text
stringlengths 0
846k
| lang
stringclasses 21
values |
|---|---|
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
– Nästa punkt på föredragningslistan är uttalandet av rådet och kommissionen om stadgan för ledamöterna.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag välkomnar tillfället att få delta i den här debatten om en ledamotsstadga för Europaparlamentet.
Herr talman! Det framgick klart av rådets ordförandeskaps skrivelse till er den 21 november 2003 att rådet var helt öppet för en dialog med parlamentet i den här frågan. I den bekräftade vi också det erbjudande som det grekiska ordförandeskapet, företrätt av Papandreou, framförde den 20 juni 2003. Därför är dagens debatt viktig. Den ger oss chansen att gå vidare och utforska möjligheterna att efter 25 år äntligen komma fram till en överenskommelse.
Herr talman! Rådet har full respekt för att det i första hand är Europaparlamentet som skall fastställa en stadga för sina ledamöter. Enligt det förfarande som fastställs i fördraget är det parlamentets ansvar att anta bestämmelser och allmänna villkor för hur dess ledamöter skall fullgöra sina uppdrag, efter att ha inhämtat yttrande från kommissionen och efter godkännande av rådet, vilket kräver enhällighet i frågor som har med beskattningen att göra. Således står det klart att Europaparlamentet inte kan införa en stadga utan rådets samtycke och att rådet inte kan godkänna stadgan om inte parlamentet lägger fram förslag som det kan acceptera. Det vore bra om vi kunde komma ihåg det.
Herr talman! Jag vet att många av er gärna vill veta hur rådet ställer sig till stadgan generellt sett och särskilt till ett antal förslag som har lagts fram på olika nivåer under de senaste veckorna.
När parlamentet överlämnade sitt förslag till en stadga till rådet i juni förra året stod det klart att det fanns betydande skillnader mellan våra uppfattningar, vilket hindrade rådet att godkänna stadgan. Ni minns säkert att den sittande grekiske rådsordföranden Papandreou i mars förra året förklarade för en parlamentsdelegation vilka delar av stadgan som rådet kunde gå med på och vilka vi inte kunde acceptera. Jag beklagar att parlamentets juniförslag låg så långt ifrån rådets ståndpunkt att det var omöjligt för oss att godkänna det.
Med er tillåtelse skall jag än en gång berätta hur rådet ställer sig i huvudfrågorna. För det första anser ett enhälligt råd att stadgan inte kan medföra ändringar i primärlagstiftningen: de frågor som har med den primära lagstiftningen att göra måste därför regleras med ett annat instrument. Rådet välkomnar de åtgärder avseende kostnadsersättningar som Europaparlamentets presidium nyligen antog. Enligt rådets uppfattning skall ersättning utgå på grundval av faktiska kostnader.
Vad beträffar beskattningen av ledamöternas löner – en fråga som kräver enhällighet för att rådet skall kunna godkänna den – får inte bestämmelserna om den gemenskapsskatt som skall tillämpas på parlamentsledamöternas löner inkräkta på medlemsstaternas rätt att beskatta dessa löner inom ramen för sina nationella skattesystem, förutsatt att lönerna inte beskattas två gånger.
När det gäller pensionsåldern fanns det i rådet en klar preferens för en pensionsålder på 65 år, men för att vara konstruktiva och kompromissa är vi villiga att gå med på en gräns på 63 år.
Avseende den svåra lönefrågan har inte rådet någonting emot att siffran fastställs som en procentuell andel av den lön en domare i EG-domstolen har, vilket skulle lösa problemet med årlig uppräkning.
Jag vill fästa er uppmärksamhet på att alla de ståndpunkter som jag nu har beskrivit är resultat av långa, detaljerade debatter i rådet, vilka ägde rum långt innan parlamentet antog sin stadga den 3 juni 2003. När det gäller vissa initiativ som parlamentet nyligen har tagit har det italienska ordförandeskapet inledningsvis fått en positiv respons från alla delegationerna i rådet. Om dessa initiativ skulle få stöd i parlamentet skulle vi komma närmare en överenskommelse i denna långdragna fråga än någonsin.
Som jag betonade i början av mitt anförande kan vi bara överbrygga våra meningsskiljaktigheter genom dialog, och rådet är inställt på dialog. Det italienska ordförandeskapet har å sin sida alltid velat hitta en lösning, och jag vet att det tillträdande irländska ordförandeskapet stöder detta förhållningssätt till fullo.
. – Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Låt mig först säga att kommissionen var mycket nöjd med föredragandens och det italienska ordförandeskapets initiativ i fråga om ledamotsstadgan.
Jag hoppas verkligen att vi efter en så utdragen debatt under så många år kommer att kunna nå en överenskommelse i den här frågan, som har följt oss så länge. Därför vill jag än en gång uttrycka mitt erkännande av de ansträngningar och det arbete som Willi Rothley har gjort under hela denna tid. Han har arbetat för den här kammaren på ett mycket hängivet och idogt sätt och vi bör alla vara tacksamma mot honom.
För närvarande vill inte kommissionen gå in på detta initiativ i detalj eftersom vi ännu inte har något officiellt förslag, men jag får kanske påminna ledamöterna om den ståndpunkt som vi intog efter det att stadgan godkändes i juni i år. Vid den tidpunkten antog kommissionen ett yttrande som innehöll två allmänna synpunkter: för det första på de bestämmelser i stadgan som regleras i primärlagstiftningen och för det andra på de ekonomiska konsekvenserna av stadgan.
I det första fallet sade vi att bestämmelserna i stadgan inte kan ändras via en grundläggande rättsakt, på basis av artikel 190 i fördraget, och i det andra fallet påpekade vi att summorna i fråga skulle bli en tung börda för utgiftsområde 5 i budgetplanen.
Självfallet gällde allt detta en annan text än dagens. Nu måste vi se exakt vilken form texten kommer att få för att kunna avge ett detaljerat yttrande. Herr talman! Hur som helst kommer kommissionen alltid att vara konstruktiv, och naturligtvis hoppas vi innerligt att vi kan komma fram till en överenskommelse mellan institutionerna.
– Herr talman, herr kommissionär, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Låt mig vara helt uppriktig och säga att många av oss känner oss illa till mods i dag. Varför? Om vi verkligen ville ta oss själva och våra resolutioner på allvar skulle vi inte kunna ställa den muntliga frågan, och det skulle verkligen inte finnas någon resolution som avviker från den ledamotsstadga som antogs den 3 juni i år. Ett annat skäl till att vi känner oss illa till mods är att det verkar konstigt att vi, fyra dagar efter det att regeringskonferensen om ”Europas framtid – en europeisk konstitution” kollapsade, i en begäran om debatt om en brådskande fråga ber rådet att godkänna en ledamotsstadga, trots att det hittills inte har gjort det eller visat någon vilja att göra det.
En konstitution skulle vara viktigare för oss än en stadga, även om det inte finns något egentligt samband mellan dem. Trots det gör vi detta och ändå lägger de större grupperna fram ett gemensamt resolutionsförslag. Varför? Vi gör det därför att en ledamotsstadga för Europaparlamentet inte handlar om partipolitiska, nationella eller individuella intressen eller om att spela ett spel. Tvärtom bör förfarandet och innehållet förbli en fråga av gemensamt intresse. Herr rådsordförande! Vi gör det därför att vi djupt beklagar den oärlighet, de taktiska överväganden, de individuella valstrategier och de felaktiga uppfattningar om våra roller som förekommer. Faktum är att det inte är meningen att vi skall föra en dialog med varandra: det är ni som skall säga ja eller nej …
… till det förslag till vår ledamotsstadga som vi har antagit och därför att vi vill lämna det gemensamma angreppssättet. Det beror på att vi vill göra det klart att det är rådet, som företräder de nationella regeringarna, och inte parlamentet som skall bära ansvaret för den här otillfredsställande situationen. Det är vårt sista bud. Vårt nya budskap till er är att ni måste säga ja eller nej senast den 15 januari.
Vi lägger fram detta förslag som ett bevis på vår goda vilja och på att vi är medvetna om problemen i rådet, trots att många av oss anser att förslaget till beskattning strider mot EU-lagstiftningen, är orättfärdigt och i grunden fel. Med hänsyn tagen till pensionsdiskussionerna på nationell nivå höjer vi pensionsåldern med tre år. Trots att en stadga också bör styra vilka funktioner parlamentsledamöterna skall ha delar vi upp den och tar bort det som har med primärlagstiftningen att göra, men längre går vi inte. Vi har också vår värdighet, och den som inte respekterar sig själv möter ingen respekt hos andra.
– Herr talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! För min grupps räkning hoppas jag att sanningens ögonblick har kommit för ledamotsstadgan. För det första vill jag gratulera föredraganden Willi Rothley till hans ståndaktighet och orubblighet, inte därför att han tillhör min grupp utan som företrädare för parlamentet som helhet. Jag vill också gratulera talmannen till hans ihärdighet, för vi har arbetat tillsammans länge, och innan han blev talman gjorde vi vissa insatser som jag skulle vilja påminna er om för att förklara de punkter som vi diskuterar.
Under den förra mandatperioden antogs Rothleybetänkandet, och i början av den här perioden tillsatte vi en arbetsgrupp som skulle komma till rätta med de mest kontroversiella delarna av stadgan. Jag vill framhålla att en före detta rådsordförande och en före detta kommissionsordförande aktivt deltog i denna arbetsgrupp, tillsammans med andra framstående personer, eftersom vi ville hantera denna fråga med dess konstitutionella dimension objektivt. Vi talar ständigt om institutionerna, men det arbetar människor i institutionerna, och som företrädare för Europas medborgare måste vi vara rättvisa i fråga om lagstiftningen. Det är inte acceptabelt att vi stiftar lagar som skall tillämpas lika på alla unionens medborgare när vi befinner oss i en så annorlunda och på sätt och vis så tveksam situation. Vad det anbelangar måste vi inse att den allmänna opinionen och media har rätt i viss kritik. Därför måste vi lösa den här frågan.
