text
stringlengths 0
846k
| lang
stringclasses 21
values |
|---|---|
Röstförklaringar
Muntliga röstförklaringar
Bernard Wojciechowski: (PL) Herr talman! Nya former av brottslighet och specialiserade kriminella grupper av internationell karaktär utgör en enorm utmaning för medlemsstaternas rättsvårdande myndigheter.
Effektivt åtal av förbrytare och kampen mot de värsta exemplen på lagöverträdelser är omöjligt om man inte inrättar lämpliga verktyg som polisen kan använda för att upprätthålla lagen. När det gäller ett problem såsom gränsöverskridande brottslighet är ett snabbt informationsutbyte mellan avdelningar i enskilda länder nödvändigt om förbrytarna ska kunna identifieras och åtgärder samordnas. DNA-databaser och digitala fingeravtryck är ett mycket viktigt verktyg i kampen mot brott. De möjliggör identifiering av förbrytare oavsett var brottet har begåtts.
Bárbara Dührkop Dührkops betänkande om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet är ett värdefullt initiativ som stärker de åtgärder för större säkerhet för amerikanska medborgare som inleddes 2005 genom Prümfördraget.
Syed Kamall: (EN) Herr talman! Som vi vet uppmanar man i detta betänkande till att utvidga Prümfördraget till att omfatta kampen mot gränsöverskridande terrorism. Vi håller alla med om behovet av att bekämpa terrorismen. Det är självklart. Vi håller alla med om behovet av gränsöverskridande samarbete. Prümfördraget handlar emellertid om obligatoriskt informationsutbyte, oavsett farhågor som gäller skyddet och säkerheten för dessa uppgifter. Att döma av tidningarnas rapporter om polisstyrkornas integritet i vissa medlemsstater bör vi alla vara bekymrade över detta informationsutbyte.
Betänkandets faktiska innehåll skulle faktiskt strida mot medborgarnas civila friheter över hela EU, eftersom insamlingen och delgivningen av DNA-uppgifter till andra EU-medlemsstater för första gången blir obligatoriska.
Vi går sömngångaraktigt in i ett ”Storebrors-EU” medan våra politiker bara står och ser på. Därför röstade vi emot detta betänkande.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman! Ombudsmannens roll ökar i betydelse, särskilt i samband med Lissabonfördragets lösningar och utmaningar och stadgan om de grundläggande rättigheterna. Vi vill bygga ett medborgarnas EU, ett EU som är nära sina medborgare, ett EU som kommer att vara en förebild i fråga om mänskliga rättigheter och respekt. Därför bör kontaktförfaranden och förfaranden för samarbetet mellan medborgare och ombudsmannen förenklas. Den tid det tar att undersöka frågor på ombudsmansnivå bör begränsas till ett minimum.
Jag vill också uppmärksamma principerna för samarbete mellan nationella ombudsmän och Europeiska ombudsmannen i fråga om subsidiaritetsprincipen. En fördelning av roller och uppgifter kommer att öka effektiviteten hos båda dessa institutioner.
Milan Gaľa: (SK) Jag röstade för min kollega Adamos Adamous betänkande om organdonation och transplantation. Vi behöver gripa oss an problemet med bristen på transplantationsorgan inom EU, vilket är den viktigaste faktorn för transplantationsprogrammet.
Det finns omkring 60 000 patienter i behov av transplantationer på väntelistor inom EU. Dödssiffrorna för dem som väntar på en hjärt-, lever- eller lungtransplantation ligger normalt på mellan 15 och 30 procent. Enligt en Eurobarometerundersökning från 2006 vill 56 procent av EU-medborgarna efter döden donera sina organ för transplantationer. Folk bör uppmuntras att tala om organdonation och att meddela sina önskemål till släktingar. Utbildningen av medicinska experter bör också förbättras.
Statistiken visar att upp till 81 procent av medborgarna i EU:s medlemsstater stöder användandet av ett donatorkort, vilket gör det lättare att identifiera donatorn. Trots detta är det bara 12 procent av EU-medborgarna som för närvarande har detta kort. Jag stöder kommissionens initiativ att lansera det europeiska organdonatorkortet.
Bernard Wojciechowski: (PL) Herr talman! Människors liv och hälsa utgör det högsta värdet för de ansvariga inom hälso- och sjukvården i medlemsstaterna. Alla steg som syftar till att skydda dessa bör få ett uttryckligt godkännande från Europaparlamentet.
Transplantationer utgör en av medicinens mest snabbväxande grenar. Tusentals människor ges en chans att återvända till livet, en chans, så att säga, till ett andra liv. Det antal transplantationer som utförs inom EU är fortfarande otillräckligt i relation till det antal personer som väntar på en transplantation. På grund av organbrist dör många patienter som väntar på en transplantation innan någon operation kan genomföras.
Åtgärder för att öka antalet genomförda transplantationer är särskilt viktigt. En av de viktigaste metoderna för att göra detta är att främja kunskapen om transplantationer bland allmänheten och uppmuntra potentiella donatorer att ge sitt samtycke till att deras organ används efter döden. Det är också viktigt att inrätta och övervaka ett omfattande system för att kontrollera de transplantationer som genomförs för att bekämpa den obehagliga olagliga organhandeln, som inte bara berör världens fattiga områden.
Jag anser att Adamos Adamous betänkande är en viktig signal till de medlemsstater som betonar hur allvarligt detta problem är.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman! Jag röstade för betänkandet, eftersom detta är ett ytterst viktigt, om än svårt, problem. När någon förklarar sig villig att efter döden donera sina organ till andra för transplantation är det en livets gåva. Det innebär att man räddar livet på andra människor. Det är enormt värdefullt för mänskligheten.
Det bör påpekas att det finns en koppling mellan bristen på organ och den olagliga organhandeln. En brist på organ får ibland människor att bryta mot lagen och olagligt införskaffa organ för att rädda ett liv. Detta är såväl ett etiskt och moraliskt problem som ett rättsligt problem.
Höga kvalitets- och säkerhetskrav inom områdena donation och tagande, testning, lagring och transport av organ är inte något förhandlingsbart, eftersom dessa utgör grunden för lyckade transplantationer.
Slutligen måste vi beakta nödvändigheten att föra en effektiv informationspolitik på EU-nivå för att öka medborgarnas medvetenhet i denna fråga. Detta problem bör vara en grundläggande utmaning för medlemsstaterna. Det problem som vi diskuterar i dag kräver slutligen en tillräcklig debatt, ytterligare forskning samt etiska och moraliska lösningar.
Zuzana Roithová: (CS) Jag vill tacka ledamöterna för att ha stöttat Europeiska folkpartiets förslag om Europol och forskning. Vi är besvikna över att Europol underskattade vikten av att övervaka internationell handel med mänskliga organ. Även i Europa försvinner barn på grund av organhandel. Inte bara i Kina utan även i Moldavien köps mänskliga organ och säljs sedan till ett högt pris till européer på svarta marknaden. Därför måste Europol övervaka situationen. Vi kan inte förhindra internationell transplantationsturism utan bättre samordning av unionens transplantationsprogram. För att uppnå detta måste vi först av allt enas om ett gemensamt synsätt när det gäller informerat samtycke till organdonation. Jag tror personligen att experiment som innefattar överföringar av mänskliga embryon är oetiska och oansvariga. Å andra sidan ger klinisk forskning på vuxna stamceller utmärkta resultat för vävnadstransplantation, till exempel för hjärtpatienter, och detta förfarande kränker inte respekten för mänskliga varelsers unika karaktär. Vårt betänkande sänder en stark signal till kommissionen, som snart ska föreslå en bindande text.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! I samband med diskussionen om betänkandet om organdonation vill jag ge en hyllning till min tidigare assistent, James Sullivan. Många av er känner till att han tragiskt avled den 10 februari.
På vårt kontor, den 8 februari, talade James och Aoife, en annan assistent, om förmodat samtycke. De var eniga om att om något skulle hända dem - båda unga personer - skulle de donera sina organ. Vi kunde inte ana att James tragiskt nog denna kväll skulle falla, och att den livsuppehållande maskinen skulle stängas av på söndagen. Det är en hyllning till James att det finns människor i EU som nu lever på grund av hans generositet. Hans föräldrar Edna och Tom i Cork i Irland sörjer hans bortgång och kommer aldrig att komma över denna förlust. För dem är det enda hoppet att, trots att James inte längre är med oss, andra har överlevt på grund av hans generositet.
Detta är naturligtvis ett mycket personligt betänkande för vårt kontor, och jag stöder det till fullo.
Zdzisław Zbigniew Podkański: (PL) Herr talman! Donation och transplantation av organ är ett av de grundläggande problem som kräver övervägande och samförstånd både inom EU och utanför EU. Å ena sidan har vi de tiotusentals personer som väntar på transplantationer. Å andra sidan har vi ett allvarligt medicinskt, rättsligt och etiskt/moraliskt problem.
Vi är alla överens om att ett effektivt transplantationssystem behöver utvecklas. Ett transplantationssystem kan inte bilda en ekonomisk kategori och leda till att organ behandlas som varor på en Internetmarknad. Om detta skulle ske skulle kriminella grupper dyka upp för att dra nytta av fattigdom och nöd och på så sätt öka utnyttjandet av människor, särskilt i regioner med omfattande arbetslöshet, brister och hunger.
Talmannen: Herr Heaton-Harris! När det gäller betydelsen av ”GNSS” har vi nu två alternativ: ett är ”Galileo-systemet för satellitnavigering” och det andra är ”globalt system för satellitnavigering”. Vilket alternativ föredrar ni, herr Heaton-Harris?
Christopher Heaton-Harris: (EN) Herr talman! Jag har aldrig tidigare haft något inflytande här! Jag tror att jag skulle välja ”Great British” - men vid närmare eftertanke väljer vi ”global”. Jag är ganska säker på att det är ”global”. Jag skulle nämna detta i min röstförklaring om byråerna.
Jag ska nu tala om kommissionens ansvarsfrihet under bara en minut. Jag röstade emot Europeiska kommissionens ansvarsfrihet, såsom jag har gjort varje gång sedan jag kom hit. Jag erkänner att mycket har gjorts inom kommissionen för att försöka komma till rätta med den egna redovisningen. Men arbetet har inriktats på systemen. Det har inte inriktats mot den kultur som råder inom Europeiska kommissionen. Det finns än i dag en kultur av ”låt oss ligga lågt och inte rapportera felaktigheter” i Europeiska kommissionen. Vi möter alla ibland personer som arbetar inom kommissionen och som inofficiellt kan berätta saker som inte borde ske där. De vill dock inte officiellt rapportera detta till cheferna för sina generaldirektorat.
Jag vet att Europaparlamentet inte tycker om att neka ansvarsfrihet. Det är verkligen synd att det inte blir några politiska konsekvenser. Vi fick ett rättsligt sakkunnigutlåtande om detta för sju år sedan. Jag röstade som sagt emot detta, och jag ska fortsätta med det under min tid här i parlamentet.
Astrid Lulling: (FR) Herr talman! Jag röstade för Europaparlamentets ansvarsfrihet för 2006, men emot den maratonresolution som åtföljde den, eftersom den innehåller kommentarer och frågor som antingen framställer självklarheter (punkt 58) eller som inte upprätthåller värderingar som jag ser som viktiga (punkt 65). Tänka sig att en majoritet i parlamentet just har röstat om att ledamöterna inte kan anställa sin make eller maka, men kan anställa sin älskare eller älskarinna. Personligen har jag ingen av dessa, men jag skulle ändå vilja påpeka hur absurt detta är.
Genom mitt tidigare inlägg försökte jag korrigera de oriktiga påståendena om den frivilliga pensionsfonden, vilket fondens ordförande även gjorde genomgående. Tyvärr var detta till ingen nytta.
I punkt 71 kritiserar författarna det faktum att fonden inte senast den 15 mars 2008 hade uppdaterat sina försäkringsstatistiska beräkningar fram till december 2007. Bortsett från att det är absurt att det i ett betänkande om 2006 krävs en presentation av redovisningen för 2007 kan jag lugna författarna. Uppdateringen för 2007 har gjorts, men den kommer att först presenteras för fondens styrelse, som är en luxemburgsk ideell organisation. Jag skulle bara vilja tillägga att det är mänskligt att fela. Att framhärda är däremot av djävulen. Eftersom jag inte är djävulsk röstade jag emot.
Titus Corlăţean: (RO) I José Javier Pomés Ruiz' betänkande, avsnitt I - Europaparlamentet, röstade jag för det ändringsförslag som förbjuder Europaparlamentets ledamöter att anställa familjemedlemmar. Jag anser att detta är korrekt och välkomnar att Europaparlamentet antog denna text.
Skälen är mycket enkla. I vissa EU-medlemsstater, inklusive det land som jag kommer från, Rumänien, förs det en debatt om trovärdigheten hos parlament och parlamentariska institutioner.
Jag anser att detta är rätt hållning, och jag kommer att ge ett exempel. Till exempel i det land som jag kommer från, Rumänien, har själva statschefen ofta haft som politiskt mål att minska trovärdigheten hos institutionen parlamentet och parlamentets agerande, med utgångspunkt i fel eller sårbara punkter i samband med parlamentsledamöternas verksamhet.
Detta är skälet till att, jag upprepar, jag välkomnar antagandet av denna text som tillsammans med andra åtgärder skulle kunna leda till en ökning av prestigen och trovärdigheten hos parlamentariska institutioner i medlemsstaterna och på EU-nivå.
Christopher Heaton-Harris: (EN) Jag röstade emot parlamentets ansvarsfrihet mot bakgrund av många av de pressrapporter som bottnar i en intern revisionsrapport som upprättats av parlamentets avdelningar. Denna rapport har ännu inte offentliggjorts och blivit tillgänglig för allmänheten. Där uppges att det finns vissa problem med ledamöternas användning av sina olika arvoden här i parlamentet.
Som ledamot anser jag att vi alla bör vara så öppna för insyn som möjligt. Det bästa hade varit att göra rapporten tillgänglig för allmänheten. Då skulle folk ha insett att det inte gäller miljontals pund utan en mycket liten summa - som det ändå är värt att jaga rätt på och hålla ordning på, och ge de ledamöter som missbrukar systemet en hel del problem, och dra dem inför domstol. Men det är inte så dåligt som allmänheten nu tror att hela parlamentet är.
Så jag röstade emot eftersom jag anser att vi bör offentliggöra denna rapport. Jag hoppas att parlamentets avdelningar, när de ger råd till parlamentets talman om framtida betänkanden, eftersträvar största möjliga öppenhet för insyn och offentliggör så mycket som möjligt.
Christopher Heaton-Harris: (EN) Herr talman! Jag skulle ha kunnat ge en röstförklaring för varje byrå, men ni fick fram vad jag skulle säga under omröstningen. Det finns nu så många byråer att inte alla ledamöter vet vilka de är och vad de gör. Faktiskt är jag förvånad över att någon här i parlamentet, frånsett från dem som satt i rätt utskott, visste vad Tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet gör, eller till och med hur stor dess budget är. Jag är mycket oroad över att vissa av dessa byråer, om vilka vi har röstat för att bevilja ansvarsfrihet, faktiskt inte har någon rättslig grund förrän Lissabonfördraget godkänns i alla medlemsstater. Jag undrar var den rättsliga grunden för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter kommer ifrån, till exempel.
Vi godkänner alltså nu redovisningen för byråer som inte har någon rättslig grund, och ingen bryr sig särskilt mycket om detta. Jag tycker att det är ganska upprörande. Jag tror att den europeiske skattebetalaren skulle tycka att detta är ganska förvirrande, och jag röstar med glädje emot dessa byråer eftersom jag anser att de är anti-demokratiska. Om vi ska ta ansvar för saker anser jag att vi bör göra det i Europaparlamentet, och inte genom att knoppa av befogenheter till specialtillsatta organ som vi inte kontrollerar tillräckligt.
Carlo Fatuzzo: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Tydligen har jag blivit ett okänt ansikte här eftersom jag inte längre gör röstförklaringar vid varje sammanträde. Jag frågade om jag kunde förklara skälet till min röst om Marian Harkins betänkande och tjänstemannen noterade detta, men jag har inte fått någon tid. Kanske han inte visste vem jag var. Herr talman! Ni är den bäste av alla vice talmän, och jag skulle vilja tacka er för detta eftersom ni låter mig framföra att jag är starkt positiv till Marian Harkins betänkande, vilket understryker vikten av frivilligarbete inom EU.
Ni vet att äldre och pensionärer har mycket fritid, och många av dessa använder den till förmån för sina grannar, till förmån för andra medborgare, både i EU och på andra platser. Jag är förtjust över att kommissionen uppmanas att lägga till ett program för aktiva pensionärer i samband med programmet ”Aktiv ungdom”, vilket jag har sagt i parlamentets kammare under många år. Jag är mycket glad över att kunna säga att det slutligen görs mycket bra saker för frivillig- och seniorsektorn i Europaparlamentet.
Talmannen: Tack så mycket, herr Fatuzzo. Vill ni att er kommentar om att jag är den bäste vice talmannen ska föras till protokollet? Om ni insisterar kommer vi att ta med det i protokollet.
Skriftliga röstförklaringar
Jan Andersson, Göran Färm, Inger Segelström och Åsa Westlund : skriftlig. - Vi röstade för betänkandet då det är av yttersta vikt att medlemsstaternas samarbete vad gäller bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet förstärks och effektiviseras. Parlamentets betänkande förbättrar skrivningarna om medborgarnas rättigheter vad gäller en hög uppgiftsskyddsnivå i förhållande till det tyska initiativet. Det är bra. Men tyvärr innehåller betänkandet skrivningar om behandling av särskilda uppgifter rörande ras, etniskt ursprung osv. samt om befogenhet för utländska tjänstemän att under gemensamma insatser anhålla och förhöra. Vi har i utskottet arbetat aktivt för att detta skulle lyftas ur betänkandet, men tyvärr inte lyckats.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för betänkandet av Bárbara Dührkop Dührkop, som efter antagna ändringsförslag godkände Förbundsrepubliken Tysklands initiativ i fråga om antagande av rådets beslut om genomförande av beslutet om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet.
Jag vill gratulera Tyskland till dess initiativ, som innebär att vi ska se till att medlemsstaterna iakttar gemensamma tekniska specifikationer när det gäller alla begäranden och svar i samband med sökning efter och jämförelse av DNA-profiler, fingeravtrycksuppgifter (fingeravtrycksbilder, handavtryck osv.) och uppgifter ur fordonsregister.
Jag stöder uttalandet i betänkandet att särskilda kategorier av uppgifter rörande ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i parti eller fackförening, sexuell läggning eller hälsa bör behandlas endast om detta är absolut nödvändigt och proportionellt i det specifika fallet och om detta sker i enlighet med särskilda garantier.
Philip Bradbourn : skriftlig. - (EN) De konservativa har röstat emot betänkandet eftersom det innebär att principerna i Prüminitiativet utsträcks till ytterligare områden, som bättre kan hanteras genom mellanstatligt samarbete än genom harmonisering. I betänkandet efterfrågas en enhetlig rättspraxis på EU-nivå som helt strider mot Storbritanniens etablerade rättssystem. Dessutom efterlyser man i betänkandet rutiner såsom obligatorisk överföring av DNA-uppgifter till andra medlemsstater, oavsett om personen är dömd eller misstänkt för brott, och gränsöverskridande polisjakter, där utländska polisstyrkor skulle ha behörighet att inrätta övervakningsoperationer samt arrestera och förhöra individer, vilket är ett brott mot civila rättigheter.
Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic : skriftlig. - Moderaterna har idag röstat för Bárbara Dührkop Dührkops (PSE, ES) betänkande om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet. Vi stödjer innehållet i betänkandet i stort.
Vi kan dock inte stödja föredragandens ändringsförslag nr. 3. Motiveringen är att vi starkt tar avstånd från all form av registrering och behandling av uppgifter om ras och etniskt ursprung. Även om syftet med artikeln är att begränsa användningen av de aktuella uppgifterna, kan vi inte stödja texten, eftersom den ändå öppnar upp för möjlighet till viss registrering och behandling av de aktuella uppgifterna.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Polis- och rättsligt samarbete faller under den tredje pelaren och är således uteslutande mellanstatligt. Junilistan är för ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna för att bekämpa terrorism och annan grov gränsöverskridande brottslighet. Beslut på detta område ska därmed inte tas av EU-parlamentet eller något annat överstatligt organ.
Minimibestämmelser om enskilda personers tillgång till rättshjälp samt uppgiftsskydd regleras i var medlemsstat. Här finns dessutom redan ett grundläggande och övergripande skydd genom Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som har undertecknats av samtliga medlemsstater. Ett fungerande utbyte av DNA existerar redan med Interpol.
Det är även viktigt att belysa den integritetsaspekt som användandet av DNA kräver. I den punkten går vi därför i linje med betänkandet angående begäran av DNA för personer som frikänts eller vars åtal lagts ner.
Betänkandet sträcker sig dock för långt i många avseenden då det talar om införande av ramlagstiftningar på flertalet områden, såsom rättsäkerhetsgarantier och antagandet av en allmän rättsakt som omfattar allt polis- och straffrättsligt samarbete. Det talar även om upprättandet av gemensamma snabbinsatsstyrkor. Ett lands militära resurser är strikt en nationell fråga och ska ej regleras på EU-nivå. Junilistan har därför valt att rösta nej till betänkandet.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Betänkandet är en del av processen med att föra in Prümfördraget i gemenskapens regelverk. Detta fördrag är en integrerad del av det säkerhetstänkande som har förts in under täckmanteln ”kampen mot terrorismen”. Syftet är att stärka det gränsöverskridande samarbetet på EU-nivå inom området ”bekämpning av terrorism”, gränsöverskridande brottslighet och invandring.
Även om det innehåller några ändringsförslag som förbättrar det ursprungliga förslaget tar man i betänkandet inte avstånd från eller kritiserar inrättandet av den oroväckande ramen för polissamarbete (inklusive inrättande av gemensamma snabbinsatsstyrkor, vilket möjliggör för polisstyrkor från en medlemsstat att verka på en annan medlemsstats territorium), inrättande av en ”databas med personuppgifter” (inklusive information om DNA eller om det är ”nödvändigt” om medborgarnas politiska åsikter) och förenklad tillgång till dessa för informationsavdelningar. Allt detta utgör verkliga kränkningar av medborgarnas rättigheter, friheter och garantier i de olika medlemsstaterna.
Faktum är att farorna med en sådan process även har belysts av själva Europeiska datatillsynsmannen, vilket understryker det faktum att instrument av detta slag genomförs (och har genomförts under en viss tid) utan tillräckligt skydd för medborgarnas personuppgifter.
Därför röstade vi emot detta betänkande.
Anna Hedh : skriftlig. - Jag tycker absolut att bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet är en av de saker som EU ska samarbeta om. Men jag anser att betänkandet innehåller så många skrivningar som jag inte kan ställa mig bakom, så jag valde att rösta emot.
Véronique Mathieu : skriftlig. - (FR) EU står inför en ökad brottslighet och hot mot säkerheten, och måste sätta upp två viktiga mål. Det första målet består i en upptrappad kamp mot terrorismen, som överskrider gränser och inte har några begränsningar när det gäller våldet och det hot som den utgör. Det andra målet är skyddet av de grundläggande rättigheter på vilka EU bygger.
Samtliga medlemsstaters antagande av Prümfördraget, som föreslogs 2007 av Tyskland, är en del av en välbehövd förbättring av polissamarbetet inom EU. Utbytet av DNA-profiler och värdefull information, såsom fingeravtryck och fordons nummerplåtar, mellan olika nationella system har redan bidragit till lösningen i många undersökningar. Från kampen mot kidnappningar till internationell terrorism, för att inte nämna organiserandet av transnationella evenemang, är dessa åtgärder av avgörande betydelse.
Emellertid måste EU genom politiken bekämpa brottslighet, och inte bygga ett system som undergräver rättsstatsprincipen och destabiliserar demokratin. Tillgången till och användningen av personuppgifter måste regleras av europeiska lagar, och vi kan bara hoppas att de kommer att antas snabbt.
Detta betänkande visar på ett bra sätt vikten av balans mellan användning av uppgifter och skydd av uppgifter.
Zdzisław Zbigniew Podkański : skriftlig. - (PL) Herr talman! Jag röstade för betänkandet om gränsöverskridande samarbete för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet eftersom det är ett oerhört viktigt problem som har existerat sedan självständiga stater började uppstå.
Hittills har brottslingar som opererar i gränsområden dragit fördel av staternas ovilja att utbyta sekretessbelagda uppgifter, inbegripet personuppgifter, och av rätten till personlig integritet. Förutom organiserade brottslingar och sådana som agerar på eget initiativ har dessutom ett annat viktigt problem uppkommit på senare tid, och det är internationell terrorism.
Nu kan vi, under beskydd av EU och helt i linje med subsidiaritetsprincipen och med avancerade och säkra telekommunikationer, till sist effektivt bekämpa brott och förhindra terroristhandlingar. Tack vare utbyte av sådan information som DNA-profiler, fingeravtrycksuppgifter och uppgifter från nationella fordonsregister och tack vare ett utvidgat polis- och domstolssamarbete kan vi se till att brottslingar och terrorister inte känner sig säkra i någon av EU:s medlemsstater eller ens utanför dem. Jag anser att detta är en av de mest prioriterade frågor som EU bör engagera sig i utan dröjsmål.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för betänkandet av Bárbara Dührkop Dührkop om Förbundsrepubliken Tysklands initiativ inför antagandet av rådets beslut om genomförandet av beslut 2007/.../JHA om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet.
De nya formerna av brott som har utvecklats efter både öppnandet av gränserna och utvidgningen av EU kräver ökat samarbete mellan medlemsstaterna för att kontrollera brottslighet och olaglig invandring. Det är viktigt att detta samarbete inte begränsas till de sju länder som undertecknade Prümfördraget, utan att en enhetlig uppsättning av processrättsliga skyddsregler fastslås på EU-nivå, som föreslås i det första ändringsförslaget i betänkandet. Jag anser att det är av grundläggande vikt att EU är försett med en dataskyddsnivå som är hög och harmoniserad och därigenom kan garantera upprätthållande av lag och ordning och ett effektivt skydd för medborgarna.
Daniel Strož : skriftlig. - (CS) Betänkandet av Bárbara Dührkop Dührkop om gränsöverskridande samarbete för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet är mycket viktigt av två skäl. För det första är det nödvändigt att effektivt bekämpa de ovan nämnda företeelserna, och för det andra på grund av frågan om skydd av medborgerliga fri- och rättigheter. Följaktligen bör dessa frågor behandlas på ett mycket varsamt sätt. Vi behöver ompröva ändringsförslag 3 i förslaget till rådets beslut, där det fastslås att särskilda kategorier av datauppgifter, som rör ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, parti- eller fackföreningstillhörighet, sexuell läggning eller hälsa, endast ska utnyttjas om det är absolut nödvändigt och i proportion till det specifika fallets syfte och i enlighet med specifika säkerhetsföreskrifter. Jag anser att detta är en potentiellt allvarlig svag punkt. Vem ska avgöra vad som är nödvändigt och proportionerligt, och hur ska man komma fram till detta beslut? Kommer man att ha något slags ”storebror”? Eller en anonym polistjänsteman som ser skydd för mänskliga rättigheter som en mindre viktig angelägenhet? Hur hör hälsa och sexuell läggning ihop med att bekämpa terrorism? Det är några av skälen till att jag rekommenderar att vi förkastar resolutionsförslaget som det är: vi behöver en mycket mer koncis text som underlag.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för Anneli Jäätteenmäkis initiativbetänkande om ett förslag till beslut av parlamentet för att ändra sitt beslut om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning. Ombudsmannen har också bett om en utveckling av dessa aspekter.
Jag välkomnar förslaget i betänkandet att ompröva ombudsmannens stadga för att eliminera varje eventuell osäkerhet som rör ombudsmannens förmåga att leda grundliga och opartiska undersökningar om påstådda fall av administrativa missförhållanden. Förutsatt att tystnadsplikt tillämpas välkomnar jag skyldigheten för tjänstemän att vittna. Jag stöder också att tillgång till sekretessbelagda uppgifter eller handlingar, särskilt känsliga handlingar, förutsätter att ombudsmannen iakttar regler som helt överensstämmer med dem som gäller för ifrågavarande institution eller organ.
Jag gratulerar föredraganden till att betona att ombudsmannen och hans personal inte bör röja några känsliga uppgifter eller handlingar som faller inom ramen för gemenskapslagstiftningen om skydd för personuppgifter. Tillämpningen av dessa regler kommer att behöva övervakas, vilket inte blir lätt.
Ilda Figueiredo : Vi röstade för detta betänkande som förbättrar kommissionens förslag, även om det inte är klart än vad som kommer att godkännas. Men som föredraganden ser det kommer omröstningen att avslutas när det är känt vad som kommer att godkännas.
Genom brev av den 11 juli 2006 adresserat till talman Hans-Gert Pöttering bad Nikiforos Diamandouros, Europeiska ombudsmannen, parlamentet att initiera ett förfarande för att ändra ombudsmannens stadga angående flera bestämmelser som han inte anser är de mest lämpliga, nämligen: befogenhet att ingripa i fall inför EU-domstolen, tillgång till institutionens handlingar, tjänstemännens vittnesmål, information om eventuell brottslig verksamhet, samarbete med internationella institutioner på området mänskliga/grundläggande rättigheter.
Några av dessa frågor behandlades av parlamentet redan 2001 på initiativ av dåvarande ombudsmannen Jacob Söderman. Parlamentet antog då, den 6 september 2001, en resolution på grundval av ett betänkande från utskottet för konstitutionella frågor, som lade fram flera ändringsförslag som i ganska mycket liknar de förslag som nu lagts fram. Vid det tillfället verkade en överenskommelse med rådet, med stöd av kommissionen, inom räckhåll, men förhandlingarna avslutades inte på grund av att Jacob Södermans mandat upphörde.
Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag stödde Jäätteenmäkibetänkandet om ombudsmannens ämbetsutövning och välkomnar särskilt förändringarna av institutionernas skyldighet att förse ombudsmannen med de uppgifter som han behöver i sitt arbete.
David Martin : skriftlig. - (EN) Jag delar Anneli Jäätteenmäkis krav på en översyn av Europeiska ombudsmannens stadga. De åtgärder som föreslås i betänkandet kommer att öka insynen i EU och bör välkomnas. Jag röstade för betänkandets rekommendationer.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för Adamos Adamous initiativbetänkande där man välkomnar kommissionens meddelande ”Organdonation och transplantation: politiska insatser på EU-nivå” och föreslår ett integrerat tillvägagångssätt för att garantera kvalitet och säkerhet på organen, för att öka tillgången på organ och för att bekämpa den olagliga handeln med organ.
Jag välkomnar de verksamhetsområden som fastställts för åtgärden, nämligen: att förbättra kvalitet och säkerhet, öka tillgången på organ och göra transplantationssystemet mer effektivt och tillgängligt, jämte en mekanism för att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna och antagandet av en gemenskapsrättsakt för att bestämma kvalitets- och säkerhetskrav för organdonation, offentlig upphandling, testning, förvaring, transport och fördelning över hela EU och de resurser som behövs för att möta dessa krav.
Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic : skriftlig. - Vi stödjer betänkandet eftersom internationellt samarbete för att utnyttja viktiga organ för transplantationer är bra. Vi vill främja det mervärde som kan uppstå genom ytterligare samordning, men vi stödjer däremot inte en harmonisering.
Därför anser vi inte att betänkandet ska tas till intäkt för att inrätta ett särskilt EU-organ för samordning, utan vi vill lyfta de samarbetsformer som redan idag existerar - och som nämns i betänkandet.
Vi stödjer inte heller förslaget om ett europeiskt donationskort. Beslut om vilka samtyckesregler som gäller vid donation och transplantation bör vara förbehållet medlemsstaterna eftersom dessa i hög grad grundar sig på moraliska värderingar, vilka ofta är lokalt och/eller kulturellt präglade.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för Adamos Adamous betänkande om organdonation och transplantation: politiska insatser på EU-nivå, eftersom jag anser att det är viktigt att öka världssamfundets medvetenhet om organdonation och transplantation, se till att organdonationen fortsätter att vara icke-kommersiell och bekämpa den globala handeln med organ för att garantera kvalitet och säkerhet i samband med donationer i Europa.
Med tanke på det allt större behovet av organdonationer, de växande väntelistorna och den ständigt ökande dödligheten till följd av bristen på donerade organ är det nödvändigt att främja bästa transplantationsmetoder i EU för att rädda fler liv och erbjuda europeiska medborgare en bättre livskvalitet.
Ilda Figueiredo : Terapeutisk användning av mänskliga organ, som innebär ersättning av ett icke-fungerande organ med ett annat som kommer från en donator, kan återge människor som annars ofta behöver intensivvård ett fullvärdigt och friskt liv i många år om operationen lyckas.
Fastän användningen av mänskliga organ för transplantation stadigt har ökat i EU-länderna under de senaste årtiondena är antalet människor som behöver en transplantation större än det antal organ som är tillgängliga för transplantation. Officiella studier visar att nästan 40 000 människor för närvarande finns på väntelistor i Västeuropa. Risken att dö medan man väntar på en hjärt-, lever- eller lungtransplantation brukar variera mellan 15 och 30 procent.
Testning av donatorn är viktigt för att minimera riskerna för mottagaren. Som nämns i betänkandet är det ytterst viktigt att kontrollera donatorerna och fastställa om det finns några risker eller inte för överföring av sjukdomar; detta innebär en rad undersökningar. Det finns emellertid för närvarande ingen konsensus mellan medlemsstaterna om dessa tester. Därför är detta betänkande, som ger uttryck för stöd åt ett ökat samarbete, så viktigt.
Bruno Gollnisch : skriftlig. - (FR) Jag skulle vilja använda denna omröstning för att understryka den ständiga diskrepans som finns mellan EU:s ord och handlingar på vissa områden.
Det är en sak att be medlemsstaterna bekämpa olaglig organhandel och beväpna sig med en arsenal av avskräckande straffrättsliga åtgärder, men vad ska vi tro nu, när kommissionen och flera av just dessa medlemsstater erkänner Kosovo och dess ledare, av vilka några är personligen inblandade i olaglig handel med organ som tagits från serbiska fångar, vilka avrättats för detta syfte om vi ska tro Carla del Ponte, f.d. chefsåklagare vid Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien?
Vad ska vi tro när ingen medlemsstat tillgriper sanktioner mot Kina, eller väcker några protester, medan alla vittnesmål och undersökningar pekar mot att man där planerar avrättningar efter behov av organ, ibland för utländska patienter? Vad kommer att hända dessa rika européer som kringgår organbristen genom att involvera sig i den osunda turism som främjar dessa metoder?
Adamos Adamous betänkande är egendomligt tvetydigt när det gäller dessa frågor. Fromma förhoppningar för inre bruk, öronbedövande tystnad utåt. Vi har sett allt detta förut beträffande vissa länder.
Françoise Grossetête : skriftlig. - (FR) Jag röstade för detta betänkande. Organdonation räddar liv; det är en gåva av en själv, som är den yttersta akten av solidaritet. Tyvärr råder det fortsatt brist på organ, och i Europa dör nästan 10 människor var dag på väntelistorna för transplantation.
EU måste bidra till att sammanföra nationella transplantationsorganisationer. Ökat samarbete skulle erbjuda garantier för patienter som donerar eller mottar organ utanför sina egna medlemsstater. Några nya medlemsstater vars hälsovårdssystem inte har så stora resurser skulle kunna dra fördel av detta.
Organbrist är alltför ofta bunden till olaglig organhandel. Vi börjar se begynnande former av ”transplantationsturism” med utnyttjande av fattigdomen utanför EU:s gränser. Denna ”handel” med mänskliga varelser riskerar att undergräva förtroendet från medborgarna och förvärra bristen på frivilliga organ- och vävnadsdonationer.
Principen om gratis donation är alltså grundläggande, även om kompensation för kostnaderna för att organet tas bort bör betalas till levande donatorer.
Till sist bör vi stödja forskning i bioteknik som ger forskarna medel att odla organ från befintliga vävnader, antingen från patienterna själva eller från vävnadsdonatorer.
Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag röstade för Adamoubetänkandet som rör ett ämne av utomordentlig betydelse för hela Europa och stöder samarbete mellan medlemsstaterna i frågor som rör organtransplantation. Mitt eget land, Skottland, har ett av de lägsta talen för organdonationer i EU, och den skotska regeringen arbetar med hälsovårdsministerierna för de andra nationerna i Storbritannien för att förbättra denna situation.
Jag tror starkt på samarbete över hela EU som kommer att komplettera de transplantationssystem som fungerar i varje land och befrämja högsta standard på kvalitets- och säkerhetskrav. Sådant samarbete kan förbättra transplantationsorganisationer över hela EU och garantera förbättrad tillgång till donerade organ på icke-kommersiell basis.
Diamanto Manolakou : Vi välkomnar de synpunkter som framförts av föredraganden beträffande utvecklingen av organdonation och transplantation i EU: förbudet mot varje form av ekonomisk transaktion mellan donator och mottagare, om kommersialiseringen av transplantationer, om kampen mot transplantationsturism i länder där organhandel äger rum och erkännandet att handeln med organ är förenad med sociala orättvisor.
Transplantationer behöver utvecklas. De räddar liv och förändrar livskvaliteten för många som är kroniskt sjuka, som njurpatienter.
Om transplantationer ska utvecklas behöver en stark humanitär medvetenhet om organdonation uppmuntras, och detta kräver en specifik social miljö.
Det är därför bra att man i resolutionen i fråga erkänner att organhandeln i sig undergräver organdonation och förhindrar att transplantationer äger rum oftare.
För att medvetenheten om organdonationer ska öka är det uppenbart att omständigheterna kräver att man måste protestera mot EU-politiken och kommersialiseringen av hälsovården, välståndet och mänskliga behov.
För att maximera multinationella företags vinster tvingar denna politik miljoner européer, även i vårt eget land, under fattigdomströskeln, in i arbetslöshet och undersysselsättning. De tvingas sälja allt de har så att deras anhöriga kan bli bättre.
David Martin : skriftlig. - (EN) Jag upprepar Adamos Adamous krav på handlingsplan på EU-nivå på området organdonation och transplantation. I fjol genomgick omkring 2 400 människor i Storbritannien en organtransplantation, men mer än 1 000 människor dör varje år i väntan på ett lämpligt donerat organ. Följaktligen måste medlemsstaterna vidta åtgärder för att förbättra sin donatorpool genom att dela bästa praxis och öka medvetenheten om den mycket allvarliga fråga vi står inför beträffande organdonationer. Europeiska regeringar och institutioner måste också göra mer för att förhindra den skamliga olagliga handeln med mänskliga organ. I betänkandet krävs åtgärder som är nödvändiga för att motverka transplantationsturism och de mer allmänna problem vi står inför i denna fråga, och därför röstade jag för betänkandet.
Véronique Mathieu : skriftlig. - (FR) När det gäller organdonation i EU handlar det om tre mycket stora utmaningar som är att vänta under åren som kommer.
För det första finns det inte tillräckligt med organ i EU. Varje dag leder denna brist till döden för nästan 10 patienter på väntelistan för transplantationer.
För det andra fortsätter de risker som är knutna till organtransplantationer att vara ett mycket stort problem. Överföring av sjukdomar som hiv, vissa arter av hepatit eller t.o.m. cancer förblir en realitet som berör europeiska medborgare.
Slutligen måste EU:s medlemsstater ta itu med frågan om olaglig organhandel på ett riktigt och samordnat sätt. Fastän denna fortfarande är relativt ovanlig inom gemenskapen ger den ändå upphov till politiska och, nog så viktigt, etiska problem.
De rekommendationer som finns i betänkandet av Adamos Adamou är ett steg i rätt riktning: utbyte av bästa praxis, ökat samarbete, mer samutnyttjande av organ mellan medlemsstaterna, bättre medvetenhet hos allmänheten och behovet av att bevara den frivilliga och icke-kommersiella karaktären på organdonation.
Dessa förslag kommer, om de antas, att påtagligt och snabbt bidra till att förbättra villkoren för organdonation och transplantation.
Miroslav Mikolášik : skriftlig. - (SK) Säkra, lyckade och tillgängliga organdonationer och transplantationer är mycket viktiga frågor i Europa av i dag.
Mer än 60 000 patienter väntar på en hjärt-, lever-, lung- eller njurtransplantation. Risken att dö medan man väntar varierar mellan 15 och 30 procent.
I dag röstade jag för betänkandet av min kollega Adamos Adamou.
Jag välkomnar initiativet att upprätta en rättslig ram i syfte att införa en gemensam metod och gemensamma krav på donatorer och organ som är lämpliga för transplantationer. Jag anser att konsensus mellan medlemsstaterna är den viktigaste förutsättningen för att öka säkerheten och kvaliteten på hela transplantationsprocessen, från bedömningen före transplantationen och valet av lämplig donator till läglig tid för operation och den komplicerade övervakningen av patienterna efter operationen. Som läkare skulle jag också vilja betona vikten av nära samarbete och utbyte av bästa praxis och information mellan sjukvårdspersonal i medlemsstaterna.
Att minska bristen på organ är en allvarlig utmaning för Europa. Jag stödde till fullo föredragandens krav på att upprätta ett effektivt europeiskt system för att identifiera personer som skulle kunna bli organdonatorer vid sin död. Ett sådant system bör sörja för effektiva kommunikations- och informationsmetoder och göra organen från dem som är villiga att donera dem verkligt tillgängliga.
Ytterligare ett viktigt steg mot att öka tillgängligheten på donatorer bör vara att se till att allmänheten får bättre information. Jag är säker på att om denna känsliga debatt hålls på nationell nivå kommer den att bidra till att allmänhetens medvetande ökar.
Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) Hundratusentals människor i Europa lever sina liv på en väntelista i avvaktan på en andra chans till liv. Det vore säkerligen till god hjälp om man kunde förbättra de gemensamma strukturerna och samarbetet genom ett europeiskt donationskort, en gemensam donatorpool och en telefonjour för transplantationer.
Österrike, liksom vissa andra länder, är exemplariskt i detta avseende, eftersom alla österrikare, som under sin livstid inte registrerar sin invändning mot att deras organ används efter döden, automatiskt blir organdonatorer. För de länder, där så inte är fallet, måste det till en förändring av medvetenheten, för den uppseendeväckande bristen på organdonationer är nära förbunden med en brist på medvetenhet hos gemene man men också hos sjukvårdspersonal. Endast om vi löser detta problem, förbättrar strukturer och vidtar åtgärder för att sprida information kan vi öka antalet organdonationer och transplantationer och också få stopp på den olagliga handeln med organ.
Vincent Peillon : Jag röstade för betänkandet om organdonation och transplantation: politiska insatser på EU-nivå som lades fram av Adamos Adamou.
Som vi alla vet kan organtransplantationer rädda liv och förbättra den dagliga tillvaron för många av våra landsmän. Men EU lider för närvarande av en kronisk brist på organ: i dag väntar 40 000 patienter på en transplantation, och man uppskattar att 10 av dem dör varje dag.
Vi har tagit itu med detta problem särskilt genom att överväga åtgärder som införande av ett europeiskt donationskort, fördjupa samarbetet mellan medlemsstaterna, höja medvetenheten hos allmänheten, upprätta en telefonjour för transplantationer och främja forskning i bioteknik som kan medföra att organ i framtiden odlas snarare än doneras.
Behovet av att åtgärda denna brist på organ bör emellertid inte leda till att vi offrar våra värderingar. Jag är mycket glad att det i denna text framhålls att donationen ska vara frivillig, obetald och varhelst det är möjligt anonym, vilket är en uppmaning till medlemsstaterna att kämpa mer effektivt mot olaglig organhandel och transplantationsturism.
Frédérique Ries : skriftlig. - (FR) Den 23 april kommer vi att ratificera ett betänkande om organdonation och transplantation och åtgärder som ska vidtas för att öka antalet tillgängliga organ. Detta är en fråga av yttersta vikt: 10 personer dör varje dag i Europa på grund av organbrist; mer än 15 000 europeiska patienter står på väntelista; den genomsnittliga väntetiden på en njure - det organ som transplanteras oftast - är mer än 24 månader i Belgien. Det är en statistik som är svår att acceptera.
Jag stödde initiativet att lansera ett europeiskt donationskort. Med tanke på att ett borttagande av ett organ är av brådskande natur vore det synnerligen fördelaktigt om vi, när väl en donator identifierats, hade ett allmänt erkänt europeiskt kort som kunde läsas och förstås av alla. Detta initiativ stöds också av en stor majoritet av belgiska medborgare, av vilka de flesta är för organdonation. Detta, kombinerat med systemet med ”förmodat samtycke” och den väl fungerande samordningen mellan transplantationscentrumen, är förklaringen till att vårt land går i spetsen för framgångsrika transplantationer.
Det enda vi ångrar är att vi inte var mer pådrivande med att rekommendera att systemet med förmodat samtycke skulle antas i hela Europa.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Adamos Adamous betänkande om ”Organdonation och transplantation: politiska insatser på EU-nivå” för terapeutiska ändamål, i vilket hälsovårdens betydelsen för medborgare på EU-nivå och på global nivå betonas.
Följaktligen anser jag att fortgående insatser när det gäller forskning är nödvändiga för att fortsätta utveckla nya behandlingsmöjligheter och bättre tekniska och organisatoriska rutiner för transplantationer genom att samordna projekt och program, också mellan medlemsstaterna.
Jag anser också att det är av grundläggande betydelse att främja en kultur av organdonation genom att föra medvetenhetskampanjer så att ökningen av donationer fortsätter och att detta borde inbegripa en påminnelse för medborgarna att det är fyra gånger mer troligt att de får motta ett organ än att de måste donera ett.
Till sist skulle jag vilja understryka hur absolut nödvändigt det är att bekämpa olaglig handel med organ både inom och utanför EU, genom att erkänna att denna olagliga gärning alltid är liktydig med fattigdom och förtvivlan.
Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) Behovet av ökat samarbete mellan medlemsstaterna är viktigt om vi ska kunna hjälpa EU-medborgare som behöver en organtransplantation.
Andrzej Jan Szejna : skriftlig. - (PL) Jag stödde Adamoubetänkandet om organdonation och transplantation, eftersom jag anser att organtransplantation är ett mycket stort steg framåt i de tjänster som vetenskapen erbjuder människan. Många människor har ett transplanterat organ att tacka för sitt liv och för att de fått en bättre livskvalitet.
En ökning av den sociala medvetenheten behövs, kombinerad med en ökning av antalet oegennyttiga donatorer. Jag känner att nyckelfaktorn när det gäller att bekämpa organbristen är att skapa ett effektivt system, som identifierar människor som efter sin död skulle kunna bli organdonatorer när man tillfredsställt alla krav som gäller i medlemsstaterna på ett uttalande av samtycke. Social medvetenhet och den allmänna opinionen spelar en oerhört stor roll, så ytterligare en viktig faktor måste vara fortgående utbildning.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för initiativbetänkandet av Marian Harkin om volontärarbetets roll för att bidra till ekonomisk och social sammanhållning.
Jag beundrar hennes utmärkta forskning om volontärarbete som en stark kraft som främjar det civila samhället och stärker solidariteten - ett av EU:s grundläggande värden. Detta erkännande av hur användbart volontärarbetet är inom både den offentliga och privata sektorn är nödvändigt för dess utveckling och för att hitta en riktig avvägning mellan de ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekterna, dvs. den hållbara utveckling som är kärnan i den europeiska modellen.
Jag beklagar att frågan om volontärarbetets värde inte tas upp i betänkandet utan att också den typ av volontär verksamhet som skulle kunna klassas som betalt volontärarbete behandlas, eftersom föredraganden har definierat volontärarbete som obetalt. Detta betänkande är ett viktigt steg mot det avgörande erkännandet av icke-vinstdrivande institutioner.
Adam Bielan : skriftlig. - (PL) Herr talman! Volontärarbete utgör ett ovärderligt bidrag till att skapa ett civilt samhälle och full demokrati genom att engagera medborgarna i verksamhet på lokal och regional nivå. Möjligheten att utveckla sådan verksamhet är särskilt viktig i länder där ett aktivt civilt samhälle riskerar förföljelse av eliter som utövar makt. Jag stödde Marian Harkins betänkande eftersom jag håller med om att kommissionen bör främja gränsöverskridande projekt inom den sektor av volontärarbetet där vår närmaste granne, Vitryssland, berörs. För vitryssar i synnerhet skulle detta vara ett specifikt uttryck för stöd för deras försök att bekämpa Lukasjenkoregimen.
Pedro Guerreiro : Det kan inte råda något tvivel om att vad som brukar kallas ”volontärarbete” spelar en mycket viktig social roll som ett bidrag till att finna svar på medborgarnas problem och behov, nämligen genom att främja verklig solidaritet och ömsesidig hjälp.
Av detta skäl håller vi inte med om tanken att ”volontärarbete” innebär ”betydande besparingar för offentliga tjänster”. Tvärtom anser vi att ju mer staterna förbättrar de offentliga tjänsterna som erbjuds och garanteras medborgarna, desto mer viktig blir volontärarbetets roll.
Som nämns är det mycket viktigt att försäkra sig om att ”volontärverksamheten utgör ett komplement till de offentliga tjänsterna och inte ersätter dessa”. ”Volontärarbete” får inte användas som en förevändning eller ett medel för att uppmuntra staterna att försumma sina skyldigheter, särskilt sina sociala förpliktelser, genom att överlämna dem till falska välgörenhetsorganisationer.
Det är med denna bakgrund i tankarna som vi kämpar för behovet av ett effektivt och lämpligt stöd för organisationer utan vinstsyfte, bl.a. den kooperativa rörelsen, lokala organisationer och företag, boendeföreningar och sport-, rekreations-, kultur-, ungdoms- eller barnföreningar.
Till sist understryker vi det faktum att volontärverksamhet också är beroende av att arbetare har fritid, och därför behöver vi undvika överexploatering genom arbetstimmar, låga löner eller otrygghet.
Małgorzata Handzlik : skriftlig. - (PL) Ett demokratiskt system kan inte fungera effektivt utan ett civilt samhälle. Jag välkomnar hjärtligt alla initiativ som gynnar uppkomsten av sociala band och en deltagandedemokrati, och jag tvivlar inte på att volontärarbete är ett sådant initiativ.
Jag är också medveten om hur engagemang och arbete till gagn för andra får en ytterligare effekt genom att skapa en positiv inställning till livet. Det bidrag som den frivilliga sektorn ger för att främja interkulturell dialog och social integration och för att bygga upp det sociala förtroendet igen och åter integrera dem som tidigare varit uteslutna från samhället är också ovärderligt.
Jag skulle också vilja fästa er uppmärksamhet på vad som, enligt min åsikt, är en mycket betydande ekonomisk synpunkt på volontärarbete. Volontärarbete är ett utmärkt tillfälle att förvärva nya kunskaper och färdigheter och på så sätt förbättra möjligheterna på arbetsmarknaden och möjliggöra en smidig övergång från studier till yrkesverksamhet, vilket är ovärderligt särskilt för unga människor. Dessutom, som betänkandets upphovsman påpekar, spelar volontärarbete en betydelsefull roll i att skapa BNP, vilket inte bör förbises.
Jag hoppas att de förslag som betänkandet innehåller kommer att förmå kommissionen och medlemsstaterna att presentera ytterligare lösningar som bidrar till att främja och institutionellt förstärka frivilligsektorn.
Ian Hudghton : skriftlig. - (EN) Jag röstade för Harkinbetänkandet eftersom jag erkänner frivilligsektorns stora betydelse för att främja social och ekonomisk sammanhållning. Betänkandet innehåller en uttrycklig uppmaning till myndigheter på medlemsstatsnivå, regional och lokal nivå att erkänna volontärarbetets värde och att samarbeta med frivilligorganisationerna. Sådant samarbete är, anser jag, mycket viktigt, och i det sammanhanget välkomnar jag min egen regerings åtgärder nyligen för att väsentligt öka de resurser som är tillgängliga för frivilligsektorn i hela Skottland.
Monica Maria Iacob-Ridzi : skriftlig. - (RO) Jag röstade för resolutionen angående volontärarbetets bidrag till europeisk social sammanhållning, men jag skulle vilja göra några specifikationer av budgetekonomisk natur.
I programmet Aktiv ungdom har EU lanserat Europeisk volontärtjänst. Den ger unga människor möjlighet att genomgå utbildningskurser i olika yrken eller att arbeta med frivilligorganisationer i en annan medlemsstat. Aktörerna i denna tjänst är företag och frivilligorganisationer som officiellt godkänts av kommissionen i varje medlemsstat.
Men problemet är budgeten för Europeisk volontärtjänst. Det är en summa som inte överstiger 42 miljoner euro varje år, en summa som ska finansiera resekostnader för några tiotusentals europeiska volontärer och också minimikostnader som hör till. Intresset hos unga människor är mycket stort, och det finns många organisationer som vill genomföra detta program. Bara i Rumänien, en ny medlemsstat, finns det över 60 organisationer som officiellt godkänts för utbyte av volontärer och över 5 000 ansökningar för denna utbildningskurs.
Fastän det har visat sig vara ett ytterst attraktivt program är finansieringen för Europeisk volontärtjänst tyvärr fortfarande otillräcklig.
Sérgio Marques : Jag röstade för detta betänkande där man uppmärksammar volontärarbetets roll i att bidra till ekonomisk och social sammanhållning i EU. Mer än 100 miljoner europeiska medborgare är engagerade i volontärverksamhet, vilket motsvarar i genomsnitt ett ekonomiskt bidrag på 5 procent av BNP. Volontärarbete leder till medborgarnas direkta engagemang i lokal utveckling och spelar en viktig roll för förvärvande av färdigheter, förbättrar deras anställbarhet och gör det möjligt för dem att få ett mycket stor urval av kunskaper och färdigheter.
Jag stöder detta betänkande där man betonar att medlemsstaterna och regionala och lokala myndigheter bör erkänna volontärarbetets betydelse för att främja social och ekonomisk sammanhållning och utveckla strategier för att stödja volontärarbete. Kommissionen bör sträva efter att införa ett system för alla gemenskapsmedel så att volontärverksamhet kan erkännas som ett bidrag till samfinansierade projekt.
Kommissionen, medlemsstaterna och regionala och lokala myndigheter bör främja volontärarbete genom utbildning på alla nivåer så att det ses som ett normalt bidrag till samhällslivet.
David Martin : skriftlig. - (EN) Jag välkomnar Marian Harkins betänkande om volontärarbetets roll i att bidra till social och ekonomisk sammanhållning. Det bidrag som volontärarbetet ger till samhället är ovärderligt. Det faktum att 100 miljoner medborgare i alla 27 medlemsstaterna redan är engagerade i volontärverksamhet är verkligen en glädjande siffra som inger förhoppningar. Jag röstade för betänkandets rekommendationer.
Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) Obetalt arbete av volontärarbetare är mycket viktigt för det allmänna bästa. Det vore omöjligt att ta itu med särskilt katastrofer som översvämning eller stora bränder utan obetalda arbetare utan lön. Vi måste inse att utan frivilligt arbete skulle en hel del inte fungera och inte heller kunna finansieras av staten.
I många volontärorganisationer sjunker antalet aktiva medlemmar ständigt. Skälen för detta inbegriper en kortare period av samhällsarbete i stället för militärtjänst, förflyttning av familjer och stress på arbetet eller i skolan. Till exempel tillåts inte frivilliga brandmän på grund av personalbrist att lämna sin arbetsplats, även om landet ersätter deras arbetsgivare för deras lön. Företagen behöver ett starkt budskap om att de också tjänar på frivilligt arbete, och vi måste göra jämförelser om bästa praxis beträffande hur volontärverksamhet kan fortsätta att vara attraktivt så att vi kan nå våra mål.
Zita Pleštinská : skriftlig. - (SK) Volontärarbete får inte det stöd och den uppmärksamhet det förtjänar i EU. Därför röstade jag för föredragandens, Marian Harkins, betänkande om volontärarbetets roll i att bidra till ekonomisk och social sammanhållning. Jag håller med föredraganden om att EU:s institutioner måste inrätta ett flexibelt och icke-byråkratiskt stödsystem.
Volontärarbete får inte undervärderas eftersom det representerar en viktig del av demokratiskt liv i Europa och engagerar mer än 100 miljoner européer i olika åldrar, av olika religioner och nationaliteter. Det återspeglar enskilda människors väldiga beslutsamhet och stärker banden mellan medborgarna och EU.
Volontärarbete har en mångårig tradition i Västeuropas länder och i Förenta staterna. Däremot införde inte frivilligorganisationer och organisationer utan vinstsyfte volontärverksamhet i postkommunistiska länder förrän efter införandet av demokrati. World Organisation of the Scout Movement (WOSM) var helt förbjuden av den totalitära kommunistregimen. För närvarande drar dess verksamhet alltfler entusiaster till dess led: folk i olika åldrar och från olika delar av EU. I dag kan vi inte föreställa oss ett evenemang utan närvaro av kyrko- och välgörenhetsorganisationer, utan närvaro av Röda korset. Volontärer, till exempel European Volunteer Centre (CEV) och Europeiskt ungdomsforum, bidrar också till att stärka och mobilisera medborgare från eftersatta samhällen när det gäller principen om det civila samhället genom utveckling och genom att återuppliva och främja regionernas traditioner, originalitet och mångsidighet.
Jag ser volontärarbete som en form av förnybar energi och stöder därför föredragandens rekommendation att förklara 2011 för Europeiska året för volontärarbete.
Luís Queiró : Jag kan intyga volontärarbetets sociala värde, och jag stöder dess utveckling och erkännandet av dess värde i våra samhällen. Jag skulle vilja klargöra att volontärarbetets verkliga roll fortfarande kan vara något suddig i statistik, definitioner och bruk.
De klargöranden som ryms i betänkandet verkar viktiga för mig, och de åtgärder som föreslås för att kasta ljus över de uppgifter som finns om denna typ av verksamhet är nödvändiga, eftersom detta är en obetald verksamhet som därför behöver skiljas klart från frivilligorganisationernas verksamhet. Mervärdet av denna volontärverksamhet är mycket viktigt för våra samhällen, och det är därför berättigat att erkänna och utmärka den. Men vi bör inte utnyttja dess altruistiska natur till att ersätta de insatser som samhällen, ansvariga myndigheter eller den privata sektorn bör göra för att öka de möjligheter som erbjuds på gemenskapsnivå.
De olika gemenskapsmedlen är tänkta att stimulera europeisk ekonomi och generera socioekonomisk sammanhållning och tillväxt och hållbar utveckling i europeiska samhällen. Volontärverksamhet är en bonus som vi som medborgare erbjuder andra. Vi bör stödja den och erkänna den men aldrig se den som något extra som vi kan utnyttja eller använda som ursäkt för att göra mindre för att erbjuda och skapa en livskvalitet i europeiska samhällen som ständigt förbättras.
Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) Volontärarbetet i EU bör få ett större erkännande. I sitt betänkande ger Marian Harkin förslag på hur kommissionen och medlemsstaterna kan bidra till volontärarbetet. Jag hoppas att kommissionen kommer att stödja initiativet att utse 2011 till Europeiska året för volontärarbete. I Skottland skulle jag vilja att nästa år - 2009 - blir det skotska året för volontärarbete.
Anna Záborská : skriftlig. - (SK) För det första har vi problemet med att finansiera icke-statliga organisationer med gemenskapsmedel. Små organisationer som genomför mycket nyttiga verksamheter på lokal och regional nivå behöver särskild hjälp med att fylla i ansökningarna. Pappersarbetet när det gäller dessa ansökningar är nästan lika digert som Bratislavas telefonkatalog. Byråkratin har blivit så komplicerad att den dämpar volontärernas entusiasm. Vi måste skydda gemenskapsprogrammen från missbruk, men försiktighetsåtgärderna och förebyggandet får inte göra medlen mindre tillgängliga för medborgarna.
För det andra kan jag, baserat på min personliga erfarenhet som styrelseledamot för Forum for Life, intyga att volontärarbete bidrar till den sociala sammanhållningen genom att skapa mänskligt kapital, oavsett volontärernas ålder. I Forum for Life lär sig ungdomarna att ta ansvar och visa generositet och får erfarenhet av att bygga upp ömsesidiga relationer. Det mänskliga kapitalet är volontärarbetets största bidrag till den sociala sammanhållningen. Därför måste medlemsstaterna och regionerna uppmanas att investera i vår framtid genom denna oerhört värdefulla verksamhet.
För det tredje måste volontärarbetet erkännas tillräckligt. De människor som ägnar sin tid åt volontärarbete och samtidigt anpassar sig till den föränderliga arbetsmarknaden samt vikten av solidaritet mellan generationerna i familjerna och samhället måste få ett officiellt erkännande. I utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män är jag föredragande för betänkandet om detta problem, vilket innebär att vi kommer att få tillfälle att fortsätta den här debatten i höst.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Med tanke på att Europeiska investeringsbanken (EIB) är en offentlig institution som förvaltar avsevärda belopp bör den tillhandahålla detaljerad information om de projekt och verksamheter som finansieras. EIB lämnar för närvarande en del allmänna upplysningar om de projekt som finansieras, bland annat vilka länder som mottar medlen. Denna information är emellertid otillräcklig. Vi beklagar därför att ett ändringsförslag som vår grupp har lagt fram, där vi uppmanar EIB att öka insynen genom att ange låntagarna för de globala lån som beviljas genom finansiella mellanhänder, har förkastats.
Bland andra viktiga aspekter motsätter vi oss dessutom att EIB ska ha målet att fullborda den inre marknaden genom att finansiera infrastrukturer i syfte att avreglera marknader - vilket är fallet med energimarknaden - och att betoningen bör ligga på finansiering av ”offentlig-privata partnerskap” genom att tillämpa policyn att offentliga medel används för att finansiera stora privata kapitalintressen.
EIB bör tvärtom utnyttja sina finansiella resurser som ett instrument för att effektivt åstadkomma ”ekonomisk och social sammanhållning” genom att främja åtgärder för att minska regionala skillnader, gynna verklig konvergens och stimulera tillväxten och sysselsättningen, särskilt i EU:s minst utvecklade regioner, och arbeta mot en effektiv samarbetspolitik.
Diamanto Manolakou : Europeiska investeringsbanken uppmanas att förstärka stödet till finansieringen av privat kapital, stärka konkurrensen, främja privatiseringen av energi, transport och planeringsinfrastruktur och finansiera stora projekt i partnerskap med privata organ. Denna infrastruktur är användbar för kapitalet och medför samtidigt privatisering, vilket är detsamma som spekulation. EIB styrs av konkurrensreglerna och den fria marknaden, och syftet är att säkra nya vinster i stället för att tillgodose människornas behov.
Monopolen länsar gemenskapens medel och nationella medel, utnyttjad infrastruktur och stora projekt samt de resurser som de får via EIB. Monopolen minskar följaktligen de redan små belopp av privat kapital som de använder genom att ge sig in på projekt som är skadliga för gemenskapen som helhet.
Skatteintäkter och minskningar av understödet och bidragen till hyresgäster, pensionärer, jordbrukare och arbetarklassen i allmänhet har kanaliserats till finansiering av monopolen.
Miljöskadliga vindkraftverk som på de egeiska öarna, kraftigt höjda tullar på stora allmänna vägar, samarbeten mellan den privata och offentliga sektorn och så vidare - allt syftar till att göra vinster på kontrakt med enskilda personer och backas naturligtvis upp av statliga garantier. Liknande projekt utan social kontroll främjas även i tredjeländer för att säkra större vinster för företagen i tillväxtens namn - kapitalets tillväxt naturligtvis.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för ansvarsfrihet avseende genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006 och betänkandet av Dan Jørgensen, med en rekommendation om att kommissionen ska beviljas ansvarsfrihet.
I betänkandet påpekas att 80 procent av gemenskapsutgifterna förvaltas av medlemsstaterna enligt ”delad förvaltning” och att varje medlemsstat ska ta ansvar för de EU-medel som man tar emot. Detta redovisas för närvarande antingen genom en enda nationell förvaltningsförklaring eller genom flera förklaringar inom en nationell ram. Det är viktigt att kommissionen och medlemsstaterna snabbt enas om rapporteringsrutinerna för den delade förvaltningen i framtiden eftersom det är djupt beklagligt att det inom strukturåtgärder, intern politik och externa åtgärder fortfarande finns en hög förekomst av materiella fel vid genomförandeorganen när det gäller betalningar.
Jag beklagar dessutom kommissionens underförstådda godtagande av de flesta medlemsstaternas kollektiva oansvarighet när det gäller den ekonomiska förvaltningen i EU. Jag stöder förslaget om en europeisk byggnadsbyrå.
Bastiaan Belder : skriftlig. - (NL) Budgetkontrollutskottet vill bevilja Europeiska kommissionen ansvarsfrihet för den ekonomiska förvaltningen för budgetåret 2006. Jag stöder inte detta beslut eftersom jag anser att det skulle vara en bättre idé att skjuta upp det till hösten.
Kommissionen försöker korrigera den höga förekomsten av fel i förvaltningen av strukturfonderna. Dessutom skulle Europaparlamentet även vilja följa upp de föreslagna åtgärdsområdena i en arbetsgrupp. Det återstår emellertid att se om åtgärderna kommer att få den önskade effekten. Antalet fel i förvaltningen av strukturfonderna har trots allt varit alltför högt i flera år vid det här laget.
De praktiska frågorna när det gäller strukturfonderna är ohanterliga eftersom felen uppstår till följd av alltför många och starkt varierande bestämmelser för stödmottagarna. Dessa bestämmelser ingår i den lagstiftning som gäller fram till 2013. Nu krävs mer målinriktade och noggranna revisioner för att lösa problemen. Genom att skjuta upp beslutet om ansvarsfrihet skulle parlamentet kunna överväga resultaten mer ingående och behålla pressen.
Parlamentet bör dessutom uppmana medlemsstaterna att anstränga sig mer när det gäller de nationella förvaltningsförklaringarna. Det är ministerierna som är ansvariga för att investera EU-medlen i respektive medlemsstat.
Avslutningsvis efterlyser jag en lämplig lösning på frågan om assistenternas ställning, så det inte uppstår några problem med deras sociala avgifter och skattebetalningar.
James Elles : skriftlig. - (EN) I tretton år i rad har revisionsrätten inte ansett sig kunna godkänna EU:s räkenskaper. Även om vissa framsteg har gjorts är det viktigt med fortsatta snabba och kraftfulla insatser för att lösa detta problem. De konservativa ledamöterna i Europaparlamentet är fast beslutna att fortsätta att kräva att kommissionen genomför avsevärda reformer, vilket vi har efterlyst länge.
Det måste råda nolltolerans mot slöseri, bedrägerier och dålig förvaltning. Kommissionen har ett politiskt ansvar, och vi kommer att utsätta budgetkontrollförfarandet för en strikt granskning.
Det är inte bara kommissionen som har ansvaret för räkenskaperna. Cirka 80 procent av EU-medlen används faktiskt i medlemsstaterna. I parlamentets betänkande om kommissionens budget betonas behovet av utökade kontroller och samordning på nationell nivå.
Medlemsstaterna måste ta ansvar för dessa medel genom nationella förvaltningsförklaringar. Lyckligtvis görs framsteg i det avseendet, men hittills har alltför lite gjorts för att säkra en positiv revisionsförklaring. Det är av detta grundläggande skäl som de konservativa kommer att rösta mot beviljande av ansvarsfrihet för budgetåret 2006 för kommissionen och andra institutioner.
Pedro Guerreiro : Bland andra viktiga aspekter vill vi betona följande punkter:
Det är anmärkningsvärt att användningen av gemenskapsmedel inom ramen för EU:s ”yttre åtgärder” återigen ”ifrågasätts”. Det finns frågetecken kring slutmottagare, de belopp som verkligen har använts, finansierade projekt, i stort sett vilka ändamål beloppen verkligen har gått till (vi skulle kunna tillägga åtgärder i Irak, i Afghanistan, i Kosovo för att bara nämna några exempel). Underligt nog har majoriteten av Europaparlamentet, som vanligen så eftertryckligt kräver åtgärder, valt en försiktig linje den här gången. Hur kan det komma sig?
Dessutom fortsätter de utestående åtagandena inom strukturpolitiken och Sammanhållningsfonden att öka, och uppgår nu till 131,6 miljarder euro.
Det är värt att minnas att detta belopp kommer att ”förfalla” enligt ”n+2”-regeln om det inte används före årsslutet 2008.
Det är också värt att notera att revisionsrätten har påpekat att det samlade gårdsstödet har gett upphov till betydande ökningar av antalet hektar och mottagare av direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Bland stödmottagarna har revisionsrätten identifierat järnvägsbolag, rid-/avelsklubbar och golfklubbar/friluftsaktiviteter samt kommunstyrelser, och har tillstått att stöd har beviljats till markägare som aldrig har bedrivit jordbruksverksamhet...
David Martin : skriftlig. - (EN) Jag stöder Dan Jørgensens betänkande om ansvarsfrihet avseende genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2006, avsnitt III - kommissionen. Samarbetet mellan kommissionen och parlamentet om dessa frågor, särskilt genomförandet av handlingsplanen för strukturfonderna, är välkommet. Jag röstade därför för betänkandet.
Mary Lou McDonald : skriftlig. - (EN) Jag är missnöjd med att kommissionen inte har lämnat särskilt exakta uppgifter om vart pengarna har gått och vad de har använts till, särskilt på området för yttre åtgärder. Vid en tidpunkt när EU vill utöka de yttre åtgärderna är det oacceptabelt att räkenskaperna behandlas på ett så lättvindigt sätt.
Czesław Adam Siekierski : skriftlig. - (PL) Den 22 april 2008 hölls en viktig diskussion i samband med omröstningen om ansvarsfrihet för budgetåret 2006.
Trots ett antal kritiska slutsatser om utvärderingen av genomförandet av budgeten 2006 rekommenderade utskottet parlamentet att bevilja ansvarsfrihet.
Jag vill kommentera flera viktiga problem.
För det första är EU:s byråkrati alldeles för komplicerad, och vi måste därför genomföra en lämplig översyn av byråer och liknande institutioner inom kommissionens generaldirektorat.
För det andra måste förfarandena och hela systemet för den offentliga förvaltningen förenklas för att EU-medlen ska kunna utnyttjas.
För det tredje söker stödmottagarna bidrag för ett större antal mindre projekt och projekt som det är lättare för genomsnittsmedborgaren att få tillträde till.
För det fjärde är framstegen med utnyttjandet av EU-medel inom den gemensamma jordbrukspolitiken värt att notera. Samtidigt bör man undersöka skälen till att anslagsutnyttjandet för Sammanhållningsfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och Europeiska socialfonden (ESF) var så lågt i de nya medlemsstaterna.
För det femte har vissa medlemsstaters nationella budgetkontrollorgan ingett attesteringsrapporter tillsammans med revisionsförklaringen om förvaltningen av EU-medel. Denna form av ekonomisk förvaltning inom EU bör utökas till att omfatta andra länder i gemenskapen.
Avslutningsvis är det värt att betona att budgetåret 2006 är det sista året av Berlinagendan (budgetramen 2000-2006), så utnyttjandet av EU-medlen bör vara bra detta budgetår.
Gabriele Stauner : skriftlig. - (DE) Jag röstade mot beviljande av ansvarsfrihet för kommissionens räkenskaper eftersom budgetmedlen inte användes sparsamt och effektivt inom många områden 2006. Detta gäller särskilt medel från strukturfonderna, de bedrägerier inom många områden som avslöjades 2007 och kontrakt gällande byggnadsunderhåll. Jag har lagt fram ett antal skriftliga frågor om den sistnämnda frågan, som inte har besvarats på ett tillfredsställande sätt av kommissionen.
Jean-Pierre Audy: skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för budgetåret 2006 för Europaparlamentets talman och betänkandet av José Javier Pomés Ruiz med en rekommendation om att parlamentet ska rösta för beviljande av ansvarsfrihet. Jag välkomnar förslaget om att den nya stadgan för ledamöternas assistenter ska träda i kraft samtidigt som ledamotsstadgan.
När det gäller utgifterna för ledamöternas assistenter anser jag att ledamöternas rätt att själva bestämma vilka assistenter de vill anställa måste behållas under överinseende av de nationella myndigheterna enligt subsidiaritetsprincipen, eftersom detta är ett villkor för deras oberoende. Jag motsätter mig därför alla åtgärder som begränsar ledamöternas frihet att rekrytera sina assistenter, naturligtvis på villkor att arbetet verkligen genomförs och betalas därefter.
När det gäller den frivilliga pensionsfonden, som är ett kompletterande pensionssystem som finansieras gemensamt av ledamöterna och arbetsgivaren, håller jag med om att namnen på förmånstagarna ska offentliggöras och att reformen av detta pensionssystem bör genomföras parallellt med reformen av ledamotsstadgan. Slutligen instämmer jag i att det inom ramen för utvärderingen av personalbehoven är nödvändigt att avgöra hur många tjänstemän som kommer att behövas för att assistera ledamöterna efter Lissabonfördragets ikraftträdande.
Bruno Gollnisch : De cirka 30 betänkanden som vi röstar om i dag om beviljande av ansvarsfrihet för förvaltningen av gemenskapens finanser av de olika EU-institutionerna och organen visar att det finns en budgetkontroll. Det visar även att det är just denna kontroll som bidrar till att belysa bristerna, slöseriet och oegentligheterna i förvaltningen av strukturfonderna och det yttre biståndet, eller åtminstone vissa av dem. Betänkandet visar emellertid också att parlamentet trots allt har valt att godkänna förvaltningen av EU:s finanser.
Detta är ingen kritisk bedömning; det är parlamentets sätt att visa sitt stöd för Brysselmaskineriet, som det är en del av. Parlamentet är visserligen oroat över de brister revisionsrapporten har visat på när det gäller utgifterna för ledamöternas assistenter. Det är också viktigt att påpeka att den öppenhet som parlamentet är så snabbt med att kräva av alla andra - rådet, kommissionen, medlemsstaterna och gemenskapsorganen - helt klart inte gäller parlamentet självt. Denna revisionsrapport, som allvarligt kan undergräva parlamentets anseende, finns inte tillgänglig för allmänheten, inte ens för alla Europaparlamentets ledamöter. Att vidta korrigerande åtgärder efter att skadan redan är skedd är inte tillräckligt för att avvisa dessa allvarliga anklagelser, och att hålla dem hemliga kommer inte att få dem att försvinna.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Beviljandet av ansvarsfrihet för Europaparlamentets budget 2006 är fläckat av misstankar och alla ledamöter antas vara av samma skrot och korn, vilket är oacceptabelt. Skälet till detta är beslutet att sekretessbelägga den interna revisionsrapporten för 2006, där påstådda oegentligheter i användningen av utgifterna för ledamöternas assistenter påtalas.
Ett beslut av det här slaget leder till att alla valda ledamöter av Europaparlamentet blir misstänkta, och det kan vi inte acceptera. Vår parlamentsgrupp lade därför fram ett ändringsförslag där vi begärde att ”alla parlamentsledamöter och allmänheten omedelbart får tillgång till internrevisorns rapport”. Detta förslag förkastades tyvärr av en majoritet i parlamentet.
När det gäller flerspråkigheten är det oroande att användningen av EU:s officiella språk alltmer bedöms ur en ”ekonomisk synvinkel” - det vill säga genom att ta hänsyn till kostnaderna - och att det med jämna mellanrum kommer nya bestämmelser som hotar de olika talarnas rätt att tala och lyssna till sitt modersmål vid sammanträden eller på officiella besök inom ramen för Europaparlamentets verksamhet.
Vidare beklagar vi att parlamentet inte godkände det ändringsförslag som vår parlamentsgrupp lade fram med ett krav på att programvara som bygger på öppen källkod ska användas i Europaparlamentet.
Eija-Riitta Korhola : skriftlig. - (FI) Jag kunde inte rösta för punkt 65 i betänkande av José Javier Pomés Ruiz eftersom begreppet släktingar inte definieras mer exakt. Om man hade talat om att förbjuda en ”familjemedlem” mot att anställas skulle punkt 65 enligt min mening vara mer berättigad och godtagbar.
Bogusław Liberadzki : Föredraganden José Javier Pomés Ruiz har utarbetat ett bra betänkande.
Jag är glad över att Europaparlamentets talman har godtagit principen om politisk dialog inom ramen för ansvarsfrihetsförfarandet.
Jag välkomnar även det erbjudande som framfördes av generalsekreteraren om att hålla regelbundna möten med budgetkontrollutskottet om genomförandet av parlamentets budget, utanför ramen för det årliga ansvarsfrihetsförfarandet.
Brian Simpson : skriftlig. - (EN) Jag röstade mot förslaget till resolution om detta betänkande eftersom jag anser att det är höjden av hyckleri att ledamöterna ska rösta om att förbjuda familjemedlemmar från lagliga anställningar å ena sidan och sedan vägra att avslöja uppgifter om det privata pensionssystem som finansieras med skattebetalarnas pengar och som de själva utnyttjar å andra sidan.
Detta omfattar naturligtvis frågan om huruvida ledamöterna betalar tillbaka sina egna bidrag som tas från den allmänna kostnadsersättning som betalas ut till dem, vilket vi tror att många inte gör. I bästa fall är detta bristande insyn, i värsta fall är det ett grovt hyckleri.
Kathy Sinnott : skriftlig. - (EN) Jag måste tyvärr säga att jag röstade mot detta betänkande. Jag kunde inte stödja hänvisningen till Lissabonfördraget i punkt 10 om att ta hänsyn till det nya budgetförfarande som införs i och med Lissabonfördraget.
Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) Det är en besvikelse att ledamöterna inte röstade för ökad insyn och tydligt offentliggörande av internrevisorns rapport.
Glenis Willmott : skriftlig. - (EN) Alla de ändringsförslag som Europaparlamentets labourgrupp (EPLP) stödde i plenum i dag om ansvarsfrihet för Europaparlamentets budget 2006 syftade till att öka insynen i frågor där parlamentet är ansvarigt för att förvalta offentliga medel.
Ändringsförslag 16: Efter det att några uppgifter i rapporten avslöjats av ledamöter från budgetkontrollutskottet anser EPLP att det är i allmänhetens intresse att offentliggöra denna rapport på villkor att pågående utredningar inte äventyras.
Ändringsförslag 4: EPLP anser att vikten av att agera för att följa upp de åtgärder som vidtas till följd av internrevisorns rapport betonas på ett bra sätt i ändringsförslaget.
Ändringsförslag 7: EPLP röstade för detta ändringsförslag eftersom det är viktigt att budgetkontrollutskottet har rätt att granska planerna för båda dessa stadgor.
Ändringsförslag 11: EPLP anser att förteckningen över ledamöter bör offentliggöras eftersom den frivilliga pensionsfonden delvis betalas genom offentliga medel.
Thomas Wise : skriftlig. - (EN) Jag röstade mot detta betänkande helt enkelt för att jag inte vill att EU ska tala om för mig vem jag kan och inte kan anställa eller anlita.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av rådets budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Nils Lundgren med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för rådets generalsekreterare. Jag beklagar att rådet, till skillnad från övriga institutioner, inte lämnar in en årlig verksamhetsrapport, med hänvisning till Gentlemen's Agreement från 1970. Enligt min mening är detta absolut nödvändigt för att rådet ska bli mer redovisningsskyldigt gentemot EU-medborgarna. I det ovannämnda Gentlemen's Agreement lovar rådet att inte göra några ändringar i Europaparlamentets budgetberäkning. Detta löfte ska enbart vara bindande om budgetberäkningen inte står i strid med gemenskapens bestämmelser, särskilt tjänsteföreskrifterna för tjänstemän och anställningsvillkoren för övriga anställda, och institutionernas säte.
När det gäller området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) stöder jag kravet på maximal insyn och att rådet i enlighet med punkt 42 i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 ska se till att inga driftsutgifter för GUSP förekommer i rådets budget. Jag anser likväl att rådet bör ha en oinskränkt budget för GUSP.
Pedro Guerreiro : Det talas väldigt mycket om ”insyn”, och många krav ställs på (vissa) medlemsstater på budget- och ekonomipolitisk nivå inom detta område.
Trots detta verkar rådet, EU:s överstatliga beslutsorgan som består av företrädare från de olika medlemsstaternas regeringar - vars befogenheter kommer att ökas om ”Lissabonfördraget” antas - vara immunt mot sådana ”krav”, eftersom det inte har inlämnat sin årliga verksamhetsrapport.
”Gör som jag säger, inte som jag gör” ... Detta skulle kunna vara rådets arbetsmotto för ansvarsfrihetsförfarandet 2006.
Även om Europaparlamentet i det betänkande som vi har röstat om i dag inte har valt en hårdare och mer kritisk linje gentemot rådets inställning, uppmanar det dock rådet att ompröva detta beslut och efterlyser mer information, särskilt om de belopp som används inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Parlamentet uppmanar rådet att ange den exakta arten på utgifterna, budgetpost för budgetpost, och efterlyser efterhandsbedömningar av enskilda ”uppdrag” inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken och av åtgärder utförda av EU:s särskilda representanter - vilket enligt vår mening innebär ett klargörande av de belopp som används inom EU:s politik för inblandning och militarisering.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av EG-domstolens budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Nils Lundgren med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för domstolens justitiesekreterare. Det är glädjande att EG-domstolen har antagit en uppförandekod för domstolens, förstainstansrättens och personaldomstolens nuvarande och tidigare ledamöter, med bland annat en skyldighet att lämna in en förklaring om ekonomiska intressen, även om det är beklagligt att denna information inte offentliggörs på EG-domstolens webbplats.
Jag konstaterar att byggnadsfrågan (problem med att tillsätta en oberoende expert för utbyggnaden av huvudbyggnaden, undertecknande av ett hyrköpsavtal mellan Storhertigdömet Luxemburg och EG-domstolen med de bestämmelser som behövs för att komplettera ramavtalet från 2001 och med villkoren för försäljningen till domstolen av den tomt på vilken byggnaden är belägen till det symboliska priset av 1 euro när domstolen blir ägare av byggnaderna samt att det saknas lämplig konkurrens) bekräftar behovet av att inrätta en europeisk byggnadsbyrå som ska hantera alla byggnadsfrågor för våra institutioner.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av revisionsrättens budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Nils Lundgren med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för revisionsrättens generalsekreterare.
Jag gratulerar revisionsrätten till kvaliteten på räkenskaperna som granskades av en extern revisionsbyrå och av internrevisorn, med ett positivt yttrande. När det gäller förklaringarna om ledamöternas ekonomiska intressen konstaterar jag precis som mina kolleger att revisionsrättens ledamöter, i enlighet med revisionsrättens uppförandekod, ska lämna en förklaring om sina ekonomiska intressen och andra tillgångar (inbegripet aktier, konvertibler och investeringscertifikat samt mark och fastigheter liksom äkta makars yrkesverksamhet).
Jag håller med mina kolleger om att ledamöterna i alla EU-institutioner bör vara skyldiga att inlämna en förklaring om ekonomiska intressen, som ska finnas tillgänglig på Internet via ett offentligt register. En åtskillnad måste emellertid göras mellan berikande, vilket bör betyda att beloppen mäts, och frågan om intressekonflikter, där naturen av innehavet av tillgångar bör visas direkt och indirekt och även den aktuella personliga relationen.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Syftet med denna röstförklaring är helt enkelt att belysa att en av de aspekter som analyserades under ansvarsfrihetsförfarandet för revisionsrätten var personalbristen, med tanke på den arbetsbörda som denna EU-institution måste hantera.
Det har redan konstaterats under tidigare år att revisionsrätten inte har haft ett tillräckligt antal tjänstemän för att kunna bedriva sin verksamhet fullt ut och genomföra sina kontrollfunktioner.
Även om vissa framsteg har gjorts inom detta område kvarstår personalbristen än i dag. I Europaparlamentets betänkande avslöjas att detta delvis beror på skillnaden mellan den lön som erbjuds och de höga levnadskostnaderna i Luxemburg, där revisionsrätten har sitt säte.
Det är vår fasta övertygelse att följderna av ”prisstabilitetspolitiken”, det vill säga lönerestriktionerna, känns av även här: ökat utnyttjande.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs (EESK) budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Nils Lundgren med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för EESK:s generalsekreterare.
Liksom många ledamöter välkomnar jag undertecknandet i december 2007 av ett nytt avtal om administrativt samarbete mellan EESK och Regionkommittén för perioden 2008-2014 och är övertygad om att samarbetet mellan de två institutionerna kommer att bli ekonomiskt fördelaktigt för Europas skattebetalare. När det gäller kontroller ansåg EESK i sin årliga verksamhetsrapport att man under 2006 inte hade genomfört tillräckligt många efterhandskontroller. Denna situation tycks emellertid ha förbättrats. Det är mycket viktigt att de kontroller som görs är noggranna. Vi bör välkomna den personliga förklaring som EESK:s generaldirektör har avgett om förhands- och efterhandskontrollernas effektivitet och korrekthet.
Samtidigt välkomnar jag, liksom många ledamöter med mig, inrättandet av en revisionskommitté bestående av tre EESK-ledamöter, vars uppgifter bland annat ska vara att vaka över den interna revisionsgruppens oberoende samt att utvärdera de åtgärder som vidtas med anledning av de rekommendationer som framförs i revisionsrapporterna.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av Regionkommitténs budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Nils Lundgren med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för Regionkommitténs generalsekreterare. Liksom många ledamöter välkomnar jag undertecknandet i december 2007 av ett nytt avtal om administrativt samarbete mellan EESK och Regionkommittén för perioden 2008-2014 och är övertygad om att samarbetet mellan de två institutionerna kommer att bli ekonomiskt fördelaktigt för Europas skattebetalare. I det nya avtalet behålls de viktigaste områdena (infrastruktur, IT och telekommunikationer samt översättning inklusive dokumentframställning) inom den gemensamma administrationen, medan ett begränsat antal områden frikopplas, t.ex. interna tjänster, sociala tjänster och hälsovård, biblioteket och prepress). Jag är mycket nöjd med hur man löste den olyckliga affären med ersättningar för resekostnader för ledamöter av Regionkommittén och löneöverföringar för några tjänstemän. Avslutningsvis är jag också mycket nöjd med det ökade oberoendet och förstärkningen av granskningsenhetens resurser.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av Europeiska ombudsmannens budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Nils Lundgren. Liksom många ledamöter är jag förvånad över att åtagandebemyndigandena under perioden 2003-2006 har ökat stadigt från 4 438 653 euro till 7 682 538 euro (+73 procent) och tjänsterna från 31 till 57 enheter (+84 procent) medan klagomålen ökat till 57 procent och de nyinledda undersökningarna har ökat från 253 till 258 (2 procent). När det gäller driften välkomnar jag att ett nytt ramavtal för samarbete har tecknats med parlamentet om att tillhandahålla vissa administrativa tjänster, och att ombudsmannens förste generalsekreterare utnämndes den 1 augusti 2006. Kontrollernas effektivitet kan dock förbättras inom vissa områden. Jag är även förvånad över de svårigheter med rekryteringen som nämns i ombudsmannens årsrapport 2006, särskilt när det gäller kvalificerade advokater, beroende på de två på varandra följande utvidgningsomgångarna (2004 och 2007) samt på personalomsättning och på svårigheter att dra till sig och behålla kandidater i Strasbourg med tillfälliga kontrakt.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av Europeiska datatillsynsmannens budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Nils Lundgren med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet. Liksom många ledamöter välkomnar jag initiativet att Europeiska datatillsynsmannen och den biträdande datatillsynsmannen varje år offentliggör en redovisning av sina ekonomiska intressen, i en form som liknar den som årligen lämnas av Europaparlamentets ledamöter. Det är mycket bra att det administrativa samarbetsavtalet mellan generalsekreterarna för kommissionen, parlamentet och rådet, som undertecknats tillsammans med Europeiska datatillsynsmannen, förlängdes den 7 december 2006 för ytterligare en period på tre år från och med den 16 januari 2007. Avslutningsvis kan vi konstatera att processerna med förhandskontrollerna i efterhand och de slutliga yttrandena från Europeiska datatillsynsmannen har gått framåt och att datatillsynsmannen har beslutat att inrätta en struktur för internkontrollen som passar dess verksamheter och behov.
Jean-Pierre Audy : Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som har ökat i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje befintligt organ tillför och att den inte ska hysa några betänkligheter mot att avveckla ett organ om utvärderingen av organets mervärde blir negativ. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag välkomnar möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för organen. Jag finner det förvånande att revisionsrätten återigen har konstaterat höga andelar överföringar i genomförandet av fondens budget (43 procent för administrativa utgifter och 45 procent för driftsutgifter) och att revisionsrätten har påvisat vissa brister i efterlevnaden av bestämmelsen om budgetens ettårighet.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens budget för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som har ökat i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Jag är förvånad över att revisionsrätten inte nämner att direktörens revisionsförklaring görs med reservationer.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop) för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Jag välkomnar att ett ramavtal för samarbete har ingåtts mellan Cedefop och Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor i syfte att utnyttja tillgängliga forskningsresurser på områden av gemensamt intresse.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Översättningscentrum för Europeiska unionens organ för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Jag konstaterar med förvåning att det ackumulerade budgetöverskottet för 2006 uppgick till 16,9 miljoner euro och att centrumet under 2007 kommer att betala tillbaka 9,3 miljoner euro till sina kunder. En sådan ackumulering av överskott visar att metoden för att prissätta centrumets översättningar inte är tillräckligt noggrann.
Anna Záborská : skriftlig. - (SK) Europa behöver flerspråkigheten för att överleva. I det första gemenskapsdirektivet från 1958 hänvisar man till flerspråkighet. EU använder inte bara ett eller flera språk som det behagar, vilket de flesta av EU-medborgarna kanske inte förstår.
Översättningar av rättsliga, politiska och administrativa dokument gör det möjligt för unionen att uppfylla sina rättsliga skyldigheter. Flerspråkigheten bidrar till att förbättra öppenheten, lagligheten och effektiviteten i EU:s verksamhet. De begränsningar som systemet för flerspråkighet medför har en positiv inverkan på dokumenten, som är mer koncisa och utarbetas inom en given tidsram. För det slovakiska språkets skull (och för dem som använder slovakiskan) vill jag att de nödvändiga åtgärderna för att lösa problemet med bristen på arbetstillfällen för översättare vid EU-institutionerna ska inbegripas i budgeten för 2009.
Jag uppmanar Europaparlamentet att utan dröjsmål översätta, och fortsätta att översätta, alla rättsliga, politiska och administrativa dokument från denna valperiod till slovakiska och till unionens alla andra officiella språk, så att medborgarna kan följa alla institutioners politiska verksamhet, och det viktigaste i detta sammanhang är de fullständiga förhandlingsreferaten från parlamentets debatter. Jag vill att det ska tas till protokollet att jag gör en skriftlig förklaring om att jag vill att flerspråkighetssystemet ska behållas, och jag uppmanar de slovakiska översättarna och tolkarna att genom sina språkliga kunskaper bidra till flerspråkigheten i Europa.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Det är oroande att rättsliga åtaganden återigen har ingåtts trots att det saknades tidigare budgetåtaganden, vilket strider mot budgetförordningen. Centrumet måste vidta nödvändiga åtgärder, bland annat när det gäller den ekonomiska förvaltningen, för att förbättra förfarandena för åtaganden och betalningar.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Generellt sett välkomnar Europaparlamentets ledamöter de ansträngningar som Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk lagt ned på att förbättra genomförandet av sin budget, även om överföringarna fortfarande ligger på en för hög nivå. Jag välkomnar att centrumet vill genomföra en utvärdering av dess verksamheter under 2007 och att en förvaltningsplan väntas för 2008 och 2009.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (f.d. Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet) för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Årsrapporten och räkenskaperna för 2006 och arbetsprogrammet för 2007 innehåller relativt lite uppgifter om budgetgenomförandet, ekonomisk rapportering, risker, utvärdering och revision. Byrån måste förbättra kvaliteten på informationen och offentliggöra sin årliga verksamhetsrapport på sin webbplats.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för återuppbyggnad för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Jag välkomnar byråns roll i insatserna för att utveckla och stärka stabiliteten i Balkanregionen samt en sund förvaltning av programmet Cards. Byrån har utfört sitt uppdrag på ett fullständigt tillfredsställande sätt och kan nu trappa ner sin verksamhet, vilket planeras ske i slutet av 2008, så att stödet till Serbien, Kosovo, Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien administreras av kommissionens delegationer i dessa länder.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Denna byrå inrättades efter Natos attack mot f.d. Jugoslavien och driver EU:s största ”stödprogram” på Balkan.
Byråns målsättning är tydlig och omfattar, vilket bara är vad man hade kunnat vänta sig, ”hjälp” med ”reformprocesser” som ska leda till inrättande av institutioner och en ”rättsordning” enligt EU:s egen inställning och ambitioner, nämligen genom att införa en ”marknadsekonomi”, dvs. en kapitalistisk marknad.
Kanske Europaparlamentet är inblandat i utvidgningen av Nato, och ”vid en tidpunkt då kommissionen tar över förvaltningen av det nya instrumentet för stöd inför anslutningen (...) är EU av den fasta uppfattningen att kommissionen till slut bör föreslå rådet ett nytt mandat för byrån, som enligt tidigare beslut bör avsluta sitt arbete på Balkan senast i slutet av 2008 och omvandlas till en verklig europeisk byrå för externa åtgärder”. Parlamentet klargör vidare att ”ett nytt mandat för denna framgångsrika byrå skulle vara det effektivaste sättet att genomföra de nya uppgifter[na] inom ramen för de externa åtgärderna (...) i områden där traditionellt utvecklingsbistånd inte kan genomföras”.
Det handlar med andra ord om en oacceptabel omvandling av denna byrå till ännu ett instrument till stöd för EU:s politik för inblandning i andra regioner i världen.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska miljöbyrån för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Det är förvånande att en avsevärd summa driftsbudgetanslag överförts till budgetåret 2007, vilket förutsätter att man har underlåtit att följa budgetprincipen om ettårighet. Kritik måste även framföras mot att vissa saker har fungerat dåligt i miljöbyråns kontrollsystem, där man inte har gjort en tydlig åtskillnad mellan funktioner för utanordnaren och budgeträkenskaper.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska arbetsmiljöbyrån för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Jag lovordar arbetsmiljöbyråns arbete med att sprida förebyggande arbetsmiljömetoder inom EU. Jag beklagar emellertid den otillräckliga kommunikationen med medlemsstaternas sociala myndigheter, som är specialiserade på arbetsmiljöfrågor.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska läkemedelsmyndigheten för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Jag kan inte förstå styrelsens oro för att myndigheten får nya uppgifter som inte följs av adekvat finansiering. Myndighetens ekonomiska situation förefaller faktiskt vara synnerligen god, med en låg utnyttjandegrad av medlen (lägre än 60 procent), ett avsevärt överskott i redovisningen med tillskott av ackumuleringar och samtidigt ett bidrag från gemenskapen samt de avgifter som företagen erlägger för att bibehålla gemenskapens godkännande för försäljning av läkemedel (vilket gav inkomster på 119 miljoner euro 2006 plus ett gemenskapsbidrag på 31 miljoner euro).
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Jag finner det förvånande att myndigheten har haft ett underutnyttjande av driftsanslagen, vilket uppenbarligen främst beror på att den hade haft svårt att rekrytera välkvalificerad vetenskaplig personal till Parma (endast två tredjedelar av de 250 tjänsterna i myndighetens tjänsteförteckning hade tillsatts vid utgången av 2006) samt inkonsekvenser i räkenskaperna.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska sjösäkerhetsbyrån för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. När det gäller sjösäkerhetsbyrån beklagar jag att utnyttjandegraden för betalningsbemyndiganden för åtgärder för föroreningsbekämpning till sjöss är för låg (67,7 procent), trots parlamentets breda stöd för dessa åtgärder under budgetförfarandet. Avslutningsvis är det oroande att antalet budgetöverföringar är för högt, att planeringen av personalrekryteringen är otillfredsställande och att budgeten lagts fram på ett inkorrekt sätt.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Antalet byråer och andra gemenskapsorgan har flerdubblats under de senaste åren - från Nicefördraget och fram till det som nu kallas förslaget till ”Lissabonfördraget”. Syftet med dessa organ, som har de mest varierande målsättningar, är till största delen att fungera som en katalysator för att förstärka den alltmer överstatliga karaktären hos EU:s institutioner och politik.
På det hela taget inrättas de för att ”samordna” eller ”hjälpa” medlemsstaterna inom olika områden, och antalet byråer och organ har ökat gradvis: när det gäller ansvarsfrihetsförfarandet var de 8 till antalet 2000 och över 20 år 2006!
Här kommer några exempel, även om listan inte är fullständig: Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser (Frontex), Europeiska järnvägsbyrån, Europeiska miljöbyrån, Europeiska byrån för återuppbyggnad (Balkan), Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, Europeiska sjösäkerhetsbyrån, Europeiska byrån för luftfartssäkerhet ...
När det gäller ansvarsfrihet för dessa organ har revisionsrätten gjort den allmänna iakttagelsen att organen i sin verksamhet inte beaktar de bestämmelser som fastställs i budgetförordningen, tjänsteföreskrifterna och bestämmelserna om offentlig upphandling, för att bara nämna några exempel.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Vi måste se över avgiftssystemet för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet för att balansera kostnaderna och intäkterna för certifieringsverksamheten (intäkter på 35 miljoner euro mot kostnader på 48 miljoner euro).
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska järnvägsbyrån för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. När det gäller Europeiska järnvägsbyråns fungerande är det beklagligt att konstatera en mycket hög överföringsnivå för medlen (85 procent för driftsutgifter), och vi bör välkomna att byrån har beslutat att införa de 24 normer för internkontroll som fastställts av kommissionen för 2008 och beslutet att rekrytera en upphandlingsansvarig tjänsteman och en internrevisor för att göra denna funktion snabbare och mer tillförlitlig.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för den verkställande direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. När det gäller Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet vill jag påpeka att jag inte delar Europaparlamentets åsikt, som avvisar kommissionens förslag om att överföra byråns ansvarsområden till en ny europeisk myndighet för marknaden för elektronisk kommunikation, vars uppgifter från och med 2010 bland annat skulle vara att se till att de nationella tillsynsmyndigheterna arbetar effektivt tillsammans och leds av gemensamma principer, avge yttranden och bistå i utarbetandet av kommissionens åtgärder avseende den inre marknaden för telekomsektorn.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser (Frontex) för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för den verkställande direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. När det gäller Frontex är det inte rätt att byrån fick fullt finansiellt självbestämmande först från och med den 1 oktober 2006 och att alla utgifter för administrationen innan dess godkändes av kommissionen i Bryssel. Jag gratulerar byrån till dess arbete trots otillräckliga resurser och hoppas att medlen kommer att ökas avsevärt i framtiden.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Bland andra möjliga väsentliga överväganden om beviljandet av ansvarsfrihet för budgeten för Frontex är det viktigt att peka på de avsevärda belopp som blev över i slutet av 2006, och inte nog med det, de två ändringsbudgetar som antogs under samma år, med målsättningen att öka byråns budget.
Efter dessa ändringsbudgetar ökade byråns budget till 19,2 miljoner euro. Trots detta innehade den i slutet av 2006, och baserat på byråns egna räkenskaper, 14,3 miljoner euro i kontanter!
Vissa oegentligheter i samband med personalledningen observerades även, närmare bestämt gällande rekryteringskriterier och förfaranden som inte var i linje med de allmänna bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän vid EU:s institutioner (i själva verket är detta en regelbundet återkommande situation i ansvarsfrihetsförfarandet för ett antal gemenskapsorgan, eftersom kritik har framförts mot att tjänsteföreskrifterna inte följts i ett flertal fall).
Så stor är den politiska viljan att göra framsteg med att se till att ”gränsförvaltningen” övergår till att omfattas av gemenskapsmetoden på EU-nivå och att inrätta Frontex - som vi självklart motsätter oss - att ekonomiska medel har beviljats långt utöver den bevisade kapaciteten. Man kan därför säga att det under 2006 definitivt handlade om att börja i galen ända ...
Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) Vi har kämpat för att få slöseriet och missbruket av pengar under kontroll ända sedan EU inrättades. Nu är det äntligen dags att börja bekämpa korruptionen på högsta nivå, t.ex. att se till att felaktiga utbetalningar verkligen betalas tillbaka och göra allt vi kan för att spara pengar. Det kan till exempel handla om att begränsa oss till en arbetsplats för parlamentet och att EU-organen använder sina medel på ett förnuftigare sätt. Vi godkänner överlappning inom vissa områden, som byrån för grundläggande rättigheter, samtidigt som värdefulla organ som Frontex svälts ut. Vi kan inte låta detta fortsätta.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Eurojust för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av min österrikiske kollega Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som ökar i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla ett organ om analysen visar att det inte är användbart. Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. När det gäller Eurojust är jag förvånad över problemen med att uppfylla principen om åtskillnad mellan funktioner för uppgifterna för utanordnaren och kontrollören för transaktioner, och att samarbetet med Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) fortfarande är så bristfälligt.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Europeiska polisakademin (Cepol) för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören. Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som har ökat i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla organ om de inte är användbara.
Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. Även om jag har förståelse för de skäl som polisakademin har angett, särskilt att det var svårt för detta nya gemenskapsorgan att uppfylla principerna i budgetförordningen ända från början och att kontrollsystem har införts sedan dess, anser jag ändå att det är berättigat att förvänta sig att polisakademin fullständigt uppfyller bestämmelserna i budgetförordningen senast i juni 2008.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen avseende genomförandet av budgeten för sjätte, sjunde, åttonde och nionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Christofer Fjellner, som i själva verket tog över det mycket goda arbete som utförts av Alexander Stubb, som har utsetts till minister i den finska regeringen, med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet.
Liksom många ledamöter beklagar jag att EUF inte budgetinförlivats i budgetramen 2007-2013, och anser att budgetinförlivande av EUF bör vara ett prioriterat mål för den fleråriga budgetramen efter 2013. Under tiden bör förvaltningsförfarandena för EUF förenklas, särskilt genom att man avslutar föregående EUF så snart som möjligt och genom att standardisera budgetbestämmelserna. Med starten av tionde EUF 2008 kommer kommissionen att genomföra så många som fyra EUF samtidigt.
Avslutningsvis är jag förvånad över beloppet på 10,3 miljarder euro i ”utestående åtaganden”, vilket utgör 25 procent av de totala anslagna medlen, och det är mycket viktigt att kommissionen minskar dessa medel ännu mer drastiskt, särskilt gamla och vilande åtaganden.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet avseende genomförandet av budgeten för Tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet för budgetåret 2006 på grundval av betänkandet av Hans-Peter Martin med en rekommendation om att Europaparlamentet ska bevilja ansvarsfrihet för direktören.
Ansvarsfrihetsförfarandet bör förenklas och rationaliseras för de decentraliserade organen som har ökat i antal (från 8 år 2000 till 20 år 2006), och nu har en sammanlagd budget på omkring 1 miljard euro. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att vart femte år genomföra en studie av det mervärde som varje organ tillför och att den inte ska tveka att avveckla organ om de inte är användbara.
Likaså är det viktigt att snabbt förbättra organens interna revisionsförfaranden, och jag stöder möjligheten att inrätta en gemensam disciplinnämnd för alla organ. När det gäller Tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet bör det noteras att tillsynsmyndigheten från den 1 januari 2007 har blivit ägare till Galileoprogrammets materiella och immateriella anläggningstillgångar, som till 100 procent kommer att finansieras med allmänna medel och därför måste bli föremål för en särskilt noggrann kontroll.
| sv |
19. Arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingen under 2007 (
| sv |
Röstförklaringar (fortsättning)
Daniel Hannan: (EN) Herr alman! Tibetaner har i likhet med andra medborgare ambitionen att styras av sina egna lagar och sitt eget folk. I förnekandet av tibetanernas nationella strävanden använder den kinesiska regimen en rad argument om att avskaffa feodalismen och segra över träldom och vidskeplighet.
I sista hand blir allt en variant av det Engels kallade ”falskt medvetande”: de tror att tibetanerna inte riktigt begriper frågan och därför inte bör få fullständig demokrati.
Jag ber parlamentets ledamöter att se den ironiska likheten mellan det argumentet och de argument som prånglades ut sedan man i Frankrike, Nederländerna och Irland sagt nej i folkomröstningarna. I den här kammaren fick vi hela tiden höra att människor inte riktigt hade förstått frågan, att de i själva verket hade röstat om någonting annat - mot Jacques Chirac eller mot Turkiets anslutning eller mot anglosaxisk liberalism - och att de inte hade förstått problemet och behövde bättre information.
Jag anser att människor, oavsett om de bor i Tibet eller i de nationer som ingår i EU, visst förstår vad de vill och önskar och att de ska få möjlighet att uttrycka det via sin röstsedel. Jag vet att jag blir lika tröttsam som Cato den äldre, men han blev ändå uppmärksammad så småningom. Jag upprepar därför, vilket jag gör i varje anförande, att vi bör hålla en folkomröstning om Lissabonfördraget. Pactio Olisipiensis censenda est!
Skriftliga röstförklaringar
Alessandro Battilocchio : Herr talman! Italien har drabbats hårt av kompetensflykt. Denna massutvandring av forskare som sker varje år är på väg att bli en tydlig trend. Nobelpristagaren i medicin, Renato Dulbecco, har sagt att de som vill bedriva forskning lämnar landet nu precis som tidigare och av samma skäl. De lämnar landet för att det inte finns några karriärmöjligheter, hållbara löner eller resurser till forskning, och för att portarna till forskningscentrum är tillbommade, eftersom de inte bara saknar resurser utan även en organisation för att ta emot nya grupper och utveckla nya idéer.
Italienska forskare lämnar landet på grund av bristande infrastruktur, framför allt inom vetenskap och teknik, bristande resurser, löjligt låga löner och ett urvalssystem som innebär att de bästa kandidaterna avskräcks och rekommendationer lönar sig. Forskarna lämnar landet och de beklagar sig, eftersom den förberedande grunden för forskning på våra universitet är utmärkt. Allt annat brister dock.
Jag instämmer i att medlemsstaterna måste säkerställa en öppen, genomskådlig och konkurrensbaserad rekrytering av forskare på grundval av vetenskapliga meriter. Meriter ska bedömas efter vetenskaplig kvalitet och vetenskaplig produktion (publikationer). Andra viktiga aspekter bör emellertid också räknas som meriter i en forskarkarriär: innovationskapacitet, kunskaper i forskningsförvaltning, undervisnings- och handledarskicklighet, och samarbete med näringslivet.
Nicodim Bulzesc : Jag röstade för detta förslag till resolution eftersom jag instämmer i att Europa behöver fler forskare. Betänkandet är mycket viktigt, bland annat därför att medlemsstaterna uppmanas att utveckla de karriärmöjligheter som finns för unga forskare, till exempel genom ökad finansiering och befordran på grundval av andra prestationer än tjänsteår, såsom innovationskapacitet och praktik vid företag osv.
Avril Doyle : skriftlig. - (EN) Ledamoten Pia Elda Locatellis betänkande ingår i översynen av Lissabonstrategin för att senast 2010 göra EU:s ekonomi till världens mest konkurrenskraftiga. Forskarnas ställning i EU är därför central. Fyra prioriterade områden där framsteg måste göras fastställdes, nämligen
öppen rekrytering och överföring av bidrag,
social trygghet och pensioner,
attraktiva anställnings- och arbetsvillkor,
forskarutbildning och forskarkompetens.
Områdena tangerar rörlighet, insyn, offentlighet och stöd till forskare och potentiella forskare. Att koppla utbildning, innovation och forskning till en sammanhängande stödpolitik är ett mycket viktigt inslag i en fungerande kunskapsekonomi. Våra insatser för att bekämpa kompetensflykt och skapa ett kompetensnätverk kommer att förbättras av våra förslag som går ut på att minimera byråkratiska hinder och öka den sociala tryggheten för forskare. I egenskap av föredragande för frågan om EU:s system för utsläppshandel är jag väl medveten om forskningens avgörande roll och behovet av att gynna tillgänglig begåvning och kompetens för att lösa de stora klimatproblem vi står inför. Jag är glad över att kunna bekräfta inrättandet av en innovationsallians mellan universitetet i Dublin och Trinity College i Irland - ett bra exempel på att investera i forskare i början av deras karriär.
Ilda Figueiredo : Trots att händelserna den senaste tiden tydligt visar att den nyliberala Lissabonstrategin är ett av de instrument som har gett upphov till den försämrade ekonomiska och sociala situationen i EU insisterar man i betänkandet på att strategin ska tillämpas, och detta håller vi inte med om.
Det finns emellertid positiva aspekter i betänkandet som vi samtycker till, särskilt i fråga om att tillgodose behovet av forskare, deras rättigheter beträffande arbetsvillkor och social trygghet, familjeåterförening, kvinnliga forskares rättigheter, tillträde för unga forskare och kravet på ökat stöd till forskning och medverkan av fler forskare.
Det framgår dock inte tydligt hur den föreslagna europeiska forskningsstrategin kommer att vara en garanti för lika rättigheter i alla medlemsstater och för forskares, särskilt unga forskares, allmänna tillgång till europeiska partnerskap för forskare, framför allt i länder som Portugal, som inte tillhör den beslutsfattande kärnan i ett EU som alltmer styrs av stormakterna. Av denna anledning lade vi ned våra röster i omröstningen om betänkandet.
Adam Gierek : Herr talman! Är en akademisk karriär beroende av rörlighet? Till viss del, ja. Man skulle kunna säga att rörlighet, särskilt för unga forskare, kan ha avgörande betydelse för deras framtida prestationer. Detta eftersom rörlighet underlättar tillgången till ny information och ger dem andra möjligheter än deras utbildningsmiljö kan erbjuda. Rörlighet är dock inte allt. En akademisk karriär börjar tidigare än så, på högstadiet och gymnasiet, där ungdomarna bygger upp sin allmänna kunskapsgrund, framför allt inom matematik och vetenskap.
Nästa steg innefattar högre utbildning och forskar- och doktorandutbildning. Jag talar av egen erfarenhet när jag säger att det är i det inledande stadiet av en ung människas akademiska karriär som rörlighet, lättillgängliga forskningsmöjligheter och ett intressant och löftesrikt forskningsämne samt handledning av utomordentliga forskare är viktigast, snarare än den framtida ålderspensionen.
Den viktigaste åtgärden för att få mer personal till vetenskaplig forskning är alltså att skapa rätt förutsättningar för sådana studier, till exempel inom ramen för ett europeiskt tekniskt institut eller en europeisk forskningsinfrastruktur, inklusive stöd i form av doktorandstipendier som kan sökas av studenter i EU och tredjeländer och som utlyses på många håll. De förutsättningar som vi erbjuder i form av stabilitet i familje- och yrkeshänseende kommer att avgöra om unga människor går vidare till näringslivet eller akademiska institutioner när de väl har avslutat sina doktorandstudier, och om de beger sig tillbaka till sina hemländer eller flyttar vidare.
Adrian Manole : När en student står inför en karriär som forskare måste geografisk rörlighet främjas, eftersom det är en studieerfarenhet som inte kan ersättas av virtuell rörlighet. Vi måste se till att de största begåvningarna får tillräckliga finansiella och mänskliga resurser som stöd. För vissa kan detta innebära tillgång till resurser utanför det egna landets gränser.
Vi måste främja och informera om de fördelar (exempelvis mervärde) som rörlighet för studenter, lektorer och forskare leder till. Administrativa och strukturella hinder måste avlägsnas. Stipendier och lån bör vara tillgängliga för studenter och forskare, vid sidan av andra incitament för både enskilda personer och institutioner.
Inom globaliseringspolitiken måste vi ta hänsyn till följande faktorer: den viktiga roll som forskare med internationell erfarenhet spelar, verkliga möjligheter i språkligt hänseende, god kvalitet, information om studie- och forskningsmöjligheter utomlands och behovet av att erbjuda alla studenter som ämnar bli morgondagens forskare möjligheten att läsa kurser i främmande språk, oavsett specialisering.
Athanasios Pafilis : skriftlig. - (EL) Betänkandet om ett europeiskt partnerskap för forskare syftar till att stärka EU:s konkurrenskraft gentemot andra imperialistiska centrum, begränsa ”forskarflykten” och hitta sätt att locka till sig forskare från utvecklingsländer.
Det syftar också till att främja fri rörlighet för forskare mellan olika stater, offentliga och privata sektorer, företag, forskningscentrum och universitet, stärka samarbetet mellan privata och offentliga sektorer inom forskningen, bidra till att vetenskapen fullständigt anpassas efter marknadens aktuella tekniska behov, och gynna forskarnas inriktning på tillämpad forskning, där tidigare erfarenhet som företagsforskare erkänns som en formell merit.
Om vi dels inför ”forskarformulär” för att göra det möjligt att välja forskare från en vetenskaplig institution eller ett universitet i en annan medlemsstat, dels garanterar rörlighet för forskare och höga företagschefer, kommer detta att hjälpa stora företag att välja de absolut bästa forskarna och anställa dem i företagen på villkor som kommer att öka deras vinster (flexibla anställningsvillkor, obetalt arbete, befrielse från försäkringskostnader osv.). Dessa system innefattar även doktorander, som drar det tyngsta lasset inom forskningen.
Vi röstade emot betänkandet eftersom forskare måste få arbeta under trygga anställningsvillkor, på institutioner som inte tävlar om ”makt” utan som samarbetar för att utveckla vetenskapen och tjäna moderna grundläggande behov, inte plutokratin och de stora företagens vinstsyften.
Teresa Riera Madurell : För att avhjälpa bristen på forskningspersonal är det nödvändigt att underlätta för europeiska vetenskapsmän som arbetar utanför EU att återvända hem och även underlätta för vetenskapsmän från tredjeländer som vill arbeta i EU att komma hit.
Kvinnor är fortfarande underrepresenterade på de flesta vetenskapliga och tekniska områden och i ansvarsställning. Därför anser jag att det är viktigt att medlemsstaterna uppmanas att skapa bättre balans mellan könen inom sådana organ som ansvarar för att anställa och befordra forskningspersonal. Det är mycket viktigt att förfarandena för urval och befordran är öppna och tillåter insyn.
För att åstadkomma en gemensam arbetsmarknad för forskare är det även av stor vikt att en gemensam europeisk karriärmodell skapas och införs inom forskningen, liksom att det införs ett integrerat informationssystem för lediga tjänster och praktikplatser på forskningsområdet i hela EU.
När det gäller att öka rörligheten vill jag poängtera att det är avgörande att en särskild, snabbare och mindre byråkratisk visumpolitik införs, för att underlätta utbytet av manliga och kvinnliga vetenskapsmän från tredjeländer, bland annat de länder som vi redan har ett varaktigt vetenskapligt samarbete med, till exempel vissa latinamerikanska länder.
Luca Romagnoli : Herr talman! Jag röstade för Pia Elda Locatellis betänkande om ett europeiskt partnerskap för forskare. Som universitetslektor är jag medveten om att Europa behöver fler forskare för att kunna öka sin produktivitet och konkurrenskraft, särskilt med tanke på konkurrensen från andra stora ekonomier i världen, till exempel Förenta staterna och Japan, och från andra utvecklingsekonomier som Indien och Kina. Av denna anledning instämmer jag i föredragandens krav att medlemsstaterna ska säkerställa en öppen, genomskådlig och konkurrensbaserad rekrytering av forskare på grundval av vetenskapliga meriter.
Alessandro Battilocchio : Herr talman! Jag röstade för det här betänkandet.
Den nya tekniken har förändrat våra liv och detta gäller även våra fritidsaktiviteter.
Bland unga människors fritidsaktiviteter i och utanför Europa ligger videospel nu i topp. Många videospel riktar sig till vuxna och innehåller ofta material som inte lämpar sig för barn.
Mot bakgrund av kommissionens meddelande av den 22 april 2008 om skydd av konsumenter, särskilt minderåriga, i samband med användning av videospel är det mycket viktigt att vi reglerar märkning och användning av videospel, till exempel via en ”röd knapp” eller systemet PEGI Online, som ingår i programmet för ett säkrare Internet.
Det är även viktigt att medlemsstaterna fortsätter sitt nära samarbete för att bättre kunna skydda barn och hjälpa branschen att utveckla system som tjänar detta ändamål.
Vi får inte bortse från att vi även måste få tillverkarnas stöd och framför allt föräldrarnas, som har störst kontroll inom familjen, för att nå detta mål.
Glyn Ford : skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till Mandersbetänkandet om skydd av konsumenter, särskilt minderåriga, i samband med användning av videospel. Jag gjorde det med viss tveksamhet. Faran är att en motiverad oro i vissa fall övergår i moralpanik, det vill säga något som inte med bästa vilja står i proportion till problemets omfattning. Jag är inte helt övertygad om att vi måste gå längre än vi redan har gjort.
Nils Lundgren : skriftlig. - Detta betänkande innehåller en rad krav på hur medlemsstaterna ska agera för att begränsa skadligt användande av videospel.
Skolorna ska informera barn och föräldrar om för- och nackdelarna med videospel, föräldrarna ska vidta åtgärder för att undvika negativa effekter då barnen spelar videospel, medlemsstaterna ska undersöka värdet av att införa en ”röd knapp” att installera på spelenheter och datorer för att spärra tillgången till vissa spel, nationella informations- och upplysningskampanjer för konsumenter ska genomföras, Internetkaféägare ska hindra barn från att spela spel som är avsedda för vuxna, en särskild EU-övergripande uppförandekod för återförsäljare och producenter av videospel ska införas och medlemsstaterna ska införa civil- och straffrättslig lagstiftning om återförsäljning av våldsamma tv-, video och dataspel.
Videospel för minderåriga är förknippat med många oroande kulturella och sociala problem. Men just därför måste länderna söka sig fram till lösningar som passar deras egen kultur och värderingar, så att de kan förankras demokratiskt hos det egna folket. Pekpinnar från EU:s institutioner får närmast motsatt effekt.
Att länderna kan söka sig fram längs olika vägar i frågan är också viktigt för att bredda våra erfarenheter och vår kunskap på området.
Jag har av dessa skäl röstat nej i slutomröstningen om detta betänkande.
Miroslav Mikolášik : skriftlig. - (SK) Mina damer och herrar! Jag vill tala om videospelsindustrin, som har årliga intäkter på nästan 7,3 miljarder euro. Eftersom videospel blir alltmer populära både hos barn och vuxna är det viktigt att ha en politisk debatt om den rättsliga ramen för dem. Det finns videospel som hjälper till att utveckla fingerfärdighet och förmedla kunskaper som är viktiga för ett liv i dagens samhälle. Jag vill dock påpeka att videospel med våldsamt innehåll, som är avsedda för vuxna, kan ha en negativ inverkan, särskilt på barn.
Det är därför vår skyldighet att skydda konsumenterna, särskilt barn. Barn bör inte kunna köpa videospel som inte är avsedda för deras åldersgrupp. Införandet av åldersklassificeringssystemet för spel (PEGI) har bidragit till att öka tydligheten vid köp av spel till barn, men återförsäljarna har fortfarande inte tillräckligt med information om den skadliga inverkan som videospel har på barn. I detta skede är det viktigt att öka medvetenheten om denna negativa inverkan på barn och att tillverkare, återförsäljare, konsumentorganisationer, skolor och familjer samarbetar. Medlemsstaterna måste vidta åtgärder för att hindra barn från att köpa videospel som är avsedda för äldre åldersgrupper. Samtidigt välkomnar jag förslaget från kommissionen och rådet om bestämmelser för märkning av videospel och om att utarbeta en frivillig uppförandekod för interaktiva videospel som är avsedda för barn.
Nicolae Vlad Popa : Jag röstade för Toine Manders initiativbetänkande, i vilket man särskilt tar upp frågan om videospel.
Marknaden för videospel är en snabbt växande global marknad. Videospel riktas emellertid inte längre enbart till barn utan allt fler är avsedda särskilt för vuxna. Just av denna anledning är innehållet i många videospel olämpligt och rentav skadligt för barn.
Det stämmer att videospel kan användas i utbildningssyfte, men bara på villkoret att de används i enlighet med det avsedda ändamålet för varje åldersgrupp. Därför måste vi rikta särskild uppmärksamhet mot PEGI-systemet för klassificering av spel. Versionen PEGI Online ger föräldrar och minderåriga vägledning i form av både tips på hur man skyddar minderåriga och diverse information om onlinespel.
I betänkandet betonas också att medlemsstaterna måste se till att lämpliga kontrollåtgärder införs för köp av videospel via Internet, för att hindra minderåriga från att få tag på spel med innehåll som är olämpligt för deras ålder, spel som är avsedda för vuxna eller en annan åldersgrupp. Föredraganden föreslår även att man ska konstruera en ”röd knapp” som gör att föräldrar kan se till att det inte går att spela ett visst spel med för barnets ålder olämpligt innehåll eller som begränsar minderårigas åtkomst under vissa tider.
Zuzana Roithová : skriftlig. - (CS) Trots varningar från experter underskattar föräldrar den inverkan som videospel har på utvecklingen av deras barns personlighet. Samtidigt utsätts barn och ungdomar flera timmar i sträck för aggressivt eller sexuellt innehåll i videospel. Barn tar efter spelen, vilket kan få tragiska följder. Framtidens gatuvåld kommer bara att vara ett av resultaten av den inverkan som aggressiva spel har på beteende, psykologi och senare vanor.
Jag förordar därför att det skapas en etisk kod för återförsäljare och tillverkare av videospel.
I motsats till föredraganden anser jag naturligtvis att vi inte bara behöver frivilliga utan även bindande gemensamma EU-regler. Därför har jag röstat för betänkandet, med denna reservation.
Luca Romagnoli : Herr talman! Jag röstade för Toine Manders betänkande om skydd av konsumenter, särskilt minderåriga, i samband med användning av videospel. Jag anser att videospel är mycket viktiga av utbildningsskäl. Icke desto mindre finns det en mycket stor mängd programvara som är avsedd för vuxna och som karakteriseras av ett nästan omotiverat bruk av våld. Vi måste därför skydda barnen på lämpligt sätt, bland annat genom att hindra dem från att få tag på material som kan vara skadligt för dem och som är avsett för en annan åldersgrupp. Slutligen anser jag att en standardiserad märkning av videospel kommer att leda till en bättre förståelse för märkningssystemen, samtidigt som man främjar en effektiv hantering på den inre marknaden.
Alessandro Battilocchio : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag röstade för betänkandet.
Israel är en viktig partner för EU i Mellanöstern och inom den europeiska grannskapspolitiken.
Ett luftfartsavtal på gemenskapsnivå skulle skapa lika villkor för alla gemenskapens och Israels flygbolag, och också innebära att passagerare i de olika medlemsstaterna kan dra nytta av liknande villkor och en ökad konkurrens mellan flygbolag. Det kan leda till fler, förmånligare och bättre luftfartstjänster mellan EU och Israel.
EU bör se till att det finns gemensamma normer som överensstämmer med europeiska normer i de ekonomiska relationerna med partner i Medelhavet. Det kan endast uppnås genom ett omfattande luftfartsavtal som förhandlas fram på EU-nivå och som lägger grunden för rättsligt samarbete eller åtminstone ett ömsesidigt erkännande av luftfartsnormer och luftfartsförfaranden.
Jag anser därför att omfattande förhandlingar med Israel är ett viktigt steg mot ytterligare utveckling av förbindelserna mellan EU och Israel och utvidgning av det gemensamma luftrummet i hela Euromedområdet. Om avtalet sluts kommer det att ge ökade möjligheter till ekonomisk och social utveckling för både flygbolag och passagerare.
Chris Davies : skriftlig. - (EN) Jag förstår inte hur ett parlament som har begärt att Israel ska häva sin ekonomiska blockad av Gaza i dag kan ha röstat för ett betänkande vars syfte är att öka vårt samarbete med detta land.
Förra tisdagen var en ganska typisk dag vid gränsövergångarna till Gaza. Israel släppte igenom en begränsad mängd mat, en del hygienprodukter, lite matolja och en del tungt dieselbränsle, sammanlagt 110 lastbilslaster - trots att UNRWA säger att Gazaremsan behöver 500 lastbilslaster med förnödenheter varje dag.
Inget skrivpapper till skolorna släpptes igenom, inga kläder, inga möbler, ingen elektrisk utrustning och inget material för återuppbyggnaden. Gaza har bombats sönder, och Israel tillåter inte att det återuppbyggs. Nöden fortsätter.
Vår talman, Javier Solana, nationella parlamentsledamöter, ledamöter av Europaparlamentet och till och med Tony Blair har besökt Gaza. Alla har krävt att det blir ett slut på lidandet, men Israel har inte ändrat på någonting.
Detta var inte rätt tidpunkt för oss att stödja betänkandet.
Proinsias De Rossa : skriftlig. - (EN) Jag har röstat mot detta betänkande vars syfte är att utveckla ett gemensamt luftrum med Israel. Trots påståenden om motsatsen är detta inte rätt och slätt ett tekniskt betänkande. Genom att ingå ett avtal om ett gemensamt luftrum kommer EU, som är Israels främsta handelspartner, snarare att belöna Israel genom uppenbara handelsfördelar.
Under den senaste tiden har civila dödats brutalt och urskillningslöst, och Gazas infrastruktur har förstörts varigenom miljarder i utvecklingsbistånd från EU har gått till spillo. I december förra året beslutade Europaparlamentet att skjuta upp en intensifiering av EU:s förbindelser med Israel. Israel ignorerar fortfarande FN:s resolutioner och fortsätter att bygga ut bosättningarna på Västbanken och i Jerusalem. Vid mitt eget besök i Gaza nyligen såg jag på nära håll att Israel helt enkelt inte har hävt belägringen av Gaza så att det livsavgörande humanitära biståndet kan komma fram.
Mot denna bakgrund anser jag att det är synnerligen olämpligt att parlamentet godkänner detta avtal. Det särskilda handelsavtalet med Israel bör skjutas upp tills detta land respekterar normerna för mänskliga rättigher och inleder konstruktiva och reella förhandlingar med sina grannar för att genomföra tvåstatslösningen på konflikten.
Mairead McGuinness : skriftlig. - (EN) Jag avstod från att delta i slutomröstningen om avtalet mellan EG och Israel om ett gemensamt luftrum för att markera att jag protesterar mot den pågående krisen i Palestina. Jag anser att det är olämpligt att intensifiera förbindelserna med Israel innan detta land gör samlade ansträngningar för att lindra palestiniernas lidande och inleder en konsekvent politisk dialog för att uppnå en tvåstatslösning på problemen i regionen.
Athanasios Pafilis: skriftlig. - (EL) Vi anser att det är oacceptabelt att diskutera, och för Europaparlamentet att föreslå, ett avtal med Israel om att utveckla ett gemensamt luftrum mellan EU och Israel, samtidigt som slakten på det palestinska folket i det grymma krig som Israels regering inlett mot detta folk i Gazaremsan fortfarande pågår.
Förslaget till ett sådant avtal bekräftar EU:s brottsliga ansvar, när man genom att hycklande låta bli att ta ställning i praktiken gynnar och stöder Israel och det nya krig som landet har inlett. Detta krig har orsakat en humanitär katastrof bland det palestinska folket, dödat över 1 300 palestinier varav majoriteten civila, barn och kvinnor, skadat över 5 000 människor och totalt förstört infrastrukturen i Gaza, även skolor och FN-byggnader.
Förslaget stöder också Israels intentioner att jämna dussintals hus i östra Jerusalem med marken och göra över 1 000 palestinier hemlösa i ytterligare ett försök att driva ut det palestinska folket från Jerusalem och göra det ännu svårare att hitta en lösning för Mellanöstern.
Sådana åtgärder stöder rent generellt den imperialistiska politiken i området, som är en del av EU:s, Förenta staternas och Natos allmänna imperialiststrategi i Mellanöstern. Människors solidaritet och kampen för det palestinska folket växer dock, för en oberoende och territoriellt enad palestinsk stat inom 1967 års gränser, med Östra Jerusalem som huvudstad.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag röstade för mitt betänkande om att utveckla om ett gemensamt luftrum med Israel. Det vore överflödigt att här upprepa orsakerna till att jag röstade för betänkandet. Det säger sig självt att orsakerna står att finna i betänkandet.
Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) Jag röstade mot. På grund av beståndens osäkra situation anser jag att det bör införas ett förbud mot fiske av blåfenad tonfisk tills bestånden har återhämtat sig.
Proinsias De Rossa : skriftlig. - (EN) Jag ger mitt fulla stöd till denna resolution i vilken det krävs ett omedelbart eldupphör av Sri Lankas armé och LTTE för att göra det möjligt för civilbefolkningen att lämna stridszonen. I resolutionen fördöms alla vålds- och skrämselhandlingar som hindrar civilbefolknngen att lämna konfliktområdet. Vidare fördöms de angrepp på civilbefolkningen som har dokumenterats av den internationella krisgruppen. Båda sidor måste respektera internationell humanitär rätt och skydda och bistå civilbefolkningen både i stridszonen och i den säkra zonen. Europaparlamentet känner också oro över rapporterna om allvarlig trängsel och usla förhållanden i de flyktingläger som inrättats av Sri Lankas regering. Vi har krävt att internationella och nationella humanitära organisationer och även journalister utan att hindras ska få fullt tillträde till stridszonen och till flyktinglägren, och vi uppmanar Sri Lankas regering att samarbeta med de länder och hjälporganisationer som är villiga och har möjlighet att evakuera civilbefolkningen.
Jean Lambert : skriftlig. - (EN) Jag välkomnar dagens resolution om Sri Lanka. Det som sker i norra delen av landet är en tragedi som i stort sett är dold för världen eftersom humanitära organisationer och journalister inte har fått fritt tillträde för att kunna se vad som sker utan i stor utsträckning måste förlita sig på partisk information. Redan före regeringens militära aktion har det varit omöjligt att föra en öppen debatt i området på grund av övergrepp mot press och politiker.
Det kan inte finnas någon långsiktig militär lösning på konflikten utan endast en politisk lösning där alla öinvånarnas rättigheter erkänns. Det är nödvändigt med ett eldupphör på båda sidor för att lindra det enorma mänskliga lidandet. Om det tamilska folkets intressen kommer i första hand, vilket båda sidor hävdar, varför är då detta fortsatta lidande nödvändigt? Vad tjänar det till när det gäller att finna en långsiktig lösning? Fredssamtalen måste omfatta alla parter. Kanalerna kommer att vara öppna för dialog om detta är vad båda parter önskar. Men våldet och förtrycket måste upphöra, och instrument för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet måste införas om människorna ska kunna lita på resultatet. Det internationella samfundet är berett att hjälpa, både för att lindra den direkta nöden och på lång sikt.
Erik Meijer : Den 9 september 2006, den 5 februari 2009 och i går kväll debatterade vi här i parlamentet den ständiga och hopplösa konflikten mellan tamiler och singaleser i Sri Lanka. Jag har deltagit i samtliga dessa debatter. Jag har då alltid uppmanat oss att inte ta ställning i konflikten utan att i stället göra vad vi kan för att få båda parter att enas om ett fredsfördrag. Under alla omständigheter måste ett sådant fördrag ge till resultat ett självstyrande tamilskt område i landets nordöstra del.
I går kväll argumenterade Charles Tannock och Geoffrey Van Orden för raka motsatsen. De hänvisar till ohyggliga gärningar utförda av den tamilska motståndsrörelsen och vill ge allt stöd som är möjligt till den singalesiska regeringen. Man glömmer bort att båda sidor använder sig av oacceptabelt våld, och att det var regeringen som avbröt den fredsprocess som Norge medlat fram.
Jag är glad att man i dag har antagit en resolution där de flesta ändringsförslag som lagts fram av Robert Evans finns med, och där man kräver humanitärt bistånd, medling och en fredlig lösning på konflikten.
Tobias Pflüger : skriftlig. - (DE) Sri Lankas armé använder det mest brutala våld i kriget mot de tamilska befrielsetigrarna (LTTE), utan någon som helst hänsyn till civilbefolkningen. Civila dödas eller skadas ständigt i arméns attacker. Hundratusentals människor är instängda och många har inte tillgång till humanitärt bistånd. Internationella rödakorskommittén har beskrivit situationen som en av de mest katastrofala man någonsin har varit med om.
Stridigheterna måste omedelbart upphöra från båda sidor, både från Sri Lankas armé och från LTTE. Detta krav bör ställas av alla internationella organisationer och alla regeringar.
I utskottet för utrikesfrågor fick den brittiske konservative ledamoten Charles Tannock, som företräder gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, acceptans för kravet på ett ”tillfälligt eldupphör”. Detta skulle ha stött den brutala krigsstrategi som Sri Lankas regering använder och gett fritt spelrum för attacker mot civila.
Jag röstade för resolutionen eftersom, tack och lov, majoriteten av Europaparlamentet, inklusive PPE-DE-gruppen, i slutändan inte följde Charles Tannocks och de brittiska konservativas inhumana politik och röstade för kravet på omedelbart eldupphör.
Genom att placera LTTE på EU:s lista över terroristorganisationer tog EU ställning för den ena sidan och godkände i praktiken LTTE:s fortsatta attacker. De förhandlingar som inletts under norsk medling omintetgjordes och kunde endast med stora svårigheter återupptas utanför EU.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag instämmer i förslaget till resolution om försämringen av den humanitära situationen i Sri Lanka och röstade därför för förslaget. Med tanke på den akuta situationen för cirka 170 000 civila som har fastnat i stridszonen mellan Sri Lankas armé och de tamilska befrielsetigrarnas (LTTE:s) styrkor utan tillgång till den mest grundläggande hjälp, anser jag att ett omedelbart, tillfälligt eldupphör från Sri Lankas armé och LTTE krävs för att låta de civila lämna stridszonen. Jag anser också att nationella och internationella humanitära organisationer ska beviljas tillträde till stridszonen.
Alessandro Battilocchio : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag röstade för betänkandet. Som det gamla indianska talesättet säger: vi ärver inte jorden från våra föräldrar - vi lånar den av våra barn. Jordbruksmarkerna i södra Europa är ett varningstecken. Markerna utsätts för allt större miljömässiga påfrestningar som får negativa konsekvenser i form av t.ex. hydrogeologisk obalans, stigande havsytenivåer och efterföljande saltanrikning i jorden, förlust av jordbruksmark, minskad biologisk mångfald och större sårbarhet för bränder och växt- och djursjukdomar.
Det är därför uppenbart att en av prioriteringarna för jordbruket måste vara att utarbeta en gemensam handlingsplan, huvudsakligen genom program för att förhindra markförstörelse och skydda jordbruksmark.
Metoderna för att bekämpa markförstörelsen måste omfatta en strategi för markskydd genom större fokus på underhåll av de bevattningssystem som används inom jordbruket och i beskogningsprogrammen. Odlingstekniker för torra områden, växelbruk, användning av lämpliga genotyper och styrning av avdunstningen är också av särskild vikt.
Vi måste även ge utbildning och fortbildning både till dem som arbetar inom sektorn och till allmänheten, med det dubbla syftet att finna lösningar på specifika problem och öka användarnas medvetenhet om behovet av en mer hållbar användning av naturresurser och mark.
Constantin Dumitriu : skriftlig. - (RO) Markförstörelse är ett problem som vi inte kan ignorera. Jag är därför nöjd med initiativet att ta fram ett förslag till betänkande som speciellt handlar om att bekämpa detta problem. Jordbruket har de bästa metoderna för att stoppa fenomenet så länge som man tar hänsyn till jord- och klimatfaktorer under processen.
Men som jag också har betonat i de ändringsförslag som lagts fram och godkänts av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, anser jag att detta betänkande måste kunna tillämpas inom hela EU. Tyvärr är klimatförändring och markförstörelse inte längre isolerade fenomen, och vår strategi måste därför vara konsekvent över hela EU och baseras på solidaritetsprincipen.
Precis som föredraganden betonar måste vi inte bara vara medvetna om problemet med markförstörelse utan också avsätta nödvändiga ekonomiska resurser för att bekämpa dess negativa konsekvenser. Jag är glad över att 500 miljoner euro öronmärkts, via den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa, för åtgärder som gäller anpassning till de nya problem klimatförändringen för med sig. Detta är dock kortsiktiga åtgärder. Jag anser att EU behöver en integrerad och finansiellt understödd åtgärdsstrategi för att förhindra och bekämpa konsekvenserna av klimatförändringen, särskilt markförstörelsen.
Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag röstade för förslaget till en parlamentsresolution om om problemet med försämrad jordbruksmark i Sydeuropa, eftersom jag anser att det i riktlinjerna för den gemensamma jordbrukspolitiken måste ingå instrument avsedda att bekämpa klimatförändringens konsekvenser och skydda jorden.
Jag måste betona vikten av att skapa ett europeiskt observationsorgan för torka och förstärka EU:s samordnade åtgärder vid bränder.
Ilda Figueiredo : Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har haft som strategi att förkasta olika förslag i detta betänkande för att deras egna förslag, som vi förkastar, ska godkännas. Detta är beklagligt. Trots en del brister instämmer vi i mycket av det som sägs i betänkandet, särskilt att jordbruket är det bästa sättet att undvika markförstörelse, och att detta kräver en lämplig strategi för att upprätthållas. Vi anser också att jordbruksbefolkningen fyller en mycket viktig funktion för att bekämpa ökenspridningen, och producenterna har en central roll när det gäller att upprätthålla växtligheten i de områden som drabbas av ihållande torka. Vi instämmer också i uttalandet om de negativa följderna av intensivt jordbruk, som till stor del understöds av agroindustrin, som innebär att jordarna utarmas och blir improduktiva.
Vi anser dock att betänkandet borde ha gått ännu längre genom att ge EU:s jordbrukspolitik och regeringar ett större ansvar, t.ex. i Portugal, eftersom det är sådan politik som har uppmuntrat till överexploatering av jord och vatten och orsakat miljöskador. Vi tror fortfarande att problemen kan övervinnas om man slutar med denna jordbrukspolitik. Vi stöder kopplingen mellan jordbruksstöd och produktion, som låter livsmedel från lantbruksproduktionen i länder som Portugal växa och landets viktigaste sektor att moderniseras.
Nils Lundgren : skriftlig. - Detta betänkande utanför lagstiftningsförfarandet förordar bland annat en EU-politik på skogsområdet, en särskild EU-fond för finansiering av förebyggande åtgärder i samband med klimatförändringen och ett EU-finansierat observatorium för torka med mera.
Vi anser att det miljömässiga ansvaret för jordbruksmark först och främst måste åligga medlemsländerna. Det finns ingen anledning att omyndigförklara medlemsländerna på detta sätt på detta område.
Som vanligt kan vi i Junilistan konstatera att det i detta läge är tur att inte Europaparlamentet har medbeslutande i EU:s jordbrukspolitik, ty då skulle unionen hamna i en fälla av protektionism och växande subventioner till olika särintressen inom jordbruksnäringen.
Jag har röstat nej till detta betänkande.
Marian-Jean Marinescu: skriftlig. - (RO) Klimatförändringen påskyndar markförstörelse och ökenspridning, särskilt i medlemsstaterna i sydöstra Europa, bland andra Rumänien. Därför måste man gripa sig an med dessa fenomen på ett samordnat sätt genom att hela tiden granska jordbrukspolitiken och utbyta erfarenheter och god praxis mellan medlemsstaterna, med kommissionen som samordnare.
Jag tror fullt och fast att det finns många exempel på hur man effektivt kan förvalta jord och vatten, och hur man kan använda resistenta grödor som kan berika jorden. Det finns särskilda forskningsinstitut som sysslar med detta, bland annat ett i den kommun i Rumänien där jag bor, Dolj. Om vi kan utbyta erfarenheter och utvidga tillämpningen till områden med ökenspridning kan skadad mark åter förvandlas till jordbruksmark och produktionen därmed öka. Det pilotprojekt som föreslagits för gemenskapsbudgeten 2009 innebär faktiskt en chans att göra detta. Jag stöder föredragandens förslag om att inrätta ett europeiskt centrum för övervakning av torka.
Jag uppmanar kommissionen att behandla frågan med största allvar eftersom den är en del av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, och att förse medlemsstaterna med effektiva finansiella instrument som hjälper dem bekämpa ökenspridningen för att garantera hållbart jordbruk och tryggad livsmedelsförsörjning för EU:s medborgare.
Alexandru Nazare : skriftlig. - (RO) Jag välkomnar detta betänkande från vår kollega, som tar upp ett ämne av yttersta vikt ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Markförstörelsen påverkar inte bara de människor som bor i de berörda områdena utan också möjligheten till ekonomisk utveckling. De senaste åren har vi i Rumänien kunnat se vilka skador som kan orsakas av detta fenomen: förstörda hus och människor som lämnas utan grundläggande möjligheter till försörjning, sjunkande jordbruksproduktion med upp till 30 till 40 procent och risk för ökenspridning i den södra regionen.
De ekonomiska konsekvenserna av detta är odiskutabla: lägre inkomster för de medborgare som bor i de berörda områdena, och samtidigt högre livsmedelspriser. EU är därför enligt solidaritetsprincipen skyldigt att bidra till att bekämpa markförstörelsen och stödja dem som påverkas av den. Som jag också föreslog i den skriftliga förklaringen 0021/2009, som jag lade fram tillsammans med mina kolleger, behöver EU ha en särskild finansiell mekanism för att förhindra och bekämpa de negativa effekterna av klimatförändringen. Det måste vara en flexibel finansiell mekanism som gör att medel kan frigöras på kortast möjliga tid, understödd av en strategi på medellång och lång sikt samt handlingsplaner som tar hänsyn till klimatförändringens olika inverkan på olika områden inom EU.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag välkomnar Vincenzo Aitas betänkande om problemet med försämrad jordbruksmark i EU och lösningar genom EU:s jordbrukspolitiska instrument.
Jag instämmer verkligen i det man vill uppnå i betänkandet, nämligen att ge impulser, idéer och konkreta förslag att överväga för att kunna fastställa en gemensam strategi för återställande, bevarande och förbättring av jordbruksmark. Med tanke på dagens krissituation måste det framhållas att markskyddet är ett sätt att skydda våra politiskt och strategiskt viktiga produktionsmöjligheter, att upprätthålla balans mellan import och export och att garantera en viss grad av autonomi och förhandlingsutrymme i multilaterala sammanhang.
Glyn Ford : skriftlig. - (EN) I denna tid av finansiell och ekonomisk kris är det viktigt att vi bibehåller och stärker arbetstagarnas rättigheter för att se till att kostnaderna för krisen inte faller på dem som har sämst möjligheter att bära dem. Detta skulle mycket lätt kunna inträffa om vi inte förhindrar att maktbalansen övergår till att gynna arbetsgivarna på arbetstagarnas bekostnad. Därför stöder jag resolutionen. Jag önskar bara att den vore starkare formulerad.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag röstade för förslaget till resolution om anställdas medverkan i företag som lyder under stadgan för Europabolag. Vi behöver även underlätta en konstruktiv dialog mellan institutioner och anställda med tanke på de senaste domarna i EG-domstolen. Jag instämmer dessutom i den punkt där man beskriver hur kommissionen måste utvärdera gränsöverskridande problem när det gäller företagsstyrning, skattelagstiftning och de anställdas ekonomiska medverkan i aktieägarprogram i samband med detta samråd.
Nicodim Bulzesc: skriftlig. - (RO) Jag röstade för detta förslag till resolution eftersom jag stöder initiativet som innebär att medlemsstaternas uppmanas att upprätta samarbetsmekanismer i syfte att motverka den nedbrytande inverkan på familjerna, särskilt barnen, av att bo åtskilda från sina föräldrar och långt ifrån varandra.
Bruno Gollnisch : skriftlig. - (FR) Denna text om migranters barn som lämnats kvar i ursprungslandet beskriver den smärtsamma situation där barn lämnas att klara sig själva eller lämnas tillsammans med en mer eller mindre välmenande tredje part, och som riskerar att behandlas illa eller att få psykiska problem eller problem med skolgång, socialisering och så vidare.
Det här bevisar att invandring är ett mänskligt drama som skapar omänskliga situationer.
Vi måste göra allt vi kan för att åtgärda detta, och verka för att familjer kan vara tillsammans i sina välbekanta kulturella och sociala miljöer.
Det finns bara en lösning, och det är helt enkelt att vi måste göra allt för att vända migrationsflödena, övertyga dem som är frestade att lämna sitt hemland att inte göra det, främja utveckling och se till att familjer återförenas i sina ursprungsländer.
Så bör ni använda de resurser som är avsatta för att ”importera” eller acklimatisera de människor i Europa som lockats hit av de illusioner ni beskriver.
Carl Lang och Fernand Le Rachinel: skriftlig. - (FR) Det är väl känt att Europa vill ta hand om allt och finnas överallt. Med denna resolution om migranters barn som lämnats kvar i ursprungslandet har Europaparlamentet nått höjden av galenskap med förslag som inte bara är demagogiska, utan syftar till att medlemsstaterna ska framstå som den skyldiga parten.
Vi får veta att unionen inte har varit tillräcklig uppmärksam på fenomenet med barn som lämnas kvar i sina hemländer när föräldrarna flyttar. Medlemsstaterna ska genomföra åtgärder för att förbättra situationen för dessa barn som lämnats kvar och garantera dem en normal utveckling avseende utbildning och socialt liv. Man kan tro att man drömmer! Efter åtgärder som uppmuntrar till återförening av familjerna i de mottagande länderna och bosättningsrätt för dessa familjer, är det nu dags för åtgärder för de barn som inte migrerar.
Man löser inte invandringsproblemet på detta sätt. Logiken är felaktig. Det är inte de barn som blir kvar man ska hjälpa, det är familjerna och hela befolkningen i dessa länder som borde få hjälp och uppmuntras att stanna hemma.
Nils Lundgren : skriftlig. - I takt med att gränshindren i EU försvinner har möjligheten att söka arbete i andra EU-länder än det egna blivit allt bättre. Detta är en mycket positiv utveckling, som ger människor möjlighet att på egen hand förbättra sin och sina familjers livssituation.
Föredraganden medger detta, men väljer trots det envist att koncentrera sig på de negativa aspekter som frånvaron av en förälder som söker sin inkomst utomlands kan medföra.
Jag finner det orimligt att Europaparlamentet, på det klåfingriga sätt som föreslås, ska dirigera de enskilda medlemsländernas social- och utbildningspolitik. Vi måste visa respekt och förtroende för medlemsländerna och deras demokratiskt valda församlingar att på egen hand sörja för sin befolkning och dess välbefinnande.
Jag har därför röstat nej till resolutionen.
Alexandru Nazare : skriftlig. - (RO) Jag röstade för denna parlamentsresolution om att förbättra situationen för barn som lämnats kvar i ursprungslandet när föräldrarna rest till ett annat land för att arbeta.
Jag vill dock betona att ett sådant här åtagande inte räcker till. Vi behöver konkreta åtgärder för att säkra dessa barns normala utveckling när det gäller hälsa, utbildning och socialt liv, och garantera en lyckad integration i samhället och senare även på arbetsmarknaden.
Nationella myndigheter måste till exempel ta fram en rad utbildningsprogram för att hantera detta problem. Det är inte bara barnen som bör få nytta av dessa program utan även deras utflyttade föräldrar. De senare måste också involveras i program för information och delaktighet där de informeras om de skadliga effekterna för familjen av att resa till ett annat land för att arbeta, speciellt för barnen.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Efter Jan Anderssons muntliga fråga kommer jag att rösta för förslaget till resolution om migranters barn. Arbetskraftsmigrationen har verkligen stadigt ökat under de senaste årtiondena, och de flesta av världens migranter - 64 miljoner - lever i Europa. Jag tror också att migrationen kan ha en positiv inverkan på hushållen i ursprungslandet eftersom den genom penningförsändelser och via andra kanaler minskar fattigdomen och ökar investeringarna i humankapital. Jag instämmer därför i att vi måste uppmana medlemsstaterna att vidta åtgärder för att förbättra villkoren för barn som lämnas kvar av sina föräldrar i ursprungslandet, och garantera deras normala utveckling med avseende på utbildning och socialt liv.
Flaviu Călin Rus : skriftlig. - (RO) Jag röstade för förslaget till en parlamentsresolution om migranters barn som lämnats kvar i ursprungslandet eftersom jag anser att dessa barns situation måste förbättras avsevärt. Alla barn har rätt till en fullständig familj och till utbildning så att de kan utvecklas på ett harmoniskt sätt. Jag anser att vi måste stödja dessa barn eftersom de representerar Europas och EU:s framtid.
Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) Vi måste göra allt vi kan för att hjälpa invandrarnas barn att utnyttja sin begåvning och finna sig väl till rätta i sin nya miljö.
Nils Lundgren : skriftlig. - Junilistan ställer sig mycket positiv till framtida utvidgningar av Europeiska unionen. Det är emellertid av allra största vikt att kandidatländerna de facto uppfyller de krav som ställs och därmed är fullgoda demokratiska rättsstater vid inträdet. Köpenhamnskriterierna måste vara uppfyllda, den lagstiftning som vi kommer överens om måste inte bara införas utan också de facto upprätthållas och rättssäkerheten måste vara garanterad.
De tre länder vi har behandlat idag har säkerligen potential att bli medlemsstater framgent, men det är viktigt att vi inte tar lätt på dessa krav. Erfarenheten pekar på att framstegen är snabbast innan medlemskapsförhandlingar har inletts och går långsammare under pågående förhandlingar, särskilt om dessa uppfattas gå mot framgångsrik fullbordan.
Zita Pleštinská : skriftlig. - (SK) Jag röstade för resolutionen om Kroatiens framstegsrapport 2008 och jag är glad att resolutionen har antagits i parlamentet med stor majoritet.
I resolutionen lovordar man de goda resultat Kroatien uppnått 2008 genom att anta lagar och genomföra de reformer som behövs för ett EU-medlemskap. Resultaten måste hela tiden befästas genom antagande och genomförande av reformer.
Jag tror att gränstvisten mellan Slovenien och Kroatien kommer att lösas så att båda sidor blir nöjda tack vare kommissionsledamot Olli Rehns personliga engagemang. Därmed kan snabba framsteg göras i anslutningsförhandlingarna. För att nå en lyckad lösning är det naturligtvis nödvändigt att uppnå samförstånd, och speciellt viktigt är att Sloveniens och Kroatiens regeringar visar sin goda vilja att finna en nöjaktig och hållbar lösning.
Det räcker inte att bara tänka på Kroatien i den här resolutionen. Vi får inte glömma bort Sloveniens banbrytande roll, det land som till stora delar inledde den proeuropeiska processen på Balkan. Slovenien var det första Balkanland som gick med i EU och Schengenområdet, landet har blivit medlem i euroområdet och utgör ett exempel och en inspiration för andra Balkanländer.
Jag tror att anslutningsförhandlingarna med Kroatien kommer att avslutas under 2009.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag instämmer inte i resolutionsförslaget om Kroatiens framsteg, och har därför röstat emot detta. Jag har många gånger tidigare här i parlamentet sagt att jag inte tycker att Kroatien har gjort tillräckliga framsteg. Låt dem ge tillbaka vad de stulit från våra flyktingar från Istrien och Dalmatien från 1947 och framåt. Inte förrän då kan vi diskutera Kroatiens inträde i EU. Tvisten om egendomar tillhörande dem som blev utvisade från Istrien, Rijeka och Dalmatien kommer, så länge den inte är definitivt avgjord, att göra en dialog mellan de två folken omöjlig.
Czesław Adam Siekierski : skriftlig. - (PL) Jag uppskattar alla ansträngningar, såväl från Kroatiens som från EU:s sida, att stärka de befintliga banden mellan de två parterna. Jag vill uppmana till vidare samarbete och en gemensam lösning på de problem som finns, särskilt med tanke på att Kroatiens regering vill åtgärda både de interna och bilaterala problem man i dag står inför. I en europeisk anda av solidaritet och utan meningsskiljaktigheter eller barriärer bör vi hjälpa dem i denna strävan.
Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag röstade för förslaget till parlamentets resolution om 2008 års framstegsrapport om Turkiet. Med tanke på avmattningen i Turkiets reformprocesser måste den turkiska regeringen visa sin politiska vilja att fortsätta med de reformer som man åtog sig 2005, mot ett mer demokratiskt och pluralistiskt samhälle.
Jens Holm och Eva-Britt Svensson : skriftlig. - (EN) Vi stöder Turkiets anslutning till Europeiska unionen under förutsättning att landet uppfyller Köpenhamnskriterierna och att anslutningen stöds av Turkiets befolkning. Vi beklagar dock att vi inte kunde rösta för framstegsrapporten om Turkiet i dag. Resolutionen innehåller tyvärr såväl allvarliga brister som missriktade krav. I punkt 20 ställs till exempel orimliga krav på ett demokratiskt parti. I punkt 29 uppmanas Turkiet att samarbeta nära med IMF, och i punkt 31 sägs det att landet måste sluta frihandelsavtal med tredjeländer. Resolutionen nämner inte tillräckligt mycket om kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller om den kritiska situationen för de nationella minoriteterna, i synnerhet kurderna. Folkmordet på armenierna nämns inte alls, och därigenom skiljer sig denna rapport från Europaparlamentets tidigare resolutioner.
Marine Le Pen : skriftlig. - (FR) Ännu en gång har parlamentet, i totalt hyckleri, antagit en resolution där man uppmanar den turkiska regeringen att visa sin goda vilja att fortsätta med sina reformer.
Sanningen är att ni till varje pris och mot de europeiska folkens önskan vill fortsätta förhandla om Turkiets anslutning till EU, trots Turkiets fortsatta vägran att erkänna Cypern och trots att de demokratiska reformerna har stagnerat.
Ni borde ha erbjudit Turkiet privilegierat partnerskap, men i så fall hade ni varit tvungna att erkänna att Turkiet inte är ett europeiskt land och alltså inte kan var med i Europeiska unionen.
Det är hög tid att respektera vad Europas folk anser. De flesta är starkt emot detta ödesdigra projekt, och ni bör avbryta anslutningsförhandlingarna med Turkiet en gång för alla.
Jag vill allvarligt påminna om att det, i en tid när Europas länder bekämpar fundamentalistiska nätverk och när vår sekulariserade kultur i Frankrike utmanas av den militanta islamismens framväxande, är särskilt farligt att fortsätta anslutningsförhandlingarna med en nation som visserligen utan tvekan är respektabel men vars regering försvarar radikal islam.
Fernand Le Rachinel : skriftlig. - (FR) Precis som i tidigare betänkanden om Turkiet ifrågasätts inte i denna resolution av Ria Oomen-Ruijten Bryssels dogm att ”Turkiet måste gå med i EU”. Nicolas Sarkozy svek återigen sina vallöften och gick igenom två kapitel av anslutningsförhandlingarna när han var ordförande över EU:s institutioner.
Våra folk motsätter sig anslutningen av detta asiatiska land med en befolkning som, efter folkmordet i Armenien och efter att andra kristna samfund har försvunnit, till 99 procent består av muslimer. Landet styrs av ett islamistparti och dess armé ockuperar Cypern, ett medlemsland i EU. Folken i Europa minns också att Turkiet under århundraden har utgjort det största hotet mot Europa. Inte förrän på 1800-talet kastade greker, rumäner, bulgarer och serber av sig det ottomanska oket.
Den envishet med vilken eurokraterna försöker få med Turkiet i EU, och den envishet med vilken de genomför Lissabonfördraget, visar hur antidemokratiskt och antieuropeiskt Bryssel är. Den 7 juni får Europas folk chansen att uttrycka sin vilja att bygga ett nytt Europa - ett Europa som består av fria och självständiga europeiska länder.
Kartika Tamara Liotard och Erik Meijer : Här i parlamentet finns det tre olika ståndpunkter när det gäller Turkiets framtida anslutning till EU.
Den första, som förespråkas av USA:s förre president George W. Bush, är att anslutningen är mycket önskvärd eftersom Turkiet kan förse Europa med massor av billig arbetskraft och soldater och är en lojal Natomedlem.
Den andra ståndpunkten är att Turkiets anslutning alltid kommer att vara icke-önskvärd eftersom landet betraktas som asiatiskt, islamiskt, för stort och för farligt.
Vi och vår grupp har alltid stöttat en tredje ståndpunkt, nämligen att Turkiet måste kunna gå med i EU om det finns en önskan att göra det. Detta är viktigt för de många européer som har turkiskt ursprung.
Innan vi kommer till det stadiet måste landet vara en fullständig demokrati, inte ha några politiska fångar, inga förbjudna medier och inga föreskrivna politiska partier. Det kurdiska språket måste ha samma rättigheter inom administration, utbildning och medier, den höga tröskeln på 10 procent för att komma in i parlamentet måste avskaffas, och de kurdiska områdena i sydöst måste bli självständiga i en decentraliserad stat. Det armeniska folkmordet 1915 får inte förnekas, lika lite som det kan godtas att tyskarna förnekar judeförintelsen mellan 1938 och 1945. Ria Oomen-Ruijtens betänkande är alltför vagt när det gäller detta. Vi anser därför att vi tyvärr måste rösta nej.
Jules Maaten: skriftlig. - (NL) Enligt punkt 45 i Ria Oomen-Ruijtens resolution bör EU:s anslutningsförhandlingar med Turkiet utvidgas. Det nederländska Folkpartiet för frihet och demokrati (VVD) invänder kraftigt mot detta. Enligt VVD har Turkiet gjort alltför få framsteg de senaste åren och det finns därför ingen anledning att snabba på förhandlingarna.
VVD anser att Turkiet först måste fullgöra ett antal bestämda åtaganden. Om Turkiet inte uppfyller dessa i slutet av innevarande år anser VVD att anslutningsförhandlingarna ska avbrytas. Vi tycker inte att detta är rätt tid att skicka positiva signaler till Turkiet. I stället är det tid för Turkiet att skicka positiva signaler till EU.
Trots vårt stora motstånd mot punkt 45 har VVD:s delegation beslutat att rösta för resolutionen som helhet, under förutsättning att vi instämmer med resten av texten.
Yiannakis Matsis : skriftlig. - (EL) Jag röstade ja till Ria Oomen-Ruijtens betänkande som helhet. Men jag skulle uttryckligen vilja framhålla att jag inte samtycker till och inte är bunden av, och därför röstade nej till, ändringsförslag 9 till textens punkt 40, som ursprungligen lades fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och kompletterades av föredraganden. Ändringsförslaget lyder ”med undantag för tillfälliga övergångsbestämmelser om undantag” (vilket avser tillfälliga övergångsbestämmelser om undantag från EU:s fyra grundläggande friheter) och ingår i den slutliga texten. I min röstförklaring skulle jag vilja klargöra att det inte på något sätt är bindande för mig och därför stöder jag inte heller ändringsförslaget i fråga, eftersom jag anser att det stör processen att hitta en demokratisk och europeisk lösning på Cypernproblemet.
Alexandru Nazare : Jag stöder detta betänkande, där Turkiets förbindelser med EU och den process som krävs för att uppnå EU-medlemskap beskrivs ingående.
Både jag och de jag företräder stöder helhjärtat Turkiets EU-kandidatur, inte bara på grund av de goda förbindelserna mellan våra båda länder. Vi tror uppriktigt att EU har en enorm potential för att åstadkomma förändring. Som medborgarna i de östeuropeiska medlemsstaterna kan bekräfta innebär det en radikal förändring att få ett definitivt europeiskt perspektiv, både i den interna offentliga debatten och för ett lands utrikespolitiska alternativ.
Jag är djupt övertygad om att när Turkiets medlemskapsstatus väl blir en fråga om ”när” snarare än ”om”, kan det bli enklare att råda bot på de spänningar som ger näring åt den nuvarande sociala polariseringen. Just därför måste EU ge Turkiet en tydlig signal om att dess anslutningsprocess kommer att slutföras inom en rimlig tidsram, vilket kommer att ge den stimulans som behövs för reformprocessen och för samarbete i frågor av gemensamt intresse.
Å andra sidan innebär dessa förhållanden ingen förändring av det faktum att EU fram till dess förväntar sig att de turkiska myndigheterna löpande och utan tveksamhet tar på sig rollen som partner och framtida EU-medlem, vilket även omfattar förbindelserna med berörda aktörer i Mellanöstern och Eurasien.
Rovana Plumb : Som socialdemokrat röstade jag ja till betänkandet för att stödja Turkiet i anslutningsprocessen. Jag uppmanar starkt Europeiska kommissionen och rådet att påskynda förhandlingsprocessen, inklusive inrättandet av ett energikapitel, särskilt med tanke på dagens ekonomiska krisklimat och den roll som Turkiet kan spela genom sitt bidrag till EU:s energitrygghet.
Jag välkomnar också det turkiska parlamentets antagande av paketet med sysselsättningsåtgärder i maj 2008, inriktat på att främja sysselsättningsmöjligheter för kvinnor, ungdomar och funktionshindrade. Jag skulle dock vilja uttrycka min oro över det ogynnsamma tillståndet på arbetsmarknaden, som erbjuder jobb för endast 43 procent av den arbetsföra befolkningen, samt i synnerhet över minskningen i kvinnornas generella sysselsättningsgrad.
Jag stöder uppmaningarna till den turkiska regeringen att fortsätta genomföra konkreta åtgärder inriktade på att befästa kvinnornas roll inom de politiska, ekonomiska och finansiella sektorerna, till exempel genom att med hjälp av tillfälliga åtgärder säkerställa deras aktiva delaktighet i politiken.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag röstade emot 2008 års framstegsrapport om Turkiet. Faktum kvarstår att alltför många frågor fortfarande är olösta för att vi skulle kunna hävda att det har gjorts betydande framsteg i anslutningsförhandlingarna, som inleddes för nästan fyra år sedan. Jag avser den kurdiska befolkningens situation, dödsstraffet, som fortfarande är i bruk i Turkiet, och de kulturella och religiösa frågor som behöver åtgärdas. På inga villkor får dessa behandlas på ett ytligt eller tanklöst sätt.
Renate Sommer : Jag välkomnar att en tydlig majoritet är för resolutionen om Turkiet. Vi måste göra klart för den turkiska regeringen att det medför konsekvenser att den reformprocess som har varat i fyra år har avstannat.
I synnerhet yttrandefriheten och pressfriheten har drabbats av allvarliga bakslag. Detta är särskilt tydligt i den turkiska regeringens nuvarande politik gentemot Doğan Media Group. De ruinerande böter som krävs med hänvisning till påstådd skatteflykt är oproportionerliga och liktydiga med mediecensur.
Det har inte gjorts några framsteg när det gäller religiös frihet, trots den nya lagen om stiftelser. Religiösa minoriteter diskrimineras och trakasseras fortfarande. Jag är glad över att mitt förslag, där Turkiet uppmanas att dra tillbaka sina planer på expropriering av det syrisk-ortodoxa klostret Sankt Gabriel i Tur Abdin, har införlivats i resolutionsförslaget.
Vi kräver också att Turkiet följer EU:s ekologiska normer och miljönormer och respekterar rättigheterna för de människor som påverkas av dammbyggena i samband ed projektet i sydöstra Anatolien.
I stället för att vara på väg att uppfylla Köpenhamnskriterierna rör sig Turkiet allt längre bort från våra grundläggande värderingar. Vill den turkiska regeringen verkligen lägga en ny demokratisk grund för landet? Domstolsprocessen mot AK-partiet och det mystiska Ergenekon-målet ger en bild av ett djupt delat samhälle som varken vill eller kan leva upp till de utmaningar som Europeiska unionen ställer landet inför. Det är därför på tiden att vi äntligen börjar diskutera ett privilegierat partnerskap mellan EU och Turkiet i konkreta termer.
Geoffrey Van Orden : skriftlig. - (EN) Jag stöder huvudinriktningen i rapporten, men jag motsätter mig bristen på balans i den speciella Cypernfrågan. Jag motsätter mig kraftfullt ändringsförslagen 14 och 15 som uteslutande är riktade mot Turkiet i flera frågor, däribland uppfyllandet av internationella åtaganden, samtidigt som det inte ställs några motsvarande krav på insatser eller förpliktelser från de grekiska eller grekcypriotiska myndigheternas sida. Under behandlingen i utskottet lade jag fram ett ändringsförslag som innebär att jag avvisar tanken på att en lösning på Cypernfrågan ska kunna åstadkommas genom unilaterala insatser från Turkiets sida, men detta ändringsförslag godtogs inte. Jag uppmanade rådet att - som ett första steg - i praktiken fullgöra sitt åtagande av den 26 april 2004 om att få isoleringen av den turkcypriotiska befolkningsgruppen att upphöra. Trots att jag vidhåller mina förbehåll röstade jag för rapporten.
Athanasios Pafilis : skriftlig. - (EL) Greklands kommunistparti röstade nej till förslaget till resolution om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Det har upprepade gånger röstat nej till en integration av f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och andra länder i EU, av samma skäl som det är emot Greklands integration.
I resolutionsförslaget vill man att EU-integrationen av f.d. jugoslaviska republiken Makedonien påskyndas så att republiken kan omvandlas från ett USA/Nato-protektorat till ett EU/USA/Nato-protektorat och snabbt införlivas med EU. Partierna Ny demokrati, Pasok, Syriza och Laos instämmer i denna generella strategi men inriktar sina ”meningsskiljaktigheter” på frågan om republikens namn, och har på grundval av detta röstat mot betänkandet, som verkligen är negativt ur grekisk synvinkel eftersom man där uppmanas att inte hindra integrationen av f.d. jugoslaviska republiken Makedonien i EU.
Greklands kommunistparti har röstat nej till samtliga betänkanden i frågan, eftersom det anser att namnfrågan är underordnad de mer allmänna imperialistiska interventionerna på Balkan och maktkampen mellan de imperialistiska stormakterna. Av det skälet har partiet tagit ställning för gränsernas okränkbarhet och menar att det inte finns några utestående eller andra fordringar. Det finns ingen makedonisk etnisk minoritet. Ordet Makedonien är ett geografiskt begrepp. Partierna Ny demokrati, Pasok, Syriza och Laos, som ansluter sig till filosofin om EU:s enkelriktade väg, döljer EU:s politiska opportunism för befolkningen på Balkan. EU hanterar nämligen minoriteterna som ett medel för sina egna intressen.
Greklands kommunistparti stöder Balkans befolknings enade, anti-imperialistiska kamp och dess motstånd mot USA/Nato/EU-politiken.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag röstade mot förslaget till resolution om de framsteg som gjorts av f.d. jugoslaviska republiken Makedonien under 2008. Vi har nått den punkt då vi måste bestämma oss för om vi ska inrätta en stor gemensam marknad, för vilken vi naturligtvis måste slå fast tydliga regler, eller om vi vill skapa ett EU som är ett uttryck för en enad, stark och självständig identitet. Av det skälet, på grundval av de punkter som tas upp i resolutionsförslaget och som jag anser vara otillräckliga, motsätter jag mig betänkandet.
Călin Cătălin Chiriţă : Jag anser att EU-institutionerna måste fortsätta stödja Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Tribunalen har ställt många krigsförbrytare inför rätta, men samtidigt måste vi komma ihåg den större betydelsen av dess beslut, exempelvis dess bidrag till försoningsprocessen mellan folken på västra Balkan.
Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på att vissa av Internationella krigsförbrytartribunalens åtal eller utslag har betraktats som kontroversiella i olika regioner på västra Balkan. Man kan dra lärdom av dessa reaktioner, som utgör en del av arvet efter tribunalen. Dessa reaktioner framhäver på samma gång behovet av en appellationsdomstol och av uppsökande verksamhet.
Låt oss dock inte glömma bort att många andra krigsförbrytare ännu inte har åtalats. EU-institutionerna måste stödja utredningarna på nationell nivå i staterna på västra Balkan. Europeiska unionens råd måste slå fast tydliga normer för utvärdering av domstolarnas verksamhet i länderna i regionen, när Internationella krigsförbrytartribunalens mandattid har nått sitt slut.
De ansvariga måste ställas inför rätta individuellt och straffas på grundval av sina gärningar.
Rättvisan måste tillämpas på samma sätt för alla.
David Martin : skriftlig. - (EN) Jag röstade för detta betänkande, som kommer att ge garantier för att ingen av dem som begick krigsförbrytelser i f.d. Jugoslavien kommer att undgå rättvisan. Jag stöder betänkandet därför att det innebär en förlängning med två år av det tillfälliga Icty som lagför dem som begått krigsförbrytelser i f.d. Jugoslavien, varigenom det kommer att finnas tillräckligt med tid för att slutföra de pågående rättegångarna.
Edite Estrela : Jag röstade ja till Europaparlamentets resolution om vatten mot bakgrund av det femte världsforumet om vatten, eftersom jag anser att vi skyndsamt behöver utarbeta globala strategier för vattenförsörjning och vattenförvaltning, för att uppnå millennieutvecklingsmålen. De går ut på att andelen människor som saknar tillgång till säkert dricksvatten ska halveras senast 2015.
Den globala finanskrisen innebär dock att medlemsstaterna behöver öka stödet till de minst utvecklade länderna genom offentligt utvecklingsbistånd och samarbete, för att de ska kunna anpassa sig till och mildra klimatförändringens effekter.
Ilda Figueiredo : Inte ens vatten kan undgå privatiserings- och liberaliseringsglöden hos en majoritet i Europaparlamentet. Det stämmer som det står i resolutionen, även om det gäller på vissa villkor, att ”vatten är en gemensam tillgång för mänskligheten, som bör vara en grundläggande och allmän rättighet” och att ”vatten betraktas som en kollektiv nyttighet som bör stå under offentlig tillsyn”. Men det som följer är allvarligt och oacceptabelt. Det fastslås att även om vattnet bör stå under offentlig tillsyn kan förvaltningen av det ”delvis eller helt” överlämnas till den privata sektorn. Detta innebär att det offentliga ska ta på sig rollen att investera i infrastruktur för utvinning och försörjning, medan den privata sektorn ges den vinstgivande rollen, nämligen debiteringen av konsumenterna. Sådana experiment har redan genomförts i flera länder, särskilt i Latinamerika, där priserna har stigit exponentiellt i takt med att kvaliteten har försämrats.
Vi håller inte heller med om att jordbruket ska behöva ta på sig bördan genom att jordbruksindustrin och småbönderna behandlas lika, vilket leder till att de senare drabbas av höga vattenpriser. I takt med att den kapitalistiska krisen växer framstår vattnet som en lockande tillgång som kan generera den vinst som kapitalet så desperat behöver. Vi håller fortfarande fast vid att vatten uteslutande måste vara en kollektiv nyttighet, både när det gäller utvinning och försörjning.
Eija-Riitta Korhola : skriftlig. - (FI) Herr talman! Jag röstade ja till Thijs Bermans resolution om det femte världsforumet för vatten. Världsforumet för vatten anordnas vart tredje år och äger rum i Istanbul nästa vecka. Det är ett tillfälle att diskutera globala politiska lösningar för förvaltning av vatten och vattentillgångar samt bereda väg för dem.
För två år sedan lade jag själv fram ett förslag till betänkande om förvaltningen av vatten i utvecklingsländerna för den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen. Som även framgår av Thijs Bermans betänkande är dålig förvaltning det främsta skälet till att världens vattensituation är dålig. Det behövs stöd, främst för att öka det regionala beslutsfattandet och samarbetet.
Det står också klart att den offentliga sektorn inte på egen hand kan uppbringa Världsbankens uppskattade 49 miljarder US-dollar om året (fram till 2015) för att utveckla infrastrukturer för vatten. En lösning för att avhjälpa problemen med vattenförsörjningen skulle kunna vara att inrätta fonder med hjälp av ett partnerskapsavtal mellan den offentliga och den privata sektorn, särskilt med tanke på att de statliga bolagen har knappa medel och det inte finns någon möjlighet till privatisering.
Inte heller bör man underskatta forskningens betydelse för att hitta en lösning på vattenproblemen. Tillräcklig kartläggning av och investering i underjordiska vattentillgångar är också nödvändig. Liksom energin blir vattnet alltmer en politisk fråga, och vi kommer att få bevittna en väldig kamp om tillgången till det. Det finns ett uppenbart behov av att göra det till en politisk prioritering innan det är för sent.
Kartika Tamara Liotard : Jag röstade i slutomröstningen nej till resolutionen. Jag gjorde det inte för att betänkandet på det hela taget inte är bra, utan därför att en del av det i mina ögon var så viktigt att jag helt enkelt inte kunde tvinga mig själv att rösta ja. Vatten är ingen handelsvara. Det är en grundläggande livsnödvändighet och något som alla har rätt till.
Människor kan inte välja om de ska använda vatten. Det är nödvändigt för att kunna leva, och bara av det skälet är det inte lämpligt att betrakta som en kommersiell eller ekonomisk handelsvara. Vattenförsörjningen måste vara och förbli i offentliga händer. Genom Europaparlamentets tidigare ståndpunkter har det redan klargjorts att vatten är en rättighet, och formuleringarna i detta betänkande skulle försvaga den hållningen.
Nils Lundgren : skriftlig. - Vatten är en förutsättning för allt liv på jorden. Ansvaret för att trygga tillgången till denna förnödenhet vilar dock inte på EU:s axlar. Det är genom internationell samverkan inom ramen för FN-samarbetet som världens länder ska söka lösningar för hur vattentillgången ska förbättras.
Eftersom föredragandens förslag leder i en helt annan riktning har jag valt att rösta nej till resolutionen
Rovana Plumb : Man kan inte föreställa sig en hållbar utveckling utan skydd och fullgod förvaltning av den livsviktiga tillgången VATTEN. Jag stöder till fullo betänkandets punkter 15 och 16, inriktade på att hjälpa lokala offentliga myndigheter att genomföra en demokratisk vattenförvaltningspolitik som är ändamålsenlig, öppen, reglerad och i samklang med målen för hållbar utveckling, i syfte att tillgodose befolkningens behov.
Jag skulle vilja ansluta mig till de uppmaningar som riktats till kommissionen och rådet om att de ska erkänna den grundläggande roll som spelas av lokala myndigheter för skyddet och förvaltningen av vatten, i syfte att göra dem ansvariga för förvaltningen av vattensektorn. Jag beklagar att de lokala myndigheternas befogenheter inte utnyttjas i större utsträckning av EU:s samfinansieringsprogram.
I fråga om Rumänien, som har beviljats en övergångsperiod på detta område fram till 2018, är det avgörande att man ökar investeringstakten, särskilt nu när den fattiga delen av befolkningen är som mest utsatt för klimatförändringarna, samtidigt som de är sämst skickade att anpassa sig till dem.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag röstade ja till resolutionsförslaget om det femte världsforumet för vatten, som ska hållas i Istanbul. Jag är fast övertygad om att vatten utgör en av mänsklighetens gemensamma tillgångar och att det bör betraktas som en grundläggande och allmän rättighet. Dessutom vill jag göra gällande att vattnet bör betraktas som allmän egendom och ställas under offentlig tillsyn, oavsett om det delvis eller helt förvaltas av den privata sektorn. Slutligen hoppas jag att systemen med globala subventioner av vattenförsörjningen avskaffas eftersom de undergräver incitamenten att förvalta vatten på ett effektivt sätt och bidrar till en överdriven förbrukning, och att dessa medel i stället anslås till målinriktade subventioner, framför allt till fattig landsbygdsbefolkning, så att alla får tillgång till vatten till ett överkomligt pris.
Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) Vatten är en dyrbar resurs, och tillgång till rent dricksvatten runtom i världen måste vara en nyckelprioritet. År 2009 är det alltför många människor i utvecklingsländerna som inte har tillgång till rent dricksvatten. Vi måste inrikta våra ansträngningar på att hjälpa länder och befolkningsgrupper i de fattigaste delarna av världen att få tillgång till denna resurs.
Gary Titley : skriftlig. - (EN) Historien är fylld av krig som har gällt tillgång till land och olja, men jag är rädd att dessa krig kommer att blekna i jämförelse med sannolika framtida konflikter som gäller tillgång till vatten.
Vatten är den mest livsavgörande av alla resurser: liv är omöjligt utan vatten. Ändå ser vi även i de utvecklade länderna exempel på allvarlig vattenbrist. Följderna för de mindre utvecklade länderna är katastrofala.
Det internationella samfundet måste ta tillgången till vatten på mycket större allvar innan det är för sent. Som vi har sett i Köpenhamn under den här veckan accelererar klimatförändringarna med en oroväckande hastighet, vilket kommer att göra bristen på vatten ännu mer akut. Tillgång till rent vatten är en grundläggande mänsklig rättighet. Låt oss därför bedriva en omfattande kampanj för detta.
Proinsias De Rossa : skriftlig. - (EN) Jag stöder denna resolution som innehåller specifika rekommendationer till Europeiska kommissionen att öka sitt stöd till hälso- och sjukvårdstjänsterna i Afrika söder om Sahara och att göra en översyn av inriktningen på Europeiska gemenskapens bistånd i syfte att prioritera hälso- och sjukvårdssystemet.
Hälften av befolkningen i Afrika söder om Sahara lever fortfarande i fattigdom. Afrika är i själva verket den enda kontinent som inte gör några framsteg i riktning mot millennieutvecklingsmålen, i synnerhet de tre hälsorelaterade målen - gällande spädbarnsdödlighet, mödradödlighet och kampen mot hiv/aids, tuberkulos och malaria - mål som är av avgörande betydelse för att bekämpa fattigdomen men som med nuvarande framstegstakt knappast kommer att kunna nås till 2015. Den grundläggande infrastrukturen på hälso- och sjukvårdsområdet behöver ett stabilt, långsiktigt stöd om de hälsorelaterade millennieutvecklingsmålen ska kunna förverkligas. Detta måste i själva verket även omfatta tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster med anknytning till sexualliv och reproduktion.
Filip Kaczmarek : Jag röstade för att anta resolutionen om en strategi för hälso- och sjukvård i Afrika söder om Sahara. Denna del av Afrika kommer inte att kunna utvecklas utan en verklig förbättring av befolkningens hälsa. Listan över hot mot hälsan i denna region är ytterst lång och välkänd, och att dessa hot är verkliga bekräftas högst eftertryckligt av befolkningens medellivslängd. Ofta är medellivslängden i enskilda länder ungefär densamma som i det medeltida Europa. Detta faktum är smärtsamt, beklagligt och frustrerande, men det bör även motivera utvecklade och rika länder att ge mer intensivt och ändamålsenligt bistånd. Det är bra att medverka i projekt inriktade på att rädda liv. Det finns inget mer humant och samtidigt europeiskt. Låt oss rädda dem vars liv står på spel. Det är det minsta vi kan göra.
Nils Lundgren : skriftlig. - Föredragandens skildring av mänskligt lidande runtom i södra Afrika är en förfärande påminnelse om hur viktigt det är att fortsätta och intensifiera kampen mot fattigdomen.
De förslag som föredraganden presenterar bygger emellertid helt på att EU ska ha en ledande roll i medlemsländernas biståndspolitik. Detta motsätter vi oss i Junilistan. EU ska inte bedriva biståndsverksamhet och inte heller försöka påverka de medlemsländernas verksamhet på området.
Bistånd är ett område där erfarenheterna tyvärr är ganska deprimerande. Det är därför viktigt att experiment med nya former kan göras. Vårt eget land, Sverige, söker just nu nya, intressanta vägar. Att i detta historiska läge successivt ta ifrån medlemsländerna möjligheten att tänka nytt och reformera biståndspolitiken är helt fel. Ansvaret för bistånd är och ska förbli en angelägenhet för medlemsländerna.
Internationellt samarbete i syfte att finna lösningar för att förbättra hälso- och sjukvård i Afrika söder om Sahara bör i första hand sökas inom ramen för FN, inte EU.
Jag har därför röstat nej till resolutionen.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag röstade jag till förslaget till resolution om EG:s utvecklingsbistånd till hälso- och sjukvård i Afrika söder om Sahara. EG:s anslag till hälso- och sjukvårdssektorn har inte ökat sedan 2000 som andel av EG:s totala utvecklingsbistånd, trots kommissionens åtagande inom ramen för millennieutvecklingsmålen och hälsokrisen i Afrika söder om Sahara. Av detta skäl anser jag att det är rätt och nödvändigt att göra ett gemensamt åtagande för att nå bättre resultat i fråga om hälsa och uppfylla de hälsoutvecklingsmål som man har enats om på internationell nivå.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag röstade ja till förslaget till resolution om genomförandet av det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa). Jag anser att det är ytterst viktigt att stödja upprättandet av Sepa, där effektiv konkurrens råder och där det inte görs någon åtskillnad mellan gränsöverskridande och nationella betalningar i euro. Slutligen anser jag att kommissionen i enlighet med förslaget bör uppmanas att fastställa ett klart, ändamålsenligt och bindande slutdatum, som inte får vara senare än den 31 december 2012, för övergången till Sepaprodukter. Efter detta datum skulle man vara tvungen att göra alla eurobetalningar enligt Sepas normer.
Peter Skinner : skriftlig. - (EN) EPLP vill att det gemensamma europeiska betalningsområdet ska bli en framgång. Därför kan vi inte stödja de ändringsförslag till betänkandet som går ut på att förlänga giltighetstiden för den multilaterala förmedlingsavgiften (MIF). Denna avgift motverkar konkurrensen och leder till ökade kostnader för konsumenterna. Detta skulle underminera betänkandets huvudsyfte som är att se till att hindren undanröjs och kostnaderna minskas genom den gemensamma marknaden. Vi kunde inte stödja resolutionen vid slutomröstningen eftersom dessa ändringsförslag godtagits.
Alessandro Battilocchio : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag röstade ja. Jag stöder Maria Eleni Koppas betänkande om betydelsen av det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Brasilien, eftersom parterna genom sina historiska, kulturella och ekonomiska förbindelser delar samma världsåskådning. Tillsammans kan de gynna förändring och lösningar på global nivå, till exempel genom att samarbeta nära för att främja och genomföra millennieutvecklingsmålen i syfte att bekämpa fattigdom och ekonomiska och sociala orättvisor på global nivå. Parterna bör förbättra samarbetet på området för utvecklingsbistånd, inbegripet trepartssamarbete, och även samarbeta i kampen mot internationell terrorism, narkotikahandel och brottslighet.
Med beaktande av Brasiliens centrala roll i den latinamerikanska integrationsprocessen och EU:s intresse av att stärka dialogen med den regionen, och eftersom EU välkomnar de initiativ som Brasilien tagit för att främja politisk och ekonomisk integration mellan de latinamerikanska länderna, instämmer vi i att man måste ge erkännande åt den centrala roll som Brasilien spelat som en av huvudaktörerna i den nyligen inrättade Sydamerikanska nationernas union (Unasur).
Vi måste också notera att Brasilien har varit en framgångsrik medlare vid lösning av regionala konflikter i Latinamerika och Västindien med utgångspunkt i respekt för principer om nationell suveränitet, icke-ingripande och neutralitet, vilket fått positiva effekter på den politiska stabiliteten i regionen.
Vasco Graça Moura : Jag röstade ja till betänkandet. Brasilien var det sista Brik-land som deltagit i ett toppmöte med EU, vilket ägde rum i juli 2007 under det portugisiska ordförandeskapet. Det var därför en naturlig spegling av de relationer som Portugal alltid har upprätthållit med Brasilien. Som nämndes i kammaren i september 2007 är Brasilien ett land vars 200 miljoner invånare talar ett av de vanligaste europeiska språken i världen, nämligen portugisiska, och vars historiska, civiliserande och kulturella traditioner är nära förknippade med de europeiska traditionerna. Detta bevisas av de olika politiska avtalen i det förflutna och ända fram till i dag. Denna relation kommer att bidra till att upprätta andra förbindelser med Latinamerika.
Med tanke på Brasiliens erkända potential och nuvarande ekonomiska och politiska insatser på regional och global nivå, får detta strategiska partnerskap inte betraktas som ett framtida hinder för andra partnerskap med Mercosur. Det bör tvärtom hyllas som ett exempel där EU har nått nödvändigt samförstånd om de gemensamma kommersiella och politiska intressena. Det bör noteras att båda sidor betraktar multilaterala åtgärder som väsentliga, på grundval av FN-systemet och inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO).
Slutligen måste jag säga att jag är tämligen nyfiken på det framtida tillämpningsområdet för samarbetsprotokollen om utbildning och kultur.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag röstade ja till Maria Eleni Koppas betänkande om det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Brasilien. Partnerskapet spelar en mycket viktig roll. Det strategiska partnerskapet bidrar med nya impulser när det gäller att ingå associeringsavtalet mellan EU och Mercosur, vilket i sig är ett strategiskt EU-mål för att fördjupa de ekonomiska och handelsmässiga förbindelserna, och när det gäller att utvidga den politiska dialogen och det politiska samarbetet mellan de två regionerna. Dessutom bör det strategiska partnerskapet fungera som ett verktyg för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer globalt.
Flaviu Călin Rus : Jag röstade ja till förslaget till Europaparlamentets rekommendation till rådet om det strategiska partnerskapet mellan Europeiska unionen och Brasilien, eftersom jag anser att det är fördelaktigt för båda sidor och kan bidra till att man utvecklar förbindelser mellan dessa båda politiska enheter, inriktade på att främja det allmänna bästa i båda områdena och i hela världen.
Alessandro Battilocchio : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag röstade ja. Med tanke på att Mexiko och EU har upprätthållit samarbetsförbindelser ända sedan 1970-talet delar jag förhoppningen att detta strategiska partnerskap kommer att bli ett instrument som förstärker samarbetet mellan de båda parterna i internationella forum såsom Världsbanken, Internationella valutafonden, OECD, G20 och G8+G5, i sökandet efter lösningar på den globala finanskrisen och utarbetandet av gemensamma insatser för att återupprätta förtroendet för finansinstituten, i linje med förklaringen från San Salvador.
Mexikos geografiska läge ger landet en strategisk position som ”bro” mellan Nord- och Sydamerika, och även mellan Karibiska havet och Stilla havet. Förhoppningen är att man genom det strategiska partnerskapet kan institutionalisera årliga toppmöten mellan EU och Mexiko och ge nya incitament på olika politiska områden inom det övergripande avtalet mellan EU och Mexiko, inklusive mänskliga rättigheter, säkerhetsfrågor, kampen mot narkotikahandeln, miljöfrågor och det tekniska och kulturella samarbetet.
Med tanke på rådets resolution av den 11 oktober 2007 om mord på kvinnor (kvinnomord) i Mexiko och Centralamerika samt Europeiska unionens roll i kampen mot denna företeelse, hoppas vi på mer dialog, samarbete och ömsesidigt utbyte av god praxis.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag välkomnar betänkandet av José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra om ett strategiskt partnerskap mellan EU och Mexiko. Det är verkligen avgörande att detta strategiska partnerskap innebär en kvalitetshöjning i förbindelserna mellan Mexiko och Europeiska unionen på multilateral nivå i frågor av global betydelse och att det stärker utvecklingen av de bilaterala relationerna.
Av detta skäl är jag fullkomligt övertygad om att avtalet kommer att leda till stärkt samordning av positionerna i krissituationer och frågor av global betydelse, på basis av parternas ömsesidiga intresse och engagemang. Slutligen hoppas jag att det kommer att betraktas som en möjlighet att diskutera hur klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati - grundläggande värden för båda parter i alla avtal - ska göras mer operativ, och att utvärdera hur klausulen efterlevs, bland annat genom att dess positiva dimension utvecklas.
Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) EU måste ägna större uppmärksamhet åt det ökande våldet i Mexiko på grund av narkotikakrig. Fördubblingen av antalet narkotikarelaterade mord är en oroväckande situation.
Carl Lang : skriftlig. - (FR) De aktningsvärda tankar som läggs fram av olika politiska grupper, med det betydande undantaget av kommunisterna (och av goda skäl), är bara ett eko av de politiskt korrekta uttalanden som hippier inom den internationella nöjesbranschen hasplar ur sig. Tibets sak, den verkliga befrielsekampen, har kvävts genom ett strypgrepp av trendiga européer på jakt efter andlighet. Det är ett paradexempel på vad man inte ska göra inom intern och internationell politik.
Ledamöterna vill ytterst artigt fördöma de kinesiska kommunisternas krav, samtidigt som de förklarar att de stöder självstyre för en region som inte är det historiska Tibet. Genom tanken om självstyre för Tibet, ”rädda Tibet”-vägen, viftar man bara med ett koppel framför en maktlös elit och ett folk som har slaktats både andligen och kroppsligen.
Fallet Tibet visar, liksom andra förtryckta nationer, vad som händer när en kommunistisk diktatur upprättas och omfattande invandring används som ett vapen för att förhindra ett återvändande, vare sig det är på politisk, etnisk, kulturell eller andlig nivå.
Tibet har utan tvivel missat chansen att återerövra sin självständighet, genom att landet inte fortsatte den väpnade kampen efter ledarens landsflykt. Den väg som måste följas nu är självständighetskampens, för ett ”fritt Tibet”, och inte den som innebär ett evigt slaveri under sken av ett teoretiskt ”självstyre”.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman! Jag stöder helhjärtat resolutionsförslaget om den femtionde årsdagen av det tibetanska upproret och dialogen mellan Dalai lama och Kinas regering. Maktmissbruk måste fördömas var det än äger rum. Å andra sidan måste det konstateras att den kinesiska regeringen har en moralisk skyldighet att bland annat omedelbart och villkorslöst frige alla som frihetsberövats enbart på grund av att de deltagit i fredliga protestaktioner, och att upprätta en förteckning över alla de personer som dödats eller saknas och alla som frihetsberövats, med uppgifter om vilka anklagelser som riktas mot dem.
| sv |
15. Riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (
| sv |
Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
Högtidligt möte - Estland
Talmannen: Mina damer och herrar! Detta är en fantastisk dag för Europaparlamentet, för i dag välkomnar vi en av våra tidigare kolleger här - som nu är president i republiken Estland, vår tidigare ledamot Hendrik Ilves! Jag skulle vilja önska er varmt välkommen till Europaparlamentet.
(Livliga och ihållande applåder.)
När vi upplever ett tillfälle som detta är det bra att inte bara se på nuet, utan också minnas vilken lång, bred väg det har varit för oss att skaffa oss en kollega som tillsammans med andra kollegor från Estland - och från Lettland och Litauen, om vi bara begränsar oss till de baltiska staterna i första hand - invaldes till parlamentsledamöter, och vars länder, fria länder som i många år styrdes av totalitär kommunism, har företrätts här sedan man fick frihet i Estland.
Denna kollega valdes genom ett demokratiskt beslut av folket till att bli president av sitt land. Han är en person från Estland, som har fler band än de flesta till EU:s framtid och naturligtvis till unionen i nutid. Till att börja med ledde han, som utrikesminister för sitt land, förhandlingarna om medlemskap i Europeiska unionen och var därefter observatör vid Europaparlamentet i ett år från 2003 fram till direktvalet 2004, och slutligen var han ledamot av Europaparlamentet fram till hans utnämnande till president för Republiken Estland i september 2006. President Hendrik Ilves tillträdde som president i Estland den 9 oktober 2006.
President Ilves! Det är ett stort nöje att kunna välkomna er hit till Europaparlamentet, som firar sitt 50-årsjubileum i morgon. Ert besök är, så att säga, början på firandet, och jag skulle nu vilja be er tala till Europaparlamentet. Jag hälsar er än en gång varmt välkommen!
(Applåder)
Toomas Hendrik Ilves: Republiken Estlands president. - (ET) Mina vänner! Låt mig börja med att önska er grattis på födelsedagen. Mina kära vänner och kolleger, kolleger i ordets mest exakta betydelse, vänner som jag har saknat de senaste 18 månaderna. Jag tittar upp och ser er alla här - här nerifrån verkar ni vara så många fler än från stol 131 där jag brukade sitta.
Ni kan inte föreställa er hur formidabla ni är i egenskap av Europaparlamentet. Jag vet, jag tvingades lämna detta innan jag insåg det. Men låt mig nu fortsätta i min aktuella roll som president av mitt land.
I dag är vi inte längre ”nya medlemmar”, som håller på att lära oss knepen, eftersom Estland ska påbörja sitt femte år som medlemsstat av Europeiska unionen. Jag anser faktiskt att det nu är dags att lägga undan benämningen ”nya medlemsstater” som är en anakronism utan mening.
(Applåder)
Det finns inga nya eller gamla medlemsstater i dag. Det finns bara medlemsstater. Benämningen ”nya medlemsstater” betyder inte ens ”fattigare medlemsstater” nu för tiden, eftersom flera av oss har hunnit i kapp de ”gamla medlemsstaterna”.
I dag har vi intressekoalitioner inom unionen, partiers ståndpunkter, och dessa skapas på hur många dimensioner som helst - små eller stora medlemsstater, industri- eller handelsnationer, och så vidare. Men grunden är inte medlemskapets varaktighet eller längd.
Här i dag vill jag se tio år framåt, då vi alla är gamla eller äldre medlemmar. Till en tid 100 år efter det första hemska europeiska inbördeskriget på 1900-talet. Vi talar om vår union som ett svar på det andra europeiska inbördeskriget, ett sätt att organisera vår kontinent så att hemskheterna från andra världskriget inte upprepas.
Men vi får inte heller glömma bort att en tredjedel, och enligt mångas förmenande ännu fler, av medlemsstaterna i dagens europeiska union klev in i sina egna oberoende politiska enheter ut ur ruinerna av första världskriget. Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen (efter 140 år av icke-existens), det tidigare Tjeckoslovakien, tillsammans med Ungern och Österrike såsom vi känner dem i dag, uppstod alla under 1900-talet när kejsarriken kollapsade, dessa internationella supermakter, och nya stater som grundades på självbestämmande uppstod.
Jag tar upp denna punkt, eftersom mitt land, som så många av våra medlemsstater i dag, inledde med att slänga av sig oket av tvingat medlemskap i stora, despotiska eller odemokratiska överstatliga enheter - även kända som kejsarriken.
Estland, liksom många andra, lyckades till och med att uppstå inte mindre än två gånger. Ändå måste vi alla enas för att bygga upp vår nya överstatliga enhet - och en ny identitet, vår europeiska union.
Vi har gjort detta, inte för att vi har erövrats eller ockuperats, utan snarare för att vi är fria att göra det. Och eftersom vi anser att detta är rätt sak att göra. Även detta är att utöva vår självbestämmanderätt.
Jag tar upp denna punkt, eftersom Estland för första gången på tio år kommer att få äran och ansvaret att inneha ordförandeskapet, och jag har stora förhoppningar om att vi inte längre kommer att brottas med de frågor som vi brottas med i dag, när den tiden kommer. Det är just av denna anledning som jag i dag vill tala om saker som kommer att vara viktiga om minst tio år.
Slutligen tar jag upp dessa punkter eftersom vår valcykel och den cykel av utmaningar som vi står inför är ur fas: vi behandlar de problem som passar in i fyr- eller femåriga cykler.
Men de utmaningar och påtryckningar som Europeiska unionen möter i dag, från energi till miljö, från konkurrenskraft till utvidgning, från gemensam utrikespolitik till invandring, är alla strategiska frågor som kräver mod och djärva handlingar under en mycket längre tidsrymd än två eller tre valperioder.
Samtidigt som vi inte kan förutse framtiden kan vissa trender och risker vanligen urskiljas. Det har inte rått brist på diskussioner när det gäller två av dem, de dubbla hot som vi står inför: global uppvärmning och sinande reserver av fossila bränslen. Ändå är dessa två frågor globala problem, och deras lösning, samtidigt som den säkert går att finna utan Europeiska unionen, måste hanteras av hela världen.
Och ändå står unionen parallellt inför olika typer av allvarliga utmaningar. Om vi inte lyckas möta dem, så kan vi kanske inom tio år, men med säkerhet inom 25 år, förlora en del av den relativa välfärd och framgång som vi i dag åtnjuter. Dessa utmaningar och påtryckningar hör alla samman med Europeiska unionens konkurrenskraft.
Var är våra konkurrenter? Finns de inom Europeiska unionen eller ute i världen? Svaret är självfallet ”både och”: vi konkurrerar både på EU:s marknad och på världsmarknaden.
Men om vi ser på långsiktiga tendenser inom ramen för globaliseringen måste vi vara tacksamma mot Jean Monnet och Jacques Delors för att de skapade den inre marknaden i en tid då globaliseringen ännu inte var något märkbart fenomen.
För det är den inre marknaden som gör det möjligt för enskilda europeiska nationer att bibehålla sin konkurrenskraft i världen. Öppenhet inom EU, öppnandet för konkurrenskraftiga påtryckningar inom EU har varit drivkraften för vår konkurrenskraft i världen.
Aktuella tankar inom Europeiska unionen ger inte alltid anledning att vara optimistisk, och detta av två skäl: för det första det glanslösa genomförandet av Lissabonagendan, vårt eget välmenande program för att utveckla nyskapande och konkurrenskraft.
(Applåder)
Och för det andra Europeiska unionens växande protektionism, inte bara gentemot världen utanför, utan också inom våra egna gränser.
Låt mig ta upp dessa två frågor i tur och ordning. Under den period då mitt eget land just hade kommit ur 50 år av underutveckling som påtvingats av Sovjet, misströstade jag över hur lång tid det skulle ta att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen i Estland som helhet.
Ändå kunde Estland börja på lika villkor på vissa områden, som exempelvis informationstekniken. Investeringar från både den offentliga och privata sektorn i IT gjorde det möjligt för landet att nå en nivå över Europeiska unionens genomsnitt, och i slutet av 1990-talet hade situationen när det gäller elektroniska regeringstjänster och tjänster i vissa sektorer som bankväsendet nått en nivå som bara några få länder inom EU har.
Den betoning som mitt land har lagt på att utveckla IT har lönat sig, eftersom detta gör det möjligt för oss att vara mer konkurrenskraftiga. Men om vi står ensamma räcker inte detta. Mer allmänt lämnar Estland, liksom resten av EU, nyskapandet inom forskning och utveckling till andra.
Innovationer kommer först och främst, låt oss tala klarspråk, från USA, som för att bibehålla en hög konkurrensnivå i sin tur är beroende av forskarflykten, de smartaste och bästa, från EU samt från Indien och Kina. Vi måste äntligen börja ta upp denna fråga på allvar.
Vi ogillar invandring, våra barn väljer i allt större utsträckning bort studier i matematik, naturvetenskap och teknik, och vi väljer att stänga oss själva ute från konkurrensen inom EU i en av de mest konkurrenskraftiga sektorerna i världsekonomin: tjänstesektorn.
Konkurrens eller bristen på den inom Europeiska unionen får även följder för säkerheten. Med tanke på energins betydelse är det begripligt att många länder vill skydda sina företag från konkurrens och är emot avregleringen på energimarknaden.
Detta är en begriplig reaktion. Men i dag är EU:s enskilda största energikälla ett land som har utropat sig till en ”energisupermakt” och som på sitt utrikesministeriums webbplats hävdar att energi är ett redskap i utrikespolitiken.
Det är helt klart att om vi i framtiden ska undvika att EU:s medlemmar underkastar sig principen ”söndra och härska”, eller manövrerandet för bättre gasavatal som vi redan upplever inom Europeiska unionen, så kan vi inte förbigå behovet av en gemensam energipolitik.
(Applåder)
Med en kommissionsledamot med ansvar för energi med förhandlingsförmåga som kommissionsledamoten med ansvar för handel.
Men om vi ska utveckla en gemensam energipolitik, på samma sätt som vi har en gemensam handelspolitik, krävs det ett absolut villkor i den yttre politiken, nämligen en avreglerad inre marknad..
Så var står vi när vi blickar framåt? Koreaner och japaner använder sig av Internet i mycket högre grad än de flesta européer, med bredbandsuppkoppling till mycket lägre priser. Asien och USA producerar (eller i fallet USA utbildar och hyr också in utifrån) många fler ingenjörer och forskare.
Detta varslar inte gott. Det kommer att leda till EU:s och den europeiska konkurrenskraftens gradvisa tillbakagång i en globaliserad ekonomi, naturligtvis under förutsättning att vi inte gör något åt det.
Det första steget för Estland är ändringsfördraget, och jag skulle vilja tacka det portugisiska ordförandeskapet för dess storartade arbete med att lösa denna fråga. Utan utökning av omröstning med kvalificerad majoritet kommer vi att famla paralyserade, utan någon ordförande och utrikesminister kommer vi helt enkelt att ha en slagkraft som ligger långt under vår viktklass.
Ett exempel där EU ligger under sin viktklass kan hittas i vår grannskapspolitik. I ett dokument av Europeiska rådet om yttre förbindelser drar man slutsatsen, och jag citerar: ”I motsats till vad många inom EU tror är Rysslands grannskapspolitik bättre utvecklad, bättre samordnad och bättre genomförd än Europeiska unionens. Ryssland offrar mer politiska, ekonomiska och till och med militära resurser för att påverka sina grannar än Europeiska unionen gör.” Slut på citat.
Detta låter inte bra för vår prisade ”mjuka makt”. Ändå är vår grannskapspolitik sammanbunden med en grundläggande långsiktig fråga: var kommer vi att befinna oss om tio år? Det finns två aspekter på denna fråga: hur stora vi kommer att vara om tio år, och hur kommer vår omgivning att se ut?
Hur stor kommer Europeiska unionen att vara 2018? Det vet vi inte, men det är vårt beslut. Vi kommer säkert inte att vara så stora som vissa av oss skulle vilja, men vi kommer med säkerhet att vara större än i dag. Öster och söder om oss ligger länder som med säkerhet aldrig kommer att ansluta sig.
Det verkar som om ett av våra grundläggande problem bör vara att skillnader när det gäller ekonomiskt välbefinnande och politisk frihet mellan Europeiska unionen och dess grannar inte får bli så stora att vi ställs inför en stor invandringsvåg eller möts av politiska flyktingar.
Det kan därför tyckas att vi inte har lärt oss ens av vår egen utmärkta erfarenhet, från tidigare utvidgning. Vi planerar att öka biståndet till omvärlden utan villkorlighet när det gäller reformer. Genom våra utvecklingsbanker stöder vi utvecklingen i länder som genomför kraftigt antagonistisk handelspolitik mot Europeiska unionen.
Det som vi också måste inse är att vår modell inte är den enda i dag. Francis Fukuyama själv håller nu med om att den hegelianska drömmen om historiens obevekliga marsch mot liberal demokrati inte är vattentät. Vad hjälper krav på antikorruption i Världsbankens lån till utvecklingsländer, när nationella placeringsfonder erbjuder bättre avtal utan villkor?
Vi hade fel när vi trodde att vi levde i en avideologiserad värld. I stället är förmodligen uppkomsten av auktoritär kapitalism som ett alternativ till demokratiska marknadsekonomier den senaste i raden av ideologiska, intellektuella och moraliska kamper som vi står inför.
(Applåder)
Vi måste helt klart ompröva vår politik, men detta kommer inte att vara tillräckligt. Vi behöver mer mod. Vi behöver en vision och en förståelse för var vi och världen kommer att vara om 20 eller 25 år, vid en tidpunkt när till och med det ekonomiska kraftverk som Tyskland utgör i dag kommer att hamna i skuggan av Indien och Kina.
För att förbereda oss själva för de närmaste 25 åren måste vi alltså börja planera nu. I det kommande valet till Europaparlamentet hoppas jag verkligen att partierna inte kommer att tävla på grundval av att bibehålla dagens situation, utan med sina framtidsvisioner.
Demokrati är till för medborgarna, den grundas på medborgarnas vilja och lyder under deras godkännande. Av denna anledning har vi skapat institutioner, institutioner som bör utvecklas ytterligare genom det nya fördraget när det träder i kraft.
Men vi bör inte delegera vårt ansvar till institutioner. Det kommer inte att göra någon större nytta att skapa en diplomattjänst eller utvidga möjligheterna för omröstning med kvalificerad majoritet om vi inte utvecklar en djupare förståelse för EU:s intressen.
Att ha gemensamma konsulära tjänstemän är en effektiviserande byråkratisk reform. Att göra det svårare att använda sig av vetorätten är i sig en välkommen åtgärd för EU, men kommer att förbli en liten åtgärd om medlemsstaterna får för sig att deras intressen inte beaktas.
Vi måste återgå till den djupaste förståelsen som har gjort EU framgångsrikt, nämligen att nationella intressen gynnas mest när vi alla ger upp lite, så att unionen som helhet lyckas. Jag talar inte om att överlåta pengar, eller dela ut mutor till motsträviga medlemsstater som är ovilliga är följa politiken. Jag menar vår plats i världen, enskilt, som nationalstater, och tillsammans, som Europeiska unionen.
När vi talar om ett starkt EU måste vi inse samma sanning som är välkänd för oss alla från politiken i våra hemländer: vårt land är starkare på världsarenan, eller inom EU för den delen, när vi är starka på hemmaplan. Regeringar som åtnjuter starkt stöd kan kosta på sig att vara fast beslutna på den internationella arenan.
Jag är säker på att detta är ett problem i hela Europeiska unionen. För att skapa en starkare känsla av europeisk prägel bland våra väljare måste vi till och med överträffa kommissionens förslag som föreskriver att högskolestudenter ska tillbringa ett år på ett universitet i en annan medlemsstat. Vi måste aktivt uppmuntra till detta i våra hemländer, så att våra medborgare, inte bara våra tjänstemän, får möjlighet att lära känna varandra.
Detta innebär naturligtvis att vi måste uppgradera språkkunskaperna. Om tio år bör vi kunna ha en union där alla högskolestudenter kan en annan medlemsstats språk, och nu syftar jag inte på engelska, eftersom engelskan har en sådan global dominans inom vetenskap och handel, underhållning och på Internet att det inte längre räknas som ett främmande språk. Jag tänker till exempel på portugiser som talar polska, ester som talar spanska och svenskar som talar slovenska.
Vi måste också tänka i mer regionbaserade banor. I detta sammanhang har parlamentet visat att det kan spela en större roll än vad man någonsin trodde. Jag är stolt över att ett initiativ som jag var knuten till, Östersjöstrategin, är en av de första europeiska politiska åtgärder som faktiskt föddes här, precis här i Europaparlamentet, inte i rådet eller i kommissionen, och i dag blir detta initiativ ett EU-program.
(Applåder)
Parlamentet är den verkliga länken mellan Europeiska unionens institutioner och dess medborgare, och det är parlamentet som ger unionen arbete. För det är bara här som ni, mina kära kolleger, kan finna den sköra balansen mellan era väljares intressen och unionens intressen. Detta är något som ingen annan institution kan göra, och ingen kan göra det så bra som ni.
Ärade ledamöter av Europaparlamentet! Inte mindre viktigt för medborgarna av EU, för ett EU av EU-medborgare, är att veta vilka vi är, var vi kom ifrån och hur vi kom hit.
Det var i denna kammare som en kollega en gång vände sig till mig under en annan kollegas anförande om massdeportationer i den ledamotens land och frågade: ”Varför kan inte ni glömma ert förflutna och tänka på framtiden?”
Vi tänker på Europas historia, och därför är det kanske obehagligt att höra att det Europa som vi känner egentligen bara är en del av Europa, som Norman Davies - den store historikern i Europa - så slagkraftigt har visat.
Ändå omfattar Europeiska unionen av i dag hela Europas historia, med all dess ära och olycka. Vi är i dag arvtagare till Bismarcks sociala reformer och Salazars regim. Till världens första konstitutionella demokrati och förtryck utövat av en brutal inre säkerhetstjänst. Detta är vårt Europa.
Men det faktum att den första konstitutionella demokratin uppstod i Polen och att säkerhetspolisens förtryck bokstavligen ägde rum precis på andra sidan muren från Wirtschaftswunder är saker som vi vet mycket mindre om än vad vi borde.
Vår uppgift är att lära känna Europa. En av de största européerna på 1900-talet, Salvador de Madariaga, som levde i exil från Francoregimen, uttryckte det så här: ”Detta Europa måste födas. Och hon kommer att födas när spanjorerna säger 'vårt Chartres', när engelsmännen säger 'vårt Krakow', när italienarna talar om 'vårt Köpenhamn' och tyskar om 'vårt Brygge' ... Då lever Europa. För då ska det vara så att den anda som leder Europa ska ha yttrat skapelseorden: 'Fiat Europa'”. Detta sa Salazar de Madariaga.
Men för att få uppleva Madariagas framtid måste vi lära känna varandra, varandras förflutna, eftersom det är först då som vi kan bygga en framtid tillsammans. Detta är också vår uppgift de närmaste tio åren.
I dag har jag försökt att ange huvuddragen för de utmaningar som vi står inför i framtiden. EU är långt ifrån fullständigt; det finns fortfarande mycket kvar att göra. I mitt hemland, Estland, när vi har en stor uppgift att utföra, ett viktigt åtagande att uppfylla, säger vi: må vi ha kraften att göra det.
Må vi alla ha kraften!
Tack så mycket.
(Stående ovationer)
Talmannen: Mina damer och herrar! Genom att ha rest er från era stolar och applåderat så entusiastiskt har ni tackat Estlands president för hans mycket sympatiska och, för oss som parlament, vänliga, men framför allt framsynta anförande.
President Ilves! Ni har talat om något som ligger till grund för EU, och att det finns en ömsesidig förståelse och att vi vet hur vi tänker. När vi nu vet hur vi tänker vet vi också till slut hur vi kan agera tillsammans.
När ni talar om utbyte mellan ungdomar mindes jag - och jag anser att vi kan vara stolta över detta - att när man skulle enas om budgetramen och de ville skära ned finansieringen för ungdomsutbyte, Erasmusprogrammet och livslångt lärande, höjde vi våra röster och sa: budgetramen kommer bara att skapa resultat om vi ökar, i stället för minskar, medlen för ungdomar som vill mötas för att skapa förståelse och en känsla av gemenskap inom Europeiska unionen.
(Applåder)
Låt mig avslutningsvis säga - och det gör jag samtidigt som jag känner mig något berörd på djupet: om Estlands president påminner oss om historien måste vi säga att EU:s historia, vår kontinents historia, har varit bra på många punkter under tidens lopp, men många perioder har också formats av tragedi. Det som vi gör här i dag, även här i Europaparlamentet, är att besvara historiens erfarenhet.
Det faktum att ni låter oss förstå detta omvandlar dagen i dag till en stor dag för Europaparlamentet. Vi kan enbart följa vägen in i framtiden om vi ser tillbaka på historien, lär oss av dess konsekvenser och sedan agerar gemensamt på grundval av ömsesidig förståelse och gemenskapsanda, som ni har sagt, president Ilves, för ett gemensamt EU:s skull.
Tack så mycket, president Ilves!
(Applåder)
| sv |
6. Gravida arbetstagare (
Edite Estrela: föredragande. - (PT) Fru talman! Jag vill be tjänsteenheterna att ta hänsyn till att den portugisiska versionen är giltig när det gäller alla ändringsförslag.
För det andra ber jag om att omröstningsordningen ändras och att omröstningen om utskottets ändringsförslag 43 för samstämmighetens skull äger rum före ändringsförslag 83.
Slutligen vill jag påpeka att det direktiv som vi ska ändra är 17 år gammalt och helt klart föråldrat. Det reviderade direktivet kommer inte att träda i kraft före slutet av nästa valperiod. Med andra ord lagstiftar vi för framtiden, inte för nutiden.
Framför allt lagstiftar vi för medborgarnas bästa och ger dem därigenom större anledning att rösta i valet i juni.
Jag avslutar därför med att be mina kolleger att stödja mitt betänkande.
Astrid Lulling: för PPE-DE-gruppen. - (FR) Fru talman! I nuläget finns det 89 ändringsförslag till detta betänkande. Detta är helt kaotiskt, och den omröstning som vi ska hålla kommer inte att göra det möjligt för oss att ha en verkligt objektiv debatt med rådet och kommissionen. Dessa 89 ändringsförslag är helt och hållet oförenliga. Jag föreslår att vi återförvisar betänkandet till utskottet, för som Edite Estrela sa har vi gott om tid för att kunna göra det.
(Livliga applåder)
Talmannen: Fru Lulling! Kan ni vara vänlig och bekräfta för mig om ni gör denna begäran på egna vägnar eller för er politiska grupp?
Astrid Lulling: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Fru talman! Ja, jag gör aldrig något annat än på min politiska grupps vägnar.
(Skratt och applåder)
Edite Estrela: (PT) Fru talman! Det är ingen idé att återförvisa betänkandet eller detta förslag till utskottet, eftersom det har diskuterats med samtliga grupper. Det stöds förmodligen av en majoritet här i parlamentet. Det har också behandlats tillsammans med kommissionen och rådet.
Givetvis har människor olika åsikter. Vi vet tyvärr att rådet under det tjeckiska ordförandeskapet har intagit en mycket konservativ inställning till främjandet av jämställdhet mellan kvinnor och män.
Därför uppmanar jag parlamentet att rösta för förslagen och att stödja mitt betänkande, för det kommer att ge medborgarna fler anledningar att gå och rösta i valet till Europaparlamentet.
| sv |
Unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0009/2003) av Santini för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (KOM(2001) 257 - C5-0336/2001 - 2001/0111(COD)).
Fru talman! Jag vill börja med att tacka föredragande Santini och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för detta positiva betänkande.
Betänkandet gäller ett länge väntat förslag till direktiv som är avgörande för underlättandet av medborgarnas rätt att röra sig fritt och beaktar det arbete som gjordes i slutet av 90-talet, i synnerhet av den expertgrupp om medborgarskap i Europeiska unionen som leddes av Simone Veil.
I förslaget fastställs de villkor som gäller för utövandet av den grundläggande rätten till fri rörlighet och vistelse som fördraget tillskriver varje EU-medborgare och som Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna slår vakt om. I den bemärkelsen är förslaget ett första steg mot en tydlig definition av medborgarskapet i Europeiska unionen, något som bekräftas i förslagets främsta målsättning.
EU-medborgare bör mutatis mutandis kunna röra sig mellan medlemsstaterna på samma villkor som medlemsstatens egna medborgare när de flyttar och byter bostadsort inom det egna landet. Direktivet skall framför allt göra det enklare att utöva rätten till fri rörlighet genom en begränsning av de administrativa formaliteterna till minsta möjliga, genom en tydligare definition av begreppet familjemedlem, genom införandet av ett permanent uppehållstillstånd efter fyra års fortlöpande bosättning i den mottagande medlemsstaten och genom ytterligare begränsningar av möjligheten att vägra eller frånta någon ett uppehållstillstånd av skäl som den allmänna ordningen.
Förslaget innehåller också nya viktiga tankar jämfört med gällande regelverk. Det innebär framför allt att den period som inga andra formaliteter krävs av medborgarna än innehav av giltigt identitetskort eller pass förlängs från tre till sex månader. Kravet på uppehållstillstånd för Europeiska unionens medborgare undanröjs och ersätts med en enkel registrering hos berörda myndigheter, så som det redan fungerar i vissa medlemsstater. Därigenom uppstår ett system där unionsmedborgaren endast behöver ange att han uppfyller de krav som är kopplade till utövandet av rätten till bosättning. Slutligen införs efter fyra års fortlöpande bosättning rätten till permanent uppehållstillstånd som inte längre är förenat med några villkor.
Det påpekas med all rätt i Santinis betänkande att det fortfarande finns många hinder som inskränker rätten till fri rörlighet. Det har upprepade gånger bekräftats i domstolens domar i frågan. Förslaget innehåller klargöranden i form av domstolens beslut på senare tid och när förslaget har antagits kommer det att avsevärt förenkla utövandet av alla unionsmedborgares grundläggande rättigheter.
Fru talman, kommissionsledamot, ärade kolleger! Jag vill tacka för denna inledning från kommissionsledamot Vitorino, som har berett vägen för mitt betänkande. Det direktiv som vi diskuterar utgör ett sannskyldigt kvalitetslyft i diskussionen om det europeiska medborgarskapet och den fria rörligheten för personer. För första gången tilldelas medborgarna rättigheter, inte i deras egenskap av föremål för ekonomiska intressen, utan som individer, som innehavare av de subjektiva rättigheter som, tillsammans med de objektiva rättigheterna, utgör det europeiska medborgarskapets kärna. Rätten till fri rörlighet och bosättning är en direkt följd av fördraget. Den rätten har en lång historia, som kommissionsledamoten påminde om, och den ger medborgarna nya och mycket viktiga grundläggande rättigheter. Man kan till och med säga att detta direktiv lägger grunden till ett dubbelt medborgarskap - det nationella och det europeiska - något som även diskuteras i samband med konventets förslag till fördrag. Rätten till permanent bosättning utgör ett konkret exempel på detta.
Innan jag går djupare in på en granskning av direktivet kan det vara lämpligt att precisera dess tillämpningsområde. Direktivets målgrupp är gemenskapens medborgare och deras familjemedlemmar, oavsett nationalitet. Principen om likabehandling av medborgarna i tredje land som är medlemmar i en gemenskapsfamilj etablerades tydligt redan på 60-talet, och detta direktiv gör principen ännu tydligare och effektivare. Det handlar om en rättighet som härleds ur den rätt till medborgarskap i gemenskapen som tillkommer den familj där dessa personer ingår. Det skall genast sägas att direktivet inte vänder sig till medborgarna i tredje land, under alla omständigheter inte till dem som inte är släkt med gemenskapsmedborgare, även om de är bosatta i en medlemsstat eller utövar sin rätt till fri rörlighet inom unionen.
Den stora vinsten med detta direktiv är att vi kan samla alla tidigare bestämmelser på detta område i en enda text. En annan fördel är klarheten, och här tror jag även att vissa av föredragandens ändringsförslag har bidragit till att så mycket som möjligt förenkla de alltför byråkratiska rutinerna.
Bland de mest nyskapande förslagen finns förslaget att ersätta uppehållstillståndet med ett enkelt intyg om registrering hos de behöriga myndigheterna, något som kommissionsledamoten påminde om. Rutinerna vid registreringen skall vara enkla och direkta och under alla omständigheter skall man tillämpa principen om självcertifiering, som redan tillämpas i vissa medlemsstater. Detta skall även gälla för metoderna att styrka till exempel garanterad inkomst och sjukvårdsförsäkring. För de familjemedlemmar som är medborgare i tredje land skall kravet på släktskap styrkas med en identitetshandling, men enbart för att undvika det missbruk, som alltid kan förekomma.
En annan nyhet som framförs i direktivet är möjligheten att utvisa medborgare i tredje land som innehar uppehållstillstånd på gemenskapens territorium. Direktivet slår fast att det aldrig skall vara möjligt att genomföra en utvisning. Denna strategi tillämpar principen från Amsterdam som skapar ett område för frihet, säkerhet och rättvisa utan gränser, men i denna fråga vill förmodligen någon av medlemsstaterna utarbeta sina egna bestämmelser.
Jag har lämnat den mest brännande frågan till sist, vilket ofta sker när man skall presentera en fråga i denna kammare: familjen, dess sammansättning, definitionen av äkta par och make eller maka. För att undvika att positionerna kör fast i den gamla vanliga armbrytningen på detta stora och viktiga område, har jag som föredragande verkligen gjort en ansträngning för att vara så öppen som möjligt. För att kunna föra direktivet som helhet i hamn, har detta tvingat mig att tänja gränserna för mina principer och principerna för den politiska grupp som jag företräder. För övrigt råder det ingen som helst tvekan när det gäller definitionen av maka eller make inom gemenskapsrätten, något som EG-domstolen har understrukit vid ett flertal tillfällen. Inom detta område, och även när det gäller samboförhållanden, lägger föredraganden fram vissa ändringsförslag som sina egna, ändringsförslag som först lades fram av den socialdemokratiska gruppen och som därefter drogs tillbaka. I de ändringsförslagen hänvisas till lagstiftningen i de olika medlemsstaterna för att jämka samman de skillnader som fortfarande finns på gemenskapsnivå. Denna demokratiska hänvisning till subsidiariteten, till den nationella suveräniteten, innebär, tycker jag, en respekt för allas personliga övertygelser och borde kunna undvika de gamla vanliga korstågen som riskerar att förringa innehållet i betänkandet och motverka direktivets syfte. Varje enskild medlemsstat reglerar familjefrågorna på grundval av nationell lagstiftning och nationell övertygelse. Det skulle verkligen vara tråkigt om vi inte kunde överlämna en seriös text till rådet, en text som alla stöder, med tanke på den enastående möjlighet vi har att påverka beslutet i denna fråga. Det är för övrigt otänkbart att tvinga på tretton medlemsstater en modell som bara två medlemsstater stöder, eller att prioritera symboler och dogmer snarare än de seriösa regler som miljontals medborgare väntar på för att kunna reglera sina egna liv.
Föredragandens linje - det skall sägas - sammanfaller till stor del med kommissionens, och kommissionen har lyckats utarbeta en sammanhängande och objektiv text som, vilket vi redan känner till, även uttrycker rådets ståndpunkt. Vi har en möjlighet att ge medborgarna nya, moderna och säkrare regler. Jag hoppas att omröstningen i denna kammare gör det möjligt att godkänna den och jag tackar dem som varit föredragande för yttranden och alla kolleger som med sina ändringsförslag har underlättat mitt arbete och i hög grad förbättrat direktivets innehåll.
(Applåder)
Fru talman! Det europeiska medborgarskapet är en av de viktigaste rättigheterna i fördraget om upprättandet av Europeiska unionen, som antogs i Maastricht 1992.
I enlighet med EG-domstolens rättpraxis är de rättigheter som unionsmedborgarskapet omfattar, däribland rätten till fri rörlighet och vistelserätt inom unionen, ursprungliga rättigheter för unionsmedborgarna och erkännandet av dessa krävde inte någon utveckling av lagstiftningen.
I enlighet med denna rättsliga grund ansåg utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden att det inte fanns skäl till att införa administrativa begränsningar, varken för rätt till inresa i en medlemsstat eller för rätten till fri rörlighet och vistelserätt.
Det har gjorts stora framsteg för att samordna lagstiftningen på det här området genom Schengenavtalet, men det måste påpekas att några medlemsstater fortfarande är negativt inställda till förändringarna och att de inte vill följa gällande bestämmelser.
Följaktligen förväntade sig utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden att detta förslag till direktiv skulle innebära ett verkligt steg framåt mot att undanröja alla begränsningar av administrativ karaktär i syfte att underlätta för unionsmedborgare att etablera sig i en annan medlemsstat.
Detta var syftet med de ändringsförslag som utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden antog.
Ändringsförslagen från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden antogs inte av det ansvariga utskottet, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, och jag som föredragande ville naturligtvis att de skulle tas med, men för att inte gå emot de överenskommelser som har nåtts på det här området insisterade jag inte på att de skulle inbegripas.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på ett ändringsförslag som i viss mån skulle kunna stilla den oro som utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden hyser, jag avser ändringsförslag 23 - med vilket en ny artikel 4 a införs - där det står att ?detta direktiv får inte leda till att befintliga rättigheter som fastställs genom EU-lagstiftningen eller EG-domstolens beslut upphävs?.
Enligt min åsikt är detta ändringsförslag mycket viktigt, eftersom vi annars skulle begränsa unionsmedborgarnas rättigheter inom unionen.
, föredragande av yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor. (EL) Herr talman! Kommissionens förslag till direktiv om medborgarnas fria rörlighet utgör utan tvekan ett viktigt steg i riktning mot att undanröja de obefogade tekniska hinder som fortfarande - än i dag - finns i det förenade Europa. Europaparlamentet förbättrar kommissionens ursprungliga förslag väsentligt genom de ändringsförslag som lagts fram. Ändringsförslagen från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor syftar till förbättringar i en rad frågor, förbättringar som kommer att stärka kvinnornas ställning inom ramen för den fria rörligheten, och de utgår från de särskilda problem som kvinnor ställs inför och från principen om att ingen skall diskrimineras på grund av kön.
Kommissionsledamot! Fastän ert förslag är avsett att trygga ett ohindrat och fritt utövande av de europeiska medborgarnas rätt till vistelse är texten tyvärr inte könsneutral, och ingen hänsyn har tagits till de särskilda problem som kvinnor ställs inför. Det största problemet uppstår främst för kvinnor som är ekonomiskt beroende av sina män, eftersom de i händelse av dödsfall eller skilsmässa inte har någon utsikt att förlänga eller fortsätta sin vistelse på ett annat europeiskt lands område. De fråntas alltså automatiskt varje laga rätt som följer av vistelsen i en annan unionsmedlemsstat. Vi anser att detta måste rättas till.
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor betonar dessutom vikten av att skydda även andra former av förhållanden mellan människor, t.ex. genom att jämställa registrerade partnerskap - oberoende av partnernas kön - med äktenskap. Vi vet att alltfler medlemsstater på olika sätt erkänner förhållanden som inte är äktenskap. Ett grundläggande gemensamt inslag i de tillämpliga nationella lagstiftningarna är att partnern registreras officiellt, och det är följaktligen nödvändigt att ta med denna kategori i definitionen av familjemedlemmar.
Fru talman, kommissionsledamot, kära kolleger! Det förslag till direktiv som man här lägger fram för oss är ett stort steg framåt för att förverkliga vår europeiska gemenskap, för när vi genomför rätten att röra sig fritt för medborgarna i Europeiska unionen så kommer vi dit. Målet är att ha liknande villkor för unionsmedborgarnas resor mellan medlemsstaterna som inom de enskilda medlemsstaterna. Vi vill alltså äntligen avlägsna de hinder vi ännu har kvar och övervinna byråkratiska och politiska hinder på vägen mot denna rätt att röra sig fritt. Från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraters sida stöder jag därför med eftertryck kommissionens förslag och de förbättringar och ändringar som den ärade föredraganden lagt fram. Det är målsättningen, på denna väg befinner vi oss, och jag är övertygad om att vi kan uppnå vårt mål, om vissa villkor uppfylls.
Jag var besviken över att vissa kolleger i den viktiga debatten om den fria rörligheten fokuserade på en liten punkt, nämligen definitionen av vad vi skall betrakta som ?familj?. Det är bara en liten del som måste diskuteras, men vi skall inte tro att några få vet vad som skall uppfattas som ?familj? och skall tvinga på alla andra ledamöter i kammaren eller på medlemsstaterna sin definition. Så får det inte vara! Vi bör söka samförstånd genom att acceptera att de olika staterna här har olika uppfattningar och bestämmelser. Men vi bör inte inbilla oss att några få skall få tvinga på alla andra stater sin form och sin definition av ?familjen?. Om vi lyckas ta ett steg tillbaka och nå samförstånd genom att acceptera de olika bestämmelserna i de enskilda medlemsstaterna, då kommer förslaget att stödjas av en bred majoritet. Jag vädjar till alla som har lagt fram dessa förslag att i EU-medborgarnas intresse av att få röra sig fritt välja förnuftets väg.
(Applåder)
Fru talman! På min kollega Carmen Cerdeiras vägnar, som har varit alternativ föredragande för detta betänkande och som tyvärr inte kan vara här, kommer jag, så gott jag kan, att yttra mig å min politiska grupps vägnar.
Unionsmedborgarskapet - som har institutionaliserats och inrättats genom Maastrichtfördraget och som sedan ändrades genom Amsterdamfördraget - ger alla unionsmedborgare en rad rättigheter och skyldigheter.
Syftet med detta unionsmedborgarskap är att inbegripa alla medborgare i den europeiska integrationen, att göra dem mer delaktiga, stärka skyddet av deras rättigheter och främja tanken om en europeisk identitet genom att skapa en känsla av samhörighet bland unionens medborgare. Dessa medborgerliga rättigheter och unionen som sådan kan bara vara trovärdiga för medborgarna om de kan tillämpa dem i praktiken, i det dagliga livet.
En av de rättigheter som unionsmedborgarskapet ger finns inskriven i artikel 18.1 i fördraget: Varje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium.
Samma rättighet, och i praktiskt taget samma ordalag, ges unionsmedborgarna i artikel 45.1 i stadgan om det grundläggande rättigheterna och detta anser jag vara mycket relevant i sammanhanget.
Dessa rättigheter har följaktligen konstitutionell och inte förklarande karaktär, det vill säga, medborgarna har dessa rättigheter oberoende av de tillstånd som medlemsstaterna kan bevilja.
Vi välkomnar kommissionens förslag, som vi anser vara ett verkligt steg framåt. Unionsmedborgarna måste kunna röra sig inom medlemsstaterna mutatis mutandis, under liknande förhållanden som medborgarna i den medlemsstaten har.
I själva verket, fru talman, har unionens medborgare tagit till sig denna rätt mycket snabbare och mer hållfast än medlemsstaternas regeringar har gjort. De har tagit till sig den och de utövar den. Jag kan försäkra er om att i min del av unionen, vid kusten där jag tillbringar mycket tid, finns det många unionsmedborgare som vistas där olagligt och som helt enkelt reser fram och tillbaka mellan sina två hem, ett i ursprungsstaten och ett i min medlemsstat, när de än vill och utan att fylla i några papper. Det går inte att bevisa om dessa personer har återvänt till sin hemstat under de senaste sex månaderna eller inte, eftersom de ibland vistas 60 kilometer från grannstaten. Euron kommer att göra detta ännu enklare och lättare och jag hoppas att kommissionen kommer att fundera mer på den här frågan. Av detta skäl har min grupp lagt fram ändringsförslag, vars syfte är att en gång för alla stryka kravet på tillräckliga ekonomiska tillgångar och i stället prioritera deras ställning som medborgare samt erkänna att medborgarna och deras familjer redan nu utövar rätten till fri rörlighet inom unionen.
Fru talman! På Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupps vägnar skulle jag vilja slå fast att vi stöder Santinis förslag i den form det antogs i utskottet. Syftet med direktivet är att stärka unionsmedborgarskapets innehåll och öka medborgarnas fria rörlighet inom gemenskapen.
Förslaget kommer att innebära en konsolidering av den nuvarande mångfalden av förordningar och direktiv och domar på området. Rättsläget blir härmed klarare och tydligare. En tydlig lagstiftning innebär samtidigt att det blir lättare att övervinna många av de praktiska hinder för medborgarnas fria rörlighet som fortfarande existerar.
Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp stöder fullt ut principen om likabehandling enligt vilken medborgare från Europeiska unionens andra medlemsstater i största möjliga utsträckning skall behandlas i enlighet med samma bestämmelser som landets egna invånare. Detta direktiv utgör ett steg i rätt riktning.
Men vi stöder också den progressiva familjedefinition som tas upp i förslaget. Jag skulle dock generellt vilja slå fast att syftet med förslaget inte är att fastställa denna familjedefinition. Det grundläggande syftet är att upprätthålla familjen som enhet. Diskussionen kring familjedefinitionen bör därför inte avleda uppmärksamheten från förslagets syfte och de positiva konsekvenserna av antagandet av direktivet, nämligen stärkandet av regelverket när det gäller den fria rörligheten, ökningen av arbetskraftens rörlighet och naturligtvis upprätthållandet av familjen som enhet.
Fru talman! Förslaget till direktiv om rätten till fri rörlighet och bosättning på medlemsstaternas territorium för de europeiska medborgarna och deras familjer utgör ett viktigt steg i uppbyggnaden av ett friare och öppnare Europa. Det strävar dessutom efter att förenkla och effektivisera en veritabel djungel av bestämmelser för anställda och egenföretagare, pensionärer och studenter, och för medborgare som helt enkelt bara vill vara bosatta i ett annat land än det egna. De ändringsförslag som antogs i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter har dessutom medfört betydande förbättringar av den ursprungliga texten och erbjudit bättre säkerhet för arbetstagare för att de skall slippa ifrån riskerna med den olagliga invandringen: naturligtvis borde även de europeiska medborgarna skyddas från dessa risker och mycket återstår att göra, som kollegerna Karamanou och Medina Ortega förklarade så väl.
När vi behandlade förväntningarna för den som vill vara bosatt utanför sitt eget land, har vi även strävat efter en faktiskt utvidgning av fri- och rättigheter genom att ta bort diskriminering knuten till kön, sexuell läggning och valet av samlevnadsformer. Vi är övertygade om att behovet av att förverkliga rätten att vara bosatt i ett annat land än det egna, att leva ensam eller med en person av samma kön eller att bilda familj utan att vara tvungen att ingå äktenskap är förankrade i medvetandet hos den största delen av Europas kvinnor och män, på samma sätt som rätten till skilsmässa och abort.
Jag vet inte om rådet kommer att kunna eller kommer att vilja ta de politiska och kulturella konsekvenserna av de val som detta parlament gör om det godkänner betänkandet i den version som antogs i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Vi är emellertid övertygade om att man annars kommer att gå emot viljan hos majoriteten av unionens medborgare, med risk att på det viset ytterligare öka avståndet mellan institutionerna och medborgarna, något som redan har påpekats av Terrón i Cusí.
Fru talman! Också min grupp gläder sig mycket åt såväl det föreslagna direktivet som betänkandet. Medan vi i fråga om andra ämnen ofta hör att Europeiska unionen vill gå för snabbt fram med integrationen är detta en typisk fråga som människor anser skulle ha reglerats redan för länge sedan. Inte nog med det, människor tror ofta att den redan är reglerad, och då blir det en besvikelse när det visar sig att den fria rörligheten inte alls är så fri som man trodde att den var.
Det handlar alltså exempelvis om en svensk som vill bosätta sig och arbeta i Italien. Detta går nu lättare. Nu vet jag att vissa kolleger och framför allt medlemsstater tror att detta handlar om migration. Det är enligt min uppfattning mycket långsökt. Det handlar framför allt om fri rörlighet för unionsmedborgare och det handlar endast om medborgare från tredje land om denna är gift eller sedan länge har ett förhållande med en unionsmedborgare. Låt oss alltså se detta i perspektiv.
En viktig del här är naturligtvis att människor som reser i EU, eller vill bo i ett annat land, ofta inte vill göra detta ensamma utan med sin familj eller sin livskamrat. Man har redan gått in noggrant på det i betänkandet, definitionen har vidgats och det är min grupp nöjd med. Men från ändringsförslag och kommentarer från Pirker drar jag slutsatsen att definitionen fortfarande är mycket kontroversiell. I fråga om äktenskap anser man det vara logiskt att den äkta makan/maken får följa med. Vid fall av registrerat partnerskap anser man det också vara överkomligt att partnern får följa med. Men redan i fråga om en långvarig relation blir det svårigheter.
Här vill jag gärna citera Pirker, också för att visa att jag verkligen lyssnar på vad han säger. Han sade: ?Vi bör göra oss av med den föreställningen att endast ett fåtal människor vet vilken den rätta definitionen av begreppet familj är.? Detta instämmer jag fullständigt i. Jag anser att det allra viktigaste är att människor är bundna till varandra, att människor vill ta ansvar för varandra, att människor vill ta hand om varandra, och jag anser att det därför är absurt att vi skall störa familjelivet för att en viss officiell namnteckning saknas. Man kan också se till alternativ, exempelvis till hur länge människor har bott ihop. Det finns alternativ; det viktigaste är att människor är bundna till varandra och att de har ett familjeliv. Kanske fattas en officiell namnteckning, men låt oss som europeisk union se på vad vi kan göra åt detta, inte bara störa familjelivet för att det saknas en namnteckning.
Fru talman! Såväl föredragande Santini som Europeiska kommissionen applåderar unionsmedborgarskapet. Detta skall nu utformas konkret i förslaget om att ge unionsmedborgare rätt till att fritt uppehålla och röra sig. Denna rätt, och jag citerar: ?är en del av alla unionsmedborgares gemensamma rättsliga grundval?, enligt Europeiska kommissionen.
Precis vilken grundval syftar Europeiska kommissionen på här? Jag finner detta uttalande lika förvånande som termen unionsmedborgarskap. Genom att en nederländare nu lättare kan börja arbeta i Frankrike känner han sig plötsligt som en unionsmedborgare. Nej, han förblir en nederländare som arbetar i Frankrike. Praktiskt sett är det ett bra och till och med nyskapande förslag. Det borde få en hel del administrativt krångel och okontrollerbara regler att försvinna.
På ett par punkter går Europeiska kommissionen enligt min uppfattning för långt när det gäller medlemsstaternas beslutanderätt. Först och främst i artikel 25, där en mottagande medlemsstat förbjuds att fatta ett utvisningsbeslut mot unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som förvärvat permanent uppehållstillstånd. Vidare i artikel 30.2 där det står att en person senast två år efter det att ett utvisningsbeslut fattats får lämna in en ny ansökan om inresa i medlemsstaten. Det är väl ändå väldigt ogenomtänkt.
De ändringsförslag i Santinibetänkandet som utvidgar definitionen av partner och de ändringsförslag som försvagar kommissionens förslag kan jag inte stödja.
Fru talman! Vi har väntat på detta direktiv om fri rörlighet för personer i flera år, kanske alltför många, och nu när det äntligen har kommit stöder vi det verkligen. Syftet med mitt inlägg är även att till föredraganden överlämna uppropet från det transnationella radikala partiet, undertecknat av 1 122 personer från 30 olika nationer, som kräver fullständig respekt för rätten till fri rörlighet för personer inom Europeiska unionen för att avskaffa diskrimineringen mot par med samma kön.
I det sammanhanget vill jag framför allt säga till föredraganden Santini och min kollega Pirker - som, förefaller det, i vissa av ändringsförslagen och formuleringarna som har tillkommit i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor ser en vilja att försöka införa en gemensam familjemodell i Europa genom direktivet om fri rörlighet - att denna anklagelse är falsk, vilket framgår av de texter som godkänts. Det vi försöker göra är inte att tvinga på någon en enda familjemodell. Snarare försöker vi se till att det inte finns några skillnader i behandling när det gäller respekten för den fria rörligheten för personer, dvs. respekten för den europeiska lagstiftningen, ingen diskriminering som bygger på det faktum att vissa par erkänns på ett visst sätt eller på ett annat, att de är homosexuella eller heterosexuella par. Detta är vad vi kräver. Vi tror inte att man automatiskt skulle införa homosexuella äktenskap i hela Europa genom den fria rörligheten för personer i Europeiska unionen. Snarare är det så, att om homosexuella äktenskap erkänns i ett visst land, skall det homosexuella paret, när det flyttar till ett annat land, tillerkännas de rättigheter som följer med den fria rörligheten, inte alla rättigheter som hör till familjerätten. Detta är det viktiga, och därför ber jag också mina kolleger i de andra grupperna att inte ta bort hänvisningen till ?oavsett kön?. Det sägs att detta är meningslöst, att det är överflödigt. Vi är inga advokater eller jurister, vi tycker bara ett denna formulering, denna markering, skall få stå kvar. Om den sedan skulle vara överflödig, desto bättre. Alltså: fri rörlighet oavsett kön för de personer som har ingått äktenskap eller partnerskap.
Fru talman, kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som jag har betonat i mitt betänkande om unionsmedborgarskapet, som vi godkände här i kammaren i september förra året, har erkännandet av ett unionsmedborgarskap varit en mödosam process som fortfarande stöter på alltför många hinder, och vissa nödvändiga initiativ bör tas för att få en fullständig tillämpning av begreppet unionsmedborgarskap i sina politiska, administrativa, rättsliga, sociala och ekonomiska aspekter.
Jag rekommenderade då också att för att ta itu med de hinder som fortfarande föreligger för gemenskapsmedborgarnas utövande av fri rörlighet och bosättning, borde det förslag till direktiv som vi i dag diskuterar så snart som möjligt godkännas. Detta förslag syftade genom omformuleringen av två befintliga texter till att för in nödvändiga förenklingar för att förena hanteringen av rätten till fri rörlighet och bosättning i Europa i ett gemensamt rättsligt instrument och framför allt att slå fast rätten till permanent bosättning efter fyra års oavbruten bosättning. Det är ett välkommet förslag.
Föredragande Santinis arbete, som har genomförts mycket bra, har hjälpt oss att i detta förslag föra in en rad bidrag som jag anser är mycket positiva. Det finns dock två frågor som redan har tagits upp i denna debatt och som skapar svårigheter. Det handlar om definitionen av familjen, en alltför lång definition som tycks syfta till att i de nationella relationerna föra in en definition av partnern som familjemedlem. Jag tror här att det goda förnuftet kommer att tvinga fram en respekt för den nationella rätten och för de beslut som har fattats i varje medlemsstat. Såsom när det gäller det alltför breda begreppet familjemedlem, där jag tycker att det är rimligare att bibehålla den nuvarande lagen för avkomlingar och släktingar i uppåtstigande led, och jag är alltså oense med utvidgningen enligt förslaget, vilket skulle kunna leda till en enorm ökning av de människor som skulle kunna söka familjeåterförening. Jag anser dock att det är acceptabelt med den utvidgning som Santini föreslår av humanitära skäl eller allvarliga hälsoskäl.
Fru talman! Jag vill tacka föredraganden och kommissionen för att de har lagt fram detta viktiga betänkande som behandlar angelägna frågor på ett sunt sätt. Vi här i parlamentet måste sträva efter att göra allt vi kan för att göra det enklare för de europeiska medborgarna att röra sig fritt inom unionen.
Det är helt absurt att det i dag är lättare att flytta varor eller kapital i Europeiska unionen än det är för europeiska medborgare att röra sig inom den. Vitorino sade i början att den fria rörligheten inskränks av många hinder och Buitenweg har just gett några exempel som tydliggör det. Om Europeiska unionen skall kunna närma sig medborgaren måste vi göra den till mer av en gemensam marknad för människor än den är idag.
Men precis som inom affärsvärlden krävs det bestämmelser för att det skall fungera effektivt. Till exempel bör brittiska pensionärer som flyttar till Spanien och andra som pendlar mellan två olika länder för att arbeta befrias från onödig byråkrati och överdriven pappersexercis. Om viskall uppnå målet att göra Europeiska unionen till den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen fram till 2010 och göra det lika enkelt för EU-medborgare att flytta från en medlemsstat till en annan som det är för Förenta staternas medborgare att flytta från en stat till en annan i Förenta staterna, behöver vi ett fritt flöde av europeiska medborgare som flyttar mellan länderna för att bo och arbeta där. Här handlar det om att europeiska medborgare och deras familjer skall ha möjlighet att röra sig fritt för att kunna arbeta och bo; det handlar om tonåringar som får uppehållstillstånd i det land de har vuxit upp i.
Det finns dock en del aspekter i betänkandet som kan misstolkas eller missbrukas. Därför bör vi införa ett par extra punkter. Min egen regering är angelägen om att vår strävan efter att främja den fria rörligheten för genuina EU-medborgare inte öppnar kanaler som kan utnyttjas av kriminella gäng och andra.
Vi är alla medvetna om att vi lever i en farlig värld. Det finns en minoritet - även om det är en liten minoritet - av människor som i olagliga och våldsamma syften kan vilja utnyttja den fria rörlighet som betänkandet främjar. Därför bör vi inte neka medlemsstaterna rätten att utestänga personer som bevisligen utgör ett hot mot den nationella säkerheten.
Vi behöver några fler garantier för att kunna skydda folk från riskerna med den moderna livsstilen. Jag ställer mig bakom det Di Lello Finuoli sa: Den stora frågan är inte om människor är gifta eller vem de har en varaktig relation med. Fördraget garanterar alla medborgares rätt till ett familjeliv och vi som parlament har fått makten att upprätthålla den. Andra har redan talat om det. Lagliga och bestående partnerskap bör aldrig hotas. Å andra sidan bör vi kanske för balansens skull se till att det finns garantier som avskräcker den lilla minoritet som vill använda sig av äktenskapet som ett sätt att vinna olagligt inträde. Det handlar om fri rörlighet för människor och friheten att leva som de själva önskar: en fri marknad för människor, en gemensam marknad för EU-medborgare och deras familjer.
Fru talman! Det här förslaget infriar äntligen det 50 år gamla löftet att låta EU-medborgare och deras familjer bo i en annan medlemsstat. Det främjar friheten. Men om man lyssnar på vissa, bland annat ?konservativa? i den brittiska Labour-regeringen, kan man tro att det bara handlar om att främja olaglig invandring och terrorism. Det är på tiden att denna hysteri på grund av felaktig information i Förenade kungariket upphör. Det finns tillräckligt många garantier i denna åtgärd och i EU:s lagstiftning.
När det gäller definitionen av den familj som EU-medborgare kan ta med sig när de flyttar måste den åtminstone motsvara definitionen i ursprungslandets lagstiftning. Varför skulle ett svenskt registrerat partnerskap förlora sin status om paret flyttar till Italien till exempel? Regeringar, även den brittiska, är mycket måna om att kämpa för principen om ömsesidigt erkännande vad gäller straff för brott, inklusive europeiska häktningsbeslut. Låt oss även kämpa för folket, även det brittiska folkets, frihet och rättigheter.
Fru talman, kommissionsledamot, mina damer och herrar! Förslaget till direktiv om unionsmedborgarnas och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorier är ett resultat av det nya rättsliga och politiska sakläget som skapades genom att unionsmedborgarskapet infördes. De olika befintliga rättsakterna skall ersättas med en enda rättsakt. Villkor och formaliteter skall ändras, och nu skall det redas ut vilka inskränkningar som är tillåtna, av skäl som har med offentlig ordning, säkerhet och hälsa att göra.
Vi talar om rätten för unionsmedborgarna och deras familjemedlemmar. Vid samrådet har vi i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor - och som jag hört under förmiddagen, inte bara där - stött på problemet med att definiera familjemedlemmarna. Hur definierar vi i dag familjen? Består familjen av far, mor, barn och även föräldrar respektive far/morföräldrar? Är ogifta par familjer, oberoende av kön? Här har vi olika rättsläge i de enskilda medlemsstaterna, och jag tror att medlemsstaternas subsidiaritet måste gälla. Ändå förefaller det mig nödvändigt med en europeisk definition av begreppet familj; när allt kommer omkring är det ju det som vi arbetar med.
Vem ger modern eller fadern, som tar hand om barnen och därför inte kan ha ett förvärvsarbete som bevisar att hon eller han har en egen inkomst, en säkerhet när den förvärvsarbetande partnern avlider eller lämnar henne/honom? Vid en vistelse om mer än sex månader krävs det fortfarande att man lägger fram en förklaring där det ekonomiska oberoendet framgår. Men ofta är det kvinnor som har en ekonomiskt beroende och därmed instabil ställning. Därför behöver vi för äkta makar en oberoende rättslig ställning. Familj innebär för mig att man tar på sig ansvar, uppfostran, försörjning och vård av andra. De som gör detta, som åtar sig det och förbinder sig att göra det - det betyder för mig också att de förbinder sig skriftligt - dem måste samhället också erbjuda en säkerhet.
(Applåder)
Fru talman! Jag håller med kommissionsledamoten om att det här handlar om medborgarskap i Europeiska unionen och att det är en avgörande fråga för att våra medborgares fria rörlighetskall kunna främjas. Kommissionsledamoten har helt rätt i att när allt annat är jämlikt bör EU-medborgarna ha möjlighet att flytta mellan medlemsstaterna och de administrativa bördorna bör begränsas till minsta möjliga.
Jag välkomnar den vidare definitionen av begreppet familj i betänkandet och den vikt som har lagts vid de humanitära aspekterna vid tillämpningen av direktivet. Den vidare definitionen av begreppet kommer dock inte att välkomnas av alla, och jag delar inte den brittiska regeringens - min egen Labourregerings - analys av direktivet.
När det gäller den vidare definitionen måste vi titta på våra fördomar och våra starka inre övertygelser. Här handlar det om nationellt medborgarskap och EU-medborgarskap. Vi måste gå vidare i en takt som inte får bestämmas av den medlemsstat som är minst benägen att reformera. Definitionen av begreppet ?make/maka? är kanske tydlig enligt Europeiska gemenskapernas domstol, men det är upp till oss som lagstiftare att omdefiniera och revidera definitioner, särskilt med tanke på det moderna familjelivet och mångfalden av långa och varaktiga förhållanden.
Vad den frågan beträffar har jag sedan 20 år tillbaka ett förhållande med en person av samma kön som jag, men min partner skulle inte definieras som familj om han flyttade med mig till Bryssel för att jag skulle sköta mitt arbete i parlamentet. Jag uppmanas att betala samma skatter, följa samma lagar, men både jag och mitt förhållande - som inte kan erkännas i Förenade kungariket - nekas jämlikhet. Därför uppmuntrar vi folk att antingen ingå ett ärligt och varaktigt förhållande, annars uppmuntrar vi dem att ingå ett arrangerat äktenskap, något som skulle köra över det här direktivet och alla dess intentioner totalt.
Antingen är det fri rörlighet för alla våra medborgare som gäller, annars inte. Baronessan Ludford har helt rätt. Det bör finnas en princip om ömsesidigt erkännande här. Jag uppmanar Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater att ansluta sig till oss för att undersöka de möjligheter som finns och uppnå en vettig överenskommelse med rådet, där det moderna samhället erkänns och lika rättigheter erbjuds alla våra medborgare, inte lika rättigheter för somliga.
Den fria rörligheten för människor som vi diskuterar här är en av Europeiska unionens nyckelprinciper, och det är förunderligt att det fortfarande finns alla möjliga meningsskiljaktigheter om detta. Den nuvarande arbetsmarknaden och möjligheterna till att studera och att åtnjuta sin pension i ett annat land än det man kommer ifrån kräver flexibla bestämmelser i Europa. Ingen behöver hindras i onödan i fråga om detta. Ändå verkar det som om kommissionen vill utesluta en viktig medborgargrupp från denna rättighet. Nämligen de medborgare som vill ta med sig sin familj till ett annat land, men som inte är gifta eller som har ingått ett registrerat partnerskap som inte är giltigt i detta andra land. En fransk kvinna som har ingått ett registrerat partnerskap får exempelvis inte ta med sin drömman eller drömkvinna till Italien, eftersom registrerat partnerskap inte existerar i det landet. Pirker kallade detta en småsak, jag ser det som en katastrof. Men två män eller två kvinnor som är gifta i Nederländerna och också i Belgien får inte heller åka tillsammans till Grekland när den ena av dem skall arbeta där. Föreställ er det! I kommissionens förslag får endast den familjemedlem följa med till ett annat land som endera är maka/make till motsatt kön eller ogift partner, om den mottagande medlemsstaten jämställer dessa par med partner som ingått äktenskap. Detta förhållningssätt leder emellertid till diskriminering på grundval av nationalitet, något som sedan länge har varit förbjudet i Europeiska unionen. Detta är en förunderlig angelägenhet som vi måste reparera.
Därför har jag tillsammans med ett antal kolleger lagt fram ändringsförslag, som också har godtagits i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om att införa systemet med ömsesidigt erkännande. Detta system garanterar att alla möjliga former av relationer erkänns i båda riktningarna i alla medlemsstater. Äktenskapet, det registrerade partnerskapet och även de facto-partnerskapet, och det oavsett sammansättning, alltså oavsett kön, ?irrespective of sex?. Det handlar för övrigt inte enbart om par av samma kön; en växande grupp män och kvinnor väljer också att inte gifta sig och vill hellre vara sambor, men utan att förlora alla rättigheter. Åtta medlemsstater ger lyckligtvis redan sina medborgare denna möjlighet. Men den här valfriheten får inte gå förlorad i samma ögonblick som medborgarna träder över gränsen. Därför gläder jag mig åt att en övervägande majoritet i detta parlament verkar stödja tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på det här området. Det är ett stort framsteg och ett förebud med tanke på de kommande diskussionerna med rådet. Men varför vill min grupp ändå hålla fast vid formuleringen ?oavsett kön?? Orsaken till detta är att våra vänner i PPE-DE hittills inte har varit tydliga vad gäller frågan om man verkligen är beredd att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande till fullo, alltså inklusive relationer, äktenskapliga relationer och icke äktenskapliga relationer mellan personer av samma kön från de länder där det finns lagstadgad möjlighet till detta. För oss är halv jämlikhet ingen jämlikhet. Med tanke på detta tvivel kan det för ögonblicket inte skada att hjälpa fram homosexuella mäns och kvinnors rättigheter lite extra. I det avseendet kan jag bara skriva under på det som Michael Cashman sade, och jag hoppas därför att våra vänner i PPE-DE kan undanröja dessa svårigheter under nästa etapp av lagstiftningsförslaget.
Fru talman! Den fria rörligheten är EG-rättens kärna. Vi måste förverkliga den fria rörligheten inom vår union. Jag välkomnar därför ett enhetligt regelverk som kan underlätta för medborgarna att lätt röra sig mellan EU:s olika medlemsstater. Efter utvidgningen blir det ännu viktigare att reglerna för den fria rörligheten är klara och enkla så att alla unionsmedborgare, nya som gamla, känner till sina rättigheter och vilka regler som gäller.
För att uppmuntra den ökade rörligheten inom EU måste vi börja med en förenkling av reglerna. Reglerna måste också vara generösa. Jag är därför glad att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har föreslagit regler som underlättar olika familjemedlemmars fria rörlighet. Det gläder mig särskilt att det i detta utskott har föreslagits en utvidgning av familjebegreppet. Personer som inte lever i juridiskt sett traditionella familjemönster måste ha samma rätt som gifta par att leva tillsammans i EU-länderna. De skall ha rätt att känna sig säkra på att samma rättigheter gäller för oss alla. Detta är naturligtvis utmanande för många i vår union då det utmanar traditionellt tänkande. Vi måste dock anta denna utmaning och den möjlighet som den ger, just därför att vi lever i en gemensam union och vill skapa ett unionsmedborgarskap. Ytterst handlar detta om respekt och alla människors lika värde. Regelverket för familjefrågorna i EU måste vara generöst och icke-diskriminerade.
Fru talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden än en gång för hans utmärkta betänkande och bekräfta att kommissionen kan införliva större delen av ändringsförslagen i det ändrade förslag som vi lägger fram inom kort.
Jag vill ta upp de två frågor som är kontroversiella i denna debatt. För det första, när det gäller artikel 2 och begreppet familj måste vi inse att en harmonisering av villkoren för vistelsen för unionsmedborgare inte för den skull innebär att vi framtvingar ändringar i medlemsstatens lagstiftning där begreppet familjestatus definieras. Jag har förståelse för den här debatten och svårigheten att å ena sidan garantera förenligheten med artikel 13 i fördraget, som är den rättsliga grunden för bekämpande av diskriminering, inklusive diskriminering mot ogifta par eller par av samma kön, när fördraget å andra sidan undantar familjelagstiftningen från Europeiska unionens behörighetsområden. Gemenskapen måste på detta känsliga område respektera den utveckling som har skett av medlemsstaternas lagstiftning och vara flexibel i detta. Det finns ingen allmängiltig rättslig lösning på denna typ av de facto-partnerskap eller för registrerade partnerskap eller äktenskap mellan personer av samma kön.
Jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet mot det faktum att vi inte bör överdriva de praktiska svårigheter som ogifta par och par av samma kön möter i utövandet av sin rätt till vistelse. När två personer är medborgare i Europeiska unionen åtnjuter de i själva verket båda rätten till vistelse enligt artikel 18 i fördraget, oberoende av karaktären på deras förhållande. Jag medger ändå att problem kan uppstå när den ena av dem är medborgare i ett tredje land. För närvarande är kommissionens förslag att äktenskap definieras utifrån begreppet ?make/maka? och det begreppet strävar vi inte efter att definiera. Faktum är att det i dag endast är två medlemsstater som erkänner föreningen av två personer av samma kön som ett äktenskap.
Enligt domstolens rättspraxis syftar begreppet ?äktenskap? på en förening mellan två personer av motsatt kön. Kommissionen föredrar i nuläget att följa domstolens rättspraxis och använda en formulering som medger en progressiv tolkning av begreppet utifrån en framtida utveckling av medlemsstaternas lagstiftning.
Vad gäller ogifta par, däribland registrerade partnerskap, anser kommissionen också att erkännandet av dessa förhållanden måste göras utifrån lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten. Jag förstår argumentet om ömsesidigt erkännande, men det bör användas med försiktighet. Ett sådant erkännande med ogifta pars vistelse som mål utifrån lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten kan vålla svårigheter för medlemsstater vars familjelagstiftning inte medger sådana möjligheter. Dessutom förutsätter principen om icke-diskriminering att ursprungsmedlemsstaten behandlar ogifta par från andra medlemsstater på samma sätt som sina egna medborgare. Jag tror därför att alla, särskilt på det här området, kan hålla med om att vi inte bör skapa en omvänd diskriminering. Det skulle nämligen bli den faktiska konsekvensen av ett sådant förslag.
Jag kommer att följa era överläggningar i morgon på nära håll och även förhandlingarna med rådet. Jag är övertygad om att ni alla är medvetna om svårigheterna i denna debatt och medlemsstaternas olika syn på saken.
Föredraganden har lagt fram ett ändringsförslag till artikel 21 beträffande lika behandling för att undanta personer som inte förvärvsarbetar från socialt bistånd under de första sex månaderna snarare än under de första fyra åren för vistelsen, innan de förvärvar permanent uppehållstillstånd, så som föreskrivs i kommissionens förslag. Jag är medveten om att kommissionens text behöver justeras mot bakgrund av domstolens aktuella dom i frågan, där det fastslås att alla invånare som är lagligt bosatta i en annan medlemsstat har rätt till samma behandling som landets egna medborgare på socialförsäkringsområdet. Trots att Santinis ändringsförslag går i rätt riktning kan det inte godtas med sin nuvarande formulering, eftersom den inte överensstämmer helt med domstolens dom som jag nämnde. Kommissionen anser att det vore lämpligt att ompröva förslaget och undersöka innehållet i domstolens dom närmare. Vi kommer att lägga fram ett ändrat förslag så snart som möjligt.
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till kommissionsledamoten. Han sade att enda problemet för ett par med ett registrerat partnerskap uppstår när en av dem är utländsk medborgare. Om båda är EU-medborgare enligt artikel 18 kan de oberoende av varandra flytta till en annan stat. Det stämmer, men det de mister är sin status som registrerat partnerskap och de skattemässiga och sociala rättigheter som det innebär - till exempel rätten att bli erkänd som närmast anhörig när den ena ligger på sjukhus. Den frågan tar han inte upp i sitt svar.
Det är inte bara en invandringsfråga, det är även en fråga om erkännandet av en familj. Jag tror inte att han kan kringgå den, och jag tror att argumentet om ömsesidigt erkännande är mycket starkt, precis som på andra områden, till exempel straffrätten.
Fru talman! Ludford har naturligtvis rätt, men hennes kommentar ger upphov till ytterligare ett problem, nämligen det om lagarna i det mottagande landet som diskriminerar oregistrerade partnerskap. Det måste medges att partner som inte förlorar de privilegier de har i sitt ursprungsland skulle åtnjuta privilegier som medborgarna i den mottagande staten inte själva har. Det är det som är själva kärnfrågan.
Jag respekterar era åsikter Ludford och jag ser fram emot diskussionerna med rådet under medbeslutandeförfarandet och förfarandet med omröstningar med kvalificerad majoritet som ni känner bättre till än jag.
Tack, kommissionsledamot.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 120)
Detta betänkande och detta förslag till direktiv utgör ett viktigt steg för förverkligandet av en grundläggande del i unionsmedborgarskapet: en faktisk fri rörlighet för personer inom Europeiska unionen.
Jag vill trots detta framföra kritik, och det gäller en punkt som tyvärr inte har behandlats.
Det rådet fortfarande ojämlikhet mellan medborgarna i en medlemsstat och medborgare från andra medlemsstater som vistas varaktigt i samma medlemsstat, trots att dessa har rätt att bosätta sig där permanent, vilket bekräftas av att ett uppehållstillstånd har utfärdats. Dessa personer missgynnas fortfarande i förhållande till landets medborgare så snart det handlar om att passera en inre gräns i Europeiska unionen, eftersom de då måste ha med sig ett pass eller ett identitetskort utfärdat av den stat där de är medborgare, vilket innebär längre förberedelser och ökade administrativa kostnader.
Det är beklagligt att man inte tog tillfället i akt för att undanröja denna orättvisa, antingen genom att införa ett system med europeiska identitetskort eller genom att föreskriva att permanenta uppehållstillstånd betraktas som likvärdiga med ett identitetskort när en inre gräns i Europeiska unionen passeras.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0010/2003) av Terrón i Cusí för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om kommissionens förslag inför antagandet av rådets direktiv om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare (KOM(2001) 386 - C5-0447/2001 - 2001/0154(CNS)).
Fru talman! Jag vill börja med att tacka föredragande Terrón i Cusí och alla som har bidragit till det positiva betänkande som vi diskuterar i dag.
I och med det föreslagna direktivet lägger vi fram en ram som, när den har godkänts, kommer att göra medlemsstaterna öppna och tydliga beträffande sin invandringspolitik. Det kommer att vara ett stort framsteg. Nuförtiden är medlemsstaterna inte särskilt insatta i varandras invandringspolitik. Invandringspolitiken har hittills ofta bedrivits i skymundan. Allmänheten vet att de som tar sig in olagligt slutligen får sin situation lagligförklarad av medlemsstaterna på ett eller annat sätt.
Vårt förslag är ett första steg mot att sätta stopp för det mönstret. Invandrare måste kunna ta sig in på laglig väg och beviljas arbetstillstånd och en rad rättigheter, om det finns arbeten - och det blir vi allt mer medvetna om att det gör - som inte kan tillsättas via den inhemska arbetsmarknaden. I det avseendet bör påpekas att dessa rättigheter inte inbegriper rätten att vistas utan arbete i Europeiska unionen. Förslaget bidrar vidare till att effektivisera omständliga förfaranden och skapa klarhet och rättssäkerhet.
Som vi tydligt påpekade i vårt meddelande om migrationspolitiken i november 2000, har vi inte för avsikt att genom ett direktiv fastställa det antal invandrare som våra respektive ekonomier och samhällen kan ta emot. Det föreslagna direktivet överlåter det beslutet till medlemsstaterna som, tillsammans med det civila samhället, och framför allt de lokala och regionala myndigheterna, avgör hur många de har möjlighet att integrera.
Jag vill därför poängtera det jag hela tiden har sagt, nämligen att detta förslag inte beviljar en enda inresa för en enda invandrare till Europeiska unionens arbetsmarknad. Kommissionen håller under inga omständigheter på att införa en subjektiv rätt till invandring. Enda målet är att harmonisera förfarandet i samband med rätten till inresa och en sådan harmonisering betraktas som nödvändig. Vi vill endast att medlemsstaterna skall informera varandra och kommissionen om vad som sker, så att alla kan lära sig av varandras erfarenheter och komma fram till hur unionen skall reagera utifrån detta. Inte minst med tanke på att vi i stort sett lever i ett gränslöst område där besluten påverkar våra grannar. Europeiska unionen måste i första hand mobilisera sina mänskliga resurser, inklusive de säsongsarbetare som i dag vistas lagligt i Europeiska unionen.
Ytterligare insatser måste göras för att utbilda och få ut äldre människor och kvinnor på arbetsmarknaden. Kampen mot arbetslösheten är därför inte oförenligt med detta förslag. Våra arbetslösa har fyra veckor på sig att visa upp sig och ta de arbeten som inga utländska arbetstagare konkurrerar om. Med tanke på att våra arbetslösa inte alltid är beredda eller har förmåga att göra det, innebär effekterna av en åldrande befolkning och kunskapsklyftan till följd av den att en begränsning av den lagliga in- och utvandringen riskerar att äventyra vår ekonomiska hälsa. Som jag tidigare har sagt, skulle medlemsstaterna även om de drabbades av nedgångar på arbetsmarknaden ha rätt att sätta ett tak för hur många invandrare de är beredda att ta emot, om de till exempel anser att deras samhälle redan har en integrationsbörda som är för stor.
Antalet invandrare är en av de frågor som våra medborgare prioriterar och ett av de områden där de tydligt förväntar sig att viskall ta oss problemet på EU-nivå. Jag hoppas att den här debatten och dess inverkan på rådet skall leda oss vidare.
Fru talman! Vi har upprepat tusen gånger här i kammaren att en global europeisk invandringspolitik först och främst måste grundas på fastställande av en invandringslagstiftning och därefter starka instrument för att se till att dessa lagar följs. Dagens debatt handlar om ett förslag till direktiv som är menat att vara hörnstenen i denna politik, ett direktiv som rådet för övrigt inte har gjort några större framsteg med. Parlamentet skulle också ha uttalat sig för länge sedan, men vi släpar alltid efter när det gäller de här frågorna.
Jag har valt den här tidpunkten för att lägga fram mitt betänkande eftersom det grekiska ordförandeskapet, och det är första gången på länge, har tagit med frågan om laglig invandring på den politiska dagordningen, vilket jag välkomnar.
Syftet med förslaget till direktiv är att harmonisera villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare. Enligt förslaget tillåts arbetstagare från tredje länder inresa när tjänsten inte kan tillsättas av en nationell arbetstagare, arbetstagare från en annan medlemsstat eller av tredjelandsmedborgare som är bosatt i medlemsstaten och har tillträde till arbetsmarknaden. Enligt förslaget skall den invandrande arbetstagaren ha ett erbjudande av anställningsavtal före inresan, om inte tredjelandsmedborgaren i fråga är lagligt bosatt inom Europeiska unionen av andra skäl. Uppehålls- och arbetstillståndet kombineras då i ett enda dokument.
Om detta direktiv antas betyder det att man erkänner behovet av lagliga kanaler för invandringen. Ramen blir då öppnare, med enklare förfaranden, vilket underlättar för de ekonomiska aktörerna och samtidigt innebär att invandrarnas rättigheter förstärks.
Personligen välkomnar jag kommissionens förslag. Jag beklagar bara att kommissionen, vilket utan tvivel beror på att den vill vara realistisk, inte har tagit med några av de förslag man kommit med i tidigare meddelanden om detta förslag till direktiv. Uppriktigt sagt kan vi inte fortsätta att kopiera modeller för kontroll av invandringen som provades under det förra århundradet när industrisamhället växte fram; vi måste kunna tänka ut nya förfaranden som är anpassade efter vår värld, efter ett samhälle och en arbetsmarknad som styrs och fungerar helt annorlunda än under årtiondena innan kriget. Några av de åtgärder som kommissionen har funderat på, som rörligheten, var ett steg i rätt riktning, och verkligheten kommer att tvinga oss att återvända till dessa förslag.
Fru talman! Detta är bara ett yttrande om betänkandet. Jag skulle ha hellre ha velat utarbeta en resolution än ett paket med ändringsförslag - som knappast kommer att läsas eller beaktas av dem som har den verkliga beslutsmakten. Men av förfarandemässiga skäl blev vi tvungna att lägga fram ett paket med ändringsförslag, och när det gäller dessa är det viktigt att betona två grundläggande frågor.
För det första en stark vilja till och tydliga signaler om att vi är för en europeisk invandringspolitik. Vi behöver tydliga bestämmelser som är möjliga att följa. Därför har vi förkastat de ändringsförslag, vilka till största delen har lagts fram av PPE-DE-gruppen, som syftade till att förvandla direktivet till ett slags rekommendation som medlemsstaterna skulle kunna välja att följa eller inte följa. Vi har inte heller godtagit de ändringsförslag som syftade till att införa andra krav än ett anställningsavtal, eftersom sådana krav skulle vara svårt att kontrollera. Om vi bestämmer att ett erbjudande om anställningsavtal är vad som berättigar till inresa och vistelse i unionen måste vi också satsa på att få det systemet att fungera. När man kräver att invandrarna skall ha ett anställningsavtal eller ett erbjudande om ett anställningsavtal börjar man reglera tillträdet efter arbetsmarknadens behov. Även i en situation med arbetslöshet skulle den vägen helt enkelt blockeras.
För det andra är det nödvändigt att fastställa regler som är möjliga att följa för att på så sätt stimulera invandring via lagliga kanaler och undvika olagliga anställningsavtal. På så sätt kan vi undvika att de invandrare som redan har inrest hamnar i en situation där de vistas olagligt i medlemsstaten på grund av byråkratiska skäl. Vi måste även göra allt vi kan för att undvika att invandrare reser in i en medlemsstat utan tillstånd. När det gäller de här frågorna har vi haft tre målsättningar: att de personer som är lagligt bosatta i unionen, de som lagligt uppehåller sig på unionens territorium av något skäl eller har rest in med uppehållstillstånd och sedan förlorat det skall ges möjlighet att söka arbetstillstånd i Europeiska unionen, så att de inte skall behöva vistas där olagligt och att staterna, om de vill, kan införa ett tillfälligt inrese- och uppehållstillstånd för att söka arbete som är giltigt i sex månader.
Andra punkter som vi har infört är förstärkandet av lika behandling mellan arbetstagarna i syfte ett undvika alla former av diskriminering och att en andra klassens arbetsmarknad skapas, vilket är till nackdel för såväl invandrarna som de inhemska arbetstagarna. Vi har även som mål att arbetstagarna skall ha jämställda rättigheter och skyldigheter, att fri rörlighet för arbetstagarna inom en medlemsstat blir tillåten - av uppenbara skäl tror jag inte att man skall gå längre än så - och i allmänhet att tidsfristerna skall förkortas och att byråkratiska hinder skall undanröjas för att inrätta denna invandringspolitik.
Precis som våra medborgare och deras företrädare, arbetsgivarna och fackföreningarna, hoppas jag att vi fastställer tydliga bestämmelser som grundas på effektiva kriterier och inte på ideologiska problem, som inte är till stor hjälp.
Fru talman! Jag tackar föredraganden. Det gläder mig att se att vissa av de ändringsförslag som har lagts fram av utskottet för sysselsättning och socialfrågor - men inte godtagits av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor - har tagits upp till diskussion i flera av parlamentets politiska grupper. Majoriteten i mitt utskott anser att förfarandena bör förenklas och tydliggöras.
Vi har av flera ansenliga företag fått höra hur lång tid det kan ta att få arbetstillstånd till de anställda, något som har föranlett vissa att använda turistvisum som ett sätt att få sina anställda över gränsen så att de kan uppfylla villkoren i kontraktet, medan andra har gjort förluster. Vi har av små och medelstora företag utan särskilda personalavdelningar fått höra hur komplicerat det kan vara att hitta rätt person och hantera all byråkrati och hur lång tid det kan ta innan den personen rent faktiskt börjar arbeta.
Vi har fått höra av enskilda individer vilken frustrerande och löjlig procedur det kan bli när en ansökan stoppas på grund av en mindre teknisk detalj och när ingen är ansvarig för att informera personen i fråga om anledningen till detta. Vi har också hört om fall där någon varit tvungen att återvända till sitt ursprungsland, en resa förenad med stora kostnader och olägenheter, för att ansöka om ett nytt arbetstillstånd för ett nytt arbete. Det handlade i det fallet om en anställd i den europeiska industri- och arbetsgivarorganisationen Unice.
Därför stöder vi ändringsförslagen om att skärpa tidsplanen och förkorta svarstiden för arbetstillstånd, om kraven på att den sökandeskall informeras om eventuella problem i en ansökan och att arbetstagaren måste flytta från arbetsgivaren som än en gångskall påvisa att tjänsten måste tillsättas av en medborgare från tredje land om den blir ledig inom 12 månader - men med tanke på några av de hemska historier vi har hört om hur länge ett tillstånd kan dröja kanske vi skulle förlänga den tiden ytterligare.
Vi har försökt undanröja dubbletter av sådant som arbetsgivaren skall göra och sådant staten skall göra, i ett försök att behandla arbetstagaren som en ansvarstagande vuxen. Vi stödde förslaget från Ecosoc, FN:s ekonomiska och sociala råd, om att överväga tanken på ett tillstånd för jobbsökande som kunde vara till stor hjälp för små och medelstora företag.
Fru talman! I utskottet för framställningar har vi några ansökningar som handlar om bristande invandringsmöjligheter i Europa. Även av den anledningen är det nödvändigt med ett sådant direktiv. Kommissionsledamot Vitorino! Ni har också rätt i att det efter att detta direktiv trätt i kraft fortfarande skall överlåtas på medlemsstaterna om de vill ha någon invandring och i förekommande fall hur stor invandring de vill ha. Men ni ger med detta förslag till direktiv naturligtvis ett tecken, som innebär ett krav på invandring. Ni behöver på torsdag inte heller åka tillbaka till ett land, där det för närvarande finns 4,6 miljoner arbetslösa! Eller uttryckt på följande vis: finns det i Portugal skolor, där hälften av barnen inte längre förstår portugisiska?
Det stämmer att vi behöver bestämmelser för laglig invandring, och vi måste styra den. Men det stämmer också att vi för närvarande har ekonomiska och utbildningspolitiska problem och därför inte har några lämpliga arbetstillfällen för våra egna medborgare. Därför ger ni med detta direktiv trots vissa bra ansatser fel signal vid fel tidpunkt. Ni vill också exempelvis medge en tredjelandsmedborgare ett rättsanspråk på invandring, redan när denne bland annat kan bevisa att en tjänst inte blivit tillsatt under fyra veckor. Och ni, kära fru Terrón i Cusí, vill också bjuda under detta förslag med er treveckorsfrist! Det erinrar mig om en biltävling i en James Dean-film, där det handlar om vem som sist hoppar ur en bil som styr fram mot en avgrund. Filmen heter för övrigt på tyska ?För de vet inte vad de gör?.
I Tyskland finns det för närvarande trots hög arbetslöshet många lediga tjänster. Delvis beror det också på ett nedkört utbildningssystem. Ert budskap är nu: ?Bekymra er inte om utbildningsreformen i ert eget land. Vi tillsätter helt enkelt tjänsterna med invandrare.? Men det får inte vara lösningen!
Och därför än en gång: förslaget är välment, men ger fel signal. Och, kommissionsledamot, ni vet att jag för övrigt anser att konventet måste bli ännu modigare.
Fru talman, mina damer och herrar! Med detta direktiv lägger kommissionsledamot Vitorino fram det grundläggande europeiska lagförslaget för invandring till Europa. Han följer här en mycket bestämd systematik: han öppnar generellt de europeiska arbetsmarknaderna för invandring och ger medlemsstaterna undantagsvis möjlighet att minska invandringen med hänsyn till den aktuella nationella mottagningsförmågan, om så erfordras till noll. Detta sker i en tid när vi i Europa har 15 miljoner arbetslösa - enbart i mitt land närmar sig siffran 5 miljoner! Alla experter säger att det kommer att vara så i många år, så man kan utan vidare konstatera att det i många år inte kommer att finnas något generellt arbetskraftsbehov i Europa.
Det finns behov inom särskilda sektorer, i särskilda branscher, i särskilda regioner och det finns temporära behov, men alltså inte principiella och generella. Om detta direktiv skulle införlivas i lagen kommer därför trycket på arbetsmarknaderna i Europa att stiga, och detta kommer att ske på bekostnad av dem som redan är arbetslösa, och inte minst på bekostnad av de tredjelandsmedborgare som befinner sig lagligt i Europeiska unionen och som redan lider av högre arbetslöshet än unionsmedborgarna. Detta möjliggör ni om en tjänst inte kan tillsättas under fyra veckor. Hos oss i Tyskland varade den genomsnittliga vakansen förra året, från det att tjänsten utannonserades fram till att arbetet påbörjades, omkring 70 dagar! Det betyder att denna fyraveckorsfrist är skrattretande kort, och den kommer, som sagt, att öka arbetslösheten hos oss betydligt.
Det är problematiskt att det är ett rättsanspråk förenat med detta system, för när en begäran har avvisats, skall de sökande kunna klaga inför de nationella domstolarna. Sådana klagomål har vi redan haft dramatiskt dåliga erfarenheter av när det gäller asylärenden, och därför vill vi inte uppleva det än en gång i samband med invandringen. Allt detta skärps än en gång dramatiskt genom den ärade kollegan Terrón i Cusís betänkande, för utskottets majoritet har strukit just den föreskrift, som Vitorino tog upp i sitt förslag, nämligen den nationella möjligheten till styrning, så att bara öppenheten kvarstår. Dessutom skall enligt hennes idé till och med olagliga invandrare ha möjlighet att lämna in en ansökan om arbetstillstånd, vilket är en ren premie för olaglig inresa. Inte heller detta kan man av förnuftsskäl ansluta sig till.
Rådet har tuggat på detta förslag ända sedan juli 2001. Jag är säker på att Terrón i Cusís betänkande kommer att hamna i rådets stora papperskorg, och även kommissionsledamot Vitorino kommer att tvingas ändra sitt förslag rejält, om han skall ha chansen att få den nödvändiga majoriteten.
(Applåder)
Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och föredraganden för hennes betänkande. Jag välkomnar principen att ta upp denna fråga till debatt. Det är ett stort steg på vägen mot en gemensam europeisk invandringspolitik. Utan lagliga åtgärder tillgriper många människor farliga och olagliga metoder för att ta sig över gränserna. Utan en laglig in- och utvandring kommer det bli svårt för oss att uppnå målet att göra Europa till den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen fram till 2010.
Det som Nassauer sade gjorde mig bedrövad. Vi måste föra debatten framåt. Det finns 350 miljoner invånare i Europeiska unionen för närvarande och snart kommer det att vara 500 miljoner. Han hävde att 50 miljoner av dessa kan komma att vara arbetslösa, varav 5 miljoner i Tyskland. Som Nassauer säkert vet och som vi hörde i den föregående debatten är det inte så enkelt som man kunde önska för någon att flytta från ett EU-land till ett annat och arbeta där. Vi måste göra mer för att underlätta detta, javisst, men under tiden måste vi också göra mer för att få en legal invandring, som till exempel att se till att de lediga tjänster vi har blir tillsatta. Vi måste också se till att det finns garantier, för samtidigt som vi uppmuntrar tredjelandsmedborgare att komma till EU måste vi garantera att vi inte berövar dessa länder på viktiga nyckelpersoner som behövs för deras utveckling. Vi vill inte ta alla läkare och sjuksköterskor och lärare från utvecklingsländerna bara för att vi behöver dem. Samtidigt vill vi inte heller säga till tredjelandsmedborgare: ?ni kan komma till EU, men de enda jobb ni får är de lägsta, mest fysiskt krävande och vidriga jobben som vi själva inte vill utföra.? Därför behöver vi ett väl avvägt system för legal invandring som innebär respekt för individen och dennes position och gynnar både tredje land och EU.
Förenade kungariket har väl inte valt att delta i den här åtgärden just nu, men jag vill ändå vara med och bidra till debatten, precis som andra brittiska ledamöter, för vi vill försäkra oss om att vi får en sund lagstiftning med vettiga bestämmelser, så att Förenade kungariket kan delta i åtgärden så småningom.
Fru talman! På Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupps vägnar vill jag välkomna Terrón i Cusís betänkande. Det är ett viktigt och nödvändigt betänkande. Villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare varierar kraftigt mellan de olika medlemsstaterna. Endast ett fåtal gemensamma bestämmelser och förfaranden gäller i samtliga medlemsstater, vilket innebär att det inte finns något rättsligt eller administrativt verktyg som kan bidra till en bättre styrning av migrationsströmmarna. Förslaget kommer att ändra på denna situation.
Genom antagandet av direktivet fastställs gemensamma bestämmelser beträffande tredjelandsmedborgares rättigheter och skyldigheter. Direktivet kommer dessutom att garantera att de befintliga bestämmelserna upprätthålls på ett rättvist sätt. Genom förslaget ökar tillgången på arbetskraft, vilket innebär att flexibiliteten och rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden stärks. Samtidigt rymmer direktivet tillräckligt starka säkerhetsklausuler för att begränsa den ekonomiska migrationen.
Jag anser att antagandet av detta betänkande kommer att innebära klara vinster. Dels kommer det inom EU-området att skapas en klarhet beträffanden förfaranden och en välbehövlig harmonisering av bestämmelserna för denna grupp av tredjelandsmedborgare. Dessutom kommer förslaget att öka rättssäkerheten för denna grupp av lagligt inresta och självförsörjande tredjelandsmedborgare. Slutligen kommer förslaget att ge medlemsstaterna ett redskap som garanterar att de snabbt kan reagera på förändringar vad gäller de ekonomiska och demografiska omständigheterna på arbetsmarknaden.
Jag hoppas, till skillnad från föregående talare, att förslaget skall få ett bra mottagande i rådet och att resultatet skall bli ett snabbt antagande. Förslaget har länge cirkulerat mellan institutionerna, och det är därför viktigt att rådet inte lägger hinder i vägen på detta viktiga område.
Fru talman, kära kolleger! Syftet med det förslag vi behandlar i dag är att fastställa en harmoniserad rättslig ram med villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse. På denna punkt måste man konstatera att Europeiska unionen fortfarande är överdrivet försiktig. Vi kan bara beklaga de europeiska beslutsfattarnas hyckleri. Samtidigt som alla länder betraktar utvecklingshjälp som ett sätt att bekämpa den olagliga invandringen skär man ner på resurserna för detta samarbete, och man deltar skrupelfritt till kompetensflykten genom att inte ta på sig kostnader för utbildning. Man tvekar inte att välja goda invandrare, dvs. de som tjänar våra intressen. Och när det gäller de övriga använder man sig av återtagandeklausulerna i samarbetsavtalen, för att lättare kunna utvisa dem som saknar riktiga identitetshandlingar men som redan är socialt och yrkesmässigt rotade och deltar fullt ut i den europeiska integrationen. Man uppfyller medlemsstaternas ekonomiska och demografiska behov genom att utnyttja en kontrollerad invandring, som i första hand är till för att åtgärda bristen på arbetskraft och kompensera bristen på demografisk jämvikt. Man utnyttjar dessa personer och behandlar dem på nåder utan att bry sig om dem, skydda dem eller respektera deras grundläggande rättigheter: rätten till hälsa, utbildning och bostad.
Ja, Terrón i Cusí har rätt. Invandringsfrågan måste vara en del av en övergripande och långsiktig vision för unionens gemensamma politik. I ett sådant sammanhang vore det bra att ta itu med frågor som rör hanteringen av invandringsströmmarna, bland annat den viktiga visumpolitiken, politiken för familjeintegration, rättigheter som är förknippade med ett unionsmedborgarskap och den nya definitionen av utvecklingshjälp, som förutsätter ett verkligt samarbete. En av slutsatserna från Tammerfors var att tredjelandsmedborgare skall garanteras lika behandling, men vi är långt ifrån det målet - att döma av en grundligare analys av villkoren för inresa och vistelse men också av de medborgerliga rättigheterna, framför allt rätten att röra sig fritt, rätten att bo med sin familj och de rättigheter som bör vara förenade med uppehållsort och inte medborgarskap.
Om EU:s lagstiftning tillåter att arbetstagare från tredje land blir billig arbetskraft - det otrygga arbetets kanonmat - kommer Europeiska unionen att förlora alla den trovärdighet som det har tagit många år att bygga upp genom programmen mot diskriminering, de program som unionens ideal om rättvisa och frihet kräver att EU försvarar. Alla vet att medborgarnas Europa inte kan byggas upp på diskriminering som orsakar orättvisa och utslagning och som ger upphov till rasism. Det är således vårt ansvar att verka för en gemensam och humanistisk invandringspolitik, som medför respekt för grundläggande rättigheter och som bekräftar att invandringen är en möjlighet för Europa.
Herr talman! Syftet med det förslag till direktiv vi behandlar i dag är att på EU-nivå harmonisera bestämmelserna för beviljande av arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare. Förslaget skapar ett första stort problem: vad tjänar det egentligen till?
I motiveringen kan man hitta tre skäl. För det första att de nuvarande bestämmelserna om tillstånd för arbetstagare från tredje land skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Men vari ligger svårigheten? Detta är tvärtom bra och överensstämmande med subsidiariteten, dvs. att varje stat får anpassa reglerna för godkännande av utländska arbetstagare i förhållande till behoven i samhället och på arbetsmarknaden.
Det andra skälet som tas upp i motiveringen: arbetssökande och arbetsgivare stångas tydligen med nationella rutiner som ibland är - säger man - mycket invecklade. Men också detta är ett problem för medlemsländerna som gemenskapens instanser inte bör blanda sig i.
Det tredje skäl som åberopas: bestämmelserna om invandring av arbetstagare från tredje land skulle bli en hörnsten i den allmänna invandringspolitiken. Detta säger ingenting, eftersom Amsterdamfördraget inte har medfört att hela invandringspolitiken har överförts till gemenskapens behörighetsområde. Dessutom, kommissionsledamot, skulle denna hörnsten enligt min mening snarare vara kampen mot den olagliga invandringen, inte beviljande av arbetstillstånd.
I det stora hela saknar denna gemensamma harmonisering av arbetstillstånd grund. Den skulle bara tjäna till att öppna upp invandringspolitiken ännu lite till, när vi redan har alldeles för många arbetslösa. Jag kan till exempel nämna den häpnadsväckande bestämmelsen i artikel 29.4 i förslaget, enligt vilken en medlemsstats avslag på ett arbetstillstånd för en tredjelandsmedborgare måste innefatta - jag citerar - ?en motivering grundad på objektiva och kontrollerbara kriterier?. Beviljandet av arbetstillstånd till en tredjelandsmedborgare är enligt min mening en rättighet för makten i ett land, och man inte får hindra staterna på det här området, särskilt i det nuvarande ekonomiska läget då de behöver tillvarata sina egna viktigaste intressen. Detta förslag till direktiv skulle dessutom lägga grunden till ett ännu större mått av centralisering i ett senare skede. Parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har verkligen förstått detta, eftersom det stormar fram och går i bräschen för att avskaffa andra befogenheter för staterna, till exempel rätten att avbryta utfärdandet av tillstånd av skäl som har att göra med förmågan att ta emot medborgare från tredje land. Man kan se vart allt detta skulle föra oss, om direktivet antogs. Men förslaget bryter så pass öppet med subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen - som man invaggar oss i varje dag - att jag hoppas någon i rådet har vett att stoppa det.
Herr talman, kommissionsledamot, ärade kolleger! Kommissionsledamoten har rätt när han säger att det är ett första försök att skapa enhetliga bestämmelser för laglig invandring för egna företagare och för arbetskraft. Jag anser också att det är positivt, det som föreslås i många punkter, exempelvis den - självklara - möjligheten för medlemsstaterna att göra begränsningar och fastslå vilken arbetskraft som bör komma till Europeiska unionen och i vilket antal, eller möjlighet till utvisning av brottslingar eller intyg avseende tillgångar och så vidare.
Det har sagts många positiva saker, men det finns två grundläggande problem för oss i Europeiska folkpartiet. Enligt vår åsikt överskrider kommissionens förslag för det första Europeiska unionens behörighet när det gäller lagstiftning. Medan det i EG-fördraget föreskrivs enskilda bestämmelser för invandringen, handlar det här om att Europeiska unionen skall fastslå generella bestämmelser. Vi vill att den huvudsakliga behörigheten skall behållas i medlemsstaterna, och vi vill att Europeiska unionen skall reglera det den har befogenhet till, nämligen hur tredjelandsmedborgares tillträde till Europeiska unionen skall arrangeras, till exempel med hjälp av arbetsvisum och motsvarande kontroller, och hur den fria rörligheten sedan skall regleras i Europeiska unionen. Så är det, och så skall det förbli!
Kommissionen väljer för sitt förslag också en felaktig ansats, eftersom man utgår från att det finns ett generellt behov av invandring. Men det är ett faktum att situationen i de olika medlemsstaterna är helt olika, både i fråga om kvalifikationerna för den invandrande arbetskraften och i fråga om omfattningen av den invandring som behövs. De härleder ur detta en rätt till invandring, där det dessutom går att inkomma med besvär. Något sådant finns inte någonstans i världen, och det vill vi inte heller ha i framtiden! Och om detta förslag sedan utvidgas genom förslag från utskottet, då går betänkandet så långt att vi inte kan rösta för det. Vi vill ha principiella bestämmelser som rör tillträde till unionen, men vi vill inte ha några allmänna bestämmelser, som i stor utsträckning begränsar medlemsstaternas befogenheter!
Herr talman! För att kunna skapa en lagstiftning om invandring på gemenskapsnivå är det nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt de positiva effekterna av invandringen, något som vi diskuterar här i dag. Jag kommer från en medlemsstat - Spanien - där en stor del av befolkningen till för bara några år sedan utvandrade för att söka arbete och i dag mottar Spanien, tack vare vår tillväxt och vår stabilitet, många invandrare som söker arbete, ofta hederligt, och som otvivelaktigt bidrar positivt till våra företags tillväxt och som utför arbeten som våra medborgare inte vill ta.
Den nuvarande situationen, med allt snabbare migrationsströmmar, återspeglas dagligen i den spanska pressen. Vi ser hur tusentals marockaner och västsaharier tar sin tillflykt till vårt territorium i jakt efter arbete.
Med tanke på denna situation, som inte bara finns i Spanien, måste vi söka metoder för att kontrollera och reglera situationen för att undvika den ökande människosmugglingen.
Om vi skall kunna bekämpa den olagliga invandringen måste den lagliga invandringen regleras. Om det finns anställningserbjudanden och vi inte tillåter invandrarna att komma på laglig väg uppmuntrar vi till olaglig invandring och i och med detta gynnar vi uppkomsten av anställningserbjudanden, ofta under omänskliga förhållanden, där arbetstagarna blir lurade och ibland till och med utsätts för utpressning.
Jag välkomnar därför kommissionens förslag för att främja en samordnad invandringspolitik. Vi måste dock, vilket andra föredragande från min grupp redan har sagt, låta medlemsstaterna bestämma hur många invandrare de kan ta emot för att täcka anställningserbjudanden.
Vi måste vara försiktiga. Att ge invandrare tillträde till vår arbetsmarknad kan ge upphov till problem i framtiden, när situationen i medlemsstaterna förändras och det råder större arbetslöshet på våra arbetsmarknader än det gör för närvarande.
Vi kan inte ge de olagliga invandrarna direkt tillträde till arbetsmarknaden, det gäller framför allt de som har rest in på laglig väg men som i dag uppehåller sig olagligt på vårt territorium, personer som desperat försöker finna ett arbete. En sådan situation skulle utan tvivel leda till att många arbetsgivare skulle utnyttja situationen och ge upphov till utpressning, som jag nämnde tidigare.
Vi måste därför göra allt vi kan för att förbättra alla möjliga mekanismer för att invandrare skall kunna anställas från ursprungslandet. Vi bör underlätta för arbetsgivarna att anställa dessa invandrare och se till att kontakterna mellan arbetsgivarna och invandrarna i ursprungslandet i fråga flyter så smidigt som möjligt.
Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger! Jag tror att vi alla är ense om att vi i Europeiska unionen absolut behöver en invandring, eftersom vi i fråga om behovet av arbetskraft helt enkelt inte längre kan klara oss i vår ekonomi med den styrka vi har. Av den anledningen är det helt nödvändigt med invandring. Det är också klart att denna invandring måste styras på ett optimalt sätt och naturligtvis också måste tillgodose arbetsmarknadens krav och samtidigt tillvarata befolkningens intressen - även immigranternas intresse. Det är vi alla ense om. Det är också självklart att vi kommer att behöva arbetskraft på flera av näringslivets områden, och inte på andra. Även detta är vi ense om. Det är också klart att vi inte kan och vill tillåta konkurrens med den inhemska arbetskraften. Så långt är vi alltså alla ense.
När jag tänker på kollegan Anna Terrón i Cusís betänkande kan jag konstatera att man först kan vara tacksam mot henne för att hon så modigt stöder kommissionens förslag och har kommit med ett bidrag till detta om hur vi slutligen kan utforma de enhetliga bestämmelserna som rör den europeiska arbetsmarknaden och invandringen. När hon har gjort det är det bara självklart att vissa personer i slutändan får problem med hennes förslag, liksom med kommissionens förslag. Men å andra sidan, herr Nassauer, kan jag inte inse varför detta betänkande eller kommissionens direktiv skulle ägna sig för sophinken. Varför måste EG-fördraget betraktas som en bibel? Och varför får vi, Europapolitikerna, som på alla andra områden inom den europeiska politiken vill att befogenheterna skall ligga i Bryssel, nu på en gång, när det handlar om arbetsmarknaden, väldiga problem och vill reglera allt på nationell nivå? Jag tror att vi här, sett på lång sikt, kan betrakta det hela på ett mer vidsynt sätt och visa mer beredvillighet. Det som inte passar oss i dag, skulle eventuellt kunna vara europeisk politik redan om fem år. Av den anledningen kan jag mycket väl föreställa mig att man kunde hantera detta område mer generöst.
(Applåder)
Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger! När det gäller den allt mer globaliserade arbetsmarknaden har Europeiska unionen varit föremål för ett ständigt migrationstryck som bör hanteras på ett korrekt sätt. Jag håller med om det nödvändiga i att utarbeta en ny gemensam emigrationspolitik men denna politik måste alltid ta hänsyn till arbetsmarknadens verkliga behov och varje medlemsstats egen ekonomi.-
Av detta skäl kan det betänkande som Anna Terrón i Cusís lagt fram bara godkännas av oss om de ändringsförslag som återinförts av PPE-DE tas med. Låt mig understryka två punkter: för det första, detta förslag till direktiv syftar till att skapa en gemensam rättslig ram för villkoren för inresa och vistelse av arbetsmarknadsskäl. Så utifrån detta direktiv kommer arbetskraftsinvandring att tillåtas i Europeiska unionen om vissa villkor uppfylls.
Men enligt vår mening varken kan eller bör inte regeringarnas makt att reglera öppnandet eller ej av sin arbetsmarknad tas ifrån medlemsstaterna, det vill säga, det är ett beslut som bara kan tas av medlemsstaten själv och inte på gemenskapsnivå. Det är varje medlemsstats sak att bedöma och besluta om man har behov av att öka sin arbetskraft, i vilken grad, inom vilken sektor och med hänsyn till sina verkliga behov samt, och här tror jag att vi alla är överens, förmågan att ta emot och integrera nationaliteter från tredje land.
För det andra kritiseras i Terrón i Cusís betänkande det faktum att kommissionens ursprungsförslag bara tar upp en situation som gäller de personer som befinner sig lagligt i unionen. Och man strävar efter att de olagliga arbetstagarna också kan få rätt att ansöka om tillstånd till bosättning och få denna beviljad. Detta kommer, oberoende av föredragandens generösa inställning, att vara en klar uppmuntran till att öka den olagliga invandringen, och man säger till dessa människor att när de väl befinner sig på unionsmark, även om de har tagit sig in olagligt, kommer de att ha rätt att legaliseras.
Herr talman! Som när det gäller andra frågor om människors invandring måste vi vara försiktiga. Det handlar inte bara om att försvara medlemsstaternas nationella medborgare. Alltför generösa lösningar skapar i dessa frågor fler problem än vad de skall försöka lösa.
Herr talman! Vitorino, den stackarn, har en av de svåraste uppgifterna inom kommissionen och den sköter han oerhört bra. Jag kommer från ett land som har en tragisk historia med massutvandring under hundratals år. Med tanke på vår historia är jag kanske något mer liberal i mitt sätt att se på de här frågorna. Mina kolleger från Spanien och Portugal har antytt samma sak.
Jag håller med min grupp om att den största behörigheten bör stanna inom de enskilda medlemsstaterna, inte för att jag vill föreslå att viskall hålla invandrare utanför gränserna utan för att vi på allvarlig bör ta itu med den kaotiska situation som råder i många av våra länder vad gäller behandlingen och mottagandet av invandrare. Det är ett stort problem i ett litet land som mitt.
Många av de som kommer till vissa medlemsstater - och även min egen - blir extremt illa behandlade, i synnerhet av arbetsgivare som själva inte utsätts för den typ av kontroller som tillämpas för till synes lagliga invandrare i landet. Dessa invandrare är underbetalda; ofta är de inkvarterade under skandalösa förhållanden. I många fall verkar det snarare som om det vore djur och inte människor som hade förts in i landet.
Vi måste acceptera att medlemsstaterna är de som känner till situationen bäst. Nu när arbetslösheten har vuxit har det uppstått en situation där många av de som fått komma till Irland som laglig arbetskraft nu måste lämna landet, för att det helt enkelt inte passar arbetsgivarna att ha dem kvar. Samtidigt som jag håller med om mycket av det kommissionsledamoten sade måste vi vara realistiska i de här frågorna. Det handlar inte om att utestänga människor utan om att se till att de behandlas med den värdighet som de förtjänar när de väl har kommit in.
Herr talman! För det första vill jag ta upp en ordningsfråga. Jag anser att invandringspolitiken utgörs av många delar och när det gäller mitt betänkande vill jag inte diskutera frågor som kvoter. Jag tror att det är bättre att vi tillämpar den öppna samordningsmetoden för ett framtida betänkande om den här frågan.
För det andra vill jag utnyttja replikrätten och säga till herrarna Nassauer och Coelho att det inte står någonting i mitt betänkande om att gynna olaglig invandring och det står inte heller någonting om att de personer som har rest in olagligt i unionen skall beviljas arbetstillstånd. Jag talar om personer som uppehåller sig olagligt i en medlemsstat på grund av byråkratiska skäl, som inte har utvisats och som återigen uppfyller villkoren för att få tillstånd. Jag anser att detta är en helt annan sak än att gynna olaglig invandring. Jag tar inte upp några möjligheter till att resa in olagligt i en medlemsstat och söka arbete i mitt betänkande.
Herr Nassauer! Avslutningsvis beklagar jag att ni gläder er över att ett betänkande som en majoritet av parlamentet kan ställa sig bakom slutar i papperskorgen. Jag hoppas att deltagarna i konventet tänker annorlunda och att man i framtiden beaktar parlamentets majoritetsåsikter.
Herr talman! För att ställa det hela till rätta hänvisar jag till ändringsförslag 17. I detta omformuleras Vitorinos ursprungliga förslag: ett förslag kan ställas ?om den sökande lovligen vistas där eller redan vistas där och lovligen har rest in i landet för att bosätta sig?.
I motiveringen står det: ?Även personer som olagligt vistas i landet bör emellertid kunna bli erkända som legala invandrare om det finns möjligheter för dem att få ett anställningsavtal?. Det betyder att det utifrån olagligheten skall kunna inlämnas en begäran; så står det i er motivering.
Herr talman! För att börja med den rättsliga grunden - den fråga som Pirker tog upp - så anser vi att artikel 63.3 i fördraget om villkoren för inresa och vistelse är den relevanta rättsliga grunden för detta förslag till direktiv som tar upp de vanliga definitionerna, kriterierna och förfarandena för villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i sysselsättningssyfte.
Jag håller med om att detta är en svår debatt. För att vara helt ärlig så har Nassauer och jag diskuterat de här frågorna en längre tid, och vi är alla medvetna om att det inte finns någon magisk lösning på detta komplexa immigrationsproblem. Jag godtar kritiken och kan även medge att jag ibland har fel. Det jag däremot har svårt att acceptera är att bli kritiserad för sådant jag aldrig har sagt och sådant som inte står i mitt förslag. Jag har aldrig sagt att det finns en rätt till invandring. Jag kommer att upprepa det hundratals gånger: det finns en asylrätt, men det finns ingen rätt till invandring. Att invandra är endast en möjlighet. Detta framgår tydligt av vårt förslag. Beslutet om rätten till inresa fattas enbart av varje medlemsstats regering eller eventuellt medlemsstaternas regionala eller lokala myndigheter - Bryssel fattar inte beslut om en enda inresa.
Jag medger att sambandet mellan invandring och arbetslöshet är mycket komplicerat. Det har bevisats att invandrare kan påverka och rubba ordningen på den interna arbetsmarknaden. De första som drabbas av nya invandringsvågor, på medlemsstaternas arbetsmarknad, är de som tillhör den tidigare invandringsvågen, för då uppstår en direkt konkurrens mellan nykomlingarna och de tidigare invandrarna. Det kan föranleda en viss oro för att de invandrare som redan finns i landet skall bli en börda för den sociala välfärdsstaten.
Finns det ett direkt samband mellan invandrarnas ankomst och våra egna europeiska medborgares återinträde på arbetsmarknaden? Det sambandet är betydligt mer komplicerat, för i vissa fall är svårigheterna med ett återinträde på arbetsmarknaden snarare beroende av de speciella omständigheterna i den välfärdsstat och de socialförsäkringssystem som gynnar våra egna medborgare. Det vore orättvist att påstå att invandringspolitiken är skälet till att det är svårt för Europeiska unionens medborgare att återgå till arbetsmarknaden. Bristen på reformer varierar naturligtvis från den ena medlemsstaten till den andra. Jag vill inte försöka harmonisera något vad gäller reformer av välfärdsstaten.
Vad betänkandet beträffar välkomnar kommissionen ändringsförslagen 6, 8, 11 och 12 och är helt enig i dessa, men vi kan inte lova något idag beträffande ändringsförslagen om bestämmelser för personer som tillfälligt förflyttas av sitt företag och kontraktsenliga tjänsteleverantörer. Det är intressanta bestämmelser som viskall ha i åtanke. De är dock starkt kopplade till internationella handelsfrågor och vi måste därför invänta de förhandlingar som pågår i Världshandelsorganisationen och se vad de leder fram till beträffande invandringspolitiken, särskilt vad tjänsterna beträffar. Jag vill enträget uppmana er att fortsätta hänvisa till Euressystemet innan tredjelandsmedborgare rekryteras, för om det systemet följs garanteras principen om företräde för den europeiska arbetsmarknaden. Det är en grundläggande princip i vårt förslag.
Jag ser fram emot att få ta del av parlamentets ändringsförslag och tackar er för en intressant och stimulerande debatt.
Tack så mycket, kommissionsledamot António Vitorino.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 120)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0005/2003) av Jorge Salvador Hernández Mollar för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om ändring av förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (KOM(2002) 679 - C5-0609/2002 - 2002/0280(CNS)).
Herr talman! Europeiska rådet i Sevilla den 21 och 22 juni 2002 fastställde ett antal prioriteringar i kampen mot den olagliga invandringen. Granskningen av förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav före utgången av 2002 var definitivt en av dessa prioriteringar.
Kommissionen har monopol på initiativ på det området men ville ändå dra nytta av medlemsstaternas erfarenheter och med hjälp av ett särskilt frågeformulär samla in relevant information om vilka kriterier som avgör om tredjelandsmedborgare omfattas av eller är undantagna från viseringskravet. Svaren från medlemsstaterna sammanstrålade främst på två områden: en markant ökning av den olagliga invandringen från Ecuador och respekt för principen om ömsesidighet i visumfrågan. I det sistnämnda avseendet konstaterades att vissa tredje länder som är undantagna från viseringskravet inte, eller endast i begränsad omfattning, medger undantag från viseringskravet till medborgare i vissa medlemsstater.
Med hänsyn till dessa båda aspekter föreslog kommissionen att Ecuador skulle överföras till bilaga 1 i förordning nr 539/2001 med en förteckning över de tredje länder vars medborgare är ålagda viseringstvång.
Dessutom föreslår vi att en rapport avläggs till rådet och Europaparlamentet om följderna av ömsesidigheten vad viseringskraven beträffar.
Kommissionen är mycket tillfreds med Europaparlamentets medverkan eftersom man omedelbart tog sig an detta förslag och vi sätter stort värde på Hernández Mollars betänkande som bekräftar vår ståndpunkt. Vi gratulerar föredraganden.
Herr talman, kommissionsledamot! Att medlemsstaterna hanterar migrationsströmmarna på ett lämpligt sätt i samarbete med ursprungs- och transitländerna, bekämpning av de maffior som sysslar med människosmuggling och olaglig invandring samt behovet att nå jämvikt mellan trycket från invandringen och det mottagande samhällets förmåga är grundläggande aspekter som många anser - vi hörde det just här - är vad som krävs för att få slut på de mänskliga tragedier och dramer som den okontrollerade invandringen ger upphov till inom och utanför våra gränser.
Vi får inte heller glömma bort att det gradvisa avskaffandet av unionens inre gränser i syfte att inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, enligt förklaringen från Tammerfors, är ett projekt som innebär vissa risker.
Den ökande förekomsten av maffior av alla slag, terroristgrupper och brottslingar, som kan röra sig fritt i hela unionen, måste bekämpas genom att alla medlemsstater tar sitt ansvar, vilket gör det nödvändigt att förstärka kontrollen av unionens yttre gränser.
Därför insåg Europeiska unionen att det var nödvändigt att fastställa en objektiv förteckning över de tredje länder vars medborgare omfattas av eller är undantagna från viseringskrav, vilket ledde till att en harmonisering av medlemsstaternas viseringsbestämmelser. I den övergripande strategin mot olaglig invandring fastställdes det senare att förteckningen över dessa tredje länder skulle omprövas innan årsslutet 2000, vilket bekräftades av Europeiska rådet i Sevilla, som kommissionsledamoten just erinrade om.
Det betänkande som vi diskuterar i dag och som jag är föredragande för, handlar om dessa frågor. I betänkandet kommenteras de uppgifter som medlemsstaterna har lämnat. Dessa uppgifter visar på en ökning av antalet ecuadorianer som vistas olagligt i unionen, vilket gör det nödvändigt att föra över Ecuador till förteckningen över tredje länder vars medborgare omfattas av viseringskrav.
Även om det är sant att de dramatiska händelser som inträffar nästan dagligen vid kusterna i södra Europa är den mest synliga och massmediala bilden av den olagliga invandringen, får vi inte glömma bort att det handlar om ett fenomen som har många andra aspekter.
Ur kvantitativ synvinkel är det antal olagliga invandrare som dagligen kommer till unionen ombord på små grundgående båtar, ?pateras?, inte jämförbart med det antal utlänningar som reser in på gemenskapens territorium över andra gränser, som flygplatserna. De flesta reser in som vanliga turister och behöver endast ha med sig en minimisumma - något som maffiorna ibland hjälper till med - och när de väl kommer in i Europa blir de olagliga invandrare som söker arbete på den svarta arbetsmarknaden, där de kan bli utnyttjade.
Ärade ledamöter! Det är därför absolut nödvändigt att vi parallellt med repressiva åtgärder, som endast kan avhjälpa en del av den olagliga invandringen, anstränger oss för att anta bestämmelser i syfte att främja att invandrare kommer till unionens territorium på ett lagligt sätt.
Detta är bakgrunden till det förslag till förordning som vi diskuterar i dag. Med hänsyn till den situation som de uppgifter som vi har tillgång till för närvarande visar på, är det nödvändigt att se till att ecuadorianerna kommer in på lagligt sätt i unionen för att undvika att de hamnar i händerna på samvetslösa maffior som ger dessa personer falska förhoppningar om vad som väntar dem i Europa.
Kommissionsledamot, herr talman, ärade kolleger! Avslutningsvis kommer denna åtgärd å ena sidan att leda till att Ecuador tar sitt ansvar för att hantera sin utvandring på ett ordnat sätt och å andra sidan att Europeiska unionen prioriterar samarbetspolitiken på utvandringsområdet i samarbete med de latinamerikanska länderna. Därför kommer vi att rösta för de ändringsförslag som Europeiska socialdemokratiska partiets grupp har lagt om den frågan.
Herr talman! För det första vill jag klargöra att jag under debatten om det föregående betänkandet ville läsa upp en mening på spanska, som är den språkliga version som gäller. Jag hade rätt att läsa upp meningen, men jag kommer att göra det i morgon under omröstningen, även om det blir besvärligare, eftersom den skiljer sig från den mening som Nassauer läste upp.
När det gäller betänkandet av Hernández Mollar som vi diskuterar nu vill jag säga att detta inte är något lyckligt tillfälle. Vi kan inte glädja oss åt att rörelsefriheten, som är en grundläggande faktor för oss européer - vilket vi har förklarat här under morgonen - begränsas.
PSE-gruppen kommer emellertid, trots att några kolleger från PPE-DE-gruppen har visat prov på dåligt omdöme och anklagat mig för att vara för olaglig invandring, att rösta för att Ecuador skall överföras till förteckning över tredje länder vars medborgare omfattas av viseringskrav enligt Schengenavtalet. Vi kommer att göra det efter att ha analyserat de uppgifter som medlemsstaterna har lämnat och eftersom vi anser att rättigheterna för de personer som i dag nekas inresa i unionen av tjänstemännen på Europeiska unionens flygplatsterminaler, vilket ofta drabbar personer som vill resa in som turister, kommer att garanteras bättre.
Hur som helst vill jag be Europeiska kommissionen att betrakta detta som en allvarlig larmsignal, det gäller ett land där fattigdomen ökar stort, och att kommissionen agerar i linje med sina egna uttalanden om unionens invandringspolitik och ser Ecuador som ett prioriterat mål när det gäller utvecklingssamarbete och samutvecklingsåtgärder.
Om vi gör det tror jag att vi kan uppväga det tråkiga budskap som vi i dag tyvärr måste sända från unionen till Ecuadors medborgare.
Jag tackar föredraganden för arbetet med detta betänkande och för att han har meddelat att han kommer att godta detta ändringsförslag, eftersom jag är övertygad om att vi alla är bekymrade för den här frågan.
Herr talman! Ända sedan toppmötet i Tammerfors med Europeiska unionens förgrundsgestalter 1999 har frågan om att utforma en gemensam politik i Europa för att möta den olagliga invandringen stått högt uppe på våra institutioners dagordning. På raden längst ned står det att vi lever i en europeisk union där det råder ett system med fri rörlighet för tjänster, kapital, varor och personer.
Europeiska unionen har, som vi alla vet, en befolkning på 370 miljoner invånare som i och med utvidgningen kommer att öka till 500 miljoner. Det är inte bara en fråga om att behandla rättigheterna för unionsmedborgare som arbetar i olika länder inom unionen, det handlar lika mycket om att utforma en gemensam politik för att möta de människor som försöker ta sig in i Europeiska unionen som asylsökande eller flyktingar, eller de som hamnar i kategorin ekonomiska invandrare.
Vi behöver ta itu med frågan om skyddet av Europeiska unionens yttre gränser. Människosmuggling är det kriminella företag som växer snabbast i världen. De försök att tackla problemet som har gjorts på europeisk nivå har inte varit lämpliga. Vi har tyvärr blivit vittnen till många tragedier på senare tid då människor som försökt ta sig in i Europeiska unionen har dött under fruktansvärda omständigheter.
Kampen mot det gissel smugglingen är måste drivas på unionsnivå under samordnade och strukturerade former. Organiserade kriminella gäng med stora resurser som smugglar in människor i Europeiska unionen olagligt kan inte under några omständigheter tillåtas agera ostraffat.
I en annan men närliggande fråga råder ingen tvekan om att Europeiska konventets arbetsgrupp för frihet, säkerhet och rättvisa har tagit fram intressanta förslag. Det finns säkert många som anser att kvalificerade majoritetsomröstningar och medbeslutandeförfaranden borde användas när invandringsfrågorna behandlas.
Det finns också åsikter om att en gemensam invandringspolitik bör bevaras i det nya fördrag som är på förslag. Den frågan kommer säkert att engagera de som förbereder utkastet till fördraget de närmaste månaderna och i upptakten till nästa regeringskonferens. Förslaget om att ett rättsligt samarbete på området civila frågor skall styras av kvalificerade majoritetsomröstningar är däremot omstritt. I Irland och i Förenade kungariket, t.ex., är det common law som gäller, medan många andra stater i Europeiska unionen har en civilrättslig struktur. Det här är det område som bör bli föremål för den mest ingående granskningen.
Jag vill tacka föredraganden för hans betänkande och hans stöd.
Ett av ändringsförslagen kan kommissionen inte acceptera av rent juridiska skäl. Jag syftar på det ändringsförslag där kommissionen ombeds att avlägga rapport om förekomsten av obligatorisk visering och, om så krävs, lägga fram förslag till en förenkling av förfarandena. Den frågan kan inte regleras genom visumbestämmelserna som till följd av sin egen rättsliga grund, artikel 62.2 b i fördraget, endast får fastställa en förteckning över de länder som är ålagda eller befriade från viseringstvång.
Kommissionen betraktar det ändringsförslaget som ett bevis på stödet för de insatser som kommissionen redan gör, inom tillämpliga rättsliga ramar, för att garantera en riktig tillämpning av förfarandena för visumbeviljande och utvärdera lämpligheten i dessa åtgärder, en fråga som den sedan kommer att rapportera om till parlamentet.
Tack så mycket, kommissionsledamot António Vitorino.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0024/2003) av Marset Campos för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Vitryssland: perspektiven på ett framtida partnerskap (2002/2164(INI)).
Herr talman! När utvidgningen och uppbyggandet av Europa har slutförts efter konventet och unionens nya fördrag år 2003 kommer unionen att ha nya gränser, vilket inte bara kräver nya former för ekonomisk, social och kulturell associering och samarbete, utan framför allt en fast och effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som ges stor vikt.
Läget kommer att förändras, vilket beror på karaktären hos dessa nya grannländer, från Ukraina och Georgien till Vitryssland, där jätten Rysslands närvaro har stor betydelse. Det är följaktligen en stor utmaning för Europeiska unionen att finna rätt metod för att utveckla förbindelserna med dessa länder.
Ett av dessa länder, Vitryssland, gränsar till Lettland, Litauen och Polen. Till och med 1996 utvecklades landet ungefär likadant som de övriga länder som ingick i före detta Sovjetunionen, men sedan 1996 har Vitryssland gått mot ett auktoritärt styre där de mänskliga rättigheterna och demokratin begränsas genom en orimlig social kontroll, som förhindrar inrättandet av de mekanismer för förbindelser, associering och samarbete som Europeiska unionen har upprättat med andra länder.
Läget är så dåligt att de tre europeiska institutioner som har följt händelseutvecklingen i Vitryssland, OSSE, Europarådet och Europeiska unionen - parlamentstrojkan - tydligt har förklarat att Vitryssland inte uppfyller minimikraven för demokrati och de har avbrutit sina förbindelser med Vitryssland till dess att Vitryssland uppfyller dessa minimikrav.
Denna resolution har försenats avsevärt eftersom vi, på grund av att förhållandena för utövande av demokrati och de mänskliga rättigheterna har försämrats i landet, var tvungna att skriva om det ursprungliga förslaget till betänkande om Europeiska unionens förbindelser med Vitryssland till ett initiativbetänkande från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik.
År 1995 hade Europeiska unionen förberett ett avtal om handel och kommersiellt samarbete som grundades på det avtal som slöts 1989 mellan Sovjetunionen och Europeiska ekonomiska gemenskapen och dessutom hade Lukasjenkos seger väckt vissa förhoppningar. Arbetet avstannade dock helt med anledning av att president Lukasjenko 1996 avbröt demokratiseringsprocessen.
President Lukasjenkos auktoritära styre har kännetecknats av trakasserier av oppositionen, undanröjande av meningsmotståndare och skapande av ett skyddslingssystem som är utbrett inom hela maktstrukturen. Samtidigt har regimen gjort närmanden till Ryssland och försökt öka sin beroendeställning, något som president Putin nyligen har tagit avstånd från. Parlamentstrojkan har bedömt att de val som har hållits sedan år 1996 inte har gett effektiva garantier för utövandet av demokratin. Detta har gett upphov till att en plattform för demokratisk opposition har växt fram. Den har mognat med tiden och har en bred uppslutning, från högerpartier till vänsterpartier - kommunistpartiet till exempel - som är överens om grundläggande aspekter, som införande av demokrati, associering och en eventuell anslutning till Europeiska unionen.
Medvetenheten om att det är nödvändigt att införa demokrati ökar i det vitryska samhället. Alltfler ledamöter av landets nuvarande parlament ställer sig positiva till politiska reformer som närmar de rättsliga ramarna och de lagstadgade friheterna till dem som gäller i Europeiska unionen.
De rekommendationer som vi, Europeiska unionen, kan göra och som vi föreslår i denna resolution, bör kombineras av två faktorer: å ena sidan ett bestämt nej till att sluta ett associeringsavtal för närvarande eftersom detta skulle innebära att unionen legitimerar den nuvarande auktoritära regimen och att uppnåendet av demokrati i landet skulle försvåras. Å andra sidan fler initiativ för att ge en tydlig signal om samarbete och solidaritet, det kan till exempel gälla offren för Tjernobylolyckan - eller ett kulturellt, socialt och fackföreningsmässigt närmande som underlättar uppnåendet av demokratin. Det är andan i det förslag som vi lägger fram i dag.
Man får inte glömma bort den viktiga roll som Ryssland kan spela i den här processen.
Avslutningsvis vill jag tacka hela utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik som har visat prov på stor samarbetsvilja och jag måste även säga att jag av de skäl som jag just har angett inte kan godta några av de ändringsförslag som har lagts fram av min egen grupp.
Herr talman! Jag välkomnar varmt detta tillfälle att diskutera Vitryssland och förbindelserna mellan Europeiska unionen och Vitryssland. Jag gratulerar föredragande Marset Campos för hans utmärkta beredande av frågan. I mina kommentarer skall jag förklara på vilka punkter vi är helt överens med det föredraganden har sagt.
Det är sorgligt men sant att vi, precis som vid flera tidigare tillfällen då vi diskuterat Vitryssland, koncentrerar oss på en rad mycket komplicerade frågor: försvunna personer; trakasserier mot massmedia; den begränsade yttrandefriheten och religionsfriheten, den öppna konfrontationen nyligen mellan myndigheterna i Vitryssland och OSSE:s rådgivnings- och övervakningsgrupp i Minsk.
Tyvärr har vi aldrig haft tillfälle att ingå ett partnerskaps- och samarbetsavtal med Vitryssland. Landet är Europas enda efterträdare till f.d. Sovjetunionen som saknar privilegierade avtalsförbindelser med Europeiska unionen, inklusive ett tydligt ömsesidigt åtagande gentemot generella värden som demokrati och mänskliga rättigheter.
Det är uppenbart att det nuvarande läget för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Vitryssland är mycket otillfredsställande för båda parter. När vi utvecklar nya samarbetsformer med Ryssland till exempel, när vi är på väg att anta utvidgningens särskilda utmaningar och möjligheter genom att fastställa nya former för samarbete med de länder som kommer att bli våra grannar i öst efter utvidgningen, har Vitryssland tyvärr valt att inta rollen som åskådare.
Europeiska rådet i Köpenhamn har gett kommissionen i uppdrag av lägga fram ett förslag till EU:s framtida förbindelser med grannländerna, inklusive Vitryssland. Jag är säker på att en rad ledamöter under debattens gång kommer att referera till den debatten om våra ?nya grannar? eller ?ett vidare Europa?. Tydligen får vi vara beredda på att Vitryssland en dag sänder ut en signal om att de är redo att samarbeta med oss. Med tanke på den nuvarande situationen för demokratin, yttrandefriheten och massmedia och de mänskliga rättigheterna rent generellt, är det svårt att föreställa sig när EU skulle kunna upprätta normala förbindelser med Vitryssland.
Jag är mycket tacksam för det tydliga budskap som i det avseendet utgår från den här debatten och parlamentets resolution. Jag håller helt med om resolutionens olika delar - och jag är säker på att de kommer att följas upp i flera av dagens inlägg - med påminnelser om Vitrysslands betydelse, inte bara för Europeiska unionen utan även för stabiliteten och välfärden i hela regionen. Jag kan garantera att det är den grund vi alla delar och arbetar utifrån. Det finns många områden där kommissionen skulle vilja bredda sin verksamhet och sitt samarbete med Vitryssland, antingen genom att ta sig an gemensamma hot som den gränsöverskridande organiserade brottsligheten och den olagliga invandringen, eller den regionala utvecklingen, ekonomiska och strukturella reformer, miljöskydd och så vidare. Varje dag som går utan att dessa frågor behandlas ökar alla umbäranden för Vitrysslands folk och de potentiella riskerna på den sidan av vår framtida östra gräns.
Europeiska unionen har vid olika tillfällen, särskilt sedan början av 2000, samarbetat med OSSE och Europarådet för att bygga en bro som kan hjälpa Vitryssland att närma sig en normalisering av förbindelserna med världssamfundet. Vitryssland har vid flera tillfällen försummat dessa möjligheter, även inför valen 2000 och 2001.
Europaparlamentet och delegationen för förbindelserna med Ukraina, Vitryssland och Moldavien har varit mycket aktiva inom ramen för parlamentstrojkan med OSSE:s och Europarådets parlamentariska församlingar. Eftersom Europeiska unionen har begränsat sina officiella kontakter med Vitryssland till ett minimum är denna alternativa politiska dialog mycket användbar och visar att de valda företrädarna för de tre organisationerna i fråga om minimistandarder för demokrati och mänskliga rättigheter talar med en röst till Vitryssland.
Kommissionen håller helt med om det som poängteras i resolutionen, nämligen att dialogen bör stärkas med det civila samhället, frivilligorganisationerna, de demokratiska krafterna, massmedia och universiteten i Vitryssland. Beträffande uppmaningen till kommissionen i artikel 9 i förslaget till resolution att ?... inom ramen för sitt förslag om ett vidare Europa utarbeta en strategi gentemot Vitryssland för demokratisering och utveckling av en social marknadsekonomi? finner jag det uppenbart att varje form av bistånd eller hjälp från kommissionens sida endast skulle vara till stöd för en omfattande ledningsstrategi. Det kan dock aldrig ersätta en strategi från Vitryssland själv. Drivkraften bakom denna typ av förändring måste komma från Vitryssland. Tyvärr tycks den inte finnas där ännu.
Det vi inom kommissionen kan och vill göra är att använda de instrument som står till vårt förfogande för att fortsätta stödja och hjälpa det civila samhällets organisationer på gräsrotsnivå, journalister och oberoende massmedia, universitet och även - när det är lämpligt - de lokala myndigheterna. Inom gränsen för de restriktioner som fastställdes av rådet (allmänna frågor) i september 1997 fortsätter kommissionen ge tekniskt stöd till gränsprojekt och regionala projekt, samt till projekt som är kopplade till följderna av Tjernobylkatastrofen.
När ett större engagemang efterfrågas i form av stöd, får vi inte glömma de svåra omständigheter vi arbetar under i Vitryssland. Det är myndigheterna med sina instrument som till exempel det ökända ?dekret nr 8? som gör arbetet så oerhört svårt för utländska givare och deras partner i Vitryssland.
Vi har drivit några gemensamma projekt med OSSE:s byrå för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter i Vitryssland. De facto-nedläggningen av OSSE:s rådgivnings- och övervakningsgrupp i Minsk i oktober förra året har tydligt hotat ett fortsatt genomförande av sådana projekt. Inte förrän 14 av EU:s medlemsstater den 19 november 2002 beslutade att bannlysa president Lukasjenko och sju andra personer i ledande ställning i Vitryssland kunde en överenskommelse uppnås om att starta en ny OSSE-grupp i Minsk den 1 januari 2003.
Det kommer att visa sig de närmaste veckorna och månaderna om myndigheterna i Vitryssland verkligen är redo att ta ett steg mot frihet, demokrati och en förbättring av de mänskliga rättigheterna. En normalisering av förbindelserna med OSSE kunde vara ett första steg. Uppfyllandet av vissa minimistandarder under de kommande lokala valen i början av mars skulle vara ett andra steg, och därefter ett övertygande löfte om att uppfylla samtliga villkor som anges i parlamentets förslag till resolution.
Det är sådana riktmärken som kan bana vägen för Vitrysslands eventuella inträde i Europarådet och på sikt öppna perspektiv om en successiv normalisering av förbindelserna med Europeiska unionen.
Jag är tacksam för det arbete föredraganden har gjort för att allt detta - som vi alla hoppas - skall kunna bli möjligt i framtiden.
(Applåder)
Herr talman! Jag vill tacka Marset Campos för ett gediget arbete med detta betänkande, som har präglats av en stor samsyn. Det är en väldigt viktig debatt som kommissionsledamot Chris Patten här lyfter fram. Europeiska unionen går nu på offensiven och är jämfört med tidigare på ett helt annat sätt aktiv i sina förbindelser med Vitryssland. Vi har bevisligen en pariastat vid våra gränser. Trots detta är det viktigt, som ett antal ändringsförslag från bl.a. PPE-DE-gruppen påpekar, att det inleds en strukturerad dialog med Vitryssland. Chris Patten antyder hur denna dialog skall se ut. Det är vår uppgift som Europaparlament att kräva att en sådan strukturerad dialog kommer till stånd. Det som står på spel är gemensamma inrikespolitiska och gränsöverskridande intressen som människohandel, könshandel, kvinnohandel och olaglig invandring. Det handlar också om att vi från Europeiska unionens sida på ett strukturerat sätt nu inleder samtal och sätter press på de vitryska myndigheterna, inte genom att främja isolering, utan genom uppsökande verksamhet och samtal.
Jag anser att Europeiska unionen faktiskt borde prioritera Vitryssland i nuläget. Inte minst med tanke på att Europeiska unionen är så splittrad i sin syn på Irak vore det kanske extra angeläget att den sönderfallna gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som läggs fast i Maastrichtfördraget ges ett innehåll vad gäller Vitryssland. Just nu när vi är splittrade inom Europeiska unionen borde vi samla oss kring de områden där vi kan agera kraftfullt. Jag tycker att vi borde rannsaka oss själva och ställa oss frågan: Har vi haft tillräckligt med kraft och energi vad gäller Vitryssland?
Vitryssland lider naturligtvis av enorma problem. Dessa inbegriper en ledare som mycket medvetet styr sitt land på ett diktatoriskt sätt, försvinnanden av oppositionspolitiker och andra och vars öde vi inte känner till, t.ex. Victor Gonchar, Anatoly Krasovksy och Yuri Zaharenko. Ytterligare problem är en bristande föreningsfrihet som innebär att regimen försöker kontrollera fackföreningarna, en religionsfrihetslagstiftning som begränsar olika nya evangeliska kyrkors rätt att verka fritt i detta land och även politiker som inte bara försvinner utan som också fängslas. Vi måste dock tillämpa en strategi gentemot de vitryska myndigheterna som innebär att vi säger: ?Vi kommer inte att isolera er, utan vi kommer att föra en dialog med er?. Den isolering som Vitryssland har varit utsatt för har varit självvald. Låt oss göra en kraftsamling inom EU till förmån för nya förbindelser med Vitryssland med krav på demokrati och mänskliga rättigheter.
Mina gratulationer till Marset Campos, och i synnerhet för det sätt på vilket han uttryckt en konsekvent linje i betänkandet. Konsekvent med alla Europaparlamentets uttalanden och åtgärder under de gångna åren. Den som läser betänkandet som det antogs i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik skall ha svårt att föreställa sig att det handlar om ett europeiskt land som från och med i maj kommer att vara ett grannland. Rapporteringssiffran är rent ut sagt förkrossande. Trots alla försök till detta, också från Europaparlamentets sida via trojkan med OSSE och Europarådet, har ingen som helst förbättring inträffat i det demokratiska tillståndet sedan 1997. Det är snarare fråga om motsatsen.
Den viktigaste slutsatsen måste därför vara att det inte finns någon anledning att förändra politiken för mer eller mindre frusna förbindelser med den nuvarande regimen så länge som president Lukasjenko fortsätter att driva sin isoleringspolitik. Och det är mycket synd för de 10 miljoner invånarna i detta land, som förtjänar bättre. Detta lands politik står i vägen för en förbättring av förbindelserna och därmed också för det samarbete som önskas på mängder av områden bland andra det humanitära. Så länge som president Lukasjenko inte tar något väsentligt steg mot mer demokrati är det inte möjligt för Europeiska unionen att utforma en positiv politik. Det är synd, eftersom exempelvis våra framtida gränser med landet verkligen kräver det.
Europeiska unionen måste emellertid fortsatt stödja alternativa krafter i Vitryssland. Jag tänker framför allt på de oberoende medierna, men också på den tredje sektorn och vad vi kallar det civila samhället. Utan intern dynamik i detta land, utan en intern demokratisk rörelse, kommer situationen inte att förändras så snabbt. Hjälpen till offren för Tjernobylolyckan måste också förbättras. Tillhandahållande av extra stöd till cancersjukhus i det här landet har redan diskuterats i detta parlament inom ramen för budgeten.
Marset Campos betänkande innehåller också en underförstådd uppmaning till Ryssland att engagera sig mer i den demokratiska karaktären i den vitryska regimen. Jag har några gånger upplevt att ryssarna gratulerat president Lukasjenko till ett valresultat efter att hela Europarådet och EU har förkastat det. Så får det naturligtvis inte vara. Det är en motsättning där vi inte kommer vidare. Planerar ryssarna verkligen att ingå ett unionsavtal med ett land vars regering ses med sådana onda ögon av Europeiska unionen och de andra europeiska organisationerna? Jag kräver alltså att rådet och, i synnerhet, kommissionen skall peka mer uttryckligen på den här punkten i förhandlingarna med Ryssland. Det gemensamma ekonomiska och politiska trycket från Europeiska unionen och Ryssland och nödvändigheten av en mer omfattande intern dynamik, som jag redan har pekat på, kommer i slutändan att visa sig vara utslagsgivande. Tryck utifrån och tryck inifrån, och framför allt också med en viss betoning på det ekonomiska elementet. Detta faktum kommer förhoppningsvis också att återspeglas i kommande meddelande om ett vidare Europa. Och under tiden måste vi klara oss med den kanal som vi själva har bidragit till att skapa, Europaparlamentets trojka, för att kunna behålla ett minimum av en dialog med landet. Men det är ändå tråkigt och mycket frustrerande.
Herr talman! ELDR-gruppen hoppas att Vitryssland en dag kan tas upp i Europeiska gemenskapen. Vi hoppas att landet kan införa demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprinciper. Vi hoppas att marknadsekonomi skall införas så att det hårt plågade vitryska folket kan få ta del av ekonomisk välfärd och våga tro på framtiden. Tyvärr är vi oändligt långt ifrån denna vision. Utvecklingen går åt helt fel håll, och det är ingen överdrift att säga att Lukasjenko är en vidrig kommunistisk diktator. Hans senaste vänskapsbetygelser till diktatorvännen Saddam Hussein ligger väl i linje med vad vi vet om den vitryske ledaren.
Listan på övergrepp i Vitryssland är oändlig: fängslade och försvunna journalister, obefintlig yttrandefrihet, förföljelse, misshandel, tortyr av oppositionella, farsartade val och frekvent tillämpning av dödsstraffet. Dessutom är Vitryssland både ursprungs- och transitland för en omfattande handel med kvinnor och barn, och olagliga vapen cirkulerar i mycket, mycket stor utsträckning.
Det är uppenbart att det inte är möjligt att ha några officiella och formella kontakter med den vitryska regimen. Även om jag uppskattar tanken på en strukturerad dialog, undrar jag hur denna skall kunna äga rum med regimen i fråga. Däremot är det viktigt, precis som kommissionsledamot Patten sade, att stärka den lilla, modiga opposition som finns: oppositionspartier, människorättsföreningar, frivillighetsorganisationer och journalister som desperat behöver vår hjälp och som kämpar i extremt hård motvind. Detta stöd ges lämpligen i samarbete med OSSE, Europarådet och FN. Trojkan, i vilken Europaparlamentet ingår, fyller även den en mycket viktig funktion.
Herr talman, det finns anledning att se dystert på utvecklingen i Vitryssland, men låt oss för den skull inte svika det vitryska hårt prövade folket, och låt oss aldrig sluta utöva påtryckningar på regimen och myndigheterna. De kommande lokalvalen är en viktig hållpunkt.
Min grupp stöder Marset Campos mycket väl utarbetade betänkande och vill gratulera honom till detta arbete.
Herr talman! Vitryssland blir som bekant Europeiska unionens nya granne, och det är därför oerhört viktigt att vi börjar ta oss an det som försiggår i landet på ett seriöst sätt. Därför är det också ett viktigt betänkande som min gruppkamrat har skrivit, och av detta framgår, för den händelse man inte redan vet det, hur kritisk och svår situationen är, hur mycket som går åt fel håll när det handlar om mänskliga rättigheter, demokrati osv.
Jag vill tacka Pedro Marset Campos så mycket för ett oerhört bra betänkande om ett mycket viktigt ämne. Nu förhåller det sig som så att min grupp är en konfederal grupp, och därför är det inte helt givet att vi ger varandra beröm, men jag kan i varje fall på Nordisk grön vänsters vägnar säga att Pedro har vår fulla uppbackning vad gäller det han har skrivit i sitt betänkande.
Det innebär också att det har kommit ändringsförslag från gruppen som vi inte är överens om och i likhet med föredraganden stöder jag inte heller de ändringsförslag som har kommit. Det framgår av detta betänkande att det krävs en hel del om Vitryssland någonsin skall nå fram till att bli medlem av Europeiska unionen, vilket jag hoppas att det kommer att bli en dag. Först och främst krävs en utveckling på den demokratiska fronten, och här anser jag att Europeiska unionen kan spela en avgörande roll, om vi vill. Det bör vara vår uppgift som goda demokrater att stödja de aktiviteter i och utanför Vitryssland som syftar till att förändra förhållandena för vanliga människor och för de demokratiska rörelserna. Kyrkan har nämnts, men jag tänker också på fackföreningarna och en rad journalister som verkligen gör ett gediget arbete för att styra landet i rätt riktning.
Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger! Även jag vill först tacka föredraganden Pedro Marset Campos. I detta betänkande har verkligen de avgörande slutsatserna av detta parlaments arbete under de senaste åren sammanfattats mycket bra. Därför är det ett mycket viktigt dokument i diskussionerna om Vitryssland.
I detta sammanhang vore det också viktigt att än en gång klargöra att det inte är de europeiska institutionerna som isolerar detta land. Det är landet självt, det är diktatorn som har fört det in i krisen och som förbjuder och undertrycker varje demokratiskt yttrande.
Vi är långt ifrån att kunna ta upp normala förbindelser med detta land. Kommissionsledamot! Det ger jag er fullkomligt rätt i. Trots detta är Vitryssland faktiskt vår granne, och det måste ligga i vårt intresse att övervinna dess självisolering. Om det inte är möjligt inom ramen för normala förbindelser, så är det ändå nödvändigt, kommissionsledamot Patten, att Europeiska unionen utvecklar en strategi för hur man skall umgås med detta land. Det vore bra om ni ändå riktade er uppmärksamhet på punkt 9. Där begär vi en strategi för hur vi skall hantera detta land. Konsekvensen av detta vore nämligen att överväga var vi skall tillämpa viktiga diplomatiska instrument som ?piska och morot?, respektive vilket slags instrument vi skall använda, var vi skall sanktionera och var vi skall stödja. De instrument som vi hittills har haft är ofta olämpliga, dvs. vi måste modifiera dem i fråga om Vitryssland. I punkt 9 skildras det mycket tydligt i vilken riktning de bör ändras och på vilka områden det bör göras mer än inom ramen för det senaste programmet. Det är syftet med denna punkt, och jag tror att den på detta vis ger kommissionen mycket, mycket bra tips.
Jag vill också än en gång påpeka att det lokala valet och därmed också vår observation där kommer att vara en mycket viktig beståndsdel i de fortsatta förbindelserna. Jag hoppas att vi tillsammans med kommissionen här kommer att arbeta med en bra strategi.
(Applåder)
Herr talman! Vitrysslands betydelse för Europeiska unionen står utom allt tvivel. Redan nu går mer än 60 procent av handeln mellan unionen och Ryssland över vitryskt territorium. År 2004, efter den förutsedda anslutningen av Polen, Litauen och Lettland till EU, blir Vitryssland en av Europas nya grannar. Det är alltså mycket önskvärt med normala förbindelser. Hittills har presidentstyret i Minsk hindrat denna utveckling.
Det är ingen anledning till att ge upp hoppet. Kommunikation med makthavare och med det civila samhället i Vitryssland är nödvändigt. Den roll som Ryssland tilldelas i föreliggande resolution är befogad. Just Ryssland kan, via den inbördes ekonomiska sammanflätningen, få in en fot. Helt i enlighet med president Putins ekonomiska koncept för ?modernisering genom europeisering?!
Till europeisk modernitet är ur EU:s synvinkel den demokratiska rättsstaten olösligt bunden. Vitryssland befinner sig under Lukasjenko långt ifrån detta. Föredragande Marset Campos pekar ärligt, men med medkänsla med den snabbt utarmande befolkningen, på mängder av kränkningar av grundläggande rättigheter. Jag ber rådet, kommissionen och den här kammaren härvidlag om särskild uppmärksamhet under den kommande tiden för utarbetande av en skärpt religionslag i Vitryssland. Hur kommer registreringen av kristna församlingar och kyrkor att avlöpa? Religionsfrihet, herr talman, får väl ändå inte vara ett ärende för Lukasjenko och ortodoxin? Också efterlevande av denna betydelsefulla grundläggande rätt gynnar en normalisering av förbindelserna mellan EU och Vitryssland.
Herr talman! Det är naturligtvis legitimt att kritisera Vitrysslands politiska system. Men det gäller också för de andra staterna i f.d. Sovjetunionen. Jag vill emellertid här också påpeka att det finns ytterst positiva ansatser i Vitryssland. Här tänker jag på Sacharovuniversitetet i Minsk, vars miljöåtgärder kan betraktas som vägledande. Europeiska unionen borde i ökad utsträckning stödja reformförsök av detta slag. Det kommer på sikt också att bidra till demokratiseringen av landet. Förra året fick jag absolut det intrycket att livssituationen hade förbättrats jämfört med tidigare år. Men naturligtvis kan ett kort besök i ett land inte förmedla något fullständigt intryck.
Tyvärr kan man inte blåsa ?faran över? när det gäller följderna av Tjernobyl. Massdöden i regionen Gomel fortsätter. Personer över 45 år får på grund av brist på pengar inte längre någon terapi. Det internationella samfundet uppmanas att skänka detta problem mer uppmärksamhet, och framför allt bidra med mer materiellt bistånd.
Herr talman, kommissionsledamot, ärade kolleger! Genom utvidgningen av Europeiska unionen förändras den politiska miljön. Blivande medlemsstater som Lettland, Litauen och Polen kommer att från och med maj 2004 ha yttre gränser mot Vitryssland, ett land som kommer att gränsa till Europeiska unionen, ett land som har uppstått ur den sönderfallna Sovjetunionens arvsmassa och som tyvärr både politiskt, ekonomiskt och rättsligt kan betecknas som ett lågvattenmärke och ett problemfall. Denna reaktionära utveckling i ett land, som kommer att vara granne till Europeiska unionen, till en auktoritär, diktatorisk regim får vi inte förbli likgiltiga inför. Vitryssland isolerar sig alltmer. Exempelvis har OSSE:s uppdrag i Minsk inte förlängts. Europarådet nekar Vitryssland att delta i organisationen. Vitrysslands isolering ökar alltså, och det ändrar naturligtvis inte på situationen. Det kan därför välkomnas att Europaparlamentet försöker att påverka situationen genom ett betänkande, inte minst för att ge en signal till de visserligen svaga men ändå existerande oppositionella demokratiska krafterna, för att uppmuntra dem att vid de kommande kommunalvalen i mars ge ett livstecken ifrån sig.
Ett land, som till den grad drar sig undan från en europaorienterad utveckling, blir naturligtvis också ett säkerhetsproblem för Europeiska unionen. På grund av dess de facto icke existerande gränsskydd mot grannlandet Ryssland, som det är intimt bundet till både ekonomiskt och politiskt, är Vitryssland det viktigaste transitlandet för den olagliga migrationen från Ryssland till EU. Vitrysslands betydelse för den olagliga migrationen kan uppskattas vara större som transitland än som ursprungsland. Exempelvis finns det en tydligt märkbar tendens till migration från den indiska subkontinenten och från Irak via Vitryssland och Ukraina till Österrike. Under de senaste månaderna utvecklade sig Minsk till ett problemfall för flygningarna till Österrike. I ökad utsträckning kunde vid flygplatsen Wien-Schwechat olagliga invandrare från Irak och Indien påträffas i flygplan från Minsk. En strukturerad dialog - så snart omständigheterna medger - är därför synnerligen önskvärd.
(Applåder)
Herr talman! Vi skulle vilja att Vitryssland var den europeiska gemenskapens granne och kanske en dag även medlem av gemenskapen. Om man när det gäller vissa länder frågar sig i vilken utsträckning de verkligen hör till Europa, så existerar det problemet inte för Vitryssland, för det ligger redan i Europa. Den senaste kontrollen som Europarådet gjorde av läget för ett par månader sedan, utesluter möjligheten att bjuda in Vitryssland att delta i Europarådets parlamentariska församling. Förhållandena vad gäller demokratin har inte ändrats särskilt mycket, och ändå hoppas Europaparlamentet tålmodigt på ett initiativ som skulle kunna påverka återinförandet av vissa rättigheter. Till en början kanske det skulle handla om att komma överens om betydelsen av enskilda definitioner, för många gånger får man intrycket att det handlar om en dialog mellan döva, mellan två parter som inte har kommit överens om hur man skall definiera ordet ?demokrati?. Det är sant att Vitryssland har många anledningar att behålla nära kontakter med Ryssland, men det skulle samtidigt ligga i landets intresse att bibehålla en viss balans. De kommande lokalvalen kommer under alla omständigheter att bli ett test för att mäta om det har gjorts några framsteg eller inte när det gäller mänskliga rättigheter. Dödsstraffets avskaffande, pressfrihet, föreningsfrihet, mötesfrihet, religionsfrihet - detta är minimikraven, men hur lång tid kommer det att ta att förverkliga dem för att kunna inleda en dialog? Det geopolitiska läget antyder att detta kommer att ske, och historien kommer förr eller senare att se till att så sker. Den mycket omfattande korruptionen, fattigdomen och oordningen förde Lukasjenko till makten 1994 och han ordinerade en alltför besk medicin: han fick bort en del av korruptionen, men den auktoritära frestelsen kombinerades med en vilja till centralstyrning av den typ som redan har lett till Sovjetunionens fall, och sedan dess har inte mycket förändrats. Låt oss hoppas att det sker något snart.
Herr talman! Europeiska unionen strävar på alla sätt efter att påverka Vitryssland att börja respektera mänskliga rättigheter och genomföra demokratiska reformer. Hittills har vi i större utsträckning använt oss av käpp än morot.
I framtiden gör vi klokt i att försöka finna positivare lösningar för att uppnå våra målsättningar. Efter utvidgningen blir Vitryssland vår granne med en gemensam gräns med hela tre nya medlemsländer - Lettland, Litauen och Polen. Vi bör uppmuntra Vitryssland att bevara sin statliga suveränitet och rikta in sig på det europeiska samarbetet. Det multilaterala samarbetet erbjuder oss ett bra samarbetsforum med Vitryssland.
I Östersjörådet förändras konstellationerna när de baltiska länderna och Polen går över från grannskap till medlemskap. I den här situationen bör EU starkare än tidigare delta i rådets arbete och allokera mera resurser till projekt i anslutning till detta. I och med att unionen utvidgas ökar betydelsen av det gränsöverskridande samarbetet. Vi bör speciellt uppmuntra Lettland, Litauen och Polen att utveckla det gränsöverskridande samarbetet med Vitryssland. Unionen måste i framtiden bereda sig på att finansiera projekt med anknytning till detta.
För det gränsöverskridande samarbetet måste man inom Europeiska unionen skapa ett nytt finansieringssystem, antingen i samband med Tacis-samarbetet eller som ett separat system. Unionen bör tilldela betydligt mer resurser än hittills för utvecklandet av våra grannländer och speciellt våra närområden på andra sidan gränsen. Skillnaderna i levnadsstandard måste minskas effektivt även vid unionens yttre gränser.
Herr talman, mina damer och herrar företrädare för medlemsstaterna! Vi godkänner det allmänna syftet med betänkandet av Marset Campos, dvs. att knyta närmare band med Vitryssland, vilket vi för övrigt också behöver göra med Ryssland. Vi kan däremot inte gå med på de villkor som föredraganden ställer upp för detta eller de former han har för avsikt att främja. Vi är, om jag får säga så, i färd med att generalisera den irakiska rättspraxisen. Med andra ord gör vi anspråk på att välja ut regimer, och inte att erkänna stater.
Detta är en logik som kan dras långt. Det är faktiskt inte vår sak att döma regeringar. Lukasjenkos regim uppfyller kanske inte kriterierna för våra demokratier, som för övrigt är långt ifrån perfekta. Att döma av hur mycket som har getts upp av vår nationella suveränitet är de till och med på väg att tömmas på alltmer av sitt innehåll. Efter mitt besök i Minsk, inom ramen för en delegation från det här parlamentet, kunde jag dock konstatera att demokratin trots allt gör verkliga framsteg och att pluralism inte är ett tomt ord, och att president Lukasjenko framför allt åtnjuter viss legitimitet. Detta kan förklaras med det faktum att han efter den sovjetiska regimens sammanbrott ersatte en rad kortlivade regeringar som retade den vitryska befolkningen genom att till varje pris genomdriva privatiseringar, till och med av livsviktiga offentliga tjänster - som därmed hamnade i västerländska företags kontroll - och framför allt genom att fjärma Vitryssland från Ryssland, vilket det vitryska folket inte var med på.
Det är inte heller vår sak, vilket förordas i betänkandet, att uppmuntra oppositionen eller vilket politiskt parti som helst, eller att använda icke-statliga organisationer som redskap för omstörtande verksamhet. Det är inte heller vår sak att välja ekonomisk modell för det här landet. Det, mina damer och herrar, är mycket farliga vägar att gå, eftersom världssamfundet inte kan leva i fred om en eller flera stater, bara för att de är rika och starka, tillskansar sig rätten att störta regeringar som inte faller dem i smaken och i stället utser regeringar som de kan styra. Det finns ingen fred under sådana omständigheter.
Låt oss därför respektera staterna sådana de är och befolkningarna sådana de är. Vitryssland är vad som än händer en del av Europa, och så har det varit i århundraden. Detta land kommer under alla omständigheter att vara en viktig partner för våra länder, och självklart i första hand för Frankrike.
Herr talman! Vitryssland är den sista bastionen i Europa som har överlevt den nysovjetiska ideologin. Det har nu fått stor politisk betydelse, eftersom Vitryssland blir ett grannland till Europeiska unionen 2004. Till deras fördel kan man säga att de till skillnad från vissa av sina grannländer inte har några inhemska etniska konflikter och att de ensidigt har avstått från sin kärnvapenarsenal och även en stor del av sina konventionella vapen. De har förvånansvärt nog en fortsatt ekonomisk tillväxt på 4 procent.
Läget i landet har olyckligtvis försämrats mot ett auktoritärt styre och ett undertryckande av de lingvistiska och religiösa rättigheterna efter valet av Lukasjenko till president 1994. Han är dock ingen Saddam Hussein. Valet gav till en början ett hopp om att den lagliga makten skulle vidmakthållas, korruptionen utrotas och att ekonomin skulle komma på fötter, framför allt att den företagsplundring och skatteflykt som förekommer i andra OSS-länder skulle stoppas.
Vitryssland utsätts nu för starka påtryckningar om att stärka sina gränser mot Ryssland och Ukraina för att undvika ytterligare tillströmningar av invandrare, och Europeiska unionen måste samarbeta i den frågan, oberoende av karaktären på regeringen i Minsk. Privata företag i Vitryssland kan inte fungera effektivt och följderna av Tjernobylkatastrofen är fortfarande mycket oroväckande. Det påstås att det förekommer trakasserier mot oppositionen, att kritiska röster tystas ned och att skyddslingssystem har införts i hela landet.
De kommande lokala valen i mars 2003 kommer att utvisa om det finns förutsättningar för en positiv politisk utveckling i Vitryssland, och vi hoppas att observatörer från Europaparlamentet bjuds in till valen. Europeiska unionen bör avvakta valresultatet och anpassa sin hållning gentemot Vitryssland utifrån detta, i enlighet med en politik som sker stegvis.
Medvetenheten i Vitryssland ökar om behovet av demokrati; därav behovet av ökade kontakter med prodemokratiska parlamentariker i väst för att undvika risken för en självvald isolering.
Och slutligen, om folket i Vitryssland vill måste vi låta dem förstå att ett EU-medlemskap kan bli möjligt på längre sikt.
Herr talman! Jag har inte mycket att tillägga till det jag sade i mina inledande kommentarer. Men eftersom många har nämnt debatten om ?ett vidare Europa? kan jag kanske informera parlamentets ledamöter om våra tankegångar på den punkten.
Kommissionen är ålagd att utarbeta ett meddelande om ?ett vidare Europa? inför rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser i mars, eftersom frågan hänvisades till oss i Köpenhamn. Det tvingar oss att se inte bara våra grannar i öst - som vi riktar vår uppmärksamhet mot i dag - utan även ett större grannskap i söder och öst. Inom ramen för meddelandet kommer vi att ta upp de frågor som Väyrynen så kunnigt talade om, de finansiella instrumenten och vikten av den nordliga dimensionen och dess olika beståndsdelar i all seriös grannskapspolitik. Vi kommer att engagera oss starkt i dessa frågor.
Jag vill avsluta med ett kort telegram som innehåller det jag sade i början. Vi vill gå Vitryssland till mötes med vänskap och samarbete, men det kräver en genomgripande förändring av Vitrysslands inställning till de politiska och, uppriktigt sagt, ekonomiska värden som vi värnar om. Jag hoppas att Vitryssland kommer att förändras tillräckligt mycket för att viskall kunna utveckla närmare förbindelser till detta viktiga land. För att låna en metafor från idrottsvärlden, så ligger bollen nu hos Vitrysslands regering.
Tack så mycket, kommissionsledamot Christopher Patten.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
(Sammanträdet avbröts några minuter i väntan på omröstningen.)
Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningarna.
Betänkande (A5-0006/2003) av Karamanou för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om Spaniens initiativ inför antagandet av rådets förordning om ändring av Schengenregelverket om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän (8372/2002 - C5-0289/2002 - 2002/0810(CNS))
Före omröstningen:
, föredragande. (EL) Herr talman! Jag skulle vilja upplysa kammaren om att mitt betänkande handlar om Spaniens initiativ för att förenkla förfarandena och minimera byråkratin inom ramen för Schengensamarbetet genom möjligheten att utfärda gruppviseringar vid de yttre gränserna till sjömän i transit, i syfte att underlätta för medlemsstaterna med sjöfartsflotta.
Mitt betänkande förbättrar det ursprungliga förslaget väsentligt, eftersom det säkerställer skyddet av medborgarnas individuella rättigheter och uppgifterna av personlig karaktär med utgångspunkt i de tillämpliga bestämmelser i Schengenregelverket som ligger till grund för förordningen i fråga. Mitt betänkande ändrar också textens språkliga utformning, så att språket blir könsneutralt, för vi vet att även många kvinnor har valt sjömansyrket under senare år. Det viktigaste är att vi har förkastat kravet på samma nationalitet, eftersom det inte finns tillräckliga skäl att kräva att sjömännen skall ha samma nationalitet för att utfärda en gruppvisering till dem. I betänkandet föreslås således att gruppviseringar för kort tid skall utfärdas till grupper av sjömän från fem till femtio personer, även om de inte har samma medborgarskap. Detta i syfte att underlätta för den europeiska sjöfarten.
Herr talman! Det skulle över huvud taget inte innebära något problem att förbjuda E 425 konjak. Det är ett helt onödigt tillsatsämne, som dessutom är farligt.
Vad som däremot är lite kontroversiellt är mitt och ett enhälligt utskotts förslag om att kommissionen skall gå igenom alla listor över livsmedelstillsatser från barnens perspektiv. Det handlar framför allt om läsk, godis och annat sådant som barn konsumerar i större mängder än vad som är önskvärt. Jag kan rekommendera att vi röstar nej till ändringsförslagen 1 och 3, om kommissionen nu ger oss ett fullständigt löfte om att ändra dessa tillsatslistor och ta upp detta till granskning inom en rimlig tid. Detta är således en fråga till kommissionen.
Herr talman! Jag vill börja med att hälsa till Paulsen från min kollega, kommissionsledamot Byrne, att vi är tacksamma för hennes insats som föredragande i denna högst angelägna fråga.
Jagskall besvara den fråga hon tog upp direkt. Jag håller med om att en översyn av de godkända livsmedelstillsatserna är motiverad i det heltäckande ramdirektivet och i de tre särskilda direktiven om olika tillsatstyper. I ramdirektivet krävs att livsmedelstillsatserna omprövas när helst det är nödvändigt. De särskilda direktiven kräver att medlemsstaterna övervakar konsumtionen av livsmedelstillsatser och att kommissionen vidarebefordrar den informationen i sina rapporter till parlamentet och rådet. Kommissionen lade fram ett första betänkande 2001, för två år sedan. Jag vill poängtera att det betänkandet inbegrep konsumtion av livsmedelstillsatser hos vuxna och barn. Där hade tillsatser identifierats som det behövs mer detaljerad information om. Den viktigaste slutsatsen blev att medlemsstaterna borde göra en bättre utvärdering av barnens konsumtion av en rad tillsatsämnen, till exempel sulfit och bensoat. Ett andra betänkande planeras till nästa år, 2004.
I oktober förra året gav kommissionen medlemsstaterna en formell påminnelse om deras skyldighet att tillhandahålla information till det nya betänkandet. Tre medlemsstater har lämnat information sedan dess och fyra medlemsstater har bekräftat att deras undersökningar är på gång. Även om inte alla medlemsstater lämnar information kommer underlaget att göra det möjligt att avgöra om det nuvarande mönstret för användning av vissa tillsatser måste förändras. Om detta krävs mot bakgrund av det nya betänkandet kommer kommissionen att föreslå restriktioner för de användningsmönster som nu är tillåtna, framför allt för att garantera ett säkert intag för barnen. Jag hoppas att jag med dessa försäkranden har besvarat de viktiga frågor som föredraganden tog upp.
Håller föredraganden fast vid det råd hon gav innan hon ställde frågan till kommissionen?
Herr talman! Jag rekommenderar mina kolleger att rösta nej till ändringsförslagen 1 och 3, att rösta ja till ändringsförslag 2 samt att givetvis rösta ja i slutomröstningen.
Herr talman! Min omröstningsapparat ger konstiga ljud ifrån sig och flera lampor på den lyser.
Vi skall notera det vi kan kalla ?McNally-fallet?, med andra ord en maskin som ger ljud ifrån sig.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0005/2003) av Hernández Mollar för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (KOM(2002) 679 - C5-0609/2002 - 2002/0280(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0024/2003) av Marset Campos för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förbindelserna mellan EU och Vitryssland - utsikter till ett framtida partnerskap (2002/2164(INI))
Före omröstningen om ändringsförslag 5:
Herr talman! För punkt 14 finns det många olika översättningar, som är mycket förvirrande. Det framgår av sammanhanget att det här inte handlar om Förenta staterna, utan om Förenta nationerna. Det måste framstå klart. Inte heller den engelska översättningen stämmer, och den tyska stämmer inte. Man måste än en gång titta på den spanska versionen. Det är entydigt att det här handlar om Förenta nationerna. Det gällde nämligen internationella organisationer. Det måste beaktas, och det är nu kanske också viktigt vid omröstningen.
Vi kommer att ta fasta på era kommentarer och se till att alla språkversioner blir överensstämmande.
Före omröstningen om ändringsförslag 3:
Herr talman! Jag lämnade in ändringsförslag 6 som kommer att falla bort om ändringsförslag 3 röstades igenom. Avsikten med mitt ändringsförslag var emellertid att begära att en dialog omedelbart skulle inledas mellan Europeiska unionen och Vitryssland inom ramen för kampen mot brottslighet och människohandel. I ändringsförslag 3 slår man fast att Vitryssland först måste uppfylla alla de villkor som anges i betänkandet, vilket innebär att detta samarbete för bekämpning av brottsligheten kommer att inledas först om flera år, samtidigt som man skulle behöva starta genast.
Jag föreslår att vi antingen röstar om mitt ändringsförslag före ändringsförslag 3 eller att vi genomför en delad omröstning och röstar separat om följande del av meningen: ?så snart de grundläggande villkoren är uppfyllda.? Jag uppmanar er att rösta emot denna formulering, eftersom jag anser att samarbete av detta slag, som är inriktat på att bekämpa brottslighet, bör inledas omedelbart, oavsett vilka villkor som råder i det berörda landet.
Det framgår av listan över omröstningar att ändringsförslag 3 förstskall bli föremål för röstning. Ändringsförslag 6 grundar sig på detta. Det har kommit ett förslag om en delad omröstning i stället. Jag undrar vad föredraganden anser om detta.
Herr talman! Jag har inget emot en delad omröstning, men jag håller med om ordningsföljden, eftersom utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik den redan har antagit den ordningsföljden.
Herr talman! Ändringsförslag 3 lämnades inte in till utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik. Endast ett ändringsförslag lämnades in till detta utskott, dvs. ändringsförslag 6.
Det hjälper inte. Vi har giltiga ändringsförslag framför oss, och det första är ändringsförslag 3. Ni har begärt delad omröstning och föredraganden säger att han är för en sådan. Stämmer det?
Herr talman! Mitt förslag är att vi först röstar om ändringsförslag nr 3 och därefter om ändringsförslag nr 6. I annat fall anser jag att vi skall ha delad omröstning om ändringsförslag nr 6.
Om vi röstar för ändringsförslag 3 faller ändringsförslag 6 bort. Den som vill rösta för ändringsförslag 6 vet nu vilka konsekvenserna blir.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Talmannen. Omröstningen är avslutad.
RÖSTFÖRKLARINGAR
För varje normal person betyder fri rörlighet att varje enskild medborgare i ett av unionens länder eller någon som har kommit utifrån och befinner sig inom Europeiska unionen får förflytta sig och vistas som han eller hon själv vill. Men detta vore alltför enkelt för de självutnämnda generationerna av ?EU:s fäder?.
Det ändlösa köpslåendet mellan stater, som har förenats endast för att skapa fri rörlighet för kapital, har utmynnat i ett sådant virrvarr av olika visumbestämmelser att det har skapat besvär till och med för näringslivet. Spanien har upprörts över detta, inte med hänsyn till de mänskliga rättigheterna, utan på grund av detta innebär ?stor tidsförlust och orsakar allvarliga problem för sjömännen, rederierna och flygbolagen eftersom det ofta gör att sjömännen kommer för sent till sina flyg eller till anslutningsförbindelser?. Därav ett antal åtgärder för att göra det lättare för vissa kategorier att få visum.
Vi har inte röstat emot detta betänkande, eftersom de nya bestämmelserna kanske kommer att förhindra ett antal besvär, och till och med förödmjukelser, som sjömän i dag tvingas utstå. Men denna löjeväckande köpslagan, dessa kortsiktiga åtgärder, visar tydligt klyftan mellan den påstådda viljan att utveckla ett enat Europa för folken och verklighetens Europa, som fortfarande är uppdelat, omgivet av taggtråd och oförmöget att garantera verkligt fri rörlighet för personer inom Europa.
Även om utfärdandet av viseringar vid gränsen skall vara ett undantag, måste gemensamma förfaranden fastställas i medlemsstaterna för sjömän i transit (ett yrke med en enorm arbetsrörlighet).
Detta initiativ syftar till att aktualisera, klargöra, förenkla regler för utfärdande av viseringar vid gränsen för sjömän i transit. Den stora lagstiftningsnyheten består av möjligheten (när vissa villkor har uppfyllts) att utfärda kollektiva transitviseringar till sjömän från samma fartyg, som reser i en grupp på mellan 5 och 50 personer, eftersom transitperioden är begränsad. Men det bör inte vara något krav att de skall vara av samma nationalitet, eftersom det i praktiken, om detta skulle genomföras, skulle leda till att effekterna av detta förslag praktiskt taget skulle vara noll.
Det är också viktigt att skeppsmäklaren och transportörens tar sitt ansvar med tanke på viseringsansökningarna. Behovet av informationsutbyte bör också betonas (om det redan har stoppats, om det har register, om det finns misstankar om olaglig invandring eller människohandel).
Detta initiativ, med de ändringsförslag som Europaparlamentet har infört, kan bidra till att göra det komplexa Schengenregelverket lite mer begripligt och ge lösningar som om inte de som vore önskvärda, det vill säga införandet av djupare reformer av Schengenregelverket, så åtminstone de som är möjliga.
Jag röstade för detta betänkande av följande två viktiga grunder. Å ena sidan erkänner jag det klara behovet av att främja ett förenande av den så olika lagstiftningen på detta område, ett nödvändigt krav för att Schengenregelverket skall bli begripligt och tillgängligt. Jag vill dock påpeka att jag dock inte ser det minsta olämpliga i att det finns skillnader mellan de nationella lagstiftningarna när det gäller migrationsfenomenen och jag anser snarare att varje artificiellt försök till harmonisering, utöver artikel 63.3 a i EG-fördraget, är kontraproduktivt. Och å andra sidan gläds jag åt föredragandens övertygelse när det gäller vikten av yttre gränskontroll som ett sätt att bekämpa den olagliga invandringen och brottsligheten.
För att avsluta vill jag välkomna att den tillämpliga praxisen när det gäller sjömän i transit tas med i den gemensamma handboken och jag vill framhäva vikten av gruppviseringen som svårligen skulle fungera, vilket föredraganden mycket bra har påpekat, om den bara gäller nationaliteter från samma land.
Jag beklagar dock föredragandens politiskt korrekta avvikelse när hon tycker på att man skall lägga till ord som har att göra med ?genus?, när det skulle räcka med att ta upp grundläggande tolkningsregler och när det är uppenbart att kommissionens text aldrig har varit av någon slags diskriminerande karaktär.
I går, herr talman, när jag befann mig på flygplanet som förde mig från Bergamo till Strasbourg, slöt jag ögonen ett ögonblick och jag såg den italienska Commedia dell'arte-figuren Pantalone, känd för att vara totalt utfattig, som talade med Santini. Pantalone frågade Santini: ?Varför låter ni mig inte röra mig fritt i Europa i ert betänkande?? ?Jag?? svarade Santini. ?Men du får röra dig fritt!? Och Pantalone svarade: ?Det är inte sant, för i betänkandet står det att av den som vill röra sig fritt krävs att vederbörande skall ha de ekonomiska resurserna för att kunna betala för sin resa, för flygresan. Det krävs med andra ord ett visst ekonomiskt välstånd. Jag är Pantalone, jag är fattig, jag saknar pengar. Därför kan jag inte röra mig fritt i Europa! Detta tycker jag inte om, och därför kommer jag att rekommendera Fatuzzo att rösta mot förslaget?. Och det var precis vad jag gjorde.
Det kan ni diskutera med Santini på lunchen.
Herr talman! Jag vill bara komma med ett kort påpekande om Santinis betänkande. Ledamöterna från Europeiska socialdemokratiska partiet har röstat för Santinis betänkande och även för de viktiga ändringsförslagen från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, även om vi är på det klara med att det finns vissa delar i detta betänkande som kommer att stöta på stora betänkligheter, också från den tyska regeringens sida. Vi kommer under de fortsatta diskussionerna - särskilt när rådets gemensamma ståndpunkt fastslås - att återkomma till dessa kontroversiella delar, som framför allt gäller underhållsskyldigheter för anhöriga. Jag lämnar denna röstförklaring därför att vi inom ramen för en andra behandling eventuellt måste omförhandla vår ståndpunkt.
Herr talman! De flesta medlemmar i det brittiska Labourpartiet, däribland jag själv, har avstått från att rösta om Santinis betänkande. Även om vi stöder de viktigaste målsättningar i detta, som alla tjänar ett gott syfte, är vi oroliga för att betänkandet i sin nuvarande utformning med de bestämmelser som har utarbetats för att uppnå dessa viktiga mål inte omfattar tillräckliga garantier för att bestämmelserna inte skall utnyttjas av kriminella gäng och de som försöker ta sig in i EU på olaglig väg. Vi accepterar till exempel inte en strykning av kravet på handlingar som styrker familjeanknytningen.
Samtidigt som vi vill värna om rättigheterna för ogifta par och par av samma kön kan vi inte tillåta att det uppstår en situation där ogifta partner till EU-medborgare medges större rättigheter i en medlemsstat än landets egna medborgare. Det måste dessutom finnas garantier för att vi inte uppmuntrar giftermål som ett sätt att ta sig in på olaglig väg. Bestämmelserna om att lätta på de ekonomiska villkoren i samband med vistelse under särskilda omständigheter behöver förberedas bättre och förtydligas innan de tolkas.
Slutligen kan vi inte godta bestämmelsen i artikel 26.2 som vill hindra medlemsstaterna från att utvisa en unionsmedborgare med permanent uppehållstillstånd under särskilda omständigheter. Den befogenheten utnyttjas sällan, men vi måste bevara en sådan rättighet som kan utnyttjas vid allvarliga hot mot den allmänna säkerheten.
Resolutionen om unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom gemenskapens territorium ligger i rätt riktning, och jag stöder den därför. Resolutionen stärker möjligheterna att utöva rätten att kunna röra sig fritt inom gemenskapens område genom kraven på enklare och mer begränsade förfaranden. Att vistelser över sex månader är avhängiga storleken på medlen skulle naturligtvis kunna ge upphov till social diskriminering. Utvidgandet av familjebegreppet till personer av samma kön eller till ogifta partner gör att direktivet bättre återspeglar den nutida familjerättsliga verkligheten. Slutligen behövs det ännu större tänjbarhet när det gäller frånvaro på grund av studier, som skulle kunna anses utgöra skäl för att erhålla uppehållstillstånd, med tanke på dagens ofta långa utbildningar.
Förslaget till direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier har gradvis förskjutit innebörden av denna rättighet, i alla stycken. I fördraget innebär denna rättighet att medborgarna i alla medlemsländer i princip får vistas och uppehålla sig inom andra medlemsländers territorier, men den betyder inte att en mottagande stat inte har rätt att utföra kontroller eller rätt att ge ett motiverat avslag.
I kommissionens förslag till direktiv går man från en innebörd till en annan genom att stödja sig på EG-domstolens rättspraxis, men man går också längre än så - och det utan att tillföra nödvändiga förtydliganden i fördraget efter en demokratisk debatt.
Denna text skulle leda till att medlemsstaterna avväpnades, och att de förlorade ännu en bit av kontrollen över sitt eget territorium, vilket vi säger nej till. Till och med den franska regeringen, som vanligen är efterlåten gentemot gemenskapens institutioner, har särskilt protesterat mot direktivets upphävande av rätten att utvisa en medborgare från gemenskapen efter fyra års oavbruten bosättning. Mot denna bakgrund har vi röstat emot denna text.
Rätten till fri rörlighet inom medlemsstaternas territorier slogs i princip fast när Romfördraget undertecknades 1957 och borde ha trätt i kraft samtidigt med detta fördrag. Det faktum att vi ännu efter 45 år måste rösta igenom resolutioner för att denna rättighet skall bli verklig är ett tecken på att det endast är kapitalets och varornas fria rörlighet som räknas för den europeiska enighetens beslutsfattare, och inte människors rättigheter. Till och med i detta direktiv är denna rättighet ofullständig och noggrant avgränsad.
Det är till exempel den mottagande medlemsstatens sak att avgöra om den har för avsikt att bevilja socialt stöd eller inte, eller studentstipendier. Detta hindrar dock inte oss från att ständigt tala om ett unionsmedborgarskap!
Vi har ändå röstat för detta betänkande, eftersom rekommendationerna avsevärt kan förbättra det direktiv som nu utarbetas om unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom Europeiska unionens territorium, framför allt när det gäller makars och barns rättigheter.
Det är positivt att läget förbättras för de medborgare i Europeiska unionen som vill etablera sig i ett annat av unionens länder, framför allt genom att minska den växande byråkratin.
Utifrån Europeiska kommissionens förslag till direktiv föreslår man att det skall bli möjligt för en medborgare i Europeiska unionen att bo i en annan medlemsstat utan att behöva uppfylla några formaliteter, under sex månader, och inte bara tre månader som i dag. Om unionsmedborgaren är en aktiv person bör uppehåll längre än sex månader bara på ett enkelt sätt deklareras. Om det inte är en aktiv person skall denna deklarera att han eller hon förfogar över tillräckliga medel, men behöver inte fixera själva beloppet, och har en sjukförsäkring under de första årens bosättning.
Rätten till permanent bosättning efter dessa fyra år är den stora nyhet som detta direktiv medför och det innebär att denna rätt beviljas unionsmedborgaren och dennas familjemedlemmar. Betänkandet inför några positiva förbättringar och utvidgar familjebegreppet, avskaffar eller förenklar vissa byråkratiska processer, och garanterar fler rättigheter än de som först planerades. Därför har vi röstat för betänkandet.
Stödet för dessa åtgärder kommer från medlemmarna i brittiska Labourpartiet och Liberaldemokratiska partiet i en tid då vår regering har varit tvungen att medge att invandringssystemen redan befinner sig i en brytpunkt i Förenade Kungariket.
Dessa förslag kommer i en tid då risken för terrorism i EU har ökat och medlemsstaterna kämpar för att möta den belastning som folkströmmarna tvärs över kontinenten innebär.
De brittiska konservativa ledamöterna kan därför inte stödja betänkandet.
Vi har i dag i Europaparlamentet låtit bli att rösta för Santinis betänkande (A5-0009/2003) om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.
Över huvud taget anser vi att kommissionens förslag är för vittgående, eftersom en medlemsstat inte kan utvisa personer med permanent uppehållstillstånd. Vi har dock röstat för flera av Europaparlamentets ändringsförslag som innebär en förbättring, bl.a. i form av ett likställande av registrerade partners med äkta makar.
I ett avseende har Europeiska unionen lyckats. I medvetandet hos invånarna i de 15 medlemsstaterna står det varje medborgare fritt att besöka en annan medlemsstats landområde och att stanna där under lång tid och till och med utföra lönearbete. Det finns nästan ingen som tror att det fortfarande existerar bestämmelser som allvarligt begränsar den rätten. Därför är det egentligen skrattretande att vi ännu i dag diskuterar under vilka omständigheter en sådan vistelse kan tillåtas och för vilken tidsperiod och vilka rättigheterna är i detta sammanhang för partner av samma kön och för ogifta sambor med en annan nationalitet. Det vi gör i dag ger intrycket av att vi begränsar redan befintliga friheter i stället för att utöka dem, framför allt genom att undanhålla människor social trygghet under de första fyra åren. Man pläderar hela tiden för att förbättra arbetskraftens rörlighet, där européer precis som amerikaner skulle behöva vara beredda att flytta tusentals kilometer för ett lönearbete. Detta tvång vill människorna absolut inte ha, men däremot vill de ha den frihet, som de trodde att de redan hade, att välja att bo och arbeta i utlandet. Jag röstar för denna reglering eftersom den minskar de befintliga begränsningarna och utesluter att människor utvisas på grund av sjukdom eller olycka.
Vi var inte ovetande om att föredragandens bedömning skedde efter ett mödosamt arbete, inte bara på grund av frågan om vilka personer som skulle inkluderas i definitionen ?familjemedlem?, eller vilka som förutom unionsmedborgarna skall ha rätt till rörlighet och särskilt till bosättning i Europeiska unionen, utan också på grund av de svårigheter som är förknippade med att fastställa de villkor som unionsmedborgaren bör respektera för att kunna åtnjuta denna rättighet.
De olika lösningar som har antagits i dessa kärndefinitioner, dels i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, dels i kammaren, har alla präglats av majoriteten i den parlamentariska vänstern.
När det gäller definitionen av termen ?familj?, så är faktiskt så att de flesta lösningar som har antagits går i en riktning som inte överensstämmer med de värden jag försvarar (se särskilt ändringsförslag 53): ?Make eller maka?, oberoende av kön, ?partner? och/eller ?ogift partner?, oberoende av kön, ?registrerade partnerskap?, ?med vilken unionsmedborgaren har ett varaktigt förhållande? och ?registrerade?, enligt tillämplig nationell lagstiftning, eller ?partner? och/eller ?ogift partner? från tredje land eller utan uppehållstillstånd och slutligen egna släktingar i rakt nedstigande led och egna släktingar i rakt uppstigande led och släktingar i rakt nedstigande eller uppstigande led till maken eller makan eller till ogift partner.
Min inställning har inte att göra med någon slags ideologisk eller religiös fundamentalism. Jag bedömer inte och behöver inte bedöma någons rättigheter utifrån sexuell läggning eller något annat. Jag ser inte något skäl till att EU på rättslig väg skall uppmuntra familjedefinitioner som avlägsnar sig inte bara från nationell lagstiftning (vilket försvårar deras genomförande), utan också från traditionella värden som alltid har varit gemensamt accepterade, vilka dessutom uppmuntrar all slags missbruk från dem som olagligt försöker etablera sig och röra sig inom EU. Därför har jag röstat emot betänkandet.
Även om jag anser att inrättandet av ett verkligt europeiskt område för fri rörlighet och en faktisk prövning av rätten till bosättning för unionsmedborgare motiverar främjandet av en konsekvent och sammanhållen politik, var jag tvungen att rösta mot betänkandet. Jag beklagar att de överdrivna förslag som röstades igenom framför allt av vänstern efter att parlamentsutskottet har förvanskat betänkandet så att det avlägsnat sig ifrån föredragandens mer balanserade linje.
Sluttexten lider av följande brister: den likställer inte fastställda rättigheter och friheter med de förpliktelser som är knutna till dessa, vilket leder till en faktisk ringaktning av dem och av att de över huvud taget existerar; den syftar till att införa en europeisk identitet och struntar i de verkliga nationella identiteterna; den utgör ett konstgjort jämställande av familjen med andra mänskliga relationer och utnyttjar en fråga på ett opportunistiskt sätt, som inte längre väcker någon förvåning, för att föra in en annan; och glömmer den tredje viktigaste frågan för européerna - kampen mot den organiserade brottsligheten.
Samtidigt som man öppnar unionens inre dörrar, skulle inte denna text tillåta medlemsstaterna internt att hålla reda på och följa upp migrationsfenomenen, en faktor som kommer att påverka dess inre sociala balans och respektive budgetgenomförande, framför allt när det gäller sociala åligganden.
Europaparlamentet har därigenom valt en ärligt talat överdriven linje och gått mycket längre än nödvändigt - vilket på ett kontraproduktivt sätt bara skapar fler svårigheter och nya onödiga hinder för dess genomförande. Som jag kanske redan har sagt för många gånger, skadar detta det viktigaste.
Tillsammans med hela PPE-DE-gruppen har jag röstat nej till betänkandet, vilket dock bifölls med röstsiffrorna 269 för, 225 mot och 46 nedlagda.
Vi kristdemokrater kan inte dela den utspädda definition av ?äktenskap? resp. ?familj? som majoriteten i parlamentet stöder genom att vilja inbegripa även partner av samma kön, ogifta sambor och registrerad partner, oavsett kön, om ursprungslandet eller mottagarlandet i lag eller praxis likställer dessa med gifta par.
I stället stöder vi fullt ut kommissionens förslag, som bygger på hävdvunna definitioner av familj och äktenskap, såsom vår västerländskt kristna civilisation genom seklerna definierat äkta makar, dvs. som make och maka.
Villkoren för fri rörlighet och uppehållstillstånd inom unionen för personer utan EU-medborgarskap skall vara tydliga och enkla att tillämpa juridiskt. Antagandet i dag av ändringsförslagen 14-16 (262 röster för, 238 mot, 30 nedlagda) visar att en majoritet vill gå i motsatt riktning.
Det är emot samarbetsandan i EU, och i mina ögon djupt stötande, att med minsta möjliga politiska majoritet försöka använda ett europeiskt regelverk för fri rörlighet och uppehållstillstånd på detta sätt, nämligen i syfte att exportera, och indirekt påtvinga, andra medlemsstater en familje- och äktenskapssyn som inte omfattas av dessa länders kultur och nationella lagstiftning.
Herr talman! Kort efter det att jag såg Commedia dell'arte-figuren Pantalone, som rådde mig hur jag skulle rösta om Santinis betänkande, såg jag en medlem av maffian. En mafioso kom fram till mig, skrattande: ?Ha ha ha! Nu har ni betänkandet från Hernández Mollar som skulle förhindra oss från maffian att röra oss fritt i Europa. Jag måste säga att jag tycker att du är sympatisk när jag lyssnar på dina röstförklaringar. Men även om ni skulle förbjuda medborgarna från tredje land att röra sig fritt utan visum, så är vi i maffian så duktiga att vi ändå kommer att kunna ta oss in och utföra våra kriminella handlingar. Skulle det inte vara bättre att låta alla röra sig fritt utan visum och bara kontrollera oss individuellt, om ni inte vill ha oss, så ni ser till att vi inte kommer in och ställer till det??
Möjligheten för Europeiska unionens medlemsstater att själva utforma sin politik beträffande kraven på inresevisum för dessa stater och ändra den av säkerhetsskäl eller andra skäl, vid den tidpunkt och på det sätt som krävs, skulle påverkas negativt av denna åtgärd.
Visering är ett nödvändigt och användbart kontrollredskap.
De brittiska konservativa ledamöterna kan därför inte godkänna förslaget.
Visering är ett medel för myndigheterna att kunna trakassera människor. Dessa människor tror att de med sitt pass kan få tillträde till andra länder, men de vägras tillträde eftersom de kommer från ett land som betraktas som för fientligt, för fattigt eller för avlägset. Invånare i EU underkastas precis som amerikaner viseringskrav i mycket mindre grad än många andra, för vårt område är rikt och mäktigt och kan betrakta sig självt som världens mittpunkt. Av de erfarenheter som unionsmedborgare samlar vid genomresor genom Serbien eller Vitryssland kan vi lära oss vilka hinder vi skapar för andra. Den första läxan är att man inte skall låta människor stå länge i kö på ett tullkontor eller utanför, för att i själva verket betala en avgift för infrastrukturanvändning. Den andra läxan är att man aldrig får skicka tillbaka människor till en ambassad långt borta i en huvudstad, eller till och med i ursprungslandet, för att där skaffa ännu en visering. Om vi vägrar människor tillträde måste det finnas ett gott skäl till detta. Om vi ger människor tillträde skall detta inte ske enbart för att vi hoppas att företag i våra länder skall kunna göra affärer med dem. En visumpolitik måste vara rimlig, också för studenter, turister och människor som kommer för att framföra sina problem till internationella organisationer.
Vi såg i dag i Europaparlamentet att fem medlemsstater har sagt sig vara för att sätta upp Ecuador på listan över tredje länder vars medborgare är skyldiga att ha visum, utifrån huvudsakliga skäl som olaglig invandring, människohandel, regional sammanhållning och den allmänna ordningen. Enligt de upplysningar vi har fått, kommer ett stort antal ecuadorianer olagligt till Europa som turister och stannar olagligt här mer än tre månader. Utvisningar av ecuadorianer sker allt oftare och motiveras framför allt av att de inte kan visa att de har tillräckliga medel för sitt uppehälle och för att de inte kan visa giltiga hemresehandlingar.
Vi kan också lägga till en geografisk punkt eftersom visum för närvarande krävs från andra andinska nationaliteter, vilket gör det ecuadorianska passet ?intressantare? och uppmuntrar till förfalskningar.
Eftersom kommissionens förslag utformades efter den prioriteringsordning Europeiska rådet i Sevilla slog fast för att bekämpa den olagliga invandringen röstar vi för betänkandet.
När jag röstar för detta betänkande är det för det första ännu ett uttryck för att erkänna Östtimor som en rättsstat.
Jag inser behovet att ompröva förteckningen över tredje länder vars medborgare är ålagda viseringstvång, på grund av den nödvändiga och angelägna kampen mot brottslighet och olaglig invandring, och jag välkomnar möjligheten att sedan kunna ompröva effekterna av viseringstvånget, främst när det gäller affärs- och fritidsresor och resor i studiesyfte.
När vi nu kommer in på den mest omdiskuterade punkten står det klart att det utifrån medlemsstaternas svar på kommissionens frågeformulär är motiverat att föra över Ecuador till förteckningen över länder i bilaga I till förordning (EG) nr 539/2001, på grund av den oro som har uttryckts över olaglig invandring, människohandel, regional sammanhållning och den allmänna ordningen. Den ecuadorianska regeringens oro inför den förestående lagändringen är begriplig, men vi kan inte strunta i den avrådande effekt som erfarenheterna visar att vi måste förstärka. Faktum är att det mänskliga dramat det innebär att ryckas upp med rötterna, att leva utanför lagen och utan medel för sitt uppehälle genom tillämpningen av denna ändring bättre kan undvikas och därigenom göra slut på det ecuadorianska passets attraktion för förfalskare.
Tillåt mig, herr talman, att vända mig till Vitrysslands statschef. Bäste Lukasjenko! Jag ser i betänkandet från Marset Campos - sidan 13 - att ni inte längre betalar pensioner till pensionärerna: de betalas mycket, mycket sent. Låt mig föreslå en metod som man tillämpar här, i vissa europeiska stater, när man inte kan betala ut pensionerna: I Italien till exempel har man godkänt en lag som säger att pensionerna inte längre betalas ut till en viss kategori av medborgare. Men varför betalar ni pensionerna för sent, käre Lukasjenko? Godkänn en lag - du har ju makten - som avskaffar en stor del av pensionerna i Vitryssland, så kommer du att lyckas göra på laglig väg det som nu enbart betraktas som dålig förvaltning.
Vitryssland har hamnat i en självförvållad isolering från världssamfundet på grund av den auktoritära politik som regeringen bedriver. Denna politik tar sig uttryck i förföljelser av oppositionen, begränsningar av den journalistiska verksamheten, brister i de fackliga friheterna, fängslande, misshandel och försvinnande av politiska motståndare samt tillämpning av dödsstraffet. Vitryssland bör ta steg i demokratiserande riktning för att snabbt skapa förutsättningar för en ratificering av partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Vitryssland. Europaparlamentets krav på demokratisering får självklart inte dölja något försök från EU:s sida att ifrågasätta Vitrysslands rätt att föra en egen oberoende utrikespolitik.
Den vitryska regimen är säkert en korruptionsanfrätt diktatur som förtrycker sin befolkning. Men om man antyder att det skulle vara ett hopp för landets befolkning att gå snabbare fram på vägen till en marknadsekonomi bortser man från de tiotals och ännu fler fattiga länder i världen, från Haiti till i princip hela Afrika, som är helt integrerade i marknadsekonomin men som ibland ändå lever i ännu värre misär, under lika avskyvärda diktaturers ok. För att inte tala om länder som Argentina, där arbetarklassen trots en högre ekonomisk nivå än Vitryssland ändå har hamnat i misär på grund av marknadsekonomins tvära kast.
I betänkandet framställs dessutom Ryssland som demokratiskt, i motsats till det odemokratiska Vitryssland. De som mest högljutt lovprisar regimskiftet i Ryssland måste ändå medge att de klaner som styr landet är djupt korrumperade, att officiella eller kriminella maffiagrupper styr och att ett fåtal personer skandalöst nog berikar sig genom förskingring, mitt i befolkningens allmänna fattigdom, för att inte tala om krigets fasor i Tjetjenien. Under dessa förhållanden är det inte fråga om att vi kan ställa oss bakom denna text.
Vi Europaparlamentariker från Greklands kommunistiska parti (KKE) har röstat emot betänkandet om Vitryssland eftersom det utgör ett storartat bevis på EU:s inblandning i ett självständigt lands inre angelägenheter. Det viktiga för EU är inte demokratifrågan, utan att Vitryssland fortsätter att respektera den internationella rätten, den territoriella integriteten och nationella suveräniteten samt motsätter sig utförsäljningen av allt möjligt till det multinationella kapitalet.
I betänkandet ställer man - och det rör sig om ren utpressning - som villkor för att utveckla förbindelser med Vitryssland att landet omedelbart övergår till marknadsekonomi, och man uppmanar till och med Förenta staterna (!) till samarbete i syfte att bättre organisera inblandningen, som under rådande förhållanden kan ta vilken form som helst - inte ens militär inblandning kan uteslutas.
Det finns problem i fråga om respekten för de mänskliga rättigheterna och de demokratiska friheterna i Vitryssland. Detta angår dock landets folk och rättfärdigar inte utländsk inblandning. De förmenta demokratiska friheter som de internationella imperialistiska organisationerna, och föreliggande betänkande, försöker införa i Vitryssland medelst utpressning är friheter att verka för kapitalet och att radera de sociala rättigheter som återstår.
Kännetecknande för det ovanstående är att ett ändringsförslag från KKE-ledamöter i vilket EU uppmanades att omedelbart samarbeta med Vitryssland för att bekämpa människohandel förkastades och att ett annat, i vilket man ställer som villkor att Vitryssland underkastar sig EU:s krav, röstades igenom i dess ställe.
Röstförklaringarna är avslutade.
(Sammanträdet avbröts kl. 12.44 och återupptogs kl. 15.00.)
Nästa punkt på föredragningslistan är rekommendationen (A5-0017/2003) av Salafranca Sánchez-Neyra för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om förslaget till rådets beslut om ingående av ett associeringsavtal mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Chile, å andra sidan (13767/2002 - KOM(2002) 536 - C5-0589/2002 - 2002/0239(AVC)).
Herr talman! Jag känner till att börja med att jag i flera avseenden borde inta andraplatsen efter den hedervärda ledamoten Salafranca Sánchez-Neyra i debatten i den här frågan, för han har åstadkommit en stor del av det vi diskuterar idag. Han är på sätt och vis - om det inte uppfattas som en hädelse - Johannes Döparen för det här avtalet. Vi har tidigare haft nöjet att tillsammans ägna konferenser åt den här frågan, vi har diskuterat den i Santiago och på andra platser. Det är oerhört viktigt att vi erkänner den roll som han och andra parlamentsledamöter har i detta viktiga och glädjande ögonblick.
Vi behandlar i dag ett mycket viktigt förslag om godkännandet av det associeringsavtal som vi undertecknade med Chile i november i fjol. Detta avtal är inte bara avgörande för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Chile, det är även viktigt för Latinamerika som helhet. Avtalet är verkligen ett konkret uttryck för Europeiska unionens vilja att ingå ett strategiskt partnerskap med denna kontinent, trots dess nuvarande ekonomiska problem, dess politiska turbulens och våldet som vissa länder i området fortfarande är drabbade av, inte minst från terrorismen - en fråga som ledamöterna förståeligt nog har uttryckt sin oro inför. Vi kommer båda från länder som förr var drabbade av vanvettig och grym terrorism och vi känner därför sympati med dessa länder, till exempel Colombia, som drabbas av terrorismens vansinne i dag.
Det är viktigare nu än någonsin för oss att skicka positiva signaler om stöd till det området - från Europeiska unionen till Latinamerika.
Parlamentet hade en aktiv och stödjande roll under avtalsförhandlingarna. I november 2001 antog parlamentet en resolution där kommissionen uppmanades att fullfölja förhandlingarna om avtalet mellan EU och Chile på andra toppmötet mellan EU, Latinamerika och Västindien i Madrid i maj 2002. Jag kan med glädje konstatera att kommissionen uppfyllde det målet och lyckades förhandla fram ett mycket ambitiöst avtal. Vi bedrev ett nära samarbete med det spanska ordförandeskapet första halvåret i fjol för att nå dit och det innebar ett stort steg framåt.
Associeringsavtalet är i första hand ett politiskt avtal - det är verkligen viktigt för Europeiska unionen att skapa privilegierade förbindelser med de länder som i likhet med Chile delar våra gemensamma värden och mål. Chile är som vi vet en aktiv aktör på den internationella arenan som stöder de värden och den politik som vi värnar om i Europeiska unionen. Det var till exempel inte förvånande att Chile i fjol ratificerade Kyotoprotokollet. Det finns många fler exempel. Vi vill definitivt fördjupa den politiska dialogen med Chile och enas kring ställningstaganden i frågor av gemensamt intresse.
Det gläder mig att Chile är angelägen om närmare politiska förbindelser med Europeiska unionen. Det framgår av det näst intill enhälliga stöd som chilenska kongressen gav avtalet i januari, mindre än två månader efter att avtalet undertecknades i Bryssel.
Avtalet mellan Europeiska unionen och Chile är dessutom ett omfattande frihandelsavtal som, enligt kommissionens viktiga undersökning med en varaktig konsekvensanalys, bör leda till en ökning av Chiles BNP med cirka 0,5 procent och bidra till en höjning av det chilenska folkets levnadsstandard. Europeiska unionen har länge varit Chiles främsta handelspartner. Avtalet bör ytterligare stärka och öka våra handelsförbindelser. Låt mig som ett exempel nämna att associeringsavtalet med Mexiko - som i många avseenden bildat mönster för associeringsavtalet med Chile - redan efter två års tillämpning har lett till att den bilaterala handeln ökat med 28 procent.
Avtalet bör leda till att vi kan övervinna hinder och bygga upp en fungerande struktur för entreprenörer som innebär större förutsägbarhet, tillit och ett större handelsflöde. Chile och Europeiska unionen har inte bara enats om en successiv avreglering av mer än 97 procent av vår bilaterala varuhandel, utan vi har även enats om en rad bestämmelser som skall underlätta handeln, inrättandet av ett frihandelsområde för tjänster, avregleringen av investeringar och det ömsesidiga öppnandet av marknaden för statlig upphandling. Större delen av kapitlet om handeln började gälla 1 februari; jag är övertygad om att entreprenörer och konsumenter på båda sidor snart kommer att skörda framgångarna av detta avtal.
Partnerskapet EU-Chile kommer dock att sträcka sig längre än politik och handel: det kommer att intensifiera vårt samarbete på en rad olika områden och stimulera en social, ekonomisk och miljömässig utveckling. Den samarbetsstrategi för 2000-2006 som har utarbetats tillsammans med de chilenska myndigheterna bör eventuellt anpassas så att rekommendationerna från undersökningen med den varaktiga konsekvensanalysen beaktas eller snarare förbättras i takt med avtalets tillämpning.
Låt mig få säga några sista ord om den institutionella ramen för associeringsavtalet. Av avtalet framgår behovet av ett ökat engagemang från det civila samhällets sida - detta bör komma till stånd genom regelbundna möten mellan företrädare för det chilenska och det europeiska civila samhället, med ett åsiktsutbyte kring tillämpningen av avtalets olika delar. Jag vill även påpeka att enligt avtalet skall ett parlamentsutskott för associeringen införas som kommer att bli ett diskussionsforum för ledamöter i Europaparlamentet och ledamöter i den chilenska kongressen. Jag hoppas att ledamöter från detta parlament kommer att delta aktivt i kommittén. Att döma av den iver man visat i påtryckningarna på oss om att upprätta detta avtal, lär det knappast bli något problem.
Jag vill än en gång tacka parlamentet för dess ledande roll i den här frågan. Jag är övertygad om att avtalet inte bara kommer att vara till fördel för folket i Europeiska unionen och Chile utan även för förbindelserna rent generellt med denna viktiga och dynamiska kontinent.
Herr talman, kommissionsledamot! Jag vill först och främst tacka de politiska grupperna för deras samarbete när det gäller utarbetandet av det här betänkandet, som antogs enhälligt i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik och jag vill betona detta samarbete, eftersom det inte är så vanligt förekommande.
För det andra vill jag gratulera kommissionen till den oklanderliga förhandlingen om detta associeringsavtal med Chile, där - kommissionsledamot Patten påminde oss om det - Europaparlamentets förslag i fråga om tidsplanen finns med och där man lyckades övervinna de svårigheter som förhandlingsdirektiven medförde. Kommissionsledamot Patten bad oss att lita på hans omdöme när det gällde att komma till rätta med bristerna i tidsplanen och resultatet har visat att han hade rätt. Resultatet, herr talman, är att vi nu ingår det mest nyskapande, ambitiösa och övergripande avtal som Europeiska unionen någonsin har förhandlat fram med ett land som inte är eller kommer att bli medlem i Europeiska unionen. Kommissionen har själv kallat det - med all rätt anser jag - ett avtal för det tjugonde århundradet? eller ?mer än ett fjärde generationens avtal?.
Jag anser att vi bör välkomna att detta avtal ingås med ett land som Chile, eftersom avtalet på sätt och vis innebär ett erkännande av den höga medborgerliga mognaden och folkets beslutsamhet när det gäller öppnande och handel.
Som kommissionsledamot Patten just sade innebär detta avtal även att vi sänder ett hoppingivande budskap till en region där situationen för närvarande är svår: instabilitet i Venezuela, kris i Argentina, det hopp och de utmaningar som valet av president Lula da Silva har väckt i Brasilien, fattigdomen på subkontinenten och även våldet i Colombia.
Jag vill särskilt tacka för kommissionsledamot Pattens ord om att han, även på Europaparlamentets vägnar, skall sända ett budskap om solidaritet till de colombianska myndigheterna med anledning av det attentat som förra helgen orsakade många dödsoffer i Bogotá.
Detta avtal - som kommissionsledamoten mycket riktigt betonade - ligger i linje med associeringsavtalet med Mexiko, som har lett till ökat handelsutbyte sedan det trädde i kraft. Avtalet går mycket längre än de krav som fastställdes vid Världshandelsorganisationens förhandlingar, eftersom en nästan hundraprocentig avreglering av handeln fastställs.
Jag vill gärna betona en aspekt som jag anser vara särskilt relevant, nämligen att Chile ingick detta associeringsavtal med Europeiska unionen innan man hade slutfört förhandlingarna om sitt avtal med Förenta staterna.
Jag vill även betona att kommissionen har förklarat att detta avtal går utöver handelslogiken, eftersom syftet med dessa associeringsavtal är att inrätta en strategisk associering mellan båda parter som grundas på principerna och rättigheterna i demokratiklausulen.
Detta avtal innebär en mycket stor avreglering av handeln. Det omfattar nästan 100 procent av produkterna, inte bara jordbruksprodukter, utan alla slags produkter. Man fastställer bestämmelser om avtalen, det innehåller tekniska klausuler och när det gäller tjänstesektorn innebär avtalet det största åtagande i fråga om avreglering som någonsin gjorts i samband med ett handelsavtal och det är det mest öppna avtal som Chile någonsin beviljat ett tredje land, herr talman. Det är också första gången som Europeiska unionen har tagit med bestämmelser om tillträde för utländska investerare i ett avtal av det här slaget.
Jag anser att detta avtal kompletterar den rad avtal vi förhandlar om för närvarande. Det enda avtal som återstår är det med Mercosur och vi väntar på förhandlingsdirektiv för förhandlingarna om avtalen om politisk dialog och samarbete med Andinska gemenskapen och Centralamerikanska gemenskapen och vi hoppas att de - vilket parlamentet har begärt vid upprepade tillfällen - kan leda till associeringsavtal.
Herr talman! I och med detta anser jag att vi kan bemöta de svåra situationer som några av de latinamerikanska länderna befinner sig i och skapa breda förbindelser mellan våra två regioner som skulle kunna bli höjdpunkten vid - det är parlamentets önskan - nästa toppmöte för stats- och regeringschefer i Mexiko. Vi hoppas att dessa avtal kan bidra till att staka ut vägen mot en strategisk och biregional associering som kan leda till den övergripande associering som är vårt mål.
Herr talman! Detta avtal innebär att de band som finns mellan våra två regioner, vilka är kallade att ingå ett politiskt, handelsmässigt och strategiskt partnerskap, får geografisk täckning. Vi får därmed fler redskap för att ta itu med de utmaningar och den osäkerhet som den globaliserade värld vi lever i innebär.
Jag tackar alla de politiska grupperna för deras positiva och konstruktiva samarbete under detta samtyckesförfarande om associeringsavtalet med Chile.
Herr talman, kommissionsledamot! Jag vill först och främst ge uttryck för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraters - och min egen - tillfredsställelse över att Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater ingår detta associeringsavtal med Chile. Detta avtal är enligt kommissionen det mest ambitiösa, nyskapande och övergripande avtal som Europeiska unionen någonsin förhandlat fram med ett land som inte är eller kommer att bli medlem i Europeiska unionen. Detta ligger, som man redan har sagt, i linje med den strategiska biregionala associering mellan Europeiska unionen och Latinamerika som parlamentet har föreslagit.
Jag gratulerar därför Salafranca till det genomförda arbetet och tackar kommissionen för de ansträngningar och den inriktning som den har gett förhandlingarna om ingåendet av detta avtal, som inleddes direkt efter det att rättigheterna och friheterna återinrättats i Chile. Det hade inte varit möjligt utan den politiska vision och den enträgenhet som de chilenska ledarna har visat prov på, från president Elwin till den sittande presidenten, Lagos, och som återspeglar Chiles och Europeiska unionens vilja att inrätta de privilegierade politiska och handelsmässiga förbindelser och det samarbete som avtalet innebär och att banden knyts närmare på grund av de värden som de båda regionerna delar och som förenar dem.
Det finns utan tvekan stora fördelar med avregleringen av marknaderna, den ekonomiska tillväxt och hållbara utveckling som avregleringen ger upphov till och de ekonomiska och handelsmässiga förbindelser som inrättas och detsamma gäller fördelarna med en politisk dialog som syftar till främjande av demokratin och utarbetande av ett gemensamt bemötande av de stora utmaningar som det nya millenniet för med sig. Jag är därför övertygad om att detta avtal - som min grupp kommer att säga ett rungande ja till - utgör ett mycket positivt steg, inte bara för förbindelserna mellan Chile och Europeiska unionen, utan för det chilenska folkets ekonomiska och sociala välfärd och att det blir en hjälp på vägen mot demokratin, som hittills har återupprättats på ett exemplariskt sätt. Chile bör tjäna, och tjänar, som ett exempel för Latinamerika under de svåra tider som råder i några av länderna.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Salafranca så hjärtligt. Det fanns anledningar varför detta avtal enhälligt och utan problem antagits i utskottet, för samarbetet har, inte bara i fråga om detta avtal utan rent allmänt, fungerat mycket bra, och i Salafranca har Chile funnit en värdig föredragande för sitt ärende.
Som redan nämnts är detta ett avtal med många syften, ett avtal som är komplett och behandlar stora områden, och som vill föra oss närmare varandra. Kommissionsledamoten har sagt att den bilaterala handeln redan under utarbetandet av avtalet stigit med 28 procent. Jag tror att det finns utrymme för ytterligare ökningar och samarbete. Men jag konstaterar att Chile egentligen förtjänar detta särskilda, nya avtal därför att landet i detta ögonblick utgör en ö av stabilitet i den latinamerikanska oceanen, där det är oroligt i ekonomiskt, politiskt och övrigt avseende. Vi har ett intresse av att bibehålla denna stabilitet och bidra till att stärka den.
Det är huvudsakligen den politiska aspekten som intresserar mig, och jag vill ta upp två punkter. Den första punkten, som till att börja med föreföll vara ett litet problem men som kunde klargöras i samarbete med chilenska ambassaden i Bryssel och genom en försäkran från regeringen, är ratificeringen av fördraget om Internationella brottmålsdomstolen. Vi lägger stor vikt vid att Chile skall ratificera detta fördrag. Vi känner till de konstitutionella problem som finns för ögonblicket. Men vi hoppas att denna ratificering snart kan ske, när vi nu blivit övertygade om att regeringen arbetar på det.
Den andra punkten är att Chile för närvarande är medlem av säkerhetsrådet. I dessa svåra tider kommer det att vara mycket viktigt att Chile samordnar diskussionerna med medlemsstaterna i Europeiska unionen och hjälper till att finna en fredlig lösning på den nuvarande konflikten.
Herr talman, kommissionsledamot! Vi bör välkomna att detta avtal mellan Europeiska unionen och Republiken Chile har ingåtts och det är även på sin plats att gratulera föredraganden, Salafranca, för hans ansträngningar och för de resultat han har nått.
Avtalet är mycket brett och kommer otvivelaktigt att öka handelsutbytet mellan Europeiska unionen och Chile och det är positivt, särskilt just nu när situationen är särskilt svår i många av Latinamerikas stater.
I fråga om industriprodukter är det värt att betona att all import från Chile kommer att avregleras år 2006 och när det gäller jordbruksprodukter kommer samma sak att ske fram till år 2012.
Avtalet ger även stora möjligheter på området för tjänster och finansiella tjänster samt allt som har att göra med investeringar. Det är även positivt att man tar med ett protokoll om fiskeföretagen.
Jag har läst rapporten från Internationella federationen för mänskliga rättigheter om den infödda minoritetsbefolkningen i Chile. Den utgör 4,4 procent av den totala befolkningen, eller 13 procent, beroende på statistisk källa.
Bland den infödda minoritetsbefolkningen är mapuchefolket störst procentuellt sett. Deras problem har samband med exploatering av regnskogarna och att man har byggt stora vattenkraftverk.
Man måste komma ihåg att dessa problem förvärrades stort under Pinochets diktatur. Vi välkomnar att betänkandet innehåller uttryckliga hänvisningar om skydd av de mänskliga rättigheterna och att den infödda minoritetsbefolkningen uttryckligen nämns.
Vi hoppas att detta avtal kan underlätta en ökad öppenhet och en ömsesidig kunskap och att den infödda minoritetsbefolkningens rättigheter erkänns.
När jag talar om Chile kan jag avslutningsvis som katalansk medborgare inte undgå att nämna hur väl Chile under gångna tider tog emot de katalaner som gått i exil i flykt från Francos diktatur.
Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger! Associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Chile befäster ett synnerligen ambitiöst och förstärkt samarbete. En sådan intensiv dialog skall självklart uppmuntras med så många tredje länder som möjligt, för att stödja den ekonomiska utvecklingen och framhålla Europeiska unionens värden på miljöområdet och demokratiska klausuler. Enligt vår mening har detta omfattande avtal dock arbetats fram alltför snabbt, framför allt den konsekvensbeskrivning som inleddes samtidigt. Vi beklagar att konsekvensbeskrivningen inte fick utgöra bakgrunden till detta associeringsavtal.
I våra ögon har EU varit alltför viljekraftigt i handelsförhandlingar och gått alltför långt i fråga om avregleringar. Unionen måste nu också inrikta sig på mänskliga rättigheter och miljö, på ett väl avvägt sätt. Efter de mörka kapitlen i Chiles historia måste all vår vaksamhet nu riktas mot de politiska rättigheterna, särskilt Mapucheindianernas framtid.
Det bör göras en noggrann avvägning av unionens fiskeintressen i Chile. Meningen med och framtiden för unionens intressen förutsätter en hållbar utveckling och förvaltning av fiskresurserna. Låt oss förhindra att de chilenska fiskarnas resurser överutnyttjas, något som har reducerat rikedomarna i våra egna europeiska hav. Och låt oss framför allt förhindra att Chile förvisas till rollen som fiskgrossist, som ersättning för våra hamnar i gemenskapen.
Vi anser slutligen att detta omfattande avtal skulle ha föregåtts av en lika omfattande diskussion. Detta avtal, tänkt som ett föredöme för 2000-talet, har hanterats alltför hastigt. Avtalet är intressant då det innehåller punkter om mänskliga rättigheter och samråd med det civila samhället, men avtalet hade ändå förtjänat en grundligare debatt om eventuella följder, både positiva och negativa. Vi ställde en muntlig fråga om detta för att få till stånd en debatt av samma betydelse som avtalet, men förslaget anammades inte.
Men dessa synpunkter utgör långt ifrån hinder mot att genomföra det avtal vi nu behandlar. De är i stället - det vill vi betona - förutsättningar för ett lämpligt avtal som kommer att hålla i längden. Gruppen de Gröna önskar att detta avtal för 2000-talet blir en ledstjärna för ett nytt handelsutbyte, grundat på rättvis handel, miljöhänsyn och mänskliga rättigheter.
(Applåder)
Herr talman! Enligt kommissionen skall det nya associeringsavtalet mellan Chile och Europeiska unionen vara, jag citerar, det mest ambitiösa, nyskapande och övergripande avtal som EU någonsin förhandlat fram med ett land som inte är eller kommer att bli medlem i Europeiska unionen. Detta avtal betecknas som den fjärde generationens avtal och bör till och med, säger man, utgöra ett föredöme för framtida associeringsavtal med andra länder i Latinamerika.
Dessa storslagna utsikter är dock mer oroväckande än glädjande. På det ekonomiska området föreskriver avtalet att tullgränserna skall avskaffas helt och hållet, men i motsats till vad frihandelsextremisterna påstår är gränser inga hinder mot handel. Tvärtom. Eftersom de har en funktion jämförbar med slussarna inom flodtrafiken möjliggör de en reglering mellan länder med olika levnadsstandarder. Många av våra industrier har redan fått betala för tullnedrustningen. Genom Världshandelsorganisationens avtal, som godtagits av Bryssel, har de således tvingats att omlokalisera sin produktion för att möta konkurrensen. Utvidgningen till öst, som beslutades i all hast, kommer att förvärra detta fenomen. Om den fjärde generationens avtal kommer att utsträckas till att omfatta hela Latinamerika blir miljoner fler kvinnor och män arbetslösa. Och möjligheterna är små för att de sista jordbrukare hos oss som kommer att överleva utvidgningen till öst också kommer att överleva utvidgningen till väst, eftersom avtalet föreskriver en nästan total avreglering av jordbruksimporterna inom en tioårsperiod.
På det politiska planet talar man nästan lyriskt om att bilda en transatlantisk församling för Europa och Latinamerika. Efter att ha byggt upp en byråkratisk överstat i Bryssel och slukat Östeuropa, som knappt hunnit komma ur det sovjetiska imperiet, är eurofederalisterna ännu inte mätta. När och var kommer de att hejda sig? Med något slags politisk frosseri vill de efter Turkiet och Mindre Asien få in hela Latinamerika i sin ekonomiska ordning. Visst finns det en naturlig solidaritet mellan våra nationer och länderna i Latinamerika. Men på samma sätt som vi vill ha ett Europa med fria fosterländer - och inte ett antinationellt och antisocialt Europa - vill vi att Europas nationer grundar sitt samarbete med de latinamerikanska nationerna på principen om nationell suveränitet och ekonomisk realism.
Herr talman! Jag ville bara säga till Lang att öppningen gentemot världsmarknaderna har lönat sig för Chile. Levnadsstandarden har stigit, tillväxten i Chile är mycket högre än i andra latinamerikanska länder, och jag hoppas bara att denna politik kommer att smitta av sig på de andra.
Till Patten vill jag gärna säga att vi redan nu samarbetar aktivt med parlamentsledamöterna från Chile. Redan i höstas - innan avtalet ratificerades - hade vi ett möte och förvånansvärt nog en utomordentligt livlig diskussion här i Strasbourg med kongressen och parlamentet från Chile. Det problem som vi har nu är inte avtalet. Avtalet är utmärkt, och jag vill också gratulera herr Salafranca till hans utmärkta betänkande. Vi har ett avtal, men detta avtal får inte bara bli tomma ord. Det måste få ett konkret innehåll. Jag vill för övrigt erinra om att vi också har ett forskningsavtal med Chile. Också detta förtjänar att få ett innehåll, så att det inte förblir ett rent formellt dokument. Det vill jag uppmana oss till! Till detta behövs pengar, men pengar är inte det viktigaste. Till detta behövs framför allt vilja, vilja från de europeiska institutionernas sida, men också från företagens och organisationernas sida.
Slutligen hoppas jag att detta avtal, som också innebär ett mycket starkt politiskt uppdrag, bidrar till att Latinamerika växer samman, att Europas förbindelser med Latinamerika växer och framför allt att samarbetet med Chile bidrar till att övervinna konflikterna i några av Latinamerikas länder - delvis öppna konflikter som i Colombia.
Herr talman! De flesta föregående talare har sjungit avtalets lov, i första hand föredraganden. Jag skulle vilja stämma in i denna nästan enhälliga kör, men jag måste medge att jag är villrådig.
Den verkliga frågan, den enda som förtjänar att ställas, är följande: kommer folken i denna stat att bli mindre fattiga, mer upplysta och bättre omvårdade i morgon, tack vare detta avtal? Kommer de att kunna surfa på Internet och resa om de vill? Jag är inte säker på det. Det finns i alla fall ett folk som i likhet med mig tvivlar, och det är Mapuchefolket. För det första har den chilenska regeringen ännu inte ratificerat Internationella arbetsorganisationens avtal 169 om ursprungsbefolkningar. Polisen har många gånger utövat ett godtyckligt våld mot ursprungsgrupper men har ofta sluppit straff. I avtalet hävdas vidare att en av de vägledande principerna för avtalet är hållbar utveckling, samtidigt som Mapuchemarkerna exploateras hänsynslöst för sina naturresurser: skogsavverkningar och dammbyggen som gör att fäderneärvda marker översvämmas, vilket är en följd av nationella vattenplaner. Jag är till sist inte heller säker på att avtalets övergripande liberalism möjliggör en harmonisk utveckling av ekonomin i denna stat. Det ekonomiska och valutamässiga beroendet kan leda till en ?argentinisering? av landet. Så ser riskerna ut, och så ser mina tvivel ut. Jag kommer att avstå från att rösta om detta avtal.
Herr talman! Något som inte har nämnts under debattens gång är det fiskeriprotokoll som bifogas avtalet. Följden av protokollet är att företag med EU-stöd nu kommer att tillåtas investera i Chile med äganderättigheter på upp till 100 procent. Därmed får de direkt tillgång till det chilenska fiskebeståndet. Det finns många anledningar till oro för fiskesamhällena på den chilenska kusten. Orättvis konkurrens med den lokala icke-industriella sektorn och de okända effekterna för de marina resurserna till exempel. Vi behöver bara titta på fallet Argentina.
Företag från EU får möjlighet att köpa upp chilenska fiskeandelar av ett fullständigt exploaterat fiskebestånd; de får även rätt till fri tillgång till Chiles underexploaterade fiskeriresurser. De möjligheter som protokollet ger EU:s fiskeföretag i kombination med privatiseringsprocessen i de chilenska fiskerierna utgör ett hot mot den icke-industriella fiskerisektorns hållbarhet. Protokollet kommer att användas till att överföra en del av EU:s överkapacitet till de chilenska farvattnen.
Jag är trött på ansvarslösheten och det hänsynslösa utnyttjandet i sättet att angripa problemet med överkapaciteten hos EU:s fartyg. Är det en ren tillfällighet att protokollet bifogades och tvingades igenom under det spanska ordförandeskapet? Det tycks ha använts som ett förhandlingsobjekt utan hänsyn till en sektor som sysselsätter mer än 60 000 fiskare och står för bortåt 400 000 arbetstillfällen inom industrin i det området.
De icke-industriella fiskerierna bidrar med över 90 procent av den fisk som konsumeras på lokal nivå och står för 25 procent av exportintäkterna från fiskerimarknaden. Därför är det oacceptabelt att den aspekten inte har bedömts och beaktats ordenligt.
Herr talman! Den här debatten har varit något livligare än vissa av oss hade väntat. Jag ställer mig helt bakom Linkohrs kommentarer som svar till Lang, som kanske bor på rätt planet, men det är definitivt inte samma planet som jag bor på. Som företrädare för den byråkratiska superstaten vill jag börja med att svara Sakellariou på den viktiga fråga han tog upp om Internationella brottmålsdomstolen.
Han känner säkert till att Chile deltog aktivt i förberedelserna av stadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Den 22 januari i fjol godkände den chilenska deputerandekammaren texten med stor majoritet, medan senaten bad den chilenska författningsdomstolen om råd. Domstolen påpekade att det skulle bli nödvändigt att ändra den chilenska författningen innan avtalet kunde godkännas.
En ändring av författningen är en långdragen procedur, eftersom det krävs två tredjedelars majoritet i kongressen, och därför kan avtalet inte ratificeras ännu. Ratificeringen av avtalet står dock högt uppe på den chilenska regeringens politiska dagordning, eftersom den är i linje med landets utrikespolitik med ett främjande av respekten för de mänskliga rättigheterna. Om det är ett land som bör förstå argumenten för en internationell brottmålsdomstol, är nog ledamoten och jag överens om att det är Chile.
Han sade även att han hoppas att den chilenska regeringen som medlem av säkerhetsrådet försöker samordna sin reaktion på krisen i Irak med EU:s medlemsstater. Jag hoppas att han inte uppfattar det som ett lèse-majesté från min sida om jag säger att jag hoppas att medlemsstaterna i Europeiska unionen kommer att försöka samordna sin politik inom själva säkerhetsrådet när de behandlar den fruktansvärda krisen i Irak.
(Applåder)
Vi har artikel 19 i fördraget och vi har Maastrichtfördraget, men jag kanske inte skall gå närmare in på det. Det är intressant att vi i konventet diskuterar hur mycket längre vi kan gå i vår samordning av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik när vi inte ens tillämpar och fullföljer bestämmelserna i Maastrichtfördraget. Hur som helst använder jag bara det han sade om Chile som en avtryckare för att avfyra några av mina tankar i den här frågan.
Flera ledamöter har tagit upp frågan om indianbefolkningen som alltid är en angelägen fråga vid sådana här tillfällen. Eftersom det är svåra frågor försöker den chilenska regeringen hantera dem på ett varsamt och demokratiskt sätt. De har gjort upp en politisk dagordning som ett försök att lösa en del av dessa utmaningar. De har vidtagit minst 16 konkreta åtgärder för att bidra till hanteringen av problem som ledamöterna har blivit informerade om.
Jag anser att vi kan bidra till de insatser den chilenska regeringen redan gör, till exempel genom samarbetsprojekt som finansieras med de medel som parlamentet har röstat fram.
Vad fiskerifrågan beträffar - och jag inser vilken kontroversiell fråga det kan vara - vill jag påminna de ledamöter som uttalat sig om att associeringsavtalet inte omfattar ett fiskeriavtal, även om vi är intresserade av att ingå ett sådant. Vi har det protokoll som nämndes. Gemenskapens fiskeriföretag kommer att få rätt att äga chilenska fiskeriföretag till 100 procent. Det är emellertid exakt samma villkor som gäller för chilenska investerare. Det innebär att de till exempel måste respektera de fångstkvoter som anges i de chilenska lagarna. Det finns i Chile detaljerade lagar där frågan om en utarmning av beståndet tas upp, eftersom en allvarlig minskning av fångstnivåerna för vissa arter, huvudsakligen till följd av överdrivet fiske, konstaterades i slutet av 1990-talet. Det vore inte riktigt att påstå att ett förverkligande av avtalet skulle leda till en överexploatering av fiskeriresurserna.
Vi bör alla vara medvetna om den dynamik som nu råder inom den icke-industriella fiskerisektorn i Chile och den bör framhållas när vi diskuterar dessa frågor. Denna sektor är huvudleverantör av skaldjursprodukter till den inhemska marknaden för färsk fisk. Den står för närvarande för 25 procent av exportintäkterna från fiskeriprodukterna. En markant ökning inom den icke-industriella fiskerisektorn har registrerats på senare år och sektorns intressen har tillvaratagits i den fiskerilag som nyligen antogs. Om sysselsättningen inom det icke-industriella fisket kommer att minska på längre sikt - och det kan mycket väl hända eftersom det icke-industriella fisket är en mycket arbetsintensiv men inte kapitalintensiv verksamhet - kommer det förmodligen att ske både med och utan det avtal vi diskuterar i dag.
Jag kan därför utan några reservationer rekommendera kammaren detta avtal. Jag är säker på att kommissionens vice ordförande också skulle skriva under på allt vi försöker uppnå med detta viktiga avtal.
Jag vill än en gång tacka Salafranca Sánchez-Neyra och hans kolleger, Linkohr och andra, som har visat ett sådant aktivt intresse för denna fråga. Det här är en modell för avtal av denna typ. Det är den typ av avtal som inte kommer att göra världen fattigare, som inte kommer att bringa människor ?lycka? som den nordkoreanska ekonomin - som vissa personer stöder - utan som kommer att göra världen till en mer framgångsrik plats som garanterar att vi skyddar vår miljö bättre och uppnår en större politisk stabilitet än vi annars skulle göra.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0019/2003) av Caveri för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett system med miljöpoäng för transport med tung lastbil genom Österrike 2004 (KOM(2001) 807 - C5-0699/2001 - 2001/0310(COD)).
Herr talman, ärade ledamöter! Detta förslag lades fram den 20 december 2001 på begäran av Europeiska rådet i Laeken. Kommissionen anser emellertid att systemet med miljöpoäng inte är hållbart på lång sikt och att det inte kommer att lösa trafikproblemen i de känsliga områdena.
Den text som vi lägger fram innehåller några särskilt viktiga punkter, till exempel punkten om att bestämmelsen om 108 procent utgår, vilken inskränker den årliga övre gränsen för det antal transitresor som gemenskapens tunga lastbilar får göra genom Österrike. Däremot behålls det system som för närvarande är i kraft i hela Österrike och även det antal miljöpoäng som kan utnyttjas för år 2003. I själva verket kommer målet för systemet att nås år 2003, nämligen att minska utsläppen med 60 procent under en tolvårsperiod.
Detta förslag utgör följaktligen ett svar på önskemålen från stats- och regeringscheferna, det innebär att systemet med miljöpoäng förlängs under en begränsad tid - ett år som kan förnyas två år i följd med ytterligare ett år, det vill maximalt tre år - men detta förslag får under inga omständigheter vara slutgiltigt, utan är helt enkelt en provisorisk lösning medan man fortsätter att söka andra lösningar.
Herr talman, kommissionens vice ordförande, ärade kolleger! Vi står inför en europeisk fråga, även om talarlistan domineras av italienare och österrikare. Men låt mig genast säga, att jag mycket väl förstår österrikarnas oro, eftersom jag själv kommer från alpregionen. Fallet Österrike och frågan om alperna i dess helhet är den direkta konsekvensen av en transportpolitik som måste ändras i grunden, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av vitboken - som vi av en ren tillfällighet diskuterar nu under eftermiddagen.
Det finns två behov: å ena sidan den fria rörligheten för varor, den inre marknaden och, å den andra, miljöskyddet, trafiksäkerheten, folkhälsan, med andra ord det som med ett modeord brukar kallas hållbar utveckling. Men hur skall då transporterna utformas? Skall det bli färre lastbilar, fler tåg, mindre likriktning inom transportsektorn, mer intermodalitet, färre vägar och vägtunnlar, men fler järnvägstunnlar. Det behövs en komplicerad ny balans för hela branschen som tar hänsyn till den fria marknaden, men även till behovet av att ha klara riktlinjer, bland annat när det gäller de verkliga transportkostnaderna, en konsekvent prispolitik, frisläppande av resurser för investeringar inom järnvägssektorn, en europeisk ordning för järnvägssystemet med åtgärdspaket för järnvägssektorn, ett särskilt direktiv om säkerheten i tunnlar och gemensamma regler för att transporterna på väg skall bli säkrare. Slutligen kraftfulla initiativ för att få renare fordon, samt, avslutningsvis, utnyttjande av system som satellitsystemet Galileo för att kontrollera lastbilsflottan.
Fallet Österrike: det är viktigt för alperna, men det gäller även andra stora bergsmassiv som Pyrenéerna. Vi står inför en formlig explosion av trafikvolymerna, och detta fenomen kommer att intensifieras ännu mer i och med utvidgningen. Historiskt sett har Österrike utvecklat systemet med miljöpoäng - som nu är på väg att tyna bort - och vi har från och med Laeken fått se ett råd som varit egendomligt vacklande fram till midnatt förra året, när man kom fram till det som i utskottet har kallats en virtuell lösning, dvs. en lösning som egentligen inte existerar i siffrornas verklighet. Det är därför Europaparlamentet, i utskottet för regionalpolitik, transport och turism, med stor majoritet valde en egen väg, en väg som utgår från det förutsatta behovet av att skapa utsikter till en rättslig grund som framför allt utgörs av alpkonventionens transportprotokoll, som kommer att vara det enda instrumentet som kan tvinga Europeiska unionen att reglera flödena av lastbilstrafik i alpområdena. Det behövs en ny politik, en politik som i den schweiziska modellen ser det exempel som på något sätt måste kopieras.
Det utskott som jag är ordförande i har gjort vad det kunnat för att hitta en balanserad lösning. Vi har bjudit in ministrar, vi har till och sett till att man slutligen tidigarelägger tidpunkten för den nya järnvägen genom Brennerpasset från 2021 till 2012. I de ändringsförslag vi lägger fram i kammaren har vi framför allt försökt komma fram till en lösning som gör att vi kan lämna systemet med miljöpoäng, men som gör att vi hittar en lösning, fram till 2006, för de känsliga alpområdena, en lösning som grundas på nödvändigheten, som jag sade, av att ta hänsyn till alpkonventionens riktlinjer, men på ett mer generellt plan. Det är till exempel ingen tillfällighet att ändringsförslag 15 avser andra områden, som Fréjusområdet, alperna nordväst om Italien, Mont Blanc-området och de österrikiska alperna, dvs. hela alpområdet, för detta är den helhetsbild som jag tror vi måste försöka föreställa oss. Med stor noggrannhet har vi, framför allt i artikel 13, försökt komma fram till denna reglering av TIR-trafiken, detta system för att begränsa trafiken 2004-2005-2006, som under 2005-2006 leder till ett förbud för EURO 0 och EURO 1, en begränsning av EURO 2 och fri passage för EURO 3.
Slutligen några ord om ändringsförslagen: jag tycker inte att ändringsförslagen från Swoboda och Simpson är godtagbara. I deras förslag försöker man ändra substansen i det förslag som med stor majoritet lämnade utskottet. Jag kan inte heller godta ändringsförslaget från Rack, för även det skulle innebär en förändring av grundförutsättningarna. Ändringsförslag 19 från de gröna är intressant och det kommer att diskuteras vidare i framtiden. Slutligen tror jag man måste säga ?nej? till ändringsförslagen 20 och 21, för även när det gäller dem, så medför de att förslaget i sin helhet förändras.
Herr talman! Låt mig avsluta med att säga att som ordförande i utskottet och i min egenskap av föredragande har det varit min skyldighet att hitta en balans. Kanske borde jag som alpinist ha siktat högre, men jag tror det kunde vara lämpligt för parlamentet att ta hänsyn till det faktiska läget i diskussionen.
I parlamentet, herr talman, har vi tack vare de samordnande ansträngningarna av föredraganden i ganska hög grad kunnat nå enighet. Man har föreslagit en ny reglering som skall ersätta det gamla systemet med miljöpoäng. Eftersom målsättningarna för det gamla systemet, som upphör i slutet av 2003, uppnåddes under 2002 menade vi att en fortsättning med det gamla systemet inte skulle vara bra. Föreliggande reglering syftar till en god balans mellan å ena sidan skydd av det känsliga alpområdet och den österrikiska befolkningens önskemål och å andra sidan den mycket grundläggande principen om den fria rörligheten för varor. Det är inte lätt för någon att nå en välbalanserad lösning för transittrafiken genom de österrikiska Alperna. Oron vad gäller miljöförstöring och befolkningens hälsa är förståelig. Österrike är geografiskt sett nu en gång ett genomfartsland, det är också anledningen till att vi har föreslagit att utestänga de lastbilar som orsakar mest föroreningar från detta område. Samtidigt uppmanar vi rådet och kommissionen att främja den rena och tystgående lastbilen i kategori EURO-4 så snart som den kommer ut på marknaden, genom att införa en inköpssubvention för att lindra den ansenliga ekonomiska börda som dessa lastbilar kommer att utgöra för transportföretagen.
Detta är i mina ögon en av de stora fördelarna med parlamentets förslag i förhållande till förslaget från rådet och kommissionen. Genom att främja renare lastbilar stimuleras transportföretagen till att skaffa miljövänliga fordon. Renare lastbilar, de så kallade EURO-3 och EURO-4, är därför inte beroende av kvotsystemet utan har fri passage. Varken i kommissionens eller rådets förslag stimuleras på något sätt användandet av miljövänliga lastbilar. Användandet av den miljövänliga EURO-4 tillrättavisas till och med genom minskande av det antal poäng som skall tillhandahållas.
Vidare måste det också vara glasklart för alla berörda parter att upphörandet efter 2006 verkligen är slutgiltigt. Det kan absolut inte bli tal om ytterligare förlängning eller någon annan form av kvotsystem. Det österrikiska undantagstillståndet kan inte fortsätta att dröja, i synnerhet inte med tanke på den diskriminerande karaktären hos det gamla systemet. Endast 10 procent av tonkilometrarna på österrikisk mark gäller transittrafik genom Österrike, medan inga krav alls ställs på den nationella trafiken för att ta itu med de skadliga utsläppen av kväveoxider. Kopplingen mellan ikraftträdandet av direktivet om avgiftsbeläggning av infrastruktur och avslutande av systemet med poäng gäller alltså också enbart om direktivet om avgiftsbeläggning träder i kraft före slutet av 2006.
Jag har två angelägna uppmaningar, herr talman. Den första till Europeiska kommissionen. Gör det möjligt för rådet att komma till parlamentet med ett system för stöd för EURO-4 utan att riskera sådan kritik som statsstöd brukar ge upphov till. En annan angelägen uppmaning är riktad till Österrike: gör också något från er sida, öka antalet tåg och se till att de är mer miljövänliga. Till sist, sätt fart på verksamheten runt Brennertunneln: 2021 är definitivt oacceptabelt. Jag är helt övertygad om att min kollega Paul Rübig kommer att instämma i detta stöd också för mindre och medelstora transportföretag.
Herr talman, kommissionsledamot! Caveris betänkande är verkligen utmärkt, men det hindrar inte att vi känner en viss känsla av obehag när vi nu skall rösta: ett obehag - det kan det vara lämpligt att påminna om - som beror på rådets inställning, som vi anser vara formalistisk och fullständigt oacceptabel. I ett sammanträde på nyårsafton, den 31 december, beslutade man på ett par timmar om en majoritetslösning som berövar denna lösning allt sunt förnuft, eftersom det är en lösning som inte upptagits, som inte accepterats av medlemsstaterna och de närmast berörda, som Österrike och Italien. Det känns också obehagligt att man beslutat att erbjuda två länder, Grekland och Portugal, undantag för vissa klasser av lastbilar, som om vi fortfarande skulle befinna oss i början av integrationsprocessen och det skulle vara nödvändigt att gå vidare med undantag och lättnader.
Min känsla av obehag, herr talman, beror också på den djupgående konflikt som detta system med miljöpoäng medför, utan att lösa problemet som kommissionsledamot de Palacio pekade på för ett tag sedan. Vi är i själva verket på väg att förlänga ett övergångssystem som accepterades när Österrike blev medlem av Europeiska unionen, men bara tillfälligt, just därför att det innebar ett avsteg från fördraget vad gällde den fria rörligheten för varor och i detta fall även på grund av att det innebär ett ingrepp i alpområdet, som redan utgör ett naturligt hinder för vissa länder när det gäller rörligheten för varor.
Som kommissionsledamoten så riktigt påpekade, så fortsätter vi med en lösning som förblir en övergångslösning, och detta är det tredje skälet till vår tveksamhet, dvs. den långsamhet med vilken vi rör oss mot den naturliga lösningen, den lösning som heter Brenner, som stavas intermodalitet. Det är för övrigt redan positivt - kollegan Caveri påminde om det - att vi i detta sammanhang kan bestämma ett datum som ligger något närmare, som är något mindre osannolikt än 2021, det datum som ursprungligen föreslogs den österrikiska regeringen för att påbörja arbetena i Brennerpasset.
Herr talman! Obehaget kommer sig slutligen av det groteska sätt på vilket man försökt skapa en ganska schematisk konflikt i detta parlament mellan dem som främjar och garanterar respekten för miljön och dem som enbart ser till speditionsfirmornas intressen. Men så är det inte! Det verkar vara en oacceptabel förenkling. Vår grupp - och jag tror hela parlamentet, som inte har sparat på ansträngningarna när det har gällt att försöka hitta kompromissändringsförslag - har i första hand prioriterat en hållbar utveckling och miljöns kvalitet i alpkedjan. Förtjänsten hos Caveris betänkande och hos alla de kolleger som har bidragit till det är att man kommit fram till ändringsförslag som på ett balanserat sätt kan förena behovet att skydda miljön med den grundläggande principen om fri rörlighet.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag påminna om att en förlängning inte är en lösning, utan ett sätt att skjuta problemet på framtiden. Nu är det regeringarna som får säga sitt.
Herr talman! Jag vill plädera här i dag för den nederländska ?poldermiljöpoängen?, den skotska ?höglandsavgiften? och den spanska ?Pyrenéerskatten?. För ordnings skull och för översättningen: detta är inte seriöst. Systemet med miljöpoäng, kopplat till alpområden med som mål att skydda den lokala miljön, mot bakgrund av det orättvisa lokala österrikiska undantagstillståndet och rätten till fri rörlighet för varor gör att jag inte är någon förespråkare av det nuvarande systemet. Jag blev därför inte entusiastisk då jag hörde att det danska ordförandeskapet hade lyckats med att förlänga systemet till 2006. Frankrike och Italien har också alpområden, Pyrenéerna är också ett mycket känsligt område.
Min kollega Caveri har genom sitt betänkande lyckats förbättra denna omdömeslösa förlängning av rådet från ett dåligt system till rimliga proportioner. Vad som måste ske det sker. Förorenaren betalar och de mest miljövänliga lastbilarna kommer fortsättningsvis att vara undantagna från miljöpoängens fulla funktion. Jag gläder mig också åt förhållningssättet att inte längre betrakta de österrikiska Alperna som en enda helhet, utan att se till just de områden där man verkligen har att göra med känsliga miljöomständigheter. Om Österrike vill ta itu på allvar med miljöförstörande transittrafik måste man investera i infrastruktur, investera i spår, investera i tunnlar. Att ta avstånd från problemet genom att plädera för ett strängare system med miljöpoäng är enligt min uppfattning inte solidariskt med kringliggande länder. Det skulle i stället kunna leda till ökad trafik i dessa länder, och den europeiska miljövinsten är för begränsad eftersom man måste köra en omväg. Jag hoppas innerligt på ett lyckligt slut på omröstningen i morgon.
Herr talman! Schweiz försöker att utestänga tunga lastbilar i transittrafik från vägarna genom Alperna och att låta de lastbilar som ändå får tillstånd att köra där betala för förbättring av järnvägen. Österrike skulle förmodligen vilja göra på samma sätt i fråga om trafiken i nordsydlig riktning, men medlemskapet i Europeiska unionen medför hinder för detta. Tyska och italienska vägtransportföretag vill helst ha en avgiftsfri passage, liksom de i denna sektor starkt representerade nederländska företagen. Vid Österrikes anslutning till Europeiska unionen kom man överens om en kompromiss om en distributionsmodell. Landet sattes därefter under tryck för att tillåta fler och tyngre lastbilar. Den som vill skydda de kringboende och deras boendemiljö mot bullerstörningarna och luftföroreningen från stora strömmar av lastbilar har därför nu anledning att misstro motiven för varje ny reglering. Eftersom den nu föreslagna lösningen består av en kombination av kvoter, förbud och avgifter väljer en majoritet i min grupp att för år 2004 ändå hellre fria än fälla, men utan en järnvägstunnel på Brennersträckan är problemet olösbart.
Herr talman, kommissionsledamot, ärade kolleger! I samband med miljöpoängen framställs Österrike offentligt ofta som ett land som envist och med all makt vill genomdriva sina intressen gentemot unionen. Vi anser alla, både de österrikiska gröna och Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, att det här finns behov av information. Det handlar inte uteslutande om ett internt österrikiskt problem. Det handlar också om hela det känsliga alpområdet. Där är jag inte överens med kollegan Vermeer.
Vi skall inte spela ut den fria rörligheten för varor mot en balans inom ekosystemet. Det handlar alltså - här är jag överens med Caveri - också om ett europeiskt problem. Därför måste försöken att lösa detta också komma från Europeiska unionen.
Österrike kan inte på egen hand klara av problemet för hela området. Man kan ha delade meningar om miljöpoängen. De utgjorde ett instrument. Man kan anklaga Österrike för att det inte har gjort sina läxor, inte sökt eller funnit några allierade. Österrikes åtgärder var kanske något för knappa, och järnvägarnas kapacitet utnyttjades inte fullt ut. Det är möjligt.
Men vi väntar! Vi väntar på ett europeiskt förslag. Diskussionen i dag hade vi inte alls behövt föra, om vi i god tid hade tagit itu med den komplexa transportfrågan: uppställning av infrastrukturkostnaderna, det begärda direktivet om kostnader för transportinfrastruktur; det finns rykten om att dokumentet existerar. Men vi känner inte till någonting om det. Vi vet inte heller om det finns särskilda åtgärder för de känsliga alpområdena, eller om det finns sådana särskilda åtgärder för känsliga områden i Europa över huvud taget.
Var snälla och betrakta våra ändringsförslag på följande sätt: Vi vill med dessa ändringar göra rättvisa åt transportproblemen liksom åt miljö- och hälsoproblemen, både när det gäller transporterna inom Alperna och de transporter som går över eller genom Alperna. Det är inte möjligt utan en övre gräns. Vi vill inte ha några tidsbegränsade övergångslösningar. Vi behöver en effektiv lösning fram till dess att ett direktiv om kostnader för transportinfrastruktur träder i kraft, ju förr desto bättre.
Betrakta våra förslag i en komplex ram för en gemensam europeisk transportpolitik. Med tanke på alpkonventionen skulle det kunna vara ett skolexempel inte bara för de österrikiska Alperna och inte bara för Alperna, utan för alla känsliga områden i Europa. Det skulle hela den europeiska befolkningen, som bor i dessa områden, tacka oss för.
(Applåder)
Herr talman, ärade kolleger, herr Jarzembowski! Er tålighet kommer i dag att bli svårt satt på prov när det gäller Österrike, men jag ber om förståelse! Ärade kolleger! Vid omröstningen om en förlängning av miljöpoängssystemet handlar det om vitala österrikiska intressen. Målet att varaktigt och hållbart minska skadliga ämnen, vilket formulerats i transitavtalet, har hittills inte uppnåtts. Belastningen som orsakas av transittrafiken har i vissa delar av mitt hemland nu nått en orimlig omfattning.
Genom förslagen i Caveris betänkande urholkas miljöpoängssystemet fullständigt. Jag ber därför om stöd för ändringsförslag 18, som lagts fram av några österrikiska ledamöter, över partigränserna, och som bygger på kompromissförslaget från det danska ordförandeskapet i rådet. Även om jag inte anser att detta förslag går tillräckligt långt, så utgör det åtminstone en möjlig medelväg för alla inblandade. Österrike är inte ute efter att rädda sitt miljöpoängssystem långt in i framtiden. Också för oss handlar det om en rättvis och framför allt hållbar europeisk transportlösning. Men så länge den inte finns inom synhåll och det nya direktivet om kostnader för transportinfrastruktur inte har utfärdats, måste man komma överens om övergångsbestämmelser för transittrafik, som tar hänsyn till Österrikes önskemål.
Herr talman, fru vice ordförande i kommissionen, kära kolleger! Frågan om transporter för lastfordon genom Österrike är en viktig inrikespolitisk fråga för alla österrikare. Det var den under åren 1992-1994 vid förhandlingen om transitavtalet, och vi gjorde rentav då vårt samtycke till ett medlemskap i gemenskapen anhängigt av en bra och framtidsorienterad lösning av detta problem. I dag liksom då betraktar vi regleringen av transittransporterna som ett slags flaggskeppsfråga. Vi ville inte då och vi vill inte heller i dag få någon som helst förmånsbehandling, alltså specialbestämmelser för vårt land i form av varaktiga undantag från den inre marknaden. Det vi ville och fortfarande strävar efter är en framtidsorienterad transportpolitik i unionen, där man förutom friheterna på den inre marknaden och som tillägg till dem också tar lämplig hänsyn till önskemålen från de boende som berörs och den miljö som drabbas av trafiken, särskilt i känsliga områden.
Vi anser att dessa önskemål är i samklang med kommissionens transportpolitiska mål. Kommissionen utlovar i vitboken om transporter, som vi kommer att diskutera här, att man skall ta upp bestämmelser i det planerade nya direktivet om kostnader för transportinfrastruktur, där det föreskrivs att det skall tas ut avgifter för användningen av infrastrukturen liksom att externa kostnader skall tas med, och där man helt konkret överväger tvärsubventionering till förmån för mer miljövänliga transportsätt. Allt detta vill även vi ha. Därför är det så viktigt att man under tiden när transitsystemet utlöpt, och innan det nya direktivet trätt i kraft, inte skapar några luckor. Vi behöver lämpliga övergångsbestämmelser för detta. Det danska ordförandeskapet i rådet har i sina ansträngningar att på rådsnivå nå en kompromiss mellan alla parter i denna mycket känsliga fråga, nästan nått sitt mål, men bara nästan, eftersom inte tillräckligt många transportministrar då kom till Bryssel.
Efter att vi fattat beslut i parlamentet kommer rådet vid sitt möte med transportministrarna att uppmanas att också formellt besluta om den kompromiss som man redan kommit fram till i saken, och för detta vore det viktigt om vi från parlamentets sida också kunde ge tecken till att vi tror på en gemensam, bra, framtidsorienterad lösning av problemet. Jag ber er därför att i alla österrikiska kollegers namn ge ändringsförslag 18, som alla fyra politiska grupperingar i vårt land huvudsakligen står bakom, så stor majoritet som möjligt. Människorna i ifrågavarande områden och miljön kommer att tacka oss.
Herr talman, fru vice ordförande, kära kolleger! Jag uppskattar kollegan Caveri mycket, men jag håller ändå inte med honom om att det förslag som nu föreligger för omröstning är mycket balanserat. Åtminstone tas det där inte tillräcklig hänsyn till Österrikes intressen. Jag är emellertid egentligen inte besviken över förslaget som österrikare, utan som en som miljön ligger särskilt varmt om hjärtat. Jag tror att vi med all rätt måste utgå från att vi i fråga om transporterna måste komma fram till en varaktig lösning. Det är nog så att transittrafiken utgör ett särskilt problem därför att det praktiskt taget inte medför någon nytta för landet, men innebär mycket höga kostnader och miljöskador.
Ändå håller jag med om, som alla talare här, att vi måste komma fram till en allmän varaktig lösning, som innefattar alla lastfordon som åstadkommer föroreningar. Jag håller med kollegan om att vi absolut vill ha miljövänliga lastfordon, men vi har dem ännu inte. För vi vet mycket väl att lastbilar i kategori EURO 4 praktiskt taget inte finns på marknaden ännu. Också av den anledningen behöver vi övergångsbestämmelser. Här säger vi mycket tydligt att det är övergångsbestämmelser som vi behöver! Järnvägarna måste byggas ut, det stämmer! Men, kära kollega Peijs, år 2000 - och här har ingenting ändrats - fanns det enbart på Brennerförbindelsen 36 miljoner ton fraktkapacitet till fritt förfogande. Järnvägarna utnyttjas inte. De är helt enkelt alltför dyra, så länge som det inte finns något förnuftigt vägavgiftssystem. En kollega anser att det skulle vara orättvist att skapa förutsättningar enbart för Österrike. Vi är gärna beredda att vara solidariska med de andra regionerna på denna kontinent. Men det får ändå inte vara så att bara Schweiz har möjlighet att ta ut motsvarande vägavgifter och att investera pengarna i tunnlar. Vi är också gärna beredda - och jag är absolut för detta - att bygga Brennertunneln tidigare. Men vi måste också ha möjlighet att finansiera den. Om man å ena sidan inte skapar någon finansieringsmöjlighet, och å andra sidan säger att järnvägarna måste byggas ut, men att dessa sedan inte utnyttjas ens när de är utbyggda, eftersom ingenting stimulerar till det, då kan hela systemet inte fungera.
Vi hoppas verkligen att det kommer ett direktiv om kostnaderna för transportinfrastruktur. Men jag är nog nyfiken på diskussionen, och jag ser några här i salen som kommer att säga att man också måste ta hänsyn till miljökostnaderna, det är ju ändå inte så mycket, och i fråga om tvärfinansieringen måste man vara mycket försiktig. Jag kan redan se för mig förslagen till nästa betänkande från Izquierdo Collado, där man visserligen principiellt är positiv till tvärfinansiering. Men exemplet Schweiz kommer återigen att avvisas av kollegerna från Europeiska folkpartiet, för det skulle vara ett alltför radikalt hänsynstagande till miljön. Därför anser jag att vi alla gemensamt inte bara med tomma ord skall förklara oss vara positiva till en hållbar utveckling, utan vi skall också skapa instrument för det. Vi vet mycket väl att en miljöinriktad transportpolitik är ett av de viktigaste instrumenten för att skapa en hållbar utveckling i Europa. Därför handlar det inte om några österrikiska särbestämmelser, utan vårt land spelar kanske rollen som föregångare, och denna föregångsroll vill vi inte gärna ge upp innan vi har ett alternativ. Men vi är beredda att arbeta för ett alternativ och också tillämpa det helt och fullt.
(Applåder)
Herr talman, kommissionsledamot! Det slår mig att det har varit många inlägg på nederländska här, men det är kanske ingen tillfällighet, för i vårt språkområde finns det en hit, en schlager, och jag citerar texten: ?med min 30 tons diesel dammar jag genom Brennerpasset, långt hemifrån men i mitt esse.? Människorna i Österrike och alpområdet nämns inte i texten. Om de var i sitt esse spelar absolut ingen roll i den här sången, men det gör det i detta förslag. Det här förslaget är en symbolisk fråga för den europeiska transportpolitiken. Intresset övergår Österrike och också hela alpområdet. Det är en fråga som fungerar som en hävstång för hållbar utveckling i den europeiska transportpolitiken. Därför begär Verts/ALE-gruppen genom ändringsförslagen 19, 20 och 21 en snabb, hållbar och allomfattande lösning på de ekologiska, ekonomiska och sociala problem och de säkerhetsproblem som redan har orsakats i decennier på grund av trafiken genom Alperna, vilket har varit känt i Europeiska unionen.
Slutet på det österrikiska systemet med miljöpoäng kan godtas först när det kommer ett annat sorts skydd för hela alpområdet och inte enbart för Österrike, ett skydd som är baserat på Alpkonventionen. Det får inte uppstå något tidsvakuum i detta skydd. Det måste också finnas en begränsning för antalet lastbilar som körs genom Alperna. Utan en tydlig målsättning med exakta siffror tjänar allt detta inte mycket till. Vi kräver därför en kvarstående begränsning på 8 procent ökning på 1991 års antal. Vi kan inte godkänna det här förslaget så länge det inte kommer någon lösning på medellång sikt för hela alpområdet.
Herr talman! I protokoll nr 9 till akten om Österrikes anslutning till EU föreskrivs det att de skadliga ämnen som orsakas av lastfordon i transittrafik måste minskas varaktigt och hållbart med 60 procent mellan den 1 januari 1992 och 31 december 2003. Det hör till primärrätten mellan Österrike och EU. Varken den 60-procentiga minskningen av skadliga ämnen eller varaktigheten respektive hållbarheten har hittills uppnåtts. Detta har också kommissionen och Europeiska miljöbyrån konstaterat i sin Technical report nr 68. I stället har det skett en massiv ökning av antalet transitresor och en ökning av de skadliga ämnena med 52 procent jämfört med 1992.
Miljöpoängsbestämmelserna utlöper i slutet av 2003, fastän målet, nämligen den hållbara minskningen av skadliga ämnen, inte uppnåtts. Eftersom Europeiska kommissionen fortfarande inte lagt fram det direktiv om kostnaderna för transportinfrastruktur, som ofta utlovats, kom man med Österrike överens om en övergångslösning från och med 2004 i form av bestämmelser som efterträder transitavtalet. Denna överenskommelse måste garantera att det inte sker någon fortsatt ökning av utsläppen från transittrafiken jämfört med 2003. Om föreliggande betänkande antas skulle motsatsen bli följden, nämligen en dramatisk ökning av utsläppen på grund av transittrafiken.
Betänkandet utgör för det första en försämring både i förhållande till kommissionens förslag och till beslutet från det danska ordförandeskapet och rådets beslut i Laeken. För det andra ignoreras i betänkandet fullständigt yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, som antogs med stor majoritet i utskottet. För det tredje strider innehållet mot målen i Kyotoprotokollet och alpkonventionen liksom mot Europeiska unionens allmänna miljömål.
Det är framför allt Europaparlamentets uppgift att tillvarata de europeiska medborgarnas intressen. Om vi inte klarar av denna uppgift kommer den svårt drabbade befolkningen - som redan meddelats - att försöka tilltvinga sig sin rätt med hjälp av vägblockader.
(Applåder)
Herr talman! Jag kan inte förstå mina österrikiska kolleger. De bör ändå vara nöjda med att de genom Caveris betänkande än en gång får förnuftiga övergångsbestämmelser. Jag vill igen hänvisa till vad rådet hittills godkänt, vilket stötts av kommissionen: även för delar av Österrike, som inte hör till Alperna, och där man inte heller ser några alper, utan vilka helt enkelt utgör slättland, gäller de österrikiska särbestämmelserna. Det är ett särfall, herr kollega och kära kolleger, som över huvud taget inte är befogat! Vad tror ni att vi i Nordtyskland har för transittrafik? Vad tror ni att andra delar av Tyskland och Belgien har för transittrafik? Dem kan man ge sämre villkor! Ni vill ha extra ransoner! Det kan ni ändå absolut inte rättfärdiga!
Ursäkta, herr kollega, men uppträd ändå som en parlamentsledamot! Vi skall inte bara företräda de österrikiska medborgarnas intressen, utan 370 miljoner unionsmedborgares intressen, och de har också rätt att göra anspråk på fri rörlighet för varor! Det finns här inte bara en ensidig rätt för österrikarna, utan de andra 360 miljonerna medborgare har också anspråk på att gemenskapsrätten skall iakttas! I Caveris betänkande föreslår vi - och detta är ju så storartat i betänkandet - att det än en gång skall gälla övergångsbestämmelser i tre år. Titta noga på det: år 2005 skall enligt Caveris betänkande rentav genomresa för lastfordon i klasserna 0 och 1 förbjudas. Vi tillmötesgår ändå er befolknings intressen! Det som ni gör här, nämligen att bygga upp skräckbilden att resten av unionen är emot er och är miljöfientlig, att ni är de enda som är miljövänliga, det är ändå outhärdligt, mina damer och herrar!
I Caveris betänkande föreslås det en bra kompromiss mellan 360 miljoner unionsmedborgares intressen och mindre än 10 miljoner unionsmedborgares intressen. Där måste det ändå göras en avvägning! Jag tror att ni genom Caveris betänkande för sista gången får ett bra erbjudande om övergångsbestämmelser. Men det får inte vara så att österrikarna säger att de vill ha en särskild rätt! För, herr kollega från den österrikiska socialistiska gruppen, vad har hänt under de senaste åren? Ni ville alltid ha en tvärsubventionering. Ni har tagit ut för höga vägavgifter, vilket EG-domstolen har fastslagit, men ni har inte byggt någon Brennertunnel med de för höga medel som ni har tagit ut! Så ser ändå sanningen ut!
Herr talman! Jag vill först av allt tacka föredraganden för hans tålamod och uthållighet. Jag är också övertygad om att resultatet från utskottet för regionalpolitik, transport och turism är bra, till skillnad från det som vi fick från rådet. Det är ett bra resultat, eftersom det lyckas förena två saker som det är svårt att förena: å ena sidan respekten för miljön och fokuseringen på alla tänkbara insatser för att skydda miljön på båda sidor om Alperna - Alperna har en österrikisk sida, men även en italiensk - och å den andra respekten för en av Europeiska unionens grundprinciper - om vi nu verkligen tror på tanken med en europeisk union - dvs. den inre marknaden, den fria rörligheten för personer och varor, den grund som krävs för att det skall finnas en gemenskap av personer, förutom de ekonomiska värdena. Detta är med andra ord en balanspunkt som en gång för alla låter oss slutgiltigt - och allt annat skulle vara omöjligt om vi inte ville göra hackmat av fördragen och rättigheterna - lägga frågan om miljöpoäng till handlingarna, samtidigt som vi inser att det krävs ytterligare en övergångsperiod, med en tidsfrist som vi anser vara bättre än den som föreslagits av kommissionen och som vi vill att kommissionen skall granska.
Jag stöder med andra ord det förslag som vi har arbetat på, men låt mig avsluta med en kommentar till våra österrikiska kolleger: Det smärtar mig en aning att se att våra österrikiska kolleger får ett omfattande stöd från sina landsmän i denna kammare, oavsett politiskt parti, men inte får något som helst stöd från sina kolleger från de andra medlemsstaterna. Detta skulle jag vilja att de funderade på. Vårt ansvar som europeiska parlamentsledamöter, i ett ögonblick som är så svårt för Europeiska unionen - och här tänker jag även på andra frågor - tvingar oss också att förklara för våra egna medborgare att medlemskapet i unionen medför fördelar, men ibland också svårigheter. Det är inte genom att öka svårigheterna som man hjälper till att hitta en europeisk lösning. Detta ber jag er verkligen att fundera på. Vi hade också kunnat bygga barrikader och ta strid i denna fråga, men vi föredrog en förnuftig ståndpunkt. Jag tror det skulle vara till fördel för Europa om vår ståndpunkt kunde vara måttligare och mer kompromissvillig.
Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger! Mycket har ju redan sagts, jag kan fatta mig ganska kort. Vad handlar det om? För det första godtar Europaparlamentet Österrikes anspråk på en förlängning av undantagsbestämmelserna. Jag anser att det är ett mycket anmärkningsvärt händelseförlopp, som jag också under lång tid inte har varit positiv till, och som nu kommer att beslutas av oss i morgon med stor majoritet. Det måste klart konstateras. Men jag varnar för att man nu börjar placera en viss del av människorna mycket högt på värdeskalan, och andra människor mindre högt.
Jag har äran att företräda en valkrets som gränsar direkt till det vackra Österrike, och här vill jag nu mycket tydligt säga att jag inte kan godta att människorna i Lindau i tullhusområdet skulle vara mindre värda än de i Tyrolen. De måste nämligen varje dag, natt som dag, stå ut med den kringgående trafiken, och genomlida den lilla transiten genom Österrike från Bayern till Schweiz, som över huvud taget inte har något att göra med transporter över Alperna eller med ekologi, eftersom den är miljöpoängspliktig när den sker via motorvägen.
Det är inte i sin ordning, och det måste ni också inse. Det får inte vara så att det sker trafik på omvägar, att transporter omdirigeras etc. Bara 11 procent av lastfordonstransporterna i Österrike är miljöpoängspliktiga. Det får inte vara så att företrädare för initiativen i Tyrolen säger till mig: ja, om lastfordonet har österrikisk registreringsskylt, då har vi inga problem. Men om den inte är österrikiskt registrerad, då har vi problem. Det är ändå inte alls i sin ordning, och det vill jag också här helt klart säga!
Det är inga sagor. Jag har ändå diskuterat det. Jag är ju där, jag har kontakter där. Jag kan inte godta att en viss del av den europeiska befolkningen här värderas högre. Det som det handlar om för österrikarna - det kan man tydligt avläsa av siffrorna - är att stärka sina egna speditionsföretag, och just det har de uppnått genom miljöpoängsbestämmelserna. Men det kan inte vara EU:s uppgift att särskilt arbeta för de ekonomiska intressena i en viss region.
Herr talman! Om det bara vore möjligt skulle även jag vilja försöka vrida klockan tillbaka och börja om denna diskussion i parlamentet i ett annat tonläge än det som har varit utmärkande för vissa inlägg. Min kollega Lisi sade tidigare att det ankommer på oss när vi utövar vår parlamentariska funktion som företrädare för de europeiska folken, jag upprepar, de europeiska folken, att ge ett bidrag till ansträngningarna att behandla de problem vi samtliga känner till grunderna för, utan att frågeställningarna skall tolkas negativt, eller kunna utnyttjas för och underkastas nationella intressen. Vi gör inga framsteg om vi anser att det oantastliga försvaret av legitima intressen - skyddet av miljön - skulle kräva att man halshugger andra, att man förringar andra. På det viset gör vi inga framsteg!
Jag anser att den lösning som anges i Caveris betänkande, än en gång i form av en övergångslösning, är den bästa tänkbara under nuvarande omständigheter. Låt oss nu försöka se till det som skall stimuleras, snarare än till det som skall begränsas: Å ena sidan lastbilar som förorenar mindre, å andra sidan en utveckling som bara kan bli positiv, mot ett avgiftssystem som vi sedan länge väntat på för att kunna hitta en organisk lösning på problemet, en lösning som skulle kunna innebära en stimulans för de investeringar som, på sikt, verkligen gör det okränkbara behovet av att skydda miljön och den fria rörligheten för varor konkurrenskraftigt, naturligtvis inom ramen för ett system som prioriterar de europeiska intressena. Ett sådant system kräver emellertid att alla tar sitt nationella ansvar och att man skyddar rättigheterna för de produktiva befolkningar som lever i alpernas skugga och som inte får negligeras i lösningar som de enbart ser som besvärande begränsningar.
Om vi samtliga skulle besluta oss för att ta det ansvar som de nationella regeringarna alltför länge har åsidosatt och stödja de förslag som utskottet har lagt fram, så tror jag att nästa diskussion om denna fråga på ett värdigare sätt skulle återspegla det ansvar vi alla känner.
Herr talman, kommissionsledamot! Också jag vill gärna ha apelsiner från Italien och skotskrutiga kjolar från Förenade kungariket. Men det är över huvud taget inte nödvändigt att till exempel transportera potatis från Tyskland genom hela Europa, skala dem i Italien och sedan transportera tillbaka dem. Det har inte längre något med fri rörlighet för varor att göra! Och över huvud taget ingenting alls att göra med det har också tusentals resor utan last, där fordonen med alltför hög hastighet dundrar genom Bayern och Österrike.
Transitforum Österrike/Tyrolen, en av Österrikes största icke-statliga organisationer, har gjort en penibel sammanställning: faktiskt har under 1991 och 2001 kväveoxidutsläppen från transittrafiken med lastfordon ökat med 18 procent på transitsträckan över Brenner. Faktiskt har transittrafiken med lastfordon genom Österrikes område ökat med 50 procent! Faktiskt har det inte under något enda avtalsår skett någon överföring från vägarna till järnvägen. Istället har tonnaget på vägen över Brennerpasset ökat från 15 miljoner ton gods till 26 miljoner ton. Det är 73 procent mer.
De människor som bor utmed transitsträckorna är förtvivlade. Det är helt enkelt jordbrukare, som bott med sina familjer på gårdarna i århundraden. De är inte högre värderade, men de bor lite högre upp. Jag ber er att inte ta ifrån dessa människor allt hopp!
Miljöpoängssystemet var ju i sig redan en kompromiss, ärade käre vän Georg! Rådets nyårsbeslut var för mig den allra sista möjligheten att finna en gemensam väg. Caveris betänkande däremot är för mig det skakande resultatet av en benhård lobbys arbete, en ekonomiskt och även annars mycket mäktig grupp, nämligen transportörerna.
Även i Österrike försöker naturligtvis olika grupper att få med sina berättigade krav i politiken. Men på ett så brutalt och så ogenerat sätt som jag har upplevt det i Europeiska unionen - och jag har redan en hel del år i politiken bakom mig - det var verkligen något nytt! Jag skulle kunna nämna namnen på flera kolleger här - var inte rädda, jag skall inte göra det - som har sagt till mig att de förstår oss österrikare, de är också på vår sida. Men vad skall vi då göra? Våra transportföretag kommer ju att ta död på oss!
Jag ber er, jag bönfaller er, avvisa Caveris betänkande och anta det danska ordförandeskapets kompromissförslag! Jag vill tacka kommissionsledamoten så hjärtligt.
Utanför min talartid en rättelse med adress till den unge mannen där borta: det är verkligen hans sak om han vill se Alperna, denna underbara Guds skapelse, uteslutande som ett hinder för transittrafiken!
(Applåder)
Herr talman, kommissionsledamot! Vi ägnar oss nu åt ett förslag för att förlänga systemet med miljöpoäng för lastfordon i transittrafik genom Österrike. Jag anser att det är viktigt att betona att det här handlar om en förlängning av undantagsbestämmelser för Österrike. Dessa undantagsbestämmelser har Österrike rätt till sedan landet anslöts till EU. De var knutna till villkoret att föra den österrikiska transportinfrastrukturen framåt, för att på så vis positivt påverka det fria utbytet av varor som garanterats av den inre marknaden. När vi nu alltså diskuterar en förlängning av ett undantag så måste det också stå klart att man inte enbart bibehåller status quo i ytterligare tre år. Tvärtom måste det i vårt nuvarande slut komma till uttryck att undantagsbestämmelserna upphör senast 2006.
Min valkrets gränsar i södra Baden-Württemberg till Österrike, som man måste tillstå är mycket vackert, och jag känner väl till speditionsföretagens klagomål på det ogenomskådliga systemet med miljöpoäng. Därför är jag fullständigt ense med min grupp om att det gällande systemet måste ändras på följande punkter. För det första: i det känsliga alpområdet är det befogat med undantag. Systemet med miljöpoäng bör därför enbart gälla i grundläggande transittrafik i Alperna, och inte också för resor i övriga Österrike, annars skulle systemet med miljöpoäng vara en godtycklig åtgärd, som även andra medlemsstater kunde kräva för egen del. För det andra: systemet med miljöpoäng måste definitivt upphöra 2006. För det tredje: lastfordon i utsläppsklasserna 3 och 4 bör på grund av den tekniska vidareutvecklingen fullständigt undantas från skyldigheten med miljöpoäng.
Dessutom kräver jag speciellt för den s.k. ?Hörbrenz-transiten?, som rör min valkrets, att det i en särskild betraktelse ställs tillräckligt många miljöpoäng till förfogande för en bara 16 km lång förbindelse mellan den tyska A 96 och den schweiziska A 14.
Herr talman, kommissionsledamot, ärade kolleger! Vi får inte glömma att vi visserligen diskuterar det specifika fallet Österrike, men att vår diskussion måste ha en betydligt vidare horisont och omfatta hela systemet av alppass, om vi verkligen vill diskutera objektivt och fatta beslut som blir bra för alla. Det som sker vid en genomfart får faktiskt omedelbart effekter för alla de andra. När det gäller Brennerpasset kan vi lugnt påstå att den senaste utvecklingen sannerligen varit intensiv. Låt mig påminna om att, frånsett Brennerledens naturliga attraktionskraft som en direkt vertikal transportled för anslutningarna från Nordeuropa till Medelhavet, transittrafiken genom Brennerpasset - dvs. i Österrike, men även i Italien - under senare tid har ökat oproportionerligt, främst på grund av att Mont Blanctunneln stängdes, därefter på grund av att St. Gotthardttunneln stängdes och på grund av de kroniska kriserna vid Fréjus och andra schweiziska alpgenomfarter. Allt detta har bidragit till att göra situationen akut när det gäller det ekologiska försvaret av Österrike, men vi får inte glömma - och detta har aldrig någon tänkt på - att det också finns en annan sida, och det är den italienska, där jag råkar bo. När det gäller oss har man aldrig erkänt förekomsten av exakt samma ekologiska skador som i stället Österrike har kompenserats för med miljöpoäng och på andra sätt som några av mina kolleger har påmint om. Vi har aldrig tilldelats miljöpoäng eller avgifter, något som tillåts för Europabron och för motorvägen genom Österrike, avgifter som hör till de högsta i Europa.
Jag har därför dragit slutsatsen att den lösning som föreslås i Caveris betänkande är rättvis. Det är rätt att tillämpa systemet med miljöpoäng för EURO 1 och EURO 2, och det riktigt att undanta EURO 3 och alla senare generationer av lastbilar. Men det är också rättvist att inte längre tala om miljöpoäng efter 2006, utan i stället försöka formulera alternativ för att ersätta de externa kostnaderna, och inte bara för Österrike, utan för alla de kritiska och känsliga områdena i Europa. Det är slutligen lämpligt att fundera på de stora projekten för järnvägstransporter och intermodala transportsystem, till att börja med Brennertunneln, för det är verkligen dags att vi sätter igång med själva byggandet, och inte bara ägnar oss åt att utarbeta förslag.
Herr talman! För det första vill jag tacka för det arbete som Caveri genomfört med en fråga som - vilket vi har sett här i dag - är mycket svår och känslig. Det finns en rad intressen, vilka alla är berättigade men fullständigt motstridiga, som ställs mot varandra. Jag vill bara påminna några av ledamöterna om att vi behöver en snabb lösning eftersom övergångslösningen, systemet med miljöpoäng, löper ut den 31 december 2003.
För det andra är den nuvarande situationen också tillfällig eftersom en begränsad tidsperiod fastställs i anslutningsakten i det protokoll som hela systemet med miljöpoäng grundas på.
För det tredje vet vi att Europeiska unionens övriga 14 medlemsstater är villiga att göra ansträngningar och göra ett undantag för att tillfredsställa Österrike när det gäller något som tillhör de grundläggande friheterna i den europeiska uppbyggnaden - först den inre marknaden och i dag inom Europeiska unionen - fri rörlighet för personer.
På grundval av detta lade kommissionen fram ett förslag om att det nuvarande systemet skall förlängas i maximalt tre år - år för år - för att vi skall få tid på oss att utarbeta allmänna bestämmelser. Detta kommer naturligtvis inte innebära att systemet med miljöpoäng eller något liknande system behålls, varken för Österrike eller för någon annan medlemsstat. Jag säger detta eftersom det är uppenbart att det just nu inte handlar om att utarbeta ett system som är helt annorlunda än systemet med miljöpoäng, eftersom det systemet kommer att vara i kraft under en begränsad tidsperiod. Vi vill finna - jag upprepar detta - ett provisoriskt system för att senare utarbeta ett gemensamt system för Österrike, som ingår i systemet med miljöpoäng, och de övriga 14 medlemsstaterna - som blir 24 stycken om några månader - och att alla tar större ansvar för de externa kostnaderna för de olika infrastrukturerna i hela Europeiska unionen, utan att göra undantag för någon. Det är följaktligen ett provisoriskt undantag som till en början bör grundas på det nuvarande systemet, eftersom det inte är någon större idé att utarbeta ett helt nytt system för två-tre år.
Det finns punkter i Caveris förslag som ligger i linje med det inledande avtal som det danska ordförandeskapet lade fram den 31 december förra året. Detta innebär ett åtagande och det gläder mig att vi till exempel är eniga om förslaget om förbud mot trafik med lastbilar med höga utsläppsnivåer, förslaget om att lastbilar med mindre utsläppsnivåer skall undantas från systemet med miljöpoäng och förslaget om att det provisoriska systemet skall vara i kraft under en period av maximalt tre år. Det finns emellertid andra punkter där vi tror att det kommer att bli svårt att komma överens med rådet - jag säger det rakt ut - och som skulle leda till fler problem än lösningar.
I det här sammanhanget är förslaget om att begränsa tillämpningsområdet till att enbart gälla de österrikiska Alperna förståeligt, eftersom det området verkligen är känsligt och kraven är rättmätiga, men övriga områden i Österrike är lika känsliga - många av talarna har rätt om den saken - som andra områden i Europa. Men även om jag förstår principen, skulle detta medföra enorma svårigheter när det gäller hanteringen av projektet. Därför anser jag att tillämpningsområdet för hela det österrikiska territoriet bör behållas. Vi har dessutom diskuterat i rådet om vi skall undanta gränsövergången Hörbranz-Lindau-St. Margarethen eller inte, en vägsträcka på mindre 15 kilometer, en mycket kort sträcka. Till och med detta skulle medföra problem. Därför ber jag er att inte behålla den delen.
Bestämmelserna om kvotsystemet, som varierar mellan kategorierna, skulle även det medföra problem. Det antal miljöpoäng som har fastställts gäller de nuvarande medlemsstaterna och att börja tillämpa systemet redan i dag för de framtida medlemsstaterna skulle leda till ännu fler komplikationer.
Vi får hoppas att vi har hunnit lösa det problemet slutgiltigt innan kandidatländernas anslutning är slutförd.
Jag vill också be parlamentet att inte insistera när det gäller återinförandet av bestämmelsen om 108 procent. Det är inte möjligt att behålla den. Rådet - det kan jag säga redan på förhand - skulle aldrig godta den och även kommissionen har förkastat den. Dessutom fanns inte den klausulen med i förslaget.
Herr talman, ärade ledamöter! Vi däremot kan godta sex ändringsförslag, ett av dem handlar om en grundläggande fråga och om det antas kan vi godta det under förutsättningen att textens utformning ändras, samt ändringsförslagen 1, 5, 11, 12 och första meningen av 15 och 18.
Jag vill säga er att den verkliga lösningen skulle vara att Brenner byggs, att Lyon-Turin-projektet genomförs, som verkligen förhindrar intermodaliteten. Det är lösningen.
Ni måste tänka på att vi måste försöka nå en kompromiss och att det är brådskande att finna en lösning. Vi har inte många månader på oss. Och att det perfekta alltid är fiende till det bra. Jag säger detta till samtliga. Jag ber er att samarbeta för att vi tillsammans skall kunna lösa det här problemet, som är mycket känsligt i en av unionens medlemsstater. Vi måste försöka hitta en lösning och nå resultat som gör det möjligt att gå framåt, medan vi lägger fram förslag för att inrätta ett mer genomgripande avgiftssystem för infrastrukturerna i hela Europeiska unionen.
Jag vill gratulera Caveri till det arbete han har genomfört med den här svåra frågan. Han har försökt finna en lösning som alla kunde godta och kommissionen kommer naturligtvis - som alltid - mycket noga att beakta parlamentets åsikter och vi kommer att arbeta för att bygga upp en grund för ett avtal som såväl parlamentet som rådet kan godta.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0444/2002) av Izquierdo Collado för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om kommissionens vitbok: ?Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden?.
Herr talman, kommissionsledamot! Vitboken om den gemensamma transportpolitiken lades fram den 12 september 2001 och det kan förefalla som vi har tagit för lång tid på oss för att analysera denna viktiga rapport från kommissionen. Jag måste dock säga att vi har utnyttjat tiden - väl tror jag - för att diskutera och närma de politiska gruppernas ståndpunkter. Det arbetet pågår fortfarande och jag hoppas att vi når ett djupgående samförstånd inför morgondagens omröstning.
Vi har utnyttjat tiden för att informera sektorn som även har kunnat delta i arbetet. Jag är övertygad om att kommissionen hade många kontakter med alla transportsektorer innan den utarbetade vitboken och parlamentet har inte varit sämre. Parlamentet har lyssnat på praktiskt taget alla europeiska organisationer som företräder de olika transportsätten och vi har tagit med många av deras förslag i den linje som vi har arbetat efter.
Arbetets inriktning har präglats av en grundläggande faktor. Kommissionsledamot! Den här gången går inte parlamentet mot kommissionen. Tvärtom, parlamentet har med stort intresse genomfört en positiv analys av kommissionens förslag, av förslagen i vitboken, och vi kan utan problem godkänna de allra flesta av era förslag och analyser.
Under alla omständigheter kommer vi att fortsätta fundera över de här frågorna och bidra med konstruktiv kritik och konkreta förslag, vilka kommissionen bör analysera i sinom tid.
Transporten befinner sig i ett ytterst viktigt och avgörande skede. Det är sant att alla mål som föreslogs i den föregående vitboken från 1992 praktiskt taget har uppfyllts. Vi kan säga att en avreglering av transporten var det strategiska och grundläggande målet i den vitboken: införande av ny teknik, billigare transporter, ökad konkurrenskraft. De målen har uppfyllts, men vi har misslyckats med att skapa ett hållbart transportsystem och det gläder mig att kommissionen själv tar upp den frågan och tydligt påpekar att det är ett allvarligt problem och att vi inte kan vänta med att fatta beslut i den här frågan om vi vill vara operativa.
Problemet med hållbarheten i vid mening, miljöproblemet naturligtvis, med de mycket allvarliga konsekvenser som utsläppen från transporten orsakar, leder till att de besparingar som resten av industrin gör för att vi skall anpassa våra utsläpp till åtagandena från Kyoto rinner ut i sanden. Utsläppen påverkar inte bara miljön, utan även folkhälsan, och enligt några rapporter orsakar dessa lika stora verkningar som olyckorna i transporten.
Förutom de rena miljöaspekterna är trafikstockningarna oroande. Vi har ett funktionellt, operativt och konkurrenskraftigt transportsystem, men trafikpulsådern förtvinar, städerna kollapsar, vi har kilometervis av infrastruktur för järnvägar och landsvägar som är överbelastade, vi har överbelastningar i närheten av flygplatser, och denna strukturella svaghet påverkar konkurrenskraften. Konkurrenskraften skadas följaktligen djupgående. Det är inte rätt ögonblick att komma med siffror, det kommer jag inte att göra eftersom vi inte har tid för det, men jag vill säga att vi måste inrikta oss på att lösa det problemet.
Avgiftsbeläggning är en oslipad diamant i vitboken. Vi måste nu börja arbeta med att utforma systemet för avgiftsbeläggning, eftersom det är en grundläggande faktor. Vi måste främja de miljövänligare transportsätten och sammankoppla dessa genom intermodala knutpunkter och inrätta nödvändiga logistiska centrum för att förbättra transportens effektivitet.
Samtidigt måste vi respektera och värdesätta vägnätets oumbärliga roll, avreglera järnvägen, öka kustfarten på korta och medellånga sträckor och så vidare.
Trafiksäkerheten får inte vara ett underordnat värde. Parlamentet föreslår att man inrättar en europeisk myndighet för vägsäkerhet - den enda som saknas i vitboken om den gemensamma transportpolitiken - och jag hoppas att det förslaget blir väl mottaget, förutom förslagen om andra säkerhetsproblem inom sjö- och järnvägstransporten och så vidare.
Kommissionsledamot! Det är dags att mycket tydligt säga att det krävs en fast budgetpolitik för Europeiska unionens transportpolitik, och det är därför parlamentet har lagt fram ett förslag att inrätta ett finansiellt instrument i form av en europeisk transportfond, det är nödvändigt.
Det faktum att det råder obalans inom det europeiska transportsystemet har inte tagits upp i vitboken. Kommissionen har inte heller tagit upp frågorna om stadstrafiken, eftersom den anser att de är subsidiära och att de inte är målet för förslaget. Det ägnas inte tillräcklig uppmärksamhet åt kollektivtransporten - vi begär kompletterande handlingar från kommissionen - och utvidgningen tas inte alls upp i vitboken. Om Europa vill delta i globaliseringsprocessen och inte vänta till andra gör jobbet, om vi vill ha maximal lönsamhet, måste vi ha den bästa transporten. Ni har arbetat med vitboken i den riktningen, parlamentet vill fortsätta på den vägen.
Herr talman, ärade ledamöter! För det första vill jag tacka för det arbete som Izquierdo Collado har genomfört under en mycket lång tid. Jag tror att det har bidragit till de diskussioner, som stundtals har varit mycket engagerade, jag vet det, som har gett upphov till vitboken.
Vi talar om att ge drivkraft åt transportpolitiken genom att som sagt ta hänsyn till nya faktorer på ett tydligare sätt. Exempel på detta är aspekterna att kombinera tillväxt och hållbar utveckling och att man tar hänsyn till grundläggande faktorer som bevarande av livskvalitet och miljö i utformandet av transportpolitiken.
Det sextiotal åtgärder som föreslås fram till år 2010 inriktas på att återupprätta balansen mellan transportsätten, vilket inte innebär att väg- eller sjötransporten skall minskas - det vill jag säga mycket tydligt - som är de två transportsätt som har visat sig vara mest konkurrenskraftiga - utan helt enkelt att vi vill motverka en minskad andel transporter på järnväg eller inre vattenvägar i norra Europa i framtiden. Dessa transportsätt är ytterst viktiga och kan bidra stort när det gäller att täcka de nya transportbehoven och detsamma gäller utvecklingen av sjötransporterna.
Det handlar därför om att återupprätta balansen mellan transportsätten, att avlägsna flaskhalsarna och att ta med säkerhetsfrågorna i transportpolitiken - säkerheten är av central vikt när det gäller att placera användarna i centrum för transportpolitiken - och även om att ta itu med effekterna av globaliseringen av transporterna, som påverkar en stor del av transportsätten i dag, särskilt flyg- och sjötransporten.
Den analys som vi har lagt fram i vitboken har gett upphov till stora diskussioner, även inom industrin och de sektorer som berörs mest. Rådet har också deltagit i diskussionen. Kommissionen har redan tidigare lagt fram många av de åtgärder som föreslås i vitboken inför parlamentet och rådet. Vi har gjort stora framsteg med en del av dessa åtgärder, till exempel Galileoprojektet, anslutningen till Eurocontrol, inrättandet av Europeiska sjöfartsmyndigheten och Europeiska myndigheten för luftfartssäkerhet - och jag kommer att tala om den europeiska myndigheten för vägsäkerhet som Izquierdo Collado tog upp lite senare - till exempel initiativen om arbetstid inom vägtransportsektorn eller det avtal som nyligen nåtts i rådet om det gemensamma luftrummet och Marco Polo-programmet.
När det gäller det andra järnvägspaketet är förhandlingarna långt gångna och parlamentet uttalade sig mycket klart om den saken för bara ett par månader sedan. Vi har dock andra projekt som vi fortfarande håller på att förbereda, som till exempel det transeuropeiska nätet. Ärade ledamöter! Trots att parlamentet har uttalat sig positivt om den partiella reform som kommissionen föreslog, föredrog rådet att skjuta upp den och vill istället att en mer allmän översyn skall genomföras. När det gäller den frågan hoppas jag att den grupp som van Miert leder, som arbetar med en övergripande översyn av det transeuropeiska transportnätet med tanke på utvidgningen, det vill säga ett Europa med 27 medlemsstater - eftersom man inbegriper såväl de länder som unionen har slutfört förhandlingarna med som de länder där förhandlingarna har kommit mycket långt - hinner slutföra sitt arbete innan det grekiska ordförandeskapet avslutas och det dokumentet skulle följaktligen kunna läggas fram under det italienska ordförandeskapet. Parlamentet kommer naturligtvis också att delta i diskussionerna.
Jag vill även påpeka att vi befinner oss i slutfasen när det gäller att lägga fram paketet med infrastrukturer, som kommer att innehålla tre grundläggande faktorer för utvecklingen av infrastrukturerna: en metod för avgiftsbeläggning - Izquierdo Collado nämnde dessa och vi kommer att tala om dem innan diskussionen om systemet med miljöpoäng i Österrike - som ett föregående steg till det direktiv om avgiftsbeläggning. Vi kommer då att få se hur långt rådet och parlamentet är beredda att gå på det här området. I förslaget kommer former, metoder och begränsningar tydligt att definieras.
För det andra ett system för att uppmuntra partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn när det gäller anläggande av infrastrukturer. Det är nödvändigt att öka de privata investerarnas medverkan i utvecklingen av nya infrastrukturer för att påskynda genomförandet av dessa i ett Europa med 25 medlemsstater - som kommer att bli 27 inom kort.
För det tredje, ett europeiskt system för vägtullar som dessutom kommer att vara kompatibelt, det vill säga, vi vill garantera driftskompatibilitet mellan medlemsstaternas elektroniska vägtullsystem. Målet på medellång sikt är att harmonisera systemen, att inrätta ett gemensamt system som grundas på kontrollsystemen per satellit, det vill säga med hjälp av Galileosystemet.
När det gäller trafiksäkerheten noterar jag med tillfredsställelse att ni instämmer i det mål vi har fastställt om att halvera antalet trafikdödade fram till år 2010. Kommissionen har nyligen antagit ett direktiv om säkerhetsnormer i tunnlar och vi kommer inom kort att lägga fram en övergripande handlingsplan på området för trafiksäkerhet. På det här området kommer vi även att lägga fram viktiga förslag när det gäller kontroll av vägtransporterna genom en tydligare utmärkning av de platser där det sker flest olyckor.
Jag hoppas att dessa nya åtgärder kommer att bidra till att vi kan nå vårt mål. De bör kompletteras med åtgärder på nationell och lokal nivå, eftersom detta område klart faller under subsidiaritetsprincipen.
Ärade ledamöter! När det gäller sjösäkerheten har vi diskuterat den frågan i flera år, först efter den tragiska olyckan med Erika och diskussionen fick nyligen nytt liv efter katastrofen med Prestige. Men, ärade ledamöter, från kommissionen kan vi bara säga att vi har lagt fram ett sammanhängande åtgärdspaket som innebär en mycket stor förstärkning av sjösäkerheten i Europeiska unionen. Vad vi måste göra nu är att genomföra dessa åtgärder och vi kommer att lägga fram förslag om de åtgärder som fortfarande saknas inom kort. Vi har redan lagt fram förslag om några av dessa, till exempel om tidsplanen för att ta oljetankfartyg med enkelskrov ur drift och om tidschemat för att ersätta dessa med tankfartyg med dubbelskrov samt om krav på säkrare och modernare oljetankfartyg för de mest förorenande oljeprodukterna, och inom kort kommer vi att lägga fram förslag om frågor som straffrättsligt ansvar i fall av allvarlig försumlighet. Vi måste lägga maximal vikt vid fonder för ersättning till dem som drabbas av föroreningar till sjöss och även när det gäller att tillsammans med medlemsstaterna driva fram en ändring av den internationella sjörätten, som grundas på fullständigt föråldrade principer som hör hemma på 1800-talet, och inte på 2000-talet.
När det gäller flygtrafiken kommer vi under 2003 att koncentrera våra åtgärder på de externa förbindelserna, bland annat när det gäller mandaten för att omförhandla avtalen om öppna luftrum, som är en mycket brådskande fråga, och vi vill börja med avtalen med Förenta staterna.
Ärade ledamöter! Jag har tittat på föredragandens förslag i stora drag, men jag kommer att uttala mig mer konkret om dessa senare. Jag tror att vi delar samma anda. I och med att parlamentet antar sitt betänkande om vitboken med de ändringar som ni anser vara nödvändiga, hoppas jag att detta kommer att bidra till att de åtgärder som vi diskuterar påskyndas, såväl i parlamentet som i rådet. Jag hoppas också att de kommande diskussionerna kommer att bidra till att klargöra möjligheterna, marginalerna och begränsningarna på det här området och framför allt att diskussionerna med parlamentet inom samma period påskyndas.
Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger! Det betänkande vi diskuterar är faktiskt inte bara ytterligare ett i raden om framtidens transporter. Det här är i själva verket en av de sista utvägar som finns kvar, efter det att en hel generation av produktion och rörlighet har självkvävts.
Vem skulle fortfarande våga tala om katastrofstämning eller en miljöcharlatans domedagstal om planetens tillstånd med tanke på att Världshälsoorganisationen i sina studier uppskattar att 800 000 årliga dödsfall i Europa kan tillskrivas bilavgaser?
Det som återstår att göra nu är bara att försöka minska de befintliga miljöproblemen. Det som var brådskande för EU med 15 medlemsstater kommer att bli ett ofrånkomligt krav i ett EU med 25 medlemsstater, och den transportpolitik som saknar en dimension för hållbar utveckling kommer att gå under på sin egen väg.
Eftersom vår livsstil har blivit skörare måste vi revolutionera transportkulturen i grunden. Insikten kommer visserligen sent, men den har äntligen fått oss att bryta kopplingen mellan ökad transportvolym och ekonomisk tillväxt.
De nya transportvillkoren är helt olika tidigare traditioner. Miljökraven måste beaktas i ett tidigt skede när sektorn gör undersökningar; medborgarna och användarna måste ställas i centrum för transporternas utformning och icke-statliga organisationer måste inbjudas att delta i diskussioner. Den tilltagande urbaniseringen måste gå hand i hand med bästa möjliga användning av gemensamma transporter. För varje nytt projekt finns det anledning att främja möjligheter till kombinerade transportsätt mellan befintliga eller framtida nät. Vi måste dessutom avstå från att framföra ekonomiska hårklyverier som invändning mot transportområdets new deal, som planeras till 2010. Gemenskapen bör genomföra ett ambitiöst program för forskning och utveckling för att motverka skador och buller inom transportsektorn och för att uppnå målen i Kyotoprotokollet.
I sitt betänkande har utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor pekat på alla de konsekvenser som dessa skador medför för människors hälsa. Det finns varningstecken överallt, men de är inga skäl för att man skall nöja sig med att tillkännage att vi har en oundviklig katastrof framför oss. Först kom vi till insikt, sedan började vi utfärda varningar. Nu måste vi agera.
Kommissionsledamot! Unionen får inte under några omständigheter sänka garden inför denna tillkännagivna miljökatastrof utan måste välja att ändra kurs på transportområdet och låta alla avtal och program - och Gud skall veta att de är många - styras av miljökriterier. I annat fall kommer vi att köra rätt in i väggen, och det med alla fakta på bordet.
(Applåder)
Kära kolleger! Jag avbryter nu denna debatt. Den återupptas kl. 21.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett meddelande från kommissionen om anpassning av budgetplanen inför utvidgningen.
Kommissionsledamot Schreyer har ordet.
Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Toppmötet i Köpenhamn var en stor framgång för de nya medlemsstaterna och för Europeiska unionen. En framgång för alla som i så många år har arbetat för att utvidgningen med de nya medlemsstaterna, med kandidatländerna i öststaterna samt med Malta och Cypern skall kunna äga rum. Förhandlingarna om det inte helt enkla finanspaketet kunde också slutföras.
Från och med anslutningen av dem, från och med maj 2004, kommer de nya medlemsstaterna att kunna ta del av alla stödprogram i den europeiska budgeten. Jordbruket kommer att stödjas genom deltagande i marknadsåtgärder. Jordbrukarna erhåller direktbidrag, och just för jordbrukare med små gårdar kommer bidraget att vara betydelsefullt.
6,7 miljarder euro skall stå till förfogande i form av strukturfondsmedel för att finansiera projekt som gäller sysselsättning och infrastruktur, för att höja miljönormerna och förbättra transportvägarna. De nya medlemsstaterna kommer att ta del av allt - och i ökad utsträckning av forskningsprogrammen - av miljö- och energistödprogrammen, av studentutbytet och av programmet Ungdom.
Och faktiskt kommer också så småningom fler medarbetare från de nya medlemsstaterna att arbeta i Bryssel eller Luxemburg i och för Europeiska unionen. Och det skall läggas upp ett nytt program - ett fullständigt nytt program: den s.k. Schengenfaciliteten, för att samfinansiera kostnaderna för att säkra de yttre gränserna.
För att förankra dessa utgifter i budgeten måste finansplaneringen anpassas. Förhandlingsresultaten från Köpenhamn är en avvägd intresseutjämning. Den ekonomiska ramen för utvidgningen förblir inom den ram som sattes upp 1999 för tiden 2000-2006 genom det interinstitutionella avtalet. Kommissionen har i dag godkänt sitt förslag till anpassning av budgetplanen. Där är förhandlingsresultaten från Köpenhamn fördelade på de enskilda rubrikerna. Samtidigt kommer budgetplanen att anpassas till de gällande priserna 2004.
Uttryckt i gällande priser kan enligt kommissionens förslag för utvidgningen medlen för jordbruk och strukturfonder, för intern politik och förvaltning ökas med totalt 45 miljarder euro i åtagandebemyndiganden. Denna höjning ligger under ramen från Berlin. Med andra ord: de övre gränserna sänks med 1,7 miljarder euro i jämförelse med de hypotetiska övre gränserna i det interinstitutionella avtalet för tiden fram till 2006.
Det som är väsentligt, mina damer och herrar, är kommissionens förslag beträffande stödet inför anslutningen, utgiftskategori7. Vi föreslår att den förblir oförändrad. I framtiden skall stödet inför anslutningen betalas ut härifrån till Bulgarien och Rumänien, och vi föreslår därför att man höjer detta stöd jämfört med beloppen för år 2003 med 20 procent, 30 procent och sedan år 2006 med 40 procent. År 2006 skulle de då ha nått ett absolut belopp om 1,4 miljarder euro. Jag tror att detta avsevärda stöd för de båda staterna då kommer att få till effekt att vi intensivt kan hjälpa dem att nå sitt mål att bli medlemmar av Europeiska unionen år 2007.
Också biståndet till Turkiet inför anslutningen, som hittills finansierats ur budgeten för externa åtgärder, skall enligt kommissionens och rådets förslag i framtiden finansieras ur utgiftskategori 7 med stöd inför anslutningen. Vi kommer inom kort att lägga fram ett förslag om att göra en avsevärd höjning av stödet till Turkiet. Jag tror att det är ett gemensamt intresse inom Europeiska unionen att intensivt stödja reformsträvandena med medlen inför anslutningen.
Det måste dessutom skapas en ny rubrik i budgetplanen, nämligen för en framtida budgetering av det obundna ekonomiska stödet, de s.k. klumpsummeöverföringarna, som överenskoms i Köpenhamn. Vi föreslår att denna rubrik skapas helt i enlighet med den anpassning av budgetplanen som gjordes vid den senaste utvidgningen med Finland, Sverige och Österrike, där ju också klumpsummor överenskoms, och också en ny rubrik måste införas i den befintliga budgetplanen.
I fråga om Cypern har vi i kommissionen beslutat om följande förslag: de tabeller som beslutades för utvidgningen vid Europeiska rådet i Köpenhamn, omfattar ännu inte eventuella medel - ekonomiskt stöd - för norra Cypern. Kommissionen lägger nu fram två tabeller, nämligen en tabell för anpassningen av budgetplanen som inkluderar norra Cypern, och en utan norra Cypern, dvs rent konkret så att i händelse av en politisk lösning för norra Cypern inte hela förfarandet återigen måste rullas upp, utan att då den anpassade tabellen, som ligger 273 miljoner euro högre än tabellen utan norra Cypern, kan träda i kraft genast. Jag tror att ett sådant förfarande för det första sänder ut en riktig politisk signal, och för det andra naturligtvis också är det enklaste med tanke på förfarandet.
I Europeiska unionens budget för 25 medlemsstater kommer i framtiden inte längre att göras någon skillnad mellan nya och gamla medlemmar. Nästa budget 2004 kan enligt förslaget utgöras av upp till 1,12 procent av bruttonationalprodukten - omräknat 115 miljarder euro - i åtagandebemyndiganden och 1,08 procent - dvs. 111 miljarder euro - i betalningsbemyndiganden. Enligt punkt 25 i det interinstitutionella avtalet av 1999 kommer nu detta förslag från kommissionen att diskuteras och behandlas av rådet och parlamentet gemensamt, för i det interinstitutionella avtalet sägs det helt klart: anpassningen av budgetplanen i samband med en utvidgning skall beslutas gemensamt av Europeiska rådet och parlamentet.
Vi kommer redan vid trepartssamtalet nästa torsdag att få tillfälle att för första gången arbeta interinstitutionellt på basis av kommissionens förslag, så att vi i god tid kan skapa ramen för den första budgeten för 25 medlemsstater i Europeiska unionen.
Tack så mycket, kommissionsledamot Schreyer!
Nu kommer vi fram till möjligheten för de närvarande ledamöterna att ställa korta och precisa frågor - så som beskrivs i artikel 38. Det försiggår enligt det s.k. fånga talmannens blick-förfarandet. Det är alltid svårt när man har en närsynt talman, men eftersom här huvudsakligen de vanliga misstänkta är närvarande, så bör det gå.
Herr talman, kommissionsledamot, mina damer och herrar! De ekonomiska effekterna är naturligtvis avsevärda. Därför skulle det intressera mig att få veta i vilken utsträckning Lissabonprocessen - som ju visar på styrka och svaghet i de enskilda länderna - har införlivats i planeringen, och huruvida det kommer att visa sig i enskilda budgetposter och vilka strategier ni här räknar med.
Herr ledamot! Anpassningen av budgetplanen betyder naturligtvis att vi först anpassar de medel, som står till förfogande för de nya medlemsstaterna, till rubrikerna i budgetplanen. Såtillvida gäller er fråga utgiftskategori 3 i budgetplanen, den interna politiken, som ju innehåller många enskilda program, som tjänar till att stödja Lissabonprocessen. För den interna politiken kommer höjningen under 2004 att uppgå till totalt 1,6 miljarder, sedan 1,5 miljarder, sedan också 1,5 miljarder till gällande priser, enligt beslutet från Köpenhamn och kommissionens förslag. För de traditionella interna politikområdena, dvs. för programmen i utgiftskategori 3, kommer varje år ca 1 miljard av detta att stå till förfogande, och dessa medel kommer att inom ramen för budgetförfarandet 2004 delas upp på de enskilda programmen. Det kommer sedan att i enlighet med förfarandena, delvis medbeslutandeförfaranden, fattas ett gemensamt beslut om utvidgningen av den ekonomiska ramen i de enskilda programmen.
Herr talman! Den här debatten är nästan bara för insatta och vi använder gemenskapens tolfte språk; budgetspråket. Kommissionsledamot! Siffrorna från Köpenhamn är vad jag förstår budgetsiffror, men vad vi diskuterar nu, er redogörelse, är siffror för budgetplanen. Siffrorna för budgetplanen - rubrikerna - kan alltså vara högre än de budgetsiffror som antogs i Köpenhamn. Är detta korrekt? Är det den linje som kommissionen kommer att välja, att se siffrorna från Köpenhamn som minimisiffror, men täcka dem med tanke på de eventuella behov som är högre än rådets uppskattningar?
Herr talman, herr ledamot! Förhandlingarna i Köpenhamn fördes på så vis att de maximala beloppen för utvidgningen fastslogs. I beslutet från Köpenhamn används också ordet ?övre gränser?. I anslutningsfördragen upprepas även att det så att säga är de maximala beloppen för anpassningen av budgetplanen.
Herr talman! För att ta vid där, så är de siffror vi har fått - siffrorna från Köpenhamn - mycket riktigt lägre än de siffror som lämnats senare. Därför kan siffrorna från Köpenhamn inte ha varit maximala siffror, eftersom de siffror vi sedan har sett är större.
Jag skulle vilja veta vad kommissionsledamoten tror kommer att hända om rådet inför siffrorna från Köpenhamn i associeringsavtalen. Som ni vet kommer vi att föra diskussioner med ordförandeskapet i Aten nästa vecka. Men som parlament står vi inför dilemmat att rådet kanske inför dessa siffror för att försäkra sig om att viskall rösta för associeringsavtalen. Om det sker, hur är det då med artikel 25 i det interinstitutionella avtalet och vilken roll kommer parlamentet att få när budgetplanen skall omförhandlas och omprövas? Om rådet gör det, hur skall då kommissionsledamoten kunna bedöma värdet av budgetplanen?
Herr talman! Beträffande er första fråga, herr Wynn, rörande jämförelsen mellan de siffror som fastslagits i besluten från Köpenhamn respektive tabellerna i kommissionens förslag bör det betonas att alla förhandlingar i Köpenhamn fördes i 1999 års priser, eftersom man inriktade sig på besluten från Berlin, som gällde 1999 års priser. Kommissionen har i dag samtidigt också beslutat anpassa budgetplanen till 2004 års priser, så att detta orsakar en differens. Jag vill påpeka att vi i en tabell också redan har inkluderat Cypern.
Beträffande er första fråga så vill jag svara att det interinstitutionella avtalet av 1999 var ett avtal mellan alla tre institutionerna och att därför också rådet måste beakta det interinstitutionella avtalet.
Herr talman, mina damer och herrar! Om ni refererar till den eventuellt felaktiga beräkningsmetoden, så är just med tanke på utgiftskategori 3 naturligtvis också frågan berättigad, om möjligen överenskommelser i fråga om fleråriga program, som har skett med hjälp av medbeslutande, skulle ha kunnat råka i gungning genom det nya beslutet, som ju uppenbarligen har fattats enligt bestämda bedömningsmetoder för de enskilda utgiftskategorierna, och i de fall, där också bestämda utgifter överenskommits i de fleråriga programmen, hittillsvarande beslut som fattats med inbegripande av parlamentet blir tangerade och skadade genom dessa bedömningsmetoder. Därför bör man fundera över i vilken utsträckning det här måste ske en mycket mer långtgående och detaljerad granskning, innan man skriver in sådana siffror i fördraget.
Den andra frågan måste jag ställa med tanke på svaret på kollegan Colom i Navals fråga. Var står egentligen kommissionen? Det är ändå helt klart, att tabellerna och siffrorna från Köpenhamn kan betraktas som ett minimum som bör garanteras, så länge man inte på grundval av artikel 25 i det interinstitutionella avtalet kommer till ett sådant beslutsläge. Jag vill här än en gång uttryckligen be kommissionen att göra allt för att rådet här inte skall försöka att skapa fakta genom bakdörren, så att den institutionella strukturen inom budgeträtten tar skada på sikt. Kommissionen kommer under förfarandet de närmaste veckorna också att tvingas avgöra på vilken sida man står.
Jag kan inte riktigt föreställa mig, herr Böge, vad ni menar när ni säger felaktiga beräkningsmetoder. I Köpenhamn förhandlades det, och det gjordes inga beräkningar. För de interna politikområdena fastslogs, liksom för de andra områdena, siffror för hur mycket som står till förfogande. Jag vill också än en gång påpeka att det i fråga om de interna politikområdena kommer att finnas nya program, exempelvis Schengenfaciliteten. Något liknande har vi hittills inte haft i vårt EU med 15 medlemsstater. Även det specifika programmet för stöd till nedläggning av kärnkraftverk är ett nytt program. För de befintliga programmen, som i framtiden naturligtvis också de nya medlemsstaterna kommer att ta fullständig del av - delvis gör de ju redan det - finns sedan för anpassningen cirka 1 miljard euro till förfogande per år.
När det gäller frågan om hur vi agerar när vi å ena sidan har besluten från Köpenhamn, å andra sidan anslutningsfördragen och naturligtvis det interinstitutionella avtalet, där anpassningen av budgetplanen framhävs som ett gemensamt beslut, har kommissionen alltid ansträngt sig för att betona detta gentemot rådet. I besluten från Köpenhamn har detta också än en gång slagits fast. Där har Europeiska rådet sagt att kommissionen i sitt förslag skall beakta denna tabell, där förhandlingsresultatet sammanfattas.
Vi vet nu att förhandlingsresultaten inte var lätta att uppnå. Anslutningsstaterna har ju också förhandlat mycket intensivt inte bara när det gäller de aktuella utgifternas omfattning utan också deras struktur. Jag tror att man måste respektera detta. Av den anledningen har kommissionen, exempelvis med tanke på omfattningen av strukturfonden i jämförelse med engångsöverföringen, tagit med dessa förslag respektive förhandlingsresultat. Jag tror att det är mycket viktigt och bra att vi redan nästa vecka får möjlighet att tillsammans med rådet diskutera hur vi skall fortsätta.
Kommissionsledamot! Här måste jag än en gång göra ett tillägg, för vi kommer ju faktiskt att i Europaparlamentet ha ett omröstningsförfarande i samband med anslutningsfördragen, så att vi bara kan säga antingen ?ja? eller ?nej? till dem. I samband med dessa folkrättsligt bindande anslutningsfördrag kommer naturligtvis också belopp att fastslås, som man i normala fall, om de hade behandlats tillsammans i enlighet med villkoren för budgetplanen, skulle ha beslutat om i ett medbeslutandeförfarande, så att vi hade kunnat påverka förhandlingarna. Om man nu utgår från att siffrorna från Köpenhamn tas med i fördragen och bara fastslås definitivt i ett omröstningsförfarande - som kommer att äga rum mycket snart - finns det då faktiskt, som ni sade de facto någon möjlighet att påverka budgetplanen i det medbeslutandeförfarande som äger rum mellan de deltagande delarna av budgetmyndigheten, eller är vi här åter tillbaka i det läget att vi bara kan antingen acceptera eller avvisa det, alltså take it or leave it? Det vore i så fall mot andan i det totala tillvägagångssätt som planerades redan 1999.
Den andra frågan: ni sade att ni kommer att skapa en rubrik för stöd inför anslutningen, där man i framtiden kommer att återfinna Bulgarien och Rumänien, och stöden kommer att höjas. Bulgarien och Rumänien har nu i 10 år genomgått ett mycket konkret förfarande, där också enskilda delar bearbetas, exempelvis förverkligandet av gemenskapens regelverk m.m. Ni sade att enligt ert förslag kommer ytterligare en stat att tas med i denna rubrik för stöd inför anslutningen, nämligen Turkiet, som hittills inte haft någon status som kan jämföras med Bulgarien och Rumänien. Inte heller har förhandlingarna med Turkiet på långt när utvecklat sig så som är fallet med de båda andra staterna. Jämställer ni nu dessa länder? Föreslår kommissionen att man i fråga om Turkiet skall syfta till samma rang som Bulgarien och Rumänien, och vad bygger ni detta agerande på, för det är en mycket mer omfattande bedömning än som hittills varit fallet? När man talar om stöd inför anslutningen - vi har tidigare från flera sidor hört att bland annat också kommissionens ordförande Prodi rekommenderar att länder som Kroatien m.fl. på Balkan skall få status som kandidatland - kommer man också redan att ta hänsyn till dessa länder i denna utgiftskategori 7, som ni nu planerar, eller hur kommer man att förfara med dem under de närmaste åren?
Herr talman! Även i det interinstitutionella avtalet från 1999 fastslogs det ju med hur mycket finansramen maximalt kan höjas vid en utvidgning. Såtillvida var det också en begränsning. Det var också den begränsning som sedan utgjorde ramen för kommissionens förslag och för förhandlingen med anslutningsstaterna.
Men jag vill än en gång även betona vikten av den juridiska frågan om vad samtycket till anslutningsfördragen sedan betyder i jämförelse med förhandlingarna om det interinstitutionella avtalet. Det måste vi diskutera noggrant under trepartssamtalet nästa vecka.
Beträffande Turkiet kan det sägas att rådet i år också har antagit förslaget att Turkiet skall tas upp i utgiftskategori 7, alltså stödet inför anslutningen. Vi har ett slags anslutningsstrategi gentemot Turkiet. Den rättsliga grunden, enligt vilken nu bistånd ur utgiftskategori 4 - återigen en mycket ?intern? diskussion - betalas, innehåller exakt detta begrepp, varför det inte skulle krävas någon ny rättslig grund för att ekonomiskt flytta över Turkiet från utgiftskategori 4 till utgiftskategori 7.
Som svar på er fråga rörande Balkan vill jag säga följande: som man i år vid flera tillfällen kunnat läsa i pressen, har Kroatien beslutat att ansöka om anslutning till EU. Rådet kommer att överväga nästa steg och kommer förmodligen att begära att kommissionen skall granska det. Kommissionen kommer naturligtvis att efterkomma denna begäran. För närvarande är det inte aktuellt att undersöka frågan om i vilken utsträckning ytterligare någon stat borde tas upp i utgiftskategori 7.
Jag vill emellertid än en gång påpeka att kommissionen föreslår att utgiftskategori 7 skall lämnas orörd, och att man skall göra den anpassning av den finansiella planeringen för utgiftskategorierna 1 och 2, alltså jordbruk, strukturfonder, intern politik och förvaltning, som sammanhänger med utvidgningen.
Tack så mycket, kommissionsledamot Schreyer! Jag vill be er att besvara frågorna gemensamt från de båda följande talarna.
Herr talman! I Köpenhamn förhandlade man om utgiftskategorierna 1 och 2 och budgeten för den inre och den yttre politiken har faktiskt snarast beräknats. Betyder det ni har sagt att man kan se beloppen för utgiftskategorierna 3 och 4 som indikativa och att beloppen för utgiftskategorierna 1 och 2 är fasta?
Även jag skulle först och främst vilja instämma med det Walter sade. Det är naturligtvis inte särskilt logiskt att rådet i Köpenhamn säger att en bedömning kommer att göras under 2004 beträffande om Turkiet kan bli medlem eller inte, om förhandlingarna kan inledas eller inte, och samtidigt också säger att Turkiet kan placeras i utgiftskategori 7, i föranslutningskategorin.
Jag har en fråga om rubrik 6 i budgetplanen. Om jag har förstått rätt har ni inte sagt något om detta. Har kommissionen eller rådet någon gång övervägt att utvidga garantireserven i samband med den ökade verksamheten i Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling i London i de nya medlemsstaterna? En andra fråga gäller följande: det har alltid funnits en monetär reserv som haft att göra med jordbrukspolitiken och framför allt med de länder som inte var medlemmar i euroområdet. Vi kommer snart att utökas med tio länder, av vilka inget land kommer att vara medlem i euroområdet. Behövs den monetära reserven inte längre och vilka är orsakerna till detta?
Herr talman! Herr Garriga Polledo, beträffande er fråga om rubrik 4 fanns ju rubrik 4 inte med på föredragningslistan i Köpenhamn, och i fråga om rubrik 3 fanns det ett förslag från kommissionen i enlighet med det ramverk, som fastslogs i det interinstitutionella avtalet från 1999, och det förhandlades om de särskilda program som nu införs: Schengenfaciliteten, som sagt, och också det som enligt min åsikt är mycket, mycket viktigt, nämligen programmet om fortsatt stöd för att bygga upp en bra administration och programmet för att lägga ned kärnkraftverk.
Beträffande Mulders fråga rörande valutareserven: detta var ett beslut från 1999, som också fastslogs i det interinstitutionella avtalet, och till följd av det existerar ju inte längre valutareserven, den är avskaffad. Beträffande garantifonden är läget så att den också måste tas i anspråk för lån till kandidatländerna och exempelvis för olika program från Europeiska investeringsbanken. Om nu kandidatländerna blir medlemsstater, då behöver inte längre någon motsvarande garanti ställas till förfogande ur budgeten. Alltså uppstår det, om ni så vill, på grund av utvidgningen mer spelrum i garantifonden för krediter till tredje land.
Tack så mycket kommissionsledamot Schreyer!
Debatten är avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till kommissionen (B5-0010/2003). Vi skall nu behandla en rad frågor till kommissionen.
Första delen
Fråga nr 36 från Didier Rod (H-0050/03):
Angående: Tobaksreklamens effekter på gemenskapens konkurrenspolitik
Till följd av uttalanden som företrädare för Internationella bilförbundet (FIA) gjort i pressen verkar det som om detta förbund hotar med att aldrig mer låta en Formel 1-tävling äga rum på bilbanorna i Europeiska unionens medlemsstater på grund av det nya gemenskapsdirektivet om tobaksreklam, som medlemsstaterna skall ha införlivat år 2005. Vilka följder anser kommissionen att detta kommer att få för konkurrenslagstiftningen, bland annat med tanke på avtalen mellan kommissionen och FIA?
Vad är, när det gäller konkurrenslagstiftningen, kommissionens åsikt angående FIA:s beslut att, på grund av en lag som förbjuder tobaksreklam vid idrottsevenemang, låta stallen bestämma om de önskar tävla eller inte på en bana i en medlemsstat, och detta med utgångspunkt från domstolens rättspraxis samt Europeiska rådets, kommissionens och parlamentets ståndpunkt vad gäller idrott?
Parlamentsledamoten tar upp ett av de mest komplicerade problemen inom motorsporten, nämligen frågan om valet av tävlingsbanor för Formel 1 och fastställandet av tidsplanen för Grand Prix-tävlingarna. Enligt den information som vi förfogar över, så var det just Ecclestone, som företräder den organisation som har ansvaret för publiciteten kring Formel 1-tävlingarna, som offentligt förklarade att ett förbud mot sponsring från tobaksindustrin i Europeiska unionen före 2006 skulle kunna leda till att Formel 1-tävlingarna förläggs utanför unionen.
När det gäller det internationella bilsportförbundet, så känner parlamentsledamoten säkerligen till uttalandena från FIA om sponsring av motorsporten från tobaksbolagens sida och det internationella avtalet om ett förbud från 2006. FIA förklarar på vilket sätt det varit möjligt att organisera Formel 1-tävlingar i Frankrike och i Förenade kungariket, trots att dessa båda länder förbjudit sponsring från tobaksindustrin. Kommissionen har dessutom mottagit en framställning som klagar på uteslutandet av Belgiens Grand Prix på Spa-Francorchamps-banan från tävlingsagendan för 2003. Skälet skulle vara ikraftträdandet av den belgiska lag som förbjuder reklam och sponsring för tobaksprodukter från och med i år. Enligt uttalanden från Ecclestone verkar det som om Österrikes Grand Prix i Spielberg skulle drabbas av samma öde från och med 2004, det datum när samma förbud träder i kraft i Österrike.
När det gäller konkurrensrätten är det viktigt att samtliga berörda parter i den komplicerade processen att bestämma tidsplanen för Formel 1-tävlingarna håller sig till sina egna roller och sina egna uppgifter. Det verkar som om beslutet att organisera Formel 1-tävlingar i ett visst land, snarare än i ett annat, är resultatet av ekonomiska överväganden, snarare än av juridiska faktorer i samband med bilsporten. Det system som utarbetats av de olika parter som är engagerade i Formel 1 kommer att fortsätta gälla, genom de avtal som lagts fram i kommissionen. När det gäller det konkreta fallet Spa-Francorchamps, håller kommissionen på med att undersöka om gemenskapens konkurrensbestämmelser har respekterats.
Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning, förordningar och administrativa bestämmelser inom området reklam och sponsring till förmån för tobaksprodukter, som blev föremål för ett politiskt beslut i rådet i december 2002, förutsätter ett förbud från och med den 31 juli 2005 för sponsring av evenemang som rör eller som genomförs i flera olika medlemsstater eller som har andra gränsöverskridande effekter, inklusive, naturligtvis, Formel 1-tävlingar. Direktivet tar hänsyn till att de olika medlemsstaternas lagstiftning när det gäller sponsring som omfattar reklam av tobaksprodukter skiljer sig från varandra, något som med andra ord skulle kunna leda till en snedvridning av konkurrensen. Direktivet har för avsikt att eliminera dessa problem och samordna de olika bestämmelserna på området.
Tack, kommissionsledamot, för ert mycket klara svar i den här frågan. Vi tog upp den här viktiga frågan eftersom den självklart också kommer att beröra andra som omfattas av direktivet om tobak, även om den i dag avser banan Spa-Francorchamps. Vi är i förbigående sagt personligen mycket positiva till direktiv om förbud mot tobaksreklam. För oss är det mycket viktigt att hälsoproblemen prioriteras framför de problem som uppstår på grund av förbud mot tobaksreklam, och vi är mycket oroade över Internationella bilförbundets hållning på denna punkt. Som ni framhöll och som vi redan har fått höra från kommissionsledamot Byrne, är Byrne i färd med att studera möjligheterna att utvidga förbudet mot tobaksreklam till att omfatta hela världen, dvs. att arbeta med Världshälsoorganisationen i den här frågan.
De mått och steg som bilförbunden nu tar är självklart starkt oroväckande för dem som kämpar för att begränsa incitamenten till att röka, som vi alla vet är mycket hälsofarligt. Bilförbundens åtgärder kommer dessutom att skapa snedvridningar av sysselsättningen, framför allt inom idrotten, vilket också är mycket skadligt.
Jag tackar Rod för hans kompletterande synpunkter som jag inte tror kräver något nytt svar från min sida.
Herr talman, kommissionsledamot, mina damer och herrar! Principbeslutet om reklamförbud för en produkt, som enligt lag är tillåten i handeln, väcker frågan om hur det i framtiden skall gå för konkurrensrätten. Om det här kommer ytterligare beslut om reklamförbud för sötsaker, bilar och andra kategorier får vi problem i marknadsekonomin. Vi har då visserligen produkter som är tillåtna enligt lag, men det är förbjudet att göra reklam för dem. Hur ser ni på effekterna på andra områden, när det gäller exempelvis alkohol, som också till stor del bidrar till att exempelvis finansiera biltävlingar?
Detta är en mycket intressant fråga som jag blir tvungen att besvara mycket kortfattat och allmänt. Det som kommissionen borde göra när det gäller konkurrenspolitiken, från fall till fall och framför allt i det hypotetiska fall som ni nämner, Rübig, är att undersöka om konkreta överträdelser av konkurrensbestämmelserna har inträffat eller ej. Det går med andra ord inte att ge ett generellt svar. Vi kommer att ge ett svar, om det krävs, i samband med specifika fall.
Fråga nr 37 från Anna Karamanou (H-0031/03):
Angående: Förbud för offer för sexuell misshandel att lämna Förenade arabemiraten
Enligt uppgifter i fransk press har myndigheterna i Förenade Arabemiraten förbjudit Touria Tiouli, fransk medborgare, att lämna landet. Förbudet har gällt sedan den 15 oktober 2002. Hon är av myndigheterna i Förenade Arabemiraten anklagad för att ha haft sexuella förbindelser utanför äktenskapet, vilket är belagt med fängelsestraff på minst 6 månader. Detta, efter att Tiouli själv vänt sig till landets polismyndigheter med en anmälan om att hon fallit offer för våldtäkt och sexuell misshandel, med tre medborgare i Förenade Arabemiraten som förövare.
Har kommissionen för avsikt att, vid sidan av de ansträngningar som den franska regeringen lagt ner, utöva påtryckningar på regeringen i Förenade Arabemiraten, så att den inspärrade kvinnan friges och våldtäktsmännen får sitt straff - och med en påminnelse om att försvaret av kvinnans rättigheter, och i synnerhet bekämpning av sexuellt våld, hör till Europeiska unionens grundläggande principer?
Jag vill verkligen poängtera att kommissionen delar ledamotens indignation över omständigheterna kring kvarhållandet av Touria Tiouli i häktet. Hon är en fransk medborgare av marockanskt ursprung som mot sin vilja har kvarhållits i Dubai sedan 15 oktober 2002. Jag har själv läst tidningarna och förstår mycket väl att ledamoten tar upp frågan.
Kommissionen följer händelseutvecklingen på nära håll. Det är upp till de behöriga myndigheter i den medlemsstat vars medborgare är drabbad att vidta de åtgärder som krävs för att främja medborgarens sak. Så vitt kommissionen vet gör den franska regeringen allt den kan för att sätta stopp för denna olyckliga situation. Kommissionen är beredd att ge sitt stöd om de franska myndigheterna anser att det är nödvändigt och lämpligt. Jag kan försäkra ledamoten om att vi reagerar på det sätt som situationen kräver och att vi kommer att fortsätta hålla frågan under uppsikt.
Kommissionsledamot! Ert svar är delvis tillfredsställande, men jag har riktat mig till kommissionen i avsikt att den skulle utnyttja sin auktoritet och utöva påtryckningar på Förenade Arabemiraten. Utvecklingen har förvisso varit positiv: domstolen i emiratet har friat Tiouli från de anklagelser som hennes våldtäktsmän riktat mot henne, men hennes äventyr är inte över än, för det måste gå 15 dagar från domens avkunnande. Domen avkunnades den 26 januari, och om jag inte har fel så har det gått 15 dagar i dag; det återstår att se om de kommer att återlämna hennes pass så att hon kan lämna landet.
Jag skulle vilja fråga er, kommissionsledamot, om ni, i samarbete med både den franska regeringen och Frankrikes konsulat i Förenade Arabemiraten, avser att utöva den makt och auktoritet som ni har i egenskap av kommissionsledamot i Europeiska kommissionen i syfte att sätta punkt för det osannolika äventyr som denna kvinna, som är fransk medborgare, genomlider.
Jag kan försäkra ledamoten om att det inte på något sätt minskar vårt engagemang i frågan att jag än en gång beskriver det läge vi befinner oss i.
Det ingår i den franska regeringens behörighet att ta ställning till hur en fråga som denna skall hanteras. Vi är redo att vidta åtgärder inom Europeiska unionens ramar, om och när den franska regeringen anser att det är lämpligt. Vi kommer därför att fortsätta följa fallet, och om den franska regeringen vid något tillfälle bedömer att det vore till hjälp om vi agerade är vi beredda att göra det.
Kommissionsledamot, kära kolleger! Nästa frågeställare och nästa kommissionsledamot befinner sig inte i salen för närvarande och jag kommer därför att stanna klockan i tre-fyra minuter och sedan sätta igång den igen för att fortsätta med frågestunden.
Fråga nr 38 från Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (H-0054/03):
Angående: Medaprogrammen och kvinnor
Inom ramen för gemenskapsfinansieringen av de regionala Medaprogrammen och på grundval av slutsatserna från det regionala forumet i Bryssel den 14 juli 2001 om kvinnans roll i den ekonomiska utvecklingen, vilket anordnades under det belgiska ordförandeskapet, uppmanades kommissionen att utarbeta det första regionala programmet för kvinnors deltagande i det ekonomiska och sociala livet och i den ekonomiska och sociala utvecklingen.
Trots detta har kommissionen ännu inte lagt fram något konkret förslag inom ramen för detta program.
Vad beror denna oförsvarbara försening på? Har kommissionen gjort upp någon konkret tidsplan som den har tänker följa under år 2003, i syfte att inleda detta program?
Vilka huvudsakliga riktlinjer kommer detta regionala program för kvinnor innehålla och vilka huvudsakliga behov skall det täcka?
Det gläder mig att ledamoten är här, för det innebär att jag kan besvara en fråga som oroar mig. Det bör påpekas att även min kollega kommissionsledamot Solbes Mira är tacksam över ledamotens närvaro, eftersom det ger honom ett par minuter extra att ta sig hit från kommissionens sammanträde som håller på fortfarande.
Nu skall jag gå in på ledamotens viktiga fråga. Kommissionen erkänner vikten av att kvinnans roll i arbetslivet intensifieras i partnerländerna kring Medelhavet. Det var därför vi välkomnade och stödde mötet som hölls i frågan i juli 2001 under rådets belgiska ordförandeskap. Resultatet av mötet blev att kommissionen bland andra införde ett regionalt program i den frågan i Medaprogrammets regionala vägledande program för 2002-2004.
Inom de begränsade resurser som står till förfogande tvingas kommissionen göra svåra val bland de prioriterade frågorna. Endast cirka 10 procent av Medaprogrammet är avsatt för regionala verksamheter och skall täcka allt från stödet till bestämmelser och en bra ledning till verksamheter som främjar regional integration och handel, planer för infrastrukturens sammankopplingar och en harmoniserad lagstiftning, dialogen mellan kulturer och civilisationer, stöd till rättsligt samarbete, kampen mot den organiserade brottsligheten och terrorismen och verksamheter som rör migration.
Utifrån de omständigheterna har programmet ?Kvinnans roll i arbetslivet? (?The role of women in economic life?) planerats till 2004 inom det regionala vägledande programmet med en finansiering på 5 miljoner euro. För att programmetskall kunna starta 2004 inleddes den fastställande och förberedande fasen i december förra året och avslutas i april eller maj 2003 med ett regionalt Medaseminarium.
För att påskynda ett effektivt verkställande av programmet kommer en uppfordran till förslag med en uppskovsklausul att offentliggöras under andra halvåret 2003 mot bakgrund av resultaten från seminariet.
Den regionala finansieringsplanen för 2004skall läggas fram för MED-kommittén före utgången av 2003 för att medge en finansiering av de utvalda projekten året därpå.
Tack, kommissionsledamot, för ert svar. Jag har dock en känsla av att ni inte har sagt något nytt. De där upplysningarna om programmet kan vi även få från kommissionens avdelningar, men jag skulle vilja fråga om ni anser att den inträffade förseningen och den knappa budgeten för programmet verkligen visar att Europeiska kommissionen tar seriös hänsyn till aspekter som jämställdhet och kvinnligt deltagande i det ambitiösa och mycket viktiga projekt som utvecklandet av ett konkret samarbete mellan EU och Medelhavsområdet är för oss. Kanske är programmet bara en dekoration till satsningen i stort, eftersom det tilldelas så låg prioritet och så obetydliga medel? Anser ni att detta åtagande av kommissionen är tillräckligt? Krävs det inte något mer, något mer generöst, som inte bara syftar på kvinnornas ekonomiska integrering - såsom mikrolån, en yrkesmässig sysselsättning, utbildning - utan något mer, som att säkerställa och finansiera mekanismer för övervakning av jämställdheten i den rättsliga behandlingen av frågor och utmaningar?
Jag kan försäkra ledamoten om att vi tar den här frågan på största allvar. Det handlar inte bara om att rikta uppmärksamheten mot programmet. Jag är otroligt angelägen om att vi i vår genomgång av programmen inför framtiden tar med den osedvanligt viktiga rapport som nyligen har framställts av UNDP, FN:s utvecklingsprogram. Ledamoten kanske minns att UNDP, under ledning av sin framstående regionala chef som råkar vara kvinna, har utarbetat en rapport i ett försök att besvara frågan varför Förenade Arabemiraten inte har haft samma framgångar som andra jämförbara samhällen.
Svaret på den frågan var entydigt: ja, det fanns problem med makten och bestämmelserna. Ja, det fanns i dessa länder problem med utbildningen, men det fanns även ett mycket konkret problem med en underskattning av kvinnan och könsfrågan i sin helhet inom arbets- och näringslivet och samhällslivet i övrigt.
Jag är mycket mån om att vi försöker se våra program i regionen genom linsen av den rapport som till största delen inte är skriven av européer eller amerikaner utan av araber: arabiska män och kvinnor, arabiska politiker, arabiska journalister, arabiska akademiker. De har gett oss en viktig signal om att vi bör vara mer uppmärksamma på de här frågorna. Jag kan garantera ledamoten att jag tar dem på fullaste allvar och att kommissionen tar dem på allvar. Det gläder mig att jag tack vare henne - och övriga frågeställare - har fått möjlighet att förklara detta och det gläder mig också att jag har kunnat tala om detta mer i detalj.
Vi kommer nu att inleda den andra delen av frågestunden med frågor till kommissionsledamot Solbes
Andra delen
Frågor till kommissionsledamot Solbes
Fråga nr 39 från Alexandros Alavanos (H-0024/03):
Angående: Uppdaterat stabilitetsprogram för Grekland år 2002
I Europeiska kommissionens slutsatser om det uppdaterade stabilitetsprogrammet för Grekland (av den 9 januari 2003) påpekas bland annat att den grekiska ekonomin befinner sig i en period av stark utveckling, samtidigt som den offentliga skulden minskar i mycket långsam takt.
Hur ser kommissionen på detta, att den offentliga skulden minskar så långsamt, trots att tillväxten av BNP, främst på grund av gemenskapens tredje stödram och de olympiska spelen, sker så snabbt?
Hur tror kommissionen att den offentliga skulden i Grekland kommer att utvecklas efter år 2004, då tillväxten av BNP sannolikt kommer att vara mindre?
Greklands har en av de högsta skuldkvoterna i gemenskapen. Skulden ökade till i mitten på 90-talet och nådde som högst 110 procent av BNP år 1996. Detta var följden av ökande obalans i budgeten och låg tillväxt av BNP.
Ansträngningarna för att stabilisera läget för att kunna delta i den ekonomiska och monetära unionen och en förbättring av de viktigaste makroekonomiska indikatorerna har bidragit till att minska skuldkvoten, även om det sker mycket långsamt. Skulden uppgår fortfarande till 107 procent av BNP för år 2001.
Tre faktorer har påverkat denna utveckling: nivån på primärsaldot, det vill säga när utgifterna har dragits av, tillväxtsiffror för nominell BNP och andra oberoende faktorer eller sidofaktorer. Bland dessa är det värt att nämna de finansiella operationer som inte påverkar budgetsaldot, utan skuldkvotens storlek. Faktum är att den höga anpassningsnivån av skulden, som nådde 7,1 procent av BNP år 2001 - och som fortfarande beräknas uppgå till 4 procent av BNP under år 2002 - har lett till att utvecklingen av skuldkvoten inte fullständigt återspeglar budgetsituationen för de offentliga förvaltningarna. Den återspeglar inte heller att man har lyckats nå höga primära överskott, som växer, och inte heller tillväxten av BNP.
Dessutom har utvecklingen av den offentliga skulden, vilket beskrivs i Greklands stabilitetsprogram för år 2002, delvis påverkats av en översyn av de statistiska metoder som används för flera finansiella operationer. Denna översyn genomfördes i enlighet med det system som har fastställts av Eurostat för att uppfylla villkoren i ENS 95, vårt europeiska system för nationella räkenskaper.
Den statistiska översyn som genomfördes år 2002 ledde till att Greklands skuldkvot ökade under år 2001. Skuldkvoten av BNP blev 7 procentenheter högre än vad som tidigare beräknats. Med hänsyn till den nya budgetplan som blev resultatet av denna översyn beräknas en minskning av skuldkvoten i det uppdaterade stabilitetsprogrammet som motsvarar 1,7 procentenheter för år 2002 och man beräknar att skulden kommer att minska i snabbare takt från och med år 2003, med en minskning på cirka 0,4 procentenheter fram till slutet av år 2006. Faktum är att ändringen av skuldkvoten bättre kommer att motsvara nivån på primäröverskottet från och med år 2003.
I enlighet med kommissionens ekonomiska prognoser från förra hösten bör Greklands skuldkvot minska fram till årsslutet 2004, även om det kommer att ske i en långsammare takt än vad som beräknas i stabilitetsprogrammet från år 2002.
För perioden efter år 2004 kommer det, när det uppdaterade stabilitetsprogrammet möjliggör en viss minskning av den reala produktionen, att bli nödvändigt att tillämpa en trovärdig strategi för budgetanpassningarna för att kunna garantera den minskning av skuldkvoten som satts upp i programmet.
Den ökade öppenheten i de offentliga räkenskaperna som har nåtts i och med att systemet nyligen omarbetades har ökat trovärdigheten och även ökat förtroendet för de budgetanpassningar som beskrivs i allmänna ordalag i Greklands stabilitetsprogram.
Herr talman! Jag vill börja med att tacka er så mycket för den flexibilitet ni har visat. Jag tackar även kommissionsledamoten för hans utförliga svar. Men när han talar om en strategi i händelse av sjunkande BNP-tillväxt, vilka anser han vara de främsta kännetecknen för en sådan strategi? Och om en ny faktor tillkommer, det vill säga konsekvenserna för BNP av ett eventuellt krig i Irak, hur skulle man då ta hänsyn till den?
Det kan jag ge ett snabbt svar på. Strategin i programmet har självklart utarbetats utan att man har tagit med ett eventuellt krig i Irak. Strategin innehåller naturligtvis en ökning av primäröverskottet, med andra ord, att framför allt utnyttja den potentiella tillväxten för att för att sänka skatterna.
Problemet med kriget handlar om något helt annat. Enligt min uppfattning är det inte nödvändigt att fundera på det scenariot ännu, men det finns naturligtvis utrymme för exceptionella omständigheter i stabilitets- och tillväxtpakten, och en krigssituation är självklart en exceptionell omständighet. Hur som helst anser jag att det skulle vara förhastat att börja utarbeta planer för en sådan utveckling just nu.
Fråga nr 40 från Jonas Sjöstedt (H-0045/03):
Angående: Överföring av vinstmedel från Sveriges riksbank till statskassan
Den 17 maj 2001 beslöt Sveriges riksdag att Riksbanken detta år, utöver den ordinarie inleveransen av Riksbankens vinst om 8,2 miljarder kronor, även skulle göra en extraordinär inleverans om 20 miljarder kronor till den svenska statskassan. Detta ökade givetvis reformutrymmet i den svenska statsbudgeten. En liknande överföring gjordes året innan.
Skulle denna typ av överföring från Riksbanken till statskassan ha varit möjlig om Sverige vid tidpunkten fullt ut deltagit i EMU:s tredje steg?
Frågor till kommissionsledamot Lamy
Den fråga som ni tar upp behandlades i den konvergensrapport som kommissionen antog den 22 maj förra året och tas även upp i punkt 6.2 i Europeiska centralbankens konvergensrapport för år 2002.
Man bör notera att kommissionen i sina kommentarer i rapporten betonar att det saknas detaljerad lagstiftning om Sveriges Riksbanks överföringar till den svenska statskassan, särskilt när det gäller inleveranser av Riksbankens vinst och extraordinära inleveranser. En sådan lagstiftning bör innehålla bestämmelser om och villkor för hur dessa överföringar skall genomföras och det bör finnas garantier för att Riksbanken behåller nödvändiga finansiella medel för att uppfylla sina skyldigheter inom ramen för Europeiska centralbankssystemet.
Eftersom sådana bestämmelser saknas kan inte Riksbankens oberoende garanteras på lämpligt sätt och detta gäller särskilt det finansiella oberoendet. Det är även värt att notera att de tillämpliga kraven inom ramen för fördraget finns upptagna i artikel 108 - om centralbankernas oberoende och i artikel 109 - som handlar om att de nationella lagstiftningarna måste vara förenliga med fördraget. Dessa artiklar tillämpas såväl för de medlemsstater som deltar i den ekonomiska och monetära unionen som för de medlemsstater som man har gjort undantag för.
Jag tackar kommissionsledamoten för detta svar. Jag skulle dock bara vilja ha ett klargörande i samband med det. Jag tolkar svaret som att kommissionen inte kan godta, eller inte anser att det är förenligt med medlemskap i valutaunionens tredje steg, att man överför stora medel från Riksbankens vinster till statskassan såsom den svenska regeringen har gjort. Det handlar om sammanlagt 40 miljarder kronor under två år. Jag ber er bekräfta att det är en korrekt tolkning av det ni just sade.
Jag tycker att jag har uttryckt mig tämligen tydligt i mitt svar. Det faktum att det saknas detaljerade bestämmelser för hur dessa överföringar bör genomföras innebär att den svenska riksbankens oberoende inte kan garanteras, vilket är en grundläggande faktor för deltagandet i den ekonomiska och monetära unionen. Det är min kommentar och samma sak kommenteras även i vår rapport.
Sverige har naturligtvis tid på sig att införa dessa bestämmelser till dess att man går med i den monetära unionen, men det är absolut nödvändigt att man uppdaterar bestämmelserna för att kunna gå med. Det viktigaste är att nå finansiellt oberoende, det är en grundläggande faktor för Riksbankens oberoende.
Låt mig först säga att de 20 miljarder som Sjöstedt talar om istället skulle kunna användas till att minska den svenska statsskulden och därigenom givetvis bidra till en starkare svensk ekonomi.
Så till min följdfråga till kommissionsledamoten: Visar inte tidigare erfarenheter och åtskilliga vetenskapliga studier att en oberoende riksbank och en gemensam valuta i hög grad bidrar till att stärka ekonomin och därigenom ökar reallöner och köpkraft för medborgarna, med andra ord ökar det reformutrymme som Sjöstedt talar om i sin fråga?