Konstitutionen har inte antagits – det stämmer – men under året lyckades vi – bland annat med hjälp av rådet –göra framsteg i och med att stadgan om europeiska politiska partier antogs. Det är inte så att vi är de politiska partiernas förkämpar, men vi är en del av dessa strukturer som har bidragit till att ge uttryck för unionens demokratiska vilja alltsedan Maastrichtfördraget – i vilket de erkändes. Därför anser jag att detta är ett tillfälle då vi inom ramen för denna engagerande och ytterst komplicerade debatt har lyckats nå enhet i kammaren – i parlamentet – och att vi därmed kan uttrycka oss tydligt. Jag hoppas att detta kommer att visa sig under omröstningen. Som rådsordföranden har påpekat är det vår uppgift att besluta om den stadga som ni skall godkänna.
Jag anser att det steg vi har tagit svarar mot en filosofi om delad lagstiftningsmakt, vilket är vad vi har förespråkat för lagstiftningen inom Europeiska unionen. Med andra ord vill vi inte göra det mot er vilja eller i konfrontation med staterna, och därför sträcker nu parlamentet ut handen mot er för att denna kvistiga fråga skall få en lösning.
Jag anser att rådsordföranden har varit mycket klar och tydlig när det gäller primärlagstiftningen, kostnadsersättningarna och beskattningen, de tre frågor i resolutionen som har tagits upp och vilka jag hoppas kommer att godkännas och som min grupp stöder. Han har också talat om ersättningsnivån, och jag tycker att han kom med ett intressant påpekande angående vilka problem som går att förebygga.
Det finns ytterligare en fråga som det inte uttryckligen har sagts någonting om, men jag tror att rådsordföranden även talade för det kommande ordförandeskapet när han gav uttryck för det irländska ordförandeskapets önskan att fortsätta med en gemensam vilja i den här processen. Därför tror jag att vi kan komma att nå en positiv lösning på stadgefrågan före den 15 januari. Det tycker jag är ett av de viktigaste framsteg vi kan uppnå när det gäller att höja värdet på parlamentsledamöternas arbete och lösa en av unionens svåraste och mest komplicerade konstitutionella frågor.
– Herr talman! Jag är inte längre så inspirerad när jag skall säga någonting om ledamotsstadgan. Vi har redan sagt allt. Vi säger varje gång att ”detta är sista chansen”, och detta måste väl ändå vara det.
Jag kanske borde börja där jag slutade i juni, då jag inför denna kammare framförde en röstförklaring som avsåg ELDR-gruppens röstnedläggelse och min egna nationella delegation som röstade emot den dåvarande resolutionen. Vi sade att vi inte kunde ge vårt stöd då på grund av införlivandet av primärrätt och avsaknaden av en möjlighet till nationell beskattning. Jag skulle på min grupps vägnar kunna säga ”vad var det vi sade”, eftersom en majoritet i kammaren nu i stort sett verkar ha nått samma ståndpunkt – så vi gör framsteg. Men innan jag satte mig ned förra gången sade jag också att jag hoppades att rådet skulle utföra ett bättre arbete på detta område än vad vi gjorde. Nu är vi tillbaka och erbjuder rådet ett tydligt och godtagbart paket.
Tyvärr vet vi alla att rådet inte hade en speciellt bra helg. Men här har man en chans att åstadkomma en framgångshistoria för Europa innan detta mandat går ut. Det kan framstå som en mycket liten framgång, men följderna för den europeiska demokratins goda namn är enorma. När vi nästa sommar står inför Europas medborgare i valet skulle vi kunna ha ett parlament med ordning på sin egen kammare, ledamöter som behandlas och respekteras lika och på en genomblickbar grund över hela Europa, eller så skulle vi kunna fortsätta med den nuvarande skamliga blandningen och förvirringen som gör oss alla till allmänt åtlöje.
Jag har sagt det tidigare, och jag kommer att säga det igen. Jag anser att vi alla kommer hit för att arbeta för Europas befolkning, inte för att tillbringa vår tid i debatter om våra egna ersättningar och vår ställning. Rådet, ni har möjlighet att ta oss ur denna löjliga situation och därmed förbättra unionen i dess medborgares ögon. Snälla, var så vänliga och förstör det inte den här gången.
– Herr talman! Vår parlamentsgrupp stöder helt en ledamotsstadga. Vi har alltid varit övertygade om att vi behöver en stadga som borgar för att företrädarna för Europas medborgare ges samma politiska och ekonomiska dignitet. För att åstadkomma det har vi konsekvent följt och aktivt stött alla de åtgärder som ledde fram till det förslag som nu diskuteras i rådet.
Jag vill också säga, klart och tydligt, att vi är emot all förhalningstaktik. Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster yrkar på att stadgan skall antas så snart som möjligt. Vi anser att principen om jämlikhet parlamentsledamöterna emellan är nödvändig för att det skall råda rättvisa och insyn för våra medborgare. Självfallet är vi inte helt nöjda med det här kompromissförslaget, men det ligger i sakens natur. Vi kommer dock inte att underlåta att komma med konstruktiva bidrag och är öppna för dialog mellan alla parlamentsgrupperna.
Den fråga som fortfarande inte är löst är pensionsåldern. Det nuvarande förslaget är att ge ledamöterna pension vid 63 års ålder, men Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster anser att denna ålder bör sänkas till 60. Det förslaget syftar inte till att slå vakt om ledamöternas privilegier. Vi lägger fram det eftersom vi är övertygade om att alla europeiska medborgare borde gå i pension allra senast vid 60 års ålder. Mina kolleger och jag har alltid varit emot reformer av pensionssystemen som bygger på förlängda inbetalningstider, vilket jag anser vara orättvist. Vi är övertygade om att det finns tillräckliga ekonomiska resurser för att alla europeiska medborgare, inklusive parlamentsledamöterna, som är lika mycket medborgare som alla andra, skall kunna gå i pension vid 60 års ålder.
När det gäller principen om en gemensam lön är vi övertygade om att den återspeglar en princip om demokrati och likabehandling. Varför skulle en parlamentsledamot från Estland ha mycket mindre betalt än en från Tyskland? Samtidigt inser vi emellertid att detta skulle kunna leda till ohållbara situationer i vissa medlemsstater i Europeiska unionen, där en parlamentsledamot skulle få en lön som vore flera gånger högre än landets president. Därför måste vi visa politisk flexibilitet. Vi skulle kanske kunna överbrygga skillnaderna i ersättning till ledamöterna genom att utgå från månadslönerna för högre statstjänstemän i respektive land, men principen om en enda enhetlig lön kan vi inte avvika från.
När det slutligen gäller ledamöternas resekostnadsersättningar vill vi påminna er om att Europaparlamentets presidium har sammanställt ett förslag som en majoritet i min grupp har krävt skall genomföras när stadgan träder i kraft.
– Herr talman, mina damer och herrar! Det som vår grupp nu stöder med största ödmjukhet är någonting som vi hade kunnat göra för flera månader sedan om vi hade lyssnat på de mindre grupperna, men gjort är gjort och framtiden tillhör oss alla. Vi tycker att det är mycket bra att vi har hamnat i den här situationen. Det betyder att vi vill anta en grundläggande resolution som innebär att samma bestämmelser gäller för alla ledamöter i denna kammare, eftersom vi alla gör samma arbete.
Men genom att anta denna kommer vi samtidigt att fatta ett beslut om att sätta stopp för reglerna för reseräkningar, vilka är långt ifrån tydliga och enligt min – vår – mening helt enkelt inte är skäliga. Detta är något som vi alltid måste göra klart. Genom att anta den gemensamma stadgan röstar vi också mot ytterst absurda reseersättningar. Det är viktigt att det kommer till allmänhetens kännedom.
För det andra gör vi klart att vi är tillräckligt intelligenta för att möjliggöra övergångsförfaranden, så att utvidgningsländerna verkligen kommer att få tid att komma in i detta gemensamma system, för det vore absurt om någon över en natt skulle få högre lön än landets premiärminister genom att bli ledamot av Europaparlamentet. Det handlar om att välja att vara med i stället för att välja att inte vara med, för samma stadga skall gälla för oss alla. Exakt när parlamentsledamöterna från dessa länder skall komma in måste rådet bestämma i form av intelligenta regler – med andra ord genom ett system där man väljer att vara med. När det finns ett sådant är våra stadgors framtid tryggad.
Ett antal parlamentsledamöter är smått förolämpade på grund av att vi har bestämt att vår pensionsrätt skall inträda vid slutet av vårt sextiotredje levnadsår. Jag anser att det borde ha varit det sextiofemte, för vi bör kräva samma sak av oss själva som vi för närvarande kräver av samhället som helhet, och inte särbehandlas. Därför är jag definitivt emot tanken att sänka siffran i resolutionen. Det vore att skicka fel budskap till allmänheten. Låt mig sammanfatta genom att säga ”slutet gott, allting gott”. Stort tack till alla dem som har bidragit till detta.
– Herr talman! Vi skall snart fira ett jubileum: parlamentet har nu varit ett direktvalt organ i 25 år. Trots det är ledamöternas rättsliga status ett lappverk som håller på att falla samman på alla håll och kanter. Lönerna, som följer nationella regler, varierar så mycket att det inte finns något samband med ansvar eller arbetsbelastning. Samtidigt stiger reseersättningarna till belopp som allt mindre står i proportion till de faktiska kostnaderna, särskilt på grund av konkurrensen inom flyget. Vid toppmötet i Amsterdam i juni 1997 infördes en rättslig grund i fördraget, så att parlamentet kunde sätta samman en stadga som sedan skulle antas av rådet. Det har nu gått sex och ett halvt år, men stadgan har fortfarande inte antagits. I och med att tio nya medlemsstater ansluter sig den 1 maj och att valen i juni är nära förestående är det här sista chansen att åstadkomma något. Skall vi än en gång stå inför väljarna med ett orättfärdigt system för reseersättningar och oförklarliga skillnader mellan ledamöternas löner? Jag tycker att det är dags att gå vidare och diskutera politiska frågor av en annan kaliber.