Jag kommer att svara mycket kort. Som ledamoten vet tillkommer det de nationella myndigheterna att besluta om hur medlen skall användas. Kommissionen är skyldig att kontrollera att medlemsstaterna uppfyller bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten och detta betyder att kommissionen följer de beslut som inverkar på stabilitetsprogrammen, eller i det här fallet, konvergensprogrammet.
Ni går ett steg längre i er frågeställning. Ni talar om kvaliteten på de offentliga finanserna, vad inkomsterna bör användas till och vilka slags utgifter vi bör ta ut. Vi har utarbetat några rapporter om detta slags beslut, men är inte bindande. De är helt enkelt en indikation om hur vi anser att vissa beslut bör hanteras.
Det stämmer att de sjunkande kaffepriserna är en katastrof. Jag tror vi alla vet vilka följder denna prisutveckling får för kaffeodlarna, och att detta bara är en del i det större problemet med fattiga länders beroende av ett visst antal basprodukter, vilket vi har vetat länge. Vi har uppmärksamt studerat de siffror som Oxfam har överlämnat till oss. De visar bland annat den mycket stora skillnaden mellan försäljningspriset i en livsmedelsbutik och det pris som betalas till odlarna. Vi har dock inte gjort en sakkunnig bedömning av allt detta och kan inte säga om de olika företagens ekonomiska marginaler är rimliga, med hänsyn till förädlingskostnader, transportkostnader, detaljhandlarnas vinstmarginal osv.
Men om en icke-statlig organisation som Oxfam exempelvis skulle göra bedömningen att vissa företag använder metoder som skulle kunna utredas mot bakgrund av konkurrensbestämmelserna - här talar jag om Europeiska unionens bestämmelser - bör denna organisation ge oss de fakta som krävs så att vi kan gå tillväga som vi brukar i den här typen av fall.
Vad ligger bakom prisraset? Helt enkelt en stor brist på jämvikt mellan utbud och efterfrågan. Vad kan vi göra? Detta är ett invecklat problem med många dimensioner. Vi kan till exempel hjälpa dem som har satsat på rättvis handel och anstränger sig för att hjälpa producenterna i de fattigaste länderna att få en högre ersättning i förhållande till det pris som slutkonsumenten betalar. Vid kommissionen hjälper, stöder och finansierar vi redan olika åtgärder på det här området. Vi stöder till exempel - inom handelspolitikens ramar - projekt för införande av uppförandekodexar eller social märkning. På så sätt stöder vi, om jag får säga så, alla dem som har satsat helhjärtat på rättvis handel.
På lång sikt ligger dock svaret i diversifiering, som gör det möjligt för dessa länder och deras befolkningar att minska beroendet och sårbarheten för variationer i priset på deras basprodukter. Detta kan åstadkommas genom en integration av utvecklingspolitiken och handelspolitiken, vilket vi, som ni vet, har arbetat för i flera år redan, tillsammans med Poul Nielson. Vi försöker åstadkomma en bättre samordning mellan de olika instrument som står till vårt förfogande. Vi har exempelvis startat initiativet ?allt utom vapen?, som ger några av de fattigaste länderna möjlighet att diversifiera sina exporter. Detta är en politik som vi har, om jag får säga så, stöttat och spridit vidare till olika internationella organisationer, såsom Världsbanken. Vi arbetar också i denna riktning vid tillämpningen av Cotonouavtalet. Vi har också verkat inom den internationella kaffeorganisationen för att stödja alla de åtgärder som vidtas för bättre kvalitet samt miniminormer för kvalitet, och därigenom befriat kaffemarknaden från kaffesorter av sämst kvalitet, som vi vet också har påverkat priserna.
Vi arbetar för närvarande tillsammans med ett antal icke-statliga organisationer, bland annat Oxfam. Vi har tagit kontakt med de viktigaste rosterierna och har kontakt med ett antal distributörer. Vi är öppna för goda idéer i den här frågan, som jag upprepar är komplicerad. Den är i alla fall ett exempel som bör mana till eftertanke hos dem som förordar en total avreglering av alla jordbruksmarknader.
Herr talman! Jag tackar er kommissionsledamot Pascal Lamy för svaret. Jag kommer att förmedla ert svar i parlamentet till den icke-statliga organisationen Intermot-Oxfam
Fråga nr 42 från Glenys Kinnock (H-0039/03):
Angående: Avtal om ekonomiskt partnerskap
Känner kommissionen till att AVS-länderna har uppfattningen att förhandlingarna om ekonomiskt partnerskap hittills inte gått i rätt riktning? Vilka praktiska åtgärder skulle kunna genomföras för att övertyga AVS-länderna om att målet för förhandlingarna handlar om mer än bara en avreglering av handeln?
Herr talman! Kinnocks fråga handlar om läget i förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet. Det pågår nu en inledande diskussion om dessa ekonomiska partnerskapsavtal. De är en naturlig följd av vad man enades om i Cotonou - vi försöker se till att våra AVS-partner går samman och bildar tillräckligt stora gemenskaper för att komma till rätta med den nuvarande situationen. Läget är i stort sett följande: Vi har gett dessa länder - beviljat dem, som man tidigare sade - omfattande handelspreferenser som dock skapar problem i andra länder, vilket vi har sett inom WTO, och som de inte har tillräckligt stort utbyte av. Vi måste alltså ändra på detta.
Det som vägleder oss under hela denna process är utvecklingsaspekten, och vår tydliga avsikt i den här frågan är att prioritera utvecklingsrelaterade överväganden framför handelsmässiga överväganden, med hänsyn till att vi prioriterar den frågan med alla AVS-länder. På denna punkt kan jag således lugna Kinnock - om det skulle behövas. Det är inga handelsföretag hungriga på att få tillträde till extremt attraktiva marknader som har tagit kontrollen över förhandlingarna. Förhandlingarna följer vår överenskommelse med rådet och parlamentet, dvs. att utveckling skall prioriteras.
Det skall dock medges att många företrädare för AVS-länderna har intagit en reserverad hållning till förhandlingarna om regionala ekonomiska partnerskapsavtal, vilket Kinnocks fråga säkerligen är ett uttryck för. Många AVS-länder frågar oss exempelvis vilken grad av avreglering eller ömsesidighet vi vill uppnå - som om det var avtalens främsta syfte. Jag upprepar, om det skulle vara nödvändigt, att avtalens främsta syfte inte är att öppna AVS-ländernas marknader i ännu större utsträckning för varor från gemenskapen.
Enligt vår uppfattning är dessa ekonomiska partnerskapsavtal inte endast frihandelszoner som bara skulle fungera som handelsinstrument. Vi vill göra dessa avtal till ett företag, en process och ett partnerskap till gagn för utvecklingen i dessa länder. Dessa avtal gör att vi kan ta itu med problemet med de många interna handelshindren som fortfarande finns kvar i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, och de ger oss möjlighet att ge oss i kast med de hinder som påverkar konkurrenskraften för dessa regioner, så att vi kan göra dem till centra för ekonomisk utveckling. I det sammanhanget har vi för övrigt startat följdundersökningar - vi kallar dem konsekvensundersökningar och hållbarhetsundersökningar - för att analysera de sociala, ekonomiska och miljömässiga återverkningarna av avtalen, som - jag vill upprepa detta - i första hand är avtal mellan dessa länder. Vi kommer dessutom att se till att man räknar med resultaten av dessa undersökningar under de fortsatta förhandlingarna. Jag vill också meddela att vi har gett AVS-länderna de ekonomiska resurser de behöver för att kunna göra egna analyser och skaffa sig det tekniska stöd som krävs.
Det är här vi står i den förhandling som befinner sig i ett första skede, och som vi önskar kommer att övergå i ett andra skede i september i år. Vi har tagit kontakt med olika regioner i AVS-länderna och vi vet att somliga är mer beredvilliga att diskutera med oss än vad andra är. Dessa länder måste göra vissa val, inom AVS-gruppen. Vi och jag har inte för avsikt att göra dessa val i deras ställe. Vi kommer att diskutera med dem när de är redo att göra det, och de första som blir redo kommer att inleda diskussioner med oss när de har fattat sina beslut.
Tack kommissionsledamot för att ni medger att ni har förståelse för AVS-förhandlarnas sätt att uppfatta frågan. De kan bero på det faktum att er företrädare på ett möte nyligen sade att förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal inte handlade om utveckling utan om att förhandla fram nya handelsavtal och att det var mandatet. Det kan ligga till grund för deras sätt att uppfatta frågan.
Sydafrikanerna lyckades enas om att deras handelsförhandlingar skulle döpas om till förhandlingar om handel och utveckling. Det blev nyckeln till framgångarna i dessa förhandlingar. Har ni funderat på att döpa om dem? Skulle inte det vara en fin gest gentemot AVS-länderna?
Det tycks finnas ett motstånd mot att utvecklingsfrågan tas med på förhandlingarnas dagordning. Kan ni bekräfta om det stämmer eller ej? Om det är för att ni inte är beredda att ta med frågan på dagordningen bekräftas uppfattningen att ni inte vill betrakta utvecklingsfrågan som en del av förhandlingarna, för att ni anser att det skulle vara att ge AVS-länderna större inflytande i förhandlingarna medan de pågår.
För att svara Kinnock tror jag att uppfattningen om avtalens tempo och perspektiv varierar beroende på vilken region det är fråga om. Jag vill inte gå in närmare på detaljer, men jag känner till regioner inom AVS-gruppen som är beredda att börja förhandla i morgon. Syftet med dessa förhandlingar måste vara så klart för dem att detta inte skapar några problem för dem.
När det gäller beteckningen anser jag att ?ekonomiskt partnerskapsavtal? passar bra. Det betyder att de inte bara är handels- och frihandelsavtal mellan EU och AVS-länderna utan även avtal för ekonomiska partnerskap, och jag vill betona att det största intresset med dessa avtal är att få medlemmarna i AVS-gruppen att sinsemellan ingå handelsavtal om investeringar, immateriell äganderätt, transporter, infrastrukturförvaltning och framställning av normer, så att de själva bildar de ekonomiska zoner som passar dem.
Är utveckling förhandlingarnas syfte? Ja, självklart, bortsett från det faktum att utveckling inte är något man kan förhandla fram, medan handel däremot kan förhandlas. Därför för vi in ett mått av handelsförhandling, samtidigt som vi behåller utveckling som mål och utgår från ett enkelt konstaterande - som jag påpekade alldeles nyss och som jag tror att ni delar med kommissionen: Den situation vi har haft under ett tjugotal år och som grundas på att vi har beviljat dessa länder ensidiga preferenser gör inte, av olika skäl, vår ensidigt beslutade handelsavreglering till ett verkligt instrument för utveckling. Sambandet mellan handel och utveckling är inte så enkelt: AVS-länderna måste bland annat skapa marknader inom sin egen grupp som är så stora att investerarna blir intresserade.
Jag kan i alla fall försäkra er om att syftet med denna handelsförhandling är att ge ett bättre och aktivare bidrag till utvecklingen i dessa länder, vilket inte har varit fallet tidigare.
Eftersom frågeställaren är frånvarande, bortfaller fråga nr 43.
Fråga nr 44 från Richard Howitt (H-0058/03):
Angående: Begäran från Thailand och Filippinerna om förmånstillträde till gemenskapsmarknaden för sin konserverade tonfisk
Som svar på förfrågningar från Thailand och Filippinerna om att deras konserverade tonfisk skall beviljas förmånstillträde till gemenskapens marknad lade WTO:s biträdande generaldirektör fram rekommendationer i december 2002. Om dessa rekommendationer godkänns och genomförs av Europeiska unionen kommer det att innebära ett allvarligt avbräck för exporten av konserverad tonfisk från AVS-länderna och de länder som ingår i Andinska pakten.
Instämmer kommissionen i att ett eventuellt förmånstillträde för Thailand och Filippinerna kommer att ersätta Europeiska unionens import från AVS-länderna och länderna i den Andinska pakten, och därigenom bli ett hot mot de fattiga fiskarnas försörjning och mot EU:s investeringar i AVS-länderna, med vilka EU har slutit 16 bilaterala fiskeavtal om tillgång till fiskeresurserna i deras vatten? Kan kommissionen bekräfta att den inte kommer att tillmötesgå förslagen från WTO:s medlare, utan i stället granska frågan i sin helhet inom ramen för den pågående Doharundan, där det är möjligt att uppnå en mera balanserad lösning som tillfredsställer samtliga parter?
Frågor till kommissionsledamot Diamantopoulou
Herr talman! I sin fråga hänvisar Howitt till kommissionens åtagande från förhandlingarna i Doha om att granska Thailands och Filippinernas begäran, som berör de tullregler som tillämpas för importerna av konserverad tonfisk från AVS-länderna.
I stora drag och kort sagt ger vi AVS-länderna preferenser som Thailand och Filippinerna inte omfattas av. När vi bad om WTO:s godkännande till ett allmänt undantag gällande dessa preferenser bedömde dessa två länder det lämpligt att ge sitt godkännande under förutsättning att de får förhandla med oss.
Vi godtog denna begäran, framför allt med hänsyn till AVS-länderna, eftersom detta vara en förutsättning för att WTO skulle godkänna vår preferensordning för dessa länder. Vi åtog oss att inleda samråd med Thailand och Filippinerna, och om nödvändigt starta ett medlingsförfarande. För att allt skall stå helt klart och tydligt vill jag upprepa att vi utan detta förfarande för samråd och medling inte hade fått WTO att godkänna det undantag som avser Cotonouavtalet.
Vi samrådde således med Thailand och Filippinerna i december 2001, i januari förra året och under våren förra året. Det ledde inte fram till någon överenskommelse. Vid den tidpunkten ansåg vi att deras begäran om tillträde till vår marknad var alltför långtgående, och de ansåg att våra erbjudanden var otillräckliga. Bägge parter begärde därför medling vid Världshandelsorganisationen, under hösten förra året.
I december fattade medlaren sitt beslut och rekommenderade att gemenskapen skall öppna en tullkvot på 25 000 ton konserverad tonfisk med en tullsats på 12 procent. Den normala tullsatsen ligger på 24 procent och för AVS-länderna är den 0 procent. Alltså 0 procent för AVS-länderna, en normal tullsats på 24 procent och medlarens förslag: 25 000 ton till 12 procent.
Kommissionen är positiv till att anta dessa rekommendationer. Vi anser att det är en fråga om trovärdighet, tillit och ett sätt att hantera våra förbindelser med ett antal handelspartner inom ramen för WTO:s ordning. Att använda sig av medling i den här typen av fall anser vi är ett hederligt förfarande. På något sätt likställer detta stora elefanter som Europeiska unionen med mindre varelser som Thailand och Filippinerna. Detta ligger dessutom i linje med vårt sätt att se på våra handelsförbindelser med ett antal länder, framför allt i tredje världen.
Vi har analyserat medlarens rekommendationer och har kommit fram till att en tullkvot på 25 000 ton inte kommer att inverka betydligt på importerna från AVS-länderna och andra länder, som för övrigt omfattas av allmänna preferenser. Jag tänker särskilt på ett antal länder i Latinamerika. Kvoten motsvarar nästan 9 procent av unionens totala importer av konserverad tonfisk och 4 procent av den totala konsumtionen i unionen.
Gemenskapens importer av konserverad tonfisk från AVS-länderna har ökat betydligt under de senaste åren. De motsvarar i dag ungefär 60 procent av samtliga importer, och med tanke på de starka och ofta mycket välkomna banden mellan AVS-ländernas industrier och vissa industrigrenar inom gemenskapen bedömer vi att importerna från AVS-länderna inte hotas allvarligt av denna medling. Därför ger vi vårt stöd till medlarens ståndpunkt och har föreslagit att ministerrådet skall anta den. Beroende på resultatet av detta samråd kommer vi inom den närmaste tiden att lägga fram ett förslag till förordning om att öppna denna tullkvot.
Jag vill tacka kommissionsledamot Lamy för hans utförliga svar. Jag har tre tilläggsfrågor. För det första skulle det, även om han var beundransvärt tydlig, bli ännu tydligare för oss och alla andra om vi kände till tidplanen för avtalet i rådet och vad som händer om ingen enighet nås genom den kvalificerade omröstningen. På tal om det har han haft vänligheten att inbjuda mig och andra till hans konferens om konsekvensanalys förra veckan. Det var en ovanligt bra konferens, men ett enda uttalande kommer inte att ge någon större effekt på AVS-länderna. Det krävs en uppföljning. I och med att Senegal står för 8 000 ton av importen och Elfenbenskusten för 41 000 ton, anser AVS att de kan drabbas mycket hårt.
Slutligen, angående det tidigare svaret på en fråga från min kollega Kinnock om våra skyldigheter enligt Cotonouavtalet att utöka AVS-ländernas marknadstillgång i samband med handelsförhandlingarna, trotsar inte det öppet dessa löften och ifrågasätter vårt engagemang i dessa länders utveckling?
För att svara på era tre frågor, herr Howitt, vill jag börja med tidtabellen. När det gäller den tekniska biten har vi nu tagit kontakt med medlemsstaterna. Jag tror att vi har den kvalificerade majoritet som behövs. Om så inte är fallet måste jag besluta att gå högre upp eller inte. Det händer då och då. För oss är detta en fråga om trovärdighet. När vi var församlade i Doha var AVS-länderna helt medvetna om varför vi var tvungna att få detta undantag för vårt preferenssystem, även när det gäller känsliga områden som bananer. De är alltså helt informerade. Allt har skett i öppenhet. Varken Filippinerna eller Thailand har dolt sina syften för AVS-länderna i den här frågan, nämligen att få en marknadsandel som enligt dem var naturligt för dem att få. Ingen blev således överraskad, och eftersom vi gick med på en medling måste vi - det tillhör spelets regler - acceptera resultaten.
Anledningen till att vi bedömer att detta kommer att få små följder för handeln med AVS-länderna är att det rör sig om konserverad tonfisk, och som ni säkert vet finns det en liten skillnad mellan konserverad tonfisk och tonfisk som inte är konserverad, och den har att göra med en industriell process som hanteras inom sektorer och enligt metoder som används av många industrier i gemenskapen. Vår uppfattning är att det kommer att rinna en hel del vatten under broarna innan Filippinerna och Thailand kommer att ha en komparativ fördel av detta slag, och ur den synvinkeln föreligger därför inget allvarligt hot. Men om något AVS-land vill diskutera dessa tekniska aspekter med oss är vi helt beredda att göra det.
Den tredje frågan slutligen: handlar det om ett undantag, en förändring i förhållande till de löften vi har gett AVS-länderna om marknadstillträde? Nej, självklart inte. Detta är ingen förändring. Detta förändrar inte preferenserna på något sätt. Låt mig helt enkelt påminna om att unionens alla handelspreferenser för AVS-länderna hade tagits som gisslan om vi inte hade gått med på att gå tillväga på det här sättet med Thailand och Filippinerna. Sådan är affärens bakgrund, som vi alla måste komma ihåg för att kunna göra en rättvis bedömning av de resultat som ligger på bordet i dag.
Herr talman! Kommissionen har gjort en detaljerad konsekvensanalys som till stor del grundar sig på informationen från den europeiska branschorganisationen för bemanningsföretag, CIETT, och på argument som framförs i en undersökning som de har gjort.
När konsekvenserna av förslaget analyseras är det också viktigt att beakta den höga grad av flexibilitet som det föreslagna direktivet medger. Undantag från principen om icke-diskriminering är möjliga. Det inbegriper undantag, av objektiva skäl, som grundar sig på kollektivavtal och för de som arbetar för bemanningsföretag med icke tidsbegränsade kontrakt.
Dessa undantag och inskränkningar är särskilt viktiga med tanke på branschens nuvarande heterogenitet. Den flexibilitet och den mångfald som erbjuds gör det omöjligt att dra enkelspåriga slutsatser angående direktivets eventuella kostnader och fördelar. Trots dessa svårigheter har kommissionen genomfört en kvalitativ analys av direktivets tänkbara effekter som grundar sig på all tillgänglig information. Följande slutsatser är mycket viktiga i det avseendet.
För det första bör de faktiska förändringar som direktivet kräver vara ytterst begränsade, för där fastställs huvudsakligen regler som redan är praxis och ingår i den nationella lagstiftningen, kollektivavtal eller uppförandekodex.
För det andra kommer de faktiska effekterna, även i de fall där vissa förändringar kan bli nödvändiga, att bli lindriga genom den flexibilitet som direktivet medger.
För det tredje skulle alla kostnader som direktivet gav upphov till därför vara begränsade, och det föreslagna direktivet kommer att bli en viktig faktor i upprättandet av lämpliga regelverk för den fortsatta expansionen av bemanningsföretagssektorn.
Sedan tror kommissionen att förslaget kommer att bidra till att potentialen för full sysselsättning inom sektorn utnyttjas i Europa. Det kommer att öka den sociala acceptansen av att arbeta för ett bemanningsföretag och göra det mer attraktivt. Det är en aspekt som även CIETT har poängterat i sin undersökning. Tillgången till välmeriterade arbetstagare med en bred kompetens kommer att uppmuntra fler företag att anlita tillfällig arbetskraft. Det leder till att bemanningsföretagen får flera kandidater att välja bland och kan expandera till nya områden.
Slutligen, vad Förenade kungariket beträffar, är det viktigt att nämna den rättsliga konsekvensanalys som handels- och industridepartementet i Förenade kungariket har gjort. Där bedöms att direktivet kommer att ge en positiv effekt på sysselsättningen totalt och på produktiviteten bland bemanningsföretagens anställda. Där medges dessutom att det kan leda till bättre jobbgarantier för de anställda och göra tillfälliga anställningar mer attraktiva.
Jag vill tacka kommissionsledamoten för hennes intressanta svar. Samtidigt vill jag tala om för henne att en undersökning i verkliga livet som Confederation of British Industry har gjort av mer än 200 företag i Förenade kungariket, där det finns fler tillfälligt anställda än i något annat land, visar att hennes direktiv kommer att leda till att 60 procent av dessa företag anställer mindre tillfällig arbetskraft.
Jag vill även nämna resultaten av undersökningen för henne, som visar att 40 procent av de som tar en tillfällig anställning kommer från gruppen långtidsarbetslösa och 40 procent får fast arbete inom ett år. Jag vill att hon förklarar för mig hur hennes syn på direktivet och dessa resultat kan förenas med kommissionens rapport och den rapport som just har kommit ut och visar att utan extra insatser ser unionen ut att missa sitt sysselsättningsmål för 2005. Jag måste påpeka för henne att Förenade kungariket redan uppfyller målet med 70 procent sysselsättning.
Hur kan hennes inställning till direktivet och dess praktiska tillämpning på företag som anlitar tillfälligt anställda över huvud taget förenas med målet att minska arbetslösheten i hela Europeiska unionen? Det går helt enkelt inte ihop. Som kommissionsledamot för sysselsättningsfrågor måste hon ta fasta på det folk talar om för henne.
För det första skulle jag vilja säga, och jag tror att ni håller med mig, att den verkliga världen omfattar alla länder, inte bara Förenade kungariket.
Det stämmer inte att Förenade kungariket har det största antalet arbetstagare. Uttryckt i procent är det 3,2 procent, medan det är 4,6 procent i Nederländerna, 2,5 procent i Frankrike och mycket lägre i Tyskland.
Bemanningsföretagens särskilda marknad, särskilda nisch, uppvisar särdrag, men av de analyser som vi gjort i alla länder framgår att det i länder som Nederländerna, där man tillämpar exakt samma system som det som föreslås i direktivet, inte bara går problemfritt, utan att det är en sektor som blir alltmer dynamisk, med betydande vinster och med investeringar även i Förenta staterna. Det är alltså en modell som inte ökar lönekostnaden. Vi försöker på intet vis styra arbetstagarnas absoluta lön utan endast garantera deras minimirättigheter, och vi ser att genomförandet i två av Europas länder har varit lyckosamt hittills.
Vi anser alltså att denna lagstiftning å ena sidan berör ett mycket litet antal arbetstagare i dag. På europeisk nivå berör den 1,5 procent av arbetstagarna. Å andra sidan är det dock viktigt för sektorns framtida utveckling att införa ramar som stärker arbetstagarnas minimirättigheterna.
Av vår analys framgår att sektorn har ett sällsynt dåligt rykte på arbetsmarknaden, vilket beror på att de arbetstagare som används många gånger inte har de grundläggande rättigheterna, de har inget skydd, de har inga pensionsrättigheter, de har inga trygghetsrättigheter. En sektor som omfattas av ett minimiskydd och ingenting mer skulle alltså bli mer dynamisk, och det är den uppskattning deras eget organ gör.
Som jag sade i början finns det en analys av dessa företags paraplyorganisation, som anser att en bred lagstiftningsram skulle leda till bättre resultat och till tillväxt av denna marknad. Jag skall givetvis ge er några konkreta siffror:
I CIETT:s senaste undersökning uppskattar man att 6,5 miljoner människor skulle kunna sysselsättas av bemanningsföretag 2010 med en riktig rättslig ram och med en grundläggande trygghet för arbetstagarna. Det skulle innebära en ökning på 4 miljoner personer, och jag upprepar att jag talar om företagens egen analys, inte bara om kommissionens.
Kommissionsledamotens svar har gjort mig förbryllad. Först säger ni att en stor del av era bevis grundar sig på det CIETT har sagt till er. CIETT har talat om för mig att direktivet har gjort dem förskräckta och jag kommer att tala med dem igen om ert svar här i dag.
Ni säger även att tillfälliga anställningar är vanliga i Nederländerna. Enligt den information jag har fått har sektorn för tillfälliga anställningar minskat i Nederländerna sedan den inhemska lagen ändrades. Det nederländska förbundet för industri och arbetstagare VNO-NCW vill återinföra flexibiliteten. De har haft flera möten med mig för att få veta om jag kan vinna ytterligare gehör för mina förslag till ändringar på den punkten.
Ni säger att direktivet grundar sig på all tillgänglig information. Förra veckan meddelade Birminghams kommunfullmäktige, en av de största lokala myndigheterna - inte bara i min region utan i hela Europa - att den kommer att ompröva sitt anlitande av tillfällig arbetskraft som för närvarande kostar 20 miljoner euro per år. Vi talar här om tusentals arbetstillfällen. Anledningen till denna omprövning är ert direktiv. Kan ni mot bakgrund av ett sådant bevis gå med på en ny granskning av detta skadliga direktiv innan det skadar möjligheterna till sysselsättning i hela Europeiska unionen ännu mer?
Som ni vet, herr Bushill-Matthews, var detta direktiv föremål för diskussioner mellan fackföreningarna och arbetsgivarna innan kommissionen lade fram det konkreta förslaget. Varken fackföreningarna eller arbetsgivarna är nöjda med det föreliggande direktivet, för man har i detta eftersträvat en balans, så att det verkligen skall skapa incitament till sysselsättning för tillfälligt sysselsatta utan att för den sakens skull avvika från de grundläggande europeiska principer som är formulerade i fördraget, det vill säga principerna för arbetstagarnas minimiskydd. Det finns inte ett komma utöver arbetstagarnas minimiskydd.
Ni sade att jag hänvisade till CIETT:s uppgifter. Jag har inte talat med dem och fått några muntliga uppgifter. Vi har använt deras undersökning och deras skriftliga handlingar, och jag skulle gladligen diskutera vilken fråga som helst med dem. Jag är helt öppen och skulle gärna ta del av deras egna uppgifter.
I fråga om Nederländerna är det riktigt att jag talade om dessa företag, som upplever en blomstring och som, med undantag för en kort kris för två år sedan, genererar mycket betydande vinster.
I fråga om Förenade kungariket nämnde ni en kostnad som jag i denna stund naturligtvis varken kan bekräfta eller värdera, men jag tror att ni talade om kostnaden för dessa människors trygghet. Och här kan jag givetvis inte argumentera, jag kan inte tala om att inte betala trygghets- och pensionsrättigheter som måste betalas, det vill säga om den sortens avgifter. Vidare säger man i direktivet ingenting om löner, man kräver inget likställande, förutom om den arbetstagare som ersätter någon som inte är på sitt arbete har exakt samma kvalifikationer, exakt samma ställning, exakt lika många arbetade år. Endast då krävs ett jämställande av arbetet, vilket självfallet är mycket svårt. Jag förblir i alla händelser öppen och skulle gladligen diskutera enskilda uppgifter med vilket organ som helst.
Fråga nr 46 från Lennart Sacrédeus (H-0902/02):
Angående: Den demografiska utmaningen, familjebildning och arbetsliv
Sjukskrivningstalen har stigit dramatiskt i Sverige under de senaste åren och även i andra EU-stater finns tecken på en oroande utveckling. Samtidigt har Europas länder rekordlåga födelsetal. De närmaste 50 åren kommer därför befolkningstalen att falla dramatiskt i till exempel Tyskland, Italien och Frankrike. Med åldrande befolkning skapas ekonomiska påfrestningar som gör det svårt att klara pensionssystemen och det sociala skyddsnätet. Vid EU-toppmötet i Stockholm i mars 2001 slog man fast den demografiska utmaningen som en av unionens prioriterade framtidsfrågor.
Vilka lärdomar kan dras av denna allvarliga utveckling samt vilka initiativ har tagits av kommissionen för att främja en bättre helhetssyn på familjebildning, barnafödande, den demografiska utmaningen, stigande sjukskrivningstal samt hållbara pensionssystem?
Att möta den demografiska utmaningen är i dag en av de viktigaste frågorna för Europas länder. För att möta den demografiska utmaningen krävs givetvis en kombination av enskilda politiska, ekonomiska och sociala stimulansåtgärder, som i hög grad har att göra med medlemsstaterna och deras nationella ansvarsområden.
Jag skall nämna det europeiska mervärdet på detta område, eftersom det demografiska problemet utgör ett problem för varje enskilt land men även för hela kontinenten, vars befolkning blir både äldre och mindre.
Problemet har två delar. För det första att befolkningen blir allt äldre och har längre medellivslängd, det vill säga lever längre, något som är mycket positivt och som beror på bättre förhållanden och bättre läkarvård, men det krävs särskilda program för att ta hand om den allt äldre befolkningen. På detta område - den allt äldre befolkningen - har Europeiska unionen viktiga program som rör de offentliga finanserna, deras konsolidering och deras samband med hälsovården och pensionerna liksom, naturligtvis, sysselsättningspolitiken. Jag påminner här om att den öppna samordningsmetoden, såväl när det gäller sysselsättningen som programmen mot fattigdom och utanförskap, men även pensionerna, har de äldre arbetstagarna som en grundläggande axel.
Den andra kategorin program syftar till att stärka familjen så att det blir möjligt att skaffa fler barn, eftersom födelsetalen är mycket låga i många länder. Här skall jag nämna lagstiftning, särskilt lagstiftningen som stöder småbarnsföräldrarna och gör det lättare att förena arbetsliv och familjeliv, programmen som rör jämställdheten och kvinnornas tillträde till arbetsmarknaden - de ekonomiska problemen är många gånger mycket betydande för familjerna - samt naturligtvis frågan om socialpolitiken och, i synnerhet, den sociala infrastrukturen.
Den sociala infrastrukturen är medlemsstaternas ansvar, men jag påminner om, för det första, att den i hög grad finansieras genom gemenskapens stödramar - hela tiden med anknytning till sysselsättningen - och, för det andra, att man i Barcelona för ett år sedan för första gången uppställde konkreta mål som alla länder åtog sig att uppfylla, vilka innebär att 95 procent av barnen mellan tre och sex år skall garanteras plats på offentliga eller privata daghem till 2010, något som är mycket viktigt för att stödja familjen.
Jag vill tacka kommissionsledamoten så varmt för svaret. Skulle kommissionsledamot Diamantopoulou vara intresserad av att man vid sidan av tillväxtmålen faktiskt också förde en fortlöpande statistik över hur födelsetalen utvecklas i Europeiska unionen? Att bilda familj är det stora livsprojektet. Jag har fått uppleva detta själv under 90-talet. Jag tror att vi på alla sätt måste ge uttryck för den positiva inställning som det innebär att det föds barn och att det kommer en ny generation här i Europa, dvs. att våra länder är livskraftiga. Det handlar om de ekonomiska behoven, men det handlar faktiskt också om livsglädje och framtidsanda inom unionen.
Skulle kommissionsledamoten kunna tänka sig att vid sidan av tillväxtmål statistiskt mycket noggrant följa födelseutvecklingen i Europa?
Det var en försummelse från min sida att jag i mitt första svar inte nämnde det faktum att en av kommissionens grundläggande verksamheter är att följa den demografiska utvecklingen, vilken redovisas i den årliga sociala rapporten, som stöds av Europeiska observationsorganet för den sociala situationen, demografi och familjefrågor, vilket finansierar viktiga undersökningar. Denna rapport, som varje år på ett tydligt sätt redogör för situationen i Europa med hjälp av mycket konkreta statistikuppgifter, innehåller även de indikatorer som ni efterlyser, det vill säga antalet födslar i varje land, antalet födslar i varje region, förhållandet mellan in- och utvandring och befolkning i varje land. Detta i detalj och med exakthet, vilket gör att man enkelt kan följa situationen i Europa från år till år.
Kommissionsledamot Diamantopoulou! Jag är också mycket positiv till en ökad nativitet i Europeiska unionen, liksom för övrigt den italienska regeringen. Minister Maroni har faktiskt meddelat att en lag som just trätt i kraft, kommer att medföra lättnader för unga par. Jag säger också till mina pensionärer att göra vad de kan för att öka antalet nyfödda, och de har lovat att de kommer att göra sitt yttersta. Den fråga jag vill ställa till er är följande: tycker ni verkligen att det räcker att öka nativiteten för att lösa problemet med de många äldre och pensionerna, eller att det är lika viktigt att skapa nya arbetstillfällen? Så länge det finns arbetslösa, så löser inte fler ungdomar problemet med de äldre. Vi skulle bara få ännu fler arbetslösa ungdomar, ungdomar som inte kan bidra till att betala de äldres pensioner. Skulle det inte vara bättre att skapa fler arbetstillfällen än att öka nativiteten?
Herr Fatuzzo! Jag är rädd för att vi, om vi kopplar ihop skapandet av sysselsättning med antalet födslar, kommer att få uppleva mycket obehagliga överraskningar. Det räcker med att säga att Europas befolkning inte kommer att stabiliseras, utan minska, ens om fertilitetsindikatorerna i Europa stiger väsentligt och ens om invandringen fördubblas Det demografiska problemet är följaktligen ett verkligt brännande problem i regeringarnas händer, och i fråga om arbetsmarknaden är det tydligt att en större befolkning även leder till bättre dynamik i ekonomin. Förenta staterna, vars befolkning ökar snabbt tack vare invandringens tillskott, är ett mycket viktigt exempel.
Det är alltså mycket viktigt att vi inser att situationen, som den är i dag, kommer att ge upphov till betydande problem på den befintliga arbetsmarknaden, som, efter vad det verkar, kommer att drabbas av brist på arbetstagare under 30 års ålder efter 2030. Oberoende av den intensitet med vilken vi måste ägna oss åt sysselsättningsproblemet - och ni har naturligtvis rätt i att det är mycket viktigt att skapa ständigt fler arbetstillfällen - bör vi omgående ta itu med frågan om Europas befolkning.
Jag vill börja med att säga att det ett stort nöje att ha kommissionsledamoten här. Jag har följt debatten på TV:n i mitt kontor och hört era svar till mina kolleger.
Jag vill följa upp Fatuzzos fråga som gäller mitt betänkande om informations- och kommunikationsteknik och dess effekter för små och medelstora företag. Jag hoppas att ni håller med om en av mina rekommendationer i betänkandet, som handlar om att det finns många äldre människor som har gått i pension när de är över 55 men gärna skulle återgå till att arbeta om det fanns ekonomiska skäl att göra det. Informations- och kommunikationstekniken är ett område där vi kunde använda dem, om det fanns ekonomiska skäl att utbilda dem. Senare, om de arbetar, är det viktigt att deras inkomst inte beskattas eftersom de även uppbär pension.
Det skulle leda till effekter av två olika slag. För det första skulle det innebära att äldre personer fick arbeta och fortsätta använda sina kunskaper. Deras disponibla inkomst skulle ge effekt på landsbygdens ekonomi, för de skulle tendera att göra av med den inkomsten. För det andra skulle vi inte vara så beroende av importerad arbetskraft. Höga födelsetal är uppenbarligen en fördel, men det skulle dröja många år innan dessa speglades i arbetskraften. Min rekommendation innebär en snabb lösning. Jag vill gärna höra vad kommissionsledamoten anser om detta.
Jag håller med er om att äldre arbetstagares, över 55 år, återinträde på arbetsmarknaden är ett trängande behov i dagens Europa.
Siffrorna är verkligen oroväckande. I Europa arbetar bara 37 procent av dem som är över 55 år. Under många år var systemet med förtidspensionering ett instrument för omstrukturering i de flesta länder. Det innebar att en stor andel arbetstagare lyftes ut från arbetsmarknaden, och på grund av dagens omstruktureringar i informationssamhället slår arbetslösheten naturligtvis i första hand mot de åldersgrupperna. När vi analyserar pensionssystemen och problemen i dessa talar vi ofta om behovet av att höja pensionsåldern. Det är ett ekonomiskt grepp och en nödvändighet i väldigt många länder, men samtidigt kan vi inte höja pensionsåldern utan att det finns konkreta program och incitament, som ni sade, som får dessa människor att träda in på arbetsmarknaden. Av den anledningen och åtminstone på europeisk nivå, i sysselsättningsstrategin och nu i den översyn av strategin som vi har gjort, prioriterar vi bland annat dem över 55 år.
I enlighet med målet från Barcelona har alla länder förbundit sig att höja denna andel till 50 procent till 2010, så att 50 procent av dem över 55 år är på arbetsmarknaden; för det andra bör alla länder förbinda sig att i sina utbildningsprogram, i politiken för yrkesutbildning och livslångt lärande, i alla händelser uppställa procentuella mål för dem över 55 år, det vill säga skapa incitament - såväl skattemässiga incitament som bidrag - som får dessa människor att träda in på arbetsmarknaden.
Dessutom finns naturligtvis den stora offentliga sektorn, som ni nämnde, där vissa konkreta incitament får människor att arbeta deltid för att tillhandahålla sociala tjänster. Detta är politiken för aktivt åldrande, som vi stöder fast och som även ingår i våra riktlinjer.
Fråga nr 47 från María Izquierdo Rojo (H-0014/03):
Angående: Kvinnors tillträde till försvarsmakten och sexuella trakasserier
Hur ämnar försvarsmakten genomföra direktiv 2002/73/EG
Det är en glädje för mig att vara här, framför allt för att debatten är så intressant och för att så många deltar i den.
Bestämmelserna i det nyligen antagna direktiv 2002/73/EG definierar för första gången i en bindande gemenskapstext trakasserier på grund av kön och sexuella trakasserier som diskriminering på arbetsplatsen och förbjuder därmed dessa. Medlemsstaterna måste vidta nödvändiga åtgärder som sporrar arbetsgivarna att förebygga trakasserier och sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Bestämmelserna gäller både den privata och den offentliga sektorn och inbegriper även försvarsmakten.
Det nya direktivet förstärker skyddet av den som drabbas av diskriminering på grund av kön genom särskilda bestämmelser som återspeglar domstolens rättspraxis.
För att medlemsstaterna skall kunna följa bestämmelserna i detta direktiv måste samtliga, även Spanien naturligtvis, vidta genomförandeåtgärder och göra dem gällande senast 5 oktober 2005. Det datumet skall dessa åtgärder, inklusive åtgärder mot trakasserier och sexuella trakasserier, även gälla försvarsmakten. Medlemsstaterna skall då garantera att alla nödvändiga åtgärder har vidtagits för att undanröja diskriminering på grund av kön i alla de avseenden som nämns i direktivet.
Herr talman, kommissionsledamot! Jag tackar för ert svar, som verkligen är användbart. Med tanke på det svaret vet jag inte hur vi skulle kunna agera i Spanien för att få försvarsministern att ta itu med några allvarliga fall av våldtäkt och sexuella övergrepp, som till exempel fallet med soldat Quiñoa i armén. Det har nu gått ett år sedan ministern i det spanska parlamentet lovade att se till att dessa ärenden skulle påskyndas, men han har fortfarande inte gjort något åt saken.
Det finns ett allvarligt tomrum i lagstiftningen, eftersom dessa sexuella övergrepp behandlas som överskridande av befogenhet inom den militära jurisdiktionen, och inte som kränkningar av de mänskliga rättigheterna, vilket är vad de är.
Kommissionsledamot! Vilka åtgärder skulle vi kunna vidta för att se till att detta direktiv tillämpas? Jag vill mycket gärna ta itu med den här frågan, vidta någon åtgärd. Kanske skulle en skrivelse till er som ni skulle kunna vidarebefordra till den spanska försvarsministern så att han tar itu med ärendet med soldat Quiñoa skulle ha någon verkan? Offret har nämligen inte haft någon stationering på nästan två år, hon har förbigåtts inom armén, medan den person som har gjort sig skyldig till övergreppet, löjtnant Iván Moriano, finns kvar i armén, han är en återfallsförbrytare, men man har inte vidtagit några åtgärder. Detta är ett allvarligt fall av sexuella trakasserier inom armén och det har inte lösts än.
Det är även en europeisk fråga; jag har nämligen samlat in uppgifter, kommissionsledamot, och det finns olika fall i hela Europa. Därför kommer jag, med er tillåtelse, herr talman, att sända en skrivelse till kommissionsledamoten för att återspegla den här debatten. Ni kanske kan vidarebefordra skrivelsen till den spanska försvarsministern Trillo, som måste ta itu med det här allvarliga problemet.
Herr talman! Eftersom direktivet fortfarande håller på att genomföras kan inte kommissionen agera på ett effektivt sätt. Jag anser att det är mycket viktigt att tala om för ministern att det finns ett speciellt instrument som han kan använda innan lagstiftningen genomförs. Det instrumentet är kommissionens handlingsregler som bifogades kommissionens rekommendation 1991.
Det är handlingsregler som gäller behovet av att förebygga sexuella trakasserier eller trakasserier på arbetsplatsen. De förutsätter särskilda politiska åtgärder. Sådana inbegriper att informera arbetstagarna, förmedla de viktigaste budskapen till arbetstagarna, utbilda dem, utbilda chefer på mellannivå i frågan och sedan ta ansvar.
Arbetsgivarna måste ta ansvar för att skapa en miljö som förebygger sexuella trakasserier. Arbetsgivarna måste ge de anställda möjlighet och rätt att framföra klagomål och diskutera sina speciella problem med någon i ledningen. De kan införa de första fem stegen i syfte att förbereda försvarsmakten på tillämpningen av direktivet.
Det skall bli mig ett sant nöje att skicka handlingsreglerna till ministern. Kanske kan de vara till hjälp för försvarsmakten i Spanien.
Vi har inte tid för att ställa fler frågor, herr Moraes, ni kan endast ställa en följdfråga till Izquierdos fråga. Ni har ordet för en följdfråga.
Jag vet att kommissionsledamoten är personligt engagerad i frågan om antirasism och artikel 13-paketet. Det är vänligt av henne att godta denna tilläggsfråga. Helt kort bara, kommissionsledamoten hade inte möjlighet att vara med på FN:s världskonferens om rasism men hennes engagemang kom ändå till uttryck där. Oron bland frivilligorganisationerna och många andra aktörer i denna artikel 13 är att medan medlemsstaterna med en lagstiftning om jämställdhet mellan raser...
(Talmannen avbröt talaren.)
Eftersom den tid som avsatts för frågestunden med frågor till kommissionen har tagit slut, kommer frågorna nr 48-81 att besvaras skriftligen.
Nästa punkt på föredragningslistan är den fortsatta diskussionen om den europeiska transportpolitiken till 2010.
Herr talman! Tillsammans med föredraganden har alla grupper gjort sitt bästa för att nå en viss grad av överensstämmelse i denna fråga, även om det inneburit en betydande jämkning. Tack till föredraganden för samarbetet. Som vi sade redan under eftermiddagen har det kanske dröjt länge, kommissionsledamot, men när allt kommer omkring är vi ändå snabbare än rådet.
Först allmänt: vitboken, i vilken den europeiska transportpolitikens strategier fram till 2010 beskrivs, har i mina ögon en stor brist: järnvägstransporten betonas alltför mycket, som om det skulle vara det enda rätta transportsättet. Vi måste emellertid vara realistiska. Vi kan inte ge järnvägen en större roll än den förtjänar och klarar av med tanke på dess nuvarande prestationer. Den avreglering av järnvägen som parlamentet nyligen har beslutat om måste ofrånkomligt leda till större säkerhet vid gränsöverskridande transport, mindre byråkrati, mer kundorientering och större förutsägbarhet. Inte definitionsmässigt till privatiseringar.
Vägtransporten, men framför allt också transport över vatten och lufttransport, ges däremot med stor orätt knappt någon uppmärksamhet alls i vitboken. Vägtransportens höga grad av flexibilitet, effektivitet och tillförlitlighet har lett till en enorm tillväxt av den sektorn. Kvaliteten på vägtransporten är av avgörande betydelse och bär den europeiska ekonomin. Vi måste därför också fortsätta att investera i förbättringar, exempelvis genom intelligentare vägar och ett utvidgat vägnät. En konkurrenskraftig europeisk ekonomi står och faller med en sund europeisk transportsektor.
Sjöfart på inre vattenvägar, som i vissa delar av Europa har en större potential att avlasta vägtransporten än tåget, ges praktiskt taget ingen uppmärksamhet alls i vitboken. Det är en stor besvikelse. Jag gläder mig därför åt att parlamentet i sin reaktion på vitboken går in på betydelsen av inre vattenvägar som ett innovativt, miljövänligt och relativt förmånligt transportsätt som snart kommer att sammanbinda Öst- och Västeuropa med varandra. Utrymmet för tillväxt i den här sektorn är fortfarande mycket stort. Kombinationen med korta transporter till sjöss gör sjöfarten på inre vattenvägar till ett transportslag att verkligen räkna med.
Finansieringen av alla transportsättens transportinfrastrukturer visar sig vara ett stort problem i hela Europa. I synnerhet järnvägens infrastruktur kommer att kosta medborgarna miljarder i framtiden. Allt detta kommer att behöva finansieras genom internalisering av de externa kostnader som kommer att införas samtidigt för alla transportsätt. Korssubventionering, som kommissionen föreslår, är enbart godtagbart i specifika områden som Alperna och Pyrenéerna. Vi är alltså inte emot detta, herr Swoboda. Det kan inte vara så att vägtransporten belastas extra mycket för att så finansiera järnvägen med den avkastningen. Detta strider mot principen om fri marknadsekonomi, enligt vilken alla transportsätt måste kunna konkurrera på samma villkor. Alltså avstår vi helst från avgiftsbeläggning som instrument, men om detta sedan ändå tillämpas skall det vara på ett ärligt sätt. Användaren betalar och förorenaren betalar, men sin egen förorening och sitt eget användande och inte det som hör till ett konkurrerande transportsätt.
Utifrån denna synpunkt förstår jag inte heller någonting av förslaget från Bolkestein att redan nu börja med nya punktskatter för vägtransporten, på bensin och dieselolja. Nej, i det här sammanhanget måste alla transportsätt behandlas på samma sätt och vid samma tidpunkt. Vi hade aldrig trott att det fanns politiker som ville betunga järnvägen med extra avgifter. Det finner vi oss i, men inte i fråga om vägarna.
Herr talman! Jag skulle också vilja gå in på två viktiga punkter: kommittén för trafiksäkerhet och upprättandet av en europeisk transportfond. Majoriteten inom PPE-DE-gruppen jublar verkligen inte över dessa båda initiativ. Men först kommittén. Det är naturligtvis mycket viktigt att höja säkerheten på vägarna i Europa, varje trafikoffer är ett för mycket. Men frågan är om en kommitté för ögonblicket inte är ett ineffektivt medel för att ta itu med denna problematik, i synnerhet som det knappt existerar några befogenheter på området för trafiksäkerhet på unionsnivå. En lättare form av samordning förefaller oss vara ett lämpligare tillvägagångssätt. Herr talman! Transportfonden förefaller mig vara för mycket för länder som inte kan betala för sina egna vägar, och som inte heller vill göra detta i andra länder.
Herr talman! Jag vill först tacka föredraganden för hans arbete och också för hans ansträngningar att sammanfatta olika ståndpunkter - som vi just har hört.
Jag tror att vitboken innebär en stor möjlighet för den europeiska transportpolitiken så att man ur den mycket skoningslösa analys, som den innehåller, kan dra de riktiga slutsatserna. Det får inte bli så att man inte gör någonting, man får inte sticka huvudet i sanden. Då skulle man möjligen programmera för en transportpolitisk kollaps. För analysen är hård och förskräcklig och, fru Peijs, man måste notera att det varje dag förekommer 7 500 km bilköer på Europas vägar, utsläppen av koldioxid ökade med 15 procent mellan åren 1990 och 1998, godstransporterna på järnvägarna har under de senaste åren gått tillbaka från 21 procent till 8,5 procent, och enbart under åren 1990-1996 byggdes det varje dag nya motorvägar i storleksordningen tio fotbollsplaner.
Det kan inte fortsätta här hos oss utan att det görs seriösa ändringar av transportpolitiken. Därför säger jag att analysen i vitboken inte längre har någonting att göra med den verkliga rörlighet, som vi vill ha, eller med miljövänlig transportpolitik. Här behövs det ett radikalt nytänkande, framför allt inom godstransportsektorn, nämligen i riktning mot järnvägar och vattenvägar. Det handlar följaktligen om att flytta över trafiken till miljövänliga transportsätt, det handlar om hållbarhet som grundval och som måttstock, och det får inte heller finnas någon automatik när det gäller ekonomisk tillväxt och ökning av transporterna. För vi som transportpolitiker får också fundera över om man eventuellt kunde undvika transporter. Det anser jag kommer lite grand till korta i vitboken.
Jag tror att kommissionen har dragit riktiga slutsatser av denna analys och initierat många bra åtgärder. I fråga om järnvägspolitiken har vi kommit ett bra stycke på väg. Med fartygssäkerhetspolitiken - tyvärr inte senast med Erika och Prestige - har vi också kommit en bit framåt.
Det saknas nu ett mycket komplicerat område, nämligen internaliseringen av externa kostnader. I översättning betyder det att i fråga om vägar, järnvägar och vattenvägar betalar inte alla användare samma pris för det som de verkligen utnyttjar. Därför hoppas jag att det mycket snart kommer ett seriöst förslag från kommissionen, som vi sedan kan diskutera ingående, så att vi kan garantera en verklig kostnadsjämförelse, klarhet i fråga om kostnaderna och en rättvis kostnadsfördelning på alla transportsätt.
Den sista punkten, kommissionsledamot: ni tog upp det tidigare i ert tal. Vi står nu inför utvidgningen, och jag tror att vi måste göra allt för att undvika samma fel eller samma felaktiga utveckling när det gäller transportpolitiken som under de senaste 30-40 åren pågått i medlemsstaterna. Vi får inte på nytt göra dessa fel med de nya medlemsstaterna. Därför tror jag att ni har ett mycket stort ansvar för att dessa misstag skall undvikas i de nya medlemsstaterna och för att mycket snart en bra och rättvis europeisk transportpolitik skall påbörjas för med de nya medlemsstaterna.
(Applåder)
Herr talman! Det står klart för mig att vi gentemot kommissionens vitbok om transportpolitiken på 150 sidor lätt hade kunnat utveckla vår synpunkt på 300 sidor. Förfarandemässigt är vi i Europaparlamentet bundna till detta förslag. Jag avundades inte heller föredraganden. Han var tvungen att integrera, återspegla och sammanfatta olika åsikter som existerar i den här kammaren om transport, så att Europeiska kommissionen också skall kunna erhålla en klar syn eller ställning i fråga om detta. Ett tydligt betänkande om ett så brett ämne med den utmanande titeln ?fram till 2010? visade sig vara en enorm uppgift. Jag har med glädje tillsammans med föredraganden och de andra skuggföredragandena varit delaktig i förberedelserna för att lägga fram en synpunkt om de huvudlinjer som Europeiska kommissionen skall kunna jobba med. Jag är nöjd med huvudlinjerna, och jag tror att vi kan uppnå något. Punkter som liberala hjärtan kan klappa för är de på området för avgiftsbeläggning på infrastrukturanvändning, att internalisera externa kostnader för de olika transportformerna, den relativa skillnaden mellan ekonomisk tillväxt och transporttillväxt, större uppmärksamhet för multimodal transportutveckling och uppmärksamhet för inre vattenvägar. Det jag vill se formuleras i klara ordalag, och jag gläder mig åt Izquierdos bidrag.
Innan jag förlorar mig i kommissionens detaljer skulle jag gärna ännu en gång vilja ta upp kommissionens metodik och målsättning i vitboken. Metodiken med korsbeskattning för att överföra transporttrycket från vägen till andra transportsätt får inte leda till snedvridning av konkurrensen på transportmarknaden. Vad jag vill säga är att varje transportsätt har sina egna komparativa fördelar, och det är det som man måste rikta in sig på från början. Jag ser goda möjligheter för järnvägen och för sjöfarten på inre vattenvägar i framtiden, men också för kustfarten. Kort sagt, herr talman, gladde jag mig åt att Palacio också var så positiv nu eftermiddag i fråga om inre vattenvägar, och jag hoppas att det ges tillräcklig uppmärksamhet till multimodala knutpunkter och kvalitet med användande av information och kommunikation.
Herr talman! Bortsett från sjömän och soldater var det förr endast de rikaste och mäktigaste människorna som tog sig långt hemifrån. Enbart en liten privilegierad grupp kunde köpa varor som producerats långt borta. I dag har ekonomin undergått en enorm skalökning, många människor arbetar utanför sin egen ort och tillbringar sin semester ännu längre hemifrån. Råvaror, halvfabrikat och slutprodukter förflyttas över enorma avstånd från platser där produktionen är billigast till andra platser där man förväntar sig många köpare som är beredda att betala ett högt pris för dessa. Europeiska unionens existens har ytterligare förstärkt den här trenden, bland annat genom införandet av en gemensam valuta, stor frihet för en skattefri lufttrafik och gränsöverskridande motorvägar.
Under lång tid betonade man enbart fördelarna med denna skalökning. Det sågs som ett stort framsteg att den transport som var nödvändig för detta blev allt billigare. Opinionsbildarna ville helst inte inse att växande trafikströmmar leder till ökat behov av utrymme, till luftföroreningar, till bullerstörningar och till trafikolyckor. Numera upplever allt fler människor nackdelarna. Vi vet nu att det är viktigt att minska onödig transport och att välja transportformer som kräver lite utrymme och som förorenar miljön i mindre grad. Det är alltså tid för ett vägval. Det är tillfälligtvis också namnet på kommissionens vitbok om transport fram till 2010 som vi i dag skall bedöma.
Gör vi nu verkligen ett vägval? Kommissionen har försökt att åtminstone göra skillnad mellan å ena sidan bilen och flygplanet som belastar miljön alltmer och å andra sidan miljövänlig transport över järnväg och vatten. Därtill hör en överföring av befintliga transportströmmar och kanalisering av en eventuell ytterligare tillväxt på ett sätt som människor och miljö i ett alltmer tätbefolkat område kan leva rimligt med. De första reaktionerna på detta från såväl intressegrupper som från parlamentet var tyvärr negativa. Ingen är motståndare mot tillväxt av transport med tåg eller med båt, men man har krävt lika behandling för luft- och vägtrafik, alltså ett minst så stort utrymme för tillväxt. Europeiska unionens politik skulle alltså vara tvungen att inriktas på skapande av överkapacitet på bekostnad av skattebetalaren. Genom denna dyra överkapacitet får varutransportörer från fall till fall fria händer att välja det transportsätt som vid den tidpunkten är snabbast eller billigast för dem.
Denna överkapacitet kan dessutom leda till ökad konkurrens. I detta fall är arbetstagarna, framför allt de som arbetar vid järnvägen och i hamnarna, mindre säkra på bibehållandet av sitt arbete och sin inkomst. De spelas då ut mot människor i andra sektorer, som inte heller är försäkrade om ett stabilt arbetserbjudande. Diverse avregleringsförslag kan få en ofördelaktig inverkan på människorna och deras boendemiljö. Det ser tyvärr ut som att man fram till 2010 fortfarande inte i tillfredsställande mån kommer att ha gjort de val som är mest nödvändiga. Då kommer vi att i de nya medlemsstaterna se järnvägar ersättas av motorvägar, en utveckling som också Piecyk nyss helt riktigt varnade för. Det får inte ta den riktningen, och garantin för att det inte skall göra det är tyvärr inte tillräcklig.
Alla vet att det är tal om en enorm tillväxt av transporten, och Piecyk har i dag tillkännagivit de eländiga effekterna av allt detta. Kort sammanfattat är det sociala effekter, miljö- och hälsoeffekter och säkerhetseffekter, och i detta sammanhang spelar internationalisering en roll. Kort sagt anser jag att problemet beskrivs bra i vitboken. Vad vi naturligtvis eftersträvar av bland annat miljöskäl, men också av ett antal andra skäl, är i princip skillnaden mellan ekonomisk tillväxt och transport och problem som är relaterade till detta.
Vad jag saknar, och jag instämmer med Piecyk som talade om att undvika trafik, är det vi i Nederländerna kallar för transportförebyggande åtgärder eller transportbegränsning. Det är en högst påtaglig strategi hos oss, och jag skulle gärna vilja att den behandlas seriöst på Europanivå. Det är ett sektoriellt tillvägagångssätt. Alla kan föreställa sig vad som sker om man beslutar att i högre grad producera regionalt, exempelvis i jordbrukssektorn. Då behöver man inte transportera något kött eller djur.
En annan möjlighet är naturligtvis att ta itu med det med den nya tekniken. I detta sammanhang kan alla möjliga saker brukas: utsläppssnåla och energisnåla bilar osv. När det gäller övergång till andra typer av transportsätt hörde jag nyss Peijs påstå att järnvägen inte behöver stimuleras av Europeiska unionen. Det håller jag inte alls med om. Jag anser att det är nödvändigt, men jag tror att det då är absolut nödvändigt att på allvar ta itu med utsläppsproblematiken vad gäller järnvägen gentemot de andra transportsätten.
Sista punkten: avgiftsbeläggningar. Om vi ser till de diskussioner om avgiftsbeläggning som hittills ägt rum anser jag att det är en besvikelse att vi efter de fyra år som jag har varit ledamot i parlamentet, efter att en högnivågrupp har arbetat med denna fråga, efter att vi har utarbetat Costabetänkandet, ännu inte har gjort några framsteg på det här planet. Jag måste säga att jag ser mer i de praktiska metoderna, som exempelvis de i Schweiz, än i de teoretiska reflexionerna runtom. Slutligen stöder jag ståndpunkten runt utvidgningsfrågorna och uppmaningen att inte göra om samma fel igen, vilket också har påpekats tidigare.
Ett viktigt nyckelvärde i EU:s transportpolitik är hållbarhet. I det sammanhanget är miljön enligt vår uppfattning den viktigaste aspekten. Det gör oss gott att målsättningarna från Kyoto är en central del i resolutionen. Genomförandet visar sig inte vara så lätt. Spänningsfältet mellan växande transportströmmar och ökande miljöförstöring kan endast avlägsnas med rigorösa åtgärder. Det är frågan om EU vill och kan vidta dessa åtgärder, som har inflytande på fördelningen mellan olika transportsätt. Också här hör vi anföranden om att detta inte är önskvärt. Användare - marknaden - bör ju välja vilka transportsätt de vill använda sig av i slutändan. Att detta har lett till ansenliga sidoeffekter bör ingen vilja eller kunna förneka. Därför är korrigeringarna av detta initiativ legitima, och vi kan ansluta oss till initiativ som strävandet efter övergång till andra typer av transportsätt, beräknande av omkostnader, åtgärder för att minska externa effekter och för att minska transporten, och transportförebyggande åtgärder.
Låt oss inte förlora verkligheten och förhållandena på marknaden ur sikte vid dessa åtgärder. Det är inte alla ideala förhållanden som kommer att visa sig vara möjliga att uppnå. Detta är högst sannolikt fallet för anslutningsländerna, där transportpolitiken tar en oönskad riktning. Även om de måste utveckla sin egen infrastrukturpolitik måste det från EU utgå en stark drivkraft för att ge hållbara transportformer (vatten, järnväg, ledning) en ärlig chans för att undvika den trängda situation som EU befinner sig i nu.
Till sist, regional utveckling och en eventuell regional politik inom EU. Det förvånar mig att många kolleger som förespråkar den fria marknaden just här förespråkar en förmyndarpolitik. Enligt vår uppfattning har framgången för vissa regionala situationer vanligen ett historiskt eller geografiskt ursprung. Försök att efterlikna en sådan framgång med hjälp av kraftiga kapitalinjektioner är dyra och skulle inte kunna avlägsna olikheterna. En europeisk regional politik ter sig därför inte meningsfull för oss. Herr talman! Det är en omfattande resolution som ligger framför oss. Med starka och mindre starka punkter. Jag anförtror därför våra ändringsförslag till kollegernas uppmärksamhet.
Herr talman! Sättet att ta sig an vitboken om den gemensamma transportpolitiken är inkonsekvent, trots att vi erkänner föredragandens fina insats. Betänkandet är ett bra underlag för ett mer kritiskt sådant i framtiden. Vi välkomnar kommissionens beslutsamhet vad gäller ansvarsfördelningen på det transportpolitiska området, liksom dess lyhördhet för principen att engagera lokala och regionala myndigheter, fackföreningar, relevanta föreningar och transportanvändare i denna policyskapande process.
Vi måste även ge föredraganden ett erkännande då han med en god överblick över de ekonomiska, sociala och miljömässiga effekterna uppmanar kommissionen att främja de bästa metoderna för en transportminskning genom att införa nya produktionsprocesser som minskar transportbehovet. Men det är motsägelsefullt att samtidigt föreslå en avreglering och öppnare marknader för järnvägssektorn och därmed överge de offentliga tjänsterna helt.
Vidare kan vi inte acceptera er ståndpunkt att bördan med kostnaderna för transportinfrastrukturen av säkerhetsskäl skall bevaras inom den offentliga sektorn medan - något som är helt uppenbart - de ekonomiska vinsterna avstås till privata företag.
Transporterna är avgörande för den ekonomiska hållbarheten och den interna balansen i alla samhällen, oavsett om det är Europeiska unionen i sin helhet eller ett litet land som mitt.
Jag vill rikta er uppmärksamhet mot frågan om järnvägen för höghastighetståget mellan Paris och Madrid som går genom den västeuropeiska korridoren och löper samman i Baskien. I stället för att beakta baskernas tydliga vilja och ge nytt liv åt järnvägsnätet har man prioriterat en järnväg för höghastighetståg och därmed främjat den miljöskadliga attityd som redan råder inom politiken för motorvägar, oavsett de externa kostnader som är förenade med användningen av detta transportmedel.
Ett sådant motsägelsefullt sätt att närma sig frågan gör det helt omöjligt att bortse från det koncept som kommissionen har så kärt om känsliga regioner i det så känsliga området Pyrenéerna. Vi bör som Bouwman sade beakta det som händer i Schweiz på transportområdet.
Kan kommissionsledamoten tala om för mig när Pyrenéerna kommer att få sin egen ?Alpkonvention??
Herr talman! Jag skulle först vilja tacka Palacio för det faktum att vi har framför oss och diskuterar vitboken om transportpolitiken, som verkligen är ett sammansatt arbete från kommissionens sida som tillåter oss att blicka framåt med 2010 som horisont.
Jag tackar även föredraganden, Izquierdo Collado, för hans arbete och tror att alla de politiska grupperna, mer eller mindre, i morgon vid omröstningen kommer att kunna enas kring vissa ståndpunkter som är särskilt väsentliga för transportsektorns framtid i Europeiska unionen.
För mig personligen är de principer som måste vara vägledande för oss i den närmaste framtiden när det gäller den europeiska transportsektorns utveckling att fullborda den inre marknaden, att främja konkurrenskraften och särskilt att främja avregleringen av sektorn där den ännu inte ägt rum, att öka säkerheten för alla transportslag samt att prioritera miljöskyddet.
För att specificera dessa principer skulle jag vilja kommentera vissa enskilda frågor. För det första måste vi någon gång sluta att bara diskutera de transeuropeiska näten och övergå till handling, det vill säga till att konkret främja de transeuropeiska näten, vilket fordrar dels politisk vilja från medlemsstaternas sida, dels finansiering med såväl nationella som gemensamma medel. Det behövs följaktligen en ökning av finansieringen inom ramen för gemenskapsbudgeten speciellt för de transeuropeiska näten.
För det andra måste järnvägsmarknaden öppnas. Dessutom, herr talman, måste rådet så snabbt som möjligt gå vidare med det andra järnvägspaketet med utgångspunkt i parlamentets förslag, så att vi får något konkret att visa upp på området järnvägar som europeisk union.
För det tredje måste vi stärka sjöfarten över korta avstånd, så kallad short sea shipping. Detta är mycket viktigt, särskilt för vissa av Europeiska unionens regioner, och bidrar självklart till skyddet av miljön.
För det fjärde får vi inom ramen för denna diskussion inte glömma bort den särskilda roll som Europeiska unionens randområden och öarna måste ha, så att transportnäten i unionen utvecklas på ett balanserat sätt.
För det femte, i fråga om trafiksäkerhet. Europeiska folkpartiets grupp har ingen gemensam åsikt i denna fråga. Personligen är jag för att inrätta en myndighet för vägsäkerhet, eftersom 40 000 människor dör varje år på europeisk nivå, och jag anser verkligen att vi måste göra något på europeisk nivå, utan att subsidiariteten påverkas.
Dessutom, herr talman, två korta kommentarer om främjandet av åtgärder som rör sjösäkerhet och avgiftsbeläggning av infrastruktur. Vi måste granska frågan men gå mycket försiktigt till väga, för det är en ganska omstridd fråga, och kommissionen måste visserligen gå framåt, men den måste tänka sig noga för innan den lägger fram sina förslag.
Herr talman! Jag vill först tacka kommissionsledamoten så hjärtligt för vitboken som hon har lagt fram. Det är inte någon radikal reform, men den får ändå omvälvande effekter för den framtida transportpolitiken. Jag vill också tacka kollegan Izquierdo Collado, som i egenskap av spanjor har bearbetat denna vitbok med en grundlighet, som man i normala fall bara tillskriver tyskarna, och som har lagt ned mycket energi på sitt betänkande.
Ändå finns det naturligtvis, liksom alltid i fråga om sådana kompromisser, en viss rörighet, som jag vill påtala. Om det i punkt 9 står att det skall göras en viss överflyttning till järnvägarna, men inte i något fall så att vägtransporternas konkurrensförmåga påverkas negativt, bör det påpekas att vi nu har den situationen att det finns en konkurrensobalans som måste upphävas, eftersom man just i fråga om vägtransporterna inte räknar med vissa kostnader - särskilt miljökostnader.
Det handlar inte heller om, som det står i punkt 10, att tvinga fram en överflyttning. Överflyttningen kommer ändå bara att gälla vissa områden. Vi behöver naturligtvis också transporter med lastfordon. Men det gäller att bättre använda den outnyttjade kapaciteten på järnvägarna, just med tanke på den enorma belastningen på vägarna och med tanke på att man inte räknar in miljökostnaderna. Jag kunde i dag redan påpeka att det till och med inom det så omstridda Brennerområdet finns outnyttjad kapacitet, som kan användas, och att man på så vis kunde bidra till att förbättra miljön.
Slutligen också frågan om tvärfinansiering: jag tror att det i punkt 75 helt riktigt påpekas att det som kommissionen föreslår är rätt metod. Inte heller här handlar det om en godtycklig subvention, utan bara om att jämna ut den orättvisa behandlingen, och om att bygga ut det transportmedel som under de senaste årtiondena tyvärr har lidit av att man har prioriterat utbyggnad av vägarna. Det handlar alltså bara om en viss korrigering. Det bör fastslås här.
Än en gång: jag hoppas att detta betänkande, när det nu beslutas, också verkligen hjälper kommissionsledamoten att genomföra det som står i vitboken.
Herr talman, kommissionsledamot, bästa kolleger! Jag vill också tacka föredraganden Izquierdo Collado för en bra och grundlig beredning av betänkandet. Föredraganden har lagt fram betydande förbättringar till kommissionens förslag. De centrala målsättningarna är att minska trafikstockningar, lösa upp knutar, förbättra säkerheten och främja hållbar trafik. Dessa åtgärder är främst inriktade på unionens kärnområden.
Jag vill påminna om transportbehovet inom glesbygden, perifera områden och geografiskt sett besvärliga områden. För dessa områden med små trafikmängder är goda och fungerande trafikförbindelser livsviktiga. Dessa behov får litet utrymme i kommissionens vitbok. När man utvecklar den gemensamma trafikpolitiken måste man ta hänsyn till specialbehoven inom de glest bebyggda skärgårds- och bergsområdena. Med goda trafikförbindelser säkrar man att hela unionen omfattas av en fungerande gemensam marknad och att unionens alla resurser kommer till användning.
Slutligen en detalj: den stränga vintern har blottat en ny säkerhetsrisk i sjöfartstransporterna. Oljetransporterna på Östersjön från Rysslands nya oljehamn har ökat. Samtidigt har risken för oljekatastrofer under vinterns exceptionella isförhållanden ökat. EU, liksom IMO, saknar avtal om oljefartygens iskapacitet. Denna brist i säkerheten borde rättas till snabbt.
Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger! Vitboken om den gemensamma transportpolitiken fram till 2010 är till min glädje ett tydligt ställningstagande för att återställa jämvikten mellan olika transportsätt, till fördel för järnvägen och flodtrafiken. I vitboken fastställs prioriteringar för en sådan ny jämvikt: att sträva efter anpassade avgifter, att bekämpa flaskhalsar och miljöförsämringar och att främja användarnas roll. Men enligt logiken i tidigare direktiv på området är det ännu en fortsatt avreglering inom alla transportsektorer som framhålls, som om det var den enda godtagbara lösningen.
Betänkandet av min kollega Izquierdo Collado tillför ett antal förbättringar som bör stödjas av hänsyn till miljön. I detta betänkande framförs också förslag till en harmonisering av koldioxidskatter och prissättningen av transporter. När det gäller vägtrafiksäkerheten är det bra att betänkandet innehåller ett krav på att en myndighet för vägtrafiksäkerhet inrättas.
Alltsedan direktivet om driftskompatibilitet inom järnvägen har jag ständigt pekat på den avgörande finansieringsfrågan, och ställer därför helt och hållet upp på ett annat förslag från Collado, nämligen att en europeisk transportfond bör inrättas för att garantera de föreslagna åtgärdernas finansiering och trovärdighet. Som ni säkert har förstått kan jag däremot inte ställa upp på hans stöd till de pågående avregleringarna.
Vi har behandlat direktiv om järnvägen, om lufttransporter och förra veckan om teknisk-nautiska tjänster, och alla syftar till en avreglering av dessa sektorer. Självklart måste man stödja kommissionens begäran om en bedömning av avregleringarnas följder, vilket Collado också gör. Men jag anser att man också måste förstärka de offentliga tjänsterna genom att modernisera dem. Jag är övertygad om att offentliga tjänster och tjänster av allmänt intresse måste stå i centrum för unionens transportpolitik och integreras, såsom de är utformade, med de framtida fördragen.
Jag anser att det verkligen behövs en jämvikt till förmån för järnvägen, men vi måste gå mycket längre i frågan om den snedvridna konkurrensen, som fortfarande är betydande. Och vi måste framför allt vara mycket mer bestämda i kravet på kortare arbetstid för chaufförerna i vägtrafiken, vilket också är en förutsättning för ökad säkerhet.
Min grupp anser för övrigt att betänkandet bör ge ett mycket större utrymme för sociala frågor. En rad ändringsförslag från min grupp handlar för övrigt om den viktiga frågan om att harmonisera de sociala normerna ovanifrån, för samtliga transportsätt.
Transportfrågan handlar givetvis också om sjöfarten, och samtidigt som vi fortfarande upprörs över katastrofen med Prestige skulle jag vilja uppmärksamma mina kolleger på ett ändringsförslag från min grupp som uppmanar kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag med krav på att de som förorenar - oljebolag, klassificeringssällskap, rederier och befraktare - skall betala för alla de skador som orsakas av katastrofer som de är inblandade i. Jag vill också påminna om att Europaparlamentet har begärt ett förbud mot bekvämlighetsflaggning, och jag önskar att kommissionen snabbt vidtar sådana åtgärder.
Av alla dessa skäl förstår ni säkert att min grupp först vill ta hänsyn till eventuella framsteg med anledning av antagna ändringsförslag, innan vi kan inta en definitiv ståndpunkt om detta betänkande.
Herr talman! För det första vill jag tacka och gratulera föredraganden, Izquierdo Collado, till hans utmärkta arbete. För det andra vill jag be kommissionsledamoten om ursäkt, men det är första gången under den här mandatperioden som jag uttryckligen kommer att tala om min region, Andalusien.
Andalusien är - som ni vet - en av de största regionerna inom Europeiska unionen och har nästan 8 miljoner invånare. År 2002 mottog Andalusien 21 miljoner besökare som gav 13,2 miljoner euro i inkomster. Som ni vet hör Andalusien till Mål 1 i unionen och har en av de lägsta inkomstnivåerna, invånarna lever huvudsakligen av det ifrågasatta jordbruket och turistsektorn.
Det faktum att transportsektorn påverkar turismen i Europa på ett avgörande sätt nämns i betänkandet, så även behovet av att inrätta korridorer i nord-sydlig riktning för att främja förbindelserna mellan Europa och frihandelszonen i Medelhavsområdet och utvecklingen av randområdena. Vad anser ni då, ärade ledamöter, om att Algeciras, där Europeiska unionens största hamn för containerfartyg i Medelhavsområdet är belägen, har en enda anslutning via järnväg till inlandet, en sträckning som är över 100 år gammal och där medelhastigheter över 17 kilometer per timme är förbjudna? Visste ni att det enda kustområdet i hela Europeiska unionen som inte har motorväg finns mellan provinserna Almeria och Malaga? Mellan dessa regioner är provinsen Granada belägen, som ligger sist på inkomstlistan i Spanien och i Europa. Hur skall vi utvecklas om vi inte får infrastrukturer? Detta är ett smakprov på underskottet på infrastrukturer i unionens randområden.
Så länge dessa flaskhalsar tillåts i gemenskapens politik kan vi inte göra mycket för att inrätta en sammanlänkad transportsektor och en intermodalitet som grundas på sociala och miljömässiga aspekter.
Det gläder mig att man inte har glömt bort cyklisterna i betänkandet. De utgör en mycket viktig del av den individuella transporten och bidrar till hållbarhet i städerna och gör dem mänskligare. Vi måste fortsätta att arbeta för att öka säkerhetsstandarderna i transporten och i infrastrukturen, upptäcka de platser där det sker flest olyckor och märka ut dem för att skydda trafikanterna. Ärade ledamöter! Om det så bara är av ekonomiska skäl, låt oss arbeta, låt oss investera mer i säkerheten. Ett olycksoffer i trafiken kostar oss en miljon euro och vi har 40 000 dödsoffer i vägtrafiken per år.
I betänkandet talas det inte om ett nej till transporten. Vi måste arbeta på ett nyskapande sätt, till exempel med att öka framkomligheten för fotgängarna i städerna.
Herr talman, ärade fru vice ordförande i kommissionen! Först mitt hjärtliga tack till vice ordföranden för vitboken som hon har skrivit tillsammans med sina medarbetare. Jag tror att vitboken är en bra ansats för den europeiska transportpolitiken, nämligen att genom utbudet åter uppnå balans bland transportsätten 2010.
Kommissionsledamot! Jag ber er att nu också göra allt för att det grekiska ordförandeskapet skall sätta upp det andra järnvägspaketet på dagordningen och komma fram till en gemensam ståndpunkt. För frågan om järnvägspolitiken är en av kärnpunkterna i er vitbok. Om vi här inte kommer framåt, kan vi glömma de principer som ni har listat - mer gods- och persontransporter tillbaka till järnvägarna. Detta kan man befara om de stora staterna sluter sig samman och helt enkelt säger: vi vill inte ha någon öppning av marknaderna; vi vill inte ha någon modernisering av järnvägsstrukturerna.
Jag hoppas att ni kan säga något om vilka möjligheter ni ser för att vi ändå under denna mandatsperiod skall kunna besluta om det andra järnvägspaketet. För om vi inte klarar av det under denna period, då är frågan om vi klarar av det 2005, 2006, 2007, och hela målsättningen i er vitbok, nämligen att år 2010 åter ha balans mellan transportsätten, skulle då omintetgöras.
Nu vänder jag mig till vår utmärkta föredragande med det påpekandet att jag i varje fall tillsammans med mina vänner måste avvisa två punkter tillsammans, nämligen dels punkt 66, inrättandet av en myndighet för vägtrafiksäkerhet. Kära kollega, kommissionsledamot Palacio har i sin vitbok med all rätt redogjort för att vi under de närmaste fem åren inte vill ha någon lagstiftning om vägtrafiksäkerhet. Vi vill i enlighet med principen om ?bra lösningar? se hur vi skall kunna minska antalet döda i trafiken och få mer trafiksäkerhet. Men om det inte finns någon europeisk lagstiftning, varför behöver vi då en ny myndighet för vägtrafiksäkerhet? Jag skulle vilja säga att låt oss se till att myndigheterna för sjöfart, flygsäkerhet och järnvägar gör sitt arbete. Men inte ytterligare en myndighet nu igen!
Jag måste säga till föredraganden att jag inte heller kan godta punkt 79, enligt vilken man återigen skall inrätta en ny transportfond. Jag säger till de föregående talarna: den offentliga lokaltrafiken i er stad måste förbättras av er region och av er medlemsstat. Vi kan inte använda europeiska medel för uppgifter som ligger inom medlemsstaternas ansvarsområden. De medel vi har behöver vi för de transeuropeiska näten. Och där har vi redan alltför lite pengar. För om ni tittar på hur mycket vi uppnått i fråga om Essenprojekten, som vi beslutade om gemensamt 1996, kan ni konstatera att inte ens de 14 projekten genomförts, och vi har inte tillräckligt med pengar för det.
Vi har redan sammanhållningsfonden, regionalfonden och ISPA-fonden. Kära kolleger, inte ytterligare en europeisk transportfond! Vi måste stödja de transeuropeiska näten! De andra sakerna är medlemsstaternas uppgift.
Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger! Efter nästan ett och ett halvt års diskussion om vitboken och därmed om vår transportpolitiska strategi har vi nu ett betänkande, som i stort sett kan stödjas av en majoritet. Tack till föredraganden för det mödosamma arbetet att uppnå samförstånd!
Själva vitboken förtjänar absolut beteckningen strategisk, eftersom den behåller optimeringen av de totala europeiska transporterna i sikte, och eftersom den underbygger sitt mål att uppnå en balanserad uppdelning av transportintäkterna på transportsätten med cirka 60 konkreta enskilda åtgärder. Lika många - nämligen exakt 60 - konkreta lagförslag ligger ännu och puttrar hos rådet. Det är den transportpolitiska verkligheten, och det anser jag vara en skandal. Rent räknemässigt befinner vi oss alltså praktiskt sett i år 1992 - i början av förverkligandet av den förra vitboken.
Två saker vill jag framhäva i dag. För det första behöver vi absolut en kompromiss i fråga om Galileo. Det finns en risk för att den ömsesidiga blockaden ifrågasätter ett av våra största transport- och industripolitiska projekt. Det är ju absurt att ingen medlemsstat till att börja med ville betala, och nu tvistar man om huruvida man kunde få betala ännu mer.
Vi hade tre års utvecklingsförsprång framför det amerikanska GPS3-systemet. Ett år har vi slösat bort, ett år har amerikanerna tagit igen genom höga investeringar, och om vi inte skyndar oss så försitter vi den framgång med projektet, som är så efterlängtad.
För det andra: mycket händer i det europeiska luftrummet och även i vår lagstiftning. Efter att projektet med det gemensamma luftrummet skjutits upp i sin rätta omloppsbana, uppmuntrar vi kommissionen att även gentemot nationella intressen konsekvent slutföra sin strategi om det gemensamma luftrummet, för vi behöver ett enhetligt transeuropeiskt luftrum.
Slutligen ytterligare en punkt: transportpolitiska debatter skulle vi egentligen inte bara behöva vart tionde år, utan kontinuerligt - även här i kammaren, och även vid sådana fortfarande acceptabla tider på dagen.
Herr talman, kommissionsledamot! Vitboken har inneburit inledningen på en mycket stimulerande diskussion om en strategisk vision som gör det möjligt för oss att se till målet att skapa villkoren för rörlighet för varor och personer, något som är av avgörande betydelse för en verklig integrering av det utvidgade Europa, för att skapa en territoriell sammanhållning, samtidigt som vi undviker allt slöseri med mark och minskar de oönskade effekterna för miljö, säkerhet och medborgarnas hälsa. Detta är en målsättning med enorma proportioner och horisonten 2010 kan verka avlägsen, men om man känner till den tid det tar att genomföra den nödvändiga strukturella och infrastrukturella anpassningen kan vi säga att vi redan är kraftigt försenade. Ur den synpunkten är uppbromsningen av utvecklingstakten när det gäller den strategiska planeringen - men även på andra områden - från transportrådets sida oroande, samtidigt som vi inte kan underlåta att med stor tillfredsställelse understryka de bidrag som kommissionen ger när det gäller alla dessa frågor. Det är i denna riktning, med detta mål, som jag tror det kan vara mödan värt att även fortsätta undersöka de idéer som fortfarande är rena teorier, som ännu inte har finslipats, som till exempel decoupling, frikopplingen eller försöken att minska transportsektorns effekter på utvecklingen, något som sannerligen ingen vill begränsa, för det skulle innebära att man undersöker kollaterala politiska program inom området territoriell organisering och inom området optimering av befintliga infrastrukturer genom utnyttjande av ny teknik.
Lika viktigt är att man bidrar till att balansera valet av olika transportsätt genom en internationalisering av de externa kostnaderna och utnyttjandet av skillnaderna mellan avgifter och interna kostnader, även för ett korsvis utnyttjande av de mest kompatibla transportsätten.
Detta är brännande och svåra frågor, frågor där vi riskerar att köra fast, men de är viktiga, av avgörande betydelse för de frågeställningar som vi behandlar. Som redan sagts hoppas jag på kommissionens meddelande om metoder för att bestämma avgifter för de externa kostnaderna, som skulle möjliggöra att vi även fördelar transportkostnaderna på ett rättvisare sätt jämfört med det nuvarande och ersätter de allmänna avgifter som vi för närvarande betalar med adekvata och specifika avgifter.
Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger! Frågan om transportsätten i Europa, som vi diskuterar i samband med behandlingen av vitboken med den målande titeln ?Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: vägval inför framtiden? och betänkandet om denna vitbok av vår kollega Collado, är för mig en perfekt illustration på klyftan - ja till och med den avgrund som finns i Europa på det här området och så många andra områden - mellan behov och verklighet, mellan aviserade mål och de resurser som tas i bruk för att uppnå målen. Allt detta beror på att logiken om den allenarådande marknaden - vars grunder står att finna i den vitbok från 1992 som är upphovet till direktiven om konkurrenskraft och avreglering - har lett till att man har försummat säkerheten, miljön, sociala frågor och den fysiska planeringen.
Den vansinniga tron på vad liberalismen presterar, och till och med fulländar, har gjort oss närsynta när det gäller framtiden, nedvärderat offentliga insatser och tjänster, skuldbelagt dem som tror på att offentliga investeringar är nödvändiga på lång sikt och delat upp kostnaderna på olika sektorer men samtidigt inte räknat med allmänintresset och de positiva och negativa effekterna av kortsiktiga beslut. Föredraganden riktade själv stark kritik mot detta, vilket jag tackar honom för. Och jag stöder självklart honom när han säger att transportsektorn har en strategisk betydelse för den fysiska planeringen och den sociala och ekonomiska sammanhållningen, och när han talar om de allvarliga följderna för miljön. Han säger att hållbar utveckling måste vara grunden för den gemensamma transportpolitiken, och jag håller med. Han kräver en övergripande förvaltning av transporterna, och jag håller med. Jag delar självklart också hans angelägenhet om säkerhet och hans sociala krav. Jag stöder självklart många av hans krav, men jag är mycket rädd för att omröstningen inte kommer att ge den nödvändiga impuls som behövs för att framkalla en djupgående förändring av politiken på det här området.
Föredraganden talar om kravet på en bättre jämvikt mellan de olika transportsätten, det är bra men långtifrån tillräckligt. Det krävs - vilket jag begärde under debatterna om det sjätte ramprogrammet för forskning och utveckling - mer forskning på området. Man bör framför allt inom kort omdirigera de offentliga investeringarna, och för det ändamålet ta offentliga lån, stora offentliga lån. 2010, det är om sju år, och det är mycket snart. Om EU inte vill nöja sig med att upprätta en katalog över goda avsikter måste unionen redan i dag, redan 2003, omdirigera alla sina investeringar och alla sina val på det här området, genom att förse sig med nya rättsliga och ekonomiska resurser som ligger i nivå med vad som står på spel.
Herr talman, kolleger, kommissionsledamot! Jag gläder mig åt att vi egentligen har kommit så långt, och detta på min födelsedag, sannerligen ett perfekt val av tidpunkt av parlamentet. Vi befinner oss emellertid i år 2003, och vi godkänner i morgon äntligen vår kollega Izquierdo Collados betänkande om vitboken om transportpolitiken. Bättre sent än aldrig. I vitboken gör man upp planer fram till 2010. Tiden för att utarbeta hela åtgärdspaketet har nu pressats ihop till sju år. Jag önskar därför kommissionen lycka till med förverkligandet av allt detta. Nyckeln till en hel del av de målsättningar som kommissionen sätter upp för sig är det ärliga priset av transportsätt och infrastrukturer. Det är därför hög tid att kommissionen äntligen kommer fram med direktivet om avgifter. Kommissionen har redan länge talat om det, och önskemål om att få se detta dokument hörs allt tydligare, inte enbart i den här kammaren från de människor som är engagerade i miljö och trafiksäkerhet utan också i medlemsstaterna som vill att den verkliga förorenaren skall betala.
En diskussion som ansluter till denna är om behovet av en kerosinskatt. Kommissionen måste börja röra på sig i den här frågan. Det fungerar inte att man å ena sidan subventionerar de transeuropeiska järnvägarna och att man å andra sidan ger utrymme för flygningar från Bryssel till London till priset av en smörgås. I vitboken har man möjlighet att ge ett tydligt svar på den här sortens frågor. Nu är det upp till kommissionen att skriva snabbare på de förslag som skall följa på den här vitboken.
Slutligen vill jag upprepa det jag sade i mitt jungfrutal för ett antal månader sedan: den mest miljövänliga kilometern är den kilometer som inte körs, och den här vitboken erbjuder ingen lösning med vilken man kan undvika transport. Det är en chans som gått förlorad.
Gratulerar på födelsedagen! Jag hoppas ni får en trevlig kväll när ni firar med era vänner.
Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för hans storartade arbetsinsats, något som emellertid inte hindrar mig från att göra en personlig kommentar: Jag tror uppriktigt sagt inte det skulle vara produktivt för vårt arbete i parlamentet att låsa kammaren under mer än ett och ett halvt år vid ett dokument, även om det är så omfattande som vitboken - över 400 ändringsförslag och annat - bland annat på grund av resultatet av denna diskussion, som med nödvändighet blir mycket kort, mycket allmän, och i vilken det är svårt att ta upp en fråga av denna typ. Kanske skulle det vara bättre om vi kunde hitta ett nytt sätt att behandla de stora kapitlen i vitboken och gå vidare per avsnitt: detta är ett förslag som framförs på grund av den stora tveksamheten när man inte vet exakt vad man skulle kunna säga på två minuter när det gäller en så här omfattande frågeställning. Jag tänker därför inte koncentrera mig på det som jag håller med om - vilket är mycket, största delen av vitboken - utan på det som jag fortfarande tycker verkar dunkelt, dvs., kommissionsledamot, frågan om de transeuropeiska näten.
Som Jarzembowski mycket riktigt påpekade, om vi vill koncentrera unionens ansträngning, även de ekonomiska, så skall vi sträva i den riktningen, dvs. mot projekt som verkligen har en europeisk profil. Jag kan emellertid inte undvika att konstatera att denna fråga har underskattats i vitboken. Den har inte fått den behandling den förtjänar. Vi har gjort upp en förteckning över arbeten som redan drabbats, som är försenade, som inte går framåt, och snarare än att försöka förstå varför de inte förs vidare och försöka hitta resurser och metoder för att påskynda deras genomförande, har vi tänkt mycket på att förlänga denna lista, bland annat med arbeten som är mycket krävande och viktiga. Ni hade en utmärkt idé, dvs. att förklara att en del av dessa arbeten är av europeiskt intresse, en idé som emellertid aldrig genomfördes.
Avslutningsvis, kommissionsledamot, framträder generellt nödvändigheten av att bättre fokusera de grundläggande målen, framför allt när det gäller de infrastrukturella problem vi har i Europeiska unionen, som en uppmaning till medlemsstaterna, men även för att i största möjliga utsträckning rikta vårt utskotts arbete och resurser i den riktningen.
Herr talman! Vi måste satsa på ett transportsystem i Europa som ställer höga krav på miljö och säkerhet. Jag vill därför tacka kommissionen och föredraganden för det arbete som har gjorts gällande vitboken. Vi betonar nu än tydligare vad vi vill uppnå när det gäller miljö och säkerhet. Jag uppskattar att vi nu kan ta ett avstamp i det arbetet.
Jag uppskattar också och ställer mig helt bakom förslagen om att föra över transporter från väg till järnväg och sjöfart. Detta är viktigt. Vi måste dock komma ihåg att vägarna har mycket stor betydelse i vissa delar av unionen, bl.a. i de glest bebyggda och perifera delarna. Därför måste de olika transportslagen kompletteras med varandra. Det är en stor utmaning att skapa ett transportsystem i EU, eftersom Europa inte utgör ett homogent geografiskt område. Vi måste därför ta hänsyn till olika villkor, och det är mycket viktigt med transeuropeiska nät. Det är viktigt att skapa TEN-korridorer. Om vi satsar på TEN-korridorer i öst-västlig riktning, kan vi avlasta de centrala delarna med mycket hög trafikintensitet. En satsning på de transeuropeiska nätverken skapar fördelar.
Föredraganden har mycket tydligt lyckats betona de perifera regionernas betydelse och regionerna med långa avstånd. Hänsynen i det avseendet har ytterligare förstärkts i betänkandet. Jag har ändock några synpunkter. Jag håller med om att vi har stora investeringsbehov och att vi skall använda transeuropeiska nät. När det gäller punkt 79 kan jag acceptera förslaget om att kommissionen skall göra en undersökning om utvecklingen av nya metoder för att finansiera större infrastrukturprojekt.
Förslaget om vägtrafiksäkerhetsmyndigheten tolkar jag som att en sådan myndighet skall vara med och sprida goda exempel, ha ett underifrån-perspektiv och främja samverkan på olika nivåer. Vi måste förbättra trafiksäkerheten i unionen. Nu väntar vi på kommissionens tredje trafiksäkerhetsprogram, och det har vi gjort länge. Jag hoppas att det kommer snart.
Herr talman! Juan de Dios Izquierdo Collado påminner på ett bra sätt om transportpolitikens skyldighet att bidra till en balanserad utveckling och till den ekonomiska och sociala sammanhållningen. När man tänker ut och planerar en transportpolitik måste man tänka på att det är en strategisk sektor och en tjänst av allmänt intresse som måste tjäna dessa viktiga mål. Det är också viktigt att ta hänsyn till befolkningarnas rättigheter till kvalitativ rörlighet under säkra förhållanden och till tillgängliga priser. Vi håller också med om prioriteringen att förena transportmedlens konkurrenskraft med miljön, även om vi redan nu vill betona det motsägelsefulla i ett sådant principuttalande och betänkandets främjande av motorvägar.
Vi vill dock också påpeka att vi på vissa väsentliga punkter är oeniga med kommissionens vitbok och med Izquierdo Collados betänkande då det inte tillräckligt distanserar sig från det förra när det gäller dessa punkter. Vi är speciellt emot och förkastar den flykt bort som det upprepade stödet till en avreglering, öppnandet av transportmarknaden innebär, som om det vore ett universalmedel som skulle lösa alla de problem som har ackumulerats under åren och som har lett till att de allmänna transporterna har underordnats de privata och försämrats.
Ännu har ingen undersökning gjorts och ingen har ännu lyckats bevisa att en konkurrensutsättning av transporterna kan lösa sektorns problem. Tvärtom där avregleringarna har genomförts visar resultaten på precis det motsatta. Vi har järnvägs- och flygolyckorna som framför allt beror på låga investeringar i utrustning och säkerhet, eller uppsägningar och försämringar av arbetarnas sociala villkor.
Dessutom leder tanken på att man skall ha olika aktörer på samma linje eller vägsträcka till att en i början skenbart öppen situation systematiskt slutar i ett systematiskt inrättande av verkliga monopol. Den aktuella debatten om luftfarten är belysande för detta. Slutligen anser vi att det inte är godtagbart att medlemsstaterna, i syfte att uppnå kvalitativa transporter med en viss säkerhet bara får behålla infrastrukturen för att betydande investeringar skall genomföras, fortsätter att med offentliga medel ge bidrag till de företag som utför tjänsterna och som i slutändan är de som tar hem vinsterna på genomförandet av dessa tjänster. Det är säkerligen en lukrativ affär för dessa företag. Det är det förvisso inte för statskassan.
Herr talman! Jag vill börja med att tacka min kollega Peijs för hennes krävande insatser för att försöka uppnå lämpliga kompromisser kring detta kontroversiella och komplicerade betänkande. Tyvärr har det inte fått oss att ändra uppfattning. Betänkandet har lagts fram som ett förslag och ett handlingsprogram för transport fram till 2010, men jag är övertygad om att det inte innehåller mer än dåligt underbyggda och halvfärdiga idéer.
Det lär inte förvåna någon att större delen av de föreslagna idéerna inte kan övervägas på allvar, eftersom kommissionens ursprungliga förslag var så bakåtsträvande. Dokumentet är inte bara inriktat helt på järnvägen på bekostnad av alla andra transportmedel, det försöker inte heller avhjälpa den farliga situation som flygindustrin tyvärr befinner sig i, särskilt sedan 11 september.
Nu har den urgamla favoriten med fotogenskatten dykt upp igen, ett annat sätt att smyga in den bakvägen. Konkurrensfrågan tycks också ha blivit utslagen i detta förslag. Antingen ignorerades den med flit, annars glömde kommissionens järnvägsentusiaster helt enkelt bort den i sin iver. Konsumenten har rätt att välja transportmedel, så att förbättra samtliga i stället för att bara koncentrera sig på järnvägen kanske skulle ha låtit transportindustrin konkurrera på ett rättvist sätt.
En av de mest omtvistade frågorna i dokumentet tycks vara subsidiaritetsaspekten. En europeisk myndighet för vägsäkerhet skulle bara innebära ett slöseri med skattebetalarnas pengar och ännu ett lager av meningslös byråkrati. Vi är även emot införandet av en europeisk transportfond, eftersom det tyder på starkt personliga intressen. En annan fråga som rör beskattning och avgiftsbeläggning för utnyttjandet av infrastrukturen kommer att tas upp av min kollega Bradbourn.
Avslutningsvis vill jag säga att detta förslag var en möjlighet för kommissionen som försummades att komma med långtgående innovativa förslag som många av oss hade kunnat stödja. Det är kort sagt ett bakåtsträvande, illa genomtänkt förslag som vi kommer att rösta emot.
Herr talman, kommissionsledamot! Enligt min mening finns det ett antal områden som Europeiska unionen bör engagera sig för. Ett område jag vill nämna är utbildning - även om det inte har något samband med vitboken - eftersom våra prestationer är beroende av kunskap. Jag vill också nämna forskning eftersom en del av vår tillväxt är beroende av innovationer, och jag vill slutligen nämna transporter, eftersom en hållbar utveckling är beroende av transporternas kvalitet.
Därför behöver sektorn resurser. Den behöver pengar. Idén om en europeisk fond är därför inte dålig. Jag kommer fortfarande ihåg vad Jacques Delors sade: vi behöver ett stort europeiskt lån för stora offentliga arbeten. Detta är självklart omodernt i dag. Det har något gammalmodigt över sig - men ekonomin är inte en vetenskap. Ibland återkommer gamla idéer, och det är inte för att Keynes har förlorat i anseende som idén är dålig. Bortsett från denna ekonomiska aspekt skulle jag vilja uppmärksamma er på tre andra aspekter.
Den första är att EU utvidgas österut, vilket gör att vårt territorium har en tendens att förlora i jämvikt. Jag anser att kommissionen bör ha ett öga på alla de avlägsna delar av Europa som har en besvärlig geografi, med öar, berg och halvöar, och att den måste se upp så att utvidgningen inte förvisar EU alltför långt österut. Jag gör mig här till talesman för de delar i västra Europa som har en kust längs Atlanten, men jag är säker på att ni anser att detta är en viktig fråga.
Den andra aspekten är att EU har många hamnar, många kuster och en lång kuststräcka. Vi måste alltså satsa på rätten att bedriva kustfart inom andra medlemsstater. Man skulle sannolikt kunna göra mer. När det gäller sjösäkerhet förutsätter detta att man går vidare i den riktning ni har valt, som jag tror är den rätta.
Den sista och tredje aspekten: våra regioner. När det gäller transporter måste vi utveckla våra regioner. I framtiden kommer regionalpolitiken kanske att bygga på trepartskontrakt, och i det sammanhanget är transportområdet en bra fråga som förenar staterna, regionerna och EU. Med vitboken och denna uppgift tror jag att kommissionen har ett bra tillfälle att utveckla dessa band.
Herr talman, fru vice ordförande i kommissionen, kära kolleger! Vitboken och Izquierdo Collados betänkande visar båda med all tydlighet att det fortfarande finns väldigt mycket att göra inom transportsektorn. Trots detta bör man här sätta värde på det arbete som gjorts av den nuvarande kommissionsledamoten med ansvar för transporter. Hon har på kort tid satt fart på en hel del. Vi kan vara optimistiska om att det fortsätter på ett bra och snabbt sätt.
I ett tidigare inlägg har föredraganden talat om att Europeiska unionens transportpolitik på en punkt fortfarande uppvisar en brist: han anser att vi förlorat slaget om hållbarheten. Jag skall försöka klargöra denna fråga med ledning av en särskild delaspekt. Avgifter och finansieringsinstrument tas uttryckligen upp i punkterna 75 ff i Izquierdo Collados betänkande. Även i fråga om transporterna handlar det alltid om frågan vad transporterna och tjänsterna kostar. Därför är det meningsfullt att ställa verklig kostnadsjämförelse och jämställdhet emot varandra när det gäller de enskilda transportsättens kostnader.
Under eftermiddagen har vi talat om det österrikiska transitsystemet. Här bör upprepas och understrykas det som vi redan tidigare hört: så länge det är mycket billigare att fara över/genom Alperna och andra känsliga områden med lastfordon, får det bästa alternativa infrastrukturutbudet ingen effekt. Inte ens en tunnel under Österrike skulle hjälpa, så länge som det är billigare att fara genom landet.
Därför vädjar jag om att man så snabbt som möjligt kommer med seriösa förslag rörande transporterna i särskilt känsliga områden!
Herr talman, fru vice ordförande för kommissionen, ärade kolleger! För det första vill jag hylla en person som var förknippad till transportsektorn, nämligen den lokala polischef som nyligen mördades av terroristgruppen ETA.
För det andra, och nu går jag in mer konkret på betänkandet, vill jag göra en rad förtydliganden. Jag gratulerar föredraganden till arbetet och även Karla Peijs, vår skuggföredragande; hon har nämligen bidragit mycket stort till betänkandet.
Jag går nu över till de förtydliganden jag vill göra om betänkandet. För det första är en rad delegationer, en rad grupper, bekymrade eftersom vi anser att en faktor inte tas upp, åtminstone inte tillräckligt, i betänkandet, nämligen situationen för vissa medlemsstater, vars infrastrukturer ännu inte har etablerats fullständigt, jämfört med andra medlemsstater där infrastrukturerna och investeringarna i dessa, särskilt vägnäten, är fullständigt slutförda, och som snarare behövs förbättras. Det bekymrar vår grupp.
För det andra vill jag uttrycka vårt stöd till inrättandet av en myndighet för vägsäkerhet. Det antal trafikdödsoffer som för närvarande skördas på de europeiska vägarna kräver inte bara ett budskap, utan en effektiv och aktiv politik och vi anser att en myndighet för vägsäkerhet kan vara ett bra instrument.
Slutligen stöder vi även förslaget om att inrätta en europeisk transportfond, tillsammans med andra mål och överväganden, som till exempel det transeuropeiska nätet och strukturfonderna på transportområdet. Vi kommer att stödja dessa två förslag, som vi anser vara positiva.
Herr talman, kommissionsledamot, ärade kolleger! Vitboken innehåller olika inslag av stort och direkt intresse för Italien, till exempel frågan om alppassen, finansieringen av de stora infrastrukturprojekten, en ny balans för olika transportsätt, hållbarhet och sammanhållning i Europa. Jag anser att transportpolitiken borde lämna ett viktigt bidrag till förbättringen av den ekonomiska och sociala utvecklingen i Europa, och framför allt ta hänsyn till den specifika karaktären för de randområden och ö-regioner och kräva att det vidtas åtgärder för att så vitt det är möjligt förbättra deras missgynnade situation och garantera den territoriella kontinuiteten.
Under de europeiska råden i Essen och Dublin angavs 14 prioriterade projekt och utan att avvakta att dessa mål uppnås, har vitboken lagt till andra, med en uppenbar spridning av resurserna. I det sammanhanget vill jag understryka att inget av dessa projekt avser Syditalien, där situationen är kritisk, och där man riskerar att hamna ännu mer i Europas utkanter efter utvidgningen. När jag talar om en kritisk situation, gäller det de markbundna transporterna, de transeuropeiska näten, sjötransporter, lufttransporter, transporternas allmänna säkerhet. Jag vill understryka att vi talar om regioner med allvarliga strukturproblem, brister som är resultatet av felaktiga val och en felaktig politik. I parlamentet företräder jag medborgarna på två stora öar - Sicilien och Sardinien - med cirka sju miljoner invånare: jag ber att man inte skall glömma bort de löften som gavs av de europeiska ministrarna i Amsterdamfördraget när det gäller randområden och ö-regioner. Jag hoppas att avregleringen av transportsektorn skall åtföljas av garantier om utveckling av missgynnade områden.
Herr talman! Jag vill ägna mitt debattinlägg åt ett antal kärnfrågor som jag ifrågasätter, både i betänkandet och i kommissionens ursprungliga förslag. Till att börja med vill jag säga att jag verkligen håller med om den kritik som min kollega Foster tidigare framförde.
För det första finner jag hela antivägkänslan i betänkandet i högsta grad förbryllande. Vägar är och kommer alltid att vara hörnstenarna i vår transportindustri, som gör att vi kan ta oss till varje hörn i vårt land och på hela vår kontinent. Det är därför högst orealistiskt att tro att det finns en framtid för industrin i sin helhet om vi bortser från dess kopplingar till konsumenterna: vägnätet. Ändå ignoreras vägsektorn bestämt i betänkandet som därför är illa avvägt.
Det är viktigt att vägarna kombineras med andra transportmedel. Jag tvivlar inte på att bättre allmänna kommunikationer har en avgörande roll för transportstrategin. Trots allt är vägtransporter fortfarande det som majoriteten väljer, till följd av deras bekvämlighet och flexibilitet. Att straffa människor för att de använder vägarna är en extremt farlig åtgärd, ändå är det just det som förespråkas i betänkandet. Ett exempel på detta är förslaget om att avgiftsbelägga utnyttjandet av infrastrukturen. Det är i första hand en fråga om subsidiaritet som inte ens skall övervägas på europeisk nivå, helt bortsett från om ett sådant avgiftsbeläggande i sig är riktigt, med tanke på de stora summor som bilisterna redan betalar i skatt. Endast en försvinnande del av skatteintäkterna används till att förbättra transporterna. Så är det utan tvekan i Förenade kungariket.
De brittiska konservativa ledamöterna motsatte sig kraftigt ett avgiftsbeläggande för utnyttjandet av infrastrukturen i vårt land och det motsätter vi oss lika häftigt här i Europa. Ändå går betänkandet längre än att bara ålägga allmänheten direkta avgifter. Om vi försöker bryta länken mellan transport och ekonomisk tillväxt bortser vi från tydliga bevis sedan århundraden tillbaka. Enkelt uttryckt, ökad handel stärker nationens ekonomi och ökar dess BNP. Inte ens den mest elementära handel skulle vara möjlig utan ett effektivt transportsystem som är tillgängligt för alla.
Jag medger att förutsättningarna för detta betänkande var dåliga och jag hyser medkänsla med föredraganden som befinner sig i en hopplös situation. Mina konservativa kolleger och jag har dock haft allvarliga betänkligheter inför vart det här dokumentet skulle föra oss, med svåra följder för hela transportindustrin. Jag uppmanar därför parlamentet att tillbakavisa betänkandet i sin helhet.
Herr talman! Det råder ingen tvekan om att avregleringen av transportmarknaden har inverkat positivt på rörligheten för varor och människor, men här handlar det om vägtrafikens fortsatta dominans, ökade trafikstockningar och skadliga effekter på miljön och folkhälsan.
I vitboken föreslås att man tacklar situationen genom att gradvis bryta sambandet mellan transportsektorns tillväxt och den ekonomiska tillväxten eller ökningen av BNP, samtidigt som man medger att den ekonomiska tillväxten kommer att skapa ett ökat behov av rörlighet. Omvänt kan vi inte bortse från transporternas bidrag till den ekonomiska tillväxten och utvecklingen. Situationen på Irland är en utmärkt fallstudie på den punkten. Vägtrafiken i Dublin har ökat lavinartat det senaste årtiondet, då tillväxten i vår ekonomi nådde rekordhöga nivåer. De trafikstockningar som det har orsakat verkar nu som en kraftig broms på den fortsatta tillväxten. Det vi talar om här är balans och behovet av att det blir rätt. Det förekommer även miljömässiga effekter på vår luftkvalitet.
På liknande sätt kommer utvidgningen att leda till ytterligare vägtransporter. En uppgradering av infrastrukturen i kandidatländerna kommer att kräva enorma investeringar. Medan de ökar sin BNP och inkomst per capita - vilket vi alla hoppas att de gör - kommer trafiken och trafikstockningarna pro rata att öka. De åtgärder som föreslås i vitboken är att återupprätta balansen mellan de olika transportmedlen; utveckla högkvalitativa järnvägstjänster; främja överfarter med närsjöfarten; inre vattenvägar och kombinerade transporter; och främja en rättvis konkurrens mellan olika sektorer. Det behövs nya TEN-projekt för att ta itu med förekommande och framtida flaskhalsar med hjälp av en tillfredsställande politik för avgiftsbeläggande för utnyttjandet av infrastrukturen. Vad luftfarten beträffar stöder jag fullt ut initiativet till ett gemensamt europeiskt luftrum.
Jag anser inte att harmoniseringen av bränsleskatten har en viktig roll i det här. Vägtransporter kommer att fortsätta vara det dominerande transportsättet i de medlemsstater där några alternativ varken är möjliga eller realistiska. Och även om de vore det, vad skulle krävas för att få oss att kliva ur våra bilar?
Sammanfattningsvis, medan säkerheten på vägarna är en stor fråga och antalet döda och skadade i trafiken når skrämmande nivåer - 40 000 per år i EU - ryggar jag precis som flera av mina kolleger tillbaka inför ännu en europeisk myndighet och anser att de nationella myndigheterna bör kunna utforma strategier som lämpar sig för de speciella omständigheter som råder i deras länder.
Kommissionsledamot, mina kära kolleger! I vitboken föreslås följande huvudmål: att prioritera hållbar utveckling, att ge ny stimulans åt sjö- och järnvägstransporter, att främja kombinerade transportsätt, att föregripa utvidgningens effekter i form av ökad rörlighet och att förbättra tillgängligheten till avlägsna områden. Jag skriver helt och hållet under på att det behövs en ny jämvikt mellan de olika transportsätten, vilket bör ta sig uttryck i en rad åtgärder som skall kombinera prissättning, förnyelse av de transportsätt som utgör alternativ till vägtransporter och investeringar i det transeuropeiska nätet.
Men vi får framför allt inte glömma att transportpolitiken i enlighet med Maastrichtfördraget måste främja sammanhållningen, och att det transeuropeiska transportnätet mot denna bakgrund bör vara ett instrument för unionens ekonomiska, sociala och regionala sammanhållning. Det måste göras mycket grundliga analyser om kommunikationerna i avlägsna regioner, särskilt på öar och i unionens yttersta randområden. Om nödvändigt måste man utforma en allmän trafikplikt, som har att göra med kravet på att följa principen om regional kontinuitet och eftersträva bästa möjliga driftsvillkor.
Det finns fortfarande en påtaglig obeslutsamhet när man talar om transporternas roll för den regionala utvecklingen i avlägsna områden, framför allt unionens yttersta randområden. Men samtidigt medger fördragen att dessa regioner får behandlas på ett sätt som avviker från de gemensamma bestämmelserna för transportmarknaderna. En perfekt illustration på de aktuella brister jag har pekat på är den särskilt oroande situation som har uppstått inom flygtrafiken i de franska utomeuropeiska territorierna till följd av att Air Lib lades ner, ett flygbolag som delvis var specialiserad på dessa flygningar. Denna situation visar också att det snarast krävs en samordnad framtidsvision för utvecklingen i avlägsna områden, där politiken för transportreglering sammanfaller med politiken för regional utveckling. I vitboken behandlas bland annat den här frågan med avseende på en möjlig lättnad av gemenskapens ramar för stöd med regionala ändamål inom området transporttjänster, särskilt för förbindelser med avlägsna regioner och små öar, men jag är inte säker på att den helt och hållet speglar hur viktig den här frågan är för de berörda europeiska befolkningarna.
Herr talman, ärade fru de Palacio! Det är glädjande att kommissionen förhåller sig allvarlig till trafikproblemen. Målet att halvera dödsfallen i trafiken är ett mål som speciellt förtjänar allt vårt stöd. Det finns ingen godtagbar orsak till att någon människa skall dö på vägen. Trafikstockningarna i Centraleuropa är också ett stort problem, samtidigt som man inom randområdena oroar sig för hur man skall säkra förbindelserna till den europeiska marknaden.
Förutom många goda förslag innehåller vitboken tyvärr allvarliga felbedömningar. Kommissionen vill bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och trafikökningen. Det är inte möjligt, men den ekonomiska tillväxten kan vi nog stoppa. Genom att minska trafikens skadeverkningar kan vi lugnt låta transporterna öka. Nya fordon avger ända upp till 95 procent mindre föroreningar än fordon tillverkade före 1970. Detta lägger man inte märke till om man ser på frågan genom mörkgröna linser. Genom att avskaffa registreringsskatten för bilar inom hela Europa och sänka bruksskatten för rena bilar kan vi förbättra miljöns tillstånd på ett dramatiskt sätt.
Ett annat märkligt förslag är att man skall frysa de olika transportformernas marknadsandelar till 1998 års nivå. Något sådant kunde man förvänta sig av politbyrån i forna Sovjetunionen, men det försvagar avsevärt kommissionens status. Det vore vansinnigt att med våld försöka styra marknadsandelarna mot mål som fastställts i ett elfenbenstorn. Å andra sidan finns det skäl att skapa en rättvis konkurrenssituation för alla transportformer. Låt marknaden själv bestämma de naturliga transportandelarna.
Det tredje misstaget gäller harmoniseringen av arbets- och sociallagstiftningen. Endast då det är fråga om trafiksäkerhet är det på sin plats att harmonisera den maximala körtiden för transporter. Då krävs det också att man noggrant granskat fördelar och kostnader. Om vi går in för att genomföra dessa tre misstag befinner vi oss ännu längre bort från ett dynamiskt Europa.
Sovjetunionen splittrades på grund av sin egen omöjlighet, men vårt fina europeiska projekt förtjänar bättre. Vår tröga ekonomi är i behov av vård och vår självförvållade sjukdom är verkligen ingen inbillningssjuka. Tyvärr är kommissionens medicin - tillåter jag mig säga - som köpta på en basar. Skulle det inte äntligen vara tid att sluta prata om den europeiska modellen och leta upp framgångsrecepten hos de framgångsrikaste?
Herr talman, kommissionsledamot! Jag tackar er för att ni närvarar vid den här debatten. Det finns ett koncept - som är av grundläggande vikt enligt min åsikt - som finns med som en grundtanke i alla inlägg som har gjorts i debatten. Detta grundläggande koncept är det europeiska transportområdet. Inom detta område måste man försöka komma till rätta med den europeiska asymmetrin, men även förstå den. Europa är inte likadant överallt - som Sudre just sade - det finns områden med infrastruktur, randområden, sammanhängande områden, kärnområden som måste främjas i mycket hög grad - och i och med utvidgningen blir detta ännu mer nödvändigt - men man tar inte hänsyn till den faktorn när det gäller det europeiska transportområdet.
Kommissionsledamot! För några månader sedan antog parlamentet och rådet det sjätte ramprogrammet för forskning. I och med detta inrättas ett gemensamt europeiskt område för forskning.
Kommissionsledamoten sade till de europeiska forskarna: nu har vi passerat stadiet när ni samlades för att berätta för varandra om vad ni gör och för att vänskapligt samarbeta. Det är nödvändigt att inrätta ett gemensamt europeiskt område för forskning i syfte att koncentrera kraften och kapaciteten i hela Europas forskning på samma projekt, samma mål och inom samma område, för att slippa göra samma sak 15 gånger. Det europeiska forskningsområdet är därför ledtanken som gör att man förstår alla inlägg i kväll, som har varit svåra att greppa. Men jag kan försäkra er om att morgondagens omröstning inte kommer att vara oklar, som kvällens debatt kan förefalla, utan kommer att ge ett mycket tydligt resultat. Ni bör glädja er, kommissionsledamot, eftersom parlamentet i och med detta säger till er: fortsätt, ni har parlamentets stöd för att genom direktiv framhäva de förslag som ni har lagt fram i rapporten om vitboken och parlamentet bistår med kompletterande förslag som kan vara användbara. Därför öppnas många dörrar och rådet kan inte slå dövörat till för de grundläggande krav och den vädjan som vitboken om den gemensamma transportpolitiken innebär, och budskapet är att det är dags att fatta beslut, att föra en verkligt europeisk politik, eftersom en sådan politik kommer att leda till en samverkan som står över alla förbehåll från dem som säger att den europeiska myndigheten för vägsäkerhet kommer att kosta pengar, de som tror att den europeiska transportfonden inte kommer att användas väl, de som inte förstår att intermodalitet i en hamn gynnar hela Europa, att investeringarna och korridorerna, överallt, kommer att vara till nytta för de cirka 400 miljoner européerna när unionen utvidgas.
Kommissionsledamot! Även om det till synes finns mycket delade åsikter i kammaren kan jag försäkra er om att vi egentligen står mycket nära varandra.
Jag avslutar med att tacka alla kolleger som har medverkat i arbetet med det här betänkandet. De har bidragit med många förslag och samarbetet har varit mycket konstruktivt.
Herr talman! Först och främst vill jag tacka föredraganden, Izquierdo Collado, för det genomförda arbetet, jag tackar alla ledamöter i utskottet för regionalpolitik, transport och turism för kvaliteten på betänkandet som helhet och de talare som har yttrat sig på de olika utskottens vägnar under debattens gång. Jag vill även tacka alla ledamöter som har yttrat sig, även de som har kommit med mycket kritik, eftersom jag anser att de bidrar till att sätta färg på debatten och gör den varierad och framför allt förmedlar känslor och omdömen som det är nödvändigt att ta hänsyn till när det handlar om att komma med lösningar för det europeiska transportområdet som - vilket Izquierdo Collado sade - är så brett och varierande och som dessutom ibland är asymmetriskt.
Jag vill betona att jag delar er åsikt och det sägs dessutom mycket tydligt i Izquierdos betänkande - som jag anser vara mycket balanserat - om att transporten måste vara hållbar och för att transporten skall kunna vara hållbar måste den för det första vara konkurrenskraftig. Om vi inte inrättar ett konkurrenskraftigt transportsystem i Europa kommer hela vårt industriella nät, hela vår produktiva sektor att försvagas. Det är därför nödvändigt att skapa en konkurrenskraftig transport, men man måste samtidigt ta hänsyn till samhällets krav på livskvalitet och respekt för miljön. Det är den uppgiften, som inte alltid är lätt, som vi måste lösa med våra förslag.
Jag har noggrant noterat Izquierdos Collados tydliga stöd och parlamentets förslag till betänkande. Ni har dröjt, men rådet kommer inte att vara snabbare - det vill jag säga mycket tydligt - med att uttrycka sitt stöd för ändringen av transportslag, öppnandet av järnvägsnätet, upprättandet av ett gemensamt luftrum, lanseringen av Galileoprogrammet, där det är brådskande att fatta beslut och vidta åtgärder.
Precis som vi prioriterar ni bland annat säkerheten och anser att det är nödvändigt att ta itu med investeringsbehoven i det transeuropeiska nätet, särskilt genom avgiftsbeläggning för utnyttjandet av infrastrukturerna.
Det gläder mig även att man i betänkandet betonar frågor som integrering av randområdena, vägnätets stora ekonomiska betydelse, behovet av att minska trafiken - när jag talar om randområden menar jag även de yttersta randområdena, som de avlägset belägna ögrupperna, tusentals kilometer från det europeiska fastlandet.
Jag anser att alla dessa punkter är mycket intressanta, de förtjänar vår uppmärksamhet och är värda att betonas i detta betänkande. Jag vill kommentera de viktiga frågor som har tagits upp här och som tas upp i betänkandet.
Jag börjar med myndigheten för vägsäkerhet. Jag har full förståelse för det förslaget, eftersom det härrör från behovet av att skapa drivkraft som gör det möjligt att reagera mot den dåliga vägsäkerheten på alla ansvarsnivåer och samtidigt respektera subsidiaritetsprincipen och kommissionens initiativrätt.
Jag anser att vi måste fundera över de steg som måste tas för att nå detta mål. Jag hoppas kunna komma med mer detaljerad information i det nya meddelandet om vägsäkerhet som jag kommer att lägga fram inom kort, men det är liten skillnad mellan ett observatorium och en myndighet. Grundtanken är till slut den samma.
Jag vill - med anledning av den text som vi diskuterar - kommentera ett par saker om konkurrenskraften, bevarande av miljön och bättre kvalitet i tjänsterna, säkerheten och livskvalitet.
I punkt 9 står det att ?att man bör arbeta för att godstransporterna överförs från vägtransport till andra transportsätt genom att förbättra tjänstekvaliteten på de andra transportsätten? vilka är miljövänligare, men att ?vägtransportens konkurrenskraft inte får påverkas negativt?. Jag anser att denna mening är ytterst viktig.
Europa kan inte tillåta sig lyxen att minska vägtransportens konkurrenskraft. Den utgör grunden för vår ekonomiska utveckling, tillväxt och internationella konkurrenskraft. Vad det handlar om är att till exempel göra järnvägen lika konkurrenskraftig som vägtransporterna. Till dem som fullständigt avvisar - en minoritet av parlamentet - avregleringen av järnvägstransporten eller införande av konkurrens - vi talar snarare om att införa konkurrens än om att avreglera, eftersom det är en mycket reglerad avreglering - kan jag säga att vi redan vet vad som kommer att hända om vi inte gör något åt den nuvarande situationen: vi kommer att ha tåg på museerna, men inte i verkligheten.
Jag tror att vi måste välja andra utvägar som har gett goda resultat inom andra transportsektorer, men jag vill betona följande: det handlar inte om att straffa, utan om att förbättra kvaliteten på andra system.
Ärade ledamöter! Ni föreslår även att stora korridorer skall inrättas (i öst-västlig och nord-sydlig riktning) när det gäller väg- och järnvägsnät - den frågan tas bland annat upp i punkt 36. Jag vill betona att det handlar om att integrera utvidgningen i det transeuropeiska transportnätet, om handelsutbytena och om det europeiska transportområdet. Det är transporten som garanterar att vår marknad kan existera och möjligheten till fri rörlighet för personer och varor inom hela detta europeiska område.
Vi måste insistera på att förstärka järnvägstransporten. Det är en grundläggande punkt som vi inte kan bortse från. Den här aspekten tas bland annat upp i punkt 36. Jag är medveten om att det även handlar om att främja de inre vattenvägarna och sjöfartssektorn, men i några fall kan vi inte undvika att anlägga nya vägar, eftersom det finns områden där det fortfarande saknas väginfrastruktur. Det handlar följaktligen inte om dogmatism, utan om se praktiskt på verkligheten och de behov som finns i den europeiska transportsektorn.
När det gäller den viktiga transportfonden håller jag fullständigt med Izquierdo Collado om att vi behöver en europeisk fond med större räckvidd för att kunna stödja och driva på anläggandet av infrastrukturer, särskilt järnvägsinfrastrukturer och lösa problemet med flaskhalsar för att förbättra utnyttjandet av de europeiska infrastrukturerna.
Kan man lägga fram saken som Izquierdo Collado gör? Jag anser att vi snarare bör lägga fram behovet av att avsätta ökade medel till det transeuropeiska nätet i samband med den nya budgetplanen, vars stora riktlinjer kommer att diskuteras inom kort. Enligt min åsikt är det där vi bör öka medlen, öka resurserna, eftersom det står klart det är nödvändigt att påskynda anläggandet av infrastrukturer. De medel som för närvarande har tilldelats det transeuropeiska nätet är otillräckliga och vi måste göra framsteg på det området, eftersom det transeuropeiska nätet gynnar Europa, det är ett europeiskt intresse, förutom den konkreta medlemsstat som infrastrukturerna förbinder eller korsar. De är ett europeiskt intresse eftersom de underlättar - jag betonar detta - genomförandet av den inre marknaden och integreringen av det europeiska området.
Nu över till frågan om Europeiska investeringsbanken: det är naturligtvis ett annat sätt för att vi skall komma närmare varandra och det är även nödvändigt att främja de offentlig-privata partnerskapen i finansieringen. Jag kommer att lägga fram alla dessa frågor inom kort i infrastrukturpaketet, däribland frågan om avgiftsbeläggning. Costa har lämnat kammaren, men jag vill betona att avgiftsbeläggningen tas upp i punkterna 75 och 76, där man talar om att uttag av avgifter för utnyttjande av infrastruktur och externa kostnader som hänger samman med dem skall införas samtidigt för samtliga transportsätt och där man säger att fördelningen måste vara rättvis, icke-diskriminerande och balanserad, och att korssubventionering skall tillåtas.
Ärade ledamöter! Jag instämmer fullständigt i det resonemanget, med ett enda förbehåll, nämligen att korssubventioneringen bör begränsas till undantagsfall via alternativa vägar och att varken korssubventionering, vägtullar eller avgiftsbeläggning får bli en inkomst för en medlemsstat tack vare dennas geografiska läge inom det europeiska området. I annat fall kommer vi att gå tillbaka till medeltiden, då man fick tillräcklig inkomst för att leva överdådigt och till fick ställning som herreman om man till exempel kontrollerade en bro över en flod. Vad vi måste göra är att inrätta en avgiftsbeläggning som täcker utgifterna, där inkomsterna går till att förbättra infrastrukturerna och vägsäkerheten samt förbättra de platser där de samlas in. I vissa fall kan korssubventionering tillåtas, det är helt klart ett bra instrument som har gett goda resultat, till exempel i det schweiziska systemet.
Kommissionen kommer att utarbeta ett meddelande om transportsituationen i kandidatländerna före 2004. Vi anser inte att det är nödvändigt att utarbeta ett särskilt meddelande under 2003 eftersom vi kommer att utarbeta två rapporter. För det första kommer vi sex månader innan datumet för anslutningen att utarbeta en rapport med en heltäckande uppföljning, det vill säga, ungefär i november 2003, där vi kommer att undersöka hur långt kandidatländernas har kommit med förberedelserna i alla sektorer, däribland transportsektorn, och för det andra kommer vi att utarbeta ett meddelande under 2003 om samarbetet med kandidatländerna och grannländerna på området för det transeuropeiska transportnätet. Dessutom har vi rapporten från van Miert-gruppen, som kommer att börja arbeta med utformningen av nätet inom ramen för konceptet 27 medlemsstater: det alleuropeiska nätet.
Ärade ledamöter! Uppföljningsmekanismen och översynen efter halva tiden 2005, som fastställs i vitboken, kommer att bli det idealiska tillfället för att ta itu med dessa problem och ta med hela den informationen.
Herr talman! Jag avslutar denna långa och mycket viktiga debatt med att än en gång tacka Izquierdo Collado för det seriösa och balanserade arbetet, som har varit svårt, eftersom det är svårt att jämka samman och ena olika viljor. Efter vad jag har hört under dagens debatt hoppas jag att de stora riktlinjerna för transportpolitiken för de kommande tio åren i Europeiska unionen kommer att fastställas och återspeglas med all tydlighet i parlamentets omröstning i morgon.
Tack, kommissionsledamot!
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi:
A5-0025/2003 av van Velzen, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om vidareutnyttjande och kommersialisering av handlingar från den offentliga sektorn
(COM(2002) 207 - C5-0292/2002 - 2002/0123(COD));
A5-0016/2003 av Auroi, om kommissionens meddelande ?På väg mot en fullständig utbyggnad av tredje generationens system för mobil kommunikation? (2002/2240(INI));
A5-0013/2003 av Paasilinna, om kommissionens meddelande ?eEurope 2005: Ett informationssamhälle för alla. En handlingsplan inför Europeiska rådet i Sevilla, den 21-22 juni 2002? (2002/2242(INI));
A5-0434/2002 av Khanbhai, om kommissionens meddelande om e-ekonomins inverkan på de europeiska företagen: ekonomisk analys och politiska konsekvenser
(COM(2001) 711 - C5-0285/2002 - 2002/2145(COS)).
Det är återigen ett ganska sorgligt ögonblick. Det är inte omöjligt att klockan kommer att passera midnatt, och ett av de viktigaste ämnena, där hundratals miljoner arbeten berörs, förflyttas alltså av parlamentets presidium till nattetid. Jag hoppas att det inte är symboliskt, herr talman, för framtiden för vårens toppmöte för Europeiska rådet som kommer att äga rum inom kort.
Men jag måste säga något om vidareutnyttjandet och kommersialiseringen av handlingar från den offentliga sektorn, och först och främst är det ju bra att ännu en gång betona att detta direktiv enbart har som målsättning att komma till minimiharmonisering. Minimiharmonisering eftersom vi annars inte kan låta alleuropeiska innehållstjänster hamna på området för information från den offentliga sektorn. Och genom undersökningar, bland annat också i Förenta staterna, vet vi att det finns en stor potential för att så att säga saluföra befintliga handlingar från den offentliga sektorn. Detta gäller i synnerhet för de mycket små företagen, de små och medelstora företagen, som därigenom kan skapa en betydande mängd arbetsplatser, och det är ju också vad vi vill. I Förenta staterna har vi redan sett att det fungerar utmärkt genom att stimulera vidareutnyttjande, genom att ställa denna information till förfogande mot tillkommande kostnader. Och den första politiska frågan är naturligtvis: varför gör vi inte detta också i Europa?
Vi vet alla att den så kallade sektorn för 3G, tredje generationens mobila kommunikation, upplever stora problem och att vi sällan har haft möjlighet att överföra så mycket pengar från den privata sektorn till den offentliga sektorn. Man måste alltså försöka att i synnerhet just nu ge denna sektor för 3G alla möjliga chanser. Jag anser det alltså vara mycket skadligt att ställa denna information till förfogande igen mot ett högt pris, för det innebär också att man därmed inte kommer att komma i gång med de innehållsrelaterade tjänsterna. Jag uppmanar verkligen alla våra kolleger med eftertryck att inte enbart ägna vackra ord till Lissabon utan att också faktiskt vidta åtgärder där så är möjligt, och här är ett gott exempel.
Det var många diskussioner om frågan om kulturinstitutioner, universitet, forskningsenheter osv. skulle behöva uteslutas i detta direktiv eller inte. Från början ville jag att de skulle inkluderas, i slutändan nådde vi en kompromiss om att avlägsna dem, och därför förstår jag inte varför ändringsförslag 33 fortfarande skulle behövas. Jag uppmanar eftertryckligen våra socialistiska vänner att dra tillbaka ändringsförslag 33, eftersom det från början var ett kompromissändringsförslag som inte längre behövs, för jag har alltså redan gjort eftergiften.
Herr talman! Det finns också fortfarande medlemsstater som försöker att införa ett extra filter för att se till att alla ännu en gång måste ansöka om tillstånd osv. I och med detta uppstår ännu en extra blockad, ett extra steg som man måste ta, och det är just för de små företagen mycket skadligt, så jag skulle vilja säga att detta inte får hända.
I betänkandet gör vi skillnad mellan övrig information och grundinformation. Denna grundinformation är information som varje medborgare behöver för att kunna fungera i en normal rättsstat. Denna information skall egentligen också kunna stå medborgaren avgiftsfritt till förfogande, så att denne kan utöva sina normala medborgerliga rättigheter. Och den kompletterande informationen måste bli tillgänglig mot tillkommande kostnader, först då arbetar vi progressivt, framåtsträvande. Varför skulle detta parlament inte en enda gång kunna vara den drivande kraften bakom en ny utveckling på området för informationssamhället? Jag uppmanar alltså eftertryckligen våra kolleger att följa mig i den riktningen.
Herr talman! Jag kliver nu ur rollen som föredragande och framför några kommentarer som ledamot i PPE-DE-gruppen om Aurois och kollega Paasilinnas betänkande. Först och främst vill jag tacka båda föredragandena så mycket för deras verksamheter, deras kollegialitet och framför allt också för deras ansträngningar i utarbetandet av ett utmärkt betänkande. Vi vet alla att sektorn för 3G befinner sig i stora svårigheter - jag har nyss nämnt detta - och vad det handlar om nu är naturligtvis att se till att vi också utifrån parlamentet ger en signal till det kommande Europeiska rådet så att man vidtar åtgärder där som hjälper oss vidare framåt. Vi tänker då på åtgärder som är inriktade på att återställa förtroendet hos medborgarna, men också hos investerarna, så att man alltså vet vad som kommer att ske på detta område. Jag anser exempelvis att det skulle vara nyttigt att jobba på en situation där medlemsstaterna inte enbart tillåter network-sharing för stunden och tack till kommissionsledamoten för hans stora engagemang i detta men man måste också inse att 3G är en helt annan produkt än 2G. Det är mycket komplext, den innovativa serie som måste utvecklas kräver oerhört många investeringar som operatörerna inte kan göra ensamma. Alltså måste man främja samarbete mellan operatörerna, för annars blir det kunden - ni, herr talman, och jag - som kommer i kläm.
Jag riktar alltså en angelägen uppmaning till kommissionsledamoten att med hjälp av riktlinjer möjliggöra samarbete mellan operatörerna och konkurrens mellan de tjänster som operatörerna skall utföra. För om man med dessa apparater, dessa fina mobiltelefoner, inte kan kommunicera med varandra för att driftskompatibiliteten saknas kommer vi inte längre, och det är, anser jag, en punkt av avgörande betydelse.
Jag anser också att det är viktigt att skapa en nära kontakt mellan de regioner där 3G redan nu är under utveckling, eftersom man lär av varandra. På det sättet kan man också förhindra att man hamnar i samma fallgropar. Det är mycket viktigt, herr talman, att vi stimulerar forskning, så att den nuvarande forskningen i fråga om 3G inte framför allt koncentreras i Japan. Vi skall inte se till Förenta staterna, vi skall se till våra stora nederlag på området för konkurrens med Japan.
Slutligen, herr talman, har kollega Paasilinna, naturligtvis med rätta, lagt betoningen på det faktum att vi måste ha en mycket stabil plan för eEurope som är bra för Europeiska rådets kommande möte. Jag är för att vi till sist skall uppnå ett snabbt och harmoniserat genomförande av den nya lagstiftningsramen, och jag gläder mig mycket åt att Europeiska kommissionen i dag äntligen har lanserat arbetsgruppen för datasäkerhet. Det är på tiden, herr talman, eftersom vi alla vet att säkerhet är en viktig punkt. Jag vill framföra en hyllning till kommissionen för att detta ändå har skett. Jag anser att vi med detta paket kan återvinna medborgarnas förtroende, att vi åter tar ett stort steg framåt med sektorn för 3G och att vi får ett positivt svar vad gäller kunskapsekonomin, eftersom vi på det sättet kan föra Lissabon ytterligare ett steg framåt.
Herr talman, kommissionsledamot, mina kära kolleger! I kväll är det faktiskt e-Europa som ställs till svars, om jag får säga så. Jag kommer framför allt att tala om en fullständig utbyggnad av tredje generationens system för mobil kommunikation.
Debatten har organiserats lite som toto, i oordning, kommissionsledamot, eftersom vi började med betänkandet av van Velzen, som snarare är kompletterande då det behandlar uppgifter som skall föras in i tredje generationens GSM liksom meteorologisk information och uppgifter om tillståndet för de vägar som har tillhandahållits av den offentliga sektorn. När allt kommer omkring är detta inte så allvarligt, eftersom det också handlar om att undvika att med tredje generationens GSM skapa en digital klyfta, som min kollega Paasilinna kommer att kritisera hårt. Eftersom allt hänger samman är det ganska normalt att vi har den här typen av allmän debatt.
Man bör kanske komma ihåg vad som deklarerades vid rådets möte i Barcelona i mars 2002: ?Den tekniska konvergensen erbjuder alla företag och medborgare nya möjligheter att få tillträde till informationssamhället. Digital television och tredje generationens mobilkommunikation kommer att spela en avgörande roll när det gäller att ge omfattande tillträde till interaktiva tjänster.? Samtidigt framstår det som om 3G-sektorn är i svårigheter. För att undvika en digital klyfta och inte bryta kontinuiteten i initiativet e-Europa är det kanske nödvändigt att låta 3G-tjänsterna ingå i en övergripande strategi, som också bör innefatta de viktiga frågorna om konsumenternas hälsa och kvaliteten på miljön. Man bör dessutom ta lärdom av den nuvarande GSM-marknaden för att inte upprepa de misstag som kanske har gjorts tidigare.
En av de viktigaste frågorna för utvecklingen av mobiltelefonin är terminalernas kompatibilitet. Här erinrar kommissionen om att man under 2002 gjorde framsteg i utvecklingen av 3G-terminaler. De första modellerna är färdiga. De är för övrigt också färdiga i Kina, det vill jag tala om för er eftersom vi fick reda på det i förra veckan. Dessutom har de befintliga 2G-näten uppgraderats och därmed övergått till 2,5G. Vissa tekniska problem kvarstår dock, men man kan säga att allt fungerar.
När det gäller marknaden för 3G-tjänster finns det för närvarande inga sådana tjänster tillgängliga i Europa. Det finns tillgängliga i Japan, men operatörerna har tillförsikt. Och eftersom det finns ett 50-tal operatörer som kan erbjuda den här typen av tjänster är konkurrensproblemet löst, vilket innebär att marknaden kan fungera.
I frågor som rör regelverket pekar kommissionen på att ett förfarande för att utfärda 3G-licenser har inletts i alla EU-länder. Antalet licenser är tillräckligt. Det finns alltså inga problem när det gäller konkurrensen.
Efter samråd med alla parter som berörs av utbyggnaden av tredje generationens mobilkommunikation har man funnit att det råder enighet kring tre punkter. För det första behövs ingen ny lagstiftning för att bygga ut 3G-tjänsterna; det viktiga är att marknadskrafterna får råda. För det andra måste 3G-kommunikationen på lång sikt bli en av tjänsteplattformarna i det allmänna informationssamhället. De offentliga myndigheterna måste slutligen engagera sig i utbyggnadsprocessen genom att ge kontinuerligt stöd. Tre faktorer framhålls i det sammanhanget som viktiga stöd: ett stabilt, harmoniserat och öppet regelverk som tar hänsyn till konsumenternas intressen; den aktivt stödjande roll som EU kan spela, och för det tredje långsiktiga initiativ som tar hänsyn till vad som tidigare hänt inom 3G-sektorn och till utvidgningen. Det behövs en bättre samordning av alla dessa faktorer.
Kommissionen anser inte att det krävs någon ändring i fråga om licenstilldelning, och giltighetstiden för licenser kommer inte att ändras inom den närmaste tiden. Däremot anses det nödvändigt att förtydliga reglerna när det gäller gemensam användning av nätinfrastruktur.
Som föredragande anser jag följaktligen att kommissionen har behandlat frågan bra ur ekonomisk synvinkel, men att man hade behövt lägga till ett antal punkter. Detta är en kostsam teknik och den kan möta konkurrens från till exempel WiFi, vilket gör att man i dag undrar om det är 3G som kommer att ta över en del av vad data- och IT-tekniken gör i dag, eller om det är data- och IT-tekniken som steg för steg kommer att ersätta vad GSM nu gör. I sista hand är det marknaden som kommer att fälla avgörandet, men det är bra att ställa frågan och vara förutseende.
Tillträdet till 3G-tjänster måste allmänt sett vara tydligt för alla, och man måste skydda användare med svårigheter; barn och funktionshindrade har kanske behov av särskilda lösningar. Man måste slutligen garantera betalningssäkerhet, i annat fall kommer konsumenterna inte att ha förtroende.
Jag kommer nu fram till försiktighetsprincipen, som mina kolleger från högern för övrigt ville stryka. Jag vill tala om de hälsoproblem som kan uppkomma, eftersom de förs fram av flera vetenskapsmän. Det har framförts en begäran, med stöd av ytterst stor enighet, om att man åtminstone i Europa skall följa Världshälsoorganisationens krav. Man säger att det ser ut så i dag, sedan måste man självklart utvärdera saken.
För att avsluta vill jag säga att 3G-masterna bör uppföras med hänsyn till miljön och stadsplaneringen. Medlemsstaterna skall se till att tillståndsgivningen i städerna föregås av ett öppet förfarande och en offentlig utfrågning. Faktum är att det behövs fyra till sexton gånger fler master för 3G än för 2G. Ett gemensamt utnyttjande av master och samlokalisering, vilket rekommenderas av kommissionen, är således mycket viktigt.
Stabila regler kommer slutligen att möjliggöra en harmonisk utveckling av den här tekniken, under förutsättning att Europeiska unionen tar hänsyn till sociala och miljömässiga parametrar i lika stor utsträckning som ekonomiska parametrar.
Herr talman, kommissionsledamot, bästa kolleger! Jag tackar egentligen alla föredragande för ett gott samarbete. Vi ger ju nu rådet en klar signal och förhoppningsvis en impuls som leder till att man inte längre sölar på det här området.
Jag skulle vilja prata mer om kollegan van Velzens betänkande. Det utgör en mycket viktig öppning och en avgörande förändring i utvecklingen av informationssamhället. Det är kanske bra att förlita sig på hans inlägg som nog var på sin plats. Informationssamhällsbranschen är en betydande arbetsgivare och den utgör på ett helt nytt sätt en förenande faktor i Europa som helhet. Utvecklingen här för med sig betydande ekonomiska, politiska och kulturella möjligheter. Det blir nu enkelt för människor att umgås över gränserna och även lättare att uträtta ärenden. Trots allt har förtroendet för den här branschen rasat och vi vet orsaken, eftersom vi har pratat så många gånger om det: auktionerna och den allmänna osäkerheten.
Fastän digitaliseringen och nätverken erbjuder mångsidiga utvecklingsmöjligheter har de även givit upphov till en global klyfta mellan människor från rika länder och utvecklingsländer. Även könsfördelningen exempelvis bland studerande är avsevärt skarp och den skärps speciellt inom unionens jordbruksområden och i utvecklingsländerna. Införandet av informationstekniken har dessutom lett till en strukturell förändring av arbetsuppgifterna: mångas arbete har upphört och vissa medelålders människor har varit tvungna att avstå från sitt arbete. Dessutom finns det risk att de svagaste grupperna blir dubbelt utslagna. De hamnar förmodligen utanför informationssamhället - jag ser inga lätta utvägar här - och det är vår största utmaning.
Nätet har även blivit ett politiskt redskap. Det ger ökade möjligheter till medborgaraktivitet och förhoppningsvis även möjligheter att påverka. Jag är nöjd med kommissionens eEurope 2005-åtgärdsplan, eftersom man med hjälp av den ökar investeringarna, strävar efter att skapa arbetsplatser och ge alla en chans i informationssamhället. Jag uppmanar därför kommissionen att påskynda införandet av tredje generationens system för mobil kommunikation och avlägsna tekniska och administrativa hinder inom branschen. Medlemsstaterna å sin sida borde vara flexibla i handeln med frekvenser och beträffande kostnaderna som uppstår då man bygger ut infrastrukturen och med det snaraste tillämpa nya förfaranden. Medlemsstaterna borde erbjuda sina medborgare tillräckligt med Internettid, det vill säga så mycket som krävs för ett samhällsengagemang.
Kommissionen borde undersöka möjligheterna att utveckla röststyrda tjänster. De finns snart att tillgå och underlättar allas vårt Internetanvändande. Jag ber kommissionen att även undersöka vuxenutbildningen på området och om det skulle behövas en allmän examen för övergången till följande tekniska skeden. Medlemsstaterna borde likaså stödja de små och medelstora företagens verksamhet och övergång till nätet, eftersom de förknippas med en stor potentiell ökning av sysselsättningen. Medlemsstaterna skulle kanske också behöva fonder för att stödja integreringen av socialt utslagna medborgare i nätverkssamhället.
Jag anser att det är bra att kommissionen nu har tillsatt en arbetsgrupp för datasäkerhetsfrågor. Det är nu tre år sedan strategin skapades i Lissabon och den har bemötts av såväl politisk som ekonomisk osäkerhet. Utveckling sker, men den är inte tillräckligt snabb eller samordnad. Under de senaste sex åren har vi fått omkring en miljon nya arbetsplatser, men i fjol fick vi bara runt en halv miljon. Vad får vi till stånd för ekonomikunskaper när man försummar utbildning och forskning så mycket som man gör i dag och många medlemsstater inte följer överenskomna regler och inte genomdriver projekt? Kommissionsledamot! Vad kan ni göra för att vissa medlemsstater inte bromsar upp utvecklingen inom det här området? Det kan nämligen gå så att vissa medlemsstater sinsemellan upprättar ett slags eget ?informationssamhälls-Europa?, om vi inte får med alla medlemsstater i utvecklingen.
Till slut vill jag säga att överföringen av samhällelig information - även kunskap - till nätverken i digital form, vilket kommer fram i kollegan van Velzens betänkande, skapar ett alldeles nytt skede i utvecklingen av informationssamhället: det skapar arbete och möjligheter, men också problem. Av dessa problem är inte sekretesskyddet det minsta, men i och med att samhällsfunktionerna finns på nätet befinner vi oss i en situation där man kan säga att informationssamhället har uppstått, såvida vi alla är med där.
Herr talman! Först av allt ett tack till kommissionsledamot Liikanen, det gläder mig att se er här. Jag brukar alltid tänka på honom som kommissionsledamoten för innovation som är vänligt inställd till små och medelstora företag, och jag har förstått att han är både ock, så vi har tur som får ha honom här.
Drömmen från europeiska rådet i Lissabon att EU skall bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen 2010 kan inte förverkligas om vi inte stimulerar och då menar jag stimulerar små och medelstora företag. De små och medelstora företagen driver på den ekonomiska tillväxten, de utbildar människor med låg kompetens, fastställer de lokala behoven och svarar genom att producera eller bearbeta de produkter som krävs. De skapar sysselsättning, välfärd och säkerhet i det lokala samhället.
Vilka är de hinder, svårigheter och flaskhalsar som möter de små och medelstora företagen i EU? Varför växer de inte lika snabbt som de i Förenta staterna? Överdriven byråkrati, hög direkt och indirekt beskattning, kostsam och otillräcklig tillgång till lån och anslag, otillräckliga avdrag för höjningar av arbetstagarnas kompetens och en brist på finansiering av lärlingskap.
Europas pappor och mammor som nu är i 50- och 60-årsåldern äger och driver sina företag på traditionellt vis. De är ovilliga att investera i ny teknik, för det första eftersom de misstänker att investeringarna inte kommer att ge tillräckliga fördelar. För det andra för att de inte inser den nya teknikens möjligheter att öka produktiviteten och försäljningen. För det tredje för att de månar om tryggheten vad gäller leveranser, kvalitet, betalning och lagliga skyldigheter.
I mitt betänkande analyseras de problem som små och medelstora företag möter och ett handlingsprogram erbjuds för att stimulera dessa, så att de skall kunna konkurrera på global nivå. Jag vill att kommissionsledamot Liikanen lägger väl märke till följande sammanfattning av det jag anser att EU behöver göra och det på en gång.
Se över gällande lagstiftning för e-ekonomin och drastiskt minska belastningarna på småföretagen.
Minska företagens administrativa bördor genom att förenkla insamlingen av uppgifter, i synnerhet för beskattningen.
Minska byråkratin, särskilt för egenföretagare.
Lösa säkerhetsfrågor på nätet genom att stärka oberoendet och pålitligheten hos de nätverk som företagen använder.
Garantera enkel tillgång till rättslig rådgivning mot en rimlig kostnad.
Uppmuntra gränsöverskridande handel för att säkra EU:s e-ekonomi. Det är mycket viktigt.
Använda riktmärkning för att främja och införa de bästa metoderna att integrera de små och medelstora företagen i e-ekonomin.
Tillåta att medlemsstaterna beviljar mjuka lån och skattelättnader för att stödja små och medelstora företag. Jag vet att kommissionsledamot Monti kan ha vissa invändningar mot detta, men jag anser att det är viktigt.
Införa ett nära samarbete mellan näringslivet, utbildningssektorn och statsmakterna för att överbrygga den informationstekniska kunskapsklyftan.
En av de allra viktigaste aspekterna är att finansiella stimulansåtgärder erbjuds de arbetslösa och de äldre, de som har gått i pension. Jag uppmanar inte medlemsstaterna att ändra sina pensionsbestämmelser, men jag uppmanar EU att överväga om personer som redan har gått i pension kan erbjudas finansiella stimulansåtgärder för att skaffa ny kompetens. När de sedan arbetar och utnyttjar sin kompetens bör de inte beskattas över huvud taget, det är vad jag skulle föredra. Ni kanske vill införa en symbolisk skatt, men det bästa vore ingen skatt alls. Det skulle minska importen av arbetskraft och samtidigt förse folk med pengar som de troligtvis skulle göra av med i områden på landsbygden och därigenom förbättra landsbygdens ekonomi.
Erbjuda finansiella stimulansåtgärder till företag som tillhandahåller tekniskt stöd så att små och medelstora företag får tillgång till sådant stöd till en rimlig kostnad. Det är en av de svaga punkterna i EU: folk köper gärna utrustning och teknik, men var finns det tekniska stödet om något går snett? Det är mycket dyrt och opålitligt och därför bör vi erbjuda finansiella stimulansåtgärder på det området.
Jag hoppas att vi snart får se alla EU-medborgare med vad jag skulle vilja kalla en ?hand-C? och inte en ?PC? (personal computer), ett armbandsur som utgör en kombination av en PC, en mobiltelefon och en LSD-skärm som gör att vi kan kommunicera på audiovisuell väg, bearbeta information, köpa, sälja och betala per röstbrevlåda, titta på sportprogram och lyssna på vår favoritmusik. Tekniken kan erbjuda oss detta i dag, kommissionsledamot Liikanen, låt oss tillverka mera utan problem, låt oss stressa mindre och ha mer roligt!
Herr talman! Jag är glad att så många intresserar sig för det här området här ikväll. Jag drömmer om den dag då vi kan diskutera den här frågan på dagtid - kanske den kommer.
Informations- och kommunikationstekniken är en kraftfull källa till tillväxt och produktivitetsvinster, något som bidrar till att höja vår levnadsstandard. Därför är det viktigt att denna sektor återhämtar sig i tid.
De fem betänkanden som parlamentet behandlar i dag och i morgon ger oss tillfälle att hålla den politiska takten på väg mot uppfyllandet av Lissabonmålen, så som många ledamöter har påpekat i dag. Dessa betänkanden bidrar även till den förtroendeskapande processen inom informations- och kommunikationssektorn.
Låt mig få börja med att tacka alla föredraganden, van Velzen, Auroi, Paasilinna, Khanbhai och Read samt alla föredraganden av yttranden och de politiska grupperna för deras grundliga arbete med dessa meddelanden och förslag från kommissionen.
Jag är också glad över att kunna informera er om att kommissionen har antagit fyra viktiga dokument i dag. Dessa är: ett meddelande om situationen inom telekomsektorn; ett förslag till lagstiftning för inrättandet av en europeisk myndighet för nät- och informationssäkerhet, som nämndes här; det sista betänkandet om eEurope 2002 och en rekommendation om relevanta marknader. Jag hoppas att ni finner dem i era datorer när ni kommer tillbaka till era kontor.
Låt mig få upprepa vårt gemensamma åtagande att effektivt tillämpa det nya regelverket i rätt tid. Regelverket kommer att stimulera investeringar som främjar en resursbaserad konkurrens som på medellång eller lång sikt är den bästa garantin för varaktiga konsumentfördelar, innovation och investeringar. Genom att rekommendera relevanta marknader vill vi skapa en rättslig säkerhet och bidra till att återupprätta förtroendet för sektorn.
Nu skall jag återgå till kvällens teman och börja med att säga några ord om betänkandet om tredje generationens system. Aurois betänkande, så som det antagits av utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, sänder ut viktiga signaler i en tid då tredje generationens första tjänster är på väg att lanseras. I detta ögonblick är utvecklingen av tredje generationens system en klar prioritering. Vi bör uppmuntra lösningar som främjar en snabb utveckling av nätverk och samtidigt beaktar miljöbehoven.
I dagens meddelande om situationen inom telekommunikationssektorn efterlyser kommissionen en rad åtgärder för att överbrygga barriärerna för en spridning av tredje generationens system. Bland dessa kan nämnas en tydligare fördelning av nätinfrastrukturen, något som betänkandet även betonade vikten av.
Informationen till medborgarna om mobilkommunikationens hälsoaspekter och den fortsatt forskningen är viktig. Forskningsresultaten bör göras lättillgängliga. Kommissionen kommer att främja informationsspridningen, till exempel genom en särskild webbplats. Världshälsoorganisationen är den främsta auktoriteten på området och vi har ett nära samarbete med den.
Slutligen vill jag poängtera vikten av tredje generationens system beträffande tillgången till öppna och inbördes kompatibla plattformar. Detta för att öka konsumenternas valmöjligheter och därmed bidra till att skapa ett informationssamhälle för alla. Att allting ingår är den främsta principen i eEurope 2005.
Kommissionen är skyldig att eftersträva öppna och inbördes kompatibla plattformar, vilka parlamentet tydligt efterfrågar.
Jag vill kort upprepa de främsta målen i handlingsplanen eEurope 2005. Syftet med eEurope är att stimulera tillgång- och efterfrågecykeln genom att på efterfrågesidan främja innehåll, tjänster och tillämpningar där offentliga tjänster på nätet har en avgörande betydelse - e-förvaltning, e-lärande och e-hälsovård - och även e-företag.
Detta kommer att stimulera och även stimuleras av tillgångssidan genom att det möjliggör en ökad tillgänglighet och användningen av en multiplattform och säkra bredbandsanslutningar.
Det är viktigt att garantera ett informationssamhälle där allting ingår. Därför främjar vi tillgången till en multiplattform som omfattar digital-TV, tredje generationens mobilkommunikation, PC, kiosker och andra tillgängliga terminaler.
Det är glädjande att se att Paasilinnas betänkande ger ett starkt stöd åt de främsta idéerna i handlingsplanen eEurope. Vi håller helt med om att det krävs beslutsamma åtgärder från medlemsstaternas regeringar för att bredbandsförbindelser skall kunna garanteras till en rimlig kostnad, något som är avgörande för en konkurrenskraftig och dynamisk ekonomi.
Paasilinna frågade hur vi kan påskynda tillgången för medlemsstaterna. Vi fortsätter med en noggrann rapportering och en riktmärkning av verksamheterna. Samtidigt har vi presenterat två framställningar om EU:s bästa metoder för e-förvaltning och e-hälsovård. Vi kommer att utse de bästa metoderna och se till att de får en bred spridning inom de statliga myndigheterna i alla medlemsstater.
I det meddelande vi nyligen antog om situationen inom telekommunikationssektorn uppmanar vi medlemsstaterna att åta sig införandet av en nationell bredbandsstrategi i slutet av det här året.
Så som påpekas i Khanbhais betänkande om e-ekonomins inverkan är det i första hand de små och medelstora företagen som driver fram den ekonomiska tillväxten och därför bör uppmuntras aktivt att engagera sig i e-ekonomin. Jag delar många av de åsikter som framförs i Khanbhais betänkande, till exempel att de små och medelstora företagen behöver en enkel tillgång till rättslig rådgivning om gällande lagstiftning och om kompetens inom informations- och kommunikationstekniken och e-företag. Vi håller med om att de europeiska företagen, och särskilt de små och medelstora företagen, behöver hjälp med att ?digitaliseras?. Kommissionen samarbetar för närvarande med medlemsstaterna för att skapa nya politiska ramar för e-företag till små och medelstora företag, som omfattar potentiella kvantitativa mål.
Nätsäkerheten har blivit en viktig politisk angelägenhet och därmed en central fråga i handlingsplanen eEurope 2005. Parlamentets ståndpunkt i oktober i fjol var mycket uppskattad. Som jag tidigare nämnde har kommissionen idag antagit ett förslag till lagstiftning om byrån.
Kommissionen är också genom eEurope 2005 skyldig att särskilt främja missgynnade gruppers tillgång till och delaktighet i informationssamhällets fördelar. Förutom de särskilda åtgärder som Modinisprogrammet innebär har kommissionen för avsikt att främja och stödja flera initiativ som kommer att organiseras i samband med europeiska året för funktionshindrade medborgare och följer av kommissionens tidigare meddelanden om tillgång till webbplatser.
eEurope 2005 kommer till viss del att förverkligas genom MODINIS och jag skulle, även om det inte ingår i dagens debatt, vilja tacka parlamentet för det stöd som getts till kommissionens förslag, särskilt i budgetavseende.
Nu skall jag övergå till den del av lagstiftningen som vi nu har framför oss: direktivet om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga sektorn. Som van Velzen sade i dag och som han poängterar i sitt betänkande är innehållet viktigt för informationssamhällets fortsatta utveckling. Budskapet här är tydligt och kommer i en tid då de finansiella begränsningarna inom sektorn visar att information från den offentliga sektorn är en viktig källa till information bland informationssamhällets tjänster. De främsta beståndsdelarna är insyn i förfarandena och villkoren för vidareutnyttjande, icke-diskriminering och rättvis konkurrens.
Direktivet kommer att stimulera införandet av informationstjänster som grundar sig på, eller införlivar, information från den offentliga sektorn. Det är viktigt för innehållsbranschen och även för telekommunikationssektorn som behöver hitta sätt att skapa innehåll i tredje generationens tjänster.
Jag håller helt med van Velzen om att operatörerna bör arbeta tillsammans för att skapa en marknadsplats. Det krävs samarbete och samtrafik om vi skall kunna skapa en marknad som övertygar konsumenterna.
Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter för denna angelägna debatt och för deras bidrag under hela processen, ända sedan vi började arbeta med ramarna för telekommunikationssektorn.
(Applåder)
Tack kommissionsledamot! Även jag hoppas att diskussionen skall äga rum under dagtid nästa gång. Det skulle vara bättre, även för talmannen.
Herr talman, kommissionsledamot! Jag vill för det första betona att de ändringsförslag som har lagts fram av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har godtagits av utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, och jag tänker särskilt på hänvisningen till artiklarna 41 och 42 i stadgan om de grundläggande rättigheterna om rätten till god förvaltning och rätten till tillgång till institutionernas handlingar (detta tas upp i ändringsförslag 1 från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor).
Det blir allt vanligare att de offentliga förvaltningarna främjar och väljer att utnyttja kostnadsfria dataprogram, vilket demokratiserar tillgången till och användningen av offentliga handlingar och uppgifter. Om vi ställer handlingarna till förfogande i ett format som inte används i betalprogrammen kommer vi i själva verket kunna minska diskrimineringen när det gäller användarnas inkomstnivåer.
Det är viktigt att se till att personer med nedsatt sensorisk förmåga kan tillgodogöra sig informationen, till exempel genom beskrivning i text av den grafik och de bilder som handlingarna innehåller. Det är likaså viktigt att alla allmänt tillgängliga handlingar offentliggörs, även när det gäller juridik och förvaltning. Det är ett grundläggande sätt att utvidga rätten till kunskap, som är en grundläggande demokratisk princip.
Detta bör vara ett mål på alla institutionella nivåer, det vill säga på lokal och nationell nivå såväl som på internationell nivå, och det är dessutom nödvändigt att offentliga förvaltningar på alla institutionella nivåer främjar och stöder vidareutnyttjande av den information som de tillhandahåller.
Jag avslutar med att betona att vi naturligtvis anser att alla dessa principer även bör vara tillämpliga för de europeiska institutionerna.
Herr talman, kommissionsledamot, ärade kolleger! Låt mig först göra några påpekanden om Aurois betänkande. Först naturligtvis ett hjärtligt tack till föredraganden för utkastet till betänkande och även för hennes beredvillighet att ta med ändringsförslag från andra kolleger i sitt betänkande.
Det går dåligt för mobiltelefonindustrin. 3G-tekniken kommer - jämfört med Japan - bara långsamt i gång. Vi måste också på europeisk nivå göra allt för att stödja denna sektor. Hit hör tillförlitliga ramvillkor, dvs. konsekvent genomförande och användning av telekompaketet, återhållsamhet i fråga om reglering och naturligtvis också utnyttjande av gemensamma resurser. Allt detta förutses ju också i kommissionens förslag.
Mot denna bakgrund anser jag dock att det är betänkligt att reglera priserna för internationell roaming och termineringsavgifter, call termination, så som t.ex. just skett i Förenade kungariket. Jag är i detta sammanhang också nyfiken på, kommissionsledamot, den rekommendation till de relevanta marknaderna, som ni ju också kort har nämnt och som i morgon - tror jag - också skall presenteras. Vid en reglering drar visserligen konsumenterna nytta av de låga avgifterna, men förmodligen bara på kort sikt. På lång sikt skadar vi alla, om vi inte gör alla ansträngningar för att stärka sektorn, främja 3G-tjänsterna och på så vis också skapa arbetstillfällen på medellång sikt.
Mot den bakgrunden har en bred majoritet i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi uttalat sig för föreliggande betänkande och främjande av 3G. Detta betänkande är en tydlig signal för att införa tredje generationens mobila kommunikation i Europeiska unionen.
Nu vill jag komma med ytterligare några överväganden när det gäller van Velzens betänkande om vidareutnyttjande och kommersialisering av handlingar från den offentliga sektorn. Först vill jag naturligtvis särskilt tacka min kollega Wim van Velzen för det han gjort som föredragande. Han har på ett engagerat sätt arbetat för sitt betänkande, och det har också den här gången blivit ett bra betänkande.
Liksom majoriteten i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi delar jag den uppfattningen att offentlig information principiellt bör ställas till förfogande till gagn för alla deltagande. Medlemsstaternas myndigheter förfogar över enorma mängder information, som samlats under mycket lång tid. Medborgare och företagare bör också dra nytta av denna informationsguldgruva, vars kommersiella värde knappast kan uppskattas i siffror. Jag förväntar mig framför allt allmän tillgång till offentlig information med viktiga impulser för tillväxt, konkurrensförmåga och sysselsättning inom Europeiska unionen.
Men trots att jag instämmer i den hittillsvarande diskussionen saknar jag en väsentlig punkt. Ni blir inte förvånad om jag upprepar det som jag också redan ofta tagit upp i utskottet: måste Europeiska unionen verkligen engagera sig här? Är inte frågan om förutsättningarna och omfattningen för hur offentlig information skall ställas till förfogande en fråga för medlemsstaterna?
För min del kan jag inte urskilja någon rättslig grund för en harmonisering inom detta område. Här gäller det gamla talesättet: det är inte alla problem i Europa som är ett europeiskt problem. Detta övervägande är också en anledning till att några av mina tyska kolleger i gruppen i slutändan kommer att rösta emot betänkandet. Jag vill också erinra om den diskussion som vi för närvarande för i konventet, där också frågan om avgränsning av behörigheterna är av betydelse.
Jag tror att det inte är något bra tecken när vi här i utskotten och i det dagliga parlamentsarbetet alltid så lättfärdigt sätter oss över frågan om behörighet. Jag ber om förståelse för att jag, trots att jag håller med om innehållet i detta betänkande, tillsammans med kolleger från den tyska delen av gruppen i slutändan inte kommer att stödja detta betänkande.
Herr talman! Jag gratulerar alla de fyra föredraganden som har arbetat länge och intensivt med sina dossierer. Jag vill även välkomna mina kolleger som liksom jag är veteraner i debatterna om informationstekniken. Vi får nog en dag tilldela oss själva en Lissabonmedalj för uthållighet. Jag förstår vad ni menar med valet av tidpunkt för den här debatten. Vi i parlamentet bör skämmas över att den signal som skickas ut till de få som lyssnar så här sent på dygnet visar en brist på allvar från vår sida. Vi behöver sluta oss samman och protestera kraftigt i framtiden.
Jag vill börja med att kommentera van Velzens betänkande om vidareutnyttjande av offentlig information. Jag vill lovorda honom för det stora arbete han har lagt ned på detta.
Vad är det viktiga med förslaget? För det första är det viktigt att det sker en utveckling. Något jag har fått helt klart för mig när jag har följt betänkandet är att vidareutnyttjandet av information från offentliga sektorn kommer att bli ett viktigt ekonomiskt instrument. Vi måste se till att det sker en utveckling inom detta. För det andra är det viktigt att stödja undantagen i kommissionens förslag beträffande universitet, bibliotek och museum i Europeiska unionen. Vi vill att de undantagen fortsätter att gälla.
Det tredje som är viktigt är att en rimlig avkastning på investeringar garanteras. Jag har lyssnat noga på det föredraganden hade att säga. Jag vill att ändringsförslaget från min grupp - ändringsförslag 33 - kvarstår. Det visar tydligt parlamentets ståndpunkt. Jag hoppas att det kommer att vinna stöd. En rimlig avkastning på investeringar är viktig och bör beaktas. Jag inser att det förmodligen blir en andra behandling och att en hel del arbete återstår på rådsnivå. Vi kommer utan tvekan att få återvända till frågan i ett senare skede.
Jag vill gå tillbaka till betänkandet av Paasilinna som med sin vanliga grundlighet och förmåga att komma med praktiska förslag har lagt fram några väl genomtänkta idéer om utbildning, hälsa, funktionshindrade medborgare och de äldre, och vikten av att tillgången säkras för landsbygden och mindre företag. Allt detta är lovvärt.
Khanbhai, som inte tycks vara här, avslutade sitt anförande med att säga att han ville ha roligt. Jag vet inte hur roliga han tycker debatter i den här frågan är när de hålls såhär dags på dygnet. I ett avseende har han rätt: lika viktigt som detta är för näringslivet, lika viktigt är det för människors livskvalitet och vad de gör av sin fritid.
Auroi hade en mycket svår uppgift. Jag gratulerar henne. När det gäller hennes arbete vill jag poängtera vikten av att företag inom tredje generationen och teknik drivs på ett förnuftigt och bra sätt. Så har det nämligen inte alltid varit globalt sett.
Herr talman, kommissionsledamot, kolleger! Jag gratulerar på den liberala gruppens vägnar alla föredraganden till betänkanden som enligt min åsikt är relevanta för utvecklingen av eEurope och ett informationssamhälle för alla. I fråga om van Velzen-betänkandet skulle jag gärna vilja betona två saker.
Vidareutnyttjande och kommersialisering av handlingar från den offentliga sektorn leder, som föredraganden har framhållit, till ett faktiskt informationssamhälle för alla. Vad gäller grundinformation som lagtexter och rättspraxis bör dessa avgiftsfritt ställas till förfogande för den europeiska medborgaren. Som skattebetalare har ju han eller hon redan betalat för informationen. Och vi skall väl ändå inte låta våra medborgare betala två gånger för samma sak. Dessutom är god information nödvändig för att en demokratisk rättsstat skall fungera. Jag har den uppfattningen att vi som parlament måste kämpa för medborgarnas rättigheter. Handlingar från den offentliga sektorn bör alltså avgiftsfritt ställas till förfogande för medborgarna, eller mot tillkommande kostnader för reproduktion och distribution. Vi stöder som grupp fullständigt föredragande van Velzens linje.
Detta leder mig till min andra punkt. En del kolleger pläderar för att tillåta vissa offentliga institutioner att ta ut en rimlig return on investment, eftersom en del av inkomsterna är resultatet av deras tillhandahållande av uppgifter, såsom exempelvis väderprognoser eller kartor. Detta är naturligtvis möjligt när det handlar om mervärde. Det står också angivet i undantagen. Det skulle enligt min uppfattning vara livsfarligt att nu omdömeslöst ta upp i direktivet att en reasonable return on investment är tillåten. För frågan är: vad är reasonable? Är det 10, 20 eller 30 procent vinst, och skall våra medborgare betala detta? Vidare är det av stor betydelse att samma villkor gäller i alla medlemsstater. Subsidiaritetsprincipen är i detta fall av ondo. Det måste nämligen uppstå ett level playing field; bara då kan den inre marknaden för information från den offentliga sektorn förverkligas.
För att gå vidare till den sista punkten: detta direktiv måste främja vidareutnyttjandet och kommersialiseringen av handlingar från den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn måste därför uppträda som pådrivare, alltså som de första kunderna, för att ställa denna information till förfogande mot låga avgifter, så att de små och medelstora företagen får chansen att utnyttja informationen och det precis som i Förenta staterna uppstår en bra marknad för detta. För en marknad som liksom nu behärskas av monopolister leder inte till högre sysselsättning eller större välfärd.
Och så 3G. Det har redan sagts att överförandet av miljarder från den privata sektorn till den offentliga sektorn har varit katastrofalt för mobiltelesektorn. Det innebär att vi inte får ålägga någon onödig lagstiftning nu. Intervention kan emellertid vara nödvändig för att säkerställa konkurrens. Men också då måste vi se till att få ett level playing field. Inga ensidiga åtgärder av medlemsstater för att lätta bördan för mobiloperatörerna. Det kan inte bli så att Frankrike ger rabatt på licenser och att andra medlemsstater förlänger licenserna. Jag anser att kommissionen måste vidta tydliga åtgärder för att säkerställa detta level playing field.
Till sist skulle jag också vilja säga något om betänkandena av Khanbhai och Paasilinna, för dessa betänkanden är ett bidrag till det eEurope som vi förespråkar här i parlamentet, för att se till att medborgare och företag kan dra full fördel av informationssamhället. Hittills har detta inte skett i tillräckligt hög grad. Vi avtalade visserligen i Lissabon 2000 att vi 2010 skall vara den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsekonomin, men det visar sig bara vara vackra ord som absolut måste omsättas i handling.
I praktiken visar det sig att medlemsstaterna ständigt drar sig tillbaka på sina nationella käpphästar, vare sig det handlar om det europeiska patentet eller om tillgång till information från den offentliga sektorn. Därför är det bra att kommissionen håller ett finger på pulsen och ser till att ledarna i medlemsstaterna håller sig idel öra. Utgångspunkterna är utmärkta, men när det gäller genomförandet av tillämpningarna såsom e-hälsovård, e-förvaltning och e-lärande är det generande att se vad som verkligen sker. Jag önskar oss alla, parlament och kommission, lycka till med förverkligandet av ett bättre eEurope.
Herr talman, kommissionsledamot! Först letar jag efter och kommer att finna de skyldiga till nedgången för tredje generationens system för mobil kommunikation. Skyldiga är de länders regeringar som arrangerade auktionsförsäljning av radiofrekvenser och flyttade över branschföretagens investeringsmedel till sig själva. Myndigheternas åtgärder för att lindra investeringssvackan har inte varit tillräckligt effektiva. Man har beviljat tillstånd för samlokalisering och gemensamt utnyttjande, men det är allt. Således fortsätter investeringssvackan när det gäller tredje generationens system för mobil kommunikation, och de fromma förhoppningarna som ställdes i Feira, Lissabon, Barcelona och Sevilla kommer inte att infrias. Man borde ställa upp mera realistiska mål.
Efter kritiken vill jag ge beröm. I Paasilinnas betänkande har man fäst uppmärksamhet vid en viktig motivering till åtgärdsplanen Informationssamhälle åt alla: informationssamhället måste göras tillgängligt för alla - och då menar jag alla. Det är demokrati. Denna demokrati måste främjas med offentliga investeringar. Förutom teknisk utrustning och snabba anslutningar måste man fästa vikt vid vägledning och handledning för användarna, eftersom apparaterna är onödiga om inte informationssamhällets aktörer kan använda dem.
Jag vill påminna van Velzen om uttalandet i motiveringsavsnittet, enligt vilket det är nödvändigt för vissa offentliga institutioners fortsatta verksamhet att de kan ta ut lägre avgifter för delgivning av information som en rimlig ersättning för de investeringar som gjorts för upprättandet av vissa databaser. Tjänsterna för grundläggande information måste vara gratis eller förmånliga, men när det exempelvis gäller återanvändningen av jordregistrens, museernas, högskolornas och forskningsinstitutens databaser måste man i produktionskostnaderna även räkna med tidigare investeringar.
Vår grupp stöder PSE-gruppens ändringsförslag, där man beaktar denna fråga och vi hoppas att van Velzen kan stödja bevarandet av allmännyttiga tjänster med hjälp av användaravgifter utan att de alla måste finansieras med skattemedel.
Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger! Som jag redan har nämnt vid andra tillfällen måste frågorna om informationssamhället stå i främsta rummet för Europeiska unionens och gemenskapsinstitutionernas angelägenheter och åtgärder. De hör till de stora framtidsfrågor där stora möjligheter erbjuds och som ökar med våra gemensamma ansträngningar. Det är ingen slump att vi redan efter handlingsplanen ?eEurope 2002? ser framåt mot ?eEurope 2005?, precis enligt den linje som drogs upp av Europeiska rådet i Lissabon och i Feira, under mitt lands ordförandeskap och därefter av rådet i Barcelona och i Sevilla.
Vi bör komma ihåg att det vi vill är att förvandla Europeiska unionen till världens mest konkurrenskraftiga samhälle och i det perspektivet har också handlingsplanen ?eEurope 2005? tillkommit i syfte att skapa en gynnsam miljö för privata investeringar och skapa sysselsättning, främja produktiviteten, modernisera de allmänna tjänsterna och ge alla möjlighet att delta i det internationella informationssamhället.
I denna gemensamma diskussion vill jag börja med att gratulera Reino Paasilinna till hans magnifika arbete vilket mycket bra visas genom den enhällighet som betänkandet uppnådde innan det kom till kammaren. Jag uppskattar särskilt hans inriktning på respekten för de nödvändiga tekniska medlen för att genomföra dessa mål, bandutvidgningen och fler kanaler, liksom den känsliga frågan om informationssäkerhet. Via frågan om vidareutnyttjande och kommersialisering av handlingar från den offentliga sektorn, förstår jag och ansluter mig till den syn van Velzen har lagt fram, vilken rekommenderar en allmän förenkling. Jag anser också att allt som är relaterat till basinformation, till den demokratiska rättsstaten, måste finnas tillgängligt gratis och övrig information borde vara tillgänglig till ett lågt pris som inte får överstiga tilläggskostnaderna för återgivning och spridning, utan att det påverkar det specifika system som den kulturella offentliga sektorn skall fastställa av uppenbara immaterialrättsliga skäl.
För att avsluta vill jag kort nämna Bashir Khambhais betänkande, för att också gratulera honom till det genomförda arbetet och säga att kommissionen kommer att nå full framgång i de åtgärder man rekommenderar för att garantera att Europeiska unionens företag kan dra nytta av e-ekonomin. Den ökade konstruktionen av en klar och förutsägbar ram för den elektroniska handeln, ett främjande och fullt deltagande från de små och medelstora företagens deltagande i ekonomin, en förbättrad tillgång till riskkapital och marknadsfinansiering etc, är inte få åtgärder och de syftar till att faktiskt förverkliga ett informationssamhälles mål för alla och för att även på detta avgörande område de ambitiösa målen från Lissabonstrategin skall eftersträvas och kunna uppnås.
Herr talman! Trots att det är sent har debatten varit uppfriskande. Det är angeläget och bra att vi har samlat så många duktiga föredraganden. Jag tackar dem alla för att de har tagit upp så många olika aspekter av frågan.
Jag har tänkt på kommissionsledamotens tillkännagivande om att han nu har gett oss ytterligare fyra betänkanden att arbeta med. Vi måste fundera på hur vi på det mest effektiva sättet kan göra en insats i den processen. Jag gratulerar van Velzen och Paasilinna som båda är här i kväll till deras initiativ till den utfrågning vi hade häromveckan och som kommissionsledamoten deltog i. Vi har ett gemensamt intresse av att föra kunskapsekonomin framåt. Det vi talar om i dag är verktygen, metoderna och ramarna för att göra det.
Jag tycker mig märka en viss dysterhet hos en del kolleger. Det är dock värt att fundera över det faktum att vi om några veckor kommer att ha det första kommersiella tredje generationens system i ett stort land. De kommer att tillhandahållas av en ny investerare på marknaden, som inte på något vis är kopplad till de befintliga företagen. En ny investerare har gjort en kommersiell investering på marknaden.
Vi bör komma ihåg att kunskapsekonomin kommer att drivas av privata investeringar. Det är därifrån större delen av pengarna kommer. Även innovationerna och tekniken kommer därifrån. Ingen av oss vet hur och på vilket sätt tekniken kommer att utvecklas. Men en sak tror jag att vi med säkerhet kan förutsäga: vi kan räkna med att fler människor i Europa och i världen kommer att vara uppkopplade mot Internet genom en trådlös apparat än genom någon annan mekanism.
Det är det som är det viktiga med den tredje generationen. Det bör vi inte underskatta. Övergången till tredje generationen kommer att öppna nya marknader för små och stora företag. Det kommer även att befria företagen från kostnader och hjälpa dem med andra tillvägagångssätt.
Jag har varit i Japan i det japanska telekombolaget DoCoMos forskningslaboratorier, där man uppfinner kommersiella anordningar för tredje generationen. Vi måste i synnerhet tänka på att det vi som politiker skall göra är att låta marknaden arbeta. Vi har det rätta regelverket, men vi måste se till att lagstiftarna inte ingriper för snart och för kraftigt utan att marknadens kreativitet får blomstra. Det är det som har lett till framgångar inom mobilsektorn. Det är det som kommer att leda till framgångar för tredje generationen. Det är det som kommer att driva kunskapsekonomin. Det är det främsta budskap vi alla bör komma ihåg.
Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger! Man kan bara glädja sig åt att dessa betänkanden följer samma linje. Syftet med dessa betänkanden är att få Europa att gå mot en ny teknisk omvandling, och det på ett mycket konkret sätt.
Men det är kanske inte bara marknaden som har ett intresse av detta, vilket man nyss påpekade. Enligt min mening ligger det ett större intresse i att få informationssamhället att utvecklas till ett samhälle med fokus på människan.
Informationssamhället, som vi är på väg till, är obestridligen ett samhälle där teknik- och informationsnät nyttjas intensivt och där det produceras stora mängder av information och nya kommunikationstjänster. Men det är också ett samhälle med många risker för utslagning. Om man felbedömer denna nya verklighet för de enskilda individerna riskerar man att den vidareutvecklas. På ett kollektivt plan riskerar man att lämna hela befolkningsgrupper utanför.
Denna omställning erbjuder visserligen också utvecklingsmöjligheter. I detta samhälle utgör informationen och kunskapen råvaran och källan till nya rikedomar. Om man slår ihop dem och gör dem tillgängliga kommer man att multiplicera antalet befintliga innovationsmöjligheter. Viktigt är dock att Europeiska unionens offentliga politik följer med utvecklingen av dessa marknader och påskyndar de positiva effekterna av denna utveckling. Först måste man således se till att inga medborgare utestängs från informationssamhället. Att sluta upp kring de offentliga tjänsterna och det kollektiva intresset är nämligen ett sätt att låta informationstekniken främja den regionala utvecklingen, men också olika gruppers och samhällens utveckling.
Att ge alla möjlighet att aktivt delta, och att betrakta tillgänglighet som en rättighet för medborgarna och en skyldighet av allmänt intresse för alla medlemsstater, är att försäkra sig om att informationssamhället byggs upp för och kring medborgarna. Ett rättvist informationssamhälle byggs således upp metodiskt och tålmodigt med hjälp av avgörande strategier och grundläggande insatser, så att 2010 inte bara blir en teknologisk hägring.
Herr talman, kommissionsledamot, kära kolleger! De vetenskapliga framstegen under det senaste årtiondet är verkligen häpnadsväckande, och informationsvetenskaperna intar en dominerande ställning. Under andra omständigheter skulle dessa framsteg kunna omvandlas till välstånd för samhället som helhet.
Men, inom det kapitalistiska systemets ramar träder de vetenskapliga framstegen i marknadens - inte samhällets - tjänst. Utvecklingen sker inom de ramar som skapas av privatiseringen och kommersialiseringen av tjänster som tidigare var offentliga: välfärds-, hälsovårds-, ja till och med kultur- och utbildningstjänster. Kvävning under de förpliktelser som står i samband med det mest konkurrenskraftiga kunskapssamhälle som Europeiska unionen fattade beslut om i Lissabon. De vetenskapliga framstegen blir kort sagt en källa till vinster för ett fåtal, inte en källa till välstånd för flertalet.
Under dessa omständigheter har de positiva påpekandena i Paasilinnas betänkande om mindre gynnade sociala grupper som riskerar att hamna utanför informationssamhället mycket litet praktiskt värde. Om det finns sådana risker för avlägsna områden, för personer med särskilda behov osv., vad skall vi då säga om skaran av arbetslösa, den stora skaran av undersysselsatta och den ännu större skaran av lågavlönade? Vilket värde kommer t.ex. de telematiska hälsovårdstjänsterna och det omtalade europeiska hälsokortet av ha för dem? Vem kommer att kunna erbjuda sådana tjänster? Husläkaren eller de multinationella företag som i allt högre grad tar över hälsovården? Kommer utvecklandet av tredje generationens tjänster eller av europeiska operativsystem kanske att lösa problemet?
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ta upp förslaget om att skapa en marknad för den offentliga sektorns handlingar. I Europeiska unionen, där allting säljs och allting köps, där man har skapat en marknad för radiospektrumfrekvenser, ja till och med en marknad för luftföroreningar och utsläppsrätter, skall vi nu även få en marknad för offentliga handlingar.
Jag häpnar över kommissionens tilltagsna uppfinningsrikedom och frågar mig med fruktan vad som skall bli nästa offer för marknaden. Kanske luften vi andas?
Herr talman! Jag vill precis som mina kolleger gratulera de fyra föredragandena till arbetet med betänkandena. De kommer i en mycket viktig period. Flera kolleger har redan talat om betänkandenas innehåll i detalj och vår strävan inför framtiden.
Nuförtiden hör man ofta påståendet att vi har världen på våra fingertoppar: man behöver bara klicka för att få tillgång till hela världen. För många människor är det lilla klicket det samma som att försöka bestiga Mount Everest, för de har inte vuxit upp i informationsteknikens ålder och har inte tillgång till utbildning eller upplärning så att de kan använda sig av detta nya fantastiska hjälpmedel. Många av de tjänster som människor bör erbjudas på Internet erbjuds dock inte idag. Jag talar då framför allt om människor med funktionshinder, de som har hörselproblem och kan ta emot textmeddelanden, eller de som är blinda och kan få tillgång till röststyrda meddelanden. Många av dessa nya tekniker är alldeles för dyra för att vanliga användare skall kunna få tillgång till dem.
Om vi betraktar den nya synen på kunskapsekonomin i hela sitt sammanhang och de möjligheter den innebär, finns det visserligen sådana, men risken är att de yttre områdena och landsbygden kommer att gå miste om tillgången till dessa möjligheter på grund av de stora summor som krävs för investeringar och infrastruktur, om inte staten och andra organ är involverade samt en finansiering från den privata sektorn.
Enligt ett av skolinitiativen skall det finnas en dator på 15 elever. I Irland har vi som tur är lyckats på den punkten: vi ligger högre än det genomsnittet. Vi har en dator på 12 elever och varje elev har tillgång till e-post, Internet och en kunskapsbaserad utbildning på schemat varje dag.
En viktig utveckling som skulle kunna ske inom hälsovården är att sjukvårdstjänster erbjuds de yttre områdena och landsbygden. Det gäller i synnerhet öarna, där det varken är enkelt eller lätt att få den typ av teknik eller expertis som kan erbjudas genom en uppkoppling till närmaste stora sjukhus - med en konsulterande läkare i ena änden och den lokala doktorn eller sjuksköterskan i andra. På det sättet kan hjälp ges utan att människor behöver transporteras långa sträckor.
Den sista kommentar jag vill göra gäller tredje generationen. Jag är väl medveten om det Malcolm Harbour sade i sitt anförande och håller med honom om att tredje generationen rymmer en enorm potential. Vi har redan sett den kraftiga explosionen i användningen av mobiltekniken. De kostnader det medför och de stora belopp som företagen förlorar när de lämnar bud på tredje generationens licenser kommer slutligen att överföras till konsumenten, om vi inte tar kontroll och ansvar för att avgifterna för dessa tjänster regleras på ett bra sätt.
Herr talman! Jag tycker att det är en spännande diskussion och jag tycker att våra föredraganden har gjort ett enastående arbete, vilket också har fått lämpligt erkännande.
Jag har ett par kommentarer, i synnerhet till användningen och återanvändningen av offentlig information. En del länder har hunnit betydligt längre än andra och det är klart att det återspeglar en skillnad som också syns i den öppenhet som kännetecknar ländernas arbete. Som exempel kan nämnas att det i Danmark fanns ett stort intresse för en viss borgmästares restaurang och reseräkningar, och eftersom var och en i Danmark bara genom att infinna sig har tillgång till dessa var det för många som kom. Därför lade man ut dem på nätet så att samtliga medborgare kunde se varenda bilaga i original där. Jag tror inte att vi kan få se hur kommissionsledamöterna eller deras medarbetare arbetar och reser, eller vad de förbrukar, men det kan man alltså när det gäller den typen av personer i Danmark, och i detta sammanhang används nätet, och det ställs till gratis förfogande.
I en lång rad ?services? används samma data om och om igen, och de ställs till medborgarnas förfogande, vilka därmed själva kan reglera dem och t.ex. automatiskt ändra sin skatteinbetalning och andra saker. Varför gör man detta gratis och varför främjar man det? Det finns två skäl. För det första förhåller det sig så att ju mer medborgarna själva gör desto snabbare får de svar och desto fler offentligt anställda sparar vi. För det andra har samhället ett enormt intresse i att dessa data används och återanvänds eftersom vi inte kan räkna med att i framtiden ha tillräckligt många offentligt anställda för att lösa dessa uppgifter. Detta kan göras gratis eftersom de offentliga besparingarna är så stora som de är.
Jag har själv varit borgmästare och därför vill jag gärna veta följande: var detta ett enstaka fall, eller befann sig samtliga borgmästare i denna situation? Det är inte en fråga som jag behöver ett svar på genast, och ni kan svara mig personligen.
Herr talman! Jag gratulerar alla föredraganden till deras arbete med dessa betänkanden. De har blivit några av EU:s främsta prioriteringar. Målsättningen i dessa är att den redan befintliga politiken och lagstiftningen antas och omvandlas till globala strategier och den är mycket lovvärd. För att det skall kunna göras måste dock alla medlemsstater slå sig samman för att kunna garantera universellt interaktiva offentliga tjänster, och förhoppningsvis främja informationssamhället på det sättet och garantera allmänhetens lika tillgång till information.
Paasilinnas handlingsplan innehåller mycket lovvärda mål om ett införlivande av e-förvaltning, e-lärande, e-hälsovård och e-företag. Målet att skapa en konkurrenskraftig informationsbaserad ekonomi kommer att få en avsevärd inverkan på tillväxten, produktiviteten, sysselsättningen och den sociala sammanhållningen i Europa. Det är ett mål jag helhjärtat stöder och som har tillkännagivits som en av EU:s främsta prioriteringar. Vi måste dock erkänna att utvecklingen på området har gått alldeles för långsamt. Vi behöver skapa betydligt större effekter än vi hittills har gjort. Vi behöver ta reda på hur vi kan öka deltagandet och försäkra oss om att vi inte får ett Europa med två olika hastigheter eller en underklass på informationsområdet. Jag stöder allt Paasilinna har sagt.
När det gäller van Velzens betänkande om vidareutnyttjande av offentliga sektorns handlingar kan det bli en avgörande och viktig ekonomisk drivkraft som skapar produkter och tjänster med ett ökat värde och nya framgångar för företagen, särskilt de små och medelstora företagen. I mitt område, West Midlands, söker många små och medelstora denna typ av information. Men som van Velzen sade måste vi undanröja hindren och skapa likvärdiga bestämmelser i hela unionen.
Jag har arbetat inom offentliga sektorn i många år. Jag är orolig för att en orimlig börda skall läggas på de offentliga organen. Därför vill jag uppmana till en bestämmelse om en rimlig avkastning på investeringar. Vi står inför ett dilemma eftersom vi å ena sidan bör uppmuntra företagen och dessa å andra sidan vill ha information till en liten eller ingen kostnad. Vi måste se till att dessa kostnader inte landar hos de offentliga organen som är skyldiga att framställa information men har lite utrymme att manövrera på.
Jag stöder också helt det Read har sagt om detta och följer henne.
Herr talman, kommissionsledamot! När man diskuterar informationssamhället är det skäl att komma ihåg att man nyligen har genomfört en omfattande reform av kommunikationsmarknadslagen, i samband med vilken man skapade nya rättsliga normer för tele- och övrig elektronisk affärsverksamhet. Medlemsstaterna håller som bäst på att verkställa paketet.
Den här diskussionen får inte snedvrida bilden av telelagstiftningen, vilket endast skulle skapa osäkerhet för investeringarna i tredje generationens system för mobil kommunikation. Vi bör stödja den svårighetsdrabbade tredje generationens mobilverksamhet, inte belägga den med bojor. GSM-mobilverksamheten som vuxit bra på fem år utgör hörnstenen i vår konkurrenskraft och är så gott som det enda lokomotivet i Lissabonstrategin. Efter de misslyckade avgifterna i samband med tredje generationens system för mobil kommunikation måste vi visa prov på gemensamt ansvar. Mobiltelefonindustrin är en betydande arbetsgivare och innovationsmässig spjutspetsprodukt. Man måste hjälpa branschen att ta ny fart, annars springer japanerna definitivt ifrån oss.
Jag tog som uppgift att undersöka påståendet att hjärntumörerna ökat i Finland sedan 1990-talet. Samtidigt som basstationsnätet vuxit explosionsartat har cancerfallen i Finland sjunkit radikalt. Det är svårt att sälja ointressanta fakta åt allmänheten. I EU har man fastställt exakta strålningsgränser som är lägre än WHO:s normer. Mikrovågsugnarna avger starkare strålning än basstationerna. De spanska operatörernas värden är endast en tvåhundradel av de säkra gränsvärdena. Det är bara lättare att påstå att mobiltelefonerna smälter våra hjärnor.
De offentliga handlingarna måste göras elektroniskt tillgängliga. Grundläggande information bör vara gratis. Myndigheterna får bära upp avgifter för att ersätta sina kostnader, men det lönar sig inte att kräva extra ersättningar. Medlemsstaterna måste ansvara för att de offentliga institutionerna har tillräckliga resurser till sitt förfogande. Till slut vill jag framföra mitt varmaste tack till föredragandena.
Herr talman! Ärade 13 arbetsnarkomaner och i synnerhet ärade enda kvinnliga åhörare! Fem minuter före spöktimmen behandlar vi en fråga som uppenbarligen är så attraktiv att vi är så många, eller man kunde också säga: att vi vill ha och behöver ett Europa, det vet vi, och tillåt mig att använda mina resterande 90 sekunder till att tala om ?hur?!
Försök en gång, ärade kolleger, att utnyttja det som vi beslutar här! Klicka en gång exempelvis på rådets webbplats, och gå snabbt vidare till ?tillgång till handlingar? och klicka där! Vad händer? Ingenting. Klicka en gång till! Vad händer? Ingenting. Kära råd, kära kommission, som presenterar en webbplats som ser ut som Vita hästen på 50-talet i Österrike, använd de pengar som man till exempel kunde spara in genom att inte hålla denna form av sammanträden, och betala 50 000, 60 000, 100 000 euro för att modernisera webbplatsen, så att det finns mer där än det som finns nu. Det vore faktiskt att göra väljarna en tjänst!
Sökfunktionerna skulle också kunna fungera. Om dessa helt banala saker väl har gjorts, då tror jag att man kan överväga vad man verkligen skulle kunna använda detta nya europe till, exempelvis för att faktiskt bygga in verktyg, där det går att samla in åsikter. Man kan ju också under tiden föreställa sig att man över hela Europa genomför enkäter med mycket få deltagande till låga kostnader.
Allt detta skall alltid betraktas på grundval av mitt ceterum censeo. Det kan inte finnas någon demokrati utan öppenhet, och till detta är ett väl använt Internet en mycket, mycket bra möjlighet.
Kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill ge Hans-Peter Martin rätt. Vi är inte många här i salen. Vi vet inte hur många som för närvarande tittar på i kontoren, och vi vet inte hur många som skulle titta om vi kunde överföra detta sammanträde till Internet. Om det då också vore möjligt att via videosekvenser sända detta sammanträde vid en passande tid på dagen, då tror jag att besöken på vår sida skulle kunna mångfaldigas, och skeendet här skulle kunna analyseras och granskas på ett öppnare och betydligt mer effektivt sätt.
Vad behöver vi? Det måste bli snabbare, det måste bli mer effektivt. Vi behöver sökmotorer som på kortaste tid ger träff på sökord. När man skriver in ?Hans-Peter Martin?, ?Paul Rübig?, ?e-handel?, ?närvarande deltagare? skulle man genast komma fram till detta sammanträde. Jag tror att vår värld har förändrats och att nätverkssamhället när allt kommer omkring redan är verklighet. Möjligheterna till elektronisk kontakt med myndigheterna, elektroniska affärsförbindelser osv. har funnits länge, men det saknas några förutsättningar.
När vi i höst har WTO-förhandlingar i Cancun måste vi ställa frågan: hur förhåller det sig med avregleringen av världshandeln? Om nu Hans-Peter Martin klickar på en webbplats och där vill beställa en bok från Amerika eller en viss mjukvara, uppstår frågan vilka hinder, vilken byråkrati måste han räkna med? Vilka tullar skall betalas, och, framför allt, vad gör posten med sina portokostnader, som nu är fullständigt oskäliga för småsändningar?
Vi behöver ökad konkurrens i fråga om posttjänsterna. Vi behöver säkrare betalningssystem, vi behöver ett skadeståndssystem, som skyddar kunderna mot bedrägerier, och vi behöver e-pengar som gör det möjligt för oss att betala på samma sätt som med sedlar. En överföring av systemet med sedlar till e-pengar är något som vi absolut behöver i framtiden, liksom slutligen också en undersökning i hela Europa om hindren för ett rimligt utnyttjande av dessa nya former av teknik.
Herr talman, mina kära kolleger! Om jag skulle ta till lite humor skulle jag säga att denna viktiga debatt sträcker sig över två dagar, eftersom det nu har blivit den 12 februari.
Med detta sagt, herr talman, mina kära kolleger, vill jag påpeka att offentliga uppgifter tillhör ett ytterst känsligt område eftersom de hanteras direkt eller indirekt av de offentliga myndigheterna.
Gemenskapens lagstiftning i fråga om öppenhet och tillgång till offentlig information erbjuder redan en mycket fullständig ram, men i vissa sektorer behöver man göra ett antal förtydliganden för att förhindra att konkurrensen snedvrids på grund av brister i lagstiftningen.
Jag vill gratulera Europeiska kommissionen till detta förslag om vidareutnyttjande och kommersialisering av handlingar från den offentliga sektorn. Jag beklagar dock att vissa punkter i texten inte är tillräckligt tydliga. Jag tänker till exempel på handlingar som omnämns men som enligt min mening inte definieras på ett klart och tydligt sätt. Som jag föreslog i det ansvariga utskottet bör man ytterligare avgränsa begreppet offentlig handling. Jag talar inte om en harmonisering, utan helt enkelt om en lämplig definition som gör att alla medborgare exakt vet vilken typ av offentliga handlingar som man anser omfattas av direktivets tillämpningsområde.
Det hade också varit önskvärt att göra en hänvisning till hur lång tid det bör ta att få tillgång till offentliga handlingar. Det gläder mig däremot att man antog förslagen om en myndighets ensidiga rätt att upphöra med framställning av information och om villkoren för hur detta skall ske, bland annat när det gäller en förvarning. Om man tvärt upphörde att framställa information skulle det innebära en risk för berörda aktörer. Jag tänker särskilt på små och medelstora företag och industrier som inte har tekniska och ekonomiska resurser för att klara av ett sådant läge utan att ha förvarnats i god tid.
Därför uppmanar jag er, kära kolleger, att rösta för betänkandet av van Velzen. Van Velzen har kompletterat kommissionens grundförslag med ett uttömmande betänkande och på ett intelligent sätt förhandlat fram detta betänkande med de olika politiska grupperingar vi tillhör.
Herr talman! Det är överflödigt att påpeka hur viktigt informationssamhället är för alla parter, såväl för den offentliga sektorn som för företagen och medborgarna.
Jag kommer enbart att ta upp två av de betänkanden som diskuteras i dag. När det gäller kommissionens förslag till parlamentets och rådets initiativ om vidareutnyttjande och kommersialisering av handlingar från den offentliga sektorn, har alltfler företag i Europa tillgång till information från den offentliga sektorn och vidareutnyttjar den. Vi måste garantera att villkoren för tillgång till denna information är desamma i hela Europa. Kostnaderna för denna information bör - naturligtvis - stå i proportion till kostnaderna för att framställa dem, men vi kan dock inte tvinga förvaltningarna - vilket också utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har förklarat - att framställa all denna information om den inte är relevant och nödvändig.
När det gäller betänkandet om kommissionens meddelande om uppföljningen av eEurope och om spridning av goda arbetsmetoder och säkerhet inom informationsnätverken, vill jag betona två aspekter. Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga frågor och den inre marknaden, som utarbetade yttrandet för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, som var behörigt utskott för betänkandet, har förklarat att det inte bara är nödvändigt att främja allt utbyte av goda arbetsmetoder mellan yrkesfolk i den offentliga och den privata sektorn, utan att kommissionen även bör finansiera informationskampanjer och främja ett ökat medvetande om nätverkssäkerhet.
Jag gratulerar kommissionen till att den i dag har tagit initiativ till att lägga fram ett meddelande om nätverkssäkerhet. Det står klart att vårt arbete och våra ekonomier i allt högre grad grundas på informationssamhället och det är därför viktigt att öka nätverkssäkerheten.
Vi bör garantera såväl en säker tillgång som integritetsskydd för dem som har tillgång till den offentliga sektorn och Internet i allmänhet.
För att ge kraft åt en elektronisk ekonomi i företagssektorn är det av grundläggande vikt att även främja en kultur som grundas på företagsanda och se till att företagarna deltar i informationssamhället i högre grad. I Lissabon fastställdes, vilket andra kolleger har tagit upp, ett strategiskt mål, nämligen att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, och målet för informationssamhället utan tvivel en viktig och oumbärlig drivkraft för att uppnå detta.
Herr talman! Det har varit en bred och mycket intressant debatt. Jag vill tacka van Velzen för hans betänkande om den offentliga sektorns handlingar. Vi håller alla med om att kvaliteten är en av de viktigaste faktorerna för utvecklingen av informationssamhällets nya tjänster och då särskilt tredje generationens tjänster.
Jag föredrar att lämna in kommissionens ställningstaganden om ändringsförslagen skriftligt, eftersom direktivet om säkerhet på arbetet inleds med en begränsning av vår arbetstid!
Ett mycket intelligent val. Tack, kommissionsledamot.
Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag, onsdag, kl. 12.00.
Jag välkomnar Terrón i Cusís utmärkta arbete.
Kommissionens förslag till direktiv om tredjelandsmedborgares inresa och vistelse lägger återigen tonvikten på den lagliga och den olagliga invandringen och framhåller sysselsättningsfrågan som en nödvändig förutsättning för att kunna bevilja en stabil ställning.
Jag gläder mig åt de förbättringar som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har tillfört förslaget till direktiv, men jag vill också understryka att föredraganden har visat stor klarsynthet och behandlat denna fråga utan att bedriva agitation.
Jag noterar intressanta förslag och framsteg, framför allt när det gäller ökad öppenhet och insyn, förenklade förfaranden och ökat hänsynstagande till tredje länders intressen. Föredraganden verkar allmänt sett för en förbättring av de rättigheter som garanteras innehavare av arbets- och uppehållstillstånd, och hon lägger tonvikten på att alla utländska medborgare skall ha rätt att behandlas lika när det gäller utbildning, information och hjälp till bostad. Jag beklagar att man inte har räknat ordentligt på förslagen och att betänkandet inte ger större utrymme för frågan om möjligheten att ansöka om medborgarskap.
Låt oss göra allt för att värna om principen om fri rörlighet, öka arbetstagares möjligheter att hitta en sysselsättning och berika sina yrkeserfarenheter samt gynna rörligheten för en närmare sammanslutning mellan folken.
(Den skriftliga röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 120.7 i arbetsordningen.)
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
1. Gemenskapsstatistik över utrikeshandeln med tredjeländer (
| sv |
4. Europeiska flyktingfonden för perioden 2008-2013 (ändring av rådets beslut nr 573/2007/EG) (
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)
| sv |
4. Gemensamma regler och förfaranden för att återsända medborgare i tredje länder som vistas olagligt i medlemsstaterna (
- Efter omröstningen om ändringsförslag 74:
Konrad Szymański: (PL) Jag vill uppmärksamma er på att några ledamöter på vänstra sidan i kammaren håller upp banderoller. I morse när banderoller hölls upp till höger i kammaren informerades vi om att det strider mot vår arbetsordning.
Talmannen: I princip måste man inte förbjuda något som inte direkt stör vårt arbete, men om parlamentet anser att dessa plakat stör arbetet ... Nåväl, jag tror inte att majoriteten känner sig störda. Vi kommer därför att fortsätta.
| sv |
Förberedelser inför klimatkonferensen i Cancún (den 29 november till den 10 december) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är uttalanden från rådet och kommissionen om förberedelser inför klimatkonferensen i Cancún (den 29 november till den 10 december).
Joke Schauvliege: Herr talman, mina damer och herrar! Efter Köpenhamnskonferensen beslutade Europeiska unionen ganska snabbt att gå vidare med ett successivt, pragmatiskt synsätt i framtiden. Att inrikta sig på en strategi med ”allt eller inget” är inte längre möjligt. Successivt måste vi bygga up en ram efter 2012. Vi inser att framstegen i förhandlingarna om att inrätta ett ambitiöst system för att bekämpa klimatförändringarna efter 2012 har varit mycket långsamma. Deltagarna har högst olika perspektiv, vilket var uppenbart nyligen under den senaste officiella förhandlingsrundan i Tianjin då mycket begränsade framsteg gjordes.
Det var, mina damer och herrar, mot denna bakgrund som rådet (miljö) och Europeiska rådet satte den slutliga touchen på Europeiska unionens ståndpunkt för konferensen i Cancún. Övrigas ståndpunkter samt naturligtvis ert förslag till resolution noterades i processen. Det har redan slagits fast att Cancún inte kommer att åstadkomma någon juridiskt bindande ram för perioden efter 2012. Med tanke på att innehållet i åtgärdspaketet för Cancún ännu inte är tydligt innehåller Europeiska unionens ståndpunkt olika beståndsdelar, vilket också ger de europeiska förhandlarna nödvändig flexibilitet. Det är i vilket fall som helst klart att åtgärdspaketet för Cancún måste vara balanserat, vilket innebär att det måste innehålla beståndsdelar som gör det möjligt att tillgodose både utvecklingsländer och utvecklade länder. Vilka är då de viktigaste beståndsdelarna i EU:s ståndpunkt?
Först och främst behöver vi uppnå ett balanserat resultat. Vi behöver balansera förhandlingsrättigheterna mot bakgrund av Kyotoprotokollet och konventionen å ena sidan och inom själva ramverken å andra sidan.
För det andra finns det villkor för en andra åtagandeperiod inom Kyotoprotokollet.
För det tredje har vi konturerna av huvudinslagen i handlingsplanen från Bali, nämligen ett gemensamt synsätt, begränsning, anpassning, teknik och finansiering. EU vidhåller sin uppfattning att ett enda rättsligt bindande instrument är det bästa sättet att ge form åt ramen efter 2012. Med tanke på att denna ståndpunkt förra året gav upphov till en mängd missförstånd, och att detta också är mycket viktigt i de internationella förhandlingarna, avser EU att anta en flexibel ståndpunkt: flexibel när det gäller en andra åtagandeperiod, under förutsättning att vissa villkor uppfylls. Vilka är då dessa villkor? Alla stora ekonomier måste vara delaktiga i denna ram efter 2012. Ramen måste vara ambitiös och effektiv, miljöintegritet måste garanteras och framsteg måste göras när det gäller att reformera de nuvarande marknadsmekanismerna och införa nya mekanismer. De utvecklade länderna måste dessutom visa att de verkligen uppfyller sina ekonomiska åtaganden, särskilt vad gäller snabbstartsfinansieringen. Europeiska unionen och dess medlemsstater har lagt fram den första fördjupade öppna rapporten om genomförandet av dessa ekonomiska åtaganden och kommer att ha bidragit med 2,2 miljarder euro under 2010. Jag hoppas att betänkandet kommer att bidra till att återupprätta förtroendet bland parterna.
Det belgiska ordförandeskapet anser att påtagliga, specifika åtgärder behövs för att uppfylla parternas förväntningar och även trygga förtroendet för den multilaterala processen inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring. Vi ska göra allt vi kan för att bidra till att Europeiska unionens målsättningar uppnås. I det sammanhanget räknar vi också med er, som alltid, ärade ledamöter, för att bidra till att sprida och naturligtvis förstärka budskapet.
Connie Hedegaard: Herr talman! Jag instämmer självfallet i mycket av det som vi just hört från det belgiska ordförandeskapet. Jag ser också fram emot att samarbeta med er i Cancún. Det är helt uppenbart att den juridiskt bindande överenskommelse som EU var redo för förra året och som vi fortfarande är redo för i år tyvärr inte blir resultatet i Cancún - inte på grund av oss utan för att andra inte är redo för det. Vi är på väg mot ett paket som är balanserat men jag skulle också vilja säga att det är sakligt och ambitiöst.
Vi var faktiskt först med att i våras, i februari/mars, lägga fram idén med att fortsätta stegvis för att bygga vidare på Köpenhamnsöverenskommelsen och säkra det momentum som nu fortsätter i Cancún. Men även om det ser ut som om vi är överens om att detta är vad vi bör få med oss från Cancún - ett balanserat paket - är det enkelt att säga att det är vad alla skulle vilja men det är svårare att komma överens om vad det egentligen innebär.
Vad är då ett sakligt balanserat paket? Här skulle jag vilja säga att ur ett europeiskt perspektiv är det tydligt att vi kommer att betona behovet av att förankra förpliktelser om begränsning, upprätta ett förbättrat system för mätning, rapportering och verifiering och främja kolmarknaderna. Vi bör självfallet också ha beslut om REDD+, anpassningar, teknik, finans och kapacitetsuppbyggnad. Alla dessa beståndsdelar måste återspeglas i ett paket som vi anser är balanserat.
En sak jag skulle vilja betona är att vi i Europeiska unionen måste vara fortsatt tydliga om våra villkor för en andra åtagandeperiod inom Kyotoprotokollet. Vi måste använda dessa villkor för att höja ambitionsnivån och få fart på andra. Villkoren i anslutning till en möjlig andra åtagandeperiod är mycket viktiga för miljöintegriteten och ambitionen kring det framtida klimatsystemet. Enbart EU under en andra åtagandeperiod är varken tillräckligt eller trovärdigt. Vi behöver därför hålla oss till våra villkor för att få positiv respons från våra partner. Jag måste säga att det är mitt tydliga intryck - även från tiden före Köpenhamn - att våra argument för detta erkänns alltmer.
Förslaget till resolution som vi har framför oss tar upp alla de områden jag just nämnde. Kommissionen välkomnar verkligen den ledning som parlamentet erbjuder, även om inte allt kan accepteras.
Bara för att nämna ett exempel: några av er antyder att vi har ett annat mål än tvåstegsmålet. En huvudprioritet för oss i Cancún blir att inte öppna upp Köpenhamnsöverenskommelsen på nytt och att inte börja ta tillbaka sådant som vi redan har bestämt.
Jag vill också passa på att betona att EU måste uppfylla snabbstartsförpliktelserna från Köpenhamn. Jag kan uppriktigt säga i dag: vi är nästan där. Men vi behöver fortfarande 200 miljoner euro från medlemsstaterna för att vara exakt där vi lovade i Köpenhamn. Jag utgår från att ni hör skillnaden mellan att i Cancún för Europeiska unionens räkning kunna säga ”Vi har levererat” och ”Vi har nästan levererat”. Jag tycker verkligen att vi borde använda de dagar som återstår före Cancún för att försöka åstadkomma allt vi lovade i Köpenhamn.
Jag har inte nämnt målen: Inte på grund av att de inte är viktiga, för det är de absolut, och EU skulle i år liksom förra året säga att vi fortfarande är beredda att gå till 30 procent under förutsättning att även andra levererar. Ingen förändring där. Om målen inte diskuteras så mycket nu tror jag det beror på att många av de andra parterna inte är lika beredda att diskutera mål i Cancún - av skäl som ni känner till. Jag tycker det är viktigt att förankra löftena från Köpenhamnsavtalet i den formella texten. Därifrån kan vi förbättra saker och ting.
Men jag måste också säga att oavsett vad Cancún leder till är det mycket viktigt för oss att efter Cancún fortsätta med en intelligent klimatpolitik med ambitiösa mål, samtidigt som vi hanterar våra energiutmaningar vilket ni just har diskuterat. Vi kan pressa på för innovation och arbetstillfällen och vi kan sätta upp ambitiösa mål.
Min sista punkt är att vi arbetar på att trygga genomförandet av Lissabonfördraget - självklart - och jag kan försäkra er att vi kommer att informera parlamentets delegation i varje stadium av framstegen i förhandlingarna. Självfallet kommer det att bli dagliga genomgångar med parlamentets delegation och vi ska försöka ha ett mycket nära samarbete.
Vi välkomnar verkligen stödet som antyds i förslaget till resolution för att säkerställa att EU talar med en röst. Jag tror att det här är en av huvudutmaningarna i Cancún: Oavsett vem som talar för Europeiska unionens räkning kan våra partner utanför Europa vara säkra på att de kommer att bemötas med samma slags prioriteringar och samma slags budskap. Det är på det sättet våra prioriteringar blir bäst uppfattade.
Karl-Heinz Florenz: för PPE-gruppen. - (DE) Herr talman, Joke Schauvliege, herr kommissionsledamot! Om vi ska lära oss något från Köpenhamn där du, Günther Oettinger, naturligtvis var ordförande, borde det vara att Europeiska unionen måste tala med en röst vid sådana konferenser i framtiden. Vi kan ha olika uppfattningar på en eller flera punkter, men om vi som EU-medborgare säger olika saker där kommer vi inte att uppfattas som trovärdiga och om vi inte är trovärdiga kommer de andra inte att följa efter oss. Och varför skulle de göra det? Det är därför riktigt att de siffror vi beslutade om under förbundskansler Angela Merkel huvudsakligen bibehålls och utgör grunden för denna förhandling. Jag instämmer i er uppfattning att de ambitiösa tvåstegsmålen inte nu bör ifrågasättas och en betydligt lägre siffra övervägas, för det kommer att göra det betydligt svårare att uppfylla dessa mål och människorna kommer att dra sig undan från oss.
Jag är väldigt orolig för att vi riskerar vår immateriella egendom. Våra industrier investerar pengar och arbetskraft i utveckling. Om vi nu försvagar staketet runt denna immateriella egendom och lämnar kvar hålen i staketet, då kommer vi att förlora de värdefulla beståndsdelarna, nämligen vår immateriella egendom. Jag är fullständigt för tekniköverföring, men våra företag måste också se meningen med att investera i det, och därför får immaterialegendomen inte urvattnas.
När det gäller åtaganden är jag också benägen att kräva allvarliga åtaganden från våra partner i hela världen. De måste emellertid vara trovärdiga och det måste vara möjligt för dessa länder att uppfylla dem. I annat fall kommer de att göra precis motsatsen till det vi vill, nämligen distansera sig från oss. Det är därför viktigt att framställa oss på ett trovärdigt sätt i Cancún. De största besluten kommer sedan att fattas i Johannesburg, men vi behöver bereda marken i Cancún. Jag är jordbrukare till yrket. Om marken inte är väl beredd blir det inte skörd. Låt oss koncentrera oss på att förbereda en god grund.
Marita Ulvskog: för S&D-gruppen. - Herr talman! Inför Köpenhamnstoppmötet hade vi väldigt stora förväntningar. Resultaten blev inte så goda. Den dag då vi åkte från Köpenhamn vräkte snön ner, och det var väldigt kallt i möteslokalen. Inte bara Köpenhamn blev nedkylt utan hela miljödebatten. Man kan säga att klimatfrågan befinner sig längre ner på den politiska dagordningen i dag än vad den gjorde inför Köpenhamn. Det är tråkigt, men faktum är att det är vår uppgift att se till att Cancúnmötet når bättre resultat, tar hand om och uppgraderar resultatet från Köpenhamn. Hur gör vi det då? Vi gör det genom att som representanter för Europa inta en ledande roll. Det var också precis vad FN:s klimatchef Christina Figueres efterfrågade när hon vid en videokonferens samtalade med oss som ska åka till Cancún från Europaparlamentet. Vi måste visa ledarskap, och det gör vi bland annat genom att faktiskt genomföra allt det vi lovade i Köpenhamn - inte bara nästan allt utan precis allt.
Sedan måste vi se till att vi får fler med oss naturligtvis. Tillsammans med andra konkreta beslut i Cancún om avskogning, om tekniköverföring och om en väg framåt för en andra åtagandeperiod under Kyoto, skulle detta kunna bereda vägen för ett internationellt klimatavtal 2011. Jag tycker inte att vi ska ha för låga förväntningar inför Cancún.
Chris Davies: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Entusiasmen är inte så stor för tillfället för att tackla den globala uppvärmningen, vi ser snarare en utspridd offentlig skepticism. I början av året hade vi snö på marken men om ni tittar på siffrorna ser ni att årets första sex månader var de varmaste som noterats på jorden. Det är ett faktum.
Jag vill ha en internationell överenskommelse så snart som möjligt men jag är oroad över typen av överenskommelse. Distinktionen mellan utvecklade länder och utvecklingsländer förefaller mig underlig. Jag undrar hur lång tid det tar innan några av utvecklingsländerna går förbi de fattigaste europeiska länderna. Jag tittar på klimatförändringskonferensen, den entusiasm med vilken Saudiarabien stöder idén att avskiljning och lagring av koldioxid hanteras inom mekanismen för ren utveckling. Saudiarabien kan definitivt investera en del av sina egna pengar i detta. Varför skulle vi bidra till det?
Jag är orolig över att Europeiska unionen hamnar på efterkälken på grund av förändringstakten och jag anser att klimatförändringsinitiativ och vår förmåga att hantera den globala uppvärmningen erbjuder stora möjligheter. Kina planerar att minska sin koldioxidintensitet med 45 procent under den närmaste tioårsperioden. Det innebär investeringar i nya kraftverk som ersätter de gamla och det innebär förbättrad energieffektivitet. Det svåra här är att om vi inte kan konkurrera med kineserna nu, hur ska vi då kunna konkurrera med ett mer energieffektivt Kina under de kommande åren?
Jag vill höja vår övre gräns. Jag vill att vi ökar från 20 till 30 procent. Jag vill att koldioxidpriset ska öka så att koldioxidinvesteringarna minskar i framtiden. Jag önskar att jag var mer övertygad om att man inom kommissionen var överens om att detta verkligen borde övervägas och genomföras. Men jag har ingen känsla av att det sker för närvarande. Jag känner till kommissionsledamotens entusiasm i frågan. Jag är inte säker på att hon har kollegiets fulla stöd. Men vi kanske behöver en reservståndpunkt?
Vi behöver verkligen en reservståndpunkt och i grunden måste det vara att gå vidare med vår energieffektivitet. För bara någa minuter sedan hörde vi kommissionsledamot Günther Oettingers planer att få fram ny lagstiftning under nyåret. Lagstiftningen måste vara ambitiös. Vi måste spara på våra resurser. Och vi måste bli mer konkurrenskraftiga.
Yannick Jadot: Herr talman, herr Kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle ha kunnat begränsa mitt inlägg till att enbart erinra om sommarens bilder från Ryssland eller södra Asien, för att påminna er om hur bråttom det är att bekämpa klimatförändringarna och, eftersom vi talar om Europa, att omedelbart eller så snart vi kan öka till ett mål på 30 procent senast 2020 för utsläpp av växthusgaser. Om vi inte gör några förändringar, kommer vi att i dag nå 19 procent. Vi har praktiskt taget redan nått målet som vi satt upp så vi kan inte längre tala om europeisk ambition om vi talar om 20 procent.
För min del är jag ingen uppenbar beundrare av koldioxidmarknaden, men om vi stannar på 20 procent kan vi vara säkra på att vi kommer att behandla koldioxidmarknaden som en utrotningshotad art och inte som en hävstång i kampen mot klimatförändringarna. Att öka till 30 procent skulle kunna öka vår europeiska budget på 8 miljarder genom att sälja kvoter. Vi vet att 30 procent är genomförbart. Ett bindande mål på 20 procents energieffektivitet skulle framför allt innebära en miljon europeiska arbetstillfällen. Det motsvarar besparingar på 1000 euro per hushåll i Europa och, eftersom Günther Oettinger nämnde Nabucco, motsvarar det 15 Nabuccos.
Kommer vi då att utrota europeiskt näringsliv om vi ökar till 30 procent? Uppenbarligen inte. Varje undersökning visar det. Vissa sektorer som eventuellt är utsatta påverkas, men medlen finns och hittills är det de sektorer som hotar Europa med utrotning som dragit nytta av europeisk energipolitik. De har tjänat miljarder euro tack vare Europas klimatpolitik.
Att öka till 30 procent skulle innebära att tydligt ta parti för dem som inför förändring, för dem som utformar morgondagens värld. Jag skulle också vilja nämna några siffror. Enligt Ernst & Youngs Barometer för 2010 är Kina och Förenta staterna de mest attraktiva länderna för att utveckla förnybar energi. Enligt en studie nyligen finns endast tre av de 50 verksamheter som identifierats som världsledande inom grön teknik i Europa, de övriga finns i Asien och Förenta staterna.
Det är därför absolut nödvändigt att öka till 30 procent, och jag ska avsluta med att återge Barack Obamas ord när han sade att vi kan överlåta framtidens arbetstillfällen till våra konkurrenter eller ta århundradets tillfälle i akt, som de redan har börjat göra. Det land som är föregångare inom framtidens energi blir föregångare under nästa århundrade sade han. Han förlorade omröstningen. Låt oss tillämpa hans ledarskap inom energiöverföring och den nya ekonomin.
Miroslav Ouzký: för ECR-gruppen. - (CS) Herr talman! Även om jag har undertecknat resolutionen om den kommande klimatkonferensen har jag också några kritiska kommentarer och reservationer när det gäller resolutionen. Jag är glad att den optimism som vi alltid tidigare har spritt till världen före varje konferens, och som sedan omvandlades till enorm skepticism, inte är så framträdande denna gång. Jag är mycket glad att vi förstår att denna konferens inte kommer att åstadkomma en global överenskommelse och alla här i kammaren vet att utan en global överenskommelse skulle Europa ensamt, även om vi ambitiöst ökar våra egna planer med 100 procent, inte ha den minsta inverkan på de globala klimatförändringarna.
Den blinda skärpningen av våra normer kan leda till att Europa utsätts för risker och jag erkänner att jag absolut inte instämmer i det dolda införandet av europeiska skatter under förevändning av att bekämpa klimatförändringarna.
För att inte bli fullständigt negativ ser jag stora löften i att stödja samarbetet med utvecklingsländerna, och särskilt skydda dricksvatten, liksom i våra satsningar på att säkerställa tillgång till dricksvatten för alla medborgare, framför allt i utvecklingsländerna. Även om jag har kritiska reservationer avser jag inte att dra tillbaka min underskrift och jag hoppas att den kommande konferensen trots allt kommer att resultera i vissa ytterligare framsteg.
Bairbre de Brún: Herr talman! Vi kan inte göra om misstagen vi gjorde i Köpenhamn förra året igen. Verkligt ledarskap och politisk vilja behövs för att behålla temperaturgränsen på 1,5 oC. Det är ett viktigt mål.
EU bör agera enhälligt för att höja målet för utsläppsminskning till 2020, och övertyga andra utvecklade länder om att komma överens om ett övergripande mål för att minska utsläppen på 80 till 95 procent senast 2020. Det kommer inte bara att bidra till förhandlingarna i Cancún utan vi behöver också göra det för vårt eget bästa.
Utvecklade länder behöver också tillhandahålla lämplig klimatfinansiering. Det, och att skaffa snabbstartsfinansiering tillsammans med starka politiska åtaganden och fullständig öppenhet. Det finns också ett behov av långfristiga finansieringskällor. Bland dessa möjligheter bör det finnas internationella skatte- och finansieringsåtgärder och finansiering från internationellt flyg och internationell sjöfart.
Jag ber er att rösta emot ändringsförslagen som innebär att parlamentet lämnar ett svagare budskap. Det behövs ett starkt budskap. Den globala ekonomiska krisen kan inte användas som ursäkt för att inte göra någonting eller förneka klimaträttvisa. Klimatförändringarna är ett problem som behöver hanteras på global nivå och då krävs att vi bygger upp förtroendet mellan oss.
Oreste Rossi: Herr talman, mina damer och herrar! Trots det faktum att jag både i utskottet och här i kammaren hade förutspått att klimatkonferensen i Köpenhamn och det dokument som lagts fram av kammaren skulle misslyckas har vi inte lärt oss något av den här erfarenheten.
Om vi framhärdar i att ställa ensidiga krav på att EU ska minska sina utsläpp i mycket större utsträckning än vad som fastställdes i Kyotoprotokollet kommer även nästa toppmöte i Cancún - COP 16 - att bli ett misslyckande och parlamentet kommer återigen att framstå i dålig dager.
Den resolution som antogs i utskottet betonar inte bara att bidragen till nya länder inte ska vara lägre än 30 miljarder euro per år före 2020, utan den uppmuntrar även EU att främja inrättandet av en grön klimatfond som ska avsätta 100 miljarder amerikanska dollar per år från och med 2020.
I dokumentet anges också hur man ska hitta medlen, nämligen genom att beskatta alla tillgängliga källor såsom finansiella transaktioner, handelsutbyte och flygbiljetter, och huvudsakligen ta pengarna direkt ur medborgarnas och företagens fickor.
Sedan ger man sig i betänkandet in på utopiska krav. Man ber oss till och med att minska koldioxidutsläppen i luften med 30 procent, i stället för 20 procent senast 2020, och uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag så att EU ställer upp dessa målsättningar ensidigt för sig själv.
Att be våra människor och företag att göra dessa uppoffringar i en tid av ekonomisk kris som denna är det senaste i en lång rad av europeiska galenskaper. Vi har samma inställning som rådet, nämligen att Europeiska unionen endast kan överväga en andra åtagandeperiod enligt Kyotoprotokollet om det sker i en övergripande ram som innefattar alla stora ekonomier, före ett globalt, juridiskt bindande avtal.
Nick Griffin: (EN) Herr talman! Att välja soliga Mexiko för COP 16 var ett bra drag. Vi bör besparas en upprepning av förra årets pinsamhet när globaluppvärmarna huttrade i den kallaste december Köpenhamn hade upplevt på årtionden. Att använda den tvetydigt vilseledande termen ”klimatförändringar” i stället för ”global uppvärmning” kanske dessutom gör några brittiska skattebetalare blinda för ironin att hålla konferensen, precis som en ovanligt kall sommar resulterar i en tidig och kall vinter. Ett ännu bättre trick skulle vara att ha dessa evenemang endast på våren: titta, det blir varmare för varje dag.
Hur mycket längre kan det fascistiska EU fortsätta med ännu mer straffbetonade skatter och kontroller för vanliga medborgare under förevändning av en global uppvärmning som människan åstadkommit, när en allt större del riktiga forskare avvisar teorin som ogrundad och skrotad? Den globala uppvärmningen är grundlös propaganda, en stor lögn på Josef Goebbelsnivå från de gröna industrikomplexen, eftersom de är positiva till massiva överföringar av välstånd från de små människorna till koldioxidhandlande bovar som Al Gore och Goldman Sachs. Och det utnyttjas av en politisk elit på vänsterkanten för att fullgöra avindustrialiseringen av väst eftersom ryggradslösa konservativa är alltför hunsade av hysterin med den globala uppvärmningen för att ställa sig upp och säga den obekväma sanningen: klimatförändringar orsakade av människan är historiens mest lönsamma förbrytartrick.
Årets Bilderbergkonferens som hölls i Spanien i juni innehöll ett avsnitt om farorna med den globala uppvärmningen. När kommer den nya realismen hos människor som verkligen utformar den globala politiken att ta sig in här, bland människor som helt och hållet tror att det är de som gör det?
Richard Seeber: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är uppriktigt chockerad över de tankar som människor som Nick Griffin för fram här apropå klimatförändringar. Vad fascism har med klimatförändringar att göra är ett fullständigt mysterium för mig. Jag anser också att det han kommer med här är skandalöst och att sådana uttalanden inte har här i kammaren att göra, för problemet är faktiskt för allvarligt för det.
Det bekymrar mig också att vi faktiskt har ökade växthusgasutsläpp i atmosfären. Titta på siffrorna från Meteorologiska världsorganisationen. Jag är också förbluffad över den låga acceptansen bland befolkningen. Nick Griffin rider också på den vågen, och ytterligare en chockerande sak är att de stora utsläppsländerna som Förenta staterna och Kina inte är beredda att sluta ett internationellt avtal av denna typ.
Försök att erinra er debatten vi hade här förra året inför Köpenhamn. Om vi inte är alltför ambitiösa utan ger oss in i dessa förhandlingar med realism kan vi i EU - som inte släpper ut lika mycket - fortfarande åstadkomma något.
Hur kan vi göra det? Fru kommissionsledamot, jag uppskattar din entusiasm, men jag anser att det är oerhört viktigt att kommunicera med medborgarna. Folk förstår inte problemet. Varför? Därför att siffrorna från Meteorologiska världsorganisationen är tydliga - det är genomsnittliga siffror. Det stämmer att det just nu är kallare i Europa än det var för några år sedan, men överlag har vi ändå stigande temperaturer världen över. Det måste kommuniceras, och om vi inte lyckas med det kommer vi inte att få våra medborgares stöd, och då får människor som Nick Griffin möjlighet att föra in fascism i klimatförändringsfrågan. Det är det som är problemet. Därför vill jag be er att försöka göra förbättringar i det här avseendet.
För det andra måste vi åstadkomma övergången till hållbara energikällor med de incitament som vi värdesätter. Min ledamotskollega presenterade siffrorna. De bästa företagen finns i Kina, och här i Europa är vi inte så duktiga. Vi måste därför komma med bra idéer för att få våra företag att verkligen göra övergången. Är de bindande målen verkligen det fantastiska botemedel de alltid hyllas som här?
Vi behöver också hederliga marknader. Det som händer i samband med mekanismen för en ren utveckling - 60 procent av pengarna går till Kina - bör inte tillåtas. I det här avseendet duger det inte att gömma sig bakom rent juridiska argument. Låt oss vara uppriktiga i debatten, för den här frågan är alltför viktig. Du har vårt stöd, fru kommissionsledamot.
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)
Lucas Hartong: (NL) Herr talman! Richard Seeber sade att allmänheten inte förstår klimatdebatten. Jag vill fråga honom följande: Kan det vara så att allmänheten faktiskt visst förstår den men bara har en annan åsikt än min ledamotskollega?
Richard Seeber: (DE) Herr talman! Jag är inte säker på att jag uppfattar det där rätt. Det viktiga är bara att vi har en öppen debatt med våra medborgare - på grundval av siffrorna från Meteorologiska världsorganisationen, som sagt. Det är helt enkelt genomsnittliga siffror för hela världen som visar att temperaturen stiger med 0,63 grader, men för Europa gäller andra värden. Det beror på att vädret är en lokal företeelse, men vi talar om klimatet, som är ett långsiktigt globalt fenomen. Låt oss därför fatta detta beslut. Om vi säger att det blir allt kallare och att vintern kommer tidigare måste vi också kommunicera det på rätt sätt. Min vädjan om ökad kommunikation är därför viktig.
Jo Leinen: (DE) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Jag är rädd för att vi går från en ytterlighet till en annan. Före Köpenhamn var vi kanske för ambitiösa och nu, inför Cancún, är jag rädd att vi inte är tillräckligt ambitiösa. Jag tycker därför att det är bra att parlamentet i sin resolution tar upp alla de frågor som enligt vår mening är nödvändiga för att framsteg ska komma till stånd och för att vi ska nå resultat redan i Cancún.
Vi har ett viktigt krav, och det är att EU ändrar strategi. Före Köpenhamn gjorde vi oss beroende av vad som skedde i Förenta staterna och kanske också vad som skedde i Kina. Det fungerade inte där och det kommer inte att fungera i Cancún heller. Vi bör därför vidta klimatskyddsåtgärder för att värna om våra egna intressen. Kravet från majoriteten i utskottet, och förhoppningsvis också vid plenarsammanträdet i morgon, är således att vi ska öka våra mål från 20 procent till 30 procent. Det kommer under alla omständigheter att bli nödvändigt under resans gång. Vi måste nå det målet åtminstone innan vi åker till Sydafrika. Jag anser också att vi fortfarande är på fel spår när det gäller Kyoto. Även här förlitar vi oss på alla andra. Jag menar att vårt bud bör vara att inrätta Kyoto II. Det kommer inte att innebära några svårigheter för oss - vi kommer att klara det.
Slutligen, när det gäller samstämmigheten inom EU - jag såg hur det fungerade i Nagoya. Vi hade en mikrofon för EU. Olika personer kunde tala, men de måste förmedla samma budskap. Det skulle jag vilja se från rådet och kommissionen även i Cancún.
Corinne Lepage: (FR) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! En sak är i alla fall säker efter Köpenhamn, och det är att den desinformationskampanj som iscensattes inför Köpenhamn har misslyckats och att de uppgifter vi fått från FN:s klimatpanel (IPCC) till fullo har bekräftats av alla experter som står till FN:s förfogande. Det är det första jag vill framhålla.
Det här visar hur viktig och angelägen vår uppgift är. Vi måste ta konsekvenserna av bakslaget i Köpenhamn, och det är därför helt nödvändigt att EU sätter upp sina mål med utgångspunkt i sin egen fria vilja. Det är därför det är så viktigt, både för klimatets och för industrins och ekonomins skull, att det mål på 30 procent som nämns i resolutionen röstas igenom i morgon.
Som en ledamotskollega nyss framhöll har målet på 20 procent i praktiken redan nåtts. Om vi vill ge våra industrier ett lyft, om vi vill behålla eller ta ledningen i nya sektorer, oavsett om det rör sig om energieffektivitet eller förnybar energi, är det grundläggande att vi i EU sätter upp det här målet.
Den andra punkten gäller trovärdighet. Vi måste stå för våra åtaganden gentemot länderna i syd samtidigt som vi skiljer mellan olika kategorier av länder, för Kina och Afrika kan faktiskt inte betraktas som likvärdiga här. Därför är det enligt min mening väsentligt att vi får en skatt på finansiella transaktioner som gör att vi kan få in de 100 miljarder US-dollar som behövs till 2020 - men det är min personliga åsikt och inte nödvändigtvis hela min grupps ståndpunkt.
Slutligen hoppas jag åtminstone att skogsavtalet, avtalet om minskade utsläpp från avskogning och skogsförstörelse i utvecklingsländerna (Redd), kan ingås i Cancún, för bara det skulle vara ett stort framsteg. Låt oss minnas att avskogning står för 20 procent av växthusgasutsläppen.
Satu Hassi: (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller med alla som har visat sitt stöd för en skärpt utsläppsminskning i EU till 30 procent. Det här gäller inte bara mänsklighetens framtid - det ligger i vårt eget intresse att behålla vår konkurrenskraft i den energitekniska revolution som inletts.
För att EU ska vara en trovärdig ledare i klimatfrågan bör unionen i Cancún stödja en gedigen klimatskyddsstrategi utan att skapa nya kryphål. EU tycks tyvärr agera på ett annat sätt när det gäller redovisningsreglerna för skogssänkor. Det verkar som om EU ger sitt godkännande till framtida prognoser som riktmärke för skogssänkor, trots att de oundvikligen är godtyckliga. Det betyder mer bekymmer för industriländerna, och inte i någon liten omfattning. De problem jag talar om skulle kunna motsvara mellan 3 och 5 procent av alla deras utsläpp, dvs. samma siffra som för det sammanlagda utsläppsminskningskravet för alla industriländer till 2012 enligt Kyotoprotokollet.
En annan nackdel med EU:s politik är utkontrakteringen av utsläppsminskningar till utvecklingsländer genom mekanismen för en ren utveckling. Det är kortsynt, men också oklokt sett ur perspektivet sund konkurrens, om vi använder mekanismen för en ren utveckling för att t.ex. stödja de industrisektorer i Kina som i det här sammanhanget klagar på risken för koldioxidläckage. Projektbaserade krediter bör endast ges till de fattigaste utvecklingsländerna.
Zbigniew Ziobro: (PL) Herr talman! Kampen mot global uppvärmning har utan tvekan blivit ett av EU:s viktigaste mål. En viktig faktor i det sammanhanget är enligt min mening en rationell politik för att minska utsläppen av koldioxid och växthusgaser i atmosfären. I parlamentets resolutionsförslag, som utarbetats inför konferensen i Cancún, finns ett avsnitt där man nämner en avsevärd minskning - med mer än 20 procent - av medlemsstaternas koldioxidutsläpp. När unionen föreslår en strategi av det slaget tycks man blunda för de allvarliga konsekvenserna för medlemsstaternas ekonomier.
Samtidigt som man talar om en så stor minskning från EU:s sida sägs det mycket lite om unionens ståndpunkt när det gäller en utsläppsminskning i Förenta staterna eller de asiatiska länderna. Det är ett stort misstag. I dag när EU upplever en ekonomisk nedgång bör vi koncentrera oss mer på åtgärder för att stärka unionens ekonomi, i stället för att tynga den med ytterligare kostnader. Det är inte EU:s medlemsstater som är de största utsläppskällorna utan de snabbväxande ekonomierna i utvecklingsländer som Kina och Indien, och de tänker inte minska sina utsläpp. Industriproduktion, och därmed arbetstillfällen, kan därför komma att flyttas till länder utanför EU. Vår ekonomi kommer att försvagas och utsläppen kommer att öka i stället för att minska. Den politiken leder ingenvart. Den politiska riktningen när det gäller kampen mot global uppvärmning bör därför omprövas.
Sabine Wils: (DE) Herr talman! Vid klimatkonferensen i Cancún måste positiva påtryckningar utövas på våra stater så att vi gör framsteg i fråga om internationellt samarbete och nationell klimatskyddslagstiftning. EU ingår i en ansvarsallians och måste därför visa prov på politiskt ledarskap, oavsett vad Förenta staterna gör, och låta sig dömas enligt principen om klimaträttvisa. Det betyder att det måste införas en andra åtagandeperiod för industriländerna enligt Kyotoprotokollet. Ytterligare medel måste avsättas för finansiering av klimatåtgärder. När det gäller den långsiktiga finansieringen måste EU lägga korten på bordet i förhandlingarna. EU måste presentera ambitiösa mål för minskningen av växthusgaser. Den globala temperaturen får under inga omständigheter stiga med mer än 1,5 °C. Det målet kommer att resultera i tekniska innovationer och nya arbetstillfällen i ekonomiska kristider.
Anna Rosbach: (DA) Herr talman! I december beger sig alla - tjänstemän, politiker, journalister, aktivister och många fler - till toppmötet i Mexiko. Europaparlamentet kommer också att delta, även om det alltid råder kaos i frågan om hur många ledamöter som har rätt att åka.
När vi åker till klimattoppmötet är det en viktig sak vi måste komma ihåg att ta med oss: realism. Jag är väl medveten om att det inte är så populärt att säga det, men det är viktigt för att människor världen över ska se oss som trovärdiga. EU bör vara en föregångare, som det så vackert heter, och bör alltså gå i täten och föregå med gott exempel. Det är gott och väl, men vi måste se till att vi inte går så långt i förväg att ingen följer efter. Det är ingen idé att driva en politik som bara ett fåtal länder vill, eller kan, följa. Det enda vi uppnår på det sättet är att våra egna arbetsintensiva industrier flyttar från Europa till länder där lagstiftningen inte alls är lika sträng, lönerna är lägre och arbetsförhållandena sämre. Vi förlorar arbetstillfällen, och det skadar våra europeiska ekonomier. Därför bör vi sträva efter lösningar som snabbväxande ekonomier som Kina, Indien och den sydamerikanska kontinenten kan gå med på. Jag hoppas att vi kommer att dra lärdom av förra årets möte i Köpenhamn och i år sträva efter mål som kan uppnås, i stället för att sikta på det omöjliga.
Lucas Hartong: (NL) Herr talman! Nästa vecka går FN:s klimatförändringskonferens i Cancún av stapeln. Det är en fullständig parodi att EU deltar där, eftersom det i själva verket inte är något fel på vårt klimat. Det vi upplever är normala temperaturvariationer. Får jag uppehålla mig en stund vid de verkliga sakförhållandena kring denna överflödiga konferens? Nästa vecka kommer hundratals deltagare att sätta sig på flygplan till Mexiko, vilket kommer att ge upphov till koldioxidutsläpp. Vad var syftet med klimatförändringskonferensen nu igen? Ja just det, det var att minska koldioxidutsläppen. Just nu håller 11 000 hektar mangroveskog på att avverkas i Cancún. Vad var nu syftet med klimatkonferensen? Javisst ja, det var att skydda skogarna. Får jag lov att ge EU ett blygsamt råd? Låt helt oberoende specialister sköta klimatpolitiken, eftersom den bara kostar skattebetalarna enorma penningsummor. De senaste årtiondena har den inte resulterat i någonting alls, förutom partiska rapporter från FN:s klimatpanel (IPCC) och dess bluffordförande Rajendra Pachauri.
Pilar del Castillo Vera: (ES) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Jag vill till att börja med säga att jag tycker att de båda anförandena av rådets ordförande och kommissionsledamoten gav helt andra utsikter inför konferensen i Cancún jämfört med hur det såg ut inför konferensen i Köpenhamn. Perspektivet är mer realistiskt och hållbart, och därför är möjligheterna till en effektiv konferens mycket större.
Om det var allt eller inget som gällde vid toppmötet i Köpenhamn - som rådets ordförande sade - måste Cancún bli ett toppmöte där man kommer fram till en rad olika gångbara och ändamålsenliga alternativ.
Det finns två grundläggande inslag i kampen mot klimatförändringar: För det första måste den vara global och omfatta alla stora förorenare, från Förenta staterna till Brasilien, Kina och Indien. För det andra måste det handla om en rad åtgärder med verklig effekt på klimatförändringarna. Vi måste kunna mäta effekten, och åtgärderna får inte stå i vägen för ekonomisk tillväxt.
I det här avseendet måste vi också vara ödmjuka nog att inse att den globala utmaningen att ta itu med klimatförändringarna erbjuder en rad tekniska och politiska alternativ.
Det finns och kan komma att finnas bindande avtal, det finns sektorsavtal, det finns tekniköverföring och det finns forskningsstöd. Alla alternativ måste utnyttjas, och en radikal ökning av energieffektiviteten måste komma till stånd inom alla sektorer av ekonomin och samhället. Bara på det sättet kommer vi att kunna hantera klimatförändringsproblemen på ett effektivt sätt. Om Cancún blir det toppmöte som ger oss en rad livskraftiga och effektiva avtal kommer det i det avseendet att ha varit en stor framgång.
Kriton Arsenis: (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag håller med Jo Leinen om att vi faktiskt har gått från en ytterlighet till en annan. Vi hade mycket höga förväntningar på Köpenhamn, och kanske bör vi ha mycket låga förväntningar på Cancún.
Våra krav gäller i princip två frågor: Redd-avtalet och finansieringen. Om vi inte når framsteg i de två frågorna finns det risk för att framstegen uteblir i förhandlingarna, som därmed kan komma att äventyras. Om inga framsteg nås i Cancún kommer hela förhandlingsprocessen att vara i fara. Därför förlitar vi oss på era insatser, EU:s insatser, för att nå framsteg, om det så bara blir i de här två frågorna, och för att se till att förhandlingarna som helhet inte äventyras.
Många ledamöter har sagt att vi faktiskt uppnådde en utsläppsminskning på 17,3 procent 2009. Målet på 20 procent till 2020 är inom räckhåll; vi skulle kunna nå det inom de närmaste åren. Det finns inget skäl till att vi inte skulle gå upp till 30 procent eller mer, om vi vill modernisera vår ekonomi, skapa nya arbetstillfällen och på nytt bli konkurrenskraftiga.
Satu Hassi talade också om LULUCF. Hon har helt rätt. EU:s ståndpunkt att vi inte ska jämföra minskningar av de LULUCF-relaterade utsläppen med 1990 utan fortsätta som vanligt med alltför stora utsläpp och framhålla hur mycket mindre vi släpper ut jämfört med vad målen skulle ha varit, är helt absurd.
Vi litar på att ni kommer att nå resultat i de här två avgörande frågorna under förhandlingarna i Cancún.
Bas Eickhout: (NL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och den belgiska ordföranden så mycket för deras inledningsanföranden, samtidigt som jag vill påminna parlamentet om att Köpenhamnsöverenskommelsen var oerhört svag och att till och med det som står där ibland glöms bort. Målet med 2 °C, eller till och med 1,5 °C, nämns i Köpenhamnsöverenskommelsen, och om vi vill nå det måste vi nu verkligen börja minska våra egna utsläpp - med mer än 20 procent - och också tillhandahålla medel för de första tre åren. Det står mycket tydligt i Köpenhamnsöverenskommelsen att dessa medel måste komma från nya, kompletterande källor. Connie Hedegaard! Du säger att vi nästan är där, men det rör sig inte om nya och kompletterande medel, så vi är alltså långt från målet. Låt oss vara uppriktiga. Sedan har vi frågan om EU:s roll, om ledarskap. Det här är faktiskt en fråga för den belgiska ordföranden: Hur ska vi göra det här i Cancún? Vi har nu fått ett mandat av rådet, men det kommer att krävas förhandlingar i Cancún. Om vi gör justeringar, kommer alla medlemsstaters samtycke återigen att krävas eller kommer ändringen att göras med kvalificerad majoritet? Det är ju bara på det sättet vår ledande roll kan bli en realitet. Högre ambitioner, mer medel och bättre förhandlingar är vad som behövs.
Peter van Dalen: (NL) Herr talman! Utmaningen i Cancún är komplex och det är bråttom, men jag ser möjligheter eftersom jag tycker att resultaten från Nagoya var hoppingivande och uppmuntrande. Frågan om hur EU ska positionera sig i den här debatten har varit föremål för omfattande diskussion. Strävar vi efter en 20-procentig minskning av koldioxidutsläppen, eller rentav en 30-procentig minskning? Som jag ser det är mindre koldioxid inte liktydigt med mindre ekonomisk verksamhet, och vi kan därför inrikta oss på ett utsläppsmål på över 20 procent eftersom det kommer att ge möjlighet till fler gröna arbetstillfällen och till innovation och hållbar ekonomisk tillväxt. Samtidigt vill jag uppmana FN:s klimatpanel (IPCC) att verkligen ta kritiken mot sina rapporter på allvar och skapa en öppen plattform för vetenskaplig diskussion, så att all relevant information tas i beaktande och inte försvinner under bordet. Om så inte sker kommer IPCC:s rapporter även i fortsättningen att omges av misstro, vilket vore onödigt och ovälkommet.
Marisa Matias: (PT) Herr talman! Jag vill komma tillbaka till några saker som sagts här. Det har nämnts att Cancún förväntas bli ett viktigt steg på vägen i kampen mot klimatförändringar, och också att Cancún inte kan gå längre eller vara ambitiösare än Köpenhamn eller godta resultatet av Köpenhamnstoppmötet. Vi vet att det var magert. Ändå tycker jag - om de vetenskapliga belägg och uppgifter som står till vårt förfogande inte har ändrats - att det verkar finnas en förändrad politisk vilja och en brist på mod här, och att det är med oro vi åker till Cancún.
Att bortse från en av de allvarligaste kriserna någonsin kan enligt min mening inte vara något alternativ. Jag vill också säga att vi i Cancún har möjlighet att testa oss själva i olika frågor som tagits upp här, och även att testa vår förmåga att omfördela och ge stöd till fattigare länder och de fattigaste människorna. Att ta itu med miljökrisen innebär som jag ser det också att på ett enat och rättvist sätt ta itu med den ekonomiska och sociala kris vi upplever i dag. Det är att vara realistisk.
Derek Roland Clark: (EN) Herr talman! Jag har nöjet att hålla detta anförande på Godfrey Blooms vägnar eftersom han - enligt min mening - orättvist har utestängts från kammaren i eftermiddag.
Vi upplevde ett fiasko för ett år sedan i Köpenhamn, när 15 000 okvalificerade människor, inklusive ledamöter av Europaparlamentet och hela följet, intog stället för att dubbla dess koldioxidavtryck under fjorton dagar och blev hopplöst intrasslade i ”climategate”, som kom mycket lägligt för att låsa diskussionerna.
Ja, vi minns alla hur University of East Anglia avslöjades för vad det är: ett centrum för bluffvetenskap som spottas fram av köpta och betalade forskare som förlitar sig på EU:s GD Forskning och FN:s ”superorgan” för att få tillgång till forskningsanslag och laboratorier, och på de brittiska skattebetalarna för att få sina löner. Det avslöjades att de förfalskat data och klimatdatamodeller, undanhållit obekväma uppgifter och konspirerat med Barrack Obamas gröna hejdukar.
Det uppdagades med all önskvärd tydlighet för skattebetalarna att EU och den globala gröna agendan bara handlar om att höja våra koldioxidskatter och skrämma oss till lydnad.
Cancún borde inte alls bli lika illa. Det är ju mycket varmare. Det är en finfin vinter, och konspiratörerna kommer att dölja sin agenda för det globala styret mycket noggrannare i år. Men jag varnar er: vi, folket, är er på spåren.
Francisco Sosa Wagner: (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag delar parlamentets ambitioner. Jag hoppas att den europeiska delegationens förslag ska få det stöd de förtjänar i Cancún.
I samband med den här debatten måste städernas betydelse när det gäller att bevara miljön framhållas. Det finns en överenskommelse mellan mer än 1 000 borgmästare i EU som visar att problemet erkänns av dessa myndigheter, som måste agera för att vi ska lyckas. Våra vackra ord är värdelösa om inte städernas borgmästare samarbetar med oss.
För att säkra det samarbetet är det mycket viktigt att utsläppen redovisas, eftersom 80 procent av växthusgaserna kommer från städerna. I dag redovisas inte utsläppen, och ännu värre är att det inte finns någon gemensam norm för att mäta dem.
Det finns en ideell organisation som kallas ”CO2 disclosure project”, som samlar in uppgifter från tusentals företag och som enligt min mening också skulle kunna utnyttjas av lokala myndigheter. Om inte lokala myndigheter och borgmästare samarbetar kommer miljöarbetet att bli resultatlöst, och det är just det vi vill undvika.
Theodoros Skylakakis: (EL) Herr talman! En stor miljöskandal är under uppsegling som måste tas upp vid konferensen i Cancún. Av de CDM-rätter som sålts inom EU:s utsläppshandelssystem avser 60 procent destruering av en industriell växthusgas, HFC-23, till en kostnad på över 70 gånger den verkliga kostnaden, vilket till större delen betalas av europeiska elkonsumenter.
Hittills har vi slösat bort omkring 1,5 miljarder euro, och om detta fortsätter kommer vi 2013 att ha slösat bort ytterligare 3,5 miljarder euro, jämfört med den verkliga kostnaden för att göra sig av med gasen, som bara är 80 miljoner euro. Det här ger upphov till enorma omotiverade vinster för några företag runtom i världen, utan någon miljövinst eftersom mängden HFC-23 i atmosfären har ökat de senaste åren.
Det här är en oacceptabel situation som innebär att uppriktigheten i vår miljöpolitik och Kyotomekanismen kan ifrågasättas. EU måste ta upp det här problemet under klimatmötet i Cancún, för en förändrad internationell politik i den här frågan innebär en viktig möjlighet att omedelbart minska växthusgasutsläppen drastiskt, till mycket låg kostnad. Länder som Kina, som i dag pumpar ut enorma mängder HFC-23 i atmosfären - vilket skulle kunna minskas till noll om Kina använde en del av de pengar man tjänar på skatter på dessa omotiverade vinster - skulle också kunna uppmanas att delta mer aktivt i insatser för att bekämpa klimatförändringar.
Att över 4 miljarder euro av de europeiska skattebetalarnas pengar slösas bort är oacceptabelt. Det är vår uppgift i Europaparlamentet att försvara allmänhetens och konsumenternas intressen.
Edite Estrela: (PT) Herr talman! Den här konferensens internationella bakgrund är inte gynnsam: vi har den globala ekonomiska krisen, den politiska och administrativa osäkerheten i USA och dödläget i förhandlingarna mellan USA och Kina. Förväntningarna är därför låga, men trots det bör toppmötet i Cancún ses som en möjlighet att återupprätta förtroendet för den multilaterala processen när det gäller klimatförändringar och att konsolidera Köpenhamnsöverenskommelsen. Det är det allra minsta som kan göras, och redan det kräver beslutsamhet och politiskt ledarskap under förhandlingarna, och ett ambitiöst beslutsfattande. Framför allt måste framsteg göras på områden av betydelse för utvecklingsländerna: finansiering, tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad. När det gäller att begränsa klimatförändringen väntas dock framsteg, särskilt i fastställandet av ambitiösa och bindande mål för utsläppsminskningar och överföringsprocesser, framför allt övervakning, tillhandahållande av information och kontroll.
Oavsett vad som blir resultatet av de internationella överenskommelserna bör EU driva målet att minska koldioxidutsläppen med över 20 procent, för att skapa ”gröna” arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt. Sammanfattningsvis bör resultaten från Cancún bidra till det som kommer efter 2012, så att vi 2011 kan få till stånd en internationell överenskommelse som är rättsligt bindande och uppfyller det globala målet att begränsa den globala temperaturökningen till två grader.
Roger Helmer: (EN) Herr talman! Jag vill för min egen personliga del påminna kollegerna om att allmänheten inte längre tror på global uppvärmning orsakad av människan. Väljarna är trötta på att få skulden för klimatförändringarna, och de är inte längre beredda att betala för dem.
Allt fler forskare ifrågasätter nu offentligt klimatortodoxin. IPCC:s trovärdighet har skjutits i sank. Den senaste tidens smärre klimatförändringar stämmer helt och hållet överens med vedertagna, naturliga klimatcykler över lång tid. Köpenhamn misslyckades av samma skäl som Cancún kommer att misslyckas. USA, med den nya republikanska majoriteten i representanthuset, kommer inte att köpa systemet med utsläppstak och handel med utsläppsrätter. Indien och Kina kommer inte att avstå från framsteg i klimatpanikens namn. Vår gröna politik är antagligen onödig, definitivt ineffektiv och förödande dyr.
Om EU agerar på egen hand kommer vi att förstöra våra ekonomier och utarma våra barnbarn, utan att det får någon effekt på klimatet. Vi väljer fattigdom för en omtvistad vetenskaplig teoris skull. Det är dags att byta riktning.
Catherine Soullie: (FR) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Det blir en uppvisning i enighet och realism i morgon när vi röstar om vår resolution om den sextonde partskonferensen om klimatförändringar - åtminstone hoppas jag det. Därför hoppas jag att vår ansvariga kommissionsledamot kommer att kunna behålla de pragmatiska mål som vi kollektivt måste uppfylla, men också försvara de icke förhandlingsbara villkor som EU har ställt i det här sammanhanget.
Under förhandlingarna får vi inte heller förlora våra medborgares och industriers förväntningar på en rättvis balans ur sikte. Det är världen som måste bekämpa klimatförändringar, inte EU på egen hand.
Det kommer därför att vara väsentligt att erkänna betydelsen av otillräckligt skyddad immateriell äganderätt. Miljövänlig teknik måste komma så många som möjligt till del, men det betyder inte att vi måste sälja ut vår aktuella och framtida kunskap för billigt, inte ens av hänsyn till den livsviktiga kampen mot klimatförändringar.
Att efterlysa gemensamma metoder för beräkning av utsläpp och kontroll och offentliggörande av data, så att alla industrier som bidrar till utsläppen hamnar på samma skala, framstår också som ett högst legitimt krav och inte en förhandlingstaktik.
En mer kontroversiell fråga slutligen, som min kollega tog upp alldeles nyss, är de kryphål i den nuvarande mekanismen för en ren utveckling som också måste tas upp. Vi är alla, tyvärr, väl medvetna om att den verkliga förhandlingsmakten inte ligger hos Europaparlamentet. Viljan hos ett antal ledamöter, däribland jag själv, att arbeta och bidra till ett positivt resultat av denna konferens måste dock uppmuntras och inte nonchaleras, vilket vi har haft en känsla av de senaste dagarna. Om EU vill stå starkt i centrum för internationella dialoger måste alla dess lagstiftare också göra det.
Rovana Plumb: (EN) Herr talman! Eftersom jag är optimist tror jag att det nu ska vara möjligt att ta ett steg framåt i Cancún genom ett balanserat paket som gör det möjligt för länderna att vidta snabbare, kraftfullare åtgärder på alla områden med anknytning till klimatförändring. Det är därför av stor vikt att EU tar tillbaka sin ledande ställning i de internationella klimatförhandlingarna genom att införa principen om klimatdiplomati, och att EU och dess medlemsstater utformar och genomför en princip om klimaträttvisa och därför förespråkar en rättviseklausul i framtida internationella klimatförhandlingar.
Jag betonar vikten av att inrätta den mekanism som reglerar finansieringen av de ekonomiska aspekterna av klimatförändringarna. Nya innovativa inkomstkällor, som en skatt på finansiella transaktioner, gröna fonder eller privata källor, kommer att behövas för att få fram de pengar som krävs för att genomföra projekt för anpassning till och begränsning av klimatförändringar, och för att åstadkomma grön tillväxt, som ger medborgarna ett bra liv och samtidigt rättvis tillväxt. Vi får inte heller glömma jämställdhetsaspekterna av klimatförändringspolitiken.
Romana Jordan Cizelj: (SL) (EN) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Klyftan mellan förväntningar och resultat vid Köpenhamnskonferensen var oacceptabelt stor, och det var därför nödvändigt att göra vissa förändringar. Den här gången är våra mål mycket mer realistiska, men ändå ambitiösa, när vi åker till Cancún. Fru kommissionsledamot! Du ska ha ett erkännande för att du den här gången har sett till att EU åker mycket bättre förberett till en klimatkonferens, och det vill jag tacka dig för.
Jag vill dock kommentera några av ändringsförslagen. Den överenskommelse vi nådde i Köpenhamn har gett en del betydelsefulla resultat, och ett av dem är definitivt beslutet om att vi måste vidta åtgärder för att begränsa den globala temperaturökningen till under 2 °C. Vi måste hålla fast vid det målet och nu är inte rätta tiden att ändra det, även om det betydde att vi siktade mot ett lägre mål. Vi måste behålla vår trovärdighet. Vi får inte ändra ett så viktigt beslut från ett år till nästa.
Jag vill också kommentera förslagen om att unionen ensidigt ska minska växthusgasutsläppen med 30 procent. Jag anser att vi inte återigen bör distansera oss från tredjeländer. Vi måste höja målet och vi kommer att höja det, men först när förutsättningarna är de rätta. Vi måste dock se till att vi i förväg fastställer förfarandet för att komma fram till det beslutet och, givetvis, att Europaparlamentet deltar i beslutsfattandet på lämpligt sätt.
Vi måste också främja utveckling och användning av miljövänlig teknik på global nivå. Överenskommelsen om tekniköverföring är visserligen oerhört viktig, men vi måste också ha lämpliga lösningar för skyddet av immateriell äganderätt. Det är bara på det sättet som klimatförändringarna kan bli en möjlighet i stället för en börda.
När det gäller frågan om finansieringsinsatser för att minska klimatförändringarnas effekter i utvecklingsländer vill jag slutligen understryka att EU redan har en finansieringsmekanism för det syftet, nämligen EU:s utsläppshandelssystem eller ETS. Vi måste se till att systemet fungerar som det ska och är effektivt, och att medlen betalas ut på ett öppet och målinriktat sätt. Jag anser att det vore olämpligt att skapa nya finansiella bördor i en tid av finansiell och ekonomisk kris.
Justas Vincas Paleckis: (LT) Herr talman! Snart kommer världen återigen att få ta emot goda, eller som det varit på senare tid, dåliga nyheter om klimatförändringarna, den här gången från Cancún. De allra flesta forskare säger att människan snart inte längre kan stoppa klimatförändringarna, men antalet människor som förnekar alltihop eller vägrar att göra någonting alls har inte minskat. EU har varit och bör fortsätta att vara en drivkraft för framsteg i förhandlingarna. I Cancún bör EU samordna medlemsstaternas ståndpunkter bättre. Det är viktigt att vi gör läxan, att vi bevisar att en hållbar ekonomisk utveckling kan kombineras med en miljövänlig livsstil. Det är bara om vi själva gör förändringar som vi kan uppmana andra att följa vårt exempel.
Jag skulle definitivt stödja en ensidig åtgärd från EU:s sida för att minska växthusgasutsläppen med 30 procent till 2020. Det är synnerligen viktigt att den nyligen formulerade principen om klimaträttvisa beaktas i Cancún. Om klimatförändringarna inte stoppas eller åtminstone begränsas kommer de fattigaste länderna och de fattigaste människorna att vara de första som blir brända av vår snabbt allt varmare planet.
Vissa människor, företag och länder tycks gå efter ett gammalt men moderniserat ordspråk: Efter mig - efter det att jag har gjort en enorm vinst - syndafloden. Den inställningen får inte segra i Cancún.
Elisabetta Gardini: (IT) Fru talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU:s önskan att fastställa ambitiösa mål inför nästa klimatförändringskonferens är definitivt ett åtagande som måste eftersträvas med orubblighet, och vars resultat kommer att avgöra vår planets framtid.
Men det är just därför vi måste vara realistiska och mer försiktiga i våra förväntningar. Såvitt vi vet har de förberedande internationella förhandlingarna inför konferensen i Cancún inte bara misslyckats med att nå några betydande framsteg mot en global överenskommelse, utan de har också bekräftat att de åtaganden som gjordes i Köpenhamn ses med vaksamhet och motstånd.
Kina har redan nämnts, men jag skulle vilja tala om det landet nu. Kina tillåter sig exempelvis att öka sina koldioxidutsläpp med 5 miljarder ton till 2020, med konsekvenser som bara kan kompenseras genom att EU:s industriutsläpp minskar med 100 procent till samma år, 2020 - och det kanske inte ens är tillräckligt.
Det här innebär inte bara att förslaget om en ovillkorlig minskning med 30 procent - som vi starkt motsätter oss - blir orealistiskt, utan det får också många oberoende observatörer att räkna med en ökning, kanske en stor ökning, av de globala utsläppen till dess. I denna motsägelsefulla situation vore det som minst riskabelt och till och med demagogiskt att lägga fram siffror och skissera attraktiva men orealistiska scenarier där de okända mängderna oundvikligen återspeglas i kostnadernas omfattning.
Förhoppningen är att EU tar med sig ett gemensamt, realistiskt och hållbart förslag till Cancún. En överenskommelse som ger verkliga, påtagliga resultat är nämligen alltid och under alla omständigheter att föredra framför förväntningar som inte har någon chans att infrias, vilket gör regeringarnas insatser i viktiga miljöfrågor ännu mindre trovärdiga i den internationella opinionens ögon, något som skulle bli synnerligen svårt att reparera.
Jolanta Emilia Hibner: (PL) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Antagandet av en resolution inför den sextonde partskonferensen i Mexiko är det första steget i en global diskussion. Det är en mycket besvärlig kompromiss för alla länder. Vi får inte lura oss själva att tro att vi ska nå omedelbar framgång. Vi måste lägga fram ett förslag som är så långtgående som möjligt men som också samlar så många som möjligt av de länder som deltar i konferensen.
Det främsta syftet med resolutionen är att nå en kompromiss om kampen mot klimatförändringar och global uppvärmning. Om vi vill nå det målet måste vi vinna de största ländernas och de viktigaste utsläppsländernas stöd. Hit hör Förenta staterna och Kina. Vi måste debattera detta tillsammans med dem och be dem att överväga sina ekonomiska möjligheter. Vi bör också koncentrera oss på att nå de mål som redan finns med i EU:s miljöpaket. Vissa ledamotskolleger säger att det är ett blygsamt paket, eftersom det gäller en 20-procentig minskning av växthusgaserna. Låt oss först ta det steget så kan vi därefter tala om nästa.
Det är också viktigt att ha åtaganden som alla länder kan godta. Om vi återigen tar med åtaganden som ingen kommer att fullgöra får de ingen effekt och kommer bara att finnas på papper. Vi måste dessutom rikta vår uppmärksamhet mot de länder som är mycket svaga när det gäller ekonomisk utveckling och har dåligt utvecklade ekonomier. Vår strävan är dock att de fattigaste länderna definitivt ska få pengar. De bör få tillgång till pengar från EU. På alla mina kollegers vägnar vill jag säga att jag tror att vi alla kommer att hålla tummarna för kommissionsledamoten. Jag vill också tala om att jag är beredd att ge ett omfattande stöd i förhandlingarna.
Sirpa Pietikäinen: (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka kommissionsledamot Connie Hedegaard för hennes utmärkta och engagerade arbete i klimatfrågorna, i EU och på global nivå.
Med tanke på att förhandlingar inom FN:s ramar i alla internationella frågor är mycket besvärliga just nu, anser jag att vi i möjligaste mån måste rikta in oss på handling. Vi vet att vi i alla länder står inför en global utmaning, så åtgärder för att förhindra klimatförändringar är alltid lönsamma, i miljö- och även i näringslivshänseende.
Det finns en rad undersökningar som visar att EU skulle kunna minska sina koldioxidutsläpp med 30 procent eller till och med 40 procent till 2020 på ett sätt som skulle vara ekonomiskt hållbart och lönsamt. Det skulle för det första kräva ett stopp för skadliga subventioner som de 6 miljarder euro som varje år går till fossila bränslen i Europa och ett mer bindande lagstiftningsstöd för EU:s utsläppshandelssystem, resurseffektivitet och energieffektivitet och verktyg som ett strängare direktiv om ekodesign.
Jag menar att vi bara genom att själva visa vägen kan övertyga de andra om att a) vi menar allvar, b) det här är lönsamt och c) vi gör det för miljön och för att den europeiska ekonomin ska bli framgångsrik.
Seán Kelly: (GA) Herr talman! Jag tackar min grupp för att jag får möjlighet att säga några ord om det här ämnet, som intresserar mig mycket.
(EN) Utgången av konferensen i Cancún är viktig för EU när det gäller både hur vi uppfattas och vilka resultaten blir. Vi måste uppfattas som realistiska och vi måste visa upp en enad front. Det måste mycket tydligt klargöras att global uppvärmning är ett globalt problem som kräver en global lösning med globalt bindande mål.
Vi bör därför hålla oss till målen på 20 procent till 2020. Allt annat vore kontraproduktivt. Det skulle kunna decimera vår ekonomi och förstöra vår konkurrenskraft samtidigt som utvecklingsländerna jagar vidare.
Om vi kring 2015 har nått målet på 20 procent kan vi ändra det till 25 procent eller 30 procent - det skulle då ses som en pr-framgång. Allt annat - att sträva efter 30 procent och inte uppnå det - skulle ses som en pr-katastrof, som den vi hade med Lissabonstrategin. Vi har haft nog av sådant. Det är dags att agera smart, att göra vår del men se till att övriga världen gör detsamma.
Slutligen har jag hört sägas att vissa ledamöter av Europaparlamentet kan komma att åka till Cancún för att protestera. De är i sin fulla rätt att göra det, men jag hoppas att de gör det privat och personligen och inte som ackrediterade delegater.
Danuta Jazłowiecka: (PL) Herr talman! Mina ledamotskolleger har många gånger framhållit behovet av en enhetlig intern ståndpunkt i klimatfrågan. Jag vill dock fästa uppmärksamheten på att vi vid den kommande klimatkonferensen även bör utnyttja vår största tillgång, som också, vilket visade sig förra året, är vår största svaghet. Jag tänker på flernivåförhandlingarna och försöket att förstå våra partners argument, och även på det skickliga sökandet efter en tillfredsställande kompromiss. Låt oss utnyttja vårt EU-kunnande i klimatpolitiken. Den isolering som kommissionsledamoten talade om är beroende av Förenta staternas, Kinas, Brasiliens, Rysslands och Indiens medverkan. Utan den blir de åtgärder som vidtas av unionen meningslösa. Det bör också tydligt sägas att ekonomiska makter på uppgång måste acceptera större åtaganden eftersom de vill spela en större internationell roll. Brik-länderna kan inte alltid hänvisa till behovet av att komma i fatt utvecklingsmässigt för att rättfärdiga sin ovilja att gå med på radikala åtgärder för att skydda klimatet. Med mer makt följer större ansvar.
Maria Da Graça Carvalho: (PT) Herr talman! Klimatförändringskonferensen i Cancún måste bli framgångsrik för att förhandlingsprocessen i FN:s regi ska bli trovärdig. Det är därför avgörande att konkreta åtaganden görs och realistiska mål ställs upp. En överenskommelse måste nås om frågor som skogsskydd, tekniköverföring till utvecklingsländer och finansiering.
Om det inte går att åstadkomma en global överenskommelse bör EU ändå vara öppet för att överväga en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet. Villkor bör dock införas, särskilt i fråga om protokollets miljöintegritet, omarbetningen av mekanismen för en ren utveckling och åtaganden från de största utsläppsländerna i världen, t.ex. Kina och USA.
Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Herr talman! Inför klimatkonferensen i Cancún bör EU och dess medlemsstater slutligen inse att fastställande av fler och fler nya ensidiga mål inte kommer att göra det lättare att påverka Förenta staterna, Kina eller Indien, eller att få med tillväxtekonomier i kampen mot klimatförändringar. Mot den bakgrunden framstår det åtagande om en ensidig 40-procentig minskning av koldioxidutsläppen som föreslagits av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen som överdrivet. Inte ens ett ensidigt åtagande om en 30-procentig minskning är meningsfullt om det inte bygger på konkreta åtgärder. Jag håller med Connie Hedegaard: unionen kan ta tillbaka sin ledande roll bara om den uppvisar konkreta resultat, genom att investera i forskning och utveckling, skapa gröna jobb, utveckla ett smart energinät och driva en politik för hållbar grön tillväxt.
Karin Kadenbach: (DE) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Parlamentet har redan vid många tillfällen gjort ett tydligt åtagande när det gäller klimatskyddsåtgärder. Tyvärr får jag intrycket att det ställningstagandet är mindre vanligt bland beslutsfattarna i medlemsstaterna. Miljöministrarna, som ofta är mycket ambitiösa, får i många fall klara sig själva. Finans- och ekonomiministrar och de ekonomiskt ansvariga tänker förhoppningsvis också mer långsiktigt. De åtgärder som vidtas gäller dock ofta en mycket klart definierad tidsrymd, nämligen tiden fram till nästa val. Men naturen kan inte ta hänsyn till dagliga politiska nödvändigheter. Den reagerar på klimatförändringarna, med alla de negativa konsekvenser de får för människor - ja, för hela mänskligheten. Om vi inte lyckas förmedla hur brådskande den här frågan är, och framför allt att vi måste agera snarast, kommer en stor del av våra resurser att behöva gå till katastrofhjälp inom en inte alltför avlägsen framtid.
Fru kommissionsledamot! Med mottot ”en planet, en röst” önskar jag dig all framgång i Cancún för kommande generationers skull.
Sonia Alfano: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag uppskattar mycket Connie Hedegaards närvaro och hennes ståndpunkt. Jag vill tacka dig för ditt engagemang för att ständigt hålla parlamentet uppdaterat om vad som händer inför Cancún.
Kampen mot klimatförändringar måste föras på global nivå och med allas medverkan, men tanken att vår ståndpunkt måste vara beroende av andra länders ståndpunkter är oansvarig och inte värdig den roll som EU tagit på sig, nämligen en ledande roll när det gäller att styra kulturrevolutioner på global nivå, främst kampen mot klimatförändringar.
Vi måste sätta upp allt ambitiösare mål för oss själva och se till att de uppnås av de olika medlemsstaterna. Jag vill därför tacka kommissionsledamoten för att hon för några dagar sedan påminde Italien om att hålla sina finansiella löften om 200 miljoner euro för att bekämpa klimatförändringar. Tyvärr måste jag meddela kommissionen att den italienska regeringens budget inte tycks ge utrymme för dessa medel i nuläget.
Jag vill därför be kommissionen att utnyttja alla medel den har tillgång till för att få medlemsstaterna att hålla sina löften, särskilt när det handlar om en kamp som är så viktig för den närmaste framtiden för världens folk ...
(Talmannen avbröt talaren.)
João Ferreira: (PT) Herr talman! EU hade del i misslyckandet i Köpenhamn och i att framstegen i de internationella förhandlingarna avstannade. Det räcker inte att förklara att man är ambitiös och att fastställa mål för andra industriländer, även om de inte når upp till rekommendationerna från FN:s klimatpanel, om man inte bryr sig om på vilket sätt detta kan åstadkommas. Sättet att nå målen är viktigare än de mål som diskussionen varit inriktad på, och det är en central fråga.
EU insisterar på en marknadsstrategi och vill använda marknadsinstrument som hittills visat sig vara både ineffektiva och fördärvliga. Det här är manna för finansspekulanter - nu är det inte bara livsmedel och utlandsskulder utan själva atmosfären, luften vi andas, som ska användas för en ny miljardärsplan för att skapa fiktiva finansiella tillgångar.
Fru kommissionsledamot! Orsakerna till klimatförändringarna finns i det här ekonomiska och sociala systemets orimlighet. Lösningen får vi om vi bryter med det systemet.
Iosif Matula: (RO) Herr talman! Klimatförändringen är definitivt den största utmaning som mänskligheten står inför i dag.
Tyvärr är förväntningarna inför konferensen i Cancún rätt så låga på grund av misslyckandet i Köpenhamn. I Köpenhamn förväntades industriländerna på olika sätt stödja utvecklingsländernas handlingsplaner för att bekämpa klimatförändringarnas effekter. Men konsekvenserna av den ekonomiska krisen, som märks särskilt tydligt i EU:s medlemsstater, tvingar oss att även betona andra prioriteringar.
Det är av avgörande betydelse att en överenskommelse om minskade koldioxidutsläpp kan nås. I Cancún måste EU framföra sin gemensamma ståndpunkt i fråga om de mål som måste nås och komma ihåg att Europa 2020-strategin endast kan bli framgångsrik om klimatförändringsmålet uppnås. I det här avseendet vill jag framhålla rollen för partnerskap som syftar till att utveckla potentialen för hållbar energi på regional nivå och till att uppmuntra regioner att använda sig av förnybar energi.
Gilles Pargneaux: (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi vet hur stridslysten du är, och vi vet att du vill att EU äntligen ska uppträda enat i Cancún. Jag skulle därför vilja höra din åsikt i två frågor, om två åtgärder som nämns i vår resolution, som vi ska rösta om i morgon. Jag skulle vilja att du offentligt talade om hur du ser på dessa två förslag före morgondagens omröstning.
För det första, inrättandet av en grön fond så att vi från 2020 äntligen skulle ha 100 miljoner US-dollar per år att lägga på stöd till de fattigaste länderna.
För det andra, införandet av en skatt på 0,01 procent på finansiella transaktioner, som skulle ge en fond på 20 miljarder euro, även det för stöd till de fattigaste länderna. Jag anser att det här är en viktig finansiell fråga som skulle göra det möjligt för oss att gå framåt snabbare och komma längre.
Angelika Werthmann: (DE) Herr talman! Syftet med klimatkonferensen är att få till stånd en efterträdare till Kyotoprotokollet, som löper ut 2012. Vi måste snarast göra framsteg i kampen mot klimatförändringar. På det hela taget är EU på god väg, relativt sett, mot att nå sina klimatmål. Men det är av avgörande betydelse att vi i EU, tillsammans med Förenta staterna och Kina, försöker få till stånd de juridiska förutsättningarna för ett globalt klimatskyddsavtal. Just i dessa svåra tider kommer en förstärkt miljöpolitik också att medföra viktiga möjligheter för den ekonomiska politiken, t.ex. genom investeringar i förnybar energi och energieffektivitet.
Monika Flašíková Beňová: (SK) Herr talman! Klimatsamtalen har nu pågått i två decennier i internationella forum. Trots den allt större medvetenheten om detta verkligt globala problem kan man i politiskt avseende säga att det är två bortkastade decennier.
Kyotoprotokollet upphör att gälla 2012, och fiaskot vid förra årets klimatkonferens i Köpenhamn ger inga utsikter om en snar förändring till det bättre. Klimatsamtalen i oktober bekräftade bara schismen mellan den så kallade utvecklade världen och den så kallade utvecklingsvärlden, och därför finns det mycket att göra i Cancún. Om vi vill att konferensen i Cancún ska bli en framgång måste de rika ländernas ståndpunkt förändras i grunden. För det första krävs en dramatisk minskning av de inhemska utsläppen. Så kallad utsläppskompensation är inte någon lösning i det här sammanhanget. Om de rika länderna köper utsläppsrätter av de fattiga länderna för att kunna fortsätta med utsläppen är det inte till någon som helst hjälp för klimatet.
Kyriakos Mavronikolas: (EL) Herr talman! Den fråga vi står inför är följande: Kommer vi att kunna gå framåt i klimatförändringsfrågan i Cancún? Jag tror att vår ståndpunkt och våra mål verkligen anger takten för de förändringar som krävs för att undvika en miljökatastrof.
Unionens ståndpunkter är fortfarande de rätta, och vid den här konferensen måste vi inte bara förtydliga dem - vi måste kämpa för att nå mycket bättre resultat än i Köpenhamn.
Tyvärr, fru kommissionsledamot, måste vi fortfarande förvänta oss att det blir upp till oss att övertyga de stora staterna, framför allt Förenta staterna och Kina, om att ansluta sig till de generella insatserna för att bekämpa klimatförändringar. Jag hoppas att insatserna kommer att ge resultat.
Connie Hedegaard: Herr talman! Jag trodde att jag skulle kunna nöja mig med tre grundläggande kommentarer efter denna livliga debatt, men jag inser att jag först bör besvara en mycket direkt fråga från Gilles Pargneaux: jag tror att vi kan göra goda framsteg när det gäller att bygga upp en grön fond. Men många parter kommer nog att vilja titta lite närmare på en del av de mycket specifika finansieringskällorna - det är ju bara två veckor sedan FN:s högnivågrupp lade fram sina bidrag.
Realistiskt sett bör vi göra väsentliga framsteg. Vi bör veta vad vi ska göra med den här fonden och hur den ska inrättas. Sedan är jag säker på att vi strax därefter också kommer att kunna tillgodose de krav som fonden ställer. Jag menar att vi måste ta ett steg i taget, men vi vill definitivt se framsteg när det gäller den gröna fonden.
Nu till mina tre kommentarer. För det första sade Marita Ulvskog tidigt i debatten att klimatfrågan har halkat ned på den internationella agendan i år. Det stämmer förstås, men om vi jämför vår nuvarande ståndpunkt med den vi hade för två år sedan - eller för fem eller tio år sedan - kan vi samtidigt se att klimatet verkligen är högt upp på agendan i dag.
Kan ni föreställa er att frågorna om klimatförändring, energieffektivitet och främjande av grön tillväxt skulle ha överlevt den ekonomiska krisen utan det arbete som föregick Köpenhamnsöverenskommelsen? Jag tror inte det. Det här är något som fortfarande definitivt finns på agendan för oss i EU, och så måste det också förbli.
Miroslav Ouzký sade att EU alltid är ”för optimistiskt” - fast det kanske inte alltid är förgäves. Det är inte pessimisterna som åstadkommer storverk. Genom att sätta upp mål visade EU vägen 2008, och inför Köpenhamn var det många ekonomier som följde efter.
För två år sedan var vi i stort sett ensamma om att sätta upp mål. Inför Köpenhamn fastställde stora ekonomier som Indonesien, Mexiko, Sydkorea, Indien, Sydafrika och andra - listan är mycket längre - nationella mål. Allt annat lika är det här också mycket viktigt sett ur ett europeiskt näringslivsperspektiv. Det var något vi faktiskt lyckades med. I många länder kommer nu de här nationella målen att leda till något slags paradigmskifte. Ja, det går för långsamt på många sätt, men vi har faktiskt kommit ganska långt.
Någon nämnde tillväxtekonomierna. Tidigare var inte det här något som tillväxtekonomier brydde sig om; för två år sedan skulle tillväxtekonomierna ha sagt att klimatförändringen inte var deras problem. De rika länderna fick ta itu med den - industriländerna. I dag erkänner de, tack vare Köpenhamn, att de också har ett ansvar. Vi måste försöka bygga vidare på det i Cancún, och det kommer vi att göra.
Det var några frågor om mekanismen för en ren utveckling. Ja, det är ett problem. Vi står inför en del utmaningar i det avseendet, och det finns med på vår lista över saker att göra i Cancún: att försöka gå framåt med de nödvändiga reformerna av mekanismen för en ren utveckling.
Till Theodoros Skylakakis vill jag säga att jag är glad över att kunna tillkännage att kommissionen i morgon kommer att lägga fram vårt förslag om vissa restriktioner för användningen av industrigaser. Parlamentet har samarbetat och medverkat på ett utmärkt sätt, och det behövs för att vi ska kunna nå en överenskommelse med medlemsstaterna. Vi kommer att lägga fram vårt förslag i morgon, och jag tror att det kommer att ge svar på många av de frågor som väckts här i parlamentet.
Min sista kommentar är riktad till Jo Leinen och Kriton Arsenis, som båda sade att de är rädda för att Cancún tonas ned för mycket. Att säga att vi vill ha ett ambitiöst, substantiellt och balanserat resultat - med alla de inslag som jag och det belgiska ordförandeskapet har nämnt - tycker inte jag är att tona ned saker för mycket. Om vi verkligen får ett beslut om skogsbruk, om anpassning, om teknik, om snabbstartsfinansiering, om hur koldioxidmarknader ska mätas, rapporteras och kontrolleras, och om de olika saker vi har nämnt här, då tycker jag att vi har gjort stora framsteg.
Vi vet alla varför vi inte kan få en av de saker vi vill ha - den internationellt bindande överenskommelsen. En av orsakerna är bristen på framsteg i den amerikanska senaten. Vi vet alla att det är skälet. Men om vi håller farten uppe tror jag att vi fortfarande kan nå det europeiska målet så snart som möjligt, nämligen den internationellt bindande överenskommelsen.
Vi kommer att göra allt vi kan för att nå framsteg av det slaget i Cancún. Alternativet är mycket dåligt och mycket dystert. Det här måste vi åstadkomma, och jag kan försäkra er om att den europeiska delegationen tillsammans kommer att göra allt vi kan för att komma dit, och det kommer vi att göra på ett sådant sätt att världen kan höra att vi står eniga, som det talats så mycket om. Jag hoppas att det kommer att betyda att vi alla säger samma sak och gör samma prioriteringar, oavsett om vi är ministrar, kommer från kommissionen eller är experter eller ledamöter av Europaparlamentet.
Jag ser också fram emot att samarbeta med er delegation när vi kommer till Cancún.
Joke Schauvliege: Herr talman, kära ledamöter! Naturligtvis instämmer jag i kommissionsledamotens ord och jag vill också tacka alla er parlamentsledamöter för era många inlägg och den oro ni har uttryckt. Vi har i alla fall noterat detta och ska beakta vad ni har sagt. Jag vill också tacka kommissionen och kommissionens avdelningar för det konstruktiva samarbete som hittills har genomförts. Jag anser att vi ska fortsätta på denna väg och att det också kommer att vara avgörande de kommande dagarna och veckorna, både i Cancún och vid själva klimatkonferensen. Kommissionsledamoten har besvarat många av frågorna, men jag skulle själv vilja nämna några aspekter.
Jag har hört många kommentarer om trovärdighet om att ”tala med en röst” och det måste vi naturligtvis göra. Jag vet av egen erfarenhet, då jag deltog i det tionde mötet för partskonferensen (COP 10) för konventionen om biologisk mångfald i Nagoya, att Europeiska unionen verkligen kan göra det och att det också är det enda möjliga sättet att nå ett bra resultat. Vi måste beakta erfarenheterna från Nagoya, och dessutom beakta förra årets dåliga erfarenheter från Köpenhamn och dra lärdom av dem. Rådet har verkligen gjort det och vi har själva antagit en tydlig ståndpunkt. Vi har rådets slutsatser och på grundval av dem kan vi sprida EU:s otvetydiga budskap, och det också på internationell nivå.
Bas Eickhout, det är självklart att Europeiska unionen måste återgå till rådets slutsatser, att EU-samarbetet ska tillämpas, vilket alltid har varit allmän praxis och att man även i fortsättningen ska enas om ett tydligt budskap i denna fråga. Jag har också hört flera kommentarer om framstegen för minskningen på 30 procent. I detta betänkande - och det har godkänts av rådet - begärde vi att kommissionen skulle undersöka påverkan på medlemsstaternas nivåer ytterligare. I detta hänseende gavs också löften om att en diskussion skulle hållas till våren - vid vårens rådsmöte, på grundval av kommissionens fortsatta undersökning av framstegen mot minskningen på 20 procent.
Kära ledamöter! Flera av er har helt riktigt påpekat vilken betydelse konferensen i Nagoya hade. Det är inte fråga om att ändra på våra ambitioner. Vi måste vara realistiska, men vi måste också göra allt vi kan för att se till att det också blir ett bra resultat i Cancún - ett balanserat åtgärdspaket. Vi, det belgiska ordförandeskapet, ska göra allt i vår makt för att nå det målet. Vi ska göra det tillsammans med alla medlemsstater, med Europeiska kommissionen och med ert stöd. Vi måste på detta sätt se till att vi kan fortsätta i denna anda i Cancún och att vi också kan återskapa hoppet för klimatet genom den styrka och det förtroende som ingavs i Nagoya - då vi återigen lyckades nå en överenskommelse om åtgärder på multilateral nivå.
Talmannen: (EN) Jag har fått ett förslag till resolution som har lagts fram i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 25 november 2010.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
János Áder: Ni kanske redan har hört talas om skandalen HFC-23 som togs upp vid gårdagens presskonferens för PPE-gruppen. Jag anser också att det är fullständigt skandalöst att de europeiska skattebetalarna ska behöva betala nästan 70 gånger så mycket för att förstöra en växthusgas som frigörs vid produktion av en freongas som redan håller på att fasas ut och som skapar enorma extra vinster för några få, mest kinesiska och indiska företag. Skandalen har dessutom ställt till ytterligare skada genom att Europeiska kommissionen med hänvisning till förtroendet bland investerare inte planerar att omedelbart stoppa handeln med dessa utsläpp före 2013 och att ändra den ohållbara situationen.
Detta är ännu mer skandalöst med tanke på att kommissionen vid de internationella klimatförhandlingarna gör allt i sin makt för att förhindra att nya medlemsstater håller fast vid kvoterna enligt Kyotoavtalet vilka är en del av deras nationella välstånd. Kommissionen gör detta trots att det finns faktiska utsläppsminskningar bakom kvoterna som de före detta socialistiska länderna, däribland Ungern, har rätt till, och för vilka de östeuropeiska länderna har betalt ett högt pris sedan systemet ändrades. Huvudfrågan i den skandal som avslöjades i går är dock att medan de europeiska konsumenterna hittills har betalat 1,5 miljarder euro för att förstöra HFC-23, så har koncentrationen i atmosfären, vilken är 12 000 gånger mer aggressiv än koldioxid, ökat avsevärt de senaste två decennierna. Det är därför inte någon överraskning, mina damer och herrar, att EU med sådana dubbla standarder inte kommer att inta någon enhetlig hållning i Cancún, och det var likadant i Köpenhamn.
José Manuel Fernandes: skriftlig. - (PT) Jag förordar ett bindande avtal om ett internationellt sanktionssystem för klimatmötet i Cancún som börjar på måndag. Det är tydligt att ett sådant avtal bara kommer att fungera om det är bindande för de länder som bidrar till de stora globala utsläppen: Förenta staterna, Kina och Indien. EU har varit ledande i kampen mot klimatförändringarna och bör vara positiv till att fortsätta detta ledarskap, men bör inte glömma de stora insatser som Europas företag redan har gjort för att tillmötesgå de obligatoriska utsläppsminskningarna i Europa. Det bör noteras att EU ansvarar för omkring 15 procent av världens utsläpp, och denna procentandel beräknas falla till 10 procent 2030, medan Förenta staterna, Kina och Indien står för hälften av världens utsläpp, en omfattning som väntas öka. Jag kan därför inte gå med på att EU ensidigt ska begränsa sina koldioxidutsläpp till 30 procent i stället för målet på 20 procent om detta inte ställs emot vad andra länder gör, särskilt Förenta staterna. Det innebär inte att EU:s ambition ska minska. Tvärtom anser jag att även om andra inte följer med i det vi gör bör vi fortsätta att rikta in våra insatser på vetenskaplig forskning, teknisk innovation om icke-kolhaltiga energikällor, energieffektivitet och skapande av grön sysselsättning för att öka vår konkurrenskraft.
Alajos Mészáros: skriftlig. - (HU) Mot ett protokoll efter Kyoto... Den 16:e partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringarna, vilken ska hållas i december i Mexiko, har ännu större betydelse än det misslyckade toppmötet i Köpenhamn. Även om toppmötet i Köpenhamn kan ses som ett framsteg på internationell nivå uppfyllde det inte våra förväntningar. Kyotoprotokollet löper ut 2012, och det är därför ytterst viktigt att vi på ett tydligt sätt har definierat våra övergripande mål, vilka är uppenbara för alla. Det är inte tillräckligt att det finns ett avtal i denna fråga inom EU. Det är viktigt att Förenta staterna och stormakterna i Asien också antar våra mål. Även om inget avtal om siffror och procentandelar kan uppnås i Cancún är det absolut nödvändigt att de stater som är parter i konventionen kommer överens om konkreta planer och åtaganden, och därmed bereder vägen för att ett protokoll efter Kyoto ingås i Sydafrika 2011. Ett avtal måste uppnås om ämnen som finansiering, övervakning och kontrollmekanismer. Europeiska unionen måste vara en god förebild genom att inta en enad ståndpunkt.
Katarína Neveďalová: Jag skulle vilja börja med att påpeka att klimatkonferensen i Cancún är ännu en stor möjlighet att göra något för kommande generationer och att åtminstone delvis kompensera för det vi misslyckades med att göra i Köpenhamn. Det är inte längre möjligt att förneka de globala klimatförändringarna. Plantering av vingårdar i bergsområden och odling av grödor där de aldrig har vuxit tidigare är exempel på detta, liksom de allt mer frekvent förekommande naturkatastroferna. Vi måste komma fram till en ansvarsfull och långsiktig lösning. Jag är inte en miljöexpert och teorierna skiljer sig åt, men jag anser att det verkligen är nödvändigt att göra något. Vi måste sluta diskutera om klimatförändringarna är ett faktum eller inte och i stället diskutera hur vi kan bekämpa dem. Vi måste sluta diskutera om klimatförändringarna kan stoppas och i stället göra något åt dem. EU måste vara ledande i dessa diskussioner, liksom alla medlemsstater i EU. Vi har ansvar för hela världens framtid. Vi måste stödja omfattande utsläppsminskningar, vi måste sammanföra regionerna, städerna och landsbygden för att skydda miljön, vi måste försöka skapa fler gröna arbetstillfällen och vi måste stödja investeringar i forskning och innovation. Jag anser att vi alla fortfarande kan rädda denna planet. Vi måste dock kraftfullt ställa oss enade bakom detta.
Bogusław Sonik: Klimatförhandlingarna i Cancún börjar om bara en vecka. EU har antagit ambitiösa planer om utsläppsminskningar, finansiering, skogsbruk och tekniköverföring. Å ena sidan är det viktigt med uthållighet i klimatförhandlingarna, men det får inte överskugga betydelsen av de beslut som faktiskt fattas vid konferensen. Slutsatser bör också dras från de magra resultaten av konferensen i Köpenhamn om klimatförändringarna då inga viktiga specifika beslut fattades. Under den 16:e partskonferensen bör därför Europeiska unionen bidra till att återupprätta förtroendet för internationella förhandlingar om klimatförändringarna. Diskussionerna har redan pågått tillräckligt länge. Nu i Cancún måste specifika, relevanta åtgärder utarbetas utifrån vilka det ska vara möjligt att upprätta ett omfattande internationellt avtal i Sydafrika 2011.
| sv |
Avslutande av sammanträdet
| sv |
7. Mot en reformerad Världshandelsorganisation (
- Före omröstningen:
Luigi Cocilovo: (IT) Fru talman! Jag vill på ALDE-gruppens vägnar fråga om det möjligtvis går att ha en separat omröstning om punkt 42.
Harlem Désir: (FR) Fru talman! Denna sena begäran från ALDE-gruppen förvånar mig, eftersom den inte ligger i linje med överenskommelsen som nåtts mellan grupperna i utskottet för internationell handel när den röstade om betänkandet.
Vi kommer därför att invända mot begäran. Vi anser att förslaget i den punkten om att ge de minsta och fattigaste utvecklingsländerna en möjlighet att ta emot intäkterna från böter betalda av de stora utvecklingsländerna på uppdrag av WTO är en begäran som Europaparlamentet bör stödja.
Talmannen: Tack för det. Jag tänkte självfallet säga att begäran lämnades in efter tidsfristen och min nästa fråga var om kammaren kunde tänka sig att godta denna separata omröstning.
Det är dock tydligt nu, så det kommer inte att ske.
| sv |
Anslagsöverföringar: se protokollet
| sv |
1. Begäran om upphävande av Hans-Peter Martins immunitet (
| sv |
28. Ansvarsfrihet 2009: Det gemensamma företaget Sesar (
| sv |
Genomförandeåtgärder (artikel 88 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
Europeisk byrå för luftfartssäkerhet (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en andrabehandlingsrekommendation från utskottet för transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet, och om upphävande av rådets direktiv 91/670/EEG, förordning (EG) nr 1592/2002 och direktiv 2004/36/EG [10537/3/2007 - C6-0353/2007 - (Föredragande: Jörg Leichtfried).
Jörg Leichtfried: föredragande. - (DE) Fru talman, herr vice ordförande, mina damer och herrar! Som en efterskrift till detta betänkande, med tanke på att processen uppenbarligen går mot sitt slut, låt mig ta tillfället i akt att framföra mitt innerliga tack till alla de ledamöter som har stöttat mig i detta arbete under en period på över ett och ett halvt år. Jag vill särskilt tacka Zsolt László Becsey, Arūnas Degutis, Eva Lichtenberger och Jaromír Kohlíček, kommissionen för dess starka stöd och vårt sekretariat, och särskilt Joseph Vervloet. Det var sannerligen intressant att se hur många kolleger som verkligen blev vänner under denna period på ett och ett halvt år eftersom de arbetade tillsammans. Det återspeglas också i det betänkande som vi utarbetat. Tack så mycket till alla.
Angående själva betänkandet står vi inför en paradox med tanke på det europeiska luftrummet. Å ena sidan har det europeiska luftrummet helt avreglerats i fråga om luftfartsindustrin och lufttrafikföretagen, medan det å andra sidan fortfarande finns 27 olika civila luftfartsmyndigheter med 27 regeluppsättningar och tankesätt som ibland sammanfaller. Därför har det europeiska luftrummet inte blivit säkrare, utan faktiskt mindre säkert än tidigare. Detta har fått vissa flygbolag att ägna sig åt ett slags tillståndsshopping, genom vilket de har försökt att erhålla tillstånd i länder där det är lättare att få tillstånd och där reglerna kanske inte tillämpas så strikt. Följden har blivit väldigt många små tillbud, ett antal olyckor och ett antal katastrofer i det europeiska luftrummet.
Tanken bakom detta betänkande - som jag helt stöder - var att inrätta enhetliga regler för flygoperationer, certifiering av flygplan och flygplansdelar och pilotlicenser. Syftet var inte enbart att skapa enhetliga regler, utan också att se till att de sedan tillämpades gemensamt och samtidigt. Det var kommissionens ursprungliga avsikt, och en stor majoritet av Europaparlamentet stod bakom denna avsikt.
Vårt mål var dock att gå längre och att göra det lättare att nå det önskade syftet. Vi ville att EASA, Europeiska byrån för luftfartssäkerhet, skulle bli mer effektiv, kunna agera snabbare och vara mer engagerad. Parlamentet ville att EASA:s kontrollorgan, styrelsen, som i viss mån fortfarande återspeglade och försvarade medlemsstaternas nationella intressen eller de nationella byråerna i sina överläggningar och sin verksamhet, skulle få en något mer oberoende ställning.
Den andra tanken var att det fanns ett behov av att hitta övergångslösningar, eftersom EASA dittills hade haft två alternativa metoder för att hantera fel och problem, nämligen att inte göra någonting eller att dra in en operatörs tillstånd helt och hållet.
Den tredje punkten, som jag ser som grundläggande, var att en grupp med personal anställd inom flygoperationer med särskilt ansvar för säkerheten, nämligen kabinbesättningarna, fortfarande var den enda ocertifierade personalkategorin inom hela luftfartsområdet och att detta måste ändras.
Vad har uppnåtts? Vad gäller styrelsen lyckades vi förbättra situationen genom att införa ett krav på att dess ledamöter ska inge en rapport till Europaparlamentets behöriga utskott. Vi lyckades också införa ett system med böter, genom vilket EASA kan agera flexibelt i stället för att tvingas välja mellan det så kallade ”kärnkraftsalternativet” eller att inte agera alls. Framför allt lyckades vi också hitta ett sätt att se till att kabinbesättningar hädanefter kommer att certifieras. Med andra ord kommer en enhetlig hög utbildningsnivå, säkerhetsstandarder och allt som kan relateras till detta nu också att utmärka kabinbesättningarna.
Vi har lyckats utarbeta ett betänkande som till stor del har godkänts av alla parter. Industrin var nöjd med betänkandet, fackföreningen var nöjd, de anställda var nöjda, parlamentet var nöjt och alla utom ett fåtal medlemsstater var nöjda med det.
Den största framgången ligger dock i det faktum att passagerarna på EU:s flygplan kommer att vara säkrare i framtiden. Det var det viktigaste vi kunde ha uppnått, och det lyckades vi med.
(Applåder)
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Fru talman, herr Leichtfried, mina damer och herrar! Vi är nu nära att nå en överenskommelse vid andra behandlingen med rådet om ett oerhört viktigt förslag. Det beror särskilt på föredragande Jörg Leichtfrieds utmärkta arbete, som jag särskilt vill gratulera. Detta resultat beror också på den kompromissanda som fanns hos skuggföredragandena, som jag också vill tacka.
Jag vill påminna er om den strategi som ligger bakom detta förslag till förordning. När förordning (EG) nr 1592/2002 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet antogs enades man om att en optimal och enhetlig säkerhetsnivå endast kunde nås om räckvidden för denna text utvidgades, och därför utvidgades befogenheterna för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet till att omfatta flygoperationer, pilotlicenser och säkerhet hos flygbolag i tredjeländer: det är syftet med ändringen av förordning (EG) nr 1592/2002. Dessutom syftar förslaget till att skärpa kontrollerna och böterna vid icke-förenlighet med dessa regler och, mot bakgrund av erfarenheterna, till att förbättra funktionssättet för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet.
Rådets gemensamma ståndpunkt följer i allmänhet kommissionens förslag, även om ett antal bestämmelser, som exempelvis de om byråns styrning, har kortats ned. I den gemensamma ståndpunkten beaktas också ett antal ändringsförslag som lades fram av parlamentet vid första behandlingen.
Våra tre institutioner har arbetat hårt under de gångna månaderna för att nå en överenskommelse vid andra behandlingen. Vissa betydande förbättringar har genomförts tack vare ändringsförslag från parlamentet. Detta har lett till ett system med böter, liksom Jörg Leichtfried just sagt, som kommer att göra det möjligt för kommissionen att vidta anpassade åtgärder vid smärre överträdelser av säkerhetsreglerna. Detta alternativ kompletterar indragningen av tillstånd och kommer att göra förbindelserna mellan byrån och de organ som den styr flexibla.
Tack vare parlamentets ihärdighet återinfördes kommissionens ursprungliga förslag om certifikat för kabinbesättningar. Detta är ett stort framsteg för erkännandet av detta yrke. Mervärdet av välutbildade kabinbesättningar är tämligen uppenbart. De har löst känsliga situationer vid många tillfällen. Kabinbesättningen har en mycket viktig säkerhetsfunktion. En pragmatisk lösning hittades också för begränsning av flygtid.
Dessutom åtog sig kommissionen, i specifika diskussioner om byråns budget angående avgifterna, att beakta den specifika situationen för små och medelstora företag när den ser över avgiftsförordningen, och särskilt inverkan på deras ekonomiska lönsamhet.
När det gäller definitionen av komplexa flygplan anser jag att kompromissen är balanserad. Jag förstår att vissa ledamöter inte vill överbelasta vissa marknadssektorer med krav. Här kommer kommissionen också att bedöma den ekonomiska inverkan av att inkludera flygplan med en eller flera turbojetmotorer eller turbopropmotorer. Angående eventuella ändringar av systemet för ultralätta flygplan vill kommissionen be om byråns åsikt i frågan.
Fru talman, mina damer och herrar! Jag tror att jag täckt in alla viktiga punkter i kompromissen. Kommissionen kan därför lätt godkänna dessa ändringsförslag som återspeglar en framförhandlad kompromiss mellan de tre institutionerna. Jag tackar återigen parlamentet och rådet för att de möjliggjorde en snabb andra behandling. Ett snabbt antagande av denna text kommer också att garantera byråns reserv för 2007. Därmed kommer den sista genomförandefasen i EU av en sammanhängande och enhetlig uppsättning säkerhetsregler att slutföras i och med det förslag som jag kommer att lägga fram i kommissionskollegiet i juni 2008 om att utvidga befogenheterna för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet till att omfatta flygplatsinfrastruktur, flygkontroller och flygtrafiktjänster.
Därför, mina damer och herrar, kan vi tack vare er beslutsamhet och, jag upprepar, i synnerhet tack vare er föredragandes beslutsamhet, föra det europeiska luftrummet närmare en maximal säkerhet.
Zsolt László Becsey: för PPE-DE-gruppen. - (HU) Tack, fru talman! Också jag vill gratulera föredraganden och skuggföredragandena, och jag tror att vi på detta sätt kanske kommer att lyckas avsluta detta kapitel i morgon vid andra behandlingen. För att kort tala om kompromisserna inför andra behandlingen, som är viktiga för min grupp: den första rör frågan om straff, som har förts på tal många gånger. Den nuvarande texten har redan förbättrat mycket, och jag tror att de berörda parterna redan ges ett stort skydd i denna text. Det är verkligen ett framsteg att tillståndet inte måste avskaffas omedelbart, och jag hoppas också att det inbyggda systemet med en prövningsmyndighet som inrättas av kommissionen verkligen kommer att fungera och inte kommer att tillintetgöra små företag.
Den andra viktiga frågan för min grupp, främst för britterna och tjeckerna, var avgifter. Det är fortfarande alltför dyrt för små företag och det tror jag också att mina brittiska kolleger kommer att säga, och jag hoppas också att den skyldighet som kommissionen åtagit sig att hänvisa till små företags situation ännu oftare vid granskningen kommer att bli märkbar. Jag ansåg att sammansättningen för förvaltningsledningen och förvaltningsstyrelsen var mycket viktig, och parlamentet har verkligen fått en politisk kontrollfunktion här, vilket jag anser är ett mycket viktigt framsteg, så att medlemsstaterna inte skickar vad eller vem de vill till styrelsen. Ekonomiskt oberoende är också viktigt för denna myndighet, så att vi kan fördela intäkterna på olika kategorier beroende på deras ursprung.
Sammanfattningsvis vill jag därför gratulera alla mina kolleger och säga att jag hoppas att ansvaret har nått fram till alla. Det visar också att vi genom att förena våra krafter tillsammans med rådet har lyckats föra tillbaka frågan om kabinbesättningar till den ursprungliga kommissionsnivån, och det visar att vi har lyckats hitta en mycket bra kompromiss om begränsning av flygtid. Jag vill återigen tacka rådet, kommissionen och föredraganden för deras arbete.
Inés Ayala Sender: för PSE-gruppen. - (ES) Fru talman! Jag vill gratulera min kollega Jörg Leichtfried till hans mänskliga kvaliteter och till hans förmåga att hitta vänner i en komplex parlamentarisk konfrontation om en så teknisk fråga, men också en så avgörande fråga, för att garantera säkerheten i en så viktig sektor för EU:s ekonomiska utveckling som luftfart.
Jag vill också tala om hur glad jag är över framstegen i fråga om säkerhet, som är en så komplicerad och komplex fråga som någon, inom vilken det finns vissa fullständigt tydliga områden, liksom framgår av dagens betänkande, och andra som är relativt mycket dunklare, även om jag föredrar att inte säga vilka områden jag tänker på. I dag har vi verkligen tagit ytterligare ett steg mot att slutföra en lång och komplicerad process, som åtminstone delvis inleddes för många år sedan i och med övergången från JAR-OPS-krav till EU-OPS-krav, och då tänker jag i synnerhet på de framsteg som gjorts angående vilo- och flygtid.
Vid det tillfället åtog sig både parlamentet och kommissionen att ge byrån i uppgift att gå framåt i en fråga som, trots att den var komplicerad, i slutändan fyllde ett oförklarligt tomrum och vid den särskilda tidpunkten behövde uppdateras. Jag är därför glad över att de berörda parterna kunde godkänna detta åtagande, vilket jag anser var viktigt och vad parlamentet var tvunget att göra. På det stora hela anser jag att dessa frågor måste ses över efter studien och att de förslag som nu utarbetas av kommissionen om situationen för luftfartssektorn på området för sociala och sysselsättningsrelaterade frågor är en viktig angelägenhet.
Jag gläder mig också mycket över överenskommelsen om kabinbesättningar, vars yrkeskunnighet och certifiering måste erkännas. Liksom kommissionsledamoten med rätta sa ligger det i allas intresse att utbildningen förbättras med tanke på säkerhetsaspekten.
Jag gläder mig också mycket över det positiva resultatet i fråga om definitionen av helikoptrar, som i ett skede gav stor anledning till oro inom produktionssektorn.
Jag anser också att lösningarna angående böter är oerhört viktiga, liksom även parlamentets kontroll, inte bara i relation till kommittéförfaranden, i fallet med flygtid, utan också i relation till rätten till information, i fallet med styrelsen.
Jag vill gratulera föredraganden till hans flexibilitet och tydlighet i samband med byråns budget, eftersom jag som ledamot i utskottet för budgetkontroll anser att det är avgörande för denna typ av byrå.
Avslutningsvis vill jag framföra min förhoppning om att byrån kan utvecklas utan att råka i konflikt med Eurocontrol. Enligt min åsikt behöver den europeiska och globala luftfartssäkerheten båda dessa organ, och de måste båda vara lika effektiva.
Arūnas Degutis: för ALDE-gruppen. - (LT) Jag vill tacka föredraganden och skuggföredragandena, kommissionen och rådet. Detta ämne och allt det arbete som gjorts i frågan har inte bara varit intressant, utan också användbart.
Trots det faktum att en godtagbar kompromiss har nåtts i nästan alla frågor efter långdragna diskussioner, ger kommissionens ståndpunkt om klassificering av flygplanstyper upp till 7 500 kg utifrån deras vikt anledning till oro. Kommissionsledamoten tog kort upp ämnet. Detta uppenbart mycket tekniska ämne är av stor vikt för luftfartsindustrin och råkar vara mycket komplext och skulle därför ha en avsevärd inverkan på utvecklingen av ny teknik och på dess tillämpning inom luftfartsindustrin.
Diskussionerna om detta direktiv har tyvärr använts för att främja den inre konkurrensen, vilket såvitt jag förstår inte är första gången, utan att man i någon större utsträckning beaktat förlusterna för hela Europeiska unionen i fråga om den yttre konkurrensen. Jag tänker på konkurrensen med USA, Brasilien och möjligen mycket snart med Kina.
Jag är personligen besviken över kommissionsledamotens ståndpunkt i denna fråga. I viss utsträckning kan jag förstå att ståndpunkterna hos enskilda medlemsstater skyddas i Europeiska rådet. Men Europeiska kommissionen borde inte ha beaktat denna fråga ur den snäva aspekten med de enskilda ländernas företagsintressen. Fördelarna för unionen och den eventuella skada som orsakas i och med genomförandet av sådana beslut borde ha övervägts noga. För att undvika byråkrati kommer små företag och enskilda flygplansägare att tvingas att använda enmotoriga flygplan med föråldrad teknik i stället för moderna tvåmotoriga flygplan med modern jetteknik.
Det värsta av allt är att detta beslut har fattats med luftfartssäkerheten som förevändning. Vem har någonsin hört talas om att ett enmotorigt flygplan skulle vara säkrare än ett med två motorer? Det är tyvärr den uppfattning om luftfartssäkerhet som delas av rådet och tyvärr också av kommissionen i dag.
Jag är i dag inte rädd att låta mycket kategorisk, för eftersom jag själv är pilot vet jag vad jag talar om. Jag är inte intresserad av den förkunnande departementsaktiga sidan av frågan, utan enbart av dess praktiska aspekt. Jag är säker på att det inte kommer att dröja länge förrän vi kommer att börja känna av konsekvenserna av denna enligt min uppriktiga åsikt mycket felaktiga ståndpunkt, och vi kommer då oundvikligen att tvingas tala om för luftfartsgemenskapen vilka som antagit den. Jag tror trots detta tillräckligt mycket på luftfartsbyråns effektivitet och på dess ställning för att vara beredd att genomföra ytterligare en studie för att bedöma dessa slutsatser och kanske upphäva dem.
Mieczysław Edmund Janowski: för UEN-gruppen. - (PL) Fru talman! Jörg Leichtfried har gjort ett utmärkt arbete med den uppgift som han anförtrotts. Jag vill därför personligen gratulera honom och ledamöterna i gruppen Unionen för nationernas Europa. En förnuftig kompromiss skulle tillåta oss att slutföra arbetet med reglerna för den civila luftfarten inom unionen och med säkerheten hos lufttransporter.
Lufttransportoperationer, licenser, utbildning, besättningar och flygplan i länderna utanför EU påverkas också. Det arbete vi i dag är delaktiga i är en fortsättning av den ursprungliga förordningen från 2002. Detta handlar enligt min åsikt om en förnuftig expansion av befogenheterna för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) och om att förbättra många finansiella och förvaltningsmässiga förfaranden.
Frågan om huruvida detta är nödvändigt och användbart uppstår oundvikligen i en sådan situation. Svaret måste vara ja, med tanke på den dramatiska ökningen av antalet flygplan som förflyttar sig inom EU och behovet av att samordna anslutningarna och samtidigt bevara maximala säkerhetsnivåer. Dessa enande åtgärder handlar egentligen inte om att begränsa medlemsstaternas suveränitet. Åtgärderna syftar i stället till att dessa länder ska acceptera högsta möjliga standarder på området för civil luftfart.
Säkerhet under alla skeden av själva flygningen och också när det gäller förhållandena vid flygplatserna måste betraktas som en prioritet och får inte bli föremål för behörighetskonflikter med de nationella myndigheterna. Jag räknar också med att europeiska byråns behörighet ska utvidgas till att omfatta frågor som Eurocontrol för närvarande hanterar. Det finns därför inget behov av att utarbeta fler standarder.
I detta sammanhang är det särskilt viktigt att införliva tredjeländers flygplan i EASA:s åtgärder. Det skulle göra det möjligt att på förhand kontrollera om en operatör från ett särskilt land uppfyller säkerhetsstandarderna innan den får tillstånd att flyga inom unionen eller att flyga in i unionen utifrån.
Konventionen om internationell civil luftfart som undertecknades i Chicago den 7 december 1944 spelar en central roll på detta område. Vi markerade faktiskt dess årsdag för bara fyra dagar sedan då vi firade internationella civila luftfartsdagen. Jag vill påminna parlamentet om att 2007 års slogan för denna dag lydde: ”Globala lufttransporter - en drivkraft för hållbar ekonomisk, social och kulturell utveckling”. Jag räknar med att det inte kommer att dröja länge innan EASA tar på sig en roll inom ICAO (Internationella civila luftfartsorganisationen), som är ett FN-organ som hanterar frågor om global luftfart. Detta är trots allt ett problem som påverkar hela världen.
Frågan om avgifter måste klargöras. Jag hoppas verkligen att kommissionen kommer att beakta de små och medelstora företagens intressen i detta hänseende. Den ungerska ledamoten har redan sagt detta. Det här är en mycket viktig fråga som kommer att gynna våra medborgare. Vi räknar därför med att denna satsning kommer att bli en framgång. Dessutom hoppas vi att detaljerna för dess genomförande inte kommer att irritera passagerarna, vilket tyvärr ibland är fallet i sådana situationer.
Eva Lichtenberger: Fru talman! Jag vill också inleda mitt anförande med att tacka föredraganden Jörg Leichtfried. Han samarbetade nära oss och höll oss hela tiden informerade. Det var en bra utgångspunkt, för ämnet var inte den rent tekniska och administrativa fråga som det kanske kan framstå som vid första anblicken. Det blev till sist mycket tydligt att detta var en kamp mellan olika konkurrerande intressen, liksom så ofta är fallet.
Låt mig nu ta upp de enskilda frågorna. Jag anser - och jag hoppas att detta är en utbredd övertygelse - att ett gemensamt luftrum måste övervakas strängt och enhetligt. Avvikande utredningsstandarder måste bli något som hör till det förflutna och när allt kommer omkring måste vi ha ett instrument - ett effektivt instrument - för att ordentligt kunna tillämpa och genomföra reglerna för svarta listor för flygplan baserade utanför såväl som inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vi informerades vid en utfrågning om att svartlistade flygplan orsakar många fler olyckor än alla de andra. Det är kort och gott helt uppenbart att EU-regler är mycket förnuftigt.
Vi hoppas naturligtvis alla att vi nu ska göra lika snabba framsteg i frågan om funktionella luftrumsblock, som fortsätter att motarbetas av vissa medlemsstaters nationella intressen, som ni vet. Det är mycket synd och på lång sikt också mycket negativt för insatserna för att minska utsläppen från lufttrafiken.
En av de mest komplicerade frågorna var om det borde finnas sanktioner eller böter. Ja, jag är rädd för att det i vår värld inte finns något alternativ. Vi såg att övergångsåtgärder krävdes för ett effektivt system, och det har nu införts.
En sista kommentar om kabinbesättningar bara: det gläder mig verkligen att vi nu har nått en förnuftig överenskommelse. Det var hög tid. Denna yrkesgrupp måste erkännas i högre utsträckning, och ytterligare en uppgift på dagordningen kommer att vara att minska utsläppen och göra luftfarten mindre miljöskadlig än vad den hittills varit.
Jaromír Kohlíček: för GUE/NGL-gruppen. - (CS) Mina damer och herrar! Låt mig tacka alla vars hårda arbete har lett fram till resultatet i förlikningsförfarandet, det vill säga Jörg Leichtfried och Props från Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA). Jag välkomnar EASA:s ambitiösa plan med att förenkla prövningsförfarandena för flygplan under 1 ton och för flygplan med en maximal startmassa på under 2 ton. Av debatten hittills drar jag slutsatsen att Bilaga 2 kommer att bevaras i sin nuvarande utformning.
Jag hoppas att vi tillsammans snart kommer att öppna för kategorin med lätta sportflygplan (Light Sport Aircraft, LSA) på den inre marknaden för alla tillverkare i EU-länderna. Jag tror inte att någon av de berörda parterna vill att denna lovande och framväxande sektor med ett dussintals små och medelstora aktiva företag ska försvinna. Vi behöver omgående en uppsättning tillfälliga regler för dessa företag, som främst finns i Tyskland, Republiken Tjeckien, Italien och Frankrike. Jag hoppas också att kommissionens och EASA:s företrädare, i linje med parlamentets tillmötesgående strategi, ska visa samma flexibilitet och visioner i fråga om den nuvarande ståndpunkten om detta snabbt framväxande segment på världsmarknaden.
Jag tror att deras beslut kommer att främja en vidare utveckling av sektorn med lätta flygplan i EU med utgångspunkt i de erkända förfarandena, mekanismerna och organisationerna för prövning och certifiering.
Jag hoppas att kommissionens och rådets företrädare, i enlighet med Lissabonstrategin, kommer att stödja en vidare utveckling av denna luftfartsbransch, som är så avancerad både tekniskt och teknologiskt. I detta särskilda utvecklingsskede kan förhastade beslut, precis som en långvarig tvekan, få fatala konsekvenser för denna sektor. Jag ser fram emot fler diskussioner och mot förslaget om gradvis sänkta bidrag för små tillverkare inom flygplanskonstruktion. Jag vill på förhand tacka för ert stöd och er förståelse också på detta område. Som en gest av välvilja vill jag framföra mitt fulla stöd för den kompromiss som nåtts.
Philip Bradbourn: (EN) Fru talman! Flygsäkerhet är utan tvekan en ytterst viktig fråga som vi inte har råd att ignorera. Europeiska byrån för luftfartssäkerhet fortsätter dock att visa prov på många tillkortakommanden, särskilt när det gäller förmågan att bedriva verksamheten på ett verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt.
Till följd av denna ineffektivitet har parlamentet tidigare beslutat att dra in finansiering från byrån. Jag blir därför bestört över att parlamentet, trots dessa problem, nu gärna tycks åse en utvidgning av byråns befogenheter.
I syfte att belysa den inverkan som EASA har på företag runtom i EU vill jag fästa parlamentets och kommissionens uppmärksamhet på situationen för ett företag i min valkrets. Utgifterna för utfärdande och förnyelse av underhållsgodkännanden för detta företag, som jag för en livlig korrespondens med, kommer att skjuta i höjden till följd av dessa nya bestämmelser.
Enligt min väljare - vars kostnadsökningar jag har på papper - kommer underhållskostnaderna att stiga från 1 206 pund sterling i år till över 3 000 pund sterling nästa år. Det motsvarar en ökning på 150 procent. Jag är minst sagt orolig för att en överföring av befogenheter till EASA bara kommer att leda till en ökning av byråkratibördan och inte till de extra säkerhetsvinster som vi alla vill se.
Tills EASA kan bevisa att byrån fyller sitt syfte på ett sätt som inte är skadligt, särskilt inte för småföretag, och som inte medför ännu mer byråkrati, måste jag och mina brittiska konservativa kolleger motsätta oss varje ytterligare överföring av befogenheter till byrån.
Ulrich Stockmann: (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Min åsikt går rakt emot Philip Bradbourns, men innan jag går vidare vill jag tacka Jörg Leichtfried för hans betänkande och naturligtvis för den skickligt framförhandlade kompromissen. Att utöka befogenheterna för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) är ett steg mot att garantera högsta möjliga standarder för luftfartssäkerhet, enhetliga pilotlicenser med likvärdiga utbildningsstandarder, tillstånd för flygbolag från länder utanför EES-området och enhetlig utbildning för kabinbesättningar såväl som ansvar för genomförandet av EU-OPS.
Genom att göra det möjligt för EASA att påföra böter för icke-förenlighet med säkerhetsbestämmelserna anser jag att vi avsevärt stärker dess ingripandebefogenheter. Jag hoppas att detta snart kommer att sätta stopp för den ibland onödiga och improduktiva rivaliteten och maktkampen mellan de nationella myndigheterna och EASA. Den snabbt växande luftfarten inom EU gör det grundläggande för EASA att vara ett starkt organ med ett centraliserat ansvar för att övervaka den tekniska säkerheten. Detta innebär också enligt min åsikt att EASA:s finansiering måste vara stabil och långsiktig.
Jag tror att ett av de kommande stegen kommer att vara att se till att inte bara arbetet hos de nationella utredningsmyndigheterna för flygolyckor inom EU samordnas, utan att deras resultat också analyseras av EASA. Det skulle öka säkerheten inom EU och förhindra bortförklaringar av de berörda medlemsstaterna. På lång sikt, och jag betonar på lång sikt, behöver vi en modell inom EU som inte bara kommer att göra den nationella dimensionen överflödig, utan med vilken vi också kommer att kunna hantera frågor om säkerhet och olycksförebyggande gemensamt, liksom USA:s luftfartsmyndighet Federal Aviation Administration (FAA) gör. Det är min vision.
Kyriacos Triantaphyllides: (EL) Fru talman! Den tre dagar långa diskussionen om detta ämne har redan slutförts och nu måste vi här helt enkelt enas om en komplicerad fråga: den är komplicerad för att vi försöker att hitta en global lösning för specifika problem.
Det föreslås att kommissionen bör kunna påföra böter, som ett alternativ till EASA:s befogenhet att neka att godkänna ett flygbolags tillstånd vid en överträdelse. Notera att enligt denna förordning kommer den berörda byrån att ansvara för att utfärda tillstånd. Detta kommer att medföra en ingående teknokratisk omstrukturering och därför föreskrivs i förslaget till förordning att byrån ska ha en oberoende budget, så att den inte förlorar sitt oberoende gentemot medlemsstaterna.
Även om detta ambitiösa system tycks ha stöpts i en verkligt teknokratisk form undrar jag vem som kommer att bära det politiska ansvaret för eventuella framtida misstag, vilket är ett ansvar som för närvarande bärs av den behöriga nationella ministern eller den berörda handläggaren hos civila luftfartsmyndigheten. I detta fall skapar vi därför till förmån för ett politiskt enande en byrå som inte har något existensberättigande eftersom dessa frågor mycket lätt kunde ha hanterats på multilateral nivå inom ramen för de befintliga mekanismerna, som t.ex. ICAO. Om det finns ett problem med flygsäkerheten finns det inte heller någon att skylla på förutom Europeiska kommissionen, som drivit avregleringen av sektorn till gränsen, med resultatet att små privata flygbolag dyker upp som svampar ur jorden, utan den nödvändiga infrastrukturen eller expertkunskapen.
Låt oss inte börja försöka att rätta till våra misstag genom att slösa bort skattebetalarnas pengar! Vi har nu 22 externa byråer i Europeiska unionen. Förr eller senare kommer vi att tvingas begränsa oss till dem som är nödvändiga.
Reinhard Rack: (DE) Fru talman, herr vice ordförande, mina damer och herrar! Det ofta nämnda ”europeiska luftrummet” är långt ifrån ett verkligt gemensamt luftrum, trots att Europeiska gemenskaperna funnits i över 50 år. Medlemsstaterna är fortfarande i grunden ovilliga att ge upp sitt suveräna luftrum till förmån för ett enat Europa eller ens för att dela sin suveränitet med EU. Dessutom brister den gemensamma EU-lagstiftningen också på många specifika tekniska områden.
Vårt mål med att inrätta Europeiska byrån för luftfartssäkerhet, eller snarare med att utvidga dess befogenhetsområde, är att kämpa oss fram med ett litet men viktigt lagstiftningspaket. Kommissionen lade fram ett balanserat förslag. Utskottet för transport och turism och dess föredragande har förhoppningsvis förbättrat det.
Under nästa skede av processen har betänkandet varit föremål för ett framgångsrikt samråd med rådet, vilket innebär att vi nu kan vara hoppfulla när det gäller dess antagande vid andra behandlingen i morgon.
Till sist vill jag liksom många andra ledamöter gjort före mig också nämna föredraganden och tacka honom för hans goda arbete. Tillsammans med sina skuggföredragande har Jörg Leichtfried verkligen gjort ett bra jobb. Låt mig dock påminna parlamentet om att vi fortfarande har mycket kvar att göra. I går och i dag har vi diskuterat många olösta frågor om luftfartssäkerhet. Jag hoppas att vi kommer att lyckas nå en enighet om de kvarstående centrala frågorna om finansiering, kommittéförfarandet och vätskor - vilket kanske är ett modeord, men med en djupare innebörd. Vi måste vara eniga i dessa frågor om drömmen om ett gemensamt europeiskt luftrum ska bli verklighet.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Fru talman! Målet med förslaget till ändring av förordningen om gemensamma regler för den civila luftfarten och om inrättande av Europeiska byrån för luftfartssäkerhet är att förbättra den civila luftfartssäkerheten inom EU. Dessa ändringar syftar till att utvidga förordningens ursprungliga tillämplighet till att också omfatta de flygplan som används inom gemenskapens luftrum, naturligtvis inom ramen för begränsningarna i Chicago-konventionen.
Ett av de ämnen som orsakat kontroverser rör certifiering av personalen ombord. Kommissionen har kontinuerligt vidtagit åtgärder för att förbättra luftfartssäkerheten och den har regelbundet publicerat en svart lista över bolag som inte uppfyller EU:s säkerhetsstandarder. En sjätte lista har redan publicerats.
En stark utveckling har skett på lufttransportområdet och denna utveckling kan inte ske utan att säkerhetsstandarderna uppfylls. Lågkostnadsflygbolagen är också en del av denna utveckling och vi borde påpeka att enbart under 2006 fick vi ungefär 300 nya flygvägar, vilket motsvarar ungefär 1 800 flygningar i veckan. Enligt en aktuell studie transporterade lågkostnadsflygbolagen 140 miljoner passagerare endast under 2006, och dessa bolag finns representerade på 280 flygplatser inom EU. Lågkostnadsflygbolagen står direkt eller indirekt för 427 000 arbetstillfällen.
Jag anser att denna förordning är oerhört viktig för lufttransportsäkerheten. Även om det finns en möjlighet att straffa icke-förenlighet med säkerhetsreglerna får vi inte skapa ett byråkratiskt system, utan ett flexibelt system, som kan bidra till att förbättra lufttransporterna.
Jag anser också att det är viktigt att erkänna kabinpersonalens certifikat. Jag gratulerar föredraganden.
Timothy Kirkhope: (EN) Fru talman! Sedan inrättandet 2003 har Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) tråkigt nog varit ett riktmärke för inkompetens. Det är nu dags att granska byrån noga. Fakta tyder på att säkerhetsnormer ibland har åsidosatts, och när allt kommer omkring är EASA tänkt att vara en säkerhetsbyrå. Vad är viktigare än säkerhet? Byrån har uppenbarligen haft betydande svårigheter att bygga upp och bedriva verksamheten på ett tillfredsställande sätt.
Oförklarliga dröjsmål förekommer alltjämt i byråns förfaranden. Byrån uppfyller fortfarande inte sina egna mål, och förvirringen och störningarna ger EU en konkurrensnackdel.
I Storbritannien är regleringskostnaderna naturligtvis höga, eftersom den civila luftfartsmyndigheten är tvungen att täcka sina kostnader genom de tjänster den tillhandahåller. Men här tas ingen hänsyn till de nya ökningarna av underhållskostnaderna och de negativa konsekvenser för reparationssektorn som EASA orsakar.
Men byrån påverkar inte bara stora kommersiella flygbolag eller företag, utan även privatpiloter som jag. Jag är orolig. Ta behörigheten för instrumentväderförhållanden (IMC), som jag själv innehar - det bevis som ger brittiska privatpiloter rätt att flyga under mindre gynnsamma väderförhållanden genom att använda flygplansinstrumenten. Ja, såvitt jag förstår hotas den nu av EASA.
Tidskriften Flyer i Storbritannien skriver att IMC-behörighetens utsikter inte förbättras av att den är avsedd för typiskt brittiska förhållanden. Det brittiska vädret betyder att piloterna behöver en IMC-behörighet mer än andra. Om den slopades skulle det innebära en katastrof för den lätta flygindustrin i Storbritannien, och det skulle kunna leda till att tusentals piloter som jag i praktiken fick sina certifikat indragna. Oavsett vilka andra aspekter kommissionen granskar måste jag be er att lugna mig och så många andra piloter på denna viktiga punkt.
EASA:s resultat har varit oacceptabla. Jag är rädd att byrån ännu inte fyller sitt syfte. Ingen inre luftfartsmarknad kommer att åstadkommas så länge snedvridningar kvarstår, förfaranden fortsätter att vara behäftade med dröjsmål och sunt förnuft inte tillämpas på luftfartssektorn.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Fru talman! Jag står till Timothy Kirkhopes förfogande, som är en utmärkt pilot. Om han stöter på några problem med Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) - och jag tror inte att byrån har agerat kontroversiellt på senare tid - men om så skulle ske skulle jag vara den första att skydda honom och jag skulle stå till ert förfogande.
Detta sagt vill jag också försäkra er om att byråns reglerings- och kontrollfunktion inte kommer att omfatta några uppgifter som kräver ytterligare finansiella resurser, i den mån som dessa uppgifter finansieras med offentliga medel. Jag vill bara be parlamentet att se till att byrån har de nödvändiga resurserna så att den inte tvingas att ta ut avgifter som vore alltför höga i vissa fall, liksom Philip Bradbourn sa.
Jag anser verkligen att EASA:s meriter är positiva. Byråns åtgärdsinstrument måste naturligtvis finslipas, men vi får inte underskatta EASA:s potential för luftfarten inom EU som helhet. Som bevis för detta kan jag tala om att Marion Blakey, som är före detta handläggare vid USA:s luftfartsmyndighet FAA, besökte EASA i Köln för att diskutera ett samarbete, eftersom hon ansåg att EASA var en byrå av hög kvalitet. Det sa hon till mig personligen.
Jag lyssnade mycket noga på Arūnas Degutis kommentarer. Som jag sa har kommissionen inte ignorerat dina argument. Kommissionen kommer att bedöma den ekonomiska inverkan på flygplansmarknaden, oavsett om flygplanen definieras som komplexa eller inte, och jag vill att ni ska veta att vi har beaktat er begäran vederbörligt. Jag noterar att också ni är pilot och vi kommer inte att slutföra denna fråga utan att noggrant studera den och vidta lämpliga åtgärder. Ni gjorde rätt som stod på er.
Fru talman! Det skulle inte höra till god ton att dra ut på debatten alltför länge. Jag vill särskilt tacka parlamentet. Jag anser att vi har gjort goda framsteg när det gäller säkerheten, och liksom Reinhard Rack sa, med införandet av ett gemensamt europeiskt luftrum genom funktionella luftrumsblock. Eva Lichtenberger har rätt när hon säger att blocken är väsentliga för att skapa ett mycket mer effektivt och miljövänligt luftrum.
Därför vill jag tacka parlamentet för dess oerhört positiva arbete med denna fråga. Denna process kommer att omfatta fler skeden - allt i sinom tid - men jag tror att vi nu har en förordning som kommer att göra EU:s luftrum ännu säkrare. Jag vill återigen tacka parlamentet.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon onsdagen den 12 december 2007.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Christine De Veyrac : skriftlig. - (FR) Det gläder mig att vi nått en balanserad överenskommelse med rådet. Överenskommelsen borde göra det möjligt för oss att snabbt tillämpa texten, som definitivt är ett framsteg för EU och passagerarsäkerheten.
Nu kommer alla flygplan från tredje länder att inspekteras och de måste vara certifierade för passagerartransport inom EU, och detta är också ett framsteg för harmoniseringen av skyddet av EU-medborgarna. Detta utvidgar den process som inleddes genom EU:s svarta lista, som gör det möjligt att ge alla passagerare samma skydd oavsett vilken flygplats inom EU de använder.
Innan jag avslutar vill jag ta upp ytterligare en fråga som jag tycker är viktig. Vid antagandet nyligen av Galileo-projektet avsattes 50 miljoner euro från budgetarna för flera EU-byråer, och Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) var en av dem. Jag har alltid stått bakom Galileo-projektet eftersom det är särskilt viktigt i min region, och jag är mycket glad över att en överenskommelse har nåtts om hur det ska finansieras. Jag vill dock påpeka att vi inte kan öka en byrås befogenheter och samtidigt minska dess budget. EASA får inte påverkas av denna avgift.
| sv |
Konsumenters rättigheter (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är debatten om en muntlig fråga till kommissionen från Arlene McCarthy, för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om förslaget till ett direktiv om konsumentskydd av Arlene McCarthy - B6-0232/2009).
Arlene McCarthy: frågeställare. - (EN) Herr talman! Jag vet att kommissionsledamot Meglena Kuneva är här och jag välkomnar verkligen möjligheten att diskutera kommissionens förslag om konsumentskydd vid denna sista sammanträdesperiod under parlamentets mandatperiod, även om det är sent på kvällen.
Vi har tagit fram ett arbetsdokument och ni kommer säkert ihåg att IMCO-utskottets arbetsgrupp, som leds av mig själv som ordförande och föredragande, fattade ett beslut om att inte jäkta med detta förslag utan att fullständigt beakta alla dess konsekvenser, särskilt eftersom det har beskrivits som den mest långtgående förändringen i synen på konsumentlagstiftningen i Europa.
Utskottet har varit mycket flitigt och har hållit i en offentlig utfrågning, flera diskussioner, en presentation av konsekvensbedömningen på förslag från Malcolm Harbour och ett Internetsamråd som på bara tre veckor har fått omkring 100 svar från organisationer runtom i Europa.
Vi förde också en diskussion med företrädare från de 27 nationella parlamentet, där även kommissionsledamoten var inbjuden. Fru kommissionsledamot! Jag vet att ni och er personal är fullt medvetna om att detta är ett kontroversiellt förslag som förtjänar att ytterligare undersökas på ett antal områden.
Vi uppskattar satsningen på ett förbättrat konsumentskydd på den inre marknaden. Vi håller också med om att det finns ett behov av att förbättra relationerna mellan näringsidkare och konsumenter på den inre marknaden genom att ta bort hinder för gränsöverskridande handel, men det finns också ett behov av att försäkra konsumenterna om att de även fortsatt kan förvänta sig en hög skyddsnivå.
Under våra överläggningar, diskussioner och samråd med intressenter har vi fått flera påpekanden som gällde bristen på tydlighet och säkerhet i detta förslag. Vi uppmuntrade konsumentorganisationerna och företagsintressenterna att föra en egen dialog om hur vi kan få detta förslag att fungera. Jag vet att kommissionsledamoten har mottagit en gemensam skrivelse från företags- och konsumentorganisationer som har kopierats till alla parlamentsledamöter. Jag skulle vilja citera denna skrivelse: Där sägs följande: ”Vi anser att förslagets rättsliga tydlighet och kvalitet är mycket viktig, liksom behovet av att veta vilka konsekvenser och vilka förändringar det skulle medföra jämfört med den aktuella situationen. Vi anser att det finns en hög grad av osäkerhet när det gäller förslagets omfattning och konsekvenser, särskilt när det gäller dess inverkan på nationella rättsordningar.”
Deras frågeställningar är tydliga. Vi behöver vara tydliga i vårt slutliga förslag. Ber vi konsumenterna att ge upp några av de rättigheter som de har enligt nationell lagstiftning? Om så är fallet, vad får konsumenten i gengäld? Och om vi inte ber dem ge upp vissa avtalsrättsliga rättigheter, såsom rätten att vägra motta defekta varor i brittisk och irländsk lagstiftning, har då inte företagen 27 olika uppsättningar konsumentregler som det från början var meningen att man skulle avskaffa?
Mina kolleger och jag anser att vår främsta prioritering är att utvärdera vad detta förslag kommer att innebära för konsumenter och företag i praktiken. Därför framställs i kvällens muntliga frågor några nyckelfrågor, där vi skulle vilja samarbeta med er. Vi måste se till att dessa frågor behandlas, för att producera en fungerande uppsättning regler som främjar alla intressenter. Våra frågor fokuserar därför på detaljer inom specifika områden där vi skulle önska ett ytterligare arbete.
Vissa medlemmar i arbetsgruppen var bekymrade över fel som upptäcktes i konsekvensbedömningen och vill se mer bevis för kostnaderna för rättslig fragmentering om vi inte agerar. De vill också ha mer information om förslagets ekonomiska effekter, inte bara om de effekter som informationskraven har.
Kort sagt skulle vi vilja att kommissionen tar lite tid under den mellanliggande valperioden innan parlamentet sätts samman i juli för att genomföra följande (allt detta behandlas i den muntliga frågan): en analys av de praktiska och rättsliga inverkningarna av förslaget om konsumentskydd i varje medlemsstat, ett förtydligande av förhållandet mellan de fullt harmoniserade reglerna i direktivet och de allmänna rättelsemedel som finns tillgängliga enligt nationella avtalslagar, ett förtydligande av samspelet mellan utkastet till förslag med befintlig gemenskapslagstiftning, särskilt direktivet om otillbörliga affärsmetoder, direktivet om elektronisk handel, tjänstedirektivet, Rom I-förordningen och naturligtvis den föreslagna gemensamma referensramen. Vi vill ha ytterligare bevis i konsekvensbedömningen för att hjälpa oss att analysera och påvisa nyttan med och kostnaderna för detta förslag och de alternativ till detta som kan läggas fram.
Vi vill att ni hjälper oss och vi vill samarbeta med er för att se till att vi stöder en dialog mellan intressenter om vilka åtgärder som krävs för att uppnå ömsesidiga praktiska fördelar för såväl företag som konsumenter.
Fru kommissionsledamot! Jag anser att det är möjligt att ta fram ett fungerande praktiskt förslag som stöds av alla intressenter. Jag lovar er att parlamentsledamöterna vill fortsätta arbeta med er för att se till att vi uppnår detta och att vi förr eller senare i Europaparlamentet kan rösta igenom ett nytt direktiv om konsumentskydd.
Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag tackar Arlene McCarthy så mycket för hennes ord. Mycket har verkligen gjorts när det gäller detta direktiv. Emellertid skulle jag vilja att direktivet - som vi kommer att fortsätta arbeta med - inte bara antas, utan också tas väl emot av alla intressenter. Vi kommer inte att spara på krafterna i försöken att åstadkomma detta. Eftersom detta är vår sista sammanträdesperiod här, låt mig passa på att tacka er alla uppriktigt, särskilt Arlene i egenskap av ordförande för vårt utskott, samt Malcolm Harbour och framför allt Charlotte Cederschiöld. Jag räknar med att på ett eller annat sätt hålla kontakten, eftersom det har varit ett sant nöje att arbeta med er. Jag hoppas att detta kommer att fortsätta på något annat sätt.
Jag skulle nu vilja koncentrera mig på de kommande viktiga stegen för direktivet, eftersom jag anser att detta direktiv är mycket viktigt för oss alla. Vi behöver det här direktiv för 2000-talets inre marknad. Innan förslaget lades fram genomförde kommissionen en jämförande rättsstudie som kallades ”Compendium” och som omfattade medlemsstaternas lagar för införlivande av konsumentdirektiven under granskning. Kommissionen går nu igenom förslagets olika bestämmelser mer i detalj med medlemsstaterna för att de bättre ska förstå den praktiska inverkan på den nationella lagstiftningen.
Min administration håller på att utarbeta en tabell som syftar till att illustrera förslagets effekt på konsumentskyddets nuvarande nivå inom EU. Tabellen kommer att omfatta dessa bestämmelser (till exempel längden på ångerrätten och den rättsliga garantin) för vilka det är möjligt att bedöma huruvida förslaget kommer att föra med sig en definitiv ökning eller minskning i de olika medlemsstaternas konsumentskydd. Tabellen ska vara tillgänglig senast i slutet av maj.
Enligt förslaget ska medlemsstaterna kunna behålla allmänna avtalsrättsliga kompensationer för felaktiga varor, förutsatt att de rättsliga kraven för tillämpningen av denna kompensation skiljer sig från de krav som gäller för den kompensation som regleras i förslaget. Jag är medveten om att detta samspel mellan förslaget och nationella allmänna avtalsrättsliga åtgärder skulle kunna göras klarare i texten. Detta innebär att åtgärder såsom rätten att vägra motta defekta varor i Storbritannien eller skyddet för dolda fel i Frankrike (”garantie des vices cachés”) skulle kunna behållas. Emellertid är jag också beredd att överväga alternativ varmed delar av dessa nationella åtgärder skulle kunna införlivas i förslaget, om en sådan lösning skulle föredras av rådet och parlamentet.
Förslaget kompletterar direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Medan direktivet om otillbörliga affärsmetoder skyddar konsumenterna kollektivt mot tvivelaktiga affärsmetoder från bedrägliga handlares sida, får konsumenter som sluter avtal med en handlare genom förslaget till direktiv om konsumentskydd individuella avtalsvillkor som de kan genomdriva vid en tvistemålsdomstol. När det gäller tjänstedirektivet och e-handelsdirektivet, kommer informationskraven i dessa direktiv att gälla utöver kraven i förslaget och dessa kommer också att ha företräde om de står i konflikt med förslaget.
När det slutligen gäller Rom I-förordningen, görs det i ingressen till förslaget tydligt att förslaget inte påverkar förordningen. Den nationella lagstiftning som gäller konsumentavtal inom ramen för förslaget till direktiv kommer alltså att fastställas enbart genom förordningen.
Vid utarbetandet av förslaget tog kommissionen intryck av resultaten inom den gemensamma referensramen (CFR), till exempel när det gäller svarta listan över oskäliga avtalsvillkor, reglerna om ”dubblettprodukter” och leveranser, samt en effektivisering av kraven på förhandsinformation.
Inför framtiden kommer det vara viktigt att säkra samstämmigheten mellan den gemensamma referensramen och direktivet om konsumentskydd. Med tanke på att den gemensamma referensramen kommer att vara ett projekt på längre sikt, måste vi se till att de slutliga definitionerna och reglerna i direktivet om konsumentskydd införlivas i den del av den gemensamma referensramen som behandlar konsumentavtal.
Förslaget till direktiv om konsumentskydd föregicks av en grundlig konsekvensbedömning. I konsekvensbedömningen fastställdes också den administrativa börda som skulle tillkomma till följd av de föreslagna förändringarna, och denna jämfördes med kostnaden för efterlevnad för handlare som säljer till andra medlemsstater till följd av fragmenteringen av konsumentskyddsreglerna och Rom I-förordningen. Bedömningen visade att en fullständig harmonisering av de centrala konsumentskyddsreglerna skulle ha mycket positiva effekter för den inre marknadens integrering och för konsumentförtroendet. Under lagstiftningsprocessens inledande skeden verkade det som om ytterligare fakta och ökad förståelse för konsumenternas beteende och preferenser i fråga om försäljningsåtgärder skulle kunna vara värdefull. Jag avser att inom kort inleda en kvalitativ undersökning i denna fråga med syfte att samla in fakta genom grundliga intervjuer med konsumenter och handlare. Resultaten av denna undersökning bör finnas tillgängliga under det tredje kvartalet 2009.
Kommissionen är fast besluten att under lagstiftningsprocessen upprätthålla en konstruktiv dialog - och detta är mitt politiska åtagande till er - med de intressenter som mest påverkas av förslaget till direktiv. Därför kommer jag att samla intressenter bland konsumenter och företag till ett gemensamt sammanträde i juni 2009 för att förtydliga delar av förslaget och för att ytterligare diskutera förslagets viktigaste aspekter. Parlamentet kommer att hållas informerat.
Jag skulle bara vilja tillägga att jag förra veckan träffade alla konsumentorganisationer inom ramen för den europeiska konsumentorganisationen (BEUC) och att vi diskuterade denna fråga igen. Två dagar senare kom minst tio företrädare från det brittiska överhuset för att diskutera detta direktiv i Bryssel. Det är ett mycket gott tecken på att intresset för konsumentpolitiken ökar, vilket är bra för den inre marknaden.
Malcolm Harbour: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Först av allt ett varmt tack till Meglena Kuneva för hennes arbete med konsumentfrågorna, eftersom detta är sista gången som vi under den här mandatperioden har möjlighet att diskutera med henne. Fru kommissionsledamot! Jag för min del och hela utskottet, förmodar jag, har verkligen uppskattat ert intensiva engagemang.
Jag vet att det kanske var något nedslående för er att vi inte kunde göra en grundlig översyn av detta förslag och få det till första behandlingen före mandatperiodens slut. Men jag tror att historien kommer att utvisa att vi har gjort rätt. Genom det arbete som på ett mycket bra sätt leddes av Arlene McCarthy - genomgång av konsekvensbedömningen, ifrågasättande av de olika punkterna - var det möjligt att öka medvetenheten i förslaget, och vi har också fått många fler personer engagerade, såsom ni själv angav.
Det förefaller mig - och här är de centrala punkter som jag ville ta upp under den korta tid som står till buds kväll - att en viktig sak som saknas i detta förslag är den generella strategiska ram som kommissionen vill följa i utvecklingen av konsumentregelverket.
I detta förslag behandlas varor, men vid slutet av året, innan förslaget är färdigbehandlat, ska vi ha tjänstedirektivet färdigt och det finns många frågor för konsumenterna i samband med detta. Vi vet att ni undersöker frågor såsom digitala produkter, paket, resor och så vidare.
Vi behöver se vad ni avser att göra med detta varupaket som en del av en bredare strategi som handlar om i vilken riktning konsumentregelverket ska utvecklas. Detta är mycket viktigt. Det behöver utarbetas med framtiden i åtanke, det behöver vara en del av en övergripande process. Detta är en av de saker som jag är något kritisk mot i den strategi som man hittills har valt. Jag hoppas att vi kommer att kunna göra framsteg med detta.
Jag var mycket glad över att ni nämnde överhuset eftersom jag också skulle ta upp detta. Vi har försäkrat dem om att deras rapport kan ge ett viktigt bidrag till resultatet, med hänsyn till den tid vi har tillgänglig. I slutändan ser vi fram emot ett synnerligen bra resultat för EU:s konsumenter och för den inre marknaden.
Jacques Toubon: (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill tala om Arlene McCarthys och Diana Wallis arbetsdokument. Med tanke på nästa parlament tar man i arbetsdokumentet upp de frågor som väcks genom detta förslag om maximal harmonisering. Man betonar även risken för att vissa länder kommer att märka ett försvagat skydd för sina egna konsumenter.
Å andra sidan gör kommissionen rätt när den vill öka handeln över gränserna, som är onormalt låg för en inre marknad. Arlene McCarthy har redan gått igenom bakgrunden och jag kommer därför inte att ta upp det, men jag hoppas att ni tillåter mig att ge kommissionen några råd.
För det första hoppas jag att Meglena Kuneva kommer att fortsätta sitt arbete, och jag hoppas att hon kan få ett förslag till övergripande direktiv godkänt. Men ni kommer endast att uppnå detta om ni för det första mycket noggrant analyserar följderna för all nationell lagstiftning (något som inte har gjorts), för det andra positionerar förslaget mycket noggrant i förhållande till befintliga och föreslagna bestämmelser, direktiv och överenskommelser på EU-nivå (något som inte har gjorts), för det tredje mycket noggrant föreskriver att vissa principregler, t.ex. om dolda fel, är garanterade (något som inte har gjorts), och för det fjärde indikerar - och detta är den viktigaste punkten - vilken skyddsnivå som kommer att uppnås när direktivet genomförs och inte bara vilka bestämmelserna kommer att vara.
I detta hänseende är förslaget inte vad man skulle kalla ett tydligt dokument. Men det är just harmonisering som ökar skyddsnivån vi behöver. I korthet har ni varit ganska förhastad. Mitt råd är att ni bör ta er tid att presentera alla argument som ger er möjlighet att helt och hållet övertyga regeringarna och Europaparlamentet.
Charlotte Cederschiöld: Nu finns utrymme för förbättringar i konsumentreglerna. Förhandlingarna har inte startat, parlamentet har inte yttrat sig och medlemsstaterna är i början av diskussionen. Vi behöver full harmonisering på konsumentområdet.
Jag får plats med tre punkter här som jag tycker är angelägna att få in. 1. En tydligare omfattning av direktivet. 2. En vara med ursprungsfel kan i dag ges tillbaka inom två år; det bör vara tre år. 3. Ångerrätten bör sättas till ett år, det ger ökat konsumentskydd i de flesta medlemsstater. Klara och tydliga regler och ett högt konsumentskydd gynnar konsumenter och näringsidkare. Oklara regler är till nackdel för seriösa näringsidkare och små och medelstora företag. Rådet och parlamentet bör nu få in dessa tre centrala punkter i ett fullt harmoniserat förslag.
Eftersom det är min sista debatt med Meglena Kuneva vill jag tacka för ett oerhört trevligt samarbete.
Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Inledningsvis vill jag svara Malcolm Harbour. Det är tydligt varför vi behöver ta itu med frågan om tjänster, och tjänster är definitivt en mycket viktig del av konsumentstrategin för 2007-2013. Det råder ingen tvekan om att EU:s ekonomi är en tjänsteekonomi.
När det gäller frågan om varför vi inte till exempel behandlar digitalt innehåll och undantar detta från förslagets tillämpningsområde, kan jag meddela att frågan om konsumentskydd med avseende på digitala innehållstjänster togs upp under samrådet om grönboken. Flera intressenter, särskilt konsumentorganisationer, anser att denna fråga är viktig. Emellertid gav det upphov till allvarlig oro bland företagen, och flera samtalspartner menade att en noggrann analys krävdes på grund av frågans komplexa karaktär.
Därför kommer kommissionen att genomföra en undersökning för att bedöma problemets omfattning och i vilken utsträckning konsumenter lider skada på grund av att digitalt innehåll inte omfattas. Jag skulle vilja behandla digitala frågor nästa gång, med mycket välgrundade argument.
Jag vill inte slösa med vare sig parlamentets tid eller konsumenternas och företagens tid, så låt mig bara informera er om att jag i morgon, tillsammans med kommissionsledamot Viviane Reding, kommer att presentera den digitala guiden. Det är en mycket praktisk guide som grundas på befintlig lagstiftning - omkring 20 direktiv - och som utgör en typ av kompendium där det anges vad vi kan göra just nu för att genomdriva våra rättigheter. Ibland är det viktigaste hur vi genomför lagstiftningen.
När det gäller Jacques Toubons kommentarer bör jag säga att medlemsstaterna enligt förslaget kommer att kunna behålla allmänna avtalsrättliga åtgärder för felaktiga varor, och detta innebär att åtgärder såsom rätten att vägra motta defekta varor i Storbritannien eller skyddet för dolda fel i Frankrike kan behållas.
Ibland behöver vi lägga ned mer tid på att förklara innehållet i ett direktiv, och det är vad mina kolleger gör i rådet. Åtminstone behöver vi tydliggöra vad vi menar i den ena eller den andra texten, och det är på detta stadium som vi tydligt kan avgöra frågor där det finns en osäkerhet.
Kommissionen går nu igenom förslagets olika bestämmelser mer i detalj tillsammans med medlemsstaterna för att öka förståelsen för den praktiska inverkan på den nationella lagstiftningen, precis som ni, herr Toubon, och parlamentet ville. Vi kommer inte att spara på krafterna när det gäller att tydliggöra allt detta. Detta är en rättslig text, det är en civil text, och bara översättningen av denna rättsliga text är i sig självt en riktig utmaning. Därför kommer vi att förklara ytterligare och upprätthålla det goda samarbetet med rådet, och med parlamentet, i denna fråga.
Tack igen för er senaste kommentar, fru Cederschiöld. Jag kommer att beakta era förslag. Ni har rätt i att vi håller på att förhandla om direktivet Jag har lyssnat mycket noga, men låt mig säga klart och tydligt att det finns en punkt där jag inte kommer att kompromissa och det är när det gäller den fullständiga harmoniseringen.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Zita Pleštinská : skriftlig. - (SK) Nivån på konsumentskyddet skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Under IMCO-utskottets utfrågning rapporterade företrädare för frivilliga konsumentskyddsgrupper från de gamla medlemsstaterna inte några ekonomiska problem. Konsumenterna betalar ofta för tjänsterna från dessa konsumentgrupper innan de fattar beslut om ett köp. På så vis kan dessa organisationer förbli oberoende.
Konsumentorganisationerna i Slovakien får 152 000 euro för att finansiera sin verksamhet. Jag orolig för att ett sådant ynkligt belopp avskräcker organisationerna från att kämpa för konsumenternas rättigheter.
Efter utvidgningen av EU har det blivit ännu svårare och mer invecklat att vara konsument. En lång rad frågor berör konsumenterna direkt, allt från att en köpt vara ska vara i felfritt skick, förtroende för transaktioner till näthandel och annonsering. Eftersom många av dessa frågor sträcker sig över de enskilda ländernas gränser behöver vi en harmoniserad lagstiftning och intensiva insatser för att skapa en förebyggande medvetenhet som ger oss tillräcklig självkännedom så att vi inte blir ett redskap i händerna på erfarna företag. Av den anledningen bör konsumenterna veta hur de använder portaler som ger aktuell information, t.ex. Rapex om farliga produkter, Solvit om den inre marknaden, Dolceta om ekonomisk medvetenhet och många fler. Konsument Europa och Europakalendern kan även hjälpa konsumenterna i stor utsträckning.
Kommissionsledamot Meglena Kuneva! På kommissionens vägnar måste ni utmana de nya medlemsstaterna, så att de framför allt inte underskattar konsumentskyddet genom att inte ge konsumentorganisationerna tillräckligt stöd.
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
Bortfallna Skriftliga förklaringar (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
24. Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utslagning (
Före omröstningen:
Marie Panayotopoulos-Cassiotou: föredragande. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har nått en överenskommelse med rådet och kommissionen om ändringsförslagen 37 och 52. Kompromissen gäller finansieringen av små icke-statliga organisationer respektive maximinivån i finansieringen av icke-statliga organisationer. Kommissionen och rådet har kommit överens om att foga ett uttalande till överenskommelsen i första behandlingen. Jag skulle vilja fråga kommissionsledamoten, som jag inte ser här, men han gjorde tillkännagivandet i går kväll under diskussionen. Han presenterade det uttalande som hör till överenskommelsen ... Jag vet inte om det finns någon här som vill presentera överenskommelsen för kommissionens räkning. I vilket fall som helst skulle jag vilja be mina kolleger, förutsatt att de håller med om detta uttalande, att rösta för betänkandet så att vi kan gå vidare med omröstningen i första behandlingen.
| sv |
7. Allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (
Michael Cashman: föredragande. - (EN) Herr talman! Parlamentet gav mig ett mandat att förhandla med de andra institutionerna om detta viktiga ärende. Jag måste tyvärr meddela att förhandlingarna inte har varit produktiva. Därför är min rekommendation till parlamentet i dag att vi inte röstar och att vi hänvisar beslutet om detta viktiga ärende till nästa parlament, eftersom jag förväntar mig att kommissionen kommer att lägga fram ett nytt förslag i höst.
Andris Piebalgs: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Kommissionen noterar parlamentets beslut att skjuta upp omröstningen om den lagstiftningsresolution som åtföljer Michael Cashmans betänkande till nästa parlamentsperiod. Kommissionen respekterar helt parlamentets beslut men tror inte att en omröstning som avslutning på parlamentets första behandling skulle bakbinda händerna för nästa parlament. Därför kommer kommissionen att ompröva sitt förslag först efter det att den lagstiftande myndighetens två grenar har antagit sina ståndpunkter. Kommissionen avser dock att under tiden fortsätta eftersträva en konstruktiv dialog med båda institutionerna och bekräftar sin vilja att försöka nå en kompromiss med parlamentet och rådet.
Michael Cashman: föredragande. - (EN) Herr talman! Detta visar varför det är mycket viktigt att nästa parlament utövar alla de rättigheter som det har. En dialog innebär att varje institution måste lyssna. Hittills lyssnar ingendera av institutionerna på parlamentet. Därför bör vi inte hålla omröstningen utan i stället helt och hållet överlåta avgörandet åt nästa parlament.
(Applåder)
Talmannen: Jag är inte säker på om gratulationerna är på sin plats för Michael Cashman. Jo? Då gratulerar vi honom.
| sv |
Utvecklingen av gemenskapens järnvägar - Behörighetsprövning av lokförare - Rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
betänkandet av Georg Jarzembowski, för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén, om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/14/EG om tilldelning av infrastrukturkapacitet och uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur (PE-CONS 3635/2007 - -, och
betänkandet av Gilles Savary, för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén, om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om behörighetsprövning av lokförare som är nödvändig för framförandet av lok och tåg på järnvägssystemet i gemenskapen (PE-CONS 3636/2007 - - och
betänkandet av Dirk Sterckx, för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén, om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om tågresenärers rättigheter och skyldigheter (PE-CONS 3637/2007 - -.
Georg Jarzembowski : föredragande. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I kväll kan vi alla vara nöjda över järnvägspaketets totala resultat. Som föredragande för framstegen med gemenskapens lagstiftning när det gäller utvecklingen av järnvägen är jag kanske inte särskilt nöjd, men när vi ser på de resultat som har uppnåtts beträffande resenärers rättigheter, i synnerhet kompensationsbetalningar för tågförseningar och den alleuropeiska certifieringen av lokförare, kan vi på det hela taget känna oss nöjda.
Jag vill börja med att diskutera mitt eget betänkande. Den positiva nyheten är att från och med den 1 januari 2010 ska de nationella järnvägsnäten öppnas för att kunna nyttjas av samtliga järnvägsföretag som bedriver internationell persontrafik, utan diskriminering, oavsett om företagen är statliga eller privata. Detta kommer slutligen att åstadkomma en gemensam europeisk marknad för gränsöverskridande persontrafik och öppna vägen för fler erbjudanden genom en stor mängd järnvägsföretag till förmån för konsumenterna. Vi förväntar oss att järnvägsföretagen verkligen drar nytta av dessa nya möjligheter och att de erbjuder konsumentvänliga och konkurrenskraftiga tjänster, särskilt i förhållande till kostnaderna för flygresor.
Om detta lyckas har vi en möjlighet att vitalisera den gränsöverskridande järnvägstrafiken. Och det är här som man kan säga att jag följer upp den förra debatten, för vi kommer då även att kunna minska miljöföroreningarna i EU.
Ett otillfredsställande resultat av förlikningsförfarandet är att rådets kraftiga invändningar gjorde det omöjligt att också avreglera de nationella järnvägsnäten för nationella järnvägstjänster, vilket innebär att EU:s inre marknad för järnvägstjänster förblir ofullständig. Uppriktigt sagt beror detta emellertid på den omröstning som vi själva höll här i parlamentet den 18 januari i år. Majoriteten av ledamöterna röstade för att man också skulle öppna nätverken för nationella järnvägstjänster, men vi nådde inte den erforderliga kvalificerade majoriteten om 393 röster den torsdagen.
Under förlikningsförfarandet lyckades parlamentet ändå se till att man i det nya direktivet kräver att kommissionen ska lägga fram en rapport senast den 31 december 2012, där den även ska föreslå åtgärder för att öppna persontrafikmarknaden ännu mer. För att undvika missförstånd vill jag be vice ordförande Jacques Barrot att upprepa sitt löfte om att lägga fram en rapport senast den 31 december 2012, och att vidta ytterligare åtgärder för att öppna järnvägsmarknaden.
Parlamentet och rådet nådde också en överenskommelse om att vi definitivt skulle begränsa avregleringen av nätverk för gränsöverskridande tjänster om det skulle äventyra de offentliga och regionala persontrafiktjänsternas ekonomiska jämvikt. Detta får emellertid inte leda till någon form av protektionism, dvs. att en järnväg försöker skydda sig från konkurrens. En begränsning är endast möjlig om en nationell regeringsmyndighet, på grundval av en objektiv ekonomisk analys, bekräftar att en avreglering skulle äventyra regionala persontrafiktjänster.
Tyvärr råkade en ytterligare restriktion smyga sig in under förfarandet, nämligen den att en medlemsstat har möjlighet att införa en avgift till förmån för den offentliga persontrafiken och lokala tjänster. Parlamentet lyckades faktiskt begränsa avgiften så att intäkterna från denna inte får vara högre än vad som verkligen är nödvändigt för att de offentliga järnvägstjänsterna ska kunna utföras. Jag hoppas ärligt talat att medlemsstaterna - bortsett från ett land, och även där hoppas jag att så inte kommer att bli fallet - i själva verket aldrig drar nytta av möjligheten att begränsa nätverkens avreglering.
I vilket fall som helst hoppas jag att medlemsstaterna kommer att genomföra direktivet utan dröjsmål och att vi kommer att kunna erbjuda fler internationella persontrafikstjänster här i Europa och ge våra invånare en möjlighet att nyttja järnvägen, snarare än flyget, när de reser utomlands.
Jag vill nu säga ett par ord på min kollega Elisabeth Jeggles vägnar. Hon är tyvärr frånvarande på grund av sjukdom. Först och främst vill Elisabeth Jeggle tacka Gilles Savary för det nära samarbetet mellan skuggföredragandena när det gäller det tredje järnvägspaketet och framföra att hon också är mycket nöjd med resultaten beträffande certifieringen av lokförare.
Vi har slutligen lyckats se till att det kommer att finnas ett enhetligt europeiskt körkort för lokförare. Det är nämligen ingen vits att avreglera nätverken om tågen blir tvungna att stanna vid gränserna för byte av lokförare. Vi vill ha en europeisk inre marknad. Vi vill ha europeiska godståg - på detta område har nätverken redan avreglerats - och nu vill vi också att internationella tåg för persontrafik ska kunna bedriva verksamhet utan hänsyn till de nationella gränserna, för vi vill ha effektiva järnvägstjänster. I detta hänseende är införandet av ett europeiskt körkort för lokförare en fråga av central betydelse. Här kan vi verkligen vara nöjda med vår lagstiftning.
Jag vill emellertid påpeka att detta är en fråga som inte bara är av vikt för lokförarna utan också för alla de som ansvarar för säkerheten inom persontågtrafiken. Som ni vet kan ett plan inte lyfta om det inte finns tillräckligt med flygpersonal ombord, eftersom de är ansvariga för resenärernas säkerhet i händelse av en nödsituation. På liknande sätt behöver vi också konduktörer och andra individer på tågen. Vi talar inte om restaurangvagnskocken, utan om tågpersonal som t.ex. konduktörer och andra personer med ansvar för resenärernas säkerhet. Här har vi och föredraganden gemensamt lyckats övertyga kommissionen om att åta sig att lägga fram en rapport två och ett halvt år efter att direktivet har trätt i kraft. Rapporten ska behandla möjligheten att införa en enhetlig europeisk certifiering även för denna personal, för att se till att det inte heller förekommer några säkerhetsbrister på området för internationella järnvägstjänster. Lokförare och annan personal måste få en ordentlig utbildning.
Vi är nöjda över att detta körkort för lokförare också innebär ett steg framåt för lokförarnas rörlighet, eftersom de lokförare som innehar ett europeiskt körkort också är fria att byta arbetsplats inom EU om de så önskar. Vi är emellertid rättvisa, och därför har vi gemensamt säkerställt att om en person utbildas inom ett järnvägsföretag och sedan frivilligt flyttar till ett annat företag så har det företag där utbildningen ägde rum rätt till ersättning för utbildningskostnaderna.
Jag kan på Elisabeth Jeggles vägnar säga att vi är mycket nöjda med resultatet. Det har varit ett gott samarbete och hon uppmanar parlamentet att godkänna paketet i dess helhet.
Gilles Savary : föredragande. - (FR) Herr talman! Låt mig först säga att jag delar den allmänna tillfredsställelsen med det här järnvägspaketet.
Vi har åstadkommit mycket. När vi började hade vi fyra texter och nu har vi tre. Vi började arbeta 2004 och nu är det september 2007. Med andra ord har vi tagit mjölktåget och inte TGV. Resan har varit lång, men nu har vi kommit fram till slutstationen. Att vi lyckades tror jag först och främst beror på den stora beslutsamhet som parlamentets ledamöter har visat och det faktum att vi alla drog åt samma håll. Jag syftar särskilt på alla parlamentsgrupperna och de tre föredragandena, som är med oss här i dag, men alla, inklusive skuggföredragandena, som har medverkat ska ha en eloge.
Vi står också i skuld till Europeiska kommissionen, och jag vill tacka kommissionsledamot Jacques Barrot och hans kolleger för deras samarbete i svåra skeden, för förlikningsförfarandet var oerhört besvärligt och oddsen verkade vara emot oss.
Vi står också i tacksamhetsskuld till det tyska ordförandeskapet och den tyska federala transportministern Wolfgang Tiefensee, som har gjort stora personliga insatser. Han har deltagit i ett antal förlikningssammanträden och jag tror inte att vi hade haft det här järnvägspaketet i dag om han inte hade varit fast besluten att lyckas. Jag tänker särskilt på den mest problematiska texten, nämligen förslaget om resenärernas rättigheter. I detta sammanhang vill jag också framhålla det arbete som Dirk Sterckx har gjort.
Att det finns ett sådant motstånd mot tågresenärers rättigheter är lite märkligt. Det stämmer att järnvägar skiljer sig från vägar genom att de fjärrstyrs. Det stämmer också att förseningar ibland får en dominoeffekt och det stämmer att säkerheten måste sättas högst och att tågen kan försenas av helt rimliga skäl. Icke desto mindre ligger vi decennier efter flygtransporterna i det avseendet, och det hinder som vi har stött på är den oerhörda konservatismen i den europeiska järnvägsvärlden: dess oerhörda motstånd mot passagerarnas rättigheter - som vi till slut kom förbi genom att gå med på undantag som kan medföra att genomförandet sker om 15 år, omkring 2023.
Så vi kan visserligen vara stolta över den här texten, men vi har inte så mycket att skryta om när det gäller tidplanen. Det är verkligen inte tillräckligt att införa passagerarrättigheter med en möjlig 15-årig tidshorisont om vår strävan är att utveckla järnvägsresandet - och det är det vi vill i dag.
Jag måste säga att jag personligen också gläder mig åt införandet av ett europeiskt körkort för lokförare - vilket är vad ”behörighetsprövning av tågpersonal” betyder. Det är en lite komplicerad fråga. Georg Jarzembowki beskrev detaljerna ganska väl och jag anser att det som vi har på bordet är resultatet av ett utmärkt arbete från parlamentets ledamöter inom alla politiska grupperingar. Jag är tacksam mot Georg Jarzembowkis grupp, som inte alltid tar så öppen ställning i de här frågorna men som har varit särskilt stödjande i det här fallet. Jag vill gärna tro att det som vi har uppnått blir till ett gott exempel eftersom det är frukten av en dialog mellan båda sidorna och branschen i fråga. Det är faktiskt ett exempel som man kan framhålla för dem som tvivlar på att Europeiska unionen har kapacitet att vara en union för sina medborgare. Jag tycker att det förtjänar att offentliggöras.
Låt mig också säga att jag fäster stor vikt vid det åtagande som vi har gjort - ett åtagande som Europaparlamentet har fått till stånd - om tågpersonal med ansvar för säkerheten. Dessa människor är inga lokförare men räddar ändå liv, eftersom det är deras jobb att göra det på tågen och det är mycket viktigt att det finns ett system för certifiering av dem, även om det naturligtvis blir på en annan nivå än för förarna. Jag hoppas således att klausulen med detta åtagande, som vi lyckades få med, kommer att gå igenom.
När det slutligen gäller att öppna och avreglera järnvägsnäten anser jag att vi måste börja med att acceptera att andras tåg kör på vårt territorium om vi menar allvar med att skapa en järnvägskultur som omfattar hela Europa. Det är oundvikligt att det blir så.
För min del förespråkar jag en successiv strategi. Alla kommer inte att uppnå samma beredskap, och även när vi har antagit våra imponerande direktiv kommer det dessutom att finnas hela länder som ändå inte vill öppna sina nät. Jag tänker på Irland här, som inte har några internationella linjer, och möjligen också på Finland som i viss utsträckning är en slutstation och skulle vara mer benäget - med all rätt - att öppna sitt nät för Ryssland. Jag tänker också särskilt på alla de länder som har annorlunda lastprofiler och spårvidder.
Med andra ord är den stora och första utmaningen när vi talar om att skapa en järnvägskultur som omfattar hela Europa driftskompatibilitet, och det är det vi måste inrikta våra ansträngningar på de närmaste åren. För att skapa denna europeiska järnvägskultur kommer det naturligtvis att krävas direktiv om avreglering, men vi måste börja med att investera i näten för att göra teknisk driftskompatibilitet möjlig. Det betyder inte så mycket om marknaden mellan Frankrike och Spanien öppnas för konkurrens, för så länge vi har olika spårvidder kan vi inte öka vare sig gods- eller passagerartrafiken.
Betänkandet om behörighetsprövning av lokförare kan i vissa avseenden betraktas som ett betänkande om driftskompatibilitet. Det som krävs är en social driftskompatibilitet som gör att förare från olika länder ser sig som européer snarare än medborgare i en viss stat. Jag tror att om vi kan komma bort ifrån nationella kulturer inom järnvägen så kan vi se till att järnvägen får en framtid. Det är en viktig uppgift när väg- och flygtrafiken fortsätter att växa.
Dirk Sterckx : föredragande. - (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är medveten om att mitt betänkande var det mest komplicerade av de tre och att denna var den svåraste nöten att knäcka, som Gilles Savary säger. Jag tycker att vi totalt sett kom fram till en hedervärd kompromiss i våra diskussioner med rådet. Jag vill tacka alla inblandade, särskilt skuggföredragandena, Saïd El Khadraoui, Reinhard Rack, Roberts Zîle med flera och förlikningskommitténs ordförande Alejo Vidal-Quadras Roca, som jag tycker ledde förhandlingarna mycket skickligt, och naturligtvis också det tyska ordförandeskapet, som Gilles Savary redan har nämnt. Jag anser att Wolfgang Tiefensee och hans folk har lagt ned mycket hårt arbete på det här och att de var oerhört övertygande i rådet. Ett tack ska också gå till kommissionens folk, kommissionsledamöterna och deras avdelningar, för jag tycker att vi fick mycket hjälp därifrån också.
Vad har vi då åstadkommit? En hedervärd kompromiss, som jag just sa. Jag tycker att parlamentet har fått in några viktiga punkter här. För det första har vi grundläggande rättigheter för alla tågresenärer, vilket inte alls var något mål för oss i början. Dessa grundläggande rättigheter omfattar garanterad personlig säkerhet, järnvägsföretagens ansvar för sina passagerare, bagage, de tjänster de tillhandahåller och försäkring, samt att funktionshindrade har rätt att resa, utan diskriminering. Jag tycker att vi här har tryggat någonting mycket viktigt för alla tågresenärer, nämligen att alla tågresenärers personliga säkerhet ska garanteras. Det är garantier som järnvägsföretagen måste ge alla från slutet av 2009.
Den andra viktiga punkten är enligt min uppfattning att vi har gjort skillnad där det hade betydelse, inte mellan internationell och nationell trafik, utan mellan långdistanstrafik och lokaltrafik. Med andra ord har vi på grundval av objektiva data på en gemensam europeisk marknad sagt att ni måste göra dessa saker för de här passagerarna, men de andra kan vi inte göra något för, så vi gör en annan åtskillnad än mellan nationellt och internationellt. Det tycker jag inte är utan betydelse. För långdistansresorna har vi tryggat ett system för ersättning och hjälp vid förseningar, som också omfattar människor som dagligen drabbas av förseningar, till exempel pendlare och människor med säsongskort. Vi har assistans till funktionshindrade på stationerna och ombord på tågen, alltid på långdistanssträckorna och förhoppningsvis så snart som möjligt för alla passagerare, och vi har bestämmelser om hur klagomål ska hanteras i direktivet. Vi har skilt mellan stads-, förorts- och regionaltrafik med möjlighet till undantag, men endast när dessa har fastställts av medlemsstaterna och på villkor att de granskas av kommissionen. Jag tycker inte att det är oviktigt att medlemsstaterna kan säga att de skiljer mellan regionala rutter på grundval av egna kriterier. Vi har satt upp ett par mycket specifika regler här.
Detta anser jag att Europaparlamentet har åstadkommit. Jag började med att göra mitt bästa för att övertyga kommissionen att överge sin ursprungliga åtskillnad mellan internationellt och nationellt och sedan lyckades vi övertyga rådet att göra detsamma. Det första var lättare än det andra, måste jag säga. Vi stötte på mycket motstånd i rådet, men vi lyckades styra en hel del saker åt det håll vi ville. Men vi har varit tvungna att gå med på en långsammare process än vi egentligen hade velat ha, till exempel bestämmelsen om ett femårigt undantag för långdistanssträckor som kan förlängas två gånger. Men detta undantag kommer ju bara att vara tillåtet om medlemsstaterna och järnvägsföretagen kan motivera det gentemot Europeiska kommissionen. Det är viktigt att ett undantag måste motiveras, inte bara är tillåtet.
Sammanfattningsvis anser jag att vi kommer att ha gjort betydande framsteg i slutet av 2009. Grundläggande rättigheter. Vi håller på att dra igång en debatt som järnvägsföretagen och tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna inte kan slingra sig undan längre. De måste börja, de måste äntligen börja tala med passagerarna, brukarna, om vilka rättigheter de har och hur de ska garantera dessa rättigheter. Jag tror att det kommer att bli en mycket segdragen debatt. Av ett antal skäl är järnvägsföretagen inte alltid de snabbaste, i en del fall inte bara på grund av sin historia och företagskultur utan också eftersom vi talar om stora investeringar här, och de tar tid. Jag ansåg att parlamentet måste ta hänsyn till detta också. Hur som helst kan nu järnvägsföretagen och medlemsstaterna inte längre undvika att tala om kvalitetsförbättringar och bättre kundservice.
Jag anser att det tredje paketet generellt sett är ett välkommet steg på vägen mot en europeisk järnvägsmarknad. En öppen marknad, en dynamisk marknad där olika aktörer konkurrerar om kunderna, vilket innebär att de också måste ta hand om sina kunder. Jag anser att mitt betänkande om resenärernas rättigheter bidrar till detta. Parlamentets ståndpunkt har varit att i princip alla som använder järnvägen objektivt sett ska behandlas lika. Jag anser att Gilles Savarys betänkande om behörighetsprövning av lokförare är ett viktigt steg i rätt riktning. På en öppen marknad behöver man sådant för att se till att tågen kan gå överallt och att gränserna inte längre är något hinder. Det är synd att vi inte gjorde det vi borde ha gjort i samband med Georg Jarzembowskis betänkande och marknadstillträdet. Att vi fortsätter att skilja mellan internationellt och nationellt och inte gör samma saker för de inhemska järnvägstransporterna som för de internationella, nämligen öppnar marknaden och ger aktörerna i den berörda infrastrukturen så stora chanser som möjligt. Jag anser att parlamentet har missat någonting här, missat tåget kanske jag skulle säga. Vi vet alla varför. Jag vet inte om vi hade lyckats i rådet, men det är synd att vi inte baxade det här hela vägen, som britterna så väl uttryckte saken.
Jag anser att parlamentet har gjort vad det kan, herr talman. Vi drev på rådet hårt för att få det att gå vidare, så långt som möjligt. Skulle vi ha velat uppnå mer? Naturligtvis, men jag hoppas att majoriteten i kammaren accepterar att parlamentet framför allt behövde få ett beslut här, att vi har uttömt alla våra möjligheter i förlikningsförfarandet och att vi har gjort vissa framsteg i fråga om den europeiska järnvägsmarknaden som är viktiga både för den resande allmänheten och för unionens ekonomi.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den 19-20 juni 2007 kom förlikningskommittén äntligen fram till en överenskommelse, efter långa och hårda förhandlingar, i synnerhet om resenärernas rättigheter. Överenskommelsen återspeglade naturligtvis bemödanden från alla institutionerna, men Europaparlamentet bidrog i betydande omfattning till att driva fram detta tredje järnvägspaket. Så jag vill tacka Alejo Vidal-Quadras, som ledde er delegation, liksom föredragandena Georg Jarzembowski, Dirk Sterckx och Gilles Savary och ordföranden och ledamöterna i transportutskottet, som följde de här frågorna noggrant och lyckades få till stånd reella framsteg i texten till rådets gemensamma ståndpunkt, särskilt i fråga om resenärernas rättigheter.
Det gläder mig att den paketlösning som parlamentet och kommissionen har valt blev en framgång. Den har gjort det möjligt för oss att få dessa båda texter antagna bara två och ett halvt år efter det att kommissionen tog fram förslagen - trots att antalet medlemsstater praktiskt taget har fördubblats under tiden. Herr talman! Jag måste medge att det var parlamentets ihärdighet som ledde till att den ändrade förordningen om kollektivtrafik på järnväg och väg kunde antas parallellt. För två år sedan var det inte alls självklart att vi skulle komma så här långt. Jag vill tacka parlamentet.
Nu skulle jag kort vilja beskriva vad som har uppnåtts i fråga om var och en av de tre texterna. Låt mig börja med öppnandet av marknaden för internationell passagerartrafik med järnväg. På förlikningsstadiet var det två frågor som dominerade diskussionerna, nämligen den rapport som kommissionen ska ta fram om öppnandet av marknaden för internationell passagerartrafik och uttagandet av en avgift för att finansiera offentliga tjänster. När det gäller den första punkten var parlamentet angeläget om att kommissionens rapport skulle innefatta öppnandet av den inhemska marknaden och åtföljas av ett lagstiftningsförslag. Förlikningskommittén kom fram till en kompromiss som innebär att kommissionens rapport ska innehålla en analys av möjligheterna att öppna de inhemska marknaderna för konkurrens. Denna ska ta hänsyn till erfarenheterna av att tillämpa reglerna på offentliga tjänster och skillnaderna mellan medlemsstaterna. Om nödvändigt ska kommissionen i sin rapport också föreslå kompletterande åtgärder för att underlätta ett successivt öppnande av marknaden, herr Jarzembowski.
Jag är medveten om att kompromissen från er synpunkt sett borde ha varit mer ambitiös, men den har två fördelar. Den gör det möjligt att genomföra den nya ramlagstiftningen, inklusive bestämmelserna om offentliga tjänster. Den fastställer också en tydlig tidtabell för detaljerad analys av denna nya ramlagstiftnings inverkan i alla medlemsstaterna. Så vi kommer att få en möjlighet att granska kommissionens kompletterande förslag.
Förhandlingarna handlade också om uttagandet av en avgift för att finansiera offentliga tjänster. Ett antal medlemsstater hoppades att alla järnvägstjänster på deras territorier, oavsett om de är nationella eller internationella och oavsett vem som tillhandahåller dem, kollektivt skulle bidra till finansieringen av kollektivtrafik genom att en avgift skulle tas ut. När rådet antog sin gemensamma ståndpunkt accepterade kommissionen den som en möjlighet eftersom den var förenlig med gemenskapsrätten. Den kompromiss som uppnåddes i förlikningskommittén innehöll många beståndsdelar från parlamentets andra behandling. Jag är tacksam för att parlamentets delegation stödde den och jag kan försäkra er om att jag ska göra mitt bästa för att fullborda den här lagstiftningen.
Därmed kommer jag till behörighetsprövningen av lokförare, herr Savary. Vid sidan av de mer eller mindre tekniska frågor som lätt kunde lösas före det sista sammanträdet återstod två saker: återbetalning av en del av utbildningskostnaderna om en förare lämnar ett företag i förtid och direktivets tillämpningsområde. Lösningen i fråga om återbetalningen av en del av utbildningskostnaderna blev att be medlemsstaterna att lösa detta med nationella åtgärder, för när allt kommer omkring var det inte avgörande att deras lösningar kunde harmoniseras.
När det gäller tillämpningsområdet tror jag att vi har funnit den bästa lösningen. Europeiska järnvägsbyrån ska beställa en mer detaljerad studie av vilken profil och vilka uppgifter den tågpersonal som bidrar till säkerheten på tågen har. Därefter kommer vi att bättre kunna inrikta våra förslag på denna personal, men det var helt rätt av er att framhålla hur oerhört viktig den här frågan om certifiering av tågpersonal är.
Nu ska jag övergå till tågresenärers rättigheter och skyldigheter, herr Sterckx. I slutskedet var förhandlingarna inriktade på vilket tillämpningsområde förordningen om tågresenärers rättigheter skulle ha. Parlamentet har hela tiden varit angeläget om att dessa rättigheter ska införas för alla järnvägstjänster, också nationella sådana. Ett stort antal medlemsstater ansåg dock att detta skulle medför stora svårigheter, särskilt när det gäller att tillämpa förordningen på lokala tjänster, som har helt andra särdrag än internationella eller långdistanstjänster.
Till slut innehöll lösningen två huvuddelar: en ny distinktion mellan olika slags tjänster, och långa övergångsperioder. De främsta parametrarna för tillämpningen av reglerna handlar nu om lång- eller kortdistans, där kortdistanstjänsterna omfattar stads-, förorts- och regionaltrafik. Så i förordningen talas det inte längre om "nationella" och "internationella" tjänster. Detta nya arrangemang, som ni har bidragit till i stor omfattning och med stor skicklighet, herr Sterckx, gjorde att vi kunde komma fram till en överenskommelse om det som har varit den största stötestenen.
Den lösningen i fråga om tillämpningsområdet har många fördelar: den stämmer bättre överens med den inre marknaden än de parametrar man ursprungligen hade tänkt sig, med en nationell/internationell dimension, och den ger medlemsstaterna större flexibilitet eftersom det kommer att bli möjligt att på ett objektivt sätt ta hänsyn till vilken dimension och struktur territoriet i fråga har när man på nationell nivå fastställer vad som är stads-, förorts- och regionaltrafik inom den ram som förordningen ger.
Kompromissen har också medfört att tillämpningen av vissa delar av förordningen skjuts upp under en övergångsperiod på fem år, en period som kan förlängas två gånger. Den lösningen minskar den börda som järnvägsföretagen omedelbart har att bära samtidigt som skyldigheten att införliva de rättigheter som fastställs i förordningen med nationell rätt kvarstår. Det betyder att järnvägsföretagen inte kan minska sina ansträngningar framöver. Jag vill också påminna er om att förordningen kommer att innehålla en kärna med minimirättigheter som ska tillämpas från det att den träder i kraft, utan undantag. Dessa rättigheter gäller tillgången på biljetter, civilrättsligt ansvar för olyckor, resenärernas personliga säkerhet på stationerna och icke-diskriminering av passagerare med nedsatt funktionsförmåga. En hel del, med andra ord! Det är ett gott resultat som kommer att göra det möjligt för oss att erbjuda tågresenärerna bättre service i framtiden.
Herr talman, mina damer och herrar! Vi har visat att vi kan få saker att hända tillsammans. Det här är förstås bara ett steg. Nu måste vi se till att de regler som parlamentet och rådet har antagit tillämpas på rätt sätt. Kommissionen kommer att arbeta oförtröttligt för detta, i sin roll som fördragens väktare.
Eftersom jag kom lite sent, jag kom direkt från Cypern, missade jag de tre föredragandenas anföranden, men jag hörde vad Gilles Savary sa om att driftskompatibilitet är avgörande för att järnvägarna ska kunna europeiseras. Det är det pris som vi måste betala för att överföra en del av vår godstrafik till järnvägen - och i dag inser vi precis hur fördelaktigt detta kommer att bli, särskilt när det gäller vår prioriterade fråga den globala uppvärmningen.
Det här paketet är självfallet inte perfekt, men det har den stora fördelen att vara en realitet, och jag kan inte visa min uppskattning av alla de ledamöter som har bidragit till att det kan antas tydligt nog, herr talman. Det innebär början på ett nytt skede för oss också, ett skede där jag personligen tänker investera stort engagemang och vaksamhet.
Reinhard Rack: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Många av oss känner förmodligen till historien om kaptenen från Köpenick, och många av oss har också skrattat åt det som hände. Ändå var och är den historien inte så rolig. Att någon bär en uniform betyder inte att han kan eller bör ha eller göra anspråk på någon makt.
Det var inte så länge sedan som tågresenärerna i Europa, i våra medlemsstater, stötte på många små köpenickar. Konduktören var en tjänsteman och det var inte kunden - han var underordnad. Europeiska gemenskapens lagstiftning har blåst in mycken frisk luft i dessa halvstatliga strukturer och det har skett många förändringar inom loppet av förvånansvärt få år. Monopol och kvasimonopol håller sakta och i allt större omfattning på att bli mer eller mindre konkurrensutsatta servicebranscher. Passagerarna får rättigheter. Det är det jag vill ta upp.
Genom Sterckxbetänkandet sätter Europaparlamentet upp mycket ambitiösa mål överlag. Vårt huvudsyfte var att se till att alla resenärer om möjligt garanteras samma eller liknande rättigheter, oavsett vilket tåg de åker med. I synnerhet får inte detta begränsas till internationella resor. Parlamentet ansåg att det är oacceptabelt att människor behandlas olika på ett och samma tåg.
Den kompromiss som med svårighet nåddes under förlikningen nådde inte ända fram, men nästan. Nu har alla resenärer grundläggande rättigheter på mycket viktiga områden: ansvar, rättigheter för människor med nedsatt funktionsförmåga, information, och sedan steg för steg och ibland tyvärr med mycket långa övergångsperioder, mer vittgående rättigheter för alla. Huvudpunkterna är något vi ska vara stolta över, särskilt om man jämför med flygresenärers rättigheter, en annan fråga som vi tycker är viktig. Några av dem är böter, kompensation för förseningar, förbättrad tillgång för människor med nedsatt funktionsförmåga, rullstolar, ledsagare och bättre information om alla dessa frågor. Detta kommer att vara en stor uppgift i framtiden också, så att vi kan se till att resenärerna kan hävda sina rättigheter även om människor i uniform behandlar dem nedlåtande eller avvisande.
Ett sista påpekande, för att undvika missförstånd. Som det nu ser ut är det nya direktivet ännu inte helt tillämpligt på lokala tjänster - stads-, förorts- och regionaltrafik. Vi måste införa separata regler för lokal kollektivtrafik för att se till att kunderna behandlas som kungar och inte som undersåtar också där.
Bogusław Liberadzki: för PSE-gruppen. - (PL) Herr talman, kommissionsledamot Barrot! Jag kan kanske börja med att säga att våra mål i Europaparlamentet och Europeiska unionen är att tjäna folket väl och när det gäller transportpolitiken försöka skapa genuina möjligheter till tillväxt, ge järnvägarna en ny kultur av tillväxt och utveckling, införa ett entreprenörstänkande och en organisation som stöder detta samt nya möjligheter att öka sina marknader. Det paket som har presenterats för oss uppfyller dessa två grundläggande syften. Därför vill jag säga på en gång att vi kommer att rösta för.
Jag ska tala om Georg Jarzembowskis betänkande. Den första grundläggande frågan är tillämpningsområdet för den nya förordningen, som handlar om internationell passagerartrafik med järnväg. Medan utskottet arbetade undersökte och diskuterade vi möjligheten att ta ett eller rentav två steg till genom att också avreglera den nationella trafiken, bland annat i bilaterala diskussioner med föredraganden Georg Jarzembowski. Vi accepterar dock förordningens räckvidd som den har presenterats för oss, det vill säga att den omfattar internationell, inte gränsöverskridande trafik, med möjlighet att ta upp och lämna av passagerare vid stationer i medlemsstaterna. Detta är en ändamålsenlig och fungerande lösning och vi kommer att rösta för.
Det andra och mer kontroversiella området, som kommissionsledamot Barrot också nämnde, är möjligheten att införa avgifter när avregleringen ger negativa konsekvenser eller det finns hot mot effektiviteten och ändamålsenligheten hos ett lands system för persontransporter och tillhandahållande av offentliga tjänster. Den här punkten har gett upphov till oro och oenighet. Den föreslagna lösningen kanske kommer att fungera i praktiken och kommissionen måste naturligtvis arbeta nära tillsammans med medlemsstaterna.
För övrigt har vi stora problem med den polska översättningen, som inte förmedlar rätt innebörd.
Den tredje mycket viktiga punkten är rapporten om effekterna av denna avreglering 2012. Detta är mycket viktigt. Vi håller också med om att avreglering är rätt väg att gå, även om det finns en viss skillnad mellan min grupps ståndpunkt i den här frågan och till exempel det som Dirk Sterckx sa. Jag vill göra det fullkomligt klart att det här paketet utgör en helhet. Betänkandena från Georg Jarzembowski, Dirk Sterckx och Gilles Savary innebär att vi verkligen får en högre kvalitet.
Jag vill framföra mitt tack och min uppskattning till föredragandena Georg Jarzembowski, Dirk Sterckx och Gilles Savary. Jag tycker också att vi bör ge den strategi som kommissionsledamot Barrot, generaldirektoratet och det tyska ordförandeskapet har antagit ett erkännande.
De kommande åren kanske vi får se en synergieffekt i hela järnvägssystemet i Europa, särskilt passagerartrafiken. Det gör mig väldigt nöjd, även om jag har några farhågor som företrädare för en ny medlemsstat: om vi har en fri marknad för lokförare så kanske vi får en ström av förare som lämnar landet, men det kan kanske också fungera som en stimulerande faktor.
Anne E. Jensen: för ALDE-gruppen. - (DA) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har alltid helhjärtat stött EU:s transportstrategi, som syftar till att stärka järnvägstransporterna, både passagerartransporter och godstransporter. Det bästa verktyget för detta är avreglering och friare konkurrens, som får järnvägsföretagen att bry sig mer om kundernas önskemål. Ökad konkurrens kommer att bana vägen för mer konkurrenskraftiga och ekonomiskt hållbara järnvägstransporter och samtidigt garantera en rättvis konkurrens med andra transportslag. Vägskatterna ska naturligtvis ses i detta sammanhang.
I år trädde det första järnvägspaketet i kraft med avregleringen av godstransporterna, och i kväll ska vi diskutera kompromissen om det tredje järnvägspaketet, som kommer att leda till mer avreglering, om än på en mycket mindre ambitiös nivå än vi i ALDE-gruppen skulle ha önskat. Å andra sidan har resenärernas rättigheter tryggats och en överenskommelse har gjorts om gemensam utbildning av lokförare, som självfallet är mycket viktiga när det gäller att skapa effektivare järnvägstransporter över gränserna.
I egenskap av min grupps föredragande om direktivet om certifiering av tågpersonal vill jag särskilt tacka föredraganden Gilles Savary för de resultat som vi har kommit fram till. Min grupp har särskilt betonat att man har funnit en rimlig finansieringslösning. Därför gläder det oss att utbildningskostnaderna ska återbetalas om en lokförare byter jobb kort efter avslutad utbildning. Det här är ju en dyrbar utbildning, och vi får inte skapa ett system där en del järnvägsföretag åker snålskjuts och systematiskt undviker att betala sin rättmätiga del av utbildningskostnaderna genom att rekrytera nyutbildad personal från andra företag.
När det gäller den personal som ska omfattas är vi nöjda med att lokförarna ska omfattas till en början och att frågan om huruvida annan personal som har med säkerheten att göra ska tas med ska tas upp igen om 30 månader. Det har varit svårt att komma fram till en överenskommelse om vilka järnvägsföretag som ska omfattas av resenärernas rättigheter. I parlamentet har vi ansett att inrikes transporter - och inte bara de 5 procent av passagerartransporterna som korsar gränser - bör omfattas. Vi lyckade få igenom detta, och man har också hittat ett sätt att se till att resenärerna har grundläggande rättigheter. Det är viktigt. Jag har dock svårt att förstå varför resenärernas rättigheter inte kan utvidgas till att omfatta alla järnvägstransporter. Arbetet med den här lagstiftningen och parlamentets förslag om resenärers rättigheter har faktiskt inspirerat järnvägsföretagen i mitt land, Danmark, till att frivilligt införa regler om ersättning till resenärer. Det betyder att pendlare nu också har rätt till ersättning om de drabbas av förseningar, vilket naturligtvis händer då och då. Pendlarna är mycket viktiga. Vi ska skapa goda förutsättningar och se till att de upplever järnvägstransporterna som ett bra alternativ till andra, mer energiintensiva, transportslag.
Under förhandlingarna har det varit väldigt uppenbart att önskan att förändra ramvillkoren för järnvägsföretagen i EU väcker starka känslor. Å ena sidan skulle vi alla vilja ha mer av järnvägstransporter. Å andra sidan finns det en stor oro för att nationella företag inte kommer att klara av konkurrensen. Dessutom finns det inte alltid en stor entusiasm för förändring vare sig i järnvägsföretagen eller i fackföreningarna. Det finns dock också en del järnvägsföretag som antar utmaningen och moderniserar och skapar nya organisationsformer som tryggar effektiva transporter från dörr till dörr genom att flera transportslag används. Det är förstås också framtidens melodi. Som politiker ska vi skapa ramar som gör att de som vill tillhandahålla konkurrenskraftiga, effektiva och moderna transporttjänster har möjlighet att göra det. Jag förstår verkligen dem som kämpar för att behålla sina gamla privilegier, men det är helt enkelt inte den linje som vi politiker ska följa. Vi ska se till att järnvägstransporterna blir attraktiva, effektiva och säkra.
Jag anser att det resultat som vi har nått är ett steg i rätt riktning och vill tacka alla tre föredragandena för deras bemödanden. Jag vill också tacka kommissionsledamot Barrot för hans avgörande roll när det gäller att ta ett steg på vägen mot mer effektiva järnvägstransporter i Europa.
Roberts Zīle: för UEN-gruppen. - (LV) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag tacka alla mina tre föredragandekolleger och Alejo Vidal-Quadras som ledde Europaparlamentets delegation under förlikningsförfarandet. Det är klart att ingen är helt nöjd - vare sig föredragandena, företagen, parlamentet eller rådet - men de bästa kompromisserna är alltid de där ingen av parterna kan betrakta sig som vinnare till ett hundra procent. Jag tycker att Europaparlamentets viktigaste seger är den resoluta ståndpunkten i fråga om resenärers rättigheter, och ett annat framsteg är begreppet "resenärernas grundläggande rättigheter" - det är särskilt betydelsefullt att detta uppnåddes i förhållande till människor med särskilda behov - och det vi uppnådde i fråga om järnvägsföretagens ansvar för bagage. Visst kan vi beklaga att de utökade rättigheterna träder i kraft på ett begränsat sätt, liksom att hela paketet med tillkommande rättigheter för resenärer i städer och på regionala sträckor inte kommer att tryggas förrän tidigast om 15 år i de flesta länderna. Det gläder mig att de internationella järnvägstransporterna utsätts för konkurrens från och med 2010, i enlighet med Georg Jarzembowskis betänkande, men även om vi har tagit ett steg till i fråga om de inhemska transporterna och det åtminstone finns ett tydligt förfarande för kommissionens analys så fattades inte det här beslutet med någon tidsfrist. På samma sätt beklagar jag två saker: den första är att några länder som är medlemsstater, däribland mitt eget land, Lettland, faktiskt inte har några internationella järnvägsförbindelser med EU-länderna för passagerartrafik alls. På det hela taget är resultatet att hela paketets funktion i Europeiska unionen delvis är begränsad: det fungerar inte i hela den utvidgade Europeiska unionen och en del medlemsstater påverkas mycket lite, totalt sett. En annan sak som jag verkligen beklagar är att det inte gick att uppnå förbättringar i fråga om godstrafikens kvalitet. Jag hoppas att det kommer i framtiden. Jag ska dock sluta som jag började, med en positiv tanke - vi har nått ett resultat, och i synnerhet i fråga om resnärernas rättigheter är det utan tvivel positivt. Tack.
Sepp Kusstatscher: (DE) Herr talman, kommissionsledamot Barrot! Det betänkande som vi har på bordet är en kompromiss vid tredje behandlingen som allmänt kan beskrivas som en seger för Europaparlamentet över rådet, över medlemsstaterna som ofta är överbeskyddande mot sina nationella järnvägsföretag och värnar om dem. Därför måste jag gratulera de tre föredragandena Georg Jarzembowski, Gilles Savary och Dirk Sterckx. Efter förhandlingar med rådet och kommissionen lyckades de få med många av parlamentets krav vid första och andra behandlingen i slutdokumentet. De som reser med europeiska järnvägar får nu större rättigheter, både i sina egna länder och internationellt. Jag som reser ofta, särskilt i Italien, gläder mig åt detta och hoppas att också Trenitalia tvingas införa europeiska normer.
Jag vill ta ett litet exempel som visar att saker och ting verkligen inte är så kundvänliga på italienska tåg som Reinhard Rack beskrev tidigare och sa att mycket redan har förbättrats. Fram till för omkring 20 år sedan hade en station med ett upptagningsområde med 20 000 invånare och nästan dubbelt så många turister under högsäsong fortfarande ett biljettkontor som alltid var öppet och bemannat. Sedan dess har biljettkontoret stängts och stationen är dessutom helt obemannad. Det finns en biljettmaskin på en mycket mörk plats. Förra sommaren var den ur funktion i veckor. Det satt en lapp på den som beklagade detta. Icke desto mindre fick kunderna höra att de måste ha en giltig biljett för att få gå på tåget.
Med en sådan service på stationerna är det helt obegripligt att man inte också kan köpa en biljett på tåget, som i andra länder. Nyligen infördes en regel som säger att den som påträffas på ett italienskt tåg utan biljett faktiskt måste betala 50 euro i böter. Jag hoppas verkligen att sådana bedrövliga förhållanden som råder inom den italienska järnvägen snart kommer att höra till det förflutna.
Jag skulle kunna ta många fler exempel, särskilt på informationssystem som inte fungerar. Jag hoppas verkligen att den schweiziska federala järnvägen får stå modell. I Schweiz behandlas resenärerna verkligen som gynnade kunder som järnvägen betjänar, och inte som besvärliga och ofta enbart störande faktorer.
Erik Meijer: för GUE/NGL-gruppen. - (NL) Herr talman! De tre betänkanden som presenteras igen för tredje behandlingen som det tredje järnvägspaketet handlar om en mängd mycket väsensskilda frågor. Den mest brådskande av dessa är att lokförarna måste kunna sitta kvar vid spakarna när de korsar nationsgränser och inte tvingas lämna över till sina utländska kolleger. Ur tågpersonalens synvinkel fanns det utrymme för förbättringar av alla tre versionerna. Min grupp är dock nöjd med de kompromisser som föredraganden Gilles Savary har uppnått, och vi kommer att stödja version tre i omröstningen.
Vi har låtit ett tillfälle gå oss ur händerna när det gäller resenärernas rättigheter vid internationella järnvägstransporter. Någonting vettigt som Europeiska unionen kan göra är att erbjuda internationella järnvägsresenärer bästa möjliga skydd mot konkurrensens negativa effekter, onödig fragmentarisering mellan järnvägsföretagen och nationell kortsynthet. Europeiska kommissionen har lagt fram ett bra förslag för att tillhandahålla en bra långdistansservice, som tidigare, när det gäller biljettförsäljning och information. På grund av konkurrens och kostnadsbesparingar är den servicen i allt större utsträckning begränsad till enskilda medlemsstater och deras närmaste omgivningar. Det är bara Tyskland som har ett bra system för detta, och alla andra järnvägsföretag borde följa dess exempel.
På uppmaning av Dirk Sterckx har en majoritet i parlamentet på ett markant sätt förflyttat tyngdpunkten från detta. Nu ägnar man mycket större uppmärksamhet åt ersättning för förseningar på de inhemska järnvägarna och mycket mindre åt de stadiga försämringarna av de internationella transporterna. Som svar till de resenärer som klagar på att de slösar bort tid i onödan eftersom de måste köpa nya biljetter när de har korsat en gräns säger kommissionen att den har lagt fram ett bra förslag men att Europaparlamentet stoppade det. Eftersom det inte finns något bättre alternativ för närvarande och eftersom vi stöder andra delar av de här förslagen kommer vi att rösta för det här slutresultatet Vi kommer att fortsätta att trycka på för att få igenom de förbättringar som utgjorde kärnan i det ursprungliga förslaget och som tyvärr saknas.
Min grupp anser att den tredje delen är den mest kontroversiella. Georg Jarzembowski förespråkade mer konkurrens och att marknadskrafterna ska få verka i de två tidigare järnvägspaketen och gör det även nu. Det börjar med internationella godstransporter, men omfattar i slutändan all järnvägstrafik, inklusive inrikes passagerartrafik. Det betyder att de sämre arbetsförhållandena vid godstransporter på väg och med flyg också blir normen vid järnvägstransporter. Min grupp anser att det borde ha varit tvärtom, med bättre skydd och reglering av väg- och flygtransporterna. Vi håller inte med om att konkurrens är ett bättre svar på problemen inom internationella godstransporter eller ens passagerartransporter än ett gott samarbete mellan nationella järnvägsföretag. Och vi kommer inte att rösta för de här förslagen vid tredje behandlingen.
Michael Henry Nattrass: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Harmoniseringen av järnvägarna i 27 länder är av mycket lite intresse för Storbritannien. Konkurrens är kanske bra för handel, men ni kan lämna oss utanför eftersom vi tar hand om kostnaderna för att sköta vår egen tjänst.
Om denna standardiseringsprocess kräver ändring av bredden på järnvägsspåren och plattformerna eller förändrad spänning i elledningarna, som det kommer att innebära i vissa delar av EU, så önskar jag er lycka till - men lämna oss utanför.
Den lagstiftning om järnvägarna som kommer härifrån är så omfattande att det skulle vara förvånande om man kan hitta en privat operatör som kan ta sig igenom alla svårigheter, exempelvis de ekonomiska kostnaderna.
Vi har bara en järnvägsförbindelse med kontinenten och den går igenom en mycket användbar tunnel. Med tanke på att vi alla påtvingas dessa direktiv på grund av en enda tunnel kanske en del kommer att säga att tunneln under Engelska kanalen borde cementeras igen på mitten och så kan engelsmännen och fransmännen använda sina respektive halvor för säker lagring av kärnavfall. Detta skulle få bukt med det kostsamma behovet att harmonisera ett järnvägsspår till Storbritannien, för det skulle inte finnas något.
Vänligen försök att kontrollera den ändlösa ström av direktiv som produceras här. Med andra ord, järnvägsrälsen vilar på spår, och det är synd att man inte vilar lika mycket på detta ställe.
Fernand Le Rachinel: för ITS-gruppen. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är väl känt att järnvägstransporterna alltid har varit vägtransporternas fattiga kusin. När det gäller godstrafiken har järnvägen också förlorat slaget i vartenda land i Europa.
Det gläder mig att kunna säga att situationen i dag verkar vara på väg att förbättras, särskilt efter kommissionens beslut - som en del av det första järnvägspaketet - att minst 40 procent av transportutgifterna ska gå till järnvägen.
Särskilt infrastrukturen behöver få del av de pengarna, för alla stängningar av icke lönsamma järnvägslinjer har lett till att vägtransporterna har tagit över en betydande del av både gods- och passagerartrafiken.
När det gäller min kollega Dirck Sterckxs betänkande om tågresenärernas rättigheter och skyldigheter tycker jag att det i huvudsak är sunt, med sin inriktning på att skydda passagerarna med åtgärder som ersättning vid förseningar, rätt för människor med nedsatt rörelseförmåga att resa och järnvägsföretagens ansvar för resenärerna och deras bagage.
En sak som är mycket viktig för alla familjer tycks dock ha kommit bort helt i det här betänkandet. Jag talar om rätten till reducerade biljettpriser för stora familjer. En del medlemsstater i unionen har redan detta system med ett kort som ger stora familjer rätt till rabatter på mellan 50 och 75 procent beroende på hur många barn de har - Frankrike är ett exempel - men konstigt nog finns det inga förslag om eller ens planer på någonting sådant i förslaget till förordning. Om vi vill vidareutveckla passagerartrafiken på järnvägarna skulle dock den här åtgärden, som inte bara är tilltalande ekonomiskt sett utan också när det gäller sparad restid i jämförelse med vägtransporter, utan tvivel ge oss trumf på hand i kampen mellan järnväg och landsväg.
Stanisław Jałowiecki: (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vet inte om samma talesätt finns i andra länder, men i Polen säger vi att järnvägen är en stat i staten, eller att ingen hittills har vunnit en strid mot järnvägen. Därför är det än mer välkommet att det tredje järnvägspaketet träder i kraft efter en hel del arbete och att vanliga medborgare kommer att kunna vinna strider mot järnvägen - om de har rätt, förstås.
Allt detta tack vare att vi antar någonting som kan kallas en stadga med grundläggande rättigheter för järnvägsresenärer, det vill säga grundläggande passagerarrättigheter. Till dessa hör rätten att få information om sina rättigheter, som är mycket viktig, rätten till försäkring och ersättning och till och med rätten för funktionshindrade att röra sig fritt. Det här är en fråga som måste uppmärksammas särskilt och som bör bevakas noggrant. Rättigheterna bör gälla både på små och regionala järnvägsstationer.
Det finns förstås en del av oss som skulle vilja att de här rättigheterna vore mer omfattande och mindre begränsade. Vi inför vissa begränsningar. Jag vill dock inte dölja att jag är nöjd med det som vi har uppnått. Med tanke på Europaparlamentets beslutsamhet är jag säker på att vi inte kommer att stanna vid detta och att vi successivt kommer att agera för att utöka de här rättigheterna.
Därför vill jag gratulera alla tre föredragandena, ledamöterna i förlikningskommittén, rådet och kommissionen. Jag vill gratulera dem eftersom jag anser att vi har tagit ett stort steg i rätt riktning. Det är ett viktigt steg, eftersom det är ett framsteg för folket.
Saïd El Khadraoui: (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill också börja med att tacka föredragandena och alla i rådet och kommissionen som har hjälpt till att få till stånd det här resultatet. Vi har kommit till slutet på en mycket långdragen process och resultatet är självfallet en kompromiss som inte gör någon lycklig till hundra procent, men som inte gör någon olycklig till hundra procent heller. Vi vill alla att järnvägstransporterna ska få en ljus framtid, men är inte överens om hur vi ska uppnå detta. Jag vill upprepa det som jag har sagt tidigare, nämligen att jag inte anser att avreglering ensam under alla omständigheter är någon mirakelkur. Tvärtom leder den i många fall till nya problem, och helt säkert om den påverkar den allmänna trafikplikten på lokal och regional nivå.
Någonting som fungerar - vilket järnvägsföretagen i ett antal medlemsstater visar - är nya investeringar i bekvämlighet, punktlighet och attraktiv prissättning, och det kräver förstås en politisk vilja. Personligen gläder det mig särskilt att vi har lyckats anta ett lika viktigt förslag om avreglering av passagerartransporter på järnväg. Vi vill öppna marknaden för internationella passagerartransporter och göra den mer attraktiv, men utan att helt avreglera de inhemska passagerartransporterna. En öppnad marknad betyder också cabotage, men det kan begränsas något om denna cabotagerätt äventyrar den ekonomiska balansen i avtal om offentliga tjänster. Jag vet att en majoritet av mina kolleger - visserligen inte någon kvalificerad majoritet - var för en avreglering av nationella passagerartransporter, men även om detta kanske kan vara problemfritt i en del länder är jag övertygad om att det säkerligen skulle skapa problem i en del andra situationer, inte minst på grund av de stora skillnaderna mellan järnvägsnätens täthet och struktur, så vi måste ha en strategi som kan skräddarsys för varje medlemsstat. Det här direktivet, i kombination med förordningen om allmän trafikplikt, kommer att skapa en sund rättslig ram för en sådan anpassad strategi.
När det gäller resenärernas rättigheter står det klart att parlamentet, över partigränserna, var angeläget om att vara lite mer ambitiöst och trygga mer omfattande rättigheter för alla järnvägsresenärer i hela Europa. Att detta de facto är omöjligt för stads- och regionaltransporter är beklagligt. Det är också olyckligt att inhemska långdistanstransporter kan undantas från denna förordning i upp till 15 år, men inom två år kommer alla passagerare på internationella tåg med säkerhet ha ett antal grundläggande rättigheter och en del medlemsstater kommer att framstå som föregångare genom att utnyttja den långa övergångsperioden väl. Och vi måste ge all uppmuntran vi kan här: Europas kvarnar mal långsamt, men mal gör de. Vi ska utöka resenärernas rättigheter lite i taget. Med tanke på vad en förordning om flygresenärernas rättigheter har åstadkommit uppmanar jag kommissionen att genomföra nödvändiga analyser utan oskäligt dröjsmål och att vidta alla åtgärder som behövs för att täppa till eventuella kryphål så att den här förordningen kan leva upp till vad den lovar.
Slutligen ber jag er att snabbt offentliggöra innehållet i förordningen för en bred publik så att alla järnvägsresenärer får ordentlig information om de rättigheter de nu har fått, herr kommissionsledamot.
Ryszard Czarnecki: (PL) Herr talman! Europa ska finnas till för folket, medborgarna, och inte för de politiska klasserna, för eliten, eller de pladdrande klasserna. Nyligen tvingade Europaparlamentet igenom en sänkning av priserna på internationella telefonsamtal från mobiltelefoner. Det var ett konkret resultat.
I dag har vi en liknande möjlighet att vidta direkta åtgärder för européer från de 27 medlemsstaterna, för de europeiska järnvägspassagerarna, som från och med 2010 eller 2012 lättare kommer att kunna resa i sina egna länder och i hela Europeiska unionen. Det är ytterligare ett konkret steg i rätt riktning. Det liknar förändringen om resenärernas rättigheter till ekonomisk ersättning när tågen är försenade. Visst är situationen i Europeiska unionen i det avseendet bättre än i Indien och Ryssland i dag (det har jag personlig erfarenhet av), men de europeiska skattebetalarna kan i praktiken fortfarande inte kräva ersättning om järnvägen inte fungerar som den ska. Jag vill påminna er om att parlamentet förra året, tillsammans med kommissionen och rådet, kämpade för att ge flygresenärer samma rätt till ersättning. Det är ett annat konkret resultat som Europaparlamentet har åstadkommit. För järnvägsresenärerna talar vi om 25 procent av biljettpriset vid förseningar på mindre än två timmar och 50 procent av biljettpriset vid förseningar på över två timmar. De här förslagen är mycket mer betydelsefulla för medlemsstaterna än sterila politiska dispyter, till och med om de handlar om konstitutionen.
Jaromír Kohlíček: (CS) Mina damer och herrar! När det gäller Georg Jarzembowskis kontroversiella förslag har vi i den godkända texten lyckats göra det möjligt att ta upp och lämna av tågpassagerare vid alla stationer som ligger längs internationella linjer, också stationer i medlemsstaterna. Jag hoppas att det i förlängningen blir möjligt att tillämpa denna bestämmelse på internationella busstransporter. Den här frågan har faktiskt varit föremål för flera internationella tvister den senaste tiden.
När det gäller Gilles Savarys betänkande gläder det mig att det omfattar arbetsmarknadens parters rättigheter och specifikationer för driftskompatibilitet. Det finns dock fortfarande problem med finansieringen av utbildningen, valet av förrättningsmän och prov för lokförare. När det gäller språkkunskaper är det viktigt att insistera på vissa minimikrav för att trygga transporternas säkerhet.
När det gäller Dirk Sterckx betänkande uppskattar jag kravet på att icke-diskriminerande regler om tillgång för människor med nedsatt rörlighet och cyklister införs. Även om texten också innehåller en rad klart definierade tekniska krav är jag inte nöjd med att vi till skillnad mot den schweiziska järnvägen talar om att straffa snarare än om bemödanden att tillfredsställa efterfrågan på transporter. Alla ovan nämna åtgärder bör utvärderas inom två år efter genomförandet. Det tycker jag är avgörande. Vi kommer att rösta emot det första betänkandet och för de andra två.
Johannes Blokland: (NL) Herr talman! I mitt förra inlägg i debatten om det här tredje järnvägspaketet antydde jag att inte alla lösningar på den här frågan skulle glädja mig. Flera månader senare är min slutsats att den överenskommelse som har gjorts med rådet är ett konstruktivt steg mot ett fullbordande av den europeiska marknaden för järnvägstransporter, i många viktiga avseenden. Genomförandet av en gemensam järnvägsmarknad stöter på praktiska svårigheter med jämna mellanrum, och med det här paketet har vi eliminerat en del av dessa. Det var länge osäkert om parlamentet gick för fort fram i sin strävan efter en överenskommelse mellan rådet och parlamentet, om det tog upp problem som egentligen inte fanns eller som, om de togs upp, skulle leda till nya problem. Jag tänker framför allt på avregleringen av marknaden för inrikes passagerartransporter och fastställandet av regler för behörighetsprövning av tågpersonal. Den slutliga överenskommelsen mellan rådet och parlamentet visar att det finns en god balans mellan bemödandena att lösa de problem som finns och ett realistiskt framtidsscenario när det gäller att utöka räckvidden av dessa överenskommelser.
När det gäller hela frågan om marknadstillträde är det allra viktigaste att man tar hänsyn till befintliga avtal. Det kommer att innebära att vi undviker avtalsbrott och därmed förknippade anspråk som annars inte skulle kunna undvikas. Tanken på en avgift som ska finansiera den allmänna trafikplikten är acceptabel under rådande omständigheter. Jämfört med överenskommelsen om marknadstillträde och certifiering är räckvidden för dessa överenskommelser om resenärernas rättigheter i princip så stor som den kan bli. Med tanke på de ömsesidiga avtalen i sektorn tycker jag att det är bra. De överenskommelser som har gjorts återspeglar till stor del frivilliga avtal i branschen, och det är någonting som jag varmt välkomnar. Eftersom jag gärna cyklar gläder bestämmelserna om medtagande av cyklar på tåg mig särskilt. De kommer förhoppningsvis att bidra till att mildra trängselproblemen rejält. Det är ett bra exempel på kombination av olika sätt att transportera passagerare.
Avslutningsvis måste jag tacka föredragandena för deras hårda arbete och gratulera dem till resultatet. Tack vare deras ansträngningar har vi kommit lite närmare en gemensam europeisk järnvägsmarknad. Jag tackar naturligtvis också det tyska ordförandeskapet och kommissionsledamot Barrot.
Luís Queiró: (PT) Trots att tåget fortfarande är ett säkert, miljövänligt transportslag som kan befordra stora mängder gods och passagerare bekvämt och snabbt med god service är sanningen den att vi fortfarande har långt kvar innan vi får ett öppet, konkurrenskraftigt järnvägsnät i gemenskapen.
Avreglering är enda sättet att skapa de rätta ekonomiska och tekniska förutsättningarna för att locka till sig investeringar och ge de impulser som behövs för att göra järnvägen mer attraktiv och effektiv och åstadkomma större driftskompatibilitet. Förhandlingarna om det tredje järnvägspaketet är ännu ett steg i den riktningen och vi hoppas att rådets, kommissionens och parlamentets gemensamma vilja som återspeglas i det paketet kommer att skicka ut ett kraftfullt och konsekvent politiskt budskap, ett budskap som gör det möjligt att mobilisera de långsiktiga investeringar som den här branschen behöver.
Jag vill gratulera mina kolleger Georg Jarzembowski, Gilles Savary och Dirk Sterckx till deras utmärkta arbete, som har gjort det möjligt för oss att diskutera principer och riktlinjer för olika saker i dag. Till exempel frågan om tillgång till marknaden för internationella passagerartransporter med tåg från 2010 och frågan om överenskommelser på det känsliga området avgifter för internationella passagerartransporter, där man måste värna både om finansieringen av de offentliga tjänsterna och transportföretagens ekonomi. Det ska noteras att den här processen nu ska följas upp, eftersom öppnandet av järnvägsmarknaden ska bli föremål för ett nytt meddelande från kommissionen 2012.
På samma sätt har det gjorts betydande framsteg i fråga om behörighetsprövningen av lokförare i fråga om intyg och licenser som i framtiden, tack vare parlamentet, kommer att krävas av all tågpersonal som har med säkerheten att göra, och slutligen har det gjorts betydande framsteg på det komplicerade området resenärernas rättigheter och skyldigheter, till exempel när det gäller ersättning vid förseningar och garanterad rörlighet, i syfte att göra internationella passagerartransporter med järnväg mer effektiva och attraktiva.
Herr talman! Vi vet alla att det är mycket långt mellan att formulera lagar och genomföra dem till fullo, men det är den vägen vi måste tillryggalägga om vi ska få till stånd en dynamisk och sammanhängande utveckling av det här transportslaget.
Inés Ayala Sender: (ES) I kväll inleds ett nytt skede i moderniseringen, ja europeiseringen, av järnvägstransporterna genom att gemensamma grundregler fastställs. Georg Jarzembowskis betänkande, som fullföljer parlamentets uppdrag till fullo, visar att en överenskommelse har gjorts som alla parter är nöjda med, trots den obalans som nu finns mellan länder som har öppna nät, de som har lagt ned tid och energi på att modernisera sin infrastruktur - Spanien, till exempel, när det gäller spårviddsproblemet - och de som kommer att behöva mer tid för att nå upp till den miniminivå som krävs för att kunna konkurrera på lika villkor.
På det hela taget är det oerhört viktigt att den slutliga överenskommelse som återspeglas i Georg Jarzembowskis betänkande innebär att kommissionen har kvar rätten att besluta vilket förslag den ska lägga fram i det sista skedet. I den här sektorn, som vi vet är och vill ska vara säker och hållbar, är det avgörande att vi går fram på ett säkert och hållbart sätt.
Vi trodde att den svåraste delen skulle bli öppnandet av järnvägsnäten, men till slut visade det sig att den mänskliga aspekten var den mest komplicerade. Det viktiga är inte bara överenskommelsen om lokförare som sådan, utan att Gilles Savary snabbt och resolut lyckades fastställa villkor för att tåg ska få köras av förare som har genomgått samma utbildning och behörighetsprövning. Och vi har också ett löfte om att annan personal kommer att kunna arbeta på samma eller liknande villkor i en inte alltför avlägsen framtid.
Som jag sa var det tågresenärernas rättigheter och skyldigheter som visade sig vara det svåraste till slut. Överenskommelsen att dessa ska gälla både inrikes och internationella tågresor är en grundläggande bedrift. Våra medborgare skulle inte ha förstått varför någonting skulle beslutas på internationell nivå när de måste stå ut med den här situationen på nationell nivå dagligen. Paketet är inte så heltäckande som vi hade velat, men det har lagts en stabil grund för alla resenärers rätt till snabb och ändamålsenlig information och hjälp.
Vi vet att det inte räcker. Vi vill gå vidare, och påtryckarorganisationer - i mitt land särskilt det nationella förbundet för synskadade - har bett om mer. Vi måste fortsätta, men vi tycker att vi har banat en lovande väg för framsteg med Sterckxbetänkandet i kväll.
När vi nu avslutar det här stadiet börjar ett lika lovande skede som kräver vårt fulla engagemang. Vi måste fortfarande ta itu med driftskompatibiliteten, alla säkerhetsaspekter som måste åtgärdas och europeiseras och uppgiften att ge byrån kött på benen.
Slutligen återstår den stora utmaningen med ett europeiskt järnvägsnät för godstransporter - kommissionens kommande förslag om ett särskilt nät för godstransporter - och allt det logistikstöd som behövs för att göra de europeiska knutpunkter som nu håller på att etableras till ett verkligt transportnät för framtiden.
Leopold Józef Rutowicz: (PL) Herr talman! Jag vill tacka Georg Jarzembowski för hans arbete med att ta fram en text till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktivet om utvecklingen av gemenskapens järnvägar och tilldelning av infrastrukturkapacitet och uttag av avgifter. Direktivtexten kom man överens om under förlikningsförfarandet. Det här direktivet kommer att bli viktigt för den fortsatta utvecklingen av gemenskapens järnvägar, för passagerar- och godstrafiken.
Järnvägarna är redan två hundra år gamla och miljöskyddet och trängseln på vägarna gör att de blir allt viktigare i dagens värld. Problemen med att utveckla järnvägstransporterna kommer att bli att hitta medel för modernisering och för att bygga och utrusta nya nät. Fattiga länder kommer att behöva ett betydande ekonomiskt stöd för att få en harmonisk tillväxt. Den överenskomna texten i det nya direktivet kommer att få en positiv inverkan på järnvägens vidare tillväxt.
Gilles Savarys betänkande om lokförares rättigheter och Dirk Sterckx betänkande om rättigheter och skyldigheter täcker in andra frågor som har med järnvägstransporter att göra. Jag vill gratulera dem till deras arbete.
Georgios Toussas: (EL) Herr talman! Överenskommelsen om det tredje järnvägspaketet är ännu ett steg i utförsäljningen av folkets tillgångar. Offentlig egendom säljs till kapitalet för att flerdubbla vinsterna på bekostnad av arbetarklassen och för att öka exploateringen av den.
Bestämmelserna om rättigheter och skyldigheter i paketet är inget annat än ett sätt att göra avregleringen av passagerartransporterna lättare att svälja. De järnvägsanställda har protesterat kraftfullt mot avregleringen av järnvägstransporterna både i de två föregående paketen och i detta.
Vi ledamöter från Greklands kommunistiska parti är emot utförsäljningen av järnvägarna, särskilt i Grekland, där järnvägstransporterna långt ifrån fyller människors behov och i många fall fortsätter att nyttja omodern infrastruktur och utrustning.
Vi förenar oss med arbetarna som kämpar för att utveckla kollektivtrafiken. Vi behöver en offentlig järnväg som garant för säkra transporter av hög kvalitet, som både kan leva upp till arbetarnas nuvarande behov och vara miljövänlig.
Därför kommer vi att rösta emot överenskommelsen mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Vi framhåller EU:s och medlemsstaternas regeringars ansvar för denna folkfientliga politik och kapitalets plundring av folket.
Dieter-Lebrecht Koch: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag var en av dem som startade namninsamlingen ”One Million for Disability” och uppmanade män och kvinnor i hela Europa att aktivt stödja funktionshindrade. I början av oktober kommer namnlistorna att överlämnas till ordförandena för Europeiska kommissionen och Europaparlamentet, för att uppmana också dem att göra mer för att stödja ett socialt Europa. I dag, alldeles innan detta sker, diskuterar vi det tredje järnvägspaketet som också och från min synpunkt sett väldigt specifikt handlar om tågresenärers rättigheter och skyldigheter.
En betydande del av förordningen är inriktad på de rättigheter och skyldigheter som människor med nedsatt rörelseförmåga har, om detta så beror på ålder, funktionshinder eller någonting annat, och - vilket är särskilt värt att uppmärksamma - även deras ledsagares rättigheter och skyldigheter. De har samma rätt till fri rörlighet, valfrihet och icke-diskriminering som alla andra medborgare. Det är en stor seger för Europaparlamentet att den här delen av järnvägspaketet inte bara blir tillämplig på internationella transporter utan också inrikestransporter. Detta utökar alla tågresenärers brukarrättigheter och förbättrar passagerartransporternas kvalitet och effektivitet.
Det betyder att alla resenärer har rätt till information om tågservicen både före och under resan. Alla byggnader och fordon kommer också gradvis att göras tillgängliga för människor med nedsatt rörelseförmåga. Resenärerna får större rätt till ersättning och hjälp vid förseningar, missade anslutningar och inställda tåg, och klagomålsförfarandet, som hittills har saknats, kommer att skapa förtroende mellan passagerarna och tjänsteleverantörerna. Alla dessa faktorer kommer att göra det mer attraktivt att ta tåget.
Tyvärr kan medlemsstaterna fortfarande göra tillfälliga undantag, men det här resultatet innebär ändå att vi är på rätt väg. Nu kan medlemsstaterna visa att de menade allvar i mars när de undertecknade FN-konventionen för funktionshindrades rättigheter. Jag förväntar mig att mitt land, Tyskland, ska föregå med gott exempel och införliva funktionshindrades rättigheter. Jag tackar föredragandena och alla dem som har deltagit i förhandlingarna under förlikningsförfarandet och rekommenderar er att stödja det här paketet.
Joel Hasse Ferreira: (PT) Herr talman, herr Barrot, föredragande, mina damer och herrar! Behörighetsprövningen av lokförare är ett viktigt steg framåt i gemenskapens transportlagstiftning, ett steg som kan bli startskottet för en återupplivning av gemenskapens järnvägsnät, och Gilles Savary har spelat en avgörande roll i den här processen.
Man kan också främja tågresande genom att skapa incitament för att förbättra servicens kvalitet och utöka förarnas och passagerarnas rättigheter, och på så sätt göra olika transportslag mer jämställda. Återupplivandet av järnvägstransporterna i Europeiska unionen är ett viktigt bidrag till ett hållbart transportsystem och skapandet av den inre marknaden i Europa. Den här lagstiftningen kommer således att förstärka järnvägsdelen av den inre marknaden, särskilt i fråga om internationella passagerartransporter, ett område som omfattas av förslaget till direktiv om att öppna marknaden för internationella passagerartransporter med järnväg.
Det har också fastställts förfaranden för att behörighetspröva lokförare i Europeiska unionen, och de rättsregler som vi har diskuterat utökar också tågresenärers rättigheter. Därför är det viktigt att diskutera de här tre betänkandena och de tre direktiven.
Betänkandet om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om behörighetsprövning av lokförare som är nödvändig för framförandet av lok och tåg på järnvägssystemet i gemenskapen innehåller således specifika rättsregler om erkännande av yrkeskunskaper i syfte att skapa rörlighet för lokförare i Europa och samtidigt öka rörligheten vid internationella järnvägsresor i Europeiska unionen. Det är positiva åtgärder som bör välkomnas.
Herr talman, mina damer och herrar! De åtgärder som krävs för att skapa driftskompatibilitet har undersökts grundligt genom harmonisering av lagstiftningen om utbildning av lokförare och behörighetsprövning av dem, och det är också mycket positivt. Vi har alltså gjort betydande framsteg på vägen mot att utforma järnvägsdelen av den inre marknaden genom att skapa tydliga garantier för de rättigheter som arbetstagare, företag och resenärer - som trots allt är de europeiska medborgare som har valt oss - har.
Slutligen vill jag gratulera föredragandena Dirk Sterckx och Georg Jarzembowski och sist men inte minst Gilles Savary till deras hårda arbete. Tack så mycket, mina damer och herrar.
Corien Wortmann-Kool: (NL) Herr talman! Jag vill rikta ett uppriktigt tack till föredragandena och vice talman Alejo Vidal-Quadras Roca för deras hårda arbete med att få till stånd ett gott resultat av det här komplicerade tredje järnvägspaketet. Herr talman! Några av föredragandena kanske känner att de måste göra bästa möjliga av ett dåligt jobb, och hoppades uppnå mer, men jag tycker att det resultat vi har är berömvärt på alla sätt. Det är en positiv utveckling att alla tågresenärer i Europa nu har ett antal grundläggande rättigheter. Reglerna om möjligheten och rätten att resa för människor med nedsatt rörelseförmåga är nu mycket bättre. Det är också bra att kompletterande regler om långdistansresor har blivit obligatoriska, men de reglerna lämpar sig inte för stadstransporter och regionala transporter, så det är bra att dessa har undantagits och kommer att lyda under andra regler.
Herr talman! Vi har haft en omfattande diskussion om avregleringen av järnvägstransporterna, inte bara med rådet, också här i parlamentet. Jag är nöjd med resultatet. Avreglering var rätt väg att gå i fråga om internationella järnvägstransporter, men inte i fråga om inrikestransporter med tåg.
Herr talman! Skillnaderna mellan medlemsstaterna är för stora för att vi ska kunna påtvinga dem en avreglering av inrikesnäten uppifrån, från EU, för de hårt trafikerade regionala näten är ömtåliga och det måste finnas utrymme för att lägga ut dem på privat entreprenad. Det är också en form av konkurrens. Jag är nöjd med resultatet. Det är en försiktig konkurrens, men en som passar dessa komplicerade nät. Jacques Barrot säger att kommissionen ska analysera om det går att avreglera de inhemska passagerartransporterna ytterligare. Jag vill uttryckligen uppmana honom att ta med frågan om att lägga ut nät på privat entreprenad och i vilken utsträckning detta kan gagna marknadens funktionssätt i den analysen.
Gábor Harangozó: (HU) Tack så mycket, herr talman. Mina damer och herrar! Först och främst vill jag säga att jag välkomnar att den interinstitutionella förlikningskommittén har lyckats komma fram till en överenskommelse och att marknaden för internationella passagerartransporter i Europeiska unionen därmed kommer att öppnas 2010. Avreglering är bra... (talmannen avbröt talaren) öppen konkurrens är en nödvändighet på marknaden för passagerartransporter. Den kommer att bidra till att genomföra reformen av järnvägstransporterna och samtidigt skapa en slags konkurrenssituation där de största vinnarna blir konsumenterna själva.
Eftersom flera järnvägsföretag i medlemsstaterna har ekonomiska problem kan vi dock inte bara stövla på och tvinga de nationella järnvägsföretagen in i konkurrens på en fri marknad. Deras infrastruktur är dessutom ofta oerhört underutvecklad. Därför måste vi stödja deras bemödanden att utveckla sig och ge dem tid att bli konkurrenskraftiga så att de kan stå på sig i kampen om passagerarna.
Avreglering är viktig, men det är minst lika viktigt att öka passagerarnas förtroende för tågtrafiken genom att förbättra, utöka och internationalisera resenärernas rättigheter. Den nya lagstiftningen innebär att leverantörer av järnvägstjänster måste ta ett större ansvar. Harmoniseringen av EU:s lagstiftning om resenärernas rättigheter och skyldigheter, information, ansvaret för passagerarna och deras bagage, frågan om ersättning, hantering av förseningar och åtgärder för resenärer med nedsatt funktionsförmåga är faktorer som ökar säkerheten samtidigt som järnvägsföretagens rykte förbättras.
Det är ett ambitiöst mål, men det är helt nödvändigt för att underlätta utvecklingen av det europeiska järnvägssystemet för höghastighetståg och de arrangemang för drift över gränserna som har med det att göra. Samtidigt ökar det också förtroendet för de inhemska passagerartransporterna med järnväg.
Ökad effektivitet och bättre järnvägsnät och service är verkligen grundläggande, både när det gäller att utveckla en hållbar transportsektor och att komma till rätta med trängsel och luftföroreningar. Naturligtvis måste vi vid sidan av det nya lagstiftningspaketet för att förbättra kvaliteten också se till att direktivet införlivas ordentligt med den nationella rätten. Med tanke på dessa frågor kommer genomföranderapporten 2012 att bli väldigt viktig, liksom företagens årsrapporter.
Avslutningsvis vill jag tacka föredraganden för hans arbete och alla dem som har bidragit till att förhandlingarna blev en framgång. Tack vare er kan vi äntligen rösta om detta i morgon. Tack så hemskt mycket för att ni lyssnade
Renate Sommer: (DE) Herr talman! Jag vill också börja med att tacka föredragandena för deras arbete - det var ingen lätt uppgift. Det tredje järnvägspaketet är trots allt fortsättningen på en lång process för att öppna den europeiska järnvägssektorn för konkurrens och harmonisera normerna i Europa.
I likhet med många av de föregående talarna välkomnar jag särskilt det föreslagna förordningen om resenärernas rättigheter och skyldigheter. Nu införs för första gången enhetliga regler i hela Europa för att förstärka resenärernas rättigheter. Som Dieter-Lebrecht Koch så tydligt förklarade omfattar förordningen bland annat en bestämmelse om tillträde till tåg, stationer och plattformar för människor med nedsatt rörelseförmåga. Den omfattar ansvar för skador och dödsfall. Den omfattar skapandet av ett system för att kompensera för försenade och inställda tåg. Det är hög tid att också tågresenärerna får samma minimirättigheter som flygresenärerna.
Det är bara vid första påseende som den här förordningen verkar lägga bördor på järnvägsföretagen. I slutändan är det genom att ge resenärerna minimirättigheter som järnvägen blir mer attraktiv. Förstärkta rättigheter för resenärerna gör mycket för att främja tågresandet, och det kommer att leda till att det här transportslagets totala andel ökar. Tåget kommer äntligen att bli ett reellt alternativ till flyget i Europa. Detta är viktigt med tanke på klimatfrågan.
I kommissionens förslag infördes rättigheter för resenärerna endast vid internationella tågresor. Det gläder mig att vi lyckades se till att räckvidden nu har utökats till att omfatta alla tågresenärer, särskilt förstås de inhemska järnvägarna och inte bara internationella tågresenärer. Det är ju faktiskt obegripligt att den som reser med ett tåg från Köln till Bryssel ska ha resenärsrättigheter, men att den som tar tåget från Frankfurt till Köln inte ska ha samma rättigheter.
Däremot är det synd att vi måste nöja oss med kompromissen att kanske få långa övergångsperioder innan de här rättigheterna införs. Det kommer konsumenterna inte att förstå.
Marian-Jean Marinescu: (RO) Herr talman! Det här lagstiftningspaketet är verkligen europeiskt, både i princip och sett till andemeningen, även om man fortfarande använder beteckningen ”internationell” när man kämpar för att utveckla den inre marknaden. I det här skedet måste fortfarande en distinktion göras, och det här är ett viktigt steg på vägen mot ett integrerat järnvägsnät i Europeiska unionen.
Medlemsstaterna har möjlighet att på ett mer ändamålsenligt sätt dra nytta av sina långsiktiga investeringar, som är absolut nödvändiga för speciell infrastruktur. Kostnaderna för service, underhåll och kvalitet kan sänkas till nytta för resenärerna som, i sin tur, får frihet att välja mellan kommersiella och offentliga tjänster samtidigt som deras rättigheter garanteras. Dessutom kan alla resenärer genom cabotage få tillgång till konkurrenskraftiga tjänster.
Icke desto mindre måste vi erkänna att driften fortfarande sker på ogynnsamma villkor i de nya medlemsstaterna, såsom Rumänien. Därför måste avregleringen analyseras och hanteras olika från fall till fall, med inriktning på att förbättra driftskompatibiliteten och samarbetet i gränsöverskridande sektorer, samt omvärdera prioriteringarna inom ramen för instrumenten för att finansiera investeringar i särskild infrastruktur.
Dessutom måste unionen förbereda sig för den verkliga utmaningen: att skapa ett funktionellt integrerat nät med grannländernas järnvägssystem, genom transeuropeiska transportnät och paneuropeiska korridorer, och ge akt på att expandera det och underlätta transporterna till Central- och Ostasien. Jag vill specificera att det finns risk att det dyker upp falska jobb, som genereras genom att de anställda hos ett grannföretag övergår till ett nytt företag. Därför måste man finna en balans mellan konkurrenskraftig ekonomisk politik och socialpolitiken.
Det är också nödvändigt att beivra all snedvridning av konkurrensen. Detta kan man först och främst göra genom öppenhet liksom genom att förhindra att det uppstår en monopolistisk allians av stora järnvägsföretag som kan hindra nya aktörer att ta sig in på marknaden, för i slutänden blir det resenärerna som kommer i kläm.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman! Jag vill tacka alla talarna. Deras inlägg visar hur stor denna gemensamma önskan att utveckla användningen av våra järnvägar betydligt är. Jag vill säga till Georg Jarzembowski och Gilles Savary att kommissionen har förbundit sig att lägga fram en rapport 30 månader efter det att direktivet antas, vid behov med lagstiftningsförslag baserade på Europeiska järnvägsbyråns rekommendationer.
När det gäller behörighetsprövningen av lokförare är vårt syfte att skapa ett järnvägsområde som omfattar hela Europa, så självfallet vill vi främja järnvägspersonalens rörlighet. Mina damer och herrar! Naturligtvis kommer allt detta endast att fungera om medlemsstaterna gör de investeringar som krävs, för vi får ingen framgångsrik järnvägspolitik förrän vi gör de transeuropeiska näten till en realitet och garanterar driftskompatibilitet på alla huvudsträckningarna, främst genom ERTMS. Det är uppenbart att skyldigheten att investera är avgörande. Investeringar är det pris vi får betala för att de texter som ni snart ska anta ska få full verkan.
När det gäller godstransporter med järnväg så stämmer det att det ursprungligen fanns ett förslag till förordning om ersättning om åtagandena om servicekvalitet i sektorn inte fullföljs. Parlamentet och rådet ansåg visserligen att syftet var gott, men beslutade sedermera att den föreslagna åtgärden inte var lämplig. Icke desto mindre måste jag säga att jag kommer att fortsätta att följa utvecklingen av godstrafiken på järnvägarna noga. Problemen med punktligheten och pålitligheten hos godstransporter med järnväg bekymrar mig fortfarande. Så jag kommer att lägga fram en rapport om hur servicekvaliteten utvecklas och lämpliga åtgärder för att ta itu med problemen i slutet av 2007. Den kommer självfallet att leda till att kommissionen lägger förslag om ett europeiskt järnvägsnät med inriktning på godstransporter. Jag hoppas kunna lägga fram rapporten i oktober.
Som många av er har sagt är en kompromiss förstås bara ett steg och kan framstå som begränsad, men ett steg kan också ses som en måttstock på framsteg. För min del är jag övertygad om att parlamentet genom att anta det här tredje järnvägspaketet kommer att skicka ut en kraftfull signal till Europas folk, som nu kan använda järnvägen för sitt resande i mycket större utsträckning.
Jag vill tillägga att vi håller på att fastställa resenärernas rättigheter, på grundval av begreppet europeiskt medborgarskap. När det gäller flygresenärerna återstår det mycket att göra för att tillämpa lagen. När det gäller tågresenärerna så måste de självfallet få tydlig, enkel information så att de förstår vad de har rätt att vänta sig. Jag tror dock att vi i själva verket skickar ut en stark signal genom att visa att vi är fast beslutna att gå vidare med att utveckla en ordentlig stadga om resenärers rättigheter så att alla - också de mest missgynnade - får större tillgång till rörlighet.
Herr talman! Detta är min övertygelse och jag ska sluta med att än en gång tacka parlamentets ledamöter. Deras påpekanden kommer att hjälpa oss att noga övervaka hur de här texterna tillämpas.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på tisdag, den 25 september 2007.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Christine De Veyrac : skriftlig. - (FR) Det gläder mig mycket att parlamentet och rådet har lyckats nå en överenskommelse om det tredje järnvägspaketet.
När det gäller min kollega Dirk Sterckx betänkande är det särskilt tillfredsställande att vi fick rådet att acceptera att resenärernas rättigheter och skyldigheter ska vara tillämpliga på alla som reser med tåg i Europeiska unionen, och inte bara på internationella resenärer.
Nu får alla tågresenärer viktiga rättigheter, som till exempel rör ersättning vid försenade eller inställda tåg, information och tillgång för människor med nedsatt rörelseförmåga.
När det gäller Georg Jarzembowskis betänkande bör öppnandet av marknaden för internationell passagerartrafik med tåg för konkurrens från och med den 1 januari 2010 göra tåget till ett mer effektivt transportslag och få positiva konsekvenser för resenärerna, i form av lägre priser och möjlighet att välja tågoperatör.
Dessutom blir det möjligt att finansiera förlustbringande järnvägslinjer om det finns ett uppdrag att verka i allmänhetens tjänst. Den här åtgärden är viktig för att trygga tillgång till järnvägstransporter för alla.
De bestämmelser som införs genom det här tredje järnvägspaketet innebär verkliga framsteg för vanliga människor och jag välkomnar dem.
Nathalie Griesbeck : skriftlig. - (FR) Det gläder mig mycket att den linje som jag har förespråkat har valts, nämligen att öppna passagerartrafiken för konkurrens, men utan att stressa. Det tredje järnvägspaketet avreglerar den internationella passagerartrafiken från och med 2010, med en gångbar mekanism för att finansiera infrastruktur. När kommissionen har presenterat sina rön om de ekonomiska, sociala och säkerhetsrelaterade frågorna 2012 kan vi i lugn och ro fundera på om det är lämpligt att utvidga det befintliga systemet till att omfatta inrikes passagerartrafik.
Vi var angelägna om att de här åtgärderna för att modernisera administrationen av järnvägen skulle balanseras med omfattande insatser för att trygga säkerheten. Nu får tågpersonalen gemensamma normer för kvalifikationer och utbildning, som leder till utfärdandet av ”lokförarkörkort”.
Parlamentet har också fått till stånd en stor förbättring av resenärernas grundläggande rättigheter på både internationella och nationella linjer: det finns bestämmelser om ansvar för olyckor och rättigheter för människor med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Jag beklagar dock att rådets motspänstighet har lett till att undantag i upp till 15 år blir tillåtna när det gäller genomförandet av rätten till information, ersättning vid förseningar och olyckor och till och med medförande av cyklar på tåg.
Gyula Hegyi : skriftlig. - (HU) För 160 år sedan, 1846, öppnades den första ungerska järnvägslinjen mellan den gamla staden Pest och staden Vác. Ungerns första järnväg kom två år före det franska borgerskapets revolution 1848, och det var mer eller mindre samma människor som låg bakom båda händelserna. Detta var knappast en tillfällighet. Järnvägen främjade medelklassens uppgång, ekonomisk utveckling, upplösning av feodala begränsningar och uppkomsten av enhetliga nationer. Under senare delen av 1900-talet överskuggade motoriseringen järnvägens utveckling också i Ungern, men det var lyckligtvis bara en tillfällig nedgång.
Den ungerska järnvägen befinner sig i ett ganska dåligt skick för närvarande, och det är en anledning till att det är viktigt att ansöka om gemenskapsmedel för att utveckla den. Utvecklingen av internationella transitjärnvägar är förståeligt nog prioriterad. Förortstågen har också blivit viktigare. Åtminstone en halv miljon människor pendlar dagligen till Budapest för att arbeta eller studera. Den enda lösningen på de kroniska trafikstockningarna är att införa trängselavgifter och inrikta resurserna på att utveckla förortsjärnvägen.
Avregleringen bör välkomnas så länge den inte hotar de järnvägsanställdas jobb eller säkerheten inom järnvägen. Det är också viktigt att se till att resenärernas rättigheter skyddas av sunda garantier. Jag hoppas att den ungerska järnvägen med det nya systemet och med hjälp av medel från regeringen, EU och privata finansiärer än en gång blir så modern som den var i början, under de stora reformernas tidevarv.
| sv |
Framställningar: se protokollet
| sv |
Kommissionens handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll (kortfattad redogörelse)
Talmannen: Nästa punkt är en kortfattad redogörelse för ett betänkande av Gabriele Stauner, för budgetkontrollutskottet, om kommissionens handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll.
Gabriele Stauner: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Principen om effektiv intern kontroll är en av de viktigaste budgetprinciper som kommissionen måste följa när den genomför budgeten och använder budgetmedel. Europeiska revisionsrätten och Europaparlamentet har i åratal efterlyst effektiv kontroll av budgetresurserna, och framför allt revisionsrätten har gjort flera försök och lagt fram flera förslag i syfte att se till att kommissionen använder dessa resurser på ett lämpligt och ekonomiskt sätt. Trots detta har revisionsrätten sedan flera år tillbaka inte kunnat ge kommissionen en positiv revisionsförklaring. Jag behöver bara påminna parlamentet om oegentligheterna vid genomförandet av Leonardoprogrammet för några år sedan, och andra stödområden som alltid har varit väldigt känsliga för oegentligheter och kanske till och med bedrägeri.
I januari 2006 antog kommissionen en handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll. Återigen var målet att få en positiv revisionsförklaring från revisionsrätten. Som jag har nämnt i betänkandet har kommissionen utan tvekan gjort avsevärda ansträngningar för att utarbeta handlingsplanen. För parlamentet står det emellertid klart att genomförandet av dessa åtgärder är kraftigt försenade. Därför måste kommissionen kraftigt snabba upp genomförandet av de planerade åtgärderna så att det inom den närmaste framtiden går att se positiva effekter i revisionsrättens årsrapport, och också så att vi här i Europaparlamentet kan bevilja kommissionen ansvarsfrihet med ett rent samvete.
Jag vill inte gå in på några detaljer när det gäller det fortfarande otillfredsställande genomförandet av åtgärderna, men jag skulle vilja betona att effektiva kontroller nu är viktigare än någonsin med tanke på att det i samband med det ekonomiska återhämtningspaketet har gjorts stora lättnader i nästan alla kriterier för att genomföra stödåtgärder, inklusive för att tillhandahålla snabbt stöd. Jag behöver bara påminna er om de planerade lättnaderna i strukturfonderna och de betydande ändringarna av principerna för vem som är berättigad till stöd ur EU:s globaliseringsfond.
Vi vet naturligtvis att alla stödåtgärder, särskilt när det gäller strukturfonderna, genomförs i nära samarbete med medlemsstaterna, vilket också är absolut nödvändigt för att det ska gå att garantera utgifternas giltighet. Detta skapar emellertid också betydande problem när det gäller kommissionens kontroll.
Vi har i flera år vetat om att kommissionen kanske inte kan göra de kontroller i medlemsstaterna som den eventuellt skulle vilja och som föreskrivs i budgetprinciperna och av revisionsrätten. Parlamentet har svårt att få en helhetsbild, särskilt när det gäller årliga sammanfattningar och förvaltningsförklaringar på nationell nivå, som kommissionen för första gången lade fram för oss den 15 februari 2008, eftersom dessa dokument inte var uppställda enligt enhetliga kriterier.
I vårt betänkande - som enhälligt antogs av budgetkontrollutskottet - efterlyser vi därför fortsatt tryck på medlemsstaterna att tillhandahålla fullständiga och begripliga uppgifter. Jag hoppas verkligen att kommissionen även i framtiden kommer att ta uppgiften att införa en integrerad ram för intern kontroll på allvar. Tack så mycket.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Fru talman! Jag tackar Gabriele Stauner för hennes betänkande och parlamentet för den konstruktiva dialog vi har haft sedan kommissionen åtog sig att följa handlingsplanen för beviljande av ansvarsfrihet, i syfte att få en positiv revisionsförklaring.
Kommissionen anser att revisionsrättens revisionsförklaring för 2007 är den bästa som vi någonsin har fått. Handlingsplanen har bidragit till denna förbättring. Det gläder mig att kunna meddela er att kommissionens antagande av den senaste rapporten om de framsteg som har gjorts tidigarelades till den 3 februari. Precis som Gabriele Stauner begärde i sitt betänkande kommer detta att göra det möjligt för er att ta hänsyn till rapporten i resolutionen om ansvarsfrihet.
I vårt meddelande av den 3 februari gör vi en första bedömning av handlingsplanens effekter fram till den 31 december 2008. Slutsatsen är att det har gjorts stora framsteg under den nuvarande kommissionens mandatperiod. Jag kommer att ta upp flera av dessa punkter.
När det gäller förenklingar har den andel av budgeten som spenderas i enlighet med tydligare och mer lättillämpliga behörighetsregler stigit till 25 procent. Inom ramen för återhämtningsplanen föreslår vi andra förenklingsåtgärder, särskilt för strukturfonderna.
Revisionsrätten har rapporterat en förbättring av tydligheten och tillförlitligheten hos de årliga verksamhetsberättelser för kommissionens tjänsteavdelningar som har sammanställts enligt åtgärd 3.
Kommissionen har stärkt de finansiella korrigeringarna - åtgärd 11 i strukturfonderna. Under 2008 återvanns 1,5 miljarder euro. Som jämförelse återvanns 288 miljoner euro 2007.
Kommissionens tjänsteavdelningar använder sig i allt högre grad av gemensamma kontrollmetodnormer, vilket leder till bättre samordning och spridning av resultaten. Detta bidrar till att den administrativa bördan minskar och gör att kontrollresultaten kan användas på ett bättre sätt.
Vi fortsätter att stärka medlemsstaternas ansvar för delad förvaltning - åtgärd 5 - och vi har precis mottagit de årliga revisionssammanfattningarna för andra gången. Kommissionen kommer att fortsätta dessa åtgärder, tillsammans med andra initiativ för att förbättra ramen för intern kontroll.
I Gabriele Stauners betänkande betonas den centrala roll som begreppet tolererbar risk spelar i strävandena efter framtida förbättringar. Syftet med detta begrepp är att på politisk nivå definiera en godtagbar balans mellan kontrollresultaten och deras kostnader. Självklart är det omöjligt att helt undgå fel och det verkar logiskt att felnivån får lov att variera beroende på det område som inspekteras.
De interinstitutionella diskussionerna om detta begrepp förs på grundval av det meddelande som kommissionen nyligen lade fram. Vice ordförande Siim Kallas hade möjlighet att diskutera frågan i parlamentet i januari. Jag skulle vilja framhålla vikten av detta initiativ. Det kommer att göra det möjligt för den myndighet som beviljar ansvarsfrihet att på ett bättre sätt bedöma kvaliteten på den riskförvaltning som kommissionen har infört.
I vår senaste rapport visar vi att kommissionen har slutfört de olika åtgärderna. Revisionsrätten kommer att göra sin egen bedömning av de olika åtgärdernas effekter i sin årsrapport för 2008.
Jag tackar Gabriele Stauner för hennes betänkande, som är en uppmaning till oss att ytterligare förbättra vår revisionsram.
Talmannen: Punkten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Louis Grech : skriftlig. - (EN) Detta betänkande, som syftar till större öppenhet, effektivitet och ansvarsskyldighet i fråga om EU:s utgifter, är mer relevant än någonsin för att genomföra EU:s budget enligt principerna om god ekonomisk förvaltning. Vi behöver ett verkligt åtagande om öppenhet och effektiva interna kontroller för att få maximal nytta av vår politik och våra prioriteringar. Vidare stöder jag till fullo åsikten att om en åtgärd inte kan genomföras på tillfredsställande sätt i termer av kostnad och risk, så bör den omprövas. I den aktuella ekonomiska situationen kan vi inte tillåta några slösaktiga utgifter eller missbruk av EU-medel. Samtidigt behöver institutionerna ha mindre komplexa juridiska krav. Det är nödvändigt att förenkla den administrativa och ekonomiska bördan för sökande och mottagare av EU-medel, särskilt eftersom onödig byråkrati i många fall har skapat hinder för ett effektivt politiskt genomförande. Utmaningen är att hitta rätt balans.
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Talmannen förklarade sammanträdet avslutat kl. 11.05.)
| sv |
3. Finansiering av den särskilda tribunalen för Sierra Leone (omröstning)
Finansiering av den särskilda tribunalen för Sierra Leone - Före omröstningen:
Bernd Posselt: (DE) Herr talman! Min grupp hade kommit överens om att begära omröstning med namnupprop. På grund av ett tekniskt fel av en ny medarbetare tycks detta inte ha meddelats er. Jag ber er att bifalla denna begäran om omröstning med namnupprop, eftersom ett tekniskt fel tycks ha begåtts.
Talmannen: Vi ska inte inrätta en särskild domstol för er medarbetare. Om kammaren inte har några invändningar kommer vi alltså att genomföra en omröstning med namnupprop under slutomröstningen.
- Före omröstningen om punkt 6:
Glyn Ford: (EN) Tack. Eftersom Vittorio Agnoletto är frånvarande skulle jag vilja lägga fram det muntliga ändringsförslaget till punkt 6 för hans räkning. Jag tror att det finns med på omröstningslistorna, men om det inte gör det så lyder förslaget ”Europaparlamentet uppmanar kommissionen att garantera fortsatt finansiering av både kärn- och biverksamhet vid den särskilda domstolen i de kommande nationella programmen för Sierra Leone. Parlamentet uppmanar myndigheterna i Sierra Leone att prioritera övergångsdomstolar och domstolarnas oberoende”.
(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)
Francesco Enrico Speroni: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har noterat att bilderna över omröstningarna har ändrats. När det gäller omröstningen med namnupprop tycks det mig som om siffrorna bara gäller männen, och eftersom det även är kvinnor som röstar yrkar jag på att bilderna ska justeras så att de avspeglar verkligheten.
Talmannen: Detta är ett riktigt påpekande, men eftersom det bara finns plats för tre siffror blir det svårt att vara rättvis mot alla. Vi måste därför titta på antalet siffror som presenteras.
| sv |
Öppnande av sammanträdet
| sv |
31. Ansvarsfrihet för 2008: det gemensamma företaget Sesar
| sv |
4. Regionalt strategidokument och flerårigt vägledande program för Asien (omröstning)
Förslag till resolution:
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
8. Makroövervakning av det finansiella systemet och inrättande av en europeisk systemrisknämnd (
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
Mätinstrument som innehåller kvicksilver (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är debatten om ett betänkande av María Sornosa Martínez, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 76/769/EEC när det gäller begränsning av utsläppandet på marknaden av vissa mätinstrument som innehåller kvicksilver - C6-0064/2006 -.
Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka föredraganden, María Sornosa Martínez, för hennes arbete med detta förslag till vad som är ett mycket viktigt direktiv som utgör en del av gemenskapsåtgärderna för hantering av kvicksilver, den gemenskapsstrategi vi debatterade i parlamentet alldeles nyligen.
Detta har att göra med vår gemensamma önskan att förebygga att mer kvicksilver letar sig ut i miljön, och för att det inte ska uppstå några missuppfattningar här är det vi talar om nu inte bara vilket gammalt gift som helst utan ett särskilt farligt sådant, för kvicksilver och dess sammansättningar utgör ett mycket farligt gift för människors hälsa och för miljön. Målet med det direktiv som vi diskuterar i dag är att förhindra att nya mätinstrument som innehåller kvicksilver kommer i omlopp, och om detta skulle lyckas kommer vi att förhindra att 30 ton kvicksilver - vilket skulle innebära en mycket betydande hälsorisk, hamnade i naturen.
Med det föreslagna direktivet kommer medicinska (feber)termometrar som innehåller kvicksilver att fullständigt förbjudas på marknaden, med anledning av att det sedan länge har funnits alternativ till dessa. Försäljningen av övriga mätinstrument som innehåller kvicksilver till allmänheten kommer också att förhindras genom direktivet. Dessa förslag sammansattes utifrån en riskbedömning och en omfattande konsekvensbedömning utformade för kvicksilverstrategin, följt av samråd med industrin och med andra berörda parter.
Med det föreslagna direktivet kommer inte bara skyddet av människors hälsa och av miljön att säkerställas, utan också den inre marknaden att upprätthållas och stärkas, eftersom harmoniserade regler för marknadsföring av mätinstrument som innehåller kvicksilver gäller i hela gemenskapen.
Nu har ett antal ändringsförslag lagts fram av ledamöter av parlamentet som syftar till att säkerställa undantag. Jag håller med er om att saluförande av antika mätinstrument verkligen borde fortsätta att vara tillåtet, där ”antika mätinstrument” betecknar instrument som är åtminstone 50 år gamla och som hanteras med stor försiktighet, eftersom de har stort samlarvärde och bara säljs i mycket begränsat antal. Risken att sådana föremål hamnar i soporna är minimal.
Jag kan också stödja ett tidsbegränsat undantag för nya barometrar som innehåller kvicksilver och som tillverkats av ett fåtal mindre specialiserade företag. En övergångsperiod på två år kommer att göra det möjligt för dessa företag att anpassa sina produktionsarrangemang till de nya reglerna utan någon oproportionerlig risk för miljön. Även om jag anser att två år är lämpligt måste jag få klargöra att det inte finns någon anledning att använda kvicksilver i de instrument som produceras av dessa tillverkare, för de kan producera samma resultat utan och, under vissa omständigheter, faktiskt bättre. Det finns inga argument som stöder tanken att nytillverkade instrument av det här slaget måste innehålla kvicksilver. Det är inte så att man först måste utveckla en ny teknik. Alternativen har funnits under lång tid. Dessa tillverkare måste kunna förväntas efterleva kraven enligt europeisk lagstiftning, och jag kommer att vara väldigt sträng på den punkten. Två år bör verkligen vara tillräckligt med tid för anpassning av produktionen.
Situationen är faktiskt ganska annorlunda när det gäller användandet av mätinstrument inom hälsosektorn. I parlamentet har det föreslagits ett undantag - vilket kommer att granskas vid ett senare datum - från dessa restriktioner för instrument för mätning av blodtrycket, och jag anser faktiskt att ett sådant bör tillkomma. Blodtrycksmätare används ändå bara på vissa medicinska tillämpningsområden, och de är absolut oumbärliga i vissa medicinska situationer där mätningar måste utföras med största exakthet. Vi har undersökt denna fråga mycket grundligt. Personer inom vårdyrket betraktar den här sortens blodtrycksmätare som oumbärliga, i synnerhet i vissa livshotande situationer, och därför bör vi avvakta tills det har utvecklats säkra och lika pålitliga alternativ till dessa instrument innan vi utvidgar reglerna till att omfatta hälsosektorn. Det innebär att vi inte har nått slutet av den här processen. Det behövs tvärtom mer arbete på detta område.
Avslutningsvis vill jag säga att förhandlingsprocessen har karakteriserats av ett nära samarbete mellan parlamentet, rådet och kommissionen, och därför kan kommissionen godkänna alla de kompromissändringsförslag som er föredragande har lagt fram, dvs. ändringsförslagen 12-18. Jag hoppas verkligen att detta direktiv kommer att kunna antas vid första behandlingen.
María Sornosa Martínez : föredragande. - (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi är alla i kammaren överens om att det är nödvändigt att minska behovet av kvicksilver i tillverkningen av produkter och att påskynda en ersättning av det. Det skulle vara lämpligt att införa en begränsning på gemenskapsnivå för kvicksilverinnehållande mät- och kontrollinstrument avsedda för konsumentbruk och, med vissa undantag, för sjukvården.
Vi måste förhindra att betydande mängder kvicksilver hamnar i avfallsflödet. På det sättet ska vi bidra till att garantera en hög nivå på skyddet av miljön och människors hälsa samtidigt som den inre marknaden upprätthålls i enlighet med artikel 95 i fördraget.
Kvicksilver och kvicksilverföreningar är mycket giftiga för människor, ekosystem samt vilda djur och växter. I början ansågs kvicksilverföroreningar vara ett akut och lokalt problem, men nu vet man att det är frågan om ett globalt, kroniskt och allvarligt problem. När det gäller möjligheten att helt förbjuda användningen av kvicksilver i samtliga instrument, vilket är syftet med detta förslag, måste man betona att de experter som kommissionen samrått med kommit fram till slutsatsen att sjukhusen behöver en hög grad av noggrannhet för att behandla livshotande tillstånd som högt blodtryck, arytmi och havandeskapsförgiftning. Blodtrycksmätare som innehåller kvicksilver ger rätt noggrannhet och tillförlitlighet för att patientsäkerheten ska tryggas. Vi föreslår därför för närvarande att dessa instrument undantas från förbudet tills det finns fullständiga garantier i fråga om funktionaliteten hos möjliga alternativa instrument.
Jag uppmanar också kommissionen att på kort sikt vidta åtgärder för att övervaka att samtliga produkter som innehåller kvicksilver och som finns ute i samhället samlas in och behandlas separat under säkra förhållanden. I annat fall kommer detta direktiv att få mindre effekt i praktiken.
Om kvicksilver kastas på soptippar eller hanteras på olämpligt sätt leder det till att avfall och rester av kvicksilver hamnar i avloppsvattnet och kommer ut i miljön. Kvicksilver kan därför hittas i livsmedel och utgör en särskild risk för den marina näringskedjan, vilket innebär att konsumenter av fisk och blötdjur är särskilt utsatta. Ni sa det, herr kommissionsledamot: 30 ton kan finnas kvar på soptippar, otillräckligt behandlade.
Dessutom uppmanar jag kommissionen att öka medborgarnas medvetenhet genom att organisera informationskampanjer om de hälsorisker som det innebär att utsättas för kvicksilver och de miljöproblem som det kan orsaka, eftersom jag är rädd att medborgarna inte är tillräckligt väl informerade om dess giftverkan.
Vad gäller de ändringsförslag som har lagts fram hade jag, liksom majoriteten av de politiska grupperna, hoppats att det skulle nås en överenskommelse, liksom med rådet och kommissionen, när det gäller barometrar. Den överenskommelse vi har nått har att göra med undantaget från de skyldigheter som fastställts i detta direktiv vad gäller vetenskapliga instrument som innehåller kvicksilver, som exempelvis barometrar som är mer än 50 år gamla avsedda för saluförande eller handel på den internationella antikmarknaden.
Vad gäller produktionen av kvicksilver för nya traditionella barometrar har vi föreslagit en överenskommelse: en övergångsperiod för tillverkarna för att de ska få tid att anpassa sig till de nya bestämmelserna. Olyckligtvis har inte alla politiska grupper gått med på detta, även om jag tror att vi kommer att få tillräcklig majoritet i parlamentet för att förslaget ska antas.
Slutligen hoppas jag att parlamentet godtar överenskommelsen med rådet vid första behandlingen, så att den kan tillämpas så snart som möjligt och så att efterfrågan på kvicksilver inom industrin på det sättet minskar och dess ersättning med andra material som inte är skadliga för människors hälsa och inte inverkar på bevarandet av miljön påskyndas.
Sammanfattningsvis instämmer jag helt och hållet i det ni har sagt, herr kommissionsledamot. Jag vill tacka kommissionen för dess arbete och för möjligheten att nå en överenskommelse vid första behandlingen. Jag vill också tacka rådet och de politiska grupper som har godtagit detta förslag.
Martin Callanan: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja berömma det arbete som María Sornosa Martínez har gjort när det gäller detta betänkande, även om jag inte instämmer i alla hennes slutsatser. Trots detta har vi samarbetat mycket väl i denna fråga.
I mars i år diskuterade kammaren kommissionens kvicksilverstrategi. Kommissionens uppmanades att begränsa saluföringen och användningen av kvicksilver i all mät- och kontrollutrustning, men att bevilja vissa undantag. Kommissionen uppmanades också att tillåta användning av kvicksilver i ett litet antal företag inom EU som yrkesmässigt tillverkar traditionella barometrar. Jag måste dessvärre likväl säga att kommissionen fullständigt ignorerade parlamentets önskan i det skedet och fortsatte med att föreslå det direktiv som vi diskuterar i dag.
Detta direktiv kommer att innebära att tillverkning av alla nya barometrar förbjuds. Som ledamöterna säkert känner till antog utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet därefter ett ändringsförslag, som jag lade fram, i vilket ett undantag för detta gamla traditionella europeiska hantverk infördes. Tillsammans med Johannes Blokland har vi åter lagt fram detta ändringsförslag för kammaren att ta ställning till. Jag skulle vilja påpeka för kommissionsledamoten att vi inte talar om ett allmänt införande av nytt kvicksilver i miljön - flertalet av dessa tillverkare återanvänder i själva verket kvicksilver som tagits ur miljön för tillverkningen av dessa nya instrument. Det finns ett mycket litet antal små och medelstora företag inom EU som fortfarande sysslar med detta traditionella hantverk, huvudsakligen i Belgien, Nederländerna, Frankrike, Portugal och Storbritannien.
Om detta direktiv genomförs som rådet önskar skulle dessa företag med all säkerhet tvingas att lägga ned, och således skulle platser dit konsumenter kan ta sina befintliga instrument för reparation och underhåll försvinna. Låt oss inte glömma bort att hundratusentals traditionella barometrar hänger på folks väggar inom hela EU. Detta direktiv skulle naturligtvis inte påverka detta faktum, men det skulle potentiellt kunna eliminera platser där folk skulle kunna få dessa instrument reparerade och underhållna.
Förbudet mot nya barometrar kommer inte att hindra föroreningarna. De skulle i själva verket kunna utbreda sig mer eftersom allmänheten inte skulle ha någonstans att ta sina instrument. Det finns också några enorma kryphål i lagstiftningen. Det är bara saluföringen av nya instrument som är förbjuden. Det finns inget som hindrar tillverkarna från att sälja nya barometrar utan kvicksilver tillsammans med en rad instruktioner om hur konsumenterna själva kan fylla dem. Detta är säkerligen mer riskfyllt än att låta tillverkningen av dem fortsätta under strängt kontrollerade förhållanden och med behörigt tillstånd.
Linda McAvan: för PSE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag anser att omständigheterna för denna lagstiftning är övertygande. Kommissionsledamoten sa att det finns alternativ till kvicksilverbarometrar, och jag stöder därför allt det som min kollega María Sornosa Martínez har sagt.
Kvicksilver är oerhört giftigt. Det är bioackumulerande och beständigt i miljön, och det finns ingen säker exponeringsnivå. Jag ber PPE-DE-gruppen att åter begrunda detta. Till Martin Callanan och de konservativa vill jag påpeka att vid er partikonferens sa er ledare att ni vill ersätta farliga kemikalier med säkra kemikalier. På Torypartiets webbplats står det att ni kommer att göra detta. Ni måste rösta för att ändra saker, och inte bara säga att ni ska göra det. Jag hoppas att PPE-DE-gruppen kommer att stödja dessa mycket förnuftiga åtgärder för att fasa ut en oerhört farlig kemikalie ur vår miljö.
Vi har gett företagen en förlängd frist på två år för att fasa ut produktionen. Rådet ville inte gå med på detta, men vi har 25 regeringar här, experter från 25 länder, Europeiska kommissionen och majoriteten av de politiska grupperna, och jag hoppas att kammaren kommer att stödja betänkandet och vara konsekvent i enlighet med substitutionsprincipen för farliga kemikalier.
Marios Matsakis: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka María Sornosa Martínez för hennes utmärkta betänkande och hennes samarbete med alla skuggföredragande. Jag skulle också vilja nämna den mycket användbara hjälpen från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, liksom från kommissionen och rådet, när det gällde att formulera ett litet antal nödvändiga slutliga kompromissändringsförslag.
Kvicksilver är, som ni alla känner till vid det här laget, ett ytterst giftigt ämne som vi alla vill och måste få ut ur våra liv och ur kommande generationers liv, så snart och så effektivt som möjligt. Med lagstiftningsförslaget kommer den kvicksilverstrategi som vi antog i mars i år att träda i kraft, och det kommer att innebära förbud mot eller en väsentlig minskning av förekomsten av kvicksilver i olika icke-elektriska och icke-elektroniska instrument. Instrument som innehåller kvicksilver, som hushållstermometrar, kommer att ersättas med mer korrekta och allsidiga mätinstrument, som är snabbare och säkrare och som inte innehåller kvicksilver.
Som brukar vara fallet med de flesta lagstiftningsakter stötte vi på vissa åsiktsskillnader i utvärderingarna av detta förslag. Tack och lov nådde de flesta grupper en förnuftig kompromissöverenskommelse, men vissa parlamentsledamöter har säkerligen fortfarande invändningar. Problemet har varit att vissa hävdar, huvudsakligen några engelska, nederländska och belgiska kolleger, att moderna, barometrar med ålderdomligt utseende som tillverkas av ett mycket litet antal små och medelstora företag i England, Nederländerna och Belgien fortfarande borde tillåtas innehålla kvicksilver. Detta sker trots att en tvåårig övergångsperiod med undantag har tillåtits efter att direktivet trätt i kraft, trots att kommissionen i slutet av den tvååriga undantagsperioden ska undersöka tillgången på tillförlitliga och säkra alternativ, som är tekniskt och ekonomiskt genomförbara för att använda i dessa instrument, trots att barometrar som verkligen är antikviteter, det vill säga mer än 50 år gamla, skulle undantas från detta direktiv och trots att, om kompromissavtalet med anledning av barometrar går om intet, hela lagstiftningsförslaget i sak faller och förslaget måste tillbaka till ritbordet.
Tillåt inte er själva att av misstag utnyttjas av dem som kanske vill döda lagstiftningen som helhet, och de som kanske vill använda barometerfrågan för att främja sina euroskeptiska åsikter. Jag ber er att rösta för kompromissändringsförslaget och på så sätt hjälpa till att bli av med giftigt kvicksilver, för hälsans skull.
Carl Schlyter: för Verts/ALE-gruppen. - Herr talman! I Sverige förbjöds kvicksilvertermometrar för över 20 år sedan. Äntligen är det dags för EU att följa efter! Kvicksilver i mätinstrument är gårdagens teknik, en livsfarlig kemikalie som vi snarast måste avsluta användningen av. Varje påstående om att kvicksilver är ofarligt är absurt. Ännu värre är kvicksilver som läcker, hamnar i förbränningsanläggningar eller på annat sätt sprids och omvandlas i miljön till lättupptagliga former som är ännu skadligare för människor och djur. Vi kan inte av nostalgiskäl fortsätta att tillverka barometrar som är farliga för miljön. Den som vill kan köpa en ofarlig elektronisk kopia som ser exakt likadan ut som en gammal barometer - eller köpa en begagnad. Direktivet handlar ju om utsläppande av nya barometrar på marknaden.
Nu fick barometrar två års respit i kompromissen, vilket är helt onödigt tekniskt sett, som kommissionsledamoten sade, men tyvärr nödvändigt politiskt för att nå en kompromiss på grund av alltför stor lyhördhet för företagens lobbying. Den som röstar på något annat än på kompromissen saboterar hela lagstiftningen och stoppar all utfasning av alla termometrar. Då måste vi börja om från början inom ramen för Reach. Kommissionen ska inom två år komma med förslag om utfasning, när så är möjligt, av annan mätutrustning, särskilt blodtrycksmätare. Jag vill påminna kommissionen om att det i kompromissen står så snart det finns tillförlitliga alternativ. För blodtrycksmätare finns det i många fall det. Åk genast hem till Bryssel och sammanställ en rapport om marknadsbegränsning av blodtrycksmätare då det är möjligt.
Adamos Adamou: för GUE/NGL-gruppen. - (EL) Herr talman! Jag vill i min tur, efter att ha tackat María Sornosa Martínez och gratulerat henne till hennes arbete, uppmana er att stödja de kompromissändringsförslag som har utformats för att avlägsna kvicksilver från mätinstrument avsedda att användas av europeiska konsumenter. Kompromissändringsförslagen är den minsta möjliga och mest realistiska åtgärden för att skydda konsumenterna, och de speglar överenskommelsen mellan Europaparlamentet och rådet.
Jag uppmanar er att förkasta det undantag från direktivet som föreslagits för barometrar. Alla sådana undantag äventyrar den slutliga möjligheten att begränsa mängden kvicksilver i mätinstrument för vilka det finns alternativa lösningar innan lagstiftningen antas för Reach-programmet. Denna specifika åtgärd är av största vikt för att lagstiftningen om mätinstrument som innehåller kvicksilver ska antas så snart som möjligt. Jag bör samtidigt betona att man inte kommer att uppnå något väsentligt inom barometerindustrin om ändringsförslagen om barometrar - med undantag för dem i paketet med ändringsförslag - godtas, utom att vinna ett eller två år. Det är nästan säkert att kommissionen kommer att återuppta sin ursprungliga ståndpunkt, endera genom Reach eller genom kommittéförfarandet, vilket innebär att man inte gör undantag för några bestämmelser om barometrar.
Slutligen vill jag betona att paketet med kompromissändringsförslag ligger i linje med vår tidigare sammanhängande resolution om kvicksilver, för vilken Marios Matsakis var föredragande.
Vårt mål måste återigen vara att skydda miljön och folkhälsan och de europeiska konsumenterna.
Urszula Krupa: för IND/DEM-gruppen. - (PL) Herr talman! Även om kvicksilver och dess sammansättningar, i synnerhet metylkvicksilver, är mycket giftiga är ett förbud mot försäljning av kvicksilvertermometrar inklusive specialiserade termometrar och andra mätinstrument med en övergångsperiod på bara 18 månader överdrivet och orimligt, i synnerhet för Polen och andra länder där kvicksilvertermometrar används allmänt, inte bara på sjukhus utan också för att ställa diagnos hemma. En sådan kort övergångsperiod skulle kunna få negativa följder i form av diagnoser där det föreligger risk för att de inte är tillförlitliga, vilket för med sig hälsorisker, och skulle kunna innebära extra, ekonomiska påfrestningar för sjukhus- och hushållsbudgetar, särskilt för dem som inte har det så bra ställt.
I Polen har vi ett ordspråk som lyder: ”när människan skyndar ler djävulen”. Djävulen vill uppenbarligen bli rik genom att sälja elektroniska mätinstrument medan han säger vackra ord om människors hälsa. Vi är för en längre övergångsperiod.
Irena Belohorská: - (SK) Jag välkomnar också detta betänkande om kvicksilver i miljön och om sätt att begränsa det.
Vi måste alla enas om att där det finns alternativ till mätinstrument som innehåller kvicksilver måste det kvicksilverinnehållande instrumentet avlägsnas. Det finns tillräckligt med kvicksilver i en enda termometer för att kontaminera fisken i en sjö på 20 hektar. Men är också nödvändigt att inse att det finns andra instrument inom hälsosektorn som innehåller kvicksilver men för vilka det ännu inte finns något likvärdigt alternativ - exempelvis tryckmätare, barometrar och manometrar.
För blodtrycksmätare som innehåller kvicksilver och som används vid behandling av högt blodtryck och arytmi finns inget likvärdigt alternativ som ger samma noggrannhet, och alternativa metoder skulle bli extremt dyra. Därför stöder jag föredragandens åsikt att direktivet inte bör gälla för sådana instrument inom hälsosektorn, för fastän vi kanske skulle lyckas minska mängden kvicksilver i miljön skulle vi också äventyra patienters liv.
Det vi måste fokusera på i detta lagstiftningsförslag är att minska mängden kvicksilver i hushållssopor. Det kommer förmodligen att bli svårt att be alla hushåll att ersätta de termometrar som de använder för att mäta kroppstemperaturen, särskilt i de nya medlemsstaterna, men vi bör kunna begränsa användningen av dessa.
Avril Doyle: (EN) Herr talman! Det är på tiden att vi erkänner att kvicksilver kan orsaka och faktiskt orsakar allvarliga hälsoproblem. Kvicksilverförgiftning genom intagande av livsmedel som är smittade med kvicksilver - vanligtvis fisk - är den huvudsakliga smittkällan hos allmänheten.
Kvicksilver och dess föreningar är inte bara giftiga för människor: de har också en mycket negativ inverkan på ekosystem, vilda djur och växter. Det är därför högst önskvärt att begränsa användningen av kvicksilver.
Jag erkänner dock att vi måste vara realistiska i begränsningen av vissa mätinstrument som innehåller kvicksilver. Jag välkomnar därför att viss medicinsk utrustning utesluts från direktivets räckvidd tills vidare. Medicinska experter har sagt att utrustning som inte innehåller kvicksilver i vissa fall kan vara mindre exakt när det gäller till exempel vissa hjärttillstånd och vid fall av havandeskapsförgiftning. Det är därför att föredra användning av kvicksilverutrustning i dessa begränsade situationer till dess att lämpliga alternativ är helt undersökta och får stöd av yrkesutövande läkare, men med en tidsbegränsad granskningsklausul för lämpliga alternativ som godkänts på lämpligt sätt. Med tanke på kvicksilvers giftighet är det rimligt att kräva detta av industrin, och jag inbjuder industrin att svara.
Jag stöder det ändringsförslag som ursprungligen lades fram av mina kolleger, som ger möjlighet till undantag för antika barometrar och vetenskapliga instrument som är avsedda för saluförande eller handel på den internationella antikmarknaden samt för tillverkning och underhåll av traditionella barometrar varvid små mängder kvicksilver används med tillstånd och under kontrollerade förhållanden. Det är värt att notera att man genom tillverkning av traditionella barometrar inte inför nya kvantiteter av kvicksilver på marknaden utan återvinner redan befintligt kvicksilver, och på detta sätt hjälper man till att kontrollera och begränsa substansen - för att inte nämna att antika barometrar vanligtvis värderas högt och det därför är föga troligt att de hamnar i våra avfallsflöden. Kom ihåg att syftet med detta direktiv är att förbjuda saluföring av utrustning som innehåller kvicksilver. Det kommer att vara tillåtet att sälja en barometer med en separat flaska med kvicksilver som senare tillsätts av konsumenten, om vi inte har ett undantag för dessa antika barometrar - ett mycket mindre riskfyllt alternativ enligt min mening.
Dorette Corbey: (NL) Herr talman! Först och främst vill även jag uttrycka mitt stöd för María Sornosa, som har skrivit ett utmärkt betänkande. Liksom alla talare före mig har sagt måste vi, med tanke på att kvicksilver är väldigt giftigt, förbjuda dess användning i alla onödiga tillämpningar. Med tanke på att det finns alternativ måste vi välkomna att exempelvis kvicksilvertermometern förpassas till det förflutna. Barometrarna har blivit föremål för stor debatt, som vi nyss märkte.
I Nederländerna har användningen av kvicksilver varit förbjuden sedan 2003, men barometrarna utgjorde undantag fram till 2005 och sedan, i väntan på nya EU-regler, till den 1 januari 2006. Parlamentet argumenterar nu för ytterligare två års försening för traditionella barometrar, vilket är en oerhörd eftergivenhet. Även om jag naturligtvis kan föreställa mig att det skulle vara dåliga nyheter för tillverkare av barometrar om vi skulle förbjuda kvicksilver helt och hållet måste vi i varje fall förbjuda produkter avsedda för konsumentbruk som innehåller det. Produkter kan gå sönder eller läcka så att kvicksilver kommer ut i naturen ändå. Jag hoppas att vi kan slutföra den här lagstiftningen så att förbudet mot kvicksilver kan införas så snart som möjligt.
James Hugh Allister: (EN) Herr talman! Tillverkning av barometrar har varit en del av vårt europeiska arv i många århundraden. Tillverkningen omfattar ofta återvinning av kvicksilver från gamla instrument. Det hot som detta utgör mot miljö och hälsa är, skulle jag vilja påstå, så minimalt att det är helt oproportionerligt i jämförelse med det förödande förbud som man genom detta direktiv vill införa på framtida tillverkning av barometrar. Det skulle ta död på en historisk teknik, och i gengäld får vi ingen meningsfull vinst. Jag stöder således kraftfullt ändringsförslag 19 om att utesluta tillverkare av barometrar från räckvidden för detta direktiv.
Att försöka innefatta barometrar personifierar på ett sätt den fanatiska och irrationella dogm som alltför ofta drivs fram och gör annars förnuftiga kommissionsförslag löjliga. Jag hoppas att vi kommer att säga nej till förbudet mot tillverkning av barometrar av rent sunt förnuft.
Talmannen: Kommissionen har informerat mig att man inte önskar tala igen. Debatten är därför härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30.
| sv |
Öppnande av sammanträdet
| sv |
EU 2020 - Uppföljning av Europeiska rådets informella möte den 11 februari 2010 (ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
9. Bulgariens och Rumäniens anslutning till konventionen av den 26 juli 1995 om användning av informationsteknologi för tulländamål (omröstning)
- Betänkande: Jean-Marie Cavada
| sv |
En effektivare EU-politik för södra Kaukasien: från löften till handling - En ny strategi för regionalpolitiken vid Svarta havet (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
betänkandet av Lydie Polfer, för utskottet för utrikesfrågor, om en effektivare EU-politik för Sydkaukasien: från löften till handling, och
betänkandet av Roberta Alma Anastase, för utskottet för utrikesfrågor, om en ny strategi för regionalpolitiken vid Svarta havet
Lydie Polfer: föredragande. - (FR) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna i utskottet för internationell handel, och framför allt mina kolleger i utskottet för utrikesfrågor, för att de har bidragit aktivt till utformningen av detta betänkande som vi ville skulle vara väl avvägt och som i slutändan antogs enhälligt.
Det stämmer att det finns ett stort intresse för de tre länderna i Kaukasien. Armenien, Azerbajdzjan och Georgien ingick tidigare i det numera kollapsade Sovjetunionen och de tre länderna lider fortfarande av arvet från den tiden, särskilt genom de olösta konflikterna i Nagorno-Karabach, Abchazien och Ossetien som förgiftar atmosfären mellan dem och deras grannstater och som har lett till en skadlig upprustning. Dessa tre länder valde emellertid att anta europeiska värderingar under 1980-talet genom att bli medlemmar i Europarådet, och senare genom att underteckna partnerskaps- och samarbetsavtal med EU.
Deras geografiska närhet och läge som transitområde mellan Iran, Turkiet, Ryssland, Kaspiska havet och Svarta havet innebär att vi har ett intresse av att hjälpa dessa länder att stärka demokratin och rättsstatsprincipen i denna region och upprätta en livskraftig ram för regionalt samarbete och utveckling som möjliggör politisk stabilitet. Detta är särskilt viktigt eftersom dessa länder, även om de har haft en stark tillväxt, fortfarande har höga fattigdoms- och arbetslöshetsnivåer.
Vi har analyserat möjligheterna att vidta åtgärder på olika områden som jag nu ska sammanfatta i korthet. För det första har vi inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken insisterat på en differentierad metod som grundas på enskilda förtjänster, samtidigt som vi gör det regionala samarbetet till ett av de främsta målen. Vi uppmanar kommissionen att utöka kontakterna med det civila samhället och vi stöder särskilt initiativet med en genomförbarhetsstudie avseende ett frihandelsavtal med Georgien och Armenien och när det gäller att stödja Azerbajdzjan i processen mot medlemskap i WTO.
Demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen är naturligtvis en grundläggande del av detta och vi gläder oss över de insatser som Armenien har gjort efter den konstitutionella reformen, men vi uppmuntrar landet att fortsätta med upprättandet av ett oberoende rättsväsende och statsförvaltning. När det gäller Azerbajdzjan måste vi, även om vi oroas av det försämrade läget för de mänskliga rättigheterna och mediefriheten, ändå glädja oss över presidentens benådning som har gjort det möjligt att släppa åtskilliga journalister, och vi vill se en undersökning av det påstådda polisvåldet. När det gäller Georgien, som har genomfört långtgående reformer sedan 2003 och gått igenom den turbulens vi känner till, är vi glada över att presidentvalet ägde rum på ett fredligt sätt, men den väldigt spända atmosfären och påståendena om brott mot de mänskliga rättigheterna får oss att uppmana myndigheterna att utan dröjsmål genomföra en utredning av de framlagda klagomålen. Vi uppmanar också oppositionen att agera på ett ansvarsfullt sätt och respektera valet. Sammanfattningsvis uppmanar vi dessa tre länder att garantera åsikts-, församlings- och mediefriheten samt en rättvis och ärlig tillgång till medierna för oppositionen, och vi uppmanar dem att stärka kampen mot korruptionen och skapa ett gynnsamt investeringsklimat. När det gäller förhandlingarna om förfarandena för beviljande av viseringar till Georgien kan vi bara rekommendera kommissionen och rådet att inleda dem mot bakgrund av det som sker i Abchasien och Ossetien.
En fredlig lösning av konflikterna är uppenbarligen en nödvändig förutsättning för en hållbar stabilitet i regionen. Jag anser att vi har hanterat detta på ett balanserat sätt. Jag kommer inte att gå igenom det igen i detalj. Jag nämner bara - som vi påpekade - att motsättningen mellan principen om självbestämmande och territoriell integritet hittills har bidragit till att konflikterna fortsätter i regionen, och att detta problem bara kan lösas genom förhandlingar på grundval av FN-stadgan och Helsingforsavtalets slutakt. Låt oss hoppas att de senaste förslagen från Minskgruppen kan hjälpa oss att överbrygga dessa klyftor. Detta skulle vara den bästa presenten för de hundratusentals flyktingar och fördrivna personer som drabbas hårt av denna situation.
När det till sist gäller samarbetet om energi och transporter blir det, även om det är uppenbart att de nya initiativen ökar möjligheterna för öppenhet, allt tydligare att Armeniens isolering blir allt djupare.
Jag vill sammanfattningsvis påminna om att det enda syftet med detta betänkande är att visa vårt uppriktiga intresse för Sydkaukasien, dess invånare, deras historia, deras mål och deras förhoppningar, och att vi skulle vilja lära känna dem bättre så att vi kan hjälpa dem att uppfylla dem.
Roberta Alma Anastase: föredragande. - (RO) För ett år sedan, i januari 2007, i just denna sal, firade vi Rumäniens och Bulgariens anslutning. Vi diskuterade då de nya möjligheterna för både de två nya medlemsstaterna och EU som helhet. En aktiv och konsekvent närvaro i Svartahavsregionen tillsammans med utvecklingen av en verklig regional samarbetspolitik, jämförbar med den som tillämpas inom Medelhavsdimensionen och den nordliga dimensionen, var nödvändiga och uppenbara krav.
Nu, i januari 2008, som föredragande för Svartahavssamarbetet, har jag privilegiet att inleda denna plenardebatt för att diskutera parlamentets rekommendationer när det gäller att utveckla synergin i Svartahavsområdet, som föreslogs i april av kommissionen. Dessa rekommendationer är resultatet av en bred process med eftertanke och samråd med alla intresserade kolleger och med oberoende experter och statstjänstemän.
I betänkandet betonas Svarta havets strategiska betydelse för EU samtidigt som målet för samarbetspolitiken i detta område anges tydligt: att skapa ett gemensamt område med säkerhet, demokrati och välstånd. I betänkandet betonas betydelsen av regionalt samarbete genom att engagera tio grannstater i dialog och gemensamma åtgärder genom att sammanföra deras mångfald och deras väldiga potential, som vi inte kan nonchalera. EU:s ansvar är följaktligen att inledningsvis ta initiativ till att främja ett aktivt regionalt samarbete i Svartahavsregionen.
Den centrala fråga som vi försöker att besvara i detta betänkande är följande: hur kan vi stärka och effektivt genomföra EU:s politik för regionalt samarbete i Svartahavsregionen i syfte att uppnå målet att skapa ett gemensamt område med säkerhet, demokrati och välstånd?
För det första behöver vi beslutsamma, sammanhängande och resultatinriktade åtgärder från EU:s sida. I detta avseende fastställs tre grundläggande frågor i betänkandet: Användning av alla relevanta finansiella instrument, ökat samarbete med andra institutioner och organ i området och, inte minst, övervakning av åtgärder för att säkra deras kontinuitet och verkningsfullhet samt utarbetande av en åtgärdsplan.
I betänkandet rekommenderas också att EU bör koncentrera sig på fem prioriterade områden. Svartahavsregionen har en strategisk betydelse för säkerheten och diversifieringen av energiförsörjningen i EU och kräver ett heltäckande förhållningssätt med detta i åtanke. Det är emellertid av största vikt att EU inte begränsar sig till ekonomiskt samarbete, utan i stället inriktar sig på att skapa en region där stabilitet, demokrati och sund förvaltning sätts i främsta rummet. EU:s svartahavspolitik kommer att bli verkningsfull först när EU ställer in sig på att lösa befintliga konflikter. I detta avseende är det nödvändigt med en utveckling av det civila samhället, personliga kontakter och goda förbindelser mellan grannstaterna.
Eftersom vi också diskuterar Lydie Polfers betänkande om Sydkaukasien, och länderna i denna region utgör en del av ett större Svartahavsområde, välkomnar jag utarbetandet av detta betänkande. Det är viktigt att de två betänkandena förenas i en liknande huvudidé och att man betonar vikten av samarbete och dialog mellan alla stater som en förutsättning för utveckling och välstånd samt betonar behovet av ett konsekvent engagemang från EU:s sida.
Sammanfattningsvis vill jag tacka alla som har bidragit till betänkandet om en ny strategi för regionalpolitiken vid Svarta havet. Jag uppskattar samarbetet och det enhälliga stödet från mina kolleger från alla grupper. Jag hoppas att samma anda kommer att vägleda EU och länderna vid Svarta havet under deras gemensamma insatser för att utveckla ett regionalt samarbete i detta område.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag kommer att ta lite längre tid på mig eftersom jag svarar på två betänkanden. Det är två utmärkta betänkanden som på dagordningen i dag för dels den invecklade frågan om grannskapspolitik, dels frågan om Svartahavsområdet. När jag läste betänkandena förstärktes verkligen min övertygelse om att även om varierande bilaterala förbindelser förblir hörnstenen i den europeiska grannskapspolitiken tror jag att många av de utmaningar och möjligheter som vi står inför kräver en insats på subregional eller regional nivå, som vi redan har sagt.
Men jag vill först tala om Sydkaukasien. Vi instämmer i de flesta av ståndpunkterna i det utmärkta betänkandet om Sydkaukasien. Att den europeiska grannskapspolitiken utvidgas till Armenien, Azerbajdzjan och Georgien kommer gradvis att föra alla tre närmare EU på grundval av delade europeiska värderingar.
I vår offentliggör kommissionen sina lägesrapporter om genomförandet av de tre handlingsplanerna inom den europeiska grannskapspolitiken och ger en uppdatering av det aktuella läget för våra gemensamma åtaganden.
Vi vet att det finns mycket kvar att göra. Respekten för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen är fortfarande dålig och måste förbättras. I dag diskuterade jag till exempel dessa länder med Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna. Vi är fortfarande bekymrade över de mänskliga rättigheterna och mediefriheten i Azerbajdzjan. Aktuella politiska händelser i Georgien har visat att yttrandefriheten när det gäller politiska åsikter i medierna är avgörande för stabiliteten, och trots framsteg i till exempel Armenien krävs ytterligare insatser för att bekämpa korruptionen och uppfylla kraven på mänskliga rättigheter fullt ut. Trots en snabb ekonomisk tillväxt är fattigdomen fortfarande utbredd i detta område, och vi fortsätter att främja ekonomiska reformer och insatser för att förbättra företagsklimatet men också för att stärka rättsstatsprincipen. Jag håller även med om behovet av fler regionala samarbetsinitiativ, vilket Lydie Polfer lyfter fram i sitt betänkande, särskilt på områdena energi, transport och miljö. Vi hoppas att EU kommer att kunna inta en djärvare och mer proaktiv ställning för att stödja konfliktlösningen i detta område.
Som nämndes i meddelandet om den europeiska grannskapspolitiken nyligen skulle EU kunna bistå med ännu mer hjälp genom att arbeta kring konfliktfrågorna och ta itu med de bakomliggande orsakerna och i synnerhet genom att skapa förtroende på båda sidor av gränsen.
Som betonas i betänkandet kan kommissionens konkreta åtgärder för att ge bistånd och sprida information åtminstone uppfylla dessa syften. Att ta itu med de utmaningar som jag kortfattat har beskrivit förblir därför en av kommissionens huvudprioriteringar för Sydkaukasien de kommande månaderna.
För att göra detta kommer vi att fortsätta att utnyttja alla lämpliga EU-program för ekonomiskt stöd. Förstärkningen av vår delegation i Armenien och inrättandet av en delegation i Azerbajdzjan i början av 2008 gör också att vi kan öka insynen och verka på ett effektivare sätt.
Jag har en särskild anmärkning på det aktuella presidentvalet i Georgien. Som ni vet har den internationella valobservatörsgruppen, som Europaparlamentet har bidragit till, bekräftat att valet på det hela taget uppfyllde kraven från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa samt Europarådet. Den internationella valobservatörsgruppen fann dock flera avvikelser och brister. Och den mest brådskande uppgiften nu är att lösa dessa problem - att utreda alla klagomål kring valet och skapa rätt förutsättningar för det kommande valet till den lagstiftande församlingen. Vi är redo att fortsätta stödja Georgien med att utföra dessa uppgifter på ett snabbt och noggrant sätt.
När det gäller Svartahavsområdet instämmer jag också i en stor del av betänkandet om regionalpolitiken i Svartahavsområdet. Det ger värdefull politisk drivkraft till vårt meddelande om en Svartahavssynergi i april, och jag tror att det är viktigt att alla EU:s nyckelinstitutioner, efter rådets slutsatser i maj förra året och den aktuella diskussionen i Europaparlamentet, på nytt kommer att ha bekräftat behovet av ett regionalt och omfattande tillvägagångssätt när det gäller vår politik i Svartahavsområdet.
Parlamentets betänkande kommer mycket lämpligt. Tack vare vårt initiativ ska EU:s utrikesministrar samlas i Kiev om mindre än en månad för ett möte om Svartahavssynergin med sina motparter från Svartahavsområdet. Jag kommer förstås att närvara vid detta möte personligen. Internationella organisationer och regionala organisationer från Svartahavsområdet kommer också att delta, och vi ser fram emot diskussioner där man välkomnar och främjar ett ökat EU-stöd till regionalt samarbete i Svartahavsområdet och fastställer prioriteringar för samordnade åtgärder.
Jag vill bara nämna några av dessa. Kommissionen främjar en dialog i Svartahavsområdet om energisäkerhet med hjälp av Inogate-programmet. Vi fortsätter att uppmuntra rättslig och lagstiftningsmässig harmonisering genom Bakuinitiativet. Vi planerar ett fortsatt nära samarbete med våra partner inom uppbyggnad av ny energiinfrastruktur genom utvecklingen av en energikorridor genom Svarta havet. Och samarbetet i Svartahavsområdet kommer att förbättra samordningen av Traceca-projektet, det transeuropeiska transportprogrammet och våra partners transportprogram. Vi kommer också att inleda en regional dialog om sjöfartspolitiken i Svartahavsområdet och en samordning av det regionala fisket.
Kommissionen arbetar för att stärka förbindelsen mellan Svarta havet och Donau, och vi planerar att ansluta oss till Svartahavskommissionen, som ägnar sig åt miljöfrågor.
Kommissionen har alltså tagit fram en del förslag till regionala program för att bekämpa klimatförändringen, och vi har även börjat genomföra vårt program för gränsöverskridande samarbete i Svartahavsområdet, som inriktar sig på det civila samhället och lokala myndigheter.
Det finns ett antal förslag som vi diskuterar med våra partner i Svartahavsområdet när det gäller kampen mot organiserad brottslighet, handel och kultur, och vi har knutit kontakter med regionala organisationer i Svartahavsområdet, framför allt Organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet.
När det gäller finansieringen av Svartahavssynergin kommer samfinansiering huvudsakligen att tillämpas. Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet kommer givetvis att vara ett centralt inslag i EU:s ekonomiska stöd, men även andra EU-instrument, bland annat temainriktade instrument och i Turkiets fall kommer instrumentet för stöd inför anslutningen att användas.
Ministermötet i Kiev kommer att fungera som ett forum där man kan diskutera, lägga fram och samordna EU-initiativ med idéer från våra partner. Och vi förväntar oss att Svartahavsområdets regionala sammanhang kommer att skapa ett nytt utrymme för samarbete som bygger på jämställt partnerskap med alla östländer inom den europeiska grannskapspolitiken samt viktiga partner som Ryssland och Turkiet.
Vårt engagemang i Svartahavsområdet kan utvecklas till en långvarig insats som har en tydlig potential att främja stabilitet, framsteg och välstånd i hela regionen. Parlamentets stöd är oerhört viktigt för att detta ska lyckas.
Marusya Ivanova Lyubcheva: föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. - (BG) Fru talman, fru kommissionsledamot, kolleger! Utskottet för internationell handel gratulerar kommissionen och föredraganden till deras val av tidpunkt och till deras välavvägda förhållningssätt till Svarta havet och regionen.
Svarta havet utgör en gräns i EU, ett geostrategiskt vägskäl och en transitregion, ett område för samarbete, handel, fiske, turism, sjöfart, ett strategiskt område för den europeiska energipolitiken.
Utskottet för internationell handel efterlyser en bättre samordning av samarbetet genom en separat Svartahavsstrategi och uppmärksammar EU:s deltagande i infrastrukturprojekt som rör överföring av energiresurser.
Det är viktigt att främja investeringar som inriktas på miljöskydd, riskförebyggande, återhämtning efter katastrofer och räddningsinsatser vid olyckor som t.ex. de vid Kerchsundet och det bulgariska fartyget Vanessas förlisning.
För att garantera öppna förfaranden och höga standarder i regionen måste Europaparlamentet uppmärksamma oljeledningen mellan Burgas och Alexandroupolis, tillsammans med resten av näten för överföring av gas och olja, eftersom den är av betydelse för EU:s medlemsstater. Jag vill gratulera EU till ansvarstagandet i samband med ”Svartahavsutmaningen” och ansvarstagandet för de som bor i denna region.
Eugenijus Maldeikis: För det första skulle jag vilja tacka föredraganden Lydie Polfer för en mycket precis analys av problemen i en så pass känslig region som Sydkaukasien och för de förslag och åtgärder som har lagts fram, som vi diskuterar i dag. Traditionellt utvärderar man inom EU:s politik för Sydkaukasien främst transport- och energiaspekterna i ekonomiskt hänseende. Jag vill göra er mer uppmärksamma på betydelsen av en effektivare handelspolitik från EU:s sida i denna region, eftersom en sådan politik gör det möjligt att omstrukturera ekonomin snabbare, att utveckla företag och att minska fattigdomen, medan länderna inte alltid anser att energiprojekt är till någon nytta. När jag nu tar upp effektiv EU-politik, som är mycket viktig i regionen, vill jag betona två punkter. För det första väntar vi fortfarande på kommissionens genomförbarhetsstudie för utvärdering av frihandelsavtal med både Armenien och Georgien som är så omfattande som möjligt, och vi uppmuntrar också kommissionen och rådet att genomföra åtgärder som kan hjälpa länderna i regionen att dra maximal nytta av det allmänna preferenssystemet.
Silvia-Adriana Ţicău: föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. - (RO) Genom Rumäniens och Bulgariens anslutning har EU blivit en stor aktör i Svartahavsområdet. Regionen har geostrategisk betydelse för EU:s säkerhet och diversifiering av energiförsörjningen på grund av dess närhet till Kaspiska havet, Mellanöstern och Centralasien.
EU:s principer kan inte bara främjas på grundval av politiska värderingar. Det är nödvändigt att gynna öppna, genomsynliga marknader i regionen.
Utskottet för industrifrågor, forskning och energi betonar betydelsen av Nabuccoprojektet för diversifieringen av energiförsörjningen och uppmanar medlemsstaterna att säkra dess genomförande tillsammans med sina partner. Vi välkomnar utnämningen av en samordnare för detta prioriterade projekt av intresse för EU.
I syfte att säkra den internationella handeln och transporten av olja och gas i området är det nödvändigt att utveckla infrastrukturen för gemenskapshamnarna på Svartahavskusten och utmed Donau. Industriutskottet beklagar bristen på samordning av investeringarna i energi-, transport- och turistprojekt i området och uppmärksammar risken för förorening av Svarta havet.
Samtidigt som utskottet erkänner betydelsen av Svartahavsforumet och Organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet, rekommenderar det att man upprättar en europeisk dimension för Svarta havet som grundas på modellen för den nordliga dimensionen.
Bernd Posselt: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Fru talman! Vi kan inte diskutera Sydkaukasien utan att tänka på vår före detta kollega Ursula Schleicher som brydde sig om denna region på ett särskilt sätt och som vi kan tacka för att kolonialuttrycket ”Transkaukasien” har ersatts med benämningen ”Sydkaukasien”. Regionen består av tre inbördes mycket olika länder med uråldriga kulturer som i modern tid har lidit under kolonialismen och nykolonialismen. Vi måste därför närma oss denna region med stor försiktighet.
Armenierna i västra Armenien var offer för folkmord vilket innebär att Turkiet t.o.m. i dag betraktar dagens Armenien - dvs. östra Armenien - som en oacceptabel blockad. Georgien var en speciell slags rysk och sovjetisk koloni, vilket innebär att dagens separatistkrafter i Georgien fortfarande brukas och missbrukas av Ryssland för att destabilisera detta land. Azerbajdzjan befinner sig i en liknande situation.
Av dessa skäl måste vi i EU ha en stark roll i denna region, eftersom detta en gång var en region där det för en gångs skull inte var vi européer utan andra som ledde en omdömeslös utveckling. Vi har därför ett unikt tillfälle att medla, demokratisera och stabilisera här, och vi måste jämka mellan motstridiga principer och intressen. Dessa omfattar naturligtvis stabila gränser, men även folkens rätt till medbestämmande.
Vi måste i så hög grad som möjligt stödja minoriteternas rättigheter, men samtidigt förhindra destruktiv separatism. Vi måste beakta råvaruintressena och de geopolitiska intressena, men samtidigt måste vi förstå att länderna inte är kolonier utan partner med sina egna intressen och sin egen värdighet och att de äntligen förtjänar att man erkänner deras värdighet.
Polferbetänkandet gör denna svåra utmaning rättvisa på ett utmärkt sätt och jag tackar även kommissionsledamoten för de stora insatser hon gör för denna region.
Adrian Severin: för PSE-gruppen. - (EN) Fru talman! Sydkaukasien är en mycket viktig region, inte bara för EU, utan för de flesta globala aktörer. Jag anser att EU bör definiera sina intressen i denna region. Dessa intressen består framför allt av att se till att Sydkaukasien är en fredlig och stabil plats, att det finns en tillräckligt stor fri och integrerad marknad, ett öppet område för säker transport av strategiska varor samt institutioner och lagstiftning som är kompatibla med EU:s.
För att kunna främja våra intressen bör EU skapa lämpliga nyanserade och särskilda bilaterala förbindelser med staterna i regionen. Kärnan i de bilaterala förbindelserna bör vara ett resultat av vårt regionala strategiska tillvägagångssätt och inte tvärtom.
Eftersom vi inte kan erbjuda länderna i Sydkaukasien något medlemskap i EU måste vi erbjuda dem Europeiska unionens modell och verkligen hjälpa dem att förstärka den. EU bör inte tveka att använda alla medel för att uppnå sina regionala mål i Sydkaukasien. Samtidigt måste vi inse att de andra globala aktörerna har ett intresse i regionen, och vi har insett att EU inte skulle kunna få igenom sina prioriteringar utan att samarbeta med de övriga globala aktörerna.
Vissa av de olösta konflikterna i området är faktiskt en del av ett större sammanhängande problem som har att göra med Rysslands status efter Sovjettiden. Därför bör EU djärvt ta sig an detta problem och försöka förhandla fram en lösning på hur Ryssland, EU och övriga globala aktörer ska dela ansvaret för att garantera en hållbar regional och global stabilitet och säkerhet.
Å andra sidan måste vi erkänna att principerna om territoriell integritet och självbestämmande krockar i Sydkaukasien. Jag tror att man kan kringgå denna principkrock genom att kombinera regional integration enligt EU:s gemenskapsmodell med en lämplig användning av internt självbestämmande, självstyre och självständighet. Detta skulle kräva helhjärtade förhandlingar, politisk vilja, en pragmatisk anda och respekt för internationella lagar. Det är dags för EU att gå från löften till handling i Sydkaukasien. Jag hoppas att det verkligen blir så.
Janusz Onyszkiewicz: Fru talman! Jag vill hänvisa till den förra talarens slutord. Vad detta handlar om är att genomföra transportvägar för gas och olja genom Svarta havet.
Vi i EU säger att detta är strategiska projekt, och Nabuccoprojektet är ett strategiskt projekt. Vi har sagt detta i åratal, men inget görs någonsin åt saken. Frågan är denna: om det finns sådana svårigheter, varför kan vi inte använda en fond eller liknande, på samma sätt som under Galileoprojektet, för att genomföra detta projekt? Om vi inte vidtar några praktiska och synliga åtgärder här kommer ryssarna snart att bygga sina egna gasledningar genom Svarta havet, och resultatet blir att vårt omfattande program för diversifiering av transportvägarna inte blir verklighet.
Det handlar även om en annan sak. Denna andra sak är att EU får leveranser från hela regionen kring Kaspiska havet. Azerbajdzjan ensamt kan försörja EU i fem år med en tredjedel av den gas som EU för närvarande får från Ryssland, men vi har även Kazakstan och Turkmenistan. För att kunna driva gasledningar från dessa territorier, utan att ledningarna passerar genom ryskt territorium måste vi lösa problemet med Kaspiska havets ställning. Vi måste med andra ord fatta ett slutligt beslut om huruvida det ska betraktas som en sjö eller ett hav. En mycket förnuftigare och mer användbar väg framåt torde vara att satsa på det allmänna erkännandet att Kaspiska havet är ett hav, eftersom detta skulle göra det mycket enklare att bygga gasledningar eller andra ledningar genom dess vatten, antingen från Turkmenistan eller från Kazakstan.
Jag vill i detta sammanhang uppmana EU:s myndigheter att sluta att ständigt upprepa att Nabuccoproblemet och problemet med Odessa-Brody-Gdańsk-ledningen är viktiga problem för EU. Vi måste börja agera, annars kommer andra dit före oss.
Adam Bielan: Fru talman! Jag vill också gratulera Lydie Polfer till detta utmärkta betänkande.
Dagens diskussion handlar om en region som är särskilt viktig för EU som helhet, en region som är ovanligt betydelsefull för energitryggheten i EU. Betänkandets titel - En effektivare EU-politik för Sydkaukasien: från löften till handling - visar tydligt att EU har varit ovanligt passivt i fråga om denna region de senaste åren. Men denna region är föremål för konkurrens mellan de största internationella aktörerna - inte bara EU, utan även Ryssland, Förenta staterna och Kina. Det är en region med osedvanligt snabb ekonomisk tillväxt. Under 2006 var den ekonomiska tillväxten i Azerbajdzjan över 35 procent.
Detta år kan emellertid bli en vattendelare, 2008 kan bli ett krisår. Vi får inte lura oss själva: Georgiens grannar i norr kan använda exemplet med Kosovo som förevändning för att kränka Georgiens territorium. Jag hoppas att EU inte kommer att tillåta Ryssland att stödja separatistiska rörelser i Abchazien och Sydossetien.
Marie Anne Isler Béguin: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Först vill jag gratulera våra två föredragande. Polferbetänkandet kommer vid exakt rätt tidpunkt eftersom vi genom händelserna i Georgien själva kan bevittna svårigheterna med att skapa demokrati.
Detta betänkande är balanserat och man beskriver de viktigaste geostrategiska utmaningarna i Sydkaukasien. Det är viktigt att hålla i minnet att vi enligt grannskapspolitiken är skyldiga att stödja och följa dessa länder. Vi har ett politiskt och moraliskt ansvar gentemot dem, men de har också ett ansvar gentemot oss, särskilt när det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, vilket kommissionsledamoten påpekade.
För de här tre länderna skulle vårt stöd i högre grad kunna handla om konfliktlösning. Just nu hanterar EU dem bara. Utan en politisk kompromiss mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach, utan en fredsplan mellan Georgien å ena sidan och Sydossetien och Abchazien å andra sidan, kommer dessa länder inte att kunna återupprätta förtroendefulla förbindelser och varaktig stabilitet sinsemellan och gentemot sina större grannländer.
När det gäller att stödja demokratin gör vi detta varje dag. Tyvärr utlöste de händelser som skakade Georgien en politisk kris som landet ännu inte har hittat ut ur, där oppositionen går ut på gatorna för att ifrågasätta resultaten av den första omgången i presidentvalet.
Genom att svara på uppmaningen att avgå tog förstås president Mikheil Saakasjvili oppositionen med överraskning och gav den mycket lite tid för att organisera valet. Valkampanjen var så klart inte rättvis eftersom två kandidater kunde sätta in betydligt större resurser än de övriga. Kampanjen stördes av anklagelser och avslöjanden om att en av kandidaterna planerade en statskupp efter valet, men det bör ändå påpekas att det inte rapporterades om några incidenter på valdagen - och vi var där som observatörer - och det har aldrig varit så många valobservatörer närvarande vid ett val i ett så litet land.
Tillsammans med världssamfundet och nationella och internationella icke-statliga organisationer fick vi bevittna hur medborgarna allmänt utnyttjade sin yttrandefrihet, och även om det noterades flera oegentligheter och många påtryckningar, var det inget som skedde systematiskt.
I vår rapport betonade vi skyldigheten att fortsätta de rättsliga förfarandena, ta hänsyn till samtliga klagomål och inte betrakta resultaten som slutgiltiga förrän samtliga tvister hade undersökts och dussintals röstlokaler stängdes följaktligen.
Men i dag finns det ingen lösning alls och vi måste fortsätta att vädja till Georgiens ledare på alla politiska sidor att återuppta och fortsätta dialogen. Vi måste vädja till myndigheterna att de ska lyssna på oppositionen och vi måste vädja till oppositionen, som vann trovärdighet under detta val, att ta sin del av ansvaret för att föreslå kompromisser, för Georgien behöver verkligen komma tillbaka till sin ursprungliga position, där det befann sig efter rosornas revolution, som ett land som har lämnat våld och instabilitet bakom sig. Det är vad Georgiens folk kräver och det är också vad de vill ha av EU i dag och vi får inte svika dem.
Athanasios Pafilis: för GUE/NGL-gruppen. - (EL) Fru talman! Jag vill uttrycka vår stora oro över händelseutvecklingen i denna region som bebos av miljontals arbetare av olika nationaliteter. Denna utveckling är ett allvarligt hot mot dem på grund av de allt intensivare imperialistiska sammandrabbningarna mellan Förenta staterna, Ryssland och EU om energikällor, marknadskontroll och transportvägar för energi. Resten är retorik.
Tyvärr är Natos utvidgning till att omfatta länder inom området - och den förestående anslutningen av Ukraina och Georgien - ytterligare faktorer som bidrar till att destabilisera regionen. Stationeringen av utländska militärbaser och styrkor vid känsliga skärningspunkter - precis som om de förberedde sig för nya allvarliga militära konflikter - bidrar också till instabiliteten.
Nyligen fick vi höra att 3 000 amerikanska soldater förväntas baseras i regionen Burgas i Bulgarien, där den nya oljeledningen Burgas-Alexandroupolis börjar, vilket bekräftar allt vi säger och är mycket oroväckande.
Lika oroväckande är uppgifterna om förberedelser för en permanent närvaro av utländska örlogsflottor i Svarta havet och Kaspiska havet från länder som inte hör hemma i regionen, som Förenta staterna.
Fru kommissionsledamot! Kosovos förestående självständighet, som stöds av Förenta staterna och EU, kommer att öppna Pandoras ask för en rad liknande problem i den region vi diskuterar: Abchazien, Sydossetien, Krim, Transnistrien och Nagorno-Karabach och andra minoritetsfrågor, oavsett om de redan existerar eller förebådas av dispyter.
Den dubbelmoraliska politik som ni för kommer att slita sönder regionen och orsaka ytterligare blodspillan. Ni låtsas bara vara intresserade av Georgiens och Azerbajdzjans territoriella integritet. Eftersom EU bara är intresserat av att hitta vägar att infiltrera regionen föreslår unionen att en ”tre-plus-tre”-konferens om säkerhet och samarbete i Sydkaukasien ska hållas tillsammans med tre-plus-tre-staterna: de tre staterna i Sydkaukasien plus EU, Förenta staterna och Ryssland. Detta är faktiskt ett förslag om att legalisera den amerikanska närvaron.
Vi anser att ni inte har rätt att blanda in EU:s folk i opportunistiska planer som tjänar de multinationella företagens intressen, företag som tjänar en förmögenhet under sina försök att göra större vinster på oljeutvinningen.
Bastiaan Belder: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Fru talman! Sydkaukasiens betydelse som energikorridor för EU får inte underskattas. Vad kommer annars att hända med vårt mål om att diversifiera energikällorna? Därför är vi helt överens med linjen i Polferbetänkandet.
Analytikern Vladimir Socor beskrev Sydkaukasiens funktion som korridor på ett mycket tydligt sätt när han sa att järnvägen Azerbajdzjan-Georgien-Turkiet kommer att bryta Rysslands monopol på järnvägstransporter från Kazakstan och andra centralasiatiska stater på samma sätt som ledningar genom Sydkaukasien upphäver Rysslands monopol på olje- och gastransporterna från Centralasien. Till detta kan vi lägga de azerbajdzjanska energitillgångar som krävs för att genomföra Nabuccoprojektet.
Om EU vill kunna dra största möjliga nytta av Sydkaukasien som energikorridor är det framför allt nödvändigt med intern politisk stabilitet i Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Tyvärr finns inget socialt samförstånd om detta i dessa länder. Detta ger EU en direkt uppgift. Det önskvärda med politisk stabilitet gäller även på regional nivå. Bryssel har rätt och är skyldigt att låta Turkiet - ett kandidatland - delta i den här frågan, eftersom det är mycket möjligt att det bryter ut en militär konflikt i Nagorno-Karabach på längre sikt, med hänsyn till att Azerbajdzjan har fyrdubblat sin militära kapacitet och att Baku tar emot alltmer utländskt stöd i upprustningen.
Sylwester Chruszcz: - (PL) Fru talman! Vi följer läget i Kaukasien med mycket oro och stort intresse. Armenien och Georgien är länder som står Europa mycket nära, inte bara geografiskt utan också samhällsmässigt.
Jag vill uttrycka mitt stöd till alla demokratiska krafter i dessa länder och till initiativ för att stödja demokrati och ekonomisk utveckling för invånarna i Kaukasien. Alla länder i regionen, deras partner och grannar, däribland EU-länderna, har ett intresse av att skapa stabilitet i regionen. Det ligger i vårt intresse att stödja alla folk i regionen, inte minst när det gäller mänskliga rättigheter och pressfrihet. Jag hoppas att myndigheterna i Armenien, Azerbajdzjan och Georgien kommer att garantera yttrandefriheten och pressfriheten inför de val som kommer att hållas i regionen under 2008.
På senare tid har georgiska medborgare fått möjlighet att uttrycka sin demokratiska vilja i presidentvalen. Även om president Mikheil Saakasjvili vann den här folkomröstningen är jag oroad av de stora protesterna från oppositionen som försöker undergräva valresultatet och även av den senaste händelseutvecklingen i Georgien där fredliga demonstrationer avbröts på ett brutalt sätt, oberoende mediekanaler stängdes och undantagstillstånd infördes.
Dessutom är jag orolig över försämringen av läget för de mänskliga rättigheterna och pressfriheten i Azerbajdjzan. Vi får inte glömma de små och historiska folken i Kaukasien, abchasierna och ossetierna. Vi måste ta hänsyn till deras rätt till självbestämmande i samband med den multilaterala dialogen med de georgiska myndigheterna. Det krävs också ömsesidig förståelse och dialog i fråga om Nagorno-Karabach där den armeniska befolkningens strävan efter oberoende måste beaktas och förenas med den azeriska majoritetsbefolkningen och nationaliteten.
Alla sidor måste inse att deras framtid och välgång beror på förmågan att nå en överenskommelse och skapa ömsesidiga förbindelser som bygger på fred och förtroende.
Árpád Duka-Zólyomi: (HU) Tack, fru talman! Vi uppmärksammar med jämna mellanrum läget och utvecklingen i Sydkaukasien. Det gradvisa genomförandet av dokumentet om interparlamentariskt samarbete och förstärkningen av den europeiska grannskapspolitiken och handlingsplanerna kommer att skapa en positiv utveckling.
Jag vill uttrycka min stora uppskattning för Lydie Polfer som har gjort ett bra arbete med att sammanfatta dessa mycket komplicerade problem på ett koncist och bestämt sätt. Hon beskriver målen tydligt i sitt betänkande: bygga upp marknadsekonomin, effektivt stödja den ekonomiska utvecklingen och skapa energisäkerhet, och dessutom skapa demokrati, rättssäkerhet, välfärd och säkerhet.
Den ekonomiska tillväxten går snabbare för varje år, men det är sant att den effekt som detta borde få på befolkningens ekonomiska och sociala villkor ännu inte går att skönja. Vi måste ha en effektiv EU-politik för att stärka den bräckliga demokratin och garantera verklig mötesfrihet, press- och yttrandefrihet.
Exemplet Georgien visar hur viktigt det är att ha en regelbunden dialog mellan myndigheterna och det civila samhället, eller med fienden. Det grundläggande problemet är att skapa politisk stabilitet i en region som har kört fast i tre konflikter. Under tiden måste vi ta itu med en faktor som leder till permanent osäkerhet, nämligen de subversiva ambitionerna i den ryska supermaktspolitiken. Jag är övertygad om att EU måste agera med större beslutsamhet gentemot Ryssland i denna fråga.
Problemet med Nagorno-Karabach är särskilt oroande. Minskgruppen arbetar kontinuerligt, men ännu har vi inte brutit dödläget. Förhandlingsprocessen måste upprätthållas och därför anser jag att de båda grundläggande principerna är viktiga: lika behandling av regional integritet och rätten till självbestämmande. Men det första steget måste vara att befria de ockuperade områdena omkring Nagorno-Karabach, låta flyktingarna återvända och stabilisera regionen. Endast då kan Nagorno-Karabachs framtida ställning avgöras. Tack för er uppmärksamhet.
Alexandra Dobolyi: (EN) Fru talman! Först och främst vill jag tacka Lydie Polfer för hennes utmärkta arbete och samarbete. Europaparlamentet sänder några mycket tydliga budskap med detta betänkande - budskapet om att EU bör engagera sig starkt i Sydkaukasien, budskapet om att EU kan spela en avgörande roll i området samt budskapet om att EU bör öka sitt ekonomiska och tekniska stöd för att hjälpa Georgien, Armenien och Azerbajdzjan att reformera sin förvaltning och utveckla sina demokratiska institutioner, uppmuntra det civila samhället att interagera och stärka dessa nationers åtaganden i fråga om de europeiska värderingarna med respekt för mänskliga rättigheter, grundläggande friheter och rättsstatsprincipen.
Dessa är EU:s nyckelprinciper, men som jag har sagt flera gånger i denna kammare måste vi acceptera att förbättringarna på dessa områden sker gradvis och kommer att ta tid. Min slutsats i detta läge är att alla tre länder rör sig i rätt riktning, visserligen långsamt och med vissa bakslag, men jag håller fast vid att situationen är bättre i dag än den var för några år sedan.
När det gäller valet i Georgien har jag inget att tillägga utöver det som mina kolleger redan har sagt. Situationen innebär som jag nyss sade ett framsteg, men det finns mycket kvar att göra. När det gäller lösningen på låsta konflikter är alla eniga om att nyckeln till att uppnå politisk stabilitet är att hitta en fredlig lösning. Särskilt när det gäller konflikten i Nagorno-Karabach tillhör jag dem som stöder en lösning som bygger på principerna om territoriell integritet och rätten till självbestämmande. Jag tillhör också dem som anser att det krävs nya säkerhetslösningar för att skapa förtroende mellan de olika sidorna och sätta stopp för den långsamma men stadiga och ofredliga avmilitariseringen av regionen.
Som jag sade förut krävs ett mer intensivt engagemang från EU och det internationella samfundet. En situation där det varken råder krig eller fred leder till instabilitet, och framför allt kan och bör EU dela med sig av sina erfarenheter och resultat inom fredsbyggande, ekonomiskt välstånd och demokrati i regionen.
Samuli Pohjamo: (FI) Fru talman! Först vill jag gratulera föredraganden Lydie Polfer till ett utmärkt betänkande som innehåller en grundlig genomgång av läget i Sydkaukasien och de möjligheter som den europeiska grannskapspolitiken erbjuder i regionen.
Att utvidga grannskapspolitiken till att omfatta Armenien, Azerbajdzjan och Georgien är ett viktigt framsteg för EU:s engagemang i området. Bara namnet på betänkandet ”från löften till handling” räcker för att uppmuntra EU att engagera sig mer aktivt i den här regionen. Samtidigt kommer den europeiska grannskapspolitiken att ge länderna i Sydkaukasien möjlighet till ett närmare samarbete med EU.
Regionens många problem manar oss dock till effektivare åtgärder från EU:s sida och innebär dessutom att länderna i Sydkaukasien måste ta större ansvar och visa större engagemang för det här partnerskapet. Ett av de främsta målen är en fredlig lösning på de många lokala konflikterna. Detta skulle skapa stabilitet i regionen och förbättra dess chanser till en oberoende utveckling.
Jag betonar vikten av att stödja det civila samhället och utveckla kontakter mellan folken för att bygga upp demokrati och rättssäkerhet. EU-finansierade gränsöverskridande projekt är några verktyg för att återuppta dialogen och öka förtroendet mellan parterna, men detta kräver att länderna kommer överens om att inte hindra program och projekt som är utformade för detta syfte.
Dessutom går det bara att åstadkomma närmare förbindelser genom att minska begränsningarna av gränstrafiken, utöka studentutbytesprogrammen och underlätta rörligheten för vetenskapsmän, forskare, konstnärer, entreprenörer och journalister.
En utveckling av viseringssystemet mellan länderna i Sydkaukasien och EU skulle också bidra till att förbättra samarbetet om handel och ekonomi, vilket utskottet för internationell handel har påpekat.
Inese Vaidere: - (LV) Mina damer och herrar! I ett läge där flera inflytelserika geopolitiska aktörer tävlar mot varandra i Sydkaukasien är det viktigt att urskilja deras verkliga inflytande. I betänkandet undviker man i stor utsträckning att erkänna Rysslands verkliga roll i detta område. Vår erfarenhet i de baltiska staterna har visat oss att orsaken till många problem är Rysslands nyimperialistiska utrikespolitik och landets önskan att återvinna sitt inflytande i de territorier som det har förlorat. Jag håller inte med om åsikten i betänkandet om att Nato skulle kunna orsaka en förnyad konflikt i Abchazien och Sydossetien. Vi bör notera att mer än 70 procent av Georgiens invånare faktiskt röstade för ett Natomedlemskap, men i verkligheten har Ryssland komplicerat situationen genom att uppmuntra till förändringar i den etniska sammansättningen och ändringar av medborgarnas sammansättning. Vi får inte strunta i folkets önskan att närma sig den västliga demokratin. Bevisen på Georgiens demokratiska process återfinns även i presidentvalet den 5 januari som på det hela taget genomfördes enligt internationella normer. Det är möjligt att vi har varit alltför kritiska mot Azerbajdzjan eftersom de har visat en vilja att respektera de mänskliga rättigheterna - enligt ett presidentdekret från december har 119 fångar släppts, däribland journalister. EU måste delta mer aktivt för att lösa de utdragna konflikterna - detta är en förutsättning för stabilitet och utveckling. Ett första steg skulle kunna vara att arbeta för att den ryska militära närvaron ska bytas ut mot internationella fredsbevarande styrkor. Vi måste tala ett tydligt språk med Ryssland. Att använda ett sagospråk är inte rätta sättet att gå från löften till handling. Tack så mycket.
Jiří Maštálka: (CS) Fru talman! Inledningsvis tackar jag kommissionsledamoten för hennes svar på min fråga om vissa personers straffrättsliga ansvar i Georgien. Detta är en mycket känslig fråga som även behandlades under diskussionerna före valet i Georgien. Jag vill nämna att den föregående talaren sa att Ryssland har imperialistiska avsikter. Ja, det är möjligt. Men jag måste säga att Kaukasien varken är Alperna eller Pyrenéerna. Kaukasien är Kaukasien och vi måste förstå detta område i sitt geografiska sammanhang. Jag hade förberett ett längre anförande men jag ska sammanfatta mitt uppdrag som valövervakare i Georgien i sju punkter.
För det första vi vill i Väst-, Central- och Östeuropa, precis som den stora majoriteten i Kaukasienregionen, ha stabilitet i detta område. Det är möjligt att denna stabilitet går att skapa med hjälp av Förenta staterna eller EU. För det andra är det vår plikt som ledamöter av Europaparlamentet att ifrågasätta användningen av de ekonomiska resurser som EU har anslagit till olika program. Dessa resurser bör inte gå till valet av president Mikheil Saakasjvili. För det tredje är det förtjusande att den nygamla presidenten föreslår en dialog med Ryssland, men precis som på en bal finns det en regel som säger att även om du bjuder upp en dam så är det inte säkert att du kommer att dansa enligt hennes önskemål. Det jag vill säga är följande: om president Saakasjvili föreslår en dialog med Ryssland måste den andra parten förstå att detta är en ärligt menad inbjudan. För det fjärde är alla länder intresserade av Kaukasien, även Förenta staterna och alla länder inom EU. Tyvärr märks EU knappt i Kaukasien. Jag måste erkänna att EU:s intresse för den här regionen inte är uppenbart och detta gäller även EU:s intresse för fattigdomen där. I detta avseende måste vår gemensamma EU-politik utformas bättre, den får inte bara bestå av ord, utan måste också bestå av åtgärder och pengar.
Derek Roland Clark: (EN) Fru talman! Jag kan inte stödja en ny politik för Svartahavsområdet. Den kommer att kosta oerhörda summor pengar. Mitt hemland är EU:s näst största bidragsgivare, och vår regering har precis beslutat att minska vårt bidrag till EU med en miljard pund sterling om året.
Inledningsvis kommer ett av målen med denna politik att vara att förbättra västländernas tillgång till gas och olja. För två år sedan såg vi när Ryssland stoppade Ukrainas tillgång till gas i jultid. Detta var bara ett sätt att spänna musklerna. När Ryssland får en ännu större andel av västliga energitillgångar, vad hindrar dem från att göra detta igen - mot oss alla? EU måste bli mer självförsörjande på energi - inte genom värdelös vindkraft eller genom biobränslen. När det råder brist på spannmål runt om i världen är det rena vansinnet att ersätta en brist på bränsle med en brist på livsmedel. Min regering har, i senaste laget, offentliggjort ett program för att bygga en ny generation av kärnkraftverk och kommer förhoppningsvis ikapp Frankrike - det vill säga 70 procent av elektriciteten från kärnkraft. Vi bör och måste göra mer och använda den lagrade kraften för att producera väte och utveckla tekniken så att vi kan använda detta i stället för olja.
Om EU verkligen vill göra skillnad bör man finansiera uppbyggnaden av kärnkraftverk över hela Europa för att minska vårt beroende av instabila regimer och alltför långa leveranslinjer. Då och endast då skulle vi få tillräckligt med pengar för att hjälpa de fattiga områdena kring Svarta havet. Att investera pengar nu kommer bara att fördröja det utlovade stödet till tio nya EU-medlemmar i öst ytterligare - ett löfte som ännu inte uppfyllts. Apropå löften - i Storbritannien utlovades en folkomröstning om EU-konstitutionen eller Lissabonfördraget om man så önskar. I denna kammare kräver jag nu att EU anordnar en folkomröstning om fördraget i alla medlemsstater, däribland Storbritannien. Fråga folket.
Georgios Papastamkos: - (EL) Fru talman, mina damer och herrar! Organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet är en mogen regional organisation med ett kontinuerligt, intensivt och omfattande samarbete. Dessutom utgör den ett forum för kontakt mellan Europa och Asien. Den är ett forum för kreativa uttryck, olika kulturer, olika etniska identiteter och religioner.
Organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet uppmanas att spela en viktig roll för att skapa fred, stabilitet och välstånd i regioner som står inför betydande utmaningar, t.ex. Balkan och Kaukasien, och samtidigt skapa ett eurasiskt ekonomiskt område.
Det går inte att förneka den geostrategiska och ekonomiska betydelsen av Svartahavsregionen som utvecklas snabbt. Särskilt viktig är utvecklingen av sjölänkar, vägtransporter och korridorer och samarbete inom energiområdet, tillsammans med arbetet för hållbar utveckling.
Förbindelserna mellan EU och Svartahavsregionen har fått en ny dynamik tack vare kommissionens meddelande om samarbete med Svartahavsregionen. Benita Ferrero-Waldner har satt sin prägel på det meddelandet. Jag anser trots allt att det krävs en bred, sammanhängande, strategisk linje för detta område. Jag stöder också institutionaliseringen av det interparlamentariska samarbetet mellan Europaparlamentet och den parlamentariska församlingen vid Organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet.
Slutligen vill jag lyfta fram den särskilt konstruktiva roll som mitt land, Grekland, har spelat genom sin dubbla identitet som medlemsstat i både EU och Organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet, för att stärka samarbetet såväl inom Organisationen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet som på regionöverskridande nivå inom EU.
Avslutningsvis vill jag gratulera de båda föredragandena, särskilt Roberta Alma Anastase, och kommissionsledamoten för hennes produktiva bidrag för att lyfta fram de gemensamma prioriteringarna för dessa båda strukturer. Jag anser fortfarande att vi borde vara ännu modigare och inrätta ett institutionaliserat samarbete mellan EU och Svartahavsregionen.
Hannes Swoboda: (DE) Fru talman! Först vill jag tacka de båda föredragandena för deras utmärkta och mycket samarbetsvilliga arbete. Jag vill också tacka kommissionsledamoten eftersom jag vet att hon med rätta är mycket engagerad i denna fråga och för att jag tror att hon vill göra mycket mer än vad många medlemsstater kanske har velat. Vi erbjuder henne vårt helhjärtade stöd i detta. Jag vill också ta tillfället för att uppriktigt tacka Peter Semneby eftersom han företräder rådet och också är mycket aktiv i denna region.
Jag menar att vi måste åstadkomma något som åtminstone i sin inriktning motsvarar det som jag och mina kolleger hela tiden hänvisar till som EU:s Svartahavsregion. Nicolas Sarkozy har använt uttrycket på ett annat sätt i fråga om Medelhavsområdet, dvs. om en splittring inom EU. Nej, hela EU och denna region, som omger Svarta havet och Sydkaukasien, måste arbeta tillsammans i ett partnerskap - precis som många redan har sagt - för att lösa de gemensamma problemen: de politiska problemen, t.ex. i fråga om stabilitet, migration och naturligtvis även ekonomiska problem, och här tänker jag helt enkelt på energiöverföring.
Alla som skulle vilja vara en liten aning mindre beroende av Ryssland måste t.ex. se till att det finns andra kanaler och dessa går i slutändan genom den här regionen, särskilt Turkiet. Oavsett vad ni anser om medlemskap - jag vet att åsikterna går isär om detta - är Turkiet fortfarande en viktig partner för EU i denna region och därför måste vi naturligtvis ta med Turkiet i den här frågan. Jag håller med min kollega Adrian Severin som sa att vi borde försöka lösa dessa frågor tillsammans med Ryssland.
Men detta får inte betyda att vi åsidosätter oberoende, självständighet och självläkedom i länderna i området och att vi säger att vi kan lösa problemen enbart tillsammans med Ryssland. Ryssland måste också känna till att vi stöder dessa länders strävan efter oberoende och konfliktlösning. EU måste vara en partner här och tydligt ställa sig på dessa länders sida. Detta betyder att Svartahavsregionen är mycket viktig för EU. Vi får inte missa tillfället att utveckla detta område tillsammans. Det är endast genom att möta Ryssland tillsammans som vi kommer att kunna hävda våra intressen tillsammans.
Henrik Lax: Fru talman! Jag vill rikta ett stort tack till föredraganden Lydie Polfer för ett alldeles utmärkt betänkande. Det är dags att sluta ge tomma löften och i stället agera för att faktiskt bättre integrera södra Kaukasus med Europeiska unionen. Som parlamentets föredragande för visumkoden vill jag rikta uppmärksamheten på den fria rörligheten och kraftigt uppmana såväl kommissionen som medlemsländerna att arbeta för att möjliggöra detta.
För att EU:s grannländer och länderna i Kaukasus ska kunna bygga upp demokratiska rättssamhällen och fungerande marknadsekonomier, måste deras medborgare smidigt kunna ta sig till EU för att ta del av våra erfarenheter på området. Så är inte fallet i dag. Det är allmänt känt att EU-medlemsländernas konsulära service är ytterst bristfällig i många av länderna i södra Kaukasus. Det brister i såväl närhetsprincipen som i effektiviteten. Därför uppmanar jag medlemsländerna att utöka sitt samarbete. Jag ser två möjligheter. Den ena nämns i betänkandet som vi nu diskuterar, dvs. uppmaningen att skapa gemensamma ansökningscentra för EU-visum. Tyvärr är vägen till detta lång. Därför föreslår jag också en alternativ lösning, nämligen att medborgarna i de berörda länderna i södra Kaukasus oberoende av resans mål ska få rättigheten att ansöka om visum i det EU- eller Schengenlands konsulat som befinner sig på närmaste avstånd.