En gemensam stadga för ledamöterna från alla medlemsstaterna lever upp till idealet om lika lön för lika ansvar. Samtidigt strider den mot subsidiaritetsprincipen. Enligt många ledamöter från Gruppen för demokratiernas och mångfaldens Europa är detta en anledning att behålla en nationellt beslutad rättslig status. Samtidigt vill hela gruppen ha en radikal omorganisation av reseersättningssystemet. År ut och år in lämnar vår grupp in budgetändringsförslag med innebörden att ersättningarna bör grunda sig på de faktiska resekostnaderna, och varje år avslår en majoritet i parlamentet detta förslag. Det må vara en odiskutabel sanning, men den leder mina nederländska kolleger och mig till slutsatsen att reseersättningar inte kan skötas isolerat, utan bara i kombination med en stadga. Därför anser vi att stadgan borde ha införts för länge sedan. Fram till nyligen förhindrades det av de välkända tre stötestenarna. Jag skall säga några ord om dem.
Den första rör primärlagstiftningen, immuniteten och liknande: lyckligtvis löste resolutionerna äntligen upp den knuten. Den här delen måste oundvikligen gå sin egen väg. Rådet har flera gånger sagt sig vara berett att samarbeta på den här punkten, och det löftet skall vi kräva att man uppfyller.
Den andra rör pensionsåldern. Det har framkommit att parlamentsledamöter i praktiken går i pension vid 62 års ålder i genomsnitt. Mot bakgrund av samhällsutvecklingen är inte den ålder på 63 år som rådet föredrar oskälig.
Den tredje rör den nationella beskattningen. För flera år sedan föreslog det dåvarande belgiska ordförandeskapet en kompromiss så att vi skulle kunna ta hänsyn till subsidiaritetsprincipen på den punkten.
En knäckfråga som fortfarande måste lösas är lönerna. De aktuella nationella siffrorna innehåller både extremt höga och extremt låga nivåer. Vad beträffar de lägsta siffrorna antar jag att de historiskt inte grundade sig på heltidsuppdrag. Enligt vår åsikt skulle ett viktat genomsnitt av de aktuella 15 siffrorna vara ett sunt sätt att anpassa ersättningen till nedlagt arbete. Förslaget att uttrycka det som en procentuell andel av den ersättning som en domare i EG-domstolen får verkar vara en bra lösning, också när det gäller indexregleringen.
I går uttryckte den italienske premiärministern sin stolthet över att så många beslut fattades med stor energi vid toppmötet i förra veckan. Vad oss anbelangar är stadgan det som avgör. Om det sittande ordförandeskapet kan rapportera att rådet antar stadgan, kan det betrakta sig som framgångsrikt. I annat fall övertas frågan av det irländska ordförandeskapet. Med en bra början är halva arbetet gjort. Irländarna har visat att de kan arbeta hårt, och därför hoppas jag verkligen att de kommer att kunna ge stadgan grönt ljus före den 15 januari.
– Herr talman! Som talesman för mina kolleger i delegationen från i Europaparlamentet vill jag än en gång säga att vi är helt emot att Europaparlamentets ledamöter skall få sin huvudsakliga lön ur gemenskapens budget. Enligt fördraget företräder ledamöterna sina respektive nationer, och därför skall lönerna betalas av nationerna.
På samma sätt är inte heller den bräckliga skattekompromiss som nu diskuteras acceptabel. Det krävs en enkel, tydlig princip: parlamentsledamöterna måste betala samma skatt som sina landsmän. Om den stadga som vi nu diskuterar av någon olycklig anledning skulle leda till att parlamentarikernas löner ökar och att inkomstskatten sänks, vilket man kan befara, och om uppfattningen skulle slå rot att ledamöterna smiter undan sina egna länders skattekontroll och blir anställda i Bryssel, då säger jag er högt och tydligt att våra landsmän inte skulle acceptera det och att EU:s trovärdighet skulle få sig ännu en hård törn.
Därför måste regeringarna nu stå emot trycket från de federalister som vill avskilja Europaparlamentets ledamöter från deras respektive länder under förevändningen att vi bör tillämpa en princip om jämlikhet mellan parlamentsledamöter, vilken inte existerar någonstans i fördragen utan är helt påhittad. För att föra Europa närmare medborgarna måste vi tvärtom stärka bandet mellan ledamöterna och deras nationer.
Sammanfattningsvis måste ledamöternas huvudsakliga lön betalas ut av deras ursprungsländer. Inkomstskatten skall uttaxeras på nationell basis. Kostnadsersättningarna skall grunda sig på faktiska kostnader. Slutligen kan man, som en kompromiss, acceptera att dagtraktamentena betraktas som en tilläggsinkomst som betalas ut av EU:s institutioner och organ och som därmed skall beskattas med gemenskapsskatten. Längre än så är vi absolut inte beredda att gå.
– Herr talman, mina damer och herrar! Det här har varit en utdragen bedrövelse ända sedan 1998, och jag tror att skälet är att rådets uttalanden under de senaste åren inte har innehållit någon tydlig vink om dess ståndpunkt. Alla skrivelser som man har hänvisat till var skrivna på byråkratspråk och gav ingen klar fingervisning om vad rådet var berett att acceptera. Inte heller i dag har vi fått höra någonting om det. Efter att ha hört rådets presentation här i dag kan jag faktiskt inte dra någon annan slutsats.
Med detta sagt är rådets ståndpunkt, såsom den har utkristalliserat sig under de senaste månaderna, oärlig och lögnaktig. Jag tvekar inte att säga det, och jag gör det med hänvisning till en avgörande punkt, nämligen det sätt på vilket man har hanterat beskattningsfrågan. Rådet anklagar kammaren för att se stadgan som en möjlighet att lägga sig i frågor som har med primärlagstiftningen att göra, men rådet ser tydligen inget problem i hur det självt hanterar primärlagstiftningsfrågor som t.ex. skatterna i den här stadgan. Frågan är därför: vad vill ni egentligen, och hur är det tänkt att det skall fungera när ni har uppnått det?
Tack vare den information som vi har fått från alla de tre rättstjänsterna – parlamentets, rådets och kommissionens – vet vi att det man egentligen föreslår här strider mot lagen. Trots det är parlamentet berett att gå med på det. Jag kan dock säga er här och nu att om resolutionen skulle antas och någon medlemsstat skulle utnyttja den här möjligheten kommer frågan med säkerhet att hamna i domstolen – slutligen i Europeiska gemenskapernas domstol, som då måste ge oss ett utslag. I och med det resolutionsförslag som nu har lagts fram tror jag att vi har nått gränsen, vi kan inte göra mer.
Othmar Karas hade rätt i det han sade tidigare, nämligen att vi här i kammaren också har vår värdighet. Jag tycker att erbjudandet nu har gjorts, och vad vi nu väntar på är att rådet intar en slutgiltig ståndpunkt senast den 15 januari. Det här handlar också om vad våra framtida kolleger kan vänta sig. Nomineringsprocesserna pågår för närvarande i medlemsstaterna. De måste också få veta vilka framtida arbetsvillkor de skall ha i parlamentet. Tidsfristen går alltså ut den 15 januari. Då vill vi veta säkert vad rådet vill och inte vill, annars kommer det att vara för sent för den här stadgan under nuvarande parlaments mandatperiod.
– Herr talman, kommissionär Loyola de Palacio! Låt mig börja med att tacka kommissionen för det stöd vi alltid har fått från kommer, liksom många gånger om från ordförandelandet Italien. Jag tyckte att det som sades var klart och detaljerat. Låt mig säga att den resolution som vi har utarbetat, tillsammans med det italienska ordförandeskapets uttalanden i dag, gör det möjligt för oss att komma överens, men låt oss göra det snabbt, snälla ni, för vi kan inte låta den här frågan överskugga valen.
Vad handlar det då om? Efter nästan ett kvartssekel av direkta val till Europaparlamentet har vi fortfarande samma struktur som en parlamentarisk församling, men vi måste utvecklas till ett riktigt parlament, och det är det som den här stadgan är till för. Naturligtvis är det bara ett första steg, vilket självfallet måste följas av det som redan finns inskrivet i protokollet från 1965. Inte förrän vi har kommit så långt har vi en riktig ledamotsstadga, och därför vädjar jag till regeringarna att ta upp den här frågan och föra den framåt.
Min andra kommentar är att vi alla vet att dagens situation, med olika lönerelaterade utbetalningar och det eländiga systemet för reseersättningar, inte är hållbar, men låt mig påminna er om en enkel sanning: dessa frågor kan bara lösas tillsammans. Det blir ingen stadga om inte reseersättningarna reformeras, och de kan inte reformeras utan en stadga. Om ni vill skilja dem åt kommer ni att föreslå en lösning som varken är rättvis eller solidarisk.
Det är här vi behöver tydlighet och öppenhet. På så sätt behandlar vi dem som väljer och betalar oss med respekt.
Nu vill jag tacka alla gruppordförandena, som har gjort det möjligt att lägga fram en gemensam resolution. Det finns tre personer som jag vill nämna särskilt, utan vilka vi inte skulle ha kommit så här långt, nämligen ordföranden för min grupp, Enrique Barón Crespo, ordföranden för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, Giuseppe Gargani, och förstås Europaparlamentets talman, Pat Cox. Låt oss i dag, efter vad jag hoppas bara blir en tillfällig kollaps för den nya konstitutionen, sända ett mycket diskret budskap om att det kanske ändå finns något värt namnet framsteg i Europa.