Ryszard Czarnecki: - (PL) Fru talman! Detta är en viktig debatt och ett viktigt betänkande från Lydie Polfer. Denna röst från Europaparlamentet försöker kompensera för 10-20 års fördröjning. Under den här tiden har EU i praktiken inte haft någon konkret politik gentemot länderna i Sydkaukasien.
Nu har vi äntligen förstått att Azerbajdzjan, Armenien och Georgien inte är ett naturgivet område för Rysslands ekonomiska och politiska inflytande. Det här säger jag exakt 11 dagar efter valet i Georgien där jag var en av sex valobservatörer från Europaparlamentet som var med och övervakade ett val som än en gång vanns av en företrädare för det västvänliga alternativet, en förespråkare för största möjliga konvergens med EU och för inträde i Nato. Jag säger det också mot ljuset av en politisk konflikt som hotar oss alla - hela Europa - och som till och med kan utvecklas till en väpnad konflikt mellan Georgien och Ryssland om Sydossetien och Abchazien, men Jerevan, Baku och Tbilisi är lika viktiga för EU:s energipolitik och för diversifieringen av våra energikällor. Så låt oss gå från ord till handling så som det står i betänkandets titel, låt oss göra övergången från tomma ord till handling.
Nickolay Mladenov: (BG) Fru talman, fru kommissionsledamot! Låt mig påminna om vad vår brittiska kollega sa för en stund sedan. Om vi genom att offra Storbritanniens rabatt skulle kunna lösa problemen med människosmuggling, energioberoende och säkerheten kring Svarta havet, tror jag att vi inte skulle kunna hitta en enda ny medlemsstat som inte skulle vara villig att avstå en miljard euro ur sin statskassa för att lösa dessa frågor.
Anastasebetänkandet har ett centralt budskap och detta budskap är att EU behöver en Svartahavspolitik på samma sätt som det har sin nordiska dimension och en Medelhavspolitik. År 2007 offentliggjorde kommissionen sitt meddelande och nu har vi även Europaparlamentets betänkande. Jag vill påminna mina ärade kolleger om att vid utgången av förra året uppmanade vi kommissionen att föreslå projekt och program för att genomföra denna politik i sitt årliga program för 2008. Låt därför 2008 blir året för handling i fråga om Svarta havet.
När det gäller diskussionen om EU:s energiproblem anser jag att detta betänkande har ett mycket viktigt budskap: Svarta havet är av strategisk betydelse för EU eftersom området kan bidra till att öka EU:s beroende av en energikälla, likaväl som det kan bidra till att sprida källorna ... källor och energioberoende. I vårt betänkande efterfrågar vi det senare. Och jag vädjar till er alla: låt oss inte tillåta EU och vissa länder inom EU att öka sitt energiberoende av någon källa.
Betänkandet innehåller ett mycket viktigt budskap till våra grannar och jag vill ta mig friheten att citera texten på engelska. Förbindelserna i Svartahavsregionen bör bygga på ”mutual respect, territorial integrity, non-interference in each other's internal affairs and the prohibition of the use of force or threat of the use of force”(”ömsesidig respekt, territoriell integritet, icke-inblandning i varandras inre angelägenheter och förbud mot att använda våld och hot om att använda våld”).
Det är detta budskap som jag hoppas att kommissionen och ordförandeskapet ska kunna lägga fram för våra partner på andra sidan Svarta havet som en grundval för den politik som vi kommer att driva i området och som en vädjan till dem att föra samma slags politik gentemot de länder som har vunnit självständighet längs Svarta havets kust. Tack så mycket.
Ioan Mircea Paşcu: (EN) Fru talman! Efter mer än ett och ett halvt sekel av försummelse står Svartahavsområdet återigen i centrum för internationell ekonomi och politik.
I detta område strävar man nu efter att uppnå en ny balans när nya aktörer har kommit in i bilden, bland annat EU, efter att ha betraktats som en stängd sjö i så många år under kalla kriget.
Efter kommissionens meddelande ”Svartahavssynergin - ett nytt regionalt samarbetsinitiativ” är det första aktuella betänkandet i parlamentet ytterligare ett steg i rätt riktning.
Tyvärr är båda dessa ändå inte tillräckligt. Bristen på identitet i området och vissa EU-länders traditionella känslighet i fråga om Ryssland, både politiskt (till exempel Ukraina, Moldavien, Sydkaukasien och de låsta konflikterna) och ekonomiskt (det ökade europeiska beroendet av rysk gas och det känsliga läget i förhandlingarna mellan EU och Turkiet) är förmodligen några av orsakerna till att EU har begränsat sig till synergi i stället för strategi.
Medan strategi innebär tydliga mål, konkreta medel för att uppnå dem och så småningom en detaljerad tidsplan som anpassats för att gynna själva området, innebär synergi helt enkelt förbindelser med grannskapsområden av intresse för EU.
En strategi skulle kunna uppnås genom konkreta åtgärder för EU:s sätt att hantera en mängd lokala organisationer, områdets fysiska förbindelse med resten av Europa där Donau är avgörande samt genom att stärka instrumentet för grannskapspolitik i Svartahavsområdet, vilket föreslagits i min grupps ändringsförslag.
Slutligen några ord om Moldavien, den sista latinska delen av Europa utanför EU:s gränser. Även om Moldavien hade samma beklagansvärda erfarenheter som de tre baltiska länderna i början av andra världskriget fick landet inte vara med om samma positiva öde som dessa efter det kalla kriget.
Jag anser att EU har en skyldighet att rätta till denna situation och därmed fortsätta att uppmuntra och hörsamma Moldaviens insatser för att gå med i EU. Jag hoppas att detta fall slutligen kommer att bedömas objektivt och inte i själva verket hindras av andra EU-förbindelser, hur strategiska de än är.
Olle Schmidt: Fru talman! Ett tack till föredraganden för ett utmärkt betänkande om en region som förtjänar vår uppmärksamhet. Södra Kaukasus intar ur både politisk och ekonomisk synvinkel en alltmer strategisk position. Vi märker alla det ökande intresset för regionen, inte minst i denna församling.
Konflikthärdarna är dock tyvärr flera och Rysslands inblandning stor. Ryssland vill öka sitt inflytande och ytterligare markera sitt intresse att dominera och bl. a. styra olje- och gasleveranserna till Europa. EU måste inse faran i det ryska agerandet och därför stärka banden med södra Kaukasus. Härigenom kan vi också få ett nyttigt och nödvändigt komplement till den ryska oljan och gasen med distributionsvägar i norra Europa. EU har allt att vinna på ett större engagemang.
Jag är medlem i en svensk organisation - jag har faktiskt varit med och grundat den - som syftar till att öka kontakterna mellan Sverige och Azerbajdzjan. Jag säger alltså detta som en vän. Nagorno-Karabach-konflikten 1991-1994 drev en miljon människor på flykt, och fortfarande är konflikten olöst. Enligt Amnesty International finns det ca 600 000 internflyktingar som lever under hemska förhållanden i Azerbajdzjan. För några år sedan besökte jag ett flyktingläger i Azerbajdzjan vid gränsen till Iran. Själv har jag aldrig mött en sådan misär. Att det fortfarande efter alla dessa år lever hundratusentals människor under så ovärdiga former är fullständigt oacceptabelt. Här förtjänar Azerbajdzjans ledare med president Alijev i spetsen allvarlig kritik. På detta område måste EU och kommissionen göra mer. Dessa flyktingar får inte tillhöra de bortglömda.
Det är också viktigt att vi kraftfullt agerar så att en grundläggande rättighet som yttrandefrihet upprätthålls. Oppositionspolitiker och journalister ska inte utsättas för hot och trakasserier eller fängslas. Om Azerbajdzjan vill vara en respekterad nation i Europa, måste landet leva upp till de fundamentala principerna i en demokratisk rättsstat.
Andrzej Tomasz Zapałowski: . - (PL) Fru talman! De problem som vi diskuterar i dag är - precis som tidigare talare sa - ovanligt viktiga. De anger en riktning för gemenskapens insatser som har varit och fortfarande i stor utsträckning är försummad.
Om EU inte ska förlora sin europeiska karaktär kan det förstås bara utvidgas och utöka sitt inflytande österut. Men diskussioner som pågår i det oändliga om till exempel möjligheterna för vissa länder i denna region att ansluta sig ger inte upphov till någon optimism. Det krävs ingen analys eller djupare läsning av några dokument för att kunna påstå att den här regionen jämfört med exempelvis Afrika behandlas som en avlägsen provins till vår kontinent.
Alla samarbetsmekanismer, till exempel inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken, är viktiga men detta är inte målet för regionen, eftersom denna politik inte omfattar något verkligt partnerskap med ömsesidiga förbindelser. För EU är ett seriöst engagemang i regionen kopplat till att man berör ett område som står under ryskt inflytande och kommer säkerligen att innebära att man kommer att fortsätta med halvmesyrerna i det här området. Men det vi måste komma ihåg är att denna politik inte kommer att bidra till att stabilisera området på lång sikt: den kommer att leda till det motsatta, kanske skapa nya spänningar, och vi har tillräckligt många sådana ändå.
Urszula Gacek: (EN) Fru talman! Föredraganden för betänkandet om regionalpolitiken i Svartahavsområdet påminner oss om att EU stöder en ny energiinfrastruktur och praktiska transportkorridorer, som diversifierar både leverantörer och vägar. Det bästa exemplet på ett sådant åtagande är Nabucco-gasledningen, som redan har erkänts som ett prioriterat projekt av europeiskt intresse. Det är därför synd att detta projekt undergrävs av en alternativ rysk-italiensk naturgasledning, den så kallade South Stream.
Som polsk ledamot ser jag många paralleller mellan South Stream och den baltiska gasledningen Nord Stream. Båda är mycket dyrare än vägar på land. South Stream kan faktiskt visa sig bli fyra miljarder dollar dyrare än Nabucco. Båda riskerar att störa den bräckliga ekologiska balansen i känsliga havsmiljöer. I båda fall kan dessutom rörledningarna ses som ett politiskt vapen i ryska händer.
Nord Stream kommer att isolera Polen, de baltiska staterna och Ukraina. South Stream kommer att spela samma roll när det gäller Turkiet, Sydkaukasien och möjligtvis Rumänien, som nu kanske kringgås till fördel för Serbien. South Stream strider mot principen om energisäkerhet i EU, som grundar sig på olika källor och vägar. Om South Stream blir verklighet bör den alltså inte få EU-stöd i något skede.
Om Ryssland satsar på ekonomiskt orimliga och miljömässigt tveksamma projekt eftersom de uppfyller landets utrikespolitiska syften bör det inte ske på vår bekostnad.
Jan Marinus Wiersma: (NL) Fru talman! Jag välkomnar vår diskussion om läget i Sydkaukasien och våra ambitioner som union och som parlament i fråga om Svartahavsregionen. Vi talar trots allt om regioner med regionala problem där det krävs regionala lösningar för de länder som ingår i den regionen.
Vi talar här om säkerhet, energi, handel, transport - eller mer generellt om stabilitet och utveckling i de regioner som angränsar till EU, regioner där vi har stora intressen. Jag menar att dessa intressen måste avspeglas i en mer aktiv politik från EU:s och kommissionens sida. Vi är tacksamma mot kommissionsledamoten för de initiativ som hon har utvecklat inom ramen för Svarthavssynergin.
Precis som andra ledamöter redan har påpekat är det viktigt att betona att det också finns en roll för Ryssland och Turkiet i det här samarbetet. Dessa länder har redan tagit på sig den rollen och det är särskilt viktigt att EU ser till att de behåller den. Vi har trots allt goda förbindelser med Turkiet - vi förhandlar om medlemskap med dem - även om Turkiet också har en mer övergripande och även en traditionell roll att spela i regionen. Ryssland har stor betydelse för regionen, men förbindelserna med det landet är mer komplicerade. Jag menar att om EU intar en position som partner i stället för pådrivare i detta samarbete så kommer Moskva att känna att ansvaret för regionen delas och att vi kan samarbeta som partner, utan att EU tar rollen som ledare.
Synergi är en bra idé - det är en bra sammanfattning av sammanslagningen av EU:s - kommissionens - politik - men för att ge detta lite mer struktur har Hannes Swoboda och jag föreslagit att den ska få en parlamentarisk dimension med samråd på ministernivå inom Svartahavsregionen. Vi skulle välkomna lite mer struktur. Vi har till och med talat om en gemenskap mellan EU och Svartahavsregionen, även om vi efter Nicolas Sarkozys initiativ kanske har blivit mer försiktiga när det gäller att använda den typen av terminologi.
Det är viktigt att betona att även om våra förslag och er vision inte kan ersätta EU:s bilaterala förbindelser med alla dessa länder så kan de ändå sporra våra grannar i öst till mer regionalt samarbete. Jag anser att detta också är av avgörande betydelse för EU.
Siiri Oviir: (ET) Fru kommissionsledamot, fru talman, mina damer och herrar!
EU:s intresse och mål i Sydkaukasien är att stödja och främja den pågående utvecklingen mot fred och stabilitet i de tre länderna i regionen. Grannskapspolitiken fungerar men det är också nödvändigt att utarbeta en regional politik som kan fungera parallellt med den. Vi får dock inte blunda för de tre ländernas särdrag, annars kommer vår politik inte att fungera.
Jag måste än en gång betona att länderna i Sydkaukasien - Armenien, Azerbajdzjan och Georgien - är mycket olika i fråga om kultur, seder, religion och geopolitik. Men de har en gemensam bakgrund - de har alla tre brutit sig loss från inflytandet av den sovjetiska ideologin, ett inflytande som varade i nästan 100 år. De har ännu inte helt och hållet gjort sig av med den militära närvaron av Sovjetunionens efterföljare - Ryssland.
Dessa länder behöver och deras folk önskar sig demokratiska reformer. De behöver ett faktiskt, målinriktat stöd från EU. Förhoppningen och behovet är att arbetet inleds omedelbart av kommissionens delegationer i Jerevan och Baku.
Samtidigt är det arbete som utförts av EU:s särskilda representant för Sydkaukasien inte tillräckligt i sin nuvarande utformning. Det har inte givits någon förklaring till att Europaparlamentet inte har fått tillgång till den särskilde representantens rapporter genom åren. Detta förhållande måste ändras. Vi arbetar alla mot samma mål.
Vi får inte glömma att demokrati inte är en sak - det är ett sätt att tänka och går inte att upphäva på en dag eller flytta från ett land till ett annat. Fullständig demokrati växer inte fram över en natt.
Vi är inte nöjda med allt som sker i Armenien eller Azerbajdzjan eller Georgien, oavsett om det gäller kampen mot korruptionen i rättsväsendet eller situationen för medierna i regionen. Länderna själva är inte heller nöjda med de här aspekterna. Vi har möjlighet att ge aktivt stöd både till deras institutioner och i form av sakkunskap och ekonomiskt bistånd. Regionen välkomnar allt verkligt bistånd i dag.
Därför uppmanar jag kommissionen och Europaparlamentet att i högre grad utnyttja den sakkunskap som finns hos dagens EU-medlemsstater, som nyligen befann sig i samma situation som Sydkaukasien. Vi känner till de lokala förhållandena och problemen och de skulle ha stor nytta av vår erfarenhet av att upprätta stater som bygger på rättssäkerhet och marknadsekonomi.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: - (PL) Fru talman! När jag nu tar ordet i debatten om länderna i Sydkaukasien och regionalpolitiken i Svartahavsområdet vill jag uppmärksamma följande frågor.
Till att börja med är detta ett enormt område för produktion och överföring av energi och det är ytterst viktigt när det gäller diversifiering och trygg försörjning av energiråvaror för EU. Men det krävs stöd till projekten för transport av energiråvara från det här området, inte bara till södra Europa vilket har varit fallet hittills, utan även till den norra - Ukraina och Polen - och västra delen.
För det andra är det bara genom EU:s stöd till politisk stabilitet och demokratiseringsprocesserna i detta område, och även till en fredlig lösning av konflikterna mellan grannar, som vi kan skapa förutsättningar för en snabb ekonomisk utveckling i de här länderna och en verklig minskning av den enorma arbetslösheten och fattigdomen.
För det tredje är regionens kraftiga ekonomiska tillväxt, som i vissa länder motsvarar mer än 30 procent av BNP årligen, helt och hållet baserad på produktion och export av råolja och naturgas. Det behövs alltså stöd till alternativa inkomstkällor, särskilt utveckling av turism och därmed sammanhängande infrastruktur.
Christopher Beazley: (EN) Fru talman! Författaren till kommissionens meddelande om en Svartahavssynergi, Janos Herman, förtjänar en lyckönskning till ett enastående arbete. Parlamentets föredragande, Roberta Alma Anastase, har också åstadkommit ett oerhört viktigt betänkande.
Fru kommissionsledamot! Vid inledningen av denna debatt sa ni att ni instämmer i en stor del av Roberta Alma Anastases betänkande. Kan ni ge en särskild kommentar till styckena 29 och 36 i betänkandet i ert svar som avslutar denna debatt? I stycke 29 uppmanas ni att främja en interkulturell dialog i Svartahavsområdet och i stycke 36 att inrätta en plattform för frivilligorganisationer för utbyten mellan civilsamhällena. Kan ni försäkra parlamentet om att ni kommer att genomföra dessa två rekommendationer?
Libor Rouček: (CS) Mina damer och herrar, fru kommissionsledamot! I mitt korta anförande vill jag koncentrera mig på bara en aspekt av dagens ämne, nämligen regionalt samarbete. Om vi tänker på de båda områdena, Sydkaukasien och Svartahavsområdet, kan vi se att de ömsesidiga förbindelserna mellan länderna oftast är underutvecklade oavsett om de är bilaterala eller multilaterala. Det saknas ofta politisk dialog av någon större betydelse, handeln mellan länderna är mycket liten och det saknas en modern och effektiv transport- eller energiinfrastruktur så gott som överallt. Därför välkomnar jag de båda föredragandenas uppmaningar att stärka just den aspekten: ömsesidigt regionalt samarbete i dessa områden förutom de bilaterala förbindelserna med EU. Det är avgörande att stärka det regionala samarbetet om mänskliga och medborgerliga rättigheter, utveckla demokrati och utbildningssystem, transport, energi och miljö, handel, turism och investeringar. Det är med andra ord nödvändigt att gradvis, steg för steg, bygga ett starkt nät av mänskliga, kulturella, ekonomiska och politiska förbindelser mellan nationerna och staterna i Sydkaukasien och Svartahavsområdet. Om detta lyckas är jag övertygad om att de återstående konflikterna även i detta geografiska område gradvis kommer att lösas och ett område med stabilitet, demokrati och välstånd kommer att skapas.
Anna Ibrisagic: Fru talman! Med sitt tydliga geostrategiska läge är Svartahavsområdet ett område som är viktigt för både EU och länderna i detta område, inte bara av säkerhetspolitiska skäl utan även på grund av den kulturella mångfalden och den kulturella rikedomen. Regioner där många vägar korsar varandra och där olika politiska och andra intressen finns, riskerar emellertid ofta att drabbas av en hel del konflikter.
Själv är jag född på Balkan och vet vad långa och olösta konflikter kan innebära, inte bara för säkerhetssituationen i en hel region utan även för de ekonomiska förutsättningarna och för normaliseringen av livet för människor som lever där. Jag vet också att EU har en viktig roll att spela. EU kan och måste ha som sitt mål att tillsammans med människorna från Svartahavsområdet utveckla denna region till en stabil och säker region, där rättsstatliga och demokratiska principer råder. Att öka samarbete på energiområdet är också en viktig del av detta arbete. Genom att satsa på ny infrastruktur och öka spridningen av leverantörer bidrar vi till ekonomisk och handelsmässig utveckling i området, som i sin tur förbättrar möjligheten till stabilitet och säkerhet.
Att starka banden mellan EU och Svartahavsområdet är därför inte bara bra utan nödvändigt. Därför är det också självklart att Svartahavsområdet behöver en ny och tydligare regionalpolitik. Jag vill verkligen betona att den regionala politiken inte får användas som ett alternativ till EU-medlemskap för de länderna som kan vara aktuella. Den får inte heller användas som en ursäkt för att försena områdets europeiska integrationsprocess.
Slutligen vill jag tacka de båda föredragandena för deras utmärkta arbete och rikta ett särskilt tack till Ferrero-Waldner för hennes personliga intresse och bevisade personliga engagemang i frågor som berör detta område.
Kristian Vigenin: (BG) Fru talman, fru kommissionsledamot, kära kolleger! Jag vill uttrycka min tillfredsställelse över att de båda betänkandena om Svarta havet och Sydkaukasien utarbetades och diskuterades i utskottet för utrikesfrågor i en anda av samförstånd och att de antogs så gott som enhälligt.
Det är ett uppmuntrande tecken på att vi är medvetna om hur viktigt det är att utforma en tydligare, mer strukturerad och enhetlig politik gentemot Svartahavsregionen och intilliggande länder. Det är inte någon enkel uppgift. Svartahavsregionen består av länder med olika traditioner, kulturer, politiska traditioner, territoriell omfattning och befolkningsstorlekar.
Dessutom befinner sig länderna i olika skeden i sitt samarbete med EU, från medlemsstater, kandidatländer till länder som omfattas av grannskapspolitiken och naturligtvis Ryssland vars konstruktiva inställning är avgörande för att detta initiativ ska lyckas. Denna blandning ger dock en rad möjligheter att kombinera de olika politikområdena för att skapa en mycket större samlad effekt.
Jag vill göra tre anmärkningar. För det första har regionen ytterst stor strategisk betydelse för EU när det gäller säkerhet, energiförsörjning, transport och handel, miljö osv. Detta är anledningen till att vi, även om vi uppskattar kommissionens initiativ till Svartahavssynergin, skulle vilja se ett ambitiösare projekt baserat på resultaten inom den nordiska dimensionen eller samarbetet EU-Medelhavet. Vid en tidpunkt då tanken på en union mellan EU och Medelhavsområdet marknadsförs är det bara naturligt att utarbeta en ambitiös formel för Svartahavsregionen.
För det andra har hela regionen en underutvecklad infrastruktur för transport och energiöverföring. Därför är det lämpligt att stödja alla planerade transnationella projekt inom det området, eftersom de utgör komplement, inte alternativ, till varandra. Detta betyder mer säkerhet, förenklat ekonomiskt utbyte och att länderna i regionen får en koppling till EU. Detta kommer inte bara att innebära en diversifiering av energikällorna, utan även av de rutter där olja och naturgas transporteras till EU.
För det tredje lider de flesta länderna i regionen av svåra sociala problem och vi vill se till att de sociala frågorna inte hamnar i bakgrunden. De långsiktiga möjligheterna i länderna kring Svarta havet och i Sydkaukasien hänger ihop med utveckling av mänsklig potential, investeringar i utbildning, ändamålsenlig sjukvård och barnomsorg. Tack så mycket.
Tunne Kelam: (EN) Fru talman! Jag vill tala om för kommissionsledamoten att jag, liksom många av mina kolleger, är övertygad om att EU måste visa ett större engagemang i Sydkaukasien. Alla stater i detta område är trots allt redan medlemmar i Europarådet och är därmed en del av Europa.
Den utvidgade grannskapspolitiken kommer att vara ett värdefullt verktyg för att utöva ett sådant engagemang i praktiken. Vår utmaning och chans är att spela rollen som tillförtlig stabilisator men också som oberoende medlare och anhängare av den demokratiska processen. Vi måste därför lämna vår tveksamhet och tvetydighet bakom oss. Det är hög tid att tydligare profilera EU:s politik i detta område.
EU:s särskilde representant, Peter Semneby, har gjort ett enastående arbete, och fru kommissionsledamot, jag är glad att ni talade om att öka och utvidga våra representationer i området. Ett långsiktigt, aktivt engagemang från EU kommer även att bidra till att hitta en lösning på de låsta konflikter som utskottet för utrikesfrågor har beslutat att mer realistiskt kalla ”olösta konflikter efter Sovjettiden”.
Därför är det viktigt att alla försök från utländska makters sida att skapa exklusiva inflytandesfärer i området avvisas i betänkandet och att Ryssland uppmuntras att inte motsätta sig EU:s deltagande i konflikthantering och fredsbevarande insatser.
Lika viktig är dock EU:s roll när det gäller att utveckla kulturen med demokratisk dialog i området. Europaparlamentet kommer att ha en viktig del i detta. Parlamentsledamöterna kan medla och främja en normal politisk dialog mellan de oeniga parterna.
Slutligen är det viktigt att kommissionen i betänkandet uppmuntras att sträva efter potentiella frihandelsavtal med Armenien och Georgien och förbereda för ett partnerskapsavtal om rörlighet mellan EU och Georgien.
Sydkaukasien har alltså kommit allt närmare och blivit allt viktigare för oss. Detta område förtjänar ett starkt åtagande från oss.
Justas Vincas Paleckis: (EN) Fru talman! EU kan och vill hjälpa till att stärka stabiliteten och demokratin och förbättra levnadsstandarden i Svartahavsområdet och Sydkaukasien. Engagemang från stora stater som Turkiet, Ukraina och Ryssland är viktigt även om de alla har olika status när det gäller deras förbindelser med EU.
Polen delar med sig av sin kapacitet och erfarenhet till detta område, trots att det inte är direkt förbundet med det, på grund av sin gemensamma historia med de balitiska staterna. Just när det verkligen behövs en mer intensiv dialog och ett samarbete med våra grannar har EU dock stängt ytterligare en dörr genom några aspekter av det utvidgade Schengenområdet.
För många östeuropéer innebar den 1 januari 2008 att visum för resor till grannländer blev fyra gånger dyrare, vilket innebar att en ekonomisk skiljelinje inrättades i Europa. Jag håller inte med uttalandena från kommissionens tjänstemän om att våra grannar i syd och öst bör behandlas likvärdigt ur denna aspekt. Våra grannar i öst är på samma kontinent, och för inte så länge sedan bodde vissa av oss i samma land som dem, utan några gränser.
Jag ber mina kolleger att stödja PSE-gruppens ändringsförslag 10 till betänkandet om regionalpolitiken i Svartahavsområdet. Vi uppmanar rådet och kommissionen att sänka viseringsavgifterna till en mer rimlig nivå för vanliga medborgare i länder som omfattas av EU:s grannskapspolitik eller som har ett strategiskt partnerskap med EU.
Maria Petre: (RO) Först av allt vill jag gratulera föredraganden Roberta Alma Anastase och mina kolleger i de olika utskott som har yttrat sig om det här betänkandet, som är lika betydelsefullt som de problem som är förknippade med inrättandet av en regional politik för Svarta havet. Jag vill också tacka mina kolleger i utskottet för regional utveckling för deras stöd till ändringsförslagen i yttrandet från det utskott som jag tillhör. Jag syftar på att mina förslag om en förstärkning av det europeiska uppdraget för stöd till gränsen mellan Moldavien och Ukraina och om behovet av en bättre hantering av olaglig invandring och invandring i området togs med i det slutliga förslaget till betänkande om Svarta havet.
Vi behöver uppmuntran från kommissionen i form av handling i området, både i enskilda länder och på regional nivå, om verklig demokrati och stabilitet ska kunna skapas där. Ett aktivare engagemang från EU skulle innebära en verklig möjlighet för detta område, som har en enorm outnyttjad potential, med hänsyn till de fastlåsta konflikterna och de spända förbindelserna mellan vissa länder i området.
När det gäller institutioner stöder jag förslaget om att medlemsstater i området ska ta ledningen (Rumänien, Bulgarien och Grekland) och jag anser att EU och länderna i regionen bör förstärka och samordna regionala samarbetsinsatser och mekanismer. Endast på det sättet kan de fördubblade resurser som finns att tillgå genom Europeiska grannskapsinstrumentet och principerna för strukturfonderna - som partnerskap, hållbarhet, effektivitet, icke-diskriminering och decentralisering - ge de goda effekter som vi alla förväntar oss.
Zdzisław Kazimierz Chmielewski: - (PL) Fru talman! Föredragandena kan inte dölja sin tillfredsställelse över att ha lagt fram ett initiativ om förstärkning av Svartahavssynergin för Europaparlamentet, ett förslag som lades fram av det tyska ordförandeskapet och som utvecklades av kommissionen.
Förslaget har också fått stöd från länderna i de södra och östra delarna av Östersjöområdet som nyligen integrerades i EU. Deras hållning visar också på en övertygelse om att det finns ett behov av en nära anknytning mellan Svartahavssynergin och det som brukar kallas EU:s östra dimension. På så sätt får det lokala samarbetet en mer övergripande betydelse och en möjlighet att förverkligas i linje med det grundläggande gemenskapsbudskapet.
Svartahavssynergin bör med andra ord helt enkelt uttryckas genom att multilaterala insatser identifieras och samlas och genom att de identifieras med det bästa för både Svartahavsregionen och för hela den östra delen av ett integrerat EU.
En viktig faktor som förstärker Svarta havets betydelse är dess speciella geografiska, historiska och politisk-ekonomiska läge. Europeiska och asiatiska influenser har blandats här i tusentals år. EU:s engagemang i Svartahavsområdet måste därför rensas från överflödig institutionalisering, politiskt inflytande och begränsningar som hotar att urholka förutsättningarna för ett rationellt samarbete eller rentav att destabilisera regionen, såväl när det gäller säkerhet som kommunikationsnät, miljöskydd osv. Det bör dessutom skapa goda förutsättningar för att göra Svartahavsområdet mer delaktigt i processen med att diversifiera rutterna för energiförsörjningen, kanske även genom nya källor, särskilt från den så kallade kaspiska riktningen. Vi vet att många EU-länder är intresserade av det här.
Marian-Jean Marinescu: (RO) Grundvalen för den europeiska grannskapspolitiken är samarbete med utgångspunkt i en uppsättning gemensamma värderingar och frågor som EU delar med de länder som berörs av denna politik.
Det är nödvändigt att stärka ett stabilt grannskapsområde som kommer att ha en positiv inverkan på EU:s inre säkerhet och som är en förutsättning för ekonomiskt välstånd och utveckling i de berörda länderna.
Länderna i Sydkaukasien har vissa egenskaper som är nödvändiga för att EU:s projekt inom nyckelområden som energi och transport ska lyckas. Dessa länders geopolitiska betydelse hänger ihop med deras strategiska position i förhållande till energiresurserna i Centralasien. Detta är ett oumbärligt transitområde, en av de få korridorer som kan göra det möjligt för EU att diversifiera sin tillgång till energiresurser från området kring Kaspiska havet. Eventuella alternativa transitrutter för gasledningar från Kaspiska havet och ledningsprojekt genom Svarta havet beror i hög grad på stabiliteten i Sydkaukasien.
EU är inte den enda aktören som har strategiska intressen i området. Två andra viktiga spelare på den internationella scenen har utvecklat kraftfulla initiativ och långsiktiga strategier i området. Förenta staterna har en handlingsplan för energitrygghet som omfattar påbörjande och utveckling av alternativa transportrutter för olja och gas. Ryssland finansierar egna projekt och stärker sin ställning på den centralasiatiska marknaden.
I det här sammanhanget och med hänsyn till vikten av energifrågan och beroendet av Ryssland kan EU:s svaga engagemang i området få negativa konsekvenser för alla medlemsstater. EU måste utforma en gemensam energisäkerhetspolitik så snabbt som möjligt, där medlemsstaterna avsäger sig sina enskilda intressen och länderna i Sydkaukasien involveras.
Rumiana Jeleva: (BG) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag gratulerar kommissionen till att genom sitt meddelande ha inlett denna diskussion om att förstärka samarbetet med Svartahavsregionen genom att komplettera befintliga bilaterala förbindelser med en ny regional strategi.
Jag vill tacka föredraganden Roberta Alma Anastase för hennes mycket välbalanserade och innovativa betänkande. Jag är helt införstådd med att Svarta havet har fått en ny strategisk betydelse i och med att Bulgarien och Rumänien anslutit sig till EU, inte bara för länderna i regionen utan för alla medlemsstater och för EU:s politik och principer.
Jag vädjar till kommissionen och kräver att den uppmanar de nationella regeringarna att, när det gäller utbyggnad av stor infrastruktur, energi- och miljöprojekt som påverkar försörjning, hälsa och livskvalitet för invånarna i de områden där dessa projekt genomförs, införa en skyldighet att informera de lokala samhällena om de tekniska parametrarna för projekten i linje med de strängaste globala normer som tillämpas för den typen av projekt.
Jag delar den djupa oro för miljön i Svartahavsregionen som framförs i betänkandet, särskilt situationen för Svarta havet som drabbas av okontrollerade föroreningar, vilket förvärras av ett stort antal miljökatastrofer, och kräver att det genomförs oberoende utvärderingar av effekterna på miljön och på medborgarnas sociala liv av utbyggnaden av ny olje- och gasöverföringsinfrastruktur och att de nationella regeringarna ska utarbeta rapporter om eventuella skador från dessa projekt och lägga fram dessa rapporter för folkomröstningar och offentliga diskussioner. Ett exempel på detta är projektet för att bygga ut oljeledningen Burgas-Alexandroupolis i Bulgarien.
Jag instämmer helt och hållet i principerna om att skapa hållbar utveckling och återhämtning för miljön i enlighet med betänkandet, och mot bakgrund av de två tragiska olyckorna nyligen i Kerchområdet i november förra året och i början av januari i år är det nödvändigt att inrätta en mekanism för att beakta kustsamhällenas intressen i de fall det finns risker för vattenkvaliteten i Svarta havet och för försörjningen och livskvaliteten för invånarna i dessa samhällen. Tack för er uppmärksamhet.
Alessandro Battilocchio: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tackar föredragandena för deras utförliga och väldisponerade betänkanden och jag vill kortfattat ta upp en aspekt.
I Georgien har vi haft val som OSSE bekräftar gick korrekt till, men som Ryssland ifrågasätter och där den utåtriktade Mikheil Saakasjvili blev omvald. Under oräkneliga svårigheter har han försökt införa demokrati i landet, skrota den gamla postsovjetiska diplomatin och öppna landet för väst, Nato och EU. Det var den här öppenheten som ledde till repressalier från Vladimir Putins Ryssland, som bl.a. alltid har stött självständighetsrörelserna i Sydossetien och Abchazien.
Bortsett från det geopolitiska läget finns en annan objektiv orsak till motsättningarna med Ryssland, nämligen olje- och gasledningarna på georgiskt territorium som är avsedda att föra Azerbajdzjans olja och gas västerut. Jag anser att det är av strategisk betydelse för oss att vara allierade med ett demokratiskt land som framför allt kan erbjuda oss ett alternativ till Moskva i fråga om energikällor i Kaukasienregionen, som - vilket vi alla bör komma ihåg - påverkas av det smygande kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan, Tjetjenienfrågan, konflikten mellan Turkiet och Armenien och många andra problem. Därför bör vi vidta konkreta åtgärder för att stärka den här synergin.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Medlemsstaterna och kommissionen bör öka takten i genomförandet av prioriterade projekt när det gäller transeuropeiska transporter längs lederna 7, 18, 22 och 21 och deras gradvisa integrering i Tracesa och de fem leder som anges i kommissionens meddelande nr 32/2007 om utvidgning av de viktigaste transeuropeiska transportlederna till grannländerna.
Den europeiska Svartahavsdimensionen bör likna den nordiska dimensionen och baseras på ett jämbördigt partnerskap och ändamålsenlig infrastruktur för prioriterade projekt inom områdena kärnkraft, forskning och säkerhet, transport, turism och kampen mot klimatförändringen.
Jag menar att den ekonomiska utvecklingen i länderna kring Svarta havet kräver motorvägar och höghastighetsjärnvägar som binder samman de centrala och västra delarna av EU med Svartahavskusten.
EU bör arbeta för en gemensam havspolitik i Svartahavsregionen. Detta kommer att bidra till en integrerad strategi för miljöskydd, kustutveckling, havsforskning och turism.
Christopher Beazley: (EN) Fru talman! Jag ställde två frågor till kommissionsledamoten. När hon svarar på frågan om genomförandet av stycke 29 om främjandet av en interkulturell dialog och stycke 36 om upprättandet av en plattform för frivilligorganisationer för utbyten mellan de civila samhällena, kanske hon kan ha det prejudikat som vi har på Balkan i form av organisationen CLIO i åtanke. Den är statligt oberoende och omfattar historielärare från alla länder på Balkan, som träffas för att diskutera sin gemensamma historiska och kulturella bakgrund för att kunna ta fram böcker och texter om regionens historia utan nationella konflikter.
Svartahavsområdet kanske kan ta lärdom av detta - så att historiker och forskare från alla länder runt Svarta havet kan träffas, oberoende av statliga påtryckningar, för att främja en gemensam förståelse för Svarta havets historia utan nationella konflikter.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag måste säga att detta var en av de bästa diskussionerna jag har haft, trots att det är sent på dagen.
Den handlade om den europeiska grannskapspolitiken, som redan finns på plats. Många av er har sagt att EU har mycket kvar att göra, men EU har också gjort mycket, som vissa andra har påpekat. Jag vill tacka de två föredragandena, Roberta Alma Anastase och Lydie Polfer, eftersom jag anser att ni har gett upphov till en mycket intressant diskussion.
Men vad är det nya inslaget i denna Svartahavssynergi? Det är det regionala inslaget, och som så riktigt påpekades av en del ledamöter som tyvärr inte är kvar var det under det tyska ordförandeskapet, som jag vill hylla, som idén om en regional dimension infördes. Detta är nu den regionala dimensionen av den bilaterala delen av grannskapspolitiken i öst. Det innebär att vi, för att uppnå en synergi, försöker att föra samman inte bara länderna inom grannskapspolitiken, utan även två andra mycket viktiga aktörer: Turkiet och Ryssland.
Därför är det inte en strategi, utan en synergi, eftersom det såklart finns olika strategier. Tänk på att vi har en grannskapspolitik, vi har en särskild strategi gentemot Ryssland, och vi har förstås ett kandidatland - Turkiet. Ändå tycker vi att en politik för att arbeta tillsammans är mycket viktig.
Inom ramen för trojkan kommer jag tillsammans med andra kolleger att besöka detta område mycket snart - om två veckor tror jag - och jag kommer verkligen att ta med mig mycket av det som har sagts här.
Jag ska nu nämna några kärnpunkter. Det finns så mycket att säga att jag skulle kunna tala i en halvtimme till, men det vill jag inte göra eftersom jag tycker att vi har haft en mycket intressant diskussion, och mycket kommer att få sägas i framtiden.
Handel är en av de viktiga delarna. Ni har talat om energi, om transport, om klimatförändring, liksom jag själv. Det finns andra aspekter, men handeln är en mycket viktig aspekt, och en förstudie om handel är redan på gång. Det finns ett initiativ från kommissionen. Vad är syftet? Syftet är att bedöma utsikterna för framtida handelsmöjligheter, till exempel i Georgien och Armenien, men vi måste förstås se hur händelserna utvecklar sig. Detta är det ena.
För det andra var min egen idé när jag presenterade grannskapspolitiken i ett av mina senaste meddelanden - inte i det senaste utan det näst senaste - att säga att vi behöver ett ekonomiskt grannskapsområde, ett ekonomiskt utrymme, och även detta har vissa ledamöter nämnt. Idén är alltså att ha en sorts frihandel i framtiden. Men vi måste självklart ta ett steg i taget.
Ett område av rättvisa och frihet kommer också att finnas där i framtiden, men såklart måste det återigen ske steg för steg. Många har talat om en viseringspolitik. Jag kan berätta att kommissionen har varit tämligen öppen för en sådan. Men ni vet mycket väl att detta ligger inom medlemsstaternas befogenheter, så om ni talar om viseringsavgifter vet ni att medlemsstaterna i princip kan bevilja viseringsfrihet och att de även kan säga att de vill ha viseringslättnader. Men det ligger inte inom ramen för kommissionens befogenheter. Jag vill bara nämna detta eftersom kommissionen alltid får frågor på områden där den har försökt men inte har kommit vidare på grund av hur verkligheten ser ut.
Jag ska nu gå över till energi. Detta är självklart en mycket viktig region när det gäller energi, och vi behöver samordnade beslut av många - statliga och privata aktörer - om rörledningar för fjärrtransport. Ni vet att kommissionen använder regionalt samarbete med Sydkaukasien och Svartahavsområdet för att underlätta beslut och diversifiera källor och leveransvägar. Det omfattar kontakter, till exempel, om Nabucco-gasledningen över Kaspiska havet. Nu finns det ju en samordnare, men återigen är det inte bara upp till kommissionen. Det är upp till kommissionen och medlemsstaterna. Och återigen har vissa medlemsstater redan bestämt sig för olika idéer som inte alltid ligger i linje med vårt enade tillvägagångssätt.
Jag anser att en annan mycket viktig aspekt är utvecklingen av hamnar. Detta ligger högt upp på dagordningen inom ramen för vårt program för höghastighetssjövägar. Så detta kommer också att återspeglas i nästa fas av Traceca-projektet.
Jag ska nu svara Christopher Beazley. Ja, den interkulturella dialogen spelar också en roll i detta hänseende. Men i går var jag till exempel i Madrid där Alliansen mellan civilisationer lanserades, vilket nu är ett projekt av global omfattning, inom ramen för FN. Detta kommer att vara en av de lokala och regionala aspekterna, men jag tycker att vi ska föra in det i denna nya globala ram.
Sedan nämnde ni utbyten mellan frivilligorganisationer. När det gäller detta kan jag berätta att programmet för gränsöverskridande samarbete i Svartahavsområdet redan stöder förbindelser mellan frivilligorganisationer. Kommissionen har en del planer för frivilligorganisationerna i år när det gäller ekonomiskt samarbete och tryckfrihet, och vi har ett nära samarbete i denna fråga med Svartahavsforumet, som är ett initiativ från Rumänien.
Slutligen anser jag att det Christopher Beazley sade om historieböcker verkligen är en av de intressanta delarna. För övrigt behöver självklart många av dessa projekt finansiering. Därför har vi inom grannskapspolitiken skapat fonden för grannskapsinvesteringar som i princip riktar sig till syd och öst. Men inom regionalt samarbete finns det också en möjlighet att starta projekt.
Jag tror att detta är de kärnpunkter jag vill beröra i detta skede, men jag är säker på att vi kan återvända till detta ämne igen, kanske efter att mötena har ägt rum. Och ni vet också att vi, åtminstone kommissionen, försöker att ta itu med frågorna om hur vi kan hjälpa till att lösa de låsta konflikterna. Detta är såklart ett mycket svårare område eftersom alla är mycket olika, men genom våra projekt försöker vi åtminstone att hjälpa till och att skapa rätt förutsättningar för att underlätta uppgörelser. Vi hoppas verkligen att vi kan komma fram till en bra lösning tillsammans med medlemsstaterna och rådet.
Lydie Polfer: föredragande. - (FR) Fru talman! Jag vill helt kort tacka alla mina kolleger i parlamentet som har uttalat sig, och dem som har arbetat med mig. Jag har med stor tillfredsställelse konstaterat att det råder stort samförstånd om behovet av att fördjupa våra förbindelser med länderna i Sydkaukasien, dela våra erfarenheter med dem och stödja dem i det politiska och ekonomiska reformarbetet. Jag vill särskilt tacka kommissionsledamoten för att hon har deltagit här i kväll och även stått till vårt förfogande och kommunicerat med oss för att dela information och hålla sig informerad om det här ärendet. Jag försäkrar henne att hon har vunnit vårt intresse, vår uppmärksamhet och vår vänskap.
Roberta Alma Anastase: föredragande. - (RO) Även jag vill tacka alla talare för deras meningsfulla bidrag till de viktigaste aspekterna på samarbetet i Svartahavsregionen. Jag håller helt och hållet med om att en särskild politik, kanske rentav en strategi, bör utvecklas för Svartahavsregionen och jag vill än en gång betona dess betydelse.
Jag välkomnar anordnandet av en ministerkonferens om Svartahavspolitiken och jag hoppas att ett resultat av denna konferens kommer att vara konkreta, kraftfulla åtgärder för alla områden för samarbete bland länderna kring Svarta havet, och mellan dessa länder och EU.
Jag kommer inte att ta upp några ytterligare frågor just nu. Naturligtvis har diskussionen varit mycket intressant, men det finns en viktig tanke som bör upprepas: att denna synergi och politiken för samarbete i Svartahavsregionen inte bör utesluta nya anslutningsmöjligheter.
Dialogen med det institutionaliserade civila samhället är mycket viktig eftersom det bara går att bygga upp institutioner om de människor som berörs är beredda att göra verkliga förändringar.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdag, kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
András Gyürk : skriftlig. - (HU) I betänkandet om Svartahavssynergin belyser man med rätta de områden där en utökad dialog kan ge ömsesidiga fördelar för EU och staterna i den regionen. Här kommer energipolitiken att spela en oundviklig roll.
Ett fördjupat samarbete mellan EU och länderna kring Svarta havet skulle kunna leda till värdefulla framsteg när det gäller försörjningstryggheten för EU. Det är inte möjligt att uppföra gasledningar som i någon större omfattning kan minska EU:s energiberoende utan ett aktivt samarbete med staterna i regionen. Det är nödvändigt att utforma ett öppet, icke-diskriminerande ramprogram för transporter, inte bara för EU:s medlemsstater utan även för välfärden i de många staterna i regionen.
Vi kan inte nog betona betydelsen av Nabucco-gasledningen eftersom den skulle skapa ett alternativ för EU, både när det gäller resurser och partner och transportrutter. Här är det särskilt viktigt att de berörda länderna motstår frestelserna att dela upp de kortsiktiga vinsterna. Nabucco kan vara en symbol, inte bara för den gemensamma energipolitik som håller på att ta form utan även för samarbetet kring Svarta havet.
När vi diskuterar detta ämne skulle det vara värdefullt att uppmärksamma Rysslands ökade aktivitet i regionen. EU måste klargöra att det inte kan acceptera Rysslands försök att skaffa sig monopol på energiresurser som kan skönjas här. Precis som utskottet för industrifrågor konstaterar i sitt yttrande över betänkandet är tillgång till resurser ett legitimt EU-intresse. Principerna för fri konkurrens måste råda när EU utformar sin politik på det här området.
Katrin Saks : skriftlig. - (ET) I betänkandet behandlas området från en regional utgångspunkt och även om detta har sina fördelar ger det inte tillräckligt stort utrymme för skillnaderna mellan länderna i Sydkaukasien. Jag vill att skillnaderna mellan länderna ska lyftas fram tydligare eftersom vi annars utsätter dem för något som vi troligen inte skulle vilja utsättas för själva.
För det andra kan formuleringarna i betänkandet ge intrycket att Georgien är det mest problematiska landet i regionen. Jag har också sett detta hända i diskussioner i olika parlamentsutskott och i grupper där ambassadörer själva har sagt detta. Mot bakgrund av vad som hänt nyligen är detta dock inte korrekt och vi vet mycket väl att det är så. Tyvärr har de våldsamma demonstrationerna i Tbilisi fått mycket större global uppmärksamhet än de dagliga kränkningarna i exempelvis Azerbajdzjan som vi ofta inte får höra talas om på grund av landets stora energitillgångar.
När vi bedömer läget för ekonomin eller situationen för de mänskliga rättigheterna, utvecklingen av demokratiska institutioner och frihet för medierna, visar Georgiens resultat att landet tydligt har valt den demokratiska vägen och gör större framsteg än de andra. Och även detta är värt större stöd från vår sida.
Toomas Savi : skriftlig. - (EN) Som estnisk ledamot i parlamentet gläder det mig att kunna berätta att en femtedel av ledamöterna i det estniska parlamentet deltog i valobservatörsgruppen i Georgien.
Enligt den internationella valobservatörsgruppen var valet den 5 januari i stort sett förenligt med de flesta internationella kraven på demokratiska val, men betydande utmaningar upptäcktes som måste tas itu med snarast.
Även om vissa avvikelser upptäcktes och påpekades är det fullständigt oansvarigt att tillåta ökade spänningar i Georgien, särskilt genom att äventyra valets legitimitet inför den georgiska befolkningen genom att få den att tvivla på om detta val genomfördes på ett rättvist och fritt sätt.
Jag anser inte att de politiker i grannländerna och till och med i EU som har valt att vara skeptiska och även mycket högljudda har agerat i bästa intresse för en fortsatt hållbar utveckling och ett befästande av demokratin i Georgien, vilket tydligt framgår som viktigt i detta betänkande.
| sv |
Upprättande av en fingeravtrycksdatabas för romer i Italien (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om
en muntlig fråga till kommissionen från Monica Frassoni för Verts/ALE-gruppen, om upprättande av en fingeravtrycksdatabas för romer i Italien - B6-0170/2008),
en muntlig fråga till kommissionen från Giusto Catania för GUE/NGL-gruppen, om upprättande av en fingeravtrycksdatabas för romer i Italien - B6-0451/2008),
en muntlig fråga till kommissionen från Jan Marinus Wiersma, Claudio Fava, Kristian Vigenin, Gianni Pittella, Adrian Severin och Katalin Lévai för PSE-gruppen, om upprättande av en fingeravtrycksdatabas för romer i Italien - B6-0452/2008), och
en muntlig fråga till kommissionen från Viktória Mohácsi, Marco Cappato, Alexander Alvaro, Sophia in 't Veld, Sarah Ludford, Jeanine Hennis-Plasschaert, Ignasi Guardans Cambó, Adina-Ioana Vălean, Renate Weber och Gérard Deprez för ALDE-gruppen, om upprättande av en fingeravtrycksdatabas för romer i Italien - B6-0453/2008).
Monica Frassoni: Herr talman, mina damer och herrar! Minister Roberto Maroni har beskrivit denna debatt som grotesk, men sanningen är att han i dag har slutat att skrävla och nu försöker övertyga sina europeiska kolleger om att allt är tidningarnas och vänsterns fel, att hans enda mål är att göra det rätta för de stackars zigenarna som är instängda i fruktansvärda läger, att etnisk profilering kommer att göra det möjligt för alla romska barn att gå i skolan och att det inte är nödvändigt - eller önskvärt från hans sida - att kriminalisera alla resande. Denna debatt är alltså grotesk.
Jag håller dock inte med. Jag anser att denna debatt och den uppmärksamhet som vi har lyckats få, tillsammans med så många frivilligorganisationer och så många ledamöter av olika nationaliteter - för detta är inte bara en italiensk fråga - och så många människor som helt enkelt är bekymrade över situationen när det gäller rättigheter, är viktig. Den är viktig just för att vi för den här i EU och för att vi talar om en fråga om rättigheter och om medborgare, och därför ska detta i dag också vara ett litet bidrag till vad som i dag ses som en åsiktskris i EU.
EU har ett syfte. Det syftar till att kontrollera tuffingars attityder och strategier som är grymma och framför allt ineffektiva. Det syftar till att bekämpa rasism och diskriminering med hjälp av lagar och befintliga avtal som är resultatet av en blodig historia. Denna debatt syftar till att bekräfta att etnisk profilering inte platsar i EU - i så stor grad att regeringen verkar göra en helomvändning i denna fråga, vilket vi välkomnar om så är fallet. Debatten syftar också till att offentligt och legitimt ifrågasätta varför ett utvecklat land med 58 miljoner invånare där maffian kontrollerar 120 miljarder euro och en stor omsättning och hela områden av territoriet, där avfall förstör en av de rikaste provinserna i Europas historia, har ett behov av att utropa katastroftillstånd som för en flodvåg eller jordbävning i 12 månader på grund av närvaron av 160 000 ”resande”, varav hälften är italienska medborgare.
Vi anser att denna debatt är viktig eftersom vi på grund av hotet om etnisk profilering och den ständiga kriminaliseringen av romer och sinter inte längre är säkra. Insatserna från dem som arbetar med att hjälpa romerna och sinterna ur en marginaliserad situation, som utmärks av fattigdom och våld mot kvinnor och barn - som är objektiv, som existerar, som varken jag eller någon av oss kan förneka - befinner sig i ett dödläge, och det finns helt enkelt ingen utväg om situationen kvarstår som den är i dag.
Herr talman! I dag diskuterar vi dessa frågor för tredje gången på några månader. Jag hoppas att positiva, vänskapliga och konstruktiva påtryckningar, som också förekommer i denna debatt, kommer att övertyga berörda bland mina landsmän, och andra europeiska medborgare, att det inte är rätt väg att försöka slänga ut alla och använda ett våldsamt, naivt och rasistiskt tillvägagångssätt för att lösa något som egentligen är ett problem som handlar om utestängning, liksom ett ekonomiskt problem och också ett problem med kulturen i vårt land och på vår kontinent.
Jag uppmanar därför kommissionsledamoten att se till att kommissionens arbete och det arbete vi lägger ned i parlamentet håller en hög profil, liksom de medel som tilldelas till positiva strategier av denna typ, som i dag är tämligen okända eftersom de döljs och åsidosätts av fördomar som är djupt rotade inte bara i Italien utan även i Europa.
Jan Marinus Wiersma: Även vi är bestörta över de senaste åtgärderna som den italienska regeringen tillkännagett som en lösning på ”det romska problemet” i Italien. Jag tycker att det är synd och skam att vi måste föra en sådan debatt här i dag. Jag var själv föredragande för Slovakiens anslutning i flera år och hade ofta med romernas fråga att göra. Jag brukade alltid säga: diskriminering är oacceptablet, det är helt enkelt förbjudet. Detta slås fast i EU:s regler och avtal. Registreringen av romer har en stark anstrykning av diskriminering, och detta genomfördes inte i Slovakiens fall. Det är synd att jag nu måste föra denna debatt på grund av åtgärder från regeringen i en av de gamla medlemsstaterna.
Det senaste paketet som tagits fram av den italienske utrikesministern Roberto Maroni för att ta itu med ”den akuta romsituationen” som regeringen nu kallar det, har en obehaglig eftersmak. Upprättandet av en fingeravtrycksdatabas för romska barn strider mot EU:s grundläggande principer om icke-diskriminering, jämställdhet inför lagen och skydd av minoriteter.
Denna åtgärd tillkännagavs trots att Europeiska kommissionen ännu inte är färdig med sin utvärdering av ett tidigare italienskt åtgärdspaket. I maj i år fick prefekturerna för stora städer särskilda befogenheter att vidta åtgärder mot olagliga invandrare och romer, befogenheter som fick våra skaror att höja på ögonbrynen redan då. Jag vill därför uppmana den italienska regeringen att vara mycket återhållsam för att undvika att gå över gränsen för vad som är tillåtet i EU. Jag vill uppmana den att överge denna åtgärd: den passar inte in i EU.
Europeiska kommissionen befinner sig nu i en situation som så vitt jag vet aldrig har inträffat förut, så vi ber den att fingranska åtgärden. Kommissionen måste ha en objektiv ställning, titta på texten i fördraget och inte låta sig påverkas av politiska överväganden. Detta tillvägagångssätt och Italiens är nära kanten av EU-fördraget, och kommissionen måste göra det kristallklart var gränsen går.
Man bör dock klargöra att denna fråga inte bara handlar om Italien. Den senaste händelseutvecklingen är ett fortsatt tecken på behovet av en mycket aktivare politik för att bryta romernas sociala och ekonomiska isolering och bekämpa diskrimineringen mot dem.
Förra onsdagen gav kommissionen en överblick av vad som nu är möjligt med EU:s instrument, vilket jag vill tacka för. Som kommissionen säger kan medlemsstaterna utnyttja de befintliga instrumenten ännau bättre för att främja integrationen av romer. Men jag förväntar mig även att kommissionen lägger fram de särskilda planer som vi fortfarande saknade i förra veckan. Parlamentet uppmanar också till detta i olika resolutioner, varav de senaste är från januari i år.
Om det är något som har blivit tydligt så är det att vi inte kan dröja längre med ta romerna och deras ställning i Europa på verkligt allvar. Romerna är en mycket speciell minoritet som inte kan räknas som en traditionell minoritet. Frågan berör hela Europa, särskilt efter de senaste utvidgningsomgångarna, som ledde till att många romer blev EU-medborgare. När allt kommer omkring är en förtryckarpolitik inte lösningen på romernas problem eller de problem och motsättningar som de ibland ger upphov till i vårt samhälle. Ett integrerat tillvägagångssätt är viktigt, och som jag ser det är den italienska regeringens tillvägagångssätt till problemet oacceptabelt.
Viktória Mohácsi: frågeställare. - (HU) Herr talman, kommissionsledamot Špidla, mina damer och herrar! I slutet av juni skickade jag och vår ordförande Graham Watson en gemensam skrivelse till kommissionen där vi bad den undersöka den allvarliga situationen i Italien och vidta lämpliga åtgärder för att fördöma situationen om den innebär överträdelser mot EU:s principer eller löften.
Med anledning av händelserna i Italien kommer flera av mina kolleger att påminna oss om de orättvisor som nyligen har förekommit, inklusive insamling av fingeravtryck. Jag skulle mycket hellre yrka på alternativ som utgör lösningar, som min kollega Jan Marinus Wiersma också har sagt.
Jag är mycket glad över kommissionens meddelande nyligen, och jag är ännu gladare över att den anser att romernas problem och europeiska integration som minoritet ska tas på allvar, och ännu mer över att den anser att frågan är brådskande.
Jag kan inte beskriva hur glad jag är över utarbetandet av det nya övergripande direktivet. Enligt min åsikt måste man i det övergripande direktivet förena de punkter som kan korrigera den gällande lagstiftningen.
Jag kan inte tillräckligt betona i mina anföranden hur viktigt det är att förklara att segregation i skolor utgör diskriminering i lagstiftningen, såsom fastställs i rasdirektivet 2000/43/EG. Ändå står det bara i direktivet att diskriminering i skolor mot grupper av barn som tillhör en annan ras eller etnisk grupp är förbjuden.
Det står inte i direktivet att segregation eller segregation i undervisningen är diskriminering. Vi har många belägg för det: det har bekräftats inte bara av det civila samhällets organisationer, Europeiska kommissionen och olika yttranden från Europaparlamentet, utan även i den ungerska lagstiftningen att detta är diskriminering. Det skulle vara av stor vikt om denna viktiga aspekt och de rekommendationer för det så kallade årtiondet för integrering av den romska befolkningen som avser fem medlemsstater övervägdes vid utarbetande av det nya övergripande direktivet och av en europeisk strategi för romer, och det skulle vara effektivt med avseende på integreringen av romerna i Europa. Tack.
Vladimír Špidla: Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar Viktória Mohácsi, Monica Frassoni, Jan Marinus Wiersma, Giusto Catania och alla ledamöter för deras frågor. För fjärde gången här i kammaren har vi tillfälle att tala om romernas situation i Italien. Jag tror att alla i kammaren, över hela det politiska spektrumet, kommer att instämma i att vi måste finna en lösning på romernas situation genom omedelbara och lämpliga åtgärder för att få bukt med den sociala, ekonomiska och humanitära krisen. Kommissionen blev förskräckt över att läsa i pressen att de italienska myndigheterna tog fingeravtryck på människor som lever i nomadläger för att kunna upprätta en databas.
Sedan dess har italienska myndigheter lämnat information om den allmänna rättsliga bakgrunden till kommissionen. Inom ramen för det undantagstillstånd som utropades den 23 maj förefaller det som om en bestämmelse av den 30 maj innebär att borgmästarna i Rom, Neapel och Milano är befogade att vidta vissa åtgärder. Dessa åtgärder inbegriper att identifiera och räkna de människor, inklusive minderåriga, som befinner sig i nomadläger. I bestämmelsen anges även att de åtgärder som vidtas av borgmästarna måste överensstämma med de allmänna principerna i gemenskapsrätten och gemenskapsdirektiven. De italienska myndigheterna uppger att dessa åtgärder har antagits för att gagna den befolkning som lever i dessa läger, så att de särskilt kan leva under värdiga förhållanden.
Kommissionen uppskattar de italienska myndigheternas vilja att samarbeta. Informationen är till stor hjälp, men det saknas fortfarande klarhet i vad för slags åtgärder som borgmästarna har vidtagit och åtgärdernas faktiska inverkan. Man kan bara ta fingeravtryck och spara dem i en databas om det sker inom de rättsliga ramarna under sträng efterlevnad av gemenskapens förordningar och grundläggande rättigheter. Mot denna bakgrund har kommissionen begärt att få klarhet i syftet med verksamheten, och påpekat att man måste hålla sig till legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen när man vidtar åtgärderna. För att kunna avgöra om dessa principer följs kommer en central punkt att vara på vilket sätt man faktiskt vidtar åtgärderna i Italien.
För att kommissionen ska kunna få en mer exakt uppfattning om de rättsliga ramarna för dessa åtgärder har den beslutat att skriva till de italienska myndigheterna och be om ytterligare upplysningar i frågan. Den 7 juli skickade de italienska myndigheterna ytterligare upplysningar till kommissionen, och man kommer att analysera dessa i detalj.
Kommissionen är medveten om att det finns sociala spänningar i Italien. I maj diskuterade vi romernas situation i Italien och andra länder här i kammaren. Kommissionen betonade vid det tillfället att det inte går att bortse från de faktiska problem med fattigdom och social utestängning som romerna i Italien och andra länder står inför. Den underströk även att situationen leder till mänskligt lidande och sociala spänningar.
För att kunna reagera på situationen måste vi bekämpa kriminalitet och hitta verkliga lösningar på de problem som romerna står inför, särskilt barnen som är de främsta offren för fattigdom och social utestängning. Romerna måste bli hjälpta, inte stigmatiserade. Därför har kommissionen i sitt betänkande som antogs förra veckan betonat att EU, medlemsstaterna och det civila samhället måste gå samman för att se till att deras insatser effektivt koordineras.
Jag vill avsluta med att säga att kommissionen och i synnerhet vice ordförande Jacques Barrot fortsätter att ha regelbunden kontakt med de italienska myndigheterna som har åtagit sig att lämna en fullständig rapport i frågan i slutet av juli. Kommissionen kommer även fortsätta med utvärderingen av hur medlemsstaterna har införlivat direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 i sin nationella lagstiftning och hur de tillämpar det i praktiken.
Jag är fast övertygad om att den italienska regeringen har viljan att genomföra en politik som syftar till social delaktighet samtidigt som de grundläggande rättigheterna och gemenskapsrätten till fullo efterlevs.
Edit Bauer: för PPE-DE-gruppen. - (HU) Tack så mycket, herr talman! På gruppen för Europeiska folkpartiets och min kollega Lívia Járókas vägnar, som dessvärre inte kunde vara här, skulle jag vilja säga följande: Under flera årtionden har det civila samhällets organisationer och sociologer försökt rikta uppmärksamheten mot de ytterst svåra levnadsförhållanden som romerna i EU har, vars antal och proportioner har vuxit efter utvidgningen 2007.
För att lösa situationen krävs inte någon invandringspolitik, utan snarare program som främjar social delaktighet. Det är viktigt att vi tar upp den diskriminering och sociala utestängning som romerna utsätts för, och det är sannerligen inte godtagbart att det förtryck som romerna i Europa tvingas utstå till följd av flera århundraden av utestängning, marginalisering och avvisande av den politiska eliten under alla tider återigen blir ett medel i den partipolitiska kampen.
Det här strider mot den romska befolkningens intresse, mot den icke-romerska befolkningens intresse och mot Europas intresse, och Europaparlamentets auktoritet urholkas om det antar sina ståndpunkter på grundval av obekräftade rykten och antaganden.
Under flera månader har situationen i Italien fortsatt vara undermålig och partierna skapar hysteri och använder frågan om romerna för att gagna sina egna kortsiktiga, egennyttiga intressen, i stället för att faktiskt uppmuntra till konkret handling, och det är lätt för dem att göra det eftersom det romska civila samhällets organisationer är för svaga för att protestera mot eller bekämpa det. När inrikesministern i Prodis regering, Giuliano Amato, uttryckligen talade om romernas krissituation kom det tyvärr ingen protest från mina ärade socialdemokratiska och liberala kolleger.
Jag skulle vilja påstå att det som för närvarande händer i Italien inte är någon etnisk fråga, och vi måste motverka orättvisa oavsett varifrån den kommer. Tack för er uppmärksamhet.
Talmannen: Innan jag ger Gianni Pittella ordet måste jag be de ledamöter som visar upp t-shirts - och jag måste understryka att de inte har dem på sig utan visar upp dem som om det vore flaggor eller banderoller - att ta undan dessa, eftersom arbetsordningen är mycket tydlig: I bilaga 16 till artikel 146 står det klart och tydligt att de inte kan tolereras på detta sätt. Jag ber ledamöterna att ta bort dem, annars kommer jag att vara tvungen att låta vaktmästarna ta bort dem eller ännu värre skjuta upp sammanträdet. Jag ber därför ledamöterna att omedelbart ta bort de t-shirtar som visas upp som om de vore plakat. Detta inbegriper Francesco Ferrari.
Gianni Pittella: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! En inrikesminister i ett europeiskt land får inte beskriva debatten i Europaparlamentet som grotesk. Uttalandet urholkar Europaparlamentets värdighet. Vi är inte glada över att en åtgärd av den italienska regeringen måste bedömas här i kammaren. För oss är inte Europa syndabocken för alla nationella problem, och gendarmerit ska inte heller behöva övervaka premiärministern i Italien.
Även om vi är i opposition i vårt land anser vi att det är rätt att i internationella kretsar stödja och försvara de välgrundade val som Italien gör. Den italienska regeringen och inrikesministern borde emellertid ha sett sig om efter andra möjligheter som är fullständigt förenliga med europeiska normer och informerat Europeiska kommissionen i förväg i stället för att göra det i senaste laget.
Vi har försökt att hantera frågan om romerna under flera år: utnyttjande av minderåriga, tiggeri, beskyddarverksamhet, rån och andra patologiska företeelser. Men lösningen är inte etnisk kartläggning utan en särskild politik som innebär att de tre pelarna medborgarskap, anständighet och säkerhet sammanförs. Identifiering av romernas barn och inte bara av dem utgör en garanti för de inblandade och är en mycket viktigt faktor när det gäller att bekämpa beskyddarverksamhet och handel med minderåriga, men den kan inte ske på etniska grunder genom användning av kränkande metoder som fingeravtryck.
Vi är tacksamma mot kommissionsledamot Špidla för hans åtagande att ge ett svar från Europa på en stor europeisk fråga och vi ber honom att tala klarspråk om de åtgärder som vidtagits av den italienska regeringen och att rapportera till Europaparlamentet. Det är överraskande att det tredje årtusendet som borde ha inlett en nya epok av medborgerliga rättigheter i själva verket har övergått till ett kulturellt förfall. Låt EU-institutionen själv bekämpa otyglad konformism och försvara de anständiga värden som Europa företräder i världen.
Marco Cappato: Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Som ni redan har sagt kommer Italiens regering att skicka fullständiga upplysningar om åtgärderna vid månadens slut. Det finns dock en annan punkt att ta hänsyn till innan dess, nämligen undantagstillståndet: EU-institutionerna måste undersöka den punkten. Först och främst måste Europarådet underrättas allra först när ett undantagstillstånd utropas i fall som detta. Det förefaller som om så inte har skett. Vi vill veta om så har skett och om ni har blivit underrättade.
Ett undantagstillstånd är befogat vid naturkatastrofer, svåra olyckor eller liknande händelser. Förut uttryckte Edit Bauer det som åtgärder som tidigare föreslagits av inrikesminister Amato, och det kan preciseras, men utan tvivel är detta sant och låt oss tala öppet om det: misskötseln av frågan om romerna är inte karakteristisk för Berlusconis regering, utan det är ett arv från många år och årtionden av misskötsel av frågan. Av denna anledning är det otänkbart och oacceptabelt att i dag utropa undantagstillstånd när det inte är det. Det undantagstillstånd som vi har i dag, för den som så önskar, är avsaknaden av laglighet och demokrati i ett land som Italien, som är det oftast dömda landet inför Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Detta är undantagstillståndet: man kan inte utropa ett undantagstillstånd för romerna när det inte finns något.
Vi måste få bukt med det här problemet. Det bör hanteras med hjälp av erkännande och integration och genom att man investerar resurser i stället för att slösa bort dem som man gör nu genom att inte använda EU-medel, i stället för att lita på illusionen att biometrisk teknik ska dölja regeringens oförmåga att ta itu med ett problem av det här slaget.
Elly de Groen-Kouwenhoven: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Herr talman! Digitala fingeravtryck är en modern version av nazisternas metoder för att särskilja zigenarna från andra medborgare. Databasen med digitala fingeravtryck är det grövsta återupplivandet av rasism sedan 1940-1945, eftersom fingeravtrycken är ett statligt sanktionerat första steg mot att främja massfördrivning av en etnisk grupp. De flesta romer som lagligt passerar gränserna i ett alltmer gränslöst Europa är fattiga och dåligt utbildade. Vad de i grund och botten behöver är en plats att bo på. Fattigdom bör tas itu med på plats, inte genom fördrivning, och vi bör komma ihåg att romerna är den största minoriteten i Europa - inte mindre än 19 medlemsstater har en befolkning som är mindre än den romska befolkningen i Europa.
Under kommunismen hade romerna arbeten och fri tillgång till sjukvård och utbildning. Efter kommunismen har deras levnadsstandard sjunkit. Fattigdomen utgjorde dock en grogrund för penninginsamling. Zigenarindustrin utvecklades, icke-statliga organisationer som Oxfam och Care tjänade stora pengar som verkställare av projekt. Men romerna fick knappast någon behållning och så snart de tilläts göra det flyttade de till väst. Efter påtryckningar från ministerrådet om att undersöka politiken för att förbättra romernas integrering erkänner kommissionen frågans brådskande karaktär i ett dokument av den 2 juli. Där hänvisar man till Europaparlamentets resolution om en europeisk ramstrategi och erkänner äntligen sin roll som samordnare! I dokumentet läste jag bland lärdomarna att det krävs fullt engagemang av det civila samhället och särskilt av romernas icke-statliga organistaioner för att romerna effektivt ska integreras. Romerna har blivit våra samarbetspartner! Jag hoppas att vi snart kommer att få se hur detta kommer att kunna genomföras inom kommissionens egna struktur.
Under tiden råder jag på det bestämdaste kommissionen att granska OSSE:s åtgärdsplan. Varför uppfinna hjulet på nytt? Slutligen uppmanar jag kommissionen att klargöra för Italiens regering att ett fascistiskt styre strider mot EU:s lagstiftning och att de offer bland romerna som har förlorat sina ägodelar bör kompenseras. En gång i tiden exporterade man mode från Italien, nuförtiden exporterar man rasism.
Roberta Angelilli: Herr talman, mina damer och herrar! Den här debatten innebär att jag får tillfälle att ställa ett par frågor till vänstern som har kommit med den klipska idén att för femtielfte gången använda Europaparlamentet för att avkunna dom på ett fullständigt oändamålsenligt, skenbart och förhastat sätt angående tillämpning av en italiensk bestämmelse som fortfarande är i en förberedande fas.
Första frågan då: Var fanns den vänster som i årtionden har styrt i Italien när dessa illegala läger inrättades och snabbt spred sig under förhållanden som fullständigt saknade den mest grundläggande standarden med avseende på hälsotillstånd och säkerhet? Jag skulle även vilja fråga om er tystnad under alla dessa år inte tynger er som en boja som formats av likgiltighet och hyckleri och av att man sett åt ett annat håll, när ni uppenbarligen inte hade ögon - eller särskilt stort politiskt intresse - för att se att dussintals barn frös ihjäl eller dog av brännskador varje år på grund av att det saknades säkerhet i dessa slumkvarter.
Kanske är ni inte ens intresserade av att veta att miljoner euro har öronmärkts för skolundervisning i Rom, där nästan 7 000 minderåriga bor, förlorad skolundervisning, eftersom endast 25 procent av de här barnen regelbundet gick i skolan förra året. Vem vet om ni känner till eller inte låtsas känna till att denna skolundervisning nästan som ett monopol anförtroddes några få organisationer som var mer motiverade av tillgången till offentliga medel än av de minderårigas bästa.
Jag vidmakthåller romernas rätt till en folkräkning, precis som alla italienska medborgare har folkräkningar med jämna mellanrum, eftersom en folkräkning garanterar rätt till hälsovård, social delaktighet och integrering i skolsystemet. Jag vidmakthåller även romernas rätt till identitetskontroller. Uppenbarligen finns det inga planer på några omfattande åtgärder: de som har sina papper i ordning kommer inte att kontrolleras. Ett barn som inte registrerats vid födseln eller som inte har någon igenkännlig identitet blir emellertid ett osynligt barn och ett lätt byte för allt slags utnyttjande: organhandel, illegal adoption, sexuellt utnyttjande och barnarbete. Detta gäller för alla minderåriga som lever i Italien - för alla italienare, oavsett om man är EU-medborgare eller inte.
Slutligen ett par ord om rubriken på era muntliga frågor. Det inte bara så att etniska grupper inte omnämns i bestämmelsen, det finns heller inga planer på en särskild databas, särskilt inte en fingeravtrycksdatabas för romer. Bättre förslag är naturligtvis alltid välkomna: vi är öppna för konstruktiva förslag. Vi vill dock inte bli uppläxade av någon som år efter år inte har lyckats lyfta ett finger för att lösa en allvarlig samhällskris.
Vittorio Agnoletto: Herr talman, mina damer och herrar! För exakt sjutton år sedan, den 14 juli 1938, antog fascistregimen i Italien rasdekretet i enlighet med de tyska raslagarna. Vi känner till vår historia: över 500 000 romer dödades i dödslägren. Även då började det med en folkräkning.
I Italien bevittnar vi en fullt utvecklad kartläggning av alla romer, inklusive barn, som man tar fingeravtryck på, och även inklusive samhällsmedborgare och italienska medborgare, trots att deras uppgifter redan finns registrerade. Herr Angelilli, det frågeformulär som används i Neapel innehåller frågor om religion och etniskt ursprung och det är mycket likt det som användes av Vichyregimen under nazisternas ockupation. I Milano har man skapat en akt över en gammal romsk man som är italiensk medborgare och som överlevt deportationen till nazisternas dödsläger. Vilken nytta kommer man att ha av dessa upplysningar?
Nu sitter diktatorns barnbarn Alessandra Mussolini som ordförande för barnutskottet i det italienska parlamentet - i fullständig likgiltighet och tystnad - vilket är ett sammanträffande som förstärker den symboliska kopplingen mellan nutiden och det förflutna, det förflutna som vi sannerligen trodde var dött och begravet i Italien och Europa, och ändå visar det sig återigen från sin otäcka sida i dag.
Även om historien inte upprepar sig råder det inget tvivel om att den italienska regeringen har satt igång en rasistisk process som klart och tydligt strider mot direktiven 2000/43/EG och 2004/38/EG. Jag uppmanar parlamentet att anta resolutionen och på så sätt fördöma den italienska regeringen, och jag uppmanar kommissionen att inleda ett överträdelseförfarande mot Italien som ett brådskande ärende.
Stefano Zappalà: - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det råder inget tvivel om att de italienska starkt vänsterinriktade krafterna nu styr det här parlamentet i praktiken. Genom att ta efter ett dåligt exempel som nu har blivit vedertaget fortsätter de starkt vänsterinriktade parlamentledamöterna och De gröna att använda kammaren i Strasbourg som ett medel för att angripa den italienska regeringen.
Efter att ha blivit undanskuffade från den nationella politiska scenen genom folkomröstningen i april hittar det socialdemokratiska och det liberala partiet nu en plattform för att utveckla sina nationella lögner. Tillsammans angriper de en rättmätig regering i en betydande och starkt EU-vänlig medlemsstat, som valts och stöds av 60 procent av italienarna. Sedan blir vi förvånade över resulten från Irland!
Alla dessa angelägenheter gäller frågor som hör till det nationella kompetensområdet och inte till EU:s befogenheter. Ändå har den italienska regeringen alltid försett kommissionen med alla upplysningar som den har fått. Jag uppmanar er, herr kommissionsledamot, att fästa mindre uppmärksamhet vid tidningarna och mer vid de dokument som den italienska regeringen officiellt vidarebefordrar.
Besluten handlar inte om romerna, och inte heller om fingeravtryck. De handlar om medborgare i länder utanför EU och kringresande, varav vissa en tid har figurerat i italienska brottsrapporter. Vi måste ha människors identiteter klara för oss för att kunna bevilja dem skolundervisning, socialvård, hälsovård och en bostad. I besluten görs ingen hänvisning till etniskt ursprung, de gäller inte på obestämd tid och inte för hela det nationella territoriet, utan endast för tre särskilda fall.
Det allvarliga problemet att det saknas identitetshandlingar togs till och med upp av rådets kommissionsledamot för mänskliga rättigheter i Europarådet den 19-20 juni. Målet är att genomföra identitetsundersökningar som godkänts och efterfrågats i flera stater över hela Europa för resehandlingar och uppehållstillstånd, och det inbegriper beskrivande, fotografiska och antropometriska system med fingeravtryck. Åtgärden har stöd från de italienska domstolarna, särskilt den del som gäller minderåriga, och genomförs i samarbete med Röda korset i Italien, och så vidare.
Jag skulle kunna fortsätta, men jag vill säga till min kollega att jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle tala om rasism i samband med hennes land. Jag skulle vilja påminna henne om att Italien har exporterat kultur under de senaste 3 000 åren och fortsätter att göra det, och att på den tiden som en framskriden civilisation grundades i Italien, vilken vi ser i dag, levde människorna i andra länder fortfarande under primitiva förhållanden.
Adrian Severin: - (EN) Herr talman! Det här är fjärde gången under de senaste månaderna som vi har talat om samma fråga. Resultaten är blygsamma, lika blygsamma som antalet närvarande i kammaren i kväll. Det är möjligen en chockerande sak i sig och en viktig angelägenhet.
Romerna är en paneuropeisk etnokulturell folkgrupp som inte har någon nationalstat. Romerna fanns redan i Europa när de europeiska nationalstaterna grundades. Dessa stater höll dem kvar i misär, om inte i slaveri, eller skickade dem till koncentrationsläger.
Utvidgningen av EU var den senaste frigörelsen för romerna. Romerna är europeiska medborgare i dag. Kanske är de i absoluta termer de sannaste europeiska medborgarna eftersom de enbart är européer. Deras kulturella, sociala och ekonomiska integrering är en europeisk utmaning.
Därför måste vi införliva frågan om romerna i gemenskapspolitiken. En strategi som enbart består av rekommendationer till staterna och som lämnar det slutgiltiga valet och det slutgiltiga ansvaret till dem fungerar helt enkelt inte.
Samtidigt är det som vi se i Italien i dag den otrevligaste sidan av den farliga företeelsen med åternationalisering i Europa. Det är det nationalpopulistiska uttrycket för företeelsen. Italienarna har definitivt all rätt att inte vara rädda, men för varje italiensk medborgarna är den raspolitik som deras sittande regering har antagit ytterst skrämmande.
Fingeravtryck i dag, tvångsarbete i morgon och i övermorgon koncentrationsläger - och då inte bara för romerna utan även för alla andra släktskap.
Vi har bett kommissionen att granska den italienska lagstiftningens förenlighet med EU:s standarder. Ingenting har skett. Granskningen sköts upp för att man skulle vänta på den lagstiftning som skulle antas. Nu har situationen förvärrats. Vi måste vidta åtgärder och använda de medel som anges i fördragen för att stoppa denna farliga raspolitiska utveckling i Italien, och på så sätt hindra liknande synsätt på andra håll.
Vi får inte vänta tills det sker en ny förintelse innan vi anordnar nya folkomröstningar för att stödja integrationen i EU.
Adina-Ioana Vălean: (EN) Herr talman! I dag har vi ytterligare en debatt i parlamentet om hur Italien behandlar romerna. Den här gången är månadens ämne som föreslagits av den italienska regeringen ingenting mindre än att man utropar ett undantagstillstånd, genomför en folkräkning av romerna och tar fingeravtryck på dem innan man jagar iväg dem.
Jag uppmanar i dag återigen kommissionen och rådet att reagera. Det får vara nog med löften: nu vill vi se att rådet och kommissionen vidtar konkreta åtgärder för att se till att Italien följer EU:s lagstiftning och värden. Vi behöver en utvärdering av genomförandet av EU:s antidiskrimineringsdirektiv och även av direktivet om fri rörlighet. Vi måste se till att det integrerande synsättet efterföljs och skynda på genomförandet av EU:s strategi för romerna.
Vi har alla instrument tillgängliga, men när det gäller att försvara medborgerliga rättigheter mot säkerhet tycks det finnas en viss blyghet för att tillämpa dem.
Det har nu gått ett år sedan Italien började planera oproportionerliga och chockerande åtgärder som färgats av mörk populism. Nu tycks det mörka ändra färg till svart.
Kommer man verkligen att jaga efter romerna utmed de italienska gatorna? Kommer Europa fortsätta att se på som en tyst medbrottsling?
Mario Borghezio: - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är en allvarlig sak att vi på grund av anledningar som uteslutande har att göra med politiken i Italien är oförmögna att på ett sansat sätt undersöka de åtgärder som krävs. Det har sagts att inget undantagstillstånd har utropats. För mig tycks det faktiskt som att Prodis regering genom åtgärder som föreslagits av inrikesminister Amato hade utropat ett undantagstillstånd och förklarat behovet av att vidta åtgärder angående romerna. Den nuvarande italienska regeringen har inte gjort det här, eftersom den endast genomför en folkräkning. Detta är vad som står i de skrivelser som har överlämnats till och granskats av Europeiska kommissionen, som inte kunde göra mer än att bekräfta sanningen i det här, eftersom politiska spekulationer har en nyans, medan sanningen har en annan, som är mer kraftfull.
Åtgärderna berör alla. Kanske låtsats någon här inte känna till det, samtidigt som man kanske känner till sanningen, nämligen att det finns minderåriga i nomadlägren som är fantomer utan någon identitet - och visst är det en mänsklig rättighet att ha en identitet? De har inga vaccinationer, de kan inte gå i skolan även om det skulle vilja, eftersom de hindras från att göra det, och i stället bedriver man handel med dem, vilket vi känner till bara alltför väl.
Ingen databas har upprättats. Det finns mycket tydliga och specifika bestämmelser som anger att ingen databas kommer att användas om den inte är förenlig med bestämmelserna om personlig integritet. Det här är inte en registrering som alla kommer att ha tillgång till: uppgifterna samlas endast in vid behov. När domarna granskade uppgifterna i domstolarna för minderåriga betraktades detta som standardpraxis.
I slutändan beslutade regeringen klokt nog att bestämmelsen skulle genomföras av Röda korset i Italien. Det är inte SS som går in i lägren, utan de italienska Röda korset som är känt över hela världen för sin skicklighet och sensibilitet när det gäller att hjälpa marginaliserade och förföljda världen över.
Umberto Guidoni: - (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Etnisk kartläggning av en befolkning är i grund och botten vad det här förslaget om att ta fingeravtryck på romerna, inklusive minderåriga, handlar om.
Initiativet från den italienska regeringen återuppväcker minnen från dunkla tider och om en tragisk politik som Europa har varit med om i det förfluta och som vi hade föredragit att låta stå krav i historieböckerna för evigt. Det är en hatfull bestämmelse som innebär att man kränker de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheter som föreskrivs i europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Inrikesministern visade att han inte ens känner till EU-direktiven när han hävdade att bestämmelsen är förenlig med förordning (EG) nr 380/2008 när det gäller kravet att ta fingeravtryck på alla medborgare från länder utanför EU. Men de romer som lever i Italien, särskilt de minderåriga, är nästan alla italienare eller åtminstone EU-medborgare.
Så om det problem som vi önskar lösa gäller de omänskliga förhållandena i lägren, där barnen måste leva tillsammans med råttor, som ministern sa, bör han förklara för oss hur fingeravtryck kan lösa det problemet, eftersom även prefekten i Rom har sagt att det är onödigt. Om det verkligen handlar om de minderårigas levnadsförhållanden bör den italienska regeringen vidta åtgärder för att se till att det råder anständiga hälsoförhållanden i lägren, för att gynna social delaktighet och integration och främja skolundervisning och tillträde till arbetslivet. En kartläggning av rastillhörighet för en etnisk minoritet riskerar samtidigt att ävertyra de minderårigas framtid och varje utsikt till integrering, och paradoxalt nog att kriminalisera offren.
De starkt vänsterinriktade krafterna säger inte vad jag säger. Jag avslutar med att citera tidningen Famiglia Cristiana: ”I och med digitala fingeravtryck visar sig polisstaten i dag från sin ogästvänligaste sida för romernas barn, som när allt kommer omkring är italienska medborgare. Varför”, undrar tidningen, ”finns inte samma beslutsamhet när det gäller att bekämpa verklig brottslighet i stora delar av landet? Kanske på grund av att det finns mindre politiskt kapital att tjäna på det?”
Marian-Jean Marinescu: (RO) Situationen för minoritetsgrupperna i Rumänien var en av de frågor som debatterades intensivt under perioden med anslutningsförhandlingar.
När det gäller romerna har de rumänska myndigheterna förberett en integrationsstrategi som har godkänts och övervakats av Europeiska kommissionen. Denna strategi innefattar en rad åtgärder, särskilt för utbildning och tillträde till arbetsmarknaden, helt och hållet i enlighet med europeiska normer.
Sedan 2004 har somliga av de romska befolkningarna flyttat till andra EU-länder, i enlighet med principen om fri rörlighet. Jag bestrider inte att vissa av dem har överträtt lagarna i de länder som de har flyttat till. De måste svara inför lagen för sina handlingar.
Ändå anser jag att det som har krävts av Rumänien även ska krävas av alla andra medlemsstater från och med nu: sammanhängande integrationsprogram som bygger på EU:s principer. Inom dessa program bör man helt och hållet undvika diskriminerande åtgärder liknande det beslut om fingeravtryck som nyligen antagits av den italienska regeringen eller tvingande åtgärder som skulle kunna drabba hederliga medborgare.
Detta slags ståndpunkter skulle kunna ge upphov till - och jag är rädd för att det redan har hänt - en negativ, oförtjänt bild av andra europeiska samhällsmedborgare som lever och arbetar i Italien och som uppskattas av det samhälle som det lever i.
Jag uppmanar det franska ordförandeskapet att ta hänsyn till alla dessa aspekter och inkludera en faktisk EU-politik för integrering av romerna i sitt halvårsprogram. Jag uppmanar kommissionen att systematiskt lämna upplysningar om romernas situation, som återspeglar de konkreta steg som tagits för integrering, social delaktighet, det sätt som EU-medlen använts på och de resultat som har nåtts.
I samband med det här vänder jag mig även till icke-statliga organisationer som företräder romerna, och jag uppmanar dem att informera och uppmuntra de medborgare vars intressen de försvarar, och ber dem att så effektivt som möjligt använda de medel som hittills gjorts tillgängliga genom EU och medlemsstaterna.
Kristian Vigenin: - (BG) Herr talman, herr kommissionsledamot! De gemensamma åtgärderna genom olika politiska grupper som försvarar mänskliga rättigheter och människans värdighet är ett exempel på mognad i vårt parlament. Jag beklagar att PPE-gruppen inte deltagit i det gemensamma förslaget till resolution, men gruppen har chans att stödja det vid omröstningen. Vi kan inte bara se på hur gränser som ansetts oantastbara efter andra världskriget överträds.
Den italienska regeringens planer på att upprätta en databas med biometriska data för romer är ännu en provocerande åtgärd efter Berlusconis återkomst till makten. Jag skulle bara vilja påminna om hans uttalanden om att invandrare utgör en ondskans armé, och om beslutet att kriminalisera olaglig invandring. Det visar en fullständig oförmåga att förstå problemet och innebär att ansträngningarna leds i en fullkomligt felaktig riktning. Den här planen innebär att man behandlar romerna på ett sätt som faktiskt förstör möjligheterna till integrering i stället för att stödja dem, och praktiskt taget söker lösningar genom isolering och segregering, skapar en fientlig inställning mot romerna och ökar rädslan hos allmänheten. Och vi har alla sett vad det leder till. Glöm inte de nyligen inträffade händelserna i Rom och Neapel. Att försöka släcka en eld med bensin innebär att man antingen avsiktligt vill ha en större eld eller att man inte är medveten om vad det leder till.
Romerna utgör den största majoriteten i Europa och förmodligen den mest diskriminerade. I de flesta fall har romerna inte tillgång till tillfredsställande hälsovård, samhällsservice, skolor eller arbete. Att ta itu med dessa problem är en utmaning för hela Europa och hittills har inget land lyckats med det på egen hand. Italien kommer inte heller att lyckas. Därför bör man söka efter lösningen i samarbete mellan lokala och nationella myndigheter, under samordning och med stöd på EU-nivå. Därför är det nödvändigt för Europeiska kommissionen att ta fram en tydligare och finansiellt understödd politik för romerna. Den här planen innebär att grundläggande EU-principer tillintetgörs och den strider mot artikel 12 och artikel 13 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Som beskyddare av fördraget bör Europeiska kommissionen reagera kompromisslöst om någon av medlemsstaterna överträder det.
Slutligen skulle jag bara vilja påminna om att poltiken för romernas integrering var en av de centrala punkter som utgjorde underlag när det gällde att bedöma huruvida mitt land var redo att bli medlem i EU. Herr kommissionsledamot, hur ni skulle ha reagerat om Bulgarien hade tillämpat den italienska planen med avseende på sina romer? Och om ni i dag förklarar att den italienska politiken är godtagbar, vilken effekt tror ni att er ståndpunkt kommer att få på invandrarpolitiken i Bulgarien?
Gianluca Susta: - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag önskar uppriktigt att jag inte hade varit med om eftermiddagens debatt. Den enda riktigt groteska situation som vi för närvarande skådar i Europa är den sena helomvändningen hos inrikesminister Maroni som blåser liv i en glödande rasism i Italien samtidigt som han försöker släcka den i Europa, likt en amatörmässig eldvaktare som står mittemot en irriterad kommissionsledamot Barrot.
Fru Angelilli, i Italien är romernas krissituation huvudsakligen någonting som är emot romerna, i Rom, Neapel och även i Milano. Naturligtvis finns det ett omfattande behov av säkerhet eftersom regeringen måste ta itu med allmän brottslighet som i andra europeiska länder och inte svarar med lämpliga medel, arbetskraft eller politik för att undertrycka och förebygga sociala missförhållanden som så många maffiamedlemmar och småkriminella lever på.
Vi kan inte tolerera att behovet efter valet att lugna majoritetens missbelåtna yttergrupper äventyrar 60 års konstitutionell frihet. Europa kan inte och får inte tolerera det.
(Protester)
Talmannen: Jag är ledsen, herr Susta. Vad står på? Här i kammaren tillåter vi inte att andra ledamöter hotas på något sätt. Var vänlig och lämna kammaren.
Gianluca Susta: (IT) Europa kan inte och får inte tolerera diskriminering av människor på grund av deras etniska bakgrund. Därför måste vi i Europa, i det här parlamentet som har kallats groteskt, vara vaksamma och se till att jämlikhet mellan medborgarna garanteras, kanske till och med genom att vi använder samma medel för alla i den folkräkning som redan har planerats till nästa år och garanterar särskilt minderåriga och fattiga oavsett etnisk bakgrund rätt till utbildning, hälsovård och värdighet och att de behandlas som människor, för att inte tala om som medborgare.
Reinhard Rack: (DE) Herr talman! Mänskliga rättigheter är odelbara. Att man tillhör en etnisk grupp kan inte utgöra en grund för diskriminering mer än vad hudfärg, kön, religion, sexuell läggning eller någonting annat kan. Det är ett grundläggande mål i vårt gemensamma EU-lagstiftningssystem. En del av självbilden och identiteten för detta gemensamma lagstiftningssystem är dock att vi tar jämlikhet på allvar inför lagen, vilket innebär att vi har en allmän lagstiftning i frågor om socialt stöd, skolundervisning, arbetsmarknad och brottsbekämpning och att vi tillämpar den - utan diskriminering. Att fastställa en persons identitet är en nödvändig förutsättning på flera av dessa politiska områden. Kommissionsledamot Špidla hänvisade med rätta till den rättsliga aspekten av det som ibland kallas för romernas problem. Han sa också att han inte vill göra det som man uppmanar till i pressen, oavsett vad det är, utan i stället kräva att Italiens regering ger klarhet i frågan. Det är ett korrekt förfarande.
Vid sidan av den rättsliga aspekten i frågan har vi även aspekten om mänskligt lidande. Många romer - och således många barn - lever i yttersta misär, är inte integrerade och har liten eller ingen möjlighet att slå sig fram i samhället. Här krävs det hjälp. I min hemstad Graz har det i åratal pågått en livlig diskussion om romer som tigger och en diskussion med romerna om hur människor kan ta sig ur den svåra situationen eller åtminstone göra mesta möjliga av den. En lösning för medborgarna i Graz är att man finansierar jobb i Slovakien och i de länder som romerna kommer ifrån: på så sätt räddas åtminstone många barn från att tigga och från gatan. Vi måste göra mer och vi ska göra mer!
Det finns ett sista problem beträffande romerna och det gäller oss. Det är ett politiskt problem. Den här frågan, de här människorna och deras lidande kan mycket väl vara ett resultat av politik, populistisk politik på plats och sorgligt nog även av europeisk populism, vilket också framgår av vår debatt här.
Ignasi Guardans Cambó: (ES) Fru talman! Zigenarna, som utgör en av de äldsta folkgrupperna i Europa, förtjänar EU:s uppmärksamhet och det har de hittills inte fått. Det som tillämpas i Italien för närvarande kan naturligtvis inte godtas och vi motsätter oss det på det bestämdaste, eftersom det är en lagstiftning som bygger rastillhörighet och gör att en särskild etnisk grupp kriminaliseras.
Vi måste dock klargöra att det inte räcker med att stoppa denna praxis, som om vi genom att stoppa det som vi nu kritiserar skulle lösa problemet. Nej! Det här är något som vi måste fördöma, för bakom detta gömmer sig allvarliga samhällsproblem som vissa regeringar har åsidosatt alldeles för länge och som Europeiska kommissionen själv, som har haft makt att reagera på dem, har ignorerat.
Vi behöver en europeisk politik vid sidan av åtaganden, resurser, initiativ och åtgärder som svarar mot det som vi har att göra med. Kommissionen måste vara aktiv när det gäller romernas och zigenarnas integrering i samhället. Det finns positiva exempel överallt i Europa (till exempel inom undervisningen i Spanien). De finns, men vi har fortfarande problem att lösa.
Vi har alla lagt många timmar på att tala om europeiskt medborgarskap och det är dags att inse att detta medborgarskap gäller för alla, oavsett ras.
Vito Bonsignore: - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Europaparlamentet används som om det vore den tredje kammaren i Italiens nationella parlament till en diskussion som bygger på felaktiga tidningsrapporter. Kommissionen undersöker fortfarande frågan och kommer att lägga fram en rapport om regeringens initiativ i slutet av månaden.
Fram tills dess har Italiens regering inte överträtt någons rättigheter, särskilt inte minderårigas eller barns rättigheter, och inrikesminister Maroni har redan ett flertal gånger konstaterat och garanterat att det inte upprättas någon databas utan att all information snarare kommer att bearbetas fullständigt i enlighet med bestämmelserna för skydd av personuppgifter. Dessutom kommer åtgärderna att vara tillfälliga och således tillämpas endast under en mycket begränsas tid. Inrikesminister Maroni har även bekräftat att folkräkningen av kringresande och minderåriga som lever i nomadläger äger rum fullständigt i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter och syftar till att genomföra program för undervisning och integration för barn och tonåringar som redan föreskrivs i civilskyddslagen.
Jag beklagar djupt att de olika vänsterkrafterna återigen kommer med en tvist till Europaparlamentet som helt och hållet gäller Italien. Jag är övertygad om att mycket borde ha gjorts tidigare. Utmaningen är antagen. Krissituationen är verklighet och den har erkänts av många av de ledamöter som har talat, men den har inte erkänts av de regeringar som föregått Berlusconis regering, och heller inte av många stora kommuner. I slutet av månaden kommer vi alltså att få se kommissionens rapport och då kommer vi att se hur upportunistisk vänsterns ståndpunkt är. Kolleger i västra flygeln, ni började alldeles för tidigt och gjorde inte något särskilt bra arbete med de få upplysningar som ni hade till förfogande.
Sarah Ludford: (EN) Herr talman! Jag kommer inte från Italien och jag tillhör inte den vänstra flygeln så när jag ombedds av Stefano Zappalà och Roberta Angelilli att godta att det är av välvilja som Italien utropat dekretet om undantagstillstånd, bara för att kunna se till att romerna får rätt samhällsservice, då tror jag att jag är berättigad att få tvivla på detta, med tanke på den populistiska och obehagligt politiska retorik som har omslutit denna fråga de senaste veckorna. Att ta fingeravtryck på romerna är enbart diskriminerande och sannerligen olagligt - har vi glömt nazisternas och fascisternas rasförföljelser i det förflutna?
Jag anser att kommissionsledamot Špidla visade en rimlig grad av åtagande att jaga efter diskriminerande behandling och jag hoppas att han klarar av det: han skulle rädda kommissiones anseende från exemplet med Franco Frattini som för bara några veckor sedan uppmanade oss att iaktta rättvisa och jämlikhet och som nu försvarar fördomar. Vi behöver en europeisk strategi för romer med tillhörande medel för att förbättra romernas status, utbildning och integrering, snarare än en marginalisering och en stigmatisering av dem. Om vi kan ha en gemensam jordbrukspolitik så kan vi sannerligen ha en gemensam politik för romerna.
Carlo Casini: - (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Inom den moderna kulturen för de mänskliga rättigheterna betonar man mer människan än medborgaren. Det är en prinip som kräver att utlänningar, statslösa personer och kringresande behandlas på samma sätt som medborgarna med avseende på deras grundläggande värdighet som människor, vilket innebär att det krävs särskild solidaritet med de svagaste, nämligen i synnerhet barnen.
Denna lyhördhet utgör dock inte någon godtagbar ursäkt för att göra Europaparlamentet till en plattform för en ytterst absurd beskyllning, nämligen rasism, mot en nationell regering som förklarar att det tar ansvar inte bara för den allmänna ordningen utan även för att försvara barn, detta är åtminstone bakgrunden till de dokument som vi talar om, med hänvisning till vissa nomadsamhällen i som befinner sig särskilt kritiska situationer.
Svaren på de frågor som ställts kan man få genom att bara läsa de bestämmelser som antagits av Italiens regering och som är begränsade till tre regioner av tjugo, vilket redan nämnts. Man kan bli förvånad över att få veta att orden ”romer” och ”fingeravtryck” inte finns med i dessa dokument. Därför är det inte sant att det finns en uttrycklig bestämmelse att alla som tillhör en viss ras ska registreras, och det är heller inte sant att militärens folkräkningsregim ska införas. Inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som beviljats polischeferna måste man ta hänsyn till de humanitära och välfärdsmässiga profilerna och syftet måste vara att stödja människorna och deras integrering, särskilt när det gäller minderåriga och särskilt med avseende på undervisning, åtminstone är detta den uttalade avsikten.
Naturligtvis skulle det även kunna finnas anledning att befara att åtgärderna i fråga skulle kunna vidtas med hjälp av militäriska eller undertryckande medel. Därför är det riktigt att hoppas, men i en anda av nära samarbete, att man kommer att prioritera positiva åtgärder och åtgärder för stöd, mottagande och integrering, särskilt med avseende på minderåriga, oaktat varje offentlig institutions skyldighet att se till att lagen följs. Det är orimligt att förvänta sig mer.
Fabio Ciani: - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är ledsen över det som inträffande tidigare men det var sannerligen inte min avsikt hota min kollega, och jag ber henne om ursäkt. Eftersom hon påstod att vi inte visste vad vi talade om ville jag emellertid ge ett exempel på ett registreringskort som jag kommer att läsa upp här.
Det här är ett registreringskort, inte ett rykte: ”Kriskommissarie för kringresande folkgruppers boplatser i Kampanien: folkräkning, central mjölkstation, familj, efternamn, förnamn, födelsedatum, religion, etniskt ursprung.” ”Religion och etniskt ursprung” innebär rasism. Det strider mot allting i förordning (EG) nr 2043 och när identifiering med hjälp av fingeravtryck motiveras genom hänvisning till förordning (EG) nr 380/2008 vill jag påpeka att den förordningen endast gäller medborgare i tredje länder. I romernas läger i Italien är emellertid tre fjärdedelar av romerna rumäner och de övriga är italienska romer och sintimedborgare.
Vi måste trygga romernas och deras minderårigas liv och framtid, särskilt när det gäller de som löper risk att avvika och överges, utan att misstro eller rikta misstankar mot en hel folkgrupp, och undvika att blåsa liv i zigenarfientliga uppfattningar. Det finns mycket stor risk för det i Italien.
Miroslav Mikolášik: (SK) Jag skulle bara vilja göra ett kort uttalande om romernas situation som har diskuterats här.
Jag kommer från ett land, Slovakien, där vi nyligen gjorde romernas språk till ett kodifierat språk och ett normalt minoritetsspråk, och där det finns full tillgång till sjukvård och utbildning. Om de romska barnen sedan går i skolan eller fullt ut utnyttjar alla möjligheterna är en annan fråga.
Tack vare de sociala förmånerna sker en dynamisk utveckling av minoriteten som till antalet en av de mest dynamiskt utvecklade minoriteterna i Slovakien. Det finns ett otal program för integration och lösningar på bostadsfrågan. Jag anser att Italiens regering befinner sig i en liknande situation och strävar efter solidaritet med fattiga, barn och ungdomar och naturligtvis även önskar upprätthålla den allmänna ordning som krävs för att skydda barn och ungdomar. När det gäller fingeravtryck kan det förstås inte godtas, enligt min mening.
Martin Schulz: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Som jag ser det är mycket av det som sagts här sant, men mycket är också falskt. Det finns tre saker vi måste hålla fast vid. För det första är det olagligt, både generellt sett och enligt den italienska grundlagen, att godtyckligt välja ut grupper i befolkningen och samla in personuppgifter om dem. För det andra innebär detta att åtgärder för att skydda barn, exempelvis romska barn, måste vidtas inom den rättsliga ram som finns inom Europeiska unionen och i Italien. För det tredje ringde Italiens utrikesminister Franco Frattini mig för en timme sedan och talade om att han ville berätta för oss - eller åtminstone för min grupp - att inrikesministern Roberto Maroni har haft ett möte med kommissionsledamoten Jacques Barrot i Cannes. Jag vet att det också har varit ett möte där med Gérard Deprez, som är ordförande för det behöriga utskottet.
Genom Franco Frattinis telefonsamtal och uttalanden av Roberto Maroni har den italienska regeringen signalerat att den inte vill vidta lagstiftningsåtgärder som på något sätt kränker EU:s rättsliga normer. Jag utgår därför från att ni, kommissionsledamot Vladimir Špidla, kommer att ta kontakt med Jacques Barrot när han kommer tillbaka från Cannes, och jag skulle vilja be er att rapportera till parlamentet omedelbart efteråt, eftersom den italienska regeringen uppenbarligen har insett att de initiativ den hittills har tagit inte är förenliga med EU-lagstiftningen. Om den nu drar de rätta konsekvenserna av detta tycker jag att det är en mycket välkommen utveckling.
(Applåder)
Gérard Deprez: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Som ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor befann jag i morse i Cannes, där ett möte i det informella rådet för rättsliga och inrikes frågor ägde rum. Medan jag var där fick jag tillfälle att diskutera vissa saker med Roberto Maroni. Det var uppenbart att vi inte var överens, men det är inte därför jag har begärt ordet. Jag vill i stället svara på inläggen från några av mina italienska medledamöter som menar att det här är Italiens sak och ingen annans, och att våra anklagelser mot den italienska regeringen är ogrundade. Detta stämmer inte.
Av det samtal jag hade med Roberto Maroni framgick det mycket tydligt att det bland de människor som det nya instrumentet är riktat mot finns unionsmedborgare som ska ha rätt till fri rörlighet - det är min första punkt.
Min andra punkt är att det nya instrumentet visserligen har kraft att upphäva tillämpningen av vissa italienska lagar, men inte är undantaget EU:s lagstiftning och direktiv. Detta föreskrivs uttryckligen i den italienska lagstiftningen, och därför frågade jag Roberto Marroni om vad han tyckte om idén att en delegation från Europaparlamentet kunde komma till Italien för att undersöka situationen, träffa alla parter och sedan rapportera tillbaka till parlamentet? Han hade inget att invända utan samtyckte till detta.
Vilket ju innebär att försöken att hävda att detta är en intern italiensk affär ... ursäkta men det är lite mycket. Om allt är bra, vad är ni då rädda för?
(Applåder)
Monica Frassoni: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska fatta mig kort, det gällde bara kommissionsledamot Vladimir Špidlas svar på vår fråga. Jag skulle vilja - om det är möjligt, eftersom jag tycker att han är lite vag, undanglidande och i viss mån kanske lite motsägelsefull i sina uttalanden i dag, kanske har han fått nyheter som delvis har bekräftats av de ledamöter som yttrat sig före mig - men jag skulle vilja be er, herr kommissionsledamot, om så är fallet, låt oss få ta del av dessa nyheter och låt oss alla få se dem.
Roberto Fiore: (IT) Herr talman, mina damer och herrar. Jag vill påminna er om att allmänheten i Italien är mycket väl medveten om vad som pågår i de romska lägren. De romska lägren och de romska samhällena är olagliga och omoraliska. Bland civiliserade kristna europeiska människor betraktas kvinnor och barn som människor som ska skyddas och försvaras, medan de i de romska samhällena ofta avsiktligen exploateras och leds in i kriminalitet och prostitution.
Den italienska regeringens plikt är därför att redan i väntan på utvisningen av dessa människor vidta åtgärder för att garantera rättssäkerhet och skydd för kvinnor och barn och att genom folkräkningen förhindra att kriminaliteten sprider sig i hela samhället, och särskilt att förhindra att barn far illa, blir offer för pedofiler eller leds in i kriminalitet.
Renate Weber: (EN) Herr talman! Jag finner det helt oacceptabelt att tolerera nazistiska uttalanden i denna kammare!
Vladimír Špidla: Mina damer och herrar. Att samla in fingeravtryck och därvid antingen direkt eller indirekt koncentrera sig på en särskild etnisk grupp är helt oacceptabelt enligt EU-lagstiftningen. I direktivet om skydd för personuppgifter fastställs mycket strikta regler och jag tror det har framgått av debatten, som har varit mycket bred och mycket komplicerad, att situationen utvecklas mycket snabbt. Jag tackar därför självklart ja till den inbjudan jag har fått från en del av parlamentsledamöterna, och efter diskussioner med min kollega Jacques Barrot kommer jag att rekommendera att han håller parlamentet direkt informerat om hur situationen utvecklas.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdag den 10 juli 2008.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Petru Filip : skriftlig. - (RO) När vi diskuterar kontroll över en etnisk grupp som tillhör EU-området tar vi på oss ett stort men nödvändigt ansvar på EU-nivå.
Frågan om att samla in fingeravtryck från en etnisk grupp faller under Europaparlamentets behörighetsområde och vi bör med eftertryck besluta att EU-länderna ska underordna sig EU-lagstiftningen på detta område.
Varför skulle inte beslut om att samla in fingeravtryck från romer som etnisk grupp kunna leda till beslut om att samla in även alla andra EU-medborgares fingeravtryck? Här ser vi alltså behovet av teknisk och praktisk utveckling av ett EU-medborgarskap som manifesteras i en enda elektronisk identitetshandling.
Monica Maria Iacob-Ridzi : skriftlig. - (RO) Åtgärden att samla in fingeravtryck från medborgare med romskt ursprung är varken förenlig med EU-lagstiftning eller med någon annan rättsakt som garanterar de mänskliga rättigheterna i Europa.
Till stöd för åtgärden har direktiv 380 av den 28 april 2008 åberopats, som ger möjlighet att samla in fingeravtryck från tredjelandsmedborgare. Jag vill dock understryka det faktum att denna rättsakt gäller länder som inte ingår i Europeiska unionen. Åtgärden kan därför inte motiveras på detta sätt.
I grunden garanterar direktiv 2004/38/EG fri rörlighet för alla medborgare i EU:s medlemsstater, oavsett etniskt ursprung. Följaktligen kan ett överträdelseförfarande inledas mot Italien och Europeiska kommissionen bör informera om att den åtgärd som införts genom det italienska civilskyddsbeslutet är olaglig.
En del internationella institutioner har redan tagit ställning mot denna åtgärd. Europarådet har kraftfullt fördömt fingeravtrycksregistreringen. Jag anser att det är dags att Europaparlamentet står upp och reagerar kraftfullt på situationen.
Mihaela Popa : skriftlig. - (RO) I samband med en annan debatt i Europaparlamentets plenum om romernas situation i Italien vill jag framhålla en aspekt som jag anser vara viktig för strävan att integrera de romska samhällena.
Jag tala om utbildning, ett område som går över nationsgränser. Det är en viktig aspekt, särskilt om man beaktar det nomadiska inslaget i den romska kulturen.
Den erfarenhet jag har av utbildningsområdet har bevisat det faktum att utbildning i tidig ålder kan förändra människors mentalitet, beteende och attityder.
I Italien likaväl som i andra EU-länder där romer bor behöver man utveckla program för livslångt lärande och utbildning som kan främja de särskilda sederna, traditionerna och hantverken hos denna etniska grupp på ett sätt som kan göra dem stolta över att vara en del av den kulturen.
Ur min synvinkel bör utbildningen bland romer vara en prioritering för Europeiska unionen som kan representera ett demokratiskt sätt att integrera denna etniska grupp och i första hand de unga.
Theodor Dumitru Stolojan : skriftligt. - (RO) Människor av romskt ursprung, var de än befinner sig i EU:s medlemsstater, måste behandlas med den respekt som tillkommer alla europeiska medborgare.
Kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå och nationell nivå beträffande romernas ekonomiska, sociala och kulturella integration har blivit alltmer uppenbara. Det är hög tid att medlemsstaterna, kommissionen och rådet antar och genomför konkreta program för deras integrering i samhället.
Jag förkastar helt den åtgärd som den italienska regeringen har vidtagit, att samla in fingeravtryck från personer av romskt ursprung. Jag uppmanar Europaparlamentet, rådet och Europeiska kommissionen att vidta tydliga åtgärder för att förkasta denna rasistiska åtgärd och kräva att den italienska regeringen upphäver den.
| sv |
Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om den femte sessionen i Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter som äger rum i Genève den 11-19 juni 2007.
Günter Gloser: rådets ordförande. (DE) Herr talman, kommissionsledamot Ferrero-Waldner, mina damer och herrar! Redan från början välkomnade Europeiska unionen inrättandet av Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter 2006, men vi har alltid betonat att vi förväntar oss att rådet ska vara ett effektivt och trovärdigt organ som verkligen bidrar till ett världsomfattande skydd och främjande av mänskliga rättigheter. Vid de tidigare sessionerna har Europeiska unionen också tagit upp viktiga debatter om frågor som rör mänskliga rättigheter, liksom dialog och nära samarbete. Under den fjärde ordinarie sessionen lyckades Europeiska unionen och den afrikanska gruppen få resolutionen om Darfur antagen enhälligt. Det var resultatet av ihållande ansträngningar från Europeiska unionens sida, och det återspeglar inte bara rådets mandat utan även den grad av ansvar som det förväntas utöva.
Rådets möjligheter att uppfylla sitt mandat är oupplösligt förbundet med dess sammansättning. Låt mig ännu en gång erinra om att Förenta nationernas generalförsamling förväntar sig att rådets medlemsländer ska iaktta den högsta standard när det gäller mänskliga rättigheter. Rådet har även vädjat till FN:s medlemmar att välja medlemmar i rådet enbart från nationer som kan uppvisa goda resultat när det gäller mänskliga rättigheter. Även om detta ideal fortfarande långtifrån har uppnåtts vill jag ändå uttrycka vår tillfredsställelse över att man lyckades hindra Vitryssland från att bli invalt i rådet för mänskliga rättigheter i maj. Framgången berodde till en inte föraktfull del på att Europeiska unionen opponerade sig mot Vitrysslands kandidatur. Även om EU är i minoritet när det gäller antal spelar vi ändå en ledande roll i rådet och har etablerat oss som en viktig aktör.
Trots viss uppmuntrande utveckling, exempelvis antagandet av en internationell konvention till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden krävs mer åtgärder för att förse rådet för mänskliga rättigheter med de metoder och instrument som behövs för att leva upp till förväntningarna från det internationella samfundet och särskilt från Europeiska unionen. För Europeiska unionen är det institutionella inrättandet av rådet viktigast. Vi satsar därför energiskt på att denna institutionsbyggande process ska ha fullgjorts framgångsrikt när det första året avslutas. Den kommande femte sessionen kommer därför att bli mycket viktig. Rådet kommer då att fatta sina avgörande beslut om att inrätta institutionen och därmed slutligen slå fast sin egen effektivitet och trovärdighet för de kommande fem åren.
Europeiska unionen samarbetar för närvarande i Genève med samtliga deltagare för att nå ett resultat som gör att rådet för mänskliga rättigheter kan utnyttja sitt mandat fullt ut. I ordförandeskapets kontakter med ordföranden och övriga delegationer i rådet för mänskliga rättigheter försöker vi upprätta en central roll inom Förenta nationernas system för ett effektivt och trovärdigt råd. Europeiska unionen vill därför betona inrättandet av en effektiv och universell granskning och bibehållandet av mandat baserade på frågor och länder. Den planerade uppförandekoden för särskilda rapportörer får inte minska deras oberoende. Den måste tvärtom garantera detta oberoende och fokusera på skyldigheterna för de stater som rapportörerna samarbetar med. Vår målsättning är även fortsättningsvis att inrätta ett lämpligt förfarande för att välja ut nationella företrädare som har de expertkunskaper som krävs och även är oberoende.
Vi är medvetna om de svårigheter som följer av dessa målsättningar. Ni kan vara säkra på att vi kommer att fortsätta våra ansträngningar för att uppnå dem. Europeiska unionen hoppas också bestämt att rådet för mänskliga rättigheter med de sessioner som genomförs regelbundet under året, de nya och förbättrade verktygen och den fortsatta satsningen på den nuvarande dialogen med särskilda rapportörer och högkommissarien för mänskliga rättigheter kommer att utvecklas till en hörnsten i Förenta nationernas system för mänskliga rättigheter. Det är nu upp till alla ledamöter i rådet för mänskliga rättigheter att agera ansvarsfullt och arbeta för att dessa mål ska uppnås.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. (DE) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Alltsedan Europeiska unionen grundades har den som ni vet varit en av drivkrafterna när det gäller att skydda mänskliga rättigheter och har därför spelat en aktiv roll för att fullfölja målen för rådet för mänskliga rättigheter och se till att det nya organet verkligen blir bättre än kommissionen för de mänskliga rättigheterna.
Det ursprungliga syftet har därför varit att se till att rådets sessioner tar upp brådskande frågor kring mänskliga rättigheter i anslutning till verkliga händelser, förbättrar samordningen inom EU och ökar unionens uppsökande satsningar, med andra ord dess försök att medvetandegöra regeringar utanför EU om frågor kring mänskliga rättigheter. Här har verkliga framsteg skett som å ena sidan gör det möjligt för oss att enhetligt och trovärdigt kämpa i rådet för mänskliga rättigheter och å andra sidan förbättrar vårt samarbete med partner i andra delar av världen genom bilaterala möten i multilaterala forum och genom en bred kampanj för att öka medvetandet i många av världens huvudstäder.
Bland de prioriterade uppgifterna under det första året har därför varit att skydda mandaten och mekanismerna för rådet för mänskliga rättigheter, inom ramen för processen med granskning och införandet av det nya så kallade universella granskningssystemet, som syftar till att övervaka situationen för de mänskliga rättigheterna i alla länder.
Det allmänna kompromisspaket som så sent som i går lades fram av ordföranden för rådet för mänskliga rättigheter går definitivt i rätt riktning: även om det ur vårt perspektiv behöver förbättras är det ändå en mycket bra grund för fortsatta förhandlingar. Den femte sessionen i rådet för mänskliga rättigheter nästa vecka har därför en mycket speciell roll inför organets framtid. Jag är därför särskilt glad att en delegation från Europaparlamentet kommer att delta i sessionen som en del av de europeiska ländernas delegation.
Vad har då rådet för mänskliga rättigheter hittills åstadkommit? Det är omöjligt att ge ett entydigt svar, men enligt min uppfattning bör rådet vara ett pågående projekt, ett slags ständigt arbete. Jag vill gärna lämna några korta kommentarer. Den första sessionen i rådet var definitivt en besvikelse. De gamla uppförandemönstren kom åter upp till ytan. Vi kände naturligtvis redan igen dem från kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Sessionen om Mellanöstern fördärvades särskilt av bristande samarbetsvilja från just de stater som sammankallat dem. Det resulterade i obalanserade förslag till resolutioner som vi i Europeiska unionen inte kunde stödja.
Låt mig därför klargöra att även om konfrontationer när det gäller frågor om mänskliga rättigheter kan vara nödvändiga när människors grundläggande rättigheter står på spel är det en annan sak när mänskliga rättigheter används som täckmantel för en fortsatt konflikt som huvudsakligen är politisk. Precis som rådets ordförandeskap har emellertid även vi noterat att den mycket positiva resolution om Darfur som nyligen antogs har mildrat dessa negativa intryck. Jag anser slutligen att det är den viktigaste resolution som rådet har antagit. Den utarbetades i nära samarbete med den afrikanska gruppen i mycket utdragna förhandlingar och antogs slutligen enhälligt. Det var en stark bedrift med tanke på vilken känslig fråga det handlade om, och det faktum att EU nu enkelt kan röstas ut ur rådet för mänskliga rättigheter.
Det övervakande organ av fem oberoende FN-rapportörer som inrättades i och med resolutionen kommer att lägga fram sin första rapport till rådet inom de närmaste veckorna, sannolikt redan nästa vecka.
Och låt oss inte glömma att den internationella brottmålsdomstolen nyligen pekade ut två sudanesiska misstänkta. Det händer i alla fall saker på den fronten i Darfur, kort sagt. Vi hoppas verkligen att detta blir ett föredöme och innebär en standard för det framtida arbetet i rådet för mänskliga rättigheter. Avslutningsvis har de interaktiva dialogerna med högkommissarien och FN:s särskilda rapportör visat sig vara en mycket användbar utveckling. De har gjort att vi kunnat närma oss situationen för de mänskliga rättigheterna i enskilda länder - ofta i anslutning till mer allmänna frågor om mänskliga rättigheter - på ett mycket tydligt men också betydligt mindre provocerande sätt. Vårt nästa steg blir emellertid att hitta fler vägar för att dessa dialoger ska kunna följas av praktiska framsteg på fältet.
Hur otåliga vi än är när det gäller en snabb utveckling i FN:s råd för mänskliga rättigheter vill jag varna alla för förhastade bedömningar av rådet på det här stadiet. Det vi kan säga hittills är att det har funnits både mörka och ljusa sidor. Vi är övertygade om att EU kommer att fortsätta sina ansträngningar för att bygga på den positiva utveckling som utan tvekan har skett och inom ramen för en intensiv dialog med sina FN-partner bygga upp ett effektivt råd för mänskliga rättigheter inom FN, framför allt ett som arbetar till förmån för de människor som berörs. Rådet är fortfarande det huvudsakliga internationella forumet för mänskliga rättigheter, och vi i EU har ett ansvar att aktivt utnyttja det för att förstärka våra värderingar, ideal och intressen.
Laima Liucija Andrikienė: för PPE-DE-gruppen. - (LT) Till att börja med vill jag tacka rådets och kommissionens företrädare för deras rapporter om det första arbetsåret inom Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter och den femte sessionen i FN:s råd för mänskliga rättigheter. I morgon ska Europaparlamentet rösta om en resolution i frågan där alla grundläggande problem ingår, exempelvis våra förhoppningar när det gäller rådets möjligheter att uträtta något, dess mekanismer, särskilda förfaranden, särskilda rapportörer, universella granskningar och Europeiska unionens roll. Europaparlamentet har definitivt förväntat sig och förväntar sig fortfarande mycket från rådet för mänskliga rättigheter, av det enkla skälet att mänskliga rättigheter är en fråga av särskild betydelse eftersom respekt för mänskliga rättigheter och deras försvar är en grundläggande del av EU:s etiska principer och regler, och i allmänhet är de grunden till EU:s enighet och integritet. Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter kan erbjuda utmärkta möjligheter till effektiva åtgärder när det gäller att försvara och skydda mänskliga rättigheter och främja dem för Förenta nationernas räkning. I det hänseendet är den femte sessionen särskilt viktig eftersom ett års verksamhet inom rådet har visat på problem och tillkortakommanden som både kan och måste lösas snarast. Det är nödvändigt för att rådet ska kunna bli ett verkligt tillförlitligt system som kan reagera adekvat och vid behov även snabbt på överträdelser av mänskliga rättigheter oavsett land i världen, och som kan hitta effektiva sätt att påverka regeringarna i de länder där mänskliga rättigheter överträds grovt. Det första verksamhetsåret i rådet för mänskliga rättigheter har gjort det möjligt för oss att bedöma om rådet med hjälp av sina planerade förfaranden och system kommer att kunna genomföra det ambitiösa program det har antagit. Det första årets erfarenhet, resolutioner om Darfur, Iran och Uzbekistan, tillämpningen av konfidentiella krav när överträdelse av mänskliga rättigheter i de två senare länderna har diskuterats, liksom andra beslut, har visat att förfarandena inom rådet för mänskliga rättigheter måste vara maximalt öppna, och att de särskilda rapportörerna och experterna behöver vara helt oberoende. Det krävs dessutom tydliga kriterier när rådets ledamöter väljs ut. Länder där omfattande överträdelser av mänskliga rättigheter förekommer borde rimligtvis inte väljas som ledamöter i rådet för mänskliga rättigheter.
Raimon Obiols i Germà: för PSE-gruppen. - (ES) Herr talman! Jag tycker vi kan vara mycket nöjda med den konsensus som har uppnåtts bland grupperna i kammaren när det gäller den text som vi ska rösta om i morgon för den femte sessionen inom Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter.
Rådet har inte haft det lätt sedan det inrättades. Det är därför viktigt att Europaparlamentet ännu en gång uppträder enhetligt när det gäller hur vi ska gå vidare för att främja och skydda mänskliga rättigheter och framför allt hur vi ska underlätta och förbättra arbetet inom Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter.
När man bedömer verksamheten visar det sig att vissa brister behöver åtgärdas, och de beror på två grundläggande problem.
Å ena sedan svaga och otillräckliga lösningar på dramatiska och brådskande situationer som kräver betydligt kraftigare åtgärder. Jag tänker särskilt på den dramatiska situationen i Darfur, som alla borde fästa största möjliga uppmärksamhet på.
För det andra det väsentliga behovet av att förbättra rådets interna system och dynamiken i förbindelserna mellan medlemsstaterna för att göra arbetet effektivare och ambitiösare.
Det finns ett grundläggande problem bakom båda frågorna, och parlamentet och Europeiska unionen kan göra mycket i det hänseendet. Jag syftar på politiska skillnader som inte får hindra de avgörande gemensamma satsningarna på att avsevärt minska sårbarheten hos världens folk när det gäller missbruk och överträdelse av mänskliga rättigheter.
Detta är en grundläggande aspekt eftersom EU måste stå i främsta ledet när det gäller att behandla alla länder lika i fråga om dialogen om mänskliga rättigheter.
Vi anser att denna filosofi måste utvidgas till rådet och att det kommande rumänska ordförandeskapet i rådet kan erbjuda en bra möjlighet för att dessa förbättringar ska bli verklighet.
Marios Matsakis: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Respekten för mänskliga rättigheter är av universellt värde och betydelse och är självklart en av EU:s grundläggande principer. Det är inte förvånande att vi i parlamentet fäster särskild uppmärksamhet på denna princip, vilket märks på de regelbundna framläggandena av betänkanden och resolutioner som handlar om brott mot mänskliga rättigheter runt om i världen.
Det var mycket olyckligt att vi i åratal fick betrakta det tämligen ineffektiva arbetet i Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna, och det var en stor lättnad när vi för ett år sedan kunde välkomna Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter som ersatte Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna. Som en företrädare för Human Rights Watch uttryckte det blev Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna i själva verket en klubb för missbrukare eftersom missbrukande regeringar ville vara med för att blockera åtgärder mot sina egna och andra länder. Tyvärr skakades vårt hopp om en förändring till det bättre något efter att Angola, Egypten och Qatar valdes in i rådet. Dessa tre länder har en välkänd, ohygglig bakgrund av brott mot de mänskliga rättigheterna. Att Vitryssland inte valdes in i rådet var en lättnad, men det var med mycket liten marginal.
Under det första året med Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter har vi sett en del förändringar som har gjort att det fungerar bättre, men det måste sägas att det inte var några spektakulära förändringar. Vi förväntar oss och hoppas att fler lovande förbättringar är på väg. Rådet, som har sitt säte i Genève, har hittills visat stort intresse för att ta itu med problem i hela världen snabbt och upprepade gånger vid behov, men vi måste granska effektiviteten i dess arbete mer kritiskt. Till exempel antog rådet förra året inte mindre än åtta resolutioner med kritik mot Israel för dess militära angrepp mot de palestinska territorierna i Libanon. Dessa resolutioner är något, men inte mycket, användbara rent praktiskt. Det är inte Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheters fel, men detta råd måste ta lite ansvar för att det inte hittar sätt att få människor att lyssna seriöst. Andra exempel är rådets problematiska förbindelser med Uzbekistan och Iran.
Eftersom nästa sammanträde i rådet äger ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Jan Tadeusz Masiel: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Europeiska unionen har nu tagit över från Förenta staterna som de mänskliga rättigheternas väktare i världen. Av alla våra politikområden är detta det som gör oss mest populära på global nivå.
Tyvärr kan Europeiska unionen inte alltid inta sin rättmätiga plats vid möten. Vid den internationella konferensen om klimatförändringar i november förra året satt exempelvis unionens delegation på Finlands plats eftersom Finland då var ordförandeland. Vi behöver kunna ta vår rätta plats som EU så att vår röst hörs tydligt när vi hanterar de olika samtidsproblemen. Ett orosmoment är Mellanöstern, där Hamas hotar att förstöra Israel medan israelerna redan har börjat förstöra den palestinska nationen.
Raül Romeva i Rueda: Rådet för mänskliga rättigheter inrättades som ersättning för kommissionen för de mänskliga rättigheterna och ställdes inför den allt annat än lätta uppgiften att inte hänge sig åt överdriven politisering och ingripanden mot regeringar inom ett så viktigt område som att se över den allmänna respekten för de mänskliga rättigheterna. Icke desto mindre är de framsteg som hittills gjorts på området minst sagt oroande.
Så sent som i går hörde vi Jody Williams - den särskilda rapportören inom rådet för mänskliga rättigheter för Darfur - beklaga sig över den enorma press hon känt för att hennes rapport skulle bli acceptabel för alla.
Vi vet alla vad det innebär. Det innebär att ta bort eller åtminstone tona ned kritiken så mycket som möjligt för att inte göra någon upprörd.
Det allvarligaste är emellertid att dessa krav ställdes för att inte äventyra rådets kontinuitet.
Det är illa om en institution som rådet för mänskliga rättigheter sätter sin egen överlevnad framför det som borde vara dess första och huvudsakliga ansvar: att garantera skyddet av mänskliga rättigheter i världen, vilket bland annat innefattar att identifiera människor som är ansvariga för våld, även om det handlar om regeringar, eller snarare framför allt om det handlar om regeringar.
Under rådets första år måste vi komma ihåg detta om vi inte vill att rådet ska bli ytterligare ett organ vars enda syfte är att dölja skammen bland dem som hela tiden överträder de mest grundläggande mänskliga rättigheterna inom och utanför sina egna gränser.
Genom den här resolutionen som vi i Europaparlamentet är eniga om, och det gläder mig, uppmanar och uppmuntrar vi rådet att inta en stark ledande roll vid den femte sessionen i rådet för de mänskliga rättigheterna, och vi vet att det inte kommer att bli enkelt. Men det finns minst två frågor som vi skulle vilja prioritera.
För det första garantin att särskilda rapportörer väljs ut på grundval av sitt oberoende och sin förmåga och att de kan fortsätta att arbeta som oberoende rapportörer.
För det andra att de universella granskningarna även innefattar deltagande av oberoende experter.
Det är det enda sättet för att vi ska kunna garantera trovärdigheten för detta råd.
Eija-Riitta Korhola: (FI) Herr talman! Resultatet av arbetet inom Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter under det första året granskas för närvarande. Det internationella samfundets förväntningar har ännu inte uppfyllts. Det mest beklagansvärda exemplet är sannolikt resolutionen om situationen i Darfur vars innehåll urvattnades, bland annat som ett resultat av de eviga kompromisserna. Arbetet har av förklarliga skäl hindrats av det faktum att åtgärder och tillämpningar fortfarande pågår.
Våra förslag till en resolution betonar som sig bör problemområdena för arbetet inom rådet för mänskliga rättigheter. Två frågor behöver särskilt uppmärksammas. För det första måste vi lära oss av historien. Arbetet inom Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter (UNCHR) som föregångare till rådet för mänskliga rättigheter förlorade i trovärdighet eftersom det i rådet fanns länder som grovt överträtt mänskliga rättigheter. EU måste envist fortsätta att framföra villkoret att medlemskap i rådet för mänskliga rättigheter bygger på ett objektivt kriterium och att kraven för medlemskap är tillräckligt strikta. Begreppet mänskliga rättigheter omfattar ett mycket stort område. Vissa grundläggande mänskliga rättigheter måste ovillkorligen ingå i kraven för ett medlemskap. Jag anser att länder där shariadomstolar är en del av rättssystemet är särskilt problematiska. EU måste kämpa för att detta råd för mänskliga rättigheter inte blir en klubb för dem som bryter mot mänskliga rättigheter på det sätt som kommissionen för mänskliga rättigheter var.
Den andra frågan gäller förhållandet mellan en universell granskning och de särskilda förfaranden som tillämpas i enskilda länder. EU behöver starkt betona att de särskilda experternas arbete i enskilda länder i FN i framtiden kommer att hållas skiljt från den universella granskningen och vara fullständigt oberoende av regeringar. Jag tycker det är oroande att medlemsstater kan använda den indirekta möjligheten med veto vid den universella granskningen i anslutning till en debatt om situationen i ett land, så att de misslyckas med att åstadkomma sin landsspecifika rapport.
Jag förstår de begränsningar som rådet för mänskliga rättigheter ställer upp för EU:s inflytande. Enbart länderna i Afrika och Asien kan tillsammans med sina 29 platser styra rådets arbete i en riktning som skiljer sig från västländernas målsättningar när det gäller mänskliga rättigheter. EU måste nu visa ett starkt ledarskap och en stark vilja. Vi bör försöka använda förhandlingarna för att bryta upp alla regionala block. Jag vill tacka det tyska ordförandeskapet som visat exemplarisk fasthet i sin strävan efter att förbjuda dödsstraff.
Józef Pinior: (PL) Herr talman! Det har nu gått mer än ett år sedan Europaparlamentet försiktigt välkomnade att Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter skulle ersätta den misskrediterade kommissionen för mänskliga rättigheter. Vi hoppades att det nya rådet skulle bli en institution som skulle bidra till att reformera FN och att den beslutsamt skulle satsa på att garantera större respekt för mänskliga rättigheter i hela världen.
Delegationerna från Europeiska unionen, medlemsstaterna och Europaparlamentet har alla varit aktivt delaktiga i rådets arbete. Det är nu dags att bedöma rådets åtgärder under det första året. Tyvärr måste man erkänna att hittills har inrättandet av detta nya råd inte inneburit någon vändpunkt i FN:s verksamhet när det gäller mänskliga rättigheter. Vissa länders intressen har fortfarande företräde framför att försvara hotade grundläggande rättigheter och friheter.
Detta kan illustreras av rådets oförmåga att på ett lämpligt sätt bemöta situationen i Darfur. En rapport om den tragiska situationen i regionen antogs i mars, och ändå kunde rådet som helhet inte dra logiska slutsatser av rapporten och hantera problemet med de sudanesiska myndigheternas politiska ansvar för situationen i landet. Rådet har också fördömt Israel åtta gånger. Det visar på obalansen mellan rådets arbete och dess politiska ensidighet.
Den femte sessionen i rådet ska inledas om några dagar. En delegation från Europaparlamentet kommer att närvara. Nederländerna, Slovenien och Italien är inte medlemmar i rådet. Ett annat europeiskt land som ska bli medlem är Bosnien och Hercegovina. Vitryssland som för närvarande styrs av Alexander Lukasjenkos auktoritära regim har inte valts till rådet för att undvika debatt.
Europeiska unionens medlemsstater bör involveras mer i rådets arbete så att det verkligen kan engagera sig i att uppnå respekt för mänskliga rättigheter. Det handlar om en effektiv politik för mänskliga rättigheter i en samtida värld och en reform av FN. Detsamma gäller trovärdigheten för Europeiska unionen själv, och vi gör klokt i att minnas det.
Alexander Lambsdorff: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Parlamentet har alltid följt Förenta nationernas reformprocess konstruktivt och förespråkat en effektiv multilateralism. Vi vill ha ett starkt FN, vi vill ha säkerhet och stabilitet, vi vill ha ett tufft krig mot fattigdomen och vi vill ha ett effektivt skydd för de mänskliga rättigheterna. Som ordförande i Europaparlamentets arbetsgrupp för förbindelserna med FN har jag också ett mycket personligt intresse i att dessa mål uppnås.
När rådet för mänskliga rättigheter inrättades som ett nytt FN-instrument välkomnade vi det varmt eftersom det innehöll en rad mycket lockande löften: äkta val av medlemmar, rationella arbetsmetoder och den universella översynen av samtliga medlemmar. Och i dag? Vår resolution är mycket kritisk: Angola, Qatar och Egypten är medlemmar tillsammans med Kina och Kuba, och val med ett urval av kandidater finns i praktiken inte. Vi lyckades nätt och jämnt undvika att Vitryssland valdes in. Medlemmar i Islamiska konferensen är i majoritet både i den asiatiska och den afrikanska regionala gruppen. Det innebär att de kontrollerar och faktiskt blockerar verksamheten i hela rådet, från länderrapporter till den universella granskningen. Jag är väldigt spänd, fru kommissionsledamot, och undrar hur det ska gå för det paket som lades fram i går. Jag hoppas att vi får anledning att vara optimistiska.
En av era kommentarer var särskilt talande. Ni sa att Europeiska unionen enkelt kan röstas ut. Det ställer frågan om väst har gjort sin läxa. Det är en fråga för rådet eller ännu hellre för medlemsstaterna. De fick inte valuta för pengarna i förhandlingarna och märkte det inte ens. Det var uppenbart att det berodde på bristande arbete bland våra regeringar. Men vi parlamentsledamöter måste också ställa oss själva frågan om vår och våra nationella kollegers granskning var tillräckligt strikt. Jag tror inte den var det. Det stärker ytterligare det faktum att vi parlamentsledamöter inte ska överlämna Förenta nationerna till våra regeringar. Vi måste stärka FN:s parlamentariska dimension.
Fru Ferrero-Waldner! Jag är mycket glad över er kritiska bedömning av det första året för rådet för mänskliga rättigheter eftersom organet inte uppfyllde de förväntningar vi hade på det. Men faktum kvarstår att institutionen fortfarande existerar och fortfarande är det huvudsakliga internationella forumet. Vi måste utgå från detta, och jag hoppas att vi ska lyckas stödja rådet så att det tar sig ut ur den nuvarande återvändsgränden. Avslutningsvis är jag glad att vi har den här debatten i Bryssel och inte i Strasbourg.
Günter Gloser: rådets ordförande. (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill bara kort sammanfatta eftersom vi är överens om målsättningarna. Jag förstår er besvikelse, herr Lambsdorff, över det ni just räknat upp. Ni är inte heller den enda som är besviken, för vi hade alla rätt annorlunda förväntningar.
Jag instämmer med kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner som sa att rådet hade funnits i ett år, att vi hade tänkt oss att allt skulle bli annorlunda men att vi inte skulle göra förhastade bedömningar av rådet. Jag vädjar om att vi nu inte ska slå in en kil mellan parlamenten och regeringarna. Det hjälper inte - tvärtom.
Även om det finns utrymme för förbättringar på det ena eller det andra området måste Europeiska unionen - och de nationella parlamenten, Europaparlamentet, regeringarna och kommissionen ingår alla i unionen - uppträda enigt och sända en tydlig signal om att vi är alltför engagerade i mänskliga rättigheter för att låta någon så oenighet bland oss. Jag kan bara hoppas att framsteg kan ske inom det ena eller det andra området under rådets andra år, även om en behärskad bedömning är på sin plats efter ett år. Men jag sprider gärna ut att vi kommer att lyckas tillsammans med er, som så entusiastiskt kämpar för mänskliga rättigheter. Jag hoppas att vi kan dra en mer positiv slutsats i nästa års rapport än vi kunde i dag.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag betraktar rådet för mänskliga rättigheter som ett organ som fortfarande befinner sig i sin linda och därför dras med vissa barnsjukdomar. Det är inte lätt för Europeiska unionen att uppnå några verkliga framsteg när det gäller att hävda vår standard för mänskliga rättigheter inom FN:s ram i dag. Varför? Eftersom vi har få permanenta allierade. Det stöd vi får kommer vanligtvis från Kanada, Schweiz och Norge, länder som ansöker om EU-medlemskap och enskilda länder som omfattas av vår grannskapspolitik, för att nämna några av de största. Förteckningen är inte fullständig, men vi står ofta inför en enad front av G77-länder, och vi kan sällan uppnå något med ett konfronterande synsätt.
Vi måste dra våra egna slutsatser av detta. Vari ligger problemet? Vad kan vi göra? Vi skulle exempelvis kunna stärka den särskilda rapportören, stödja högkommissarien för mänskliga rättigheter och införa universella granskningar, men vi skulle också kunna fördöma de allvarligaste fallen och anmäla de mest uppenbara överträdelserna. Med andra ord måste vi i specifika instanser föra mycket tydliga samtal till förmån för offren.
Jag önskar ofta att vi skulle svara och reagera snabbare på olika händelser. Jag har exempelvis redan från början krävt ett varningssystem. Jag hoppas verkligen att vi successivt kan röra oss i den riktningen. På längre sikt kommer emellertid ett nytt synsätt på mänskliga rättigheter inom Förenta nationerna att vara avgörande för om rådet för mänskliga rättigheter ska uppnå sina mål.
Övergången till detta nya synsätt stod verkligen i centrum för resolutionen om inrättande av det nya rådet. I resolutionen slås fast att arbetet i rådet ska styras av principerna om universalitet, opartiskhet, objektivitet och en icke selektiv konstruktiv internationell dialog och samarbete. Vi måste naturligtvis också vara medvetna om att det aldrig kommer att finnas något opolitiskt FN-forum. Det säger sig därför självt att vi inte bara behöver främja våra egna värderingar utan även försvara alla våra intressen.
Talmannen: Jag har mottagit två resolutionsförslag som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.
| sv |
10. Proteinbristen i EU (
Martin Häusling: Fru talman, mina damer och herrar! I betänkandet granskas hur det går att minska den 80-procentiga proteinbristen i EU genom att främja odling av proteingrödor i Europa. Poängen med betänkandet är inte att initiera en debatt i frågan om nolltolerans. Syftet är inte heller att göra det lättare att importera genmodifierad soja. Jag vill därför vädja till er att rösta mot punkterna 3 och 9. Dessa ändringsförslag skulle ge betänkandet en helt annan karaktär. Om dessa två punkter accepteras måste jag dra tillbaka mitt stöd.
Martin Häusling: (DE) Fru talman! Eftersom resultatet av omröstningen innebär att betänkandet ändras vill jag få bort mitt namn från dokumentet. Jag vill lämna tillbaka betänkandet.
(Applåder)
| sv |
27. Kvotsystem avseende produktionen av potatisstärkelse (omröstning)
- Betänkande: Wojciechowski, Janusz
- Före omröstningen om ändringsförslag 8:
Janusz Wojciechowski : föredragande. - (PL) Herr talman! Vi röstade nyligen om ett ändringsförslag om att förlänga kvotsystemet för potatisstärkelse till fyra år. Detta är goda nyheter för de gamla medlemsstaterna, som har 90 procent av dessa kvoter, vilket är tillräckligt för att uppfylla kraven.
Låt oss nu göra något gott för de nya medlemsstaterna, som är mindre nöjda med sina kvoter, och anta ändringsförslag 8. Det skulle innebära att kvoterna kan överföras från ett år till nästa - det som de gamla medlemsstaterna inte använder ett år borde följande år tilldelas de nya medlemsstaterna, med kommissionens godkännande.
Jag vill betona att detta ändringsförslag på lång sikt inte skulle leda till en ökning av kvoterna, och jag uppmanar till ett godkännande av det för den europeiska solidaritetens skull. Jag har fått mandat av gruppen Unionen för nationernas Europa att dra tillbaka ändringsförslagen 5, 6 och 7 om detta ändringsförslag antas, som skulle leda till ökade kvoter.
Talmannen: Vi har fått ta del av information som det hade varit lämpligare att framföra under debatten om betänkandet, som redan har ägt rum.
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)
| sv |
Framställningar: se protokollet
| sv |
3. Skogsbränder under sommaren 2009 (omröstning)
| sv |
Välkomsthälsning
Talmannen: Kolleger! Nu ska jag meddela något som kanske kommer mycket lägligt, eftersom vi precis röstade om betänkandet om 2009 års strategi för utvidgningen.
Det glädjer mig att informera er om att vi i dag har besök av en delegation från Kroatiens parlament, Sabor.
(Applåder)
Delegationen leds av Mario Zubović, som precis har avslutat den gemensamma parlamentarikerkommittén EU-Kroatiens tionde sammanträde.
Ledamöter från Sabor! Vi välkomnar er till Europaparlamentet här i Strasbourg. Som ni märker har vi diskuterat utvidgning denna vecka och vi vill att Kroatien ansluter sig till EU så fort som möjligt.
(Applåder)
Ni står inför de krävande slutförhandlingarna, och vi vill uppmuntra er att göra ert yttersta i förberedelsearbetet.
Kolleger! Vi ser fram emot att få välkomna kroatiska observatörer till Europaparlamentet mycket snart, och vi ser fram emot att ha er här i parlamentet denna valperiod.
Ett stort tack för ert besök här i dag.
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Förstärkning av säkerheten och de grundläggande rättigheterna på Internet (debatt)
Talmannen: - Nästa punkt på dagordningen är betänkandet av Stavros Lambrinidis, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om förstärkning av säkerheten och de grundläggande friheterna på Internet.
Stavros Lambrinidis: föredragande. - (EL) Herr talman! Vi lever i en tidsålder då alla - regeringar, privatföretag och även brottslingar - strävar efter att få största tänkbara tillgång till våra elektroniska uppgifter, till vårt privatliv.
Internet i synnerhet tillhandahåller detaljerade uppgifter om vårt privatliv, någonting som var otänkbart för ett par år sedan. Samtidigt är det tydligt att Internet förbättrar möjligheterna för oss att utöva våra grundläggande rättigheter, så som yttrandefrihet, frihet till politisk handling, frihet till kunskap och utbildning samt föreningsfrihet.
Det är mindre tydligt att vi löper risk att just dessa friheter kommer att kränkas till följd av Internetanvändningen, med hemlig övervakning från regeringar, privatföretag och även kriminella av vad vi gör eller tittar på på Internet. Det är därför ännu mindre uppenbart hur vi kan få en balans här, hur vi kan reglera Internet på ett sådant sätt att vi kan utnyttja dess fördelar samtidigt som vi begränsar dess uppenbara risker.
Mitt betänkande är ett försök att svara på dessa frågor, bland annat följande:
För det första efterlyses ett europeiskt initiativ för att skapa en global förteckning över rättigheter på Internet.
För det andra signaleras behovet av en effektiv men proportionerlig kamp mot gamla och nya former av it-brottslighet, så som identitetsstöld och skyddandet av immateriella rättigheter, samtidigt som det påpekas att lagstiftning inte får leda till systematisk övervakning av alla medborgare, misstänkta och inte misstänkta, rätt och fel, eftersom detta naturligtvis skulle vara ett flagrant intrång i privatlivet.
För det tredje när det gäller medborgarnas rätt till tillgång till Internet, uppmanas regeringarna att trygga en sådan tillgång för de fattigaste medborgarna i de mest avlägsna regionerna.
För det fjärde betonas att elektronisk analfabetism kommer att vara 2000-talet nya analfabetism, precis som att inte vara läs- och skrivkunnig var det på 1900-talet, och tillgången till Internet är därför en grundläggande rättighet som motsvarar rätten till skolutbildning.
För det femte efterlyses åtgärder för att begränsa samtycke från användare, en viktig fråga som jag nu ska diskutera.
Frågan om samtycke är oerhört komplicerad och om vi inte löser den på en gång, kommer den att komma tillbaka och hemsöka oss. Låt mig ge er ett exempel: För några decennier sedan visste ingen vilken tidning jag läste mer än min familj och kanske några få vänner. Därför - och detta stämmer särskilt under diktaturer - försökte säkerhetstjänster att ta reda på det, så att de kunde registrera mig. Så att de kunde säga att Stavros Lambrinidis läser den och den tidningen och alltså måste han vara kommunist eller alltså måste han vara USA-vän. I dag lämnar jag ett spår varje gång jag läser tidningen. Det innebär att privatföretag kan sammanställa liknande register och skapa en profil för mig, över de politiska uppfattningar som jag delar, av mina matvanor och till och med om min hälsa. Innebär mina besök på dessa webbplatser att jag samtycker till att mitt samhälle backar 40 år bakåt i tiden?
Vi måste snarast anta förnuftiga lagar som upprättar en balans mellan att bekämpa brott och att skydda rättigheter i den elektroniska tidsåldern. Denna balans kan förefalla svår men det är den inte. Det är genomförbart. Vi måste sluta att behandla cyberrymden som om det vore något utanför vårt dagliga liv, någonting separat. Det är vårt liv. Det innebär att alla rättigheter eller hinder som gäller för polisen och privatföretag på Internet också måste gälla utanför. I annat fall löper vi risk att avskaffa friheter för säkerhetens skull och att vi till sist varken har friheter eller verklig säkerhet.
Avslutningsvis vill jag varmt tacka skuggföredragande och alla politiska grupper som jag ser här i kammaren för deras betydande stöd. Tack alla parlamentsledamöter i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för den enhällighet med vilket betänkandet tog emot av alla partier. Jag ser fram mot att det antas av plenum.
Ján Figeľ: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka inte bara parlamentet i allmänhet utan särskilt Stavros Lambrinidis för hans viktiga betänkande, som ger ett lägligt bidrag till främjandet av de grundläggande friheterna och säkerheten på Internet.
Samtidigt som Internet har fått allt större betydelse i moderna samhällen och ekonomier, vilket påverkar många områden av våra liv, går den tekniska utvecklingen allt snabbare, vilket medför stora problem som måste lösas om vi vill att de fulla möjligheterna med Internet och informationssamhället ska förverkligas.
Vi delar särskilt Stavros Lambrinidis omsorg om skyddet av personuppgifter, en fråga som är av största betydelse för Internetanvändarna. Jag försäkrar att kommissionen även i fortsättningen vill stärka medborgarnas grundläggande rättigheter och grundläggande friheter, och särskilt sörja för ett högt skydd av privatlivet och personuppgifter, både på Internet och i andra sammanhang.
Jag är övertygad om att strävan efter lämpligt skydd av personuppgifter inte står i strid med behovet av att garantera ökad säkerhet. I stället kan och bör dessa två mål eftersträvas tillsammans.
Stabiliteten och säkerheten på Internet var prioriterade frågor under toppmötet om informationssamhället 2005, och vi fortsätter att arbeta med dessa mål. Frågorna kommer snart att tas upp i en ny strategi för skyddet av kritiska informationsinfrastrukturer och för att förstärka EU:s beredskap mot storskaliga it-attacker och störningar. I denna strategi ingår en handlingsplan med en färdplan för att främja principer och riktlinjer för Internets stabilitet och motståndskraft.
Strategiskt samarbete med tredjeländer kommer att utvecklas inom strategin, särskilt i dialog med informationssamhället, som medel att bygga upp ett globalt samförstånd på området. Samtidigt är kommissionen övertygad om att det är nödvändigt att respektera grundläggande friheter, t.ex. yttrandefriheten, på Internet.
Återigen är dessa båda mål inte ömsesidigt uteslutande. I ert betänkande utvecklas vidare möjligheten att arbeta för globala standarder, dataskydd och yttrandefrihet. Kommissionen deltar i de årliga internationella konferenserna om datatillsynsfrågor och följer det pågående arbetet med tänkbara framtida internationella normer om skydd av privatlivet och personuppgifter. Vi är starkt engagerade i att främja de höga skyddsnivåer som EU:s medborgare för närvarande åtnjuter.
I fråga om yttrandefrihet kommer kommissionen att fortsätta att främja denna grundläggande rättighet i internationella forum. Ny lagstiftning på området kan inte anses vara den framkomliga vägen för närvarande. Vi har redan ett antal bindande internationella instrument om saken. För närvarande anser jag att det är mer fruktbart att inleda verkliga reflexioner om det rätta sättet att upprätthålla den befintliga lagstiftningen. Det handlar alltså om genomförandet. Denna reflexion bör också omfatta och hjälpa globala kommersiella aktörer att bättre definiera sina roller och sitt ansvar i främjandet och förstärkandet av den grundläggande yttrandefriheten i den globala Internetmiljön.
Låt mig avsluta med en allmän kommentar. Jag anser att vi bör ta itu med de allvarliga problem som uppmärksammas i betänkandet och se till att det konkreta utövandet av rättigheter och friheter inte i onödan begränsas på Internet.
Ett viktigt inslag sedan 2006 i kommissionens strategi för ett säkerhet informationssamhälle har till exempel varit ett helhetsgrepp, som svarar för samordningen bland intressenterna men där vi också erkänner att var och en av dem har särskilda uppgifter och förpliktelser att fullgöra. Vi är alla skyldiga att se till att våra åtgärder på Internet inte i onödan begränsar - och om möjligt främjar - säkerheten för andra på detta medium.
Det är således i denna samarbetsanda som kommissionen välkomnar och stöder betänkandet.
Manolis Mavrommatis: föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. - (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! För det första vill jag tacka föredraganden Stavros Lambrinidis för det viktiga betänkande som han har handlagt och för hans mål när det gäller att sträva efter att skydda personuppgifter, en princip som majoriteten av oss respekterar, bland annat jag själv.
Som föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning anser jag att Internet är en enastående plattform för spridning av kultur och kunskap. Jag påpekar detta för att gratulera och tacka alla ärade vänner i utskottet för kultur som röstade för mitt yttrande.
Exempel som digitala museiarkiv, elektroniska böcker, musik och audiovisuellt material kan vara tillgängligt för människor i alla världens hörn. Tyvärr är dock kulturmaterial inte tillräckligt skyddat i den vidsträckta cyberrymdens värld. Piratkopiering tenderar att vara regeln snarare än undantaget och det är upphovsmännen som förlorar på den illegala distributionen av deras immateriella egendom. Med andra ord poeter, låtskrivare, kompositörer, producenter och alla som är engagerade i kreativt arbete i allmänhet.
Det är tre saker som bidrar till att piratkopieringen sprids: tekniska möjligheter och den låga kostnaden för kopiering, negativa ekonomiska villkor och genombrottet av Internet.
Genom ändringförslag 4 återställs rekommendationen från utskottet för kultur till en rättvis balans mellan rättigheter och friheter för alla berörda parter och för att alla grundläggande personliga rättigheter, som bygger på Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska skyddas inom ramen för den breda Internetanvändningen.
Det är därför som vi stöder detta ändringsförslag, där det upprepas att alla grundläggande rättigheter har samma värde och måste skyddas på samma sätt.
Nicolae Vlad Popa: för PPE-DE-gruppen. - (RO) Betänkandet är resultatet av ett samarbete mellan ledamöter av denna kammare. Därför vill jag tacka mina kolleger, och särskilt Stavros Lambrinidis, samt Urszula Gacek, Alexander Alvaro, Inger Segelström och Manolis Mavrommatis, som jag hade nöjet att arbeta med, samt även skuggfördragande.
Jag anser att betänkandet täcker de viktigaste frågorna av intresse för stärkandet av säkerheten och de grundläggande rättigheterna på Internet, med hänvisning till skyddet av de rättigheter som särskilt föreskrivs i gällande förordningar, inbegripet deras digitala aspekter, och erkännandet och utvecklingen av nya principer för att styra Internet.
Texten har en bra balans mellan skyddet av yttrandefriheten och privatlivet och behovet av fortsatt kamp mot it-brottslighet, samtidigt som man framhåller det stora problemet med överdriven övervakning av Internetverksamheten, som kan urarta till en ny form av censur.
I betänkandet tas också frågor upp som gäller Internets utbildningsaspekt, e-lärande, definitionen av digital identitet och erkännandet av användarnas rättigheter till innehåll som de lagt upp på Internet, liksom skyddet av privatuppgifter, i den meningen att användare ges möjlighet att permanent radera det material som de själva lagt upp.
Det här är känsliga ämnen i det rådande klimatet där sociala nätverk allt mer fylls av ungdomar, men inte enbart av dem. Det är därför som jag har uppmanat mina kolleger att med full övertygelse rösta för betänkandet.
Inger Segelström: för PSE-gruppen. - Herr talman! Jag vill börja med att tacka Stavros Lambrinidis och alla andra i LIBE-utskottet som har gjort det här betänkandet så bra och genomtänkt. Jag vill också tacka för det stöd jag har fått för mina ändringsförslag. Det innebär ett stöd för att stärka just användarnas och konsumenternas rättigheter.
Avsnittet om vad tekniken kan användas till har stor betydelse, t.ex. övervakning av Internettrafiken. Det är bra att Europaparlamentet nu med kraft säger ifrån att den personliga integriteten och de medborgerliga mänskliga rättigheterna går före.
I betänkandet klargörs att övervakningen av Internettrafiken endast får ske vid brottsmisstanke och som en del i en rättsprocess efter domstolsbeslut. Det blir en viktig bas för synen på medborgerliga rättigheter. Betänkandet kommer i sista minuten för nödvändiga åtgärder.
Jag är förvånad över de ändringsförslagen som lagts fram av konservativa och liberala ledamöter. Deras förslag försvagar medborgarnas rättigheter och integritet. De har heller inte gjort någon kritisk granskning av vad den tekniska utvecklingen kan föra med sig om vi inte är observanta.
Självklart ska brott på Internet, brott som utnyttjande av barn och unga bekämpas. De centrala frågorna i detta sammanhang är dock till exempel att den svenska moderatregeringen har beslutat om den så kallade FRA-lagen, en lag som handlar om granskning av folk som varken begått brott eller är kriminella, istället för att folket ska granska oss. Betänkandet är en svidande kritik av den svenska moderatregeringen som trotsat all kritik och ändå infört denna FRA-lag i Sverige. I Sverige ges myndigheterna nu rätt att övervaka Internettrafiken utan att vare sig misstanke om brott eller fara för säkerhet för individen eller samhället föreligger.
Efter beslutet i morgon tar jag för givet att den svenska regeringen tänker om och ser till att ändra lagen. Annars går man emot Europaparlamentet och de folkvalda från EU:s 27 länder.
Alexander Alvaro: för ALDE-gruppen. - (DE) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Stavros Lambrinidis till ett väl utfört arbete. Han gjorde de skuggfördragande helt delaktiga under utarbetandet av sitt betänkande och ansträngde sig för att uppnå kompromisser.
Betänkandet, som behandlar viktiga frågor om informationssamhället, är ett viktigt steg mot att skapa ett Internet som garanterar våra medborgare både säkerhet och deras grundläggande friheter. Gränserna mellan frihet och säkerhet slutar inte vid den virtuella världens gränser. Stavros Lambrinidis har i betänkandet beaktat kampen mot it-brottslighet, barnpornografi, identitetsstöld och bedrägerier samt kränkningar av upphovsrätten. Han har försökt involvera Europol och gör det klart att de nuvarande lagarna i den fysiska världen också måste tillämpas i den virtuella världen.
Samtidigt lyckas han hitta en balans mellan skyddet av medborgerliga rättigheter, yttrandefrihet, skydd av personuppgifter och rätten att helt radera data på Internet. Hittills har Internet aldrig glömt något. En del av oss kan vara glada över att Internet inte fanns när vi var 13, 14, 15 eller 16 år gamla, när vi begick de ungdomssynder som vi nu inte vill hitta på YouTube eller Facebook.
Han framhåller behovet av tillgång till information och framför allt tillgång till Internet och respekt för immateriella rättigheter. Jag är mycket väl medveten om att för många ledamöter går betänkandet inte tillräckligt långt i skyddet av immateriella rättigheter och upphovsrätt. Låt oss arbeta på det genom direktivet om skyddet av immateriella rättigheter och framhålla dessa frågor i det direktivet.
I betänkandet görs det klart att censur på Internet eller spärrning av tillträdet till nätverket, så som planerats eller redan genomförts i vissa av EU:s medlemsstater, är åtgärder som inte är värdiga vårt upplysta samhälle. Det görs också klart att Europeiska unionen inte ska följa de totalitära staternas exempel och avskära sina medborgare från information eller förse dem med information enligt principen om information enligt behov.
Jag är nöjd med att vi här har ett balanserat betänkande som beaktar informationssamhället behov och det skulle glädja mig om både min och andra grupper gav betänkandet bredast tänkbara stöd i morgon så att vi kan utveckla ett Internet i samhällets intresse.
Roberta Angelilli: för UEN-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Andra ledamöter har redan sagt det men jag vill upprepa att Internet inte bör kriminaliseras eller censureras eftersom det ger möjligheter till kommunikation, socialisering, information och kunskap, men det finns trots detta ett behov av att utveckla en global strategi för att bekämpa it-brottslighet.
Vi måste framför allt skydda barnen och utbilda och informera föräldrar och lärare om de nya potentiella farorna på webben. Det är de mål som EU måste klara att effektivt verka för och jag vill gratulera föredraganden till ett väl utfört arbete.
Trots sanktioner och den ganska höga skyddsnivå som erbjuds av medlemsstaternas lagstiftning om sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi, måste standarden för skyddet av barnen höjas ytterligare, inte minst på grund av den fortlöpande utvecklingen av nya tekniker, särskilt Internet, och pedofilers användning av nya former av sökandet efter kontakt med barn på Internet.
Det var av just detta skäl som jag valde att lägga fram ett förlag till ändring av betänkandet, där medlemsstaterna uttryckligen uppmanas att uppdatera sin lagstiftning om minderårigas användning av Internet, framför allt genom att införa brottet grooming (kontaktsökning med barn i brottsligt uppsåt via Internet), så som detta definieras i Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp från oktober 2007.
Eva-Britt Svensson: för GUE/NGL-gruppen. - Herr talman! Ett stort tack till Stavros Lambrinidis för att han har lyckats med att både respektera säkerheten på Internet och samtidigt skydda och respektera de ovärderliga grundläggande rättigheterna. Jag utgår ifrån att skyddet av våra grundläggande rättigheter i enlighet med det här betänkandet också kommer att få stöd när vi ska ta beslut om telekom-paketet. Det finns klara samband mellan detta betänkande och telekom-paketet. Jag hoppas att vi också då är överens om att de fri- och medborgerliga rättigheterna är viktiga att skydda.
Internet har, som flera av kollegerna har sagt, inneburit starkt ökade möjligheter för yttrandefrihet. Medborgare som normalt inte har tillgång till de stora mediernas debattsidor kan via Internet väcka opinion och driva frågor. Det är en ny arena för åsiktsutbyte som vi så väl behöver för politisk mobilisering. Den innebär ökade möjligheter för medborgarna att granska beslutsfattarna. Det viktiga är att medborgarna själva har möjligheten att granska lagstiftare och andra makthavare. Det har inneburit ökade kunskaper. Framför allt har vi också fått möjligheter till utbyte och kontakter människor emellan från olika kulturer och olika delar av världen.
När vi diskuterar den här frågan är det också viktigt att vi ser till att vi får en verklig yttrandefrihet, och garantier mot censur och kontroll av exempelvis åsikter, information och opinionsbildning. De grundläggande mänskliga rättigheterna, yttrandefrihet och personlig integritet, är viktiga demokratiska inslag och måste alltid både skyddas och respekteras. Internet är därför idag en viktig faktor i vårt demokratiska samhälle och ska så förbli.
Därför vill jag att vi röstar emot ändringsförslag fem om att ta bort följande text ”Garantera att det inte blir straffbelagt att uttrycka kontroversiella politiska åsikter via Internet”. Skulle detta ändringsförslag gå igenom så innebär det ett demokratiskt bakslag. Vem avgör vad som är kontroversiella politiska åsikter? Det är en demokratisk rättighet att få ge uttryck för olika politiska uppfattningar.
Internetanvändarnas rätt att varaktigt kunna radera personliga uppgifter som finns på webbplatser är också viktig. Självklart ska brottslighet på Internet motarbetas, liksom all kriminell verksamhet, men det ska också ske på ett rättssäkert sätt, i enlighet med straffrätten, som i andra fall av kriminalitet.
Brott på Internet som begås mot barn är särskilt allvarliga. Här följer vi Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Det finns andra grupper som också har drabbats. Jag tänker speciellt på kvinnor som fallit offer för sexslavhandel. Sexindustrin använder idag Internet och det sexualiserade våld som många kvinnor och barn råkar ut för. I detta sammanhang vill jag påminna mina kolleger om att de kan stödja en skriftlig förklaring som handlar om att sätta stopp för det här våldet, skriftlig förklaring nummer 94.
Jag vill avsluta med att också ta upp den fara som vi har sett när det gäller det så kallade kriget mot terrorismen. Det har ibland lett till att regeringar har gjort orimliga inskränkningar i yttrandefriheten och den personliga integriteten. Dessa inskränkningar har lett till en säkerhetsfara för medborgare. Olika länders säkerhetstjänster har handlat med personuppgifter som de fått fram via övervakning på Internet. Det har inneburit fara för människors liv när någon till exempel tvingats fly från sitt land på grund av politiskt förtryck. Jag uppmanar till stort stöd till betänkandet imorgon!
Hélène Goudin: för IND/DEM-gruppen. - Herr talman! Jag fascineras dagligen över det fantastiska redskap som Internet är, men Internet är, hur mycket än EU motsätter sig det, ett globalt nätverk av datorer, inte ett europeiskt. Att tro att dekret från Bryssel eller Strasbourg skulle kunna ändra på det är ganska otroligt och mycket världsfrånvänt. Man kan med fog hävda att EU är fel forum för att lösa den typ av problem som lyfts fram i betänkandet. Låt mig ta fram ett par exempel. I betänkandet jämställs rätten till Internet med rätten till skolgång. Det är ganska magstarkt när vi vet att rätten eller möjligheten till skolgång inte är en självklarhet i många EU-länder.
Skydd och främjande av enskildas rättigheter på nätet och den balans som bör finnas mellan integritet och säkerhet är oerhört viktig, men ska inte heller lösas på EU-nivå. Det är ett internationellt problem som i första hand ska behandlas internationellt.
En annan fråga som ligger mig varmt om hjärtat är fildelning. Här uppmanas vi att tillämpa gemensamma straffåtgärder till skydd av immateriella rättigheter. Jag anser bestämt att det är medlemsstaterna som ska avgöra vad ett brott är och vilka eventuella påföljder det kan få. Att som EU helt och hållet gå på musik- och filmindustrins linje är fullkomligt oacceptabelt. Inte minst med tanke på att man försöker kriminalisera en hel generation.
Avslutningsvis vill jag påstå att försöket att överhuvudtaget lagstifta på de här områdena är vanskligt eftersom tekniken är långt mycket snabbare än politiken.
Urszula Gacek: - (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för att han tagit in mitt förslag om att uppmuntra tillverkare av programvara att vidta ytterligare åtgärder för att spärra tillgången till webbplatser med pornografi och våldsinslag.
Detta är en särskilt angelägen fråga för föräldrar. Det är en realitet att våra barn ofta är mer datorkunniga än vi själva. Föräldrar kan vara vagt medvetna om att de kan aktivera filter i webbläsare men det kräver en smula kunskap om programvaran samt ett medvetet beslut om att aktivera systemet.
Om filtren som standard förinstallerades i läget ”på” är det troligt att många fler barn - inklusive de yngsta som alltmer använder Internet på egen hand - skulle skyddas mot att oavsiktligt hamna på webbplatser som är skadliga för dem. Jag vädjar till tillverkarna att hörsamma vårt förlag. De bör inte betrakta detta som ett påbud eller en inskränkning utan snarare som ett marknadsföringstillfälle. Om jag hade valmöjlighet mellan att köpa två jämförbara datorer och såg att en av dem var märkt som barnvänlig, som bekräftelse på att filtren förinstallerats, skulle jag som förälder välja den produkten. Med tiden kan föräldrar genom att göra sådana val se till att den blir branschstandard. Jag hoppas verkligen att vi kan uppnå detta i samarbete med branschen.
Alin Lucian Antochi: . - (RO) Internet har nu nått en ny fas och betraktas redan som ett viktigt verktyg i näringslivet och även som ett globalt forum för att framföra olika åsikter.
Denna utveckling har dock lett till vankelmodiga attityder. Å ena sidan fortsätter Internet att erbjuda fantastiska möjligheter och fungerar som katalysator för utveckling inom utbildning, kultur, ekonomi och sociala företeelser, å andra sidan uppfattas det som en plattform som kan användas för att befordra våld och som påverkar människors frihet och säkerhet.
På grund av sin globala natur har Internet också blivit en fara för privatlivet, eftersom medborgarnas Internetverksamheter ofta övervakas av regeringar, polismyndigheter, företag och även av kriminella och terrorister, vilket ibland även leder till identitetsstöld.
I detta läge måste den rättsliga skiljelinjen dras mellan att skydda medborgarnas säkerhet och grundläggande friheter på Internet och obegränsad övervakning av deras verksamheter av olika myndigheter så att lagstiftningen blir effektiv och inte överdriven i de åtgärder som vidtas för att bekämpa brott. Det är därför nödvändigt att fastställa globala normer för skydd av personuppgifter, säkerhet och yttrandefrihet genom kontinuerligt samarbete mellan Internetoperatörer och Internetanvändare.
Det är också viktigt, och här stöder jag helt föredraganden, att granska och fatställa gränser för det samtycke som begärs av användarna, oavsett om det kommer från regeringar eller privatföretag, när det gäller att ge upp en del av sin integritet i utbyte mot vissa Internettjänster eller behörigheter.
Herr talman! Sist men inte minst anser jag att medlemsstaterna måste anstränga sig för att få sina nationella lagstiftningar att stämma överens när det gäller skyddet av de grundläggande rättigheterna på Internet, eftersom detta är något som också kan bidra till utformandet av en gemensam strategi för kampen mot it-brottslighet eller terrorism.
Jag vill framföra mina gratulationer till Stavros Lambrinidis och hela gruppen som bidragit till utarbetandet av betänkandet.
Sophia in 't Veld: - (NL) Herr talman! Jag vill instämma i de beröm som redan har framförts till föredraganden, som har utarbetat ett fantastiskt bra betänkande. Jag vill helt kort ta upp ett par punkter.
För det första har vi under senare år sett att företagens och myndigheternas lagring av personuppgifter ökar explosionsartat. Myndigheterna utnyttjar företagsdatabaser men vi ser att olika nivåer av skydd tillämpas för den första och den tredje pelaren - vilket jag anser oerhört oroande.
Den andra punkten - och jag är glad över att mitt ändringförlag om detta har antagits - är att även brottslingarna utnyttjar Internet till sin fördel på alla tänkbara sätt. Identitetsstölderna ökar alarmerande och vi måste därför be Europeiska kommissionen att skapa en kontaktpunkt för stöld av detta slag - inte bara som ett medel för informationsutbyte utan också till nytta för de drabbade.
För det tredje behövs det verkligen globala standarder. Arbete pågår också för detta men sådana standarder måste utarbetas inom ramen för en öppen demokratisk process och inte bara av Europeiska kommissionens tjänstemän som förhandlar med tjänstemän från Förenta staterna.
Slutligen talar Europeiska kommissionen talar ofta vackra ord om frihet och medborgerliga rättigheter men jag har märkt att under ledning av kommissionsledamot Franco Frattini och också med hjälp av rådet har oräkneliga åtgärder vidtagits på senare år som gör det möjligt att spionera på medborgarna dygnet runt och att inskränka deras friheter. Det är på tiden att vi utvärderar vad som har skett och vilka konsekvenser det har medfört. Jag vill därför avsluta med ett förslag till kommissionen: Jag uppmanar den att införa en särskild kommissionsledamot för medborgerliga rättigheter och friheter under nästa mandatperiod.
Talmannen: - Jag gav Sophia in't Veld lite extra tid eftersom hon har 400 anhängare på Twitter. Jag har bara fått nio. Fyrahundrafemtio nu.
Jean-Paul Gauzès: - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag talar på vår kollega, Jacques Toubons vägnar.
Jag vill först tacka Nicolae Vlad Popa, som har gjort ett utmärkt arbete i att försöka nå fram till en kompromiss som är acceptabel för oss alla trots de extrema ståndpunkter i frågan som vissa ledamöter i Europaparlamentets socialdemokratiska grupp och i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har intagit.
I betänkandet väcks viktiga frågor om att hitta en balans mellan säkerhet och de grundläggande friheterna på Internet. Även om teknik för många är synonymt med framsteg och möjligheter är den inte utan risker. Det är till exempel viktigt att garantera yttrandefrihet och information om det nya mediet, samtidigt som vi ser till att respekt samtidigt visas för andra grundläggande friheter, så som skyddet av människors privatliv och personuppgifter och för immateriell äganderätt.
Föredraganden Stavros Lambrinidis, som har gjort ett utmärkt arbete, har därför beaktat de nya typerna av Internetbrottslighet och de faror som de innebär, särskilt för barnen. Tyvärr förblir betänkandet mer oklart och till och med farligt på andra punkter.
Syftet med de ändringförslag som lagts fram av Ruth Hieronymi, Manolis Mavrommatis och Jacques Toubon är att göra klart att angreppen mot grundläggande friheter inte bör stödjas i yttrande- och informationsfriheten namn.
Medlemsstaterna och Internetoperatörerna bör behålla ett visst manöverutrymme så att de kan hitta de bästa lösningarna för att se till att somligas rättigheter inte helt förhindrar andra att utöva sina rättigheter. Lagar måste tillämpas på Internet så som överallt annars. Internet kan inte vara ett virtuellt utrymme där en handling som utgör ett brott i den verkliga världen anses vara tillåtlig och till och med skyddas helt enkelt till följd av teknikens effekter och det sätt på vilken tekniken används. Demokratiska samhällens rättsstatsprincip står på spel.
Manuel Medina Ortega: - (ES) Herr talman! Jag vill gratulera min kollega och vän Stavros Lambrinidis till det betänkande han har utarbetat och dessutom till den helt balanserade muntliga förklaringen till vad han försöker uträtta genom betänkandet.
Jag har tagit med en bok: fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. Denna bok godkändes av 90 procent av de spanska väljarna och av en majoritet av de nationella parlamenten i de länder som vi parlamentsledamöter tillhör.
Den trädde inte i kraft på grund av vissa vårigheter av politisk art, men texten är viktig eftersom den inbegriper Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna - och personligen ser jag det som ett uppdrag från mina väljare. Enligt min mening innehåller stadgan de principer som Stavros Lambrinidis beskriver i sitt betänkande.
För det första är Internet ett område av frihet, modernitet och lika möjligheter, där människor kommunicerar med varandra, blandas med och ger varandra information, utbyter idéer och delar med sig av kunskap. Denna rätt erkänns i artikel II-71 i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa.
För det andra borde Internet skydda friheten och utvecklingen av informationssamhället på ett sätt som är förenligt med respekten för immateriella rättigheter och skyddet av användarnas privatliv. De immateriella rättigheterna och även användarnas rätt till integritetsskydd erkänns i artikel II-77 i utkastet till europeisk konstitution.
För det tredje behöver vi söka efter en lämplig balans mellan skyddet av rättigheter, främjandet av det erbjudna innehållet och den lagliga marknaden för digitalt innehåll på Internet samt en utveckling som är öppen för de nya bolagsformer som uppkommer på nätet. Vi måste också ta itu med skyddet av personuppgifter, som också erkänns i artikel II-68 i utkastet till konstitution.
Jag anser således att Lambrinidisbetänkandet täcker dessa angelägenheter. Uppenbart går det inte in i detaljer om villkor, krav, konsekvenser och sanktioner som uppkommer från missbruk av Internet, men jag anser att det skulle vara passande för ett lagstiftningsdokument, och för närvarande är det inte det som vi debatterar.
Claire Gibault: - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som konstnär blir jag beklämd. Jag är mycket chockad över bristen på intresse för kultursektorn i Stavros Lambrinidis betänkande.
Jag vill framhålla att vi alltid bör skydda den enskildes rättigheter som helhet, i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och att vi bör garantera rättigheterna och friheterna för alla berörda parter. Informationssamhället håller på att bli en allt viktigare ekonomisk sektor, men även en viktig källa till innovation och kreativitet som underbygger moderna tiders ekonomi.
Detta innebär bland annat att allas tillgång till en mångsidig kultur och till utbildning måste garanteras inom ramen för respekten av gemenskapsrätten och att värdet av upphovsrättinnehavares och utövares kreativa arbete, även i den digitala ekonomin, vederbörligen måste erkännas. Ett sådant erkännande innebär dock att de ska få ersättning för alla sätt på vilka deras kreativa bidrag används så att de kan försörja sig på sitt yrke och ha full frihet att ägna sig helt åt det.
I detta sammanhang bör immateriella rättigheter inte ses som ett hinder utan i stället som en drivkraft för kreativa verksamheter, särskilt i samband med utvecklingen av nya online-tjänster.
Jag anser dock att även på Internet måste rasistiska, hatfyllda eller revisionistiska uttalanden beivras. Yttrandefriheten måste utövas ansvarsfullt. Den rätta balansen måste hittas mellan friheten att få tillträde till Internet, respekten för privatlivet och skyddet av immateriell äganderätt. Mina damer och herrar! Jag uppmanar er därför att stödja mina ändringförslag 2 till 6.
Marie Panayotopoulos-Cassiotou: - (EL) Herr talman! Det har nästan blivit en vana för oss att granska ett betänkande om Internet vid varje plenarsammanträde. Det är bra, eftersom det ger medlemsstaterna och Europeiska unionen möjlighet att till sist verkligen ta itu med dessa aktuella frågor om användningen av Internet. Jag gratulerar min ärade vän Stavros Lambrinidis till att han gick med på att ta med ledamöternas ändringförslag i sitt mycket omfattande betänkande, vilket därmed tillfördes flera nya aspekter om det ämne som är under debatt.
Förra gången granskade parlamentet frågor i samband med videospel på Internet och farorna för minderåriga samt EU:s finansieringsmekanism för ett säkert Internet för minderåriga. Dagens debatt övertygar mig mer och mer om att allting i slutänden kondenseras till en fråga om den rättsliga uppläggningen.
Det är därför som jag anser att det enda vi bör efterlysa är en undersökning på rättslig nivå av flera frågor som uppkommer av användningen av Internet. Betänkandet är därför till nytta som en katalog som behöver granskas i grunden av juridiska experter, som sedan ska genomföra det forskningsarbete som kommer att ge de olika intressenter som nämns i betänkandet verktygen att utarbeta lagförslag som garanterar rättsstatsprincipen i fråga om en demokratisk användning av Internet. Naturligtvis kan vi inte tala om demokrati när inte varje medborgare har rätt att oberoende av sin ekonomiska ställning använda Internet. Så är inte fallet i dag men vi hoppas att det en dag kommer att bli det.
Katrin Saks: - (ET) Mina damer och herrar! Kan ni föreställa er livet utan Internet? Det kan till exempel inte jag längre. Jag kommer från Estland, som är världsledande på Internettillgång. Det är förmodligen därför vi också har större erfarenhet av farorna på Internet, alltifrån det it-angrepp som riktades mot vårt land för två år sedan till att våra barn enligt internationell forskning har fallit offer för it-förföljelse i högre utsträckning än barnen i många andra länder.
Genom flera av de betänkanden som har antagits på senare år har Europaparlamentet försökt att svara på frågan: Vad är Internet? En mer relevant fråga i dag är om Internetvärlden är ett separat område, som om det vore en virtuell värld som inte ingår i det verkliga livet, eller om det är en del av den offentliga sfären. Detta diskuteras också av Stavros Lambrinidis i hans betänkande, där han konstaterar att vår huvuduppgift är att hitta en lämplig balans mellan personlig integritet och säkerhet.
Yttrandefriheten åberopas genast så fort begränsningar av Internetfriheten nämns - yttrandefriheten är rätten att sprida idéer, åsikter, övertygelser och annan information, men det innebär också ansvar. Jag vill tacka föredraganden och hoppas att vi alla kommer att ha styrkan att hitta svaret på frågan: Vad är Internet? Kan det regleras, och i så fall, hur ska det ske? Eftersom Internet är ett av de tydligaste tecknen på globalisering måste vårt förhållningssätt till ämnet också vara internationellt.
Filiz Hakaeva Hyusmenova: - (BG) Mina damer och herrar! Innehållet i betänkandet lever helt upp till sin titel. Det täcker rättigheterna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och FN:s konvention om barnets rättigheter och syftar till att skydda barn mot brott. Jag gratulerar föredraganden!
Internet är en värld där förhållanden dyker upp som inte uttryckligen definieras som kränkningar av rättigheter och friheter eller som brott mot dessa. Möjligheter att yttra sig, hitta information och sociala kontakter ersätts ofta av det rakt motsatta. Internet är en fertil grogrund för att kringgå bestämmelser och har inga inskränkningar av yttrandefriheten.
Under omständigheter som erbjuder anonymitet och utan några kontroller är resultatet av detta ett förnekande av ansvar när det gäller att välja och använda språkliga uttryck. Dessa genomsyras ofta av slang, cynism och även av grovt språk. De frambringar ett språk fyllt av misstroende och hat, som övergår till dagligt bruk, blir en förebild och imiteras och formar en viss attityd.
Sådant språk bidrar inte till ett barns sociala, andliga och moraliska välfärd och leder inte till kultur och värderingar. Det är därför jag riktar min uppmärksamhet mot behovet av en separat analys av det språk som används på Internet och om det påverkar barnets personliga utveckling.
Csaba Sógor: - (EN) Herr talman! Jag är en av de personer som skulle vilja värna om Internets fortsatta frihet. Skaparna av Internet hade stor tilltro till mänsklighetens grundläggande godhet och jag tenderar att dela den tilltron. Tyvärr möts vi ofta när det gäller Internet, precis som i alla mänskliga samhällen, av det sorgliga faktum att regleringar krävs för att se till att de som inte kan skydda sig själva ändå skyddas. Individens säkerhet är en grundläggande rättighet, precis som yttrandefriheten och rätten att uttrycka sig.
Styggelser som barnpornografi och pedofili, liksom Internetbedrägerier, måste stoppas. Vi kan inte tolerera Internetrövare av något slag, och medan vi diskuterar detta ämne som är av stort intresse vill jag uppmärksamma er på ett mycket mindre diskuterat faktum: Internet är också fullt av webbplatser som uppmuntrar till hat, våld och intolerans mot minoriteter av alla slag, bland annat etniska minoriteter. Det är en aspekt av Internet som behöver vår uppmärksamhet. Vi måste se till att minoriteterna också känner sig skyddade. Det är oacceptabelt att många extremistgrupper använder Internet för att väcka hat och främlingsfientlighet.
Ewa Tomaszewska: - (PL) Herr talman! Jag vill uppmärksamma er på flera problem i samband med Internet.
För det första vill jag ta upp skyddet av personuppgifter och skyddet av konfidentialiteten i samband med e-röstning, som gör det möjligt för personer med funktionshinder att utöva sina medborgerliga rättigheter. För det andra vill jag nämna skyddet av immateriella rättigheter i samband med konstnärligt material som lätt kan överföras via Internet. En annan fråga gäller skyddet av barn mot skadligt innehåll, exempelvis våldsskildringar och pornografi, genom lämpliga filter och utbildning av föräldrar. Den fjärde frågan är problemet med skydd av barnen mot pedofiler och kidnappare, och även möjligheten att spåra upp brottslingar med hjälp av de spår som de lämnat på Internet, t.ex. pedofilens adress, eller inspelningar av brott gjorda med hjälp av mobiltelefoner och sedan upplagda på Internet. Om de uttalanden som gjordes på Internet av en ung man i Tyskland inte hade nonchalerats hade hans offer fortfarande varit vid liv: nämligen de elever och lärare han sköt. Nästa fråga, som faktiskt är den viktigaste, gäller respekten för yttrandefriheten, och här ska lagen respekteras precis som inom alla andra områden. En del av dessa problem kräver nya tekniska lösningar. Jag gratulerar föredragande.
Ján Figeľ: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla talare för deras engagerade och intressanta bidrag. Jag vill bara lägga till två punkter om vad jag sa inledningsvis. Vi delar till exempel våra omsorger om de immateriella rättigheterna och det balanserade förhållningssätt som behövs här. Det här är viktigt för informationssamhällets generella framväxt eller utveckling. Skyddet för dessa immateriella rättigheter måste som sig bör avvägas mot de grundläggande friheter och rättigheter som räknas upp i betänkandet, bland annat rätten till privatliv, skyddet av personuppgifter och rätten att delta i informationssamhället.
Många av er nämnde barnen - de minderåriga - skyddandet av dem som förmodligen mest möter dessa hot, och de sitter vid datorn dagligen. Här vill jag inte bara rekommendera utan starkt uppmana parterna, medlemsstaterna och institutionerna att samarbeta om programmet för ett säkrare Internet 2009-2013. Det finns en ganska ansenlig budget för detta. Åtgärder har redan vidtagits i fråga om otillbörligt eller olagligt innehåll men också mot skadligt beteende som grooming och mobbning, så som har nämnts.
Det finna många frågor men jag vill förespråka genomförandet av allvarligt menade politiska åtgärder för nationella och internationella åtaganden. Vi har ett direktiv om privatlivet och elektronisk kommunikation, en rad konkreta åtgärder och handlingsplaner, ett europeiskt program för skydd av viktig infrastruktur. Det är därför som jag sa att vi inte behöver mer lagstiftning utan snarare ett tillbörligt och lämpligt genomförande och sedan naturligtvis vidareutveckling och förbättringar. Någon nämnde med rätta telekom-paketet. Gårdagens trepartssamtal ger stort hopp om en slutlig överenskommelse.
Jag vill avsluta med att säga att detta år utsetts till Europeiska året för kreativitet och innovation vars paroll är: tänk, skapa, förnya. Vi kan kanske alltså inte tänka oss världen utan Internet men det är viktigt att tänka och skapa och förnya för att göra Internet säkrare och närmare människor och mänskligt ansvar.
Stavros Lambrinidis: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionen. För att göra tolkarnas liv lättare - eftersom jag talar utan manus - framför jag det undantagsvis på engelska.
Jag respekterar känslorna hos dem som är oroade över skyddet av de immateriella rättigheterna. Men jag har intrycket av att de utkämpar en strid om fel betänkande. Mitt betänkande är inte ett en-fråge-betänkade. Det är ett betänkande som i generella ordalag handlar om skyddet av de grundläggande rättigheterna och säkerheten på Internet, och det är just därför som det fått enhälligt stöd.
I den mån det hänvisas till immateriella rättigheter, skulle man efter att ha lyssnat till anförandena, kunna tro att dessa ignoreras i betänkandet. Låt mig särskilt läsa upp hur balanserade vi har försökt att vara i betänkandet. I punkt 1 k uppmanar vi rådet att ”Gå vidare med antagandet av direktivet om straffrättsliga åtgärder till skydd av immateriella rättigheter - efter en bedömning som görs i ljuset av samtida innovationsforskning och som avser den nödvändiga och proportionerliga”. Detta är vad som sägs i betänkandet.
Ändringsförslagen är emellertid allt annat än balanserade. Ändringsförslag om att det som efterlyses i betänkandet - vilket är förbud mot systematisk övervakning av alla användare, oavsett om de är misstänkta eller inte och oavsett om de är skyldiga eller inte, bör utgå för att skydda någon säkerhetsrätt - är allt annat än balanserat. De uppmanar oss att helt överge grundläggande rättigheter för att skydda någonting annat.
För det andra invänder jag mig mot ändringsförslag om att stryka eller vattna ur en mycket exakt och specifik hänvisning i betänkandet - att det inte ska vara straffbelagt att uttrycka kontroversiella politiska åsikter - och jag är glad att höra att många andra i den här lokalen gör detsamma.
Rätten att uttrycka politiska åsikter måste skyddas, särskilt om de är kontroversiella. Om alla i lokalen var överens med varandra skulle vi inte behöva lagstiftningen om yttrandefrihet. Det är för de tillfällen när vi inte är det - och särskilt för att skydda uttryckandet av åsikter som kan göra folk som mig eller andra särskilt upprörda - som vi har dessa lagar. Denna hänvisning i betänkandet handlar inte om ”kriminella” uttalanden. Det talas uttryckligen om ”kontroversiella politiska åsikter”. Jag uppmanar därför alla att stödja denna särskilda punkt i betänkandet och att stödja betänkandet i allmänhet.
Jag är djupt tacksam mot alla - även mot dem som inte är överens med mig - som har varit här i kväll. Jag vet att det inte är lätt. Tack för ert stöd under alla dessa månader som ledde fram till detta betänkande. Jag er fram emot att arbeta med er på era betänkanden i framtiden och visa er liknande förståelse och stöd.
Talmannen: - Tack kolleger! Tack Manolis Mavrommatis för ert yttrande och ett särkilt tack till föredraganden Stavros Lambrinidis för hans framgång och för ett viktigt och intressant betänkande.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen äger rum på torsdag den 26 mars 2009.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Neena Gill : skriftlig. - (EN) Jag gratulerar föredraganden till detta betänkande. Jag anser att Internet har förbättrat européernas liv på oräkneliga sätt. Det har ökat vår förmåga att få tillgång till kunskap, bidragit till vår förståelse av världen runt omkring oss och förstärkt våra sociala relationer till andra människor.
Men väljare säger mig att de också är oroade över farorna på Internet. Vi har tillgång till fantastisk teknik men just den frihet den ger oss har också gett kriminella möjlighet att missbruka tekniken. Detta betänkande, vars fokus ligger på de grundläggande rättigheterna, kommer att föra långt när det gäller att göra Internet säkrare. Vi talade under förra sammanträdesperioden om behovet av att ta itu med barnpornografi. Genom att balansera frihet och säkerhet, kommer de förslag om vi har röstat om i dag att bilda ytterligare ett viktigt verktyg i kampen mot detta hot.
I betänkandet tas även upp farhågor om e-analfabetism. Vi kan inte utvecklas tillsammans som ett samhälle om vi genom att främja nya friheter för somliga begränsar rättigheterna för dem som är mindre vana vid Internet. Vi har gladeligen tagit till oss de djupgående förändringar som Internet har medfört. För att komma ännu längre framåt bör vi förskjuta vårt intresse till att lika villigt hantera de negativa sidorna av denna revolution.
Daciana Octavia Sârbu : Det är välkänt att Internet blir allt svårare att kontrollera, men att skydda den grundläggande rätten till privatliv på Internet och se till att Internet blir säkrare måste ingå bland prioriteringarna för medlemsstaternas regeringar.
Internetanvändningen erbjuder oräkneliga fördelar, men vi får inte glömma risken för missbruk som en del Internetanvändare är utsatta för.
För att begränsa detta missbruk är det därför vår plikt att fastställa standarder för uppgiftsskydd, säkerhet och yttrandefrihet på både europeisk och medlemsstatlig nivå.
Å andra sidan måste skyndsamma åtgärder vidtas för att bekämpa it-brottslighet och i fråga om detta ämne vill jag framhålla vikten av att utforma en global strategi.
Jag insisterar på att när det gäller kampen mot it-brottslighet måste det finnas aktiv samverkan mellan polismyndigheter, Internetleverantörer, användare och andra berörda aktörer.
Avslutningsvis vill jag säga att rätten till utbildning och Internettillgång, samt säkerheten och skyddet av rättigheterna för dem som använder Internettjänster måste garanteras.
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet onsdagen den 26 mars 2008.
| sv |
4. Integrerat handlingsprogram inom utbildning och livslångt lärande (omröstning)
| sv |
Meddelande om rådets gemensamma ståndpunkter: se protokollet
| sv |
Rådets årsrapport om de mänskliga rättigheterna (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om Europaparlamentets årsrapport om de mänskliga rättigheterna.
Paula Lehtomäki: rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Det är ett nöje för mig att i dag lägga fram Europeiska unionens årsrapport om de mänskliga rättigheterna för er. Den första rapporten om de mänskliga rättigheterna offentliggjordes 1999 när Finland precis som denna gång var delaktigt i att utarbeta rapporten i sin roll som ordförandeland för Europeiska unionen. Syftet med rapporten har inte ändrats sedan dess. Den handlar fortfarande på ett unikt sätt om Europeiska unionens politik för de mänskliga rättigheterna och det som har uppnåtts på området. Den rapport som nu har avslutats gäller EU:s åtgärder och politik som genomförts under perioden 1 juli 2005 - 30 juni 2006 och som syftar till att främja en allmän respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
Rapporten följer på sju tidigare årsrapporter som offentliggjorts mellan 1999 och 2005 i enlighet med den förklaring som Europeiska rådet antog 1998. Rapporten gavs ut i anslutning till den femtionde årsdagen av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, och Europeiska unionen uppmanades att skynda på sitt arbete på området. I rapporten ombads EU också att upprätta en årsrapport om de mänskliga rättigheterna.
Rapporten innehåller en översikt av EU-institutionernas arbete för att främja de mänskliga rättigheterna och demokratin. EU:s utrikespolitik och interna förhållanden granskas också. Rapporten innehåller även ett separat avsnitt om granskning av Europaparlamentets åtgärder för att främja de mänskliga rättigheterna och demokratin. Det är positivt att Europaparlamentet tar upp frågor om de mänskliga rättigheterna och ser till att de får den uppmärksamhet de förtjänar även inom unionens övriga institutioner.
I rapporten betonas de speciella prioriteringarna i EU:s politik för de mänskliga rättigheterna, exempelvis när det gäller att införa dessa rättigheter. I praktiken har införandet inneburit ökad interaktion mellan experter inom de mänskliga rättigheterna och nationella tankesmedjor, och aspekter av de mänskliga rättigheterna har presenterats inom flera av EU:s verksamhetsområden, exempelvis krishantering och vapenexport. Europeiska unionen har utvecklat sätt att hantera särskilda problem i anslutning till väpnade konflikter, exempelvis säkerhet, kvinnor och barn. Generalsekreterarens/den höge representantens personliga företrädare har deltagit aktivt i införandet av de mänskliga rättigheterna i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och bidragit till att höja medvetenheten om EU:s riktlinjer om de mänskliga rättigheterna.
Europeiska unionen har antagit särskilda riktlinjer om vissa frågor och har därmed fastställt prioriteringarna för sin politik när det gäller de mänskliga rättigheterna. Unionen är under alla förhållanden emot dödsstraff och har betonat enskilda fall där minimistandard inom internationell lag inte har uppfyllts. Under den period rapporten omfattar uppmärksammade unionen särskilt länder där politiken för dödsstraff har förändrats.
Europeiska unionen har uppmuntrat olika länder att gå med i den internationella konventionen mot tortyr och på så sätt stärka åtgärder som syftar till att tortyr ska avskaffas.
Unionen har dessutom angivit vissa prioriterade länder där man föreslår att situationen för de mänskliga rättigheterna ska förbättras genom att man på olika sätt försöker minska lidandet för barn som är inblandade i väpnade konflikter. Det har varit viktigt att betona frågan i multilaterala internationella forum och se till att EU är bättre rustat för att hantera den i samband med åtgärder inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
I fråga om EU:s riktlinjer för försvarare av de mänskliga rättigheterna har unionen inlett övergripande kampanjer om yttrandefrihet och kvinnors mänskliga rättigheter. Eftersom försvararna av de mänskliga rättigheterna mycket ofta själva angrips är deras rättigheter fortfarande en av EU:s prioriteringar.
Rådet uppskattar Europaparlamentets centrala roll i våra gemensamma ansträngningar för att försvara och främja införandet av de mänskliga rättigheterna. Sacharovpriset som varje år delas ut till någon som arbetar för tankefrihet har en nyckelroll här. Under åren har parlamentet uttryckt sin erkänsla för sådant som stora personligheter har uppnått, exempelvis Nelson Mandela och Kofi Annan. Vi välkomnar att årets Sacharovpris har gått till den vitryske oppositionsledaren Aljaksandr Milinkevitj. Sannolikt uppmuntrar detta internationella erkännande Milinkevitj och andra att fortsätta sitt viktiga arbete för att stärka de demokratiska krafterna i Vitryssland.
Under den period som granskas i rapporten, dvs. mellan sommaren 2005 och sommaren 2006, genomfördes en stor förändring av FN:s struktur. Förhandlingarna om att inrätta FN:s råd för de mänskliga rättigheterna och även det första sammanträdet i det nya rådet innebar en viktig ram för EU:s åtgärder inom politiken för de multilaterala mänskliga rättigheterna. EU:s mål var hela tiden att inrätta ett råd som skulle ge de mänskliga rättigheterna samma status som i FN:s stadga. Även om alla de punkter som vi förespråkade inte kom med i den slutliga text som antogs i mars 2006 anser unionen ändå att inrättandet av FN:s råd för de mänskliga rättigheterna blir avgörande för att stärka FN:s system för de mänskliga rättigheterna. Det innebär också ett stort steg framåt för FN:s reformprocess som sådan.
Främjandet av de mänskliga rättigheterna, demokratin och framstegen med rättsstaten är oerhört viktigt i kampen mot terrorism och olika extremistiska rörelser. I flera uttalanden från FN och andra forum har EU upprepat sin uppfattning att respekt för de mänskliga rättigheterna är grundläggande i arbetet med att bekämpa terrorismen. Ordförandeskapet har vid flera tillfällen betonat att effektiva åtgärder mot terrorism och skydd av de mänskliga rättigheterna kompletterar varandra och stöder varandra ömsesidigt.
Den politiska dialogen är onekligen ett mycket viktigt verktyg för att främja de mänskliga rättigheterna. Införandet av de mänskliga rättigheterna har innefattat ett försök att garantera att de mänskliga rättigheterna kommer att hanteras konsekvent i kontakterna mellan EU och tredjeländer på olika nivåer. Detta gäller även de länder som EU har en särskild dialog med om de mänskliga rättigheterna, exempelvis Kina och Ryssland. I årets rapport om de mänskliga rättigheterna betonas för första gången EU:s åtagande att förbättra dialogen mellan olika kulturer, både inom unionen och med tredjeländer.
Offren för överträdelserna av de mänskliga rättigheterna och försvararna av de mänskliga rättigheterna över hela världen förväntar sig mycket från Europeiska unionen, och det finns det skäl till. I sin egenskap av gemenskap som bygger på värderingar kan Europeiska unionen förväntas arbeta för att främja de mänskliga rättigheterna och demokratin med tydliga mål i sikte. Rapporten kommer att hjälpa oss att bedöma hur väl unionen har lyckats bemöta den utmaningen.
Benita Ferrero-Waldner: Herr talman! Jag välkomnar verkligen offentliggörandet av årsrapporten för 2006 om de mänskliga rättigheterna. Det här är första gången som denna rapport verkligen har varit en gemensam ansträngning. Vi har kämpat för detta. Under förra årets debatt vid ett plenarsammanträde sa jag att det skulle glädja mig mycket om vi kunde utarbeta rapporten tillsammans. Jag skulle ha velat stå för ett av förorden. Det verkade olyckligtvis vara för sent för det, men jag anser att kommissionen borde ha fått en mer framträdande roll.
Nu verkar det vara ett vedertaget förfarande att alltid ha ett särskilt sammanträde om mänskliga rättigheter och demokrati före jul. Det är en bra tradition, en nobel tradition, att titta på vad som har genomförts och på ny utveckling.
Den årliga rapporten är det här året återigen en värdefull redogörelse för våra gemensamma åtgärder för att främja och skydda mänskliga rättigheter över hela världen, och en reflektion av det positiva sätt som Europeiska unionen har enats på för att utarbeta den.
Denna debatt ger mig tillfälle att snabbt belysa en del av verksamheten under 2006.
Först och främst, den höga prioriteringen av integrationen av de mänskliga rättigheterna i EU:s utrikespolitik 2006, tack vare det österrikiska och det finska ordförandeskapet. Det är verkligen glädjande att se att alla aktörer inom EU blir alltmer delaktiga i denna mycket viktiga aspekt av vår politik. Men vi får inte glömma att integrationen av mänskliga rättigheter i all politik inte är ett mål i sig, utan ett sätt att nå överordnade mål. För Europeiska unionen utgör dessa mål en tydlig grund i fördraget, enligt vilket vi ska utveckla och stärka demokratin, rättsstatsprincipen, respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på utrikespolitikens olika områden. I detta sammanhang är det särskilt glädjande att frågor som rör mänskliga rättigheter och demokrati har införlivats i de rättsliga texterna för alla de nya finansieringsinstrumenten inom ramen för budgetramen 2007-2013.
För det andra är integration en evig process, och vi måste fortlöpande kunna upprätthålla våra ansträngningar och presentera nya instrument. Det gläder mig att kunna meddela er i detta sammanhang att kommissionen i juni förra året reviderade de mandat som cheferna för kommissionens delegationer innehar, som en uppföljning av Agnolettobetänkandet. Dessa mandat innehåller nu ett specifikt omnämnande av frågor som rör mänskliga rättigheter och demokrati, och följaktligen har rapportering och agerande i detta avseende fått en högre prioritering.
På samma sätt har det skapats nya forum för dialog och utbyten av åsikter med tredjeländer när det gäller klausulerna om de mänskliga rättigheterna i våra avtal. Antalet möjligheter att diskutera främjandet av och respekten för de mänskliga rättigheterna har ökat, från Argentina och Bangladesh till Indien, Jordanien, Marocko, Turkmenistan och Vietnam. Detta är utöver de institutionaliserade samråden och dialogerna om mänskliga rättigheter och de olika politiska dialogerna där frågor om mänskliga rättigheter tas upp regelbundet.
Sist men inte minst fortsätter kommissionen att inkludera klausulen om grundläggande rättigheter i fråga om mänskliga rättigheter och demokrati i förhandlingarna om de nya bilaterala avtalen om partnerskap och samarbete. Så är exempelvis fallet när det gäller avtalet med sex Asean-stater. Man förbereder sig också för att förhandla fram ett avtal med Kina, och kommissionen fortsätter att engagera sig starkt för införlivandet av denna klausul i enlighet med våra standardmetoder.
För det tredje måste vi, samtidigt som vi integrerar frågor om mänskliga rättigheter i all vår politik, också fokusera på vissa specifika aspekter av politiken för mänskliga rättigheter. Dessa har exemplifierats genom två meddelanden från kommissionen: ett heter ”En färdplan för jämställdhet” och det andra ”Mot en EU-strategi för barnets rättigheter”.
År 2006 har också karakteriserats av de avgörande förändringar som ägt rum inom Förenta nationernas mekanismer för mänskliga rättigheter, med det nya Rådet för mänskliga rättigheter som redan nämnts. Trots att det från början fanns stor anledning till optimism, exempelvis efter det aktiva deltagandet av icke-statliga organisationer i debatter och viljan att undvika de misstag som dess föregångare, kommissionen för de mänskliga rättigheterna gjort, ger helhetsintrycket i slutet av året anledning till oro, inte minst på grund av de nedslående tecknen på politisering av detta nya forum. Vi, Europeiska unionen, måste förnya våra ansträngningar och samarbeta närmare med ett flertal aktörer i Genève för att övertyga dem om att världssamfundet behöver ett effektivt råd för mänskliga rättigheter. Vi har fortfarande möjlighet att få detta nya organ att fungera och visa resultat. Vi måste verkligen fortsätta att hoppas på att det särskilda sammanträdet om Darfur i dag kommer att ge några positiva resultat.
Jag vill avsluta med att återigen uttrycka min personliga tillfredsställelse och kommissionens tillfredsställelse över den omröstning som ägde rum tidigare i dag om förslaget till en förordning om inrättande av det nya europeiska finansieringsinstrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i världen. Detta instrument kommer att göra det lättare för kommissionen att fastställa prioriteringar vid genomförande av målen i förordningen och att hålla fast vid förordningens räckvidd.
Men vi vet bara alltför väl att åtgärder för främjande av mänskliga rättigheter och demokrati förtjänar att vara så världsomfattande, talrika, sektorsövergripande och allmänt övergripande som möjligt. Vi måste också ta hänsyn till att antalet förmånstagare har ökat. Men den förbättrade komplementariteten med de olika verktygen, som sträcker sig från politisk dialog och diplomatiska utspel till olika instrument för ekonomiskt och tekniskt samarbete, som omfattar både geografiska och tematiska program, är mycket välkommen.
Avslutningsvis ser vi fram emot att utveckla mer integrerade strategier till förmån för mänskliga rättigheter och demokrati inom ramen för det nya instrumentet. Det förs fortfarande viss debatt om mänskliga rättigheter och demokrati som om de vore två olika frågor. Vi anser dock att mänskliga rättigheter är grundläggande för demokrati och att demokratin är nödvändig för utveckling och skydd av mänskliga rättigheter. Därför bör vi inte skapa konstlade gränslinjer. Vi anser i alla fall att detta är en bra grund för fortsatt arbete under det kommande året.
Gerardo Galeote: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Herr talman! Paula Lehtomäki har ifrågasatt Sacharovpriset, och jag vill därför säga vill säga till henne att Kvinnor i vitt består av försvarslösa kvinnor, fruar, mödrar och döttrar till kubanska politiska dissidenter som verkligen anstränger sig för att ta sig från många olika kubanska städer och träffas fridfullt och tyst på söndagar och gå tillsammans genom Havannas gator klädda i vitt. Det gjorde de i söndags och utsattes för trakasserier, hot och förolämpningar från människor som ansåg det lämpligt att fira de mänskliga rättigheternas dag på detta sätt. Det är för mig absurt att tvingas påpeka att dessa kvinnor inte är farliga kontrarevolutionära terrorister som finansieras av CIA utan endast kvinnor som inte är beredda att acceptera orättvisor eller att deras mest grundläggande rättigheter som människor trampas ned.
Det är därför också löjligt att den kubanska regimen fortfarande inte tillåter några av företrädarna att lämna landet för att ta emot Sacharovpriset som Europaparlamentet tilldelade dem förra året.
Vi vet inte vad som har hänt med de ansträngningar som vårt parlaments ordförande lovade att göra för ett år sedan, men om han har gjort något så är resultaten uppenbara.
Jag är därför glad över Hélène Flautres och Elmar Broks initiativ att sända en delegation till ön. Personligen skulle jag inte ha något emot att delegationen också passar på att under resan tala med landets myndigheter och på så sätt bedöma det förändrade politiska klimatet.
Jag vill emellertid uppmana Europaparlamentets enheter att omedelbart inleda de formella förfarandena för att skaffa relevanta inresetillstånd. Jag vill också be kommissionen och rådet att använda alla påtryckningar de kan för att se till att dessa tillstånd beviljas.
Om svaret är positivt, vilket jag hoppas, kan vi uttrycka en liten men effektiv solidaritet. Om det däremot är negativt skulle det vara ett uttryck för den nuvarande kubanska regeringens inställning, vilket EU:s institutioner mycket noga bör notera.
Elena Valenciano Martínez-Orozco: för PSE-gruppen. - (ES) Herr talman! För socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill jag tacka rådet för att man för andra året i rad har kommit hit för att lägga fram sin årsrapport om de mänskliga rättigheterna vid det här decembermötet, som Europaparlamentet faktiskt har tillägnat just dessa rättigheter.
Jag välkomnar självfallet det arbete som rådet har utfört i denna åttonde rapport, och jag vill särskilt gratulera till avsnittet om Europaparlamentets åtgärder. Det förefaller som om de börjar lyssna på oss.
Jag instämmer också i rådets uppfattning om att det är viktigt att gemenskapen agerar konsekvent. Denna princip gäller på alla områden, men är särskilt viktig när det gäller de mänskliga rättigheterna.
Europeiska unionen ska inte bara vara konsekvent utan exemplarisk när det gäller att uppfylla sina internationella åtaganden. Det är vår moraliska skyldighet att fortsätta att försvara våra värderingar och placera de mänskliga rättigheterna, rättsstaten och internationell lag i centrum av våra åtgärder, särskilt när någon av dessa principer ifrågasätts, ibland till och med av demokratiska regeringar.
Vi måste klargöra att överträdelser av de mänskliga rättigheterna inte kan tillåtas på Europeiska unionens territorium och bestämt arbeta för att bemöta den försämring som har ägt rum när det gäller instrument som ger skydd och garantier.
Jag vill här se större engagemang från rådet, och jag vill ta detta tillfälle i akt för att korrigera rapportens hänvisning till det tillfälliga utskottet för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar, eftersom rådet har blandat ihop Europarådets undersökning med den som vi genomför här i parlamentet.
Det finns en ännu större koppling mellan de mänskliga rättigheterna i unionens yttre politik och dess inre politik, och ett exempel på detta är det ökade sambandet mellan säkerhet, utvecklingsbistånd och mänskliga rättigheter.
Europeiska unionen måste acceptera sitt ansvar som global aktör och därför inta en bestämd hållning och agera samfällt på världsscenen.
Större synlighet och mer beslutsamma åtgärder från Europeiska unionens sida när det gäller långvariga konflikter, exempelvis Palestinakonflikten eller krisen i Darfur, kommer definitivt att vara ett sätt för EU att bidra till de mänskliga rättigheterna som vi alla försvarar i dag.
Elizabeth Lynne: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vara tacksam om ni ville lägga min talartid till den tid jag tilldelades tidigare så att ALDE-gruppen har två minuter. Jag vill be om ursäkt för Marco Cappatos frånvaro. Hans frånvaro beror på en krissituation av personlig art, och därför talar jag på gruppens vägnar.
Jag vill tacka rådet och kommissionen för deras hårda arbete, och det gläder mig att vi inte längre bara har en förteckning över länder där brott mot mänskliga rättigheter sker. Det gläder mig också att det den här gången finns ett avsnitt som är bestämt för Europaparlamentet. Jag ser det dock som ett problem att man säger oss att vi inte får uppmärksamma brott inom EU när vi talar om mänskliga rättigheter i underutskottet. Jag vet att detta område täcks av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, men vi måste finna ett sätt att sammanföra det som görs i det utskottet med det som görs i underutskottet för mänskliga rättigheter.
Ett område som vi måste arbeta mer aktivt med är splitterbomber. Jag vet att många anser att det är en försvarsfråga, men det är enligt min uppfattning också en fråga om mänskliga rättigheter. Även om dessa bomber inte täcks av konventionen om förbud mot truppminor från 1997 har de samma förödande följder för civilbefolkningen. Jag uppmanar rådet och kommissionen att ansluta sig till den allt vanligare uppfattningen att splitterbomber borde förbjudas helt, och jag hoppas att ryktena om att kommissionen ska minska biståndet till minröjning är felaktiga, för det faktum att människor inte kan röra sig fritt är en fråga om mänskliga rättigheter.
Ett annat bekymmer, som verkligen tas upp i betänkandet - vilket gläder mig mycket - är att fånglägret i Guantánamo Bay fortfarande finns, en fråga som vi tagit upp vid ett flertal tillfällen under det senaste året. Kan i synnerhet rådet försäkra att man kommer att öka sina ansträngningar för att sätta press på den amerikanska regeringen att stänga det en gång för alla, vilket faktiskt är vad parlamentet har begärt? Det gläder mig också att människohandel har legat relativt högt på EU:s dagordning, men vi måste sätta press på de medlemsstater som ännu inte har gjort det att underteckna Europarådets konvention mot människohandel.
Slutligen gläder det mig att rapporten innehåller ett avsnitt om funktionshindrades rättigheter. Det är lägligt, eftersom undertecknandet av FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter kommer att ske i morgon, vilket ni är väl medvetna om. Låt oss hoppas att den ratificeras snabbt.
Raül Romeva i Rueda: för Verts/ALE-gruppen. - (ES) Herr talman! I söndags avled den tidigare chilenske diktatorn Augusto Pinochet, och genom en underlig tillfällighet skedde det exakt 58 år efter att världens ledare 1948 hade undertecknat FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Som vi ofta slår fast är Europeiska unionen ett projekt som bygger på värderingar där den viktigaste är respekten för, och främjandet av, de mänskliga rättigheterna. Många av oss anser att detta är riktigt. Kampen för de mänskliga rättigheterna måste i allt högre grad innefatta flera olika aspekter, såsom främjande av demokrati, lätthanterlighet, konfliktförebyggande, krishantering, humanitära lagar etc. Det är också viktigt att betona att dessa rättigheter är universella och odelbara.
Det är därför så tråkigt att se hur vissa principer och värderingar blir så fasansfullt undergrävda. Vi måste särskilt komma ihåg att det är nödvändigt att ta sig an och ändra effekten av Europeiska unionens inre politik, såsom kampen mot terrorismen och hanteringen av invandringen och de mänskliga rättigheterna i tredjeländer.
Det är också viktigt att erkänna att rådet verkligen anstränger sig för att EU:s dialog om de mänskliga rättigheterna med Kina, Iran och Ryssland ska vara öppen, men det är fortfarande oroande att se de dubbla systemen för att bedöma åtgärder och attityder beroende på om det land som tillämpar dem är en potentiell ekonomisk allierad eller ej. Det finns också en viss oro när det gäller att bedöma hur de demokratiska klausulerna uppfylls i vissa associeringsavtal.
Avslutningsvis måste Europeiska unionen ta sig an den allvarliga legitimitets- och trovärdighetskris som påverkar våra argument för stöd till de mänskliga rättigheterna, särskilt efter det beklagliga fallet med samarbete eller underförstådd överenskommelse om olagligt kvarhållande och transporter, vilket i vissa fall är detsamma som att direkt tolerera tortyr.
Hanna Foltyn-Kubicka: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! En viktig del i Europeiska unionens verksamhet det kommande året bör vara att fortsätta att stödja kampen för demokrati i Vitryssland. Initiativ som att stödja studenter som är offer för förtryck eller finansiera fristående utbildningsinstitutioner eller radiosändningar är utmärkta, men vi kan göra mer.
Ungefär 20 procent av vitryssarna tittar på EuroNews, och 40 procent har tillgång till Internet. Dessa möjligheter behöver undersökas. En Internettjänst behöver inrättas som särskilt vänder sig till dessa människor. En rad program bör också skapas inom ramen för EuroNews som, om möjligt, skulle sändas på vitryska.
Jag vill att kommissionen överväger detta förslag inom ramen för det europeiska finansieringsinstrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i världen, som antogs i dag. Det är mycket viktigt att fortsätta att med alla medel utöva påtryckningar på Alexander Lukasjenkos regim. Jag är helt övertygad om att dessa påtryckningar en dag kommer att resultera i att Europaparlamentet kan välkomna presidenten i ett demokratiskt land och inte ledaren för den vitryska oppositionen.
Kathy Sinnott: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! I denna rapport framställs många positiva saker om EU, exempelvis i fråga om vad man gör för att främja mänskliga rättigheter och demokrati. Men rapporten har ett flertal påtagliga försummelser - fler än jag kan ta upp, så jag ska hålla mig till ämnet Kina. Kina är det enda landet i världen där självmordsfrekvensen är högre bland kvinnor än bland män. Varje dag begår uppskattningsvis 500 kvinnor självmord i Kina, och ändå står det inte ett enda ord i denna rapport om Kinas ”enbarnspolitik”, enligt vilken kvinnor nekas rätten att fatta beslut om sina egna liv. Vad mer är står det ingenting om personer med funktionshinder i Kina.
Jag träffade en grupp funktionshindrade när jag var där förra året, och allt visade på att personer med funktionshinder som Downs syndrom helt enkelt avlägsnas före eller efter födelsen. I Kina fryser regeringen och samhället ut barn till fångar och ofta - oftast, faktiskt - har de en sämre chans att överleva än föräldrarna i fängelset. Dessa föräldrar kan ha fängslats av vilken anledning som helst.
När ni accepterar en sådan underlåtenhet och samtidigt för vänskapliga handelsförhandlingar med Kina riskerar ni att sända budskapet att EU godkänner detta.
Simon Coveney: (EN) Herr talman! I dag har parlamentet med denna debatt och med utdelandet av Sacharovpriset tidigare fokuserat på mänskliga rättigheter, och jag välkomnar detta.
Själva rapporten täcker EU:s externa och interna politik liksom EU:s bilaterala politik för mänskliga rättigheter när det gäller tredjeländer och åtgärder i fråga om multilaterala forum, utöver analys av en rad tematiska frågor.
Vad gäller förfarandet för sammanställandet av rapporten anser jag att det fortfarande inte har varit tillräckligt samråd mellan rådet och parlamentet och, i synnerhet, underutskottet för mänskliga rättigheter. Förra året inbjöds det finska ordförandeskapet i parlamentets årsrapport att rådgöra aktivt med parlamentet vid utformningen av den egna årsrapporten. Detta skedde emellertid inte på ett så aktivt sätt som vi hade hoppats på.
Parlamentet stöder enligt överenskommelsen förra året idén om en enda EU-rapport om mänskliga rättigheter, där alla tre institutionerna representeras för att onödig dubblering av arbete ska undvikas. Detta kan dock bara uppnås om samrådet mellan rådet och parlamentet ökar. Helst skulle vi vilja se rådet lägga fram ett förslag inför det behöriga utskottet, så att vi kan utbyta åsikter om texten innan den slutligen antas.
Jag är föredragande för Europaparlamentets årsrapport för 2006, och jag kommer att fortsätta uppmana rådet att utarbeta en allomfattande rapport som representerar samtliga institutioner. Jag kommer att upprätthålla den förra årsrapportens skarpa fokus och konstruktivt utvärdera och kritisera de tre institutionernas prestationer på området för mänskliga rättigheter.
I dag delades Sacharovpriset ut till en enastående kandidat. Han är oppositionsledare i Vitryssland, och vi har ett ansvar att fortsätta att stödja honom. Jag vill uppmuntra rådet och kommissionen att fortsätta höja profilen för Sacharovpriset i allmänhet. I det avseendet är det beklagligt att två av de tidigare pristagarna, Aung San Suu Kyi från Burma och Kvinnor i vitt från Kuba, inte har haft möjlighet att komma till parlamentet och ta emot sitt pris. Jag hoppas att vi kommer att kunna åka till båda dessa länder med en parlamentsdelegation och överlämna priserna.
Józef Pinior: (PL) Herr talman! I dag är det 25 år sedan krigslagar infördes i mitt land Polen. Krigslagarna ledde till våld och arresteringar, och tusentals människor fängslades. Jag talade om detta i går i parlamentet och säger det nu igen, lämpligt nog, några dagar efter att Augusto Pinochet avlidit, han som var en av världens grymmaste diktatorer under 1900-talets andra hälft.
Europeiska unionens årsrapport om de mänskliga rättigheterna är ett av de viktigaste dokumenten. Europaparlamentet spelar en avgörande roll för att forma Europeiska unionens politik för de mänskliga rättigheterna. I framtiden anser jag att arbetet med rapporten bör samordnas bättre med arbetet i Europaparlamentet på detta område. Jag tänker särskilt på samordningen av arbetet med detta betänkande med verksamheten i underutskottet om de mänskliga rättigheterna inom Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor.
Jag vill ta upp frågan om att samordna politiken för de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionens medlemsstater med alla EU-institutioner. Vi borde samordna arbetet inom detta område bättre så att vi kan undvika överlappningar mellan politiken för de mänskliga rättigheterna på EU-nivå och den som bedrivs i enskilda medlemsstater. Situationen för de mänskliga rättigheterna utanför Europeiska unionen bör övervakas systematiskt och öppet så att lämpliga åtgärder kan vidtas mot länder som bryter mot dessa rättigheter.
Politiken för de mänskliga rättigheterna bör samordnas och kopplas till alla finansieringsinstrument, även i Europeiska unionens budget. Alla avtal som Europeiska unionen undertecknar med övriga länder bör innehålla en klausul om de mänskliga rättigheterna.
Avslutningsvis vill jag betona hur viktiga Europaparlamentets delegationer är till länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Jag vill särskilt framhålla Europeiska unionens uppdrag på Kuba under den förändringsperiod som landet nu genomgår.
Marios Matsakis: (EN) Brittiska antarktiska territoriet, Brittiska territoriet i Indiska Oceanen, Brittiska Jungfruöarna, Caymanöarna, Gibraltar, Montserrat, Pitcairn, S:t Helena, Sydgeorgien, Sydsandwichöarna, Turks- och Caicosöarna och de suveräna basområdena Akrotiri och Dhekelia på Cypern. Ovanstående - 14 till antalet - presenteras som brittiska utomeuropeiska territorier, tidigare kallade brittiska kronkolonier. Alla utom en ligger utanför EU. De är 2000-talskolonier som ligger strategiskt utspridda över hela världen. Sammanlagt bebos de av många tusen människor. De har inga valda regeringar, och nästan ingen av dem har något lagstiftande, valt parlament. De är inte representerade i FN. Storbritanniens drottning är deras statschef, och de flesta styrs av en guvernör eller en förvaltare som har utsetts av den brittiska regeringen. De lyder under Storbritannien och ockuperas av den brittiska armén. Ändå nämns det inte ett enda ord om dem i denna 250 sidor långa rapport om mänskliga rättigheter och demokrati, och det har det inte heller gjorts i någon av de tidigare rapporterna på detta område. Jag vill fråga rådsordföranden och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner varför. Jag ser med spänning fram mot deras svar.
Eoin Ryan: (EN) Herr talman! Jag skulle också vill tacka kommissionen. Detta är en mycket viktig debatt som berör Europeiska unionens själva hjärta och som är precis det som parlamentet handlar om.
Det är en bra rapport, men det är bara en rapport. Vad som behövs i sådana här situationer är väldigt ofta handling. Jag vill att alla här inne ska lägga handen på hjärtat och fråga sig om vi verkligen har gjort allt vi kan för att stoppa de enorma kränkningar av de mänskliga rättigheterna som äger rum i Darfur, också i detta nu. Över 200 000 människor har dött, och två och en halv miljon människor är på flykt. Och det bara fortsätter.
Jag anser inte att vi kan säga ärligt att vi har gjort allt vi kan och att vi har lagt parlamentets fulla kraft bakom diplomatiska initiativ för att få stopp på det som sker och för att sätta press på den sudanesiska regeringen så att den slutar med vad den håller på med. De leker katt och råtta medan hundratusentals människor dör.
Detta är en bra rapport, och jag stöder den. Men jag anser verkligen inte att vi, när vi diskuterar frågan om mänskliga rättigheter och EU:s ståndpunkt i denna fråga, gör tillräckligt för att stoppa det som sker i Darfur.
Richard Howitt: (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera det finska ordförandeskapet, både till dess arbete med mänskliga rättigheter och till dess närvaro vid detta plenarsammanträde. Ett av våra mål har varit att göra denna sammanträdesperiod till ett ”plenarsammanträde för mänskliga rättigheter” varje år. Denna dag, då Sacharovpriset har delats ut, har det finska ordförandeskapet fyllt sin roll, och jag tror att de flesta ordförandeskap kommer att göra likadant hädanefter.
Jag vill samtidigt tacka ordförandeskapet för att man godkänt ett antal punkter som jag har föreslagit i egenskap av tidigare föredragande för mänskliga rättigheter. Hänvisningarna till Europaparlamentet är rikligare i år, och parlamentet har varit mer delaktigt. Jag ser fram emot en ännu större utveckling av detta i framtiden. Listan över länder för prioriterade åtgärder i er rapport motsvarar i mycket hög grad mitt förslag till lista över europeiska länder som orsakar bekymmer, som vissa personer sa var besynnerlig, men som ni har antagit. Jag vill tacka ordförandeskapet även för detta.
Jag skulle ha velat se mer om inverkan och genomförandet av EU:s riktlinjer för mänskliga rättigheter - det var bara en sida av 260 - men jag välkomnar verkligen den insyn som det medför att ha en lista över åtgärder som avser olika länder. Jag vill dock be ordförandeskapet att dra sig till minnes parlamentets förslag i mitt eget betänkande om att en grupp parlamentsledamöter borde bli tillgänglig för konfidentiellt samråd om dessa åtgärder, på samma sätt som för säkerhetsfrågorna. Jag vill be ordförandeskapet att överväga denna fråga på nytt.
Sammanfattningsvis vill jag be både detta och framtida ordförandeskap samt kommissionen att inte glömma behovet av att utföra konsekvensanalyser och att inte bara se på det direkta arbete som utförts på området för mänskliga rättigheter utan också på annan extern politiks inverkan på mänskliga rättigheter, i synnerhet vad gäller handel och utveckling, så att vi kan integrera mänskliga rättigheter i hela Europeiska unionens arbete. Det är inte bara själva rapporten som räknas, utan vad rapporten representerar.
Jan Tadeusz Masiel: (PL) Herr talman! Europeiska unionen gör mycket för de mänskliga rättigheterna i världen, och vi är alla stolta över det. Det verkar emellertid som om vi ibland glömmer bort rättigheterna för medborgarna i själva Europeiska unionen. Jag tänker nu på rätten till religiös övertygelse och rätten till självbestämmande. Människan är delvis en religiös varelse, och att vidmakthålla de mänskliga rättigheterna innefattar även att visa respekt för denna religiositet. Det finns länder ibland oss som är känsligare än andra när det gäller religion. Jag får ibland intrycket att respekten för ateism är viktigare för oss än respekten för religiösa övertygelser.
En annan fråga är rätten att bestämma om sin egen framtid. Jag har intrycket att en majoritet av européerna inte vill att Turkiet ska bli en del av Europeiska unionen. Trots detta håller vi på att förhandla med detta land. Jag anser att detta innebär ett hot om inte mot den religiösa så mot den kulturella identiteten bland Europeiska unionens medborgare.
Paula Lehtomäki: rådets ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för en utmärkt debatt där vi också har fått viss kritik mot utarbetandeförfarandet från flera parlamentsledamöter. Vi tar självfallet till oss kritiken, och i framtiden kommer vi även att försöka förbättra våra samrådsförfaranden med Europaparlamentet. Utarbetandeförfarandet äger även rum i rådet, vilket kanske beror på att den här rapporten bygger på ett beslut från Europeiska rådet 1998. Men vi kan uppenbarligen förbättra hur vi går tillväga. Vi måste också komma ihåg att rapportens målsättning inte är att täcka alla tänkbara problem med de mänskliga rättigheterna i hela världen, utan att den huvudsakligen utgör en presentation av arbetet med de mänskliga rättigheterna i EU-institutionerna.
Som jag sa i mitt inledningstal har den viktigaste prioriteringen den senaste tiden varit att införa de mänskliga rättigheterna i andra politikområden, och förbättringen av Europeiska unionens yttre verksamhet är uppenbarligen en mycket viktig del av detta så att de mänskliga rättigheterna fullt ut kan införlivas i yttre förbindelser och utvecklingsbistånd och så att kopplingen mellan exempelvis de mänskliga rättigheterna och säkerhet blir tydlig för oss.
Under förra året gjordes betydande framsteg när vi nådde en överenskommelse om att inrätta en europeisk byrå för mänskliga rättigheter. Det kommer också att göra mycket för att förbättra arbetet med de mänskliga rättigheterna inom Europeiska unionen. Kommissionsledamoten nämnde att samförstånd uppnåddes om instrumentet för mänskliga rättigheter. Jag vill uppriktigt tacka parlamentet för samarbetet. Instrumentet kommer utan tvekan att bidra till en process där arbetet med de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen kan göras effektivare.
Vi måste komma ihåg att detta arbete inte bara handlar om att hantera aktuella, synliga frågor: det är framför allt fråga om omsorgsfullt arbete under en lång tidsperiod som också kräver tålamod för att nå resultat.
I debatten restes också den nästan filosofiska frågan om huruvida vi har gjort allt vi kan för att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna. Det handlar ofta om att hitta rätt balans mellan övertalning och drastiska åtgärder liksom mellan uppmuntran och restriktiva åtgärder. Uppenbarligen ger dialog normalt bättre resultat än strama åtgärder.
Det är viktigt att visa att Europeiska unionen tillämpar samma normer i sitt arbete för de mänskliga rättigheterna oavsett samarbetspartner. Tyvärr måste vi också komma ihåg att även om vi har gjort allt vi kan är våra resurser kanske otillräckliga för att förbättra situationen överallt i världen. Utmaningarna inom de mänskliga rättigheterna blir därför alltför många, och den här debatten kan säkerligen fungera som en god grund för EU-institutionernas fortsatta arbete.
Benita Ferrero-Waldner: Herr talman! Eftersom det är ont om tid ska jag bara besvara specifika frågor. Jag börjar med Kvinnor i vitt, som nämndes av Gerardo Galeote. Ett besök av företrädare för parlamentet till Kvinnor i vitt är en bra idé, och vi hoppas, och kommer att göra vårt bästa för, att kunna se till att parlamentets delegation får möta en företrädare för den kubanska regeringen.
Inom ramen för det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter har Kuba varit ett av de länder som vi riktat in oss på inom ramen för Kampanj 3 för att främja den demokratiska processen. Vi kommer att försöka driva detta vidare. Vi har också oavbrutet begärt frigivande av politiska fångar och ett slut på det aktiva förtrycket av medlemmar av den politiska oppositionen och människorättsaktivister.
En annan ledamot frågade vad Europeiska unionen och kommissionen gör i Palestinafrågan. Om man betraktar människors säkerhet - dvs. en värld utan nöd och frihet från rädsla - som grunden för mänsklig värdighet så har ingen annan gjort mer än vi för att hjälpa palestinierna med grundläggande tjänster för hälsa och energi och att åtminstone upprätthålla dessa grundläggande tjänster under mycket svåra omständigheter genom den tillfälliga internationella mekanismen och andra åtgärder. Vi har framför allt stött två val ekonomiskt - ett presidentval och ett parlamentsval - och vi har också sänt observatörer till dessa val för att skapa en grund för demokratin.
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen har på det hela taget en grundläggande plats i alla våra handlingsplaner inom den europeiska grannskapspolitiken. De skrivs inte bara in i dem utan genomförs också, och vi försöker övervaka genomförandet.
Angående Kina vill jag bara säga att införandet av mänskliga rättigheter, som är en grundläggande klausul i det nya avtal som vi kommer att förhandla med Kina om, i framtiden förhoppningsvis också kommer att underbygga den dialog om mänskliga rättigheter som har förts i 11 år, och alltså visa på vår starka prioritering av principerna om mänskliga rättigheter och demokrati i EU:s utrikespolitik.
Liksom vi alla har sett i dag, i och med den nya vinnaren av Sacharovpriset, arbetar vi mycket hårt för ett demokratiskt samhälle i Vitryssland. Den 21 november inledde vi arbetet med ett icke-officiellt dokument, i vilket vi visar det vitryska folket hur de skulle kunna ha det om styret ändrades och om de engagerade sig i demokratisering, förbättring av de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen.
Detta är bara några exempel, men jag vet att vi har ont om tid och därför kan jag inte gå in på varenda fråga som har tagits upp. Jag vill tacka er för debatten. Den har gett oss alla en möjlighet att fortsätta vårt arbete. Jag hoppas att vi nästa år kommer att vara redo att arbeta tillsammans med en gemensam rapport från rådet, kommissionen och Europaparlamentet om mänskliga rättigheter.
Marios Matsakis: (EN) Herr talman! Med all respekt, dessa debatter gör nytta om vi får svar på våra frågor. Jag ställde en mycket viktig fråga om mänskliga rättigheter och demokrati i de brittiska kolonierna. Jag har inte fått något svar på den.
Talmannen: Jag har mottagit ett resolutionsförslag som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.00.
| sv |
Arbetsplan
Talmannen: Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som upprättades av talmanskonferensen vid sammanträdet torsdagen den 29 januari 2009 har delats ut (artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen). Följande ändringar har föreslagits:
Måndagen: Martine Roure har dragit tillbaka sin begäran om en kort presentation av sitt betänkande om genomförandet inom EU av direktiv 2003/9/EG om mottagningsvillkoren för asylsökande och flyktingar. Omröstningen om betänkandet kommer därför att ske på torsdag.
Torsdagen: Gruppen Unionen för nationernas Europa har begärt att punkten om Filippinerna ska ersättas med en punkt med rubriken ”Vägran att utlämna Cesare Battisti från Brasilien”.
Roberta Angelilli: Herr talman! Efter att ha talat med flera av mina kolleger vill jag be er om en ändring av dagordningen angående det ni nyss nämnde. Närmare bestämt vill jag be er att Battisti-frågan ska tas med som en brådskande punkt.
För ett par dagar sedan beslutade Brasiliens regering att vägra utlämna terroristen Cesare Battisti som har dömts till livstids fängelse för fyra mord och gav denna mördare status som politisk flykting. Beslutet är en förolämpning mot institutionerna och den italienska rättvisan, det är en skymf mot offren och deras familjer och det har upprört allmänheten.
Det är anledningen till denna begäran som jag anser att parlamentet bör hörsamma. Den kom ursprungligen från högsta ort i Italien, inledningsvis från republikens president Giorgio Napolitano, och därför framförs den.
| sv |
3. Sri lanka (omröstning)
Thomas Mann: Herr talman! Jag föreslår att vi tar bort skäl 3 från resolutionen, eftersom journalisten Ti Sei Nayagam endast nämns i början och inte i den normativa delen av resolutionen. Vi strök punkten från dagordningen under våra gemensamma förhandlingar. Jag rekommenderar därför att frågan stryks nu. Vi kommer naturligtvis att få möjlighet att diskutera saken vid ett annat tillfälle.
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
Marco Cappato: (IT) Herr talman! Detta parlaments presidium har informerat oss om att parlamentsledamöternas deltagande i utskotts- och plenarsammanträden ska komma att offentliggöras på Europaparlamentets webbplats. Detta var en åtgärd som föranleddes av en särskild omröstning i parlamentet under januarisammanträdet, då vi röstade för att informationen skulle offentliggöras.
Herr talman! Jag har därför en begäran till er: Eftersom presidiet sannolikt endast kommer att hålla ett eller två sammanträden till den närmaste tiden, begär jag formellt, för att se till att detta uttryck för parlamentets vilja respekteras, att ni åtar er att bekräfta att både denna vilja och den omröstning som skett i kammaren kommer att respekteras. Jag vill inte tro att rent byråkratiska skäl förhindrar att detta krav på öppenhet efterföljs, eftersom vi gjorde ett åtagande även mot de europeiska väljarna och allmänheten.
Talmannen: Tack så mycket. Parlamentets vilja är alltid avgörande. Vi kommer att beakta vad ni har sagt vid presidiets nästa sammanträde.
Anna Záborská: (FR) Herr talman! En lag om kvinnors rättigheter som, enligt den afghanska senatorn Humeira Namati, är ännu värre än den som gällde under talibanernas tid, har undertecknats av president Hamid Karzai.
Genom denna text blir det lagligt för en make att våldta sin hustru och kvinnor förbjuds att gå ut, arbeta eller besöka läkare utan tillstånd från sin make. Dessutom beviljar lagen vårdnaden om barnen enbart till fadern och farfadern.
Herr talman! Jag uppmanar er att omedelbart vidta alla nödvändiga åtgärder för att framföra vårt parlaments fullständiga ogillande och ta med detta ärende under brådskande frågor vid vårt nästa sammanträde.
(Applåder)
Talmannen: Tack, fru Záborská! Vi kommer att ta hand om saken.
| sv |
13. Avtal EG/Mauritius om undantag från viseringskravet för kortare vistelser (
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
Robert Atkins: (EN) Herr talman! Jag ska inte uppehålla parlamentet länge men vi har 43 sidor att rösta om nu. Hur mycket längre ska vi behöva stå ut med den här löjliga situationen att parlamentet inte kan få ordning på sitt omröstningsförfarande? Vi skulle ha börjat kl. 12.00 i dag, men nu blir det först kl. 12.50. Det kommer att ta lång tid innan vi är klara. Jag ber er uppmana talmannen och presidiet att göra klart för kommissionsledamöter och ministrar och alla andra att de ska lägga sitt schema utifrån våra förfaranden, och inte tvärtom, och att vi ska rösta på de tider som har meddelats.
(Applåder)
Talmannen: Mina damer och herrar! Jag vill bara påpeka att omröstningen skulle äga rum kl. 12.30. Vi är därmed 20 minuter sena, inte 40.
Jag vill också för hela parlamentets räkning gratulera Carlo Fidanza, som nyligen gift sig.
| sv |
Val av vice talman
Talmannen: Jag vill informera er om att László Tőkés nominerats till den lediga befattningen som vice talman för Europaparlamentet av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater).
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, tisdagen den 15 juni 2010 kl. 12.00.
| sv |
Meddelande: se protokollet
| sv |
11. Ändringsbudget nr 1/2008 - Solidaritetsfonden (
| sv |
8. Avtal EU-Brasilien om undantag från viseringskravet vid kortare vistelser för innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass (
| sv |
4. Justering av grundlöner och tillägg för Europols personal (
| sv |
1. Globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi (
| sv |
Val av vice talmän (tidsfrist för inlämning av nomineringar): se protokollet
(Sammanträdet avbröts kl. 12.40 och återupptogs kl. 15.00.)
| sv |
Arbetsplan
Talmannen: Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som upprättades av talmanskonferensen vid sammanträdet torsdagen den 13 november 2008 har delats ut (artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen). Följande ändringar har föreslagits:
Onsdag:
Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har begärt att rådets och kommissionens uttalanden om situationen inom bilindustrin ska föras upp på morgondagens föredragningslista. Det bör påpekas att om denna punkt tas med så måste den muntliga frågan om översynen av rekommendationen om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna flyttas till torsdagens föredragningslista.
Hannes Swoboda: Herr talman! Jag är säker på att alla här i kammaren är medvetna om att bilindustrin i EU just nu befinner sig i ett mycket svårt läge, delvis på grund av krisen inom den amerikanska bilindustrin. Jag anser därför att det skulle vara lämpligt att kommissionen gjorde ett uttalande om hur man ser på krisen, vilka positiva lösningar man kan se genom bland annat statligt stöd, vilka konkurrensregler som måste följas och så vidare. Jag anser att det här är en viktig fråga.
Jag vill bara tillägga att vi inte har för avsikt att tumma på eller skjuta upp bilindustrins miljömål. Vi kommer att fortsätta att insistera på att dessa miljömål ska förverkligas och drivas igenom, men samtidigt bör vi också ha möjlighet att här diskutera bilindustrins ekonomiska svårigheter i närvaro av en företrädare för kommissionen. Det är ett av våra önskemål som jag hoppas vi får brett stöd för.
Koenraad Dillen: (NL) Herr talman! Jag vill djupt beklaga att Klaus-Heiner Lehnes betänkande, som normalt sett skulle ha diskuterats i kväll och som gäller min kollega Frank Vanheckes immunitet, har strukits från kvällens föredragningslista på grund av en ordningsfråga i enlighet med artikel 7 i arbetsordningen. Därför äger ingen debatt rum, trots vad som står på den ursprungliga föredragningslistan.
Jag vill dessutom protestera mot att Klaus-Heiner Lehne efter diskussionen om betänkandet i utskottet vägrade skicka det till personen i fråga, med motiveringen att det skulle bli tillgängligt för honom efter diskussionen vid plenarsammanträdet. Just den här frågan ägnades dock massor av sändningstid i den belgiska tv-kanalen VRT samma kväll, så det verkar som om det hela hade läckt ut. Jag vill därför be er att ta reda på hur detta konfidentiella betänkande, som personen i fråga inte tilläts läsa, kunde diskuteras i belgisk tv samma kväll och inte verkade vara så konfidentiellt alls när allt kom omkring.
Talmannen: Vi noterar det. Jag kan inte och kommer heller inte att försöka att lugna er, men jag kan säga att även skrivelser från mig som behandlas fullständigt konfidentiellt av mina medarbetare ibland dyker upp i offentlighetens ljus. Det är inte bara ni som har råkat ut för det här, men det är alltid lika beklagligt. Vi har noterat detta och kommer att undersöka saken.
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl. 11.20.)
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 21 januari 2010.
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Fru ordförande! Jag vill tala om att det har försvunnit 100 franc ur min frimärkskassa. Det är andra gången nu. Jag vill att man uppmanar parlamentets säkerhetstjänst att sätta stopp för dessa stölder som ligger på ett genomsnitt av mellan 10-15 procent här i parlamentet. Tack fru ordförande!
Som herr Rübig vet försöker vi garantera den bästa tänkbara säkerheten på alla våra arbetsplatser. Jag tackar för denna upplysning. Vi kommer att öka våra ansträngningar ytterligare. Det kan jag garantera.
Fru ordförande! I går gjorde jag ett uttalande inför kammaren som registrerades i det fullständiga förhandlingsreferatet. Det nämndes dock inte i protokollet, bortsett från en kommentar om att jag var i kammaren och inte röstade. Jag deltog i alla omröstningar i går. Därför skulle jag vilja att protokollet ändrades i enlighet med detta.
Tack, herr Falconer. Vi kommer att rätta till dessa två fel. Det lovar jag.
Fru ordförande! Jag vill ställa en fråga som vi vill att presidiet besvarar så snart som möjligt. Det har funnits och finns en ständigt aktuell pressammanfattning med titeln " Info från sammanträdesperioden" från parlamentet. Här har man kortat ned den tyska texten - jag har inte frågat de andra än - rejält. I föredragningen av Spaaks yttrande till exempel omnämns ingen annan än kommissionären och föredraganden. Jag skulle gärna vilja veta om detta bara gäller det tyska språket, eller om det bottnar i allmänna sparåtgärder: Eftersom det just i det här fallet handlar om att vi vill förmedla en bild till allmänheten av vårt arbete, anser jag inte sådana åtgärder försvarbara.
Herr Rack, jag har svårt att tänka mig att det handlar om besparingsåtgärder. I varje fall skall vi kontrollera det. Jag anser att det är mycket viktigt att redogörelserna är så exakta som möjligt.
Fru ordförande! Liksom föregående talare vill jag gå in på föredragningen i gårdagens " Info från sammanträdesperioden" . I samband med krisen på Latinamerikas finansmarknader är det endast kommissionär Bangemann som omnämns. Om det skall vara kutym i framtiden kan vi lika gärna upphöra med tidningen, eftersom den inte längre fyller någon funktion. Det bidrar inte direkt till att ledamöternas åsikter förs fram till allmänheten. Det ber jag dock att man gör!
(Applåder)
Absolut. Jag tackar för dessa iakttagelser. Vi skall kontrollera detta ännu en gång.
Fru ordförande! Jag ansluter mig till de två föregående talarna, och jag skulle vilja påpeka att halva Europaparlamentets personalstyrka inte har fått lov att komma till Strasbourg den andra sessionsperioden i oktober. Detta innebär besparingar för administrationen. Om vi måste komma till Strasbourg, fru ordförande, måste vi också ha tillgång till erforderlig personal för att göra ett gott arbete.
(Protokollet antogs.)
Omröstning
Fru ordförande! Innan denna viktiga omröstning börjar, vill jag lämna tre kommentarer. För det första röstar parlamentet först om ändringsförslag 888 om den strategiska reserven, vars anslag eventuellt måste justeras i slutet av omröstningen. För det andra bör det i fyra budgetposter - posterna B2-0517, B3-4003, B7-6201 och B7-6211 - göras vissa justeringar vad gäller beloppen. Jag ger er detaljerna för detta, när vi kommer till omröstning om dessa poster. För det tredje finns det två poster, B3-301 och B3-309, i vilka kommentarerna bör vara mer preciserade. Slutligen bör vissa tekniska justeringar göras i kommentarerna i ändringsförslagen till posterna B3-4304, B7-0500, B7-6602.
Tack, fru Dührkop Dührkop. Jag tror faktiskt att det är bättre om ni i förekommande fall gör de nödvändiga förtydligandena, så att kollegerna är väl medvetna om vad de röstar på.
Fru ordförande! Eftersom det är lätt att glömma i brådskan i samband med omröstningen, sedan vill jag nu medan alla intar sina platser passa på att tacka parlamentstjänsten för deras föredömliga insats, som gör att vi har erhållit förslagen, dokumenten på alla språk i tid. Vi kommer att fatta beslut om drygt 1000 ändringsförslag, och då bör man, anser jag, gratulera parlamentstjänsten till att detta har blivit färdigt i tid.
(Applåder)
Ändringsförslag 714
Fru ordförande! Jag föreslår att 400 000 euro läggs till som åtagandebemyndigande, dvs. att vi röstar om totalt 3 miljoner i åtagandebemyndigande under denna post.
Ändringsförslag 844
Fru ordförande! Jag skulle vilja att det i kommentaren står att en summa på 1, 7 miljoner euro skall anslås till internationella Europahusfederationen.
Ändringsförslag 738
Fru ordförande! Jag vill att följande kommentar skall vara med. Detta anslag är också avsett för finansiering av kampanjen mot kvinnovåld 1999.
Ändringsförslag 741
Fru ordförande! Jag begär att vi röstar för 3 miljoner euro till i åtagandebemyndigande, dvs. totalt 5 miljoner under denna post.
Ändringsförslag 584
Fru ordförande! Jag tror att det rör sig om ett misstag. Det ursprungliga förslaget från min grupp är att en 30-procentig reserv upprättas, och jag vill poängtera att det inte handlar om kriteriet att upprätta denna på nytt, utan snarare om de kriterier som gällde för den 100-procentiga reserven, eftersom ett av kriterierna inte är uppfyllt ännu, nämligen att handlingarna skall vidarebefordras till det belgiska allmänna åklagarämbetet.
Fru ordförande! Jag förstod inte Müllers inlägg så bra. Om hon vill göra ett muntligt ändringsförslag i ett röstningsförfarande som är mycket komplicerat och mycket långt, motsätter jag mig detta och jag tror att andra kolleger kommer att motsätta sig det. Låt oss rösta på hennes skriftliga ändringsförslag. Det är det enda sättet man kan gå till väga på i en omröstning som är så komplicerad.
Jag ber alltså ordföranden att ta upp Müllers ursprungliga skriftliga ändringsförslag till omröstning.
Ja, det var vad jag hade för avsikt att göra, herr Dell'Alba. Tack för er medverkan.
Fru ordförande! Borde vi inte här höra vilken uppfattning ordföranden i budgetkontrollutskottet har? Enligt min bedömning är det det bästa sättet att få situationen kring ändringsförslaget exakt klargjort.
Nej, fru Maij-Weggen, jag anser inte att detta är nödvändigt. Vi går vidare till omröstningen.
Ändringsförslag 808
Fru ordförande! Jag begär att vi röstar för 5 miljoner euro till i åtagandebemyndiganden i förhållande till förslaget i budgetutskottets ändringsförslag, dvs. totalt 45 miljoner euro i åtagandebemyndiganden i den här posten.
Ändringsförslag 810
Fru ordförande! Jag begär att man under denna post röstar för 16, 5 miljoner euro i åtagandebemyndiganden istället för vad som föreslås i budgetutskottets ändringsförslag.
Vi skall nu genomföra omröstningen om avsnitt I.
Herr Martens, ni har ordet.
Fru ordförande, ärade kolleger! Med stöd av artikel 115. 3, ber jag på vår grupps vägnar om att vi vad beträffar ändringsförslag 899 först röstar om den femte punkten avseende ledamotsstadgan. Ge mig två minuter till att förklara varför!
Sedan två år finns ett system av schablonmässiga reseersättningar. Mot bakgrund av rapporten från revisionsrätten är det systemet inte längre försvarbart. Men vi måste också eftersträva en rättfärdig lösning, och en sådan kan man bara finna om man kopplar den till ledamotsstadgan. Vår grupp motsätter sig ett komplext och slutet system som det i dessa dagar har visat sig ytterst svårt att försvara inför den allmänna opinionen.
För det andra, och jag kräver att detta uppmärksammas, fruktar vi att det kommer att utgöra en anledning för vissa medlemmar av rådet att inte anta stadgan om vi accepterar en övergångsreglering.
(Applåder) Denna stadga måste antas med enhällighet. Parlamentet måste lägga fram ett förslag, Europeiska kommissionen måste lämna en rekommendation och rådet måste fatta beslut med enhällighet. Vi fruktar att den rättfärdiga lösningen, som bara kan nås via ledamotsstadgan, inte kommer att komma till stånd om vi accepterar en övergångsreglering. Vi måste tvärtom - och detta är också ett beslut från vår grupp - med stöd av Rothleybetänkandet formulera ett förslag som parlamentet kan lägga fram till Europeiska rådet den 11 och 12 december i Wien. Vi är alltså beredda att godkänna Rothleybetänkandet som grund för ett interinstitutionellt avtal. Den enda säkerheten vi har är att ni, ärade kolleger, accepterar att i förväg rösta om, samt godkänna den femte punkten. Jag tror att vi då är på rätt väg för att för det första bryta upprätthållandet av ett oförsvarbart system och för det andra upprätta stadgan.
(Applåder)
Herr ordförande! I går klargjorde Österrikes förbundskansler Klima här i parlamentet att om det finns ett förslag från parlamentet i tid till toppmötet i Wien i december, då kommer han att presentera det inför toppmötet i Wien. Han betonade detta och gjorde också detta informellt, med gruppledarna, när han träffade oss häromdagen på er inbjudan, herr ordförande. Vad vi ser här är ett försök att fördunkla och gömma sig bakom denna taktik. Min grupp är för.
(Sorl av missnöje) Jag lyssnade till Martens i tysthet. Jag väntar tills de knorrande skarorna har tystnat.
Min grupp är för omröstning. Vi kommer att rösta genom fria röster, så att varje medlem i min grupp skall få möjlighet att fatta sitt eget beslut i denna kritiska fråga. Vi kommer att begära att omröstningen sker i den ordning som anges på föredragningslistan. Vi stöder alla en stadga för ledamöter här. Det enda sättet för oss att få med det på dagordningen i Amsterdam - där fördraget ändrades - var att ändra den politiska balansen i rådet. Så vi tar åt oss en del av äran för att vi åtminstone fick med det på dagordningen i Amsterdam, och i fördraget. Vi tror nu att vi är inne på rätt väg för att fortsätta med stadgan för ledamöter. Vi driver detta vidare i utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt. Som ni vet ändrade vi tidtabellen för att få med det vid toppmötet i Wien. Men vi tror också att det är viktigt, att vi gör ett politiskt uttalande om våra referenser och vår vilja att tillse, att vi för det första agerar på det sätt som revisionsrätten kräver av oss och för det andra, att vi är fullständigt öppna och tydliga i detta ärende. Med tanke på att vissa ledamöter på motsatt sida i kammaren sprang omkring i morse för att försöka vinna röster för en sluten omröstning om denna begäran, tycker jag att denna begäran går litet för långt för att komma från Martens. Vi skulle vilja behålla omröstningsordningen i enlighet med tidsplanen.
(Applåder)
Herr ordförande! Denna förfrågan har lagts fram för ordföranden, om jag förstått saken rätt, på grundval av artikel 115 angående omröstningsordning vid ändringsförslag. Jag förstår inte vad som kan motivera en ändring av omröstningsordningen, såsom den presenteras på omröstningslistan.
I budgetutskottet har man redan ställts inför detta problem. Vi har för andra gången röstat om det stycke som man nu ber ordföranden att man skall rösta om först. Det finns ingen koppling mellan den första omröstningen och den omröstning som gäller ledamöternas stadga. Man ber oss att vi först skall uttala oss om en princip, det vill säga hur ersättningarna bör ändras. Ledamöternas stadga är en annan fråga. Det finns alltså vare sig några juridiska eller politiska skäl till att begära en ändring av omröstningsordningen.
Herr ordförande! En ordningsfråga. Jag skulle för ELDR-gruppens räkning klart och tydligt vilja tillkännage att vi önskar behålla den ursprungliga omröstningsordningen. Vi vet alla inom var och en av våra grupper att detta är en svår fråga. Det är svårt att göra en avvägning, och vi måste visa ömsesidig respekt och tolerans för varandras åsikter. Men vi måste göra detta på ett sådant sätt att varje individ klart, öppet och rättframt tar sitt ansvar inför parlamentet, i protokollet och inför den allmänna opinionen, inte för att vi inte respekterar de olika uppfattningar som varje individ har utan för att vi måste visa upp dessa olika uppfattningar. Vi måste i vår övertygelse ha modet att försvara dessa olika uppfattningar.
Min grupps ståndpunkt är att vi accepterar och stöder den parallellism och den starka komplettering som råder mellan en stadga för ledamöter och reformen av reseersättningarna. Då det gäller tingens ordning är det dock detta parlament självt som bär ansvaret för att bestämma hur dess reseersättningssystem skall vara beskaffat, medan det i fråga om stadgan är andra som ansvarar för att parlamentet får ordning på allt i tid till Wien. Låt oss ta vårt ansvar som parlament på det område där vi har fullständig befogenhet att göra detta, och låt oss rösta i den ursprungliga ordningen.
(Applåder)
Herr Martens, jag anser att det är onödigt att fortsätta med denna diskussion eftersom stycke 2 i artikel 115.3 i arbetsordningen uttrycker att ordföranden skall kontrollera att inte minst 29 ledamöter reser invändningar däremot. Jag frågar er om ni upprätthåller er ståndpunkt eftersom det tycks mig klart att minst 29 ledamöter har invändningar, men jag har inget emot att räkna dem. Om ledamoten säger att ståndpunkten upprätthålls, ber jag de ledamöter som har invändningar däremot att resa sig, och så räknar vi dem snabbt. Säg mig herr Martens om ni vidhåller er ståndpunkt.
Det är tydligt att mer än 25 ledamöter har motsatt sig ändringen av omröstningen. Jag ber endast om att det i alla fall skall ske en separat omröstning om den femte punkten.
Ja, herr Martens. Delad omröstning har begärts i tid av grupperna och skall genomföras.
Efter omröstningen om ändringsförslag 899 och 537
Herr ordförande! Kära kolleger! För att bli kvitt den rådande förvirringen, skulle jag vilja att ordföranden och vi sammanfattar den omröstning som nyss har gjorts. Detta innebär - och jag är helt och hållet för denna tolkning - att presidiets beslut från den 19 oktober om ett tillfälligt ersättningssystem tillämpas. Jag skulle önska att detta vore uppenbart.
Helt riktigt, herr Pasty. Beslutet innebär att man inte lägger till några kommentarer som förändrar presidiets beslut. Alltså kommer presidiets beslut att fortsätta gälla. Beloppet har godkänts och det kommer att börja tillämpas i enlighet med presidiets beslut.
(Applåder)
Ändringsförslag 899
Herr ordförande! Vi har avvisat några kommentarer till vissa budgetposter. Samma kommentarer återfinns som ändringsförslag till texten i resolutionsförslaget. Kan den föregående omröstningen också återges i förslaget till resolution?
Naturligtvis. Kammaren har sagt sitt. Vi kommer inte att rösta två gånger om samma texter för att de återges på olika ställen.
Föredraganden Viola har begärt ordet för ett inlägg avseende block 28.
Herr ordförande, när vi nu gör oss beredda att rösta om block 28, vill jag säga att budgetutskottets ändringsförslag 697 som är införd i detta block speciellt avser åtagandena i kapitel 21, " Informationsteknik och telekommunikationer" . Denna ändring frigjorde delvis reserverade medel. Nu finns förutsättningar för att frigöra alla reserverade medel i kapitel 21, " Informationsteknik och telekommunikationer" , med bifall av budgetutskottet. Dessutom tas det i ändringsförslag 900 och 901 i kapitel 37 hänsyn till principen om specialisering i budgeten och den nya budgetplanen som redan gruppledarna enhälligt enats om. Således anhåller jag, herr ordförande, om att dessa ändringsförslag 900 och 901, även de måtte ingå i block 28.
Föredraganden har begärt ordet.
Herr ordförande! Innan vi genomför omröstningen om förslaget till resolution skulle jag vilja ge tre kommentarer till omröstningen om avsnitt III, som vi precis genomfört.
För det första vill jag upprepa det jag kommenterade före omröstningen och säga att parlamentet först röstade för ändringsförslag 888 - den strategiska reserven -, vilket innebär att föreslagna betalningsbemyndiganden och åtagandebemyndiganden hädanefter skall vara anpassade efter de finansiella framtida begränsningarna och lämna utrymme i var och en av budgetrubrikerna 3, 4 och 5. De belopp jag föreslår är i budgetrubrik 3, 400 miljoner euro, i budgetrubrik 4, 990 miljoner euro och i budgetrubrik 5, 150 miljoner euro.
För det andra vill jag tacka, och gratulera, fru Fontaine, de närvarande undantagna - som vi säger på kastilianska - för att på ett ypperligt sätt ha lett och underlättat denna budgetomröstning. Jag vill också tacka parlamentets tjänsteenheter och tjänstemännen på budgetutskottets sekretariat för deras utmärkta arbete, utan vilket denna budgetomröstning inte hade gått lika lätt.
Jag vill också till rådet säga att jag anser att vi röstat fram en budget för de europeiska medborgarna, och återigen be rådet att ansluta sig till parlamentets ståndpunkt.
Herr ordförande! Jag vidhåller - och det är en förslagsstruktur som alla grupper förespråkar - att vi i samband med omröstningen om budgeten även antog ändringsförslagen till 3307 och 3308. Där rörde det sig om en så kallad pipeline som lades in mellan budgetposten Informationspolitik 3307 och 3308. Samtliga gruppers ordföranden hade bett oss ta upp det förslaget i efterhand. Det har vi gjort och vi har även röstat om det i alla grupper. Jag vidhåller att det skedde i samband med omröstningen här.
Punkt 21
Herr ordförande, i detta block finns punkt 21 som står i strid med vad vi beslutade i budgetomröstningen. Jag skulle därför vilja fråga föredragande om hon kan begära att den utgår, eftersom den motsäger den uppfattning vi just har antagit.
Herr ordförande! Naturligtvis motsäger detta den omröstning vi har genomfört. Denna motsägelse måste tas bort i punkten.
Punkt 30
Herr ordförande! Det tycks mig som om punkt 30 också motsäger den omröstning vi genomfört tidigare, och såvitt jag förstår bör den tas bort ur resolutionen.
Herr ordförande! Här rör det sig om bananer. I själva verket stämmer det som Dührkop konstaterar, nämligen att det inte är parlamentets beslut om att avsätta medel för bananer även ur budgeten som ifrågasätts. Det som framgår av dessa formuleringar är att medel även har avsatts från EUF förutom från budgeten. I det avseendet strider inte den föreliggande texten mot vårt beslut i omröstningen. Jag ber er därför att anta förslaget.
Ändringsförslag 4
Herr ordförande! Jag ser inte alls denna motsägelse och därför föredrar jag att kammaren får rösta i frågan.
Punkt 39
Herr ordförande, vad beträffar punkt 39 som vi snart skall rösta om skulle jag vilja att kommissionen, i det betänkande den överlämnar till de budgetansvariga myndigheterna, ger lämplig information även om situationen för de övriga institutionerna inom ramen för det interinstitutionella samarbetet. Jag tror inte att det är lämpligt att ta upp denna punkt även i resolutionen om de andra institutionerna, för att inte förlänga texten.
Fru Dührkop, vilken är er inställning till Violas begäran?
Jag är överens med Viola.
Ändringsförslag 6
Herr ordförande! Såvitt jag förstår är detta ändringsförslag överflödigt, eftersom det redan återfinns i Violas resolution, där alla institutioner nämns. Därför ville jag nämna min ståndpunkt men, naturligtvis överlämnar jag resultatet till kammarens kloka omdöme.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande, precis som ni sade nyss måste ändringsförslagen 1, 4 och 5, som sammanhänger med det budgetbeslut som just fattats, betraktas som fallna eftersom de inte längre skulle motsvara vad vi nyss har beslutat. Om ni kan bekräfta detta skulle jag vilja föreslå parlamentet att ansluta sig till ett beslut som budgetutskottets samordningskansli, det vill säga alla de olika gruppernas samordnare, fattat, ett beslut som avser just fall som det som nu uppstått, där alltså inte något ändringsförslag bifallits. Man måste likväl införa en muntlig ändring i budgetresolutionen som begränsas till att ange två punkter som är två fakta, utan några tillägg. Med er tillåtelse, herr ordförande, läser jag upp denna muntliga ändring.
Den nya lydelsen i punkt 8 är följande: " Det erinras att rådet uppmanats att reservationslöst stödja principen om en stadga för ledamöterna i Europaparlamentet, såsom framgår av Amsterdamfördraget, och det erinras även om dess resolution om resultatet av toppmötet i Cardiff den 15-16 juni 1998 och speciellt punkt 20" .
Herr ordförande! De åsikter som försvaras av vår föredragande är obestridliga när det gäller ändringsförslag 1. Det är budgetutskottets ändringsförslag, som oavkortat på nytt tar upp den text som nyss förkastades på grund av motsättningar.
Däremot är hans åsikter mer diskutabla i fråga om ändringsförslag 4 och 5, det vill säga vår grupps ändringsförslag och ELDR-gruppens ändringsförslag. Dessa ändringsförslag innehåller villkor som överhuvudtaget inte togs upp nyss. Ändringsförslag 4 som ger presidiet ett uppdrag helt och hållet olikt det som förekommer i ändringsförslag 1 och ändringsförslag 5 - jag ber om ursäkt för att jag talar om detta i ELDR-gruppens ställe - föreskriver nya ersättningar, andra villkor. Jag anser alltså att de inte bör betraktas som ogiltiga.
Vad beträffar Violas muntliga ändringsförslag förbehåller jag mig rätten att i förekommande fall motsätta mig det.
Naturligtvis är denna tolkning korrekt och presidiets sekretariat har kontrollerat det. Ändringsförslag 4 och 5 berörs inte av den föregående omröstningen och jag kommer att ställa dem till omröstning efter, att ha löst den fråga som ändringsförslag 1 ger upphov till. Ändringsförslag 1 har fallit men nu formuleras ett muntligt ändringsförslag. Jag frågar om det finns invändningar mot detta muntliga ändringsförslag.
Herr ordförande! Med tanke på att detta är en så svår och känslig fråga, är jag själv väldigt frestad att rösta för det. Men hela denna fråga är så kontroversiell, att det vore bättre om vi i själva verket inte röstade om någonting i detta sammanhang. Om vi accepterar att ändringsförslag 1 från budgetutskottet förkastats, vilket skedde tidigare, då skall vi helt enkelt acceptera att det förkastats och inte göra något.
Det är tydligt att mer än 12 ledamöter har invändningar mot detta muntliga ändringsförslag och därför kan det inte läggas fram för omröstning.
Herr ordförande! Det står klart, som Green sade, att vi nu har kommit i ett läge där vi har fastställt principerna från den tidigare omröstningen, och vi borde försöka att rätta oss efter det i det här skedet. Vi vet var vi står; vi har röstat om de grundläggande principerna för budgetomröstningen, och det skulle vara till hjälp om vi undvek att försöka kopiera något där vi på alla väsentliga punkter redan har nått ett beslut.
Ja, det verkar klart att det finns invändningar mot detta muntliga ändringsförslag.
Punkt 31
Herr ordförande, i grund och botten anser jag att denna ändring i punkt 31 som den socialdemokratiska gruppen lagt fram, inte längre är aktuell efter den omröstning vi har haft. Vice versa menar jag att punkt 31 i min resolution, således i budgetutskottets text, måste modifieras så att orden " skapande av fyra permanenta tjänster B5 som korrekturläsare" utgår, eftersom detta avslogs i den tidigare budgetomröstningen.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande, tillåt mig - nyss kunde jag inte göra det - att instämma i det tack kollegan Dührkop framförde till hela budgetutskottets stab, vars hjälp i detta mitt arbete har varit mycket nyttig och oumbärlig.
Betänkande (A4-0330/98) av Giansily för budgetutskottet om meddelandet från kommissionen till rådet om EKSG-fördragets utgång - finansiell verksamhet [KOM(97)0506 - C4-0573/97]
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande! Jag vill bara göra er uppmärksam på att man redan har avslagit innehållet i den tredje strecksatsen inom ramen för budgeten.
Det handlar om två olika resolutioner, även om de uttrycker samma sak, och jag måste framlägga båda två för omröstning.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Fru ordförande! Jag skulle vilja fråga om ni sade att det finns ett fel i några språkversioner. I den finskspråkiga versionen finns det till exempel ett fel. Där talar man om hårda träslag och barrträ. Utskottet har dock hela tiden utgått ifrån att vi bara talar om alla lövträslag, inte om barrträ. Jag ville göra det klart för alla att det finns ett fel i den finskspråkiga versionen.
Fru Ojala har helt rätt. Det finns en rättad version på tyska, finska, spanska och svenska samt en andra rättad version på danska. Allt detta kommer att kontrolleras mycket noggrant.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Olika politiska grupper i Europaparlamentet kommer alltid att ha olika uppfattningar om hur Europeiska gemenskapens budget skall användas vid varje givet tillfälle. Själv vill jag inför kammaren understryka att jag anser att tillbörliga ekonomiska resurser alltid måste avsättas för att hjälpa de som lever i utkanten och de missgynnade i vårt samhälle. Jag ger er ett exempel; den irländska regeringen utarbetar just nu en nationell utvecklingsplan i syfte att ange huvuddragen för våra sociala och ekonomiska investeringsprioriteringar för perioden 2000-2006. Vi har fått veta att Irland har använt strukturfonderna under den nuvarande gemenskapsstödramen 1994-1999 på ett mycket listigt sätt med därav åtföljande ekonomiska bidrag.
Det finns många inom Europeiska unionen, i synnerhet i Tyskland och Nederländerna, som anser att Irland inte skall få extra resurser under nästa period för EU: s strukturfonder, 2000-2006. Personen som hittade på frasen " the Celtic Tiger" har inte gjort Irland en tjänst. I Dublins stad och län, som jag föredträder, finns det för närvarande 70 000 personer som fortfarande är inskrivna vid arbetsförmedlingen. Den irländska regeringen måste ta med konkreta förslag i den nationella utvecklingsplan som skickas till Europeiska kommissionen för att hjälpa till att bekämpa detta problem som är starkt koncentrerat till regionen Dublins stad och län.
En av prioriteringarna måste relatera till behovet av att fortsätta att starta fler nyskapande träningsprogram, så att långtidsarbetslöshetens gissel kan besegras en gång för alla.
Trots det faktum att Irland som land inte kommer att vara kvalificerat för mål 1-status under sjuårsperioden efter 1999, förtjänar Dublins stad och län fortfarande att få ta del av EU: s strukturfonder för särskilda projekt. Detta måste alltid återspeglas i EU: s budget. Högsta prioritet måste vara att garantera att Europeiska socialfonden blir tillgänglig för åtgärder i syfte att bekämpa ungdoms- och långtidsarbetslöshet. Andra områden som kommer att vara berättigade stöd från medel ur EU: s regionala fonder skall dock också relatera till behovet av att genomföra ett integrerat transportsystem, likväl som att introducera nyskapande åtgärder för att ta itu med vårt växande avfallsproblem.
Vi har i omröstningen kring budgeten haft som målsättning att minska EU: s totala budget, eftersom vi anser den vara alltför omfattande. Det gäller bland annat områdena för strukturfonderna samt jordbrukspolitiken. Vi har också röstat mot alla förslag om pengar till propaganda, bl.a. Prince-programmet.
När det gäller omröstningen gällande reseersättningarna till Europaparlamentets ledamöter klarade majoriteten än en gång inte av att rösta för det enda moraliskt riktiga, nämligen att ersättning bara skall ges för faktiska kostnader. Systemet som innebär att ledamöter kan stoppa pengar i egen ficka kan alltså fortsätta, vilket vi motsätter oss mycket skarpt. Det borde vara en självklarhet att vi ledamöter bara får ersättning för faktiska kostnader för resor. Det nya beslutet som parlamentets presidium har fattat och som snart skall börja gälla innebär i stora drag samma system som vi har i dag. Europaparlamentets majoritet har än en gång visat sig vara oförmögen att ta tag i denna viktiga fråga, vilket kanske säger mer om ledamöterna än om Europaparlamentet som institution...
Vi anser inte att det är bra att ledamöterna får en gemensam lön och har därför röstat mot detta förslag, dvs. femte strecksatsen i ändringsförslag 899.
Ändringsförslaget om att ge pengar till ett projekt för att stoppa våldet mot kvinnor anser vi vara mycket värdefullt och har därför röstat för detta.
Trots att jag är emot flera budgetposter, i synnerhet främjandet av kärnkraft och fusionsforskning, bidragen till Nato: s 50-årsjubileum liksom vissa bidrag till jordbruket, har jag röstat för budgeten, eftersom de meningsfulla åtgärder som finansieras genom denna är övervägande.
Jag har tydligt röstat ja till reseersättning för faktiska kostnader utan att för den sakens skull koppla samman detta beslut med parlamentarikernas nya stadga. Denna stadga är nödvändig för att vi skall få större klarhet, men de två ämnena kan inte sammanföras.
Jag beklagar att ett beslut som tagits av presidiet nu kommer att tillämpas på grund av detta parlaments omröstning. Det är olämpligt av åtminstone två anledningar. För det första gäller det endast från den 1 maj 1999 (från en vecka före sessionens slut). För det andra får de ledamöter som redan har de högsta ersättningarna ett schablontillägg.
Jag har röstat nej till förslag som innebär " mer union" . Det är något fel på en organisation som ständigt måste gå ut med stora propagandakampanjer för sig själv, t.ex. angående euron, som ett surrogat för folkligt stöd.
Jag har stött förslag om förändring i jordbruks- och strukturfondspolitiken mot färre regleringar och enklare regler, t.ex. mycket av innehållet i Agenda 2000.
Jag har röstat nej till EU-medel till Turkiet, eftersom Turkiet inte har uppfyllt villkoren i tullunionsavtalet med EU om slut på krig, tortyr och förföljelsen mot kurderna samt införande av mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet.
Jag har röstat ja till förslag om att reseersättning skall utbetalas mot kvitto och erlagda kostnader. Jag har röstat nej till den gemensamma stadgan, common statute , och därmed avvisat förslaget om gemensamma EU-löner för parlamentariker med låg EU-skatt.
De ogenomskinliga uppgörelserna, skenfördragen och svågerpolitiken på området humanitärt bistånd (ECHO-programmet) ger all anledning att bli upprörd. Europaparlamentet reagerade direkt på grund av sin kontrolloch informationsskyldighet och har nu som en första åtgärd fryst medlen till humanitärt bistånd till 100 procent beroende på kommissionens otillräckliga reaktioner och den uppenbara bristen på information till folkets utvalda företrädare.
Dessa påtryckningar har nu fått kommissionen att ge efter och lova att överlämna samtliga handlingar från bedrägeribekämpningsenheten UCLAF till parlamentet. Dessutom har kommissionen åtagit sig att lämna in underlaget till skenfördragen till de rättsliga instanserna.
Men problemen är inte på långa vägar lösta ännu. Därför skulle det vara oansvarigt att upphöra med påtryckningarna på kommissionen. Tvärtom bör alla de parlamentariska medel som står till förfogande sättas in för att skapa klarhet i denna pinsamma historia.
Av den anledningen röstar jag för Gruppen De grönas förslag 584: 30 procent av Tacis-medlen bör sparas i en reserv till dess att de återstående frågorna (oberoende revision av ECHO, disciplinförfarande, dokumentöverföring) har retts ut. Kommissionen bör sedan uppmanas att öva sig i insyn och skapa klarhet inför den andra behandlingen av budgeten (i december). Jag beklagar verkligen att oppositionen från den socialistiska sidan har bragt detta förslag på fall. Därigenom har parlamentet avstått från ett effektivt medel för att genomdriva de krav som ligger i en ärlig och genomskinlig Europapolitiks intresse.
Trots att jag är emot flera budgetposter, i synnerhet främjandet av kärnkraft och fusionsforskning, bidragen till Nato: s 50-årsjubileum liksom vissa bidrag till jordbruket (t.ex. Herodes-premien), har jag röstat för budgeten, eftersom de meningsfulla åtgärder som finansieras genom denna är övervägande.
1) I ljuset av de stormiga debatterna om reseersättningarna vill jag säga följande: socialdemokratiska parlamentsgruppen förblir förespråkare för en reglering där endast faktiska och visade kostnader ersätts. För oss själva har vi för övrigt redan infört en sådan reglering. Anne Van Lancker, Philippe De Coene och jag själv accepterar i kassan inte mer än de utgifter vi verkligen har haft.
2) Det är sant att det föreligger stora löneskillnader mellan parlamentsledamöterna från de olika medlemsstaterna. Vid införandet av reella reseersättningar kan det därför vara önskvärt att få till stånd en skälig övergångsreglering för kolleger från vissa medlemsstater. Regleringen som föreskrivs i beslutet från presidiet är överdriven, skatterättsligt tvivelaktig och därmed oacceptabel för socialdemokratiska parlamentsgruppen.
3) Parallellt med reformeringen av reseersättningarna behövs det en ny stadga för Europaparlamentets ledamöter. Men för att effektivt kunna nå fram till en lösning får dessa två frågor inte kopplas till varandra.
Betänkande (A4-0360/98) av Dührkop Dührkop
Fru ordförande! Vi har röstat mot budgeten och jag skulle vilja ange de skäl som kommer till dem som jag gav i den allmänna diskussionen.
Visserligen har vi gett vårt bifall i tre omröstningar enligt följande: dels omröstningen om ändringsförslag 439 där vi strök de reservbelopp som skrivits in beträffande Turkiet, dels omröstningen om ändringsförslag 866 där vi anslöt oss till finansieringen av stöd åt AVS-bananproducenterna, vilket är bra, och vi tog bort de särskilda reserverna för de externa åtgärdsprogrammen och vi gläder oss åt detta.
Däremot förefaller två beslut fördömliga. Vi tog bort den reserv som var avsedd för humanitär hjälp i ändringsförslag 784. Och vårt ändringsförslag 1 i resolutionen förkastades.
Vad beträffar den humanitära hjälpen, konstaterar jag att Europaparlamentet efter att ha visat sin stridslystnad gentemot ECHO-skandalen ännu en gång nöjer sig med förklaringar och ett enkelt brev, medan vi fortfarande inte har, ja fortfarande inte, fru ordförande, har UCLAF-betänkandet som satte igång hela affären.
Slutligen var vårt ändringsförslag 1 om informationsutbyte med de nationella parlamentens behöriga utskott en upprepning av den ursprungliga versionen av Dürhkop Dürhkops betänkande. Det upprepade endast det hon först hade sagt i sitt betänkande.
Jag noterade att man då från alla håll oavbrutet talade till mig, och till oss, om tillnärmningen av de nationella parlamenten. I detta betänkande fanns det ett litet villkor som föreskrev att man på budgetnivå skulle sammanföra de nationella parlamentens behöriga utskott. Hur kan man i en tid då det blir allt svårare att få budgeten att gå ihop, i en tid då man fordrar alltmer av medlemsstaterna, då vissa till och med ämnar begära att få tillbaka den finansiering av vissa utgifter som kommer från medlemsstaterna, acceptera att man inte går med på det nödvändiga samarbetet med de nationella parlamenten?
Dessa är de orsaker som tillkommit senare, och som gör att vi motsätter oss detta betänkande.
Fru ordförande! Jag har inte röstat för budgetens jordbrukskapitel. Inte för att jag inte vill ha någon jordbruksbudget. Jag tycker till och med att det är en bra budget, bortsett från de medel som är avsedda till att främja sådan verksamhet som inte bara jag, utan allt fler medborgare i Europeiska unionen förkastar, inte begriper och helt enkelt inte längre vill ha. I budgeten 1999 finansierar vi återigen Herodes-premien och subventionerar transporter av levande djur. Jag är helt på de europeiska böndernas sida, de som kämpar för sitt livsuppehälle till förmån för Europeiska unionens medborgare. Vi skall inte ta ifrån dem en enda ecu! Men låt oss söka alternativ som gör att bönderna kommer till sin rätt, utan att vi finansierar det hemska sättet att transportera djur till Mellanöstern samt Herodes-premien. Med hjälp av min röst vill jag låta de människor komma till tals som annars inte har någon talan här i parlamentet.
Kommissionen, dess ordförande samt den kommissionär som är ansvarig för de yttre förbindelserna med Turkiet fick i dag i budgetomröstningen ett kraftfullt politiskt svar från Europaparlamentet i fråga om finansieringen till Turkiet. Med 365 röster för och 135 röster emot begränsade sig vårt plenum inte bara till att sätta det finansiella stödet till Turkiet på reservlistan, utan det strök det också från denna. Jag hoppas att vi kommer att ge samma svar när det är dags att rösta om kommissionens nya förordningar, vilka tyvärr utgör en institutionell kupp. Jag hoppas även att Turkiet inom en snar framtid kommer att uppfylla de villkor för demokrati och respekt för internationell rätt som har formulerats av Europaparlamentet, så att detta stöd slutligen kan frigöras.
Mer än hälften av gemenskapens budget går till att stödja jordbruket i medlemsstaterna. Vi välkomnar därför de förändringar som EU: s budgetmyndighet har föreslagit när det gäller nedskärningen i den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är ett steg i rätt riktning. Det är nu upp till rådet att lösa problemet med att jordbruksriktlinjer har blivit ett tak för extra utgifter som ligger långt över de verkliga behoven. I stället borde riktlinjen vara ett medel för att begränsa ökningen av jordbruksutgifterna.
Vi är övertygade om att en långtgående reformering av den nuvarande gemensamma jordbrukspolitiken är nödvändig om Europeiska unionen skall klara nästa århundrades stora utmaningar. Detta gäller inte minst med tanke på effektivisering samt utvidgning av unionen. Gällande subventionssystem riskerar annars att bli ett problem för nya stater som vill ansluta sig till unionen. EU måste inte bara främja ett hållbart jordbruk med väl överenskomna operationella miljönormer utan också ta hänsyn till konsumentintressen. Vi anser det vara principiellt felaktigt att unionen stöder tobaksodling.
Vi anser det vara positivt att Europaparlamentet, via sina budgetprioriteringar, fortsätter finansieringen av sysselsättningsskapande åtgärder inom unionen samt att miljödimensionen förstärks i de program och projekt som genomförs genom strukturfonderna. Vi ser också mycket positivt på förslaget att inrätta en särskild budgetpost för Östersjöområdet. Vi hoppas nu på att rådet hittar den rättsliga grunden för att bevilja budgetmedel till denna post.
Slutligen ser vi med djup oro att kommissionen i vissa fall inte har kunnat förvalta gemenskapsmedel på ett korrekt sätt. Det är oroväckande att kommissionen inte har funnit ett förfaringssätt att informera Europaparlamentet när det gäller bedrägeri och dålig förvaltning av EU-medborgarnas pengar i sina egna led.
Vi anser att Europaparlamentets resolution på flera punkter är för " tam" gentemot de projekt som pågår inom kommissionen. Vi tycker att man borde ha nämnt något om ECHO samt kommissionens brister och misslyckanden inom detta område, och att detta givetvis skulle få följdverkningar i budgeten.
Vi har vidare synpunkter på att EU inrättar en särskild flyktingpolitik, eftersom vi inte anser att EU skall befatta sig med dessa frågor. Detta borde ligga på medlemsstaterna. Med alla övervakningssystem och inskränkningar av den personliga integriteten befarar vi att EU: s flyktingpolitik inte kommer att fungera på ett för flyktingarna bra sätt.
Vi beklagar djupt att ändringsförslag 1 inte gick igenom. Det borde ligga i EU: s intresse att involvera medlemsstaternas parlament i arbetet med EU: s budget. I stället tycks majoriteten i Europaparlamentet vilja fortsätta avskärma både vanliga medborgare och nationella beslutsfattare i respektive parlament från insyn i EU: s omfattande budgetarbete.
Slutligen är vi kritiska till punkterna som handlar om EMU, punkt 3 samt styckena som handlar om EU: s " propagandamaskineri" (Prince-programmet).
Vi har med anledning av detta valt att rösta nej till betänkandet i sin helhet.
Jag röstade emot resolutionsförslaget (A4-0360/98) om Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 1999 som en protest mot den ringaktning och diskriminering turistsektorn utsattes för, genom att ändringsförslag 75 avslogs, vilket också hindrade upprättandet av en budgetpost för gemenskapsåtgärder för turismen, även utan att några belopp tilldelats.
Denna majoritetsinställning i parlamentet kommer efter avslaget av budgetutskottet på ett belopp på 3, 5 miljoner ecu, och följs upp i förslaget till omstrukturering av de parlamentariska utskotten vilket för närvarande diskuteras, där man helt enkelt föreslår att turismen skall försvinna som ett särskilt eget mål för verksamheten i de framtida utskotten (vilket för närvarande finns i utskottet för transport och turism).
Denna avslagsmentalitet som funnit gehör hos majoriteten i rådet och som nu själva Europaparlamentet ansluter sig till, är en konfrontation med den mest betydelsefulla sektorn i Europeiska unionen, både för sysselsättningen, investeringar och BNP per capita, men som har problem som kräver en specifik europeisk hantering.
Europaparlamentet bryr sig bara om att upprätta en budgetpost för kamp mot sexturism i tredje land (B7-663), och lämnar den europeiska turistsektorn utan medel och rättslig grund för att lägga fram gemenskapsåtgärder till förmån för turismen.
Som portugisisk ledamot, från ett land där turismen är en vital sektor för ekonomin, och bördig i en framstående turistregion som Algarve, kan jag inte låta bli att uttrycka min besvikelse över denna hållning hos unionens institutioner, och handla därefter, det vill säga, att rösta emot.
Utgifterna inom jordbruksområdet och de regionala strukturfonderna tillhör de obligatoriska utgifterna och har beslutats av ministerrådet, även om parlamentets ordförande till slut skriver under budgeten. Vi anser att det finns mycket inom EU: s utgifter på de två nämnda områdena som starkt kan ifrågasättas. Tyvärr har vi icke möjlighet att med våra röster påverka de delar av utgifterna inom jordbruks- och regionalpolitiken som vi inte instämmer i.
Vi anser att regionalpolitiken bör återbördas till medlemsstaterna. Likaså måste en långtgående reformering av den nuvarande gemensamma jordbrukspolitiken ske snarast, både av effektivitetsskäl och för att underlätta en utvidgning av unionen. Vidare måste stödet till vin- och tobaksodling snarast avvecklas.
Dessutom finns det ett antal tvivelaktiga budgetposter vars mål enligt motiveringen är att stärka " Europatanken" . Framför allt vänder vi oss emot budgetposter som ger " Bidrag till organisationer som främjar Europatanken" och " Bidrag till projekt som anordnas av sammanslutningar och förbund av europeiskt intresse" samt " Förberedelser och bistånd för förverkligandet av den ekonomiska och monetära unionen" . Vi motsätter oss dessa budgetposter.
Betänkande (A4-0361/98) av Viola
Fru ordförande! Vi har röstat nej till Violas betänkande och jag skulle vilja betona vårt huvudsakliga skäl för vårt ställningstagande i fråga om betänkandet, nämligen vad som inträffat under omröstningen om resersättningarna.
Budgetutskottets ändringsförslag 899 om kommentaren förkastades. Det fick endast 224 röster. Den liberala gruppens ändringsförslag, vilket sades vara för faktiska kostnader fick 214 röster. Vårt ändringsförslag 4 fick 143 röster i resolutionen och den liberala gruppens ändringsförslag 188 röster.
Vi har varje år i budgetdebatten begärt att resersättningarna skall motsvara de faktiska kostnader som ledamöterna redovisar. Det förkastande som skett i dag av dessa ändringsförslag, visar hur oansvariga våra kolleger är. Hur kan man egentligen bibehålla ett system som bygger på att inkomsten varierar beroende på hur långt bort ledamöterna befinner sig från Strasbourg och Bryssel, som inte föreskrivs i något fördrag eller någon gemenskapsakt, och som inte beskattas?
Man talar om problem med ledamöternas stadga, om ojämlikhet, men det är staterna som är ansvariga för sina ledamöters situation. Det är staterna det åligger att besluta om det skall finnas en differentiering eller inte i förhållande till deras nationella parlamentsledamöter. Det är inte Europaparlamentet det tillkommer att, då inget uppmanar till det, föreskriva ett kompensationssystem som för övrigt ökar ojämlikheterna, eftersom kompensationen växer ju längre bort man reser. Det beror inte på beloppet på parlamentsersättningen i varje land.
Det är av denna anledning som vi motsatt oss detta betänkande. Det är fel att påstå att presidiets beslut är ett bra beslut. Presidiets beslut institutionaliserar ett låtsasersättningssystem. Vi motsätter oss detta och kommer att även i fortsättningen motsätta oss det.
Fru ordförande! Jag har inte röstat ja till Violas betänkande om Europaparlamentets utgiftsbudget, eftersom majoriteten av ledamöterna röstat mot de ändringsförslag som föreskriver reseersättning för faktiska kostnader. Personligen hade jag röstat för dessa ändringsförslag. Omröstningens resultat innebär att det beslut som Europaparlamentets presidium fattade den 19 oktober, vilket är lika orättvist som hycklande, och som kommer att gynna ännu fler ledamöter som inte redan tar ut för höga reseersättningar, kommer att träda i kraft. Genom detta beslut får ledamöterna en avståndsrelaterad ersättning som i grund och botten är en extralön, vilket de ledamöter som redan åtnjuter de högsta parlamentsersättningar, som föreskrivs av deras nationella parlament, får rätt till.
Jag har följaktligen röstat ja till ändringsförslag 4, till resolutionsförslaget om Europaparlamentets budget, vilket är ett ändringsförslag som skulle ha kunnat reparera skadorna om det hade antagits. Detta ändringsförslags mål var nämligen att ge byrån i uppdrag att vägra ge reseersättningar som är högre än de faktiska kostnaderna. Tyvärr röstade endast 143 ledamöter ja. De 275 som röstade nej har alltså, som väl är, avslöjat sitt hyckleri, något som jag inte kommer att sluta kritisera i detta ärende. Det höjer inte detta parlaments anseende och ännu mindre presidiets majoritet som genom sitt hycklande beslut och utan insyn den 19 oktober införde en riktig självbetjäning på bekostnad av skattebetalarna.
(Applåder)
I samband med årets budgetbehandling har frågan om reseersättningarna för ledamöter av Europaparlamentet åter kommit upp. Nuvarande regler för reseersättningen tillåter ledamöter som reser billigt att behålla skillnaden mellan faktiska resekostnader och schablonbelopp. Vi har tidigare förordat och stött de förslag som har gått ut på att ersätta nuvarande resebidrag med ett system där betalning utgår för den faktiska kostnaden för resan och inte ett schablonbelopp uträknat på sträckan. Vi har tidigare försökt att hitta reella lösningar som är heltäckande.
Vi finner dock att nuvarande lösningar inte är tillfredsställande. Frågan om parlamentarikernas ersättningar är en förtroendefråga som måste lösas en gång för alla. Vi har därför på eget initiativ beslutat om att från och med årsskiftet införa ett system som innebär att ersättning utgår för de faktiska resekostnaderna. Pengar som blivit över skall betalas tillbaka till gemenskapsbudgeten. Detta system syftar till att skapa klarhet och minskar riskerna för misstankar om att ersättningarna används för annat än vad de är avsedda för.
När det gäller den omdiskuterade frågan om reseersättning har vi naturligtvis, precis som tidigare, röstat för att ersättning bara skall ges för faktiska kostnader. Allt annat är omoraliskt. Ändringsförslag 1 som togs bort med anledning av den tidigare omröstningen, och som till stora delar bygger på V-gruppens förslag, hade varit det optimala för oss att rösta för, bortsett från stycket som handlar om införandet av en gemensam stadga för ledamöterna, vilket vi inte stöder.
De två ändringsförslag som plenum röstade om, 4 och 5, röstade vi för. Vi är dock tveksamma till förslaget i ändringsförslag 5 om att införa ytterligare en ersättning för resor i hemlandet. Det hade vi dock accepterat om vi fått reseersättningar mot faktiska kostnader.
Än en gång har alltså Europaparlamentet visat sig oförmöget att fatta nödvändiga beslut. Det enda rimliga och moraliska hade varit att införa reseersättningar för faktiska kostnader. Nu blir resultatet i stället att ledamöter kan stoppa pengar i egen ficka för ersättning som de inte utnyttjar för resor.
Inte heller ändringsförslag 3 om att EU-institutionerna skall miljöanpassa sin förvaltning gick igenom, vilket vi beklagar djupt.
Eftersom de viktiga punkterna i detta betänkande inte togs med, har vi valt att rösta nej till betänkandet i sin helhet.
Jag röstade i plenarsammanträdet för strecksatserna 1-4 i ändringsförslag 899 och för ändringsförslaget 537 i tron att parlamentet äntligen skulle vara berett att införa praxisen att resekostnaderna ersätts enligt faktiska kostnader. En sådan praxis skulle motsvara medborgarnas rättsuppfattning och förväntningar.
Den situation som nu uppstått, dvs. att presidiets beslut träder i kraft, för inte med sig den efterlängtade förbättringen utan tvärtom gör situationen ännu rörigare. Parlamentet tycks inte begripa att sådana här spektakel och lösningar ytterligare smular sönder vårt förtroende, vilket jag djupt beklagar.
Sedan flera år tillbaka är EU: s medlemsstater hårt drabbade av nedskärningar på det sociala området, inom omsorgen och offentlig service till följd av konvergensprogrammet. Samtidigt ser det ut som en arbetslöshet på sammanlagt ca 20 miljoner har permanentats i de 15 medlemsländerna. Vi anser att också EU: s budget nu noga måste utvärderas och ifrågasättas. Det finns många verksamhetsområden inom EU som i förhållande till de sociala verksamhetsområden som nu skärs ned i medlemsstaterna väger mycket lätt och som bör läggas ned först i en prioriteringssituation. När i dag långvårdsavdelningar läggs ned på sjukhusen i Sverige, finner vi det ytterst beklagligt att EU har institutioner i arbete för stora pengar och vars resultat, samt även existens, starkt kan ifrågasättas.
Det är ett ekonomiskt slöseri i att parlamentet flyttar mellan Bryssel och Strasbourg. Det är enorma kostnader som är förenade med de nybyggnationer som för närvarande färdigställs på dessa båda orter. Det är ett ekonomiskt slöseri som allvarligt drar ned unionens anseende bland medborgarna. Parlamentets utgifter för byggnaderna i Bryssel, Luxemburg och Strasbourg uppgår totalt till 149 610 706 ecu. Situationen har nu blivit absurd med stora och onödiga lokalkostnader. Att åtgärda detta problem verkar dock ingen ha makt att göra.
Andra områden där vi har invändningar vad gäller Europaparlamentets budget och vill förändra är:
Reseersättningarna till ledamöter av Europaparlamentet kan skäras ned om man inför ett resekort, i stället för att som i dag utbetala frikostiga generella ersättningar. Givetvis skall kvittoredovisning krävas.-Europaparlamentarikernas pensionsfond skall på inga villkor subventioneras med allmänna EU-medel, om den inte går ihop ekonomiskt. De som är medlemmar av pensionsfonden kan inte bara få utdelning när den går med vinst utan måste också stå för täckandet av eventuella förluster. De pengar som hittills har betalats ur EU: s budget till pensionsfonden måste krävas tillbaka.Vidare anser vi att alla förslag om att ge ekonomiska anslag till partierna på Europanivå skall avslås. Det ser också illa ut i tider av nedskärningar att politiker beviljar sina egna organisationer ökade förmåner. De aktiviteter som sker på " Europanivå" mellan de politiska partierna bör partierna se till att de finansieras via de deltagande partierna.
Vi anser också att man kan ifrågasätta Ekonomiska och sociala kommitténs existens. Uträttar denna kommitté ett arbete som är värt dess kostnader?
Möte med stats- och regeringscheferna
Fru ordförande! Jag röstade emot denna resolution eftersom den går i helt fel riktning och totalt ignorerar medlemsstaternas medborgare och deras rättigheter och de nationella parlamentens rättigheter, vilka ligger mycket närmare folket än Europaparlamentet eller de europeiska institutionerna. Det är extremt viktigt att medlemsstaterna tillåter sina medborgare att spela en så stor roll som möjligt i beslutsfattandet och att nationella parlament skall ha rätt att granska alla EU: s institutioner. Framför allt är det ganska ofattbart att parlamentet inte skall kritisera - då det ju ofta har kritiserat - sin roll med avseende på kommissionen och att vi inte skall ha möjlighet att avskeda individuella kommissionärer i stället för kommissionen som en enhet, för parlamentet kommer aldrig att utnyttja den befogenheten.
I fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken står det klart att parlamentet och EU-institutionerna är besatta av att utveckla en gemensam försvarspolitik, ändå har frågan om vem vi försvarar oss mot aldrig blivit klart besvarad. Det ligger i grund och botten i den europeiska militariseringens intresse, vilket inte är i folkets intresse på lång sikt. Vi skall tänka på att demilitarisera Europa och världen i stället för att gå i den här riktningen. Men denna resolution misslyckas med att vara inriktad mot den demokratiska balansen inom Europeiska unionen och ignorerar fullständigt de rättigheter som vanliga människor i unionen har.
Fru ordförande! Europaparlamentets ordförande Gil-Robles uttryckte igår morse - i sitt inledningsanförande i debatten om tillståndet i unionen - oro över den totala stagnationen i rådets arbete om villkoren för införlivningen av Schengenregelverket i fördraget. Man vet nämligen att det protokoll som integrerar Schengen såsom det antogs av rådet (Amsterdam) i artikel 2 föreskriver att rådet enhälligt skall besluta om den relevanta juridiska grunden för varje bestämmelse i Schengen, det vill säga att det kommer att fördela dem jämnt mellan den första och tredje pelaren med hjälp av ett oinskränkt beslut.
Detta förfarande är helt exceptionellt och jag anser att det strider det mot den franska konstitutionen, eftersom det låter ministerrådet på egen hand bestämma, utan vare sig bekräftelse från Europaparlamentet eller kontroll av överensstämmelsen med författningen, vilka aspekter av Schengen som kan behandlas med majoritetsbeslut och vilka andra som skall fortsätta att behandlas med enhällighet. Detta är ur fransk synpunkt ett av flera skäl till varför vi inte godkänner Amsterdamfördraget.
Rådets arbetsgrupp som sedan ett år funderar på denna fördelning har fortfarande inte uppnått ett enda konkret resultat, så att om denna situation består efter ratificeringen av Amsterdamfördraget, kommer allt det Schengenregelverket uppnått att gå till den tredje pelaren och samtidigt skapa ett otroligt rättsligt trassel, med utrymme för frihet, säkerhet och rättvisa, något som Amsterdamfördraget rutinmässigt placerat i första pelaren.
Under dessa omständigheter förstår man att ordförande Gil-Robles ber att vid nästa rådsmöte i Wien på nytt sätta fart på detta arbete. Men vad kan Europeiska rådet göra? I själva verket visar låsningen inom arbetsgruppen att Amsterdamfördraget, såsom det skrivits under, framstår som helt omöjligt på denna punkt. Hur har stats- och regeringscheferna kunnat gå med på att skriva under dylika bestämmelser? Det blir nödvändigt att reda ut saken senare. För tillfället skulle det verkligen vara en lättnad om Frankrike inte ratificerade Amsterdamfördraget.
I händelse av majoritet för originaltexten:
Vi vill påpeka att vi i punkt 3 inte tolkar formuleringen " ett så kallat rättvist återflöde" ordagrant. " Rättvist återflöde" (franskans juste retour ) borde i detta sammanhang översättas med exakt eller precist återflöde .
Då sammanhanget för kallelsen till detta möte, i svar på Chirac-Kohls skrivelse, har förändrats genom det tyska valet, vad kan det komma fram till av värde, mer än att Schröder och de andra 14 kan lära känna varandra?
Förslaget från utskottet för institutionella frågor innehåller, trots allt, goda indikationer - om de beaktas - på att " toppmötet" skall kunna komma fram till känsliga slutsatser för att, med en europainriktad politisk impuls, svara på krisfaktorer och en ökad tillbakagång till nationalism vilken bidrar till att ännu mer försvåra en politisk dagordning som i sig är komplicerad, med den internationella ekonomiska krisen, utvidgningen österut, Agenda 2000 och den framtida finansieringen av EU.
Det som, från min utgångspunkt, gör denna resolution intressant - vilken, för en gångs skull, inte banaliserar den ständiga institutionella kravlistan från Europaparlamentet - är att den binder EU: s framtida politik till fyra grundläggande förutsättningar:
Åtagandet för en bestämd politisk roll från EU: s sida, vilken handlar om mycket mer än marknaden och den gemensamma valutan, och siktar på att dess engagemang i utrikespolitiken till förmån för de mänskliga rättigheterna och freden; i den internationella ekonomiska och finansiella regleringen för ekonomiska framsteg och framsteg för social rättvisa (se förslaget från António Guterres på uppdrag av toppmötet mellan de iberoamerikanska stats- och regeringscheferna i Porto förra helgen, om att EU: s toppmöte den 24 och 25 oktober skall ta upp den internationella ekonomiska krisen) och i upprättandet av ett fritt och säkert rättsområde, -Utvidgningen grundad på rättvisa och bibehållande av sammanhållningen mellan de gamla och de nya medlemsstaterna, -Subsidiariteten, inte som en ursäkt för en åternationalisering eller en centraliseringsspiral, utan som ett " dynamiskt kriterium" för att bestämma vem, medlemsstaterna eller EU, som bör utöva befogenheterna för att garantera att fördragets mål uppnås på ett effektivt sätt, -En institutionell reform som garanterar mer demokrati, öppenhet, deltagande från medborgarna, och mer effektivitet - aspekter som resolutionen, denna gång, klokt nog anser inte är detsamma som frågan om röstvägning eller andra som hör ihop med maktfördelningen i de stora medlemsstaterna.Det rör sig om en resolution som, i dess betoning av subsidiariteten, försvaret av ett oumbärligt deltagande från de nationella parlamenten, den realistiska bedömningen den gör av rådets beslutsroll i en union av suveräna stater - visar att det vulgära federalistiska teoretiserandet, något som är fullkomligt ogenomförbart men alltid väcker spöken till liv och som bara nationalisterna utnyttjar, är övervunnet till förmån för en autentisk federal modell, tillämplig på de befogenheter som redan överförts och som på denna nivå garanterar deltagande och demokrati, huvudsakligen genom Europaparlamnetets ansträngningar och det politiska pådrivandet från en kommissionen som är verkligt ansvarig inför Europaparlamentet.
Samtidigt utelämnar inte resolutionen att det pådrivande arbetet, som är mer nödvändigt än någonsin för framstegen i enandet av Europa, beror på hur tillgängliga de lämpliga institutionella och finansiella medlen är för fördragets mål - vilket innebär att det är nödvändigt med en politisk vilja från regeringarnas sida!
Och last but not least , placerar resolutionen den ekonomiska och sociala sammanhållningen och den europeiska sociala modellen jämsides med demokratin, de mänskliga rättigheterna och marknadsekonomin som grunden för den nya konstitutionella pakt som skapas i EU. Skäl som gör att vi röstar för resolutionen, och går emot de minimala intressena som, genom att byta politik mot ekonomi, till varje pris förespråkar en anti-gemenskapsteori genom den så kallade juste retour .
Oavsett vilka de utskott inom vilka vi arbetar är, angår Europas politiska framtid oss alla i egenskap av ledamöter i Europaparlamentet. Förståndigt nog har utskottet för institutionella frågor, medan det europeiska toppmötet i Pörtschach karakteriseras som informellt och Amsterdamfördraget ännu inte ratificerats av medlemsstaterna, inriktat sin resolution på de ämnen som annonserades på toppmötet - institutionernas subsidiaritet och demokratiska legitimitet - i syfte att göra sig hörda hos de femtons stats- och regeringschefer med ett tydligt och koncist politiskt budskap.
Detta pragmatiska tillvägagångssätt får inte hindra oss socialdemokratiska ledamöter från att blicka framåt på en genomgripande institutionell reform och komma ihåg att de sex nästa ordförandeskapen i unionen kommer att ledas av regeringar där socialdemokraterna har makten. Vi borde alltså ställa oss frågan om vad orden i vårt beslut betyder. Betyder de att vi skall gå ännu längre än till färdigställandet av den inre marknaden och införandet av en gemensam valuta i strävandena mot en riktig politisk union.
Tjugo år av ett nyliberalt samhällsideal har den hårda vägen lärt oss att den finansiella och kommersiella mondialismen, avregleringen av de finansiella strömmarna samt den monetära hängivenheten i dag kräver en politik av världsomfattande karaktär för att inte svikta. Europeiska unionens utveckling utgör därför ett väsentligt framsteg för utformningen av en regional världsmakt. I dagsläget återfinns ekonomin, tekniken och utvecklingen i informationssamhället i ett alltmer internationellt sammanhang. De som vill reformera samhället måste ha tillgång till en överstatlig politisk struktur som kompenserar för det inflytande staterna förlorar över denna utveckling.
Genom Europeiska unionen har det blivit möjligt för oss att dra fördel av att den har en världsomfattande karaktär samtidigt som den skyddar oss från de nackdelar detta medför. Den har blivit ett starkt ekonomiskt block som ökar företagens effektivitet. En inre marknad har skapats och den garanterar, om än med förseningar, den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och människor. De nationella hindren för handel har tagits bort. 1999 kommer de nationella valutorna att gradvis tas bort till förmån för euron. Unionen har blivit en av de stora kommersiella makterna i världen och förfogar över många instrument som gör det möjligt att möta den internationella ekonomins utmaningar.
I och med euron blir Europeiska unionen även en världsmakt på det monetära området. Ett särskild politik har likaså utarbetats för att stödja de regioner som släntrar efter i Europas utveckling. Man har på det hela taget lyckats med denna strukturpolitik. Samtidigt bevarar Europeiska unionen freden i Europa. Av allt som den har förverkligat är detta det mest anmärkningsvärda, även om det inte är perfekt. Sedan ett halvt sekel, lever medlemsstaterna i fred. Konfrontation har ersatts av samarbete.
Den allmänna opinionen drar sig emellertid undan det europeiska projektet på grund av obalansen hos den integrering som genomförts av den inre marknaden. Européerna har i egenskap av konsumenter, arbetare, arbetslösa och medborgare oftast försummats. Även om fördragen har gett de europeiska institutionerna ett klart uppdrag, har det inte förverkligats i fråga om socialpolitik, sysselsättningspolitik, miljöpolitik, skattepolitik och säkerhetspolitik. Den europeiska politiken har på dessa områden förblivit obetydlig. Men det finns ett trängande behov att utveckla politiken på dessa områden. På det sociala området och skatteområdet kommer införandet av en gemensam valuta att ytterligare öka detta behov. Inte förrän folk ser att Europeiska unionen löser deras problem kommer de att på nytt få förtroende för Europa. Medborgarnas Europa får bara mening om det handlar om ett projekt som gör det möjligt för Europa att bemöta medborgarnas vardagliga bekymmer.
Raymonde Dury, som innehade detta europeiska mandat före mig, brukade säga att om Europeiska unionen som enhet begärde inträde i unionen så skulle den vägras detta, eftersom den saknar demokrati. Vi utgör ett unikt typfall i historien: en enhet - Europeiska unionen - är mindre demokratisk än var och en av dess delar - medlemsstaterna. Det är därför som det huvudsakliga målet med de institutionella reformerna bör vara att skapa en riktig demokrati och att uppnå större effektivitet. Denna demokrati och denna effektivitet uppnår Europa endast med hjälp av en federal modell.
I denna modell skulle kommissionen bli en riktig regering. Europaparlamentet skulle bli en första kammare som företrädde folket. Rådet skulle bli en andra kammare som företrädde medlemsstaterna och deras enheter. Hela denna struktur skulle bäras upp av en riktig europeisk författning. Domstolen skulle bli en europeisk författningsdomstol. Demokratisering innebär att de europeiska besluten skall antas inom en ram där de fundamentala garantierna för demokrati verkligen gäller: majoritetsprincipen, politiskt ansvar för myndigheterna, kontroll av parlamentsinstitutionerna och öppenhet i beslutsförfarandena. En förstärkning av den demokratiska karaktären hos institutionerna skulle samtidigt göra det möjligt att öka deras effektivitet och att minska byråkratins omfattning.
Detta innebär först att de demokratiska kontrollerna skulle förstärkas i den första pelaren, och sedan att två mellanstatliga pelare anpassades till EG: s regelverk. Denna anpassning till EG: s regelverk skulle dessutom stärka domstolens roll.
Demokratiseringen bör därför följas av en rationalisering som grundas på väsentliga förändringar inom de tre stora europeiska institutionerna.
Det huvudsakliga syftet med den europeiska politiska reformen är att bli effektivare. En utvidgning av Europeiska unionen kräver att effektiviteten hos dess handlingsprogram på nytt kontrolleras. Inom ramen för en europeisk union med 500 miljoner invånare utspridda över hela kontinenten, bör alla europeiska initiativ ses över. Man bör ta större hänsyn till att en effektivisering är nödvändig. Detta är för övrigt det fundamentala syftet med subsidiaritetsprincipen. Europeiska unionens betydelse bör tonas ner i vissa fall, och ökas i andra. Därför är Europeiska unionen alltför svag i sin kamp mot de negativa, sociala och kulturella konsekvenserna av den världsomfattande utbredningen. Däremot har vissa former av ingripanden, och ibland vissa myndigheter, förlorat mycket av sin betydelse. De ökar den byråkratiska trögheten och budgetutgifterna utan att ge resultat.
Vissa typer av ingripanden bör ses över, till exempel inom kampen mot social utslagning, på det sociala området i fråga om miljön och skatter samt inom jordbrukspolitiken. Kohesionsfonden har i sin nuvarande form inget existensberättigande. Den bör bli en tillväxtfond som gör det möjligt att erbjuda staterna lån som underlättar den budgetära anpassningspolitiken. De skulle då lättare kunna respektera konvergenskriterierna vid en eventuell ekonomisk kris.
Resolutionen från De Giovanni och utskottet för institutionella frågor innehåller en rad punkter inför det extra toppmötet i oktober. Flertalet av dessa punkter är alltför långtgående i fråga om integration och federalism. Punkt 22 säger exempelvis att vi nu skall lägga grunden för VEU: s integrering i EU, vilket naturligtvis betyder en militarisering av EU, något som strider emot vår önskan om ett fredligt och avmilitariserat Europa.
Den alternativa resolutionen från I-EDN-gruppen är betydligt bättre, eftersom den ger uttryck för en vilja att förstärka demokratin och subsidiaritetsprincipen såsom detta formulerades vid Cardiffmötet.
Hela resolutionen argumenterar för ökad överstatlighet och ett " Europas Förenta stater" . Bland annat varnas i punkt 10 Europeiska rådet för att falla för " frestelsen att utnyttja subsidiariteten som en ursäkt för att återföra gemenskapspolitik till nationell nivå" . I punkt 11 betonas " att oron för övercentralisering i Europeiska unionen är starkt överdriven" .
Vår grundsyn är att EU skall vara ett samarbete mellan självständiga stater. Därför går det inte att rösta för denna resolution. Det är också förkastligt att Europaparlamentet skall ha en egen stadga. Kopplingen mellan Europaparlamentets ledamöter och de nationella parlamenten är principiellt viktig. En enhetlig stadga för Europaparlamentet stärker ytterligare de federalistiska strävandena. Dessutom kommer den ofrånkomligen att leda till drastiska löneförhöjningar för de flesta ledamöterna av Europaparlamentet. Det kommer att sticka oerhört i ögonen på många medborgare som i dag har det mycket svårt.
Labourpartiet i Europaparlamentet (EPLP) har gett sitt stöd åt De Giovanniresolutionen, men med avsevärda reservationer.
Rådets speciella möte denna månad är ett välkommet försök att ta itu med den klyfta som existerar mellan de europeiska institutionerna och EU-medborgarna. Dess syfte är att undersöka möjligheter att återförena EU med dess medborgare, att ta itu med de bekymmer folket i Europa har i stället för att fortsätta att knåpa med den institutionella organisationen. Att koncentrera sig på EU: s institutioner och föreslå institutionell reform för framtida regeringskonferenser - när vi vet att tidigare regeringskonferenser har skadat EU: s legitimitet genom att få unionen att uppträda ännu längre bort från medborgarnas bekymmer - är att missa poängen med detta speciella möte för rådet.
Vad detaljerna i resolutionen beträffar lade EPLP ned sin röst om punkt 5 som går ut på att EMU-länderna skall föra gemensam talan i internationella organ.
EPLP röstade mot ändringsförslag 40 till fjärde strecksatsen i punkt 18 som utvidgar EG-domstolens ansvar till gälla alla de områden som tillhör EU: s befogenheter.
EPLP röstade emot andra strecksatsen i punkt 21 som syftar till att omröstning med kvalificerad majoritet skall införas för alla lagstiftningsåtgärder. Vi röstade emot ändringsförslag 35 till denna punkt, som skulle införa omröstning med kvalificerad majoritet för alla överenskommelser som slutits av rådet.
EPLP stödde ändringsförslag 19 till punkt 22 som gick ut på att få till stånd en mer effektiv fokusering på krishantering och konfliktlösning samt utökad samordning av EU-medlemsstaternas försvarspolitik för att förverkliga Petersburguppdragen på ett effektivt sätt.
EPLP röstade mot punkt 23 som syftar till att nästa revision av fördraget skall förberedas genom användning av gemenskapsmetoden.
Betänkande (A4-0353/98) av Correia
Det framgår av de senaste medicinska uppgifterna från Världshälsoorganisationen (WHO) att cancer i samband med arbetet ständigt växer inom Europeiska unionen. I dödsstatistiken upptar detta en icke försumbar plats.
Man förringar inte längre den betydelse som vissa miljöfaktorer har för utvecklingen av cancer, och samma sak bör gälla för industrin. När de ärftliga anlagen kommer till i dessa ogynnsamma sammanhang, vet vi att cancer utvecklas i stor omfattning.
I egenskap av läkare har jag haft tillfälle att närmare studera detta hälsoproblem. Bortsett från den mänskliga aspekten, är det ofrånkomligt att allt detta medför ekonomiska och sociala kostnader. I dag är det träindustrin som är på tapeten. Ändå handlar det inte om att tvinga fram förhållningsregler som är alltför stränga och icke tillämpbara i verkliga livet.
Det har ur ett ekonomiskt perspektiv blivit av yttersta vikt att ta itu med detta problem. Konsekvenserna av villkoren för ekonomin och sysselsättningen berör flera hundra europeiska företag inom träsektorn. Här är det alltså nödvändigt att veta hur man skall handla, så att man vidtar åtgärder som är sådana att de värnar om människoliv, men utan att för den skull döma ut en sektor som sysselsätter många människor. Om vi agerar förhastat och omdömeslöst riskeras tusentals arbetstillfällen.
Det är Europaparlamentets sak att anbefalla en gradvis anpassning till strängare regler för utsläpp av trädamm. Det är även viktigt att på detta område förvissa sig om en harmonisering av försiktighetsåtgärder för samtliga länder inom Europeiska unionen och för samtliga företag, oavsett hur stora de är.
Hur effektivt detta skyddssystem kommer att bli beror till stor del på de tidsramar som gäller vid omflyttning och tillämpning i de olika nationella lagstiftningarna. Vårt förslag är tillräckligt flexibelt för att tillåta en anpassning på sikt.
Jag har röstat ja till Correias betänkande.
De danska socialdemokraterna har röstat för en ändring av direktivet om cancerframkallande ämnen. Kommissionens förslag är inte bra nog. Det föreslås bara att direktivet skall utvidgas till att gälla arbete där man utsätts för trädamm från ek och bok. Det finns tillräckligt med vetenskaplig dokumentation för att rättfärdiga att alla träslag, både mjuka och hårda, omfattas av direktivet. Vid det praktiska arbetet i ett företag är det också svårt att ha olika säkerhetsbestämmelser för olika träslag. Vi har därför röstat för att alla hårda och mjuka träslag skall omfattas av direktivet.
Kommissionens förslag om ett gränsvärde på 5 mg/m3 är inte heller acceptabelt. Dessa gränsvärden är lägre i många medlemsstater, och kommissionen har ingen vetenskaplig grund till varför den har valt just 5 mg/m3 . Vi har röstat för att gränsvärdena bör sänkas till 1 mg/m3 , och att kommissionen i övrigt skall ta upp frågan om gränsvärden för utvärdering två år efter det att direktive hart genomförts.
Betänkande (A4-0328/98) av Paasilinna
Som konsument är jag glad över att ny teknik skapar nya förutsättningar såsom möjligheten att använda Internet för telefonsamtal. Möjligheterna för detta slag av " sammanfallande" mellan olika sektorer inom kommunikationsindustrin är spännande. Kanske kommer sådana tekniska utvecklingar att hjälpa oss förbättra tillgängligheten för handikappade och andra som har haft svårt att använda hittillsvarande system.
Vi måste nästan per definition gå varligt fram i fråga om att reglera tjänster som erbjuds via Internet, som är oberoende av all nationell eller regional kontroll. Men det faktum att vi som lagstiftare ofta är utlämnade åt att förlita oss på industrins självreglering för att konsumenternas intressen skall garanteras får inte innebära att vi helt enkelt glömmer bort konsumenternas behov.
Vi kan, och skall om det behövs, agera mot monopol som kan begränsa konsumentens val. De nya leverantörerna av kommunikationstjänster måste komma ihåg att samtidigt som teknik kan skapas för att maximera vinsten kan andra experter, som kanske är offentliganställda, anmodas att ta fram system för att kontrollera tjänstens kvalitet för betalande kunder.
Jag hoppas att de industrier som är involverade i de nya kommunikationstjänsterna kommer att betjäna alla sina kunder på bästa möjliga sätt, och undanröja behovet av att fundera ut vilka regleringar de skulle tycka vara byråkratiska - om de inte gör detta, då skall vi vara beredda att agera för att se till att alla kan dra nytta av nya sätt att kommunicera.
Det kan säkert skapa en viss klarhet, om jag ger en kort förklaring till situationen bakom ändringsförslagen, så som jag ser den.
Ändringsförslagen 1-15 är endast nödvändiga ändringar av den konservativt liberala " slaktfest" som majoriteten av EMAC anordnat i Paasilinnas betänkande. Den vänstra och ekologiska majoriteten, som är möjlig här i parlamentet, kommer förhoppningsvis att rätta till detta. Ändringsförslagen 18, 19, 20, 21 och 23 från gruppen Europeiska enade vänstern - Nordisk grön vänster finns redan med i betänkandet, liksom de tidigare nämnda ändringsförslagen. Därför får det inte, om dessa ändringsförslag avslås med stor majoritet, tolkas som ett uttryck för parlamentets åsikt om de frågor som där behandlas. Vi i De gröna avslår dessa, eftersom vi inte kan godkänna ett förfarande där man skapar sig en politisk profil till husbehov genom att i efterhand lämna in ändringsförslag som inte innehåller något nytt. Kanske råkade det bara bli så - då kan det ju lika gärna råka bli så att man drar tillbaka dessa förslag!
Detta gäller inte ändringsförslag 16 och 17 i vilka viktiga synpunkter från tidigare betänkanden upprepas, inte heller 22 som rent sakligt är korrekt. Dessa ändringsförslag kommer vi att stödja.
Betänkande (A4-0341/98) av Giansily
De danska socialdemokraterna röstade i dag för Giansilys betänkande om valutareserver i EMU: s tredje etapp. Detta betyder emellertid inte att vi lämnat det danska förbehållet om EMU: s tredje etapp, utan det gäller fortfarande. Detta innebär i stället att vi intresserar oss för vad som sker på detta område, eftersom EMU: s tredje etapp kommer att få stor betydelse för Danmark med eller utan vårt deltagande.
Förslaget kommer nämligen att se till att Europeiska centralbanksystemet (ESCB) har en betydande valutareserv i övergångsfasen mellan eurons införande och dess slutliga genomförande. Därmed ser man till att medlemsstaternas valutakurser hålls stabila under övergångsfasen.
I Giansily betänkande ställs problemet hur man skall behandla valutareserverna i den ekonomisk-monetära unionens tredje etapp. Införandet av euron den 1 januari 1999 kommer att resultera i att en del av de nationella centralbankernas aktuella valutareserver kommer att upphöra att vara växelkursreserver och kommer i själva verket att bli interna tillgångar.
Faktum återstår dock att de nationella centralbankerna fortfarande kommer att förfoga över stora växelkursreserver, i synnerhet i dollar och guld, men också hos Internationella valutafonden och speciella dragningsrätter. De sammanlagda tillgångarna värderas till 400 miljarder amerikanska dollar för hela euro-området. Eftersom vi vet att de nationella centralbankerna överför motsvarande 50 miljarder euro till Europeiska centralbanken, stannar ett ansenligt valutabelopp kvar på de nationella centralbankernas konton.
I dag kan dessa reserver användas för att utföra stabiliserande operationer på växelkursmarknaden eller för att täcka eventuella underskott i betalningsbalansen. Med den gemensamma valutan kommer inga fler ingripanden när det gäller valutorna i de länder som ingår i euro-området att ske. Vad skall man då göra med dessa reservöverskott?
Man kan först tycka att detta stora belopp kommer att bidra till att stärka eurons stabilitet genom att avvärja eventuella spekulationsanfall. Vidare är det viktigt att man med tanke på eurons stabilitet inte hastigt lämnar ifrån sig överskottet. En sådan operation skulle medföra en stor värdeökning av euron i förhållande till dollarn och skulle skada våra ekonomiers konkurrenskraft. Sett ur ett perspektiv där euron är en internationell valuta, skulle det också vara klokt att undvika all onödig störning på växelkursmarknaden.
Avslutningsvis är jag angelägen om att återkomma till en punkt som jag anser inte har utvecklats tillräckligt av vår föredragande. Europeiska centralbankssystemets stadgar föreskriver att de nationella centralbankerna skall ha möjlighet att använda sina växelkursreserver, bland annat för att fullgöra sina plikter gentemot de internationella organisationerna. Om dessa uttag överskrider ett visst belopp måste varje nationell centralbank få Europeiska centralbankens medgivande. Vår föredragande borde nog ha betonat de risker som är möjliga i ett sådant förfarande och nödvändigheten av en noggrann kontroll av uttagen. Frånsett denna anmärkning är Giansilys betänkande ett bra betänkande som jag kommer att rösta ja till.
Eftersom Sverige inte skall delta i införandet av euron 1999-2002, så har vi valt att avstå i omröstningen om detta betänkande. Detta är en fråga för de medlemsstater som skall ingå i eurozonen.
Det är dock intressant att notera att guldreserven känslomässigt brukar betraktas som en självständig stats tryggaste reserv för nödlägen. Vid en samordning av guldreserven tas ytterligare ett steg mot en uppluckring av självständigheten för de demokratiska staterna.
I den resolution som vår kollega Giansily granskar, ställs frågan om vilka följder frisläppandet av euron den 1 januari 1999 kommer att få för de valutareserver som de medlemsstater som deltar i eurosamarbetet nu förfogar över.
I det protokoll som är en bilaga till EG-fördraget fastslås det i artikel 30 angående Europeiska centralbankens stadgar att de nationella centralbankerna i proportion till deras del i Europeiska centralbankens kapital (bruttonationalprodukten och befolkningen i gemenskapen), skall överföra växelkursreserver till Europeiska centralbanken till ett sammanlagt belopp på ungefär 50 miljarder ecu.
Det angivna målet för det system som på så sätt införts består å ena sidan att ingripanden sker för att förvarna om störningar, och å andra sidan att eventuella externa underskott i betalningsbalansen skall kunna täckas.
Men som Giansily förklarar bör det ekonomiska-monetära område som skapats i EMU: s tredje etapp minska behoven av reserver, även om vi måste vara extremt försiktiga under övergångsperioden för att säkerställa ett visst förtroende för euron på den internationella scenen.
Om vi tar Frankrike som exempel, visar en överslagsräkning att Frankrike måste lägga litet mer än 50 miljarder francs till Europeiska centralbanken. Men den franska statens officiella växelkursreserver uppgick i slutet av februari 1998 till 400 miljarder francs (varav 150 miljarder utgjordes av guldreserven i kassaskåpen hos Banque de France).
Efter införandet av euron kommer det alltså att återstå något mindre än 350 miljarder francs i överskjutande växelkursreserver av den franska statens tillgångar, varifrån man måste räkna bort tillgångarna i ecu (ungefär 67 miljarder francs) och i nationell valuta (de 11 som utgör euro-området), som kommer att omvandlas till euro.
Då man vet att dessa växelkursreserver inte bör användas av Europeiska centralbanken för att införa euron, ställs man inför det fundamentala problemet om hur dessa reserver skall användas.
För övrigt bör nivån på de nödvändiga reserverna uppskattas med hänsyn till att en ny ekonomi öppnas mot omvärlden. Ju större öppnandet är, desto större är riskerna och desto större måste reserverna vara. Följaktligen vet man att den europeiska ekonomiska integrationen och skapandet av euron kommer att minska handeln med länder utanför unionen och växelaffärerna, en del som uppskattats till 80 miljarder ecu kommer att visa sig bli över!
Vilka konstateranden tvingas man komma fram till när man betraktar dessa siffror ?
En påtaglig konsekvens för staterna är att de kommer att förlora reserver, vilket innebär en inkomstförlust, eftersom reserverna generar räntor. Dessutom måste Europeiska centralbanken förfoga över en riktig " krigsskatt" , då den inte är nöjd med att ta emot finansiella medel, som även är styrmedel för att minska budgetunderskotten från staterna. Vad tänker den göra åt detta?
Följaktligen kan vi inte rösta ja till Giansilys betänkande, eftersom det förefaller som om den huvudsakliga frågan rörande användningen av reserverna inte tas upp, inte mer än frågan om de finansiella medel som Europeiska centralbanken fått. Dessa medel verkar stå i proportion till medlemsstaternas faktiska förlust av monetär suveränitet.
Slutligen är det tydligt att målet för överföringen av finansiella medel till den oerhört mäktiga Europeiska centralbanken inte kan dölja den partiella överföringen av monetär suveränitet från medlemsstaterna till detta gemenskapsorgan som saknar all demokratisk legitimitet.
Den här debatten borde egentligen ingå i två större sammanhang:
1.Fastställandet av det nya Eurolandets framtida internationella roll, i synnerhet inom det världsekonomiska systemet.2.Fastslåendet av en europeisk kreditpolitik som en nödvändig beståndsdel av en finansieringsram för varaktiga socialtekniska framtidsinvesteringar.I dessa båda avseenden har föredragande agerat med alltför stor försiktighet. Upp till 200 miljarder dollar som medelmåttig frist för bankmedlens disponibilitet är minsann inga småsummor!
I och med våra ändringsförslag har vi försökt att inleda en strukturerad diskussion kring detta, om hur man stegvis - med den försiktighet som krävs och utan brådska - kan använda de tänkbara bidragen till att övervinna massarbetslösheten. Det är väl ändå det minsta de drygt 27 miljonerna arbetslösa kan kräva av oss och av parlamentet i sin helhet samt av kommissionen!
Naturligtvis skulle det också, i européernas begripliga egenintresse, vara klokt att avsätta en del av reservtillgångarna till finansieringen av ett strukturerat och reglerat stärkande av världsekonomins uppbyggnad.
(Sessionen avbröts kl 13.00 och återupptogs kl 15.00.)
Aktuella och brådskande frågor av större viktArresteringen av general Pinochet
Nästa punkt på föredragningslistan är diskussion i anledning av följande resolutionsförslag:
(B4-0975/98) av ledamöterna Green för PSE-gruppen, Cox för ELDR-gruppen, Puerrta för GUE/NGL-gruppen, Aelvoet för V-gruppen, Lalumière och Escolá Hernando för ARE-gruppen, om arresteringen av general Pinochet in London, -(B4-0976/98) av ledamöterna Galeote Quecedo, Salafranca Sánchez-Neyra och Palacio Vallelersurdi för PPE-gruppen, om arresteringen av general Pinochet i London.
Herr ordförande! Jag talar i Europeiska socialdemokratiska partiets grupps namn för att försvara en resolution som lagts fram tillsammans av fem politiska grupper i detta parlament, Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, Gruppen Europeiska radikala alliansen, Europeiska liberala demokratiska och reformistiska partiets grupp, Gruppen de gröna i Europaparlamentet och Europeiska socialdemokratiska partiets grupp. Jag anser att det handlar om en resolution som till sin ordalydelse är mycket väl genomtänkt i vilken vi, helt enkelt, är glada för anhållandet av general Pinochet i London och vi uppmanar den spanska regeringen att den, då de rättsliga myndigheterna gör en formell framställan, påskyndar utlämningsprocessen i syfte att garantera att Augusto Pinochet skall inställa sig i spansk domstol. Det finns en anledning till det, och det är att bland de många mord som begicks under Pinochets regim - det talas om över 3000 personer som mördades under denna svarta period i det underbara landet Chile - fanns tiotals spanjorer. Nu befinner vi oss i ett europeiskt rättsområde. Unionens gränser har vidgats eftersom både Maastrichtfördraget från 1992 och det nya Amsterdamfördraget fastställer principer för rättsligt samarbete och framför allt fastställs samarbetet avseende utlämning i den nya artikel 31 i Amsterdamfördraget.
Att tala om siffror, tusentals försvunna, är något som kanske inte förmedlar den verkliga mänskliga dimensionen i den tragedi som Pinochets diktatur tvingade på Chile. Jag skall bara ta upp ett fall. Jag skall ta upp detta fall, eftersom det är en person jag var i kontakt med. Det handlade om Carmelo Soria, en internationell tjänsteman i Förenta Nationerna. Jag lärde känna honom personligen i Förenta nationerna kort innan han begav sig till Chile. Han gav sig av med drömmar om en bättre tid för Chile. Han skulle arbeta som internationell tjänsteman. Denna man som inte begått något annat brott än att vara tjänsteman i Förenta nationerna och ha en något mer liberal ideologi försvann, torterades, misshandlades, mördades och dessutom förstörde de resterna av hans kropp för att det skulle likna en olycka. Han lämnade en familj, han var spansk medborgare och med internationellt skydd som internationell tjänsteman. De försök som gjorts i detta parlament för att de som begått dessa brott i Chile skall straffas har inte lett någon vart, trots vissa löften. Nu har vi möjligheten att, med hjälp av samarbete mellan de olika staterna i unionen, få den högst ansvariga för detta och drygt 3 000 mord att inställa sig inför en domare i gemenskapen, en spansk domare.
Jag anser att det minsta vi kan göra från detta parlament är att begära att general Pinochet skall inställa sig i spansk domstol för att stå till svars för dessa brott.
Medina, ni vet att ingen grupp såsom vår har varit lika tydlig i sitt fördömande av diktator Pinochets regim, men det förslag till resolution som den socialdemokratiska gruppen presenterar är att begära av spanska regeringen att den skall handlägga en eventuell ansökan om utlämning, och det är helt enkelt onödigt eftersom den spanska regeringen - det vet ni mycket väl - redan genom sin regeringschef uttryckt sin respekt för rättsväsendets beslut, fattat av behöriga domstolar. Om så blir fallet, är det de brittiska myndigheterna som skall bevilja utlämningen - jag antar att alla vet det - och således antar jag att ingen i denna kammare har något emot att vi också ber om samarbete med rättvisan hos Förenade kungarikets regering. På samma sätt antar jag att ingen har något emot att vi åter bekräftar och åter upprepar principen om icke-inblandning i rättvisans gång, och som jag också antar att ingen har något emot att vi åter bekräftar vårt stöd till de chilenska demokratiska institutionerna i processen för konsolidering av rättsstaten. Allt detta beslutsfattande och andra beslut som innefattas i de ändringsförslag min grupp lagt fram, särskilt dessa, hoppas och antar jag kommer att få majoritetens stöd här i parlamentet. Om det däremot finns någon, som bakom detta initiativ döljer ett dunkelt, ej uttalat, syfte att ge spanska regeringen problem, vill jag skall veta att det är mycket tråkigt, att det också är mycket upplysande och samtidigt helt verkningslöst.
Herr ordförande! Mot de obestridliga anklagelserna som hänger över honom, har Pinochet, liksom hans anhängare, ingenting att invända, om det inte är hans immunitet som de brittiska myndigheterna bedömer, som i föreliggande fall saknar värde. Det är som om Belgien skulle ha utnämnt Léon Degrelle till senator på livstid strax efter andra världskriget, för att sedan avsätta honom på samma sätt genom juridiska förfaranden.
Vi ber i vår gemensamma resolution att de brittiska myndigheterna skall förbehålla en följd som är för ett eventuellt krav på utlämnande av general Pinochet. Detta skulle göra det möjligt för domstolsväsendet att följa sin kurs, och skulle för övrigt utgöra en fin etappseger för dem som alltsedan Nürnbergprocessen, Eichmannprocessen, inrättandet av internationella domstolar för forna Jugoslavien och Rwanda, utan att glömma den internationella brottmålsdomstolen, inte upphör att kämpa mot att ansvariga för brott mot mänskligheten straffas. Arresteringen av Pinochet och de rättsliga påföljder som den innebär, utgör ett trovärdighetstest på tillämpningen av den internationella rättens regler i frågan. Det är av denna anledning som min grupp stöder den gemensamma resolutionen.
Herr ordförande! Anhållandet av general Pinochet i London, på begäran av spanska domare, har väckt en förhoppning om att hans brott ej skall förbli ostraffade. För 25 år sedan krossade Pinochet våldsamt det chilenska demokratiska systemet och orsakade president Salvador Allendes och tusentals chilenska och utländska medborgares död, bland dessa tiotals spanjorer. På ett genomtänkt och systematiskt sätt genomdrevs massivt förtryck av befolkningen och dess intellektuella, politiska och fackliga ledare. Vi kommer ihåg symboliska fall: sångaren Víctor Jara, Förenta nationernas tjänsteman Carmelo Soria, general Carlos Prat i Argentina, diplomaten Orlando Letelier i Förenta staterna. Pinochet kände inga gränser i sitt kriminella beteende, han respekterade vare sig de mänskliga rättigheterna eller den demokratiska legitimiteten eller något stadga om extraterritorialitet.
I dag kan spanska och brittiska domares agerande göra det möjligt att kämpa mot denna långa strafflöshet. Det har varit möjligt eftersom personer och organisationer, sedan länge, inte förlorat hoppet och arbetat målmedvetet. Människorättsorganisationer, Stiftelsen Salvador Allende med sin ordförande Joan Garcés, den förenade vänstern i Spanien är själva med, från första stund, i anklagelserna om försvinnandet av spanska medborgare i Chile och Argentina. Framställan att anhålla och utlämna Pinochet grundar sig på en separat rättsakt i undersökningsdomstol nr 5 i spanska högsta domstolen (brottmål), på begäran av den förenade vänstern och med utgångspunkt i dokumenten från den s.k. " Operation Kondor" i södra Latinamerika.
Längs denna väg och i överensstämmelse med de på varandra följande resolutionerna i Europaparlamentet och med Europeiska unionens fördrag, såväl Maastrichtfördraget som Amsterdamfördraget, som är i ratificeringsprocessen, framlägger och stöder vår grupp den gemensamma resolutionen och uppmanar de rättsliga myndigheterna och berörda regeringar att uppfylla sina skyldigheter, och att det skall vara möjligt att ge general Pinochet en rättvis rättegång som ger en ände på hans övermodiga frihet från straff.
Låt oss hoppas att detta tillfälle skall bli utgångspunkten för ett universellt och effektivt försvar för de mänskliga rättigheterna, som bör höra under Internationella brottmålsdomstolen. Låt oss hoppas att denna signal hjälper det chilenska folket att nå kulmen på sin demokratiseringsprocess. Vi kan inte från Europaparlamentet än en gång tillåta att hoppet kidnappas.
Herr ordförande! Vi i De gröna gläds över att Chiles förre diktator Augusto Pinochet har arresterats i London. Det finns anledning att tycka att Pinochet-diktaturens blodsdåd är att betrakta som brott mot hela mänskligheten, och därför bör kunna straffas i vilken domstol som helst i världen. Men samtidigt visar de konflikter som har uppstått i Chile vilket starkt inflytande denna fruktansvärda diktator och hans hantlangare fortfarande har. För oss som ledamöter i Europaparlamentet är det därför ännu mer angeläget att stödja de demokratiska krafterna i Chile, så att man där kan ta itu med diktaturens följder. Det är en stor framgång för människorättsorganisationerna i Chile. Vad måste det inte ha inneburit för de chilenska medborgarnas rättskänsla och i synnerhet för offrens anhöriga, att den förre diktatorn sitter som senator i parlamentet på livstid och kan resa över hela världen, medan hans offer inte går att väcka till liv igen. Här återstår mycket att göra!
Arresteringen innebär också att många av de hantlangare och generaler som har medverkat och i dag medverkar till blodsdåd och diktaturer världen över inte längre kan sova lugnt, för hädanefter kan även de komma att gripas. Det finns ju en internationell brottmålsdomstol i Rom, det skulle vara en lämplig institution för att följa upp dessa brott, om inte en utlämning sker till Spanien och rättvisan där, vilket vi sannerligen hoppas på. Man kan också undra varför diktatorer alltid måste dö i sin egen säng hemma i sina lyxvillor? Det är en fråga som jag faktiskt vill ställa. En annan sak som också är viktig: Jag tror att det kan finnas ett domslut och en rättvisa redan innan döden!
(Applåder)
Herr ordförande! Augusto Pinochet-fallet är i alla avseenden föredömligt. Det är ganska troligt att han inte själv har mördat någon, åtminstone inte efter det att han hade tagit makten. Däremot är det helt säkert att han bestämt har föranlett, tillåtit, uppmuntrat och beordrat tortyr och mord av tusentals medborgare i sitt land, till och med av medborgare från andra länder, vilka inte hade samma vision om världen.
En spansk domstol som är mer angelägen om sina medborgares öde än många andra europeiska instanser, har mot den misstänkte Pinochet utfärdat ett internationellt häktningsbeslut, vilket är ett beslut som sprids av Interpol, som inte direkt gäller för att vara en organisation bestående av älskvärda spelevinkar.
De åtalspunkter som hänger över honom väger ändå inte tungt, särskilt mordanklagelserna skulle troligen kunna visa sig diskutabla. Trots alla sina ansträngningar blev inte Pinochet någon Adolf Hitler. Denna arrestering är, förutom att den värmer dem som hungrar och törstar efter en opartisk rättsskipning, också en intressant varning riktad mot dem som på vår kontinent har beordrat, stött och uppmuntrat andra brott mot mänskligheten. Det kommer inte att vara lämpligt för dem att åka utanför sina länder under kommande år, skulle man kunna säga. Den spanska rättsskipningen kommer att behandla målet på bästa sätt, men det måste erkännas att både det rättsliga och det politiska livet kommer att trassla till det i detta mål. Aldrig tidigare har man sett ett sådant behov av att upprätta en permanent internationell brottmålsdomstol som får vara i fred för alla slags påtryckningar och som gör det möjligt att i framtiden bättre hantera denna typ av situationer.
Herr ordförande! Först vill jag säga att jag är mycket tveksam till att över huvud taget debattera detta ämne denna eftermiddag. Det är ett rättsligt ärende och inte ett politiskt. Det borde behandlas på ett annat sätt. Även om vi i parlamentet har möjlighet att ge våra synpunkter i eftermiddag, kommer de inte att ha någon större betydelse för det slutliga resultatet. Det faller inom kompetensen för Förenade kungarikets myndigheter, som kommer att samarbeta med de spanska myndigheterna, och jag är övertygad om att de kommer att följa den korrekta proceduren.
Vi är medvetna om de starka uppfattningar som samhället hyser om Pinochet. Jag är alltför medveten om känslorna hos spanska kolleger här i kammaren. Jag känner till deras åsikter. I likhet med dem vill jag klargöra att många av de onda gärningar som utfördes under hans tid förtjänar att bestraffas. Jag är alltför medveten om känslorna hos de " försvunnas" familjer. I mitt eget område har det under de senaste trettio åren funnits familjer som försökt få tillbaka kropparna efter sina kära för att begrava dem. Så jag förstår dem. Men nu skall detta på vederbörligt sätt läggas i händerna på Spaniens och Förenade kungarikets regeringar för att genomgå den tillbörliga rättsliga processen. Jag är övertygad om att de kommer att göra detta på ett grundligt sätt.
Herr ordförande! Det är på sin plats att vi har en debatt här om dessa händelser; det är mycket betydelsefulla händelser som berör en fråga som vi har befattat oss med här i parlamentet i över 20 år: mänskliga rättigheter. EU-medborgare har drabbats av det som hände i Chile, medborgare från så gott som alla medlemsstater. Många medlemsstater tog emot flyktingar från Chile. Det är verkligen berättigat att vi debatterar det.
Händelserna är okomplicerade: I enlighet med ett initiativ från en spansk domare arresterades general Pinochet i Förenade kungariket genom en internationell häktningsorder med begäran om utlämning; han har ingen diplomatisk immunitet i det landet; den spanska regeringen har 40 dagar på sig att svara. Detta är den vederbörliga rättsliga processen. Vederbörlig rättslig process är det ibland omständliga verktyget för att nå rättvisa. Rättvisan har varit långsam i det här fallet. Men alla har rätt till en rättvis rättegång.
Thatcher har genom sin skamliga inblandning försökt att göra denna fråga till en politisk fotboll i Förenade kungariket. Vi kan inte tillåta detta att ske. De rättsliga myndigheterna i Förenade kungariket och Spanien måste följa de korrekta processerna. Har det förekommit brott? Åh ja, det har förekommit brott som chockerade hela världen! Det har handlat om tortyr, mord, frihetsberövanden, kidnappning, tvångsvälde och utpressning, vilket har berört personer i Chile och i våra länder.
Europaparlamentet är ingen domstol. Det kommer inte att falla någon dom under vår debatt om någonting som general Pinochet har eller inte har gjort. Vi är inte det organ som skall genomföra någon typ av rättegång mot den mannen. Det måste dock bli fråga om bestraffning av någon för dessa brott i något skede. Om denna process - som genomförs, vilket gläder mig, i samarbete mellan de spanska och brittiska regeringarna så långt, vilket jag är säker på att det kommer att fortsätta - är ett medel för att nå rättvisa för de människor som dog och torterades och vars liv ändrades, då är jag mycket glad över att detta händer. Jag stöder verkligen varje del av resolutionen från alla berörda grupper.
(Applåder)
Herr ordförande! Arresteringen av Pinochet i London har utlöst en våg av känslor och en våg av stöd hos breda lager av Europas och Sydamerikas befolkning. De som, såsom jag själv, engagerade sig under 70- och 80-talet för oppositionen i Chile och som såsom jag själv många gånger har varit i Chile för att hjälpa våra politiska vänner inom oppositionen, vet hur Chile under dessa år har lidit och hur landet under dessa år har söndrats. Beträffande Pinochetdiktaturen kan endast sägas att det var en ondskefull militärdiktatur som krossade demokratin och som lät fängsla, tortera, bortföra och mörda tusentals medborgare. Det finns ingen ursäkt för detta. De spanska domare som vill rätta till denna orättvisa som även drabbade spanska medborgare förtjänar vårt stöd. Att premiärminister Aznar har förklarat att han kommer att reagera positivt om de spanska domarna begär utlämning, förtjänar verkligen också vårt stöd och vår respekt. I det sammanhanget är det engelska initiativet att arrestera Pinochet en god handling. Måtte rättvisan få sin gång som svar på den fasansfulla orättvisa som Pinochet har utsatt tusentals invånare för i sitt land.
Herr ordförande! Många människor förvånas nog över den chilenska regeringens hållning; det tycks som om denna tar Pinochet i försvar. Men det bisarra dilemmat är att de chilenska myndigheterna sorgligt nog inte kan göra annat på grund av sin grundlag, vilken Pinochet använder för att så att säga hålla regeringen som gisslan. Annars skulle regeringens hållning vara grundlagsstridig. På det sättet är det bra att Förenade kungariket och Spanien löser frågan om Pinochet åt Chile. Det var samma koalition av kristdemokrater och socialdemokrater som under 90-talet återupprättade demokratin i Chile.
Herr ordförande! Vi kommer att stödja föreliggande resolution, men vi ber också våra socialistiska kolleger att stödja våra ändringsförslag i samma anda av samarbete som alltid har funnits i den här frågan. Ändringsförslagen förändrar inte resolutionens politiska innehåll. De kräver framför allt att juridiken tillämpas så att Pinochet döms i stället för att hand tillåts resa omkring ostraffad och åldras ostraffad. Pinochet hör enligt min bedömning hemma i fängelset, såsom för övrigt även många våldsamma militärdiktaturer till vänster. Mänskliga rättigheter är inte vänster eller höger; mänskliga rättigheter är universella. Vi måste alltid och överallt stödja dem, var de än skändas.
(Applåder)
Herr ordförande! Det faktum att diktatorn Pinochet är anhållen och att en häktningsorder utfärdats av spanska domare tycker jag är en viktig och utmärkt nyhet, eftersom det nu är hög tid att en diktator med många brott på sitt samvete - i det här fallet i Chile - inte får gå ostraffad i sitt land och i världen. Därför tycker jag att beslutet är mycket viktigt.
Vår grupp har alltid stött, och kommer att fortsätta stödja, skapandet av en internationell brottmålsdomstol för brott mot mänskligheten, men så länge denna domstol inte fungerar på ett effektivt sätt så är alla sätt att försök gripa diktatorerna mycket positiva.
Jag för min del vill i den här debatten i Europeiska parlamentet stödja de insatser som gjorts och begära att, i enlighet med rättsliga beslut, den formulerade framställan om utlämning uppfylls. Jag vill påminna om namnet Joan Alsina, som var en katalansk präst som dog beskjuten med maskingevär i Santiago de Chile under general Pinochets diktatur, och också Joan Olidon från Valencia som försvann under de första dagarna av Pinochets diktatur. Jag tycker att minnet av dessa namn borde vara tillräckligt för oss alla, för att fördöma vad som hände de där åren i Chile.
(Applåder)
Herr ordförande! Med gripandet i London av den chilenske diktatorn Augusto Pinochet, på order av domaren Baltasar Garzón, uppnås två mål som den stora majoriteten av den europeiska allmänheten eftersträvat: att ställa en som begått brott mot mänskligheten inför rätta och att börja slå hål på det hittills rådande " pansarglas" som omgett straffriheten.
Från Europaparlamentet måste vi helt och hållet stödja domare Garzóns agerande, begära en fortsättning av samarbetet och rättvisa av Förenade kungarikets regering vad gäller deras rättsliga åtgärder. Framför allt måste vi kräva av den spanska regeringschefen José María Aznar, att han skall överge sin nuvarande och oacceptabla tvetydighet, och att han offentligt och formellt åtager sig att omedelbart och ovillkorligen handlägga framställan om utlämning av Pinochet till Madrid.
Aznar borde tala om för åklagarna Cardenal och Fungairiño, upphovsmän till en de facto ursäktande doktrin om den chilenska militärregimen, att de inte skall insistera på att förneka den spanska rättvisans behörighet i detta fall, och å egen del försvara den politiskt från regeringen.
Vi borde också sända ett dubbelt budskap till Chile, till presidenten, att han inte skall anstränga sig att försvara den som, om han hade kunnat, skulle ha mördat honom, som han gjorde med Salvador Allende, och till Chiles regering och folk måste vi säga att rättegången mot Pinochet inte kommer att utgöra ett hinder för ett allt närmare samarbete mellan Europeiska unionen och Chile, snarare tvärtom.
Jag hoppas att det, med det som nu händer, äntligen står klart att när det gäller skyddet för de mänskliga rättigheterna gäller varken nationell suveränitet eller diplomatisk immunitet.
Herr ordförande! Jag skulle vilja börja med att säga att vi har hört mycket om rättssäkerheten denna eftermiddag. Jag hoppas att general Pinochet, i lyxen på kliniken i London, reflekterar över hur han misslyckades med att tillämpa rättssäkerheten gentemot Chiles medborgare, när han installerades i en kupp av amerikanska CIA med, vilket jag måste säga, brittisk medverkan. Kanske skulle vi reflektera över vad som hände med president Allende, den demokratiskt valde presidenten i Chile, vars palats besköts och bombades av det chilenska flygvapnet. Det skulle kunna ge oss en stunds eftertanke beträffande det sätt som Pinochet behandlas på för närvarande. För de tusentals människor som fängslades på fotbollsstadion i Santiago och blev torterade, slagna och som sedan försvann, det är vad rättssäkerheten betydde under Pinochet, så jag tror inte att vi skall visa honom för mycket ömsint barmhärtighet för närvarande.
Frågan är vad vi skall göra med honom nu. Jag talade just med Medina som berättade för mig att det finns en lag i Spanien som säger att man inte kan hamna i fängelse om man är över 80 år gammal. Så jag är litet orolig över att skicka honom till Spanien. Kanske skulle vi försöka att finna några mer kreativa radikala lösningar. Vi skulle kunna behålla honom i England en tid, ta honom till en fotbollsstadion varje vecka och utsätta honom för engelska fotbollshuliganer. Det skulle kunna få honom att reflektera litet mer.
För att vara mer seriös, vi måste insistera på att han ställs inför rätta vid en domstol, antingen i Storbritannien eller i Spanien, och att en lämplig dom avkunnas. Jag är litet orolig över att den brittiska regeringen kan bli utsatt för påtryckningar av amerikanerna. CIA som ursprungligen installerade honom på 1970-talet gillar att se efter sina egna, och det finns en misstanke om att amerikanerna utövar påtryckningar mot den brittiska regeringen för att den i det tysta skall låta honom smyga iväg tillbaka till Chile på natten. Om det händer bör detta parlament komma tillbaka och tänka över dessa åtgärder på nytt. Ställ honom inför rätta och sätt dit honom!
Herr ordförande! Det som utmärker Pinochet och andra som genom historien också har varit moraliska eller fysiska bödlar för tusentals människor, är att denne man, förutom brotten, minutiöst har organiserat sin reträtt, liksom sin egen författningsenliga strafflöshet.
Pinochet skulle ha begått det perfekta brottet, om det inte hade varit för en sista utmaning som han, för att kröna sin perversa politiska bana, ville ge de europeiska rättsliga institutioner som vakar över rättvisan och jagar brottslingar. Om Pinochet, bara genom att vara den han är, också i Europa, skulle vara immun mot att dömas och att straffas, skulle vi alla förlora våra skäl till varför vi anser oss vara rättsstater, åtminstone sedan slutet av andra världskriget. Rättvisa, vilket för Pinochet alltid har varit ett slags okänt, märkligt och icke definierbart begrepp.
Som tur är upprättas rättshistorien på krokiga men inte mindre rättvisa vägar. I slutet av livet, har Pinochet stött på rättvisan, något han alltid har varit okunnig om, i det våld som han alltid har utövat. Hur den aktuella arresteringen i London nu än slutar, kommer åtminstone minnets seger mot glömskan att gå till historien, vilket på så sätt, om än symboliskt, kanske kompenserar just de oskyldiga offren för Pinochets ideologiska skam som sedan 25 år, herr ordförande, hoppas på litet rättvisa.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag hade äran att personligen känna den författningsenliga presidenten i Chile, Salvador Allende, och dessutom att i blygsam omfattning delta i förhandlingar vars första etapp, från den chilenska sidan, inleddes av honom. Vid avslutningen av dessa gav han mig en av honom undertecknad utmärkelse som utgör en ära i min blygsamma biografi.
Herr ordförande! Ni förstår säkert den sinnesrörelse jag alltid känner när det handlar om dessa frågor och när vi, med rätta, gör anspråk på att rättvisa skipas mot den person som genom våld störtade honom, dödade honom och orsakade så många mord.
Det hindrar dock inte att jag har andra kompletterande funderingar. Den första är att man inte bara skall påminna de spanska myndigheterna utan i synnerhet de brittiska myndigheterna - vilket faktiskt inte står i resolutionsförslaget vi har framför oss -, att det är de som i slutänden bör ta ansvar om framställan om utlämning inkommer.
Den andra funderingen är att vi skall vara i stånd att respektera rättsväsendets oberoende. Det är rättsväsendet som skall fatta ett lämpligt beslut, och alla hoppas vi att det beslutet skall vara rättvist. Och jag måste säga, angående en anmärkning som var tydligt inrikespolitisk för Spanien som jag nyss hörde, att regeringschef Aznar redan klart och tydligt har sagt, att han kommer att respektera rättsväsendets beslut.
Herr ordförande! Den tredje funderingen - och kanske den djupaste - är att detta parlament skall bidra till - och inte motsatsen - styrkan i den politiska övergången i Chile. Vi som har levt i, och ibland har varit tvungna att blanda oss i, en svår politisk övergång vet mycket väl att varje land har sina regler, sina behov och sina problem. Och t.ex. att inifrån bidra till att försvaga den svåra chilenska förändringen och formen för samlevnad som de uppnått, som de utan tvivel har betalat ett pris de inte önskade betala för, är inte säkert det bästa sättet att stödja den chilenska demokratin.
Jag begär därför att vi skall ha omdöme och sans, då vi godtar vissa rimliga krav som min grupp lagt fram i form av ändringsförslag.
(Applåder)
Herr ordförande! Varje dag står vi inför nya utmaningar som följer logiskt av tidigare beslut. I dag är det arresteringen av general Pinochet; mannen som kommer att figurera i nästa sekels historieböcker som symbol för förtryck, kränkning av de mänskliga rättigheterna och diktatur i Latinamerika. Han förtjänar detta åtal.
Vi kan låta oss hindras av juridiska hårklyverier kring immuniteter, men det gör vi inte. Naturligtvis finns det kontroversiella aspekter av en sådan här ny utveckling. Kanske kommer många jurister att disputera med anledning härav. Men vi måste nu våga ta detta steg.
Vi har också en häktningsorder gällande Karadzic och Mladic. Vi har ju faktiskt också en internationell domstol. Pinochet måste åtalas för brotten mot mänskligheten, och de mänskliga rättigheterna är, såsom Maij-Weggen redan har sagt, universella - även i och för Latinamerika.
Därför gratulerar min grupp, detta har redan sagts, de spanska och brittiska myndigheterna till att ha tagit dessa djärva steg. Vi hoppas att ett effektivt samarbete skall äga rum; inte bara mellan dessa två länder utan även mellan EU-länderna.
Det är inte meningen att här påverka rättegången. Rättsstaten är viktigast, men i slutändan är det ett politiskt beslut av den brittiska regeringen att tillåta utlämning. Vi önskar denna regering mod och vishet. Jag gläds även över den norska och den kanadensiska utrikesministerns reaktion som jag såg i International Herald Tribune ; de tillönskar oss mycket mod. Jag kan säga till Maij-Weggen att även liberalerna mycket riktigt kommer att stödja de ifrågavarande ändringsförslagen.
Herr ordförande! Gripandet av general Pinochet i London har, förutom de juridiska teknikaliteterna, en grundläggande betydelse för demokratin, slutet för strafflösheten för dem som, genom att tillgripa makten, bryter mot de mänskliga rättigheterna för de befolkningar som underställs dessas regimer.
Principerna om suveränitet och icke-inblandning i en stats inre angelägenheter täcker inte dessa förmodade brott mot mänskligheten. Faktum är att mänskligheten från och med nu är skyddad mot otillbörlig utövning av suveräniteten. Låt diktatorerna få veta det, låt dem få veta att sådant aldrig lönar sig. Det europeiska rättsområdet, som i praktiken invigs med detta fall, kunde inte få en bättre början. Det rättsliga samarbetet till försvar av inneboende värden i det europeiska bygget är ett första steg i vad som kommer att hända, när den internationella brottmålsdomstolen börjar arbeta och rättvisan inte är beroende av att diktatorn för dagen reser till Europa.
Vi bör glädja oss åt det och begära av regeringarna att de visar sin reella anslutning, inte bara nominella, till dessa värden i praktiken, när eventuellt och på begäran av de rättsliga instanserna, utlämning skall begäras. Vi blandar oss inte i och med det i rättvisans gång- som folkpartiets grupp befarar -. Vi utövar vår politiska funktion.
Herr ordförande! Detta fall ger oss möjligheten att utan tvetydighet visa folket på vems sida vi står. På sidan för de mänskliga rättigheterna, eller för de rättsliga undanflykternas till förmån för dem som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Vi socialdemokrater står på rättvisans sida och vår röst lägger vi därför på den gemensamma resolutionen från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp och andra politiska grupper här i kammaren.
Herr ordförande! Det bör inte finnas mord utan straff. General Pinochet är den högst ansvariga för en diktatur som orsakade tusentals mordoffer, tortyroffer och försvunna. Det kan och bör inte finnas strafflöshet vid sådana uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna.
Tyvärr har folkrätten under lång tid skyddat denna slags situation, men samarbetet är närmare för varje dag som går, och vi håller på att skapa en värld där människors rörelsefrihet går arm i arm med ett större politiskt och rättsligt samarbete som kan bromsa brott.
Pinochet är dessutom ansvarig för mord och försvinnanden av tiotals gemenskapsmedborgare, särskilt från Spanien. Därför är den spanska rättvisans agerande lovvärt - och jag gläds verkligen över det - samt det effektiva samarbetet med det brittiska rättsväsendet.
Gripandet av Augusto Pinochet är en bra nyhet, särskilt för offren och deras familjer. Jag hoppas att rättvisan ger dem den seger som historien, hindrad av brottet, nekade dem.
Vi kommer naturligtvis att respektera rättsväsendets beslut men, från den grupp jag representerar - det baskiska nationalistiska partiet - skulle vi vilja att beslutet finner en lämplig juridisk väg för att kräva utlämning av general Pinochet, så att han kan inställa sig inför rätta i de olika fall som inletts mot honom i Spanien. Och jag hoppas också på den spanska och brittiska regeringens maximala samarbete om denna förmodade ansökan om utlämning av de rättsliga myndigheterna kommer till stånd.
Poeten Neruda skulle ha kunna ändra några av sina poem inför denna situation och säga " jag kan skriva de gladaste verserna i kväll" . Jag hoppas att rättvisan och det internationella samarbetet finner vägar för att det skall bli så.
Slutligen, och fortfarande i väntan på att ansökan om utlämning skall komma, ansluter jag mig till dem som begär en internationell brottmålsdomstol med behörighet i dessa frågor, så att diktatorer med blodbesudlade händer skall gripas och få en rättvis rättegång, vilket deras offer aldrig fick.
(Applåder)
Herr ordförande! Argumentet som lagts fram av general Pinochets juridiska ombud om att arresteringen av honom i London i avvaktan på en möjlig utlämning till Spanien skulle bryta mot god ton i rättsligt hänseende skulle inte haft någon större betydelse inom hans regering i Chile 1973. President Allendes status som demokratiskt vald regeringschef som han, general Pinochet, hade förbundit sig att vidmakthålla avhöll honom inte från att bomba presidentpalatset, vilket ledde till presidentens död. De chilenska medborgarnas rättigheter, inklusive valda representanter, respekterades inte när de spärrades in på idrottsarenan, torterades och dödades. Fler än 2 000 försvann och sågs aldrig mer. Inte ens utlänningar eller personer med dubbel nationalitet tillerkändes sina rättigheter, och många europeiska medborgare behandlades mycket illa och några dödades.
Jag hjälpte till att organisera den första protestdemonstrationen i London mot kuppen 1973, och jag har aldrig glömt de hjärtskärande historier om lidande, om förluster, om släktingar som mött en ond bråd död som några av de flyktingar som kom till Storbritannien berättade.
Om mänskliga rättigheter har någon som helst betydelse, då kan det inte bli tal om någon straffrihet för de som organiserar en terrorregim. Men general Pinochets egna rättigheter kommer att respekteras ytterst noggrant till skillnad från rättigheterna för tusentals av hans offer när han ställs inför den juridiska processen här i Europa. Jag ger mitt starka stöd åt de åtgärder som har vidtagits.
Herr ordförande! Jag är parlamentariker och inte advokat. Jag vill att vi alla för ett ögonblick reflekterar över vår avsikt när vi deltar i denna debatt här i eftermiddag.
Är vi ute efter individuell rättvisa, efter kollektiv hämnd eller efter att hitta något sätt för att skapa något som kan fungera avskräckande för militärdiktatorer i framtiden? Det förefaller mig som om den politiska frågan denna eftermiddag inte är rättssäkerheten, utan effektiviteten hos rättsliga institutioner på global nivå. Har vi en genuin global jurisdiktion för mänskliga rättigheter? Nästan. Har vi de institutioner som behövs för att upprätthålla denna globala jurisdiktion? Förmodligen inte. Men om vi skall fästa all vår längtan, alla våra önskningar till dessa institutioner, då måste vi se till att den globala rättvisan är blind, att den globala rättvisan gäller för alla, att den globala rättvisan går att upprätthålla, att den har förbundna ögon och inte tittar fram med det ena, antingen det vänstra eller det högra. Jag är inte övertygad om att vi har dessa institutioner ännu för att ställa sådana diktatorer till ansvar. Vi borde vara mycket försiktiga, så att vi inte förstör en sådan global rättvisa som vi har när det handlar om starka känslor i ett speciellt fall, för om vi tillämpar detta i fallet Pinochet, kommer vi då att arrestera Castro nästa gång han befinner sig på europeiskt territorium, eller de kinesiska ledarna, eller ett dussin afrikanska diktatorer som existerar nu eller som har dragit sig tillbaka?
Jag tror att den brittiska regeringen kommer att upptäcka att den har gett sig in på ett mycket svårt juridiskt minerat område. Om den hade varit hälften så förståndig som fransmännen hade den till att börja med aldrig släppt in Pinochet. Jag ser med intresse fram emot hur den brittiska regeringen kommer att uppföra sig. Jag litar på att den kommer att uppföra sig i enlighet med rättssäkerheten, och inte i enlighet med den typ av ljudklippspolitik som Mandelson gav efter för i veckoslutet. Vad som är viktigt här är inte en mans eller en regerings rykte, utan våra framtida möjligheter att skapa en ordentlig institutionell struktur för den här planeten.
Rättvisa kan skipas genom domstolarna. Vi kan som politiker göra något i avskräckande syfte inför framtiden, men hämnden är Herrens.
Herr ordförande! Europaparlamentet är ett politiskt organ. Därför måste Europeiska unionen förse sig med en utrikespolitik med grund i försvar av frihet, demokrati och rättsstaten. Därför har parlamentet drivit frågan om införandet av villkorsklausuler om demokrati i alla avtal som unionen sluter med tredje land. Därför stöder vi upprättandet av en internationell brottmålsdomstol, därför upprätthåller alla våra resolutioner tesen att brott mot mänskligheten aldrig preskriberas. Att få slut på strafflösheten för detta är det bästa vaccinet, den bästa metoden för att undvika framtida diktatoriska frestelser. Det är patetiskt att säga att med de insatser, som de som i dag Europaparlamentet företar sig mot strafflösheten försvårar vi uppkomsten av nya demokratier. Det är också falskt att säga att denna resolution är en inblandning eller en påtryckning på rättsapparaten i den ena eller andra europeiska staten. Den är en politisk markering som är till intet förpliktande. Det kan vara andra som vill påverka rättsväsendet, direkt eller genom regleringar, undanflykter och tolkningar som försöker gömma det som inte går att gömma, en politisk ståndpunkt. Hur kan en europeisk regeringschef begära att en gärning inte skall politiseras som i sig är politisk? Politik är att ha en ståndpunkt, ta ställning, och Europaparlamentet tar ställning för de demokratiska skälen och mot dunkla statliga skäl. Det gör vi, herr ordförande, eftersom då statliga skäl motsätter sig försvaret av de mänskliga rättigheterna, försvarar den en stat, men inte rättsstaten. Parlamentet tar ställning för medborgarna, för de som besegrades och förödmjukades, de som alltid måste ge vika och de som nu äntligen ser skymten av rättvisa - inte hämnd -, och de som inte heller nu i Chile fritt kan uttrycka sin glädje över gripandet av Pinochet av rädsla för samma oresonlighet som tidigare. Att begära att de nu skall vara tysta är detsamma som att be offret att inte klaga, så att inte skriken besvärar bödelns öron.
Vi satsar på freden, som inte är något annat än att kunna uttrycka sig, fritt, lugnt och utan rädsla. Vi är medvetna om de svåra moment Chile nu genomgår. Ett land som står inför sin smärtsamma verklighet, utan fiktioner eller försköningar, men som är i färd med att få ett slut på sin smärtsamma kidnappning att öppna sig för livet och minnena. Vi vet i parlamentet att många kommer att säga att vi blandar oss i, men även om majoriteten av befolkningen skulle vara för Pinochet, så befriar inte det honom från hans brott. Brotten mäts inte i majoriteter eller minoriteter. De döda har namn, familj och vänner. Vissa hade även diplomatpass. Det är dessa familjer och vänner som måste förlåta, om de vill förlåta.
I dag höjs ett internationellt rop på rättvisa genom en rättsakt och från två obeväpnade bobbies som vaktar framför dörren till den gamla Döden. Det kanske är så att breda avenyer öppnas där fria män och kvinnor går som minns så många Amanda, Manuela, Víctor, María, Carmelo och Salvador som funnits i världen.
(Applåder)
Herr ordförande! När vi nu avslutar denna debatt och om man utelämnar några krav som är lika omåttliga som utan mening, vilka är då de röda trådarna i denna resolution? Att försvaret av de mänskliga rättigheterna är grunden för vår världsåskådning och grunden för såväl unionens som de olika medlemsstaternas rättsordningar. Att den makt och det ansvar unionsfördraget tilldelar denna institution i dag kräver stränghet av oss. Kort sagt att parlamentet måste undvika all slags opportunistisk frivillighet som minskar styrkan i en manifestation som till syvende och sist omfattar nästan 300 miljoner europeiska medborgare.
Därför är det viktigt att säga - och särskilt att denna kammare säger det klart och tydligt - att rättsstaten bygger på den dömande maktens oberoende och att denna princip, och dess självklara följd av samvetsgrann respekt för rättsliga beslut måste stå över alla andra intressen, hur legitima de än må vara. Och denna institution bör upprepa sitt försvar för principen om universell rättvisa och dess kamp för en internationell brottmålsdomstol. Vi bör också åter bekräfta vårt otvetydiga stöd till det chilenska samhället och dess demokratiska myndigheter i konsolideringsprocessen av demokratin. Kort sagt, måste vi höja nivån på debatten från en kannstöpande politisk kamp till en manifestation värdig detta parlament.
Därför måste vi insistera på att handläggningen av utlämningen till lika grad åvilar den spanska och brittiska regeringen, och därför måste vi vända oss till de båda. Kanske ännu mer till den brittiska, eftersom alla som känner till fördragen vet att enligt tillämpbar rätt kan den extraterritoriella befogenhet vid brott begångna i tredje land, som den begärande staten åberopar, bestridas politiskt, nästan efter eget gottfinnande, av den stat som fått kravet. Är det anledningen till att den socialdemokratiska gruppen fullständigt nekar till att ordet " brittiska regeringen" figurerar i denna resolution? Herr ordförande, om detta är New labour och den tredje vägen, blir det inte lätt.
Herr ordförande, ärade parlamentsledamöter! En sak vill jag klargöra redan från början: Europeiska kommissionen är emot varje form av totalitärt statsskick, oberoende av dess politiska inriktning. Mina kolleger och jag är alla fast övertygade om att ett samhälle bara kan byggas på en demokratisk grund.
Det är allmänt känt att det skedde grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna under general Pinochets femtonåriga herravälde i Chile. Vi hyser medkänsla med alla dem som drabbats och till och med dött till följd av detta och de som tvingats lämna sitt hemland för att undgå en godtycklig förföljelse. Sedan fördraget om Europeiska unionen ingicks har Europeiska kommissionen inget direkt ansvar på området för det rättsliga samarbetet i brottmål. Denna kompetens är endast förbehållen medlemsstaterna. Därför åligger det de berörda medlemsstaterna att under iakttagande av sina förpliktelser enligt de tillämpliga utlämningsfördragen och bestämmelserna i den nationella rättsordningen begära och behandla en utlämning.
Man bör i synnerhet beakta att två överenskommelser om utlämning har antagits vid det här laget, men de har hittills varit verkningslösa på grund av att de inte rafiticerats av medlemsstaterna.
Jag tackar er, herr kommissionär. Som ni vet bör ordföranden normalt inte kommentera. Låt mig dock säga att parlamentet enligt min åsikt gjorde rätt i att ta upp detta ämne på dagordningen och att vi har utnyttjat denna timme mycket väl.
(Sammanträdet avbröts kl. 15.50 och återupptogs kl. 16.00.)
Avveckling av kärnkraftverk
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0354/98) av Chichester för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om avveckling av kärnkraftverk och andra kärnkraftsanläggningar.
Fru ordförande! Målen för detta betänkande är att granska den nuvarande situationen inom kärnkraftsindustrin med avseende på avveckling, att rikta en bredare uppmärksamhet mot strategierna, teknikerna och kostnaderna inom denna del av kärnbränslets kretslopp och att komma med förslag för vidare åtgärder på europeisk nivå.
Jag besökte sex platser på olika ställen i Europa där avvecklingsaktiviteter och forskning kring dem äger rum. Innan jag lärde mig något om all den expertis och erfarenhet som finns i Europa på detta område, trodde jag på några av de missuppfattningar och bekymmer som orsakas av de spridda myterna om att ingen vet vad man skall göra med kärnkraftverk när de inte används längre, och att ingen vet hur mycket det kommer att kosta. Faktum är att industrin inte bara vet hur ett kärnkraftverk skall demonteras, utan demontering har gjorts säkert och framgångsrikt och ett naturligt " grönområde" har återskapats. Den erfarenhet som gjorts i de många avvecklingsprojekt som redan har företagits visar att den kända kostnaden kan beräknas till omkring 15 procent av konstruktionskostnaderna. Detta är långt ifrån den allmänna uppfattningen.
Så vad skall göras? Betänkandet förespråkar insatser på ett flertal områden som faller under samlingsrubriken allmänt medvetande. Kärnkraftsindustrin själv måste ta sitt ansvar att vara öppen och aktiv i fråga om utbildnings- och informationsaktiviteter. Kommissionen måste göra mer för att bidra till den allmänna kunskapen, att göra forskningsresultat mer lättillgängliga och att lugna den allmänna opinionen.
Betänkandet påminner oss också om var ansvaret för avveckling och finansieringen av den ligger, nämligen hos operatörerna inom medlemsstaterna. Det förefaller mig vara väsentligt för det allmänna förtroendet att folk är medvetna om att det finns ansvarsskyldighet, och att den är föremål för rigorös reglering av oberoende inspektörer.
I betänkandet har stark tonvikt lagts vid kraven för säkerhet och hälsa i högsta klassen. Folk blir oroliga när strålning och radioaktivitet nämns, så det är befogat att förespråka de mest stringenta krav i fråga om skyddsåtgärder. Men faktum är att när bränslet en gång har avlägsnats från reaktorn har den absolut största delen av det radioaktiva materialet tagits bort, och 90 procent av det som finns kvar av kraftverkets konstruktion är inte radioaktivt och kan återvinnas på ett säkert sätt. Det pågår en debatt om vilken strategi som skall antas, nämligen om man skall gå fram stegvis över en längre tidsperiod för att låta kvarvarande aktivitet avta i syfte att ytterligare minska risken vid demontering, eller att direkt genomföra snabb avveckling för att återskapa ett naturligt " grönområde" så snart som möjligt. Det finns argument som talar för båda dessa tillvägagångssätt, och det vore klokt om vi avhåller oss från att säga att det bara finns ett sätt göra det på.
För operatörerna och de ansvariga myndigheterna är det under alla omständigheter en skyldighet att det finns en ordentlig finansiell täckning för avvecklingskostnaderna. Betänkandet uppmanar kommissionen att studera de olika alternativen för att se vilket som skulle kunna vara det bästa sättet att tillämpa dem på i de central- och östeuropeiska länderna där största delen av hjälpen bör koncentreras. I det sammanhanget får vi inte inta en självbelåten attityd i fråga om västeuropeiska färdigheter och västeuropeisk expertis: Det finns alltid utrymme för att förbättra tekniker i syfte att finna nya, säkrare och billigare sätt att klara av avvecklingsuppgiften.
Detta verksamhetsområde representerar en ypperlig industriell möjlighet för sysselsättning under kommande decennier. Det är en oerhört viktig möjlighet för europeiska företag och europeisk ingenjörsvetenskap. Faktum är att oavsett vilken uppfattning man har om kärnkraft, så kan man inte frångå eller smita undan denna del av kretsloppet. Det är vår plikt att se till att varje kärnkraftverk som når slutet av sin aktiva tid avvecklas säkert och effektivt.
Jag vill att detta skall vara fallet för att uppmuntra folk att planera framåt för att bygga nya, modernt designade kärnkraftverk för framtiden. Vi får en för stor del av vår elektricitet från kärnkraft för att vi skall kunna vända den ryggen. Om vi skall ha en chans att klara Kyotomålen för koldioxidutsläpp, då måste vi fortsätta att alstra elektricitet från kärnkraft, säker i den bemärkelsen att vi vet hur kraftverken skall avvecklas.
Fru ordförande! Jag är ganska besviken över att Chichester valde att avsluta sitt inlägg med en plädering för att bygga fler kärnkraftverk. Det är inte vad hans betänkande skulle handla om, och han har missbrukat den tid han hade till förfogande till någonting som inte hör till saken.
På 1950-talet, vid tiden för Euratomfördraget, fanns det en optimism i fråga om kärnkraft som rent ut sagt var orealistisk. Den skulle bli " elektricitet som är för billig att mäta" . Det fanns flera stötestenar som man borde ha tänkt på, men som man inte gjorde. För det första, den relativt lilla risken för en mycket allvarlig olycka med omfattande konsekvenser. För det andra, hela frågan om hur man skall bli av med kärnavfall. För det tredje, teknikerna, kostnaderna etc. och finansieringen av avveckling. Om allt detta hade diskuterats skulle optimismen ha varit mycket mindre.
Det är inte rätt att säga, som Chichester vill göra gällande, att detta har lösts helt och hållet, att alla vet exakt hur det skall göras och hur mycket det kostar. För att ge honom ett exempel skulle jag vilja hänvisa till området nära min födelseplats, Trawsfynydd i norra Wales. Här har inget klart beslut fattats om vad som skall göras: Platsen där ett kärnkraftverk har legat har inte återställts till ett sådant skick att den kan användas för andra ändamål, och vi har lämnat kärnavfall efter oss som kommer att finnas kvar i berget en lång tid.
Naturligtvis är vi starkt för öppenhet och insyn. Sambanden mellan kärnkraftsindustrin och kärnvapenindustrin under många år ledde till en etik som kännetecknades av en enorm sekretess och en vägran att medge att någonting över huvud taget kunde vara på tok. Det finns vissa tecken på att detta håller på att förändras, men Chichester har rätt när han säger att om det inte finns öppenhet och insyn, då kommer det med största säkerhet att inte finnas något som helst förtroende hos allmänheten. För övrigt är det inte en uppgift för Europeiska unionen att tala om för medlemsstaterna om det är lämpligt för dem eller inte att genomföra en tidig avveckling av sina kärnkraftverk. Om kärnkraftverk tas ur drift vid den planerade tidpunkten eller tidigare är helt och hållet en fråga för medlemsstaten i fråga. Det skulle inte ha varit med i hans betänkande.
Vi känner till hur man skär itu metalldelar och hur man transporterar dem, men det finns ingen allmänt acceptabel lösning på vad som skall hända med kärnkraftverkens radioaktiva del. Här inom Europeiska unionen har vi problemet med att avveckla våra kärnkraftsanläggningar vid Gemensamma forskningscentret. Vi har inte kalkylerat med kostnaden för den avvecklingen på rätt ställe, och den har för närvarande, helt mot reglerna, placerats i en forskningsbudget. Avveckling av kärnkraftverk är inte forskning. Det är ingen lämplig plats för att avveckla Gemensamma forskningscentrets anläggningar.
Någonting som starkt oroar mig - och jag nämnde det under debatten i utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi - är att några kärnkraftverk använder kontraktarbetare för de farligare aspekterna av arbetet i samband med avveckling och olyckor. Det är beklagligt. Om syftet med att använda kontraktarbetare är att kontrollen, som måste äga rum under lång tid, inte behöver göras, då är det oacceptabelt. Jag kan inte heller se att det är lämpligt att i detta betänkande tala om en förlängning på 50-60 år för kärnkraftverk. Chichester må ha den uppfattningen, men den är inte lämpad för hans betänkande. Hans sista kommentarer, som jag sade, handlade om konstruktion av fler kärnkraftverk: Detta är mycket olämpligt och har ingenting att göra med det ämne som han skulle göra ett betänkande om. Låt oss lösa det första problemet innan vi gör någonting sådant.
Fru ordförande! Jag skulle vilja gratulera herr Chichester av två anledningar. För det första för initiativet till detta betänkande - det är ett initiativbetänkande - , eftersom jag anser att det kommer mycket lämpligt i tiden och för det andra för dess goda kvalitet. Dessutom stöder jag allt han sagt i början och i slutet, jag tror till och med att han fick med för litet. Det är synd att McNally lämnar oss, vars arbete jag beundrar väldigt - och hennes goda engelska också - , men inte alla de oklarheter som hon precis lagt fram för oss, som gjort att jag inte förstått henne - helt enkelt - eftersom allt var blandat.
Jag anser att det viktiga i allt arbete avseende stängning och avveckling av kraftverk handlar om att sluta cykeln. Fru ordförande, ärade ledamöter, man skulle kunna hoppas att det i andra verksamheter stod lika klart för oss vad vi håller på att göra som när det gäller kärnkraften. Vissa länder säger att de skall stänga kraftverk men jag tvivlar på att det kommer att ske förrän om 30 eller 40 år.
Förenta staterna förlänger livslängden för sina kärnkraftverk till 40 och 60 år. Det kommer Europa också att göra, och Japan. Varför? Jo, för det är en ren energikälla, en säker energikälla, en billig energikälla, och det är det vi behöver på en avreglerad elmarknad. Det skulle vara mycket viktigt att man i all elframställning innefattade kostnaderna för avvecklingen av anläggningarna. Man kommer att avveckla vissa oljeplattformar. T.ex. har vissa aktiviteter godkänts för företagen i Nordsjön och det finns några meddelanden från kommissionen om detta. Nåväl, inom kärnkraftsområdet är, i de åtta länder i Europeiska unionen som framställer elektricitet från kärnkraftverk, alla kostnader för hantering av avfall och avveckling av kärnkraftverken innefattade. Som Chichester sade handlar det om låga siffror, mycket lägre än dem som inte är insatta i denna fråga påstår. Hur kan jag säga att de är låga? Jo, eftersom Spanien är i färd med att avveckla ett stort kraftverk på grund av dess ålderstigna teknik - en fransk teknik med naturligt uran som inte varit intressant, inte för att det skulle ge upphov till kärnkraftsproblem. Det handlar om kärnkraftverket Vandellós 1 på 460 Mw. Det är en stor anläggning och avvecklingskostnaden ligger t.o.m. långt under de 15 procent som Chichester nämnde, och också långt under kostnaderna för avfallshanteringen - här talas det mycket lättsinnigt utan att känna till ämnet, utan att studera det. Jag tror att Chichester har slagit huvudet på spiken, när han har sagt att den avancerade teknik som skall användas är en ny möjlighet för våra industrier, det är ett nytt område för industriverksamhet som vi alla bör ta till vara, även om vi måste vänta 40 eller 60 år men det finns forskningscentra och kraftverk som någon gång skall avvecklas. Gratulerar, herr Chichester, och fortsätt att arbeta med samma kraft.
Fru ordförande! Kärnkraften är en föråldrad energiteknik. Det har Chichesters betänkande visat på ett bra sätt. Därför var det onödigt att börja tala om ny kärnkraft samtidigt som betänkandet beskriver hur avvecklingen nu påskyndas runtom i världen.
Kärnkraften är förenad med stora risker - från utsläpp av radioaktivitet vid uranbrytningen över drift och transporter till slutförvaringen. Dessutom finns det en risk för spridning av plutoniumavfall för kärnvapenanvändning. Frågan om slutförvaringen av kärnkraftsavfall är inte löst. Kärnkraften bör alltså avvecklas som energikälla för dess risker vid drift, transporter m.m. samt för att den hela tiden producerar nytt avfall.
Varje land skall självt besluta om avveckling av kärnkraften - när och hur. Varje land skall också självt ta hand om och ansvara för sitt eget radioaktiva avfall. Sverige och andra länder som har kommit långt i forskningen kring avfallsmetoder får inte bli avfallsplatser för hela Europas kärnkraftverk, utan varje stat måste därför ges rätt att själv bestämma om import och export av avfall. Kärnkraftsavfall skall behandlas som kärnkraftsavfall och inte som vilka varor som helst.
Betänkandet är bra i många stycken. Jag ställer mig bakom det mesta av det som handlar om forskning, förebyggande åtgärder, skydd, öppenhet, närkontakt med allmänheten, export av avvecklingskunnandet till Öst- och Centraleuropa, vilket är väldigt viktigt.
Alltfler kärnkraftsanläggningar kommer nu att läggas ned. För Sveriges del har vi beslutat om avveckling av kärnkraften. Två av de tolv reaktorer som vi har skall tas ur drift nu i år, 1998. Därför bör också Euratomfördraget avvecklas på sikt och omvandlas till ett fördrag för utveckling av förnybara och miljövänliga energikällor. När det gäller ändringsförslagen stöder jag för min del samtliga ändringsförslag utom 6 och 9.
Fru ordförande! 1997 var 128 kärnkraftverk i bruk i Europeiska unionen och 39 höll på att avvecklas.
I Chichesters betänkande för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi understryks att de ansträngningar som gjorts på gemenskapsnivå, bland annat inom området för forskning om avvecklingen av kärnkraftverk har gjort det möjligt att få en högt kvalificerad expertis. Men dessa ansträngningar kan ytterligare förbättras, vilket betänkandet visar, för att minska hälsoriskerna och för att främja återvinningen av uttjänt material. I betänkandet noteras också med rätta att det faktum att kärnkraftverk tas ur drift och avvecklas av politiska skäl innan deras livsålder har uppnåtts inte kan motiveras ur ett ekonomiskt perspektiv.
På området för kärnkraft som nu är mycket kontroversiellt anser jag att två stötestenar bör undvikas: den blinda tilliten och den oresonliga rädslan. Kärnkraften, som upp till ett belopp av 35 procent i genomsnitt bidrar till Europas elförsörjning - mer än 75 procent i Frankrike - är en tillgång som man inte skall förakta, utan som man i stället skall uppvärdera.
De miljökrav, bland annat det företräde som getts minskningen av växthusgaser, ger kärnkraften som är den energi som förorenar miljön minst en ny chans. Med stöd av den tekniska utvecklingen och den europeiska sakkunskapen bör ytterligare ansträngningar göras på miljö-, säkerhets- och folkhälsoområdena. Dessutom måste man alltmer göra de anställda på kärnkraftverken och befolkningen ordentligt delaktiga. Stora investeringar är särskilt nödvändiga när det handlar om att avlägsna radioaktivt avfall, och att minska dess radioaktivitet för att göra slutförvaringen av det möjlig utan någon fara för kommande generationer.
Slutligen inför de hot som den liberaliseringsprocess utgör som satts igång inom energisektorn med direktiv om elektricitet och gas, förefaller det mycket viktigt att medlemsstaterna kan behålla sin suveräna rätt att själva få välja vilken energi de vill ha. Jag anser att möjligheten att välja bör respekteras.
Fru ordförande! Det är anmärkningsvärt och värt att gratulera att man efter årtionden av hämningslösa subventioner av kärntekniken äntligen börjar fundera över vad vi skall göra när driftstiden är slut! Det skulle naturligtvis ha varit mycket bättre om vi redan innan vi satte igång, hade funderat över vart det avfall som uppstår skulle ta vägen. För faktum är att det inte någonstans i världen finns någon säker slutförvaring för högaktivt och medelaktivt avfall. Man grälar till och med om vilken värdsten vi skall välja och i vilken matris vi skall smälta avfallet. När Chichester påstår att några kärnkraftsverk har rivits och förvandlats till gröna ängar, då är det inte sant! Vi har rivit ett enda kärnkraftsverk i EU, det var Niedereichbach, det gick på 14 dagar och det var inte förorenat. Sedan rev man Lugmin i Greifswald - det ingick inte alls i nätverket, och det i Reinsberg som ni kanske har tittat på var en forskningsreaktor och är därför inte jämförbar. I det avseendet får jag lov att konstatera, att vi varken vet vilken teknologi vi skall tillämpa eller var slutförvaringen skall ske. Slutsatsen är naturligtvis att vi först, innan vi sätter igång och river, bör fundera över vart avfallet skall ta vägen, och eftersom vi för närvarande inte vet det, bör det finnas en säker inneslutning för de använda kärnkraftsverken, givetvis innan bränslestavarna avskiljs, och för att få slut på det meningslösa kringfraktandet i hela Europa bör det stanna på kärnkraftverket.
Vad vi dessutom snarast behöver är ett återvinnings- och blandningsförbud. Det får ju inte vara så att man bygger vägar t.ex. med förorenade ämnen. Vad är det vi utsätter arbetstagarna för? Jag kan tala om för er att det förorenade stålet över huvud taget inte är användbart inom stålindustrin, finmekaniken och fintekniken. Det får man också ta med i beräkningen.
Dessutom behöver vi en förändring av den europeiska strålskyddsförordningen. Med den förordningen kan man nämligen framkalla en sortering. Det innebär att vi snarast behöver en avvecklingsfond baserad på principen om att förorenaren skall betala. Jag menar inte att det nu är vi som plötsligt skall betala. Det finns de som under alla år och på skattebetalarnas bekostnad har gjort jättevinster, de hade nämligen monopol, priserna måste betalas och de byggde upp stora reserver med skattefria miljarder - sådant måste man naturligtvis sätta stopp för. Men vi behöver avvecklingsfonder för strålskyddet. Pengarna kan ta ur EKSG-budgeten, den upphör år 2000 och rymmer i dag över 100 miljoner. Det finns alltså möjligheter. Men det viktigaste av allt: Om vi låter avfall uppstå, måste vi också tala om vart det skall ta vägen! Svaret på det är ert problem och det har inte kommit något ännu. De säger alltid, det är ingen fara, vi förvandlar allt till gröna ängar, det kostar inget, återvinningen är inget problem - men den sanna verkligheten ser annorlunda ut, annars skulle vi inte ha temporära lagringar överallt som svämmade över, inte heller jätteberg av kärnavfall på upparbetningsanläggningarna. Jag anser att det är dags att vi tar itu verkligheten innan vi fortsätter att producera mer.
Fru ordförande! Den som lyssnar på debatterna här mellan kärnkraftsförespråkare och kärnkraftsmotståndare måste nog dra slutsatsen att en överenskommelse dessa emellan är omöjlig. Ändå sitter vi med ett betänkande som visar oss ett gemensamt behov, nämligen avveckling under säkra omständigheter; det gäller nämligen befolkningens hälsa. Jag måste säga er, herr Chichester, att era lugnande förklaringar i betänkandet rörande Belgien är något överdrivna, för i själva verket skickas avfallsproblemet vidare från den ena förvaltningen till den andra som en het potatis. Någon riktig lösning finns ännu inte.
Under inflytande av en stark lobbyverksamhet för kärnkraft har det överallt upprättats kärnkraftsanläggningar trots det faktum att det inte finns någon lösning för det högaktiva avfallet, vilket här belystes på ett talande sätt av föregående talare. Under de kommande åren kommer man emellertid att tvingas stänga ett antal anläggningar, då det kalla kriget är över och militära anläggningar alltså inte längre behövs; enligt min mening behövs de alls inte mer; och det finns också hopp om att man går över till andra metoder för elektricitetsproduktion och så vidare. Slutligen är även livslängden för ett kärnkraftverk begränsad, även om man förstås även kan ha olika meningar om själva längden. Men till slut måste avveckling ske. Vad detta beträffar finns tyvärr inget allmänt regelverk.
Betänkandet pekar på möjligheten till direkt avveckling, men även på möjligheten till en successiv avveckling genom vilken saken inte kommer att vara ur världen förrän om 135 år - ingen av oss kommer att uppleva detta. Detta är enligt min mening ansvarslöst.
Man kommer naturligtvis att åberopa ekonomiska argument. För det är sant att kostnaderna för en avveckling trots varningarna egentligen aldrig inräknades i priset för kraftverken eller för elektriciteten. Kritikerna av den nukleära utvecklingen har hela tiden pekat på dessa ekonomiska risker. Avvecklingen måste emellertid ske med största omsorg, och på den punkten vill vi stödja betänkandet, även om vi måste säga att varje avveckling naturligtvis också kommer att medföra ännu ett berg av nytt avfall, till och med högaktivt avfall.
Jag vill här peka på det ansvarslösa risktagandet med att gamla och avskrivna anläggningar befinner sig bredvid andra som ännu är i bruk. Internationell lagstiftning och lagerhållning för kort eller lång tid måste fortsätta att kunna kontrolleras tills dess att risken har försvunnit fullständigt. Erfarenheten från det tredje europeiska programmet för avveckling visar att detta är tekniskt möjligt inom loppet av femton år från stängningen. Det är fortfarande en kostsam historia, och kapital måste samlas ihop. Det är därför vi också vill få internationella organ att ta sitt ansvar, och vi lämnade därför in ett ändringsförslag om en europeiska avvecklingsfond.
Vårt beslut är att vi kan skriva under på den största delen av rekommendationerna i resolutionen, men vi fann det ändock nödvändigt, herr ordförande, att lämna in ett antal ändringsförslag, trots att inte hela ARE-gruppen kommer att stödja dessa. Men som demokratiska nationalister och " regionalister" vill vi understryka att vi förbereder en framtid utan kärnkraftsanläggningar och således är vi även mot återvinning. Man har ju ännu inte funnit någon lösning för det högaktiva avfallet.
Fru Maes, jag beklagar, men nu måste jag få avbryta er. Ni har redan dragit över tiden med en och en halv minut!
Fru ordförande! I en tidigare debatt om kärnkraften tog jag upp några orosmoment i samband med denna typ av energi. Ett av dem gällde vad jag då kallade den ekonomiska risken, det vill säga att man i en kris frestas att fortsätta driva kärnkraftverken även efter deras normala livstid.
När jag läser punkt 14 inser jag att jag inte hängt med, eftersom denna frestelse redan finns, här och nu, i en förhållandevis gynnsam ekonomisk situation. Vi bör mycket bestämt motsätta oss denna oacceptabla avsikt. För några år sedan föll några nonchalanta flygbolag offer för en mörk serie av händelser. Boeing-plan, som var mycket gamla, så gamla att de inte längre borde ha använts, störtade med en dramatisk regelbundenhet. Om vi begick samma fel med kärnkraftverken, skulle vi oundvikligen få likartade resultat. Alltså låt oss för allt i världen inte inlåta oss på denna väg.
För övrigt skulle det vara förträffligt om man informerade befolkningen bättre, och jag skulle till och med vilja säga om man utbildade befolkningen om hur man skall gå till väga vid larm. Det skulle vara mycket bra att till exempel dela ut förebyggande jodtabletter för att förhindra risken för sköldkörtelcancer.
Ärligheten vad gäller kostnaderna är också ett fundamentalt ämne, eftersom man inte kommer att kunna utföra en rättvis jämförelse med andra energiformer, så länge den sammanlagda kostnaden för kärnkraften inte anges exakt.
Jag beklagar att genom beaktande M tas parti för, jag citerar: den framtida utvecklingen av kärnkraften. Ändringsförslag 4 lägger fram den andra ytterligheten och nämner samtidigt som ett faktum, jag citerar: det ofrånkomliga övergivandet av kärnkraften. Jag vet inte om det handlar om ett översättningsfel, då man skulle kunna förvänta sig till exempel termerna " önskvärt övergivande" , vilket jag skulle ha accepterat. Om det inte handlar om ett fel, skulle jag vilja att Bloch von Blottnitz preciserar vilken förpliktelse hon åsyftar ?
Slutligen är ändringsförslag 7 av samma upphovsman alldeles utmärkt, eftersom vi bestämt bör motsätta oss införandet av radioaktivt material, till och med av mycket svagt radioaktivt material, i de vanliga kommersiella kretsloppen. Det skulle här betyda att man inledde en process av spridning och trivialisering av radioaktiviteten.
Fru ordförande! När arkeologerna i dag tar sig runt i omgivningarna och hittar skelettdelar från dinosaurier ur det förgångna, då blir de glada och kan göra i ordning dessa och ställa ut dem, eftersom de är helt ofarliga. Jag tror inte att vi lika enkelt kan bereda vägen för dagens energidinosaurier och säga, det är ingen fara, utan vi måste ta hand om dem, eftersom de faktiskt innehåller farligheter som inte bara utgör en risk för oss, utan även för kommande generationer. Det gäller alltså att hantera dagens dinosaurier på ett helt annat sätt än dinosaurierna från förr.
Jag vill tacka herr Chichester för hans initiativ till detta betänkande, även om hans åsikter skiljer sig radikalt från mina. Det framgår tydligt att det finns ett behov av att hantera dessa energidinosaurier, så att de oskadliggörs för framtida generationer. Jag är glad över att det behovet tycks växa. Vi har i Europeiska unionen omkring 130 kärnkraftsverk varav 19 i Förbundsrepubliken Tyskland. Lyckligtvis har den nya förbundsregeringen bestämt sig för att avveckla dessa riskfaktorer. Det finns behov av avvecklingsteknik, av metoder för att göra detta och hittills har det inte funnits någon utvecklad teknik.
Därför behöver vi forskning, vi behöver även avvecklingsmetoder för olika typer av kärnkraftsverk. Framför allt behöver vi metoder. Vi får inte försöka hitta några kryphål. Herr Chichester, jag tycker därför inte att man kan säga att det innebär en viss avveckling att förlänga den återstående löptiden. Nej, vi måste konsekvent tala om att vi vill att denna dinosaurierteknik upphör definitivt.
Det förutsätter naturligtvis att vi kommer överens om kostnaderna och att det hela går till på ett ärligt sätt. Det finns ju energiföretag som sedan flera år, sedan årtionden tillbaka har tjänat pengar på kärnkraftsverken. De skrivs av och företagen köper telekommunikation och annat för pengarna. Nu kommer förslag om avfallshantering, och då skall vi dessutom bilda en avvecklingsfond med hjälp av offentliga medel! Nej, säger jag, det går inte! Finansieringen av kärnkraftverkens avveckling får allt de som har tjänat pengar på det hela räkna med att stå för.
Den svåra frågan är naturligtvis: Vad händer med avfallet? Den frågan är inte löst ännu. Slutförvaringen är den centrala fråga som vi måste ägna oss åt. Vi kan inte längre rikta blickarna mot vidareutvecklingen av säkerhetstekniken för att kärnkraftsverken skall fungera i 100 år till. Nej, i stället måste vi undersöka vilken teknik som är den säkraste för slutförvaringen. Det innebär givetvis att vi inte längre kan tillåta oss att forsla kärnavfall fram och tillbaka genom Europa som om det handlade om turister, och att detta skulle vara ett slags slutförvaring i förväg. Nej vi måste ägna oss åt att skapa konkreta åtgärder för en säker slutförvaring. Det är den avgörande frågan. Först när vi har lyckats med detta, i de framtida generationernas intresse, i våra barns intresse, kan vi vara säkra på att även de framtida generationerna utan problem kommer att kunna bedriva arkeologi.
Fru ordförande, jag skulle vilja fästa er och mina kollegors uppmärksamhet på några vid det här laget föråldrade kärnreaktorer av sovjetisk modell, som fortfarande är i drift och som i dag utgör ett hot mot Europas folk.
Till exempel utgör kärnkraftverket i Kozlontoui i Bulgarien en ständig mardröm för mitt land, men även ett direkt hot mot hela Europa, eftersom driften av detta medför enorma säkerhetsrisker. Anläggningen består av sex stycken tryckvattenreaktorer av sovjetisk modell, av vilka reaktorerna ett till och med fyra, som är av typen VVR 440 230, är av de opålitligaste och farligaste som finns. De två reaktorerna fem och sex, som är av typen VVR 1320, anses vara mindre farliga, eftersom säkerhetskraven var strängare då de tillverkades. Trots det har problem konstaterats även i dessa reaktorer, och experterna förutsäger att de inte ens efter att ha uppgraderats till västs normer kommer att kunna drivas säkert i mer än två år, utan att fortlöpande kontrollarbeten utförs. Det bör påpekas att den senaste olyckan i anläggningen ägde rum i maj detta år, och den klassades tillfälligt till nivå två på tillbudsskalan. Europeiska unionen har från och med år 1991 tillhandahållit mer än 50 miljoner ecu från Phare-programmet till förbättringar av säkerheten i detta kärnkraftverk och mer än 70 miljoner ecu för att vidta kortsiktiga åtgärder av extraordinär nöd på det traditionella energiområdet.
Nödvändigheten av att omedelbart avbryta driften av kärnkraftverket och slutgiltigt avställa de fyra farligaste reaktorerna är alltså uppenbar. Den bulgariska regeringen har för övrigt förbundit sig att göra detta, i avtalet om stöd från Europeiska investeringsbanken för uppgraderingen av enheterna fem och sex. Något som helst krav på att förlänga driften eller ändra den inslagna kursen skulle sätta Bulgarien i en mycket riskabel sits, och landet skulle i händelse av detta minera sina ansträngningar att inträda i unionen och dramatiskt försämra relationerna med Europeiska unionen. Detta har också redan framkommit av ett brev från ordförande Santer till de bulgariska myndigheterna.
Europeiska unionen måste hjälpa Bulgarien och åta sig en aktiv roll för att minska landets beroende av kärnenergi. Kommissionen måste av den anledningen, i stället för att stillasittande se på hur de enorma, ej fördelade summorna i Phare-programmet samlas på hög, omedelbart sätta i gång att utveckla och finansiera lämpliga åtgärder. Farliga är även anläggningarna för utgrävning och anrikning av uran, anläggningarna för produktion av bränsle och upparbetning av använt bränsle, samt lagringen av avfallet från Kozlontoui. Lagringskapaciteten för det radioaktiva avfallet är redan utnyttjad fullt ut, med följden att avfallet lagras tillfälligt vid kärnkraftverket.
Därutöver är den gränsöverskridande, radioaktiva nedsmutsningen av floden Nestos ett ovedersägligt faktum. Europeiska kommissionen måste sent omsider vidta konkreta åtgärder, för att få den bulgariska regeringen att samarbeta och upphöra med den radioaktiva, gränsöverskridande föroreningen.
Fru ordförande, ingenting är i dag viktigare för de europeiska medborgarna än att undvika ett nytt Tjernobyl, med alla de hemska följder som vi redan känner mycket väl, som en fortsatt drift av de farliga reaktorerna i Kozlontoui, men även av andra kärnreaktorer av sovjetisk modell som idag är i drift i Europa, kan medföra. Vi måste följaktligen agera mycket snabbt, innan det är för sent. Det skulle vara bra om kommissionen talade om för oss vad den ämnar göra i fråga om Kozlontoui, men även i fråga om alla de andra kärnreaktorerna av sovjetisk modell och, mer allmänt, i fråga om de kärnreaktorer vars livslängd nu är förbrukad och som utgör ett dödligt hot för folken i Europa.
Fru ordförande, förslaget som vi diskuterar innehåller förslag som helt säkert är användbara, då det gäller frågan om vad som bör göras, när det är dags att slutgiltigt avveckla ett kärnkraftverk.
Det grundläggande problemet som sysselsätter mig är emellertid det övergripande valet av kärnenergi som sådant. Farorna, och de verkliga kostnaderna för dessa. Vad gäller problemen och svaren på dessa frågor, är herr Chichesters betänkande bara indirekt till hjälp. Betänkandet innehåller också formuleringar som förvånar, som till exempel formuleringarna som menar att kärnindustrin skall utbilda oss, så att vårt medvetande ökar. Liksom även då det uttalar att avvecklandet av kärnkraftverk som inte är säkra skall uppmuntras. Men, hur säkra är de övriga? Jag tänker då inte bara på sovjettillverkade kärnkraftverk. Hur stor olycksrisk är " godtagbar" , till vilket " pris" och med hur stort hopp om återställande, på hur många hundra eller tusen år? Vad har kommissionen att säga i fråga om detta?
Jag tror också att betänkandet vi diskuterar underskattar avvecklingskostnaderna. Vi har information från Frankrike och Spanien som höjer kostnaderna till tiotals miljarder franc, och, vilket är viktigt, information som säger att en avveckling kommer att kräva många, upp till tio år, vilket även det medför kostnader som inte har räknats in. Fru ordförande, sökandet efter en annan strategi, som kan ersätta alla kärnkraftverk, som i god tid kan främja andra energikällor för vilka det finns modern teknik, och för vilken investeringar uppbådas så att den kan utvecklas, är ännu inte avslutat. Dessa investeringar kommer utan tvekan att vara mycket mindre än dem som behövdes för att utveckla kärnkraften, som slutligen har visat sig vara allt annat än billig. Jag tror att vi måste uttrycka vår beundran för regeringarna i unionen, åtminstone för dem som har uttalat att de strävar i denna riktning, vilket nyligen skedde i Tyskland.
Fru ordförande! Jag välkomnar detta betänkande av min kollega Chichester. Tjernobylkatastrofen ändrade den allmänna uppfattningen om kärnkraft, och många av dem som lever i skuggan av kärnkraftverk är oroliga över de nuvarande säkerhetsnivåerna.
Detta är särskilt oroande för europeiska medborgare som bor i närheten av gränsen till länderna i Central- och Östeuropa. Det är inte till någon hjälp att industrin själv agerar på ett hemlighetsfullt sätt när ett problem uppstår. Om den var mer öppen och rättfram skulle det ha en mer lugnande inverkan på dem som har legitim orsak att vara oroade.
Denna debatt om avveckling kommer vid ett lägligt tillfälle, och i våra diskussioner med ansökarländerna i utvidgningsprocessen måste vi pressa fram avveckling av anläggningar som inte är säkra. Jag vill dock understryka att detta gäller i lika hög grad för Europeiska unionens medlemsstater som för de länder som gränsar till oss. Jag skulle särskilt vilja upprepa den oro som många av mina irländska landsmän hyser i fråga om Sellafield-THORP-anläggningen. Det har varit för många incidenter, för många larmrapporter och för många tillfälligheter beträffande hälsoproblem längs Irlands östkust. Regeringsskiftet i Tyskland kommer, som ni vet, fru ordförande, uppenbarligen att leda till att Tysklands kärnkraftspolitik omvärderas. Detta skulle kunna innebära att transporterna av kärnbränsleavfall som normalt skulle ha gått till Sellafield-THORP kommer att upphöra, vilket väcker frågor om den ekonomiska bärigheten för den anläggningen.
Förutom den oro som redan har kommit till uttryck skulle jag vilja göra kommissionen uppmärksam på punkt 15 i min kollegas betänkande som uppmanar rådet och kommissionen att verka för stängning av kärnkraftverk i Europa som inte är säkra. I detta hänseende skulle jag vilja be kommissionären att seriöst undersöka om Sellafield-THORP skulle kunna komma med i den kategorin eller inte.
Ärade fru ordförande, ärade ledamöter! Först vill jag tacka herr Chichester för hans utförliga betänkande, men jag vill även tacka utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi för deras behandling av betänkandet, i synnerhet då samarbetet med kommissionen har fungerat mycket bra, något som säkert har bidragit till en ökad förståelse för problemen på detta känsliga område.
Kommissionen är medveten om att industrin och ekologin i våra medlemsstater står inför en stor utmaning i samband med avvecklingen av kärnkraftsverken och andra kärnkraftsanläggningar. För närvarande är 110 kärnkraftsanläggningar i Europeiska unionen under avveckling, och förberedelserna för denna avveckling befinner sig på helt olika stadier. Om man tittar på de kärnkraftsanläggningar som finns i Västeuropa, kan man dra slutsatsen att det under de första årtiondena i det kommande århundradet kommer att ske en avveckling av ett växande antal kärnkraftsanläggningar av olika slag. Fram till år 2000 kommer det sannolikt att ha skett en reducering av 150 kärnkraftsanläggningar. Problemen kommer att öka i samband med den förestående utvidgningen av Europeiska unionen, för då måste sådana kärnkraftsanläggningar avvecklas som inte alltid uppfyller de allmänt erkända säkerhetskriterierna. Enligt kommissionens första beräkningar finns det omkring 50 anläggningar i dessa länder som måste avvecklas. Men då kommer inte avvecklingen längre att vara en angelägenhet, där olika koncept kan tillämpas från fall till fall. Snarare kommer en industriell process att inledas, där tio tusentals europeiska arbetstagare kommer att ta del, och där det kommer att finnas avsevärda mängder material med låg radioaktivitet.
Med tanke på detta höga antal och i syfte att öka samarbetet mellan medlemsstaterna liksom en harmonisering av unionen, anser kommissionen att man bör skapa allmänna riktlinjer för avveckling av kärnkraftsanläggningar. Därför håller kommissionen i stort sett med om de synpunkter som Chichester framför i fråga om avvecklingen.
Låt mig ändå gå närmare in på några av de frågor som tas upp. Under förslaget till resolution uppmanas kommissionen att bevara den höga expertisnivån i Europeiska unionen och svara för spridningen och överföringen av kunskapen på området. Jag kan berätta för er att kommissionen inom ramen för det nuvarande FoTU-programmet kommer att upprätta och vidareutveckla databaser i syfte att förenkla utbytet av information om teknik och kostnader mellan pågående avvecklingsprojekt.
Föredraganden poängterar vidare hur viktigt det är att länderna i Central-och Östeuropa får långsiktig teknisk hjälp. På det området finansierar kommissionen för närvarande en rad olika studier som handlar om strategier och tekniska aspekter för avvecklingen i de central- och östeuropeiska länderna och de nya oberoende staterna och som kan vara till stor hjälp för de berörda när dessa skall utveckla sina egna strategier.
Dessutom bör det påpekas att kommissionen givetvis också anser att allmänheten måste informeras. Kommissionen kommer också att verka för detta framöver. Kommissionens fjärde rapport om det nuvarande läget och framtidsutsikterna på området hantering av radioaktivt avfall i Europeiska unionen kommer förmodligen att offentliggöras före årets slut. Kommissionen är precis som ni, mina damer och herrar, av den uppfattningen att finansieringsfrågan liksom möjligheterna att reducera mängden avfall och sänka avvecklingskostnaderna är viktiga frågor, något som även framgår av betänkandet. Kommissionen kommer att ta hänsyn till de frågorna när den förbereder sitt meddelande om avvecklingen. För närvarande kan kommissionen inte uttala sig i förväg om kärnkraftverkens återstående livslängd, vilken diskuteras i betänkandet. Däremot kommer man inom ramen för det femte ramprogrammet för forskning att göra studier i ämnet kärnreaktorernas återstående livslängd. Resultaten kommer förhoppningsvis att hjälpa kommissionen att göra en riktig bedömning av läget och framtidsutsikterna.
Tack så mycket, herr kommissionär Fischler!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
Miljö och produktionsmetoder inom jordbruket - Skogsbruksåtgärder inom jordbruket - Bergsområden
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
(A4-0345/98) av Iversen för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om rapport från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om tillämpningen av rådets förordning (EEG) 2078/92 om produktionsmetoder inom jordbruket som är förenliga med miljöskydds- och naturvårdskraven[KOM(97)0620 - C4-0075/98], -(A4-0346/98) av Otila för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om rapporten från kommissionen till rådet och Europaparlamentet med en utvärdering av tillämpningen av förordning (EEG) nr 2080/92 om en gemenskapsordning för stöd till skogsbruksåtgärder inom jordbruket[KOM(97)0630 - C4-0076/98], -(A4-0368/98) av Santini för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om en ny strategi för bergsområden.
Fru ordförande! Jag tycker att vi uppnått en bra kompromiss om detta betänkande. Vår uppgift här i parlamentet är ju att vi skall försöka uppnå det vi vill skall ske. Vi skall å ena sidan göra en insats för de program som främjar miljövänliga produktionsmetoder. Å andra sidan skall vi kontrollera om vi får någon valuta för de pengar vi använder. Får vi en bra miljö för de pengar som vi använder inom dessa system? Det är ju inte småpengar det rör sig om. Det är ett totalt tillskott från EU på 3, 8 miljarder ecu till detta program för 1997, och dessutom tillkommer medlemsstaternas bidrag som uppgår till 2, 5 miljarder ecu. Det är alltså fråga om betydande belopp, och vi måste naturligtvis kontrollera hur vi använder dessa medel. Får vi nog med miljö för pengarna?
Det är EU-medborgarnas pengar det är fråga om, och det är därför viktigt att fastställa hur bra detta program fungerar i praktiken. Man kan beklaga att det inte är fråga om en egentlig utvärderingsrapport, men det var inte heller avsikten - det skall sägas till kommissionens försvar. Men eftersom det förhåller sig på så sätt, så har det varit svårt som föredragande att dra några slutsatser om miljökonsekvenserna av detta program. Jag har förstått att kommissionen - som jag för övrigt haft ett utmärkt samarbete med under utarbetandet av detta betänkande, och som jag gärna vill tacka för - fortfarande väntar på två av de nationella utvärderingsrapporterna, och att den kommer att ha en samlad rapport klar i april nästa år. Detta är bra, men det hade naturligtvis varit mycket bättre om vi hade kunnat utarbeta vårt betänkande mot bakgrund av en faktisk utvärdering från kommissionens sida.
Det är nämligen svårt att utvärdera ett program som detta, eftersom det saknar egentliga mål eller framgångskriterier. Vad vill vi? Hur långt vill vi gå? Vad är det vi skall uppnå innan vi tycker att detta är tillräckligt bra? Jag tycker att man skall tänka på att en bra utvärdering kräver uttryckliga utvärderingskriterier, och jag tycker också att man framöver måste sätta upp tydliga målsättningar. Jag vill också nämna att det enligt kommissionens rapport åstadkommits en rad mycket, mycket positiva effekter på ett stort antal områden. Bland annat har en del jordbrukare uppmuntrats till att ställa om till ekologiskt jordbruk, och det är ju inte så illa. Men de siffror som vi redan har visar också att det har varit ett alltför lågt utnyttjande av programmen. Detta kan det finnas olika skäl till. Medlemsstaterna har upplyst om att det bl.a. kan bero på startsvårigheter, bristande upplysningar om programmen, brister rörande den nationella samfinansieringen, som beror på att jordbrukarna inte vågar binda upp sig under så lång tid som är nödvändigt för att få vara med i dessa system, och det har också klagats på att ersättningarna inte täcker utgifterna vid omställningen av produktionen.
Enligt min mening bör alltså kommissionen lägga fram förslag om hur systemet kan göras mer överskådligt för jordbrukarna i framtiden. För ögonblicket finns det tre olika stödsystem för miljövänliga produktionsmetoder, och det kan vara svårt för den enskilde jordbrukaren att bedöma vilka system som lönar sig bäst för honom i en given situation. Därför vill jag gärna uppmana kommissionen till att också tänka på att information om systemet är en viktig förutsättning för ett framgångsrikt genomförande i medlemsstaterna. Men upplysning och information är inte nödvändigtvis tillräckligt för att potentiellt intresserade jordbrukare väljer att delta. Det låga utnyttjandet av programmen är mest uttalat - vilket jag starkt beklagar - i områden med mest intensivt jordbruk. Vi befinner oss alltså i den situationen att det inte riktigt händer något på de platser där dessa idéer borde genomföras. Vi kan se att det inte riktigt finns några möjligheter att ställa om de intensiva jordbruken till extensiva jordbruk. Detta tycker jag är en stor brist med programmen, eftersom det är i dessa områden den största miljöeffekten skulle uppnås. Problemet med det nuvarande systemet är ju att det uppenbarligen inte betalar sig för jordbrukarna med intensiva jordbruk att utnyttja dessa program. Och jag tror att vi måste tänka över vilka framgångskriterier och målsättningar vi egentligen eftersträvar.
Om jag nu skall vara litet kritisk vill jag säga att jag genom de upplysningar jag har fått från kommissionen, som har varit mycket öppen om dessa saker, har en förnimmelse av att en rad av de saker som har genomförts tack vare dessa system, bl.a. naturvård, ändå skulle ha blivit gjorda. Jag menar därför att man måste - som jag sade innan - tänka på framgångskriterierna och målsättningarna. Jag tycker också att det skall finnas möjligheter att gradera stödet, så att det blir ett större samband mellan storleken på det ekonomiska stödet och jordbrukarnas utgifter i förhållande till miljöeffekterna.
Vår uppgift som parlament - jag avslutar med att säga detta - i detta sammanhang är å ena sidan att värna om miljön och kontrollera om vi får några miljöförbättringar. Det menar jag att vi får. Vi skall å andra sidan också undersöka om de miljöförbättringar vi får står i rimlig proportion till de utgifter vi har. Det kan vara svårt att säga exakt om så är fallet med dessa system, och därför vill jag säga än en gång att vi ser fram emot den dag det kommer en faktisk utvärdering. Jag har uppskattat den vänlighet jag har mött, och jag hoppas också att kommissionär Fischler här i dag kan bekräfta att han kommer att ge jordbruksutskottet en första utvärdering redan före dess att julefriden sänker sig över unionen.
Fru ordförande! Rådets förordning (EEG) nr 2080/92 var en kompletterande åtgärd till 1992 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det viktigaste målet för den var att främja beskogning som en alternativ användning av jordbruksmark i syfte att kunna minska överskotten av jordbruksprodukter som var politiskt och ekonomiskt skadliga för gemenskapen. Jordbrukarna skulle kompenseras för inkomstbortfall som orsakades av lägre priser och minskad produktion. Samtidigt skulle gemenskapen förbättra sina skogsresurser och den ekologiska balansen samt bekämpa växthuseffekten. Stödordningen hade alltså två sidor: att minska jordbruksproduktionen samt att öka gemenskapens skogsareal och förbättra skogen. Stöd betalas för kostnaderna av beskogningen och i början för underhåll av plantskogen samt för jordbruksfastigheternas skogsförbättringar. Inom det regionalpolitiska mål 1-området uppgår gemenskapsfinansieringen till 75 procent och i andra områden till 50 procent.
Kommissionens rapport till parlamentet ger dock inget svar på frågan huruvida de övergripande målen i ordningen uppnåtts. Rapporten innehåller varken några uppgifter om minskad jordbruksproduktion eller jordbrukarnas inkomstbortfall på grund av 1992 års reform som kompenserats med hjälp av beskogningsstöd. Man konstaterar i rapporten att utnyttjad jordbruksareal minskat i tre länder med 0, 95-1, 35 procent och i övriga länder ännu betydligt mindre än så.
Att en utvärdering saknas innebär att Europaparlamentet inte kan ge en klar bild av effektiviteten hos de åtgärder som kostat gemenskapen cirka 0, 8 miljarder ecu under åren 1993-1997 och vars totala kostnader inklusive medlemsstaternas andel är cirka 1, 8 miljarder ecu. Stödordningen har tillämpats bara under en kort tid och därför förstår jag att det inte ännu har varit möjligt att genomföra en övergripande utvärdering. Som föredragande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling kräver jag ändå i den här frågan att en korrekt utvärdering av ordningens genomförande och funktion skall utföras. Jag anser att revisionsrätten till parlamentet måste avge en rapport om kostnader och fördelar som förordningen skapat för att man skall få en heltäckande bild av funktionsdugligheten hos en ordning som redan kostat Europeiska unionen flera miljarder ecu. Dessutom måste en jämförande analys göras om möjligheterna som framför allt förordning (EEG) nr 2078/92, som handlar om miljöhänsyn inom jordbruket, och beskogningsförordningen erbjuder. Kollegan Iversen har utarbetat sitt eget förtjänstfulla betänkande om ovan nämnda förordning.
Den kanske mest anmärkningsvärda egenskapen hos ordningen tycks vara stödets ojämna fördelning. Inom ramen för närhetsprincipen är medlemsstaterna skyldiga att följa förordningen, men de kan tillämpa den enligt egna prioriteringar. I praktiken är förordningen en betydande faktor i fyra medlemsstater, Spanien, Förenade kungariket, Irland och Portugal, där beskogningen omfattar 81 procent av hela EU: s beskogningsareal, dvs. av cirka 500 000 hektar. Hela EU: s skogsförbättringsareal under ordningens tillämpningstid är 185 000 hektar och man har byggt 7312 kilometer skogsbilvägar. Det förefaller faktiskt som om medlemsstaterna tillämpat förordningen enligt målsättningarna för sitt eget skogsbruk och sin egen miljöpolitik utan att i större utsträckning ta hänsyn till förordningens ursprungliga syfte eller jordbrukspolitiken.
Det känns märkligt att kommissionen över huvud taget lagt fram denna verksamhetsrapport i ett så här tidigt skede utan att ha tillräckliga fakta. Majoriteten av medlemsstaterna antog ju ordningen först år 1994. När jag utarbetade jordbruksutskottets betänkande visade det sig dessutom att siffrorna i rapporten var bristfälliga och till och med felaktiga, kanske i första hand beroende på förseningen av genomförandet. Detta är emellertid inget bevis på att stödordningens kostnader skulle vara lägre än väntat, utan närmast på att ordningen inte fungerat och inte fungerar på ett ändamålsenligt sätt. Jag tycker att det är berättigat att fråga om man skall fortsätta med verksamheten i den nuvarande formen enligt förordningen, när de uppsatta målen med några få undantag inte uppnåtts. Den här frågan måste vi återkomma till i samband med debatten om lagförslagen i Agenda 2000.
Europaparlamentet antog i januari 1997 en skogsbrukspolitisk resolution om gemenskapens jordbrukspolitik. I resolutionen konstateras att skogsbrukspolitiken inte ingår i Romfördraget, varför den inte heller sorterar under gemenskapen. Jag vill även i samband med det här betänkandet påminna om detta viktiga faktum. Jag anser att skogsbruket även i fortsättningen skall bedrivas i första hand på marknadsekonomiska villkor och inte stödjas med nya åtgärder. En intensiv debatt pågår som bäst även på EU-nivå om en eventuell skogsbrukspolitisk strategi och om olika slags system för skogscertifiering. Även i den här debatten måste man stå med båda fötterna stadigt på jorden samt hålla sig till fakta och inte gå med på miljöorganisationernas inkasseringsmekanismer.
Fru ordförande, herr kommissionär, först och främst vill jag framhålla att detta initiativbetänkande om en ny strategi för Europas bergsområden har en ganska lång historia och hänger samman med tidigare arbeten som, uppenbarligen, behövde uppdateras. Det har en lång historia även vad denna mandatperiod beträffar. Jag minns att vi höll en hearing den 27 januari 1997 om bergsområdenas och speciellt bergsjordbrukets problem, inom ramen för arbetet inom utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Senare har en mycket värdefull uppdateringsrapport tagits fram av Europaparlamentets utredningskontor. Det är ett rykande färskt dokument, eftersom det lades fram för mindre än en månad sedan, och jag vill tacka alla som har bidragit till dess tillkomst. Det är den rapport jag håller i handen och som, som ni kan se, också är mycket gedigen: den utgör en mycket värdefull uppdatering för alla som vill lära känna de europeiska bergsområdena inte bara ur jordbrukssynpunkt. Slutligen har den uppmärksamhet den har rönt och de rapporter som just i dessa dagar produceras även av den Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén gett viktig uppbackning.
Det var därför vi, som Europaparlament, inte ville saknas i denna kör av analyser, men framför allt av förslag avsedda att skapa litet ordning i åtgärderna till bergsområdenas fromma. Bergsområden - se upp, här finns också fröet till ett missförstånd - som en del av en allmän problematik som heter " områden med ogynnsamma förhållanden eller problemområden inom den Europeiska unionen" . Men jag kommer tillbaka till detta när jag kort berör de ändringar som lagts fram.
Denna rapport - liksom för övrigt detta initiativ - utgår ifrån det faktum att bergsområdena utgör 30 procent av unionens territorium och 20 procent av den odlingsbara jordbruksmarken, och alltså utgör en ansenlig del där dessutom livet är oerhört svårt. Jag vill bara påminna er om några av de faktorer som gör det svårt: höjden framför allt, lutningen som försvårar användningen av mekaniserade jordbruksredskap, fragmenteringen av jordbruksmarken, jordens lägre avkastning, avfolkningen och åldrandet hos den bofasta befolkningen, svårigheterna med transporter och kommunikationer, avstånden från bebodda centra, kontinuerliga miljörisker - och därmed osäkerheten även vad beträffar att planera för framtiden - liksom bristen på grundläggande infrastruktur, vägar, skolor och allmän service.
Bergsområdena har en övergripande funktion som inte bara intresserar dem som bor där: miljövården och landskapsvården, den hydrogeologiska kontrollen, främjandet av jordbruksturismen, rationaliseringen av det allmänna resursutnyttjandet, de stabiliserande ingreppen till skydd för nedanförliggande områden - det är ingen klyscha att säga att staden ofta försvaras just i bergen - liksom, där det är påkallat, samarbetet över gränserna och hanteringen av den skogsvårdande verksamheten.
Ur dessa förutsättningar uppstår vissa förslag, för att inte säga små reformer, som i allmänhet sträcker sig i två riktningar som ligger hela den institutionella europeiska apparaten varmt om hjärtat: den första är att slå vakt om arbetstillfällen - alltså försöker vi se till att inte bli av med dem som redan finns, bara för att vi är engagerade i jakten på ny sysselsättning - och den andra är miljövården, som går som en röd tråd genom alla reformer. Men angreppssättet måste för att lyckas framför allt vara globalt, integrerat, sammanhängande och inte sporadiskt utan varaktigt. Det skall sägas att, såsom jag antydde tidigare, den Europeiska unionen redan försett sig med en strategi för områden med ogynnsamma förutsättningar, vilket inte bara innefattar bergsområden utan även de arktiska områdena och de kustområden som hotar att förvandlas till öknar.
Låt oss säga att detta initiativbetänkande bereder vägen även för två andra möjliga fördjupningar, vilket bekräftar att lagstiftarens uppgift är att dra upp en huvudväg från vilken sedan stigar som går mer till problemets kärna utgår. Bergsområdena är en aspekt av problemet, de arktiska områdena - föremål för ett initiativbetänkande som kommer att läggas fram mycket snart av parlamentsledamot Anttila - en annan. I en framtid, kanske under nästa mandatperiod, kan någon ägna sig även åt de kustområden som hotar att förvandlas till öknar. Det är alltså absolut inte lämpligt att varje gång dra upp problemet i sin helhet: det vore ett steg tillbaka, ett sätt att fortsätta att göra storstilade principuttalanden, storslagna förslag på åtgärder, utan att emellertid konkret och detaljerat ange vilka redskap som skall användas för att tränga in i problemets kärna och producera konkreta åtgärder.
Ja, vilka konkreta åtgärder? Jag skall snabbt bara nämna några. Framför allt krävs ett allomfattande angreppssätt. Vi måste främja kvarboende i områdena genom att medge ett tillägg till den fasta inkomsten, som inte är osäkert, för de tjänster av ekologiskt och socialt slag som kompletterar det som måste förbli den övervägande och huvudsakliga verksamheten, det vill säga jordbruket. Vi måste sammanföra de viktigaste förordningarna som berör bergsområdena i en enda volym, och på så sätt skapa en verklig " Bergskodex" för den Europeiska unionen. Det krävs seminarier som fördjupar problematiken, ett meddelande från kommissionen till rådet på temat " bergsområden inom den Europeiska unionen" , en övergripande handlingsplan som översätter detta nya angreppssätt till operativa termer. Vi måste utvärdera pilotprojekten via programmen Terra och Leader och sedan krävs en hel serie av ytterligare initiativ, som kan granskas i detalj av kommissionär Fischler, till vilken jag, som föredragande, överlämnar denna rapport med förhoppning om att han vill ta hänsyn till den när han, i Agenda 2000, anger de nya riktlinjerna för landsbygdens utveckling.
Ordförande, herr kommissionär, vår grupp noterar med tillfredsställelse dessa båda betänkanden från kommissionen om förordningarna 2078 och 2080. Ledamoten Otila sade att de är två betänkanden som tillkommit för hastigt. Jag är rädd att det är tvärt om, och att det rör sig om litet senkomna betänkanden. Förordningarna som gäller de kompletterande åtgärderna till den gemensamma jordbrukspolitiken är faktiskt från 1992, nu skriver vi 1998, sex år senare, och det är första gången som vi genomför en total utvärdering av dessa åtgärder. Jag tror att man bör genomföra en mer konstant övervakning av dessa åtgärder som är så innovativa att de, när de presenterades, var väldigt laddade med innebörd, och att man måste ta hänsyn till det faktum att det är ett ämne som kommer mer än någonsin, som ständigt behöver uppdateras och revideras.
Som ledamoten Iversen sade är problemet att det saknas kritiska utvärderingar av dessa åtgärders effektivitet, ett skäl till att vi behöver överbrygga denna klyfta, för att dessa utvärderingar måste komma i omlopp. Vi måste ha all erforderlig information om hur dessa gedigna finansiella resurser har använts, också därför att vi redan måste börja titta på nya förslag, och jag tror att de som stöder den gemensamma jordbrukspolitikens greening behöver argument och mycket giltiga uppgifter eftersom många människor opponerar sig mot en förnyelse i miljöriktning av den traditionella marknadspolitiken.
Jag skulle vilja uppmuntra herr kommissionären att fortsätta på basis av dessa första erfarenheter. Vi vet att åtgärderna enligt förordningarna 2078 och 2080 ingår i den nya förordningen om landsbygdens utveckling, men vi är tveksamma på tre punkter. Det första är att medelstilldelningen för de nya kompletterande åtgärderna fortfarande är litet knapp, som ledamot Iversen säger i sitt betänkande. Det finns situationer där vi förmodligen får för begränsade ersättningar jämfört med behovet, vilket är ett skäl till att även överväga olika medfinansieringsgrader av dessa åtgärder. Den andra tveksamheten är att förordning 2080 fortfarande tyngs av den brist på överensstämmelse som finns mellan rena skogsbruksåtgärder från gemenskapens sida - det är sant att det inte finns någon direkt befogenhet på gemenskapsnivå, men i Thomas-betänkandet sades vi att en hel räcka åtgärder skulle kunna införas på gemenskapsnivå - och inkomstkompensationen för icke-livsmedelsproduktion som till exempel virke. Jag anser att detta bör fästa kommissionens uppmärksamhet på nödvändigheten att lägga fram förslag inom just skogsbrukspolitiken. Den tredje tveksamheten är att de nya förslagen i " Agenda 2000" förutsätter en cross-compliance som i litet för stor utsträckning överlämnas till medlemsstaternas gottfinnande. Jag tycker att subsidiaritet är bra, men inte så överdriven subsidiaritet. Man måste utvärdera erfarenheterna av förordningarna 2078 och 2080 och slå vakt om de gemensamma reglerna inom ramen för vilka man sedan måste lämna självständigt initiativutrymme åt medlemsstaterna.
Vad bergsområdena beträffar vill jag gratulera ledamot Santini. Jag anser att hans betänkande målar upp en bild av bergsområdena som inte bara är den man finner på vykort, och som vi har större behov av än någonsin.
Den har ringat in många punkter och jag vill bara tillägga att dessa inte bör vara initiativ endast på gemenskapsnivå. Tvärt om undrar jag alltid om man inte begär för mycket på gemenskapsnivån. De måste vara åtgärder som förverkligas på ett konsekvent sätt på nations- och regionnivå, eftersom den nya tanken i den gemensamma jordbrukspolitiken är att ge regionerna möjlighet att med större frihet planera inom sina områden, med hänsyn tagen till alla de områden som har fysiska och naturliga handikapp och som därför måste hjälpas och tas hänsyn till.
Fru ordförande, herr kommissionär Fischler! Europeiska unionens miljöprogram för jordbruk har mött olika gensvar i medlemsstaterna. Det framgår tydligt av en vetenskaplig undersökning i Tyskland om acceptansen av EU: s miljöprogram för jordbruk. I ert land, herr kommissionär, talar man om att 86 procent av jordbrukarna godtar sådana program. I Tyskland ligger vi på 30 procent, i Frankrike på 17 procent.
Tre år efter ikraftträdandet av denna miljöförordning har nu kommissionen lagt fram resultatet av förordningens tillämpning för Europaparlamentet och rådet. Föredragande Iversen, som är den jag huvudsakligen syftar på, har anlagt en något negativ ton i sitt betänkande. Han påvisar brister i målsättningen - denna bör definieras bättre - och kräver även tydligare angivelser av de kvantitativa förbättringar som jordbruken måste uppnå när de tillämpar programmet. Han kräver bland annat att miljöprogrammen för jordbruket skall vara mer resultatinriktade. Detta förutsätter möjligen ytterligare stöd och uppmuntran i vissa områden, kanske även ett större mått av demokrati.
Det finns för närvarande en övre gräns för stödet som finansieras av gemenskapsmedel. Men kanske är det nödvändigt att anpassa denna övre gräns med tanke på de behov som finns. Enligt min uppfattning har de medlemsländer som tagit fram och utvecklat egna miljöprogram för jordbruket redan innan jordbruksreformen rent erfarenhetsmässigt ett visst försprång. Anledningen till att det varierar så i vilken utsträckning miljöprogrammen för jordbruket accepteras inom EU är inte i första hand en ovilja hos jordbrukarna att delta i programmen, utan snarare beror det på vilka finansiella och organisatoriska förutsättningar gemenskapens medlemsstater har för att lägga upp och genomdriva sådana program.
I min region har jordbrukarna riktigt satts på prov. I början hade de stark medvind, men jag tror att man i dag har tacklat frågan från alla håll. Den största nybildningen av grundvattnet har noterats under ytor som nyttjats för jordbruk. Vem kunde tro det? För upprätthållandet av en arealtäckande jordbruksdrift är framställningen av dricksvatten en viktig uppgift för jordbruket vid sidan av produktionen av livsmedel och vården och bevarandet av kulturlandskapet, som vi annars ständigt talar om. Därför anser jag att det vore förnuftigt att även ta med den aspekten, när vi behandlar betänkandet om skogs- och bergsområden. Jag förespråkar av de skäl som jag nämnt att jordbruket bevaras även i områden som missgynnats av naturen. Det innebär att transferbetalningar är nödvändiga och även berättigade.
Jag vill också nämna att ett av målen i miljöprogrammen för jordbruket är ett ekonomiskt stärkande av jordbruket med dess mångfaldiga funktioner, även i de mest avlägsna regionerna. Därför utgör förordning 2078/92 ett viktigt bidrag till stabiliseringen av landsbygden.
Fru ordförande, herr kommissionär! Jag gratulerar kollegerna till förtjänstfulla betänkanden. Avtalen om miljöåtgärder som ingår i GJP-reformen täcker bara 17 procent av jordbruksfastigheterna inom EU. Miljöstödordningen används bara i fem medlemsländer. Därför måste ordningen göras attraktivare genom att till exempel ställa den som villkor för bidragen. Miljöstödet måste i fortsättningen också kunna användas för att minska produktionen som belastar miljön. Miljöskyddet och den hållbara utvecklingen blir allt viktigare faktorer för konsumenternas köpbeslut när det gäller livsmedel. Med hjälp av principerna för den goda europeiska jordbruksproduktionen lägger man en hållbar grund för högklassiga europeiska livsmedel som även kollegan Mulder i sitt betänkande om en kvalitetspolitik för livsmedel framför. Bara med högklassiga produkter kan Europeiska unionen ha framgångar på den globala livsmedelsmarknaden.
Enligt betänkandet av kollegan Otila har ordningen för beskogningsåtgärder inte fungerat enligt förväntningarna. När Finland och Sverige anslöt sig till unionen fick man det norra barrskogsbältet som ett helt nytt område där skogarnas förnyelse och hållbart skogsbruk under decennier varit en av nationalekonomins ryggrader. Precis som kollegan Otila redan konstaterade måste skogsbruket även i fortsättningen bedrivas enligt principerna för den fria konkurrensen. Med hjälp av gemenskapspolitiken skall man samordna sådana åtgärder som är nyttiga och ger mervärde för skogarnas hållbara bruk och utnyttjande inom unionen. EU: s insatser behövs bland annat för att vid WTO-förhandlingarna försäkra att träförädlingsindustrins produkter får fritt tillträde till den globala marknaden. Unionen måste också se till att man definierar det hållbara skogsbrukets och skogsförnyelsens kriterier för skogsbruksprodukterna inom unionen, eftersom det är det enda sättet att hindra införandet av ett alltför ensidigt certifikat som ökar miljöorganisationernas inflytande. Certifieringssystem utvecklas ju hela tiden i medlemsländernas egen regi och därför behövs också för medlemsländernas certifikat ett taksystem på EU-nivå. Ni, herr kommissionär, har också fått förslag om den här frågan, och jag frågar: när skall vi få ett förslag av er till ett taksystem på EU-nivå för medlemsländernas certifikat?
Kollegan Santinis betänkande behandlar på ett heltäckande sätt olika problem inom bergsområdena. Jag ser ett stort antal gemensamma problem för jordbruket i bergsområdena och i de arktiska områdena. Båda har ju en kort vegetationsperiod, långa avstånd, är glesbefolkade, har svåra odlingsförhållanden och så vidare. Europeiska unionen kan bara fungera på ett hållbart sätt genom att respektera olikhet och att i ännu högre grad än i dag ta hänsyn till regionernas specifika behov. Jag tycker att dessa nu aktuella betänkanden ger en utmärkt möjlighet att uttryckligen lägga mera vikt på regionernas specifika behov, som onekligen inom den vidsträckta unionen finns, precis som man i betänkandet om bergsområdena på ett förtjänstfullt sätt konstaterar.
Fru ordförande, herr kommissionär! Jag har fått ett berg av minuter och jag vill inte klättra upp ända till toppen av detta berg, eftersom jag inte vill att alla skall bli trötta efter en sådan klättring. Men jag skall alltså tala om de tre betänkandena: Iversen, Otila och Santini.
Betänkande Iversen visar naturligtvis upp en djup kännedom, framför allt om de jordbruksområden där lyxen att kunna bedriva mer intensivt jordbruk finns. Det är inte som i mitt land, eller i Grekland, där det finns vissa områden där man, även om man vill bedriva ett intensivt jordbruk, inte kan göra det- såvida man inte bygger industriella anläggningar för svinproduktion. Det finns alltså enorma skillnader i miljön och miljöpåverkan mellan de olika länderna. Hur kan detta bedömas? Genom att studera, och be universitetsinstitutionerna och andra att verkligen utvärdera situationen.
För det råder inga tvivel om att det finns länder som inte lyckas förena sin utveckling med skyddet av naturen. Det finns andra som genom för mycket utveckling skadar naturen. Vem är det alltså som beslutar? Och problemet finns alltid här. Skall det vara byråkraten som beslutar om mina goda jordbruksmetoder? Naturligtvis är jag överens med Fantuzzi när han säger att vi måste fastställa allmänna bestämmelser för hela Europa.
Vad gäller Otilas betänkande handlar det om en extremt användbar uppföljning. Emellertid vet vi alla att detta inte kan lösa Europas skogsproblem, men det kan, åtminstone i länder som mitt, ta några marginella områden ur produktion. Men även där krävs vissa studier: att ta reda på vilka varieteter som är inplanterade i de fattiga områdena, för att studera om dessa varieteter har något ekonomiskt värde i framtiden och finna vem som skall besluta över dem tillsammans med de jordbrukare, som skall ta dessa marginella områden ur produktion. Vem beslutar? Det behövs pengar och det är nödvändigt att utvärdera det som har gjorts i varje land. Och jag är inte helt överens om att pengar som används på ett dåligt sätt i ett land skall dras in för att ges till ett annat och användas bättre. Jag skall säga varför: därför att kommissionen också kan fylla en pedagogisk funktion och samarbeta med de nationella regeringarna.
Vad gäller betänkandet av min vän Santini, måste jag säga att min vän Santini är mer tyrolsk än italiensk. Han hör mer till kommissionär Fischlers joddel-område än till den italienska schlagern. Så han gör ett betänkande om bergen, jag säger inte i Tyrolen, utan de italienska bergen med fortsättning i Tyrolen. Jag känner till de fattiga bergen, de torra bergen, bergen som saknar snö, bergen där jordbrukaren inte kan arbeta som skidlärare.
Jag tillät mig därför, i min vänskap till honom och den respekt jag har för hans arbete här i parlamentet, att föreslå att man också skulle beakta de torra och medeltorra områdena omkring bergen. Och jag har lyckats få med två ändringsförslag som han vänligt accepterade. Klart är att Görlach, förra mandatperioden, utarbetade ett betänkande om de torra och medeltorra områdena. Men jag anser att de borde uppmärksammas mer, eftersom vetenskapen i allmänhet tar upp de rika områdena för att de betalar den. Vetenskapen bryr sig inte om de fattiga områdena därför att de inte har råd att betala. Det är i denna mening jag ber kommissionen att vänligen intressera sig för mer kompetenta studier om den verkliga situationen i Europa. Jag har nått toppen på berget, och vill inte klättra högre. Och jag ger en minut av tacksamhet till alla dem som inte vill tråkas ut av mina ord.
Fru ordförande! Herr kommissionär! De tre betänkanden som lagts fram för oss förefaller särskilt viktiga för vårt reflekterande över unionens politik. I dessa ställs frågan om vilken jordbruks- och skogspolitik som skulle vara mer miljövänlig och som skulle garantera såväl upptagandet av plats som underhållet och utvecklingen av mänsklig aktivitet.
Dessa frågor har en central plats bland bekymren i våra samhällen. De har uppstått genom att man förkastat en policy för produktionen, vilket har försämrat kvaliteten på produktionen och miljön, förorsakat förlust av arbetstillfällen och ökenutbredning i känsliga områden. Allt borde vara lämpat för att denna alternativa politik skulle lyckas, men det säger inte den utvärdering som våra föredragande gjort, trots den bristande informationen från kommissionen. De konstaterar nämligen att målen inte har uppnåtts. Jordbruksverksamhetens tillbakagång har ofta omvandlat jordbruksområdena till områden i träda och till otillgängliga skogar, vilka inte exploateras och är mycket känsliga för skogsbränder, särskilt i Sydeuropa. De bergiga och besvärliga områdena fortsätter att avfolkas. Områdena med intensiv produktion som tär på miljön har inte berörts av miljöåtgärder i jordbrukslandskapet. Detta misslyckande är följden av att den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) underkastar jordbruks- och skogsproduktionen marknadsregler som tillintetgör både priserna och människorna.
Det finns en alternativ politik. Både Cunhas betänkande som antagits av vårt parlament och lagen om det franska jordbrukets inriktning uppmanar oss att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken och använda den offentliga finansieringen till utvecklingen av en kvalitetsproduktion, som upptar plats, respekterar miljön och utvecklar sysselsättningen. I de besvärliga bergsområdena bör priserna och bidragen garantera en hygglig inkomst i de små produktionsstrukturerna. Utvinningen bör överallt styra regleringen av bidragen och övre gränser sättas upp för dem för att sakta ner jakten på avkastning och bidragen bör finansiera driftskontrakt som ställer upp mål för kvaliteten, sysselsättningen och miljön.
I den största odlade skogen i unionen, som finns i sydvästra Frankrike, liksom i skogarna vid Medelhavet, skulle införandet av nya produktionsmetoder för lökväxter på nytt kunna befolka de områden som i dag är utsatta för ökenspridning. Detta är bara tre konkreta projekt som i en politisk anda skulle göra det möjligt att de finansiella medel från unionen svarar mot behoven i vårt samhälle.
Fru ordförande! Tack för att jag har fått tio minuter på mig. Jag hade redan fått en av min kollega, så då har jag elva. Jag börjar med mina tre.
Punkt 1: Vi måste åter igen klargöra målsättningen med de kompletterande åtgärderna, alltså 2078 och 2080. Herr Fischler, på den tiden var ni inte kommissionär och Österrike var inte med i EU ännu. Målet var inte att skapa ett innovationsprogram, utan målet var " kompletterande åtgärder" , som framgår av namnet, för en prissänkning som kom att ske på fel sätt inom innovationssystemet och därför trängde ut lönsamheten i de områden som inte hör till de högpresterande områdena i periferin. Här borde en utjämning ske och förutsättningar skapas för beskogning med hjälp av 2080 på marker där något tagits ur produktion. Det var målsättningen bakom miljöåtgärderna.
Att det sedan - och det är punkt två, herr Fischler - blev ett innovationsprogram av det hela, har inget med målsättningen att göra, utan beror på att det kom att användas på det viset av de inblandade. Österrike är ett bra exempel på det. Ni kom med senare och började genast använda programmet genom att utnyttja den särskilda produktionen som miljökriterierna gav upphov till som en särskild produktkvalitet i er marknadsföring. Det samma gäller de biologiska företag som anslöt sig till programmet i ett gynnsamt läge och därför kunde klara de låga utjämningsbetalningarna på miljöområdet, eftersom de hade möjlighet att ta bättre betalt på marknaden. Om det ändå står i Iversens betänkande att företagen och regionerna i övrigt inte utnyttjade programmet i detta gynnsamma läge, beror det på att dessa åtgärder och de betalningar som gjordes inte uppvägde vinstminskningen i dessa områden. Alltså var det ett kompletterande program. De som berördes av det gjorde det sedan till ett innovationsprogram.
Den tredje punkten: Finansieringsfrågan. Det var ju ett program som faller under de obligatoriska utgifterna. Jag talade nyligen med den baskiske jordbruksministern. Han var i Österrike och blev där förvånad över hur stor del Österrike får ut av detta program. Då frågade jag, varför har inte ni gjort det samma de senaste åren? Det var ett program som måste meddelas av kommissionen. Man hade varit tvungen att betala, eftersom det ingick i de obligatoriska åtgärderna och grundade sig på EUGFJ-garantin. På det viset hade en ökning av finanserna kunnat ske, och då skulle vi i dag ha haft en större budget och inte behöva bekymra oss om en ökning.
Den sista punkten: Här handlar det om programmets perspektiv. Där håller jag med er. Det här programmet måste införlivas i den andra pelaren i och med att det som i praktiken skedde, det som lades upp som ett miljöprogram men blev ett innovations- och marknadsföringsprogram för särskilda produkter sammanfattas i ett strukturprogram för en integrerad utveckling av landsbygden. Här är jag alltså överens med er. Däremot är jag inte överens med er när ni som kommissionär begår misstaget...
(Ordföranden avbryter talaren.)
Fru ordförande! Kära kolleger! Herr kommissionär! Den här debatten måste sättas i det allmänna sammanhanget för GJP-reformen. De aktuella reglerna för miljöåtgärder i jordbrukslandskapet samt för beskogningsåtgärderna bör ges en dominerande ställning där. I lika stor grad som dessa regler 1992 visserligen svarade mot de faktiska ansträngningar som gjordes för att bättre integrera mindre produktionsinriktade synpunkter, i lika stor grad är det i dag oroväckande att se att resultaten minskar, ja till och med visar på minus.
Med Agenda 2 000 måste man tvinga fram en genomgripande reform för att stärka livsmedelsgarantin, bland annat på köttområdet. Eftersom EU har ett underskott på 70 procent av protein för djurfoder, är den fortfarande utelämnad åt eventuella internationella embargon. Parallellt med detta satsar ett stort antal bönder på ny kvalitetsproduktion som är knuten till jorden, som är varsammare mot miljön och som gynnar de regionala marknaderna och marken, snarare än på anonyma volymer för export. Ett fundamentalt ifrågasättande på djupet är nödvändigt för att arbetstillfällena inom jordbruket, livsmedelsgarantin, produkternas kvalitet och skyddandet av landsbygdsmiljön skall få en central plats i GJP-reformen.
Man får inte längre nöja sig med följdåtgärder, som ofta inte är annat än ett sätt att dölja ett jordbruk som inriktar sig på avkastningen, ständiga prissänkningar, avreglering och världsmarknaden. Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) måste lika mycket införliva ekonomiska och sociala hänsynstaganden som hänsynstaganden som är förknippade med miljön och planeringen av landsbygdsområdena i unionen.
Ja, Iversen, du gör rätt i att beklaga att kommissionen begränsar sig till att göra en enkel sammanställning, utan att göra en riktig utvärdering. Kommissionen har inte velat dra de ändamålsenliga slutsatser som är nödvändiga för framtiden. Miljöåtgärderna i jordbrukslandskapet skulle inte kunna reduceras till extrainkomster för lantbrukarna. Att låta de europeiska producenterna sälja jordbruksprodukter till ett pris som är lägre än produktionskostnaderna, innebär inte någon hållbar utveckling.
Låt oss hellre än att mångfaldiga de besvärande miljöanpassningsreglerna för jordbrukarna, redan från början integrera speciella regler för kravspecifikationer med villkor för betalning av stöd som står i proportion till de hälso- och miljövinster samt sociala vinster som samhället skulle få från ett nytt jordbruk, till exempel med speciella regler för bergsområdena, vilket Santini föreslår, eller också för de missgynnade områdena. Vad beträffar utvinning av industriellt slag, som ofta förorenar miljön, låt den omfattas av ett system av slaget förorenare-betalare, med miljöanpassningskrav och ett tak för de stöd man kan få.
Det är till och med logiskt, ja oroväckande, med det relativa misslyckandet av systemet för skogsbruksstöd i jordbruket. Då det tillämpats på mycket olika sätt beroende på land, har det inte haft någon egentlig effekt i fråga om jordbruksutvecklingen, även om det genom att uppta marken och minska de odlade ytorna har fyllt en funktion. Det skulle räcka med en enkel europeisk skogsbruksstrategi som uppmuntrade oss att producera virke i Europa och med att vi satte oss emot importen av tropiska eller nordliga skogsprodukter som ofta kommer från varaktiga kalhyggen.
Vi bör naturligtvis försvara en ordentlig ökning av de finansiella medlen, men en riktig politisk vilja i Europeiska unionen fordras för att säkerställa dessa åtgärders framgång och allmänna integrering.
(Applåder)
Fru ordförande! Det är inte lätt att främja mer miljövänligt jordbruk. Det blir ännu svårare när vinstmarginaler kommer med i bilden. Det krävs extra pengar för att leda in utvecklingen på nya produktionsområden på grund av kostnaden för nya byggnader. Så vi måste vara realister och visa förnuft i fråga om det vi hoppas att slutligen uppnå.
Det står också helt klart att om det finns en klausul som gör det möjligt att hoppa av, då kommer många nationella regeringar inte att ställa den nödvändiga finansieringen till förfogande, vilket resulterar i att förslaget inte genomförs. Detta är ett verkligt problem som måste avhjälpas när vi tittar på reformpaketet. Jag tror att vi löper risk att skapa en mycket ojämn spelplan. Vi måste se till att detta inte händer inom Europeiska unionen.
Santinis betänkande - som jag välkomnar - fokuserar på bergsområden. Det är bra. Det är inte något problem för mig. Men det slår mig att dessa bergsområden har många likheter med de mindre gynnade områdena. Det förefaller som om parlamentet och dess utskott utvecklar nya vägar för att få stöd till sådana områden som öar, perifera regioner och nu bergsområden, men det finns en risk att vi sprider ut oss inom för smala områden och inte ge dem någon verklig hjälp. Säkerligen borde de övergripande strukturerna som föreskrivs kunna hantera detta.
Åtgärder för perifera regioner måste ha en bredare bas. Framtiden för mindre gynnade områden är extremt dyster för närvarande med allvarligt sjunkande inkomster. Det är vad vi borde inrikta oss på, och det är det som vi skall sätta upp som mål för våra förslag i framtiden.
Tack så mycket! Nu avbryter vi den gemensamma debatten som skall fortsätta efter omröstningen.
Omröstning
Fru ordförande! Jag har äran att uppträda som språkrör för de fem grupper som har ställt upp föreliggande resolution, det vill säga socialdemokraterna, de gröna, GUE, ARE och naturligtvis liberalerna. Jag vill meddela er att dessa grupper endast accepterar två ändringsförslag som PPE har inlämnat, nämligen ändringsförslag 5 och 8. Ändringsförslag 8 accepteras bara på villkor att denna nya text kommer under punkt 2.
Fru ordförande! Jag skulle vilja åberopa bestämmelserna i artikel 102 eftersom de ändringsförslag som rör denna resolution inte finns tillgängliga på franska. Jag känner mig så pass säker att jag gärna röstar ja till denna resolution, men jag anser att det är fullständigt omöjligt att uttala sig när ändringsförslagen inte finns tillgängliga på alla språk. Jag väntade tio minuter vid utdelningen. Man sade till mig att det inte fanns några fler ändringsförslag på franska, att det var omöjligt att hitta några, och man rådde mig att vänta. Jag väntade den erforderliga tiden och jag slutade vänta när det var dags att gå in till sammanträdet. Vi har alltså inte tillgång till ändringsförslag på ett av de språk som används i Europeiska unionen.
Fru ordförande! Jag har tillsammans med Dupuis och andra undertecknat en rad ändringsförslag där vi kräver ingripanden mot flera andra diktatorer och ex-diktatorer. Jag kan inte hitta några av dessa ändringsförslag i underlaget och får nu veta att förvaltningen har förklarat dessa för icke-tillåtliga. Min fråga är: Sedan när är det förvaltningen som avgör vilka diktatorer och ex-diktatorer vi får agera mot och vilka inte?
Herr Posselt, nu har det uppstått ett missförstånd. Det är inte förvaltningen som avgör om ett förslag är tillåtligt eller ej, utan ordföranden själv. I det här fallet rör det sig bara om arresteringen av general Pinochet, inte om något annat. Därför är alla förslag som avviker från ämnet icke tillåtliga. De sökande har såvitt jag vet också fått ett skriftligt meddelande om detta.
Fru ordförande! Jag har aldrig bestridit att det fanns en fransk version av ändringsförslagen. Jag sade bara att denna version inte var tillgänglig. Men tack vare att en av våra kolleger tjänstvilligt iklädde sig rollen av vaktmästare, har jag efter det att jag börjat tala fått dokumentet på franska.
(Applåder) Jag glädjer mig åt detta. Men oberoende av allt detta, undrar jag på vilka grunder man fattar beslut, och jag undrar vilken myndighet det är som beslutar att ändringsförslagen rörande vissa diktatorer är tillåtliga, medan ändringsförslag rörande andra diktatorer inte är det.
(Applåder)
Ni får lämna in resolutionsförslag, så många ni vill, men den här gången rör det sig om en enda person och inte något annat.
Fru ordförande! Jag godtar Bertens förslag men vid omröstningen om texten skulle jag vilja framlägga ett muntligt ändringsförslag som jag är säker på att den socialdemokratiska gruppen accepterar och därför ber jag er att låta mig uttrycka det här.
(Före omröstningen om ändringsförslag 8.)
Fru ordförande! När vi här åter bekräftar vår anslutning till principen om global rättvisa, och i enlighet med det, uppmanar behöriga myndigheter att tolka detta i enlighet med grunderna i fördraget om den Europeiska unionen skulle jag vilja tillägga efter " behöriga myndigheter" , i synnerhet de i Spanien och Förenade Kungariket, vilka är de som är inblandade i denna fråga.
Jag är övertygad om att den socialdemokratiska gruppen förstår, eftersom det är ren logik, att de spanska myndigheterna, såväl de rättsliga som de statliga - som har befogenhet, när det gäller regeringen, att överlämna domarnas framställan - och brittiska - som har behörighet att bevilja utlämnandet - är de som är inblandade i detta fall och därför kommer de att acceptera detta självklara omnämnande.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Det var huvudsakligen beaktande G. I det fallet har vi begärt omröstning om separata delar. Jag vill fråga herr Chichester - det kan ju hända att det är fel översatt där det står: " som avviker betydligt från det nuvarande (främst medicinska) avfallet." Detta är givetvis hundra procent felaktigt rent objektivt och fackmässigt sett. Om det är fel översatt, okej, men om det inte är det måste vi stryka" (främst medicinskt)" . För det stämmer inte, det är rent nonsens, det förstår väl vem som helst!
Fru ordförande! Detta var ett ändringsförslag som ursprungligen introducerades av Gruppen De gröna under behandlingen i utskotten, så jag vet inte vad de håller på med nu. Men vi har ännu inte nått ända fram till omröstningen. Vi har en separat omröstning om beaktande G, så varför går vi inte helt enkelt över till omröstningen?
(Parlamentet antar resolutionen.)
Fru ordförande! Vi är nöjda med innehållet i resolutionen och i betänkandet, i vilket Chichester ger en realistisk och objektiv beskrivning och bedömning av problematiken. Därför kunde vi ställa oss bakom resolutionen.
Avveckling av kärnkraftverk kommer att bli en alltmer betydelsefull industriell verksamhet i framtiden. I resolutionen lägger man med rätta tyngdpunkten vid det förebyggande skyddet av folkhälsan i samband med alla aktiviteter som syftar till att avveckla kärnkraftverken.
På grund av en mängd stora olikheter inom och utanför EU är en harmonisering av avvecklingen inte möjlig. Ansvaret för avvecklingen kommer härigenom således att ligga på medlemsstaterna och de som driver kärnkraftverk. Dessa väljer själva mellan direkt, fullständig avveckling och successiv avveckling. Vid beräkningen av kostnaden för elektriciteten tas naturligtvis även kostnaderna för avvecklingen av anläggningen med.
Utbytet av kunskap och erfarenhet, samt av forsknings-, utbildnings- och informationsverksamhet, måste utvecklas mycket mer. Genom att klargöra för den stora allmänheten varför och hur en kärnkraftsanläggning måste avvecklas får allmänheten en bättre insikt i problemen kring avvecklingen och förvaringen av avfall. Vi vill dock göra ett kritiskt påpekande beträffande det fjortonde stycket i ingressen; att anse att ett socialt accepterande av avveckling och förvaring av radioaktivt avfall skulle utgöra ett villkor för den framtida avvecklingen av kärnkraften är att gå för långt. Därför har vi röstat mot detta.
Betänkandet skall enligt rubriken handla om avveckling av kärnkraften, men innehållet är snarare ett försvar av kärnkraften. Detta anser jag inte vara acceptabelt. Kärnkraften är inte säker och skall därför avvecklas. Detta betänkande borde därför i högre grad handla om hur avvecklingen skall gå till, framför allt rent tekniskt och hur avvecklingen skall bli säker med tanke på bland annat strålningen.
Jag beklagar därför att majoriteten i Europaparlamentet inte ville stödja de viktiga ändringsförslag som har lagts fram av V-gruppen. Flera medlemsstater i EU har beslutat att påbörja en avveckling av kärnkraften, bl.a. Sverige och Tyskland, men detta nämns inte i betänkandet. Jag har därför röstat nej till betänkandet i sin helhet.
Som ledamot för en valkrets i en region som i många år spelat en ledande roll i den civila användningen av kärnkraft, välkomnar jag Chichesters initiativ att framställa detta betänkande om framtiden för avveckling av kärnkraftverk.
Kärnkraft väcker både starkt stöd och stark kritik till liv. Här finns kanske en kärnfråga - hur kärnkraftverk skall kunna läggas ned på ett säkert sätt när de nått slutet av sitt aktiva liv - som kan förena oss alla!
Jag erkänner kärnkraftsarbetarnas skicklighet vilken man ser exempel på hos många personer i nordvästra England som arbetar inom denna sektor och hjälper till att få den moderna ekonomin att fungera. Jag hyser tilltro till deras förmåga att hantera avvecklingen av gamla anläggningar i framtiden på samma sätt som de visat sig kunna hantera utmaningen med upparbetning av kärnbränsleavfall tidigare.
Jag stöder principen i detta betänkande om att ett sådant arbete bör läggas i händerna på nationella myndigheter och industrins expertis i stället för att skötas av EU.
Betänkandet har emellertid också rätt när det kräver att, liksom inom forskning, där EU kan spela en roll som kan vara till nytta inom avveckling skall dess arbete självklart omfatta de många central- och östeuropeiska länder vars kommunistbyggda kärnkraftverk behöver hjälp med att avvecklas på ett säkert sätt.
Jag förklarar omröstningen avslutad.
Miljö och produktionsmetoder inom jordbruket - Skogsbruksåtgärder inom jordbruket -Bergsområden (fortsättning)
Vi fortsätter nu den gemensamma debatten som vi avbröt tidigare.
Fru ordförande! I samband med jordbruk och den miljöbetingade inverkan på olika områden måste jag säga att alla argument som Santini lägger fram går att tillämpa i lika hög grad för mindre gynnade områden. Avfolkning av landsbygden är ett problem, särskilt i mitt land Wales. Unga människor - föräldrar - lämnar landsbygden och flyttar till städerna, och deras plats intas av pensionärer, eller de som använder landsbygden som övernattningsplats medan deras ekonomiska aktivitet äger rum i staden. Detta får katastrofala följder. Ungdomens ekonomiska vitalitet ersätts med rekreation för de äldre. Skolor och affärer stänger och busslinjer läggs ned.
Vi måste hitta på nya metoder för att få unga människor att stanna kvar på landsbygden. Vi måste se till att det finns offentlig service till överkomliga priser i alla dessa landsbygdsområden. Ett sätt som vi kan hjälpa till på är att finna bättre metoder för att kompensera landsbygdsbefolkningen för att de tillhandahåller tjänster inom miljösektorn. Hill Livestock Compensatory Allowance skall användas för att ge kompensation för naturhandikapp och inte för att uppnå miljömål. Särskilda program för att uppmuntra intensivt jordbruk, som Tircymen i Wales, skall finansieras genom särskilda miljöprogram för jordbruket.
Människornas identitet i glesbefolkade områden måste också respekteras. Vi får inte tänka på landsbygdsområden som lekplatser för besökare från städerna. Vi vill ha de ekonomiska fördelar som turismen för med sig, men vi behöver likaväl investeringar i jobb som kan ge försörjning åt familjer. Vi måste hela tiden vara medvetna om den miljöbetingade inverkan som all utveckling har. Men vi måste också utvärdera vilken ekonomisk inverkan alla våra miljöbetingade överväganden för med sig.
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag talar av egen erfarenhet, när jag talar om det här programmet, eftersom vi sedan 1993 har följt programmet enligt 2078 på min egen gård. Därför har de saker som jag skall gå in på sin grund i verkligheten, och jag vill börja med att nämna några punkter som vi möjligen kan förbättra.
I mitt förbundsland Baden-Württemberg har programmet mött en hög acceptans, men samfinansieringens andel på 50 procent är mycket stor. Vår regionala regering klagar över denna stora andel. Den påstår dessutom, och det håller jag med om, herr Fischler, att den har alldeles för litet att säga till om, för att med tanke på att den betalar 50 procent och även måste utföra kontroller, borde den ha en större medbestämmanderätt. Det stöder jag. Här kan subsidariteten tillämpas i praktiken. Hittills har de lokala myndigheterna haft större spelutrymme vid tillämpningen av programmet. Men numera inför kommissionen ständigt fler villkor och större byråkrati och riktar framför allt in sig på naturskydd i samband med den nya tillståndsgivningen och inte så mycket på förvaltning av missgynnade marker.
Herr kommissionär, ni håller nog med mig, när jag säger att Schwarzwald och våra berg bör få behålla sina säregna ängs- och betesmarker och inte förändras. Jag tror att ni också håller med mig om att ett extensivt jordbruk är mycket lönsammare än teknisk landskapsvård. Därför bör vi främja ett sådant. De jordbrukare som deltar i programmet måste binda sig för fem år. Det leder till en säker planering. Hos oss finns det jordbrukare med stora arrenderade marker och dessa saknar inflytande över fluktuationen för dessa marker. Därför borde man ha möjlighet att anpassa programmet i större utsträckning på lokal nivå.
Våra jordbrukare är beredda att göra eftergifter. Det är det ingen som har sagt något om ännu. De avstår från stråförkortningar och den sena gödslingen, för att därigenom skydda landskapet och skona grundvattnet. Framför allt avstår de från en maximal avkastning och vi hackar vår majs. Det är dyrare och på det viset avstår vi från växtskyddsmedel. Det skulle jag vilja kalla ett miljövänligt jordbruk utan att därför behöva gå till överdrift.
Låt mig ta upp fyra punkter till. Förordningen 2078/92 har visat sig hålla måttet. Det regionala spelutrymmet bör leda till en hög acceptans och fördelarna kommer säkert att märkas på plats. För det andra, kommissionens restriktiva tillståndsgivning försummar genom ett extensivt marknyttjande i viss mån det viktiga området vård och bevarande av kulturlandskapet. För det tredje bör flexiblare tillämpningsbestämmelser gälla på vissa områden för en större regional anpassning. Miljöåtgärder för jordbruket bör inte utesluta lagenliga miljökrav. För det fjärde, och detta är mycket viktigt herr kommissionär, fastställandet i förordning 746/96 av programmens inkomstverksamhet till max 20 procent minskar acceptansen för många åtgärder. Större spelutrymme vore därför önskvärt.
Tack fru ordförande för ert överseende med att jag drog över tiden, men jag vet så mycket som jag vill dela med mig av, i synnerhet till kommissionären!
(Applåder)
Fru ordförande, herr kommissionär! Det är verkligen nödvändigt att behandla kommissionens rapport om beskogningen som en alternativ användning av jordbruksmark innan man tar beslutet om en betydande utvidgning av beskogningsstödet i Agenda 2000-förslaget som en del av landsbygdens utveckling.
Föredraganden Jyrki Otila har alldeles rätt när han konstaterar att kommissionen låter bli att svara på den väsentliga frågan om huruvida man med omfattande stöd även har uppnått de ställda målen för en minskning av jordbruksproduktionen. Allt som allt behövs en heltäckande och grundlig utredning av förhållandet mellan beskogningsprogrammets kostnader och fördelar, verkliga bidrag och deras inriktning samt miljöeffekter även i vidare bemärkelse. Det vill säga stödordningens oklarheter och svagheter måste rättas till innan stödpolitiken utvidgas. Jag hoppas verkligen att kommissionen nu skall svara på de ställda frågorna klarare än till exempel i det svar som jag för ett par veckor sedan fick på min skriftliga fråga om utvärderingar av stöden till skogsbruket.
Föredraganden hänvisar i betänkandets motiveringar flera gånger till parlamentets förslag till skogbruksstrategi. I parlamentets förslag betonas ju att skogsbruket även i fortsättningen måste bedrivas på marknadsekonomins villkor utan stödåtgärder som snedvrider konkurrensen och i första hand under den nationella beslutanderätten. Europeiska unionens roll som mervärdesgivare i skogspolitiken måste noggrant begränsas till åtgärder som stöder skogarnas mångfasetterade användning och ekonomiska utnyttjande enligt den hållbara utvecklingen. Ett exempel på sådana åtgärder kunde vara stödet till certifieringen av det europeiska familjeskogsbruket som främjar träanvändning som ett alternativ till FSC-systemet som strävar efter en monopolställning.
Fru ordförande, det finns ingen gemensam skogspolitik i gemenskapen, inte bara i den betydelsen att det inte står inskrivet vare sig i grundfördragen eller i de tillagda ändringarna, utan för att trettio års erfarenhet av verkligheten har visat det: gemenskapen - dess institutionella organ - kommer alltid med oövertänkta och slumpmässiga åtgärder för att laga de hål som har uppstått. Jag vill säga, att denna gemenskapspolitik för skogen och skogsbruket är den moraliska ogärningsmannen, antändaren av skogarna. Tiotusentals hektar skog förstörs varje år runt om i Europeiska unionen, särskilt i de sydliga regionerna och, vilket är ännu bittrare, ännu mer katastrofalt, i Grekland.
Otilas betänkande, som försöker närma sig frågan, rör sig inom samma ram, fru ordförande, på ett negativt sätt, för det säger: skogsplantering är etn alternativ lösning för användningen av den uppodlade jorden, det vill säga: låt skogsplanteringar breda ut sig där det nu odlas grödor. Det är hyckleri, fru ordförande, för tusental hektar mark väntar på att planteras med skog utan att det blir av, och vi vill plantera skog på uppodlad jord!
Fru ordförande, om det inte beslutas att det skall finnas en organiserad skogspolitik, med tillbörliga medel för forskning, vetenskap och teknik för förebyggande och bekämpande av skogsbränderna, är allt det vi diskuterar här i dag helt utan värde, och smärtsamma, allvarliga, ekonomiska, sociala och ekologiska katastrofer kommer att äga rum. Katastrofer som i förlängningen kan leda till ödeläggelse.
Herr ordförande! Tack, Santini, för ett mycket bra betänkande. En fjärdedel av EU: s yta är bergsområden. Jorden är mager, få människor bor där - i Sverige bara fem invånare per kvadratkilometer. Det handlar om små jordbruksfastigheter. Man har en kombination av jord- och skogsbruk, ofta deltidsjordbruk, för att överhuvudtaget kunna överleva. Utflyttningen är hög, många är äldre, de unga flyttar på grund av de hårda levnadsförhållandena. Dessutom tillkommer klimatsvårigheter. I Skandinavien är vintern sju månader lång, det är mörkt fyra månader om året, och vegetationsperioden är bara 160 dagar. Men det är en unik miljö med en biologisk mångfald. Det jordbruk som finns är miljövänligt, området är rikt på natur och kultur samt mycket, mycket annat.
Det är dock viktigt att vi inser att bergsområdenas jordbruk inte kan konkurrera med det jordbruk som bedrivs på slättlandet. Det krävs särskilda och flexibla åtgärder samt att hänsyn tas till de förhållanden som finns i bergsområdena, och som är så totalt annorlunda i jämförelse med resten av jordbruksområdena.
Fru ordförande, herr kommissionär! Främjandet av jordbruksmetoder som inte skadar miljö, natur och landskap förtjänar att uppmärksammas ordentligt. EU: s miljöåtgärder för jordbruket kan här fylla en stimulerande roll. Efter halva budgetåret 1997 hade avtal slutits med 17 procent av jordbruken i medlemsstaterna. Därmed har denna förordning utvecklats till ett viktigt politiskt område inom den europeiska jordbrukspolitiken.
Betänkandet från kommissionen visar att regleringen tampas med ett antal barnsjukdomar. Sålunda har inte utgifterna kommit i närheten av de beräknade utgifterna bland annat till följd av programmens tröga start. Ett flertal medlemsstater utnyttjar fortfarande inte eller knappt regleringen. Det är helt enkelt oroväckande, och orsakerna måste analyseras grundligt, särskilt genom att undersöka om det faktum att medlemsstaterna själva också måste delta i finansieringen är avgörande. Med tanke på diskussionen om möjligheten att införa samfinansiering även vid inkomstförstärkning tycks det mig utan tvivel viktigt att få veta detta.
Tyvärr innehåller inte betänkandet från utskottet någon analys av de positiva effekterna av miljöåtgärderna för jordbruket på naturen och landskapet. Om, såsom föredraganden förmodar, jordbruksverksamheter som skulle har drivits även utan bidrag faktiskt får bidrag så måste förordningen ses över. Jag insisterar därför på att utskottet snarast möjligt kommer med en utförlig utvärderingsrapport, i alla fall innan definitiva beslut fattas om ett nytt program. Miljöbidragen för jordbruket får inte urarta till förtäckt inkomstförstärkning. I det sammanhanget fäster jag stor vikt vid ett förtydligande av kraven i förordningen och bättre övervakning av efterlevnaden.
Ett sådant betänkande om effekterna av miljöåtgärderna för jordbruket är även nödvändigt i ljuset av de kommande WTO-förhandlingarna. EU måste kunna visa att stöden medför fördelar för miljön, så att de kan stanna kvar i det så kallade gröna paketet. Det finns alltså all anledning att införa dessa bidrag fullt ut för att återställa naturen och landskapet.
Fru ordförande! Det är förmodligen på sin plats att vi i dag har en besöksgrupp på läktaren från det vackra landet Skottland som är vårt viktigaste skogsområde i Förenade kungariket.
Jag skulle bara vilja sätta ett litet frågetecken vid Otilas betänkande, och det gäller det att vi alltid tar för givet att vi vill ha fler träd. Jag har träd i min trädgård, jag har planterat träd i min trädgård, och jag tycker om att se träd när jag kör omkring. Jag skulle vilja ställa den enkla frågan: Är vi verkligen säkra på att vi kommer att behöva dessa träd i framtiden för att producera trä?
Det är ganska uppenbart i min valkrets Shropshire och Herefordshire att vår skogsindustri för närvarande befinner sig under oerhört tryck. Några av dem som är ansvariga för sågverk säger faktiskt att det är den värsta situation som de har upplevt på 45 år inom industrin. Marknaden för brittiskt trä - och det är bara en liten del av den brittiska marknaden som faktiskt får sitt virke från Förenade kungariket - har i själva verket minskat med ungefär 25 procent. I södra England har åtta sågverk lagts ned under de senaste tre månaderna. Det råder stark oro för vår träindustris framtid. Det förefaller som om problemet delvis har uppstått som en följd av järnridåns fall. Det verkar som om f.d. Sovjetunionen dumpar trä till löjligt låga priser bara för att få utländsk valuta.
Jag skulle vilja säga ja, låt oss naturligtvis plantera fler träd, men låt oss åtminstone ha någon konkret idé om huruvida det kommer att finnas en marknad i framtiden för det trä som produceras. Någon gång i framtiden kan det komma att bli nödvändigt med ett moratorium för träd från detta program som förs ut på marknaden så att vi inte skadar träindustrin i framtiden. Kanske behöver vi en importtull från icke-EU-länder för att säkerställa att vi kan skydda vår egen marknad.
Jag är orolig över att vi följer denna väg och löper risken att få överproduktion, och jag skulle verkligen vilja höra vad kommissionären har att säga om detta. Detta kanske är första gången som någon har ställt sig upp och ifrågasatt huruvida vi skall plantera fler träd. I ljuset av nuvarande omständigheter, som åtminstone den brittiska träindustrin och träindustrin i andra delar av EU står inför, är det en fråga som vi måste ställa.
Fru ordförande! Jag skulle vilja välkomna alla tre betänkandena och säga att dessa program alla kompletterar de övergripande målen för jordbrukspolitiken. Miljöprogrammet tjänar syftet - vilket jag tror att det skall - att skapa kompletterande inkomster i regioner där inkomsterna är så låga att folk skulle flytta därifrån i ännu större utsträckning om detta program inte fanns.
Det tjänar ett syfte i förhållande till turism genom att hjälpa till att göra landsbygden mer attraktiv, och enligt min erfarenhet av programmet börjar det verkligen att få effekt. Det var långsamt inledningsvis, vilket Iversen påpekade, i alla fall på Irland, men det berodde på att vi inte hade tillräcklig utbildning eller erfarenhet, och vi behövde få tag i folk som kunde ge råd åt jordbrukare. Programmet får sakta men säkert vind i seglen och börjar få en anmärkningsvärd effekt på landsbygden. Det har också haft effekt på inkomsterna inom jordbruket.
Jag tillhör inte dem som anser att vi borde inrikta våra resurser mot att producera biodynamiska livsmedel. Jag tror inte att biodynamiska livsmedel automatiskt är nyttigare och bättre än livsmedel som produceras under mer intensiva förhållanden. Jag tror inte att de nödvändigtvis förbättrar miljön i allmänhet genom att reducera allting till de biodynamiska nivåer vi hade förr i tiden. Jag kommer ihåg den tiden när så gott som allt jordbruk var biodynamiskt. Det var ingen angenäm värld - det fanns fler hungriga människor då än det gör i dag. Om man till exempel plöjer ett hektar mark för att få fyra ton vete, då är det mer miljövänligt än om man plöjer fyra hektar mark för att få fyra ton vete. Vi skall inte automatiskt utgå från att det är så, eftersom vi använder mer energi, använder traktorer och har mer erosion inom intensivt jordbruk, vilket gör att det inte är lika miljövänligt. Om man utför extrapolation utifrån det nederländska exemplet behöver man bara en yta av Frankrikes, Nederländernas och Belgiens storlek för att livnära hela Europas befolkning, och därigenom har man hela det övriga Europa för miljöändamål. Jag vill inte påstå att det skall göras på det sättet, men det behöver inte nödvändigtvis vara farligt eller skadligt för miljön.
Vad beskogning beträffar är några av dess aspekter populära bland invånare på landsbygden. På Irland sörjde vi förlusten av våra skogar för 200 år sedan, och i dag motsätter sig jordbrukare beskogning som om det vore något slags ont. Trots det har det skogsprogram som kommissionen introducerat uppmuntrat skogsbruk inom jordbrukssektorn, och det har förbättrat - och kommer att fortsätta att förbättra - miljön samtidigt som det hjälper till att reducera överskott inom alla delar av gemenskapen.
Fru ordförande! Det aktuella miljöpaketet för jordbruket, tre betänkanden, är en mycket intressant helhet. Jag vill tacka föredragandena för grundliga betänkanden. Här vill jag bara fästa uppmärksamhet på Otilas betänkande om skogarna.
Ordet " skog" har olika innebörd på olika håll i Europeiska unionen. I Finland och i Sverige är skogarna den normala livsmiljön. Åkerarealer bildar bara öar inne i skogen. Skog är också en mycket värdefull förnybar naturresurs. Markområden som lämnas obrukade blir skogsbevuxna av sig själva, likaså avverkade eller brandhärjade områden. I Centraleuropa är skogarna närmast rekreationsområden och parker som ger liv åt människorna och landskapet. I Medelhavsländerna är skogen en central faktor för natur- och landskapsskyddet. Skogen skyddar jordmånen mot erosionen, utjämnar regn och deras effekter samt förbättrar klimatet.
På grund av dessa skäl finns det skillnader i skogsvården. Den påverkas av ekologiska, sociala och ekonomiska faktorer. Därför finns det också skillnader i skogspolitiken mellan olika länder. De grundläggande målen, motiven och metoderna kan inte vara likadana. Därför kan skogspolitiken inte heller harmoniseras utan olika förhållanden kräver olika slags politik. Detta lär också vara grundorsaken till att Romfördraget inte innehåller skogspolitik som skulle sortera under EU.
Av ovannämnda skäl kan jag inte instämma med stycke åtta i Otilas betänkande, där man rekommenderar strävan efter harmonisering av den nationella skogspolitiken i medlemsländerna, utan jag stöder hans eget ändringsförslag nummer tre liksom även hans övriga ändringsförslag. Skogsbranschens gemensamma utveckling skall främjas, men att inlemma den i gemenskapspolitiken skulle innebära branschens byråkratisering och ett virrvarr i finansieringen.
Fru ordförande, jag vill säga att det var med stor oro jag läste herr Otilas betänkande och de kommentarer som han har gjort.
Det första orosmomentet är att förordningen tycks ha liten och mycket varierande framgång från land till land, vilket jag tror är naturligt med tanke på att det var en åtgärd för att minska jordbruksproduktionen, och utvecklingen av skogarna används som ett instrument för att åstadkomma minskningen. Förordningen var alltså ett instrument för att öka inkomsterna för vissa jordbrukare, vilket också var dess centrala syfte. I den meningen tror jag att möjligheterna till framgång med avseende på skogarna och skogsutvecklingen i Europeiska unionen var begränsade redan från början.
Den andra punkten jag vill ta upp, är att det är beklagligt att Europeiska unionen inte har någon skogspolitik, och att det på samma gång som Europeiska unionen inte har någon skogspolitik tyvärr även finns länder, som Grekland, vars skogar brinner, som inte heller de har någon skogspolitik. Kollegan som nyss talade, sade att det finns skillnader, olikartade situationer. Naturligtvis finns det olikartade situationer. Men Europeiska unionen har, för att ta ett exempel, en ö-politik. Storbritannien är en ö, Irland är en ö, och det är även den lilla ö i Egeiska havet som jag själv kommer ifrån. Det innebär inte att samma politik skall bedrivas gentemot alla öar. Det är en allvarlig brist, särskilt med tanke på att skogarna i Medelhavsområdet just i denna stund förstörs, och miljön i halva Europa försämras, med följder för, om ni vill, turismen, kulturen, historien, som håller på att upplösas i hela Europa.
Med detta i åtanke, kan jag inte hålla med om Otilas betänkande, och särskilt inte vad gäller punkt 8, som accepterar som ett faktum att det inte skall bedrivas någon skogspolitik inom Europeiska unionen. Jag tror, tvärtemot, att vi måste försöka få in frågan om skogarna i fördragen. Det betyder naturligtvis inte att samma åtgärder skall genomföras i Finland som i Grekland.
Fru ordförande! Jag skall i mitt inlägg göra några påpekanden angående de kompletterande åtgärderna till förmån för miljö- och naturskydd. Medlemsstaterna använder sig alltmer av denna typ av åtgärder som syftar till att belöna jordbrukare som särskilt skyddar miljön och naturen genom att tillämpa extensiva jordbruksmetoder. Länder som ligger över genomsnittet när det gäller användningen av sådana åtgärder är bland annat Österrike, Finland och Sverige. Tydligen framhöll man under medlemsförhandlingarna eftertryckligen för dessa länder att det fanns en möjlighet till stödåtgärder.
Ett viktigt villkor för att utnyttja detta EU-stöd är att man även måste ställa avsevärda nationella budgetmedel till förfogande. Med tanke på att beredvilligheten inte är lika stor överallt varierar också utnyttjandet av de EU-medel som finns tillgängliga för detta. Egentligen har vi här att göra med ett fint exempel på ett delat politiskt och ekonomiskt ansvar mellan EU och medlemsstaterna för en bit jordbrukspolitik. Det handlar här om stöd till de jordbrukare som uppbringar en extra prestation för miljön och naturen. Men det är också jordbrukspolitik. Det rör sig här om de i tämligen stor utsträckning genomförda extensiva jordbruksmetoderna. Men man kan föreställa sig att man med detta stöd i behåll, vilket vi diskuterar här i dag, även skulle tillämpa detta delade politiska och ekonomiska ansvar mellan EU och medlemsstaterna på en del av inkomststöden inom ramen för 1992 års sänkningar av prisstödet och därefter för Agenda 2000. I det fallet skulle inte dessa miljövillkor behöva vara så extremt fokuserade på det extensiva jordbruket utan till alla de jordbruk som nogsamt håller sig till vad vi har kommit att kalla good agriculture practices . Till detta skulle man också kunna lägga sociala kriterier. För detta kan vi lära oss från förordning 2078: det är bättre att leverera en skräddarsydd produkt med ett samfinansieringssystem och nationella kriterier för miljö och sociala önskvärdheter, än med ett enhetligt system av inkomststöd som uteslutande har beviljats centralt av Bryssel.
Förresten tycks även förordning 2078 ha tillkommit mot bakgrund av inte endast miljö- och naturkriterier, men även av ett socialt behov. Ett sådant tillvägagångssätt kommer dessutom att få denna sorts åtgärder att automatiskt berättiga till WTO: s så kallade gröna paket.
Herr ordförande! Herr kommissionär! Vad som verkligen brister i den europeiska politiken är förmågan att bemöta de medborgares problem som bor på landsbygden, och bergsområdena är en del av den.
Att behålla en jordbruksbefolkning bland annat i dessa besvärliga regioner är visserligen mycket dyrt, men massflykten dessa medborgare företar som lämnar sina fattiga regioner för att åka till städerna och dess förorter, där de endast finner få arbetstillfällen, kostar också mycket pengar. Ju fler fattiga det finns i städerna och förorterna, vilka man ofta kallar slumområden, desto mer ökar osäkerheten och desto fler poliser och vakter anställer man, något som också kostar mycket pengar.
Att jordbruket övergivits i bergsområdena, har även resulterat i en ökning av laviner, bland annat i de nordliga områdena. Se vilka mänskliga tragedier detta för med sig. Varje år skördar lavinerna många offer. Att betesmarker och skötseln av undervegetationen övergivits, ökar riskerna för skogsbränder, som orsakar allt större skador och som blir allt fler, framför allt i Sydeuropa. Tänk er vad allt detta kostar.
Man måste gottgöra herdarna för den tjänst de gör miljön. Man måste betala dem bra för att göra stora besparingar. Man måste även planera bruket av skogsområdena utifrån den bästa tänkbara, alternativa och miljövänliga energiproduktionen. Man måste forska för att få fram snabbväxande bränslen, såsom eucalyptus, och utveckla kraftverk som drivs av bränsle direkt från dessa växter, eller från metan som man skulle kunna utvinna för att bygga andra värmekraftverk.
Och regeln borde istället vara att vi genom en stor finansiell ansträngning ordnade så att missgynnade områden integrerades i den ekonomiska utvecklingen, så som ni gör så bra hos er i Österrike, herr kommissionär, snarare än att göra budgetbesparingar utan positiva utsikter.
Dessutom skulle det nu vara möjligt att med den fantastiska utvecklingen av kommunikations- och utbytesteknik uppmuntra skapandet av kvalitetsarbetstillfällen i dessa områden, genom till exempel distansarbete, och varför inte skicka en del av personalen från kommissionens olika generaldirektorat till problemområden för att göra enkelt kontorsarbete där.
Herr kommissionär! Jag räknar likaså med dig och med den kollektiva omdömesförmågan för att vinna och på så sätt göra landsbygden - på grund av den belastning den varit - i allmänhet, och missgynnade områden i synnerhet till en accelerator för en harmonisk utveckling för hela vår befolkning överallt i Europa.
Fru ordförande! Jag skulle vilja säga något kort om Iversens och Otilas betänkanden. Det är anmärkningsvärt att trots att bägge argumenterar för alternativ jordbruksverksamhet kommer bägge föredragandena till den slutsatsen att det inte har gjorts någon utvärdering av kommissionen. Det är olyckligt eftersom det är svårt att stödja dem som åtgärder innan vi har någon form av utvärdering.
Så länge det gäller miljövänligt jordbruk skulle jag verkligen vilja stödja det. Jag misstänker dock att en del av problemet ligger i att det är ganska dyrt att införa. Kanske kommissionen skulle se över bidragsnivåerna.
I fråga om skogsbruk har jag alltid varit för det. Anledningen till att jag har varit för det, är att jag såg det som en möjlighet att komplettera jordbrukarnas inkomster, särskilt för dem med dålig jord. Men man måste ställa sig frågan om det var avsikten, är det de som vinner på detta nu? Det förefaller mig som om det mesta av bidragen från ett antal av de skogsbruksprogram som är i gång på Irland går till spekulanter, i synnerhet från utlandet. Jag ifrågasätter om det är en förnuftig inriktning för skogsbrukspolitik. Jag skulle mycket hellre föredra att inkomsten gick till jordbrukarna själva.
Det finns också några allvarliga frågor som står i samband med planering, eftersom en del av beskogningen är ful. Kanske är det någonting som våra lokala myndigheter skulle se över: huruvida skogsbruksprogram behöver byggnadslov eller inte.
Det var de kommentarer jag hade i fråga om dessa två betänkanden. Jag uppmanar kommissionen att genomföra en utvärdering inom dessa två områden för att se om det finns mer potential i dem som initiativ på området jordbruksverksamhet.
Fru ordförande, ärade damer och herrar! Jag kommer för enkelhetens skull att ta upp de tre föreliggande betänkandena i tur och ordning, vilket innebär att jag börjar med Iversens betänkande, sedan övergår jag till Otilas betänkande och avslutar med Santinis betänkande.
Iversens betänkande vittnar å ena sidan om en stor kunskap beträffande de komplexa frågeställningar som behandlas. Å andra sidan är det ett mycket kritiskt betänkande, där kritiken riktas mot medlemsstaternas myndigheter som upprättar och genomför programmen liksom även mot kommissionen. Den viktigaste frågan i betänkandet är ändå frågan om utvärderingen. Den är samtidigt kommissonens största bekymmer. Innan jag går närmare in på den frågan vill jag ta upp några grundläggande fakta beträffande miljöpolitiken för jordbruket, sådana fakta som erkänns och bekräftas i Iversens betänkande.
För det första: Den viktigaste principen i vår politik är att jordbrukarna bör få betalt för sina miljöinsatser, inte i form av ett så kallat inkomststöd, utan i form av betalning för det uträttade arbetet som kompensation för de förhöjda kostnaderna och inkomstförlusterna.
För det andra: Vi har tack vare programövervakningen konkreta bevis, i form av en minskad tillförsel av näringsmedel och naturskyddet, för att våra miljöåtgärder har varit framgångsrika. Denna framgång erkänns i betänkandet.
För det tredje: Programmens utformning och förvaltning måste förbättras ytterligare.
För det fjärde: De olika åtgärderna för landsbygdens utveckling och de marknadspolitiska åtgärderna för den gemensamma jordbrukspolitiken måste på ett generellt plan länkas samman och samordnas bättre, vilket också framgår av våra förslag till Agenda 2000.
Jag vill tillfoga några fler punkter till betänkandets huvudpunkter, nämligen för det femte: det europeiska kulturlandskapet är i högsta grad beroende av lantbruket och skogsbruket. Nya forskningsrön visar att mångfalden och det kulturlandskap som under flera århundraden vuxit fram endast kan bevaras med hjälp av adekvata åtgärder inom jord- och skogsbruket.
För det sjätte: Attityden i det europeiska samhället, men även hos jordbrukarna måste förändras, vi måste tydliggöra vår ståndpunkt om ett förbättrat miljöskydd, endast på det sättet kan vi i längden rättfärdiga de utgifter som uppstår. Vår nuvarande strategi grundar sig i princip på två saker: För det första måste jordbrukarna hålla en viss minimistandard som ett första villkor för stödutbetalningar. Detta tas för givet inom alla näringsgrenar och stämmer även överens med befolkningens förväntningar. Enligt min uppfattning bör en sådan minimistandard ingå i god jordbrukssed. För det andra måste jordbrukare som är beredda att hålla en högre standard och göra ytterligare insatser för miljön kompenseras av samhället för sina extrainsatser eller de inkomstbortfall som uppstår. I en värld som allt mer har kommit att präglas av konkurrens tvingas jordbrukarna minimera sina kostnader. Det kan leda till att de miljöinsatser som de tidigare gjorde i stort sett gratis inte längre är möjliga i framtiden. Därför behöver vi en kompensation för miljöåtgärder i jordbruket. Många jordbrukare är beredda att ingå ett fördrag som säkrar miljöskyddsinsatserna. Men bara om de får betalt i motsvarande utsträckning.
Låt mig nu gå in på den tidigare nämnda frågan om utvärderingen. Jag gläds över att parlamentet visar intresse för denna fråga, för det gör det enklare för oss att hävda våra ståndpunkter gentemot de nationella och regionala myndigheterna. Kommissionen har redan vidtagit åtgärder för en utvärdering av miljöåtgärderna i jordbruket. Vi har bearbetat de nationella och regionala myndigheterna intensivt för att sådana utvärderingar skall göras inom en snar framtid. Vi har också försett myndigheterna med de anvisningar som krävs. Vidare har vi infört en bestämmelse i tillämpningsförordningen som entydigt fastslår medlemsstaternas skyldighet i fråga om utvärderingen. Slutligen kan jag säga att vi ständigt arbetar med utvärderingsfrågor med hjälp av forskningsmedel till Phare-programmet och andra studier. Naturligtvis har jag förståelse för att de nationella och regionala myndigheterna i viss mån är kritiska. De flesta program som de har drivit kom ju inte igång förrän 1995 eller 1996, och det kräver naturligtvis litet tid innan mätbara resultat uppstår. Dessutom måste man medge att miljöskyddet är en komplicerad fråga och att bevakningen av arternas mångfald till exempel eller bevakningen och registreringen av tillförsel av näringsmedel är tekniskt svåra uppgifter. Ändå har vi lyckats få in inte mindre än 158 utvärderingsrapporter från medlemsstaterna. 53 av dessa har visserligen inte färdigställts förrän i år och vissa föreligger endast som utkast. Därför räknar vi med att få in en rad nya rapporter nästa år.
Vad resultaten av detta betänkande beträffar, förstår jag att parlamentet otåligt väntar på resultaten av dessa viktiga åtgärder. Jag kan tala om för er att den kompletterande rapporten kommer att färdigställas de närmaste dagarna och kommer att vidarebefordras direkt till ordförandena i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och budgetutskottet.
Funk påpekar att han vill ha en utökad medbestämmanderätt för medlemsstaterna eller de regionala förvaltningarna. Herr Funk, jag måste göra er uppmärksam på att programuppläggningen redan är medlemsstaternas eller närmare bestämt regionernas uppgift. I fråga om när, där har kommissionen medbestämmanderätt, men själva programuppläggningen, det är regionernas ansvar. Så ligger det till, herr Funk!
Nu övergår jag till den andra delen, Otilas betänkande. Det innehåller flera relevanta frågor, varav vissa redan omfattas av kommissionens förslag till Agenda 2000.
Kommissionen har i sitt förslag om en ny förordning för landsbygdens utveckling övervägt en rad ändringar i stödordningen, vilka sammanfattas i betänkandets slutsatser. Kommissionen föreslår framför allt att den nuvarande förordningens uppdelning av jordbruket i heltidssysselsättning och bisyssla bör avskaffas, eftersom denna uppdelning ofta har hindrat en framgångsrik tillämpning av bestämmelserna.
Dessutom föreslår kommissionen att genomförandet av åtgärderna i medlemsstaterna skall vara fakultativt och inte som nu obligatoriskt. Men kommissionen håller inte med om alla slutsatserna i parlamentets betänkande. Vi anser att man bör vara försiktig med de definitiva slutsatserna om tillämpningen av förordning 2080. Som vi har påvisat i vår rapport är beskogning av jordbruksytor en långsiktig process. Därför skulle det vara förhastat att redan efter så få år försöka bedöma vilka effekter förordningen har haft och huruvida den har bidragit till en minskning av jordbruksproduktionen och ett stärkande av resurserna för skogsplantering.
I övrigt vill jag passa på att kommentera att träförråden i Europeiska unionen inte är på tillbakagång utan snarare växer från år till år. Därför man inte vara rädd för att skogsresurserna utnyttjas i överkant. Vi anser att åtgärderna för beskogning av jordbruksytor på sikt kommer att bidra till en utveckling av landsbygden, att det kommer att främja en diversifierad yrkesverksamhet, skapa ett dynamiskt koncept för markutnyttjande och leda till ett relevant bevarande av jordbruket. Vi är dessutom övertygade om att bestämmelserna kommer att ha en positiv inverkan på miljön.
Kommissionen håller med parlamentet om att det krävs en bedömning av genomförandet av förordning 2080. Jag kan försäkra er om att vi kommer att göra allt vi kan för att utföra denna uppgift och lägga fram resultaten för parlamentet. Men för att kunna göra det behöver vi tillförlitliga och representativa anvisningar. Beträffande gemenskapens beskogningsstrategi, i synnerhet frågan om gemenskapsrättsliga bestämmelser för skogsbruket, kommer kommissionen snart att fatta beslut om en beskogningsstrategi och informera parlamentet om detta. Men jag kan redan nu - utan att förekomma kommissionen - säga att jag personligen är emot att skogspolitiken förvandlas till en gemenskapsangelägenhet.
Och nu över till den tredje delen, Santinis betänkande. Jag anser att Santini har tagit sig an en mycket viktig fråga och vill därför tacka honom och de andra föredraganden. Frågan om gruvindustrin och bergsområdena togs redan upp av unionen för över 20 år sedan, och redan den gången upprättades en ram för missgynnade områden.Inom denna ram fick bergsområdena i synnerhet en framskjuten ställning. De svåra arbetsvillkoren för jordbrukarna i bergsområdena motiverar särskild hänsyn i den gemensamma jordbrukspolitiken. Men man får inte bortse från att det även finns andra områden där man har speciella problem att kämpa med, så som de nordiska områdena, områden med torka och andra missgynnade områden. Vi får därför inte vid behandlingen av frågan begå misstaget att särbehandla jordbrukarnas behov och önskemål i bergsområden från alla andra missgynnade områden. Detta ger vissa ledamöter uttryck för när de vill att betänkandet även skall gälla för arida, semiarida och arktiska regioner. För övrigt skulle en alltför individualiserad syn på landsbygdsområdenas särdrag strida mot behovet av en förenkling av vår politik.
Tillåt mig att som ett svar på föreliggande betänkande framföra hur vi har tänkt möta problemen i bergsområdena i Agenda 2000 och vilka lösningar vi föreslår. Vi vill införa en större flexibilitet och subsidiaritet i utvecklingspolitiken för landsbygden, så att medlemsstaterna lättare kan uppfylla sina mål med ett främjande av landsbygden. Båda dessa principer erbjuder enligt min mening intressanta perspektiv för bergsområdena. I framtiden kommer man nämligen, genom att samordna de delprogram och åtgärder som hittills har funnits i ett enda program, kunna göra tydliga prioriteringar och välja ut de komponenter som garanterar den bästa utvecklingen. På det sättet uppnås en synergismeffekt och man kan gå närmare in på de specifika behoven i bergsområdena. Införandet och höjningen av ersättningstillägget kommer dessutom att erbjuda större spelutrymme för kompensationen för de särskilda insatserna från jordbrukare i de missgynnade områdena. Bergsområdena kommer därför att ha en säker ställning i de nya bestämmelserna om landsbygdens utveckling.
Fru ordförande! Herr Fischler, ni har inte sagt något om finansieringsfrågan. Vi har lämnat in ett ändringsförslag enligt vilket en samfinansiering av medlemsstaterna bör fastslås till totalt 25 procent, respektive 75 procent från EU, och vi för samma diskussion om andra bidrag, utjämningsbidragen, som ju hittills har finansierats till 100 procent. Jag misstänker att det politiska ställningstagandet till de åtgärder som vi diskuterar här ofta beror på dessa 50 procent, och därför borde vi uppnå en lägre samfinansiering från länderna så att programmen också kommer att antas.
Fru ordförande! Jag vill återigen påpeka rent allmänt att miljöpolitiken och miljöåtgärderna i jordbruket inte bara är en fråga för gemenskapen, utan även måste vara det för medlemsstaterna och de olika regionerna. Det är ju trots allt där våra medborgare bor.
Vad samfinansieringen beträffar vill jag uppmärksamma er på att vi redan har en gemenskapsfinansiering på 75 procent i mål 1-områdena och på 50 procent i övriga områden. Eftersom vi strävar mot att utöka åtgärderna, och jag har en känsla av att medvetenheten om detta ökar i medlemsstaterna, har vi i våra förslag till Agenda 2000, enligt vilka miljöåtgärderna skall integreras i hela utvecklingsprogrammet för landsbygden, tänkt att miljöåtgärderna skall behålla en samfinansiering på 50 procent, medan gemenskapens samfinansieringsandel på andra områden, till exempel i missgynnade områden och bergsområden, i många länder skall vara betydligt lägre än 50 procent. På så sätt kommer miljöåtgärderna utanför mål 1-områdena att ha en bättre samfinansieringsandel i framtiden än andra åtgärder för landsbygdens utveckling.
Tack så mycket, herr kommissionär Fischler!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00.
EUGFJ: s tjugosjätte ekonomiska redogörelse
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0298/98) av Rehder för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om utkastet till Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket EUGFJ: s garantisektions tjugosjätte ekonomiska redogörelse (räkenskapsåret 1996) (KOM(97)0589 - C4-0112/98).
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Man kan bli litet förvånad när man läser den något kryptiska titeln, men det betänkande som läggs fram här är betydligt intressantare än dess titel låter ana. Betänkandet har tagits fram, eftersom Europaparlamentet som företrädare för de europeiska skattebetalarna har rättigheten och skyldigheten att göra en kontinuerlig granskning av unionens budget. På det sättet visar parlamentet prov på sin sparsamhetsdygd, i och med att det värnar om en sparsam användning av skattebetalarnas pengar, konstaterar om pengarna används felaktigt, utfärdar straff, kort sagt gör något åt detta.
Jordbruksbudgeten brukar särskilt bli föremål för allmänhetens intresse, eftersom den utgör nästan hälften av Europeiska unionens budget och för att man tidigare tyvärr inte alltid iakttog budgetprincipen om en sparsam och korrekt hantering av skattemedlen. Vi vet att revisionsrätten, inte bara i Europeiska unionen utan även i medlemsstaterna, bedömer efter en strikt måttstock. Trots denna nödvändiga strikthet kan man alltid konstatera uppenbara felaktigheter.
Vissa anmärkningar och missförhållanden beror utan tvekan på den ogenomträngliga bidragsdjungel som gör att många sökande oavsiktligen begår misstag. Käre herr kommissionär, det kunde vara ett röjningsarbete i den byråkratiska skogen där ni skulle ha alla miljövårdare på er sida. Där kunde vi sedan plantera växter som fick växa vilt, som skapar sin egen natur och inte alltid måste förses med papperskorgar. Men ha litet medlidande med de människor som inte är utbildade för att fylla i blanketter och som näringsidkare inom jordbruket har rätt till detta.
En betydande del av dessa missförhållanden har sin grund i bidragsbedrägerier och ofta - det glöms ibland bort i diskussionerna här i parlamentet - i den bristande beredskapen hos medlemsstaterna att göra en lika noggrann uppföljning av en oriktig användning av EU-medel, och om nödvändigt bestraffa denna som ett brott mot den egna nationella rättsordningen. Detta trots att Europeiska unionen ställer medel till medlemsstaternas förfogande för en kontroll av sådana åtgärder. Det är en ohållbar situation. Lika ohållbart är det att det endast är en bråkdel av de oriktigt mottagna biståndspengarna som har återkrävts med hjälp av de ännu otillräckliga kontrollinstrumenten, något som Europeiska revisionsrätten har konstaterat. Om något sådant skulle drabba budgeten i en vanlig kommun, i en distriktshuvudstad eller vanlig stad, skulle stadens borgmästare eller förvaltning få räkna med ett avsättningsförfarande, om det nu finns något sådant.
Med tanke på det vore det av pedagogiska skäl klokt att i framtiden föreskriva en samfinansiering på EUGFJ-området. Av pedagogiska skäl, så att medlemsstaterna fick bättre klart för sig att det i grund och botten handlar om deras egna pengar eller medborgarnas, skattebetalarnas pengar, som utsätts för en så sorglös och ofta - jag måste uttrycka det i så hårda ordalag - rent slarvig hantering.
Något som också förtjänar kritik är det faktum att det fortfarande är omfattande budgetmedel som inte har återkrävts. När vi läser betänkandet kan vi konstatera att summan för 1996, det år som betänkandet omfattar, uppgick till 1, 3 miljarder ecu på grund av BSE-katastrofen som krävde avsevärda tilläggsmedel; år 1995 var det 3, 5 miljarder ecu. Det är mycket pengar för en skattebetalare. Nu är jag tillbaka vid skogspolitiken. Den summan hade vi säkert kunnat använda bättre i Tyskland de senaste åtta åren.
Det enorma överskottet visar att man i alltför stor utsträckning har tillämpat de nödvändiga försiktighetsåtgärder som måste finnas på varje politiskt område. Enligt det nuvarande rättsläget - och det är egentligen baksidan av den här frågan - skall det ske ett tillbakaflöde av dessa medel till medlemsstaterna. I många medlemsstater - jag kommer själv från en sådan - har jordbruksbudgeten förvandlats till ett slags sparbössa, som varje år har inneburit en möjlighet att med hjälp av dessa tillbakaflöden fylla igen de självförvållade skattehålen och ge intryck av att den nationella skattepolitiken trots allt innebär en viss möjlighet till överlevnad.
Jordbruksbudgeten är ingen sparbössa, utan snarare det viktigaste medlet för att bevara Europas landsbygd åt dess invånare. Därför behöver man i själva verket varje krona, för att vi måste också försöka gottgöra synderna från det förgångna. Därför föreslår jag i mitt betänkande att man ur jordbruksbudgeten upprättar en årlig reserv på 1 miljard ecu.
Denna reserv skulle sedan om den inte tagits i anspråk kunna användas till att förbättra infrastrukturen på landsbygden och i synnerhet för att bekämpa den arbetslöshet som naturligtvis också finns där. Vår kollega Mulder har i egenskap av erfaren budgetexpert tagit sig an denna idé och utarbetat den mer i detalj. Stort tack för det. Det visar egentligen att samarbetet över gruppgränserna är effektivt, herr Mulder, och för oss vidare när vi inte fixerar oss vid gränsdragningar varken tankemässigt eller i det konkreta arbetet. Detta fungerar många gånger bättre i Europaparlamentet än det gör i andra parlament.
Vissa parlamentsledamöter har ihärdigt motsatt sig, och nu kommer jag in på en negativ aspekt som tack och lov har varit resultatlös hittills, att den egentliga åkomman hos biståndspolitiken på jordbruksområdet åter nämns vid namn offentligt. Faktum är att omkring 80 procent av jordbruksstöden fortfarande går till 20 procent av jordbrukarna, till de mest välbeställda och inte till dem som bäst behöver det. Det har egentligen inte längre något med social rättvisa att göra. Därför är jag tacksam, herr kommissionär, för att ni förra året som svar på en skriftlig förfrågan från en tvivlande Tomas från CDU-partiet, hans förnamn är inte Tomas, åter bekräftade att inget i princip har förändrats i denna ohållbara situation.
Inte förrän denna åkomma är botad, kan vi finna stöd hos de europeiska skattebetalarna för en ny landsbygdspolitik som en garanti för framtiden. Och det behöver vi, även med tanke på de 20 miljoner arbetslösa, och vi behöver ett stödsystem som sätter stopp för sådana vansinnigheter som att en mångmiljonär inom jordbruket, vars miljoner jag inte är avundsjuk på eftersom jag vet att vi alla är dödliga, att denna mångmiljonär inte behöver några skattesubventioner, medan det däremot finns andra på landsbygden som är i starkt behov av sådana. Småbönder till exempel, som i grund och botten är tvungen att arbeta enligt principen om självexploatering.
Vi behöver därför en effektfull övre stödgräns, som endast får höjas om vi åter väcker liv i gamla solidaritetskrav, nämligen kravet på allas rätt till anständiga arbetsförhållanden. När det kravet är uppfyllt kan vi tänka vidare. Vi behöver - och i dag har vi ju diskuterat detta - även en ny integrerad politik för de missgynnade områdena. Här vill jag understryka det som även ni herr kommissionär och andra kolleger har sagt, nämligen att vi inte får splittra upp frågan. För då har vi ett bergsområde här och ett havsområde där, och vi har ett myrområde här och ett vattenområde där. För det är sant. Alla dessa områden har ett problem gemensamt. De är helt enkelt inte konkurrenskraftiga, men måste trots detta bevaras. Därför varnar jag för att vi fortsätter driva denna klientelpolitik. De tendenser som jag hittills har tyckt mig märka hos kommissionens idéer har i själva verket verkat förnuftiga.
En integrerad landsbygdspolitik måste dessutom innebära att ytterligare arbetstillfällen skapas på landsbygden.Med detta avses inte endast arbeten med anknytning till jordbruket, utan även high tech-arbeten. High tech är inte till skada för landsbygden. Därför bör man också kunna tänka sig en chipfabrik i Untermagerbein, som ligger i närheten av min hemstad. En sådan måste inte alltid ligga centralt, den kan lika gärna ligga någon annanstans.
Nu har vi talat färdigt om alla principer. Vi antog mitt betänkande år 1996 med en överväldigande majoritet, och jag skulle bli glad om alla kolleger vore beredda, inte bara att rösta i dessa frågor för att sedan säga, vi röstade ja för att få slut på debatten, utan att ni sedan omvandlar det hela till konkreta politiska handlingar på hemmaplan. För en del av er som just har suttit här, är det ett bra tips att göra det där hemma.
Den sakta utplåningen av många byar i era hemländer och i mitt kommer så småningom att leda fram till en nedgång för hela landsbygden. En landsbygd som utgör 80 procent av hela vårt Europa. Och bara om det finns en framtid för landsbygden finns det en framtid för Europa. Det kan vi endast lyckas uppnå om vi slutar framställa blanketter. Genom att skapa en framtid för landsbygden kommer vi att kunna bevara Europa.
Fru ordförande! Jag tycker att det är ett heltäckande och bra betänkande som Klaus Rehder har gjort om EUGFJ: s garantisektions ekonomiska redogörelse. Det är alltid viktigt - det diskuterade vi också tidigare i dag - att se till att skattebetalarnas pengar används på ett riktigt sätt. Jag tycket också att det är viktigt att vi i parlamentet kritiskt granskar användningen av dessa pengar. Det är vår uppgift som folkvalda, och det tas också upp i Rehders betänkande.
Kommissionens redogörelse för jordbruksutgifterna för budgetåret 1996 är i mångt och mycket en utmärkt redogörelse. Den redogör för faktorer som har påverkat utgifterna till jordbruket under ifrågavarande år: utvidgningen av unionen till femton länder, genomförande av hjälp enligt 1992-reformen och utgifter i samband med BSE-krisen. Dessutom redogör kommissionen också för genomförandet av en ny faktor, som jag tycker är mycket viktig, nämligen en plan för att undvika bedrägeri med jordbruksstöd. Planen omfattar inrättande av en databas, registrering av ansökningar om stöd, registrering av kontrollsystem, identifikation och mer omfattande registrering av boskapsbesättningar. Bra! Det finns naturligtvis några som kommer i kläm även i mitt eget land som ett resultat av det man kallar överdriven byråkrati, men det är bra att dessa saker har gjorts. När vi delar ut pengar kan vi också vara säkra på att det finns en kontroll.
Men jag tycker inte att man i redogörelsen tillräckligt kraftfullt tar ställning för att det skall ske en kontroll av hur medlen används i medlemsstaterna. Problemet med kontrollen är att den fortfarande varierar mycket från medlemsstat till medlemsstat. Man kan med andra ord inte förvänta sig att bli lika behandlad i unionens olika länder, även om det faktiskt finns gemensamma bestämmelser. Detta duger inte! Det kan inte fungera i längden. Vi måste ha en ordentlig kontroll av användningen av alla dessa pengar. Jag vet då naturligtvis att kommissionen kommer att säga: Vill ni ha mer byråkrati? Vill ni att det skall bli ännu besvärligare? Här har vi naturligtvis ett visst problem. Vi måste skapa ett system som fungerar. Därför är det självklart också viktigt att man i och med jordbruksreformen närmar sig ett system som är mer öppet än det vi har i dag.
Till sist vill jag säga - något som också Klaus Rehder tagit upp - att den sociala snedvridningen i fördelningen av medlen är helt uppenbar. Det är helt tydligt - och det står det inget om i redogörelsen, men det kan vi ju se - att 80 procent av pengarna går till 20 procent av jordbrukarna. Vad beror detta på? Det finns säkert många förklaringar, men jag tycker nog att kommissionen är skyldig att redovisa sin förklaring av saken.
Fru ordförande, kommissionär! Låt mig åter upprepa titeln på det betänkande vi talar om, efter att ha hört Rehders utredning i presentationen av sitt betänkande. Vi talar om EUGFJ: s tjugosjätte ekonomiska redogörelse för budgetåret 1996 som kommissionen framlägger med grund i artikel 10 i förordning 729 och dessutom har budgetperioden ändrats och överensstämmer inte längre med kalenderåret. Från 1997 gäller 15 oktober till 15 oktober.
Därför skall vi hålla oss till det ämne vi talar om. För vad handlar det egentligen om? Det handlar i grunden om att se om kostnaderna överensstämmer med vad som budgeterats och, dessutom, har vi löst oförutsedda händelser som uppkommit. Jag tror att det, i de allmänna och mest grundläggande rubrikerna, har uppfyllts. Därför håller jag med om det som sägs i kommissionens meddelande om slutliga anslag på totalt 40 828 miljoner ecu, som överensstämmer med den rådande huvudposten för jordbruket för 1996, som är det år vi talar om.
När det gäller kostnaderna har 39 107 800 miljoner ecu fördelats till tre grundläggande frågor:
För det första: fullständig utbetalning till GJP: s stöd.
För det andra: övergång från 12 till 15 länder.
För det tredje: oförutsedd BSE-kris.
Dock har tyngden av kostnaderna för jordbruket i den allmänna budgeten minskat med 1, 2 procent och gått från 51, 7 procent till 50, 5 procent.
Jag delar också uppfattningen om borttagandet av kostnader i enlighet med deras ekonomiska karaktär: restitutioner, interventioner etc., samt granskningen av kontrollsystem i vissa sektorer. Och här, när man granskar det som kommissionen sänder oss, upptäcker man små egenheter. Jag skulle t.ex. vilja fråga kommissionären hur Österrike, på bara tre år, nästan når Tyskland när det gäller förordning 2078. De närmar sig på ett farligt sätt Tyskland när det gäller följdåtgärder för jordbruket och miljön och passerar Frankrike och alla andra länder. Men, det är en liten anekdot.
Föredraganden har redan berättat allt det här och mycket mer. Jag kan tyvärr inte dela föredragandens ståndpunkt när det gäller punkterna 11, 12, 13, 14 och 15 i betänkandet, som varken jag eller min grupp kommer att stödja, eftersom vi anser att de inte har något att göra med det betänkande vi behandlar och att de dessutom försöker införa subjektiva påståenden som varken är positiva för den gemensamma jordbrukspolitiken eller för våra jordbrukare och boskapsuppfödare och också riktlinjer för den framtida GJP, som frågan om medfinansiering, som inte anbefallts i detta betänkande.
Och jag skulle vilja avsluta med, herr kommissionär - vars närvaro här i kammaren jag alltid är tacksam för, eftersom ni alltid kommer hit och står ut med långa och tråkiga sammanträden, som det i dag kan vara med tanke på vilka som är här och följer det - med en mening på sidan 43 i ert meddelande som säger " Gemenskapen utgör ett gemensamt ekonomiskt område för jordbruksprodukter" .
Herr kommissionär, mer än någonsin i de ögonblick vi nu upplever bör ni och jag hoppas att det fortsätter att vara så.
Fru ordförande! Låt mig för det första säga att jag tycker det är bra att även utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling uttalar sig om jordbruksutgifterna för 1996; normalt sett är detta budgetkontrollutskottets område. Men jag tror att det är mycket viktigt att också jordbrukssektorn själv gör allt den kan för att jordbruksutgifterna skall skötas på rätt sätt; jag tror nämligen att när vi talar om oegentligheter och förskingring inom jordbrukssektorn så är det inte i första hand bland jordbrukarna och yrkesodlarna som man hittar de skyldiga, utan framför allt inom andra sektorer av jordbruket. Om vi vill förbättra stödet för jordbruket i Europa, och det vill samtliga av oss i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, så måste vi se till att utdelningen av pengar sker på ett korrekt sätt. Jag tror att betänkandet från Rehder bidrar till detta. Föregående talare har redan givit Fischler en komplimang för att han har suttit med här så länge; jag skall ge honom en annan komplimang. Han är inte alltför van vid detta i denna kammare, men jag skall ändå göra det. Vi har värderat det mycket högt att utskottet har uppfyllt kraven från budgetkontrollutskottet beträffande fullgörandet 1992, som sedan indirekt återfinns i betänkandet för 1996; att det har anställts femton extra tjänstemän för att förbättra kontrollen och att man dessutom tillämpar en extra böter på 25 procent i de fall medlemsstaterna inte sköter jordbruksutgifterna på rätt sätt. Jag tror att det är ett av sätten för att förbättra kontrollen.
Vad beträffar de andra punkterna i betänkandet från Rehder så instämmer jag också med föregående talare - trots det faktum att han riktade vänliga ord till mig - om att det förekommer ett antal punkter i betänkandet som egentligen inte har någonting med 1996 års ekonomiska betänkande att göra. Under de kommande månaderna kommer vi att fördjupa oss ytterligare i hela problematiken kring Agenda 2000, och diskutera om förhållandet 80/20 är riktigt eller inte; jag tror att det är oundvikligt att vissa sektorer alltid får mer än andra sektorer. För det är nu en gång så att vissa sektorer alltid är knutna till jorden. Om vi vill underhålla landskapet, så måste det per definition erhålla mer pengar än ett drivhus för blommor eller vad det nu må vara. Man kan inte bara säga att alla sektorer måste åtnjuta en lika stor procentuell andel av jordbruksbudgeten. Det är ett beräkningssätt som jag vänder mig emot.
Så en sista punkt beträffande de kompletterande åtgärderna. Jag hörde just att betänkandet kommer att ges ut nu i dagarna, kanske redan nästa vecka. Det synes mig utmärkt. Jag tror att en av de viktigaste frågorna för den framtida diskussionen kommer att vara hur vi kan förena miljö och jordbruk. Då skulle jag gärna vilja veta hur man kan förklara att endast fem av de femton medlemsstaterna utnyttjar dessa kompletterande åtgärder. Österrike är ett bra exempel, men det kan antagligen förklaras med att kommissionären sitter här. Men jag skulle gärna någon gång vilja veta hur det kommer sig att vissa miljöåtgärder är framgångsrika i vissa länder och inte i andra. Om vi kan få tillgång till de andras hemlighet om hur åtgärderna borde tillämpas i de länder där de inte har varit framgångsrika, så tror jag att vi är på rätt väg med användningen av jordbruksmedlen.
Fru ordförande! Jag vill inte överdriva situationen, men jag skulle vilja ta vid efter Mulder och ge kommissionären ett erkännande för hans tålamod och styrka när han stannar kvar vid denna sena timme för att lyssna på oss när vi kör med honom. Jag gratulerar föredraganden som lagt fram ett tankeväckande betänkande om EUGFJ. Rehder tar upp många viktiga punkter, och vi kan utan större svårighet ta oss an dem i kväll.
En av de saker som det refereras till som omedelbart kom för mig är det komplicerade liv som jordbrukaren lever nu på grund av det antal blanketter han måste fylla i. De flesta jordbrukare är beredda att fylla i så många blanketter som behövs för att få det stöd eller den hjälp de behöver, men det förekommer en diskussion om att blanketterna kunde vara lättare att fylla i. Jag är säker på att kommissionären känner till blanketter som är mycket komplicerade och tekniska. Jag vet att dessa blanketter hjälper till att kontrollera bedrägeri, men det borde finnas en högre grad av flexibilitet på lokal nivå. Jag får regelbundet klagomål från väljare som har gjort genuina, oskyldiga misstag i sina anmälnings- eller ansökningsblanketter, vilket resulterar i att de får avslag på ett bidrag. De kommer till mig som deras parlamentsledamot, eftersom man har talat om för dem att det inte finns någon handlingsfrihet att kännas vid det som är ett genuint misstag på lokal nivå. Detta är ett område där vi skulle kunna försöka att göra systemet mer användarvänligt för jordbrukaren.
För närvarande finns det inget strukturellt stöd i Nordirland. Det ifrågavarande programmet var så populärt att det blev övertecknat och inga fler ansökningar kunde accepteras. Det visar hur viktigt det är med sådant stöd till landsbygdssamhällen och i synnerhet jordbrukare i dessa mycket svåra tider. Vi måste försöka att ta itu med några av de punkter som Rehder och Mulder har tagit upp beträffande framtiden på lång sikt för reformpaketet.
Mulder tog upp den intressanta frågan om varför vissa nationella regeringar är mer framgångsrika än andra i fråga om att införa miljöåtgärderna. Svaret är att vissa regeringar helt enkelt inte vill införa dessa åtgärder. Så enkelt är det. De är inte beredda att ta fram den motsvarande finansiering som behövs för att få igång dessa åtgärder. Vi hörde om detta i den tidigare debatten. Så vi har en god möjlighet att debattera detta och att finna den bästa vägen framåt.
Fru ordförande! Jag skulle vilja tacka Rehder för hans betänkande. Han lägger tonvikten vid kostnaden för den gemensamma jordbrukspolitiken. Ja, den uppgår till ungefär 40 procent av gemenskapsbudgeten för närvarande, men det återspeglar mer gemenskapsbudgetens storlek än jordbruksutgifterna. När man beaktar Europeiska unionens storlek, antalet inblandade jordbrukare, området och problemen, då använder vi 0, 4 procent av BNP till den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta är det pris vi betalar för att vi försöker att behålla Europeiska unionens befolkning på landsbygden.
Om denna politik inte existerade, om vi helt och hållet överlämnade det åt marknadskrafterna, då råder det ingen tvekan om att flykten från landet skulle ha påskyndats ytterligare. Det är naturligtvis tråkigt att vi inte har lyckats stabilisera antalet personer som bor på landsbygden. På likadant sätt satsar vi i dag ungefär samma summa pengar på denna politik som vi gjorde för 15 år sedan, men bara hälften så många jordbrukare är involverade. Jag förutspår att om tio år - låt oss säga vid slutet av nästa program - då kommer vi i stället för de sju miljoner jordbrukare vi har i dag att förmodligen ha fyra miljoner jordbrukare, och ändå kommer vi att satsa mer pengar.
När man tar det med i beräkningen, tillsammans med kärnpunkten att 80 procent av pengarna går till 20 procent av jordbrukarna, då kanske vi måste säga att det vid den tidpunkten är dags - jag vill inte koppla bort det från produktionen helt och hållet - att överväga en större variation i fråga om program - och i synnerhet nu när pengarna kan få en bredare spridning. För få personer kan få för mycket pengar när hela näringen omorganiseras, och några mycket stora producenter får den kompensation som förutses i den omorganiserade politiken.
Detta oroar mig en aning. Jag skulle vilja se en större politisk variation som i högre grad grundar sig på program som Leader-programmet - jag vet att det skall bibehållas och förstärkas. Men för att behålla befolkningen på landsbygden behöver vi göra litet mer än att bara relatera det direkt till produktionsvolymer.
Fru ordförande, herr kommissionär! Jag är kvällen sista talare, men jag vill utnyttja mina två minuter och tackar er för att ni fortfarande är kvar. Vad är det vi talar om i kväll? Vi talar om stödåtgärder, kompensationsåtgärder för vårt jordbruk i Europa. Det är EUGFJ: s garantisektion som huvudsakligen finansierar utgifterna i samband med den gemensamma jordbruksmarknads- och jordbruksprispolitiken. En stor andel används till ingripanden för en reglering av jordbruksmarknaden.
För budgetåret 1996 fastställdes budgetriktlinjerna för jordbruket till 40 828 miljoner ecu, vilket utgör 50, 5 procent av gemenskapsbudgeten. Det skedde visserligen en ökning av utgifterna inom budgetriktlinjerna för jordbruket, just för att - på grund av de nämnda kriterierna - stödet till medlemsstaterna för första gången utnyttjades till fullo år 1996 till följd av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och det faktum att Europeiska unionen den 1 januari 1995 växte från 12 till 15 medlemsstater. Men jämfört med den totala budgeten, som också ökade, kan vi konstatera en tillbakagång för jordbruksutgifterna på 1, 2 procent. En sparsam hantering av offentliga medel är alltid påkallad och utgifterna måste betraktas i förhållande till typen av uppgifter.
Att bearbeta ett så komplicerat område som den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken, kräver en relevant finansiell utrustning och jordbrukspolitiken är det politiska område som starkast engagerar, ja ockuperas av Europeiska unionen. Förutom det kompensationsstödet till de producerande företagen omfattar de kompletterande åtgärderna även ansvaret för omvärlden och de människor som berörs av strukturomvandlingen. Dessa åtgärder är viktiga och jag välkomnar de förslag som ni har lagt fram på området, herr kommissionär, inom ramen för Agenda 2000. Jag stöder föredragandens krav på större insyn och en förenkling av det komplicerade ansökningsförfarandet. Vi kommer säkert att få möjlighet att hålla uttömmande debatter i parlamentet om den framtida utformningen av EUGFJ inom ramen för Agenda 2000, och jag anser därför att punkt 11 och 12 inte hör hemma i detta betänkande om budgetåret 1996.
Tack så mycket, fru Klaß! Det är häpnadsväckande, det jag har fått uppleva här i kväll som vice ordförande. Alla de närvarande har i kväll visat en hänsyn som är helt oslagbar!
Jag överlämnar nu ordet till herr kommissionär Fischler.
Fru ordförande, ärade ledamöter! Jag vill inte fresta ert tålamod för mycket. Jag vill börja med att tacka herr Rehder för hans betänkande och även jordbruksutskottet för det intresse den ägnat EUGFJ: s garantisektions tjugosjätte ekonomiska redogörelse för budgetåret 1996.
Herr föredraganden, jag vill också tacka er för att ni stöder reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Men jag tror inte att det i dagens läge är nödvändigt att vi håller en debatt om Agenda 2000. Vi kommer att få många tillfällen att göra det, och samma sak gäller egnamedelsbetänkandet. Men när jag får frågan hur det kommer sig att miljöåtgärderna och följdåtgärderna har sådan framgång i det land som jag är mest förtrogen med, anser jag att det finns två avgörande skäl för detta. Det första skälet är att vi i omfattande utsträckning började diskutera och informera om nödvändigheten av ett mångfunktionellt jordbruk redan år 1987 och att det kanske därför skedde en tidigare utveckling hos oss på många områden än på andra platser. För att nämna ett exempel: Jag hade under några år ansvar för jordbrukssektorn i Österrike. När jag själv blev minister år 1989, fann jag två miljoner österrikiska schilling för biologiskt jordbruk i budgeten och när jag lämnade ministeriet var ca. 270 miljoner av budgeten avsatta för denna sektor.
Den andra faktor som spelar in är helt enkelt det faktum, att det råder en samstämmighet i samhället, att motsvarande ansvarskänsla finns på nationell nivå för bevarandet av landskapet och säkerställandet av ett bestående jordbruk. Det var egentligen aldrig något problem i Österrike att få fram de samfinansieringsmedel som dessa åtgärder krävde.
Och nu över till den egentliga frågan. Jag kommer att begränsa mig till några huvudpunkter som har direkt samband med finansbetänkandet. För det första frågan om de oanvända medlens omfattning. Här kan jag konstatera att de oanvända medlen halverades under 1996 jämfört med året dessförinnan, och att de sjönk ytterligare året därpå, det vill säga under budgetåret 1997, till omkring 400 miljoner ecu. Den summan motsvarar två dagar av gemenskapens betalningsåtaganden inom jordbrukssektorn. Enligt förhandsberäkningen av utgifterna kommer det alltid att förekomma vissa avvikelser på grund av oförutsedda utgifter inom sektorn, för ingen kan göra en säker förhandsbedömning av vädret eller marknaden.
I fråga om utgiftskontrollen delar jag helt och hållet föredragandens uppfattning. Vad beträffar ogillandet av avsevärda utgiftsbelopp inom ramen för bokslutet medger jag att detta till viss del beror på ett komplicerat ansökningsförfarande och otillräckliga kontroller i medlemsstaterna. En stor del av de belopp som ogillas har sin grund i att medlemsstaterna tolkar den gemensamma jordbrukspolitikens genomförandebestämmelser på ett annat sätt än kommissionen. Vi vill undanröja det problemet och har därför vidtagit en rad åtgärder. Vi bemödar oss om att förenkla de tillämpliga bestämmelserna och ge dem en tydligare utformning, så att tvivelaktiga tolkningar undviks i möjligaste mån. Det sker dels inom ramen för Agenda 2000, dels inom ramen för projektet SEM 2000.
Dessutom stöder vi medlemsstaternas försök att lösa kontrollproblemen genom att vi finansierar lämpliga åtgärder inom ramen för budgetposten B1-3600. Dessutom gör vi ytterligare försök i samband med bokslutsförfarandet och kommer även framöver att tillämpa de allmänt förekommande korrigeringarna och riktlinjerna för bokslutet.
Vad beträffar frågan om den obalans i det ekonomiska stödgivandet som flera talare har nämnt, vill jag understryka att det är ett problem som vi har tagit upp i våra reformförslag. Vi tolererar inte längre att en liten procent av jordbruksföretagen erhåller den största delen av stödet. Jag vill poängtera att ett av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken är en rimlig inkomst för producenten. För att kunna uppnå detta mål bör inte företagen vara beroende av stödet. Vi behöver en större marknadsorientering, framför allt för att tillvarata de företagsdrivande jordbrukarnas och bearbetningsföretagens intressen. Det finns en god och stabil marknad för många av producenterna, och då tänker jag på vin, frukt, grönsaker och i synnerhet specialprodukter, som medger en rimlig inkomst för producenterna när de säljer sina produkter.
Vad beträffar de finansieringstekniska frågorna om budgetriktlinjerna och de förutsedda utgifterna finner jag förslaget intressant om inrättandet av en allmän finansiell reserv för de anslag som inte används, dock inom ramen för riktlinjerna. Slutligen bör man i frågan om återbetalningen av de oanvända medlen till medlemsstaterna beakta att det för EUGFJ: s del, på grund av den speciella situationen för jordbruksmarknaderna, rör sig om preliminära anslagsberäkningar. Därför har de återbetalningsregler som fastslås i förordningarna sitt berättigande och det skulle nog vara svårt att få en ändring av denna regel till stånd.
Tack så mycket, herr kommissionär Fischler!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 19.45.)
| sv |
Samarbetsavtal Euratom - Förenta staterna
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0074/97) av Ahern för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om avtal om samarbete mellan Europeiska atomenergigemenskapen och Amerikas förenta stater rörande kärnkraftens användning för fredliga ändamål (C4-0264/96).
Fru ordförande, det här betänkandet om kärnkraftssamarbete mellan Euratom och USA tar upp två frågor, som har varit, och som jag hoppas och tror kommer att förbli, viktiga för alla i den här kammaren. Den ena är den skandalösa bristen på det här parlamentets demokratiska kontrollrättigheter av Euratom, särskilt när det senare ingår avtal med tredje land. Detta är en grundläggande fråga för detta parlament.
Förenta staternas kongress var tvungen att godkänna detta avtal medan parlamentet juridiskt sett inte ens hade rätten att bli informerat. Vi kan inte fortsätta på det här sättet inom Europeiska unionen. Detta är andra gången som vi i plenum behandlar detta avtal med USA. Jag påminner kammaren om resolutionen i mars 1995, som antogs med stor majoritet. Vid den tiden pågick förhandlingar med USA och utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi lyckades, med viss ansträngning, få information från och inleda en dialog med kommissionen om avtalet.
Det var i den andan som parlamentet krävde att det även fortsättningsvis skulle informeras om och vara delaktigt i detta och liknande internationella avtal om kärnkraftssamarbete, inklusive att rådfrågas innan det slutgiltiga avtalet med USA ingicks.
I mitt betänkande visar jag på att rådets och kommissionens beteende efter resolutionens antagande varit fullständigt otillfredsställande. Kommissionen och rådet beslutade sig uppenbarligen för att fortsätta på egen hand, som de hade gjort, innan vårt utskott tvingat igenom sitt första, om än kortvariga, engagemang. Jag ber därför parlamentet i sin helhet att förbli lika bestämt i sitt krav på demokratisk kontroll på denna nivå av gemenskapens beslutsfattande som man var i mars 1995 och varit i andra sammanhang vid behandling av liknande avtal.
Jag är säker på att ni kommer att stödja mitt förslag till betänkande på den punkten och jag ber även om ert stöd för ett antal ändringsförslag, som kommer att göra resolutionen tydligare och mer specifik vad avser demokratisk kontroll av kärnkraftsavtal.
Vad gäller innehållet i avtalet med USA, är huvudfrågan kärnkraftssamarbete. Den resolution som parlamentet antog, och som jag hänvisade till förut, lade mycket tydligt fast sina kriterier för bedömning och debatt med kommissionen och rådet och, jag citerar: " [det skall] förstärka rigorösa och effektiva kontrollmekanismer som begränsar produktion, anrikning, hamstring, handel och illegal handel med plutonium och uran av vapen-kvalitet och andra nukleära material...[ta hänsyn till] miljö, hälsa, utrikes- och säkerhetspolitik [och] ge nukleär ickespridning högsta prioritet."
Icke-spridning har många gånger behandlats i denna kammare med högsta prioritet och i resolutionen var vi noga med att ge största möjliga prioritet åt nukleär icke-spridning. Med utgångspunkt i parlamentets tidigare ståndpunkter, hyser vi allvarliga tvivel om mycket av den nuvarande utvecklingen. Genomförandet av detta och tidigare avtal med USA ligger inte till grund för denna oroande utveckling, men de har verkligen underlättat snarare än begränsat den.
Låt mig bara ta upp några av de aktuella frågorna. Vem påverkas inte av kärnkraftsekonomin med dess överdrivna kostnader och risker för vår hälsa och miljö? Varför fortsätta och underlätta produktionen av blandoxidbränsle (MOX) och upparbetningen i La Hague och Sellafield? Gör vi tillräckligt för att se till att icke-spridningen inte hotas genom fortsatt produktion av kärnmaterial av vapen-kvalitet? Borde vi inte, i ljuset av flera länders, däribland USA, beslut att vägra transport genom luftrum och kustvatten, minska snarare än öka transporterna av kärnmaterial, och vilken lärdom drar vi av det otillräckliga skyddet mot förluster av betydande mängder plutonium?
Vad jag föreslår i betänkandet och mina ändringsförslag är en parlamentarisk konsensus kring den specifika frågan om demokratisk kontroll av kärnkraftsavtal. Utan att blunda för de åsiktsskillnader som kan finnas oss emellan, skulle ett gemensamt åtagande bidra till att överbrygga det enorma demokratiska underskott vi står inför i alla Euratom-frågor och skulle bidra till en mer förnuftig energipolitik från gemenskapens sida genom att i vilket fall behandla de farligaste aspekterna av kärnkraftsproduktion.
Jag välkomnar samarbete om kärnkraftssäkerhet med de reservationer för nukleär icke-spridning, kärnkraftstransporter och hamstring av plutonium som jag redan har nämnt. Farorna med plutonium får inte underskattas.
Fru ordförande, dagens debatt har enligt min åsikt redan dragen av en absurd teater. Som Europeisk union undertecknade vi avtalet den 7.11.1995, det är giltigt, och i dag debatterar vi om det. Regin för denna absurda teater skrevs naturligtvis in i EURATOM-avtalet. Jag tror att om vi vill ha våra medborgares förtroende kan vi inte längre finna oss i att avtal görs upp bakom ryggen på våra medborgare, varvid vi bara säger ja amen eller skakar på huvudet, men inte har något inflytande på beslutet! Det är inget Europa för våra medborgare!
Även innehållsmässigt är jag inte övertygad om att detta avtal är det bästa vi kan åstadkomma. För det första medger man att en amerikansk lag gäller i Europeiska unionen. Det är ett märkligt förfarande. För det andra fastställs med detta avtal en utvecklingsväg för energiförsörjningen, som åtminstone 8 av 10 länder inte vill ha. Även i Storbritannien och Frankrike diskuterar man mycket livligt om kärnkraft skall fortsätta att användas, och jag är inte säker på, om detta leder till en utbyggnad av kärnkraften. Just vad gäller återupparbetning och "plutoniumekonomi " finns det avsevärda betänkligheter hos den europeiska befolkningen. Betänkligheterna fastställs i detta avtal.
För det tredje: I och med att man fortsätter på den inslagna vägen, uppstår det givetvis också avsevärda risker, när man sjövägen, landsvägen och luftvägen fraktar plutonium, MOX-bränsle och brännbart material kors och tvärs över Europa. Jag tycker att vi inte bör tillåta en sådan atomturism i Europa.
Såtillvida tycker jag inte bara att förfarandet är felaktigt, utan även dess innehåll är tvivelaktigt. Jag förväntar mig nu en gång mycket lite av den reformkonferens som nu sammanträder och har sin avslutning i Amsterdam, men detta politiska område, som helt centralt fastställer villkor för framtiden i vårt samhälle, frågan om energiförsörjningen och EURATOM-avtalet bör integreras i de europeiska avtalen, närmare bestämt med demokratisk kontroll och med medbestämmandeförfarande i parlamentet. I annat fall kan vi verkligen inte räkna med medborgarnas acceptans i Europa. Därför säger jag: Vi behöver demokrati och det i dag!
Fru ordförande, kära kollegor! Vi yttrar oss i dag till ett avtal, som redan har trätt i kraft. Det kan man beklaga, vilket ju redan gjorts, och vi gör det också i vår resolution. Likväl måste vi ta del av det. Det är inte vi som har undertecknat eller förhandlat fram avtalet, men vi måste arbeta inom ramen för detta avtal.
I dag skall vi inte diskutera atomenergi. Det säger jag också helt öppet. Vi har tillräckligt med möjligheter till detta nästa månad, när vi skall diskutera Souliers betänkande. I dag handlar det om att granska, om vi kan godkänna detta avtal mellan Euratom och USA. Utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi har uttalat sig för detta avtal, vilket var vårt initiativ som Europeiska folkpartiets grupp.
Naturligtvis strävar vi efter att som Europaparlament bli bättre informerade och att vi - framför allt under den tid, när förhandlingar pågår - också kan ta upp våra ärenden och intressen. Även detta kommer klart till uttryck i vår resolution.