– Herr talman! Det är ett särskilt nöje att få ordet omedelbart efter Willi Rothley, som har gjort så oerhört mycket under hela denna mandatperiod för att kunna avsluta ärendet på det sätt som vi nu verkar kunna göra. Han har givit andra kolleger komplimanger, så låt mig ge honom en mycket varm komplimang. Det har varit ett stort nöje att arbeta med honom i denna fråga. Vi borde alla välkomna att vi, förutsatt att rådet fortfarande är redo, kommer att ha en ordentlig ledamotsstadga före nästa val. Det är helt avgörande för detta val. Jag kommer inte att kandidera själv, så jag kan tala utan något personligt intresse i denna fråga. Det stämmer att jag kommer att vara 63 år när jag pensioneras, men inte enligt detta pensionssystem.
Det är viktigt att ha ett ordentligt ersättningssystem och en gemensam lön. Jag har flera gånger varit föredragande för privilegier och immunitet enligt de befintliga reglerna. Det skall sägas att det är ett oerhört invecklat och svårbegripligt system och inte någon tillfredsställande utgångspunkt för privilegier och immunitet för ett parlament av detta slag. Därför skulle jag, trots att denna fråga inte kommer att klargöras i detta skede, vilja upprepa förslaget att vi måste arbeta hårt under den närmaste framtiden för att dessutom ge frågan om privilegier och immunitet en stabil grund.
– Herr rådsordförande! Som ni ser här i plenisalen har alla samma känsla: det är dags att Europaparlamentet och parlamentsledamöterna får en gemensam stadga eller ett gemensamt regelverk efter 25 år. Efter 25 år borde det också vara dags att bestämma var vi skall arbeta. Dock anser jag, kanske till skillnad mot mina kolleger, att detta bara är bra. Det finns ett verkligt problem: allmänheten har ögonen på oss och det här systemet fungerar inte. Naturligtvis tycker jag att ordet ”stadga” är lite pretentiöst. Grundtanken var att införliva en riktig ledamotsstadga i stadgan, som också skulle innehålla ledamöternas privilegier, ett gemensamt paket som skulle ha gjort det meningsfullt att tala om en stadga. Låt oss kalla det ytterst viktiga systemet med de finansiella bestämmelser som skall gälla för ledamöterna vid dess rätta namn om vi vill att det skall utvecklas. Däremot bör vi spara ordet ”stadga” tills vi, liksom nationella parlamentariker, får gemensamma regler för de andra frågor som också hade infogats – och som i dag måste tas bort, eller som vi föreställer oss måste tas bort av en rad olika skäl – men som fortfarande är avgörande. Vår stadga kommer inte att bli giltig förrän vi har bestämmelser om privilegier och funktioner och om att vi verkligen blir jämlika med nationella parlamentsledamöter, som till exempel i Italien där ledamöterna kan besöka fängelser när de vill. Det tycker jag är den rätta innebörden av ordet ”ledamotsstadga”.
– Herr talman! Jag tror att det räcker att vi är tålmodiga när det uppstår stora problem, som i fallet med stadgan, för i slutändan kommer förnuftet att segra, medvetenheten kommer att breda ut sig och alla kommer att handla ansvarsfullt under en kort tid.
Personligen måste jag säga att det här är en av de få gångerna under min långa politiska karriär som jag verkligen måste tala om hur nöjd jag är, utan all retorik. Jag kan inte låta bli att göra det och jag måste tacka er, herr talman. I och med detta interinstitutionella avtal och den här stadgan har ni, diskret och utan åtbörder, i betydande utsträckning bidragit till att främja parlamentets sak. Om den enhällighet vi ser här verkligen leder till resultat tror jag att vi kommer att minnas den här dagen som en viktig dag.
Under ledning av er har Willi Rothley och jag envist – till och med tjurskalligt skulle jag vilja säga – insisterat på att diskutera den här frågan och lägga fram argument som till slut vann gehör. Trots att konstitutionen inte har sett dagens ljus – om Roberto Antonione tillåter att jag säger så – anser jag att det italienska ordförandeskapet bör ta åt sig äran för den här frågan, som faktiskt är den mest relevanta.
Mina damer och herrar! Vi hade kunnat komma fram till ett resultat före den 9 december också, men det insåg vi inte helt när jag sammankallade utskottet den 9–10 december för att tvinga rådet att ta sitt ansvar. Vi har dock fortfarande tid på oss, och jag tror att vi måste agera nu om vi skall göra den 15 januari till en dag av avgörande vikt. Personligen ser jag inga problem med att sammankalla utskottet till den 12 januari nu, om ni anser det vara riktigt, herr talman. Detta skulle vara ett tydligt, öppet och precist agerande från parlamentets sida, herr Antonione. Det här är första gången som jag är i Europaparlamentet under den här mandatperioden, men jag har studerat frågan under hela den långa processen.
Den första delen gör att de regler som styr ledamöterna i Europaparlamentet och parlamentet som helhet kännetecknas av självständighet, garantier, synlighet, öppenhet och enhällighet. Det handlar om ändringar i primärlagstiftningen. Den andra delen är den organisatoriska del som krävs, och där har vi nått en balans genom en kompromiss som jag tycker att parlamentet har heder av. Det stämmer att det har gjorts mindre uppoffringar, men nu ser frågan ganska tydlig och acceptabel ut. Om, som Willi Rothley sade, det italienska ordförandeskapet nu uttalar sig entydigt, om ordförandeskapet talar för alla medlemsstaterna och alla regeringarna, tror jag verkligen att detta stora problem kan lösas den 15 januari, efter utskottets sammanträde den 12 januari. Därmed kommer parlamentet att ha tagit ett stort steg framåt.
– Herr talman! Eftersom jag har suttit tillsammans med Willi Rothley de senaste tio åren har jag haft förmånen att få bevittna hur fast besluten han är att föra den här frågan framåt. Jag vill gratulera honom och ge honom en eloge för hans ansträngningar, det förtjänar han verkligen.
Dessutom vill jag understryka att både rådets tjänstgörande ordförande, kommissionens vice ordförande och min kollega Klaus-Heiner Lehne har påpekat att respekt för primärlagstiftningen också innehåller en mycket viktig princip, nämligen principen om en enhetlig skattelagstiftning i gemenskapen. Vårt förslag medför en ändring av den exceptionella skattestatusen i den så kallade ”belgiska kompromissen”. Denna är bara meningsfull så till vida att den är en delegering, ett sätt att välja att stå utanför den allmänna lagen, men den kan inte tolkas som en generell makt för staterna att fastställa hur de pengar som betalas ut av gemenskapens institutioner skall beskattas.
Med det undantaget kan det förslag som de olika politiska grupperna nu lägger fram för Europaparlamentet bli ett verkligt framsteg när det gäller att skapa en enhetlig status inom Europeiska unionen. Jag anser inte att det är aktuellt att åberopa subsidiaritetsprincipen nu, tvärtom: vi håller på att bygga en Europeisk union som skall grunda sig på gemensamma institutioner med gemensam verksamhet, och detta är bakgrunden till förslaget till en ledamotsstadga för Europaparlamentet och en stadga för europeiska politiska partier. Det handlar inte om att bevilja privilegier av något slag, utan om att skapa en situation där det råder jämlikhet mellan alla Europaparlamentariker.
Jag hoppas att vi kan anta texten utan några av de ändringsförslag som har lagts fram.
– Herr talman! Historien om paketet med överenskommelser och villkor för ledamöterna av denna kammare är inte speciellt tjusig, och den hedrar inte alla dem som har varit inblandade i den, vilka på något sätt verkar vara förhäxade av frågan.
Jag vill inte upprepa gamla saker. Den nuvarande versionen av ledamotsstadgan är inte perfekt – långt därifrån. Men i den verkliga världen är den förmodligen lika bra som man kan hoppas att den kan bli. Från vår synpunkt har vi, de brittiska konservativa ledamöterna, fyra huvudprinciper: för det första att lönen bör kunna jämföras med våra nationella parlamentsledamöters löner, för det andra borde vi betala samma skatt som våra väljare, för det tredje borde ersättningsprogrammet rensas upp, och slutligen borde en fullständig brytning med det förflutna komma till stånd.
Den föreslagna lönen ligger inte på samma nivå som lönen för en brittisk parlamentsledamot, men det övergripande paketet är inte avvikande när man ser på saken ur alla synvinklar. Vi skall betala skatt på samma grundval som våra väljare. Ersättningssystemet skall rensas upp, och, trots att det inte har genomförts någon helt fullständig brytning med det förflutna, är missförhållandena av sådan art att jag inte bedömer dem som särskilt betydelsefulla, och de kommer naturligtvis att avta med tiden.
Som en följd därav kommer vi att rösta för detta. Jag skulle vilja avsluta genom att säga till alla dem som sannolikt kommer att bli nyckelspelare i slutspelet: fjanta inte omkring. Låt oss få hela saken ur världen med dubbel marschtakt!
– Herr talman! I dag har vi möjlighet att avlägsna de hinder som har stått i vägen för meningsfulla diskussioner om hela frågan angående ledamotsstadgan. Om vi kan nå framsteg vad gäller stadgan, då kan vi ta itu med den ömtåliga frågan om våra egna ersättningar. På grund av det förtäckta sätt som kännetecknar utbetalningarna av ersättning till oss Europaparlamentariker har vi gjort oss själva sårbara för kritik. Stadgan och ersättningsreformen är förenade på ett oupplösligt sätt; de går hand i hand, som Willi Rothley tydligt påpekade. Därför uppmanar jag parlamentet att gå framåt med reformen av ersättningssystemet, samtidigt som vi uppmanar rådet att göra framsteg med stadgan, så att vi återigen kan möta väljarkåren med förtröstan i juni nästa år om vi inför ett system som är tydligt, entydigt och rättvist när det gäller våra ersättningar.
– Herr talman! För det första bör det sägas att innehållet i den kompromiss som verkar ha tagit form på senaste tiden inte kan betraktas som acceptabelt. Det fanns också olika delar av ursprungsförslaget som inte var acceptabla.