Ändå vill jag redan nu säga att jag är förvånad över att vi för mycket olika debatter beroende på betänkandets tema. Vid frågan om transport av radioaktivt bränsle nämnde framför allt De Gröna Amerika som lysande förebild för säkerhetsstandarden. Nu plötsligt, när det handlar om avtalet EURATOM/USA, säger man: Standarden är dålig, den får vi inte överta. Här handlar det inte om trovärdigheten för våra argument, som man inte kan ändra enligt godtycke, utan jag måste be om trovärdighet härvidlag.
När allt kommer omkring bör vi heller inte låtsas som om det vid avtalet med USA handlar om den världsvida plutoniumtransporten, som man därmed ger fritt spelrum. Ingen annanstans i världen har vi så stränga krav och så höga villkor som i USA och i Europa. Vi har våra problem, nämligen med Central- och Östeuropa, men det har nu ingenting med avtalet att göra, och detta bör vi därför också framhäva.
Europeiska folkpartiets grupp är också i huvudsak införstådd med det resolutionsförslag, som antagits i utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi. Ändringsförslagen, med undantag för vårt förslag nr. 1, kan vi inte godkänna. Det säger jag också klart och tydligt. Detta är alla ärenden, som strukits på vårt initiativ. Nu kan Ni inte begära av oss att vi åter godkänner dessa ärenden i plenum. Därför bör vi alltså i dag komma med en klar utsaga. Vad EURATOM-avtalet beträffar bör vi emellertid också - Lange, nu är vi ändå av samma åsikt - göra allt för att det integreras i gemenskapsrätten, och på det viset får vi permanent ett ärligt och demokratiskt underlag för sådana avtal.
Ordförande, kollegor, kommissionär, förhandlingsprocessen om avtalet mellan Euratom och USA var en pinsam och långvarig operation. Europaparlamentet kunde nästan inte spela någon roll där och blev endast informerat. Efter en förhandling bakom stängda dörrar med kommissionen härskade till och med radiotystnad under ett helt år.
Min grupp önskar att parlamentet på ett demokratiskt sätt involveras i Euratom-avtalet med tredje land nu och i framtiden. Atomangelägenheter berör de europeiska medborgarna direkt, både nu och i framtiden. Euratomavtalet har dessutom en enorm budget och demokratisk kontroll av den genom Europaparlamentet är nödvändig.
Min sista punkt. Den liberala gruppen bekymrar sig för tendensen att USA gör mer och mer extraterritoriell lagstiftning. Lagstiftning som ingriper på den Europeiska unionens interna marknad. USA vill själv fortsätta att utöva kontroll på atommaterialet som de levererar till Euratom. Det har negativa följder för den europeiska industrin och är ur ekonomisk synpunkt dåligt. Dessutom ingriper det i den Europeiska unionens interna angelägenheter. Det är inte acceptabelt för min grupp.
Återstår för mig att komplimentera föredragande, fru Ahern, till hennes utmärkta betänkande och min grupp kommer att stödja elva av de arton ändringsförslagen som hon gör.
Fru ordförande, jag välkomnar det samarbete, i vilket fall om demokratisk kontroll, som jag hör runt om i kammaren och jag välkomnar stödet för de framlagda ändringsförslagen.
Vi får inte underskatta farorna med att Europa blir en plutoniumekonomi, om detta avtal genomförs. Det uppmuntrar aktivt upparbetning i Sellafield och La Hague och ökar plutoniumproduktionen. Sjö-, land- och flygtransporterna av kärnbränsle kommer att öka med de risker som detta medför. Irland utsätts redan för betydande risker på grund av upparbetningen i Sellafield och år 2010 kommer Sellafield att ha upparbetat 545 000 kilo utbränt kärnbränsle. Enligt detta avtal skall mer kärnavfall föras till Sellafield, inte bara över Irländska sjön, utan även med flyg. Avfallet skall upparbetas, vilket skapar 160 gånger mer radioaktivt avfall än det startade med.
Vi är också mycket oroade över nyligen genomförda studier av leukemispridning kring La Hague och vi har sett liknande studier i Sellafield. Det blir allt tydligare att upparbetning utgör en särskild fara för hälsa och säkerhet för människorna i Europa.
När stora mängder radioaktivt material sprids och transporteras över kontinenten, hur skall säkerhetsåtgärderna rimligtvis klara farorna? Olyckor sker, som till exempel när ett amerikanskt flygplan tappade en atombomb över Spanien för många år sedan. Man måste också tänka på, att när det förekommer stora mängder plutonium, är säkerhetsriskerna mycket stora. Det krävs bara tre till fem kilo plutonium för att framställa en atombomb. Det finns tusentals ton nu och hamstringen fortsätter.
Jag skulle vilja återgå till frågan om demokratisk kontroll av andra kärnkraftsavtal. Just i detta nu har kommissionen informerat oss om avtalet med Korea. Detta är ett särskilt känsligt område för demokrati och vi anser inte att lösningen är att ingå kärnkraftsavtal med dessa länder. Vi måste åtminstone se till att parlamentet deltar i dessa kärnkraftsavtal i framtiden.
Fru ordförande, jag vill gärna ta tillfället i akt och gratulera Nuala Ahern för hennes betänkande, som på avgörande punkter skärper det avtal, som nu är uppe till behandling. Det är, som det helt riktigt påpekas, under all kritik, att Europaparlamentet inte dras in i Euratomavtalet. Det finns en bred enighet om att demokratisera och öppna de förhandlingar som äger rum i EU, och det är därför obegripligt, att Europaparlamentet inte formellt har blivit delaktig i just detta beslutsförfarande. Europas befolkning kan helt enkelt inte var betjänt av att ett så viktigt ämne som utnyttjandet av atomenergi inte diskuteras fullt offentligt, utan i stället avhandlas bakom lyckta dörrar av kommissionens tjänstemän. Kravet på Europaparlamentets deltagande är särskilt viktigt, vad beträffar kommande avtal mellan Euratom och tredje länder. Som det ser ut i dag, finns det ingen eller nästan ingen kunskap om dessa länders nukleära förhållanden.
Jag ansluter mig också argumentet, att det nya avtalet mellan Euratom och USA inte tycks bidra till att reducera den så kallade plutoniumekonomin. Däremot tillåter avtalet mellan Euratom och USA en ökad upparbetningsindustri för plutonium, vilket är synnerligen otillfredsställande. Det kommer utan tvivel att leda till en större global spridningsrisk, och jag antecknar mig till minnes, att det också är i strid med parlamentets beslut om en utvidgning av icke-spridningsfördraget avseende utvecklandet av alternativa och hållbara energikällor.
Endast genom att rösta för betänkandet i dag kan vi försäkra oss om, att kommande internationella förhandlingar på det nukleära området kommer att skötas på ett demokratiskt försvarligt sätt.
Fru ordförande och ärade kollegor, när jag läste vår kollegas betänkande fick jag intrycket av att jag tittade på en absurd teaterpjäs skriven av Dürrenmatt eller Bertold Brecht.
Först sägs det att avtalet är synnerligen obalanserat. Jag syftar här på ingresserna E och F som betonar USA: s ensidiga åtgärder åtminstone sedan 1978, avsaknaden av ömsesidighet samt den ständiga obalansen i kärnkraftsfrågor vad gäller makt och diplomatiska förbindelser mellan Förenta staterna och Europa.
Därefter sägs det att avtalet inte har förhandlats fram demokratiskt och att Europaparlamentet har helt åsidosatts, och punkterna 4, 5 och 6 i resolutionen visar att informationen till Europaparlamentet för en bedömning av avtalets tillämpningsvillkor varit synnerligen bristfällig.
För det tredje sägs det att avtalet kommer att utveckla plutoniumekonomin som kan bli en källa till oro och att säkerhetsföreskrifterna på många områden är otillräckliga, i synnerhet inom flygtransporter.
Slutsats efter denna ström av kritik som finns i motiveringen och även i yttrandet från utskottet för externa ekonomiska förbindelser, punkt 9: vi välkomnar avtalet utan förbehåll. Jag måste säga att det ändå är fantastiskt att vi drar denna slutsats efter att ha fört helt motsatt resonemang.
Därför kommer vi inte att ställa oss bakom texten och vi är förvånade över att man nästan alltid menar att avtalen mellan Amerikas förenta stater och Europa är ojämlika men att vi trots det måste ställa oss bakom dem. Det visar verkligen Europas underordnade ställning i den transatlantiska dialogen.
Fru ordförande, kollegor, jag skulle först vilja tacka Ahern för betänkandet som hon presenterade idag.
Som ni känner till började detta avtal att träda i kraft den 12 april 1996. Aherns betänkande tar i samband med avtalet upp många frågor som jag skall försöka att besvara. Jag vill också svara på de kommentarer som behandlades tidigare av de ärade ledamöterna.
Först och främst, betänkandet ägnar sig åt Europaparlamentets roll rörande grunden för EURATOM-fördraget. Såsom ni vet har Europeiska kommissionen lagt fram vissa förslag till regeringskonferensen. I ett av dessa betänkanden som lades fram rekommenderades sammanslagningen av de tre gemenskaperna i en enda enhet med en större insyn som orsak. I ett annat betänkande rekommenderade kommissionen också att lägga till ett kapitel till fördraget angående energin.
Nu beträffande parlamentets information. Europeiska kommissionen informerade Europaparlamentets energikommission angående framsteget i förhandlingarna med USA: s regering under det att dessa förhandlingar varade, under sessionerna i december 1994, i januari och i mars 1995, medan dessa förhandlingar fortfarande var under utveckling. Även den 10 maj 1995 informerade vi parlamentet om att kommissionen framförde ett förslag angående rådets godkännande av avtalet. Och dessutom, genast efter de följande månaderna, i november 1995, lade kommissionens generaldirektorat för energi själv fram en kopia av det undertecknade avtalet till parlamentets energikommission.
Resolutionen ägnar sig åt de konsekvenser som användandet av kärnenergi har, och som leder till en s. k. plutoniumekonomi. För en livskraftig ekonomisk utveckling är det tydligt att det är viktigt för alla länder med en balanserad sammansättning av bränslen, där alla energikällor skall spela sin rätta roll. Kärnenergin är naturligtvis inte någon energikälla som används i alla medlemsländer i Europeiska unionen. Men likväl är det en viktig energikälla eftersom den representerar ungefär en tredjedel av den totala elproduktionen i Europeiska unionen.
Fru ordförande, med resolutionsförslaget ges ett ytterligare stöd till denna plutoniumekonomi i avtalet. Men EURATOM-fördraget tvingar inte i något fall och utövar inte något tryck på medlemsstaterna för att upparbeta det använda kärnbränslet. Som ni säkerligen vet, beror ett sådant beslut på varje medlemsstat, liksom även den selektiva användningen av plutonium i produktionen av blandoxidbränsle. Några stater i Europeiska unionen har valt upparbetning. Upparbetningen av kärnbränsle görs emellertid inte i Europeiska unionen nu, men kommer att ske redan om ungefär 25 år. Med särskild omtanke naturligtvis, om en säker hantering av använt plutonium.
EURATOM-fördraget blandar sig inte i varje enskild medlemsstats val angående användandet eller inte av kärnenergi, eller angående upparbetningen av använt kärnbränsle. Också på grund av detta utesluter ett avtal om nukleärt samarbete med tredje land, vilket ingår i tillämpningen av Fördraget, ett ingripande i politiken i en medlemsstat i Europeiska unionen. Och jag vill understryka att just detta erkänns formellt av båda sidor, både Europeiska unionen och USA, i det nya avtal som vi slöt. Man kan följaktligen inte säga att avtalet uppmuntrar upparbetningen. Tvärtom skulle jag vilja säga att det snarare utgör en lämplig ram för att politiskt och rättsligt fastslå de genomförbara arbeten för upparbetning till vilka klyvbart material av amerikanskt ursprung används, eftersom det är en medlemsstats önskan, medan man parallellt förutser tillräckliga garantier för en icke-spridning av nukleärt material grundade på de giltiga multilaterala avtalen.
Av denna anledning beslutade avtalsparterna att bevara vissa rättigheter och skyldigheter efter avtalets utgång. Alldeles särskilt kom parterna överens om den obestämda giltigheten för skyldigheterna angående garantierna för användandet i fredliga syften och det naturliga skyddet av nukleärt material. Detta beslut fattades med den motiveringen att efter utgången av avtalet skulle det klyvbara materialet fortsätta att vara lämpligt för nukleära ändamål, något som naturligtvis utgår ifrån potentiella och hypotetiska risker med spridningen av nukleärt material. Dessa tre allmänna skyldigheter kommer följaktligen att bidraga till att det inte uppstår risker med spridningen av nukleärt material efter upphävandet av den rättsliga ramen på vars grund handeln skedde. Garantierna som krävs i avtalet är de som förutses i EURATOM-fördraget samt de som utövas av Internationella atomenergiorgan inom ramen för avtalen som har slutits mellan EURATOM och dess medlemsstater. Dessa åtgärder som vi redan har vidtagit och ramen för samarbetet fastslår att Europeiska unionen är det område i världen som har de största garantierna, något som erkänns i stor grad av den internationella gemenskapen.
EURATOM: s säkerhetsföreskrifter garanterar framför allt det faktum att det nukleärt materialet - bland annat plutonium - inte saknas i de kontrollerade installationernas inventarium. EURATOMS säkerhetskontroll disponerar faktiskt idag tekniska och administrativa medel för utförandet av detta arbete.
Jag skulle också vilja påminna er om att Europeiska kommissionen deltar i och stödjer initiativ som tagits i hela världen i syfte att produktionen av plutonium med lämplig kvalitet för vapentillverkning upphör och att också ett fortsätt upprätthållande av existerande lager upphör. Europeiska kommissionen stödjer också, bland annat, det begynnande och även lägliga fullbordandet av förhandlingarna om slutandet av ett avtal om ett förbud av produktion av klyvning av material i kärnvapensyfte, inom ramen för Nedrustningskonferensen i Genève. Vi deltar också, fru ordförande, i arbetena som utförs av gruppen för kontroll av kärnavfall och som pågår under beskydd av Internationella atomenergiorganet i Wien.
Fru ordförande, som avslutning skulle jag vilja tillkännage att Europeiska kommissionen anser att detta avtal står som garant för den europeiska kärnindustrin, då denna hanterar material som medför skyldigheter gentemot USA, säkerhet vid tillförseln, att det garanterar en stabilitet och ett mångårigt förutseende inom ramen för Europeiska unionens allmänna energipolitik, såsom det formuleras i vitboken.
Dessutom bidrar avtalet till en intensifiering av politiken rörande en icke-spridning av nukleärt material. Europeiska kommissionen välkomnar ståndpunkten som båda de parlamentariska utskotten antar, både utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi och utskottet för externa ekonomiska förbindelser, och jag vill också gratulera Ahern till hennes arbete och naturligtvis alla de ledamöter som har tagit till orda idag på morgonen.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00.
Ramavtal om samarbete EG - Chile
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0023/97) av Miranda de Lage för utskottet för ekonomiska förbindelser om förslag till rådets beslut (KOM(96)0259 - C4-0450/96-96/0149(CNS)) om ingående av ett ramavtal om samarbete i syfte att som slutlig målsättning förbereda en politisk och ekonomisk associering mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Chile å andra sidan .
Fru ordförande, ärade ledamöter, under de senaste tio åren har Europeiska unionen ingått en mängd avtal med den latinamerikanska kontinenten för att först lansera och nu förstärka handelssamarbetet med denna grupp länder. Tredjegenerationsavtalen, det med Chile som fortfarande är i kraft går tillbaka till 1990, innebar ovanpå allt annat ett politiskt stöd till demokratiseringsprocessen, stabiliteten och den regionala integrationen.
Dessa var det europeiska svaret till länder som genom sitt institutionella och ekonomiska utvecklingsstadium nu är handelsassocierade men också politiskt allierade. Bland denna grupp länder framträder Chile på grund av sin dynamik, sin ekonomiska öppenhet och politiska vilja. Chile har lyckats övervinna många av de politiska svårigheter som alla länder möter när de återfår sin frihet efter en lång och fruktansvärd diktatur. Begränsningarna av den demokratiska fördjupningsprocessen, som den nu gällande konstitutionen innebär, utgör fortfarande ett hinder för en fullständig utveckling mot en rättsstat med en tydlig definition av de funktioner varje maktområde bör spela i en fullständig demokrati.
Europaparlamentet är medvetet om de nuvarande svårigheterna i den chilenska institutionella ordningen, men 1998 kommer att bli ett avgörande år och ett gott bevis på medlemsstaternas, kommissionens och parlamentets förtroende för Chiles framtid. Idag debatterar vi de nya ramrelationerna vilkas slutliga mål är liberaliseringen av allt handelsutbyte. Den nuvarande avtalstexten innehåller detta ambitiösa mål och innebär den förberedande fasen inför den framtida associeringen. Avtalet lämnar två viktiga frågor obesvarade: när och hur vi skall gå över till slutfasen. Emellertid måste jag betona att denna obeslutsamhet inte på något sätt inskränker den politiska, handelsmässiga eller ekonomiska betydelsen av den första fasen, eftersom texten klargör de avtalsmässiga ramarna och den politiska viljan i slutfasen.
Parlamentet gratulerar till att demokratiklausulen om mänskliga, sociala och miljömässiga rättigheter klart och tydligt uttrycks i den mest kompletta versionen. Detta åtagande, fru ordförande, gör det möjligt för oss att insistera på behovet av en överenskommelse utifrån rätten till en förbehållslös rättvisa och jag beklagar att jag återigen måste avkräva de chilenska myndigheterna, som alltid är känsliga för denna kammares åsikter, en lösning på fallet med den spanske medborgaren Carmelo Soria, så att vi definitivt kan avsluta den etiska tvist som hans familj driver och om vilken parlamentet vid flera tillfällen har uttalat sig. Avtalet upprättar dessutom en regelbunden politisk dialog och inkluderar ett uttalande om den parlamentariska dialogen som skall göra det möjligt för ett närmande och en diskussion i lämpligt forum om alla frågor av ömsesidigt intresse. Den ekonomiska och handelsmässiga dialogen formar sig till ytterligare en grundpelare som utvidgas till parternas relationer med tredje land.
I detta sammanhang vill jag lyckönska kommissionen för att ha föreskrivit en "landgång " som möjliggör en koordination av liberaliseringsmekanismerna med de som förutsätts i Mercosuravtalet, liksom studier av en möjlig medverkan av Chile i unionens och Mercosurs samarbetsprogram. Avtalet glömmer inte samarbetet för social utveckling, modernisering av staten som är en mycket viktig fråga, utbildning, yrkesutbildning, miljö eller forskning och utveckling av ny teknologi.
Avtalet är helt enkelt ett excellent instrument som föranleder enorma ekonomiska förväntningar på en hållbar utveckling och som dessutom är ett stort politiskt stöd från unionens sida som utan tvivel gynnar fördjupandet av demokratin i Chile och en fullständig rättsstatlig utveckling.
Som föredragande för utskottet för externa ekonomiska förbindelser vill jag slutligen tacka för åsikterna som vi fått genom yttranden från tre utskott, vilka har kompletterat några av de aspekter som jag lägger fram och som till stor del har tagits i beaktande i motiveringen.
Fru ordförande, jag vill gratulera min kollega fru Miranda de Lage till hennes utmärkta betänkande. Hon har på ett mycket tillfredsställande sätt tecknat bakgrunden till detta ramavtal om samarbete. När vi debatterade det i utskottet, hade många av oss blandade känslor om den nuvarande situationen i Chile med tanke på vår historiska kunskap om situationen.
Samtidigt som vi så gott vi kan vill stödja de demokratiska krafterna i Chile, är vi medvetna om att det fortfarande återstår en del i Chiles övergång till full demokrati. Det är de väpnade styrkornas fortsatta roll, behovet av en garanti för rättsväsendets oberoende etc. Mot den bakgrunden har fru Miranda utarbetat ett utmärkt betänkande, väl medveten om dessa särskilda omständigheter.
Detta är den särskilda bakgrunden, men jag skulle särskilt vilja fråga kommissionsledamoten om den diskriminerande skattepolitiken mot alkohol i Chile. Som anhängare av skotsk whisky, skulle jag vilja koncentrera mig på det.
Jag har några frågor till kommissionen. Denna diskriminering har pågått sedan 1985. Vi är medvetna om att den chilenska regeringen alltför länge har förhalat förslag om att undanröja diskrimineringen. Vi har förstått att Leon Brittan under sitt besök gjorde det klart att om inte GATT-kompatibel lagstiftning förelades kongressen före slutet av månaden, skulle Europeiska unionen kräva WTO-konsultationer.
Kan kommissionen ge mig en bestämd försäkran om att vi tänker hålla oss till den tidsfristen för att begära WTOkonsultationer? Vi vill att kommissionen behåller trycket på Chile och jag skulle vilja att kommissionsledamoten gav mig en bestämd försäkran på den punkten.
Fru ordföranden, först av allt vill jag uttrycka min grupps tillfredsställelse över att kammaren klart kommer att godkänna ramavtalet om samarbete mellan EU och Chile.
Detta blandade avtal innehåller många paralleller med det interregionala ramavtalet mellan Europeiska unionen och Mercosur, då båda avtal har samma målsättning. Det nya samarbetsavtalet mellan EU och Chile följer inte någon av de tidigare modellerna. Det är ett förberedande avtal av ett nytt slag och innehåller inga klausuler om positiva åtaganden för inledande av handelsförhandlingar och övergång till slutfasen. Det lämnar istället två nyckelfrågor om den framtida associationen mellan Europeiska unionen och Chile obesvarade: när och hur vi skall gå över till den efterföljande gradvisa och ömsesidiga liberaliseringen av allt handelsutbyte. Såväl i avtalet mellan EU och Mercosur som i detta finns vagheter som inte underminerar dess politiska betydelse men som enligt min åsikt gör avtalet otydligt. Man förutser inte uttryckligen möjligheten av att utvidga avtalet till andra länder i södra Sydamerika men däremot tas ett viktigt steg genom att, medan det interregionala ramavtalet mellan Europeiska unionen och Mercosur inte omfattade behovet av samarbete i frågor om offentliga kontrakt, har Chile accepterat att detta inkluderas. Trots detta saknar vi fortfarande en öppnare ekonomisk dialog och en dialog om samordnade strategier i internationella sammanhang.
Den ekonomiska och handelsmässiga dialogen är begränsad och inskränkt till endast bilaterala frågor. På samma sätt som i det tidigare fallet med avtalet mellan Europeiska unionen och Mercosur, beslutade båda parter att handelssamarbetet skulle träda i kraft snarast möjligt, ett beslut som togs utan att parlamentet först rådfrågades vilket borde ha skett utifrån innehållet i handelsbestämmelserna, och samma vagheter angående de institutionella följder och dess budgetmässiga konsekvenser upprepas. I vilket fall bör parlamentet speciellt värdera det faktum att den så kallade demokratiklausulen eller klausulen om mänskliga rättigheter har tagits med i detta avtal. I utskottet för externa ekonomiska förbindelser bedömer vi den ekonomiska och handelsmässiga dialogen som en periodisk grundpelare i avtalet eftersom avtalet innefattar en mycket detaljerad arbetsplan i vilken alla grundläggande element för att förhandla om en verklig frihandelszon finns med.
Slutligen vill jag uttrycka vårt missnöje över oklarheterna i de finansiella åtagandena och kommissionens negligering av detta område såväl i innehållet som i planeringen, såsom budgetutskottet påpekade. Detta tyder helt enkelt på svaghet i den politiska dialogen på parlamentsnivå. Europaparlamentet omnämns inte ens i avtalet.
Slutligen vill jag lyckönska föredraganden för detta betänkande.
Fru ordförande, den liberala gruppen kommer i dag att uttala sig positivt om ramavtalet med Chile. Vi gör inte det för att allt där är utmärkt och i det bra betänkandet från fru Miranda de Lage har vi sett att det inte uppfyller förväntningarna, utan för att i varje fall stödja en positiv utveckling. Övergången till en total demokrati är ännu inte avslutad och som också herr Smith redan har sagt, militärerna spelar fortfarande en stor roll där. Detta avtal syftar till förverkligandet av ett politiskt och ekonomiskt samarbete.
På ekonomiskt området är förbindelsen med Chile potentiellt hoppingivande. Mycket måste fortfarande regleras, men engagemanget för en ömsesidig liberalisering, det finns. Detta avtal passar in i utvecklingen av våra förbindelser med Latinamerika som kanske visserligen lämnar utrymme för skillnad mellan länderna men som ändå fortsätter att utgöra en helhet. Något mer överskådlighet i detta avtal hade varit önskvärt. Den femtioelfte nya och den femtielfte avvikande modellen har nu åter utvecklats och åter har en seriös parlamentarisk dialog endast reglerats indirekt.
Slutligen på grund av förbindelsen MERCOSUR - Chile är det av största vikt att vi vid utarbetandet av detta avtal också tar hänsyn till utarbetandet av avtalet mellan unionen och MERCOSUR.
Fru ordförande, gruppen Europeiska enade vänstern - Nordisk grön vänster tillmäter dialogen med Chile och rådets beslut att ingå ett samarbetsavtal som inom kort konverteras till ett politiskt och ekonomiskt associationsavtal en utomordentlig vikt. Men inför detta betänkande, som är mycket väl genomfört av Ana Miranda de Lage, får vi en kluven känsla och vision. Å ena sidan är vi överens om att vi måste ta det här steget, vi kommer att stödja förslaget och ber kommissionen att fortsätta med dialogen och de åtgärder som redan pågår, men vi tror inte att många av kraven uppfylls.
Vi rör oss ofta inom retoriken i stället för i den politiska verkligheten. När vi säger att vi delar samma demokratiska värderingar om stöd till mänskliga rättigheter och en pluralistisk demokrati, måste vi också medge att Chile inte är någon fullt utvecklad demokrati. Vi vet att samma sak sker på andra ställen på jorden, i andra länder som demografiskt är viktigare än de vi har kontakt med nu. Vi vill inte vara hycklare eller sekterister men vi måste prata högt om att Chile inte är en fullt utvecklad demokrati. När jag och andra parlamentsledamöter hade förmånen att få delta i folkomröstningen som satte punkt för Pinochets presidentskap, denna blodiga diktator, som republikens president, trodde vi att Chile på några få år skulle återvinna demokratin helt och hållet men det har inte blivit så. General Pinochet, som med sina blodbesudlade händer är politiskt och moraliskt fördömd av världssamfundets länder, och inte kan resa till många av världens länder därför att demokrater inte tar emot honom, har fortfarande en viktig position i Chile, jag säger inte dominerande men viktig, eftersom han har den direkta rätten att utse senatorer och har ett mycket viktigt inflytande över domstolsväsendet. Han håller helt enkelt Chiles demokrati under ett visst förmynderskap.
Jag känner till de chilenska demokraternas och de chilenska institutionernas ansträngningar för att övervinna situationen men vi måste erkänna hur det ser ut. Denna vädjan om gemensamma värderingar möter det reella faktum att man inte kan utöva de demokratiska värdena, man kan inte ens kräva fullständig redovisning av de brott som begicks i ett mycket närliggande förflutet. Det finns många exempel på detta och det viktigaste är fallet med Carmelo Soria. Carmelo Sorias familj har erbjudits privata uppgörelser men Chiles högsta domstol tillämpade amnestilagen på de skyldiga till mordet, trots att det handlar om en internationell tjänsteman mördad av statens väpnade styrkor vars högsta ansvar innehas av överbefälhavaren för Chiles armé och som fortfarande till stor del har kontroll över situationen. Det är inte tillräckligt med privata uppgörelser och vi vädjar till kommissionen att fortsätta på linjen, som vi vet har påbörjats, med att ställa krav.
Det finns utan några tvivel andra mindre men viktiga frågor, som konfiskeringarna av europeiska medborgares tillgångar. I betänkandet och framför allt i yttrandena från olika utskott, diskuteras dagstidningen Clarín som inte har återlämnats till sina ägare. Men ägaren till Clarín har namn och efternamn: han heter Víctor Pey och kan inte inför domstolarna åstadkomma återlämnandet av en tidning i vilken han har 100 % av aktierna, en tidning som exproprierades på hans eget kontor i ett överfall av en militärpiket. Detta är små exempel, och stora exempel när det gäller Carmelo Soria, på kränkningen av mänskliga rättigheter. Vad angår betänkandets huvudsak, anser vi att ett samtyckesförfarande hade varit det riktiga och vi är beslutna att se till att det förlorar sin flyktighet och konkretiseras politiskt och ekonomiskt.
Fru ordförande, när jag i september 1995 gjorde uppehåll i Chile med Sydamerikadelegationen, stormades jag rent ut av mänskliga rättighetsgrupper och miljögrupper. De var alla mycket rädda för att det nya avtalet mellan EU och Chile inte skulle bidra till att lösa de mest prekära problemen. De hänvisade till den inskränkta demokratin, till straffriheten av personer som bryter mot mänskliga rättigheter, till bristande våldsdelning och Pinochets fortsatta makt. "Jämförelsen med den asiatiska tigern haltar ", säger de, "eftersom landet är en tiger utan urskog! " Makroekonomiskt ligger Chile visserligen bra till, men skogen huggs ner totalt, havet överfiskas och kopparbrytning och exportjordbruk leder landet i en ekologisk katastrof.
På hela kontinenten är skillnaden mellan fattig och rik bara större i Brasilien. Chilenarna bad mig därför att vi skulle arbeta för en oinskränkt demokrati i Chile, för en ekonomisk utveckling, där människorna och inte bara de multinationella företagen är delaktiga och för en ekologisk utveckling. När Ni nu betraktar avtalet, ser Ni att ingenting av detta har uppfyllts. Chile skall hädanefter bli en ännu mer attraktiv grund för koncerner och investerare. De utlovas ytterligare handelsliberaliseringar, och handels- och skatterättsläget skall riktas på Europa.
Skall då beroendet av råvaruexporten i framtiden stiga från 91 % till 100 %? Kommissionsledamot, människorättsklausulen, miljöskyddet och bistånd till de fattigaste i avtalet är dock inget annat än de vanliga, lyriska ingredienserna. Om det inte vore Ni, skulle Pinochet vara den förste att avgå, innan avtalet över huvud taget träder i kraft. Triangeln Chile/Mercosur/EU skall bli världens största frihandelszon, men vem kommer då att kontrollera frihandlarnas handelsfrihet? Redan nu har ikraftträdandet av de handelspolitiska aspekterna i avtalet helt enkelt föregripits genom brevväxling. Vi från De gröna kommer därför att lägga ner våra röster, eftersom detta avtal inte motsvarar det, som människorna där verkligen vill ha. Kommissionsledamot, lite mindre lyrik, men mer realitet och klara budskap från Er sida kunde man också önska sig en gång!
Fru ordförande, efter att avtalet med MERCOSUR kommit till är det av vikt att också de politiska och ekonomiska förbindelserna med Chile dras in. Vid genomförandet av ramöverenskommelsen måste framför allt uppmärksamhet fästas vid bekämpningen av fattigdomen och underutvecklingen i Chile. Trots den ekonomiska tillväxten lever en stor del av den chilenska befolkningen fortfarande under fattigdomsgränsen. Vidare kan ramöverenskommelsen ha en positiv inverkan på övergångsprocessen till en parlamentarisk demokrati.
En viktig beståndsdel i överenskommelsen utgörs av avtalen med hänsyn till den framtida liberaliseringen av handelstrafiken. Trots att det inte på kort sikt kommer att vara fråga om någon frihandelszon mellan den Europeiska unionen och Chile, anger föredragande i sitt betänkande redan att jordbrukssektorn kommer att spela en nyckelroll i de framtida förhandlingarna om frihandel. Nyligen publicerade kommissionen ett meddelande om WTO-aspekterna av preferensöverenskommelser mellan den Europeiska unionen och tredje land. Där anges helt riktigt som princip att stridighet med den gemensamma jordbrukspolitiken måste förebyggas.
Därför skall man akta sig så att stapling av frihandelsavtal inte leder till stora oönskade bieffekter i medlemsstaterna. En framtida frihandelszon med Chile kan då också endast få fäste i överensstämmelse med WTO-kriterierna och efter en grundlig analys av för- och nackdelarna som är knutna till det.
Fru Miranda har presenterat ett klart betänkande. Vi instämmer i avtalet.
Herr ordförande! Låt mig först instämma i Mirandas betänkande och göra ett påpekande. Jag anser att, trots alla sina begränsningar, så innehåller det här avtalet ett viktigt element: införandet av en demokratiklausul, som uppfyller kravet - vilket även Puerta har påpekat i kammaren - på en fullständig övergång till en demokratisk regim, behovet av att befästa den politiska och civila maktens överhöghet i förhållande till armén, rättsväsendets självständiga ställning, straffbarheten när det gäller brotten mot mänskliga rättigheter som begåtts i det förgångna: och detta gäller general Pinochet och hans anhängare.
Den andra fråga som jag skulle vilja lyfta fram är betydelsen av att detta avtal ingås inför mötet med " parlatino" - det sydamerikanska parlamentet. Jag vill dessutom säga att vi hela tiden bör vidareutveckla våra kontakter med hela Sydamerika. Avtalet kan vara en hjälp i det avseendet, men vi har ett mål: ett heltäckande avtal mellan Europeiska unionen och Sydamerika, mellan Europaparlamentet och " parlatino" .
Fru ordförande, jag skall försöka låta bli att upprepa de tankar som redan har uttryckts och endast markera min enighet eller oenighet med de tidigare inläggen.
För det första, detta avtal med Chile är viktigt i ett ramverk som präglas av den europeiska industrins förlust av konkurrenskraft vilket avspeglas i förlusten av marknadsandelar i de industriella länderna. I detta sammanhang har relationerna med Latinamerika i allmänhet och med Chile i synnerhet en speciell betydelse. Inom Latinamerika har relationerna med Chile en särskild vikt. Betänkandet understryker tre viktiga aspekter: de politiska handelsekonomiska och sociala aspekterna.
Jag instämmer fullkomligt i inlägget från min landsman Alonso Puerta. Jag hoppas att vi också är överens i ambitionen att kräva respekt för en fullt utvecklad demokratisk modell när vi talar om andra länder på samma kontinent.
För det andra håller jag med föredraganden i den speciella betydelse detta avtal har i en tid då Chile tycks överge sin geometriskt föränderliga modell i relationerna med andra länder för att intensifiera relationerna med Mercosur. Därför anser jag att allusionen på en "landgång " är mycket intelligent, för att fastställa den definitiva modellen för relationer med Chile vad gäller relationerna till Mercosur.
För det tredje instämmer jag helt med de talare som har uttryckt sin oro för de möjliga sociala skillnaderna som den nuvarande ekonomiska modellen i Chile kan förorsaka.
Slutligen, fru ordförande, tror jag såsom alla talare har understrukit, att det är dags att som vi säger på spanska, lämna muserna och gå till teatern. Och om vi vill lämna muserna och gå till teatern är det omöjligt att bortse ifrån parlamentet och, vad som är mer signifikativt, bortse från att koncentrera denna strävan på ett uttryckligt belopp i budgeten vilket vi mycket snart kommer att få tillfälle att diskutera.
Herr ordförande, utvecklandet av närmare förbindelser mellan Europeiska unionen och Latinamerika är av största betydelse. Därför välkomnar jag avtalet med Chile och lyckönskar föredraganden. Även om den nuvarande regeringen önskar att respektera mänskliga rättigheter, finns det många olösta fall kvar från general Pinochets militärdiktatur, som var ansvarig för över 3 000 officiellt erkända mord utan laglig rättegång. Mer än 1 000 av dessa fall är fortfarande olösta. När general Pinochet avgår som överbefälhavare 1998, skall han bli senator på livstid, oaktat att senaten redan kontrolleras av högern till följd av Pinochets tidigare utnämningar. Den kan på så sätt förhindra reformer som inte har två tredjedelars majoritet i underhuset. Vissa militärledare arbetar fortfarande på att stoppa rättsliga åtgärder mot de som ansvarar för kränkningarna av mänskliga rättigheter och för offrens rättigheter.
Vi måste vara mycket bestämda på den här punkten. Vi måste också erkänna behovet av att bekämpa fattigdomen och inte bara ge ett oinskränkt godkännande till en nyliberal modell. Trots det bör vi stödja det här betänkandet och jag vill ännu en gång lyckönska Ana Miranda för allt som hon har gjort.
Herr ordförande, om några dagar firar vi 50-årsdagen av beståendet av det oss som Europeiskt folkparti närastående konservativa partiet i Chile. Det sätt som detta jubileum kan firas på visar att demokratin i Chile är levande. Reformprocessen i Chile är en av de mest utvecklade och stabilaste i Latinamerika. Ramavtalet utgör en viktig pelare för dessa demokratiska reformer.
Chile har med avtalet gjort upp förbindelserna till medlemsländerna i EU på grundval av ett värnande av de mänskliga rättigheterna och demokratins principer. Likväl har övergången till ett oinskränkt demokratiskt system ännu inte fullbordats. Vid våra egna krav på förverkligandet av demokratiska värden bör vi dock inte förlora ur sikte att grunden för en demokrati utgörs av folkets delaktighet. I framtiden bör rådet på ett bättre sätt garantera parlamentets rättmätiga delaktighet.
Trots denna kritik av rådets tillvägagångssätt, bifaller jag helt och hållet de Lages betänkande och innehållet i avtalet. Jag välkomnar speciellt följande punkter: Det eftersträvade samarbetet för utveckling av informationssamhällets strukturer kan leda till bättre förståelse mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Chile å andra sidan, detta inte minst, eftersom vi bygger vår dialog på grundval av gemensamma värderingar. Avtalet innehåller dessutom konkreta punkter, som kan vara till direkt hjälp för befolkningen. Vid mitt senaste besök i Chile skildrades problem inom grundskoleutbildningen. Det gläder mig därför extra mycket att man har insett detta problemområde och tagit upp det i avtalet.
Till sist vill jag också ur nationell synvinkel säga att Tyskland nog snart kommer att ha avslutat omsättningsprocessen för avtalet och arbetar för att de chilensk-europeiska förhållandena på grundval av avtalet fortsätter att utvecklas i positiv riktning.
Herr ordförande, Chile är utan tvekan det land i Latinamerika som geografiskt är mest avlägset, men som politiskt sett ligger Europaparlamentet närmast, vilket vi nu kan skåda med anledning av folkomröstningen i Chile och den kamp för demokrati som där förs. Idag är Chile ett utvecklat land, ett land som betraktar tre kontinenter ur en ekonomisk synvinkel, och det är viktigt att vi stärker våra ekonomiska förbindelser med Chile.
Men vad jag åsyftar, och det som jag hade den äran att framföra å Europaparlamentets vägnar inför den i Valparaiso församlade chilenska kongressen, är vårt entydiga stöd för att en fullt utvecklad demokrati införs i Chile, där den civila maktens suveränitet ska vara den grundläggande faktorn. Därför stöder utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor såväl det arbete som kommissionen för sanning och försoning har utfört som bildandet av ett nationellt organ för återställande och försoning. Samtidigt är det av stor vikt att angelägenheter som de som redan nämnts i fråga om fallet Soria och dagstidningen Clarín klargörs och framför allt att missförhållandena i den chilenska demokratin undanröjs.
Herr ordförande, ärade ledamöter, det är med stor tillfredsställelse jag mottager ledamot Mirandas betänkande, där man i analysen och slutsatserna om det nya ramavtalet mellan Europeiska unionen och Chile såväl erkänner som förstärker det arbete Europeiska kommissionen hitintills har utfört. Undertecknandet av detta avtal kommer substantiellt att förändra våra relationer till Chile, inom ramen för Europeiska unionens nya strategi, som är ett nytt sätt att se på relationerna till Latinamerika.
Chile har under de senaste åren utmärkt sig, såväl regionalt som internationellt, genom sin goda ekonomi, diplomatiska dynamik och aktiva närvaro på världsmarknaden. Chile har ingått frihandelsavtal med de flesta länderna i den latinamerikanska integrationssammanslutningen (ALADI) och bilaterala avtal med Mexiko och Kanada, man har anslutit sig till asiatiska Stillahavsorganisationen (APAFRI) och man har undertecknat ett avtal med Mercosur. Det nya avtalet med Europeiska unionen grundar sig på denna faktiska realitet och man erkänner däri den särskilda roll Chile spelar i södra Latinamerika. Å andra sidan är den slutliga målsättningen som fastställts mycket ambitiöst: ett inrättande av en politisk och ekonomisk associering parterna emellan.
Mekanismen är densamma som i avtalet Europeiska unionen-Mercosur. I samband med igångsättandet av första fasen har parterna - Europeiska unionen och Chile - redan den 16 december låtit den gemensamma kommittén sammanträda för att fastställa avtalets nödvändiga institutionella struktur, och första sammanträdet för gemensamma underkommittén för handel skall som beräknats ske under de första sex månaderna av 1997.
Ledamot Miranda förklarar i sitt betänkande uttömmande avtalets struktur och räckvidd. Jag skall för min del begränsa mig till att påminna om de innovativa avsnitten. Med den erfarenhet som finns och genom att ta itu med de utmaningar som den kontinuerliga teknologiska och industriella utvecklingen för med sig, innebär samarbetet att horisonterna vidgas för att omfatta viktiga områden som till exempel tjänstesektorn, investeringar, vetenskap och teknik, samt informationsteknik och telekommunikation. Man räknar också med möjligheten att genomföra gemensamma projekt med Mercosur, tack vare systemet med "landgång ", ringaktad i sina dagar men, som det har visat sig, skapad av kommissionen, vilket är något som i högsta grad intresserar oss.
Beträffande några av de uttalanden som gjorts vill jag påpeka att det här avtalet, såsom majoriteten av de avtal som vi ingår med Latinamerika, lägger särskilt stor vikt vid hur man skall komma till rätta med den sociala obalansen. Därför är kampen mot fattigdom, stödet till SMF, de åtgärder som vidtas till förmån för de mest utsatta grupperna i samhället - ungdomar och kvinnor - helt införlivade med våra samarbetsprogram med Chile. Jag godtar emellertid inte avsaknaden av miljöskyddsfrågor i programmet, eftersom problemet med miljön betraktas som en väsentlig beståndsdel i samarbetskonceptet när det gäller en hållbar utveckling som vi för närvarande arbetar på tillsammans med den chilenska republiken.
När det gäller de politiska relationerna har man fått nya impulser, inbegripet det nya forumet för parlamentariska relationer. Ni frågar er nu hur man skall förfara inför framtiden. Här finns en nyhet, och det berör den inbördes relationen I fråga om förhandlingar, såsom det har fastställts, efter den överenskommelse man uppnådde med den chilenska delegationen vid Riogruppens sista sammanträde och - inom Riogruppen - vid det första institutionaliserade mötet med Chile i Noordwijk. I grund och botten har vi träffat en överenskommelse om hur man skall gå tillväga för att uppnå en framtida liberalisering av handeln. Detta skall ske på följande sätt: Under 1997 och under de första sex månaderna av 1998 skall de organ som omnämns i avtalet - gemensamma kommittén, gemensamma underkommittén för handel och de olika arbetsgrupperna - koncentrera sig på att utarbeta det som vi kallar en "radiografi över handeln ", det vill säga, man skall bearbeta all teknisk analys som behövs för att uppnå den ambitiösa målsättning vi förutsäger med vår strategi. Antingen under de sista sex månaderna av 1998 eller under de första sex månaderna av 1999 ska, enligt avtalet, ett möte på högsta nivå äga rum för ett slutligt omdöme, och därefter skall den slutgiltiga förhandlingen påbörjas för en progressiv och ömsesidig liberalisering av all handel. Detta är vad man i stort har skisserat på tillsammans med den chilenska delegationen vid mötet i Noorwijk förra månaden under nederländskt ordförandeskap.
Slutligen skulle jag vilja kommentera några av de uttalanden som gjorts.
För det första menar vi att det här avtalet, oavsett dess innehåll, som man givetvis alltid kan ha åsikter om, även eftersträvar andra outtalade men likväl viktiga syften. För det första är Europeiska unionens samarbete med Chile, tillsammans med "landgångssystemet " med Mercosur, en förstärkning av en modell av öppen regionalism, särskilt i ett så viktigt område som södra Latinamerika. Ja, Europeiska unionens strategi är att utveckla Latinamerika, särskilt dess södra delar, ett tillväxtland med solid makroekonomisk grund, kreativ, öppen och kapabel att skapa en privilegierad relation med gemenskapen. Jag sticker inte under stol med att vi även gör detta på grund av att Mercosur samt Chile är en av få områden i världen där Europeiska unionen handlar och investerar mer än Förenta nationerna och Japan. Det finns ett gemensamt intresse av att skydda en politisk och ekonomisk europeisk närvaro i området.
För det andra kommer detta utan tvekan att främja övergångsprocessen till fullt utvecklad demokrati. Observera, ledamot Puerta, att jag säger övergångsprocess till fullt utvecklad demokrati , för jag förnekar inte att det fortfarande finns grå zoner i den chilenska politiska modellen. Det är uppenbart att vi alla måste verka för att den demokratiska övergångsprocessen i landet skall fullföljas.
Till sist, eftersom jag ser hur min gode vän Smith ser alltmer besvärad ut, bör jag nog tala om att vi är synnerligen lyhörda för whiskyns kvalitet, och då särskilt den skotska whiskyn. Ni bad mig här om ett uttryckligt svar. Mycket riktigt, efter den dialog som Brittan och vi själva förde, har vi inför de chilenska myndigheterna fastställt att skyddet för nationaldrycken pisco strider mot WTO: s regler. Den lag som den chilenska regeringen utarbetat, och som skulle presenteras det chilenska parlamentet, rättar sig inte enligt vår mening efter WTO: s regler. Republiken Chiles president lovade efter sitt samtal med Sir Leon Brittan att revidera lagen så att den överensstämmer med WTO. Detta skulle göras i april månad, vilket jag också kan bekräfta. Om vi inte får något svar från de chilenska myndigheterna, kommer således Europeiska unionen automatiskt att inleda ett öppnande av panelen i WTO.
Vi har förklarat för de chilenska myndigheterna att ett öppnande av en panel varken innebär att man skapar ett politiskt problem eller ett diplomatiskt eller allmänt sådant. Det är ett instrument inom WTO som har tagits fram just för att på ett vänskapligt sätt lösa problem av det här slaget. Inte desto mindre hoppas jag att den chilenska lagen revideras, att man slipper vända sig till WTO för att diskutera frågan om whisky. Detta gäller även den irländska whiskyn, om det nu fortfarande finns någon irländare kvar här i kammaren.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum idag kl. 11.00.
System för bedömning av effekt på företag
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0413/96) av Mather för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om en förstärkning av system för bedömning av effekt på företag.
Herr ordförande, i grunden för allt parlamentariskt arbete ligger att granska, revidera och förbättra förslag till lagstiftning. Denna kammare kan vara stolt över den tid och det allvar den ägnar denna uppgift. Det betänkande som nu ligger framför kammaren syftar till att förstärka vår förmåga att förbättra lagstiftning och den strävar efter att ge kommissionen incitament till att grundligare undersöka nya lagar, att i större utsträckning be om råd och att i större omfattning prova alternativ. Det är särskilt små och medelstora företag och särskilt " mikroföretag" , med tio anställda eller mindre är de som löper störst risk genom bördor från vårdslös eller oplanerad lagstiftning. Våra åtgärder ger dessa företag särskilt skydd.
På ett sätt är detta betänkande neutralt och tekniskt. Att trycka på att kostnader och nytta med lagstiftning skall visas tydligare, innebär inte att man på förhand tar ställning till om lagstiftningen är önskvärd eller ej, det ger oss bara bättre verktyg att mäta det som vi planerar att göra. Betänkandet uppmuntrar alla som är inblandade i att lansera och utarbeta viktiga direktiv att hålla ögonen mer öppna för följderna. Vi uppmanar till användande av ett standardformulär, till ett brett framläggande av effektbedömningar för medborgare, företag och regeringar inom Europeiska unionen och vi hoppas att det skall främja insyn och en mer initierad debatt.
Jag hoppas att kommissionsledamot Papoutsis håller med om att en uppstramning av kommissionens interna rutiner också kommer att hjälpa den att utföra sitt arbete på ett bättre sätt och att vårt betänkande kommer att bidra till de studier som han har initierat på området. I synnerhet uppmanar vi kommissionen att inte låta någon lagstiftning når kommissionärskollegiet utan ett dubbelt lås, ett dubbelt skydd. För det första genom en förbättrad bedömning av effekten, godkänd av generalsekreteraren, bifogad förslaget och, för det andra och av stor vikt, genom en personlig underskrift av en kommissionsledamot, som bekräftar att bedömningen av effekten har genomförts korrekt. För första gången skulle alltså kommissionsledamöter bli tvungna att själva bekräfta att en korrekt bedömning av effekterna har ägt rum.
Denna åtgärd tror jag skulle hjälpa till att sätta Europeiska gemenskapen i världsklass vad gäller " best practice" vid lagstiftning. Runtomkring i världen, i USA, i Förenade kungariket, i hela OECD ser vi att man satsar allt mer på kvalitet i styrning, kvalitet i lagstiftning. Europa borde ligga längst fram i den processen. Vi borde ta ledningen och jag tror att det här betänkandet, om kommissionen antar det, kommer att hjälpa oss att få den positionen.
Även i denna kammare bör väl förberedda bedömningar av effekten hjälpa våra föredraganden att lyfta fram de viktigaste delarna av nya åtgärder och prioritetsordna dem inför debatterna bland sina kollegor. Det är mycket viktigt, när man bygger på ett fiche d'impact -system, att man vare sig bygger på med byråkrati eller gör våra system klumpiga och otympliga. Betänkandet pekar på att våra kollegor i kommissionen behöver adekvata finansieringsnivåer för att göra denna extra kvalitetsinvestering och att användandet av systemet inte får lägga till onödiga förfaranden.
Det är viktigt att hålla dessa senare under uppsikt och betänkande ger även möjlighet för dem som påverkas av lagstiftningen att se över den flera år i efterhand, så att man inte skall kunna förutsätta att lagstiftning är någonting en gång för alla givet. Om den innebär oplanerade och betydande förändringar i kostnader och nytta, bör vi inom Europeiska unionen kunna gå tillbaka till den och ändra den på ett strukturerat sätt.
Jag ser fram emot att få höra mina kollegors bidrag och kommissionsledamot Papoutsis' svar till parlamentet. Vi har utarbetat betänkandet just för att hjälpa kommissionen att arbeta på det här området. Jag skulle vilja tacka alla de kollegor som har hjälpt till med betänkandet, särskilt i miljöutskottet och socialfrågeutskottet som har lämnat särskilda bidrag, men särskilt nämna det arbete som Lyndon Harrison har lagt ned och som har hjälpt mig enormt med betänkandet och i vars fotspår jag går på detta arbetsområde. Jag överlämnar härmed betänkandet till parlamentet.
Herr ordförande, stort tack till herr Mather för hans arbete med detta betänkande. Vi har väntat länge på det och, om ni förlåter mig den lilla vitsen, vi hoppas att den får en alldeles egen lagstiftningseffekt.
Som ni så riktigt sade, har många små företag blivit förbryllade och förvirrade av effekterna av lagstiftning. Den har inte betytt något för dem eller bara haft en ringa påverkan på dem, och så, plötsligt, står där en tjänsteman och talar om för dem vad som skall komma att hända. Naturligtvis är det orättvist om det sker på det sättet, och inom utskottet för socialfrågor och sysselsättning har vi ägnat särskild uppmärksamhet åt det, särskilt effekterna på hälsa och säkerhet. Enligt artikel 118a, till exempel, skyddas små och medelstora företag och jag är särskilt nöjd med att det föreliggande betänkandet tar upp skyddet mot onödiga skattemässiga och administrativa bördor till följd av ny lagstiftning.
Jag skulle kunna uppehålla mig vid det faktum att även inom utskottet för socialfrågor och sysselsättning har vi har vi strävat efter att inkludera små och medelstora företag i Safe-betänkandet, där vi har försökt se till att all lagstiftning som har införts har varit lätt att förklara. Jag var föredragande för just det betänkandet. Olyckligtvis blockeras det fortfarande av ministerrådet, men vi hoppas att de små företagen kommer att kunna dra nytta av det någon gång i framtiden, när det släpps fritt.
Om arbetstillfällen skall skapas, vilket förhoppningsvis kommer att ske i många småföretag, kommer det att vara för att vi gynnar innovationskraft och entreprenörsaktiviteter. Det är viktigt att sådana aktiviteter utvecklas med socialpolitiken för ögonen och för det behöver vi ett verkligt partnerskap. Vi behöver ett partnerskap mellan arbetsgivare, arbetstagare och lagstiftare. Arbete, livskraftiga företag och sunt politiskt förnuft är recepten för tillväxt. Bedömningen av effekt på företag sker över hela världen och vägen mot framtiden är att tillåta den sortens flexibilitet som skapar konkurrenskraft för företag och rättvisa på arbetsplatsen.
Herr ordförande, miljöutskottet är för en förstärkning av systemet för bedömning av effekter för företag. Yttrandet från miljöutskottet koncentrerar sig på fyra punkter.
Vi anser för det första att en otvetydig och enkel gemensam lagstiftning är lättare att genomföra för företagen och kan kontrolleras problemfritt. För det andra: en omsorgsfull bedömning av effekt på företag har en trefaldig roll, nämligen rättfärdigande av föreslagna åtgärder, medvetandegörande och information och politikens förutsägbarhet. För det tredje: miljöutskottet välkomnar också avsikterna från kommissionen att fästa särskild uppmärksamhet på den ekonomiska bedömningen när det gäller miljön. För det fjärde: bedömning av effekter på företag måste vid diskussioner i Europaparlamentet i fortsättningen betraktas som en integrerad del av lagstiftningsförslaget.
Den liberala gruppen gratulerar herr Mather till hans betänkande där han föreslår en skärpning av befintligt system för bedömning av effekter på företag. Målet för detta är att utvärdera följderna och kostnaderna av den europeiska lagstiftningen för näringslivet. Om bedömningen av effekten på företag också kommer att ägna sig åt effekter på miljön, på socialt område och på samhället i sin helhet då slås den ursprungliga avsikten med betänkandet fullständigt ner i marken. Miljö, säkerhet, hälsa och konsumentskydd utgör frågan och målet för de tidigare fastställda åtgärderna som måste testas.
Om det ändras kan de liberala gruppen inte stödja betänkandet. Vi betraktar bedömningen av effekter på företag som en nödvändig kvalitetskontroll av lagstiftningen genom näringslivet. Från upprättandet år 1958 till januari 1994 utfärdades inte mindre än totalt 38 000 europeiska förordningar, riktlinjer och beslut. Det är tydligt att vi så sakta har nått en mättnad. Detta hus talar alltid mycket om en europeisk sysselsättningspolitik. Det är dock inte genom att ta upp ett kapitel "Sysselsättning " i fördraget som arbetsplatser skapas, utan genom ett bättre företagsklimat och det omfattar bland annat en bättre regelgivning.
Kort sagt, vi stödjer det ursprungliga betänkandet helt och hållet men kan inte gå i land med de slutna kompromisserna som urvattnar betänkandet.
Herr ordförande, jag tackar föredraganden för detta utmanande och spännande betänkande. Det är ett betänkande som kan välkomnas och stödjas av min grupp. Det är viktigt att vi hela tiden är medvetna om effekterna av vårt arbete, särskilt om det påverkar möjligheterna för små och medelstora företag att växa, att bli mer konkurrenskraftiga och lönsamma och, viktigast av allt, kunna anställa fler människor. Jag anser att herr Mathers betänkande passar rätt väl in i parlamentets kontinuerliga strategi från arbetet i den misslyckade Molitor-gruppen till SLIM-initiativet för enklare lagstiftning på den inre marknaden, omfattande initiativ som " benchmarking" av industrin och den sektorsvisa inställningen till industrins konkurrenskraft. Detta betänkande passar in i det som vi har försökt att åstadkomma på alla dessa områden och uppfyller någonting som ordförande Santer själv har sagt, nämligen att göra mindre men att göra det bättre. Vi kan verkligen hålla med om det.
För alla dessa initiativ heter nyckeln partnerskap, och jag är mycket nöjd med att föredraganden har accepterat ett antal viktiga ändringsförslag från utskottet för socialfrågor. Dessa ändringsförslag visar tydligt att detta betänkande handlar om mer än bara företag och därför har en enorm potential för hur vi faktiskt skall forma och lägga fram lagstiftning som ett parlament. Jag hoppas att kommissionen kommer att acceptera och använda sig av denna potential och jag ser fram emot att få höra vad kommissionsledamoten har att säga om herr Mathers betänkande.
Småföretag i städer som Dudley, Halesowen, Stourbridge, Smethwick och Wolverhampton, i mitt valdistrikt, är hela tiden medvetna om de lagstiftningskrav som ställs på dem. De har ingenting emot byråkrati, så länge som den är rättvis, förnuftig och nödvändig. Tjänstemän och politiker måste hela tiden vara medvetna om att vi påverkar våra företags förmåga att vara lönsamma och att växa. Detta betänkande kan välkomnas på så sätt att det skapar bättre förutsättningar för företag på ställen som industrialiserade West Midlands att bli konkurrenskraftiga, lönsamma och anställa fler människor.
Herr ordförande, först vill jag tacka Mather så mycket för hans ytterst viktiga betänkande. Om vi betänker att 99, 8 % av Europas företag sysselsätter mindre än 250 medarbetare, måste man konstatera att den lavin som från europeiskt håll störtar mot dessa företag är enorm och att majoriteten av dessa företag egentligen varken har tid eller lust att sätta sig in i dessa föreskrifter. Hos några av de större företagen kommer det att fungera, men hos flertalet småföretag faktiskt inte.
Många miljarder ecu slösas bort och många manår används improduktivt. Konsumenten får stå för kostnaderna och i slutändan är det ett väsentligt konkurrenshinder. En dålig sits i konkurrensen innebär dock förlorade arbetsplatser. Just de små företagen befattar sig emellertid inte allt för mycket med dessa föreskrifter. Därför har de också visat att de kan skapa nya arbetsplatser. Därför för det första: Beräkningen av följdkostnaderna måste absolut få en officiellt laglig status. Den borde också ske genom externa rådgivare.
För det andra: Europaparlamentet borde fundera på vilka föreskrifter som verkligen är viktiga eller nödvändiga, och utvärdera vilka föreskrifter som över huvud taget skall träda i kraft. Vi borde egentligen se till att vi med våra 314 röster mycket oftare förhindrar regleringar, som inte är opportuna.
För det tredje: Kontrollen av effekterna på företagen efter föreskrifterna har trätt i kraft, dvs en utvärdering bör i framtiden genomföras med ännu mer kraft såväl av utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik som av utskottet för socialfrågor och sysselsättning. Dessutom borde utskottet även ha möjlighet att ta initiativ inom detta område för att även kunna sätta regleringar ur kraft.
För det fjärde: Uppskattningen av kostnaderna för den allmänna förvaltningen bör ske genom utskottet för regionalpolitik, och vi bör ta chansen att skildra EU som förebildlig serviceinrättning. Service is our success.
Herr ordförande, jag skulle också vilja lyckönska föredraganden till ett utmärkt betänkande. Det är kort, men dess ringa längd snarast understryker dess betydelse. Det är ett oerhört betydelsefullt betänkande för parlamentets arbete, eftersom det handlar om kvalitetskontroll av lagstiftningen. I en tid där vi skall göra mindre men bättre, behöver vi instrument som hjälper oss att få jobbet gjort. Det här betänkandet kommer att stärka oss i vår roll som lagstiftare.
Det är viktigt att herr Mather, i sitt betänkande från ekonomiutskottet, koncentrerade sig särskilt på företaget. Jag accepterar visserligen att man kan bredda inriktningen, men jag anser samtidigt att det sätt som han fick ned det i sitt första utkast är hur det skall förbli, för det största problemet inom unionen är arbetslösheten. Under hela detta decennium har arbetslösheten legat över 10 % av den arbetsföra befolkningen. Det är ett skrämmande rekord i jämförelse med USA och Japan. Vi har inte tillåtit företagsamheten i Europa att slå sig fri och åstadkomma saker och ting. En del av problemet ligger i bördan av alltför mycket lagstiftning och byråkrati. Nyckeln till att släppa företagsamheten fri ligger i förfarandet med det dubbla låset, som har föreslagits i samband med en större fiche d'impact -bedömning, som skulle börja med vår granskning av lagstiftningen och fortsätta med ett personligt ansvar för kommissionen. Den liberala gruppen kommer att stödja kärnan av detta förslag, för det är en fråga med riktig substans.
Herr ordförande, faktum kvarstår att dagens fiche d'impact-system är ytterst otillfredsställande. Betänkandet över en utvidgning av detta system framställer dock ett glädjande och genomtänkt försök att införa en metodologi av vilka effekter Europeiska unionens rättsföreskrifter för med sig. Möjligheten för de berörda intressegrupperna att i rådgivande funktion ingripa redan i förberedelsestadiet är viktigt och till och med nödvändigt. Det är visserligen korrekt att bedömningarna i detta betänkande är inriktade på vilka effekter dessa har på företagen eller på ekonomin, men ett indirekt inflytande ger sig dock av sig självt genom den planerade utvidgningen inom områdena social- och miljöfrågor.
I förgrunden måste stå att de många små- och medelstora företag, som också ansvarar för huvuddelen av de europeiska arbetstagarna och medverkar till att utforma miljön, får en gedigen grund att stå på genom vetskapen om vilken kostnad och nytta de europeiska rättsföreskrifterna har. För det nuvarande systemet behövs det ingen kostnads-nytto-analys vid bedömningen av effekterna på företag. Just denna analys är emellertid särskilt viktig.
En noggrann följdberäkning utgör ett mycket glädjande och värdefullt medel för att åstadkomma bättre rättsföreskrifter. För att kunna omsätta detta system med framgång kommer det att vara nödvändigt att utrusta det ansvariga direktionen med motsvarande medel, så att man kan garantera att uppskattningsformulären för eventuella följder kan användas i omfattande grad. Trots allt skall man också uppnå att de föreslagna rättsföreskrifterna blir förståeliga och plausibla för de berörda, att de politiskt ansvariga sätter sig in situationen och informerar de berörda och framför allt att politiken blir mer beräknelig.
Herr ordförande, jag beklagar att jag inte kan stämma in i hyllningskören för herr Mather. Jag inleder mina argument med att hans nationella, inhemska parti tidigare sagt att det inte finns någonting som heter samhälle, bara individer och deras familjer. Det förefaller mig som om herr Mather vidareutvecklar detta genom att säga att det också bara finns företag. Vi är här för att lagstifta för Europeiska unionen, för vad jag anser att det är, nämligen samhället. Det tycks mig att definiera en fiche d'impact endast i företagstermer är oerhört farligt och fullständigt oansvarigt. Jag talar som talesman för Water Framework-direktivet. Ett av de argument som vi ständigt framför i miljöutskottet är att om vi lagstiftar och misslyckas med att ta hänsyn till skyddet av miljön, är det Europeiska unionens medborgare som på lång sikt får bära bördan av detta misslyckande. Jag accepterar att vi även skall ta hänsyn till kostnaden för företag, men vi behöver även beakta andra delar av lagstiftningen. Det är därför vi hade ändringsförslag 26 från herr Donnelly, som nu har blivit föremål för en kompromiss. Ändringsförslaget säger att vi även behöver ta hänsyn till hälsa, säkerhet, miljö och sysselsättning, inte bara effekterna på små företag. Herr Mather, det finns något sådant som samhället, och vi är här för att lagstifta för det.
Herr ordförande, jag skulle först av allt vilja tacka och gratulera föredraganden Mather för hans betänkande. Kommissionens system för bedömning av effekt på företag och behandlingen av effekterna av lagstiftningsförslagen för företagen utgör ett viktigt element i gemenskapens företagspolitik. Målet är förbättringen och förenklingen av företagens miljö.
Kommissionens system för bedömning av effekt på företag presenterades för första gången 1986 och i början avsågs enbart lagstiftningsförslagen. Fortsättningsvis ansåg kommissionen att på grund av effektivitetsorsaker måste det endast ha som mål de lagstiftningsförslag som kan ha betydande effekter på företagen och särskilt på små och medelstora företag.
Av 16 lagstiftningsförslag som kommissionen ansåg vara oumbärliga inom ramen för ett selektivt tillvägagångssätt, bedömde vi 1997 att endast tio kan få betydande effekter på företagen och följaktligen, kräver en bedömning. Jag är överens med den allmänna innebörden i betänkandet och jag är överens med Europaparlamentets resolution. Jag anser emellertid att kritiken av systemet för effekter på företag som kommissionen tillämpar är överdriven. Jag erkänner naturligtvis att kritik har formulerats angående kvaliteten på kommissionens bedömningar av effekterna på företag, inte bara från Europaparlamentets sida utan även från vissa medlemsstater. Jag erkänner också att alla bedömningar av effekterna inte är utmärkta, eller de bästa möjliga. Men jag tror att kvaliteten på bedömningarna har förbättrats de två senaste åren och jag vill försäkra er om att vi hela tiden lägger ner ansträngningar för att förbättra dessa funktioner ännu mera.
Vårt mål är att inkludera, när det behövs, analysen av kostnad - vinst, och särskilt för de komplicerade lagstiftningsförslag som täcker ett brett spektrum av företagsverksamheter. Det är nödvändigt att denna analys innefattar effekterna på miljön, att den innefattar effekterna på hälsan och säkerheten, på sysselsättningen och för konsumenternas intressen. Jag är överens med era påpekanden beträffande denna fråga.
Kommissionens förslag om en förordning från rådet angående skyddet för industriplanen är ett bra exempel på de tillfällen då bedömningen av effekterna på företagen betonar de ofta motstridiga intressena för olika företagsverksamheter. Och tillåt mig att referera till följande exempel: kommissionen anser att den i sitt senaste förslag har lyckats med en logisk jämvikt mellan behovet av ett skydd för bilindustrin och garantin för en konkurrenskraftig tillgång på marknaden av självständiga tillverkare av reservdelar. Viss information som ingår i denna konkreta bedömning av effekterna på företagen ledde Europaparlamentet till en presentation av ändringar av detta förslag. Kommissionen var generellt i stånd att acceptera dem. Men tyvärr är det svårare att få rådet att komma överens om att acceptera dem, antingen det gäller originalförslaget från kommissionen eller tillsammans med parlamentets ändringsförslag.
Herr ordförande, jag är samstämmer också till de påpekanden som hördes om att företagen och företagsorganisationerna måste få tillfälle att delta i förhandlingsförfarandet med de behöriga generaldirektoraten, som är ansvariga för utarbetandet av lagstiftningsförslagen. Dessa förhandlingar har faktiskt en stor betydelse för förståelsen av konsekvenserna även av lagstiftningsförslagen. Jag tror verkligen att kommissionen har ökat och även förbättrat förhandlingsförfarandena och detta bevisas av ökningen av antalet grön- och vitböcker som har publicerats de senaste åren i olika frågor. Vad är egentligen grönboken? I praktiken är det ett förfarande som utgörs av en öppen, konstruktiv dialog som riktar sig till alla intresserade aktörer och på en övergripande europeisk nivå. Det är i verkligheten alltså, ett förhandlingsförfarande för ett utarbetande av bättre förslag. Och dessa förhandlingar måste innehålla diskussioner med miljögrupper, med de grupper som intresserar sig särskilt för miljöskyddet och också med konsumentgrupper därför att deras synpunkter är likaledes nödvändiga att lyssna till och att ta hänsyn till.
Såsom jag redan betonade, måste man ta allvarlig hänsyn till alla effekter, inte bara på företagen i allmänhet, men också på hälsan, på säkerheten, på miljön, på konsumenterna och naturligtvis till de effekter som avser sysselsättningen själv, som idag utgör en första målsättning för Europeiska unionen och all europeisk politik.
Vi är särskilt glada över att Europaparlamentet anser att generaldirektoratet för företagspolitik måste fortsätta att samordna utvecklingen av systemet för bedömning av effekter på företag. Jag är håller också med om nödvändigheten av att förhandlingsförfarandena angående en konkretisering av bedömningen av effekter på företag skall utföras så tidigt som möjligt inom ramen för en behandling för lagstiftningsförslag.
Jag lade också märke till vissa av de andra förslagen i betänkandet, såsom idén angående en översyn av all existerande lagstiftning. Som ni känner till behandlar kommissionen inom ramen för SLIM-initiativet, effekterna av konkreta aspekter av lagstiftningen i syfte att förenkla och minska kostnaderna, liksom också för att minska de administrativa tyngden inom konkreta ekonomiska verksamheter. Jag skulle också vilja poängtera att organisationen av det inre arbetet och de inre förfarandena inom Europeiska kommissionen, som ni känner till, uteslutande faller under kommissionens kompetens. Men era idéer, era förslag, er konstruktiva kritik är alltid välkomna och vi tar stor hänsyn till dem. Jag vill emellertid försäkra er om att jag är fast besluten att även personligen bidra till förstärkningen av kommissionens system för bedömning av effekter på företag. Vi kommer att lägga ned alla ansträngningar för att förbättra förhandlingsförfarandena med alla intresserade parter, för att främja de förslag som idag läggs fram i parlamentets betänkande. Jag hoppas att jag inom kort kommer att vara i stånd att formulera förslag till en förbättring av de inre arbetsförfarandena i Europeiska kommissionen så att vi bättre kan nå detta mål.
Parlamentets betänkande presenterades alltså idag i rätt stund och jag önskar bibehålla en nära kontakt med parlamentet angående dessa viktiga frågor inom ramen för kommissionens dubbla åtagande beträffande garantin för öppna och ärliga förfaranden och även för stödet till små och medelstora företag i syfte att nå en ekonomisk utveckling och skapandet av sysselsättning.
Herr ordförande, ännu en gång skulle jag vilja tacka och gratulera föredraganden Mather till hans fantastiska betänkande.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum idag kl. 11.00.
Stöd till skeppsvarv
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om förslaget till rådets förordning (KOM(97)0132 - C4-0153/97-97/0113(ACC)) om stöd till vissa skeppsvarv som genomgår omstrukturering och om ändring av rådets förordning (EG) nr 3094/95.
Herr ordförande, mycket ärade kollegor! Låt mig först och främst betona att jag själv är mycket missnöjd med utkastet till förordningen som aktuell och brådskande debatt. Som planerad föredragande skulle jag också kunna garantera att tillsammans med mina kollegor teckna detta betänkande inom loppet av nästa månad. Ändå röstade jag i går i de berördas intresse för den aktuella och brådskande debatten. Låt mig nu därför också tacka de kollegor som jag har haft ett gott, sakligt samarbete med under den senaste tiden. Speciellt vill jag tacka min kollega Donnelly.
Jag tycker att kommissionen har skildrat historien och tillhörande fakta mycket detaljerat och korrekt i denna proposition. I den totala lagstiftande delen har vi att göra med olika säregna situationer i tre av våra medlemsländer, som vi måste utvärdera på olika sätt. Problematiken med stöd till skeppsvarv måste därför ses ur internationell synvinkel, och jag tänker då speciellt på problematiken med OECD-riktlinjen.
Som östtysk parlamentsledamot vill jag framför allt hänvisa till att skulden för östvarvens elände inte ligger i dem själva, utan föranleds av vanskötsel i moderbolaget Bremer Vulkan och bristande kontroll hos de övervakande myndigheterna i Förbundsrepubliken Tyskland, framför allt Treuhand, eller dess efterträdare, statens institut för föreningsbetingade specialuppgifter. De medel som behövs för omstrukturering har därför bara till en bråkdel kommit mottagarna till godo.
Låt mig helt kort gå in på tre av de ändringsförslag, som ursprungligen inlämnats av mig. Betr. ändringsförslag 11: Detta vill jag ta tillbaka i intresse av kompromissförmågan för den totala förordningen. Ändringsförslag 12 skall fortsättningsvis tydliggöra att dessa statsbidrag är de sista, som kan beviljas de berörda varven. Ändringsförslag 13 kräver en starkare kontroll, en övervakning genom gemenskapen: Den binder upp vårt parlament i denna process och garanterar att parlamentet kontinuerligt deltar i denna process. Jag hoppas att det inte leder till en ny aktuell och brådskande debatt inom detta område!
Herr ordförande, mina mycket ärade damer och herrar! Kommissionens proposition syftar till en mildring av den djupgående och nödvändiga strukturella anpassningen. Kontinuiteten och avslutningen av denna nödvändiga anpassning måste garanteras. Det handlar om strukturproblem i Grekland och Spanien, men framför allt i Tyskland, i förbundslandet Mecklenburg-Vorpommern.
Jag hänvisade i går mycket knappt till den tidvis dramatiska förhistorien vid mitt förordande av snabbt agerande, lika lite till de djupgående strukturella ändringar och anpassningsprocesser, som ägt rum inom loppet av några få år. Viktigt att komma ihåg vid den aktuella situationen är dock att man inte får lasta de berörda och anställda på varven för de nuvarande svårigheterna. Dessa har undanhållits de godkända bidragen. Detta skandalösa beteende undersöks just nu omfattande i flera undersökningsutskott och genom åklagarmyndigheterna i Bremen, Bonn och Schwerin.
Missbruket är känt sedan månader tillbaka och värderas också mycket noggrant och ansvarsfullt av kommissionen. Kommissionens proposition innehåller alla viktiga fakta, och ännu en intensiv kontroll genom Europaparlamentet, som det väcktes intresse för i går - t ex genom att inrätta ett undersökningsutskott, som Donnelly föreslog i går - torde knappast bidra till ett ytterligare klarläggande. Det skulle bara leda till att de nödvändiga strukturanpassningarna försenas. Varje dröjsmål underblåser dock den befintliga osäkerheten. Varje dröjsmål försvårar den planerade privatiseringen. Varje dröjsmål skadar affärerna och hotar arbetsplatser. De berörda borde tvärtom få chansen att avsluta de påbörjade strukturanpassningarna så snart som möjligt.
Det kan väl inte vara möjligt att de som blivit bestulna dessutom skall straffas? Vad är det för slags logik? De drabbade skall fortsätta att förfördelas. Föreställ Er en liknande situation i Ert privatliv, så kommer Ni mycket snart att inse det absurda med en sådan proposition, en absurditet som skulle resultera i att kommissionens proposition tillbakavisas! Om man nekar att ge snabb hjälp, är det enligt mitt sätt att se det att ytterligare bestraffa de berörda, vilket utanför parlamentet bara kan väcka oförståelse och diskreditera vårt parlament. Jag ber Er därför av hela mitt hjärta att bifalla kommissionens mycket ansvarsfulla proposition.
Herr ordförande, den liberala gruppen är mycket olycklig över det faktum att vi på falska grunder tvingats till ett brådskande förfarande. Efter att ha lyssnat på herr Gomolkas inlägg, är jag ännu mer störd av att vi inte kommer att behandla det här ärendet i tillräcklig utsträckning. Man kan ställa sig allvarliga frågor kring tillämpning av statsstöd i sådana här sammanhang, men min grupp tänker behålla ett öppet sinnelag för en rättvis genomgång av fakta.
Får jag lov att påminna kammaren om att gårdagens årliga riktlinjer från kommissionen anmodar medlemsstaterna att undvika att använda statsstöd för att skjuta upp nödvändig omstrukturering. Föregående talare har rätt, jobben kan äventyras, inbegripet jobb på andra varv, om vi inte noga överväger följdeffekterna. Just därför hyllar vi principen att vad vi gör i dag är ett veritabelt uppgivande av den parlamentariska rätten till granskning. Vi ger upp vår plikt som lagstiftare att ta ett steg tillbaka och tänka efter. Den liberala gruppen anser i princip att det är fel och i praktiken tänker vi inte fungera som ja-sägande nickedockor.
Herr ordförande, jag skulle vilja fortsätta på inlägget från herr Cox. Ekonomiutskottet hade utarbetat en tidtabell, där det skulle ha tagit två till tre veckor att granska ärendet ordentligt. Jag måste säga att beslutet som fattades i går, särskilt av kristdemokraterna, att slentrianmässigt godkänna beslutet, ger parlamentet dåligt rykte.
Jag vill ställa ett antal frågor till kommissionsledamot Papoutsis, som jag antar svarar för kommissionens räkning, och jag hoppas att han besvarar dem mycket klart.
För det första: kan han garantera att inte ett öre av detta stöd kommer att ges som sysselsättningsstöd i något av de tre länderna som det är frågan om? Detta skulle naturligtvis innebära en konkurrensnackdel för andra länder inom Europeiska unionen. Kan kommissionsledamoten tala om för oss om han anser att detta stöd kommer att bidra till eller förhindra ett OECD-avtal med Förenta staterna och våra andra partners? Många av oss anser att det ger avtalet dåligt rykte och att det nu är av noll och intet värde.
Kan han tala om för oss om det har förekommit någon dialog med andra varv i resten av Europeiska unionen om överenskommelsen? Har han frågat finska, danska, brittiska eller franska varv för att se vad följderna av överenskommelsen blir? Om inte, varför har inte kommissionen frågat dem? Hur påverkas det sjunde varvsstödsdirektivet? Tänker kommissionen föreslå en förlängning av direktivet, så att det sammanfaller med den föreliggande förordningen och är den beredd att se över taket för det sjunde varvsstödsdirektivet? Håller kommissionsledamoten med mig om att det med tanke på känsligheten hos denna del av den ekonomiska sektorn är vanärande för kommissionen och rådet att försöka tvinga igenom lagstiftning, som borde varit föremål för noggrann granskning och insyn? Jag anser att parlamentet drar vanära över sig genom att arbeta på det här sättet och jag beklagar det djupt.
Herr ordförande, Europaparlamentet fattade i går ett enligt min mening mycket felaktigt beslut. En majoritet av kammarens ledamöter röstade ja till en brådskande behandling av kommissionens förslag till en rad skeppsvarv i Tyskland, Spanien och Grekland. Det är enligt mitt sätt att se ganska ofattbart, att vårt parlament av egen fri vilja avskär sig möjligheterna till en grundlig behandling av ett förslag, som har långtgående konsekvenser för varvsindustrin i Europa. Vi får ingen möjlighet att diskutera förslaget och än mindre att framlägga ändringsförslag till det. Jag menar, att förslaget kommer att få oöverskådliga skadeverkningar, om det antas.
För det första saknar förslaget varje form av logik. Kommissionen har drivit och vunnit en rad processer mot medlemsstater, som har betalt ut otillåtet statsunderstöd till skeppsvarv. Det är därför ganska ologiskt, att denna samma kommission nu vill göra stöder tillåtet till ett värde av över en miljard ecu. För det andra har kommissionen inte tagit ställning till den skada, förslaget kommer att åsamka sunda varv i de medlemsstater, som inte får lov att utbetala stöd. Danmark är ett av de länder, där sunda och konkurrenskraftiga varv kommer att bli hårt drabbade. För det tredje ger inte kommissionens förslag tillräckliga garantier för, att kapaciteten hos de skeppsvarv, som får stöd, effektivt blir nedskuren, och kontrollen av utbetalningen av stödet är dessutom för dålig. För det fjärde kommer förslaget att få oöverskådliga konsekvenser för EU: s samarbete med OECD. Europeiska unionen har förbundit sig att avstå från nya regleringar i sin varvspolitik, till dess att ett internationellt avtal inom OECD är färdigt. Detta avtal bryter man nu, och USA har redan sänt protester till EU.
Det framlagda förslaget kommer att skada EU: s trovärdighet hos våra folk, eftersom de kommer att uppfatta det som orättvist, och det kommer att skada EU: s internationella rykte. Jag uppmanar alltså till att vi röstar nej till förslaget.
Herr ordförande, detta förslag har behandlats enligt felaktiga principer. En omröstning i går kunde lika väl ha gynnat den andra ståndpunkten. 126 mot 133 betyder, att det väger mycket jämnt. Det illustrerar också, att vi är på väg att låta vår roll som lagstiftare gå över styr. Parlamentet har sålt sig själv för usel mammon, och konsekvensen är nu att "dörren står öppen ". Skall nu Fincantieri-varven i Italien, varvet i Le Havre i Frankrike, varvet i Svendborg i Danmark nu komma in med en begäran till kommissionen om stöd för att överleva? Skall de nu försöka bryta ned det goda samarbete, som vi är på väg att få till stånd i Europa? Skall de nu ödelägga OECDavtalen? Jag kan bara säga, att det Gomolka säger bara är struntprat. Det är ren och skär egoism. Vi i Danmark ser 100 km ut över Östersjön, där varven blomstrar, och våra egna slår igen. Detta är inte europeiskt samarbete. Detta innebär, att några utnyttjar de andra.
Jag kan inte rösta ja till förslaget, utan hoppas, att vårt ändringsförslag antas.
Herr ordförande, jag skulle först av allt vilja tacka parlamentet, i synnerhet utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik och speciellt föredraganden Glante, för snabbheten i behandlingen av kommissionens förslag angående ändringen av gemenskapsreglerna gällande stödet till sjöfartsindustrin i syfte att tillåta utfärdandet av stöd till vissa varv under omstrukturering i Tyskland, Spanien och Grekland.
En snabb expediering var nödvändig eftersom det absolut krävs ett beslutsfattande i tid så att varvens framtid inte sätts på spel. Inom denna ram kommer industriministerrådet att diskutera kommissionens förslag under det sammanträde som kommer att äga rum idag. Kommissionen hoppas ivrigt att rådet åtminstone skall komma fram till en politisk överenskommelse under detta sammanträde.
Kommissionens förslag gäller stödåtgärder som är oumbärliga för ett fullbordande av omstruktureringsprogrammen som startade för en tid sedan och som konkret är nödvändiga på grund av rättsliga och tekniska orsaker t.ex. förseningar i utbetalningen av stöd som tidigare har godkänts, såsom det inträffade i fallet med Grekland och med Spanien, eller fall som kan tillskrivas exceptionella omständigheter, såsom i fallet med Tyskland där vi hade ett överskott av stöd som tidigare hade godkänts för Bremmer Vulkan, som under mellantiden gick i konkurs. Dessa stödåtgärder i sig själva påverkade inte allvarligt konkurrensställningen för rederierna. I varje fall kommer det att resultera i en viktig minskning av den potentiella produktionen, vilken kommer att minimera de olika snedvridningarna av konkurrensen.
Enligt Europeiska kommissionens åsikt är åtgärderna helt förenliga med standstill-bestämmelserna i avtalet med OECD, som ännu inte har börjat tillämpas på grund av förseningarna i ratificeringen, inte från Europeiska kommissionens sida men från USA: s sida. Ett grundläggande element som bidrar till Europeiska kommissionens positiva attityd i detta fall är de intresserade regeringarnas åtagande att inte bevilja andra stödåtgärder till varven, varken för att rädda dem eller för att omstrukturera dem eller för att bevilja garantier för skadestånd i framtiden. Det återstår för rådet att betona denna sin princip en gång för alla.
Kommissionen föreslår också att det skall finnas en nära uppföljning för att garantera anpassningen till villkoren under vilka stödet kommer att godkännas, och konkret beträffande utbetalningar och användningen av stödet, utförandet av omstruktureringsplanerna och de ålagda begränsningarna av den potentiella produktionen.
Europeiska kommissionen är tacksam för den positiva och konstruktiva reaktionen från Europaparlamentet som, i allmänna drag, stödjer kommissionens förslag.
Beträffande de tre frågorna som Donnelly ställde, skulle jag vilja säga att denna sak faktiskt inte avser stödet till sysselsättningen. Kategorierna för hjälp specificeras i förslaget och naturligtvis kommer det att finnas en kontroll, men den kommer att ske under tillämpningen. Det kommer inte heller att få någon konsekvens beträffande avtalet med OECD och vi hoppas att USA kommer att samtycka just på grund av den stora och globala betydelsen som detta avtal har. Slutligen så har många av medlemsstaterna faktiskt förhandlat med Europeiska kommissionen och den ansvarige kommissionsledamoten.
Herr ordförande, parlamentet har föreslagit 12 ändringar:
Ändringsförslagen 1 till 10 avser frågor om allmän politik, såsom Europeiska kommissionens ståndpunkt angående avtalet med OECD och det framtida politiska stödet till rederierna inom unionen. Dessa frågor står utanför kompetensen för denna förordning, vilken, på grund av sin natur, är mycket konkret, begränsad till undantag från gällande regler om stöd i tre och endast tre nationella fall. Det skulle alltså inte vara ändamålsenligt i denna förordning att referera till dessa frågor. Det skulle också vara för tidigt att idag fatta beslut om en bredare politik. Alla möjligheter står öppna. Kommissionen kommer att presentera förslag senare i år så att det skall finnas beslut innan direktivets giltighet går ut i slutet av 1997, och dessa förslag kommer att bli föremål för en bred diskussion. På grund av detta befinner sig inte kommissionen i en ställning där den kan acceptera ändringsförslagen 1 till 10.
De övriga två ändringsförslagen avser undantaget som ni föreslår. Ändringsförslag nummer 12 avser en ändring av artikel 1, paragraf 4 i kommissionens förslag angående Spanien och anför formellt att den inte tillåter beviljandet av flera skattesänkningar och kapitalplaceringar. Ändringen är inte oumbärlig enligt vår uppfattning, eftersom detta framgår av kommissionens förslag, vilka klart fastställer åtgärderna av denna typ som, och så länge som de inte är godkända av föreliggande avvikelse inte är kompatibla med direktivet och följaktligen inte tillåtna. Detta medför alltså att, som ett resultat av kommissionens förslag, varven inte kan få stöd av denna typ i framtiden.
Beträffande det sista ändringsförslaget nummer 13, så introducerar det en ändring, det introducerar en ny artikel, artikel 2, paragraf 1.A, som på ett detaljerat sätt utvecklar uppföljningssättet. Europeiska kommissionen erkänner oron som ligger till grund för denna ändring. Jag försäkrar er emellertid att kommissionen, med hjälp av tekniska experter, kommer att på nära håll följa upp alla de aspekter som ändringen täcker. Ändå är det inte möjligt att acceptera ändringen i den form som den föreslås, såsom en ny artikel, eftersom detta medför en presentation av ett reviderat förslag till rådet, något som kommer att på ett oberättigat sätt försena en brådskande fråga, såsom jag nämnde tidigare.
Herr ordförande, jag hörde kommissionären tacka parlamentet för den positiva hållning, så jag vill bara göra kommissionären uppmärksam på, att den positiva hållningen var, att 133 av 626 ledamöter röstade ja, och att det bara var en av gruppordförandena, som talade för saken i dag. Talet hade kanske skrivits i går, det vet jag inte, men mig tycks det som om man fortsatt betraktar oss som en gummistämpel.
Herr ordförande, jag frågade kommissionsledamoten om han hade konsulterat varven i de andra medlemsstaterna, som kommer att påverkas av detta. Jag förstår att det inte har förekommit några konsultationer över huvud taget om de sysselsättningseffekter som detta stöd kommer att få. Jag skulle vilja be kommissionsledamoten svara på om hans tjänster har talat med andra varv eller inte och vilka effekter han tror att stödet kommer att få för jobb i andra medlemsstater.
Herr ordförande, jag fick möjligheten att precisera ännu en gång det som jag sade tidigare till Donnelly. Såsom jag sade har Europeiska kommissionen och konkret den ansvarige kommissionsledamoten Van Miert, officiellt kommit till förhandlingar med alla medlemsstaterna, beträffande förberedandet av detta förslag och naturligtvis, inofficiellt med vissa industrier inom området för fartygsreparationer. Detta är verkligheten. Som ni känner till så tar Europeiska kommissionen, alla utskott, och särskilt kommissionsledamoten Van Miert, alla tillfällen i akt, före presentationen av varje förslag, att med stort allvar studera alla troliga konsekvenser, och vi försöker att hitta det bästa möjliga tillvägagångssättet som skulle kunna accepteras av rådet. Och det kan jag försäkra er om att så sker även nu.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum idag kl. 11.00.
Välkomsthälsning
Det är med stor glädje jag å parlamentets vägnar välkomnar en delegation från den tjeckiska deputerandekammaren, ledd av sin ordförande, Daniel Kroupa, som även är en av ordförandena för det blandade parlamentariska utskottet EU-Tjeckien.
Herr Kroupa och hans kollegor är här för att förbereda nästa sammanträde i det blandade parlamentariska utskottet, vilket skall hållas i juni. Det är en ära och ett privilegium att ha er här vid vårt plenumsammanträde. Vi är medvetna om vikten av ert besök med tanke på behovet av att tillse att alla nödvändiga förberedelser för den kommande utvidgningen av Europeiska unionen har vidtagits. Vi ser fram emot att arbeta tillsammans med er för att tillse att den demokratiska kontrollen utövas i alla steg av anslutningsförhandlingarna, som vi hoppas kan starta nästa år.
Vi hoppas att ert besök blir trevligt och framgångsrikt.
(Livliga applåder)
Omröstning
Herr ordförande, jag har informerats av Apolinário, en av medlemmarna i socialistgruppen på listan för det tillfälliga utskottet, att han inte kan sitta med i utskottet. Socialistgruppen kommer att informera ordföranden om sin kandidat när presidiet beslutat om det.
(Parlamentet godkände förslagen.)
Herr ordförande, vi röstar om förlikningsbetänkandet om vad man framgångsrikt kom överens om för att skapa en inre marknad för tryckkärl. Det har bragts till min kännedom att rådet har antagit ett uttalande i sitt eget protokoll rörande detta direktiv. Parlamentet har alltid varit emot förfarandet med försök till lagstiftning i hemlighet. Jag skulle vilja påminna parlamentet om den ståndpunkt som vi intog gentemot resolution 12 i oktober 1995 och också påminna rådet att uttalanden gjorda i deras protokoll inte har någon rättskraft.
Jag stödjer det och vill poängtera att även domstolen hyser den uppfattningen.
(Parlamentet godkände den gemensamma texten.)
Herr ordförande, i det framlagda dokumentet har följande problem dykt upp: Vi har träffat en överenskommelse tillsammans med rådet över budgetförfarandet. Denna överenskommelse bekräftades först klockan 18.30 i går kväll av rådsordföranden. Därmed var det inte längre möjligt att få texten ur motiveringsdelen överförd till texten i förslagsdelen. Denna föreligger dock för alla kollegor på alla språk i motiveringsdelen. I debatten i går kväll hänvisade kommissionsledamot Liikanen till att kommissionen och rådet därmed har bifallit denna text. Jag vill be Er att korrekt notera i protokollet att det inte längre rör sig om en motivering, utan om en förslagsdel.
Jag läser upp den gemensamma deklarationen.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande, ta inte illa upp att jag avbryter detta sammanträde med ordningsfrågor. Jag vet inte om det är avsikten, men jag tycker att det är mycket konstigt att jag inte alls kan höra er om jag inte sätter på mina hörlurar. Jag tycker att er röst är så intressant så att jag gärna vill höra er engelska direkt. Det är alltså konstigt att detta parlament sammanträder utan att vi kan höra er. Enligt min åsikt borde ljudet sättas på lite högre, så att vi åtminstone också kan höra er utan högtalare. Det är totalt omöjligt att höra er. Kanske kan ingen höra mig. Om det inte är meningen i parlamentet måste vi absolut fortsätta så. Men ni kanske kan göra något åt det.
Ni har helt rätt. Vi har haft stora problem med akustiken i den här kammaren och vi fortsätter att försöka förbättra den. Av vad ni säger, förstår jag att det inte har hjälpt. Själv hör jag bra.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen efter dessa ändringar.)
De portugisiska ledamöterna från Folkpartiet i Gruppen Union för Europa intygar att deras röst för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om anpassning av budgetplanen till de faktiska genomförandeförhållandena av ledamot Stanislaw Tillich har lagts i övertygelsen om att värdet av 1 062 miljoner ecu, som härrörde från oanvända anslag från 1995 och 1996 för budgetutgifter, kommer att införas i 1999 års budget och gälla särskilt för länderna i Sammanhållningsfonden, bland annat Portugal, i enlighet med den kompromiss som formellt har antagits av rådet och kommissionen.
I enlighet med och till följd av detta kommer UPE och särskilt dess portugisiska delegation, i vetskap om att förhandlingsförfarandet för nästkommande budget inom kort kommer att påbörjas, inte att undvika att presentera de motsvarande ändamålen, för att säkerställa den nu intagna positionen, dock kommer rådets eller kommissionens löfte att vara tillräckligt för oss.
Efter genomgång av budgeten 1996 och i enlighet med det interinstitutionella avtalet av den 29 oktober 1993, bad kommissionen rådet och Europaparlamentet att godkänna överföring till år 1999 av de anslag som ej använts 1996 och som inte överförts till 1997 års strukturfonder och sammanhållningsfond, dvs. 545 respektive 17 miljoner ecu. En överföring på 562 miljoner ecu var inget problem för någondera av parterna. Det fanns däremot olika synpunkter på hur man skulle överföra den miljard ecu som efter 1996 års anpassningsbeslut redan hade ombudgeterats till räkenskapsåret 1998.
Efter att ha föreslagit att hela miljarden skulle överföras till räkenskapsåret 1998 (vilket hade medfört att strukturåtgärderna ökat med 8 %!) blev kommissionen till slut medveten om att strukturåtgärderna redan är tillräckligt privilegierade under 1998. Den föreslog då en fördelning av strukturfondernas och sammanhållningsfondens ökning över två räkenskapsår: 500 miljoner som överförs till 1998 och 500 miljoner till 1999. Ett "kompromissförslag " som dock möjliggör att strukturfonderna ökar med 6 %, samtidigt som den gemensamma jordbrukspolitiken (5 % ökning) och även hela budgeten (3 % ökning) har ställts inför hårda besparingar, i likhet med medlemsstaternas finanser.
Rådet å sin sida ansåg helt riktigt att det var omöjligt att placera eller betala ut 500 miljoner ecu under 1998 och föreslog att miljarden skulle överföras vid ett tillfälle från 1997 till 1999. Då inte summan behöver erläggas förrän om två år, skulle det hjälpa medlemsstaterna att bättre styra sina underskott för en övergång till en gemensam valuta. Ställningstagandet var inte irrationellt, men av princip kunde Europaparlamentet inte acceptera det...
I väntan på rådets slutliga ståndpunkt, har budgetutskottet genom betänkandet av Tillich föreslagit att vi skulle anta kommissionens förslag genom en omröstning med kvalificerad majoritet. Om inget fullständigt avtal förelåg mellan Europaparlamentet och kommissionen, skulle överföringen inte kunnat genomföras och allt hade förblivit som det var: miljarden skulle ha överförts till 1998 och ombudgeteringen till 1999 av de 562 miljoner ecu avsedda för strukturåtgärderna som ej använts under 1996 hade inte varit möjlig. Vilket innebär att budgetutskottet säger att dessa 562 miljoner går "förlorade ", eftersom de lämnas tillbaka till medlemsstaterna.
Vår grupp hade lämnat in ett ändringsförslag som återupptog rådets förslag, ett ändringsförslag som inte ansågs godtagbart då det uttryckligen handlade om en förutsättning som nämnts i artikel 1 i resolutionsförslaget. Vägran att titta på ett förslag som ger medlemsstaterna möjlighet att genomföra verkliga besparingar under 1998 visar det låga intresse Europaparlamentet har för medlemsstaterna och deras invånare.
Ingen förvånas därför över att vi vägrat ställa oss bakom budgetutskottets förslag, som ligger långt ifrån det europeiska folkets uppfattning.
Andra betänkande (A4-0141/97) av Baldarelli
Samtidigt som jag vill uttrycka en viss tillfredsställelse med att man antar ett program till stöd för den italienska planen för omställning av sådant fiske som sker med drivnät, så måste jag för min egen och Tajanis räkning understryka vår besvikelse inför det faktum att vissa av de grundläggande principerna i den italienska planen inte har förståtts och accepterats av denna församling.
I den text som har antagits idag talas det flera gånger om avskaffande av drivnäten: just nu är detta minst sagt olämpligt eftersom rådet hittills inte har fattats något beslut i den riktningen, eller verkar kunna samla den majoritet som krävs för att göra det.
Även om omställningsåtgärderna så småningom leder till ett totalt avskaffande av denna typ av fiske, så anser vi inte att det är rätt att de italienska fiskarna, i avsaknad av ett beslut från gemenskapen, skall känna sig skyldiga för att de utför en verksamhet som är fullständigt laglig.
Eftersom omställningsplanen skall genomföras frivilligt - och inte kunde genomföras på annat sätt, eftersom, jag upprepar, ingen europeisk lag förbjuder användningen av drivnät - så kommer man att bryta mot denna princip i det ögonblick man insisterar på ett avskaffande.
Det rör sig med andra ord om en oacceptabel och löjlig demonisering av drivnätsfisket, nästan som om denna teknik skulle vara orsaken till alla de värsta biologiska obalanser som drabbat Medelhavet och som om därför detta havs räddning hänger på om man skall lyckas omedelbart och totalt utrota hela svärdfiskflottan. Ingen vill naturligtvis hävda att drivnäten är ofarliga och inte påverkar resurserna - det kan man inte säga om någon typ av fiske - men det är också uppenbart att, tack vare att man insisterar på att eliminera svärdfiskflottan, så får man intrycket av att de italienska fiskarna har använts som syndabockar i en mer omfattande kris, en kris som de sannerligen inte bär huvudansvaret för.
En annan punkt som man inte har velat ta hänsyn till, men som är av avgörande betydelse för Italien är den föreslagna åtgärdens extraordinära natur, en åtgärd som drabbar en socio-ekonomisk situation som utmärks av stora svårigheter och som hade motiverat, inte bara att man vänder sig till SFOP, utan också möjligheten att utnyttja andra gemenskapsfonder - EDF och ERDF - där de andelar som är avsedda för Italien inte har utnyttjats helt. Medan fonderna i SFOP används för " startbidrag" till de fiskare som lämnar sitt fiske, så skulle möjligheten att utnyttja även andra gemenskapsfonder kunna innebära ett verkligt stöd till initiativ vad gäller omplacering och omskolning av fiskare som, det får vi inte glömma, nästan helt hör hemma i de regioner som klassats som Mål 1.
Stöd till skeppsvarv (A4-153/97)
Jag har alltid stöttat och försvarat europeiska skeppsvarv som fortfarande är en framtidsindustri trots de slag den fått motta från en ohämmad "världsdumpning ".
Samtidigt som jag beklagar den brådskande debatt som hindrat en mer djupgående debatt, har jag idag lagt fram ändringsförslag som strävar efter en förlängning av det sjunde direktivet, påminner om skeppsvarvens betydelse, kräver paritetsprincip mellan medlemsstaterna, förklarar OECD-avtalet i denna fråga som föråldrad och som strävar efter ökad hjälp från samtliga unionens medlemsstater (i nivå med marknadens möjligheter).
Merparten av mina ändringsförslag har röstats igenom förutom tyvärr det som föreslog att vi skulle dra oss ur OECD-avtalet, eftersom det bekämpades av en höger som är trogen Förenta staterna (som inte har ratificerat avtalet). Europaparlamentets förslag utgör dock en utveckling jämfört med den ursprungliga texten. Måtte kommissionen anta dem! Kort sagt, efter omröstningen fortsätter kampen för europeiska skeppsvarv och därmed även kampen för ett annat koncept till förmån för en offensiv europeisk industripolitik.
Betänkande (A4-0098/97) av Pradier
Vi välkomnar betänkandet och håller med föredraganden om att det är av oerhörd vikt att nå en lösning av de problem som har uppstått i samband med utvecklingen och användningen av Internet.
Vi kan dock inte hålla med föredraganden om att den bästa vägen att nå ett skydd på detta område skulle vara genom överstatliga åtgärder. Då detta är ett internationellt problem, måste vägen till skydd mot felaktigt utnyttjande av nätet gå via samråd och samordning av ländernas lagstiftningar. Vi förespråkar här ett nära mellanstatligt samarbete inom ramen för den tredje pelaren, där den demokratiska kontrollen utförs, och bör utföras, av de nationella parlamenten.
Vi menar att betänkandet behandlar ett viktigt område. Det är värt att ge stöd. De stora möjligheter som Internet skapar på kommunikationsområdet skall bejakas, samtidigt som det skall finnas ambitioner att förhindra att Internet blir ett medel att sprida illegalt material.
Betänkandet innehåller ett begränsat antal punkter som talar om vissa, inte alltför betydande regleringar av informationsflödet på Internet, regleringar som i betänkandet sätts i samband med användandet av Internet för spridande av illegalt material, t.ex. barnpornografiskt material.
I detta sammanhang kan ambitionerna att reglera flödet av illegalt material inte annat än anses vara högst acceptabla. Vi vill dock också framhålla att ambitionerna inte nödvändigtvis behöver sammanfalla med faktiska tekniska möjligheter att kunna uppnå reglering. Då det blir fråga om tekniska lösningar för reglering, bör man åter noga överväga avvägningen mellan de ingrepp i t.ex. yttrandefriheten som varje sådan utformning av reglering kan innebära gentemot den viktiga ambitionen att förhindra spridning av bland annat barnpornografiskt material.
Jag har idag röstat ja till Pradiers betänkande om olagligt och skadligt material på Internet. Jag är glad att man nu satsat på EU-initiativ som skall bemöta utbredningen av olagligt och skadligt material på Internet. Det är dock viktigt att vi så snabbt som möjligt skrider från ord till handling.
Betänkandet nämner två handlingsalternativ. För det första borde man försöka förbättra folks förmåga att själva säga ifrån om det skräp som nu finns på Internet. För det andra kan man med lagstiftning förbjuda samma skräp. Principiellt är jag emot begränsningar av yttrandefriheten. Därför kommer jag också att stödja varje initiativ som siktar mot att förbättra folks förmåga att själva säga ifrån om skräpet.
Sådana initiativ är dock inte tillräckliga. Som ansvariga politiker kan vi inte stillatigande se på hur Internet utvecklas till soptunna för allsköns skräp. Personligen mår jag mycket dåligt av att vara vittne till den stora utbredningen av barnpornografi. Jag har också svårt att acceptera att man genom att trycka på en knapp kan få recept på en kraftig bomb. Slutligen anser jag att det är förkastligt att man, så som det skett i bl.a. Danmark, kan använda Internet till att smutskasta andra. Det är kort sagt nödvändigt med lagar som förbjuder något av detta skräp.
Jag vet mycket väl att möjligheten att straffa personer som överträder en Internetlag är mycket begränsade. Man skyller speciellt på att Internet är gränsöverskridande. Härmed ser vi åter exempel på att vi både internationellt och inom EU måste få till stånd ett rättsligt samarbete om vi skall lösa några av samtidens problem. I detta sammanhang vill jag ännu en gång uppmana Danmark att upphäva sitt förbehåll gällande EU-samarbete på det rättsliga området.
Vi är alla överens om den enorma utveckling Internet inneburit för kommunikation och information, men mer allmänt för kunskapen om människan och världen omkring oss. Alla erkänner vi de snabba omvälvningarna och den snabba kunskapsspridningen av dessa kommunikationssystem och informativa system. Ramen för denna utveckling har dock inte noga förberetts och vi har ett kollektivt ansvar.
Denna nya kommunikationsteknik kan dock inte placeras inom traditionella analys- och kontrollmetoder. Därför står vi maktlösa inför utvecklingen av illegal eller skadlig information på Internet, som vi inte kan förhindra. Naturligtvis kunde man förutse bedrägerier och det tog inte lång tid innan brottslingarna hade börjat använda detta effektiva verktyg. Risken för både moralisk och intellektuell kriminalitet är stor.
Europeiska unionen måste ta sig an problemet och kommissionens förslag i samråd med rådet att införa åtgärder för gemensamma bestämmelser och även viss kodning synes mig vara ett minimum.
Vi kan alla föreställa oss de svårigheter som en kontroll av Internet skulle innebära. Vi måste dock samtidigt som vi garanterar medborgerliga friheter även säkerställa ett lagligt och etiskt innehåll.
Lindqvist (ELDR), Eriksson, Sjöstedt och Svensson (GUE/NGL), Gahrton, Holm och Schörling (V), skriftlig. Vi som undertecknat denna röstförklaring har avstått från att rösta om Pradiers betänkande. Vi tycker att betänkandet innehåller både positiva och negativa saker.
Vi håller naturligtvis med om att skadligt och olagligt material på Internet måste begränsas, och att man måste finna en lösning vad gäller att förbjuda förekomsten av sådana saker juridiskt, men också finna ett sätt som kan genomföras i praktiken. Naturligtvis är vi mot förekomsten av barnpornografi, rasistiska inslag och recept på bomber eller knark. Vi anser att detta problem måste lösas internationellt och välkomnar de förslag som finns om en internationell lösning.
Vi anser däremot inte att Europol skall få befogenheter inom detta område, där Interpol är det enda lämpliga.
Vi tycker inte heller att detta betänkande skall vara en förevändning för att argumentera för att tredje pelaren införlivas i gemenskapens befogenhetsområde. Inte heller ser vi någon som helst mening med att föra upp denna fråga på gemenskapsnivå, då det är en fråga som måste lösas internationellt.
Betänkande (A4-0034/97) av Peijs
En invändning mot betänkandets punkt 7 måste göras. I Sverige finner vi det obegripligt hur de små och medelstora företagens momsbörda kan lättas på lång sikt genom att " ursprungsprincipen" antas. Att anta ett gemensamt momssystem som också nämns i punkt 7 tar vi bestämt avstånd från.
Betänkande (A4-0100/97) av Garosci
I förslaget till betänkande, beaktandemening F, förordas att en snabb avreglering skulle hjälpa företagen att utvecklas och komma in på marknaden. Vi delar överhuvudtaget inte detta synsätt. En dylik avreglering orsakar enbart ökad otrygghet i samhället, och det blir de svaga grupperna som får betala.
Betänkanden av Torres Marques, Peijs och Garosci
De danska socialdemokraterna har i dag röstat ja till de tre betänkandena om små och medelstora företag. Generellt anser vi, att initiativ till fördel för små och medelstora företag gagnar sysselsättningen. Dessutom kan initiativen också främja en sund ekonomisk utveckling. Vi vill emellertid få noterat, att vi inte kan ansluta oss till betänkandenas avsnitt om fördelarna av att sänka momsen för små och medelstora företag.
De senaste uppgifterna bekräftar den progressiva innebörden för de SMF som visar sig särskilt lämpade att generera investeringar och arbetstillfällen inom den konkurrenskraftiga produktionen. De små och medelstora företagen är nära 18 miljoner i Europeiska unionen och ger arbete till 70 miljoner personer (70 % av den aktiva befolkningen), och de står för två av tre nya arbetstillfällen.
Därför hälsas kommissionens dokument och Torres Marques, Peijs och Garoscis betänkanden varmt, de föreslår konkreta åtgärder för att främja de små och medelstora företagen.
Det är svårt att välja bland åtgärderna eftersom alla är nödvändiga för att kompensera begränsningen i storlek: från styrelsestöd till lämplig teknisk information eller ett effektivt avlägsnande av byråkratiska nät som försvårar företagens verksamhet.
Just nu sker dessutom förberedelserna för antagandet av den enhetliga valutan. Det kommer för övrigt att bli SMF som gynnas mest av dess införande, de som i dag har drabbats värst vad gäller överföringskostnader, osäkerhet och kalkyler som är ett resultat av de olika valutorna. Det måste dock finnas en anpassningsperiod som måste tillämpas med tillräckligt lång framförhållning och med stöd från kommissionen.
Betänkande av Danesin
Vi menar att betänkandet behandlar en väsentlig fråga och anser att det i stort är bra. Vi menar dock att formuleringen i punkt 36 är något dunkel och kan leda till tolkningar som vi svårligen kan ställa oss bakom. I punkt 36 talas det om statligt stöd i samband med fartygsindustri, vilket kan leda till tolkningen att man med betänkandet vill säga att varvsindustrin skall främjas genom statliga stöd. Med en sådan tolkning kan vi inte i omröstningen ställa oss bakom punkt 36 i betänkandet.
Varvsnäringen försattes framför allt under 1970-talet i en djup kris och blev därmed i behov av en omfattande strukturomvandling. Denna strukturomvandling föregicks av att mycket omfattande nationella stöd riktades till näringen för att stärka den nationella konkurrenskraften gentemot andra länders varvsnäring. Till följd av denna olyckliga stödpolitik försvårades utvecklingsförmågan i näringen, samtidigt som ett flertal länders varvsnäring i stort sett helt slogs ut. Om den europeiska varvsnäringen inför det 21 århundradet skall kunna utvecklas i den globala konkurrenssituationen, är det av största vikt att den tidigare misslyckade stödpolitiken inte upprepas.
Vi analyserar idag kommissionens meddelande om sjöfartsstrategi och de svårigheter som uppstår. Den politik som genomförts fram till idag har inte hjälpt branschen att uppnå den konkurrenskraft som krävs för att klara både konkurrensen på och tillgången till marknaderna. Flottan under Europeiska gemenskapens flagg minskar idag och även sysselsättningen i branschen vars förluster drabbat vissa medlemsstater hårt.
Kommissionen föreslår fyra riktningar för den nya strategin: sjösäkerhet, fri konkurrens och fri tillgång till marknaden, utbildning, forskning och utveckling, samt övervakning av statliga stöd.
Perspektiven inger knappast någon motivation och kommissionen hade kunnat göra bättre ifrån sig även om man måste erkänna att rådet inte verkar inse vad som står på spel. Jag beklagar att det saknas ambitioner för att konkurrera, för att återta marknader och för att öka sysselsättningen.
Även om utvecklingen av teknologisk forskning och främjandet av sjökarriärer är oundvikliga, måste man också uppväga snedvridningen från konkurrensen från vissa operatörer som inte är tvungna att följa strikta men nödvändiga säkerhets- eller kostnadsbestämmelser. Sjöfartsstandarder måste höjas samtidigt som konkurrensen ökas genom lägre kostnader för våra operatörer.
Europeiska unionen måste främja sin sjöfartsindustri och måste absolut stoppa en överföring av aktiviteterna till tredje land. Jag anser att det krävs större gemenskapsanda, det måste rådet bli medvetet om.
Konkurserna inom sjöfartssektorn har varit märkbara under de senaste decennierna i hela Europa. Denna nedgång har medfört att den tekniska nivå som hade byggts upp under sekler försvann och den industri som på ett eller annat sätt var förknippad med sjöfarten, särskilt varven.
Den alldeles nyliga vägtransportkrisen i Frankrike då europeiska vägar blockerades i veckor och då följaktligen den ekonomiska verksamheten i olika länder tydligt kom att kräva alternativa transporter bland vilka kan nämnas järnvägstransporter och sjöfartstransporter.
Det förefaller mig dock som om sjöfartstransporten, särskilt på den inre marknaden i ett Europa med allt längre avstånd, både kan vara konkurrenskraftig och ha stora fördelar i jämförelse med vägtransporter när det gäller transporter av stora kvantiteter varor med mindre miljömässig hänsyn.
Därför tycker jag att kommissionens meddelande och dess betänkande är positivt ur unionssynpunkt.
Vi väntar nu bara på att de åtgärder som tagits fram skall införas.
Betänkande (A4-0126/97) av McCarthy
Herr ordförande, jag skulle bara vilja tacka de ledamöter som röstade för mitt betänkande. Jag skulle också med skärpa vilja protestera mot de personliga attackerna mot mig från det konservativa partiet i går kväll. Det har sagts att de hemföll åt personliga attacker, eftersom mitt betänkande i stora delar avspeglar åsikterna hos människorna i regionerna. Jag ber det konservativa partiet att arbeta med de frågorna snarare än att hemfalla åt den sabotagetaktik som de använde i utskottet.
Jag har inte gjort mig skyldig till manipulering av den parlamentariska processen. Jag frågade de konservativa om de kunde titta in till Regionalutskottet då och då, så vi kunde sätta upp det här betänkandet på föredragningslistan för nio månader sedan. De konservativa borde acceptera utslaget av betänkandet och åtgärda sakfrågorna. Det är inte ett beställningsjobb. Det är inte tjänstemännen som man skall skylla problemen på, utan deras politiska herrar. I de allmänna valen om en vecka kommer befolkningen i regionerna att döma regeringen efter deras oförmåga att hantera de politiska regionalfrågorna.
I sin helhet tycker vi att betänkandet är bra, men vi vill ändå göra några påpekanden.
Utan att på något sätt ifrågasätta föredragandens objektivitet, anser vi det vara principiellt betänkligt att parlamentets föredragande kommer från samma land, vars stöd skall utvärderas. Av principiella skäl bör parlamentet alltid sträva efter att utse en föredragande som inte på något sätt har ett intresse i den fråga som skall behandlas.
Det är också olämpligt att en del av betänkandets formuleringar utformas som inlägg i den brittiska inrikespolitiska debatten. Det är inte vår uppgift att skriva ett debattinlägg i den brittiska debatten, utan endast att göra en objektiv utvärdering av strukturåtgärderna.
brittiska konservativa röstar emot McCarthy-betänkandet av tre principiella skäl.
För det första anser vi att betänkanden om individuella medlemsstater inte skall utarbetas av parlamentsledamöter från den berörda medlemsstaten.
För det andra beklagar vi det sätt på vilket parlamentets tidsschema manipulerats så att man kunde lägga fram detta betänkande för parlamentet vid tidpunkten för de allmänna valen i Förenade kungariket.
För det tredje fördömer vi det sätt på vilket den socialistiske föredraganden har använt detta betänkande för att skaffa sig nationella partipolitiska fördelar. Ett sådant beteende av brittiska Labour-parlamentsledamöter bidrar inte till detta parlaments rykte och de borde inse att socialister i Europaparlamentet som attackerar den konservativa regeringen i Förenade kungariket bara kan stärka stödet för de konservativa bland brittiska väljare som motsätter sig varje utvidgning av EU-makt - självmål av brittiska Labour, helt enkelt.
Fru McCarthys betänkande är en väl underbyggd, klar och grundlig utvärdering av EU: s regionalpolitik i Förenade kungariket, och därför är det viktigt att man noga tar åt sig dess träffsäkra kommentarer.
Man kan inte undvika det faktum att betänkandet från början till slut är en svidande vidräkning med den konservativa regeringen. Om och om igen har regeringen misslyckats med att upprätthålla partnerskapets princip, subsidiaritet har behandlats med förakt och additionalitet har ignorerats eller undvikits.
Ingenstans är detta tydligare än i den industrialiserade delen av södra Wales. Här har vi sett Welsh Offices förlamande hand misslyckas med att ens komma i närheten av en effektiv användning av strukturfonderna. Dessutom har Welsh Office till och med varit berett att låta miljontals pund, öronmärkta för södra Wales, stanna i Bryssel. Detta beror på att regeringen, naturligtvis, förhindrar lokala myndigheter från att ha tillräckliga medel för " matching funding" . Additionalitetsregeln kan uppfyllas på olika sätt, men ännu har regeringen inte gjort någonting.
Denna skandal måste få ett slut och jag är övertygad om att den kommer att få sitt slut inom en nära framtid.
Låt mig uttrycka mitt hjärtliga tack till fru McCarthy för hennes arbete med betänkandet.
Utskottet för sociala frågor och sysselsättning har skrivit ett yttrande som i många avseenden delar hennes oro från betänkandet.
Mellan 1994 och 1996 avsattes 910 miljoner från Europeiska socialfonden (över 3 miljoner ecu - som kom från extra avsättningar under mål 1). Även om detta vid första anblicken ser tillfredsställande ut, håller vi med föredraganden om att problem har uppstått. Detta är särskilt tydligt i Nordirland med " nya" sysselsättningsområden och insyn i urvalet.
Ytterligare genomförandeproblem uppstod med Peace-initiativet och absorptionen av medel den vägen. Hur som helst förekom fördröjningar där och i överenskommelsen mellan medlemsstaterna om mål 2, vilket betydde att genomförandegraden kom närmare 95 % för 1994-95 och senare.
Det är förskräckligt att Förenade kungariket inte använde sig av finansieringsmöjligheter under mål 4 mellan 1994 och 1996, men jag välkomnar det faktum att det nu har förändrats.
Vi är mycket medvetna om problemet med sena betalningar och har påpekat detta för kommissionen. Vi är övertygade om att varje medlemsstat måste lösa detta problem var för sig. Partnerskapsprincipen, som vi betraktar som en välkommen innovation bland reformerna 1993, är väl utvecklad, särskilt inom området för övervakningskommittéer. Frånvaron av arbetsmarknadens parter är oroande och oförenlig med idén om att engagera den europeiska befolkningen. I Kent har människorna klagat på detta inom Thanets mål 2-område och för Interreg II och andra program.
Betänkande (A4-0128/97) av Fernández Martin
Vi instämmer i betänkandets andemening om att det finns problem i många av EU: s ytterområden. Därför behövs det också speciella stöd för dessa. Däremot instämmer vi inte i att lösningen av detta problem skulle vara att låta dessa områden få en speciell rättslig grund i fördraget. Det finns ju många andra områden inom EU som står inför liknande situationer. Exempelvis är avståndet mellan Madeira och Bryssel inte mycket längre än mellan Kiruna (norra Sverige) och Bryssel. Situationen i Kiruna är också beroende av att Kiruna ligger i det arktiska området, vilket självklart skapar ytterligare problem.
För att ge EU: s ytterområden en riktig chans att överleva måste i stället stora delar av EU: s politik förändras. I stället för centraliserade beslut måste man ge regionerna en chans att själva fatta beslut och skapa förutsättningar för att klara sig. Centraliserade beslut kan omöjligt göra alla EU: s regioner till lags. Vi ser också en mycket stor fara i att förverkliga EMU, eftersom den ekonomiska politiken kommer att förvärra situationen för EU: s ytterområden.
Med hänsyn till ovanstående har vi därför valt att lägga ned våra röster i slutvoteringen.
Jag har röstat för Fernández Martíns betänkande eftersom det på ett ytterligt korrekt sätt lyfter fram de problem som de yttersta randområdena i unionen utsätts för. Genom att åter ta upp begrepp och principer som diskuterats och erkänts lämnar det förslag till lösningar som jag anser vara fullständigt riktiga och rättvisa för att principen om social och ekonomisk sammanhållning skall kunna uppfyllas i dessa randområden.
Fernández Martíns betänkande tydliggör att en deklaration som en bilaga till EG-fördraget, trots att man måste erkänna de särskilda strukturer som vissa regioner har, är det grundläggande villkoret för formuleringen av begreppet randområden, och att det är tillräckligt som rättslig grund för att anpassa gemenskapsrätten till de speciella förhållanden som råder i de yttersta randområdena.
Därför ger vi vårt ovillkorliga stöd för betänkandet när man i det ber att regeringskonferensen vid översynen av Fördraget införlivar en särskild artikel som avser de yttersta randområdena.
En positiv röst förtjänade också det förslag som presenterades i betänkandet om att ett protokoll skall biläggas Fördraget, vilket bland andra åtgärder, påtalar den kompromiss som medlemsstaterna ingått för att intensifiera och förstärka de åtgärder som redan vidtagits inom ramen för POSEI-programmen.
Betänkande (A4-0074/97) av Ahern
Även om det nya samarbetsavtalet om kärnkraftens användning för fredliga ändamål, som undertecknades i november 1995 av Europeiska atomenergigemenskapen och Förenta staterna, medges vara en viktig milstolpe i det transatlantiska samarbetet i frågor som rör kärnsäkerhet, har texten dock vissa tvetydigheter, i synnerhet när det gäller anledningarna till att vissa delar av avtalet fortfarande kan vara i kraft efter den formella giltighetstidens utgång.
Förbehållen gäller även den oinskränkta befogenhet som amerikanska myndigheter beviljat sig själva om information om lageranläggningar för känsligt material och förteckningen över platser innan något avtal skrivs under.
Europaparlamentet måste vara uppmärksamt på avtalets kritiska punkter, i synnerhet på frågan om ömsesidigt samtycke, som endast kan upphävas av amerikanarna i speciella fall, om Förenta staternas icke-inblandning i de internationella kontroller som införts.
Detsamma gäller synnerligen stränga åtgärder för försörjning i synnerhet av anrikat uran och för amerikansk utrustning som påtvingas av Förenta staterna på vår industris bekostnad.
Hoten mot nukleär säkerhet kommer att öka i takt med vår planets ekonomiska, politiska och tekniska utveckling. Avtalet Euratom-USA kan bidra till förbättrad övervakning av framtida risker, men Europaparlamentet måste vid all aktualisering vara associerad på lämpligt sätt och delta i kommande Euratomavtal och andra internationella avtal om atomenergi.
Endast Europaparlamentet kan garantera insyn och demokrati inom atomkraften som är ett så viktigt område för Europeiska unionen.
Avtalet mellan Euratom och USA innebär stora risker för ett globalt plutoniumsamhälle med ökad spridningsrisk av plutonium, MOX-bränsle, avfallsprodukter och annat radioaktivt material. Avtalet stimulerar också till ökad upparbetning i Sellafield och La Hague, vilket jag är emot. Avtalet kommer att öka antalet transporter med oerhörda mängder radioaktivt material i omlopp.
Avtalet har tillkommit på ett ur demokratisk synvinkel oacceptabelt sätt, bakom lyckta dörrar och utan öppen och demokratisk diskussion. Det är mycket tveksamt om en amerikansk lag skall gälla på svenskt (och övrigt europeiskt) territorium. Avtalet visar tydligt de stora riskerna med kärnkraft. Kärnkraften bör därför snarast avvecklas. Avtalet riskerar dessvärre att förlänga tiden för kärnkraftssamhället.
Betänkandet pekar tydligt på problemen både med kärnkraften, transporterna och bristen på demokrati. Jag är emot avtalet, men för betänkandet och har därför röstat ja.
Betänkande (A4-0413/97) av Mather
Ordförande, jag röstade mot kompromissförslagen från PPE och PSE till betänkandet Mather. Hela tiden försöker vi i detta parlament att skydda medelstora och små företag mot tung lagstiftning, övermåttlig skatt och komplexa procedurer. Ett av de instrumenten är att sedan 1986 bedöma effekten på företag. Problemet var att det fungerade dåligt. Föredragande hade som mål att förbättra verkan och att göra bedömningen av effekter för företag till ett slagfärdigt instrument för att mäta effekter av lagstiftning för små och medelstora företag. Efter ändring bedömer vi effekten för hela världen och är vi alltså ett ändamålsenligt instrument fattigare. Därför min begäran till kommissionen att efter detta instrument som vi har mördat, också göra en test av effekten för företag, för medelstora och små företag.
Det kan aldrig vara fel att skapa sig en så bra bild som möjligt av konsekvenserna för olika samhällsområden av politiska beslut. Detta är en god tradition i Sverige, där statliga utredningar ofta föregår riksdagsbehandling och beslut.
I detta betänkande föreslås att sådana effektbedömningar skall göras på lagförslag utifrån hur de påverkar näringslivet, i första hand småföretagen. Modellen kan jämföras med de miljökonsekvensbeskrivningar som krävs i svensk lagstiftning för att bedöma konsekvenser för miljön av olika beslut. Då detta enligt min uppfattning är något positivt, har jag röstat ja till betänkandet.
Jag förklarar omröstningen för avslutad.
Avbrytande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session för avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 12.35.)
| sv |
9. Intelligenta transportsystem på vägtransportområdet och gränssnitt mot andra transportslag (
- Före omröstningen:
Alexander Alvaro: (EN) Herr talman! Med all respekt tror jag att det skulle öka er popularitet mycket och väcka en hel del beundran om ni kunde påskynda omröstningsförfarandet.
(Applåder)
Talmannen: Tack så mycket för era råd, herr Alvaro. Det är naturligtvis självklart att ni inte har någon erfarenhet av detta.
| sv |
Parlamentets sammansättning: se protokollet
| sv |
Luftfartsavtal EG/Förenta staterna - Luftfartsavtal EG/Kanada - Luftfartsavtal EU/Vietnam (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
rekommendationen av Artur Zasada, för utskottet för transport och turism, om utkastet till beslut av rådet och företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet, om ingående av protokollet om ändring av luftfartsavtalet mellan Amerikas förenta stater, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan (15381/2010 - C7-0385/2010 - 2010/0112 (NLE)),
rekommendationen av Silvia-Adriana Ţicău, för utskottet för transport och turism, om utkastet till beslut av rådet och företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet om ingående av luftfartsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Kanada, å andra sidan (15380/2010 - C7-0386/2010 - 2009/0018 (NLE)), och
rekommendationen av Dominique Riquet, för utskottet för transport och turism, om förslaget till rådets beslut om ingående av avtalet mellan Europeiska unionen och Socialistiska republiken Vietnams regering om vissa luftfartsaspekter (14876/2010 - C7-0366/2010 - 2007/0082 (NLE)).
Artur Zasada: Fru talman! Protokollet vi ska rösta om är ett mycket viktigt dokument. Tillsammans står flygmarknaderna i EU och Förenta staterna för cirka 60 procent av flygtrafiken i världen. Ett icke-diskriminerande öppnande av marknaden för europeiska och amerikanska flygbolag skulle ge passagerare och fraktbolag förbättrad service, ge stora ekonomiska fördelar och skapa arbetstillfällen. Min dröm är att passagerarna ska kunna dra nytta av konkurrensen mellan flygbolagen på grundval av marknadsprinciper, att passagerare i transittrafik till Förenta staterna bara ska behöva passera en säkerhetskontroll, att passagerare i EU och Förenta staterna ska ha samma rättigheter, och, naturligtvis, att de ska vara medvetna om dessa rättigheter.
Kommer protokollet att kunna garantera detta? Nej. Men jag är övertygad om att det är ett steg i rätt riktning, och att det kommer göra det betydligt lättare att i framtiden uppnå dessa mål. Under de successiva förhandlingsrundorna mellan EU och Förenta staterna var det många gånger mycket tveksamt om protokollet skulle undertecknas. Slutligen lyckades vi dock anta det. Följden har blivit att många risker har kunnat undvikas, däribland den största risken av alla, nämligen att upphävandeklausulen skulle utlösas, vilket hade medfört att avtalet upphävdes och att de resultat man uppnått under båda förhandlingsstadierna skulle ha omintetgjorts. Det hade inneburit en återgång till den rättsliga situationen som den var för sju år sedan, vilket vore oacceptabelt. Sex av EU:s medlemsstater har inga bilaterala luftfartsavtal med Förenta staterna, och om dokumentet hade avvisats hade det inneburit att dessa medlemsstater inte kunnat ha flygförbindelser mellan sina flygplatser och amerikanskt territorium.
Inte heller i den andra etappen av avtalet nås det slutliga målet, nämligen ett fullständigt marknadsöppnande utan restriktioner, men här finns ett antal incitament för att främja reformer. Framför allt kommer Förenta staterna att ändra sin lagstiftning så att det blir möjligt för investerare från EU att bli majoritetsägare i amerikanska lufttrafikföretag, och EU kommer att medge detsamma för amerikanska investerare.
Jag är särskilt nöjd med den vikt som läggs på avtalets sociala dimension. I detta sammanhang bör kommissionen använda avtalet för att främja efterlevnaden av relevant internationell lagstiftning om sociala rättigheter, särskilt normerna för arbetslivet i de grundläggande konventionerna från Internationella arbetsorganisationen och OECD samt Romkonventionen. Det kommer att få lufttrafikföretagen att bättre respektera de anställdas rättigheter. Genom avtalet förstärks också samarbetet i miljöfrågor genom att man kräver kompatibilitet med och växelverkan i fråga om grön teknik, miljövänliga bränslen och flygledningssystem.
Som föredragande var jag angelägen om att placera frågan i ett större sammanhang och lägga fram såväl positiva som negativa aspekter av protokollet, utan att falla för frestelsen att enbart betona de svaga eller starka punkterna. När jag inledde arbetet utgick jag varken från att vi måste stödja eller avvisa protokollet. Efter många möten och diskussioner har jag dock kommit fram till att det är bättre för EU att anta dokumentet än att avvisa det.
Silvia-Adriana Ţicău: Fru talman! Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, utvidgade de områden där parlamentets godkännande krävs för ingående av ett internationellt avtal. Luftfartsavtal ingår nu i denna kategori, eftersom de täcker ett område där det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska tillämpas.
Luftfartssektorn har fram till det nuvarande avtalet varit föremål för bilaterala avtal med 19 av EU:s medlemsstater. Nu tänker jag då på avtalen mellan Europeiska unionen och Kanada. Många av dessa avtal var restriktiva och gav inte fullständig tillgång till respektive marknad.
I november 2002 fastslog EG-domstolen att vissa bestämmelser i dessa bilaterala avtal stred mot gemenskapsrätten.
Förhandlingsmandatets mål är att inrätta ett öppet luftfartsområde mellan EU och Kanada. Detta skulle skapa en gemensam lufttransportmarknad mellan Europeiska unionen och Kanada, med fri rörlighet för investeringar och där europeiska och kanadensiska lufttrafikföretag skulle kunna tillhandahålla luftfartstjänster utan restriktioner, även på den andra partens inhemska marknad.
Luftfartsavtalet mellan EU och Kanada paraferades den 30 november 2008, godkändes vid toppmötet mellan EU och Kanada den 6 maj 2009 och undertecknades den 17-18 december 2009.
Vad innehåller då detta avtal? Det innehåller bland annat bestämmelser om ett gradvis införande av trafikrättigheter och investeringsmöjligheter och om ett långtgående samarbete i ett antal frågor, bl.a. skyddsåtgärder, säkerhet, sociala frågor, konsumentintressen, miljö, flygledningstjänst, statligt stöd och konkurrens.
Alla lufttrafikföretag i EU kommer att kunna flyga direkt till Kanada från hela EU. Genom avtalet avskaffas alla restriktioner i fråga om linjer, priser och antalet flygningar per vecka mellan Kanada och Europeiska unionen. Lufttrafikföretagen kommer att vara fria att ingå kommersiella avtal - såsom avtal om gemensamma linjebeteckningar, som är viktiga för lufttrafikföretag som flyger till många destinationer - och att sätta sina priser i enlighet med konkurrenslagstiftningen.
Avtalet innehåller bestämmelser för ett öppnande av marknaden i flera faser. Under fas ett är utländskt ägande av lufttrafikföretag begränsat till 25 procent, såsom var fallet när förhandlingarna om avtalet avslutades. Fas två kommer att inledas så snart Kanada har vidtagit de åtgärder som krävs för att göra det möjligt för europeiska investerare att äga upp till 49 procent av rösterna i de kanadensiska lufttrafikföretagen. Fas tre inleds när båda sidor har gjort det möjligt för investerare att starta och kontrollera nya lufttrafikföretag på varandras marknader. Fas fyra är det slutliga steget med full frihet att flyga mellan, inom och bortanför de båda marknaderna, inklusive mellan platser inom den andra partens territorium. Det är cabotage jag talar om.
Det finns några punkter i betänkandet som jag särskilt vill ta upp. Även om detta avtal går längre än avtalet med Förenta staterna när det gäller marknadstillträde, så är det mindre specifikt när det gäller att erkänna den sociala dimensionen.
Det är därför viktigt att kommissionen använder avtalet, och då framför allt möjligheten att hänvisa frågor till den gemensamma kommittén, för att främja efterlevnaden av relevant internationell lagstiftning om sociala rättigheter, särskilt normerna för arbetslivet i de grundläggande konventionerna från Internationella arbetsorganisationen.
Med tanke på den gemensamma kommitténs viktiga roll, bland annat i fråga om politiskt känsliga frågor som miljö- och arbetslivsnormer, är det viktigt att kommissionen ser till att parlamentet informeras fullt ut och rådfrågas om kommitténs arbete och även om framtida ändringar av fördraget.
Dominique Riquet: Fru talman! Jag ska fatta mig mycket kort, inte på grund av att avtalet med Vietnam skulle vara mindre viktigt, utan därför att Silvia-Adriana Ţicău redan i fråga om det föregående betänkandet, om Kanada, har tagit upp den lagstiftning och det regelverk inom vilken dessa luftfartsavtal mellan Europeiska unionen och ett tredjeland kommer att gälla.
Kontexten är därmed exakt densamma, förutom att vårt avtal, som är enklare och mindre ambitiöst, syftar till att inom flygtrafikområdet horisontellt reglera de 17 bilaterala avtal som tidigare funnits mellan Vietnam och en del EU-länder och, naturligtvis, utöka dem till att gälla hela unionen. Avtalet handlar inte om att öppna marknaden eftersom Vietnam har en statligt reglerad ekonomi och där är det naturligtvis inte tal om att öppna marknaden. Syftet är därför - som föregående talare redan har sagt - att anpassa de befintliga bilaterala luftfartsavtalen som hittills har ingåtts mellan Europeiska unionen och Vietnam till EU-lagstiftningen.
En av de viktigaste punkterna i avtalet är klausulen om utseende av lufttrafikföretag som omfattar alla EU-lufttrafikföretag. Detta kommer att ge alla EU-lufttrafikföretag icke-diskriminerande tillgång till flygrutter mellan Europeiska unionen och Vietnam. Avtalet omfattar även säkerhetsbestämmelser som ska samordna bestämmelserna av denna typ, samt en klausul som förbjuder konkurrensbegränsande metoder. Vi har stött på flera svårigheter, vilket förklarar varför det har tagit tid att nå fram till detta avtal - det har faktiskt tagit flera år.
Förslaget om att införa en klausul om bränsleskatt förkastades till slut av Vietnam. Denna klausul, som vanligtvis förekommer i de luftfartsavtal som förhandlas fram av kommissionen, medger beskattning av ett tredjelands lufttrafikföretag som trafikerar en rutt inom EU. Det ska förstås påpekas att Vietnam för tillfället inte trafikerar eller tänker trafikera några flygrutter inom Europeiska unionen.
Dessutom har den vietnamesiska regeringen lovat inleda bilaterala förhandlingar med medlemsstaterna om det visar sig nödvändigt eller om något vietnamesiskt lufttrafikföretag skulle lägga in en flygning inom Europeiska unionen.
Avslutningsvis innebär ratificeringen av avtalet helt klart fler fördelar än avsaknaden av ett sådant avtal, även utan bränsleskattklausul. Det kommer att medföra att EU-rättens principer respekteras bilateralt och i fråga om alla EU-medlemsstater. Vi uppmanar därför Europaparlamentet att ratificera avtalet.
Siim Kallas: Fru talman! Jag skulle vilja tacka parlamentet och särskilt föredragandena för deras stöd till kommissionen i fråga om dessa viktiga avtal. Alla tre har fått ett starkt stöd från utskottet för transport och turism.
Jag börjar med att tacka Artur Zasada, föredraganden i fråga om avtalet med Förenta staterna, för hans mycket positiva rekommendation om resultatet av förhandlingarna med Förenta staterna om andra etappen av luftfartsavtalet. Som ni minns var syftet med diskussionerna om den andra etappen att underlätta en normalisering av den transatlantiska marknaden och att utöka och fördjupa de utmärkta relationerna på flygtrafikområdet som etablerats genom den första etappen av avtalet, som inleddes i mars 2008.
Jag ska nu ta upp de viktigaste inslagen i luftfartsavtalets andra etapp. Denna etapp skapar förutsättningar för ytterligare investeringar och marknadstillträde. Den stärker också ytterligare ramen för samarbetet i fråga om miljö, socialt skydd, konkurrens och säkerhet.
Beträffande miljön fastställs i avtalet en tydlig ram för hantering av lokala och globala utmaningar. Avtalet syftar till att minska säkerhetsbördan för passagerare, lufttrafikföretag och flygplatser i Europa. För första gången i ett luftfartsavtal av den här typen har behovet att balansera marknadstillträde med ett starkt socialt skydd erkänts genom ett åtagande att genomföra avtalsbestämmelserna på ett sätt som inte undergräver arbetstagarnas rättigheter.
På den kommersiella sidan har EU fått utökade rättigheter, bland annat direkt tillgång till ”Fly America”-programmet, med undantag för försvaret.
Avtalets andra etapp är inte helt perfekt. Liksom ni hade jag gärna sett en omedelbar och oåterkallelig ändring av Förenta staternas lagar om ägande och kontroll av sina lufttrafikföretag. Detta har inte varit möjligt, men vi lyckades få ett åtagande från Förenta staterna att arbeta för en reform av dessa regler i framtiden. Som en del av avtalet har EU och Förenta staterna beslutat att nå målet att undanröja kvarvarande marknadshinder inom industrin, bland annat sådana som begränsar lufttrafikföretagens tillgång till globalt kapital.
Jag går vidare till avtalet med Kanada. Här vill jag tacka utskottet för transport och turism, och i synnerhet Silvia-Adriana Ţicău. Detta ambitiösa avtal syftar till att uppnå ett fullständigt öppnande av marknaderna för trafikrättigheter och investeringar, och samtidigt nå en oöverträffad nivå av konvergens i lagstiftning och samarbete mellan myndigheterna.
När det gäller marknadstillträde omfattar avtalet samtliga trafikrättigheter och investeringsmöjligheter. Det innebär 100 procents ägande och kontroll. Det sker genom ett stegvis öppnande av marknaden i fyra faser. Bland avtalets många fördelar för båda sidor är det också värt att notera inrättandet av lika villkor för industrin, liksom gemensamma eller kompatibla normer för skyddsåtgärder, säkerhet och flygledningstjänster. Sist men inte minst är jag övertygad om att avtalet - genom att undanröja befintliga rättsliga restriktioner - kommer att leda till en betydande ökning av antalet passagerare, generera olika fördelar för konsumenterna och skapa nya arbetstillfällen.
När det gäller avtalet med Vietnam vill jag tacka föredraganden Dominique Riquet för hans stöd till detta horisontella avtal. Hittills har vi förhandlat fram 45 sådana horisontella avtal med partnerländer över hela världen. Under ett besök i Europeiska unionen den 4 oktober 2010 undertecknade den vietnamesiska premiärministern avtalet, som är ett viktigt steg mot att stärka relationerna mellan EU och Vietnam på luftfartsområdet.
Det horisontella avtalet kommer att återställa rättssäkerheten i våra luftfartsrelationer med Vietnam genom att de bilaterala luftfartsavtalen mellan 17 medlemsstater och Vietnam anpassas till EU-lagstiftningen. Än viktigare är att det kommer att undanröja de nationalitetsbegränsningar som finns i de bilaterala luftfartsavtalen mellan EU:s medlemsstater och Vietnam. Därmed kommer alla EU:s lufttrafikföretag kunna dra nytta av de befintliga bilaterala avtalen mellan Vietnam och medlemsstaten.
Tack för uppmärksamheten. Jag ser nu fram emot debatten.
Mathieu Grosch: för PPE-gruppen. - (DE) Fru talman, Siim Kallas, mina damer och herrar! Jag vill också tacka alla föredragandena för deras betänkanden. Vi i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) välkomnar dessa avtal.
Det är 27 avtal som kunde ha ingåtts på området, men som ersatts av ett enda. För oss är teknisk samordning också en viktig fråga. Det ökar säkerhetsnivån inte bara för lufttrafikföretagen själva, utan även för passagerarna. Öppnandet av marknaden och samarbetet på EU-nivå bör behandlas på samma sätt av båda sidor. Det bör framhållas att avtalet med Kanada är ett mycket bra exempel på detta, medan avtalet med Förenta staterna lämnar en del övrigt att önska.
En annan punkt som inte är helt tillfredsställande är bristen på regelbundna kontroller av de sociala och miljömässiga aspekterna av dessa avtal, som borde ingå i alla framtida avtal, eftersom en förenkling av de ekonomiska aspekterna också bör göra det möjligt för oss att använda avtalen för att påverka inte bara EU-marknaden, utan även den globala marknaden. Avtalen innebär viktiga fördelar för passagerarna, eftersom de kan resultera i att kontrollen förenklas utan att för den skull försummas.
Slutligen välkomnar vi avtalet eftersom det, som sagt, innebär att 27 avtal i slutändan ersätts av ett enda. Förhoppningsvis kommer vi snart bara att behöva hantera sju eller kanske tre luftrum, i stället för dagens tjugosju, vilket är en del i arbetet för att förbättra flygsäkerheten och genomföra det gemensamma europeiska luftrummet. Detta kommer att göra förhandlingarna om framtida avtal mycket enklare.
Saïd El Khadraoui: för S&D-gruppen. - (NL) Fru talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag tacka de tre föredragandena för deras arbete och det hjälpsamma samarbetet från deras sida. När vi inom kort inleder en mer allmän debatt om Brian Simpsons betänkande om luftfartsavtal får vi tillfälle att mer noggrant behandla den allmänna inriktningen och strategin när det gäller denna typ av avtal.
Vi, Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet vill med eftertryck ge vårt stöd till att de gamla bilaterala avtalen mellan våra medlemsstater och tredjeländer ersätts med övergripande globala avtal på EU-nivå. Detta är den bästa garantin för lika villkor för alla EU:s lufttrafikföretag. Det kommer också att stärka integrationen i vår egen luftfartssektor och, naturligtvis, vår förhandlingsposition gentemot tredjeland.
I det sammanhanget är det viktigt att vi är uppmärksamma inte bara när det gäller öppnandet av marknaden för ytterligare flygrättigheter och liknande, men också när det gäller förstärkningen av regelverket om miljö och sociala frågor samt skyddsåtgärder och säkerhet. Vi måste absolut samordna dessa regler på en mycket hög nivå. En annan viktig sak är att nu när Lissabonfördraget har trätt i kraft ska parlamentet inte bara avge yttranden, utan faktiskt godkänna avtalen. Mitt budskap till kommissionen och rådet är därför att de ska utnyttja dessa befogenheter fullt ut och att parlamentet bör ta tillvara sin rätt att godkänna eller ändra tillägg och andra ändringar i ett senare skede.
När det gäller de avtal som ligger framför oss anser vår grupp att avtalet med Kanada är det som kommer närmast den modell vi tänkt oss, det vill säga omfattande samarbete inom områdena säkerhet, sociala frågor, konsumentskydd och miljöskydd. Föredraganden har med rätta konstaterat att avsnitten om sociala frågor borde ha formulerats lite starkare, men det kan lösas i den gemensamma kommittén, som nu blir tvungen att konkretisera en del saker. Förutom det samarbetet har vi också det gradvisa införandet av ytterligare flygrättigheter och den successiva utökningen av möjligheten att bli delägare i varandras lufttrafikföretag.
Avtalet med Vietnam är också en påminnelse om att den asiatiska marknaden blir allt viktigare, och jag tror att vi på denna specifika punkt måste påpeka att rådet under flera år har stretat emot när det gäller att ge kommissionen mandat att förhandla med länder som Kina och Indien. Ett sådant mandat är naturligtvis avgörande för att vi ska kunna göra framsteg här.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga något om avtalet med Förenta staterna, särskilt om andra etappen. Detta gäller ett område som täcker 60 procent av världens flygtrafik och det är därför oerhört viktigt. Jag var föredragande inför denna kammare när den första etappen godkändes för några år sedan. Vi är inte helt nöjda när det gäller Förenta staterna, eftersom vissa saker fortfarande behöver hända i fråga om marknadstillträde. Vi ber kommissionen att göra ett åtagande om att sista ordet inte är sagt, att marknaderna kommer att fortsätta öppnas och att vi som parlament kommer att delta fullt ut i den gemensamma kommitténs verksamhet.
Gesine Meissner: för ALDE-gruppen. - (DE) Fru talman! Jag tackar föredraganden. Vi har redan diskuterat det faktum att parlamentet enligt Lissabonfördraget nu har möjlighet att rösta för eller emot luftfartsavtal av detta slag. Vi kan inte ändra innehållet, men vi kan acceptera avtalen eller förkasta dem. Det gör det inte alltid enkelt, men det är åtminstone en ny uppgift, och vi tar den på stort allvar.
Det verkar vettigt att ersätta ett antal olika bilaterala avtal med ett standardiserat EU-avtal. Luftrummet har ju uppenbarligen inga gränser, vilket är ett bra sätt att förklara detta. Europeiska unionen är också en stark ekonomisk gemenskap och därför är det klokt att diskutera avtal som EU ingår med olika tredjeländer, vilket är vad vi gör nu.
Vi har några mycket olika avtal framför oss i dag. Jag börjar med Vietnam. Det avtalet är det minst komplicerade. Det handlar om olika former av tillträde och tjänster samt säkerhetsföreskrifter, men det är ett relativt kort avtal, och därför ska jag inte orda så mycket om det.
Det mest omfattande avtalet är det med Kanada. Det avtalet handlar inte bara om att säkerställa fri tillgång till luftfartstjänster som kan användas på olika sätt, utan även om frågor som miljö, säkerhet, marknadstillträde och ägande. Här har vi för länge sedan passerat fas ett på 25 procent och redan nått fas två med 49 procent ägande på varandras lufttrafikmarknader. Nu är vi på väg in i fas tre och fyra. I fas tre kommer det att vara möjligt att etablera sig som lufttrafikföretag i ett annat land och en annan region. Fas fyra skulle möjliggöra att ett EU-baserat lufttrafikföretag flyger mellan A och B inom Kanada.
Vi har inte kommit tillnärmelsevis så här långt med Förenta staterna, trots att förhandlingarna har pågått under en lång tid. Jag vill påpeka ytterligare en sak. Siim Kallas sade att stödet för denna fråga är starkt från oss alla, men när det gäller Förenta staterna är vår reaktion mer återhållsam, eftersom avtalet inte utgör ett verkligt partnerskap. Förenta staterna vill ha mer från oss än de är beredda att ge, och vi måste fortsätta förhandla om detta. Bortsett från denna punkt kommer vi att rösta för, eftersom det är uppenbart att framsteg har gjorts.
Jacqueline Foster: Fru talman! Vi välkomnar också att man nu med framgång slutfört den andra fasen av EU:s luftfartsavtal. Det var verkligen dags efter flera års försening. Avtalet är ett betydande genombrott och det är glädjande. Förhandlarna har gjort enorma framsteg på områdena säkerhet, konkurrens, marknadstillträde och miljösamarbete. Men liksom kommissionsledamoten är jag besviken över att avtalet inte nådde sitt slutmål, nämligen en fullständigt öppen marknad utan begränsningar på någondera sidan. Om EU:s lufttrafikföretag ska kunna dra nytta av detta måste vi i de framtida diskussionerna ta upp misslyckandet med att fullt ut lösa frågorna om utländskt ägande och kontroll (cabotage). Naturligtvis innebär avtal alltid kompromisser, men det betyder inte att vi till varje pris måste ha ett avtal.
Flygindustrin är oerhört viktig för EU. Den främjar ekonomisk tillväxt, handel, investeringar och turism. Luftfartsavtal med tredjeländer erbjuder våra lufttrafikföretag stora möjligheter på utländska marknader, och jag uppmanar därför kommissionen att fortsätta sträva efter att ingå luftfartsavtal som är rättvisa och stabila och som leder till fullständig liberalisering, vilket kommer att gynna såväl EU:s lufttrafikföretag som dess konsumenter. Slutligen vill vi bara uttrycka vårt stöd till avtalet mellan EU och Vietnam.
Eva Lichtenberger: Fru talman, Siim Kallas, mina damer och herrar! Under de senaste åren har vi ingått en lång rad luftfartsavtal, och det har alltid involverat att samla de gamla nationella avtalen under ett gemensamt EU-paraply. Nu börjar saker och ting förändras när det gäller EU:s inblandning och detta är mycket viktigt.
Avtalet med Vietnam följer till stor del den gamla modellen som vi alltid har använt. Däremot är avtalet med Kanada mer ambitiöst, vilket jag välkomnar. Samarbetet inom miljöfrågor och sociala frågor är positivt, men enligt min mening kunde det utökas ytterligare. När det gäller avtalet med Förenta staterna är läget helt annorlunda. I det fallet anser jag att vi har gett efter alldeles för tidigt. Marknadstillträde är en fråga om rättvisa och i detta avtal är inte reglerna rättvisa. Ändå gav vi med oss. I stor utsträckning har vi misslyckats med att täcka vissa aspekter av de sociala förhållandena. Alldeles för lite har gjorts på detta område. Vi måste se till att det inte sker någon social dumpning här, särskilt som detta också är en säkerhetsfråga när det gäller lufttrafikföretag. Vi måste göra detta helt klart.
Den andra punkten jag vill ta upp är de stora problemen när det gäller miljöfrågor. Förenta staterna har börjat utöva ett betydande tryck för att restriktionerna för nattflygningar, som finns där för att skydda lokalbefolkningen, ska lättas eller tas bort helt. Påtryckningarna är intensiva och jag är rädd att vi kommer att tvingas ge efter. Vi måste göra helt klart att detta skulle vara en katastrof för alla som bor nära en flygplats. När det gäller säkerheten drar Förenta staterna gradvis åt skruven och tyvärr sker genomförandet i EU helt oemotsagt. Detta är ett misstag och det vill jag vara mycket tydlig med.
Slutligen vill jag nämna den gemensamma linjebeteckningen, code-sharing, som presenteras som ett stort framsteg. Jag vill bara säga en sak. Detta kommer i slutändan att begränsa passagerarnas valfrihet. Jag kommer inte att kunna välja vilket flygbolag jag ska flyga med och det kan hända att jag möts av ett helt annat flygbolag när jag kommer till gaten. Hela begreppet konkurrens i flygbranschen är fiktivt och det blir det än mer när det gäller passagerarnas ställning.
Juozas Imbrasas: för EFD-gruppen. - (LT) Fru talman! I Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, utvidgades de områden där parlamentets godkännande krävs för ingående av ett internationellt avtal. Luftfartsavtalen ingår nu i denna kategori, eftersom de täcker ett område där det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska tillämpas. Jag anser att genomförandet av avtalen skulle ge stora ekonomiska fördelar och skapa arbetstillfällen. Dessutom skulle enhetliga regler vara bra för att främja sund konkurrens. Genom det andra steget har man visserligen tagit ett stort kliv framåt, men det är viktigt att det inte ses som slutet på arbetet med att upprätta en transatlantisk luftfartsmarknad.
När det gäller Kanada är det bra att alla lufttrafikföretag i EU kommer att kunna flyga direkt till Kanada från hela EU. Genom avtalet avskaffas alla restriktioner om linjer, priser och antalet flygningar per vecka mellan Kanada och EU. De ambitiösa målen i detta avtal är mycket välkomna. Avtalet bör fungera som ett riktmärke för andra pågående förhandlingar. Jag anser därför att parlamentet bör godkänna luftfartsavtalet mellan EU och Kanada.
Samma sak kan sägas om avtalet mellan EU och Socialistiska republiken Vietnams regering om vissa luftfartsaspekter. Samtliga dessa luftfartsavtal gynnar och är nödvändiga för EU, våra flygbolag och våra medborgare.
Hella Ranner: (DE) Fru talman! Jag vill först ta tillfället i akt för att tacka alla tre föredragande för deras hårda arbete. Avtalen är mycket viktiga för luftfarten och därmed också för EU. Men jag vill också ta tillfället i akt för att än en gång hänvisa till ramavtalet av den 20 november 2010. Jag hoppas att kommissionen kommer att informera Europaparlamentet på lämpligt sätt och i god tid om förhandlingarna om framtida avtal för att få till stånd ett bra samarbete mellan institutionerna och ett effektivt informationsflöde.
Vi vet att förhandlingarna om dessa och andra avtal är av högsta kvalitet, men det är viktigt för oss att vara medvetna om avtalens starka och svaga punkter efter att de trätt i kraft, så att vi kan bidra på bättre sätt. Det skulle därmed vara lättare att se till att avtalen får parlamentets stöd.
Inés Ayala Sender: (ES) Fru talman! I morgon är det på dagen ett år sedan den andra etappen av luftfartsavtalet mellan EU och Förenta staterna slutligen undertecknades efter åtta svåra förhandlingsrundor. Jag anser att vi bör känna oss nöjda med - särskilt jag, naturligtvis - att det genomfördes under det spanska ordförandeskapet och under ledning av Spaniens minister för infrastruktur och transport, José Blanco, som uppnådde viktiga resultat inom luftfartsfrågor, inbegripet ett gemensamt luftrum och arbetsnormer inom trafikledningssektorn, där man förhandlade fram en uppgörelse.
Jag välkomnar också att parlamentet använder sina nya befogenheter för att godkänna sådana internationella avtal, särskilt när det gäller transportindustrin.
Med den andra etappen av luftfartsavtalet mellan EU och Förenta staterna försvinner upphävandeklausulen, vilket innebär att vi måste fortsätta utveckla och förbättra ett antal frågor när det gäller miljö, konkurrens och passagerarnas rättigheter, med vilka vi ännu inte är helt nöjda.
För första gången ingår även normer för arbetslivet i avtalet. Jag anser att det är en ytterst viktig fråga, eftersom man därmed för första gången kan skydda arbetstagarnas rättigheter, liksom framtida tillämpning av Internationella arbetsorganisationens och OECD:s konventioner.
I avtalet fastställs också tydliga riktlinjer - och jag anser att det verkligen är viktigt - för ett utökat säkerhetssamarbete. Möjligheten till ett enda säkerhetssystem måste hållas öppen.
Vi anser därför att det är ett bra avtal som innehåller en ny icke-diskriminerande grund, det innebär förbättrad service till allmänhet och företag, är ekonomiskt och socialt fördelaktigt och uppmuntrar sund konkurrens. Men - än en gång - det är inte perfekt, eftersom EU:s ambitioner medför att vi måste sträva efter att gå bortom den andra etappen.
Vi måste därför undersöka och utnyttja all tillgänglig potential, inbegripet den gemensamma kommittén och dess nya befogenheter, samt de nya möjligheter som öppnades inom internationella civila luftfartsorganisationen när det gäller det gemensamma trafikledningssystemet Sesar och andra. Vi uppmanar därför vice ordförande Siim Kallas att driva frågan, noggrant följa den och naturligtvis rapportera till parlamentet.
Philippe Boulland: (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! ”Open skies”-avtalet mellan EU och Förenta staterna är ett framsteg, men det är bara en etapp och ställer EU inför ett dilemma. Utskottet för transport och turism samt kommissionen har själva påpekat det. Antingen accepterar vi ett avtal som missgynnar europeiska verksamheter eller så upphäver vi avtalet och riskerar att bli av med de fördelar vi har fått sedan 2008.
Låt mig dra en parallell med flygcertifikat för yrkespiloter och privatflygarcertifikat - en text som kommer att debatteras före sommaren - eftersom piloterna, varav jag är en, står inför ett dilemma. Europeiska byrån för luftfartssäkerhet, som vill samordna flygcertifikaten i hela EU, kommer att göra det på bekostnad av de 80 000 till 90 000 piloter inom allmänflyget som direkt berörs - varav några endast har ett amerikanskt flygcertifikat - och på bekostnad av - och det är en mycket viktig punkt - de flygbolag och arbetstillfällen som är kopplade till verksamheten.
Jag vill göra er uppmärksamma på att förslaget inte har något med säkerhet att göra. Det inträffar 31 gånger färre olyckor bland innehavare av amerikanska flygcertifikat. Målen i grundförordning (EG) nr 216/2008 gör det möjligt att planera för ett erkännande av och en likvärdig behörighet för flygcertifikat. Det finns ingen anledning att vänta på hypotetiska avtal som har skjutits upp till 2014.
Jag vill därför föreslå ett omfattande ”open skies”-avtal och även inbjuda er att följa med mig när jag flyger mitt eget plan till parlamentet, för att visa er att ett amerikanskt flygcertifikat är absolut säkert.
Talmannen: Tack för din inbjudan Philippe Boulland, jag ska se vad jag kan göra.
Vasilica Viorica Dăncilă: (RO) Fru talman! Jag vill lyckönska Silvia-Adriana Ţicău för det ambitiösa avtalet med Kanada. Avtalet markerar en viktig fas i processen för att öppna marknaden. Samtidigt kommer det att bidra till att nya flygrutter öppnas och nya möjligheter utvecklas för investerare på bägge sidor om Atlanten, när det gäller både utveckling av nya investeringar och införande av nya tjänster för europeiska och kanadensiska medborgare.
Jag anser att beslutet att tillåta lufttrafikföretagen att flyga utan restriktioner överallt i EU och Kanada är av stort värde och att det kommer att gynna konsumenterna, flygbolagen och bägge parters ekonomi i allmänhet. Genomförandet av avtalet kommer att leda till att lufttrafikföretagen erbjuder fler flygningar och till att fraktflyget får nya möjligheter. Men utvecklingen måste också medföra att vi tar större hänsyn till klimatförändringarna.
Avtalet innebär också att de europeiska och kanadensiska marknaderna blir säkrare genom ett fördjupat samarbete när det gäller överensstämmelse med certifieringsförfaranden och inspektioner som syftar till högsta säkerhet för passagerare och gods.
Philip Bradbourn: (EN) Fru talman! Som ordförande för delegationen för förbindelserna med Kanada är det med särskild glädje som jag talar om avtalet mellan EU och Kanada. Jag anser att det är värt att upprepa några viktiga punkter i avtalet. Som tidigare nämnts har lufttrafikföretagen i fas ett obegränsade möjligheter att bedriva direkttrafik mellan valfri plats i Europa och valfri plats i Kanada, utan begränsningar för antalet lufttrafikföretag eller antalet flygningar. När vi inleder fas tre kommer investerare att kunna starta och kontrollera nya lufttrafikföretag på varandras marknader. Fas fyra ger full frihet att flyga mellan platser inom den andra partens luftrum (cabotage) och att fullständigt äga den andra partens lufttrafikföretag.
I avtalet fastställs också ömsesidiga säkerhetsstandarder. Och det är viktigt eftersom det betyder att passagerare, bagage och frakt som ska flygas vidare bör gynnas av mer enhetliga regler.
Det är ett viktigt avtal för EU och vår luftfartssektor. Det möjliggör ökad konkurrens och större valfrihet för resenärerna. Inte nog med det, jag anser också att avtalets omfattning kan utgöra en riktlinje för framtida avtal med andra länder. Förordningen visar tydligt Kanadas ståndpunkt att vara vår mest proaktiva internationella partner och jag stöder det helhjärtat.
João Ferreira: (PT) Fru talman! Avtalen utgör en del av liberaliseringsprocessen som för närvarande pågår inom lufttransportsektorn. De präglas tydligt av ideologi. Även inom denna strategiska sektor är målet att förlama statens ingripande och reglering samt öppna dörrarna för den monopolistiska koncentration som fri konkurrens alltid resulterar i och som anses vara helig.
Under förevändning av att underlätta affärsmöjligheter inom internationell lufttransport främjas intressena för sektorns multinationella företag på bekostnad av nationella företag och deras respektive strategiska intressen, inklusive de som, vilket är fallet i Portugal med TAP, ägs av staten.
Det betyder att både arbetstagare och passagerare lyckas dåligt. Arbetstagarna lyckas dåligt eftersom liberaliseringen underlättar dumpning av multinationella företag, vilket leder till otrygga arbetstillfällen på grund av sämre arbetsvillkor. Passagerarna lyckas också dåligt eftersom bland annat flygsäkerheten överlämnas till företagens nyckfulla kostnads- och vinstperspektiv.
Det är ingenting nytt. Situationen inom andra sektorer som exempelvis järnvägssektorn, som har genomgått ökad liberalisering, visar tydligt följderna av att genomföra den fria marknadens grundprinciper.
Siim Kallas: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka de ärade ledamöterna för alla synpunkter. Den svåraste frågan är naturligtvis avtalet och förhandlingsprocessen med Förenta staterna. Jag kan försäkra er om att det här inte alls är slutet av processen, utan det är en del av den. Vi kommer absolut att fortsätta förhandla med Förenta staterna, men jag vill understryka att Förenta staternaär en mycket svår förhandlingspart. Som många av er nämnde står EU och Förenta staternaför 60 procent av flygtrafiken i världen. Det vi tillsammans beslutar om kommer att definiera hela världens ramverk och luftfartsmiljö, och därför är det väldigt viktigt för hela världen att vi samarbetar. Vi måste också vara på det klara med att amerikanarna har samma parlamentariska förfaranden. De har den amerikanska kongressen som är mycket svår att förhandla med på grund av protektionistiska känslor, men vi arbetar tillsammans och utvecklar våra förbindelser.
Om några veckor reser jag till Washington och vi har åtagit oss att arbeta med fem frågor. Det handlar om skyddsåtgärder, säkerhet, tekniskt samarbete - i Budapest undertecknade vi ett viktigt avtal om kompatibilitet inom flygledningssystemen, något som är mycket viktigt för EU så att vi inte förlorar våra konkurrensfördelar - det handlar också om miljö och slutligen om handel och affärsverksamhet.
När det gäller affärsverksamhet finns det som ni vet och som ni nämnde löjeväckande restriktioner för ägarrättigheter. Men det måste också framgå mycket tydligt att vi inte kan tvinga Förenta staternaatt ge vika. Vi måste förhandla och det är inte alltid så enkelt. Vi måste förhandla och vi måste ta hänsyn till deras farhågor. Det ser tämligen lovande ut, men vi kan inte vinna någon handelskonfrontation och särskilt inte någon teknisk konfrontation. Det måste undvikas, för det kan vara mycket farligt.
Som jag nämnde åtog vi oss i oktober att arbeta med dessa fem frågor och flera avtal kommer med all säkerhet att följa. Med den nya amerikanska kongressen kommer vi att försöka underlätta ett öppnande av marknaden, vilket kommer att utgöra den svåraste delen precis som flera av er redan har nämnt.
Jag vill också säga att ja, avtalet med Vietnam är naturligtvis betydligt mindre omfattande än de andra avtalen, men det är väldigt viktigt att vi har ett luftfartsområde där samma regler gäller och där vi följer samma regler. Det är precis det som är syftet med avtalen, särskilt - och det är svårt i förhandlingarna med tredjeland - erkännandet av EU:s lufttrafikföretag. Ni vet att det har varit en mycket känslig fråga och med dessa avtal med tredjeland skapar vi också bättre möjligheter för europeiska flygbolag.
Tack för era synpunkter. Jag lovar att ni ska få information om framtida utveckling. Vi har haft många diskussioner inom utskottet för transport och turism om förhandlingskoncepten och den framtida utvecklingen, och även här måste man förhandla med olika parter. Det gäller ju alltid i alla förhandlingar, men bilden ser inte så mörk ut. Vi har uppnått mycket även med Förenta staterna, med erkännandet av EU:s flygbolag och mycket annat. Jag kan försäkra er om att jag kommer att möta ledarna för den amerikanska transportpolitiken igen. Vi ser tecken på samarbetsvilja och på att man vill lösa de problem som kvarstår.
Artur Zasada: Fru talman! Jag är mycket tacksam för alla synpunkter på luftfartsavtalet mellan EU och Förenta staterna. Jag medger att avtalet inte är perfekt. Det är ytterligare ett steg i rätt riktning, men det innebär inte att man har nått det slutliga målet. Av förfarandeskäl kunde vi inte införa några ändringar i dokumentet. Men att förkasta avtalet vore att avstå från de fördelar vi fick i bägge förhandlingsetapperna.
I mitt betänkande uppmanar jag till vissa ändringar som skulle stå i centrum för den gemensamma kommitténs arbete eller som skulle utgöra grunden för en tredje förhandlingsetapp. Jag uppmanar till ytterligare liberalisering av trafikrättigheter, ytterligare möjligheter till utländska investeringar, antagandet av en betydligt mer ambitiös ståndpunkt när det gäller miljöskydd och bättre samordning av passagerarnas rättigheter för att garantera högsta möjliga nivå på passagerarskyddet.
Mitt arbete med dokumentet är ännu inte avslutat. Jag tänker övervaka åtgärderna som vidtas av den gemensamma kommittén, som utsågs för att se till att bestämmelserna i avtalet genomförs på lämpligt sätt och även utökas. Jag kommer att sträva efter att se till att en ständig observatör för Europaparlamentet sitter i den gemensamma kommittén. Om kommittén inte lever upp till förhoppningarna som ställs på den, kommer parlamentet att uppmana kommissionen att öppna en tredje förhandlingsetapp.
Slutligen vill jag naturligtvis framföra ett hjärtligt tack till alla skuggföredragande för deras synpunkter och stöd i samband med att betänkandet utarbetades.
Silvia-Adriana Ţicău: föredragande. - (RO) Fru talman! Luftfartsavtalet mellan EU och Kanada kan anses vara det mest ambitiösa luftfartsavtal mellan EU och ett stort partnerland.
Avtalet kommer att leda till en kraftig förbättring av förbindelserna mellan marknaderna och förbindelserna mellan personer samt skapa nya möjligheter för flygbranschen genom en gradvis liberalisering av bestämmelserna om utländskt ägande. Det är framför allt mer långtgående och specifikt än avtalet mellan EU och Förenta staterna vad gäller trafikrättigheter, ägande och kontroll, även efter den tillfälliga tillämpningen av det ändrade protokollet (”andra fasen”).
Enligt en undersökning som kommissionen genomförde kommer ett öppet avtal med Kanada att leda till ytterligare en halv miljon passagerare under det första året, och inom några år förväntas 3,5 miljoner extra passagerare utnyttja de fördelar som ett sådant avtal kan ge.
Avtalet skulle kunna ge konsumentfördelar på minst 72 miljoner euro genom lägre avgifter och skulle även kunna bidra till att skapa nya arbetstillfällen.
Vi välkomnar de ambitiösa målen i avtalet. Avtalet bör fungera som ett riktmärke för andra pågående förhandlingar.
Slutligen rekommenderar jag parlamentet att godkänna luftfartsavtalet mellan EU och Kanada.
Dominique Riquet: Fru talman! Jag ska fatta mig mycket kort, eftersom precis som Siim Kallas sade, är avtalet med Vietnam ett enkelt avtal som alla har godkänt. Det har inte inneburit några svårigheter för vårt eget betänkande och har den stora fördelen att den vietnamesiska marknaden öppnas för alla europeiska aktörer genom ömsesidighet med ett land som fungerar enligt en annan ekonomisk modell.
Jag anser att avtalet också är viktigt från geografisk synpunkt, eftersom vägen österut och mot länderna i Sydostasien öppnas för oss. Jag tror därför att det inte finns något mer att tillägga, förutom att jag är mycket glad över att vi med avtalet har kommit fram till en tillfredsställande slutsats, som medför att flygtrafiken mellan Vietnam och EU öppnas lite mer.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30.
Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)
Nuno Teixeira: skriftlig. - (PT) Under senare år har EU förhandlat om och slutit flera avtal med andra stater inom luftfartsområdet.
Enligt domstolen strider de traditionella klausulerna i aktuella bilaterala avtal mot EU:s lagstiftning, eftersom de diskriminerar EU-lufttrafikföretag som är etablerade i en medlemsstat men ägs och kontrolleras av medborgare i andra medlemsstater. Eftersom sådana avtal strider mot principen för fri etableringsrätt enligt artikel 49 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har EU tagit initiativet till och utvecklar en metod för att förhandla om och sluta luftfartsavtal mellan EU å ena sidan och tredjeland å andra sidan. Vi kan slå fast att de viktigaste aspekterna av avtalen är säkerhet, passagerares rättigheter, ömsesidigt erkännande av flygcertifikat och samarbete om regelverket.
I det sammanhanget vill jag uppmärksamma parlamentets begränsade roll när det gäller dessa frågor. Efter att Lissabonfördraget trädde i kraft är dess lagtext bindande, men endast när det gäller den slutliga texten som redan har undertecknats. Parlamentet kan inte lämna några förslag till eller göra några ändringar i innehållet.
Judith A. Merkies: skriftlig. - (NL) Delegationen för det nederländska arbetarpartiet i Europaparlamentet anser inte att den andra etappen av avtalet är perfekt, men menar att det kommer att leda till framsteg inom viktiga områden. Det kommer dessutom att hindra Förenta staterna från att åberopa den upphävandeklausul som fanns om man inte hade nått ett avtal. Denna upphävandeklausul skulle kunna ha medfört att europeiska passagerare och flygbolag hade blivit av med de betydande fördelar de fick i mars 2008 tack vare protokollet. Fördelarna och de positiva aspekterna omfattar i synnerhet avtal om arbetsnormer för flygpersonalen, utbyte av bästa praxis om bullerminskning, djupare samarbete inom miljöskyddsområdet och så vidare. Delegationen för det nederländska arbetarpartiet erkänner det ständiga behovet av att föra en lämplig debatt om säkerhetskrav (som till exempel användning av skanner) och om hur kraven påverkar passagerarnas integritet och hälsa. Den vill också betona att europeiska och amerikanska medborgares personliga integritet måste ställas i centrum och respekteras vid utbyte av passagerares personuppgifter mellan EU och Förenta staterna. Det är mycket viktigt att parlamentet är och förblir involverat i förhandlingarna samt att EU-bestämmelserna inte undergrävs.
Kinga Gál: skriftlig. - (HU) Det är viktigt att ta EU-medborgarnas oro för respekten av deras personuppgifter på allvar. Vi anser att det är viktigt att det finns ett avtal mellan EU och Förenta staterna om skydd av personuppgifter inom området för straffrättsligt samarbete. Vi välkomnar det ungerska ordförandeskapets aktiva engagemang i frågan om skydd av personuppgifter. Vi måste i synnerhet i detta avseende beakta rådets slutsatser om skydd av personuppgifter, som antogs vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte i februari. Vi ser fram emot kommissionens förslag för att se till att både våra friheter och våra personuppgifter skyddas och respekteras.
| sv |
Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet
| sv |
Högtidligt möte - 20-årsdagen för de demokratiska förändringarna i Central- och Östeuropa
Talmannen: Innan vi börjar vill jag berätta att jag har haft ett samtal med president Václav Havel. Jag kan försäkra er att vi inte kunde ha föreställt oss något liknande för 25 år sedan!
(Applåder)
Václav Havel: före detta president i Republiken Tjeckien. - (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för att ni bjudit in mig och för att jag får möjlighet att tala till er, när det i dagarna är 20 år sedan dramatiken då de stängda gränserna öppnades, taggtråden klipptes upp och murarna som skilde Europas nationer åt revs. I Tyskland delade muren ett och samma land. Detta betydde slutet för blockuppdelningen av inte bara Europa, utan till stor del hela världen. Det var en så historisk stund att den fick många att tro att inget ont kunde inträffa i världen i framtiden.
Så var inte fallet. Naturligtvis tog historien inte slut. Desto viktigare är det därför att ta fasta på detta jubileum för att reflektera över situationen inte bara i dag, utan i synnerhet också i framtiden. Jag vill bidra med fem synpunkter som berör Europas enande.
Ingen av oss var riktigt förberedd på att järnridån skulle försvinna så oväntat snabbt. Det kunde vi inte heller vara; det hade varit onormalt. Därför vidtog en tid som präglades av olika specifika dilemman, av att vi var osäkra och utredde olika alternativ. Till slut tog Nato det modiga steget att släppa in nya medlemsländer. Därigenom garanterades deras säkerhet, och de kunde inrikta sig på att förbereda sig inför ett EU-inträde. Därefter öppnade unionen uppriktigt sina dörrar för de nya demokratierna i Central- och Östeuropa. Av och till uppstår olika svårigheter med länderna, men det är bara naturligt. En demokratisk politisk kultur kan inte byggas upp eller återuppväckas från en dag till en annan. Det tar tid, och på vägen uppstår en mängd oväntade problem som behöver lösas. Det var i modern historisk tid som kommunistregimer för första och förhoppningsvis sista gången kom till makten. Därmed föll det också på vår lott att vara först med att uppleva det postkommunistiska fenomenet. Vi fick hantera följderna av ett långvarigt styre som byggde på rädsla, och alla risker i samband med att tillgångar omfördelades på ett sätt som saknar motstycke i historien. Hindren var och är många, och än så länge har vi bara en mycket begränsad erfarenhet av situationen.
Men jag tror ändå att väst gjorde rätt. Alla andra lösningar hade medfört en lång rad ytterligare problem och blivit ännu mer dyrköpta, inte bara för väst utan för oss alla. Vi hade då kanske inte bara fått se en ny, riskfylld utveckling med maktkamper om inflytande, eller den ena sidans direkta dominans över den andra. De stater som utestängts av väst hade då med all sannolikhet blivit en tummelplats för diverse nationalister, populister och deras väpnade miliser. Kanske hade till och med farliga regionala lokala konflikter brutit ut. Risken var desto större eftersom någon regelrätt fredskonferens, av för alla välkända skäl, aldrig ägde rum efter andra världskriget, som på ett bindande, tydligt och varaktigt sätt kunde ha slagit fast hur länderna skulle uppträda mot varandra i efterkrigstidens Europa. Jag tror att många flaggviftare, som fram till helt nyligen höll sig till hammaren och skäran, blixtsnabbt skulle ha bytt till nationella flaggor. Hur det kan gå i sådana lägen har vi sett i det forna Jugoslavien. Det är ju också välkänt att varje spöke alltid väcker andra spöken till liv. Ingen kan därför säga om inte smittan skulle ha gripit över på Västeuropa. Vi lever i en globaliserad tid, där varje lokal konflikt lätt kan växa till en internationell konflikt.
Således valdes den historiskt mest närliggande metoden, som också var smidigast i praktiskt avseende. Man kunde också betrakta metoden som ett sätt att gemensamt ta ansvar för den historiska utvecklingen, vars rötter delvis sträcker sig tillbaka till de demokratiska ländernas kortsynta eftergiftspolitik.
Sammanfattningsvis är den avsevärda huvudvärk som vi bereder EU i dag värd besväret. Alla andra sätt att agera hade helt uppenbart varit mycket värre och mycket mer riskfyllda. Under dessa omständigheter kan vi bara be européerna om tålamod och förståelse.
Vad kan vi då erbjuda Europa? Ja, det är frågan. Jag har länge ansett att vi själva har en direkt skuld. Efter att ha genomlidit den totalitära epoken borde vi på ett övertygande sätt ha skildrat våra upplevelser för andra och ha omsatt alla våra slutsatser i konkreta åtgärder. Det är ingen enkel sak, och jag är inte så säker på att vi har lyckats med detta ännu. Totalitära eller auktoritära samhällsskick har ofta en näst intill omärklig upprinnelse, och social kontroll kan anta mycket subtila former. Det är först nu, långt i efterhand, som många av oss inser hur förslaget man ibland snärjde oss i det totalitära spindelnätet. Allt detta har gjort oss mycket försiktiga. Detta bör vara vårt bidrag för att garantera att det som vi varit med om aldrig upprepas.
Vad är det då som krävs? A och O är att vi entydigt uttrycker vår solidaritet med alla som i dag kämpar emot totalitära eller auktoritära regimer var som helst i världen. Ekonomiska hänsyn eller andra särintressen får inte gå ut över vår solidaritet. Även små, omärkliga och välmenande kompromisser kan få ödesdigra följder, om än indirekt och först på längre sikt. Ondskan nöjer sig aldrig med eftergifter. Det ligger i dess natur att utnyttja alla eftergifter för sina egna syften. Dessutom har ju Europa dåliga erfarenheter av vad eftergiftspolitik kan leda till. Vårt stöd kan betyda mer än vi tror för frihetsorienterade människor eller personer som frispråkigt vittnar om situationen i Nordkorea, Burma, Iran, Tibet, Vitryssland, Kuba eller vilka andra länder som helst. Samtidigt hjälper vi också oss själva, genom att bygga en bättre värld och behandla varandra bättre. Vi blir med andra ord bättre på att leva upp till det faktiska innehållet i de värden som vårt samhälle säger sig förespråka.
Europaparlamentets Sacharovpris tilldelades nyligen den ryska organisationen Memorial, som övervakar respekten för mänskliga rättigheter i Ryssland. Jag tror att detta var en viktig markering. Jag minns vilket genomslag det fick i mitt eget land när Frankrikes president en gång mot regimens vilja inbjöd oss oppositionella till en arbetsfrukost under ett statsbesök. Sådant kan verka bagatellartat, men så är det inte. I ett totalitärt samhälle är det helt enkelt så att en enda frukost eller studentdemonstration som slås ned kan utlösa en historisk händelseutveckling, om omständigheterna är de rätta.
Varje människas identitet skapas dels av de medfödda egenskaper som gör oss till unika personer, och dels på flera nivåer av något vi kan kalla för vår kollektiva identitet. Var och en av oss skapar i olika hög grad sin egen känsla av samhörighet med familjen, lokalsamhället, regionen, företaget, kyrkan, samhället, de politiska partierna, nationen, den civiliserade världen och, till syvende och sist, med alla människor på vår planet. Allt detta visar att vi har olika former av hem, oavsett om dessa definieras geografiskt, ideologiskt, språkligt, etniskt eller på något annat sätt. Dessa hem skapar vi själva tillsammans. Här spelar också vår patriotism i olika former in - mål, samhörighetskänslor, läggning, stolthet, egenskaper, traditioner, seder, vanor och särdrag. Världen är kort sagt ett lapptäcke, liksom hela mänskligheten och var och en av oss.
Ur denna känsla av kollektiv samhörighet växer kollektiv suveränitet fram på ett naturligt sätt. Vi har viss suveränitet på varje identitetsnivå, men aldrig hundraprocentig suveränitet, vilket ju också är ouppnåeligt. En princip finns det: att dessa olika former av suveränitet ska komplettera och helst inte stå i strid med varandra.
Ni förstår säkert att jag tar upp denna fråga nu eftersom diskussionerna om den europeiska konstitutionen och om Lissabonfördraget till stor del handlar om relationen mellan nationell och europeisk suveränitet. Svaret är givet: De två ska komplettera varandra. Bara för att jag känner mig som europé upphör jag inte att vara tjeck. Tvärtom, faktiskt: Som tjeck är jag samtidigt europé. Lite poetiskt brukar jag uttrycka det som att Europa är våra fosterländers fosterland.
Jag är samtidigt övertygad om att vi får se en allt starkare europeisk suveränitet i framtiden. Jag vet inte hur snabbt eller långsamt det går, och jag vet inte hur vindlande färdvägen blir, men jag vet att integrationsprocessen måste fortsätta. Den är ju, när allt kommer omkring, en av de viktigaste, för att inte säga livsavgörande, frågorna inte bara för européerna, utan för alla människor. Skälet är uppenbart. Vi lever i dag i en enda global civilisation. Ägaren till ett grönländskt fiskeri kan vara bosatt i Taiwan och samtidigt vara delägare i en brasiliansk bank, eller äga en tjeckisk gruva, och driva hela verksamheten från sin dator på Island. På en sådan spelplan kommer olika övernationella, överstatliga och kontinentala gemenskaper att spela en allt viktigare roll. Det betyder inte slutet för nationalstaten, vare sig nu eller i framtiden. Men nationalstaterna sluter sig samman. Det kommer de att fortsätta med, för att kunna handla gemensamt på många områden. Redan den tekniska och ekonomiska utvecklingen gör detta helt nödvändigt. Men samtidigt som detta hotfulla enande rycker allt närmare i hela världen kan konstitutionerna i olika mindre gemenskaper mellan stater som på olika sätt står nära varandra vara ett viktigt sätt att ge nationella eller regionala identiteter ett bättre skydd.
När stater steg för steg fredligt sluter sig samman gagnar detta naturligtvis också den fredliga samexistensen. Har inte flertalet av de gångna seklernas krig utkämpats mellan nationalstater? Finns det något bättre sätt att jaga bort nationalismens alla spöken än praktiskt samarbete mellan nationer? Principen om suveränitet på flera nivåer är förstås bara godtagbar om den har stöd bland invånare och politiker. Jag märker i mitt land att människorna - i mitt fall alltså tjeckerna, men så är det kanske även i många andra länder - ofta talar om ”vi” och ”de”. Med ”de” åsyftas de ondskefulla utlänningarna där borta i Bryssel. Men finns inte vi själva också i Bryssel? När vi delar upp världen i ett ”vi”, som självfallet utgörs av idel goda människor, och ett ”de”, som utgörs av människor som av någon anledning är ondskefulla och till varje pris vill skada oss, så visar det bara hur lite vi har förstått själva integrationsprincipens innebörd. Även detta behöver vi tålmodigt ta itu med.
Vi sitter alla i samma båt, och fartyget håller rätt kurs. Det kommer att fortsätta hålla rätt kurs om alla passagerare känner sitt gemensamma ansvar och inte bara manövrerar för egen vinnings skull. Vi kan inte etablera vår styrkeposition eller särart i en ny gemenskap genom att högljutt hävda egna, vagt definierade nationella intressen för att dölja vår osäkerhet. Vi behöver i stället målmedvetet verka för att komma överens och arbeta hand i hand med alla andra.
Europa har i århundraden varit hjärtat i vår planets civilisation, och har definitivt haft den synen på sig självt även när det saknades fog för det. Europa ansåg sig därför ha rätt att exportera sin kultur, sin religion och sina uppfinningar till hela världen, vare sig detta efterfrågades eller ej. Exporten av dessa värden åtföljdes ofta av våld. Man kan till och med hävda att hela den moderna civilisationen har sina rötter i Europa - inte bara de värden som är omistliga för världen, utan också den kortsynthet som är så vanlig i dag. Europa bör dra lärdom av detta och axla sin mantel på ett nytt sätt, som innebär att Europa slutar att tvinga på världen något, utan enbart söker vara en inspiratör. Europa blir blott en förebild, vars idéer andra gärna får låna, men utan att vara tvingade till det.
Det är svårt att hitta ett hörn av världen vars länder har en lika hög koncentration av nationaliteter, etniska grupper, minoriteter och minoriteter bland andra minoriteter. De senaste årtiondena har Europa ändå lyckats skapa en av de övernationella konstellationer i världen där samsynen kanske är som störst. Det viktigaste är dock att denna gruppering inte växte fram till följd av att starka parter med våld kuvade svaga parter, vilket har varit det historiska mönstret. Tvärtom har den vuxit fram till följd av praktiska överenskommelser. Integrationen har därmed flyttat från slagfältet till konferensbordet. Detta faktum kan, om inte annat, utgöra en stor utmaning för omvärlden.
Jag nämnde att övernationella strukturer blir allt viktigare i världen i dag. Jag anser att den bästa politiska lösningen de närmaste årtiondena vore ett slags kreativt, partnerskapsbaserat och snarare moraliskt än politiskt orienterat samarbete mellan dessa stora övernationella eller kontinentala sammanslutningar, som bygger på minimikrav på det sociala området. För att fungera behöver naturligtvis dessa förbindelser bygga på två grundläggande principer: dels att parterna är jämbördiga på alla områden, och dels största möjliga öppenhet. Om exempelvis oro för inställda olje- eller gasleveranser får endera parten att ta på sig skygglappar och helt bortse från mord på frihetsorienterade journalister och andra missförhållanden som vederbörande normalt skulle ta upp utan att tveka - då bygger förbindelserna inte på partnerskap, utan på lögner. Äkta partnerskap är att berätta för varandra om allt man tänker, med andra ord att både tala sanning och klara av att själv ta till sig hela sanningen.
Det är tack vare den europeiska integrationen som det så länge har rått fred i merparten av kontinenten. Faktum är att integrationen utgör ett unikt försök att skapa en demokratisk statsfederation. Det varken är eller kommer att bli fråga om en federation i alla avseenden, eller ens om en federation i traditionell mening. Det är helt enkelt ett nytt fenomen. Tänk om detta försök kunde inspirera andra! Men det är inte det viktigaste. Jag tror att EU här kan inspirera omvärlden med något ännu mer djupgående än modellen för internationellt samarbete. Här menar jag möjligheten att gottgöra Europas många tvivelaktiga försök att bestämma eller påverka hur hela den nuvarande civilisationen ska utformas. Kanske är detta en rörelse som redan så sakta håller på att komma igång.
Vad jag syftar på här är ett avståndstagande från läran om vinstmaximering till varje pris utan hänsyn till långsiktiga och permanenta följder; från vår dyrkan av kvantitativ tillväxt i allt snabbare takt; från det primitiva målet att vi ska komma ikapp eller överträffa USA eller Kina eller något annat land; från vår farliga och planlösa kolonisering av jorden; från vår tanklösa utplundring av planeten utan hänsyn till miljön eller till framtida generationers intressen. Jag syftar också på smarta sätt att spara energi och på att staters framgång inte bör mätas i termer av ökad konsumtion, utan tvärtom i termer av den konsumtion de avstår ifrån.
Allt detta förutsätter givetvis att en förändring börjar äga rum i hjärtat hos dagens européer. De bör känna en lite större ödmjukhet när de ställs inför kosmologins senaste rön. De bör reflektera över vad som händer efter döden, och vördnadsfullt sänka sina huvuden inför världsalltets gåtor. De bör, kort sagt, komma närmare evigheten och oändligheten, precis som fallet var under tidiga europeiska utvecklingsskeden. Vi behöver allvarligt begrunda att inga handlingar någonsin kan göras ogjorda, att ett minne av allting bevaras någonstans - om så bara i form av ljusstrålar - och att det därför inte finns någon evig förlåtelse.
Men låt oss återgå till frågan om hur Europa kan vara en partner till andra. Flertalet av mänsklighetens krig har varit konflikter om gränser, det vill säga territoriellt motiverade. En viktig lärdom vi kan dra av detta är att inte bara nationalstater utan också övernationella gemenskaper alltid bör vara helt på det klara med var de börjar och slutar. Oklara eller omtvistade gränser har utlöst många katastrofer. Även EU bör inse detta och vara tydlig med sin gränsdragning gentemot omvärlden. Om unionen vill avskaffa någon gräns måste den först veta var gränsen löper. Den bör således verka för en storskalig geografisk självidentifiering som omfattar hela planeten. Även på det sättet skulle unionen kunna göra en viktig och konkret insats för det som vi alla åstundar, nämligen fred på jorden mellan alla folk och länder.
När européer överlägger om delad suveränitet handlar det i regel om unionens institutionella uppbyggnad. Det är bra att unionen på senare år med sådan framgång har ägnat denna fråga så mycket kraft. Det är just därför som jag väljer att skåda vidare in i framtiden på det här området. Ni är ledamöter i ett parlament som har utsetts genom direkta val. Man har lagt sig vinn om att antalet ledamöter från de olika länderna ska stå i proportion till invånarantalet. Som jag ser det borde Europaparlamentet - det enda organ som samtliga européer har varit med och utsett i direkta val - få betydligt mer att säga till om än det faktiskt har i dag. Lagstiftningsuppgiften bör därför mer uttryckligt övergå ifrån den verkställande till den lagstiftande makten. Europaparlamentet får inte göra intryck av att enbart vara ett exklusivt smycke som unionen pryder sig med.
Jag anser att ett annat, mindre organ så småningom bör inrättas vid sidan av parlamentet. Medlemsstaternas parlament borde utse dess ledamöter inom sig, och alla medlemsstater ha samma antal ledamöter. På så sätt, eller med någon liknande lösning, skulle två problem lösas på en och samma gång. För det första skulle det undanröja intrycket i vissa av medlemsstaternas parlament att de har stängts ute från det europeiska beslutsfattandet. För det andra skulle det garantera att medlemsstaterna är helt jämbördiga i åtminstone ett unionsorgan. Ett sådant organ skulle naturligtvis bara sällan sammanträda, och då på begäran av ett visst antal medlemsstater. Det skulle bara behandla frågor som erfordrar enhällighet. Denna lösning skulle också göra fördelningen av kommissionsposter mindre komplicerad, så att den inte behöver ske med beaktande av nationalitet, samtidigt som den skulle förenkla rösträkningen i Europeiska rådet. För min egen del känns det viktigare att våra kommissionsledamöter verkligen är ledande fackmän inom sina arbetsområden, än att befattningarna till varje pris tillfaller mina landsmän eller till och med mina partikamrater.
Europeiska rådet är för närvarande en märklig blandning av verkställande och representativ makt. Till och med rådets ställning behöver förtydligas. Jag anser att rådet ska vara något i stil med statschefen i en parlamentarisk demokrati - ett slags kollektivt överhuvud för statsfederationen, som är delvis osynligt och delvis synligt. Och naturligtvis ska den synlige företrädaren vara en enskild person som blir en för alla begriplig galjonsfigur, med andra ord en president. Befattningen finns förankrad i Lissabonfördraget, och denna person blir mycket betydelsefull. För vi får inte glömma att när kollektiva statsöverhuvuden uppträder så förebådar detta i regel ett lands upplösning. Jag hävdar inte att detta också kan inträffa i en övernationell gemenskap. Men jag tror ändå att det är bäst med en enskild person någonstans i toppen som blir en symbol för hela det komplicerade maskineriet och som gör det lättare att få grepp om det.
Jag har åtskilliga gånger tidigare sagt att jag tycker att det vore utmärkt om det någon gång i framtiden fanns en tunn, lättbegriplig och läsbar europeisk konstitution som till och med skolbarn kan förstå, samtidigt som hela det övriga materialet - tusentals sidor i dag - blir rena bilagor till detta. Stadgan om de grundläggande rättigheterna är den text som uttrycker de värden och ideal som unionen bygger på och strävar efter att följa och beakta i sina beslut. Denna stadga skulle passa som en naturlig, organisk beståndsdel, eller kanske rentav en första avdelning, av en sådan konstitution.
Jag har en sista synpunkt som i någon mån för mig tillbaka till utgångspunkten. På långt håll liknar Europeiska unionen ett genomteknokratiserat organ som bara sysslar med ekonomi och pengar. Det eviga käbblet om budgetar, kvoter, tullar, skatter, bestämmelser för näringslivet och diverse andra föreskrifter kanske behövs. Jag vill inte alls döma ut detta. Jag tror till och med att den ökända rekommendationen eller standarden för hur man ska laga gulasch, som många europaskeptiker sköt in sig på, snarare var avsedd att skydda något specifikt tjeckiskt eller ungerskt än att angripa den berörda medlemsstaten och dess identitet.
Men jag tror ändå att unionen i ännu högre grad behöver lyfta fram och synliggöra de aspekter som verkligen räknas, det vill säga de andliga och värderingsmässiga grundvalarna. Unionen är historiskt unik genom att vara ett försök att skapa en stor, övernationell gemenskap utan tidigare förebild, som bygger på respekt för människans friheter och värdighet, på en äkta formell demokrati som inte bara är dekoration, och på tron på förnuft, anständighet och möjligheten att föra en dialog på jämbördiga villkor såväl internt som med vilken annan part som helst. Den bygger självfallet också på respekt för enskilda nationer och deras traditioner, landvinningar, territorier, hem och de landskap där hemmen finns - liksom givetvis på respekten för mänskliga rättigheter och på solidaritet mellan människorna.
Europas rika andliga och kulturella historia har många rötter: Antiken, judendomen, kristendomen, islam och senare renässansen och upplysningstiden hör till dem. Det har skapat oomtvistliga värden som EU visserligen säger sig stödja, men som ofta ses som enbart en trevlig förpackning för det som verkligen räknas. Men är inte i själva verket dessa värden värdefullare än allt annat? Anger inte dessa värden inriktningen på allt det övriga?
Det jag nu efterlyser är vare sig revolutionerande, banbrytande eller radikalt. Allt jag säger är att vi bör begrunda det som ligger till grund för Europas enande lite djupare. Vi bör anstränga oss mer för att odla vår europeiska identitet. Vi har ett moraliskt rättesnöre som vi medvetet måste förhålla oss till och som sträcker sig bortom en värld där bara kortsiktiga egoistiska fördelar räknas, en värld som inte leder någon vart, där bara kvantifierbara välståndsindikatorer beaktas.
Det är nu 20 år sedan avgrunden som delade Europa överbryggades. Jag är helt övertygad om att kontinenten aldrig mer kommer att godta en sådan uppdelning. Tvärtom kommer den att bli en plats för, och en källa till, en solidaritet och ett samarbete som fördjupas alltmer. Tänk om ändå Schillers ”Till glädjen” för oss och våra efterkommande kunde bli något mer än en dikt som hyllar vänskapen mellan folken. Tänk om ”Till glädjen” kunde bli en associationsladdad symbol för allas vår strävan att skapa en mänskligare värld.
(Stående ovationer)
Talmannen: Mina damer och herrar! Om det hade funnits ett Sacharovpris för 30 år sedan hade du, Václav, varit vår ledande kandidat. I dag behöver du, som väl är, inte längre priset, eftersom det gamla och det nya Europa har upphört att existera och det bara finns ett enda Europa. I dag är det vår plikt att som politiker respektera försonings- och solidaritetstankarna, de två värden som unionen har vuxit fram ur. Låt oss därför göra vårt bästa för att de inte ska falla i glömska.
(Sammanträdet öppnades kl. 15.50.)
| sv |
12. Fullgörande av flaggstatsförpliktelser (
| sv |
Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet
| sv |
Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet
| sv |
Gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och särskilda bestämmelser nationella kvoterna för mjölk (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Elisabeth Jeggle, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1234/2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (”enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden”) vad gäller de nationella kvoterna för mjölk - C6-0015/2008 -.
Iztok Jarc: rådets ordförande. - (SL) Jag vill först och främst säga att ordförandeskapet välkomnar betänkandet av Elisabeth Jeggle om förslaget att öka mjölkkvoterna och anser att det är ett konstruktivt och balanserat bidrag till den debatt som pågått i mer än några veckor nu.
Europeiska kommissionen har, baserat på de gynnsamma marknadsvillkoren, föreslagit en ökning på 2 procent av de nationella mjölkkvoterna i sin rapport, med början från nästa kvotår, dvs. den 1 april 2008.
Mjölkkvoter är inte bara en fråga om procentandelar. De är en mer omfattande fråga som är knuten till översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är anledningen till att rådet inte begränsade sig till denna fråga utan inledde en bredare, simultan debatt om det övergripande paketet för hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Jag måste säga att rådet och parlamentet delade vissa åsikter och tveksamheter beträffande detta förslag. Det förekom t.ex. krav på ett större föregripande och en större stabilitet inom mjölksektorn. Det förelåg oro över områden med en mindre gynnsam odlingspotential, där det finns få alternativ till traditionell mjölkproduktion. Det fanns å andra sidan bestämda krav på att låta europeiska jordbrukare dra fördel av de möjligheter som erbjuds genom de internationella och europeiska marknaderna under utveckling.
Trots komplexiteten hos detta problem är vi övertygade om att vi kan finna balanserade svar och lösningar inom ramen för hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Här vill jag tillägga att rådet stöder parlamentets förslag att kommissionen ska utarbeta en allmän, långsiktig strategi, dvs. ett förslag till strategi, för den europeiska mejerisektorn. Vi anser att den avgörande delen av denna strategi bör vara en så kallad mjuk övergång till ett avskaffande av mjölkkvoter, vilket skulle garantera en smidig övergång till en mer marknadsorienterad mejeripolitik och en förutsebarhet inom denna sektor.
Rådet avser att i detta syfte uppmana kommissionen att studera alla lämpliga sätt att uppnå detta på. Vi anser emellertid att kommissionens förslag om en ökning på 2 procent av kvoterna för nästa kvotår borde behandlas som en del av ett paket, och att de andra delarna borde diskuteras på lämpligt sätt inom hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Jag vill också tillägga att förslaget kommer att vara på dagordningen för det sammanträde för rådet (jordbruk och fiske) som ska hållas nästa vecka. Jag hoppas att det kommer att antas. Så om förutsättningarna är tillfredsställande kommer genomförandet att inledas under det nuvarande kvotåret, dvs. 2008.
Avslutningsvis vill jag tacka alla som har deltagit i debatten om detta betänkande, och framför allt föredraganden. Enligt vår uppfattning är detta en balanserad och välgrundad observation. Tack för era ansträngningar.
Mariann Fischer Boel: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag tycker att ordförandeskapet sänder en väldigt positiv signal genom att jordbruksministern är närvarande här i dag för att delta i denna mycket viktiga diskussion.
Jag ska inleda mitt tal på traditionellt sätt med att tacka utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, och framför allt föredraganden, för det mycket konstruktiva betänkandet om förslaget att öka mjölkkvotsystemet med 2 procent, som ministern angav, för det kommande mjölkåret, som inleds den 1 april 2008.
Det är många som har drivit på kommissionen i fråga om att förbättra den mycket spända mejerisituationen. I rådet bad en stor majoritet av medlemsstaterna kommissionen att lägga fram ett förslag om en ökning av kvoterna. Kommissionen uppmanades också i en resolution om stigande livsmedelspriser som antogs i oktober 2007 här i Europaparlamentet att omedelbart föreslå en tillfällig ökning av mjölkkvoterna. I december 2007 presenterade kommissionen en rapport om marknadsutsikterna som visade att det uppenbarligen finns, och kommer att finnas i framtiden, en stigande efterfrågan på mejeriprodukter.
Ert betänkande bekräftar också att vi bör öka möjligheterna till en större mjölkproduktion. Jag tror att alla håller med om att kommissionens förslag är tämligen klokt och tydligt, med ett förutsebart och jämt resultat för alla medlemsstater. Jag skulle ödmjukt vilja påpeka att behovet av förutsebarhet och lika behandling av jordbrukare inte verkar beaktas helt och hållet i era ändringsförslag.
Ändringsförslaget om att göra ökningen på 2 procent frivillig för medlemsstaterna skulle vid tillämpning troligen skapa vissa svårigheter. Först och främst tror jag att alla är överens om att vi eftersträvar en bättre marknadsorientering och större produktivitet. Därför anser jag personligen att producenten bör få välja om denne vill producera mer mjölk eller inte. Jag tror också att vi är överens om att mjölkproducenter behöver förutsebarhet - visshet om sina produktionsmöjligheter inom kvotsystemet - och jag tror inte att ett system på frivillig basis skulle bidra till detta.
Medlemsstaterna har, som en lösning på detta, möjlighet att besluta att inte fördela kvoterna utan att behålla dem i den nationella reserven. Detta är en möjlighet, även om jag skulle driva på medlemsstaterna, och jag gärna skulle vilja att kvoterna fördelades eftersom jag anser att det är det rätta att göra.
Ändringsförslaget om utjämning i fråga om kvoterna i slutet av ett kvotår är inte någon ny idé. Det är faktiskt något som kommissionen har undersökt noggrant, eftersom en sådan teori skulle kunna underlätta användningen i vissa medlemsstater av oanvända kvoter i andra medlemsstater. Men jag tror att vi också kan enas om att teori är en sak och praktik en annan.
För det första tycker jag att det utan tvekan skulle skapa osäkerhet för mjölkproducenterna. Då skulle de bli tvungna att gissa så gott de kan hur situationen kommer att se ut i slutet av produktionsåret, och utifrån det försöka göra ett val i fråga om produktionen, och de skulle inte få veta förrän året efter om produktionen varit avgiftsfri eller inte. Jag tycker, med all respekt, inte att detta är fördelaktigt för det beslut som fattats på den mjölkproducerande gården. Det är uppenbart att mjölkproduktion innebär stora investeringar, och vi är skyldiga våra jordbrukare att ha ett förutsebart system fram tills kvoterna försvinner 2015.
För det andra, vem skulle gynnas av detta? Jag behöver inte påpeka att det i stort bara skulle gynna en liten grupp medlemsstater. Redan detta gör det politiskt sett svårt. Det viktigaste är att det kommer att gynna de producenter som redan har överstigit sina kvoter - de som har producerat för mycket - och inte dem som har försökt hålla sig inom kvotsystemets gränser. Det finns alltså ingen garanti för att detta skulle leda till en större tillgång till mjölk på marknaden.
För det tredje går detta också, enligt min uppfattning, emot idén om att förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag är rädd att det skulle vara oerhört komplicerat att införa bestämmelser på detta område, och jag är inte för att göra systemet mer komplicerat i ett läge då detta kvotsystem bara ska existera i sju år till.
Sammantaget noterar jag med glädje att vi alla är överens om behovet av att öka möjligheterna för mejerisektorn i Europa att öka sin produktion. Det är en oerhört viktig signal för mig och för alla medlemsstater att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling enhälligt valde denna väg efter de mycket skilda uppfattningarna i inledningen av denna diskussion. Därför vill jag ge föredraganden de allra största lyckönskningar för denna insats. Jag hoppas att jag kommer att lyckas lika bra i rådet.
Elisabeth Jeggle: föredragande. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har, vilket redan nämnts, enhälligt förkastat kommissionens förslag att öka kvoterna för det kommande mjölkåret med 2 procent. Det skulle uppgå till 2,8 miljoner ton. Vi anser att detta förslag är för stelbent, för oflexibelt, och det är fel signal att sända i den nuvarande situationen, i synnerhet för marknaderna. Det kommer ändå, baserat på utslag från 2003, att bli en ökning på 0,5 procent i kvoter för 11 medlemsstater från den 1 april i år - vilket motsvarar 700 000 ton mer mjölk i Europeiska unionen.
De intensiva debatterna med mina kolleger i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har visat att det inte finns något universalmedel eller något bekvämt sätt att fortsätta debatterna på. Det råder vitt skilda uppfattningar, och alla ståndpunkter, från ett allmänt och grundläggande förkastande av all ökning av kvoter upp till och med en ökning på 5 procent, finns representerade. Vi lyckades ändå finna en kompromiss i vilken alla gruppers ståndpunkter beaktades, och den antogs enhälligt, utan avvikande eller nedlagda röster. Jag vill tacka alla mina kolleger hjärtligt för det konstruktiva samarbetet.
Den kompromiss som vi enats om har två brännpunkter. Detta har ni klargjort, fru kommissionsledamot. Jag är av en annan uppfattning.
För det första inrättandet av en europeisk utjämningsmekanism, med vilken minusbedömningar eller plusbedömningar av befintliga nationella kvoter kan kompenseras på EU-nivå. Detta skulle inte vara särskilt byråkratiskt, och det skulle leda till att producenter som överstiger sina kvoter bestraffas först efter en utjämning.
För det andra kan medlemsstaterna från och med den 1 april besluta att frivilligt öka de nationella kvoterna för kvotåret 2008/2009. Vi eftersträvar flexibilitet, inte stelbenthet! Denna kompromiss innebär att de redan befintliga kvoterna kommer att användas på ett mer effektivt sätt. För medlemsstater med större potential finns också möjlighet att använda denna europeiska kvotram i linje med ett gemensamt europeiskt inre marknadssystem.
Fru kommissionsledamot! Ni betonar alltid att befintliga mjölkkvoter kommer att gå ut 2015 enligt detta system. Enbart en linjär ökning av kvoter kommer emellertid inte att skapa en sådan mjuklandning som ni utlovar. Tänk bara tillbaka på de gamla mjölksjöarna! Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har därför entydigt förespråkat, som det redan gjort i fråga om minimjölkpaketet, att inrätta en mjölkfond för att nå kostnadsbesparingar som ett resultat av de reformer som bara görs inom mjölksektorn. Enligt vår uppfattning kan ett sådant framsynt främjande och bevarande av hela sektorn bara möjliggöras på detta sätt. Detta instrument bör framför allt användas för mjölkproducenter i missgynnade områden och i områden som helt och hållet överlåtits till betesmark. Därför vill jag be er, fru kommissionsledamot, att inbegripa detta krav från Europaparlamentet i konkreta ordalag i ert lagförslag om hälsokontroll.
Enligt vår uppfattning är en tillämpning av artikel 69 otillräcklig, eftersom den inte är tydligt definierad i fråga om praktiska åtgärder, framför allt för redan nämnda sektor. Det är också oerhört cyniskt när en högt uppsatt tjänsteman vid kommissionen tillkännager inför en samling jordbrukare att de inte borde klaga på att producentpriserna i själva verket redan sjunker igen, eftersom de sedan tidigare fått nöja sig med 27 cent per liter mjölk. Detta är att visa förakt mot en hel yrkesgrupps legitima intressen, vilket jag, i egenskap av ledamot av ett parlament, som kämpar för demokratins sak på högsta nivå, inte accepterar!
Czesław Adam Siekierski: för PPE-DE-gruppen. - (PL) Herr talman! Jag är övertygad om att en ökning av mjölkkvoterna för kvotåret 2008/2009 inte kommer att utgöra något hot mot stabiliteten på EU:s mjölkmarknad, och att mjölkpriserna inte kommer att sjunka påtagligt. Vi hade väntat oss en större ökning, men efter att ha hört Elisabeth Jeggles och andra parlamentsledamöters argument stödde vi paketet med kompromissändringsförslag, i vilket en frivillig ökning med bara 2 procent föreslås.
Det framgår av information i pressen att kommissionsledamoten stöder förslag om en årlig ökning av kvoterna på bara 1 procent från 2010 som en del av vad som kallas för mjuklandningen. Detta är en ganska konservativ strategi, även om kommissionen påstås vara liberal - men låt oss komma till saken. Å ena sidan begränsar låga kvoter utvecklingen av EU:s mjölkindustri genom att konkurrenskraften och exportpotentialen minskar. Å andra sidan är detta en garanti för en stabil inkomst för våra mjölkproducenter.
Vi kommer att fortsätta att diskutera valet av bästa lösning i framtiden.
(Talmannen avbröt talaren.)
Rosa Miguélez Ramos: för PSE-gruppen. - (ES) Herr talman! Sanningen är att de extremt låga priser som betalades till europeiska mjölkproducenter i åratal orsakade stor skada för sektorn. De ledde till att ett stort antal producenter lämnade sektorn, framför allt i vissa regioner, som t.ex. min egen, Galicien, och en annan av följderna var att de strategiska mjölkreserverna, som är en grundläggande förutsättning, minskade enormt.
Jag skulle vilja säga att marknaden sedan 2007 har utvecklats positivt, och detta ger i själva verket producenterna en viss respit, och till och med möjlighet att investera i sina gårdar, vilket tidigare varit otänkbart. Det finns två goda nyheter i detta sammanhang, enligt kommissionens egen rapport: positiva utsikter för framtiden innebär att det krävs ytterligare kvantiteter mjölk från marknaden, och därför föreslås en ökning på 2 procent för detta år. Jag har stått bakom detta förslag ända från början.
Jag har stått bakom förslaget, och jag har försökt att samarbeta med föredraganden, Elisabeth Jeggle, just för att det är uppenbart att det fanns en viss förbehållsamhet och att vissa ledamöter i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling inte ansåg att detta förslag från kommissionen borde stödjas.
Men utifrån mitt perspektiv, och som jag ser det, bör inte parlamentet, som ni sa, hindra de producenter som valt att agera positivt på efterfrågan på marknaden. Det var därför jag, i samråd med Jeggle, föreslog att denna åtgärd skulle vara frivillig.
Som Jeggle redan har sagt antogs betänkandet enhälligt i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Även om det stämmer, som föredraganden sa, att kvoterna på EU-nivå inte utnyttjas fullt ut så är detta underutnyttjande absolut inte jämnt fördelat över alla medlemsstater, och underskottet i produktionen strider inte heller mot den teoretiska konsumtionen.
Tänk på att den produktion som anslagits åt mitt land, Spanien, är 6,1 miljoner ton, och vår teoretiska konsumtion är 9 miljoner ton. Därför måste man säga att Spanien nästan har det största underskottet per invånare per år i hela Europeiska unionen.
Därför kräver vi i Lutz Goepels betänkande att en sådan korrigering ska göras av kvoterna i framtiden, inte genom en linjär ökning, som ni föreslår i detta förslag, utan snarare utifrån den klyfta som existerar mellan den befintliga strukturen och den struktur som sektorn borde ha, som ni säger, för att kunna vara konkurrenskraftig och möta marknaden på egen hand. I detta avseende vill jag fråga er, fru kommissionsledamot, om ni överväger möjligheten att, med hänsyn till kompensationsmekanismerna och mjuklandningen, utforma individuella modeller för varje enskild medlemsstat?
Jag vill klargöra att jag anser att mjölkproduktionen borde bevaras i hela Europa. Vad gäller kvoterna måste vi, innan vi säger att vi ska avskaffa dem och att de ska försvinna, tänka på den socioekonomiska roll som de spelar till skydd för många svaga ekonomier. I många områden är mjölkproduktion, som ni vet, det enda jordbruksalternativet, och därför har detta system hjälpt ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Niels Busk: för ALDE-gruppen. - (DA) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Föredraganden, Elisabeth Jeggle, har återigen utarbetat ett utmärkt betänkande som jag vill tacka henne för. Europeiska mjölkproducenter står för närvarande inför stora utmaningar när det gäller den stigande efterfrågan på mejeriprodukter från framför allt Fjärran östern. Detta är ett mycket positivt problem. Samtidigt undergrävs produktionsekonomin av stigande foderpriser, eftersom EU förhindrar foderimporten, som de konkurrerande länderna behöver. För att överleva måste vi tillåta en ökning av kvoterna nu. Om vi väntar till 2015, när kvoterna förhoppningsvis ska avskaffas, kommer vi annars att missa ett unikt tillfälle för den europeiska mejeriindustrin.
Min grupp vill se en avreglering av mjölkproduktionen i Europa genom marknadsekonomi och fri konkurrens, och detta motverkas med kvotsystemet. Att öka produktionen med minst 2 procent och på ett senare stadium göra en ny bedömning av huruvida det finns behov av en ytterligare ökning av kvoterna skulle stödja och upprätthålla en stark, framsynt mjölkproduktion i Europa och skapa en smidig övergång till ett avskaffande av kvotsystemet, som infördes 1983 - som en övergångslösning för övrigt - till följd av utvecklingen av hela mjölkpulverberg och smörberg. Lyckligtvis finns inte längre några sådana - nu finns det en större efterfrågan på mejeriprodukter på marknaden. Låt oss ge de europeiska mjölkproducenterna möjlighet att tillhandahålla dessa produkter.
Alyn Smith: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill, liksom alla andra, gratulera föredraganden till ett stabilt betänkande, som enligt min uppfattning bäst kan betraktas som en del av en större bild av hur vi ska garantera en långsiktig stabilitet för europeiska jordbrukare och odlare.
Jag vill ta upp två punkter. Vi godkänner och välkomnar kommissionens förslag om att kvoterna ska slopas till 2015. Vi vill dock se ett system med produktionskontroller, och vi motsätter oss punkten i betänkandet om att det borde finnas en frivillig undantagsmekanism för medlemsstaterna. Särskilt vi i Storbritannien har upplevt frivillig modulering, som naturligtvis inte alls är frivillig för de jordbrukare som får dras med den, och vi motsätter oss den principen. Vi anser att det inte är någon mening med en asymmetrisk avreglering.
Jag vill också på längre sikt betona för våra kolleger i kommissionen att en av de viktigaste punkterna på en mycket friare och mer liberal marknad för mjölkprodukter kommer att vara konkurrenslagstiftningens inverkan på hur framför allt jordbrukare måste hantera långsiktiga, privata kontrakt och missbruket från vissa producenters och köpares sida, i synnerhet på mejerimarknaden. Men detta är i huvudsak ett solitt betänkande, och det gläder oss att stödja det i stort.
Dimitar Stoyanov: (BG) Omständigheterna inom mejeriproduktionen i Bulgarien är ett exempel på att det är något som inte står rätt till i Europeiska unionens ekonomiska system.
Ökningen av kvoter har liten betydelse, eftersom 30 procent av korna i Bulgarien har dött av svält bara under EU-medlemskapets första år. Detta beror på den enorma inflationstakt som EU-medlemskapet medfört, samt på de nya reglerna, kvoterna och högre priser på foder och bränsle.
Hur mycket längre ska detta behöva fortgå? Om ungefär två år kanske yoghurtens hemland, Lactobacillus bulgaricums hemland, kommer att stå utan en enda levande ko, tack vare EU.
James Nicholson: (EN) Herr talman! Först och främst välkomnar jag den rekommendation som föredraganden har lagt fram här i dag om 2 procent för 12 månader som en frivillig åtgärd. Enligt min uppfattning är det en väl avvägd åtgärd.
Jag motsätter mig att öppna fördämningarna i fråga om produktionen, eftersom jag anser att detta inte skulle lösa någonting. Låt oss se hur marknaden utvecklas under de kommande 12 månaderna. Sedan kan vi göra en ny bedömning av situationen med större erfarenhet. Alla talar om en ”mjuklandning” i fråga om kvoter, men ingen kan tala om för mig vad denna mjuklandning kommer att bestå av. Det är ett ord som vi använder - ordföranden för rådet har använt det och kommissionsledamoten har använt det - men vad är det egentligen som gäller när vi kommer till 2013? Jag vet att det är långt dit, men det finns många mjölkproducenter som just nu verkligen undrar hur situationen kommer att se ut när vi närmar oss den tidpunkten.
Så även om omsättningen inom mejerisektorn har genomgått dramatiska förändringar under 2007 kan vi inte garantera att det kommer att fortsätta så i all evighet. Låt oss vara helt uppriktiga. Det var inget kommissionen gjorde. Det var inget som vi politiker gjorde. Det var inget som någon nationell regering eller ens mejerisektorn gjorde. Det var marknadskrafterna i världen som drev upp marknadspriserna, och det är precis vad som hände. Spannmålspriserna drev upp priserna. Men vi måste också inse, när de kommande 12 månaderna inleds, att kostnaderna för spannmål, kostnaderna för konstgödsel, de höga energikostnaderna och foderkostnaderna i sommar kommer att innebära att mycket av de extra pengar som gått till mejerisektorn i själva verket kommer att absorberas av dessa extra kostnader.
Låt oss därför inte förivra oss att tro att allt är så rosenrött och underbart i mejerisektorn - för det är det inte. De extra 2 procenten kommer att innebära en betydande mängd. Men jag instämmer med kommissionsledamoten - låt oss inte göra situationen mer komplicerad. Låt oss underlätta för producenten. Mjölk- och mejeriproduktionen är, var man än befinner sig i Europa, ryggraden i den lilla familjegårdsstrukturen, och vi måste stödja den.
Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Herr talman, fru kommissionsledamot Fischer Boel! Den ökning på 2 procent av mjölkkvoterna som föreslås i betänkandet påverkar ett flertal medlemsstater. Ungern påverkas inte av detta, eftersom landet bara utnyttjar 70 procent av de mjölkkvoter som man tilldelats, men vi känner ändå solidaritet med medlemsstater som t.ex. Polen och andra länder som behöver ökade mjölkkvoter. Utöver ökningen av kvoterna måste vi förbereda oss inför det totala avskaffande av marknadsordningen för mjölkkvoter 2015 som kommissionen föreslår, och vi måste därför utarbeta stödmekanismer som verkligen kommer att bidra till att främja produktion av mjölk med hög kvalitet. Ett särskilt problem i vissa länder är förskjutningen av den tekniska och teknologiska utvecklingen. Därför skulle det vara bra om vi kunde använda gemenskapens resurser till att främja teknologisk utveckling i länder som Ungern eller andra nya medlemsstater som inte har kunnat utnyttja de kvoter som de tilldelats. Samtidigt som vi ökar kvoterna är det också viktigt att utveckla innovationen inom jordbrukssektorn. De stigande foderväxtpriserna är ett problem, och det finns ett särskilt problem som varken kommissionsledamot Fischer Boel eller någon annan kan göra något åt, nämligen att industrin för beredning av mejeriprodukter i Ungern olyckligtvis inte ägs av mjölkproducenterna, och detta innebär en enorm konkurrensnackdel för dem. Tack för er uppmärksamhet.
Margrete Auken: (DA) Herr talman! Som kommissionsledamoten vet är inställningen i den allmänna debatten i Danmark mycket negativ till jordbruksstöd. Om det är attraktivt att producera mjölk i Europa är vi väl medvetna om att det till största delen kan tillskrivas konstgjort höga priser och inskränkningar i konkurrensen från tredjeländer. Dessa förutsättningar ledde till överproduktion, som vi har lyckats ransonera med hjälp av kvoter. Jag ska inte gå in på all den olycka som detta har medfört, utan bara påpeka att om kommissionen vill öka kvoterna för att beakta den stigande efterfrågan så är detta naturligtvis otillräckligt. Kvoterna måste slopas helt och hållet, och snedvridningarna på marknaden måste elimineras. Därför krävs en grundlig reform av den gemensamma jordbrukspolitiken, med en mycket snabbare avveckling av arealersättningen än vad som är fallet för närvarande. Avregleringen på marknaden måste ske ordentligt, och detta bör vara det huvudsakliga målet med reformen. Dessutom kan vi undersöka möjligheterna för ett fortsatt stöd till utvalda, mindre områden där det finns goda argument för mjölkproduktion, trots de ekonomiska förutsättningarna. Avreglering måste utgöra en del av EU:s jordbrukspolitik: en politik som inbegriper miljömässig hållbarhet i de allmänna marknadsvillkoren och garanterar fritt tillträde till EU:s marknader på rättvisa villkor för utvecklingsländer. Det finns fortfarande mycket att uträtta innan vi kan känna oss stolta över EU:s jordbrukspolitik.
Albert Deß: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Också jag vill tacka Elisabeth Jeggle för detta betänkande, som hon har utarbetat på ett så skickligt sätt. Det befintliga kvotsystemet gäller enligt överenskommelse till 2015. Det kommer följaktligen att gälla i ytterligare sju år och några dagar för att vara exakt. Jag anser att det är fel att öka mjölkkvoterna med 2 procent i detta läge.
Jag hade inte haft några problem att förstå en ökning av kvoterna med 2 procent för de nya medlemsstaterna, eftersom konsumtionen av mjölkprodukter ligger långt under genomsnittet i EU där. Fru kommissionsledamot! Hur mycket jag än respekterar er så anser jag att kommissionens förslag är fel. Under de senaste månaderna har våra mjölkproducenter för första gången på många år fått ett rimligt pris för mjölken. Mjölkproducenterna, som mjölkar sina kor varje morgon och kväll 365 dagar om året - och 366 dagar i år - förtjänar en bättre inkomst än vad som varit fallet under de senaste åren.
Att öka kvoterna nu skulle därför innebära att mjölkpriserna sätts under enorm press, och de är redan under enorm press, utan någon ökning. Vi talar om en mjuklandning, vilket för mig innebär att slå blå dunster i ögonen på mjölkproducenterna. Det kommer inte att bli någon mjuklandning; det kommer att bli en tuff landning när det står klart vad kommissionen har för avsikt beträffande kvoterna. Jag anser att alla Hoelgaard och Rasmussen i kommissionen, som vill se snabbt sjunkande mjölkpriser, måste stoppas. Ni borde inte låta dem komma undan med detta.
Vi har problem också utan någon ökning, och vi måste försöka motverka detta. De bayerska ledamöterna i CSU kommer att rösta mot betänkandet i morgon, eftersom de är emot denna ökning. Detta är inte riktat mot Elisabeth Jeggle, utan mot ökningen av kvoterna.
Bogdan Golik: (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka min kollega Elisabeth Jeggle för det enorma arbete hon lagt på att utarbeta detta betänkande. Det vi diskuterar i dag presenterade jag för tre år sedan, när jag inledde mitt arbete i Europaparlamentet. I tre år har vi talat om att det är nödvändigt att öka mjölkkvoterna i de nya medlemsstaterna och i Europeiska unionen, att utjämna den orättvisa och oproportionerliga klyftan i dessa kvoter mellan enskilda länder, att öka produktionen, och främst exporten, och framför allt att sluta bestraffa de producenter som vill öka produktionen och som vill producera europeisk mjölk av god kvalitet.
De avgörande argument som bekräftade min ståndpunkt för tre år sedan finns också med i rapporten från kommissionen till rådet, ”Marknadsutsikter för mejerisektorn”, i vilken en fortsättning av den positiva trenden tillkännages. Mjölkkvoter som tilldelats enskilda länder utnyttjas inte helt. Å andra sidan innebär inte nödvändigtvis en ökning av kvoterna på 2 procent en likvärdig ökning av mjölkproduktionen i alla regioner. Man slutar producera mjölk på alltfler gårdar i EU, eftersom produktionen anses vara alltför arbetsintensiv. Därför bör vi öka kvoterna med 5 snarare än 2 procent i alla länder där man vill producera mjölk, i synnerhet med tanke på att antalet kunder över hela världen kommer att öka, och med tanke på den stigande efterfrågan, framför allt i Asien, på europeiska mejeriprodukter av utmärkt kvalitet.
Astrid Lulling: (DE) Herr talman! Åsikterna går isär i fråga om mjölkkvoter. Det har vi också sett i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, som ändå har antagit en enhälligt godkänd kompromiss. Om Europaparlamentet vill sända en signal till kommissionen och ministerrådet bör man dock vara medveten om att jordbrukarna och deras företrädare fortfarande är splittrade.
Vissa kan fullständigt acceptera en ökning av kvoterna med 2 procent, och därmed en mjuklandning före det totala avskaffandet av kvoter. De vill ha tillväxtmöjligheter med hjälp av ett bättre utnyttjande av sin produktionspotential, eftersom marknadsmöjligheterna i EU och på världsmarknaden är väldigt attraktiva som ett resultat av en ständigt stigande efterfrågan. Andra befarar en kraftig nedgång av produktionspriserna, som först nyligen blivit mer rimliga, om det produceras större mjölkkvantiteter.
Åsikterna går också isär i fråga om den europeiska utjämning som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling föreslagit. Skulle inte en sådan innebära att man överger det nationella mjölkkvotsystemet när det råder ett försörjningsunderskott på 3 miljoner ton i hela Europa? Skulle inte målet också kunna nås om man minskade tilläggsavgiften och ökade mjölkkvoterna? Vilken mjölkproducent vågar chansa genom att överstiga kvoterna i ett land där tilläggsavgiften för 2006-2007 - som i Luxemburg - återigen kommer att förfalla till betalning? Eftersom det ingår en frivillig ökning av mjölkkvoterna på 2 procent för mjölkåret 2008-2009 i kompromissen kan jag stödja den.
Jag är särskilt nöjd med föredragandens krav på inrättande av ett mjölkfondsomstruktureringsprogram. Jag anser att det är oerhört viktigt att det inom kort ställs krav på en analys av de ekonomiska, sociala och ekologiska följderna av en ökning av mjölkkvoterna och en rapport om konsumentbeteende, i vilken det uttryckligen krävs att de särskilda faktorerna inom mjölkproduktionen i missgynnade områden som t.ex. Luxemburg, med svåra produktionsförhållanden, beaktas.
De medel som avsatts för mjölksektorn måste vara kvar för denna sektor. Det måste också klargöras att producentpriserna, som är rimligare på längre sikt, bara delvis kan beskyllas för att vara orsaken till de stigande livsmedelspriserna. Distributörer och dominerande livsmedelskedjor fortsätter att gynnas i detta avseende.
Katerina Batzeli: (EL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka och gratulera Elisabeth Jeggle och alla de samordnare som verkligen har försökt uppnå en balans på det mycket känsliga området mjölkkvoter - en politik som europeiska djurhållare och jordbrukare väntar sig ska medföra långtgående, radikala förändringar.
Det är särskilt uppmuntrande att kommissionen, när man ställs inför en förändring i fråga om tillgång och efterfrågan på mejeriprodukter, har svarat genom att ändra en av de centrala bestämmelserna och ökat de nationella kvoterna med 2 procent för perioden 2007-2008. Jag vill påpeka att det är acceptabelt att kommissionen visar den här sortens flexibilitet i frågor som gäller utveckling av marknaden för jordbruksprodukter, i synnerhet livsmedel, framför allt vid en tidpunkt då djurhållningssektorn står inför överlevnadsproblem till följd av krisen på den internationella marknaden.
Det är emellertid också en principfråga att en sådan kris inte kan lösas med samma åtgärder och samma politik för alla typer och storlekar av djurhållningsverksamhet. Av den anledningen vill jag betona att kommissionen och rådet, inom räckvidden för deras diskussioner, återigen måste se över frågan om fetthalt för att förhindra en snedvridning av konkurrensen på bekostnad av länder som har föreskrivits en låg fetthalt.
Maria Petre: (RO) Först och främst vill jag gratulera föredraganden till hennes arbete och de ansträngningar som gjorts för att en kompromiss skulle kunna nås i denna oerhört känsliga fråga.
I egenskap av ledamot av Europaparlamentet från en ny medlemsstat anser jag att ökningen på 2 procent är fördelaktig, även om vi hade velat se en betydligt högre procentandel, i synnerhet för medlemsstater med såväl låga mjölkkvoter som outnyttjad produktionspotential. Ökningen av de nationella mjölkkvoterna utgör inte ett hot mot stabiliteten på mjölkmarknaden.
Jag vill påpeka att en ökning av kvoterna med 2 procent i själva verket bara utgör en faktisk ökning av mjölkproduktionen på gemenskapsnivå på 0,8 procent. Jag anser också att vi måste upprätthålla det nuvarande kvotsystemet för att stimulera en konsolidering av de befintliga gårdarna och för att stimulera nya gårdar. Det begrepp som används i förhållande till kvoterna utifrån perspektivet av en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken är ”mjuklandning”, vilket innebär ett gradvis avskaffande av kvoterna.
De nya medlemsstaterna, framför allt Rumänien och Bulgarien som anslöts till unionen den 1 januari 2007 och som, om jag ska använda samma jargong, ”startade” abrupt, kommer att få svårigheter med att anpassa förfarandena för ”starten” till förfarandena för ”mjuklandningen”. Om detta förslag inte hade antagits skulle de kvoter som tilldelats Rumänien, precis som 2007, ha tagit slut i mitten av året, vilket i själva verket inte stimulerar utan snarare motverkar utvecklingsprojekten för våra jordbrukare helt och hållet. Jag hoppas att omröstningen om detta betänkande under plenarsammanträdet kommer att vara lika tydlig som omröstningen i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.
Gábor Harangozó: (HU) Tack, herr talman! Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill ta tillfället i akt att gratulera Elisabeth Jeggle till ett utmärkt betänkande och till det hårda arbete som hon lagt ned på det. Det råder ingen tvekan om att Europeiska unionen måste reagera korrekt på den stigande globala efterfrågan som föranleder en betydande ökning av mjölkkvoterna. Den föreslagna ökningen på 2 procent, som är planerad att träda i kraft i början av april 2008 i samtliga medlemsstater, kommer kanske att hjälpa denna sektor inom Europeiska unionen att dra fördel av det tillfälle som erbjuds genom den globala efterfrågan. Men vi måste lösa frågan om mjölkkvoter utan att skapa ett nytt problem under förfarandet.
Jag vill betona att vi, utöver att uppfylla efterfrågan på marknaden och utvidga produktutbudet, måste hjälpa till att förbättra den redan svåra situationen för producenterna. Det är anledningen till att vi måste se till att det fästs en lämplig betoning vid den sociala och miljömässiga inverkan av ökningen av kvoterna, och dess inverkan på produktionen, i synnerhet i fråga om att stödja producenter i mindre gynnade regioner. Det är absolut nödvändigt med tanke på mekanismerna för den inre marknaden att se till att priserna är rimliga för både producenter och konsumenter. Med tanke på att kvotsystemet kommer att vara avskaffat efter 2015 måste vi nu börja tänka på hur vi ska kunna hjälpa producenterna att uppnå en effektiv och lönande verksamhet. Tack för er uppmärksamhet.
Béla Glattfelder: (HU) Tack! Att öka mjölkkvoterna i det nuvarande marknadsläget är obetänksamt och riskabelt av två anledningar. Å ena sidan är marknadsutsikterna inte på långa vägar så goda som Europeiska kommissionen tror. Den senaste tidens utveckling visar tydligt riskerna med att öka kvoterna. Konsumenterna i och utanför Europa har reagerat uttrycksfullt på de stigande priserna på mejeriprodukter. I ett flertal länder har konsumtionen minskat med 10-30 procent, och importen av mjölkpulver från Kina har minskat. Som en följd av detta har inköpspriset på mjölk i t.ex. Ungern sjunkit med 10-20 procent under de senaste veckorna. Den främsta orsaken till detta kan vara att köttpriserna, samtidigt som priserna på andra livsmedel har stigit, hittills inte har följt deras exempel, med som följd att konsumenterna fyller sitt proteinbehov genom att konsumera kött i stället för allt dyrare mejeriprodukter.
I många medlemsstater är det samtidigt en betydande andel av mjölkkvoterna som inte utnyttjas. Att öka kvoterna skulle hindra producenterna i dessa medlemsstater från att ta tillvara på de möjligheter som de har. För dessa länder skulle en ökning av kvoterna i själva verket faktiskt kunna leda till en minskad produktion, eftersom de producenter i medlemsstaterna som utnyttjar sina kvoter kommer att köpa den boskap de behöver från dessa länder för att öka mjölkproduktionen.
Därför finns det i nuläget ingen anledning att öka kvoterna. Låt oss vänta och se vad som händer. Om de stigande priserna och den stigande efterfrågan håller i sig i längden borde vi ta upp denna fråga på nytt.
Miroslav Mikolášik: (SK) Siffrorna för kvotåret 2006/2007 visar på ett underutnyttjande på 1,9 miljoner ton mjölk på EU-nivå, och på att 18 av 27 medlemsstater producerar under sina nationella kvoter.
Europeiska kommissionen förväntar sig ett underutnyttjande på 3 miljoner ton mjölk för kvotåret 2007/2008. Frågan om en ökning av kvoterna med ytterligare 2 procent är å andra sidan diskutabel. Jag instämmer i att alla alternativ bör övervägas utifrån möjligheten att tillämpa dem, med betoningen på deras ekonomiska, sociala och regionala påverkan samt budgetpåverkan.
Enligt min uppfattning bör de nya medlemsstaterna få större subventioner, på 2 procent såsom föreslagits, för att inte diskrimineras på grund av sitt förflutna, eftersom vi alla är medvetna om både den stigande efterfrågan och de högre priserna.
Zdzisław Zbigniew Podkański: (PL) Herr talman! Min kollega Elisabeth Jeggle har lagt fram ett bra förslag om en ökning av mjölkkvoterna. Omständigheterna i fråga om att öka dem och att skapa ett system för utjämning på EU-nivå stöds också både av situationen på mjölkmarknaden och av mjölkproducenterna.
Med tanke på denna situation måste vi ställa vissa frågor. Varför har Europeiska kommissionen tagit så lång tid på sig för att reagera på behovet av att öka mjölkkvoterna? Planerar man att säkra EU-producenternas intressen och bestånd genom att fastställa ett minimipris för mjölk på en nivå som garanterar en vinst för alla EU-producenter och sätter stopp för köp för priser under produktionskostnaden? Räknar kommissionen med en utjämning av obalansen i mjölkproduktion mellan de gamla och de nya medlemsstaterna?
Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! För två veckor sedan kom fyra och ett halvt tusen mjölkproducenter till Bryssel från alla Europas hörn. De slöt samman för att bilda organisationen European Milk Board och kräver nu rimliga priser.
Detta har redan haft en betydande inverkan i Tyskland. Vi har producentpriser som låg på omkring 40 procent och som nu återigen pressas till viss del. Mjölkproducenterna kräver därför en volymbaserad marknadspolitik. Om denna utveckling skulle gå ännu längre, om den skulle påverka jordbrukspolitiken, kan ni då föreställa er att kommissionen 2015 politiskt skulle kunna stå emot kraven från denna rörelse att öka eller återigen tillämpa mjölkkvotsystemet på ett flexibelt sätt?
Jim Allister: (EN) Herr talman! Jag delar den oro som många i parlamentet känner i fråga om en slutgiltig ökning av mjölkkvoterna. Jag anser att det vid den punkt vi nu har nått krävs att vi ställer grundläggande frågor, bland annat vilken den underliggande motiveringen i själva verket är för att öka kvoterna, om en underproduktion och en situation med delkvoter råder i Europa? I år förväntas ett underutnyttjande på tre miljoner ton, så varför har vi så bråttom i detta avseende?
För det andra måste vi, vad gäller den så omtalade mjuklandningen, ta särskild hänsyn till de regioner vilkas struktur och strategi har byggts för att försörja andra regioner som för närvarande har en begränsad produktion - regioner som min egen valkrets, som försörjer områden över gränsen, till Republiken Irland. I fråga om mjuklandning måste vi finna en långsiktig strategi och alternativa avsättningar för sådana regioner.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Jag undrar vad de producenter som kan tänkas lyssna till denna debatt skulle tänka - det är så invecklat. Jag vill gratulera Elisabeth Jeggle till ett mirakulöst arbete med att nå ett enhälligt stöd. De av er som har flugit i stormarna under denna vecka vet dock att en mjuklandning är beroende av åt vilket håll vinden blåser, och ingen av oss vet åt vilket håll vinden kommer att blåsa om några år.
Jag tror att vi med en ökning av kvoterna med 2 procent - och den frivilliga biten ligger enligt min uppfattning inte hos medlemsstaterna, det är upp till producenterna att besluta om man vill utnyttja dem eller inte - kommer att kunna testa marknaden, och det behöver vi göra. 2 procent är inte någon enorm ökning för enskilda producenter.
Vad gäller bekymren - och kommissionen har kanske tänkt för mycket på utjämningsmekanismen - beskattar ni de producenter tungt som kan producera samtidigt som medlemsstaterna inte vill producera. Vi har redan hört detta argument tidigare från andra kolleger, så vi måste göra någonting åt det.
Slutligen skulle WTO-avtalet kunna ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Neil Parish: (EN) Herr talman! Jag vill tacka Elisabeth Jeggle så mycket för att ha sammanställt ett sådant svårt betänkande. Jag vill bara snabbt tillfoga att ”rädda pojkar får aldrig kyssa vackra kvinnor”, och jag anser att vi måste vara mycket djärvare i detta avseende. Mjölkkvoter är som en tryckkokare: man kan inte behålla trycket ända till slutet och sedan plötsligt ta bort det, för då brister det. Jag vet mycket väl vad en mjuklandning innebär, och det är att öka kvoterna i betydande grad innan vi når 2015, och därför välkomnar jag verkligen dessa 2 procent.
Jag vill säga till kommissionen och rådet att vi bör vara mycket djärvare när vi når 2010. Vi bör inte bara överväga 1 procent, vi bör överväga 2 procent och se till att vi verkligen får en mjuklandning i fråga om mjölkkvoterna. Unga jordbrukare och nya aktörer har begränsats under årens lopp. Nu har vi möjlighet att ge dem denna produktion. Mjölkhandeln ökar äntligen runtom i världen ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Agnes Schierhuber: (DE) Herr talman! Mjölk är en mycket känslig produkt, och jag vill tacka Elisabeth Jeggle varmt för en effektiv kompromiss. Jag välkomnar särskilt den frivilliga ökningen av mjölkkvoter i medlemsstaterna. Jag skulle dock vilja påpeka följande. Alla som ständigt åberopar livsmedelspriserna som motivering för en ökning av kvoterna eller en överproduktion glömmer helt bort att mjölkproducenterna inte ens får 30 procent av försäljningspriset i butikerna. Jag anser att vi borde diskutera detta.
Det är också av avgörande betydelse att mjölkproduktionen kan fortsätta i bergsregioner och ogynnsamma områden, för det är ofta den enda produktion som äger rum där. Vi behöver ett särskilt program i detta avseende.
Esther de Lange: (NL) Jag ska hoppa över mitt tack och gå vidare till att säga att jag välkomnar förslaget om en ökning av kvoterna med 2 procent. Jag hade personligen föredragit 3 procent, eftersom Europeiska kommissionen själv erkänner att 2 procent bara utgör 1 procent i praktiken, eftersom det inte är alla länder som utnyttjar sina kvoter fullt ut, men jag ska i alla fall stödja Elisabeth Jeggles kompromiss på 2 procent.
Till Europeiska kommissionen vill jag säga att detta inte är en dag för sent, eftersom Nya Zeeland gick om oss på världsmarknaden 2006. Efterfrågan steg, så det fanns utrymme för att undersöka möjligheterna, men vi kunde inte undersöka dem eftersom vi begränsades av kvotsystemet. Detta system hade en uppgift att fylla när det rådde överproduktion, men nu när efterfrågan har stigit borde vi utveckla ett annat system som gör det möjligt för oss att undersöka dessa marknadsmöjligheter. I detta sammanhang tycker jag också att det är skamligt att man inom hälsokontrollen nu överväger fyra ökningar på 1 procent. Enligt min uppfattning kräver en verklig mjuklandning en större ökning än 1 procent. Låt oss vara djärva nog att genomföra den.
Iztok Jarc: rådets ordförande. - (SL) Först och främst vill jag tacka alla er som närvarar vid denna debatt. Den har, som alltid i parlamentet, varit mycket komplex och rik och har belyst alla de problem och olikheter som existerar i medlemsstaterna.
Jag vill betona att ordförandeskapet, och naturligtvis Europaparlamentet, tveklöst har gett detta förslag tillräckligt med tid för att det ska ha kunnat granskas från alla håll och kanter. Om villkoren för ett antagande av detta förslag är tillfredsställande, med beaktande av Europaparlamentets åsikter, kommer denna ökning på 2 procent att tillämpas från och med nästa kvotår, dvs. från den 1 april 2008.
Jag vill dock betona att detta inte kommer att utgöra något slut på debatten om mejerisektorns framtid i Europeiska unionen. Den kommer utan tvekan att fortsätta närmare inom ramen för den så kallade hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Jag kan i detta avseende garantera att ordförandeskapet är orubbligt i fråga om beslutet att föra denna debatt och nå vårt gemensamma mål, dvs. - och detta är jag övertygad om - en balanserad, långsiktig strategi för den europeiska mejerisektorn.
Jag vill återigen tacka er för att ni har deltagit i denna debatt, och ett särskilt tack till föredraganden.
Mariann Fischer Boel: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag anser att vi alla, efter diskussionen här i dag, kan enas om att produktionen av mejeriprodukter fortfarande är en mycket viktig del av vår gemensamma jordbrukspolitik. Enligt min uppfattning verkar man kunna välja och vraka mellan olika åsikter i dag, som täcker allt ifrån noll och upp till mer än vad vi föreslagit i vårt förslag. Jag tror att det också har visat på den mångfald som kan finnas i olika medlemsstater, och det är, som svar på Neil Parishs kommentar, kanske en anledning att inte vara tillräckligt djärv. Men i slutändan måste vi finna en kompromiss mellan de olika valmöjligheterna.
Jag vill bara göra några påpekanden om några av de frågor som tagits upp. Det är frivilligt för medlemsstaterna att endera fördela denna ökning i kvoter till producenterna eller behålla den i den nationella reserven. Jag ställer mig fast bakom att fördela den. Medlemsstaterna kan ge särskilda förmåner till unga jordbrukare och jordbrukare som lider till följd av de priser som de måste betala för kvoterna.
Jag anser att vi, om vi vill införa en ökning från och med den 1 april, måste göra detta med en fast procentandel i alla medlemsstater. Om vi nu börjar diskutera särskilda siffror eller ökade procentandelar för olika medlemsstater kommer det att bli en flera månader lång kamp. Låt oss alltså enas om att det vi diskuterar nu är en generell ökning på 2 procent. Jag tror inte att vi i själva verket är så splittrade i våra åsikter om vad vi vill uppnå. Jag tror att vi kan fastställa målet, men det kanske finns vissa olikheter i åsikterna mellan kommissionen och parlamentet om hur vi ska nå dit.
Jag tror att vi alla kan enas om att vi inte bör göra något som utsätter sektorn för risker. Det är anledningen till att jag har föreslagit denna mjuklandning. En ”mjuklandning” innebär i själva verket att vi ökar kvoterna under årens lopp och upprätthåller en situation där vi, i slutet av kvotsystemet, 2015, inte upplever så drastiskt fallande priser över en natt, vilket skulle bli resultatet om vi inte agerade alls. Jag anser därför att vi har valt ett korrekt och godtagbart tillvägagångssätt. Jag bortser inte från det faktum att det kan finnas regioner i Europa - bergsregioner, känsliga regioner - där ett totalt avskaffande av kvotsystemet skulle kunna riskera den fortsatta mjölkproduktionen. Vi kommer därför att vara beredda att under hälsokontrollen undersöka lösningar på hur vi ska kunna hjälpa dessa regioner. Jag anser att det mest lämpliga verktyget är artikel 69, en möjlighet för medlemsstaterna att använda sig av top-slice [rabatt för extramängder] vid den direkta betalningen till jordbrukarna och använda den till specifika områden.
Enligt min uppfattning skulle det inte vara någon lösning att inrätta ett mjölkfondsomstruktureringsprogram. Var skulle vi få pengarna till det ifrån? Hur mycket pengar får vi? Hur ska vi fördela pengarna mellan de olika medlemsstaterna? Jag tycker att det finns alltför många obesvarade frågor beträffande denna fond, och vi har begränsade medel. Vi skulle vara tvungna att ta pengarna från vår egen budget, och då skulle andra producenter inom jordbrukssektorn vara tvungna att betala för denna omstruktureringsfond. Jag tror därför inte att det skulle fungera.
Enligt min uppfattning är den huvudsakliga anledningen till att öka mjölkproduktionen att det uppstår nya marknader i Asien. Varför skulle vi inte ta vara på vår del av dessa växande marknader? Vi vet hur svårt det är när andra redan har en fot inne och vi kommer efteråt och försöker få vår andel. Vi bör vara där redan från början med våra produkter av hög kvalitet. Dessa producenter av mejeriprodukter - mejerier, industrier som det går bra för - är de som producerar produkter av hög kvalitet. Detta gäller för vår del framför allt ost. Vi är kända för ost av utomordentligt hög kvalitet i Europa, så varför utnyttjar vi inte det och ser till att få vår andel? Som ministern sa kommer vi att granska denna fråga igen under hälsokontrollen. Jag är övertygad om att det kommer att bli en lika livlig debatt som den vi haft i dag, för mjölkproduktion blir nog aldrig tråkigt.
Elisabeth Jeggle: föredragande. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Vi har lyssnat till en stor räckvidd av åsikter. Vi upptäckte också att detta är en allvarlig fråga för alla som är här i dag, som ingen tar lätt på, och att alla har många farhågor och att vi alla, naturligtvis, hålls ansvariga hemma - å ena sidan inför konsumenterna och å andra sidan inför mjölkproducenterna.
För att återgå till marknaderna: jag vet inte om jag bör sätta tilltro till den kinesiska marknaden. Vi får se en hel del i vår europeiska union och på dagens marknad. Men vi har en inre marknad här, och denna inre marknad hjälper oss att vara starka, till och med när vi står inför en globalisering och en allmän avreglering. Låt oss därför göra en inre europeisk marknad av denna mjölkkvot. Vi brukade kunna göra detta. Jordbruksmarknaderna kan bara möta utmaningarna, och i synnerhet de regelbundna fluktuationerna på världsmarknaden, med hjälp av en stark, stabil och organiserad inre marknad.
För en hållbar förvaltning måste ekonomin, ekologin och de sociala aspekterna vara i harmoni. Alla tre komponenterna måste vara lika synliga i alla åtgärder som vi vidtar. Den europeiska jordbruksmodellen representerar hållbarhet och konsumentsäkerhet - och det gäller fortfarande! Jordbrukarna sköter båda dessa saker mycket bra. De tar hand om landskapet och utgör på så sätt en grund för turism, bidrar till energisäkerheten, producerar livsmedel av bästa kvalitet och upprätthåller den ekonomiska grunden för landsbygdsområden genom att tillhandahålla sysselsättning.
De sociala fördelarna kompenseras allt mindre för jordbrukare genom vad som kallas för ersättning. Livsmedel måste i högre grad ha rimliga priser! Vårt allmänna politiska ansvar innebär mer än att bara beträda avregleringens stig med öppna marknader!
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Constantin Dumitriu : skriftlig. - (RO) Det betänkande som utarbetats av Elisabeth Jeggle är oerhört betydelsefullt, inte bara när det gäller de förslag som rör ökningen av mjölkkvoterna, utan också när det gäller att fastställa vissa principer som vi måste beakta när vi diskuterar jordbrukspolitik som helhet.
Efter diskussionerna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling enades vi om att medlemsstaterna behöver en ökning av mjölkkvoterna redan från den 1 april 2008. I Europaparlamentet företräder jag Rumänien, en ny medlemsstat som redan under det första året av medlemskap drabbades av en kris i fråga om mjölkkvoterna, eftersom kvoterna var för låga för att uppfylla efterfrågan på marknaden och oförenliga med den rådande verkligheten. Mjölksektorn i Rumänien genomgick en omfattande utveckling från förhandlingen om mjölkkvoter 2004 och fram till anslutningen, efter investeringar i modern teknik, en utökning av produktionskapaciteten och anställning av ny personal. Att upprätthålla en mjölkkvot på samma nivå som i dag skulle leda till konkurs för investerarna, arbetslöshet i landsbygdsområden där man är specialiserad på produktion och framställning av mjölk och en ökad import, som skulle få betalas av konsumenterna.
Detta betänkande utgör en vändpunkt eftersom Europeiska unionen visar flexibilitet i lösningen av ett problem som ett flertal medlemsstater har drabbats av. Det är när allt kommer omkring de europeiska medborgarna som kommer att gynnas av detta betänkande.
Richard Seeber : skriftlig. - (DE) Hälsokontrollen är ett viktigt förfarande för reformen av jordbrukspolitiken, framför allt jordbrukspolitiken i bergsregioner. En ökning i tillämpningen av mjölkkvoterna är av avgörande betydelse i dessa områden. Det måste fastställas särskilda bestämmelser i detta avseende, i vilka de särskilda omständigheter som råder för jordbruk i bergsområden hörsammas. Jordbrukarnas arbete försvåras till följd av sämre tillgänglighet och branta transportvägar, och detta måste inbegripas i diskussionerna.
En reglering av mjölkkvoterna är nödvändig för de österrikiska jordbrukarna. En EU-omfattande utjämning eller handel med kvoter borde övervägas. Om mjölkkvotsystemet verkligen skulle avskaffas 2015 skulle lämpliga finansiella kompensationsåtgärder med ytterligare budgetmedel krävas för att mjölkproduktionen och framställningen av mjölk skulle kunna upprätthållas i bergsregioner och på betesmarker.
Vid undersökningen av effektiviteten hos stödinstrumenten för marknaden och omorganiseringen och anpassningen av dessa till den nuvarande situationen måste den särskilda situationen för jordbruk i bergsregioner beaktas genomgående. Mjölkproduktion och framställning av mjölk är en mycket viktig del av jordbruket i dessa regioner och har ett mycket högt värde. Särskild uppmärksamhet måste läggas på de ekonomiska, sociala och ekologiska följderna av en ökning eller avskaffning av kvoterna, i synnerhet för bergsregioner. Ett totalt avskaffande av EU:s mjölkkvotsystem är fel väg att gå i EU:s gemensamma jordbrukspolitik.
| sv |
Meddelande från ordförandeskapet
Talmannen: På utskottens inrådan går vi nu vidare till dem som ska tala för partigrupperna. Innan jag ger ordet till den förste talaren på listan, Othmar Karas, har jag två mycket korta meddelanden.
Vi fick tidigt i morse veta att en båt med över tvåhundra migranter som upptäckts utanför Lampedusa kapsejsade på grund av dåligt sjöväder. Kustbevakningen har gjort sitt bästa för att rädda dem som saknas. Situationen är mycket allvarlig. Vi väntar otåligt på att de löften som kommissionen och regeringar har gjort här i parlamentet verkligen ska infrias.
Och så till det andra uttalandet. Två år efter den tragiska jordbävning som ödelade staden L'Aquila och regionen Abruzzerna vill jag upprepa parlamentets medkänsla med och oro för jordbävningsoffren och uttrycka vår förhoppning att tidplanen för återuppbyggnaden av regionens historiska arv och bostäder kan skyndas på.
| sv |
1. Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, behandling av personuppgifter och integritetsskydd (
Före omröstningen:
Hanne Dahl: (EN) Fru talman! Jag har en sak att säga om den omröstning som vi ska hålla. Av omröstningslistan att döma verkar det som om vi röstar först om utskottets kompromisstext, i stället för om ändringsförslagen. Jag trodde att vi som vanligt skulle rösta om de mest långtgående förslagen först. Jag ber er därför att använda era befogenheter enligt artikel 19 i arbetsordningen och ändra omröstningsordningen så att vi röstar om ändringsförslagen. Det gäller ändringsförslagen om medborgarnas rättigheter. Detta är mycket viktigt för både Harbour- och Trautmannbetänkandena.
Talmannen: Fru Dahl! Såvitt jag ser är det inget problem. Jag ser inget problem i omröstningsordningen för Harbourbetänkandet. Vi fortsätter i den ordning som anges i ordningslistan.
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
Mot en ny energistrategi för Europa 2011-2020 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är betänkandet av Lena Kolarska-Bobińska, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om ”Mot en ny energistrategi för Europa 2011-2020”.
Lena Kolarska-Bobińska: Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi har nyligen talat mycket om de institutionella förändringar som Lissabonstrategin har lett till. Dessa innefattar avdelningen för yttre åtgärder och förfarandena för budgetarbetet. I Lissabonfördraget hänvisas dock även till unionens politik. I dag debatterar vi den energistrategi som kommissionen har förberett för åren 2011-2020 och som är den första efter Lissabonstrategin.
Det bör betonas att Lissabonfördragets anda, och vad som sägs i fördraget om energisolidaritet, energisäkerhet och energiförsörjning, speglas både i kommissionens strategi och i parlamentets betänkande. I båda dessa betonas också en föresats att stärka energipolitiken och att göra den mer europeisk till sin karaktär. Vi kan uppnå detta genom att vidta vissa åtgärder.
För det första måste vi snabbt genomföra EU:s nuvarande energilagstiftning i medlemsstaterna. Vi stöder därför helt och hållet att kommissionen vidtar hårda åtgärder mot regeringar och företag som själva underlåter att vidta åtgärder inom detta område. För det andra måste den gemensamma energimarknaden fungera bra för att våra gemensamma mål ska kunna uppnås. Till detta läggs även behovet av att bygga upp en marknad för förnybar energi i Europa. För att uppnå våra mål är det därför viktigt att utöka och modernisera EU:s gränsöverskridande energiinfrastruktur, något som ofta motsätts av monopolen och av de regeringar som skyddar dessa. Utan ett europeiskt nätverk kan Europeiska unionens huvudsakliga mål inte nås.
Det finns två huvudsakliga hinder att övervinna här: administration och ekonomi. När det gäller frågor om administration behöver vi framför allt upprätta tydliga prioriteringar och urvalsregler för centrala projekt. Utan dessa kriterier och utan tydliga regler kommer projekturvalet att orsaka mycket konflikter och oenighet och ge upphov till misstänksamhet i stället för hopp. På nationell nivå är det emellertid regleringsåtgärder som är viktiga, särskilt för gränsöverskridande projekt.
Låt oss nu lyfta fram det viktigaste problemet - finansieringen av infrastrukturen. Vi vet vilka spänningar som för närvarande är kopplade till antagandet av nästa års budget, men ännu större spänningar kommer att påverka budgetplanen efter 2013. Icke desto mindre måste de planerade utgifterna spegla Europeiska unionens politiska mål, och då menar jag medborgarnas energisäkerhet. Vi kommer också att behöva hitta nya sätt att dra till oss investeringar från företag och banker. I betänkandet tar vi upp detta.
Energipolitiken är i dag i allt större utsträckning kopplad till Europeiska unionens utrikespolitik. Våra förbindelser med externa energipartner på energiområdet bör utformas i enlighet med de principer som råder på EU:s inre marknad. Utländska företag som kommer in på den europeiska marknaden måste styras i enlighet med avtal och lagar om insyn. Detta gäller både de pipelines som kommer att byggas i framtiden och dem som för närvarande håller på att byggas.
Herr kommissionsledamot! Jag uppskattar den hjälp som du har gett till Polen i samband med våra förhandlingar med Ryssland om gasledningen Yamal. Jag skulle icke desto mindre vilja se liknande åtgärder när det gäller andra pipelines, däribland Nord Stream. Jag vill betona att insyn måste gälla för alla nuvarande och framtida projekt, och inte bara för vissa av dem.
Sammanfattningsvis, herr talman, behöver unionen en långsiktig vision för energipolitiken. Vi behöver en europeisk energigemenskap. Om kommissionen vill snabba på företagens och medlemsstaternas insatser måste den också vara trovärdig och verkligen se till att denna mycket goda strategi, och även ett infrastrukturpaket, träder i kraft. I framtiden kommer Europaparlamentet att vilja övervaka genomförandet av strategin - tanken är att strategin på ett substantiellt sätt ska påverka situationen och inte bara vara ett uttryck för vårt önsketänkande.
Något som slutligen är mycket viktigt är medlemsstaternas inställning till de mål som Europeiska kommissionens strategi och mitt betänkande innehåller. Kommer medlemsstaterna att vara redo att låta sina egna nationella intressen stå tillbaka till förmån för det gemensamma, för Europas bästa? Kommer de att motsätta sig de stora intressegruppernas verksamhet och beakta konsumenternas säkerhet och deras bästa? Vi ledamöter i Europaparlamentet insisterar på detta. Jag gratulerar dig, herr kommissionsledamot, till energistrategin för de kommande tio åren.
Günther Oettinger: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga att jag är imponerad över mängden av och kvaliteten på era idéer, kritiska kommentarer och konstruktiva bidrag när det gäller kommissionens förslag till energistrategi för 2011-2020. Jag vill tacka Lena Kolarska-Bobińska för hennes framställning, intelligenta sammansättning av bidragen från parlamentsledamöterna och för upprättandet av prioriteringar, vilket är något som jag personligen upplever som viktigt. Vi gläder oss åt att kunna införliva ert betänkande i vårt arbete under de kommande veckorna, då vi kommer att ägna mycket tid åt energipolitiken. Den 3 december sammanträder rådet (energi), och sedan ges stats- och regeringscheferna den unika möjligheten att ta itu med energifrågan den 4 februari. Båda dessa sammanträden kommer att bidra till att stärka våra gemensamma mål och till europeiseringen av energipolitiken. Jag anser att parlamentet är en viktig partner när det gäller detta.
Den utgångspunkt som vi har skulle kunna beskrivas som mycket svår. Vi har en enskild marknad som ännu inte är fullständig; under tolv år har den exempelvis omfattat elektricitet och gas - detta har dock ännu inte blivit verklighet. Vi har fler delmarknader och regiongränser, och vi måste göra allt vi kan för att säkerställa att den inre marknaden under de närmaste fem åren också kan genomföras för industrin och konsumenterna med målet att uppnå större konkurrens och mer insyn.
För det andra har vi en tydlig brist på infrastruktur. Om man beaktar de grunder som finns på den inre marknaden för andra produkter, varor och tjänster - vägar, järnvägar, luftvägar, flygplatser, den digitala sektorn, vattenvägar - kan man se att vi fortfarande har långt ifrån allt vad vi behöver när det gäller infrastruktur för energitransporter, särskilt gas och elektricitet, för att uppnå målen i vår europeiska energipolitik, nämligen att förstärka försörjningstryggheten, solidariteten och konkurrensen samt tillvarata konsumenternas intressen. Vi måste under de kommande två årtiondena bygga på vad som har utvecklats under de senaste två århundradena när det gäller vägar och järnvägar och de senaste tio åren när det gäller den digitala sektorn. Detta är kopplat till allmänhetens förtroende och till insyn. Vi behöver insyn för att uppnå ett större förtroende för utvecklingen av infrastruktur för elektricitet och gas. Vi behöver lämpliga finansiella resurser, vilka måste tillhandahållas huvudsakligen av konsumenter genom energipriser, men också, där europeiska intressen är inblandade, genom den offentliga EU-budgeten.
För det tredje har vi en i stor utsträckning oanvänd potential inom området energieffektivitet. Alla som, precis som vi, är beroende av importer och samtidigt vill göra framsteg när det gäller hållbarhet, klimatskydd och miljöskydd måste motsätta sig energiförluster och bana väg för riktade energiinitiativ, energibesparingar och ökad energieffektivitet i den offentliga, industriella och privata sektorn. Energieffektivitet kommer därför att vara nästa punkt på dagordningen för oss båda. Jag väntar med stort intresse på parlamentets initiativbetänkande, vilket snart är färdigställt och på grundval av vilket vår strategi för energieffektivitet kommer att läggas fram för allmänheten, er själva och rådet nästa vår.
En annan del av vår strategi är frågan om energi till överkomligt pris. Det belgiska ordförandeskapet påpekar helt riktigt att särskilt elektricitet också kan orsaka en uppdelning av samhället till följd av att energi blir allt dyrare och därför inte längre är tillgänglig för alla. Detta betyder att vi måste utöka försörjningstryggheten i vår strategi till att inkludera området energi till överkomligt pris för industrin, arbetsplatser och privata hushåll. Forskning är ytterligare en viktig aspekt. Europa kan inte ta hand om allting. Energiforskning kan dock lyftas fram i EU:s budget för de kommande åren och även bedrivas inom ett partnerskap mellan de offentliga myndigheterna och industrin.
Vidare har vi frågan om yttre förbindelser: Lena Kolarska-Bobińska har redan fäst vår uppmärksamhet på detta. Vi behöver en gemensam, samordnad europeisk strategi för de yttre aspekterna av vår energipolitik som riktar in sig på Europas viktigaste intressen. Vi är fortfarande den största energimarknaden när det gäller konsumtion, före Kina och Förenta staterna. Om vi betonar vår köpkraft och våra strategier för infrastruktur kommer vi att få auktoritet. Men om den gamla principen om ”söndra och härska” får spelrum kommer det att bli lättare för andra att motsätta sig oss. Vi vill inte att det ska hända. Med detta i åtanke vill jag tacka dig för dina mångfacetterade och intelligenta bidrag och för ditt betänkande. Det kommer att leda mig i mitt fortsatta arbete med vår strategi, vilken vi senare kommer att lägga fram för Europeiska rådet.
(Applåder)
Pilar del Castillo Vera: Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till ett utmärkt arbete. Hennes betänkande är naturligtvis lika ambitiöst som det är omfattande, och tack vare de tuffa och framgångsrika förhandlingarna antogs det praktiskt taget enhälligt av utskottet för industrifrågor, forskning och energi.
Jag vill fortsätta med detta ämne och lyfta fram något som alla är medvetna om, men som det inte skadar att nämna: energisituationen i Europa är inte precis optimal. Vi är inte bara alltmer beroende av energiimporter från utomeuropeiska länder, utan vi måste även ta itu med stora investeringar i vår energiinfrastruktur i en tid när Europa fortfarande är drabbat av krisens effekter. Och detta trots att vi ännu inte har klarat av att tillämpa vår egen energilagstiftning.
Under denna valperiod har vi dock ett instrument som inte fanns tillgängligt tidigare. Lissabonfördraget tillhandahåller inte bara en rad tydliga mål, såsom en inre marknad för energi, försörjningstrygghet, energieffektivitet och främjande av energinätverk; det ger också Europeiska unionen en rättslig ram och en sund rättslig grund - artikel 194 - för att agera inom området energipolitik.
I det nya sammanhang som denna debatt förs i vill jag be mina kolleger och parlamentsledamöter att stödja detta betänkande, enligt vilket en serie åtgärder föreslås i syfte att garantera energiförsörjningen och ett fullständigt genomförande av befintlig lagstiftning och befintliga program. Dessutom betonas behovet av att investera i forskning, främjas utvecklingen av paneuropeiska energinät och ges en erforderlig prioritering till upprättandet av den inre energimarknaden. Tack så hemskt mycket! Jag ber er alla att stödja detta betänkande i morgon.
Marita Ulvskog: för S&D-gruppen. - Herr talman! Jag vill först av allt tacka föredraganden Lena Kolarska-Bobińska för ett mycket gott och öppet samarbete. Det viktiga för mig som socialdemokrat har varit att verka för en strategi för energipolitiken och energiförsörjningen, där konsumentperspektivet är tydligt, där det därmed finns en transparens också på den marknad där energi handlas, och där klimatkrisen får konsekvenser för våra beslut om omställning till förnybara, hållbara och säkra energikällor och energisystem. I fråga om detta har vi också haft en viss framgång, vilket vi är glada för. Det har blivit bättre och tydligare skrivningar när det gäller konsumenternas rätt och, precis som kommissionären säger, när det gäller rätten att köpa energi till vettiga priser, så att hushållen klarar den utgiften. Det måste göras något åt energifattigdomen. Det har också blivit tydligare skrivningar när det gäller klimatfrågan, även om det finns en hel del kvar att göra vad gäller det.
Jag ser det också som viktigt att medlemsländernas ansvar för exempelvis energimixen tydligt markeras i strategin. Den största besvikelsen är att bindande mål för energibesparingar och effektivisering saknas i betänkandet - det är synd. Medlemsstaterna uppnår förmodligen inte 20-procentsmålet, vilket är ett mycket stort misslyckande med våra mått mätt. Energibesparingar är nämligen ett av de bästa sätten att minska importberoende, stärka konkurrenskraften och skapa sysselsättning. I fråga om detta kommer vi tillbaka igen från parlamentet i ett annat sammanhang, och då hoppas vi på starkt stöd från hela denna kammare liksom från kommissionens sida.
Jens Rohde: Herr talman! Låt mig först av allt tacka och gratulera Lena Kolarska-Bobińska för ett utmärkt betänkande och låt mig sedan börja med en liten historia från det verkliga livet. För tio år sedan producerade inte Kina ett enda vindkraftverk. I dag finns ett av världens största företag som producerar vindkraft i Kina och om två år förväntas två av världens fem främsta vindkraftsföretag ligga i landet. För tio år sedan fanns ingenting. I dag sker 50 procent av den globala vindkraftsproduktionen i Kina. Kina rör sig framåt, och det rör sig snabbt.
I skenet av detta är jag ledsen över att behöva säga att kommissionens nya energistrategi är nedslående i sin brist på ambition för en grönare framtid. Vi behöver en ambitiös energistrategi för Europa, inte bara en COP16-resolution som ingen ändå läser. Vi behöver genomföra ambitiösa, konkreta och politiska mål i Europa. ”När tiden är inne kan vi bli ambitiösa”, verkar vara rådets och kommissionens strategi. Tiden är faktiskt inne nu och vi kan inte luta oss tillbaka, slappna av och vänta på något stort internationellt bindande avtal för att agera.
För att få en energistrategi som levererar när det gäller klimat, tillväxt och sysselsättning behöver vi en mycket ambitiösare och mer marknadsbaserad strategi, så att vi kan använda marknadsmekanismen till vår fördel. Det är upp till oss själva att skapa drivkraft på marknaden och visa pionjärerna vart vi vill gå så att de kan föra oss dit. Det är därför ALDE-gruppen uppmanar EU att utöka målet till en 30-procentig minskning av koldioxidutsläppen. Koldioxidmarknaden, den huvudsakliga mekanismen för vår minskning av koldioxidutsläpp och gröna investeringar, fungerar inte. Den är översvämmad av kvoter och priset är alltför lågt, så det finns inte några incitament att investera i grön teknik. Vi anser att EU behöver ta detta steg till nytta för vår ekonomiska tillväxt och klimat- och energisäkerheten. Kom igen, Europa! Kom igen, kommissionen, låt oss sätta handling bakom orden!
(Applåder)
Claude Turmes: Herr talman! Först vill jag från mig och min grupp tacka för det arbete som Lena Kolarska-Bobińska och alla skuggföredraganden har gjort. Det var förmodligen inte lätt att ena oss alla - lika svårt som att valla får. Men ni klarade det!
Det första som jag vill säga är: Genomför, genomför, genomför! Vi behöver inte någon ny energipolitik utan vi måste genomföra klimatpaketet, det tredje paketet om den inre marknaden och trygga gasförsörjningen. Vi måste sedan kombinera detta med en riktad politik. Ni nämnde energieffektivitet. Detta är grundläggande och vi inväntar Bendt Bendtsens betänkande som går in mer på detaljer när det gäller detta.
Det andra rör den inre marknaden. Herr kommissionsledamot, jag anser att du har gjort ett utmärkt arbete med infrastrukturpaketet, men jag hoppas att man inte kommer att slappna av när det gäller konkurrenspolitiken. Under de senaste fem åren har vi visat att vi kan gå emot marknadens dominans, och det är detta som vår europeiska energipolitik huvudsakligen bör inriktas på.
När det gäller förnybara energikällor talar vårt betänkande klarspråk medan er EU-strategi och energistrategin 2020 är mycket vag. Jens Rohde har rätt. Förnybara energikällor kommer att utgöra 70 procent av alla energiinvesteringar i Europa under de kommande tio åren. Bland all energiteknik utgör förnybar teknik vår största exportmarknad. Att urvattna förnybar energi i Europa 2020-strategin sänder inte ut rätt signaler, anser jag. Vi skulle behöva ett särskilt kapitel för det som kommer att bli de kommande tio årens största investeringar.
I vårt betänkande är vi även mycket mer försiktiga när det gäller att återuppta diskussionen om nationella ”fit -in”-system och andra system. Regeringar vill ha nationella stödordningar och vi bör inte förvirra denna debatt genom att på nytt öppna upp för denna diskussion.
Gas och olja kommer att vara viktiga i framtiden. Jag har två konkreta frågor till dig. Den ena är hur du ser på gasmarknaden i energisektorn under nästa årtionde. Min andra fråga är följande: På din presskonferens var du mycket tydlig när det gäller ”peak oil” (oljeproduktionstoppen) och även när det gäller risken att komma upp till 200 US-dollar per fat. Hur kopplas detta samman med transportpolitiken på kommissionsnivå?
Konrad Szymański: Herr talman! Jag vill naturligtvis instämma i de tack som uttryckts till föredraganden för ett utmärkt samarbete vid genomförandet av detta mycket svåra betänkande. I betänkandet lyfts alla viktiga utmaningar som den europeiska energipolitiken står inför fram. Jag anser att unionen framför allt måste hantera klausulerna om en antimarknad i avtalen med tredjeländer. Detta är ett av de största hindren.
Särskilt Ryssland inför begränsningar när det gäller tillgång till gasledningar, och landet förbjuder även återexport genom att skapa restriktioner för äganderätten för europeiska företag när det gäller gas som redan har köpts. Detta är vad som hände med det polska kontraktet som kommissionen känner till. Syftet med den ryska politiken är att upprätthålla ett monopol på gasmarknaden så länge som möjligt. Gazprom-monopolet i Centraleuropa upprätthålls på bekostnad av den gemensamma marknaden, konkurrens och slutligen på bekostnad av konsumenternas rättigheter. I fall som detta måste unionen reagera mycket beslutsamt och inte utesluta diplomatifaktorn eller den roll som unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik har. I annat fall kommer vår reaktion att helt enkelt bli obalanserad.
EU-diplomatin i allmänhet bör i högre grad betona frågor som är kopplade till råvaror. Detta är en fråga som ökar i betydelse och det innebär en stor utmaning för våra tjänster med beaktande av befogenheter inom området EU:s handelspolitik. I vår energipolitik bör vi verkligen helt och hållet stödja modern teknik, installationer för flytande gas, geotermisk energi och skiffergas. Vi kan inte tillåta oss att överge kolet alltför snabbt, innan vi har garanterat säkerhet och mångfald för gasförsörjningen. I så fall kommer vi bara att öka vårt beroende av gas, särskilt i Centraleuropa där kol fortfarande spelar en mycket viktig roll.
Slutligen anser jag att vi bör uppmärksamma ett visst institutionellt problem. Ingen av de frågor som Lena Kolarska-Bobińska berörde i sitt betänkande fick tillräckligt utrymme i Europeiska kommissionens meddelande, vilket uppenbarligen utarbetades utan att man beaktade parlamentets ståndpunkt. Detta är ett mycket dåligt sammanträffande - detta har skötts mycket dåligt. Jag anser inte att vi bör agera på detta sätt.
Niki Tzavela: Herr talman! Jag vill gratulera Lena Kolarska-Bobińska till ett utmärkt betänkande som hon har lagt ner mycket arbete på. Det innehåller, som vi har hört, många ambitiösa mål - och min ärade vän Claude Turmes hänvisade till vikten av genomförande. Jag anser att vi alla bör gratulera kommissionen till meddelandet om energistrategifrågor som utfärdades i november. Detta är den första realistiska strategi som vi har sett. Kommissionen hänvisar särskilt och tydligt till svårigheterna; den definierar dem, talar om vad de består av och var det finns en marginal för oss att genomföra de mål som vi har satt upp.
Herr kommissionsledamot! Eftersom du har lagt fram en realistisk strategisk energipolitik framför oss, och jag välkomnar verkligen detta, vill jag föreslå en praktisk och realistisk lösning till South Stream. Vi har två små pipelines: ITGI och TAP. De är klara och har fått upp farten. Ni kan gå framåt. Nabucco är stort och därför komplicerat; det kan komma att bli förseningar. Gå därför framåt med de två små pipelines.
Dimitar Stoyanov: (BG) Herr talman! Jag vill ge mitt stöd till betänkandet, särskilt dess sista del, i vilken det uppmanas till att medborgarnas intressen bör gå före politiska argument.
Anledningen till detta kan förklaras genom ett mycket enkelt exempel. Två stora projekt utvecklas för närvarande: South Stream och Nabucco. Det finns några radikala fraktioner i Bulgarien som säger att dessa projekt är oförenliga med varandra; det blir nästan en fråga om att antingen ha South Stream eller Nabucco. Jag anser dock att konkurrens mellan dessa båda projekt är det enda möjliga sättet att garantera säker och billig energi för Europas medborgare.
En annan viktig fråga som inte på något vis får förbises är kärnenergin och dess utveckling i förhållande till politiseringen av frågan. Anledningen till att jag tar upp detta är att beslutet att stänga reaktorerna i kraftverket i Kozloduj i Bulgarien var politiskt. De skulle ha kunnat generera miljarder euro, och en del av detta kunde ha införlivats i EU:s budget. I stället måste nu medlemsstaterna betala kompensation med anledning av det politiska beslutet att stänga reaktorerna.
Utöver detta har vi nyligen uppmärksammat att det råder en hysterisk stämning kring ämnet kärnkraftverk. Jag anser att vi bör motsätta oss dessa aktivistorganisationer som vidtar opartiska åtgärder för att gå emot i denna fråga, framför allt eftersom de inte kan erbjuda något alternativ. Kärnenergi är faktiskt det alternativ som också kan garantera säker och billig energi.
Herbert Reul: (DE) Herr talman, herr Oettinger, mina damer och herrar! Också jag vill tacka Lena Kolarska-Bobińska för ett konstruktivt och intensivt arbete. Eftersom jag uttrycker mitt tack stöder jag även betänkandet, till skillnad från vissa av de övriga parlamentsledamöterna som berömmer betänkandet, men som ändå kommer att försöka göra stora och avgörande förändringar i vissa av formuleringarna i morgon. Precis som redan framhållits många gånger vill jag därför påminna om att vi behöver vara mer ambitiösa. Jag är inte säker på huruvida det som har sagts när det gäller detta är ambitiöst eller överdrivet.
Jag är mycket tacksam över att Lena Kolarska-Bobińska har lagt fram en realistisk politik, eftersom detta är vad som efterfrågades under den ekonomiska och finansiella krisen. Vi behöver inte skapa nya drömmar - vi bör lägga fram något som möjliggör för oss att om ett, två, tre eller fyra års tid visa att vi har uppnått ett resultat.
Jag är även mycket tacksam över att Lena Kolarska-Bobińska nämner betydelsen av energimixen och medlemsstaternas ansvar. Dessa kommer att själva besluta vad de vill. Vi kommer inte att insistera på att förnybar energi är det enda alternativet. Vårt perspektiv inbegriper förnybar energi, kol, olja, gas och kärnenergi och även kärnfusion. Jag skulle vara mycket glad om allt som Lena Kolarska-Bobińska har skrivit och som har fått stöd av en stor majoritet faktiskt bibehålls.
Hon har tagit itu med frågan om det ekonomiska ansvaret och behovet av att utveckla och upprätta en infrastruktur i stället för att bara begära detta och säga att pengarna måste komma någon annanstans ifrån. Hon har också lyft fram företagens ansvar.
Detta leder oss in på den inre marknaden. När det gäller denna behöver vi inte begära ett nytt paket och en ny lagstiftning. Vi behöver snarare fråga efter genomförande och efter en översyn samt vara realistiska, så att de standarder som vi har upprättat också omsätts i praktiken. Sist men inte minst måste vi sluta att bara lägga på nya saker och sedan i slutändan bli överraskade när energipriserna blir så höga att medborgarna inte längre kan betala dem. Är det ambitiöst eller är det ansvarslöst att helt enkelt lasta på nya saker, utöka kostnaderna och sedan klaga över energifattigdomen bland medborgarna?
Ibland kretsar debatten enbart kring industri. Detta kommer dock att slå hårt mot medborgarna de närmaste månaderna och åren. I vissa debatter skulle jag vilja att vi från början beaktade hur slutresultatet ska se ut.
Teresa Riera Madurell: (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag å min grupps, Marita Ulvskogs och de andra föredragandenas vägnar gratulera Lena Kolarska-Bobińska och skuggföredragandena till ett utmärkt arbete.
Detta är ett mycket strategiskt och omfattande betänkande som detaljerat tar itu med de olika aspekterna av EU:s energipolitik, genom att bygga upp en strategi med utgångspunkt i den beaktansvärda mängd lagstiftning som vi har antagit på senare år. På den korta tid som jag har till förfogande skulle jag vilja lyfta fram två mycket viktiga frågor i betänkandet: samband och beskattning.
I detta läge behöver vi skyndsamt och resolut tillämpa de rättsliga och finansiella mekanismer som vi har till förfogande för att stärka de svaga länkarna i de transeuropeiska energinäten inom en regelrätt tidsram. Detta är mycket viktigt!
När det gäller beskattning anser jag att effektivitet, energisparande och förnybar energi inte bara behöver särskilda beskattningsåtgärder utan även skatteincitament i form av lämpliga avdrag eller undantag för att kunna utvecklas till marknadsnivåer.
Lena Ek: (EN) Herr talman! Vi har enorma problem med energimarknaden och det europeiska nätet, för att inte nämna att energiproduktionen huvudsakligen bygger på fossila källor. Om någon säger genomförande, genomförande, genomförande skulle jag vilja säga fokus, fokus, fokus. Och jag vill ge några exempel.
Vi saknar fortfarande 50 procent av finansieringen av den strategiska EU-planen för energiteknik (SET-planen). Våra budgetförhandlingar går i en helt motsatt riktning i förhållande till denna energistrategi. Vi var tvungna att kämpa - ursäkta mig, jag vill inte tas ut från kammaren - så in i helvete för den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa, energieffektivitet och alternativa bränslen. Inom forskningen har vi samma problem.
Samma vecka som vi diskuterar vad som jag håller med om är en bra strategi röstar vi om ett betänkande om subventioner till stenkol enligt vilket Spanien subventionerar kol på en konkurrenskraftig kolmarknad till ett belopp av 50 000 euro per arbetstillfälle, medan genomsnittet är 17 000 euro per arbetstillfälle. Hur kan vi vara konkurrenskraftiga och moderna om vi fattar sådana beslut? Det undergräver hela strategin.
Jaroslav Paška: (SK) Herr talman! Erfarenhet från tidigare år, när gasförsörjningen från Ukraina brakade ihop och utbredda strömavbrott inträffade i ett antal EU-länder, har visat att vårt energisystem saknar erforderliga reserver för att hantera krissituationer och att alla lösningar på detta problem kommer att kräva omfattande investeringar. När vi beslutar om de nödvändiga förändringarna kommer vi därför att gå tillväga på ett samordnat och försiktigt sätt för att få ut ett så effektivt användande som möjligt av de investerade resurserna.
I det betänkande som lagts fram ges på ett mycket omfattande sätt ett svar på denna situation och på praktiskt taget alla de frågor som kommer att behöva tas itu med för att lösa våra energiproblem. Detta innefattar allt ifrån rättsliga grunder och behörighetsfördelning till handelsregler, modernisering av nätverk och finansiering.
Varken behovet av större energieffektivitet och användandet av förnybara energikällor eller garantierna om energisäkerhet och stöd till forskning och utveckling har glömts bort. Dessa frågor behandlas på ett omfattande och balanserat sätt, och jag anser att betänkandet är en bra utgångspunkt för att förbättra energisystemet i Europa.
Bendt Bendtsen: (DA) Herr talman! Först och främst vill jag tacka föredraganden för ett lysande och välbalanserat betänkande. Det råder inte några tvivel om att det finns ett snabbt ökande behov av en ny europeisk energistrategi, och europeiska företag tvivlar inte heller på detta. Vi blir alltmer beroende av gas från Ryssland och olja från Mellanöstern. Energistrategin har blivit både en del av Europas utrikes- och säkerhetspolitik och en fråga om försörjningstrygghet. Våra beslut i Europa är avgörande för vår konkurrenskraft. Det finns ett behov av stora investeringar i framtiden för att möjliggöra för oss att uppnå en fullständig och sammanhängande inre marknad, och det finns också ett behov av stora investeringar i energieffektivitet. Varje sparad slant är viktig. Energieffektivitet är också det billigaste sättet att minska koldioxidutsläppen.
Jag vill tacka kommissionsledamot Oettinger för hans uttalanden i dag angående energieffektivitet. När det gäller detta - oavsett om målen är bindande eller inte - är jag glad över kommissionens meddelande, i vilket det räknas upp en stor mängd områden inom vilka det finns mer att göra. Jag är också öppen för att ge större befogenhet till kommissionen att kunna förkasta de nationella handlingsplanerna om de inte är lämpliga för att vi ska uppnå vårt mål på 20 procent år 2020.
Dessutom investerar Förenta staterna och Kina tungt i områden som kommer att öka energieffektiviteten. Alla är helt och hållet medvetna om att energipriset kommer att öka i framtiden, och Europas konkurrenskraft i den globaliserade världen är för närvarande svag. Genom sunda investeringar i energieffektivitet, infrastruktur, smarta nätverk och så vidare behöver vi därför ge våra företag möjlighet att uppnå större konkurrenskraft. Ytterligare en fördel kommer att bli nya arbetstillfällen och innovativa företag i ett Europa som för närvarande förlorar tusentals arbetstillfällen.
Ivari Padar: (ET) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden och kollegerna till detta framgångsrika betänkande. Upprättandet av en paneuropeisk energimarknad ligger i alla européers intresse. Genom att öppna upp energimarknaderna har vi icke desto mindre ignorerat frågorna om öppenhet och allsidighet på marknaderna.
Jag är oroad över det faktum att det finns en tydlig lucka i övervakningen och i lagstiftningen, samtidigt som elektricitet, gas och koldioxidkvoter värda hundratals miljarder euro byter ägare på marknaderna. Jag välkomnar därför Europeiska kommissionens initiativ att fylla denna lucka. Jag hoppas att kommissionens meddelande, vilket inom kort kommer att antas, kommer att inriktas på konsumentskydd och på att fastställa ett tydligt paneuropeiskt rättsligt ramverk, enligt vilket entydiga regler och definitioner kan upprättas för att undvika insiderhandel, manipulation av marknaden och genom vilka marknadens likviditet kan öka.
Jag anser att ACER, EU:s tillsynsmyndighet för energimarknaden som är upprättad i det tredje paketet om den inre marknaden, så småningom måste genomföra tillsyn av elektricitet, gas och handel med utsläppsrätter, och jag föreslår att tillsynen av dessa tre marknader bör ligga under en enda tillsynsmyndighet i medlemsstaterna.
Fiona Hall: (EN) Herr talman! Jag är glad över att det i kommissionens energistrategi för 2020 hänvisas till den pågående översynen av konsekvenserna av indirekta ändringar av markanvändning. Det är viktigt att kommissionen uppfyller sin skyldighet att lägga fram ett förslag till detta vid årets slut, både för att mildra allmänhetens stora oro över att det kan vara så att vissa biobränslen på marknaden för närvarande inte uppvisar någon nettominskning av utsläpp av växthusgaser, och av hänsyn till industrin som utvecklar innovativa förfaranden vilkas mervärde förtjänar att erkännas.
På frågan om energisäkerhet vill jag be kommissionen att tänka över sina kommentarer om harmoniseringen av nationella stödordningar för förnybara energikällor. Jag är helt och hållet för åtgärder på europeisk nivå när de tillför värde. Det är dock endast på senare tid som medlemsstaterna har tagit fram sina nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor, och de arbetar nu för att genomföra dessa. En sådan harmonisering skulle vara att gå alldeles för långt.
Maria Da Graça Carvalho: (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till ett utmärkt arbete med detta betänkande. Energisektorn är drivkraften bakom ekonomisk tillväxt. Europa har haft en energistrategi och bekämpat klimatförändringarna sedan 2008. Det är viktigt att vi genomför denna strategi, men Lissabonfördraget gör det möjligt för oss att gå ännu längre och banar väg för att skapa en sann energigemenskap i Europa.
Vi behöver fördjupa den inre energimarknaden, bygga och foga samman förbindelser mellan nätverk, säkerställa energisolidariteten och placera konsumenten i centrum. Vi behöver öka den offentliga finansieringen och utveckla verktyg och program för att uppmuntra till energieffektivitet. Vetenskaplig forskning och teknik spelar en nyckelroll när det gäller att uppnå dessa mål.
I skenet av detta välkomnar jag de olika Europeiska näringslivsinitiativ som tagits genom Europeisk strategisk plan för energiteknik (SET-planen), och jag uppmanar kommissionen att sätta resten av planens åtgärder i verket. Det åttonde ramverksprogrammet bör också på energiområdet prioritera forskning och utveckling av innovativ teknik. Avgörande är därför att det finns lämplig finansiering för att stödja ren och hållbar teknik. Det är det enda sättet att möjliggöra för oss att behålla vår industris konkurrenskraft, främja ekonomisk tillväxt och skapa sysselsättning.
Kathleen Van Brempt: (NL) Herr talman! Det ord som vi har hört mest än så länge i dag är ”strategi” - och detta med all rätt. Vi välkomnar kommissionens strategi. Icke desto mindre anser vi, herr kommissionsledamot, att det är en liten besvikelse, eftersom en god strategi innebär att genomföra en sund bedömning - en bedömning av försörjningsproblemen och särskilt av de ekologiska och de sociala problemen - och det är på grundval av denna strategi som vi sätter upp våra prioriteringar. Jag fäster mycket stor vikt vid ordet ”prioritering” eftersom det betyder att saker och ting rangordnas. Energieffektiviteten ligger högst i denna rangordning. Du har nämnt detta, men varför är det, om vi nu anser att energieffektivitet är så viktigt, så svårt att sätta upp mål som vi vill förverkliga i våra medlemsstater? Detta är avgörande! Vi vet att det fungerar och att det är ett sätt att nå dit vi vill. Jag vill därför be dig Günther Oettinger att faktiskt ta upp denna prioritering och att även faktiskt presentera den i dina förberedelser för det stora toppmötet i februari.
Romana Jordan Cizelj: (SL) Herr talman, herr kommissionsledamot! I dag beslutar vi om hur energin ska utvecklas fram till år 2020 men det är en alldeles för kort period. Det tar många år innan energianläggningar byggts upp och är i drift. Att bygga ledningsnät och kraftverk tar också sin tid. Användningstiden för sådana anläggningar är flera decennier. Investerare behöver därför relativt stabila politiska riktlinjer under en mycket längre period. Om vi vill uppfylla våra hållbarhetsmål när det gäller klimatförändringar och energi måste vi ta fram en politisk ram som sträcker sig mycket längre in i framtiden. Vi behöver ett strategidokument för utveckling av energin fram till åtminstone 2050.
Kärnkraften blir i allt större utsträckning en av framtidens energikällor och jag vill därför betona tre uppgifter som jag tror vi kommer att ställas inför inom EU när det gäller detta. För det första behöver vi vidta lagstiftningsåtgärder för att åstadkomma en säker nedmontering av kärnkraftverk och bortskaffande av radioaktivt avfall i enlighet med principen om att förorenaren betalar.
För det andra måste vi genom effektiva och öppna förfaranden se till att nya kraftverk konstrueras i enlighet med strängast möjliga säkerhetsstandarder. Det kan vi göra genom att införa minimistandarder för att godkänna och fastställa utformningen av nya kärnkraftverk. Vi måste dessutom överväga att licensiera nya typer av kärnkraftverk inom EU. Det skulle hjälpa oss att utnyttja kombinerade kunskaper och hjälpa länder som först nu inför kärnenergi och de som i själva verket har mycket små administrativa organ.
För det tredje behöver vi göra beslutsprocessen kring kärnkraftsfrågorna mer demokratisk. Kärnenergi är bara en av många potentiella energikällor och därför måste förfaranden för beslutsfattande vara desamma som för kol, förnybara energikällor samt gas och olja. Europaparlamentet måste få medbeslutandemakt. Vi behöver inte ta upp Euratomfördraget igen eftersom detta kan ske genom ett interinstitutionellt avtal.
Adam Gierek: (PL) Herr talman! Energi står för cirka 40 procent av produktionskostnaden medan arbetskostnaden står för knappt 15 procent, men att ta fram råmaterial för att generera själva energin kräver energi. Ekonomins konkurrenskraft kommer därför att vara beroende av energin. Det man påstår om inverkan på jordens klimat och främjande av vad som kallas ”koldioxidfri” ekonomi är nonsens. Att fastna i bindande koldioxidmål är ett exempel på förslag som är socialt och ekonomiskt oansvariga, precis som CCS-tekniken som man har påtvingat kolkraftverken - men varför inte andra bränslen? Varför är drivkraften för framsteg inte effektivitet?
Jag måste utfärda en varning om socialt missnöje när det gäller uppkomsten av energifattigdom. I de nya medlemsstaterna står energi för omkring 40 procent av familjens utgifter. Jag måste också utfärda en varning om förlusten av energisäkerhet på grund av lagstiftning som har införts, och särskilt energi- och klimatpaketet. En sak till - varför kan inte medlemsstaterna själva besluta om hur de ska minska sina koldioxidutsläpp, på samma sätt som de kan besluta om sin energimix?
Lambert van Nistelrooij: (NL) Herr talman! Det nya Lissabonfördraget har gjort energi till ett gemensamt ansvar för EU och medlemsstaterna. Det andra energipaketet, som faktiskt ligger till grund för denna strategi, förtjänar definitivt att byggas ut och betänkandet tillför en bra analys i detta hänseende. Ändå måste medlemsstaterna och deras privata och offentliga parter bli delaktiga. De operativ programmen mellan och inom medlemsstaterna blir allt viktigare. Tillräckliga procentmål har slagits fast för både klimat och energi. Det behövs inga nya ytterligare bindande mål. Såsom redan har sagts är det genomförandet som räknas och att vi kan få medborgarna - konsumenterna - med oss. Det kan också vara så att kommissionen måste förbättra sin bedömning av dessa nationella program och att våra resurser, sannolikt euroobligationer, måste göras beroende av detta. Det finns fortfarande en klyfta mellan ord och handling. Den första av två centrala punkter är energieffektivitet: ett utmärkt tillfälle. Det bidrar till våra företags konkurrenskraft och även till sysselsättningen - inom exempelvis bygg- och anläggningssektorn. Titta lite på ert eget land också: tiotusentals arbetstillfällen har skapats i Tyskland tack vare detta. Den andra centrala punkten är - ja, just det - infrastruktur mellan länder och inom länder liksom smarta ledningsnät. Här behövs euroobligationerna. Jag har en fråga till kommissionsledamoten: kommer det att ske framsteg i riktning mot dessa euroobligationer i december? Vi talar om nya resurser - vi behöver pengar - och jag skulle vilja att du berättade för oss om ni verkligen kommer att skaffa fram pengar på detta sätt? Handling är vad som behövs.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Herr talman! Europeiska unionens energistrategi måste inriktas på energieffektivitet, minskad förbrukning av primärenergi och minskad energifattigdom, liksom på att främja energi från förnybara källor och unionens energisäkerhet. Det är emellertid absolut nödvändigt för unionens energistrategi att också kopplas till industripolitik, transportpolitik, forsknings- och innovationspolitik liksom politiken för att bekämpa klimatförändringar.
Vi uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla de finansiella och skattemässiga instrument som krävs för energieffektivitet, särskilt inom anläggningssektorn, och göra energieffektivitet och infrastruktur för smart energi till en prioritet i den kommande fleråriga budgetramen.
Unionen måste i större utsträckning satsa på det östliga partnerskapet, särskilt i Svartahavsregionen, som också är av särskild geopolitisk betydelse för energisäkerheten och diversifieringen av unionens transportvägar för energiförsörjning.
Vi uppmanar även kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta projektet med den europeiska södra gaskorridoren, särskilt Nabuccoprojektet, som skulle kunna höja leveranssäkerheten för energi avsevärt.
Alajos Mészáros: (HU) Herr talman! Både fru Kolarska-Bobińska och kommissionsledamot Günther Oettinger förtjänar att hyllas för sitt arbete som verkligen är en viktig satsning. Som ett resultat av Lissabonfördraget kommer Europeiska unionens energistrategi att bygga på fyra nya pelare: den inre energimarknaden, leveranssäkerhet, energieffektivitet och sammanlänkning av europeiska energinätverk.
När vi planerar vår nya energistrategi måste vi ha några utmaningar i minnet. Samtidigt som vår försörjning av fossila bränslen successivt minskar kan vi öka den tillgängliga försörjningen genom att hitta nya utvinningsmöjligheter för nytt råmaterial och genom att satsa på forskning och utveckling. EU:s beroende av energi ökar proportionellt med att befolkningen ökar. Senast 2030 måste Europa säkra 65 procent av sin energiimport från källor utanför EU. När det gäller naturgasförsörjningen kan siffran uppgå till 80 procent. Vi måste inrikta oss på att ytterligare diversifiera transportvägar och energikällor. Den upprustning av kraftverk som för närvarande pågår kan också vara av stor betydelse.
Det räcker inte med att avsätta stora belopp för att montera ned kraftverk - vi måste också vara uppmärksamma på att bibehålla dem. Medlemsstaterna behöver genomföra en övergripande översikt av sin ståndpunkt när det gäller kärnkraft. Vi måste fortsätta våra satsningar på att utveckla kärnkraften, annars kommer vi inte att kunna klara av våra målsättningar när det gäller klimatförändringarna. Jag rekommenderar att vi är försiktiga på det här området så att våra ambitiösa planer inte blir ett hot mot vår industriella och kommersiella konkurrenskraft. Vi tycker att det här är ett balanserat betänkande som innehåller realistiska åtaganden och vi stödjer det därför.
Mario Pirillo: (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Att garantera hållbar, säker och tillgänglig energi är definitivt en av EU:s stora utmaningar under de närmaste åren.
Europeiska unionens politiska mål kräver en rad åtgärder som vi inte kan bortse från. Målsättningen med ett fullständigt genomförande av den inre energimarknaden kan endast uppnås om den nuvarande lagstiftningen om energipaketet tillämpas av alla medlemsstater.
Om vi fullt ut ska kunna uppfylla strategins målsättningar kan vi inte dra oss för att investera i modern och intelligent infrastruktur, särskilt när det gäller forskning och användning av förnybar energi. Dessa investeringar utgör inte bara den mest ekonomiskt gynnsamma lösningen för att minska EU:s energiberoende utan kommer också att bidra till att bekämpa klimatförändringarna.
Hannes Swoboda: (DE) Herr talman! Jag vill framföra mitt uppriktiga tack till föredraganden och skuggföredragandena och till dig, Günther Oettinger, eftersom det ni har lagt fram de senaste dagarna och veckorna är avgörande för Europeiska unionens utveckling. I likhet med Kathleen Van Brempt, Claude Turmes och andra anser jag emellertid att vi behöver gå ett steg längre, eftersom jag vill påstå att en klok och miljövänlig energipolitik nästan är som en bärraket för grön tillväxt och gröna jobb.
Vi talade återigen om detta i går med kommissionens ordförande. Tyvärr har mycket litet sagts om detta i dag. Vi måste ändå vidta dessa extra steg. Mycket av det som ingår i miljöinriktad energipolitik är förstås fortfarande dyrare. Men om vi tänker på miljövinsterna och vad det innebär för europeisk industri att spela en ledande roll ser vi att det också är mycket viktigt för arbetstillfällena.
Herbert Reul har rätt: vi behöver många energikällor. Kanske inte alla - i det hänseendet skiljer sig våra uppfattningar åt på många punkter. Vi behöver emellertid veta i vilken riktning som energieffektivitet, energibesparingar och förnybar energi ska gå. Dessa är verktygen för en framtidsorienterad europeisk ekonomi.
Petru Constantin Luhan: (RO) Herr talman! Energifrågan har hög prioritet och vi kan inte skjuta upp den. Det är viktigt för handlingsplanen för 2011-2020 att verkligen bidra till att stärka Europeiska unionens gemensamma politik.
Vi kräver nära samarbete, särskilt inom energiinfrastrukturområdet, liksom lämplig finansiering från EU. Utöver att erhålla offentlig finansiering och finansiering från EU för att utveckla en strategisk infrastruktur som innefattar expansion och integration av alla lokala, regionala och europeiska energimarknader måste vi i större utsträckning uppmärksamma den privata sektorn och främja investeringar därifrån.
Jag tror att partnerskap mellan offentlig och privat verksamhet är ett bra sätt att uppnå detta, genom att det erbjuder ett nödvändigt politiskt och administrativt stöd, en viss finansiering och vissa offentliga garantier. Det kommer att hjälpa oss att framgångsrikt erhålla den finansiering som är så avgörande för all energipolitiks framtid.
Arturs Krišjānis Kariņš: (LV) Herr talman, herr kommissionsledamot! I dag skulle jag kort vilja tala om våra medborgares välfärd och om öar. Vanligtvis har vi en positiv bild av öar, vi tycker om att resa dit - till solen och värmen. De södra öarnas isolering gynnar till och med öbornas välfärd eftersom det drar till sig turister, men när det gäller energi är isolering eller ökaraktär särskilt ofördelaktigt för befolkningen. Det är precis vad de inte behöver. Varför? Isolering på energiområdet innebär att några monopol normalt dominerar denna marknad, och för de berörda människorna betyder det i sin tur både osäkra leveranser och höga priser. Det här betänkandet innehåller lösningen. Infrastruktur, infrastruktur och infrastruktur. Låt oss bygga sammanlänkningar i Europeiska unionen, för att förena oss alla, så att våra medborgare kan åtnjuta anständiga priser och säkra leveranser. Tack.
Francesco De Angelis: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka min uppskattning för denna resolution, som är ett utmärkt arbete på flera sätt.
För det första hävdas där åter att energieffektivitet och energibesparingar är ekonomiskt fördelaktiga prioriteringar för att minska EU:s energiberoende och bekämpa klimatförändringar. För det andra betonas intelligent infrastruktur. För det tredje yrkas på att nuvarande EU-lagstiftning ska genomföras fullt ut. Och för det fjärde eftersträvas en energipolitik med en robust och enhetlig internationell inriktning.
Avslutningsvis vill jag understryka betydelsen av energisäkerhet och investeringar i forskning, utveckling och innovation för att skydda konsumenters, företags och medborgares intressen så mycket som möjligt.
Zigmantas Balčytis: (LT) Herr talman! Jag anser verkligen att Europeiska unionens alla medlemsstater nu upplever den största huvudvärken när det gäller energin, och till att börja med vill jag verkligen tacka föredraganden och skuggföredragandena för att praktiskt taget alla av oss, företrädare för alla medlemsstater, hade möjlighet att lämna våra egna förslag, och tack vare några intelligenta kompromisser kunde ett bra dokument tas fram. Jag tycker också att det är viktigare att ha verkliga planer än ambitiösa planer, det vill säga verklig infrastruktur, sammanlänkningar, en verklig möjlighet för människor att välja vilken energileverantör de vill köpa energi från och naturligtvis ett verkligt marknadspris. Om vi uppnår detta har vi fullgjort en hel del. I framtiden borde vi också ha bättre kontroll över medlemsstaternas önskemål och intressen för om vi skapar en gemensam energimarknad måste dessa intressen förenas. Herr kommissionsledamot! Jag vill också tacka dig för att du så snabbt reagerat på undertecknandet av vissa avtal och jag är tacksam för att solidariteten är så djupt rotad inom EU.
Sonia Alfano: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har läst betänkandet noga och jag instämmer i det som helhet. Jag blev emellertid ganska förvirrad av olika hänvisningar till framtiden för kolet i den europeiska strategin, särskilt punkt 52 där kommissionen uppmanas att utarbeta lagstiftning som möjliggör byggande av kolkraftverk.
För flera år sedan inleddes i Förenta staterna en politisk och medborgerlig rörelse som faktiskt ledde till ett slags moratorium när det gäller byggande av kolkraftverk. Precis som när det gäller koldioxidutsläpp bygger det här beslutet också på problemet med att hantera askan, som innehåller många giftiga substanser. Därför stöder jag absolut inte försvaret av kolkraftverk och jag påpekar att ”rent kol” i många fall snarare är en slogan än en verklighet.
Jag har också hört flera kolleger i parlamentet som kraftfullt försvarar kärnkraften både när det gäller kostnader och säkerhet. Oavsett vem som säger det visar det tyvärr att de inte vet vad de talar om. Det finns alternativ, de är förnybara och äkta och Europeiska unionen måste staka ut vägen för det kommande årtiondet i den riktningen.
Oreste Rossi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Betänkandet innehåller några mycket intressanta punkter genom att det innehåller en analys av både metoder och tidsramar, med utgångspunkt från grundkonceptet att EU självt måste skaffa sig en gemensam energipolitik.
När jag själv talade vid Europeiskt energiforum som arrangerades av talman Jerzy Buzek, för företrädare för de 27 medlemsstaterna och Europaparlamentet, var jag positiv till en gemensam energiplan som skulle möjliggöra lika villkor för tillgång till energi för privatpersoner och företag och på så sätt undanröja dagens ibland avsevärda skillnader i kostnader.
Jag tycker det är tråkigt att de nu oundvikliga hänvisningarna till Europeiska unionens ansvar när det gäller klimatförändringarna har tagits med i ett så bra betänkande. Det finns särskilda dokument i frågan och jag tycker det är onödigt att vi fortsätter att lägga till hänvisningar till det för att tillfredsställa vissa miljöextremister.
Enligt vår mening kan en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet endast ske i ett övergripande sammanhang, som omfattar alla de stora ekonomierna med en rättsligt bindande överenskommelse.
RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien: (LT) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden och tacka kommissionsledamoten som betraktar energistrategi och politik med sådan god vilja. Vi har ambitiösa målsättningar att minska klimatförändringarna. När det gäller miljöskydd kan energin vara en partner men det kan också vara en fiende. Inom Europeiska unionen är vi beroende av fossila bränslen som används för att utvinna energi. I och med att vi förbrukar EU:s resurser blir vi alltmer beroende av tredjeländer och det är därför inte bara viktigt att utveckla förnybar energi utan också att investera i forskning för att öka energieffektiviteten. Under den förra sammanträdesperioden diskuterade vi tilldelning av extra pengar för energi inom den europeiska ekonomiska återhämtningsplanen. Kanske skulle det också vara lämpligt att kunna lämna bidrag från andra av Europeiska unionens finansiella mekanismer som öronmärkts för övergripande energieffektivitet. Förnybar energi är viktigt för oss, inte bara på grund av klimatförändringarna utan också när det gäller energisäkerhet. De bilaterala överenskommelserna i några medlemsstater som genomför projekt som Nord Stream orsakar misstro inte bara när det gäller miljöfrågor utan även solidaritetsprinciper och därför krävs det öppenhet på det här området.
Elena Băsescu: (RO) Herr talman! Jag anser att förbättringen av EU:s möjligheter till förnybar energi är ett av de viktigaste inslagen i betänkandet. Jag vill därför erinra om att Dobrogearegionen i sydöstra Rumänien inom några år kommer att ha Europas största vindkraftpark. Uppförandet av de 522 turbinerna kommer att vara avslutat 2011. Dobrogea kommer då att sörja för 50 procent av landets energibehov.
Infrastruktur är en annan viktig beståndsdel för en effektiv energimarknad. EU måste välja bland de projekt som visar sig effektiva och ekonomiskt lönsamma. AGRI-sammankopplingen, som är ett av Rumäniens huvudsakliga bidrag till utvecklingen av energiinfrastruktur, ger låga kostnader och erbjuder ett alternativ.
Diversifiering av energikällor är nödvändigt även inom oljesektorn. P8-pipelinen är ett bra exempel på detta. Rumänien och Serbien har nyligen återupptagit genomförbarhetsstudierna för att bygga den första delen av denna pipeline mellan Constanta och Pancevo.
Ioan Enciu: (RO) Herr talman! Diversifiering av källor, en ny energiinfrastruktur och en ökning av andelen förnybara energikällor är viktiga för Europeiska unionens energiframtid. Samtidigt får vi emellertid inte sluta att använda gamla energikällor, vilka definitivt kan förbättras med hjälp av innovativ teknik, utifrån respektive medlemsstats möjligheter och behov.
Den viktigaste faktorn i detta för mig och för de medborgare jag företräder är ändå att vi måste bibehålla ett överkomligt pris för alla konsumenter, och även bevara och skapa nya arbetstillfällen inom det här området.
Vi får inte hamna i en situation där vi har ett energiöverskott på den europeiska energimarknaden som beror på att energin inte köps för att den är för dyr.
Kyriakos Mavronikolas: (EL) Herr talman! Jag skulle vilja påstå att efter Lissabonfördraget säger det sig självt att Europaparlamentet kommer att kunna bidra mycket mer till energipolitiken.
Jag instämmer i allt som föredraganden säger och jag skulle vilja betona det faktum att energipolitiken i dag, såväl direkt som indirekt, har betydligt mer att göra med utrikespolitiken i allmänhet, både inom medlemsstaterna och inom unionen. Jag instämmer i att vi i dag behöver de nödvändiga arbetena, infrastrukturarbetena, och att vi också behöver förordningar som styr hur avtal verkställs.
I dag efterfrågar vi tydliga avtal, öppenhet och en specifik hänvisning till förnybar energi. Det vi emellertid ser framför oss, herr kommissionsledamot, är behovet av en gemensam energimarknad. Det skulle hjälpa de mindre östaterna i unionen så att vi på en enda marknad kan ta upp den stora frågan om energi på ett öppet sätt.
Nick Griffin: (EN) Herr talman! Jag skulle vilja säga till kommissionsledamoten att man i betänkandet om den nya energistrategin inte ser elefanten i vardagsrummet: Oljeproduktionstoppen. Men kommissionen har åtminstone till slut vaknat upp inför detta gigantiska och omedelbara hot. När man erkänner oljeproduktionstoppen blir de flesta av dessa i stort sett välmenta betänkanden tyvärr till bränsle för förbränningsugnar.
Det enorma energigap som öppnar sig kan helt enkelt inte fyllas ut med förnybara källor à la Musse Pigg eller skifferkol. Kol, kärnfusion - och på längre sikt kärnfusion plus fission - är de enda energikällor som är tillräckligt täta för att rädda oss när oljeåldern tar slut.
Herr kommissionsledamot! När nu detta har erkänts kan vi då titta framåt mot ett nytt seriöst synsätt på energi? Vi måste göra oss av med allt nonsens om vindkraftverk och global uppvärmning och koncentrera oss på verkligt vetenskapliga lösningar på krisen med oljeproduktionstoppen.
Günther Oettinger: Herr talman, mina damer och herrar! Vi går in i debatten här och om jag tar upp de punkter som era inlägg har handlat om har vi en bred energimix i Europeiska unionen, i medlemsstaterna och även i parlamentet. Jag har hört er tala om allt från 100 procent förnybar energi till kärnfusion, kärnkraft och kol. Det innebär att den stora frågan är: kommer vi att komma överens om en långsiktig strategi? Kommer vi att uppnå samsyn i Europa? Och om vi gör det, vilken samsyn blir det?
Vi arbetar för närvarande med strategin som omfattar de tre målen med 20 procent förnybar energi, 20 procent minskning av koldioxid och 20 procent ökning av effektiviteten. Det är strategin för det nya årtiondet. Det stämmer att vi behöver en långsiktig strategi. Färdplanen som vi kommer att lägga fram för er som ett grovt utkast i vår kommer att innehålla det. Med färdplanen avser vi att under nästa år ta upp de närmaste 40 åren med er och medlemsstaterna och lämna prognoser för energikrav, energimix, miljömål och säker leverans för fyra årtionden. Det är ingen lätt uppgift. Tänk ett slag på att vi 1970 befann oss före oljekrisen, innan muren hade fallit och med bara ett fåtal medlemsstater och att vi var tvungna att använda de expertkunskaper vi hade tillgång till 1970 för att kasta ljus över 2010 och den nuvarande energisituationen. Våra uppskattningar skulle ha varit fullständigt felaktiga. Vet vi vilka tekniska möjligheter som kommer att dyka upp under de kommande 40 åren? Vilka nya politiska intressen medlemsstaterna har? Jag är ändå positiv till försöket att åstadkomma färdplanen för 2050.
Sedan ställdes frågan varför vi behöver bindande mål när det gäller att minska koldioxiden och varför medlemsstaterna inte kan göra detta. Det är ganska enkelt, för det var vad som beslutades. Jag accepterar 20 procent för koldioxid och 30 procent om vi hittar andra samarbetspartner i världen. Detta är ett beslut av parlamentet, som ni tillhör, och rådet, och jag genomför det. Om det är något annat ni vill ha så låt mig veta det. Om det inte fanns några bindande mål skulle medlemsstaterna helt enkelt inte uppfylla dem. Om vi överger de bindande målen skulle medlemsstaterna göra mindre eller ingenting alls, särskilt i ekonomiskt svåra tider.
Frågan om energieffektivitet togs också upp. I vår strategi skapar vi endast rubrikerna för detta. Detaljerna för hur det ska genomföras i praktiken och instrumenten, åtgärderna och den finansiella korridoren kommer att följa i vår, när vi måste lägga fram strategin för energieffektivitet som ni just nu diskuterar.
Det har förekommit frågor om den inre marknaden. Lita på mig och Joaquín Almunia. Vi kommer att se till att vi helt följer det andra och tredje paketet för den inre marknaden, vi kommer att hantera förfaranden för överträdelse av fördragen och göra allt vi kan för att se till att gas och el under de närmaste fem åren blir till en inre marknad med konkurrens och öppenhet. Under de senaste veckorna har vi varit rådgivare åt medlemsstaterna - den polska staten i Jamalfallet, den bulgariska staten i fallet med South Stream och när det gäller gasleveranser till Bulgarien. Medlemsstaterna är inte alltid villiga eller har möjlighet att uppfylla regler för den inre marknaden i sina bilaterala avtal. När man ber oss om råd ger vi det, men medlemsstaterna behöver också vara delaktiga. Det finns också stora medlemsstater där den inre marknaden inte fungerar. Ett land ligger inte långt härifrån och kanske är det till och med det land vi befinner oss i just nu. Jag skulle därför vilja fråga de franska ledamöterna: är ni beredda att samarbeta med mig för att skapa en inre marknad i Frankrike och i andra länder? Jag behöver ert stöd i detta - inte på nationell nivå utan inom EU.
I anslutning till den södra korridoren tror jag att beslutet när det gäller Nabucco, TAP eller ITGI kommer att fattas under första kvartalet nästa år. Gasinfrastruktur kräver emellertid att vi diskuterar frågan om hur mycket gas vi kommer att behöva för uppvärmning och omvandling till elektricitet under de kommande årtiondena? För närvarande är det 500 miljarder kubikmeter per år. Kommer det att vara mindre eller mer? Detta kommer också att tas upp i färdplanen fram till 2050.
Jens Rohde nämnde exemplet med Kina. Enligt min uppfattning är Kina alltid bra att använda som jämförelse, men inte i första hand ett exempel att ta efter. Det stämmer att man har gjort stora investeringar i vindenergi i Kina. Det stämmer, men du glömde nämna att Kina för närvarande köper upp världens kol och investerar mycket mer i kol. Det senaste året har Kina faktiskt investerat mer i förnybar energi än Tyskland. Andelen förnybar energi som produceras i Kina minskar emellertid eftersom mycket mer investeras i kärnkraft och kol. Kina betecknar dessutom kärnkraft som en form av förnybar energi. Jag håller inte med om det. En jämförelse med Kina är därför viktig men jag skulle allvarligt vilja avråda från att framhålla Kina som ett exempel för oss att följa i vårt europeiska arbete.
Tack ännu en gång. Jag behöver er också när det gäller EU:s budget. Man har krävt att mer ska göras och att större resurser ska tillhandahållas för forskning och infrastruktur. Jag håller med om det. Jag tar varje euro som ni ger mig, men budgeten beslutas av rådet och parlamentet. På grundval av våra goda erfarenheter med SET-planen, med finansiering av energiforskning och med den ekonomiska återhämtningsplanen är jag övertygad om att vi kommer att åstadkomma ett bra förslag till infrastruktur och att ni kommer att stödja det så att tillräcklig europeisk finansiering med mervärde för lämpliga europeiska åtgärder inom infrastruktur och forskning kommer att tillhandahållas under nästa årtionde. Mot bakgrund av detta har vi definitivt tillräckliga förutsättningar för ett konstruktivt samarbete.
Lena Kolarska-Bobińska: Herr talman! Som synes är diskussionsämnen och uppfattningar i Europaparlamentet mycket varierande och olika. Det här betänkandet är därför resultatet av den kompromiss som vi har eftersträvat. Jag tycker att det är ett mycket bra betänkande eftersom det bygger på samsyn.
Jag skulle vilja framför mitt tack till skuggföredragandena - Marita Ulvskog, Jens Rohde, Claude Turmes, Konrad Szymański och övriga - för att vi har åstadkommit denna samsyn på ett så trevligt sätt. Jag skulle också vilja tacka Pilar Castillo Vera för hennes samarbete, hjälp och stöd, Edina Toth i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) för hennes hjälp, Andrew Ephraim Hillman och även kommissionsledamoten och kommissionens personal som besvarade mina många frågor och bemötte mina olika idéer.
I Bryssel i dag pågår en kamp mellan företrädarna för mellanstatlighet och de som vill satsa på solidaritet. Både Europaparlamentet och kommissionen ställs inför nödvändigheten att garantera att solidaritet emellertid vinner över enskilda nationella intressen i kommande möten i Europeiska rådet. Vi har utarbetat en viss samsyn. Vi har en strategi och, som Claude Turmes har sagt, mot bakgrund av detta måste vi genomföra den, genomföra den och ännu en gång genomföra den, och försvara oss mot olika särintressen.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12 i morgon, torsdagen den 25 november.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Luís Paulo Alves: skriftlig. - (PT) Jag anser att den här nya energistrategin är nödvändig för att införa en konkurrenskraftig, hållbar och säker strategi. I en tid när Europa blir allt mer beroende av energiimport, tycker jag det är avgörande att vi fortsätter inta en ledande roll i energifrågor, genom att betona innovation och teknik. Att göra vår energistrategi mer hållbar kommer att kräva fortsatt inriktning på förnybar energi, genom ökad konkurrenskraft inom sektorn, så att vi effektivt kan genomföra den inre marknaden för energi. Det kommer att leda till att kostnaderna minskar och till att ekonomins konkurrenskraft ökar och det kommer även att skapa välstånd och arbetstillfällen, vilket är viktigt för en hälsosam handelsbalans. Jag kommer från en av de yttersta regionerna som för närvarande har en självförsörjningsnivå för energi på omkring 27 procent och siktar på att uppnå 75 procent före 2012. Azorerna har ställt upp mer ambitiösa specifika mål än EU, och resultaten har redan erkänts på europeisk nivå, särskilt vad gäller jordvärme, genom en ambitiös energipolitik med partnerskap mellan regionen och de bästa nationella och internationella forskningscentrumen. Unionen borde titta på dessa exempel och öka sitt stöd till forskning, innovation och projektutveckling.
George Sabin Cutaş: Nu är det på tiden att vi talar om en verklig europeisk energistrategi. Det finns för närvarande klyftor i genomförandet av EU:s energilagstiftning. Bestämmelserna i Lissabonfördraget ger Europeiska unionen en bra rättslig ram för att utveckla en effektiv gemensam inre marknad som kan garantera leveranssäkerhet, hållbarhet, sammanlänkning av nät och solidaritet. Här behöver nya medlemsstater, som är mycket mer sårbara för yttre avbrott i energileveranserna, stöd från Europeiska unionen för att hantera dessa utmaningar.
Jag skulle dessutom vilja be er att låta kolgruvorna ha möjlighet till fortsatt stöd från medlemsstaterna, åtminstone till 2018. I en kapitalistisk värld är ”icke konkurrenskraftig” synonymt med social hemsökelse. Vi måste ta hänsyn till den mänskliga faktorn och tänka på de negativa socioekonomiska återverkningarna av att lägga ned kolgruvor, som erbjuder många arbetstillfällen, innan vi kallar en gruva för icke konkurrenskraftig.
Ilda Figueiredo: I betänkandet försöker man bidra till en ny handlingsplan för energi inom ramen för Europa 2020-strategin. I princip kan en ny plan visa sig vara ett viktigt initiativ under förutsättning att man tar till sig misstag och brister i tidigare planer. Det är meningslöst att insistera på själva synsättet och förslagen som har gjort att vi hamnat mycket längre bak än vi borde.
De strategiska bristerna i den europeiska energipolitiken som bör beaktas innefattar följande punkter.
Energipolitiken har placerats som en bilaga till en ”miljöpolitik” vars yttersta målsättning är att öppna upp nya områden för finansiell spekulation genom att göra utsläpp av växthusgaser lönsamma. Frågan om energi förtjänar emellertid ett skräddarsytt synsätt baserat på att specifika indikatorer som energiintensitet eller energibrist förbättras.
Genom att införa fungerande marknader på energiområdet där privata investerare agerar antar man att allt kommer att lösa sig på ett magiskt sätt. Tre på varandra följande lagstiftningspaket har redan utfärdats, offentliga resurser har använts, och fortfarande har vi inte konkurrenskraftiga marknader, investeringar i infrastruktur eller mer tillgänglig energi för konsumenter. Det är ett misslyckande ur alla aspekter när det gäller de fastslagna målsättningarna.
Argumentet att biobränsle endast skulle ge miljöfördelar och innebära stor utveckling av jordbruk och industri i de europeiska länderna har kollapsat.
András Gyürk: Jag är glad att se att det finns en allt större vilja i Europa att genomföra en gemensam energimarknad. Detta illustreras på lämpligt sätt av det faktum att både betänkandet från Lena Kolarska-Bobińska och Europeiska kommissionens senaste prioriteringar när det gäller energistrategi och infrastruktur kräver strukturella förändringar. Vi börjar äntligen se att avsevärd framgång kräver betydande investeringar, konkreta åtgärdsplaner och undanröjande av administrativa bördor. Detta är den enda möjligheten för alla medlemsstater att uppnå huvudmålsättningarna i Lissabonfördraget: den gemensamma marknaden, leveranssäkerhet, energieffektivitet och utbyggnad av förnybar energi.
Det är ett avgörande framsteg att man i de handlingar som tidigare nämndes prioriterar satsningar på energiutveckling i Central- och Östeuropa. Förra årets gaskris gjorde det också uppenbart för staterna i väst att medlemsstater i vår region är starkt beroende av en enda gaskälla och att den gemensamma marknaden inte fungerar här. Europa har insett att tillgång till alternativa gaskällor, skapandet av nord-sydkorridoren och avskaffandet av isolerade marknader ökar den regionala leveranssäkerheten samtidigt som den tar ett betydande steg i riktning mot att uppnå en gemensam marknad.
Samtidigt innebär förstärkningen av elnäten och den regionala sammanlänkningen av pipelines för olja ökad flexibilitet i vår region. Satsningen kan emellertid inte stanna vid att enbart skapa en strategi. Jag är övertygad om att strukturella förändringar som stöder ett effektivt genomförande av en gemensam marknad snart kommer att genomföras och att vi kommer att uppnå en snabb och öppen licensieringsprocess, skapa regionala initiativ och erbjuda tillgång till nya finansieringsinstrument.
Tunne Kelam: Efter flera dramatiska erfarenheter av energiförsörjning har det blivit uppenbart att energi är en nyckelfaktor för EU:s säkerhet. Det är uppenbart att det krävs ett långsiktigt strategiskt synsätt på energin. Den nya föreslagna energistrategin syftar till att uppfylla det behovet. Först och främst behöver Europa en enhetlig och harmoniserad inre energimarknad, som måste innefatta olika energinätverk och koppla samman dem med varandra. Det är absolut nödvändigt för EU:s stabilitet och säkerhet. I dag finns det fortfarande isolerade regioner i EU som är nästan hundraprocentigt beroende av externa energileveranser. I fallet med importerad gas gäller detta för de tre baltiska medlemsstaterna. De är beroende av rysk gasexport, som Moskva utnyttjar som ett verktyg för sin utrikespolitik. Det innebär att de baltiska staterna, som är Rysslands närmaste grannar, betalar 30 procent mer än Tyskland för samma ryska gas. Den nya Östersjöstrategin bör syfta till att utveckla integrerade ledningsnät kring Östersjön. Jag är positiv till att en större andel av budgeten används för den gemensamma energipolitiken. Att utveckla moderna och effektiva energiinfrastrukturer kommer att kräva prioriterade investeringar. Att öka energieffektiviteten innebär att investera mer i forskning och utveckling och i ny energiteknik.
Marian-Jean Marinescu: Den energistrategi som föreslås måste långsiktigt främja en kombination av energikällor, och innefatta inte enbart förnybara energikällor utan även kärnkraft. Den energin kan emellertid inte bli lönsam så länge inte överföringsnätet förstärks så att det kan klara marknadsintegrationen och utvecklingen av storskalig hållbar energiproduktion.
Förstärkta sammanlänkningar och förbindelser med tredjeländer är dessutom mycket viktigt. Distributionsnätverk behöver byggas ut och moderniseras snarast för att kunna integrera de allt fler typerna av distribuerad produktion. Det säger sig självt att marknadsintegrationen också kräver att befintliga operativa nätverk utnyttjas bättre, baserat på en gränsöverskridande harmonisering av marknadsstrukturen och en utveckling av gemensamma europeiska modeller för att hantera sammanlänkningar. Sist men inte minst är en annan avgörande faktor inrättandet av ett ”smart” nätverk inom EU, som kan hantera, distribuera och mäta i realtid alla olika produktions- och konsumtionsmodeller för att trygga ett säkert och effektivt handhavande av det framtida elsystemet.
Rareş-Lucian Niculescu: Jag välkomnar betänkandet, särskilt hänvisningarna till att utveckla möjligheterna inom bioenergisektorn. Potentialen inom denna sektor i Europa är outnyttjad. En relevant faktor i detta sammanhang är att vissa medlemsstater står inför en situation där stora jordbruksområden är ouppodlade varje år. Denna övergivna mark skulle också kunna användas för förnybar energi. Situationen i Rumänien som jag är högst bekant med är ett tydligt exempel på detta: Cirka 3 miljoner hektar mark är fortfarande obrukad samtidigt som elförlusten inom detta område är ungefär 187 terawatt per timme. Jag anser att den här frågan måste beaktas under debatterna om den gemensamma jordbrukspolitikens framtid. Uppmaningen till kommissionen att föreslå ett politiskt ramverk och ytterligare stödja satsningen på att utveckla andra generationens hållbara biobränsle i Europa kommer i rätt tid och jag hoppas att den kommer att antas av EU.
Wojciech Michał Olejniczak: Att få fram energi är en av de största utmaningarna i dagens samhälle. För länge sedan stödde Europeiska unionen en politik för att erhålla energi med hjälp av teknik med låga koldioxidutsläpp. Föredragandens erkännande av detta område som en strategisk målsättning är ingen överraskning och har mitt fulla stöd. Den andra strategiska målsättningen - att garantera energisäkerhet för alla medlemsstater - har också mitt fullständiga stöd. Föredraganden kopplar denna målsättning till införandet av en ekonomi med låga utsläpp. Frågan är särskilt viktig för Polen. Det är ingen hemlighet att Polens energisäkerhet bygger på kol. För att kunna uppnå detta mål effektivt är det därför avgörande med ett starkt ekonomiskt stöd från EU. Polen - och många andra medlemsstater - erkänner behovet av att bygga upp en ekonomi med låga utsläpp men kan inte uppnå denna målsättning utan stöd från EU. Avslutningsvis är jag nöjd med att föredraganden erkänner att vi måste erbjuda medborgarna energi till överkomliga priser som en av de strategiska målsättningarna i den nya energistrategin för EU. Genom att acceptera de tre huvudsakliga strategiska målsättningarna i den nya energistrategin för EU skulle jag vilja uttrycka mitt empatiska stöd för förslaget till resolutionen ”På väg mot en ny energistrategi för EU 2011-2020”.
Indrek Tarand: skriftlig. - Mina damer och herrar! Det är mycket välkommet att vi i dag återigen har möjlighet att aktivt i Europaparlamentet diskutera frågor om energisäkerhet. Missförstå inte - det är ett lika känsligt ämne som gas. Under de senaste åren har EU i sin helhet ökat sitt beroende av energileveranser från särskilda tredjeländer. Det finns en inneboende risk på marknaden, inte bara på grund av den ekonomiska aspekten utan även bristen på demokratiska och mänskliga rättigheter samt delaktigheten av företag utan goda affärsidéer. Tyvärr måste man medge att Lena Kolarska-Bobińskas rapport, som är ett utmärkt arbete, kommer att debatteras och röstas om aningen för sent. Europeiska kommissionen har redan utfärdat sin energistrategi för EU 2011-2020 den 10 november, så antagligen är det för sent att påverka detta. Men bättre sent än aldrig. Därför tillägger jag till dagens uttalanden Ceterum censeo - Frankrike har beslutat att sälja ett Mistral-klassat krigsfartyg till Ryssland. Vi förmodar att president Sarkozy uppriktigt ångrar sitt beslut.
Zbigniew Ziobro: Det förslag till resolution som lagts fram saknar fortfarande uttrycklig hänvisning till två vikiga frågor. Den första är ekonomiskt stöd ur Europeiska unionens budget i strävan efter alternativa bränslekällor såsom skiffergas. Användningen av skiffergas har nu gjort att USA kan garantera sitt oberoende när det gäller energitillförsel. Forskare och geologer rapporterar att även för Europeiska unionen håller en liknande möjlighet till energioberoende på att växa fram. Det är viktigt att ändra unionens politik i den här frågan så att den stöder utforskning och användning av skiffergas. Det är också viktigt med ekonomiskt stöd till institutioner som är delaktiga i utvecklingen av teknik för att utvinna och transportera skiffergas - inbegripet användningen av koldioxid i processen med att bryta skiffer. Den andra frågan är bristen på uttrycklig hänvisning till specifika investeringar i projekt inom bränsleöverföring. Det är ett annat dokument som inte har någon koppling till en strategi. Europaparlamentet måste äntligen utforma energiprojekt som är viktiga för dess säkerhet och hur de finansieras. Trots de uttalanden som gjorts, både i det östliga partnerskapet och programmen inom Svartahavssynergin, fortsätter man att skjuta upp uppförandet av gasledningen Nabucco som ska koppla ihop fyndigheter i Asien med användare i Europa. Strategin saknar också hänvisning till möjligheten att använda fyndigheter i Afrika och Arktis. Den sista fråga som har utelämnats är bristen på en tydlig förklaring av begreppet ”Europeiska unionens handlingsplan för energisäkerhet”. Vad menar man egentligen? Är den tänkt att hänvisa till unionen som helhet eller till ett tillstånd av leveranssäkerhet för de enskilda medlemsstater som i dag utgör Europeiska unionen?
| sv |
3. Saknade personer i Cypern - Uppföljning (
| sv |
De offentliga finanserna i EMU 2006 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Kurt Joachim Lauk, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om de offentliga finanserna i EMU 2006.
Jag skulle vilja påpeka att Andreas Schwab ersätter föredraganden.
Andreas Schwab : ställföreträdande för föredraganden. - (DE) Herr Talman, herr kommissionsledamot! I denna sena timme är jag glad att vi diskuterar EU:s ekonomiska och monetära union. I detta initiativbetänkande yttrar Europaparlamentet sig för första gången över den reviderade version av stabilitets- och tillväxtpakten som antogs av stats- och regeringscheferna i mars 2005. Revideringen omfattade både paktens förebyggande och avhjälpande åtgärder.
Stabilitets- och tillväxtpaktens mål var och förblir att undvika allt för stora budgetunderskott och att på medellång och lång sikt uppnå en balanserad budget och sunda offentliga finanser. I det aktuella betänkandet bedöms ett enda år. Referensperioden är därmed mycket kort - alltför kort. Dessutom gäller bedömningen 2006, ett år som kännetecknades av mycket stark ekonomisk uppgång. Denna uppgång hade en positiv inverkan på medlemsstaternas skattepolitik. Det är självklart att en bedömning som uteslutande baseras på denna period inte kan vara sista ordet i frågan. Det stora uthållighetstestet för den reviderade pakten kommer under de kommande åren.
I betänkande bedöms den nuvarande situationen. Föredraganden Kurt Joachim Lauk, som tyvärr inte kan närvara här i kväll, har medvetet undvikit att nämna de olika medlemsstaterna och inte bedömt deras enskilda resultat. Syftet med detta betänkande var aldrig att sätta betyg på de olika länderna. Föredraganden såg inget värde i ett sådant tillvägagångssätt. Vad betänkandet kan användas till är en allmän bedömning av vad som hittills har åstadkommits.
Utskottet för ekonomi och valutafrågor har lagt ned ett stort arbete på detta betänkande, och våra diskussioner var mycket konstruktiva och fruktsamma. På Kurt Joachim Lauks vägnar skulle jag vilja rikta ett särskilt tack till socialisternas skuggföredragande Dariusz Rosati, och hans liberala motsvarighet Sophie in 't Veld, för deras nära och konstruktiva samarbete. Betänkandet antogs med stor majoritet i utskottet.
Jag kommer endast kortfattat att ta upp de viktigaste punkterna. Statistiken visar att spridningen mellan underskotts- och tillväxtnivåer är för stort och att det finns ett samband mellan höga underskott och låga tillväxtsiffror. Siffrorna för 2006 visar att de 21 medlemsstater med lägst underskott, eller till och med visst överskott, också hade höga tillväxtsiffror. Detta bekräftar uppfattningen att en minskning av underskotten stimulerar aktivitet och förbättrar det ekonomiska resultatet, och på så sätt sänker arbetslösheten.
Mot bakgrund av detta lyftes tre viktiga punkter fram i betänkandet. För det första argumenterar utskottet för ekonomi och valutafrågor med eftertryck i betänkandet för att ekonomiskt goda tider bör användas till att skapa sunda offentliga budgetar. Medlemsstaterna måste dra nytta av ekonomiskt goda tider, särskilt ökade skatteinkomster, för att minska sin offentliga skuldsättning. Vi måste hela tiden påminna oss om att tillväxtstimulerande åtgärder leder till större efterfrågan och mer sysselsättning. Medlemsstaterna måste emellertid kritiseras för att de inte i tillräckligt hög grad använder den ekonomiska uppgången för att konsolidera sina budgetar.
För det andra uppmanar vi medlemsstaterna att senast 2015 betrakta nya offentliga underskott som fördragsbrott eller lagbrott. Ändringsförslaget till punkt 20, som har ingetts av föredraganden Kurt Joachim Lauk, syftar till att klargöra räckvidden av denna uppmaning. I ändringsförslaget anges att den föreslagna regeln endast ska vara bindande för medlemsstaterna inom euroområdet, inte EU:s samtliga 27 medlemsstater. Detta är logiskt och jag ber er på föredraganden vägnar att anta detta ändringsförslag som har ingetts för PPE-DE-gruppen.
För det tredje begärs i betänkandet att medlemsstaternas skulder och underskott ska beräknas på ett sådant sätt att siffrorna kan jämföras. Detta är en viktig punkt eftersom en gemensam grund för att bedöma den nuvarande skuldsättningen är nödvändig i samband med ökad konvergens inom ramen för EU:s ekonomiska och monetära union.
Låt mig under mina sista tjugo sekunder göra två slutanmärkningar. I stort sett fungerade den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten bra under 2006. Den är fortfarande en regelbaserad ram. Sedan den reviderades har alla underskott större än 3 procent av BNP betraktats som för stora. Trots detta är det oroande att minskningen av den offentliga skuldsättningen går så långsamt i medlemsstaterna.
På kort sikt har stabilitets- och tillväxtpakten fungerat. Huruvida den kommer att fungera på lång sikt återstår att se. Det verkliga testet på dess flexibilitet kommer därför under de kommande åren. Vi förväntar oss att medlemsstaterna gör allt de kan för att pakten ska bli framgångsrik.
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen välkomnar varmt Kurt Joachim Lauks betänkande och är tacksam för det kvalitetsarbete som parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor utfört. Med en stark ekonomisk återhämtning på gång i Europa och i euroområdet har medlemsstaterna ett enastående tillfälle att förbättra sina offentliga finanser och att förbereda sig för framtida utmaningar, som exempelvis den åldrande befolkningen. Laukbetänkandet kommer mycket lägligt i denna situation.
Kommissionen instämmer helt i slutsatsen i betänkandet att den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten hittills har fungerat som den ska. Framför allt har många medlemsstater gjort stora ansträngningar för att uppfylla sina skyldigheter enligt pakten. Sedan reformen av pakten har både en korrektiv och en förebyggande del tillämpats helt i enlighet med reformbestämmelserna. Dessutom är det tydligt att det inte förekommit någon eftergivenhet i tillämpningen av den reformerade pakten.
Förra året uppnåddes en betydande förbättring vad gäller underskottet i de offentliga finanserna inom euroområdet och i de enskilda medlemsstaterna. För euroområdet var förbättringen 0,9 procent i nominella termer och är därför sannolikt högre i strukturella termer än de 0,3 procent som kommissionen förväntade sig i höstas.
De allmänna ekonomiska utsikterna för 2007 är lika uppmuntrande. De rådande cykliskt gynnsamma förhållandena inom euroområdet påkallar ytterligare insatser för skattekonsolidering under 2007 och därefter. Justeringarna på väg mot de medelfristiga budgetmålen bör därför intensifieras och procyklisk budgetpolitik bör undvikas.
Euroområdets finansministrar bekräftade i förra veckan sitt åtagande att till fullo utnyttja den rådande ekonomiska tillväxten och de över förväntan goda skatteintäkterna för att eftersträva en sund skattepolitik, liksom att använda de oväntade extraintäkterna till att täcka underskott och minska skulderna.
Kommissionen delar också parlamentets oro över de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet och lägger ännu större vikt vid dess utvärdering. Därför utfärdade kommissionen i oktober 2006 en ny rapport om de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet i EU. Rapporten bygger på EU-gemensamma åldersrelaterade utgiftsberäkningar. Den bekräftar vikten av att ta itu med hållbarhetsproblemet med en kombination av skattekonsolidering och strukturreformer.
Kommissionen har fortsatt att arbeta för att hållbarhetsöverväganden ska ingå vid fastställandet av medelfristiga budgetmål. Förbättringen av de offentliga saldona på medellång sikt bidrar till att uppfylla de långsiktiga hållbarhetskraven.
En annan viktig utveckling är betoningen av förbättringar av kvaliteten på de offentliga utgifterna i enlighet med Lissabonstrategin. Denna politiska riktlinje ingår i de integrerade riktlinjer som Europeiska rådet antog i mars i år. Kommissionen är också tacksam för att man i betänkandet uppskattar insatserna för att förbättra den statistiska styrningen. Kommissionen rapporterade nyligen till parlamentet och till rådet om kvaliteten på de uppgifter som medlemsstaterna lämnar.
Slutligen, samtidigt som den korrigerande delen av stabilitets- och tillväxtpakten har lett till de väntade resultaten är bilden mer blandad i fråga om den förebyggande delen. Nationella skattebestämmelser och fiskala institutioner kan spela en viktig roll i detta avseende. Framsteg gjordes förra året på detta område och kommissionen arbetar för närvarande på att förbättra effektiviteten hos paktens förebyggande del. Här uppskattar jag mycket parlamentets stöd för denna uppläggning.
José Manuel García-Margallo y Marfil: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Andreas Schwabs försvar av Kurt Joachim Lauks betänkande var så briljant och korrekt att jag kommer att fortsätta i ungefär samma bana.
Jag delar Andreas Schwabs oro för ökningen av den offentliga skuldsättningen. Tillväxten var mycket större förra året än tidigare år. Vi har kommit nära vår tillväxtpotential. Men den offentliga skuldsättningen är fortfarande under de gränser som vi själva fastställde i Maastrichtfördraget.
Enligt alla indikatorer kommer tillväxten att vara god nästa år, men den kommer att vara lägre än förra året och det innebär att den offentliga skuldsättningen kommer att kvarstå som problem.
Jag håller som sagt med föredraganden och kommissionsledamoten om att denna oro är än mer akut om vi tar hänsyn till prognoserna om befolkningsutvecklingen (det som brukar kallas den åldrande befolkningen), som kan bli en av det nya århundradets största utmaningar.
Den förväntade livslängden ökar, barnafödandet är fortfarande extremt lågt, och det innebär att den arbetande befolkningsandelen kommer att bli mindre och att arbetsmarknaden därför förr eller senare kommer att rasa samman och att vi till följd av detta kommer att få allt fler som mottar förmåner från de sociala trygghetssystemen och allt färre som bidrar till att fylla på systemens penningkistor.
Varken jag eller Andreas Schwab, som är kristdemokrat som jag själv, anser att det sociala trygghetssystemets existens kan ifrågasättas. Vi måste försöka stärka detta ytterligare så att vi kan uppfylla våra sociala åtaganden.
Det finns vissa rekommendationer i Kurt Joachim Lauks betänkande som jag vill betona och jag kommer att lägga till några egna.
Jag håller med om att vi ska inrätta jämförbara budgetgrunder så att vi kan göra homogena jämförelser. Men jag skulle vilja att vi lånade en redovisningsteknik från den privata sektorn, en form av budgetprognos, så att vi kan ta hänsyn till de åtaganden som vi är medvetna om.
Jag anser att det är självklart att vi bör dra nytta av goda tider för att ytterligare minska den offentliga skuldsättningen, men vi gör inte detta, eller gör inte detta i tillräckligt hög grad.
För det tredje anser jag att vi måste tänka om när det gäller hela vårt system av offentliga utgifter och inkomster så att våra ekonomier blir mer produktiva och så att vi får större resurser, bland annat för att kunna uppfylla behoven av utgifter för sociala förmåner. Jag anser att vi bör sluta att betrakta pensionärsåldern som en skyldighet och i stället se det som en rättighet som öppnar för möjligheten att gå i pension och inrikta de offentliga finanserna - eftersom vi talar om offentliga finanser - på att uppmuntrar människor att arbeta längre.
Till sist anser jag att vi bör överväga att ersätta socialförsäkringsbidrag, som en grundläggande kärna - i praktiken den enda - för sociala trygghetssystem, med ett system med skatter, i huvudsak mervärdesskatt, som den franske presidentkandidaten Nicolas Sarkozy så briljant har beskrivit som ”social mervärdesskatt” i den debatt som pågår i hans land.
Jag skulle än en gång vilja gratulera föredraganden, som inte är här i dag, hans ställföreträdare och kommissionsledamoten för att de har införlivat de flesta av våra ståndpunkter.
Dariusz Rosati: för PSE-gruppen. - (PL) Herr talman! Sunda offentliga finanser är grundläggande för hållbar ekonomisk utveckling. Det är med tillfredsställelse jag konstaterar att det har skett en betydande förbättring i EU på detta område det senaste året. Den nuvarande ekonomiska uppgången innebär emellertid en möjlighet att minska skulder och underskott ännu mer. Det är därför Europaparlamentet i årets betänkande av Kurt Joachim Lauk uppmuntrar medlemsstaterna att använda den rådande ekonomiska uppgången till att anpassa sina offentliga finanser på det sätt som behövs och att påskynda strukturreformer som arbetsmarknadsreformer och reformer av tjänstesektorn, eller minska byråkratin för företag.
Jag gratulerar Kurt Joachim Lauk till hans utmärkta betänkande och tackar honom även för hans samarbete. Det är fyra punkter som jag skulle vilja uppmärksamma.
För det första uppmuntras Europeiska kommissionen i punkt 26 i årets betänkande att undersöka fördelarna med att inrätta nationella oberoende organ som ska ansvara för att fastställa vilken nivå på det årliga underskottet som är förenligt med en balanserad budget på medellång sikt. Via kommissionsledamot Joe Borg vädjar jag emellertid till kommissionsledamot Joaquín Almunia att undersöka om skattepolitiska råd, oberoende av politiska påtryckningar, skulle vara ett effektivt redskap i kampen för lägre underskott. Det handlar särskilt om bättre användning av perioder med ekonomisk uppgång för att förbättra de offentliga finanserna. I denna fråga tror jag att jag håller med de kollegor som precis har yttrat sig. I flera studier har det visats att regeringar har en tendens till för höga underskott och att de endast genomför reformer när det är en kris.
För det andra skulle jag vilja påpeka att vi inte kan godta punkt 20, att betrakta nya offentliga underskott som fördragsbrott. Varje regering har rätt att agera inom de ramar som fastställdes i Maastrichtfördraget, vilka tillåter en offentlig skuldsättning på upp till sextio procent. Givetvis kan all skuldsättning som överstiger denna betraktas som ett fördragsbrott. Därför stöder jag ALDE-gruppens ändringsförslag om att definiera gränsen på detta sätt.
För det tredje betonas det i betänkandet att den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten är ett viktigt instrument för att behålla budgetdisciplin i medlemsstaterna. Jag håller med föredraganden om att reformeringen av pakten både gjorde den flexiblare och effektivare. Därför vädjar vi till kommissionen att noga övervaka hur medlemsstaterna följer pakten.
För det fjärde rekommenderar kammaren avslutningsvis en genomförbarhetsstudie om införandet av ett enhetligt budgetförfarande för alla medlemsstater. Ett sådant förfarande skulle innebära att både en enhetlig kalender för budgetförfaranden och enhetliga antaganden om makroekonomiska parametrar skulle bedömas på samma sätt i hela EU. Jag anser att dessa förändringar inte bara skulle göra det möjligt att stärka budgetdisciplinen i medlemsstaterna utan även skulle förbättra den skattepolitiska samordningen på EU-nivå.
Wojciech Roszkowski: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! I Kurt Joachim Lauks betänkande ges en korrekt beskrivning av den nuvarande situationen, och det är utan tvekan en lärdom för de länder som inte har anslutit sig till EMU. Kurt Joachim Lauk betonar med rätta de största hoten som EU står inför. Dessa är fortsatta höga budgetunderskott och okontrollerad ökning av budgetutgifter på grund av EU:s åldrande befolkningar. I betänkandet anges dessutom att det går att undvika en katastrof genom att öka tillväxten. I betänkandet ges emellertid inte något svar på den grundläggande frågan om hur man ska åstadkomma denna tillväxt när medlemsstaternas ekonomier är mindre konkurrenskraftiga än världens ledande ekonomier, och inget EU-land bedriver någon politik som aktivt uppmuntrar familjen. I Kurt Joachim Lauks betänkande visas tydligt att EMU, som i realiteten är en privat medlemsklubb för EU, saknar en plan för hur det kommande hotet skulle kunna undvikas. Jag har gett två exempel på hur man kan undvika den viktigaste utmaningen som EU-länderna står inför. I EU-debatter ses exempelvis omlokalisering inte som en möjlighet utan som ett hot mot arbetstillfällena i länder där produktionskostnaderna är högre än i länder med lägre produktionskostnader. I dessa debatter talar man ofta om ”den demografiska utmaningen” som om ingen inser att det är resultatet av en dramatisk nedgång i barnafödandet. Det talas mycket om att undvika graviditet och rätten till abort och flera debatter har hållits om homofobi - i dag hade vi precis den tredje debatten på två år . Men vad jag skulle vilja veta är varför vi inte diskuterar en aktiv politik för att uppmuntra barnafödandet i EU? Att öka födelsetalen är enda sättet för oss att klara den mystiska ”demografiska utmaningen”. Medlemsstaternas företrädare kan diskutera hur mogna eller omogna viss länder är, men för de länder som har antagit euron är detta utan tvekan en viktig lärdom.
Sahra Wagenknecht: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att detta betänkande är ett stort steg i fel riktning. Det missar möjligheten att stödja en akut nödvändig kursändring. I betänkandet förekommer inte någon som helst kritik av Europeiska centralbankens politik, som är helt inriktad på prisstabilitet och därmed hindrar och kväver EU:s tillväxtpotential. I betänkandet rekommenderas bara författarna till medlemsstaternas budgetpolitik att de ska minska utgifterna för att sänka sina underskott. Inte med ett ord nämns den katastrofala skattekonkurrensen i EU som har ökat ytterligare genom ännu fler bolagsskattesänkningar. I Tyskland ser vi nu ytterligare en skattedumpningsrunda.
Det står helt klart att offentliga finanser i medlemsstaterna skulle vara mycket sundare om man krävde att rika personer, och framför allt de multinationella företagen med sina stora vinster, äntligen betalade sin rättvisa del i stället för att ge dem fler och fler skattelättnader.
Däremot är det ingen brist i betänkandet på förslag till en nyliberal strategi för regleringspolitiken. I betänkandet begärs exempelvis att de offentliga utgifterna ska omstruktureras med hjälp av nya offentlig-privata partnerskap, även i utbildningssektorn. Vad resultatet än blir ska ännu ett av våra huvudområden för tjänster i allmänhetens intresse offras i profitens namn.
I betänkandet uppmanas medlemsstaterna att senast 2015 betrakta nya budgetunderskott som fördragsbrott eller lagbrott. Även detta är ren dumdristighet. Om ett sådant förbud infördes skulle det kväva varje försök att föra en budgetpolitik.
Betänkandet representerar en missad möjlighet att stödja en utvecklingspolitik på EU-nivå som baseras på social rättvisa och solidaritet. Därför kommer min grupp att rösta emot betänkandet.
John Whittaker: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Föredraganden godkänner att offentliga finanser i flera länder i euroområdet fortfarande inte är i god kondition. Den offentliga skuldsättningen i Italien och Grekland har inte minskat nämnvärt, och även om underskotten har minskat är detta följden av en något högre ekonomisk tillväxt på grund av den globala ekonomiska återhämtningen. Det är inte uppenbart att stabilitetspakten fungerar.
Denna veckas nyheter från Spanien har dock visat att svaga offentliga finanser inte är det enda hotet mot en fungerande euro. Spanien har ett förfärligt handelsunderskott på 9,5 procent av BNP och prisstegringen på byggnadsmaterial, som har drivit upp den inhemska efterfrågan, är nu definitivt över. Detta uppsving drevs fram av euroräntenivåerna som varit alltför låga men som nu är för höga. Spanien kan nu se fram mot allvarliga ekonomiska svårigheter med stigande arbetslöshet och försämrade offentliga finanser. Den normala lösningen på detta dilemma vore att Spanien sänkte sina räntenivåer och devalverade, men inget av dessa alternativ är tillgängligt eftersom landet delar en gemensam valuta.
Det finns därför tre möjliga följder. För det första att Europeiska centralbanken sänker euroräntan för att förhindra en kris. Det skulle Tyskland inte gilla eftersom det skulle leda till ökande inflation. Det skulle också innebära att Europeiska centralbanken skulle förlora sitt svårvunna anseende om att hålla nere inflationsförväntningarna.
Den andra möjliga följden är att Spanien lämnar euroområdet och återupprättar sin egen valuta, vilket skulle ge landet möjlighet att devalvera och få lämpligt låga räntenivåer. Ja, vi har kommit till den punkt när detta inte längre är otänkbart. Det skulle leda till allvarliga problem inom den privata och den offentliga sektorn med obetalda förfallna skulder, problem som skulle sprida sig över hela euroområdet.
Andra länder skulle inte vilja ha detta, vilket gör att den tredje följden kanske är den mest troliga och den är en storskalig räddningsaktion från de övriga länderna trots att Maastrichtreglerna förbjuder det, och detta skulle ske genom centralstyrning av Spaniens offentliga finanser.
Jag vet inte vilket av dessa följder som kommer att inträffa, men det är hög tid att vi tar itu med situationen. Spanien är ett stort land och EU kommer inte att finna det enkelt att passivt se på medan landet befinner sig i en recession.
Zsolt László Becsey: (HU) Jag skulle personligen vilja tacka Kurt Joachim Lauk för hans utmärkta betänkande, där man intar en tydlig ståndpunkt när det gäller bristen på hållbarhet i de offentliga finanserna inom euroområdet. Jag anser att det är viktigt att ha liknande analyser inte bara av offentliga finanser utan även exempelvis medlemsstaternas resultat när det gäller att uppfylla inflationskriterierna. Även här finns det utrymme för ett förfarande vid för hög inflation.
Jag skulle vilja lyfta fram fem punkter. För det första är det omöjligt att analysera de årliga och kumulativa underskotten på ett statiskt sätt, oberoende av ekonomisk tillväxt, eftersom den viktigaste uppgiften för de nya medlemsstater som strävar efter att ansluta sig till euroområdet är att komma ifatt de övriga. Att stimulera detta är strukturfondernas och Sammanhållningsfondens mål. Därför kan hög tillväxt tillfälligt åtföljas av årliga underskott på över 3 procent. Exempel på detta är Tjeckiens resultat för 2005 och Slovakiens resultat för 2006. Om den kumulativa skuldsättningen kan minskas kan detta betraktas som ett tecken på en sund trend.
För det andra måste vi vara särskilt uppmärksamma så att enskilda medlemsstater inte försöker dölja engångsprivatiseringar eller offentlig-privata partnerskapskonstruktioner och räkna med dessa i minskningen av underskottet. Denna praxis och faran med den har föredraganden tydligt redogjort för. De medlemsstater som gör på detta sätt uppmuntrar nämligen företag med ekonomiskt tveksamma resultat och minskar insynen. På detta område måste Europeiska kommissionens redskap för att upptäcka sådana tricks stärkas. Låt oss se varje medlemsstats verkliga status. Dessa bedömningskriterier bör endast användas vid förfaranden som medför höga underskott. Detta är inte bara viktigt för stabiliteten i euroområdet, utan även på grund av att underskott som endast identifieras i efterhand, eller som har hemlighållits, minskar EU-institutionernas trovärdighet i den berörda medlemsstaten. Det är just vad som hände i Ungern nyligen där, med kommissionen som åsyna vittne, en medlemsstat som hade visat upp goda resultat nästan slutade i nationell konkurs. Denna fråga - kommissionens politiska roll - bör bli föremål för en separat debatt.
För det tredje anser jag att den omständighet att kriterierna för att ansluta sig till euroområdet är högre än de som gäller för de nuvarande medlemmarna är politisk dubbelmoral och därför måste ändras. Denna praxis har aldrig sanktionerats, men att neka ett land att ansluta sig till euroområdet är i sig helt klart en sanktion. Man kan exempelvis peka på Frankrikes, Tyskland eller Italiens resultat. Inte ett hår rördes på deras huvuden och inte en enda euro behövde betalas ut i form av en säkerhet.
För det fjärde är jag, när det gäller euroområdets stabilitet, för att man i nationell lagstiftning inför ett förbud mot ytterligare skuldsättning. Även om varje medlemsstat själv måste lösa detta problem, och situationen är olika i varje medlemsstat, borde ett krav på medlemsstaterna i euroområdet vara ett positivt primärsaldo.
För det femte är huvudmålet att uppfylla målen i Lissabonstrategin och att förbättra skattepolitiken, exempelvis med en lämplig reaktion på de utmaningar som vår åldrande befolkning utgör. På detta område är den bästa indikatorn graden av sysselsättning, som är mer avslöjande och ger ett bättre mått på de offentliga finansernas hållbarhet. Därför bör vi oftare fråga de medlemsstater som ligger i riskzonen efter denna siffra. Att minska skattetrycket är också ett viktigt mål eftersom många länder skryter med en omfördelningsnivå på mer än 50 procent, samtidigt som deras traditioner inte ger anledning att tro att de använder den skandinaviska modellen.
Pervenche Berès: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle helt enkelt vilja säga till föregående talare att detta betänkande verkligen inte handlar om utvidgning av euroområdet utan om hur de offentliga finanserna ser ut inom EU.
Jag skulle därför vilja varna kammaren för en frestelse som fördraganden införde och som vårt utskott tyvärr föll för, dvs. att totalt göra sig av med reformen av stabilitets- och tillväxtpakten i den form som den har haft. För i betänkandet föreslås ingenting annat än att vi ska betrakta offentligt underskott som ett fördragsbrott. Jag hoppas att kammaren är klok nog att censurera eller rätta till denna bedömning, som jag anser går helt emot en optimal användning av offentliga finanser. Dessa måste givetvis bidra till finansiell stabilitet och göra det möjligt för framtida generationer att slippa bekosta vår skuldsättning. Jag anser emellertid också att om vi vill vara konsekventa i vår strategi - som kräver långsiktiga investeringar - är tanken på att betrakta allt offentligt underskott som ett fördragsbrott ett minst sagt trångsynt sätt att tänka.
Jag skulle dessutom vilja framhålla att betänkandets bidrag till en större samordning av den ekonomiska politiken och Jean-Claude Junkers och kommissionsledamot Joaquín Almunias dynamiska vision kommer att göra det möjligt för oss att gå långsamt, för långsamt, men säkert hoppas jag - framåt på vägen mot att samordna kalendrar för budgetförfaranden och ta bättre hänsyn till konsekventa makroekonomiska data för hela euroområdet. Jag har stora förhoppningar om att det som precis har skett inom eurogruppen, nämligen en dynamisk diskussion innan varje medlemsstat fastställer sina egna budgetstrategier, kommer att bli regel, åtminstone inom euroområdet.
På utskottet för ekonomi och valutafrågors vägnar vill jag dessutom framföra att om detta blir regel vore det givetvis viktigt att stärka den parlamentariska dimensionen i sådana antaganden om nationella budgetstrategier, och detta skulle förutsätta inrättandet och stärkandet av ett konstruktivt samarbete mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten.
Dariusz Maciej Grabowski: (PL) Herr talman! Föredraganden förtjänar vårt tack för att han har tagit upp en så viktig fråga och gjort oss uppmärksamma på den utmaning som medlemsstaterna står inför i form av deras åldrande befolkning. Jag tackar föredraganden för hans diagnos av och prognos för sjukdomen.
Vad vi ställer oss helt avvisande till är det föreslagna botemedlet, nämligen att begränsa medlemsstaternas budgetunderskott och att standardisera deras finanspolitik. Det paradoxala är att detta botemedel föreslås av en ledamot som företräder Tyskland, ett land som inte har hållit sig inom budgetunderskottsgränserna och som höjer skatterna, exempelvis mervärdesskatten.
Det botemedel som föredraganden föreslår är felaktigt på flera punkter. På grund av att jag endast har begränsad tid kommer jag bara att nämna de två som jag anser vara de viktigaste. För det första kan problemet med att finansiera pensionerna endast lösas med hjälp av en aktiv strategi som stöder företag, minskar byråkratin och radikalt ökar infrastrukturinvesteringarna, avskaffar den dyra politiken med jordbruksbidrag och omfördelar pengarna till forskning och regional utveckling.
För det andra är en enhetlig budget- och skattepolitik ett försök att förse de nya medlemsstaternas finanser med tvångströja. Man ignorerar deras särskilda utvecklingsbehov och hindrar dem därigenom från att göra sig av med eventuella utvecklingsklyftor.
Vi håller därför inte med föredragandens slutsatser och intar en motsatt hållning. EU behöver friare budget- och skattepolitik för sina medlemsstater, och bara detta skulle kunna göra det möjligt att avskaffa ett fattigt samhälles dilemma.
Othmar Karas: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Betänkandet och debatten visar tydligt hur framgångsrik stabilitets- och tillväxtpakten har varit. Den har varit en framgång eftersom denna typ av offentlig debatt om offentliga finanser aldrig skulle ha hållits i vare sig medlemsstaterna eller inom ramen för EU om det inte hade funnits en stabilitets- och tillväxtpakt. Denna pakt har varit en framgång eftersom den skapar klarhet och tydlighet och anger samma mål för alla. Den har varit framgångsrik eftersom den inrättar en tillsynsstruktur för nationell budgetpolitik. Stabilitets- och tillväxtpakten är EU:s politiska komplement till den gemensamma valutan, och den gemensamma valutan är vårt viktigaste och mest framgångsrika svar på globaliseringen.
Framgången för stabilitets- och tillväxtpakten speglas även i den procentuella nedgången i total skuldsättning och i det årliga beloppet för ny skuldsättning. Vi har emellertid fortfarande långt kvart till målet och vi har nu en chans att snabba på processen. Det ekonomiska klimatet ger oss en medvind som kan hjälpa oss att ta bort strukturella defekter, att öka avregleringarna och att djärvt möta de demografiska trendernas utmaningar. Skuldsättning för skuldbetalning i stället för att investera i framtiden lägger en stor börda på våra länders ungdomar. Skuldsättning för skuldbetalning betyder att vi säljer ut vår framtid. Vi behöver det årliga överskottet för att minska det offentliga underskottet i varje medlemsstat och för att öka våra möjligheter till framtida handling. Låt oss hoppas att betänkandet kan ge oss nya krafter i vår strävan mot dessa mål.
Donata Gottardi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Att EU:s medlemsstater har hållbara offentliga finanser är mycket viktig inte som ett mål i sig utan som ett sätt att genomföra den europeiska sociala modellen, som kännetecknas av forskning, innovation och konkurrenskraft, social sammanhållning samt en hållbar miljö och hållbar energi.
Den nya reviderade stabilitets- och tillväxtpakten bör inte ses som det enda ekonomiska samordningspolitiska instrumentet i EU utan det måste användas i kombination med de integrerade tillväxt- och sysselsättningsriktlinjerna och ha politisk och ekonomisk samordning av euroområdet som mål.
Ju mer de texter som vi antar leder till enhetliga förfaranden, delade parametrar och en gemensam debatt om budgetprognoser, desto betydelsefullare blir de. Det betyder emellertid inte att vi vill se ett rent redovisningsmässigt synsätt. För att se till att underskottet och den offentliga skuldsättningen minskar kommer det att krävas att strikta åtgärder genomförs. Men proaktiva åtgärder i syfte att få till stånd en hållbar ekonomisk och social utveckling behövs också.
Jag skull också vilja påpeka att det är ytterst tveksamt att begära att medlemsstaterna ska betrakta ett allt för högt underskott som ett fördragsbrott, inte minst ur rättslig synvinkel enligt vilken förbindelserna mellan EU och medlemsstaterna ska utgå från subsidiaritetsprincipen.
Sammanfattningsvis tycker jag det är viktigt att framhålla vilken roll vi vill spela, det vill säga att lägga grunden för ett hållbart europeiskt system för offentliga finanser som inriktas på tillväxt.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: (PL) Herr talman! I mitt anförande om debatten om betänkandet om offentliga finanser i EMU-länderna 2006 skulle jag vilja göra följande kommentarer.
För det första är det sant att de flesta EU-länders offentliga finanser kraftigt förbättrades under 2006. Jag är dock ytterst tveksam till om detta verkligen beror på reformen av stabilitets- och tillväxtpakten, som kommissionen vill ha det till. I mina ögon är den troliga orsaken snarare den ekonomiska uppgången.
Trots dessa förbättringar anser jag för det andra att de offentliga finanserna är tillfredsställande i de enskilda medlemsstaterna. Trots den ekonomiska uppgången hade endast tre av fyra länder inom euroområdet budgetöverskott. Över hälften av länderna i euroområdet har budgetunderskott som överstiger 60 procent av BNP.
För det tredje skulle jag vilja påpeka att de offentliga finanserna i de nya medlemsstaterna är bättre än i de gamla medlemsstaterna. Den genomsnittliga offentliga skuldsättningen i euroområdet var exempelvis över 63 procent i de femton gamla medlemsstaterna, medan den inte överstiger gränsen på 60 procent i de tolv nya medlemsstaterna.
Och trots revideringen av stabilitets- och tillväxtpakten anser jag för det fjärde att kommissionen fortfarande gynnar de stora medlemsstaterna. Kommissionen fortsätter att tolerera stora budgetunderskott och till och med offentlig skuldsättning bland dessa länder, vilket skiljer sig från kommissionens hårda attityd gentemot de mindre medlemsstaterna, och särskilt de nya medlemsstaterna.
Joe Borg: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! På kommissionsledamoten Joaquín Almunias vägnar vill jag tacka er för denna mycket konstruktiva debatt. Han framför sina ursäkter för att inte kunna vara här i dag på grund av andra oundvikliga tjänsteåligganden.
Som ledamöterna nämnt ger den starka ekonomiska återhämtning som för närvarande är på gång i Europa och i euroområdet medlemsstaterna möjlighet att förbättra de offentliga finanserna genom att förbereda sig för framtida utmaningar som exempelvis den åldrande befolkningen. Därför offentliggjorde kommissionen sin rapport om de offentliga finansernas långfristiga hållbarhet i oktober 2006 och betonade vikten av att ta itu med hållbarhetsfrågan i samband med åldersrelaterade utgifter.
Kommissionen anser att idén om att fastställa en enhetlig tidsplan för budgetförfaranden i hela EU är intressant. Vi måste dock vara försiktiga eftersom det skulle behöva medlemsstaternas stöd. Vidare skulle det praktiska genomförandet vara ganska komplicerat. Med detta sagt höll Ekofinrådet ett informellt möte i fredags om den medelfristiga översynen av stabilitetsmålen innan medlemsstaterna utarbetar sina nationella budgetar. Detta är ett viktigt steg mot ett mer konsekvent och samordnat sätt att fastställa nationella budgetar.
Talmannen: Tack så mycket herr kommissionsledamot.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Gábor Harangozó : skriftlig. - (EN) Det försämrade budgetunderskottet för en del av de nya medlemsstaterna kräver målmedvetna och konsekventa åtgärder för att genom justerade konvergensprogram få till stånd en fungerande strategi för skattekonsolidering. Trots detta riskerar godtyckligheten i genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten att minska incitamenten till skattejusteringar i dessa medlemsstater. Detta betänkande om offentliga finanser i EMU 2006 är därför ett tillfälle att framföra farhågor över den alltför stelbenta strategin när det gäller hanteringen av alltför stora underskott i de offentliga finanserna. För att undvika de regelbundna överträdelserna av medlemsstater som har svårigheter med att balansera sina offentliga finanser, bör stabilitets- och tillväxtpakten fortsätta att vara ett incitament som ska förmå EU-medlemmarna till skattejusteringar, och därför borde revideringen innebära att man undviker återkomsten av en ökad godtycklighet i genomförandet av struktur- och tillväxtpakten.
Givetvis är budgetdisciplin en viktig beståndsdel i konvergensen av de nya medlemsstaternas inkomstnivåer med EU-15. Det är nödvändigt att öka insynen i genomförandet för att undvika stelbenta och godtyckliga förfaranden samt att förbättra uppgifternas jämförbarhet och tillförlitlighet, inte bara för att underlätta nya medlemsstaters inträde i det gemensamma valutaområdet, utan även för utsikterna till verkligt förbättrad tillväxt och konkurrenskraft i dessa länder.
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
6. Förslag till ändringsbudget nr 6/2008: genomförandeorgan (
| sv |
3. Byggnaders energiprestanda (omarbetning) (
| sv |
12. EU:s strategi inför det tredje partsmötet för Århuskonventionen (omröstning)
- Före omröstningen:
Talmannen. - Jag tror att Miroslav Ouzký har begärt ordet, för gårdagens debatt var mycket kort. Kanske ni kan förklara för oss varför.
Miroslav Ouzký: (CS) Jag vill bara passa på tillfället när jag har ordet att understryka vikten av denna resolution. Igår debatterades inte resolutionen, eller mer bestämt den muntliga frågan. Mitt utskott har redan fått svar från kommissionsledamoten, och därför gläder det mig att denna fråga finns kvar på föredragningslistan och att en omröstning ska ske.
Talmannen: Jag påpekade bara att denna debatt stod på gårdagens föredragningslista, men eftersom ingen begärde ordet blev det ingen debatt. Därför är det viktigt att låta berörd utskottsordförande få ordet.
Inés Ayala Sender: (ES) Herr talman! Det jag ville säga var att det fanns talare, och att vi var närvarande i plenum. Det var Miroslav Ouzký som inte var närvarande, och talmannen beslutade att frågan inte skulle behandlas. Talarna var förberedda, och en ledamot från kommissionen var också närvarande.
Talmannen: Det var rätt av er att påpeka det. Talare fanns närvarande, men berört utskott hade dragit in denna punkt.
| sv |
6. Upphävande av förordning (EEG) nr 429/73 samt förordning (EG) nr 215/2000 (
| sv |
Säkerhetssituationen i Sahelregionen (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, från Arnaud Danjean, Ioannis Kasoulides, Elmar Brok, José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, Michael Gahler, Krzysztof Lisek och Andrey Kovatchev, för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), om säkerhetssituationen i Sahelregionen - B7-0808/2010).
Arnaud Danjean: Herr talman, fru Ashton! Den fråga vi talar om i dag är en fråga som vi borde ha börjat titta på för flera månader sedan, med tanke på att säkerhetssituationen i Sahelregionen stadigt har förvärrats i över tre år nu. Vi behandlar dessutom frågan under en vecka då vi i Frankrike har begravt två oskyldiga offer för islamisk terrorism som dödades på gränsen mellan Niger och Mali för några veckor sedan.
Bortsett från de intensiva känslor som dessa brott väcker måste vi även inse vilka påtagliga hot som föreligger i denna region, på tröskeln till Europa. Det rör sig inte bara om ett terrorhot, även om kidnappningar och mord är det mest dramatiska uttrycket för den försämrade situationen i Mauretanien, Mali och Niger. Det finns många kriminella nätverk. Narkotika-, vapen- och människosmuggling hotar stabiliteten i dessa länder, men även på vår egen kontinent. Ett som är säkert är nämligen att på samma sätt som majoriteten av offren för terrordåden i regionen är europeiska medborgare är Europa också målet för denna smuggling.
Mot bakgrund av denna oerhört oroande situation bör EU upprätta en integrerad, heltäckande strategi för att kombinera sin utvecklingspolitik och sin säkerhetspolitik. Det här är helt nödvändigt. Vissa initiativ har naturligtvis redan tagits, särskilt genom den tionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF), och nästan 2 miljarder euro har avsatts för att bekämpa fattigdomen, utveckla ekonomin och upprätta ett effektivare styre i dessa länder. Vissa medlemsstater har naturligtvis också en politik för bilateralt samarbete.
Vi måste nu emellertid gå mycket längre. Till exempel måste våra insatser bli mycket mer samordnade. Vi måste stärka den regionala strategin och uppmana dessa länder att samarbeta mer för att ta itu med de gemensamma utmaningar som de står inför. Vi måste även ge EU fler politiska verktyg och integrera dem så mycket som möjligt när det gäller utveckling och säkerhet, och när det gäller att stärka institutionella strukturer, tullen, domstolarna och polisen.
Catherine Ashton, det finns få regioner så nära Europa som hyser så många hot mot vår säkerhet. Det finns också få regioner där EU till slut kan tillämpa Lissabonfördragets integrerade strategi, som är grunden för inrättandet av Europeiska utrikestjänsten som du för närvarande är chef för.
Kan du redogöra lite närmare för den strategi som du tänker genomföra i regionen?
Catherine Ashton: vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. - (EN) Herr talman! Jag vill, precis som Arnaud Danjean gjorde, börja med de förfärliga nyheterna om de två omkomna unga fransmän som kidnappades i Nigers huvudstad Niamey för tio dagar sedan och dödades bara några timmar senare. Vi har fördömt detta verkligen förfärliga brott, och jag vill återigen framföra våra kondoleanser till deras familjer och till de nigeriska officerare som dödades under den skottlossning som därefter följde. Jag vill uttrycka solidaritet med de franska och nigeriska myndigheterna.
Ytterligare fem franska medborgare hålls fortfarande som gisslan av al-Qaida någonstans i öknen i norra Mali i islamiska Maghreb. Bara under det senaste året har tio europeiska medborgare kidnappats och fyra har dödats.
Säkerhetssituationen i Sahel är alarmerande: organiserade kriminella nätverk, svag statlig närvaro i ökenområdena och låg kapacitet i säkerhetssektorerna, vid sidan av omfattande fattigdom, torka och livsmedelsbrist. Dessa hot utgör en allvarlig utmaning för utvecklingsarbetet och utvecklingsutsikterna, eftersom det har blivit alltför riskabelt för dem som arbetar med frågan att fortsätta sin verksamhet i den här miljön.
EU och dess medlemsstater har i flera åt hjälpt till att ta itu med utvecklings- och säkerhetsproblemen i enskilda länder i Sahelregionen. Säkerhetsriskerna är dock gränsöverskridande och det enda möjliga och effektiva sättet är ett regionalt och heltäckande angreppssätt. Vi måste se till att de pågående europeiska insatserna i Sahel blir mer sammanhängande, mer samordnade och mer effektiva.
I oktober förra året gav utrikesrådet mig i uppdrag att, i samarbete med kommissionen, utarbeta en strategi för Sahelregionen till i början av det här året. Strategin skulle baseras på ett holistiskt och integrerat tillvägagångssätt och på ett enhetligt sätt bygga vidare på de olika instrument som vi har till vårt förfogande för att främja säkerhet, stabilitet, utveckling och god förvaltning i Sahelregionen.
Jag anser att vi för att kunna ta itu med de komplicerade utmaningarna i Sahel måste agera på flera olika nivåer. För det första behöver vi en politisk och diplomatisk dimension. Det är nödvändigt för att möjliggöra en dialog mellan länderna i Sahelregionen, som fortfarande inte litar på varandra. Vi bör bygga vidare på de nationella strategier som vi har - i den mån de finns - och uppmuntra regionala initiativ och verktyg för att gemensamt ta itu med säkerhetshoten.
Parallellt med detta bör EU fördjupa dialogen om säkerheten i Sahelregionen med Maghrebländerna, regionala organisationer - Afrikanska unionen, Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas) och Sahel-Saharaländernas gemenskap (CEN-SAD) - och hela det internationella samfundet, i synnerhet med FN, Förenta staterna och Kanada.
För det andra måste vi hjälpa Sahelländerna att öka kapaciteten hos säkerhetssektorerna - militär, polis, rättssystem och gränskontroller - i varje land. De måste på ett effektivt sätt kunna återupprätta rättsstatsprincipen och säkerheten och se till att staten kan utöva sina offentliga maktbefogenheter i de känsligaste regionerna. Vi kommer att främja ett operativt regionalt samarbete mellan Mali, Mauretanien och Niger så att de gemensamt och mer effektivt kan ta itu med hotet från al-Qaida i islamiska Maghreb, den organiserade brottsligheten och den inhemska kriminaliteten.
För det tredje bör EU på längre sikt fortsätta att bidra till Sahelländernas utveckling för att hjälpa dem att öka sin kapacitet att erbjuda befolkningen samhällstjänster och utveckling. Enskilda länder kommer att fortsätta att främja intern stabilitet och hjälpa till att hitta både socioekonomiska lösningar och lösningar på de etniska spänningarna.
För det fjärde måste vi för att förhindra och bekämpa extremism och radikalisering hjälpa stater och legitima icke-statliga aktörer att utforma och genomföra strategier och insatser för att bekämpa en islamisk radikalisering och främja demokratiska, toleranta och fredliga visioner för samhället.
Vi kommer att arbeta för att på ett enhetligt sätt använda de kortsiktiga och långsiktiga verktyg som vi har för att genomföra strategins olika delar. Medlemsstaternas åtaganden om att bidra till strategin kommer naturligtvis att vara en del av detta.
Jag arbetar mycket nära tillsammans med kommissionsledamot Andris Piebalgs, som spelar en mycket viktig roll i arbetet med att utarbeta säkerhets- och utvecklingsstrategin, för att se till att det finns de resurser som behövs för att genomföra den.
Om vi inrättar denna nya heltäckande och holistiska strategi är jag övertygad om att vi, genom att fortsätta vårt politiska, diplomatiska och operativa utvecklingsarbete i Sahelregionen, kommer att ge ny kraft åt arbetet med att ta itu med de många olika hot och utmaningar som regionen står inför. Jag ser fram emot att om några veckor presentera strategin ordentligt och diskutera den med Europaparlamentets ledamöter.
José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra: Herr talman! Som påpekas i den muntliga fråga som vi har lagt fram har vi under de senaste tre åren sett hur situationen avsevärt har förvärrats. Detta har drabbat EU:s intressen och medborgarna i södra Sahara, som har blivit en tillflyktsort för den islamiska grenen av al-Qaida. Detta har i sin tur lett till en serie mord och kidnappningar, utpressning, narkotikasmuggling och människosmuggling, där offren har varit tyska, italienska, spanska och, nu senast, franska medborgare. Vi vill därför uttrycka vår solidaritet med våra franska ledamöter och, Catherine Ashton, säga att den här situationen kräver bestämda, orubbliga insatser från EU, som president Nicolas Sarkozy har krävt.
Dessa insatser måste ske på det politiska området, på det ekonomiska området och på utvecklingsområdet, och Arnaud Danjean påminde oss om de enorma resurser som finns i Europeiska utvecklingsfonden.
Catherine Ashton, jag skulle vilja höra din bedömning av G8-toppmötet om terrorbekämpning i Mali i oktober - då du fick rådets mandat - där Algeriet inte deltog. Du sade att insatserna måste vara regionala. Jag tycker att det är ett dåligt tecken att två av parterna i konflikten - Marocko och Algeriet - inte samarbetar med varandra, vid sidan av den instabila situationen i Tunisien.
Slutligen skulle jag vilja höra din bedömning av det centrum för terrorbekämpning som Algeriet har inrättat 2 000 km söder om Alger, och som Mali, Mauretanien och Niger deltar i. Jag undrar också om du delar tolkningen att syftet med detta centrum för terrorbekämpning är att hindra EU och Förenta Staterna att närvara för att garantera säkerheten i området.
Roberto Gualtieri: Herr talman, fru utrikesrepresentant, mina damer och herrar! Baserat på det som du, Catherine Ashton, sade i ditt anförande tycks du och Arnaud Danjean göra samma analys av situationen, det vill säga att situationen i Sahelregionen är kritisk.
Vi talar om en av de fattigaste regionerna i världen, som gränsar till några av de länder som under den senaste veckan har skakats av en instabilitet som är farligare än någonsin. Det är också en region där terroristinfiltration och narkotikasmuggling är sammanflätade i mycket oroande omfattning. Allt detta gör situationen instabil och utgör ett verkligt hot mot Europa.
EU måste därför ta ett kvalitativt steg framåt i sitt initiativ. Initiativet för säkerhet och utveckling i Sahel från 2009 har hittills visats sig vara ineffektivt. Det som behövs är den nya strategi för säkerhet i Sahelregionen som utrikesrådet har efterlyst och som vi väntar på. Jag anser att det finns två viktiga punkter som måste lyftas fram: för det första en regional strategi och för det andra en integrerad strategi som ger oss möjlighet att på bästa sätt utnyttja de olika instrument som EU har tillgång till på ett konkret, operativt och samordnat sätt. Vi måste dock inse att vägen till ett möjligt uppdrag måste undersökas mycket noga. Uppdragen inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken är ett av de instrument som vi har till vårt förfogande men de kan inte ersätta en politisk strategi.
Vår grupp stöder därför EU:s nya, förnyade åtagande i Sahelregionen, och vi ser ivrigt fram emot att läsa den nya strategin, diskutera den närmare och stödja dess genomförande.
Charles Goerens: Herr talman! Det har i Sahelregionen skett en oroväckande ökning av den typ av incidenter som nämns i den muntliga frågan.
De som drabbas hårdast av de kriminella nätverkens och terroristernas verksamhet är de utomlandsboende, som många har uppfört sig exemplariskt, i likhet med de två franska medborgare vars tragiska öde vi fördömer. Samtidigt undergräver varje incident respektive regerings auktoritet ytterligare. Dessa regeringar försöker att ta itu med de ekonomiska problemen, säkerhetsproblemen och de politiska samarbetsproblemen i ett regionalt system vars institutionella ram till stor del bygger på den europeiska modellen, något vi inte får glömma bort. De frågor som tas upp i den här diskussionen är oerhört viktiga.
Om vi vill göra det som förväntas av oss, i egenskap av Europeiska unionen, måste vi till att börja med komma överens om en gemensam strategi, för Sahelregionen i synnerhet och för Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas) i allmänhet.
För det andra måste vi ta en ordentlig titt på både de omedelbara och bakomliggande orsakerna till att situationen i regionen förvärras. En av dessa bakomliggande orsaker är den extrema fattigdomen i dessa stater, som därför är svaga och inte kan utöva sina statliga funktioner.
För det tredje måste vi utforma en tydlig EU-strategi i den här frågan, och jag vill tacka Catherine Ashton för hennes uttalande om detta.
För det fjärde får vi inte snåla med de resurser som behövs för att hjälpa de berörda staterna att återta kontrollen över situationen, särskilt säkerhetssituationen. Jag skulle vilja avsluta med att påpeka att vi genom att ta itu med de problem som nämns i Arnaud Danjeans fråga faktiskt tar itu med vår egen säkerhet.
Sabine Lösing: Herr talman! Vad handlar allt det här om? Handlar det om organiserad brottslighet eller om politisk och/eller religiös terrorism? Det är en viktig fråga att ta ställning till vid bedömningen av situationen. Experter på den här regionen anser att det handlar mer om brottslighet än om religiöst motiverad internationell terrorism. Åtgärder mot terrorism får ofta ödesdigra konsekvenser för fred och demokrati och kan användas som förevändning för att främja andra intressen.
Det kan vara så att det här även handlar om Afrika som ett av de områden som Europa är intresserat av. Det handlar, som EU:s samordnare för kampen mot terrorism Gilles de Kerchove uttryckte det, om Afrika som Europas bakgård. Jag är emot säkerhetspolitik som bidrar till att militarisera Afrika. Sahelregionen kan endast bli säker genom att förbättra befolkningens situation. Att utöka budgeten för säkerhet och militär i länder där befolkningen lider av akut livsmedelsbrist är en ödesdiger åtgärd.
Slutligen vill jag att ni funderar över det faktum att kidnappning och annan brottslighet är verksamheter som många människor och en förvirrande samling organisationer är inblandade i. Västerländsk finansiering av säkerhetsstrukturer kan få en kontraproduktiv effekt på brottsbekämpningsinsatserna och kan bidra till att oskyldiga människor fortsätter att utsättas för fara i framtiden.
Cristian Dan Preda: (RO) Herr talman! Kidnappningen av och sedermera mordet på Antoine de Lecour och Vincent Delory i Niger är en smärtsam påminnelse om behovet av att genomföra en strategi för att främja säkerhet, stabilitet och god förvaltning i Sahelregionen. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har faktiskt länge ställt sig bakom en sådan strategi och jag välkomnar därför Europeiska kommissionens uttalande om att den före månadens slut kommer att lägga fram en strategi som omfattar både säkerhets- och utvecklingsaspekterna.
Jag anser verkligen att vi behöver se på säkerhetsfrågan i Sahelregionen ur alla möjliga vinklar, för om terrorismen har lyckats få fotfäste i regionen så beror det på att den där har hittat politiska, framför allt sociala och uppenbarligen ekonomiska förutsättningar för den här utvecklingen. Vi har att göra med oerhört genomträngliga gränser och en brist på effektiv statlig kontroll. Alla dessa faktorer har uppenbarligen möjliggjort spridningen av illegal handel. Det finns även utvecklingsbrister.
Jag anser att det finns två oerhört användbara faktorer som kan bidra till att garantera säkerheten i Sahelregionen och, i förlängningen, för EU:s medborgare. För det första behövs det en strategi för Sahel-Sahara för att hjälpa staterna i regionen att återta sina maktbefogenheter över de övergivna territorierna och, naturligtvis, för att återupprätta rättssäkerheten. För det andra anser jag att vi behöver lansera gemensamma socioekonomiska utvecklingsprogram i gränsområdena för att skapa nya arbetstillfällen för lokalbefolkningarna.
Pier Antonio Panzeri: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det har flera gånger rests krav på att debattera den här frågan, och varje gång har åtaganden gjorts om att i praktiken genomföra de initiativ som behövs i Sahelregionen, antingen för att stabilisera regionen eller för att garantera en ökad säkerhet.
Som vi vet är Sahelregionen, på grund av bristen på gränser och regionens enorma storlek, ett idealiskt transitområde för narkotikasmugglare och terrorgrupper, särskilt al-Qaida i islamiska Maghreb. De svaga och instabila staterna i regionen är det största problemet, och som har påpekats här påverkar hoten direkt människor och länder i regionen, särskilt Mauretanien, Mali och Niger.
EU:s främsta uppgift är att utarbeta en trovärdig säkerhetsstrategi baserad på de olika delarna i en möjlig EU-insats: samarbets- och utvecklingspolitik, regionala program, samordningsstrategier för säkerheten på vägarna, och åtgärder för säkerhetsutbildning. EU inte bara bör utan måste därför ingripa så snart som möjligt. Vi ser därför fram emot att kommissionen utarbetar en sådan fullständig strategi som du, Catherine Ashton, tillkännagav, samt kraftfulla insatser på plats.
Avslutningsvis är mitt krav tydligt: vi måste ägna betydligt större uppmärksamhet åt det som sker söder om Europa. Mycket kommer att förändras och vi gör klokt i att inte vara oförberedda. Det gör bara EU gott att vara mer långsiktigt.
Olle Schmidt: Herr talman! Det försämrade säkerhetsläget i Sahel är ytterst allvarligt. Det har kostat många liv och hotar att undergräva de politiska framsteg som gjorts under de senaste åren i kampen mot terrorism. Det är alldeles självklart att jag också vill framföra mitt deltagande till alla de som drabbats så hårt av detta fasansfulla våld.
Det är särskilt beklagligt att attackerna från al-Qaida ökar i Sahelområdet samtidigt som de minskar i många andra delar av världen. Uppskattningsvis 25 procent av den globala kokainhandeln till Europa från Latinamerika kommer genom Sahelområdet varje år. Narkotikasmugglingen gör att terrorverksamheten kan finansieras genom stabila inkomster och att man också kan rekrytera ungdomar i regionen och betala bra.
Denna skrämmande utveckling oroar också våra kollegor i Sahelregionen och på det senaste mötet mellan de gemensamma parlamentariska församlingarna från AVS och EU-länderna i december diskuterade vi just hur säkerhetssituationen i regionen ska kunna förbättras och smugglingen minska. Här, Catherine Ashton, behövs ju EU:s insatser mycket tydligt och de behöver dessutom förstärkas. Tillsammans med länderna i Sahelbältet måste vi vidareutveckla och samordna insatserna genom en övergripande regional strategi precis som ni har varit inne på. Här har EU ett gemensamt stort ansvar att åstadkomma ett kvalitativt bistånd med tydligt stärkande av de demokratiska krafterna.
Santiago Fisas Ayxela: (ES) Herr talman! Som ni vet går Niger, ett av de centrala länderna i Sahelregionen, till president- och parlamentsval i slutet av månaden. Jag anser att Catherine Ashtons beslut att skicka en EU-delegation till detta val är en viktig stödjande gest, och jag vill tacka henne för att hon tänkte på mig som ordförande.
Jag vill först av allt beklaga terroristernas mord på två unga franska medborgare i Niger nyligen. Samtidigt får vi inte glömma de nigerianska soldater som dog under räddningsinsatsen.
Regionens befolkning tar tydligt avstånd från våld och terrorism, eftersom de är de första att drabbas. De ber EU att göra allt som står i dess makt för att hjälpa dem att få bukt med terroristernas våld och bland annat hjälpa deras väpnade styrkor med vapen och utbildning så att de kan ta itu med dessa terrorattacker.
Niger är dessutom ett av de minst utvecklade länderna i världen, trots att landet är rikt på naturtillgångar. EU måste därför utarbeta en effektiv strategi för utvecklingssamarbete för att hjälpa Niger och hela regionen att ta sig ur den svåra situation man befinner sig i. Jag anser att vi har en hel del på spel i den här delen av världen. Det handlar inte bara om dess välfärd utan om att Europa är beroende av dess stabilitet, med tanke på dess geografiska närhet.
Ana Gomes: (PT) Herr talman! Som kommissionsledamot Andris Piebalgs sade för några dagar sedan krävs det utvecklingsinsatser för att ta itu med det osäkra läget i Sahelregionen. Utveckling i sig räcker dock inte, även om varaktig utveckling är nödvändig. Som Catherine Ashton sagt i dag behöver EU en sammanhängande strategi som inbegriper alla tillgängliga instrument, inklusive dem som syftar till att reformera säkerhetssektorerna i länderna i regionen och till att bygga upp en demokratisk och institutionell kapacitet. EU har dock inte agerat på det sättet. Vi behöver bara titta på närliggande Guinea-Bissau, som i dag praktiskt taget har förvandlats till en narkotikastat, där EU nyligen drog tillbaka sitt europeiska säkerhets- och försvarspolitiska uppdrag. Det var ett misstag. Det som behövdes var att utöka uppdraget och stärka dess mandat, särskilt eftersom centrumet för organiserad brottslighet i Guinea-Bissau är direkt inriktat på Europa.
Ett annat exempel på att EU inte gör vad man borde i Sahelregionen är att man har gett upp försöken att hitta en lösning på konflikten i Västsahara. Om vi fortsätter att titta bort - särskilt nu med de mycket laddade händelserna i Tunisien och deras konsekvenser för hela regionen - kommer vi bara att förvärra säkerhetssituationen i Sahelregionen och skicka ytterligare en trängd, desperat generation in i kriminella organisationer och terrororganisationer som al-Qaida i islamiska Maghreb, som redan härjar i regionen.
Vi kan inte fortsätta utan denna sammanhängande strategi, som Catherine Ashton beskriver.
Mariya Nedelcheva: (FR) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Sahelregionen är en central region mellan Afrika söder om Sahara och Europa. Den oroande osäkerheten där är en angelägenhet för oss alla.
Jag skulle vilja uppmärksamma den resolution som gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen antog den 4 december förra året och som berör just den här frågan, och de rekommendationer som görs i resolutionen.
Det behövs uppenbarligen en gemensam EU-strategi, men EU kommer inte att komma någonvart på egen hand. Därför måste aktörerna i regionen delta i en omfattande gemensam insats. Ett toppmöte mellan ländernas statschefer i regionen, anordnat under överinseende av FN, EU och Afrikanska unionen, vore ett bra tillfälle att direkt ta itu med problemet och försöka hitta lösningar genom en bred strategi.
För att uppvisa verklig politisk vilja finns det ett desperat behov av en handlingsplan i två steg. Det första steget skulle handla om den omedelbara, akuta situationen. Det skulle handla om att staterna i regionen samlar de resurser och den information de har och samordnar sina insatser.
Det andra steget skulle handla om att öka lokalbefolkningens medvetenhet om problemet och undersöka förebyggande åtgärder. Det är viktigt att förhindra att antalet terrorister ökar dag för dag på grund av den frustration och brist på vägledning som finns bland regionens invånare.
EU kan inte bara stå och titta på och inte göra någonting för att ta itu med problemet. Jag uppmanar därför Catherine Ashton att göra allt som behövs för att driva på diskussionerna och komma fram till konkreta lösningar på detta stora problem.
Corina Creţu: (RO) Herr talman! Den förvärrade säkerhetssituationen i Sahelregionen är inte längre ett regionalt problem. Tyvärr har det nu blivit EU:s problem i och med att antalet attacker mot europeiska medborgare har ökat.
Sahelregionen är först och främst utsatt för ett terrorhot som ökar stadigt och som främst drabbar européer som kidnappas och mördas i skrämmande takt. Det är också en transitregion för narkotika- och vapensmuggling, och en väg för olaglig utvandring till Europa. Jag anser att det praktiska samarbetet med de nordafrikanska myndigheterna måste utökas för att öka de väpnade styrkornas och säkerhetsstyrkornas närvaro i regionen för att bekämpa terrorismen. Vi har även ett antal politiska instrument för att främja det regionala samarbetet och på så sätt bekämpa hotet.
Jag hoppas att EU:s tekniska bistånd till större del kommer att inriktas på att stödja utvecklingsprocessen. Vi kan inte bortse från att terrorgrupper ser Sahelregionen som ett gynnsamt stödområde, särskilt på grund av fattigdomen bland befolkningen och statens svaga myndighetsutövning. Jag anser att ett utökat, målinriktat utvecklingsstöd kan spela en viktig roll för att förbättra situationen i regionen.
Dominique Vlasto: (FR) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Vi är alla överens om att Sahelregionen har förvärrats avsevärt. Ett laglöst område som får växa fram på tröskeln till Europa är ett hot som vi beslutsamt och omedelbart bör bekämpa. Antalet extremistgrupper ökar och hotar civilbefolkningen.
Även jag fördömer dödsfallen och kidnappningarna och är oroad över EU-medborgarna i regionen. Hittills har Marocko fungerat som ett bålverk mot de olika formerna av smuggling från Sahelregionen. Narkotika-, vapen- och människosmugglarna kringgår nu Marocko och tar sig i stället till EU via Mauretanien och Kanarieöarna. Jag anser att det är EU:s ansvar att vidta åtgärder för att hjälpa dessa stater att få bukt med hoten.
EU:s säkerhet är beroende av det som sker inte bara på vårt eget territorium utan även i de regioner som ligger närmast oss. Det har blivit dags att handla, och jag uppmanar kommissionen och rådet att genomföra en handlingsplan som bidrar till att återskapa säkerheten i Sahelregionen.
Gilles Pargneaux: (FR) Herr talman, fru Ashton! Som Europaparlamentsledamot från norra Frankrike vill jag i likhet med Arnaud Danjean beskriva inte bara de intensiva känslor som mordet på dessa två unga män från norra Frankrike har väckt, utan även upprördheten över dess orättfärdighet. Jag vill hedra deras minne.
Jag delar Arnaud Danjeans bedömning av situationen och jag välkomnar även Catherine Ashtons inledande svar i början av debatten. Catherine Ashton, jag skulle dock vilja ställa en fråga. Vi vet hur genomträngliga gränserna är mellan Mali och södra Algeriet och vi vet att Västsahara på andra sidan av Sahelregionen också kan bli en osäkerhetshärd i framtiden, precis som Sahelregionen är i dag.
Kan du därför säga oss om du planerar några initiativ, särskilt med anledning av den självständighetsplan som Marocko presenterat för FN och som jag anser skulle bidra till att göra regionen säkrare och upprätta den dialog som framför allt behövs med de algeriska myndigheterna?
Charles Tannock: (EN) Herr talman! Salafistiska styrkor som ingår i al-Qaidas globala franchise har dessvärre funnit en fristad i Sahelregionen, som är ett vidsträckt och avlägset territorium som är idealiskt för att bedriva terroristutbildning och kidnappa oskyldiga personer - och här vill jag visa mitt deltagande med de anhöriga till de två franska medborgare som nyligen mördats - och naturligtvis för narkotikasmuggling och organiserad brottslighet.
Detta utgör en enorm säkerhetsutmaning utöver de liknande problem som vi redan har i gränsområdet mellan Afghanistan och Pakistan, samt i Somalia och Jemen. EU måste nu samarbeta med våra amerikanska allierade och andra demokratiska länder, som Indien och Israel, samt moderata närliggande arabiska och afrikanska regeringar, för att hitta en gemensam strategi för att bekämpa detta hot mot den globala säkerheten.
Fru utrikesrepresentant! Operation Atalanta, utanför Somalia, har varit framgångsrik. Kanske måste vi nu överväga någon form av åtgärd - under ledning av Nato, ett fransklett uppdrag inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, eller vad det nu må vara - för att bekämpa detta globala hot, särskilt i Mali, Mauretanien och Niger, som redan är extremt fattiga länder som behöver all hjälp vi kan ge dem.
Catherine Ashton: Herr talman! Jag ska fatta mig kort eftersom ledamöterna har varit mycket hjälpsamma och inte bara ställt sig bakom den breda strategi som vi planerar att följa utan även tagit upp specifika frågor.
Jag vill kommentera två av dem. Den första - som José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra på sätt och vis tog upp först - handlar om att vi bör stödja regionala initiativ, som ofta domineras av enskilda länder men inte inkluderar alla medlemmar i regionen, och hur vi bäst ska försöka ge den typ av stöd som omfattar alla länder i regionen. Jag uttrycker det i något vidare ordalag än ledamoten gjorde, men gör det ytterst avsiktligt. En av utmaningarna för oss är att stödja initiativ som länder kan ta enskilt och gemensamt, men se till att de kan vara effektiva genom att se till att de är heltäckande, antingen när det gäller antalet länder eller när det gäller valet av strategi.
En av de frågor som vi måste titta på är hur vi ska balansera våra egna insatser mot stödinsatserna från de mest drabbade. Jag är alltid mycket noga med att undersöka olika sätt att ingripa, i form av stöd och i form av de instrument som vi har till vårt förfogande, för att backa upp och stödja initiativ på plats - inhemska initiativ - som ofta men inte alltid är det bästa sättet.
När det gäller Västsahara och de förslag som har lagts fram så är det någonting vi måste titta på. Jag måste undersöka var vi bäst kan ge stöd. Jag är efter ett antal diskussioner med olika ledamöter medveten om att dessa frågor, särskilt Västsahara, har blivit alltmer framträdande. Vi måste se på strategin ur ett mycket heltäckande perspektiv. Vi kommer att arbeta vidare med detta. Frågan kommer att tas upp vid de diskussioner som förs i utrikesrådet men är också någonting som vi kommer att återkomma till tillsammans med parlamentet för att försäkra oss om att vi gör rätt.
Det är nu viktigt att gå vidare med en strategi som verkligen tar hänsyn till utvecklingen på kort, medellång och lång sikt men även alla möjliga sätt att engagera oss, som en europeisk union, som ett parlament, som en kommission och som en rad medlemsstater som kan sy ihop det här till en väl genomtänkt strategi för framtiden.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
| sv |
2. Förslag till ändringsbudget nr 8/2008 (
| sv |
Återupptagande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet den 29 januari 1998.
Ärade ledamöter, sedan vår senaste plenarförsamling har nya terrordåd ägt rum i tre av Europeiska unionens medlemsländer: den 6 februari mördades i Ajaccio Claude Erignac, Korsikas prefekt och statens representant i regionen; den 30 januari mördade terroristorganisationen ETA ännu en parlamentariker från Partido Popular, Alberto Jiménez Becerril, och i det här fallet också hans fru, Ascensión García, i Sevilla; samtidigt har fredsprocessen på Nordirland återigen utsatts för attacker genom upprepade attentat mot medborgarna i Nordirland.
Trots risken för upprepning tycker jag att vår institution har skyldigheten att återigen höja förkastandets röst. Alla dessa attentat bör frambringa samma klara och starka förakt hos oss alla - representanter för de europeiska medborgarna - såsom ett förnyat intresse för att öka antiterror- samarbetet inom unionen.
Terrorismen, oavsett vilka politiska mål den har, är ingenting annat än ett mycket allvarligt sätt att inkräkta på rätten till liv, som är den första och viktigaste av de mänskliga rättigheterna.
Jag har skickat kondoleans- och solidaritetstelegram till respektive regering och gjort mig till tolk för hela församlingens känslor.
Jag ber er göra mig sällskap i en tyst minut som hyllning och till minne av offren.
(Parlamentet höll en tyst minut.)
Turism
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
A4-0040/98 av De Luca för budgetkontrollutskottet om Europeiska revisionsrättens särskilda rapport nr 3/96 om turistpolitiken och dess främjande, samt kommissionens svar (C4-0050/97)-A4-0049/98 av Wemheuer för budgetkontrollutskottet om kommissionens agerande med avseende på påstådda bedrägerier och oegentligheter inom turismsektorn
Herr ordförande, ärade kolleger! Fördjupningen av förvaltningsmetoderna inom turismpolitiken har till slut bekräftat det som vi befarade och redan visste sedan länge. Ofta, alltför ofta, har Europeiska unionen använt tilldelade resurser på ett minst sagt frikostigt sätt: administrativ oreda, bristfällig förvaltning, korruption och t.o.m. bedrägeri har tyvärr varit mycket vanligt inom turistpolitiken. Parlamentet har sedan länge, och med ständigt ökande oro, riktat sin uppmärksamhet på denna sektor och har dessutom givit upprepade larmsignaler.
Revisionsrättens särskilda rapport nr 3/96 påvisar brister, former av bristfällig förvaltning och fall av verklig förskingring, i synnerhet med hänvisning till det europeiska turismåret.
I motiveringen av uppdraget från budgetkontrollutskottet har dagens föredragande med förvåning och oro konstaterat en sådan oordning och bristfällig ledning inom generaldirektorat XXIII, som är ansvarigt för just denna sektor, att det inte är förvånande att man har kunnat påvisa slöseri och bedrägeri som utgör en stor del av fondandelen avsatt för åtgärder som verkligen är avsedda att utveckla turismen.
Allt detta, herr ordförande, är inte bara mycket allvarligt för medborgarnas bild av de byråkratiska strukturerna inom Europeiska unionen, utan är även skadligt för turistpolitiken, som borde få högre prioritet, och till vilken man borde avsätta mycket mer resurser än i nuläget.
Det först anmärkningen som bör göras i denna fråga är således att den verkställande makten, kommissionen, har misslyckats i en sådan grad med att hemlighålla graden av oordning och medansvar samt utsträckningen av korruptionen inom sektorn, att verklig oenighet med parlamentet har kunnat konstateras.
Kommissionen har i själva verket uppträtt på ett sätt som syftar till att mildra de egna tjänstemännens ansvar och i synnerhet generaldirektörens ansvar, oberoende av den straffrättsliga och administrativa naturen av detta ansvar. Ett klart bevis på detta är att det inte har inletts någon disciplinär process i enlighet med fördraget.
På samma gång visar sig inte UCLAF: s åtgärd, vilken är värdefull utifrån många aspekter, vara särskilt effektiv, eftersom den är bunden till ett underordnat funktionellt förhållande till kommissionen, som inte garanterar tillräckligt oberoende.
Betänkandet på vilket jag vill fästa er uppmärksamhet, ärade kolleger, syftar inte till att lösa problemen som framlagts. Det utgör dock en första ansträngning för att liknande händelser skall kunna undvikas i framtiden, i synnerhet att oordning och bedrägeri under lång tid hålls hemliga för revisionsrätten, parlamentet och de rättsliga myndigheterna.
Inom turismområdet har allvarliga regelbrott kunnat påvisas, från missbruk av direkta bidrag till oklara procedurer för val av projekt vid anbudsinfordran. Dessutom visar personalen på bristande utbildning, både vad avser förvaltning och finansiell kontroll. Det tog lång tid innan upprepade vädjanden från revisionsdomstolen och parlamentet ledde till en omorganisering för att sanera administrationen inom generaldirektorat XXIII. Det är inte säkert att man har löst alla problem som fastställts i den särskilda rapporten från revisionsrätten och i den djupa analysen som har utförts i samarbete med budgetkontrollutskottet.
För parlamentet kvarstår bara att, som villkor för ansvarsfrihet för 1996, kräva att kommissionen visar på ett uttömmande och övertygande sätt att nya effektiva administrativa åtgärder har vidtagits och att man har inlett kraftfulla åtgärder för att återvinna de felaktigt utbetalda summorna.
Det som har hänt inom turismen för upp hela frågan om tjänstemännens yrkesimmunitet och det sätt - vilket påminner om ett verkligt privilegium - på vilket kommissionen har förvaltat sin rätt att dra tillbaka förslag.
På samma gång framgår det klart att de upplysningar som givits till de ansvariga rättsliga myndigheterna, inklusive parlamentet, har kommit in sent och har varit bristfälliga. Detta visar att det är nödvändigt att i framtiden införa en klar skyldighet att tillhandahålla alla upplysningar som verkställande organ innehar för att på så sätt stärka parlamentets kontroll. Lösningen kan inte begränsa sig till att invänta utgången av de straffrättsliga processerna, som bör förlöpa i samarbete med de rättsliga myndigheterna, utan bör leda till en förstärkning av de disciplinära processerna för att sanktionera de beteenden som kan ha gynnat, på grund av lättsinne eller inkompetens, korruption eller slöseri, oberoende om det skulle visa sig vara brottsligt eller inte.
Vi har således kommit fram till slutsatsen att det är nödvändigt att tillsätta en undersökningskommitté, inte för att bekräfta korruptionen inom turismsektorn, utan för att vi befarar att en liknande situation uppstår för de 20 procent av finansieringen som kommissionen förvaltar utan någon verklig institutionell kontroll.
Och därför är vi, även i framtiden, för den lösning som framlades i en socialistiskt ändringsförslag, enligt vilket utskottet, för att få kontroll över budgeten, skulle få stabila befogenheter att kontrollera och upplysa, vilka motsvarar de som undersökningsutskottet innehar.
Som avslutning, herr ordförande, skulle jag vilja tacka mina kolleger som har arbetat tillsammans med detta arbete. Det är därför, i avsikt att stärka parlamentets befogenheter som kontrollorgan, som jag ber om godkännande av detta betänkande.
(Applåder)
Herr ordförande, kära kolleger, ärade kommissionärer! Jag försöker, inledningsvis, än en gång att göra distinktionen som jag flera gånger inom loppet av debatten försökt, men som tydligen är svår att tänka sig in i. Kollegan De Luca har sysslat med oegentligheterna på turismområdet, då revisionsrättens specialrapport behandlar dessa. På så vis är hans bidrag på sätt och vis också ett bidrag till kommissionens turistpolitik.
Mitt betänkande behandlar kommissionens agerande, kommissionens tillvägagångssätt, anklagelserna, frågan om parlamentet informerats tillräckligt och frågan om samarbetet med medlemsstaternas rättsliga myndigheter varit tillfredsställande.
Det finns inget som tyder på att kommissionens agerande var påverkat av det faktum att det handlade om turistpolitik. Så tillvida är mitt bidrag inget bidrag till kommissionens turistpolitik. Jag lägger stort värde vid att än en gång fastställa det; kanske klarar här jag av att tydliggöra var skillnaden ligger. Jag anser att kommissionens inte heller hade handlat annorlunda om liknande incidenter hade förekommit i vilken annan sektor som helst av kommissionens politik. Så tillvida är mina anmärkningar av generell karaktär.
Jag skulle vilja koncentrera mig på två punkter. Den ena är frågan om hur kommissionen har agerat gentemot parlamentet. När man tittar på listan över rapporter som utarbetats om detta problem, och antalet undersökningar, så skulle man kunna tycka att det under kommissionens historia inte har funnits något fall som undersökts så omfångsrikt och uttömmande, och att informationen till parlamentet till följd av detta måste ha varit mycket utförlig. Så är inte fallet. Nästan allt som skett, har skett efter parlamentets önskan och insisterande. Resultaten av undersökningarna har inte heller på något sätt kommit med posten dit där de hör hemma, utan har ofta kommit hit först när vi har frågat efter dem och ibland - man kan ju bara fråga efter det vars existens man känner till - ibland inte kommit alls. Jag vet inte om vi alla i dag vet vilka undersökningar som gjorts; vi kan, som sagt, bara utvärdera det vi får kännedom om. Vi fick resultaten så sent, att vi inte kunde ta med dem i de relevanta besluten, nämligen beslutet om ansvarsfrihet. Därmed har en vederbörlig, viktig, väsentlig rätt för det här parlamentet skadats.
Ni skall inte tro att det är någon tjänst ni gör oss när ni ger oss information. Vi har rätt, ja till och med en fördragsstadgad rätt till den här informationen! Ni skall inte handskas så lättfärdigt med den! Ni får inte säga att där kommer det en som för 125: e gången frågar samma sak! Det måste bli ett slut på det här! De vet ju redan allt! Nej, vi har rätt att fråga på, tills vi accepterar och kan acceptera att det är det slutgiltiga svaret!
Kommissionen har kanske varit grundlig, men den saknar fingertoppskänsla. Om den speciella kommitté som ni har inrättat för att än en gång kontrollera alla akter från turismområdet, skulle lyda under ett oberoende organ, så blev kanske resultatet detsamma, men vinsten i trovärdighet mångfaldigt. Men så ser inte ni på det. Ni ser det bara internt, och det gör saken så svår.
Till sist ett ord om kontakten med medlemsstaternas rättsliga myndigheter. Jag vill inte här värdera, men ett måste vara klart för kommissionen, allmänheten, kommissionens tjänstemän och ledamöterna i detta parlament och alla människor som skulle kunna ha med det att göra: kommissionen och dess tjänstemän och anställda är också underkastade en - jag höll nästa på att säga " jordisk" rättvisa, en helt normal lagstiftning, som alla andra människor. Ni må vara skyddade av immunitet, men lagarna gäller. Det måste tydliggöras i kontakten, i er kontakt med lagarna.
Kommissionen är inte Europeiska unionens sextonde medlemsstat med en egen lagstiftning. Den är inte heller som Vatikanen stat i staten som kan bestämma när, var och hur rättvisa skipas. Var snälla och tänk på det och det i allas vårt intresse!
(Applåder)
Herr ordförande! Detta särskilda bedrägeri inom turismsektorn har kastat en mycket mörk skugga över inte bara turistsektorn, utan över hela Europeiska unionen. Vi måste fördöma detta bedrägeri, det finns inga mellanting, och fördöma bedrägerier var än vi finner dem.
Bedrägerier skadar inte bara turismsektorn, utan hela grundvalen för många av våra institutioner. Så jag vill göra vårt fördömande kristallklart. Jag vill emellertid också uttrycka min erkänsla för de framsteg som skett i turismsektionen under de senaste åren under den nye kommissionären, Christos Papoustis. Många av förbättringarna har skett tack vare honom och dem som arbetar i sektorn.
Vi måste därför väga våra fördömanden mot de framsteg som har gjort och gå framåt. Låt oss erinra oss att turismen är en av de viktigaste näringarna i hela Europeiska unionen som skapar miljoner arbeten i många, många länder runt om i Europeiska unionen.
Så nu måste vi fördöma det som skett tidigare, men samtidigt gå framåt. Vi måste samarbeta med kommissionen för att stärka turistnäringen. Denna har i en viss mån varit en Askunge-näring i Europeiska unionen alldeles för länge och borde främjas för att skapa fler arbeten, mer stabilitet och mer tillväxt i våra länders ekonomier. Det är viktigt att vi går framåt tillsammans för våra medborgares skull eftersom arbeten kommer att skapas av tillväxt i turismsektorn.
Herr ordförande! Jag vill gratulera kollegan Wemheuer till hennes uppoffrande arbete under utarbetandet av betänkandet som hon presenterar för oss i dag. Jag tar till orda för att betona att, efter den utförliga debatt vi hade i den socialistiska gruppen, konstaterade vi att de gamla frågorna om bedrägerier som berör turismen, vilka för övrigt även vår föredragande refererade till, behandlas av kommissionen både med administrativa förändringar och med remiss av frågorna till rättvisan på initiativ av kommissionen och den ansvarige kommissionsledamoten Papoutsis, men att besluten i fråga inte är fattade.
Vi anser att det är vår skyldighet att göra detta uttalande, därför att betänkandet inte bara avser turismen, vilket titeln antyder. Det avser i allmänhet frågan om en ovillkorlig öppenhet och en tydlig verksamhet inom kommissionen. Och dessa synpunkter i samband med kommissionens sätt att fungera och samarbeta med parlamentet är vi alla överens om och vi kommer alla att bidra till att vi går vidare i denna riktning.
Herr ordförande! Detta är en mycket gammal fråga som det har tagit mycket lång tid för att komma hit, och om det inte vore för Wemheuers arbete så hade vi antagligen fortfarande famlat i mörkret.
1989 slog McMillan-Scott larm för händelseutvecklingen och under de följande fem åren förbigicks och förbisågs hans betänkanden i viss utsträckning. Budgetkontrollutskottets tidigare betänkande rentvådde inte generaldirektorat XXIII, men lät dem verkligen slippa undan. Det finns inget behov av att erinra oss vad som gick fel eftersom kommissionen numera medger allt detta och jag citerar: " även om de flesta åtgärderna hade vidtagits eller höll på att genomföras när den nuvarande kommissionen tillträdde så erkänner kommissionen att är den ansvarig som institution för sådana åtgärder med avseende på information till parlamentet och åtgärder för att rätta till brister som uppdagats. Kommissionen medger att flera aspekter av turismprogrammet kunde och skulle hanterats annorlunda. Den beklagar att när varningstecken visade sig så agerade man inte så snabbt som man i efterhand förstått att man borde. Lärdomar av det skedda har dragits."
Jag anser att det som skett har skett. Självklart måste vi fortfarande ta itu med indrivandet av de pengar som kommissionen ännu inte fått tillbaka och dessa saker övervägs och handhas av polisen i åtminstone två länder. Jag vill betona för kommissionen att de problem vi haft med dem berott på en felaktig lojalitet gentemot deras företrädare. Jag anser att den lojaliteten har varit missriktad och mycket av dröjsmålet har resulterat ur detta.
De Luca har mycket rätt när han säger att resultatet av denna undersökning har fört kommissionen och parlamentets budgetkontrollutskott närmare varandra i att ta itu med olika problemen. Generaldirektorat XXIII har setts över och det sunda och effektiva ledarskap som Liikanen fört med sig tror jag kommer att hindra att sådana här saker sker i andra generaldirektorat, så framsteg har skett. Som två talare redan har sagt så har turistpolitiken tagit skada och måste få möjlighet att repa sig.
För att sammanfatta det hela så har Wemheuers och De Lucas betänkanden rättfärdigat två personer. Först och främst, McMillan-Scott själv vars uthållighet och envishet ledde till att dessa undersökningar fortsattes när de mycket väl kunde ha lagts ned och den undersökande journalisten har också rättfärdigats; hans arbete har varit mycket konstruktivt för vårt arbete.
(Applåder)
Herr ordförande, mina kära kolleger! Inför det omfattande och ytterligt allvarliga problemet med bedrägerier inom unionen utarbetas successivt en ny strategi på Europaparlamentets initiativ.
Sedan flera år gör parlamentet oförtrutna ansträngningar för att få ökade medel från rådet och kommissionen. För att bekämpa denna farsot och göra det möjligt för gemenskapen att bättre försvara sina ekonomiska intressen måste målsättningen inom politiken finnas kvar och medborgarna i Europa kunna garanteras att de offentliga medlen verkligen används i allmänhetens intresse.
De Lucas utmärkta betänkande är ett viktigt bidrag till att förstå de faktorer som givit upphov till bedrägerierna inom turismsektorn och hur de samverkat. Att beklaga och fördöma räcker inte. Kommissionen ertappades förvisso i förvaltningen av en av sina mest betydande inre politikområden men det viktigaste måste vara att exakt analysera de brister som möjliggjort en sådan våg av oegentligheter i transaktionerna inom turismpolitiken och att genomföra konstruktiva förslag för att göra något åt situationen.
De Luca har gjort det arbetet. Det är väl inte så konstigt om vi blir häpna och t.o.m. chockade när vi får veta att såsom turismpolitiken sköttes tillät den att stöd utbetalades till organisationer som inte hade rätt till det, att man tagit emot och accepterat kontrakt som undertecknats av personer utan behörighet, att man inte klart fastställt vilka utgifter som kunde komma i fråga, att den som verkligen erhöll anslag eller finansiering inte nödvändigtvis var den som avsågs i kontrakten?
Sådana felaktigheter och brister är oacceptabla! För att komma framåt måste vi försöka ta reda på hur de äventyrat den normala driften i denna politik, hur felaktigheter och oegentligheter kunnat uppkomma och utvecklas för att sedan nå en sådan omfattning att media reagerar.
Att erkänna misstaget är redan att ana sanningen. Det viktiga är nu att kommissionen får tillräckliga medel för sina ambitioner och genomför de åtgärder som föreslås i De Lucas betänkande och av parlamentet. Att komma överens om ett uttalande räcker inte - det måste omvandlas till handling. Vi förväntar oss betydande åtgärder som visar på beslutsamhet hos de ansvariga inom unionen.
Herr ordförande! Det som Wemheuer säger är riktigt: Parlamentet ställer frågor i detta ärende tills vi får svar. Det tycker jag är en fullständigt riktig utgångspunkt. Det är på detta sätt som vi skall utöva vår kontrollmöjlighet. Som svar räcker inte SEM 2000, även om det är ett gott arbete som pågår, utan vi måste få denna fråga ur världen en gång för alla. Jag tror att det är värdefullt att vi försöker att egentligen koncentrera oss mer på undersökning av hela proceduren med beviljande av ansvarsfrihet än att försöka hitta enskilda skyldiga i så stor utsträckning som har skett.
Bästa kolleger! Det finns ändå saker i betänkandet som bekymrar, nämligen att vi kanske inte riktigt tillräckligt klart har sett det som vi står för, dvs. att fortsätta att kräva mer kontroll, mer personal eller att kräva ett öppnare och genomskådligare förvaltningssystem i allmänhet. En öppenhet i allmänhet är den bästa kontrollen av gemenskapens medel. Jag hoppas att parlamentet skall slå in på den vägen.
I övrigt måste jag säga att vi inte skall dra felaktiga slutsatser och sträva efter mer centralisering av förfaranden. Det vore en felaktig väg att slå in på. Jag tror också att vi skall vara mycket uppmärksamma på vilken roll som vi avser att ge UCLAF. Det finns nämligen tecken på att denna enhet blir " en liten stat i staten" och att dess effektivitet kanske inte är så stor som vi skulle önska.
Jag hoppas att vi i detta sammanhang också tar tillfället i akt och skapar enhetliga regler rent allmänt i unionen för revision, bättre enhetlighet när det gäller bokföringslagstiftningen och vilka verifikat som skall bevaras i framtiden. Likaså har vi i andra sammanhang berört indrivningsreglerna som är för oklara, samt återkraven. Avslutningsvis hoppas jag att vi också drar lärdom av denna procedur när vi förnyar tjänsteföreskrifterna för hela unionens personal.
Herr ordförande! De saker som nu behandlas ägde rum innan Finland blev medlem i Europeiska unionen och som angår därför inte oss utan Europeiska unionens sydligare medlemsländer. Härmed syftar jag inte på något speciellt land eftersom alla länder ligger längre söderut än Finland.
Undersökningarna visar att Europeiska unionen har ett jättelikt kontrollproblem. Det har framkommit att en administrativ förvirring är kännetecknande för Europeiska unionen. Denna administrativa förvirring råder inte bara inom turismen utan enligt vår erfarenhet speciellt inom jordbruksförvaltningen och till exempel i energipolitiken.
Undersökningarna har visat att kommissionen har gjort sig skyldig till allvarliga försummelser. Det ser ut som om kommissionen har handlat som den belgiska polisen. Det är mycket allvarligt när kommissionen anklagas för att ha ställt sig negativ till undersökningar om att den hemlighåller information till parlamentet och att det har hänt olagligheter som man inte försöker utreda. Det finns grunder för att inte bevilja ansvarsfrihet för år 1996 om kommissionen inte tillhandahåller de dokument som parlamentet begärt. Det är förvånande att kommissionen har så många medarbetare med bristande kompetens. Enligt min uppfattning borde man kunna anställa även kompetent personal med de löner som kommissionen betalar.
De som har författat betänkandet har gjort ett utmärkt arbete, men enligt min mening har de i alltför liten omfattning fäst uppmärksamhet på de nationella kontrollorganens försummelser. Försummelser har förekommit både hos dem som delar ut pengar och hos dem som tar emot dessa. Enligt min mening måste bovarna tas fast på ömse håll om vi skall ägna oss åt bovjakt. I detta hänseende önskade jag att även de nationella myndigheterna tog sitt ansvar och att parlamentet i detta ärende sände ett budskap om effektivisering av kontrollen även till de nationella myndigheterna.
Herr ordförande! Wemheuer skriver i sitt betänkande att " ända sedan /.../ 1989 har kommissionen undanhållit parlamentet och revisionsrätten /.../ relevant information, tillhandahållit information efter omotiverade fördröjningar och vid tillfällen lämnat vilseledande information" . Kan det verkligen vara så illa i kommissionen? Vad är det egentligen som kommissionen försöker dölja? Något måste det ju vara, eftersom den annars inte hade agerat på detta sätt, dvs. genom att sluta sig inne, försöka skydda egna tjänstemän och försöka lägga locket på offentligheten. Öppenheten i EU-systemen verkar det nämligen vara väldigt illa ställt med. Uppenbarligen vågar kommissionen inte se medborgaren i ögonen och förklara att " detta har gått snett, här gjorde vi fel, men detta har vi försökt att åstadkomma på detta sätt" . Sådana erkännanden från kommissionen är väldigt svåra att få fram.
De ledamöter av kommissionen som är här nu vill jag fråga: Hade det inte varit bättre att ha en ordentlig offentlighet i kommissionen? Det är som Thors sade, nämligen att det bästa kontrollorganet som vi har är offentlighet och öppenhet, vilket vi borde ha mycket av. Denna historia har snart pågått i tio år. Det bästa hade väl därför varit om man lade papperen på bordet nu så att vi inte skall fortsätta att älta denna fråga om och om igen. Vi från parlamentet kommer nämligen inte att glömma de frågor som vi har ställt. Europaparlamentet utför bara sin plikt och skyldighet att vara EU: s kontrollorgan.
V-gruppen kommer att stödja Wemheuers betänkande till punkt och pricka. Från budgetkontrollutskottets sida nöjer vi oss dock inte med att kontrollera och hitta fel, utan vi tar också fram många konstruktiva förslag på hur man kan agera bättre i framtiden. Jag hoppas verkligen att kommissionen läser våra betänkanden och försöker göra det bästa i framtiden.
Herr ordförande! Jag vill börja med att lyckönska dessa två modiga föredragande som har redogjort för alla dessa obehagliga omständigheter så tydligt och utan omsvep. Jag skulle också vilja framföra min hyllning till McMillan-Scott eftersom jag minns att när detta började 1989 var han nästan ensam - men jag stödde honom hela tiden - att söka efter sanningen i denna ganska tarvliga affär där folk har skott sig och inte, vad jag vet, ännu betalat tillbaka något eller blivit officiellt ombedda att göra det.
Vi vet alla att vi måste gå vidare och att de som nu innehar sina poster inte är de ansvariga för dessa plundringar.
Vi är alla medvetna om turismens betydelse. Turismen fortsätter i stor utsträckning att vara en sovande jätte i medlemsländerna. Vi vet att den kan ge fler jobb, en siffra på 100 miljoner har nämnts, men vi vet också att mycket mer kan göras med mellanstatligt samarbete och marknadsföring och längre säsonger i några medlemsländer. Jag talar med en del inlevelse eftersom jag inte kan erbjuda det bästa vädret i min del av gemenskapen, men då den är mycket bra för vissa slags semestrar. Vi vill inte slå vår sovande jätte i skallen. Men det är en fråga som är skild från att försöka ta itu med de saker som varit fel i det förflutna för att se till att de inte inträffar igen. Det är den ståndpunkt de flesta av oss intar.
Vi känner att en del upprensningssarbete återstår att göra och att en del frågor borde ställas om varför information undanhölls eller var missvisande, och varför oegentligheterna tolererades i åratal, vilket kanske, som Kellet-Bowman sade, berodde på överdriven lojalitet. Men när brottsliga eller bedrägliga handlingar förekommer kan inte dessa tolereras av någon vald ledamot i parlamentet. Kommer det att göras några försök att kräva tillbaka pengarna genom skadestånd? Är det brottsliga förfarandet preskriberat i de två medlemsländerna eller inte? Jag har hört att detta är en möjlighet, så det kan vara ytterligare en väg som inte är framkomlig för att ta itu med detta problem. Jag har inte fått höra talas om några suspensioner, avskedanden och bötfällanden. Det ligger i parlamentets intresse att få vet om detta kommer att ske.
Parlamentet har ett mycket starkt vapen i rätten att bevilja ansvarsfrihet, men det är mycket svårt att uträtta det arbetet om budgetkontrollutskottet och parlamentet inte får tillgång till information. Vi måste verkligen vara säkra på att vi får information innan vi beviljar ansvarsfrihet för 1996. Den måste vara villkorlig ända tills vi får svar på de frågor vi tagit upp här.
Kommer kommissionen att gå med på detta i framtiden? I punkt 9 yrkar De Luca på att kommissionen inom tre månader lägger fram en rapport om framstegen för inkrävandet av otillbörliga utbetalningar. Går kommissionen med på det? Håller kommissionen med om att det måste vara total öppenhet från och med nu och att sådana missförhållande inte kommet att förekomma i framtiden även om lojaliteten står på spel? Detta är de frågor jag skulle vilja ställa till kommissionen. Jag hoppas att vi kommer att få svar.
Herr ordförande! Affären med förmodade bedrägerier och oegentligheter inom turismsektorn är en av de mest oroande som budgetkontrollutskottet haft att granska, eftersom den tydligt visar att kommissionen velat undandra sig sitt ansvar och dölja verkligheten och de allvarliga missförhållandena i DG XXIII för parlamentet - en institution, låt oss ändå erinra om det, som representerar folken inom Europeiska unionen.
Måste vi påminna om att de första misstankarna om bedrägeri uttrycktes redan 1989? Sedan dess har betänkanden, interna utfrågningar och särskilda rapporter om att stora administrativa brister och uppenbara oegentligheter förekommer avlöst varandra.
Men kommissionen har uppenbarligen bedrivit en förhalningspolitik för att undvika att skandalen skulle bli offentlig och att parlamentet skulle bli fullständigt underrättat. Hur förklarar man att den ansvariga för enheten " turism" tvingats redogöra för sina manövrar först fem år efter att de högst ansvariga inom kommissionen varnats?
Tyvärr visar andra ärenden som budgetkontrollutskottet haft kännedom om att dessa händelser inte på något sätt är isolerade fenomen. Det är ett oroande tecken på att kommissionen alltför ofta är en bristfällig myndighet som drabbats av bedrägeri, oegentligheter och t.o.m. korruption.
Kommissionen skall inte längre uppträda som en stat i staten för att använda ett franskt uttryck, eller som en ytterligare stat inom unionen, vilket sades nyss, som inte kan underställas någon politisk eller intern kontroll eller kontroll av parlamentet.
De Lucas och Wemheuers betänkanden är modiga ställningstaganden. Ansvarsfriheten för 1996 beror nu på vilka svar som kommissionen kommer att lämna på dessa två betänkanden.
Parlamentet måste erinra kommissionen om att attityden som består i att fly från sanningen allvarligt skadar unionens anseende, liksom anseendet för vårt parlament som följaktligen uppfattas som ineffektivt och onödigt.
Herr ordförande! När det så kallade turismfallet blivit till en prövosten för kommissionen, så måste alla europeiska institutioner, framför allt Europaparlamentet, sätta till alla klutar för att den här skandalen inte skall få den europeiska turistpolitiken på fall. Föredragandens förslag, som kommer att bidra till en lösning och förbättring, borde därför förverkligas så snabbt som möjligt. Det omedelbara inrättandet av ett parlamentariskt undersökningsutskott rekommenderas å det snaraste.
Å ena sidan handlar det om att förbättra kommissionens hela förvaltningskultur, och inte bara på turismområdet. Å andra sidan handlar det emellertid om att befria turismen från en skadlig image, från en negativ symbolik. Turismen blir ju ändå i egenskap av sektor utan rättslig grund styvmoderligt behandlad. En intelligent europeisk turistpolitik skulle som knappt något annat område i näringslivet kunna sörja för nya arbetsplatser på turismområdet. Man måste också ha för ögonen att Europa visserligen fortfarande är världsledande inom turism, men har i flera år förlorat andelar på världsmarknaden.
Det är därför nödvändigt att radikalt gallra bort dessa negativa aspekter och sedan försätta kommissionen i en sådan personell och budgetär situation att det kan utföra ett gott arbete för turismen.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Ifall någon hade kommit på idén att det skulle vara billigare att dölja saker bättre i den europeiska förvaltningen än att upptäcka dem, så har denne fått ändra åsikt, om inte förr så med framläggandet av de betänkanden som diskuteras här i dag.
Vi kan i dag inte beräkna hur stor den faktiska materiella skada som uppstått för turismen i Europeiska unionen genom dessa försummelser - försiktigt uttryckt - är. Vi måste dock samtidigt beakta att vi som parlament i hög grad förpliktigar oss i de två betänkandena. Inte bara för att vi binder framläggandet av godtagbara förklaringar från kommissionens sida till beviljandet av ansvarsfrihet för 1996, vi utesluter också inte uttryckligen möjligheten till en undersökningskommitté. Men kanske ännu viktigare är att vi uppdrar åt oss själva att reformera vårt budgetkontrollutskotts verksamhet i motsvarande grad.
Detta är så viktigt, eftersom de två föreliggande betänkandena i förbindelse med andra betänkanden - t.ex. från kollega Fabra Vallés om Meda eller kollega Kjer-Handen om Phare - klargjort för oss att vi på grundval av det hittills uppenbarligen ofta bristfälliga informationsflödet inte är i stånd att fullgöra vår uppgift som politiska företrädare för de europeiska skattebetalarnas intressen. Detta kommer i framtiden säkert inte att vara möjligt i ett s.k. neutralt utskott. Vi kommer att i det avseendet och i de beslut som vi måste fatta i de här betänkandena också fråga - och det som kammare och inte budgetkontrollutskott -, var till exempel i en nära framtid vårt sekretariat skall placeras. Det är alla praktiska saker som vi på grundval av betänkandena i dag måste ta itu med.
Vi har givit revisionsrätten som budgetkontrollmyndighet tillämpliga medel för att i framtiden kunna göra ett bättre arbete. Det krävs därför av oss som parlament att kunna tänka oss in i detta arbete. Vi är mitt uppe i att omdefinera vår uppgift som kontrollorgan av den europeiska byråkratin. Vi måste var på det klara med att kommissionens och dess medlemmars intressen inte nödvändigtvis är våra, och jag anser att i det avseendet skulle de båda föreliggande betänkandena kunna få vårt fulla stöd.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Det förefaller nästan groteskt, om det inte vore så djupt allvarligt. Vi sysslar med händelser som ligger år tillbaka i tiden och vars ekonomiska storlek i jämförelse är rätt ringa. De otaliga undersökningarna inom turismområdet som revisionsrätten, Europaparlamentet, EG-domstolen och också kommissionen själv genomfört, går tillbaka till 1989. Har vi då inget annat att göra än att syssla med de här gamla sakerna? Jag tror inte att det är det som det handlar om.
Än mer är fallet turism symtomatiskt för usuanser i kommissionen som kan eller skulle kunna antas också på andra områden. Det är parlamentets uppgift att i sin kontrollfunktion utforska alla symtom på missförhållanden, såväl som att påvisa upptäcka fall av dålig förvaltning och oegentligheter ända upp till bedrägeri, kräva att de åtgärdas och att övervaka. För detta behöver parlamentet dock information i rätt tid och utan förbehåll, i första hand från kommissionen, också när egna tjänstemän kan ha agerat slarvigt eller felaktigt. Immunitetens skyddsmantel skulle för övrigt också kunna förhindra deras befogade försvar.
I föreliggande fall har parlamentet, i synnerhet i det förflutna, fått nödvändig information bara efter tvekan och i brottstycken. Det är revisionsrättens, men två specialrapporter hittills, och parlamentets föredragandes, med numera tre betänkanden, förtjänst att mörkret i det förflutna på turismområdet lysts upp. Kommissionen kan inte tycka om de här betänkandena. Wemheuer har med ett noggrant detaljarbete utarbetat en tidtabell för händelserna. På eget initiativ har hon spårat upp källor som tidigare var okända för oss och sållat dokument, dock, och det beklagar jag, inte vägt dem på samma sätt och tagit med sin bedömning. Ur detta kan inte bevisade påvisan om skuld avledas.
Även om Europeiska året för turism står i blickpunkten för betänkandet visar i synnerhet de Luca upp vidare svåra oegentligeheter i generaldirektoraten, men tillfogar också ansatser till förbättringar från kommissionens sida. Dessa ansatser, som de också framgår från de tre kommissionärerna, Gradin, Liikanen och Papoutsis, såväl som budgetkontrollutskottets generalsekreterare, räcker dock inte till.
Våra krav är klart formulerade: mer öppenhet, information utan förbehåll, i synnerhet när EU-tjänstemän verkar vara inblandade, oberoende undersökningsbefogenheter genom UCLAF, prövning av frågan om immunitet och sträng ekonomisk kontroll för att bara nämna några. I båda resolutionerna är det, som tidigare sagt, djupt allvar för oss. Blotta hotet om ett upprättande av ett undersökningsutskott i Europaparlamentet tycker jag är meningslös om vi inte tänker använda oss av detta instrument. Än mer måste stärkandet av befogenheterna och personalresurserna hos oss, nämligen i budgetkontrollutskottet, genomföras. Vi hoppas, herr ordförande och kommissionen, att vi i samarbete gemensamt kan skapa en ny början till en bättring.
Herr ordförande, kommissionärer! De Luca och Wemheuer presenterar en ny infallsvinkel på det som sker inom bedrägeriområdet, en fråga som har bekymrat mig ända sedan jag kom till parlamentet.
Denna gång är det inte de nationella aktörerna, denna gång är det inte medlemsstaterna, denna gång handlar det om vad en, av kommissionen illa omtyckt, tjänsteman kallade " the rotten heart of Europe " . Det finns faktiskt aspekter som man inte kan bortse ifrån, saker som inte fungerar vilka inte kan ignoreras, rättsliga aspekter som inte behandlas, och det finns den så kallade öppenheten, som jag skulle vilja kalla hederlighet, som inte respekteras. I själva verket måste vi bekämpa felen, bedrägeriet genom att undvika just själva felen. När dessa inträffar, måste vi bestraffa och harmonisera strafflagarna i medlemsstaterna för att de facto kunna finna stränga bestraffningar för de som agerar bedrägligt.
Sanningen är att De Lucas infallsvinkel förefaller mig extremt positiv, och den visar oss vad som har skett i generaldirektorat XXIII vad gäller den så viktiga nyckeln till rikedom som den europeiska turismen är. Vi måste således handla från en rättslig utgångspunkt, innan bedrägeriet genomförs, vi måste handla när det är i stigande, och efter lågvattnet, för att finna ett sätt att bestraffa de som har överskridit reglerna för vad som kallas " gott uppförande" .
Jag anser faktiskt att det är där vi måste slåss. Jag anser att budgetkontrollutskottet slagit in på rätt väg och jag känner en stor ära i att i dag göra ett inlägg då jag känner till dess medlemmar och det utmärkta arbete som de hittills har genomfört.
Herr ordförande! Revisionsrättens iakttagelser angående den finansiella förvaltningen inom turismsektorn under perioden 1990-1995 är förfärliga. Vid anbudsförfaranden saknades en tydlig definition av målsättningar och acceptabla budgetar, liksom garantier för urvalskommitténs opartiskhet. Tjänstemännens kvalifikationer var otillräckliga. Projekt godkändes utan tillstånd från styrekonomen, bidrag utbetalades utan verifikat. Kort sagt, det handlade om en omgivning där det fanns gott om utrymme för oegentligheter och bedrägliga förfaringssätt.
Vi konstaterar instämmande att den nuvarande kommissionen arbetar på att förbättra den finansiella förvaltningen. Även den av kommissionen inrättade Task Force för undersökning av förmodat bedrägeri inom turismsektorn förtjänar ett erkännande. Ändå kan parlamentet ännu inte avsluta bedrägeriärendet, eftersom en stor del av de medel som oriktigt utbetalats fortfarande inte har krävts tillbaka. Urvalskommitténs opartiskhet är ännu inte garanterad, och mot de ansvariga högre tjänstemännen har ännu inga åtgärder vidtagits.
Inrättandet av en undersökningskommitté är ett tungt politiskt medel. Men om kommissionen inte visar tillräckligt gehör för yrkandena i De Lucabetänkandet kommer parlamentet att behöva ta till detta instrument.
Jag vill också uppmana kommissionen att än en gång göra en grundlig översyn av nyttan med turismprogrammen på gemenskapsnivå. Det är ett allvarligt fel att projekten hittills inte har genomgått någon effektiv utvärdering. Om inte kommissionen omedelbart tar itu med detta kommer parlamentet att ta konsekvenserna av detta i samband med fastställandet av budgeten för 1999. Vi kan inte fortsätta i evighet med att förlänga krediter för projekt vars ändamålsenlighet inte kan påvisas.
Vid sidan av utvärdering av ändamålsenligheten behöver man också kontrollera om de europeiska programmen verkligen har ett mervärde i förhållande till nationellt agerande. Enligt kollega De Luca skulle vikten av turism inom ramen för gemenskapens politiska grenar vara oomstridd. För att något skall vara oomstritt krävs att alla är överens om det. Jag kan försäkra honom om att så inte är fallet i denna sektor. Ingen har i varje fall kunnat övertyga mig om nödvändigheten och nyttan med en europeisk turismpolitik. Och det är jag inte ensam om.
Herr ordförande! Det är en gammal fråga vi debatterar i dag. Men även om jag länge har känt till denna fråga, så är jag fortfarande upprörd över hur detta har utvecklats. Ärenden som denna underbygger de många myter och lögner som florerar om Europeiska unionens olika institutioner. Allt fler människor runt om i Europa tror att kommissionen är ett slutet sällskap som vägrar att rätta sig efter omvärldens och medborgarnas krav. Att det är en gigantisk byråkratisk apparat, där en del av tjänstemännen ägnar sig åt stöld och bedrägeri, medan den andra delen försöker skyla över olagligheterna. Folk blir misstänksamma och känner sig främmande inför det europeiska samarbetet. Som medlem av budgetkontrollutskottet vet jag att dessa myter inte är sanna. Jag vet, att kommissionen är långt bättre än sitt rykte. Det är vårt jobb att göra medborgarna uppmärksamma på att det europeiska samarbetet har många goda sidor, men vi skall också se allvarligt på de problem som faktiskt finns. Vi skall vara öppna för att problem kan uppstå, och reagera snabbt när de väl inträffar. Dessvärre finns det människor i kommissionen som inte har skött sitt arbete i denna fråga. Nu tänker jag inte bara på dem som har deltagit direkt i själva bedrägeriet, utan också på dem som därefter har undersökt saken, och som har haft ansvaret att informera parlamentet. De som inte har skött sitt arbete ordentligt, bär ett stort ansvar på sina skuldror. De bidrar till att ge näring åt de känslor av skepsis och främlingsskap gentemot EU, som finns i många medlemsländer.
Men det finns saker att glädja sig åt. Särskilt Wemheuers insatser i denna fråga har varit föredömliga. Jag vill också uttrycka min tillfredsställelse över vår budgetkommissionär Liikanen. Jag känner att vi talar samma språk när det gäller förvaltning och öppenhet i EU: s institutioner. Jag tror på att kommissionen har tagit lärdom av denna sorgliga historia om turismen, men det får vi först veta, när nästa bedrägeri dyker upp. Förhoppningsvis kommer man inte att göra om samma misstag.
Herr ordförande, kära kolleger! Den resolution som Wemheuer redogjort för, med de ändringar som har gjorts, utgör inte en anklagelse mot personer utan mot urholkade och tvetydiga förfaranden som har givit näring åt affärsuppgörelser i årtionden. På grund av dessa förfaranden försenades och försenas expedieringen av straffärenden och disciplinära ärenden och kraven avskrivs. Den produktiva grenen av den europeiska ekonomin som i detta konkreta fall utgörs av turismen faller offer för all denna försening och berövas, och har berövats, gemenskapsstöd på grund av den omgivande misstänksamheten i samband med finansieringen av dessa grenar. Ett klassiskt exempel utgörs av Philoxenia-programmet vars finansiering garanterades i sista stund, föregående december, eftersom just ingen ville stödja ett i övrigt utmärkt stödprogram för turismen.
En andra fråga som jag skulle vilja ta upp, kära kolleger, är att budgetkontrollutskottet inte på ett korrekt sätt kan fullgöra sitt arbete vad avser kommissionens ansvarsfrihet och inte heller vad avser att verkställa budgeten av den enkla anledningen att kommissionen inte ger information till Europaparlamentet. Hur skall vi kunna rekommendera parlamentet att bevilja eller inte bevilja kommissionens ansvarsfrihet, om denna kommission inte ger oss information? Av denna anledning har ett ändringsförslag lagts fram i vilket vi kräver att budgetkontrollutskottet skall ges status såsom undersökningskommitté för att vi, när vi kräver information, skall få den av kommissionen.
Ett annat faktum som är väsentligt, herr ordförande, och för vilket ert personliga bidrag skulle vara viktigt, är att budgetkontrollutskottets uppbyggnad måste omstruktureras. Detta utskott kan omöjligt fungera med de medel som tillhandahålls i dag, eller med den struktur som finns i dag - andra kolleger än jag har berört detta. Detta måste utgöra en absolut prioriteringsfråga för presidiet och för er personligen, herr ordförande.
Jag skulle vilja be om att en korrigering görs, eftersom vissa av översättningarna av Wemheuers resolution till olika språk inte är korrekta. Jag talar särskilt om den grekiska översättningen. Jag skulle vilja be att vissa korrigeringar görs, speciellt vad gäller punkt 4 i förslaget till resolution.
Herr ordförande! Jag vill lovorda de två föredragande och instämmer med vad som redan sagts här i kväll.
Mitt korta inlägg gäller De Lucas betänkande om turistpolitiken inom unionen. Det nuvarande verksamhetsprogrammet för turismen i mitt eget land, Irland, uppgår till 369 miljoner irländska pund, vilket utgör 8 procent av strukturfondernas utgifter. Enligt den halvtidsutvärdering om strukturfondernas utgifter i Irland som Institutet för ekonomisk och social forskning genomfört kommer över 30 000 jobb att skapas inom turismsektorn i Irland mellan 1994 och 1999.
En av de viktigaste frågorna som måste behandlas med avseende på den irländska turistnäringen är hur den kommer att klara av införandet av den gemensamma valutan i Europeiska unionen. Detta inbegriper en rad olika aspekter. Först och främst kommer införandet av den gemensamma valutan att leda till lägre räntor vilket i sin tur kommer att leda till högre konsumtion, vilket betyder att en större andel av köpkraften kommer att läggas på irländska turistrelaterade produkter. För det andra kommer den gemensamma europeiska valutan att medföra en gränsfri zon för kapital där bureaux de change inte längre existerar.
Slutligen är eliminerandet av transaktionskostnader goda nyheter för den irländska turistnäringen då kostnaderna för resor och semestrar kommer att reduceras avsevärt.
Framtiden är ljus och den gemensamma europeiska valutan kommer att leda till ett ökat antal turister, vilket kommer att skapa fler jobb inom irländsk turism och en sund näring i nästa århundrade.
Herr ordförande! De Lucas och Wemheuers utmärkta betänkanden har visat på en sak mycket klart, nämligen att turismen, även om den har varit ett problem, också är ett symtom på ett ännu större problem. Vi måste ta itu med båda två, problemet med det Europeiska året för turism och de otillräckliga systemen inom kommissionen - se bara på det otillräckliga sätt på vilket revisionsrättens rapport behandlades. Denna historia är nästan tio år gammal. Den är äldre än den nuvarande kommissionen. Men kommissionen, som en institution, har varit långsam att erkänna sin institutionella skuld och, måste jag säga, om kommissionen hade tillämpat principerna för forensisk redovisning ordentligt så hade den historia som en gång var det Europeiska året för turism kunnat läggas åt sidan inom ett par dagar snarare än veckor. Och nu har vi en historia som har varat i flera år snarare än månader. Det är de institutionella lärdomar vi skall dra, såväl som de lärdomar som har att göra med turiståret självt.
I den processen måste jag säga att kommissionen som institution - och nu talar jag till den föregående kommissionen - brast allvarligt i den information den gav till både parlamentet och revisionsrätten. I varje annat sammanhang än denna hövliga församling skulle jag säga att de vilseledde med flit, på ren engelska: de ljög och det var en process av noga övervägt svek som ledde parlamentet till Holdsworthbetänkandet. Den nya kommissionen har varit långsam med att erkänna detta, men det blir mycket glädje i himlen för den botfärdige syndaren även om det kommer sent snarare än tidigt. Så vi erkänner och värdesätter Liikanens hållning att uttrycka ånger å institutionens vägnar, även om vi alla accepterar att han inte var direkt ansvarig.
Men denna historia är en litania av misslyckanden. Det är en litania över en misslyckad politik, misslyckad kontroll av ett kontrakt, misslyckad finansiell kontroll, underlåtenhet att avslöja felaktigheterna, underlåtenhet att rätta till bristerna, underlåtenhet att erkänna sin skuld och framför allt ett misslyckande att rentvå sig vid tidigast möjliga tillfälle. Under processens gång har två saker skadats allvarligt: turistpolitiken själv har skadats, men det har också Europeiska unionens rykte i allmänhet och kommissionens i synnerhet. Många har haft attityden att om vi gör ett så stort oväsen av att tillkännage resultaten av en undersökning i vad som när allt kommer omkring är ett ganska litet fall, ett relativt enkelt fall som berör en ganska liten summa pengar, hur skall då allmänheten kunna känna förtroende för att samma institution kan hantera mycket större pengasummor på ett mer komplicerat område med en mycket mer komplicerad lagstiftning? Jag tror att den allmänna opinionen i stort sett har uppfattningen att om något finansiellt företag hade bevakat sina intressen och aktieägarnas intressen med samma ridderliga otillräcklighet som kommissionen värnat om sina skattebetalare, så skulle det enda som blomstrat varit konkurser.
Så vi måste undersöka vilka lärdomar som skall dras. Dessa är klara: systemen måste undersökas, utredas och förbättras. Om några undersökningskommittér skall komma på tal, så måste det vara på det området, genom att utreda det system genom vilket kommissionen granskar anklagelser om brister, felaktigheter och oegentligheter mot den själv och dess personal.
Budgetkontrollutskottet måste reformeras, inte bara med avseende på personal, dess placering och befogenheter, även om dessa saker också är viktiga. Vi måste åter undersöka strukturerna och förfarandena så att budgetkontrollutskottet får mindre atmosfär av de interinstitutionella lyckliga familjerna och i stället blir mer frågvis med mer skärpa, kanske gör lite färre saker, men gör dessa saker bättre.
Om detta är de lärdomar vi dragit från Wemheuers och De Lucas betänkanden så kommer dessa två betänkanden ha gjort parlamentet och de europeiska skattebetalarna en stor tjänst.
Herr ordförande! Det här är ett av de ämnen som, bara av det enkla skälet att det behandlas i parlamentet vid upprepade tillfällen, pekar på att det är någonting som inte fungerar. Detta trots att parlamentet uppfyller sin kontrolluppgift, revisionsrätten har utarbetat sina rapporter, UCLAF har genomfört sina undersökningar, och jag är till och med, kära kommissionärer, helt övertygad om att kommissionen lägger stor möda vid att förbättra sin kontroll över det vi nu debatterar. Men allt detta kommer att vara till föga nytta om det fortsätter att finnas en brist på effektiv samordning mellan kommissionen och de relevanta nationella organen.
Dessutom är det fortfarande önskvärt att kommissionen garanterar oss att den automatiskt skall vända sig till de relevanta nationella rättsliga myndigheterna i de fall då det finns en sannolik misstanke om bedrägeri, korruption eller något annat brott som rör tjänstemän. Varken kommissionen eller parlamentet kan vara nöjda tills detta är det vanliga förfarandet.
Herr ordförande! Det är kanske på sin plats att jag får sista ordet i denna debatt före kommissionen. Får jag bara säga att de första sex åren jag satt i parlamentet försökte jag få upp turismen på dagordningen. 1990 firade vi denna med det Europeiska turiståret. Kommissionen misslyckades fullständigt med att organisera det ordentligt och när vi upptäckte oegentligheter var den också ur stånd att ordna en ordentlig mörkläggning. Det är därför som vi i dag, åtta år senare i Europaparlamentet, har en debatt om två betänkanden som tar upp oegentligheter och bedrägerier.
Mina slutsatser av detta är att (a) det inte borde finnas någon immunitet för kommissionens tjänstemän; (b) UCLAF borde skiljas från kommissionen helt och hållet och göras till ett självständigt organ; (c) revisionsrätten borde skämmas för de två rapporter den lade fram i ämnet.
Jag anser att parlamentets budgetkontrollutskott borde stärkas. Det borde i likhet med kontrollutskotten i USA: s kongress ha befogenheter att beställa sina egna undersökningar och sedan lägga fram dem för revisionsrätten eller UCLAF respektive. Slutligen är jag inte övertygad om att de rättsliga åtgärderna i de två medlemsländer som berörts - Frankrike och Belgien - var snabba nog. Det är två år sedan anklagelserna framlades. I går talade jag med den belgiske domaren som bekräftar att förhandlingarna går framåt i Belgien. I Frankrike börjar förhandlingarna den 13 mars. De är två år sedan anklagelserna lades fram första gången. Detta kommer inte att bli parlamentets sista ord i frågan.
1994 hölls dörren öppen för de ändringsförslag jag lade fram. Jag ber parlamentet att i omröstningen i morgon fortsätta hålla dörren öppen denna gång.
Herr ordförande! Kampen mot oegentligheter, bedrägerier och korruption är av hög prioritet för denna kommission. Detta budskap måste vara absolut klart för dem som funderar på att försnilla skattebetalarnas pengar för egen personlig vinning. Angående detta övergripande mål är jag helt enig med de två föredragande, Wemheuer och De Luca. Ett effektivt system för att ta itu med detta slags problem är också av avgörande betydelse för kommissionen som institution och för de europeiska civilförvaltningen.
Jag vill redan från början tillbakavisa uppfattningen att kommissionen har tillhandahållit missvisande information i turistfallet. Denna kommission har gjort stora bemödanden att kasta ljus över denna komplicerade affär. Den har strävat efter att vara så öppen som möjligt med målsättningen att ge en tillförlitlig bild av händelserna under de senaste åren. Mina enheter har fått instruktioner att samarbeta med parlamentet på ett öppet och konstruktivt sätt, vare sig det handlar om turism eller något annat område. Jag har klargjort att varje misstanke om brottsligt beteende kommer att följas upp kraftfullt.
När det gäller turismen så har mina enheter varit indragen i undersökningarna redan från första början. Resultaten av dessa ansträngningar gav en grund till de åtgärder som vidtagits mot enskilda tjänstemän. UCLAF upprättade omedelbara informella kontakter med de brottsbekämpande myndigheterna i juli 1994 och begärde formellt i december samma år att brottsutredningar skulle inledas. Parlamentet har underrättats på en regelbunden basis.
Uppenbarligen finns det begränsingar för den mängd publicitet som kan ges åt ett fall under brottsutredning. Kommissionen underkastas normalt restriktioner om ett fall under behandling står under nationella rättsliga krav på konfidentialitet. Med detta i minnet har parlamentet såvitt jag vet fått tillgång till både relevant och korrekt information.
Låt mig nu övergå till vad kommissionen har gjort och vad den avser att göra för att bli bättre rustad att ta itu med bedrägerier och korruption. När jag tillträdde mitt ämbete 1995 var uppgiften att bekämpa bedrägerier spridd på ett antal olika enheter inom kommissionen. Mitt första steg var att alla dessa enheter för bekämpandet av bedrägerier fördes in under samma tak i UCLAF. Som en följd av detta har UCLAF utvecklats till en vittomspännnade operativ enhet. Under de senaste åren har UCLAF undersökt mer än 150 fall rörande direkta utgifter. Detta inkluderar undersökningar i ett antal fall rörande oegentligheter inom kommissionen.
Sedan 1995 har generaldirektoratet för ekonomisk styrning och finanskontroll genomfört över 500 granskningar av förmånstagare och 20 revisioner av finansiella system inom kommissionen. Rapporterna kan leda till finansiella justeringar eller förslag till administrativa förbättringar. Ett antal nya åtgärder för en ordentlig och effektiv förvaltning håller på att genomföras inom Tema 2000. Dessa åtgärder inkluderar ett stärkande av de förebyggande aspekterna och en större tonvikt på revision och en finansiell uppföljning av resultat. Jag välkomnar många av de förslag i De Lucas betänkande som pekar i den riktningen.
Kommissionen har i detalj skisserat reglerna, förfarandena och procedurerna i ett dokument som sändes till er i november 1997. Samma dokument tillkännagav också ett antal åtgärdsposter som skulle genomföras. Låt mig förklara hur jag följt upp åtgärderna inom mitt kompetensområde. Först och främst förbereder jag för närvarande ett beslut från kommissionen som kommer att fastslå klara och uttömmande regler beträffande UCLAF: s interna utredningar. Detta kommer att göra det möjligt för UCLAF att agera snabbare och utan förhinder. För det andra kommer UCLAF: s operativa självständighet att stärkas. Detta skall åstadkommas genom att ge UCLAF: s chef samma ställning som styrekonomen. Detta betyder bland annat att chefen för UCLAF kan begära att jag tar upp ett visst fall i kommissionen i min egenskap som ansvarig kommissionär.
För det tredje kommer UCLAF: s organisatoriska självständighet att förbättras. Jag kommer att förvandla det existerande direktoratet till en arbetsgrupp inom generalseketariatet. Dessutom kommer jag att föreslå att samarbetet med de rättsliga myndigheterna förstärks genom en sambandsenhet inom UCLAF bestående av experter i straffrätt från medlemsländerna. Detta föreslogs i Tomlinsons betänkande om transiteringar. Men det måste vara klart att denna enhet kan bara bli verklighet om budgetinstanserna stöder den.
För det fjärde kommer jag också att förbättra kontakterna mellan UCLAF och medlemsstaterna. Detta innebär i praktiken att UCLAF kommer att bli kommissionens priviligierade samtalspartner i handläggandet av brottsärenden rörande bedrägeri och korruption. Flera av dessa frågor kommer också att diskuteras nästa månad i samband med Böschs betänkande. Wemheuers betänkande har begärt regelbunden information från kommissionen beträffande UCLAF: s undersökningar och särskilda revisioner av generaldirektoratet för ekonomsik styrning och finanskontroll. Vad beträffar UCLAF: s undersökningar har jag för avsikt att se över hur informationsflödet kan förbättras på ett systematiskt sätt. Jag kommer att göra detta med respekt för individens rättigheter och den skyldighet till konfidentialitet revisionsrapporter från generaldirektoratet för ekonomisk styrning och finanskontroll kommer jag att se till att parlamentet förses med sådana på en regelbunden basis. Jag anser att det åtgärder som jag skisserat kommer att stärka vår standarder att ta itu med bedrägerier och oegentligheter. Det är dock min bestämda avsikt att fortsätta min dialog med parlamentet om hur vi kan förbättra våra resultat i kampen mot brottsligheten.
Herr ordförande, kära parlamentsledamöter! Jag skulle först av allt vilja tacka ledamöterna i budgetkontrollutskottet, men framför allt föredragandena de Luca och Wemheuer, för den detaljerade bedömning de har gjort angående frågan om granskningen av åtgärderna för turismen.
Jag hoppas att ni uppskattat våra initiativ för att, i samarbete med parlamentet, föra fram denna särskilt svåra fråga, som dock har givit oss många användbara lärdomar och många erfarenheter.
Jag skall först referera till frågan som gäller klarläggandet av tidigare ärenden. Som ni vet, beslutade vi att åter pröva alla de direkta åtgärder som företagits beträffande turismen från 1989 och fram till 1995, trots att revisionsrätten endast hade krävt en ny prövning av de åtgärder som har vidtagits under det europeiska turiståret. Jag vill således informera er om att fram till slutet av månaden kommer det särskilt svåra arbetet med den detaljerade prövningen och de 800 åtgärder som har vidtagits fram till 1995 att ha avslutats.
Totalt har utgifter för 31, 4 miljoner ecu konstaterats fram tills nu, med betalningsöverskridande i storleksordningen 4, 7 miljoner ecu. Order för återställande av betalningar till en summa av 2 miljoner ecu har redan utställts och vi har förberett order på 2, 3 miljoner ecu, medan vi samtidigt har erhållit återbetalning på ungefär en halv miljon ecu. Förfarandet som vi har startat blir särskilt svårt på grund av olika faktorer, som tiden som har gått, målsättningarnas natur och svårigheten att utvärdera några resultat. Samtidigt kan många av dessa ärenden hamna inför domstol, eftersom 40 procent av de återbetalningsskyldiga har förnekat dessa. Vi är dock beslutna att fortsätta detta arbete och att presentera en fullständig redogörelse av resultaten snarast möjligt.
Det jag har refererat till fram till nu utgör bokföringssidan av frågan. Det finns dock även en rad mer politiska frågor som jag vill beröra. En grundläggande fråga som många ledamöter av parlamentet har ställt är följande: " Vad har ni lärt er av denna fråga och vilka åtgärder har ni vidtagit och vilka är konsekvenserna för turismen?" Till och med många av dagens talare refererade till dessa tre frågor. Jag skulle således vilja referera till våra slutsatser:
Första slutsatsen: åtgärderna gällande turismen gav oss inte bara negativa, utan även positiva lärdomar. Således lärde vi oss faktiskt, och jag tror att de flesta av oss fick veta att turismen är och kommer att under de kommande decennierna att fortsätta att vara den största europeiska industrin och en av de mest lovande områdena för skapandet av nya arbetstillfällen.
Andra slutsatsen: målet med den europeiska turismens kvalitet och konkurrenskraft måste stödjas med konkreta och samordnade åtgärder, i samarbete med medlemsstaterna men också med industrin. Åtgärder med realistiska mål som utvärderas kontinuerligt, samt på grunder ex ante och ex post .
Tredje slutsatsen: det krävs en systematisk samordning av de gemenskapsåtgärder som påverkar turismen. Inom dessa ramar är till och med generaldirektören för Europeiska kommissionens generaldirektorat XXIII redan ordförande för en grupp sammansatt av alla direktorat som vidtar åtgärder för turismen.
Fjärde slutsatsen: om vi vill vara effektiva i åtgärderna beträffande turismen behöver vi en rättslig ram som fastställer att hänsyn skall tas till turistnäringens dimension under beslutsfattandet och under genomförandet av andra politiska beslut.
Vissa av dessa slutsatser har vi tillämpat, för det första på medlemsstaternas antagande men också på innehållet i kommissionens förslag om det första mångåriga programmet för europeisk turism, Philoxenia, ett program som har prövats upprepade gånger av Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén, turistindustrin och 13 medlemsstater. Jag anser dock att det är en stor motsägelse för de europeiska institutionella organen då de hävdar att de vill ha öppenhet, de vill ha effektivitet i användningen av utgifterna, de vill försöka få till stånd ett samarbete mellan medlemsstaterna, men även en institutionell kontroll av åtgärderna från Europaparlamentets och rådets sida och samtidigt finns det vissa medlemsstater som försenar godkännandet av ett program som just bevarar de målsättningar som vi alla är överens om. Vissa talar om hyckleri. Jag talar bara om politisk motsägelse som vid något tillfälle måste lösas.
Den andra saken som vi har gjort var att fullständigt omorganisera generaldirektorat XXIII. Ledamöterna i budgetkontrollutskottet har redan fått detaljerade beskrivningar om dessa ändringar. Och i dessa förändringar som startade för ungefär 18 månader sedan, i nära samarbete med min kollega Liikanen, ingår bland annat skapandet av två nya grupper, den ena som sysselsätter sig med resurser och kontroll och den andra som har hand om avtal.
De stränga förfaranden som vi har tillämpat i samband med urvalet, uppföljningen och utvärderingen av åtgärderna speglar redan de förslag som finns i De Lucas betänkande. Resultatet av dessa förfaranden är det att i dag är generaldirektorat XXIII ett av de främsta direktoraten beträffande tillämpningen av programmet SEM 2000. Jag beklagar dock, herr ordförande, eftersom trots det faktum att, vilket också föredragandena erkänner, turismen är mycket viktig för sysselsättningen och utvecklingen, så har den här frågan oundvikliga, negativa konsekvenser för tillämpningsperspektiven för en effektiv turismpolitik.
Herr ordförande, kära ledamöter! Jag avslutar mitt inlägg på det här stadiet i debatten. Jag tror att jag har tagit upp de viktigaste frågorna som avser mina befogenheter och som refererar till de två betänkandena. Jag står emellertid alltid till parlamentets förfogande, som ni känner till, för att hålla er underrättade om framstegen i våra arbeten.
Jag skulle bara vilja bidra med några kommentarer till de inlägg mina kolleger gjort.
Först och främst sade ni tidigare att inga disciplinära åtgärder vidtagits i detta ärende som rör turismen. Detta är inte fallet. Disciplinära åtgärder vidtogs mot tjänstemän i kommissionen 1995 och 1996.
För det andra är det viktiga att kommissionen förra året framlade ett meddelande om finansiella och administrativa åtgärder. Vi gjorde detta till budgetkontrollutskottet. Det grundläggande är att vi har skapat ett etablerat system i vilket varje misstanke kommer att undersökas. Detta kommer antingen att resultera i ett beslut att det inte finns någon grund för vidare åtgärder eller att disciplinära åtgärder vidtas. Det här har inte alltid fungerat ordentligt, men våra nya förfaranden kommer att få det att fungera ordentligt.
För det tredje måste vi också komma ihåg att också i sådana här ärenden måste vi respektera rättsväsendet. Man utgår alltid från antagandet att en anklagad är oskyldig tills motsatsen bevisats och alla har rätt till ett försvar. Jag vill säga det här, eftersom många tjänstemän inom kommissionen känner sig hotade av den här frågan. Vi måste alltid klart identifiera problemen för att inte skapa osäkerhet för de tjänstemän som fullgör sin uppgifter ordentligt på alla sätt och vis.
För det fjärde är den viktigaste lärdomen av detta att vi måste få vårt hus i ordning. När vi fattar beslut om hur programmen skall genomföras måste vi planera ordentligt: det måste finnas ett begränsat antal målsättningar, enkelhet i administrationen, klara regler för valbarhet och, vilket är mycket viktigt, insyn och öppenhet i alla förfaranden. Jag håller med dem som säger att öppenhet är den billigaste kontrollen eftersom de som inte fick pengar kan kontrollera dem som fick det. Detta slags enkelhet, klarhet och öppenhet är det bästa verktyg vi kan ha.
Självklart behöver vi ett bra samarbete med alla våra styrekonomer. Vi har revisionsrätten som vi arbetar med. Det är inte alltid lätt, men det är en möda väl värt besväret. Vi har budgetkontrollutskottet som är det europeiska folkets röst och deras valda representanter. Vi är beredda att samarbeta med er i framtiden också. Jag hoppas att vi kan koncentrera oss på dessa reformprogram. Jag har sett utkasten till betänkanden om SEM 2000-programmen. Vi står inför många nya utmaningar om hur vi skall sköta gemenskapens utgifter från år 2000 och framåt. Vi måste koncentrera oss på dessa och ta med de lärdomar vi dragit tidigare i beräkningen. Kommissionen är beredd på ett sådant samarbete.
Herr ordförande! En upplysning: Gradin sade att kommissionen kontaktade polisen i frågan om generaldirektorat XXIII. Den belgiska polisen bekräftar att det inte var kommissionen, utan jag själv som tillkallade polis. Det är en grundläggande fråga och breven finns tillgängliga om parlamentet är intresserat av att få se dem. Får jag upprepa den fråga jag ställde till kommissionen den 23 november: hur många gånger har kommissionen kallat in i polisen på grund av interna bedrägerier i sin 41-åriga historia? Det är verkligen på tiden att vi fick ett svar på det.
Herr ordförande! Jag skulle vilja göra en mycket viktig precisering. För några minuter sedan informerade kommissionär Liikanen oss om att disciplinära åtgärder hade vidtagits rörande vissa tjänstemän. Detta uttalande överensstämmer dock inte med det som kommissionen har hävdat upprepade gånger i budgetkontrollutskottets närvaro. Följaktligen önskar jag att kommissionen kunde vara mer exakt och tala om för oss vilka tjänstemän som har sanktionerats, samt när och varför de har sanktionerats. Annars kommer en ohållbar situation att uppstå, där en person kommer till parlamentet och hävdar en sak, varpå kommissionärerna kommer och hävdar motsatsen. Jag hoppas att det endast handlar om en lapsus från kommissionär Liikanens sida.
Herr ordförande! Vad jag vet så kontaktade kommissionen den belgiska polisen i september 1994, medan er kontakt skedde i februari 1995.
Herr ordförande! Texten är på franska och jag skall läsa den för er: " den myndighet som är behörig när det gäller utnämningar beslutade, genom beslut av den 22 juni 1995 som trädde i kraft den 1 augusti 1995, att avsätta en tjänsteman utan att han förlorade rätten till pension. Myndigheten som är behörig när det gäller utnämningar beslutade sedan att kontraktet om tillfällig anställning skulle upphöra fr.o.m. den 1 augusti 1995" .
Jag kan lämna hela texten till De Luca.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Makroekonomiskt stöd till Ukraina
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0025/98) av E. Mann för utskottet för externa ekonomiska relationer om förslag till rådets beslut om kompletterande makroekonomiskt stöd till Ukraina (KOM(97)0588 - C4-0614/97-97/0312(CNS))
Herr ordförande, ärade kolleger! Vi har än en gång med ett relativt tekniskt betänkande att göra. Men det har vi klarat flera gånger tidigare och vi kommer även denna gång att lotsa det väl genom parlamentet. Vad vi skall vara på det klara med är att de makroekonomiska stödåtgärderna som vi ger till Ukraina är del av en totalstrategi som positivt borde ledsaga den svåra transfomeringsprocessen i Ukraina. Därtill hör väl såväl partnerskaps- och samarbetsavtalen som interimsantalet, men för ögonblicket handlingsplanen som ligger framför oss och som vår kollega Titley snart också kommer att presentera för parlamentet. Här startas viktiga synergieffekter, och presenteras av honom, som i de olika programmen är ledsagande för ukrainarna, utarbetade inom ramen för Europeiska unionen.
Så till det makroekonomiska programmet. Kommissionen föreslår att gemenskapen ställer ett tredje lån till Ukrainas förfogande för att jämna ut betalningsbalansen. Det handlar den här gången om 150 miljoner ecu, löptiden uppgår till 10 år. Kommissionen kungjorde detta redan i december 1996 och Ekofinrådet röstade i grund och botten redan för det i januari 1997. Med beloppet på 150 miljoner ecu övertar Europeiska unionen en andel på en knapp fjärdedel av den förväntade finansieringsbehovet på uppskattningsvis sammanlagt 765 miljoner ecu. Europeiska unionens delaktighet förblir inom den vanliga ramen. De medel som kommissionen tar upp på kapitalmarknaden kommer att ledas vidare till Ukraina till oförändrade villkor. Beviljandet av lånet kommer att bindas samman med de redan nämnda ekonomisk-politiska villkoren om stabilisering av ekonomin och fortsättande av strukturanpassningar. I nära samarbete med Internationella valutafonden och Världsbanken kommer dessa villkor för övrigt att regelmässigt granskas.
Återbetalningen av lånet säkerställs genom en garanti från den europeiska budgeten. I enlighet med beslutet om att inrätta en garantifond skall medlemsstaterna betala 15 procent av lånesumman till garantifonden - det är 22, 5 miljoner ecu. Kommissionen redogör åtminstone en gång om året för rådet och parlamentet om hur det går med dessa lånemöjligheter. Vad som utöver detta är viktigt att veta är att utbetalningen den här gången sker i två utbetalningar - det är inte alltid fallet - och att det finns granskningskriterier, som fastställs av Internationella valutafonden och Världsbanken. Europeiska unionen håller sig alltid mycket nära dessa granskningskriterier.
Det första kriteriet är att det uppnås tillfredsställande framsteg vid dessa makroekonomiska program. Detta makroekonomiska program har utarbetats med Internationella valutafonden inom ramen för " stand-by-avtalet" . Det andra kriteriet är att framsteg uppnås i strukturreformerna. Vi vet att det här är en mycket kritisk punkt och att vi från Europeiska unionens sida, men naturligtvis också i synnerhet från Europaparlamentets sida, alltid varit angelägna om att strukturanpassningen sker snabbare än som varit fallet i det förflutna. Som redan har nämnts är det här det tredje finanshjälpslånet och gemenskapen ställer till Ukrainas förfogande för att komma i gång med en omfattande anpassnings- och reformprocess. Ukrainarna beslutade 1996 att lägga upp ett stabiliserings- och reformprogram för tidsperioden 1997-99 tillsammans med Internationella valutafonden som - det vill jag påminna om - skulle stödjas genom en fjärde finansieringsfacilitet. Dock har inte parlamentet röstat för det här förslaget från regeringen och den kunde inte uppnå någon enighet om de väsentliga delarna av programmet. Därför kom regeringen sedan med ett nytt förslag till den Internationella valutafonden, vilket vi nu också har här framför oss, som bara behöver finansiering för en kort tidsperiod, nämligen tidsperioden 1997-98.
Stabiliseringen och den makroekonomiska reformstegen har tydligt blivit långsammare. Det måste vi se. Jag skulle i all korthet vilja gå in på två ändringsförslag som budgetuskottet lagt fram. Jag har föreslagit att ett av de här ändringsförslagen skall accepteras, det andra har jag avslagit. Båda ändringsförslagen handlar om att ta med kriteriet stängning av Tjernobyl i kontrollen av utbetalningarna, en gång i tranchen och en gång i hela programmet. Jag har sagt att det kan jag absolut acceptera. Kommissionen har för övrigt redan ådagalagt det. Budgetutskottet har gjort en utvidgning. Jag kan acceptera det generellt sett, men jag anser att kontrollen av de båda utbetalningarna inte ännu en gång borde läggas till tillvägagångssättet för kontrollen av stängningen av Tjernobyl år 2000.
Herr ordförande! Jag skulle till att börja med vilja tacka Mann såväl för betänkandet som hon har utarbetat, som för det storartade arbete hon också utför i delegationen, allmänt för Ukraina. I början hänvisade hon till att det här handlar om ett tekniskt betänkande. Man märker också genast på antalet närvarande här i plenum när det står ett verkligt tekniskt betänkande på föredragningslistan. Å andra sidan kommer det i detta betänkande utan tvivel mänskliga bakgrunder med i spelet som förklaras alltför lite.
Vi måste ha för ögonen i vilken stor utsträckning stabiliteten i det här landet, i Ukraina, är beroende av att det fortsättningsvis får stöd från Europeiska unionen. Ukraina är utan tvivel ett av det länder i det forna Sovjetunionen som, med alla de ekonomiska svårigheter som finns där, mot en europeisk bakgrund har gjort de största framstegen; det är ett land som har hittat en relativt stabil egen väg ur det forna Sovjetunionen, och därför är det så viktigt att vi från Europeiska unionens sida visar att vi stöder denna självständiga väg och att vi stöder den även om det finns svårigheter: Som ju inte minst Mann ju har betonat, har Ukraina i förbindelse med Världsbanken och andra institutioner, som är villiga att ge ekonomisk hjälp, tagit på sig vissa förpliktelser.
Jag tycker att det är mycket viktigt att också ta med begreppet Tjernobyl och kontrollen av Tjernobyl i detta totala sammanhang. Mann har stött detta till en viss grad. Tidigare fanns det en tendens att säga att vi stöder Ukraina med att bygga upp reaktorerna Rovno II och Chmelnitzky IV om de i stället lägger igen Tjernobyl. Jag tror inte, och det säger jag som österrikare, att det här är rätt linje. Vi måste stödja Ukraina och göra det möjligt för landet att bygga upp sina infrastrukturer så att det är blir i stånd att över huvud taget komma bort från de här farliga ryska reaktorerna. Det är en viktig begäran att stödja Ukraina på en självständig väg.
Herr ordförande! För det första skulle även jag vilja gratulera föredraganden Mann. För det andra skulle jag vilja säga att betänkandet naturligtvis har en utpräglad teknisk karaktär som till det yttre såväl som till det inre består av ett mycket konkret politiskt innehåll.
Lika mycket jag som min grupp kommer att stödja det här betänkandet, vi kommer alltså att rösta för förslaget om beviljande av ett nytt lån till Ukraina, eftersom detta nya lån har två målsättningar: för det första, den ekonomiska utvecklingen och för det andra, en stabilitetspolitik för landet, ett faktum som är absolut nödvändigt. Dessa två målsättningar utgör rekommendationer för en förbättring av livskvaliteten för människorna som lever där.
Oberoende av att jag och min grupp kommer att rösta för betänkandet, skulle jag vilja uttrycka min avvikande åsikt beträffande villkoren som budgetutskottet ställer, och mer konkret angående kärnkraftsreaktorn i Tjernobyl. Jag skulle vilja upplysa er, fru Mann - jag har sagt detta även i budgetutskottet - att tre gånger i mina frågor om pengarna som redan har givits till Ukraina i detta syfte, det vill säga för stängningen av reaktorn i Tjernobyl eller till en förbättring av det yttre höljet, faktiskt har använts till detta syfte, svarade mig kommissionen och den ansvarige kommissionsledamoten van den Broek, på ett diplomatiskt men klart och tydligt sätt, att det fanns misstankar om att de inte hade använts i detta syfte. På grund av detta, om ni så vill, var budgetutskottet särskilt strängt beträffande villkoren för beviljandet av den andra krediten för det nya lånet.
Trots att vi erkänner de andra behoven i landet kommer jag liksom min grupp att rösta för betänkandet. Det kommer dock att bli sista gången som vi godkänner ett lån av den här typen utan att ha fått konkreta svar, inte bara på de andra frågorna, som ni så riktigt ställde, utan även beträffande kärnkraftsreaktorn i Tjernobyl.
Herr ordförande, fru kommissionär! Först och främst vill jag också gratulera Mann till hennes utmärkta betänkande. Alltsedan självständigheten intar Ukraina en strategisk position som bro mellan öst och väst. Det är därför mycket viktigt att Europeiska unionen, där det är möjligt, stöder Ukraina på dess väg mot frihandel och demokrati. Tyvärr är det svårt att få till stånd de nödvändiga ekonomiska och politiska reformerna.
För utvecklingen av en stabil situation är den ekonomiska tillväxten av stor vikt. För detta är en pålitlig energisektor nödvändig. Trots en betydande minskning av energiefterfrågan kämpar denna sektor i Ukraina med stora problem. Därför ger också EU ett ordentligt stöd inom ramen för Tacis.
Många av dessa europeiska bidrag skulle kunna ges mer effektivt. Det gäller först och främst valet av projekten. I synnerhet på energiområdet väljer man ofta att sprida redan befintliga äldre teknologier som kärnkraftsteknologi. Men det är just på detta område som Europeiska unionen skulle kunna spela en initierande och styrande roll genom att främja energieffektivitet och att stimulera sökandet efter miljövänliga lösningar.
För det andra bör man vid tilldelning av lån se om projektet som pengarna går till erbjuder den mest inkomstbringande lösningen. Min grupp är ännu inte övertygad om att byggandet av två nya kärnkraftverk i Ukraina, för att ersätta kapacitetsförlusten på grund av stängningen av Tjernobyl, ekonomiskt sett är least cost option . Investering och energieffektivitet och rena energikällor är att föredra framför att till varje pris bevara kärnkraftverk.
Herr ordförande, kära kolleger! Ekonomisk hjälp låter bra. Tyvärr skall vi här rösta för ett förfarande som håller den internationella finanskarusellen i gång. Det här pengarna är inte avsedda för allmänna program. Jag håller med er om att Ukraina är i akut behov av generösa stödprogram för att stabilisera den demokratiska vägen. Dock kommer den här ekonomiska hjälpen från EU: s skattebetalare att användas för att betala skulderna som IMF och Världsbanken skapat.
Deras s.k. stabilitetsprogram bryr sig inte på något vis om de sociala och ekonomiska svårigheterna i transformationsprocessen, utan störtar Ukraina i insolvens. Den s.k. makroekonomiska hjälpen från EU är efter detta en transfereringshjälp via den ukrainska budgeten till IMF och Världsbanken.
Budgetutskottets förlag är värt att stödjas och kommer också att stödjas av oss. Men med hänsyn till de reella internationella ekonomiska uppgörelserna som här spelas, kan det inte fungera.
Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter! Förslaget som syftar till att bevilja kompletterande makroekonomiskt stöd till Ukraina med högst 150 miljoner ecu är en följd av det principavtal som utformades av Ekofinrådet i januari 1997.
Kommissionens förslag har försenats av ett antal anledningar, nämligen följande: För det första avsevärda förseningar i utbetalningen av den andra delen av gemenskapens föregående makroekonomiska lån till Ukraina, på grund av juridiska problem på Ukrainas sida. Vidare avsteg från genomförandet av det ekonomiska programmet för 1997/1998 med stöd av ett bekräftande beslut från Internationella valutafonden i storleksordningen 549 miljoner dollar. Programmets genomförande har just diskuterats och betraktas nu som tillfredsställande.
Ukrainas ekonomi står just nu inför ovanligt svåra inre och yttre utmaningar. Förseningar i genomförandet av grundläggande strukturreformer riskerar att omintetgöra de resultat som de senaste åren uppnåtts inom den makroekonomiska stabiliseringen, särskilt den drastiska sänkningen av inflationen och införandet av en stabil valuta under tillfredsställande villkor. Dessutom har förändringarna på grund av valutakrisen i Sydostasien försämrat utsikterna till finansiering utifrån.
Kommissionen anser därför att beslutet om kompletterande makroekonomiskt stöd skulle innebära en tydlig signal till Ukraina om att gemenskapen är fortsatt beredd att tillhandahålla avsevärt ytterligare stöd om de ukrainska myndigheterna vidtar de modiga åtgärder inom ekonomisk politik som krävs för att upprätthålla reformprocessen i landet. Stödet har som målsättning att ytterligare stärka Ukrainas ställning när det gäller valutareserven och bidra till att sänka de sociala kostnaderna i anslutning till att nödvändiga strukturreformer genomförs. Ett kompletterande ekonomiskt stöd väntas även från andra bilaterala givare, särskilt Förenta staterna och Japan.
I likhet med parlamentet anser kommissionen det vara grundläggande att Ukrainas myndigheter åtar sig att genomföra planen för att stänga kärnkraftverket i Tjernobyl, enligt de villkor som stöds av G7-gruppen och Europeiska unionen. Inledningen till förslaget till ytterligare makroekonomiskt stöd innehåller en lämplig hänvisning till denna stängning. Kommissionen kan i det hänseendet acceptera Europaparlamentets ändringsförslag.
Avslutningsvis vill jag påpeka att i detta sammanhang välkomnar kommissionen de ukrainska myndigheternas avsikt att betrakta det nuvarande ekonomiska programmet som ett tillfälligt program samt den bestämda viljan på högsta politiska nivå att förbereda ett detaljerat och komplett program för ekonomiska och strukturella reformer på medellång sikt som avgjort kan återföra landet på vägen mot en hållbar tillväxt.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Forskning och teknologisk utveckling (årsrapport 1997)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0025/98) av Bloch von Blottnitz för utskottet för forskning och teknologisk utveckling om Europeiska unionens verksamhet inom forskning och teknologisk utveckling - årsrapport 1997 (KOM(97)0373 - C4-0435/97).
Herr ordförande! När vi i dag debatterar årsrapporten från 1997 om EU: s verksamhet på området forskning och teknologisk utveckling, borde vi också fundera över några grundläggande frågor. Är det verkligen nödvändigt att ha en årsrapport, när det som krävts av parlamentet i den förra årsrapporten inte har omsätts i praktiken, enligt mottot, hundarna skäller men karavanen drar vidare?
Man måste dock erkänna att kommissionen på några punkter bemödat sig, genom statistiska utvärderingar av de krav som skett och genom en översiktlig presentation av det fjärde ramprogrammet. Men det fattas, som tidigare, viktiga punkter, som överensstämmelsen med andra program och arbeten i vår GFC. Det fattas ett utvärderingsschema för resultaten av främjandet av och aktiviteter kring forskning och teknologisk utveckling, vilket borde tjäna som grundval för framtida årsrapporter. Det saknas också ett fristående utvärderingskapitel om den roll stödet spelar i enskilda program för stora industriföretag, framför allt en utvärdering av eventuella bieffekter. Kommissionens uttalande om personal- och förvaltningskostnaderna borde också vara mer exakt vad gäller siffror och uppdelning, annars uppstår misstanken att dessa kostnader är för höga i jämförelse med det som uppnåtts.
I sammanfattning: Årsrapporten är på många områden en presentation av fakta. En välunderbyggd analys innehåller den bara i få fall, eller rätt egendomliga värderingar, som till exempel beskrivningarna av de vetenskapligt-tekniska resultaten inom det fjärde ramprogrammet. Kommissionen talar här om banbrytande framgångar: om satellitövervakning av skogsbränder, kunskaper om följderna av vulkanutbrottet på Island och utvecklingen av en robot för vattendjup på 6 000 meter.
Det är dock verkligen inga projekt som kan leda till att gemenskapsmålet förbättrad livskvalitet för befolkningen och ekonomisk utveckling uppnås. Områdena global klimatförändring, informations- och kommunikationsteknik, utveckling av ren energiteknik och energieffektivitet är väl snarare de som är lämpliga för att bidra till förbättringen av livskvaliteten.
Över huvud taget skulle vi ständigt fråga oss vid all forskningsverksamhet, är det till nytta för människorna? Är det etiskt försvarbart? Alltför lät faller denna avgörande punkt i glömska, tjänar bara några fås specialkunskaper och bär också med sig faran att vara demokratifientlig och till alienering. I bara ett fåtal fall gör snabbare, högre, längre mänskligheten verkligt nöjd!
Låt mig till sist kort säga något om små och medelstora företag, vårt sorgebarn. I likhet med tidigare är läget akut för att leta efter ett förenklat förfarande för dessa företag. Förslags- och anbudsförfarandet är för komplicerat och tidsödande och når av denna anledning dessa målgrupper bara i ett fåtal fall. Enligt mitt förmenande vore det absolut mer framgångsrikt att direkt inrätta en avdelning, som bara hjälper de små företagen - inte de medelstora företagen, där har vi ju upp till 500 medarbetare - med deras anbud. Industrin har själv egna enheter för detta. Detta skulle verkligen leda till innovationer och arbetsplatser och förhindra bieffekter.
Herr ordförande, fru kommissionär! Den oerfarne läsaren av den här rapporten ställer sig säkert frågan, varför finns den här rapporten? Man kommer då snabbt att säga, att det är för att det står i fördraget! Men för mig räcker det inte alls som orsak. Jag skulle dock vilja fundera lite närmare på om det är en beskrivande rapport eller en utvärderande rapport. Om det är en beskrivande rapport så är det lätt att se vilket resultat den kommer att ha. För behöver man bara studera organisationssociologi i en termin: Om man frågar en organisation hur det ser ut, så blir svaret att det ser bra ut!
Nej, det kan inte vara meningen med den här rapporten att man bara beskriver. Jag vill ha en utvärdering, en analys av Europeiska unionens forskningspolitik. Jag vill ha en kompass, en karta över den Bermudatriangel som Europeiska unionens forskningspolitik är. När jag tittar på den här forskningsrapporten i jämförelse med tidigare, kan man fastställa en lätt utveckling. Ett antal nya översikter har skapats. Även den regionala uppdelningen av forskningspengar har delats upp efter adressater.
För mig är dock, liksom tidigare, tre frågor öppna. För det första: När man pratar med anslagssökande i den europeiska forskningen, härskar mottot " frustration som lust" eftersom godkännandeförfarandet inte är öppet och det är svårt att förstå varför man fått avslag. Det finns ingen emfas för den europeiska forskningen. Jag skulle vilja ha analyserat vad det beror på. Jag vill få en försäkran om att man kommer att skapa mer öppenhet och att man kommer att förenkla förfarandet.
För det andra: EU: s forskningspolitik är en färggrann ljuskedja med 20 specifika program. Jag skulle också vilja veta vilket program som lyser bäst, var man får bäst effekt, var man kan satsa mera. Och inte bara en beskrivning, ja, det finns den och den och vi ger ut si och så mycket pengar. Nej, vi måste värdera, vad de enskilda programmen kan förändra, och det om möjligt efter ett enhetligt schema, så att man verkligen kan jämföra.
En tredje punkt: Det handlar om de task forces för forskningen som inrättats, och det med betydande ekonomiska insatser, vad beträffar personalstyrka i kommissionen, men också vad gäller offentliga publikationer, det innovativa elementet i EU: s forskningspolitik. När jag tittat på den här forskningsrapporten, då finns det två rader om att de här task forces har funnits. Jag tycker att då begraver man inte dessa task forces förstklassigt, utan i tredje klass.
Jag tror, att just den här ansatsen, som ju parlamentet stöder, måste man analysera. Det är ju inte något dåligt om olika generaldirektorat och enheter i kommissionen pratar med varandra, tvärtom, det borde främjas, och också deras samarbete! Man kan säkert också yttra sig kritiskt om task forces . Men ansatsen måste verkligen analyseras, så att man kan vinna orienteringspunkter.
Ännu en gång: Varför skriver vi en sådan rapport? Varför offrar vi oskyldiga träd för denna rapport? Jag menar, det kan väl inte vara så att vi utvecklar en Titanic-mentalitet: allt är bra, skotten håller tätt, bultarna är okej och vi är glada för att allt går så bra! Nej, jag vill ha just svårigheterna, de möjliga riskerna, för att analysera och utveckla vad vi kan göra bättre och vad ni kan göra som är nytt. För det är ju så: Inget är så bra att man inte skulle kunna göra det bättre.
Herr ordförande, fru kommissionär! Vi tror också, precis som de två ledamöterna som talade tidigare, att det här betänkandet borde ha haft en väldigt annorlunda vinkling för att det skulle varit användbart för kommissionen, för medlemsländerna, för forskningscentrumen, för parlamentet och för alla.
Vi kommer att stödja betänkandet av Bloch von Blottnitz, utom beaktandemening A, därför att den inte överensstämmer med verkligheten -det är värderingar-, och punkt 16, därför att det inte är realistiskt. Det är mycket svårt för er att presentera rapporten den 31 mars, eftersom många budgetar då ännu inte är färdiga.
Vi tycker att det skulle vara bra om ni till rapporten gjorde och lade till en benchmarking , en jämförelse, av de resultat vi uppnår och vad Japan eller Förenta staterna gör. Jag skulle också vilja nämna punkt 10 i Bloch von Blottnitz betänkande: vilken komplettering finns mellan de olika ländernas program och unionens, och hur bli något effektivare. Det finns hundratals eller tusentals projekt, hundratals och tusentals administrativa fall, med en mycket hög administrativ kostnad, som vi förstår måste vara på detta sätt eftersom det finns många projekt, detta bör dock minska.
Vi hoppas att det femte ramprogrammet koncentrerar sig på viktigare, större, mer sammanhållna projekt. Vi är inte så nöjda - någon av oss - med budgetutfallet och i morgon och längre fram kommer vi att tala om finansieringen av det femte ramprogrammet. Men detta kommer att tvinga oss att vara mycket effektivare och uttnyttja resurserna mycket bättre.
Det gemensamma forskningscentrumet, med sina sju centrum, behöver också andra direktiv, fru kommissionär. För det första tycker jag att man skall ge forskarna frihet, men inte så mycket att var och en gör vad den vill, och det borde finnas ett vägledande program, som framtidsinstitutet i Sevilla kanske skulle kunna utforma.
Det femte ramprogrammet ger oss många möjligheter och jag hoppas att vi alla skall dra fördel av dem. I vilket fall som helst kommer vi att rösta för betänkandet.
Herr ordförande! Jag skulle vilja gratulera Bloch von Blottnitz för hennes betänkande och kommentera några av de frågor hon tagit upp. I punkt G är hon ganska inkonsekvent i sitt uttalande om vinster och konkurrenskraft. Jag beklagar att föredraganden inte accepterar privata företag som går med vinst samtidigt som hon vill att de skall höja sin konkurrenskraft. För mig framstår vinst som det bästa måttet på konkurrenskraft.
Jag välkomnar hennes uttalande i punkt I om att små- och medelstora företag är den viktigaste källan till teknisk utveckling, men vi måste komma ihåg att, som andra kolleger sagt, att delaktighet är svårare för de små- och medelstora företagen och vi kan inte förvänta oss mycket av dem. Jag delar föredragandens åsikter i punkt 6 beträffande bristen på översyn av dessa berömda arbetsgrupper på vilka vi ägnade så mycket av utskottens tid. Kanske kunde kommissionären ta upp den frågan på något sätt i en nära framtid.
I punkt 12 framlägger föredraganden en långa lista på administrativa uppgifter för kommissionen i utarbetandet av rapporter och jag skulle vilja säga att vi får akta oss för att kritisera förfaranden för att vara komplexa och byråkratiska och sedan i nästa andetag själva kräva mer av detta.
Slutligen, för att beröra en fråga som tas upp i motiveringen, så kan jag inte se någon fara med att forskning och utveckling har med tillväxt att göra, eftersom det är så vi förbättrar våra medborgares levnadsvillkor.
Herr ordförande, fru kommissionär! För Europa är konkurrenskraften inom det vetenskapliga området och investeringarna fundamental. Unionen måste bibehålla sin tätplacering på detta område och behöver också återta sin plats där den i allt högre grad förlorar terräng gentemot övriga aktörer i världen. Men detta mål om att återta området för forskning och teknologisk utveckling, får inte göra att vi glömmer bort tre andra viktiga mål, vilka är själva grunden för dess politik: att skynda på den ekonomiska och sociala sammanhållningen mellan medlemsstaterna och mellan europeiska regioner inom detta område, att inrikta forskningen och de prioriterade åtgärderna på att skapa högra livskvalitet samt att öppna sig för samarbete med länder vars ekonomier växer, och anpassa strategierna efter de förutsättningar som råder i dessa länder.
I kommissionens rapport hänvisar man optimistiskt till den växande procenten deltagande medlemsstater i mål 1 i de europeiska projekten, men kvaliteten på detta deltagande och uppskattningen av resultatet förbigås med tystnad. Kort sagt, av investeringarna i 25 000 medarbetare och av de 3 000 publikationer och patent som kommit av gemenskapens investering 1996, hur många av dessa ger verkliga resultat för unionens svagaste medlemmar?
Den stora svårigheten för de små och medelstora företagen ligger i att överföra resultaten från investeringarna till innovationer för användning. I de minst utvecklade länderna är dessa svårigheter ännu större. Arbetet som de sex task forces med stora projekt utvecklade av företag och institutioner i de teknologiskt starka medlemsstaterna, kommer bara att ge de förväntade resultaten för unionen, om de svagare länderna förstärks. Å andra sidan skulle jag vilja att kommissionen i sin nästa årsrapport presenterar unionens verkliga tillstånd vad gäller den totala politiken för forskning och teknologisk utveckling, i stället för att, som hittills, begränsa de projekt som stöds av gemenskapsfonderna. Denna beskrivning av Europas vetenskapliga och teknologiska kapacitet är brådskande som grund för den framtida planeringen.
Jag avslutar med att gratulera föredraganden till hennes betänkande och vill peka på två strategiska prioriteringar inför framtiden: en omformulering av strukturpolitiken för att behandla investeringarna i de små och medelstora företagen som prioriterat område, samt satsningen på att stödja medlemsstaterna i förbättringen av effektiviteten i hanteringen av deras investeringspolitik.
Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter! Jag skulle först av allt vilja tacka Bloch von Blottnitz för kvalitén i den uppmärksamhet hon ägnat kommissionens årsrapport för 1997 om Europeiska unionens verksamhet inom forskning och teknologisk utveckling och den noggrannhet med vilken hon granskat dokumentet.
Hennes betänkande innehåller förslag som kommer att visa sig användbara i framtiden. Men innan jag mer i detalj tar upp betänkandet skulle jag vilja redogöra för den senaste utvecklingen när det gäller det femte ramprogrammet som för närvarande diskuteras i Europaparlamentet och rådet. Det ger upphov till minst sagt olika uppfattningar.
Den positiva aspekten är att rådet (forskning) torsdagen den 12 februari nådde en politisk överenskommelse om en gemensam ståndpunkt om det femte ramprogrammet. Det var inte självklart - långt därifrån. Risken att kontinuiteten i unionens forskningsansträngning skulle brytas, om den fortfarande finns, förefaller undanröjd om vi bara lyckas upprätthålla den satsning vi påbörjat. Tyvärr - och det är den oroande punkten - ligger den gemensamma ståndpunkten i fråga långt ifrån vad som föreslagits av Europaparlamentet och kommissionen. Ännu en gång, och jag hoppas att det är den sista, har regeln om enhällighet visat sig ha negativa effekter, eftersom huvudsakligen två stater tvingat de övriga till en budgetsänkning. Det antagna beslutet gör kommissionens formella ståndpunkt svår. Kommissionen fann sig tvingad att ta avstånd från de ståndpunkter som fattats vid rådet och uttrycka sin oenighet och sin oro på flera punkter. Den första gäller det totala beloppet. Rådets överenskommelse gällde siffran 14 miljarder ecu vilket är betydligt lägre än de 16, 3 miljarder som föreslogs av kommissionen, som är fortsatt övertygad om rimligheten i sin siffra och, desto mer om de 16, 7 miljarder ecu som parlamentet ställt sig positivt till i förstabehandlingsrekommendationen. Ett sådant belopp är 500 miljoner ecu lägre än vad en enkel förlängning av det fjärde ramprogrammet skulle innebära. Om det slutligen antogs skulle vi för första gången i unionens historia få uppleva en minskad satsning på forskning.
I en tid när Förenta staternas president i sitt tal om tillståndet i unionen tillkännager en ökning utan motstycke av den amerikanska offentliga forskningsansträngningen skulle de europeiska medborgarna ha svårt att förstå att unionen tvekar att fullt ut satsa ett av sina säkraste kort, sin intellektuella potential och sina mänskliga resurser för att stärka konkurrenskraften och skapa sysselsättning. Minskade medel inför ett sådant scenario skulle få återverkningar på hela verksamheten. Det skulle emellertid särskilt påverka det gemensamma forskningscentrat som skulle förlora medel för att genomföra sin uppgift i tjänst för unionens olika politikområden där konsensus ändå erhållits. Kommissionen skulle då bli tvungen att allvarligt överväga att avbryta viss verksamhet som ändå betraktas som grundläggande.
Rådets gemensamma ståndpunkt innehåller också onödigt hårda bestämmelser beträffande kommitologi. Nyss betonade vissa av er komplexiteten i förfarandena. Rådets bidrag kommer om vi ansluter oss till det att ytterligare öka denna komplexitet. Genom att inrätta särskilda utskott för energi och miljö samt för socio-ekonomisk forskning skapas praktiskt taget separata program för dessa områden.
Slutligen inrättar rådet, mellan antagandet av det femte ramprogrammet och antagandet av de särskilda programmen, dels unionens framtida budgetplan, dels ett villkor som innebär att man i frågasätter principen om flerårsplaner och möjlighet till planering av resurserna vilket är det viktigaste och själva idén med ramprogrammet. Ännu en gång befinner sig parlamentet och kommissionen på samma sida och vill båda bygga upp gemenskapens forskning och ge den tillräckliga medel. Kommissionen vet att parlamentet kommer att kämpa för att i tid få till stånd ett ramprogram som motsvarar unionens behov. Kommissionen räknar med parlamentet för att bidra till att lösa situationen och uppnå att ett femte ramprogram som ligger närmare det som våra två institutioner föreslagit slutligen antas.
Jag återkommer nu till det som bekymrar oss i dag, förslaget till betänkande och resolution om årsrapporten för 1997 om Europeiska unionens forskningsverksamhet. Föredraganden betonar att betänkandet är mycket informativt på en rad punkter. Hon visar på de förbättringar som gjorts jämfört med tidigare utgåvor och noterar särskilt att ett antal av parlamentets rekommendationer beaktats. Kommissionen gläder sig åt att ansträngningarna för att göra dokumentet till ett användbart instrument som kontinuerligt förbättras har beaktats.
Förslaget till resolution innehåller emellertid en del kritik och några rekommendationer som visar att själva tanken med årsrapporten har missuppfattats. Den kan inte och skall inte var utformad som en utvärdering. I grund och botten är den ett informationsdokument. Dess uppgift är att med hjälp av så mycket exakt fakta som möjligt ge en översikt över unionens verksamhet inom forskning och teknologisk utveckling under den tid som den täcker: påbörjade projekt, erhållna resultat, planerad utveckling.
Det förefaller mig därför som om 1997 års rapport ger en relativt detaljerad och fullständig bild av forskningspolitiken under 1996 med genomförandet av de särskilda programmen i det fjärde ramprogrammet och de första stegen mot förberedandet av det femte. Den punkt vi måste hålla i minnet är följande: rapporten är en del av en större helhet som också omfattar samtliga uppföljningsrapporter för varje särskilt program och det fullständiga ramprogrammet samt utvärderingsrapporterna på fem år. Två serier med uppföljningsrapporter för 1996 och 1997 har på så sätt förberetts och publicerats. Förberedelserna för de som gäller 1997 har påbörjats. När det gäller förberedelserna av det femte ramprogrammet har utvärderingsrapporterna på fem år av samtliga särskilda program och ramprogrammet även upprättats. Den senaste har tagits fram av en panel under ledning av en utmärkt kännare av gemenskapens forskning, den tidigare kommissionsledamoten Étienne Davignon. Jag delar föredragandens inställning att en stram utvärdering av innehållet i programmen och det sätt som dessa bidragit till att verkställa unionens stora politiska målsättningar är nödvändig. Denna utvärdering kommer vi emellertid att hitta i utvärderingsrapporterna.
Kommissionen noterar det stora antalet förslag som läggs fram i resolutionen och kommer att kunna beakta dem i genomförandet av samtliga bestämmelser vilka ovedersägligen måste förbättras. De tre komponenterna årsrapport, uppföljningsrapport och utvärderingsrapport måste komplettera varandra ytterligare. Informationen i alla dessa dokument och slutsatserna från de olika verksamhetsåren måste dessutom spridas på ett sådant sätt att det blir möjligt för samtliga potentiella användare, med Europaparlamentet i spetsen, att få kännedom om den i tid och under de bästa förhållanden.
Kommissionen har självfallet för avsikt att försöka förbättra systemet på så sätt att den gärna tar emot alla förslag som kan hjälpa den dit. Målsättningen är densamma som för det femte ramprogrammet. Unionens forskningspolitik står per definition i de europeiska medborgarnas tjänst. Den skall genomföras både i deras intresse och med deras fulla insyn och inför ögonen på de institutioner som representerar dem, d.v.s. Europaparlamentet. Kommissionen och parlamentet delar ofta samma syn och måste kämpa gemensamt för att ge denna politik medel som står i proportion till ambitionerna. Jag är säker på att jag kan räkna med er i det hänseendet och jag tackar er för era ansträngningar.
Ni har med rätta fäst vår uppmärksamhet på flera punkter. Det tungrodda förfarandet t.ex. Det femte ramprogrammet har utformats för att koncentrera åtgärderna. Koncentrationen är nödvändig för att förbättra förvaltningen. Vi har gått från 22 program till 4 stora program, som sedan delas upp i nyckelåtgärder. Men det finns en ansats till koncentration som går i den riktning ni begär.
När det gäller etiska problem som ni med rätta betonat är de verkligen oroande. En åtgärd har inletts tillsammans med de nationella etiska kommittéerna - när de finns, eftersom de inte förekommer i alla medlemsstater - för att de skall kräva att de grundläggande etiska principerna respekteras. Kommissionens förslag för tillämpning av det femte ramprogrammet tar upp detta krav.
Flera av er har betonat betydelsen av de små och medelstora företagen och det är ett problem som jag känner mycket för. Som ni vet deltog de små och medelstora företagen i mycket liten utsträckning i unionens forskningsprogram i början, men de blir alltmer delaktiga. Ett grundläggande steg var att i det femte ramprogrammet införa vad man kallar åtgärder för teknologisk stimulering särskilt avsedda för de små och medelstora företagen. Dessa åtgärder kommer naturligtvis att fortsätta och avsevärt förstärkas inom ramen för programmet " Innovation i små och medelstora företag" , som bl.a. innehåller ett system med stöd till upphovsrätt och finansiering av innovationen, mekanismer för att stimulera till att inrätta och utveckla innovativa företag, nya synsätt när det gäller tekniköverföring och slutligen informationsnät och informationstjänster.
För att göra det lättare för de små och medelstora företagen att delta i ramprogrammet, göra de åtgärder som berör dem mer effektiva och förkorta tidsfristerna borde ackrediterade, men inte exklusiva nät för information och stöd utvecklas genom att befintliga strukturer förstärks och rationaliseras. Som ni ser har vi redan gjort framsteg när det gäller den särskilda punkten små och medelstora företag, men det är naturligtvis fortfarande otillräckligt och strukturåtgärder och administrativa åtgärder kommer att inrättas inom det femte ramprogrammet för att bättre kunna motsvara de små och medelstora företagens förväntningar.
Fru kommissionär! Tillåt mig bara en följdfråga. Kollega Chichester och jag har ju pratat om task forces , som inte förekommer i rapporten, respektive bara på två rader. I sitt yttrande har kommissionen inte heller sagt något om task forces arbete. I svaret på yttrandet rån förra gången om forskningsrapporten säger kommissionen: " Årsrapporten tjänar till att för parlamentet lägga fram de aspekter som anses vara viktigast." Gör jag då rätt om jag tror att task forces inte hör till de aspekter som kan anses vara viktigast?
Jag vill erinra om att dessa task-forces inte ingick i det fjärde ramprogrammet, eftersom det redan hade antagits när jag kom till kommissionen och jag har inrättat dem tillsammans med några av mina kolleger vid kommissionen, särskilt Martin Bangemann och Niel Kinnock.
Dessa task-forces koncentrerar sig på ett antal problem som vi anser grundläggande, bl.a. för de europeiska företagens konkurrenskraft, inom områden där Europa är särskilt konkurrenskraftigt, men samtidigt mycket konkurrensutsatt, och vi har kunnat urskilja ett antal frågor. Vi har velat samla forskare, industrier och även användare kring dessa frågor för att få en fullständig bild. Det har för övrigt lett till det tvärvetenskapliga arbetssättet inom det femte ramprogrammet, som har en lite annorlunda filosofi jämfört med det fjärde ramprogrammet.
Arbetet i dessa task-forces är därför inte bortkastat. Det har tvärtom varit utomordenligt användbart och gjort det möjligt för samarbetspartners från olika områden och från alla medlemsstater att träffas och diskutera en frågas olika aspekter. Det var vad som styrde oss för det fjärde ramprogrammet.
Inom det femte ramprogrammet har vi inte längre task-forces utan nyckelåtgärder. Dessa nyckelåtgärder kommer att fungera på samma sätt, enligt samma tvärvetenskapliga synsätt. Jag tar exemplet med en nyckelåtgärd som heter " morgondagens stad" inom det femte ramprogrammet. I " morgondagens stad" hittar vi transportproblem, miljöförstöring, bostäder, distansarbete, t.ex. men också stadsförnyelse, dvs. socio-ekonomiska problem, särskilt i de centrala städerna och i förorterna. Vi har alltså valt att gripa oss an frågan kring dessa teman, vilket innebär att olika discipliner kommer att träffas. Med andra ord, task-forces blir nyckelåtgärder, och synsättet är tvärvetenskapligt. Det inspireras av erfarenheterna från task-forces och kommer att utvecklas inom det femte ramprogrammet.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Risker med kemiska agenser
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A4-0051/98) av Blak för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av rådets direktiv om skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet mot risker som har samband med kemiska agenser i arbetet (fjortonde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (C4-0531/97-00/0459(SYN)).
Herr ordförande! Jag är glad och stolt över att kunna stå här i dag som föredragande vid andra behandlingen av förslaget till direktiv om kemiska agenser. Jag är glad att vi har brutit tre års blockad i rådet. Jag är glad att vi nu kan gå vidare och skapa en större säkerhet och bättre arbetsförhållanden för arbetstagarna i Europa. Och jag är stolt över att vi i utskottet för sysselsättning och socialfrågor har enats om en rad ändringsförslag, som på flera viktiga områden kommer att göra rådets utspel ännu bättre. Nästan fyra år har gått sedan vi senast hade detta förslag uppe till debatt. Det är sorgligt att vi har fått vänta så länge, för direktivet om kemiska reagenser är en viktig bricka i ett stort lagkomplex. Det är en del av den process, som startade 1989 med ramdirektivet om förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. Det pussel av direktiv som det är tal om här kommer att göra Europa till en ännu bättre plats att leva på, i synnerhet för de anställda. Först och främst blir det säkrare och sundare att arbeta i EU: s medlemsländer, och både företag och arbetstagare kan glädja sig åt öppna och enhetliga regler på arbetsmiljöområdet i hela EU. Men utöver detta uppnår man också en mycket viktig sidovinst av att man skapar gemensamma regler på området. Detta är nämligen ett effektivt sätt att bekämpa social dumpning på. Det är vad som händer när företagen flyttar över gränserna för att slippa ge sina anställda ordentliga arbetsförhållanden. Inte minst sett i ljuset av den förestående utvidgningen är det viktigt att se allvarligt på problemet med social dumpning.
Förslaget till direktiv har såvitt jag kan se två viktiga beståndsdelar. Å ena sidan innehåller det klart formulerade bestämmelser om vilka förpliktelser arbetsgivarna har beträffande kemikalier som kan vara skadliga för arbetarnas säkerhet och hälsa. Å andra sidan bestämmer förslaget förfaranden för gemenskapsinitiativ i det syftet att begränsa kemikalier i arbetsmiljön. Ett av de viktigaste instrumenten på det här området är möjligheten att fastställa gränsvärden. Låt mig vara ärlig och säga att jag inte alls intresserar mig för gränsvärden. Principiellt bör man lägga sig vinn om att göra arbetsmiljön så ren att några gränsvärden inte behövs. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. Det är ofta svårt att bestämma exakt hur farligt ett speciellt ämne är, och man kan behöva lägga press på människor om man inte vill att arbetstagaren skall kunna dra nytta av denna osäkerhet. Därför finns det tillfällen, då det kan vara nödvändigt att fastställa gränsvärden.
Den största bristen i rådets gemensamma ståndpunkt är, såvitt jag kan se, att implementeringen av vägledande gränsvärden inte kontrolleras i tillräckligt hög grad. Det fattas en mekanism som kan garantera att denna implementering utvärderas, och att det eventuellt läggs fram förslag om att fastställa bindande gränsvärden. Vårt ändringsförslag 4 sätter fokus just på att lösa detta problem. Det skulle vara ett stort framsteg om det blir godkänt här i kammaren i morgon och senare accepterat av rådet.
Jag kommer inte att gå igenom till alla ändringsförslagen i detalj. De förklaras ändå i motiveringen. Vi har ju redan diskuterat dem grundligt i utskottet. Det finns dock två ämnen som jag måste gå lite närmare in på. Det finns nämligen två ändringsförslag i mitt uttalande som jag måste ändra här, under debatten. För det första handlar det om ändringsförslag 10, som avser att stärka utbildningen som ett medel att minimera risker på arbetsplatsen. Ändringsförslaget är en kompromiss, där vi av misstag strök en mening, även om den faktiskt styrker kravet på utbildning och information. Därför vill jag gärna uppmana alla att rösta ja till vårt ändringsförslag från PSE-gruppen, som återinsätter denna bestämmelse.
För det andra är det problem med ändringsförslag 11. I den engelska översättningen heter det att hälsokontroll skall avtalas med The workforce . Detta betyder faktiskt att alla arbetstagarna på en given arbetsplats skall godkänna det innan en enskild av dem kan genomgå en hälsokontroll. Detta är vi naturligtvis inte intresserade av, och vi vill därför gärna lägga fram ett muntligt ändringsförslag, som ersätter ordet workforce med workers concerned.
Till sist vill jag gärna ta tillfället i akt att uttrycka min stora glädje över det brittiska ordförandeskapets arbete med denna fråga. Det har varit mycket glädjande att se hur man aktivt och konstruktivt har arbetat för att få igenom direktivet. Det verkar som om man nu vågar ta på sig ett socialt och internationellt ansvar. Jag vet inte varför, men man kan ju alltid gissa. Om direktivet om kemiska agenser godkänns i rådet på det kommande rådsmötet, så kommer detta inte bara att vara en seger för det brittiska ordförandeskapet, utan det kommer att vara en seger som alla kan glädja sig åt. På lång sikt finns det ingen förlorare när det gäller att skapa ett mera humant och mera socialt Europa, det kommer bara att finnas vinnare.
Herr ordförande! Jag skulle vilja gratulera Freddy Blak så hjärtligt för hans oerhörda arbete med att utarbeta detta betänkande för utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Han har insett hur bräcklig den gemensamma ståndpunkten som det tog så långt tid för rådet att nå fram till egentligen är och, i stället för att försöka rätta till allt som man kan få syn på, har han gjort det enda förnuftiga och koncentrerat sig på en mindre mängd frågor som verkligen har betydelse.
En av de ur min synvinkel viktigaste frågorna är ändringsförslag 4. Jag förstår logiken i att gemenskapen har fastställt vägledande gränsvärden och sedan kräver att medlemsländerna sprider information om dessa vägledande gränsvärden och att de tar med dessa i beräkningen när de upprättar sina egna motsvarande nationella yrkeshygieniska gränsvärden. Men det är inte samma sak som att kräva av medlemsstaterna att de skall närma sig de vägledande gränsvärdena som fastställts på gemenskapsnivå eller ens röra sig riktning mot dem. Jag oroade mig för att detta skulle kunna leda till fortsatta olikheter och det gläder mig därför att ändringsförslag 4 tog upp detta genom att öppna för regelbundna genomgångar baserade på den information medlemsstaterna tillhandahåller under artikel 15, vilket där så är nödvändigt leder till att kommissionen vidtar lämpliga åtgärder för att uppnå större harmonisering. Jag har förstått att kommissionen är beredd att godta det ändringsförslaget eller en liknande formulering.
En annan viktig punkt, med tanke på de nya trikloretylenfallen som jag haft hand om och meningsutbytet vi hade med kommissionens företrädare nyligen, är ändringsförslag 7 om utbytesprincipen. För mig ter det sig ganska klart att de svårigheter vi stött på har sitt upphov i att vi inte fått se något ordentligt genomförande av riskbedömningarna och berörda delar av ramdirektivet. Det har till exempel lett till en situation där det farliga lösningsmedlet trikloretylen är förbjudet i vissa länder medan det i andra länder är underkastat gränsvärden som är långt högre än de som fastställts i andra. Vi måste verka för ett fullständigt och ordentligt genomförande av ramdirektivet, men under tiden behöver vikten av utbytesprincipen understrykas i direktivet och Freddy Blak har helt rätt när han gör detta i ändringsförslag 7.
Det är verkligen bra att detta direktiv har återupplivats efter så lång tid. Jag undrar dock vad framtidsutsikterna är för en rad andra direktiv som fortsätter att stoppas i rådet, till exempel direktivet om olika transportsätt och direktivet om fysiska agenser, vilket täcker buller, optisk strålning, fält och vågor.
Bullerfrågan bekymrar mig särskilt. I det ursprungliga direktivet från 1986 om skyddet av arbetare från att utsättas av buller i arbetet är exponerings- och åtgärdsnivåerna är hopplöst föråldrade. Den dåvarande regeringen i Förenade kungariket var mycket stolt över att ha lyckats med att genomdriva en 90-decibelsnivå för obligatoriskt användande av hörselskydd i arbetet. Den framhöll att detta var en kostnadsbesparande åtgärd. Men kostnaden för tusentals arbetare har betalats i form av nedsatt hörsel eller yrkesrelaterad dövhet.
Det var meningen att direktivet 1986 skulle prövas på nytt av rådet på grundval av ett förslag från kommissionen före januari 1994. Det är nu februari 1998, och om inte direktivet om fysiska agenser kan återupplivas måste vi i vilket fall granska bullerdirektivet igen. Jag hoppas att vi kan få försäkringar på den punkten från kommissionen. Det vore inte rättvist att förvänta sig ett svar från Cresson, men jag hoppas att saken kan tas upp med kommissionär Flynn.
Jag ser fram emot att kommissionen deltar i utskottet på en utfrågning inom ett par veckor om nya hälsorisker som håller på att utvecklas. Vi har lyckats ta upp några av de överblivna frågorna här - de äldre - och vi har en del nya att behandla tillsammans.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Betänkandet vi diskuterar om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagande av rådets direktiv, vilket ger en ram för skyddet av arbetstagares hälsa och säkerhet, lägger större vikt vid och ger mer fördelar åt arbetstagare som kan vara utsatt för kemiska agenser i någon medlemsstat. Detta direktiv varken bör eller kan uppskjutas längre. Dess mål förtjänar större skyndsamhet och intresse från alla, medlemsstater, arbetsmarknadens parter och Europeiska unionens institutioner.
Texten i rådets gemensamma ståndpunkt, som vi nu värderar, är tydligare, mer explicit, mindre tvetydigt och mindre benäget att skapa situationer utan ansvar. Dokumentets struktur stämmer bättre överens med en bättre definition och systematisering av direktivets mål och omfattning.
Införandet av en definition av farliga kemiska agenser, en mekanism för att fastställa gränsvärden, såväl yrkeshygieniska gränsvärden som biologiska gränsvärden, definieras bättre i denna text och får en mer framträdande plats. Arbetsgivarens skyldigheter är bättre definierade angående den nödvändiga hälsokontrollen av arbetstagarna, samråd med och information till arbetstagarna samt deras deltagande.
Särskild vikt har lagts vid medlemsstaternas skyldighet att fastställa rättsliga bestämmelser, regleringar och administrativa bestämmelser, för att uppfylla direktivet. Betänkandet reflekterar några av de problem som den gemensamma ståndpunkten har framkallat och troligen kommer att framkalla framgent. Men ändringsförslagen som parlamentet nu lägger fram, kompletterar, förbättrar och gör dokumentet klarare. Många av parlamentets ändringsförslag i första behandlingen har införts i den text vi nu debatterar vilket bidrar till dess verkliga förbättring.
Bara två anmärkningar angående ändringsförslagen. Det första trycker på det ökade skyddet som gravida och minderåriga måste få. I denna, liksom i andra omständigheter, är det väsentligt att skydda arbetstagarna i nutiden, men utan att någonsin glömma framtiden. Ändringsförslag 10 framhåller vikten av att hela tiden tillhandahålla utbildning och information. På grund av detta och andra skäl som inte ryms i dessa anmärkningar, är betänkandet i fråga uppriktigt bra och förtjänar vårt stöd.
Herr ordförande, fru kommissionär, kolleger! Det har verkligen dröjt länge innan rådets gemensamma ståndpunkt kom. Men just nu är den bättre än kommissionens förslag. Jag är också mycket nöjd med det samarbete som kom till stånd med föredraganden, Blak. Det har inneburit att det inte var nödvändigt för mig att lägga fram ändringsförslag, även om jag har för avsikt att stödja ändringsförslag 16 från kristdemokraterna.
Vad skall detta direktiv nu tjäna till? Olika normer är till men för lagstiftningen i medlemsstaterna, eftersom konkurrensargument då hela tiden skulle spela huvudrollen. Det är inte bra för arbetarna, och det är inte bra för offren. Och dessa offer är ofta mycket illa däran. En gemensam europeisk politik med bindande normer är därför det bästa, och som kommission och som parlament uppmanar vi till detta i ändringsförslag 4.
I själva verket måste vi också vara beredda att bannlysa vissa lösningsmedel som xylen, toulen, trikloretylen, och vad det beträffar anger ändringsförslag 7 den färdriktning som vi måste ta. Det är ju så att industrin måste stimuleras för att leta efter ersättning, och ersättning kan exempelvis hittas genom att använda reaktiva lösningsmedel. Jag vill här i detta sammanhang nämna exemplet med lösningsmedel som kan hittas i ringblomman. Ett experiment har utförts med detta, som till och med finansierades av Europeiska kommissionen, med osedvanligt goda chanser.
Därför, herr ordförande, fru kommissionär, skulle jag vilja föreslå att vi som parlament får en periodisk rapportering om utvecklingen. För jag är inte helt övertygad om att det kommer att fullföljas.
Slutligen vill jag också säga några ord om utbildning, träning och att medvetandegöra människor på arbetsplatserna. Även på den punkten har vi lagt fram ett ändringsförslag. Det handlar alltså inte bara om att förbjuda dessa ämnen, det handlar också om att umgås med dem. Om vi har ett bra förslagspaket för detta, då tror jag att vi kan ta ett steg framåt med detta direktiv för att bekämpa det stora problem, bland annat för målare och andra arbetare, som ligger bakom detta.
Herr ordförande! Till att börja med vill jag tacka Blak för det arbete han lagt ned på detta ytterst viktiga, men mycket svåra och komplicerade ärende. Arbetarskyddet tillhör de frågor där Europeiska unionens lagstiftning verkligen kommer nära människornas vardag. Det handlar om människornas liv, hälsa och arbetsförmåga. Det kan knappast finnas någonting som är viktigare.
Europeiska unionen måste kunna fastställa en hög miniminivå för arbetarskyddet, om ett dåligt arbetarskydd inte skall kunna användas som konkurrensmedel. Utöver arbetstagarnas intressen handlar det i arbetarskyddet även om arbetsgivarnas och hela samhällets intressen. Därför är det också ytterst klandervärt att arbetarskyddsfrågorna så länge har suttit fast hos rådet, såsom det även här i flera inlägg har konstaterats. Även det här direktivet var i parlamentets första behandling redan för fyra år sedan. Förhoppningsvis är nu den gemensamma ståndpunkten från rådets sida ett tecken på att anhopningen av arbetarskyddsfrågor där nu äntligen håller på att lösas och det kanske just under det brittiska ordförandeskapet.
Blak har föreslagit ändringar i rådets gemensamma ståndpunkt, och jag håller helt med honom om de flesta av dem. Jag undrar dock över betänkandets negativa hållning till att fastställa biologiska gränsvärden. I betänkandet konstateras ju att biologiska gränsvärden kan definieras endast under exceptionella förhållanden då andra metoder inte räcker till. Hos oss i Finland intar man dock inte en så reserverad hållning mot biokontroll. Hos oss ses det tvärtom i många fall som en effektiv metod att följa arbetstagarnas exponering och på det sättet skydda deras hälsa. Det är förstås naturligt att man alltid i förväg kommer överens med arbetstagarnas representanter om principen för biologisk expositionskontroll.
Herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Jag tycker att man måste skärpa argumentet ytterligare. Stephen Hughes behövde det här. Det talades mycket om kostnadsbesparingar i samband med arbetarskydd och -säkerhet. Det har emellertid inte pratats om vilka kostnader de drabbade hade kunnat spara och vilka kostnader våra samhällsekonomier hade kunnat spara, om man faktiskt skyddar. Det betyder att vi än en gång har att göra med en pågående skandal. Arbetarskydd och -säkerhet håller inte jämna steg med utvecklingen av den inre marknaden och med utvecklingen av de teknologiska framstegen.
Stephen Hughes har redan pekat på två direktiv, som fattas. Om det här direktivet kan det diskuteras vilka för- och vilka nackdelar strategin som kommissionen valt för att handskas med problemet har: en viss elegans i fomuleringen av principerna, framsteg utan principer om åtföljande åtgärder. Man kan hänga på de enskilda direktiven och gå vidare med ett direktiv, men priset är också högt. Svårigheten är vad som står i ramdirektivet. Man måste se upp så att man inte faller tillbaka i de enskilda direktiven efter ramdirektivet, och vi har ju problemet med agerandet mellan de enskilda ramdirektiven, explosiva atmosfäriska ämnen till exempel - det dyker ju upp här konkret - som i alla enskilda fall komplicerar och som också gång på gång försvårar framstegen.
Jag vill nu än en gång här understryka att kollega Blak har utfört ett utmärkt arbete. Jag är inte övertygad om att ändringsförslag 16 är bättre än ändringsförslag 3, och vad gäller ändringsförslag 18 vill jag fråga Freddy Blak om varför man skall göra riskbedömningen till utgångspunkt för undervisningsformen. Det är dock en viss motsägelse till det han säger i ändringsförslag 6.
Herr ordförande! Jag skulle vilja gratulera Freddy Blak för det arbete han har lagt ned på detta betänkande. Det är ett betänkande som det har kämpats hårt för och hans bemödanden har i hög grad uppskattat i hela utskottet. Samtidigt som det är mycket tekniskt så är det mycket verkligt. Faktiskt drabbas tio miljoner människor i hela unionen av olyckor eller sjukdomar i samband med arbetet. Detta är ett välbekant faktum och 8 000 av dem dör tyvärr varje år i Europeiska unionen. Och detta inkluderar förstås inte de många orapporterade olyckorna, sjukdomarna och dödsfallen.
Många av dessa sjukdoms- och dödsfall har sitt upphov i okunnighet och onödigt risktagande. Så länge som dessa risker är otydligt avgränsade är det rätt att kommissionen inför lagar för att uppmärksamma dessa risker på lämpligt sätt.
Varför tar folk onödiga risker? Vi gör det alla då och då. Vi går alla över vägen, kanske utan att se oss för, och vi bryr oss inte tillräckligt. Det är en dålig inställning till livet och definitivt en dålig inställning till arbetet, men dessa attityder kan plockas isär och sedan sättas ihop igen på ett progressivt och positivt sätt för att sätta stopp för de problem vi möter.
Detta är därför som detta betänkande, som släppts fram på initiativ av det brittiska ordförandeskapet vilket Freddy påpekade, syftar till att sätta stopp för olämpligt uppträdande i användandet av ohälsosamma kemiska agenser vilka är några av de värsta kemiska agenser som man kan använda i arbetet. Farorna med att använda sådana kemiska agenser måste bedömas med avseende på riskerna för arbetarna, inte bara utifrån de omedelbara effekterna, utan också de långsiktiga effekterna. Information om utbildning måste ha en verklig effekt, såväl som utbildningen i sig själv. Det är därför så stor vikt har tillmätts utbildning i detta betänkande, kanske till och med till en sådan grad att ramdirektivets tolkning av utbildning vidgas, vilket är ett välkommet steg. I mindre företag är det till exempel 50 procent större risk att arbetarna drabbas av olyckor i arbetet. Varför är det så? Det är för att de större företagen har varit bättre på utbildning och riktig information, vilket inte är så tydligt i de mindre företagen. I de större företagen tar man riskerna på större allvar eftersom hälsa och säkerhet betraktas som en produktiv och vinstgivande faktor i varje företags framtida struktur. Det är därför som projektet Safe Action for Europe , som tråkigt nog inte kan komma förbi frågan om en rättslig grund, skulle ha varit på sin plats i de mindre företagen.
Freddy nämnde också utflyttning av kemisk produktion och företag. Jag minns fallet i Bhopal, Indien. Låga sociala kostnader nämndes som ett skäl för detta. Detta innebär att Bhopal kommer att kommas ihåg som en stor katastrof och som en total exploatering av arbetarna i detta land. Vi får inte glömma att detta är ett direktiv som bidrar till den totala summan av arbetarnas rättigheter i Europa, kanske skulle vi exportera detta slags modell till andra platser i världen. Vi får verkligen inte låta kapitalet komma undan med att bara exportera farorna och katastroferna som kringgärdar minfälten på denna särskilda kontinent. Det är progressivt nog för oss att veta att det kommer att ha betydelse för att skydda arbetarna och ändå är det realistiskt nog för att ge resultat.
Herr ordförande, ärade kolleger! Min kollega Mendonça har redan gjort en utmärkt redogörelse för sakfrågan å min grupps vägnar. Låt mig därför gå in på några generella omständigheter. Rådet tog tre år och sex månader på sig innan det lade fram en gemensam ståndpunkt efter den första behandlingen. Detta visar vem som försenar lagstiftningen på europeisk nivå.
Föredraganden har bemödat sig om att inte låta parlamentets resultat driva i väg för långt från den gemensamma ståndpunkten, för att inte låta direktivet om skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet vid kemiska ämnen i arbetet försenas ytterligare, respektive helt riskera det. I det avseendet är kollega Blak fullkomligt oskyldig. Han har gjort ett bra arbete. Dock förväntar jag mig att han accepterar det ändringsförslag som jag har lagt fram igen.
Låt mig också gå in på ett viktigt sakförhållande. Sådana tekniska direktiv är verkligen mycket viktiga för arbetstagarna och deras hälsa, men det saknas fortfarande en rad viktiga direktiv, som till exempel distansarbete och stora delar av halvtidsarbetet. När tänker kommissionen att äntligen göra något här, eller vill den genom tekniska frågor få bort oss från de verkligt viktiga frågorna? Kommer rådet att ruva ännu längre på de direktiv som nämndes av kollega Hughes? De som blir lidande på alla dessa förseningar är våra arbetstagare i Europa, och vi som ansvariga politiker i Europaparlamentet kan inte längre gå med på det. Vi förväntar oss att det äntligen görs framsteg i den här riktningen och att de nödvändiga stegen för detta verkligen kommer att tas av kommissionen och rådet.
Herr ordförande! Målsättningen måste vara att inga människor skall skadas i arbetslivet. Frågan i denna andrahandsrekommendation togs upp för första gången för fyra år sedan. Minimiregler är ett krav för att man skall kunna åstadkomma någorlunda jämna villkor i EU inom detta område.
Jag vill särskilt trycka på försiktighetsprincipen, dvs. att det skall finnas en god marginal till att arbetstagarna utsätts för risker. Det är bättre att förebygga än att upptäcka risker i efterhand. Det finns en stark politisk opinion bakom detta betänkande; det såg man vid första behandlingen och det ser man nu. Det är ett enigt utskott bakom dessa femtontalet ändringar. Det är alltså förbättringar av rådets ståndpunkt som vi föreslår. De tre viktigaste som jag vill framhålla är utvärdering av medlemsstaternas tillämpningar, information till arbetstagarna om risker och ämnens farlighet samt utbildning i skyddsåtgärder. Dessutom måste man se till att det finns en samordning mellan dessa åtgärder.
Den liberala gruppen står bakom denna andrabehandlingsrekommendation från utskottet för sysselsättning och sociala frågor.
Herr ordförande! Kunskapen om namn är början till visdom, så säger man på gammalgrekiska och det betyder att någon utgår alltid från en definition för att ge innebörd åt sin handling. Jag tror att vi i dag är vittnen till ett sådant förlopp vad gäller en utomordentligt viktig fråga som når fram till en lycklig intermediär upplösning. Den fortsätter alltså längre.
Man talade om sabotage, må vara en försening, i alla fall behövde de flera år för att nå fram från första behandlingen till den andra här i dag. Herr ordförande, det var under den förra mandatperioden som den första behandlingen gjordes, vi skall nu göra den andra.
Jag bekräftar, liksom det har bevisats, att utvecklingen av detta direktiv visade att en väsentlig omformulering behövdes. Detta direktiv, motiveringen av ursprungstanken, de uttalanden som följer tror jag så viktiga att jag vill karakterisera det, om ni tillåter, som en historisk handling. Frågan är hur de konkreta artiklarna skall komma att förverkliga detta förslag. Jag tror att tillvägagångssätten har blivit sådana, med förfarandet för hela denna gemensamma ståndpunkt, att de verkligen ger hopp och perspektiv åt detta direktiv.
Jag delar den förbehållsamma tillfredsställelsen hos vår föredragande Blak. Jag tror att med de ändringsförslag som vi med ihärdighet och fasthet åter lägger fram i Europaparlamentet, med den bedömning vi kan göra av att dessa i dag kan bli godkända, har vi tagit ett viktigt, väsentligt steg, ett första steg och jag skulle säga, inte bara ett första steg men gjort ett påtagligt, obestridligt framsteg beträffande situationen och de uppfattningar som fanns för fyra år sedan.
Jag vill också underteckna uppmaningen till det brittiska ordförandeskapet om att det måste påskynda, främja och genomförande denna gemensamma ståndpunkt genom ett beslut, därför att på detta sätt kan vi vinna tid. Det har sagts, det har betonats, och även jag upprepar att definitionerna som vi refererar till är kloka även om de inte är absolut förbindande. Jag tror att vi i verkligheten i dag inte kan säga vilka alla de farliga ämnena är, eftersom det kommer nya som vi inte känner till, eller vars risker vi upptäcker. Denna kraftiga förlängning i tid, att vi inte bör tillåta ingripanden med vardagskriterier i detta direktiv, tror jag tillhör de starkaste punkterna i det här direktivet. Det är alltså ett ramdirektiv som tillämpas på det stora direktivet 391, men såsom ram har det tagit ännu ett steg, det är ett viktigt utgångsläge i den här fasen.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag vill tacka Blak för kvalitén i det utarbetade förslaget, samt hela utskottet för sysselsättning och socialfrågor för dess kontinuerliga ansträngningar med att förbättra arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Kommissionen uppskattar mycket det konstruktiva synsätt som antagits beträffande den gemensamma ståndpunkten.
Jag skulle till att börja med vilja understryka hela den politiska betydelsen av rådets gemensamma ståndpunkt. Kommissionen är övertygad om att principerna för skydd av hälsa och säkerhet fortsatt måste fördjupas på gemenskapsnivå. Rådet erkände det i denna gemensamma ståndpunkt och även om texten inte är perfekt är den ett avsevärt framsteg på området hälsa och säkerhet. De flesta av Europaparlamentets ändringsförslag i texten till den gemensamma ståndpunkten utgör verkliga förbättringar och kan alltså accepteras av kommissionen. Jag syftar på ändringsförslag 1, 2, 3, 4, 5 i den första delen, 6, 9, 11, 12, 13 och 18.
Jag skulle nu vilja kommentera några ändringsförslag som medför vissa problem för kommissionen och som därför inte kan accepteras. Den andra delen av ändringsförslag 5 tvingar arbetsgivarna att registrera riskbedömning på lämpligt sätt med hänsyn till nationell lagstiftning och praxis. Denna bestämmelse skulle utan någon som helst tvekan försvaga den gemensamma ståndpunkten som innebär att dokumenten upprättas i enlighet med lagstiftningen och nationell praxis. Jag är övertygad om att det inte är Europaparlamentets avsikt att tillåta en oinskränkt bedömning av respekten för lagstiftningen. Denna idé kan alltså inte användas.
Ändringsförslag 7 betonar substitutionsprincipen för att undanröja risker. Kommissionen kan säkert instämma i principen som syftar till att ersätta farliga kemiska agenser med andra ofarliga eller mindre farliga för arbetstagarna. Men för att uppmuntra bästa möjliga förebyggande åtgärder bland arbetsgivarna måste den mer praktiska skyldigheten att minska risken till ett minimum bibehållas när det inte är möjligt att fullständigt undanröja alla risker.
Ändringsförslag 8 är politiskt känsligt. Det är först efter svåra förhandlingar som medlemsstaterna och kommissionen kommit överens om denna text. Eftersom det föreslagna tillägget går längre än kompromissen och även om kommissionen förstår Europaparlamentets ståndpunkt föredrar kommissionen att behålla den nuvarande texten då vi anser att det på grundval av ändringsförslag 4, som kan accepteras, är möjligt att återkomma till denna fråga vid utvärderingen efter fem år.
Beträffande ändringsförslag 10 anser kommissionen att avskaffandet av stycket om arten av information inte skulle förenkla arbetsgivarnas uppgift på denna mycket viktiga punkt.
En sista kommentar beträffande ändringsförslag 14. Kommissionen kan inte acceptera att termerna " och nya kunskaper" avskaffas bland de fall som kräver att bilagorna anpassas till de tekniska framstegen. De nya kunskaperna är den huvudsakliga anledningen till de tekniska ändringarna. Principen godkändes för övrigt av rådet i dess gemensamma ståndpunkt och vid en rad andra tillfällen. Jag hoppas att Europaparlamentet inte på det här sättet försöker begränsa kommissionen initiativrätt. Det är inte för kommissionen fråga om att dra nytta av anpassningarna till de tekniska framstegen för att gå förbi parlamentet, vilket föredraganden tycks vilja påskina.
När det gäller ändringsförslag 16 och 17 kan kommissionen inte acceptera dem eftersom den anser att ändringsförslag 3, som accepteras, är bättre än nr 16 och att ändringsförslag 17 inte tillför någon ytterligare information till artikel 8 i den gemensamma ståndpunkten.
Herr ordförande! Jag hörde att kommissionär Cresson inte hade tagit med ändringsförslag 11 bland de ändringsförslag som kommissionen kunde godkänna. Men nu har jag ju lagt fram ett muntligt ändringsförslag, i samarbete med kommissionen faktiskt, så jag hoppas verkligen att kommissionen inte hoppar av i sista stund. Denna ändring kom lite sent, så jag hoppas att det bara är ren glömska. Jag håller verkligen med er om - detta är egentligen också en liten pik till mina kolleger - att det inte finns någon anledning att rösta om ändringsförslag 16, när kommissionen och rådet accepterar ändringsförslag 3. Vi skall akta oss så att vi inte håller fanan så högt att vi tappar kontakten med jorden, så jag är faktiskt mycket tacksam för de kommentarer som ni kom med. Men jag hoppas i alla fall, fru Cresson, att ni kommer att drömma i natt att ni får vara med ännu en gång och se över de här frågorna, för då kan vi nämligen få igenom ett direktiv som vi har haft liggande här i fyra år. Jag har böjt mig i mycket, rådet har böjt sig, och därför tycker jag att även kommissionen kan vara lite tillmötesgående. Jag är helt säker på att ni kommer att drömma om detta i natt, så att vi kan uppnå ett gott resultat i morgon.
Herr ledamot! Jag skall fatta mig kort. Ändringsförslag 11 accepteras av kommissionen och jag tror för övrigt att jag sade det nyss. Det kanske bara handlar om ett översättningsproblem.
Tack fru kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 20.00.)
| sv |
Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
| sv |