Självfallet kan vi stödja den bakomliggande principen: nämligen att alla parlamentsledamöter skall ges samma värdighet och framför allt en ständig påminnelse om att det finns en enda referenspunkt för hur de skall fullgöra sina uppdrag, med samma gemensamma rättigheter och skyldigheter. Många delar av lagförslaget strider mot denna princip: den första gäller när denna lag skulle träda i kraft. Som jag ser det har det redan slösats floder av ord och bläck på utvidgningen av Europeiska unionen, för att stödja och ge positiva kommentarer till förfarandet. Därför tänker jag inte lägga mina positiva tankar om den frågan till mängden.
Icke desto mindre har det inte varit ovanligt, speciellt inte den senaste tiden, att gemenskapens institutioner antar lagstiftning och med stort beklagande säger att de framtida medlemsstaterna bara behöver delta i förlikningsfasen. Eftersom det är så är det svårt att förstå varför det är så bråttom att anta den tidigare nämnda stadgan, när detta skulle göras utan att ledamöter från de framtida medlemsstaterna deltar. Jag anser att vi avsiktligt har glömt bort dem. Om principen dessutom är jämlikhet, till och med materiell jämlikhet, är det svårt att inse varför ledamöter från vilken stat som helst skall ha färre privilegier än nationella parlamentsledamöter när de fullgör sina uppdrag, som har minst samma dignitet, om inte högre, som deras. När jag betonar den punkten avser jag naturligtvis de nationella system som ger de högsta garantierna, eftersom jag anser att ett rättighetssystem som i praktiken tenderar att sänka de garantier som finns är oacceptabelt.
Det finns dock mer att säga, och det handlar om delar som kanske är mindre nobla men som också har med värdigheten att göra. Självfallet skulle ingen vara emot att löner utbetalas från en enda instans, men det råder inget tvivel om att ett av de största problemen här är lönernas storlek, det vill säga hänvisningen till det belopp som i framtiden skall betalas ut i förhållande till dagens ersättning, om det så är högre eller lägre. Jag förstår inte hur man moraliskt sett i det egna landet kan försvara att en ledamot av Europaparlamentet plötsligt får en högre, och i vissa fall mycket högre, lön, även om den kommer från en annan källa än nu. På samma sätt kan jag inte förstå hur andra ledamöter kan överväga att ta emot en lägre lön än i dag, särskilt mot bakgrund av att de nationella parlamentsledamöterna, och kanske till och med regionala politiker i samma land, har högre löner.
Men om vi för ett ögonblick ser på principen om jämlikhet och betraktar den som en positiv faktor, skulle den oro som har uttryckts om beskattningen innebära att vi hamnar i fällan med extrema skillnader igen.
Då tycks inte kompromissen om pensionsåldern ha något värde heller. I den överväldigande majoriteten av medlemsstaterna är pensionsåldern i offentliga organisationer för närvarande 65 år eller högre. Antingen får vi alltså vara modiga nog att bortse från det faktum att pensionsplanerna för parlamentsledamöterna inte ingår i medlemsstaternas pensionskostnader, eftersom de praktiskt taget är självfinansierade, och välja en pensionsålder på 65 år bara för att visa politisk konsekvens, eller också får vi visa oss modiga på ett liknande sätt och medge att fonden egentligen är av privat karaktär och att de enda giltiga reglerna är de som följer av de statistiska beräkningarna.
Om de två andra institutionerna inte tar itu med detta tror jag att det snarare kommer att bli parlamentsledamöterna och inte själva parlamentet som sätter sig i en underordnad position.
– Herr talman! Jag vill göra tre påpekanden som har att göra med det som vi har hört här i förmiddag.
Det första gäller de svårigheter som en del ledamöter har nämnt i samband med den skillnad som det enligt deras skandalösa bedömning finns mellan en parlamentsledamots lön och de löner som utgår till vissa politiker i kandidatländerna. Herr talman! Jag anser inte att denna svårighet är relevant, eftersom det finns inkomstskillnader också mellan de femton nuvarande medlemsstaterna, vilket inte innebär att vi därför skall införa olika löner för ledamöter från olika länder. Det finns också regioner med olika inkomstnivåer inom alla medlemsstater. och så vitt jag vet har inte ledamöterna i de nationella parlamenten olika lön beroende på vilken region de kommer från. Således är det helt logiskt att ha en enda stadga och att lönen är densamma för alla medlemsstaterna, herr talman. Jag tycker att uttalanden av det här slaget är kränkande för kandidatländerna.
Det andra påpekandet gäller tanken att ledamöterna skall avlönas genom sina respektive staters budgetar. Herr talman! Detta är också absurt, eftersom vår lön måste komma ur EU:s budget om vi fyller en europeisk funktion. Får kanske parlamentsledamöterna i nationalstaterna betalt från sin valkrets i landet? Nej, de betalas av staten som helhet.
Herr talman! Det tredje påpekandet gäller den tanke som framförts om att det måste finnas en homogenitet mellan de löner som Europaparlamentarikerna och ledamöterna av de nationella parlamenten har. Det är också absurt, herr talman. Får kanske kommunstyrelseledamöter i små kommuner samma arvode som motsvarande ledamöter i stora städer, och får de lika mycket betalt som senatorer? Varje uppdrag skall avlönas efter nivå och omfattning.
Herr rådsordförande! Alla faktorer som behövs för att lösa det här problemet ligger på bordet: bollen är er. Lös detta en gång för alla, för det här problemet har funnits alltför länge.
– Herr talman! Mycket har redan sagts och jag kommer inte ens att hinna ta upp de viktigaste punkterna under den minut jag har till förfogande.
Jag anser att det utan tvivel behövs en stadga, också för att värna om parlamentets roll och legitimitet. Dessutom har alla i min grupp, särskilt Willi Rothley och Enrique Barón Crespo och den italienska delegationen, alltid sagt sig vara för stadgan. De har hävdat att den behövs och de röstade för den med övertygelse i juni.
Jag tycker dock inte att vi skall lura oss själva, herr talman. Det vi egentligen diskuterar i dag – och låt oss göra det om det behövs – är inte stadgan utan lönejusteringarna. Jag tycker att detta är rätt förödmjukande för parlamentet, men det är bara det vi diskuterar. Låt oss kalla saker vid deras rätta namn. Om det är det enda vi kan göra – och det är rådets ansvar – så låt oss göra det, men kalla det inte en stadga, för det är ingen stadga.
– Jag skulle vilja tacka rådet och kommissionen för de beredvilliga uttalanden som de har gjort i dag och alla talare i debatten – i synnerhet Willi Rothley och Giuseppe Gargani för deras exceptionella bidrag bakom kulisserna under en så lång tidsperiod och särskilt under det italienska ordförandeskapet.
Jag skulle vilja understryka för rådet att om vi senare i dag är kloka nog att åstadkomma en klar majoritet i denna fråga, då måste vi ta itu med det som en ytterst brådskande angelägenhet. Om detta skulle inträffa ser vi fram emot att samarbeta med er i denna brådskande angelägenhet.
Debatten är avslutad.(1)
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om unionens roll i förebyggandet av konflikter i Afrika och särskilt vad gäller genomförandet av Linas-Marcoussis-avtalet i Elfenbenskusten.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill göra några påpekanden som gäller förebyggande, hantering och lösning av konflikter i Afrika, en fråga som har varit kärnan i det italienska ordförandeskapets arbete visavi den afrikanska kontinenten under detta halvår.
Det allra mest brådskande tycks faktiskt vara att stabilisera kontinenten, med andra ord arbeta förebyggande eller att eliminera de väpnade konflikter som pågår. Alla är ju överens om att det enda sättet att främja utveckling är att skapa fred och säkerhet generellt sett. I annat fall blir kampen mot fattigdomen, främjandet av mänskliga rättigheter, sysselsättning av hög kvalitet och skyddet för miljön bara tomma drömmar eller kortlivade erövringar. Det får inte bli något köpslående mellan utveckling och fredsbevarande insatser – vi måste helt enkelt ha ett integrerat angreppssätt. FN:s generalsekreterare Kofi Annan gjorde detta mycket klart vid Afrikanska unionens toppmöte i Maputo när han sade att det krävs ett övergripande synsätt med inriktning på i tur och ordning fred och säkerhet, mänskliga rättigheter och demokrati, återuppbyggnad och utveckling.
De första som blev medvetna om detta var de afrikanska regeringarna själva, som redan i programdokumentet för det nya partnerskapet för Afrikas utveckling slog fast att krig och underutveckling är två sidor av samma problem och ger näring åt varandra. På grundval av den hypotesen har de tillsatt erforderliga organ som skall förebygga, hantera och lösa deras kriser, särskilt Freds- och säkerhetsrådet och den gemensamma kommittén med företrädare för de största afrikanska staterna.
Det nya politiska element som skall framhållas är den nya beslutsamheten från afrikanernas sida att ta sitt ansvar också i fråga om fred och säkerhet på grundval av äganderättsprincipen. Det är en inställning som Europeiska unionen konsekvent har uppmuntrat och stött med åtgärder som syftar till att försöka stärka Afrikas kapacitet, både på panafrikansk nivå och på subregional nivå, genom Ecowas, IGAD (Intergovernmental Authority on Development) och Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC).
Mot bakgrund av denna nya politiska situation har det italienska ordförandeskapet arbetat aktivt med att få till stånd ett svar från EU som skulle kunna vara utmaningen värdigt. Därför verkade vi först och främst för ett teoretiskt resonemang om att förebygga, hantera och lösa konflikter i Afrika, genom en forskningsseminarium som hölls i Rom den 28 juli. Genom två trojkamöten återupplivade vi dialogen EU–Afrika, som hade gått i stå efter det att Lissabontoppmötet sköt upp den. Det andra av dessa möten hölls den 10 november i Rom. Återupplivningen var främst inriktad på frågorna om fred och säkerhet, om vilka vi var överens med afrikanerna. Slutligen införde vi pågående åtgärder för att stödja de fredsprocesser som fortgår i Elfenbenskusten, Liberia, Sudan, Somalia, Etiopien/Eritrea, norra Uganda, Demokratiska republiken Kongo, Burundi och så vidare. Vi har stött ett kontinuerligt diplomatiskt arbete, vilket inte minst har tagit sig uttryck i att en rad EU-företrädare för ministertrojkan har sänts till Afrika.
Herr talman, mina damer och herrar! Resultaten – åtminstone de kortsiktiga resultaten – är till stor del positiva. Att krisen i Liberia kunde hanteras i realtid, både på politisk, diplomatisk och ekonomisk nivå, bidrog på ett avgörande sätt till att konflikten kunde stoppas, ett fredsavtal undertecknas och den nuvarande övergångsregeringen tillsättas.
När nu återhämtningen i Sierra Leone har befästs är det Elfenbenskusten i samma region som genomgår den största prövningen. Elfenbenskusten är den verkliga drivkraften i regionens ekonomi, och det är i det landet som det viktigaste slaget står. Hittills har vi gjort betydande framsteg. Att en nationell försoningsregering tillsattes, att en amnestilag antogs, att de nationella väpnade styrkorna och rebellerna kom fram till en överenskommelse den 4 juli 2003 är viktiga steg i en process som behöver kompletteras med att trupperna får förläggningar och avväpnas och med att statsförvaltningen utvidgas till att omfatta hela territoriet fram till presidentvalet 2005.
Europeiska unionen har gjort allt som står i sin makt, och fortsätter att göra det, för att se till att vi kommer ur dagens dödläge, så att en återförening blir permanent och genomförandet av Linas-Marcoussis-avtalet fullbordas. Förklaringarna den 22 september och den 9 december, besöket från en europeisk ministertrojka i mitten av oktober och det arbete som Europeiska unionens företrädare i övervakningskommittén har gjort är bevis på detta. Tack vare att de franska väpnade trupperna och Ecowastrupperna ingrep så snabbt var det möjligt att undvika en öppen konflikt. Det finns dock fortfarande behov av en mer substantiell fredsbevarande FN-styrka, inom vilken afrikanska trupper kan fortsätta att verka. Det var vad Ecowas krävde i New York, och det är en begäran som Europeiska unionen måste stödja.
Dessa hänvisningar till specifika konflikthärdar gör att man å ena sidan uppskattar den beslutsamhet att hantera sina konflikter som afrikanerna visar och å andra sidan inser hur enormt mycket arbete som krävs för att förstärka den operativa kapaciteten, särskilt den som faller under subregionala organisationers ansvar. I den meningen kan partnerskapet EU–Afrika bara utvecklas till ett trepartssamarbete mellan Europeiska unionen, Förenta nationerna och Afrika, där varje komponent kompletterar de andra.
Operation Artemis – den första EU-ledda militära operation som har gjorts utanför träningsområdena – visade hur effektiv en snabb insats med tränade, välorganiserade styrkor är. De kan sätta stopp för en krissituation med konflikter och sedan låta en större FN-styrka med lämpligt mandat ta itu med de större stabiliseringsuppgifterna. Också de subregionala afrikanska organisationernas styrkor kan fylla denna funktion och ingripa snabbt för att lösa kriser, för att sedan ersättas av det långsammare, bättre organiserade FN-maskineriet. Det skulle kunna vara fallet i Burundi, där den första helt afrikanska fredsbevarande styrkan för närvarande verkar och inom ett år skulle kunna ersättas av Förenta nationerna.
Hittills har vi nämnt specifika åtgärder som Europeiska unionen vidtar under trycket av kriser och humanitära nödsituationer. Den mest anmärkningsvärda nyheten är emellertid att en fredsfond – som har tilldelats 250 miljoner euro och som finansieras av Europeiska utvecklingsfonden (EUF) – inrättades av Europeiska unionens råd den 18 november 2003. På så sätt skaffar sig Europeiska unionen ett pålitligt instrument för snabba insatser som ligger i linje med det strategiska partnerskapsförhållande som finns mellan Europeiska unionen och Afrika och med principen om afrikansk äganderätt. Fredsfonden kommer att göra det möjligt att finansiera vissa specificerade insatser som ingår i de fredsbevarande operationer som de afrikanska styrkorna bedriver, med alla garantier som förfarandet för beslutsfattandet ger. Kravet på detta från Afrikanska unionens toppmöte i Maputo fick således ett svar från Europeiska unionen som gjorde att de åtaganden och löften vi så ofta har upprepat kunde infrias.
Under minst tio år har vi tillsammans med FN uppmanat Afrika att ta kontrollen över sin framtid och att bryta den onda cirkeln av konflikter och fattigdom med stöd av världssamfundet. När nu de afrikanska ledarna har tagit till sig detta, vilket framgår av den nya filosofin bakom skapandet av Afrikanska unionen och Nepad, blir det en fråga om politisk trovärdighet att förverkliga löftena genom lämpliga beslut. Om fredsfonden förverkligas på ett klokt sätt kan den visa sig vara ett av de viktigaste instrumenten för de framtida förbindelserna mellan Europa och Afrika.
Avslutningsvis vill jag betona att det har utkristalliserats väsentliga förbättringar av planeringen och utförandet när det gäller att förebygga, hantera och lösa konflikter i Afrika. Vi försöker att få till stånd denna utveckling genom att se över grunddokumentet, på vilket allt Europeiska unionens handlande på det här området hittills har byggt: jag syftar på Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt om att förebygga, hantera och lösa konflikter i Afrika av den 14 maj 2001.
Den operation som vi har lanserat, och som pågår, fordrar att vi kompletterar den nuvarande gemensamma ståndpunkten och först och främst uppdaterar den med en hänvisning till kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, som får näring ur konfliktsituationer. Därför måste det finnas en stark hänvisning till det civila samhällets roll och kvinnornas roll i det civila samhället. Sedan behöver vi särskilt inrikta oss på de ekonomiska dimensionerna av konflikterna och vad dem beträffar den olagliga exploateringen av naturtillgångar. Till sist behöver vi en hänvisning till den mycket allvarliga situation som de som kallas ”sönderfallna stater” upplever, det vill säga territorier utan någon kontroll eller några offentliga institutioner som kan utöva den myndighet som fordras och stå för grundläggande service.
Det här är en pågående insats som vi överlåter till det kommande irländska ordförandeskapet och som kommer att slå fast Europeiska unionens övergripande sätt att förhålla sig till den viktiga frågan om att förebygga, hantera och lösa konflikter i Afrika.
. – Herr talman! Kommissionen delar parlamentets oro över den politiska situationen i Elfenbenskusten. Även om vissa framsteg har gjorts när det gäller genomförandet av Marcoussis-avtalet måste det nuvarande dödläget brytas.
De nya styrkorna har bojkottat ministerrådet i två månader, och denna bojkott, liksom den ömsesidiga bristen på tillit, gör det omöjligt att inleda den process för demobilisering, nedrustning och återintegrering som är en förutsättning för landets återförening.
Det förekommer fortfarande allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och kommissionen är också mycket oroad över den humanitära situationen. Sedan konflikten bröt ut i september 2002 har kommissionen stått för 7,24 miljoner euro för nödlindringsverksamhet i Elfenbenskusten, och den kommer att fortsätta att ge humanitärt bistånd under 2004 inom ramen för den globala planen för Västafrikas kustområde.
Europeiska unionen är aktivt engagerad i genomförandet av Marcoussis-avtalet, både finansiellt och politiskt. Sedan krisen inleddes den 19 september 2002 har unionen utfärdat nio förklaringar, och den har upprepade gånger uppmanat alla ivorianer att arbeta i harmoni för landets återförening och för att förbereda fredliga demokratiska val 2005.
I Abidjan är såväl kommissionen som EU:s ordförandeskap medlemmar av övervakningskommittén för Marcoussis-avtalet. De 10 undertecknarna av avtalet rekommenderade att den internationella kommittén skulle inrättas för att säkerställa genomförande av avtalet.
Kommittén har varit mycket aktiv. Sedan den höll sitt första möte i slutet av februari har den sammanträtt mer än 50 gånger, men ändå har dess verksamhet kritiserats av alla de 10 politiska styrkorna, bortsett från president Gbagbos parti FPI.
Diskussioner om hur kommitténs effektivitet skall kunna förbättras bör äga rum mellan alla medlemmar så fort som möjligt. För att återupprätta sin trovärdighet borde kommittén göra en grundlig omprövning av sin nuvarande roll, inte bara i sitt agerande som medlare utan även för att i första hand arbeta på ett mer öppet sätt för att skapa ökat förtroende för hur dess arbete uppfattas.
En slags pliktrapportering till högkvarteret borde införas, med protokoll från sammanträdena för att förbättra öppenheten med hänsyn till de institutioner som är representerade inom denna kommitté. Den har varit alltför inåtvänd i sin arbetssätt, och förändringar på det området skulle kunna vara lönande.
Men det viktigaste är att säkerställa att de politiska aktörerna i Elfenbenskusten verkligen förstår behovet av att skapa en känsla av samexistens och kompromiss. De måste anstränga sig för att komma överens inom en nation. Utan den inställningen kommer det att bli mycket svårt att skapa verkliga framsteg.
När det gäller unionens förmåga att förebygga, hantera och lösa konflikter görs ansträngningar för att fastställa en relevant gemensam strategi. Huvudaspekterna i detta sammanhang innebär stärkt regional integration genom stöd till Ecowas, förstärkt samordning med FN och förbättring av den nationella och regionala politiska dialogen. Allt detta är något som vi är direkt engagerade i, och vi gör vad vi kan i alla dessa förbindelser.
Såväl Afrikanska unionens initiativ till fred och trygghet som deras åtgärder mot det illegala utnyttjandet av naturtillgångar kommer att tas med i beräkningen som en del av denna process. Jag anser det vara helt riktigt att parlamentet ser över dessa aspekter i en situation av den här typen.
När det gäller Patricia McKennas ändringsförslag om att upphäva fiskeavtalen med Elfenbenskusten på grund av inkonsekvenser i kommissionens politik och på grund av att det inte är möjligt att kontrollera nationella vatten, skulle jag vilja säga följande.
Kommissionen har föreslagit att fiskeavtalen skall förlängas med ett år, och då beaktat att Elfenbenskusten genom detta avtal kommer att fortsätta att dra nytta av målinriktade åtgärder för vetenskaplig forskning, kontroll och övervakning. Fiskeministeriets verksamhet och utbildning och dess investeringar i Elfenbenskustens ekonomi, huvudsakligen genom de tre tonfiskfabrikerna, garanteras endast om avtalet förlängs.
En konkurs för tonfiskkonservfabrikerna, som för närvarande ger upphov till 5 000 direkta lokala arbetstillfällen och mer än 30 000 indirekta arbetstillfällen, skulle skapa en stor arbetslöshet och eventuellt leda till sociala brytningar i Abidjan. Det skulle innebära att Abidjans hamn utan tvekan skulle vara dödsdömd som en hamn för landning av fisk, troligen för flera år framåt.
Det råder inga tvivel om att ett misslyckande med att förlänga avtalet skulle få omfattande negativa konsekvenser, och det skulle inte leda till någonting annat än en fördjupning av den aktuella krisen i Elfenbenskusten, så jag skulle inte rekommendera att detta element dras in i en situation som redan är tillräckligt problematisk.
– Herr talman! Tyvärr innebär krisen i Elfenbenskusten att vi i dag återigen måste diskutera detta land – som för inte så länge sedan var ett bra exempel på politisk stabilitet – dess ekonomiska framsteg och dess invånares levnadsvillkor.
Sex politiska grupper i kammaren stöder en resolution som vi säkerligen kommer att anta redan i förmiddag. I den uppmanar vi i huvudsak till en strikt tillämpning av Linas-Marcoussis-avtalet som det bästa sättet att återupprätta rättsstaten och fredlig samexistens mellan alla parterna i konflikten.
Jag håller helt och hållet med kommissionär Poul Nielson, som nyss sade att alla insatser är dömda att misslyckas om parterna i konflikten inte visar tydliga prov på god vilja att komma fram till dessa överenskommelser och leva tillsammans i fred.
Jag måste säga att jag tycker att denna brist på vilja eller förmåga till en överenskommelse dem emellan verkar vara det allvarligaste hindret i arbetet för fred i Elfenbenskusten.
Parlamentet besökte landet för några månader sedan och talade då med företrädare för hela det civila samhället, myndigheterna och oppositionen. Det vi såg var inte alltid goda exempel på att det finns en vilja att lösa krisen. Det är väl känt att Linas-Marcoussis-avtalet inte togs emot med tillfredsställelse i viktiga delar av det ivorianska samhället. När Gbagbo återvände till Abidjan möttes han av enorma protester mot de överenskommelser han själv hade gått med på – och sedan sade han till oss att han inte hade undertecknat dem och använde ett slags dubbelbottnat språk som jag tyckte var oacceptabelt.
I själva regeringen visade några av de ministrar som företräder vad vi skulle kunna kalla ”rebellsektorn” oss tydligt vad det innebär att vara rebell. De hade inte alls några vänliga ord till övers för den andra delen av regeringen, som Gbagbo tillhör.
Gbagbo själv var mycket vänlig och trevlig, och under en måltid som vi inbjöds till i själva presidentpalatset förklarade han hur han ser på problemet. Han sade saker som många av oss som var där hörde – inte mindre än 10–15 personer – och som jag inte tycker pekar i rätt riktning, såsom till exempel att han måste förstärka sin armé och att han hade planer på att köpa militärt material från östländerna. Vi anser att detta är helt fel inriktning.
Det finns andra exempel, såsom den etniska frågan. Som vi säger i resolutionen är det inte den som ligger till grund för konflikten och den är förmodligen inte det enda upphovet till den. Men jag måste säga att den här frågan om etnicitet och medborgarskap i Elfenbenskusten togs upp i alla våra samtal – åtskilliga dussin samtal – under vilka alla våra samtalspartner talade om vilka problem som de tusentals och hundratusentals människor som framför allt kommer från Burkina Faso skapar. De skapar problem och de är själva offer för våldet i många fall.
Därför anser jag att vi måste fortsätta att göra allt som står i vår makt för att se till att Linas-Marcoussis-avtalet efterlevs och att skapa en bättre samordning mellan alla parter med kommittén för utvecklingsbistånd (DAC), FN och Europeiska unionen. Efter att ha sett det vi har sett och mot bakgrund av vad jag här kort har sammanfattat kan jag inte vara så värst optimistisk i fråga om den omedelbara framtiden för detta land som är i så stort behov av fred.
– Herr talman! Sedan delegationen med parlamentsledamöter från AVS och Europaparlamentet var i Elfenbenskusten i maj 2003 står det alltmer klart att Linas-Marcoussis-avtalet är ett ganska bristfälligt instrument. Det kvarstår, som andra har påpekat, en oerhört oroande motvilja från alla sidor att samarbeta, att samexistera, att samordna och att arbeta för försoning. Detta stod helt klart när vi var där, och så är fortfarande fallet.
Det måste bli ett slut på straffriheten och, som kommissionären sade, det är nödvändigt med en mycket tydligare beslutsamhet för att nå demilitarisering, demobilisering och sedan återuppbyggnad i detta land. Romano Prodi besökte Elfenbenskusten i november, och han gav högtidliga löften om dessa frågor. Detta parlament skulle vilja se dessa löften förverkligade i form av omedelbart ekonomiskt stöd så snart som möjligt.
ECHO behöver fortfarande ökade anslag för att utföra sitt viktiga arbete med genomförandet av överenskommelsen. Detta är lösningen för att skapa fred, som även omfattar behovet av att ge humanitärt bistånd, civilskydd och så vidare.
Mot bakgrund av våra förpliktelser gentemot Afrikanska unionen och AVS föreslog kommissionsledamot Nielson ett oerhört välkommet och nyskapande sätt för att stödja Afrikas egna ansträngningar för att hantera konflikter. Som jag förstår saken – och jag skulle vilja förtydliga detta, eftersom det inte klargjordes genom rådets uttalande – vill vissa medlemsstater utnyttja väl utarbetade fredsbevarande resurser för att direkt finansiera subregionala organisationer, uppenbarligen utan att rådfråga Afrikanska unionen, eller ens söka Afrikanska unionens stöd.
För mig är detta ett ofattbart förslag, och jag skulle vilja få det förklarat denna morgon. Skulle rådet gå med på att Europeiska unionen måste ge hållbart långsiktigt stöd till de kontinentala fredsansträngningar som har gjorts och ge bistånd till den struktur som Afrikanska unionen har skapat för att bygga upp trygghet på kontinenten?
Tror rådet att medlemsstaterna skulle gå med på att stödja den önskan som de afrikanska statscheferna har gett uttryck för, att finansieringen skall hanteras av Afrikanska unionens myndigheter och inte på något annat sätt? Jag skulle uppskatta ett visst förtydligande om var vi för tillfället står när det gäller det oerhört viktiga förslag som kommissionsledamot Nielson var ansvarig för.
– Herr talman! Framtiden för Elfenbenskusten såg länge ljus ut. Det var ett av de länder i Afrika som framhölls som ett exempel på stabilitet och ekonomisk tillväxt. Sedan hamnade Elfenbenskusten successivt i en våldsspiral, främst sedan , eller den ivorianska identiteten, infördes, ett koncept som faktiskt kan jämföras med apartheid. Det står alldeles klart att den styrande politiska klassen, däribland presidenten, är kapabel till vad som helst för att öka sin makt och inte ens ryggar för att göra det genom etnisk rensning. Parallellerna till händelserna för tio år sedan innan folkmordet i Rwanda bröt ut är alarmerande många.
Det finns förstås inget omedelbart alternativ till Marcoussisavtalen, men Glenys Kinnock har rätt i att dessa mycket väl kan behöva ses över och vid behov ändras. Hur som helst är huvudproblemet om de går att genomdriva. Världssamfundet får inte längre nöja sig med en läpparnas bekännelse. Herr kommissionär! Europeiska unionen måste överväga alla möjliga alternativ och instrument, däribland att frysa biståndet till Elfenbenskusten tills regeringen är beredd att genomföra Linas-Marcoussis-avtalet på ett konsekvent sätt och i dess helhet.
Om vi förblir tysta och passivt tittar på i dag kan vi mycket väl komma att betraktas som passiva medbrottslingar i morgon. Låt oss undvika ett nytt Rwanda.
– Herr talman! Situationen i Elfenbenskusten fortsätter att förvärras. Vi har fördömt konceptet , som har fläckat Laurent Gbagbos legitimitet som vald företrädare, men vi har också fördömt det militära upproret, vilket är oacceptabelt i en demokrati. Vi var skeptiska till att underteckna Marcoussis fredsavtal, som uppvisade alla tecken på att ha dikterats av den tidigare kolonialmakten. Som man kunde ha förväntat sig var detta inte gångbart utan ledde till att de upproriska ministrarna i regeringen för nationell försoning avgick i september.
Även om det har gjorts framsteg under de senaste månaderna har nya konfrontationer under de senaste fjorton dagarna minskat chanserna att fredsprocessen skall kunna återupptas. Nu leder våldet i norr, liksom i kakaobältet, tillsammans med de övergrepp som de så kallade patriotiska styrkorna begår till allt grövre brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi kräver att dessa upphör utan dröjsmål och att regeringen och rebellstyrkorna slutar att utnyttja demonstrationer som egentligen inte alls är spontana. Vi kräver att det införs undersökningsförfaranden för att straffa de ansvariga för övergreppen. Vi fördömer mordet på den franska journalisten Jean Hélène lika kraftigt och kräver att en internationell utredning genomförs så att de ansvariga kan ställas inför rätta. Vi kräver att verkliga förhandlingar återupptas i syfte att få slut på konflikten. Bara genom att ta hänsyn till alla politiska krafter i landet och balansen mellan dem är det möjligt att finna en fredlig och demokratisk lösning, som leder till att en fredsprocess återupptas. Denna måste innefatta att milisen avväpnas och följas av fria allmänna parlaments- och presidentval under internationell övervakning.
För att vi skall nå dithän måste Europeiska unionens förebyggande politik inrikta sig på de strukturella orsakerna, det vill säga fattigdom, ojämlik välståndsfördelning, sociala orättvisor, förtryck av minoriteter och dåligt organiserad statlig förvaltning. Vid sidan av detta måste EU anta en konsekvent handels- och utvecklingspolitik för att trygga stödet till de afrikanska ekonomierna och särskilt till den afrikanska befolkningen. I detta sammanhang uppmanar vi kommissionen att inte förlänga fiskeavtalet med Elfenbenskusten så länge genomförandet av utvecklingssamarbetet inom ramen för Cotonouöverenskommelsen fördröjs.
Avslutningsvis bör vi signalera att vi respekterar minoriteter, vilket är en oundgänglig utgångspunkt för att dessa konflikter i Afrika skall kunna lösas på ett fredligt sätt.
– Herr talman! Det kan inte råda något tvivel om att unionen, tillsammans med Förenta nationerna och Afrikanska unionen, spelar en mycket viktig roll när det gäller att förebygga konflikter och mäkla fred i Afrika, en kontinent som fortsätter att slitas sönder av tvister och väpnade konflikter.
Situationen i Elfenbenskusten är ett typiskt exempel på spänningar till följd av sociala och etniska skillnader. Mordet på den franska journalisten Jean Hélène, som var korrespondent för , visar hur djup krisen och föraktet för Marcoussisavtalet är. Tillsammans med Cotonouavtalet ger detta avtal en mycket bra ram för krishantering och respekt för mänskliga rättigheter och demokratins lagar. Trots det måste vi i allmänhet när vi talar om demokrati och fredlig samexistens i ett område där våldet är en vardagsrealitet ta hänsyn till två viktiga faktorer.
För det första traditionella och lokala sätt att lösa konflikter. Vilka lösningar som är gångbara beror till stor del på om det lokala samhället kan bygga upp ett förhållande mellan motståndargrupper som kännetecknas av tillit och samarbete. Erfarenheten har visat att lösningar som bygger på lokala värderingar och medlingstekniker har mycket större möjligheter att leda till varaktig fred. Därför måste vi också införliva lokala uppfattningar och förfaranden i de internationella mekanismerna.
För det andra måste man ta kvinnors roll i konfliktlösningen och försoningsprocessen på största allvar, och jag är tacksam för att Roberto Antonione nämnde det. Den här frågan har upprepade gånger diskuterats i Europaparlamentets utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, och vi har utarbetat ståndpunkter om kvinnors roll i fredsprocessen. Även FN har gjort analyser, och under det grekiska ordförandeskapet utarbetade Europeiska rådet en rapport och antog slutsatser vid sitt möte i Thessaloniki. Rådet och Europeiska kommissionen måste därför ta hänsyn till denna faktor och förstärka kvinnors initiativ i fredsprocesserna genom budgeten. 250 miljoner euro vore en respektabel summa.
Herr talman! Slutligen vill jag nämna att tilldelades FN:s pris for mänskliga rättigheter 2003 den 10 december, den internationella människorättsdagen. Det är en organisation som består av kvinnor från de tre länderna Liberia, Sierra Leone och Guinea och som spelade en avgörande roll för att förebygga ett krig mellan de tre länderna genom att tvinga de politiska ledarna tillbaka till förhandlingsbordet, vilket FN:s generalsekreterare lovordade dem för i april 2002. Jag nämner detta för att understryka hur viktig kvinnors roll är, eftersom den ofta ignoreras.
– Herr talman! Natten mellan den 11 och den 12 december utbröt nya mordiska konfrontationer i Elfenbenskusten. Dessa konfrontationer mellan ivorianska soldater och oidentifierade beväpnade män väcker åter fruktan för att fredsprocessen i Elfenbenskusten kommer att avbrytas.
Dessa händelser inträffade plötsligt vid en tidpunkt då de före detta rebellstyrkorna hade bestämt sig för att annonsera att de inom kort tänkte återvända till den nationella försoningsregeringens institutioner. Tyvärr kan vi se att milisens utbredning är en mycket farlig konsekvens av konflikten. Organisationen har samlat in många vittnesmål om att regeringstrogen milis har begått flera övergrepp utan att straffas på något sätt.
Vid en tidpunkt då landet beredde sig på att ta ett avgörande steg mot fred bekymrar detta nya våldsutbrott – som sker i ett ytterst oroligt sammanhang – åter dem som försvarar Linas-Marcoussisavtalen. Vi skall komma ihåg att dessa avtal syftade till att få ett slut på stridigheterna, trygga en återgång till fred och stabilitet och bevara Elfenbenskustens territoriella och etniska integritet. Mot bakgrund av Linas-Marcoussisavtalen är den prioriterade frågan i dag behovet av att driva på avväpningsprocessen och återinsätta styrkorna i Elfenbenskusten.
Därför måste Elfenbenskustens regering och framför allt president Gbagbo se till att människornas fri- och rättigheter värnas och få ett slut på stridigheterna utan dröjsmål. Annars skulle vi kunna föranledas att kräva att biståndet till Elfenbenskusten upphör, ett bistånd som är oundgängligt för Elfenbenskustens befolkning, vilket vi alla vet. Herr kommissionär! Vi fruktar faktiskt att EU:s stöd olyckligtvis till stor del används för att köpa vapen. Låt oss därför vara försiktiga, snarare än naiva eller medbrottslingar vid ytterligare ett folkmord.
. – Herr talman! Låt mig börja med att kommentera det sista inlägget. Det finns alltid problem och risk för indirekta konsekvenser när man stöder en regering som befinner sig i en svår situation som denna. Men vi gör på ett mycket försiktigt sätt det rätta genom att inte vända landet ryggen, utan i stället skall vi försöka finna områden där vi kan göra något meningsfullt, samtidigt som vi har i åtanke att det finns en legitim regering i landet. Vi har använt Cotonou-systemet för att organisera en dialog och för att införa riktmärken längs den väg som leder tillbaka till normala förhållanden, och vi förenar vårt stöd med och gör det avhängigt av Marcoussis-avtalet och processen där.
Jag har redan tagit upp den särskilda aspekt som fisket utgör. Låt mig säga några ord om den fredsbevarande resursen som svar på Glenys Kinnocks och Anna Karamanous kommentarer. Jag välkomnade Europeiska rådets slutsatser om den fredsbevarande resursen mycket varmt förra veckan. Det angavs tydligt i dessa slutsatser att rådet erkänner vikten av denna fredsbevarande resurs, och det påpekar även mycket tydligt att finansiering av dessa fredsbevarande insatser kommer att skapa en anmärkningsvärd och viktig impuls vad gäller att stärka det afrikanska folkets förmåga att skapa och bevara fred över hela kontinenten. Så det fanns inga som helst hänvisningar till hur detta skall göras, förutom det som man här underförstått hänvisar till som en allafrikansk ansträngning. Det var det scenario som vi förutsåg, och Afrikanska unionen och kommissionen förväntar sig också att regionala organisationer skall anlitas som projektansvariga för hantering av individuella fall. Förslagets hela uppbyggnad visar dock tydligt att beslutsfattandet förväntas bli Afrikanska unionens ansvar. Detta är också den rådande uppfattningen i de diskussioner som förs inom EU. Detta är mycket viktigt, eftersom stabilitet och afrikanskt egenansvar för denna process är nyckeln till framgång.
Vi ser fram emot nästa steg i genomförandekedjan, och hoppas att de kommer att tas snart.
Jag skulle vilja säga till Anna Karamanou att den fredsbevarande resursen inte skulle täcka kostnaden för att stödja kvinnoorganisationer eller andra liknande verksamheter. Det är mycket viktigt att denna resurs endast täcker de åtgärder som direkt har att göra med fredsbevarande eller fredsskapande verksamheter som inte kan finansieras med andra medel. Det är detta som är nytt här, och det är därför som vi förflyttar oss till ett nytt verksamhetsområde och en ny metod för finansiering och beslutsfattande. Allt detta är nytt av goda skäl, och vi måste vara mycket försiktiga så att vi inte överlappar det som faktiskt kan finansieras med andra medel, annars skulle möjligheten vara förslösad.
Mina slutliga kommentarer om situationen i Elfenbenskusten och det som vi försöker åstadkomma: vi befinner oss inte i en situation där vi har dragit in eller frusit anslag. Vi har inte avbrutit det arbetsförhållande som inrättats genom Cotonou, men vi måste anpassa oss till situationen. Vi försöker gradvis att röra oss framåt och sammankoppla det med en försoningsprocess. Landstrategidokumentet och det nationella vägledande programmet på sammanlagt 298 miljoner euro diskuterades faktiskt av EUF-kommittén den 20 november, och vi kommer att försöka se till att genomförandet av detta sammankopplas med genomförandet av Marcoussis-avtalet. Vi kommer att inkludera interventioner som bland annat syftar till att främja säkerheten för besittningsrätten till mark, och god förvaltningssed kommer också att vara ett viktigt element tillsammans med stöd för president- och parlamentsvalen 2005. Detta är ett mycket tråkigt fall, men vi måste vara envist optimistiska.
–Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen(1).
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om upphävandet av unionens embargo på vapenexport till Kina.
– Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska unionen införde embargot på vapenexport till Folkrepubliken Kina 1989, efter händelserna på Himmelska fridens torg. Enligt embargot var bara export som inte hade samband med förtryck eller brott mot de mänskliga rättigheterna tillåten. Detta skulle bedömas från fall till fall.
Nu anser Kina att embargot är förlegat och att samarbetet mellan Kina och Europa inom alla sektorer, liksom de snabba förändringar som pågår i Folkrepubliken Kina, motiverar att det upphävs. Våra kinesiska samtalspartner betonar detta allt oftare och allt häftigare vid alla tänkbara tillfällen, både multilaterala och bilaterala. Nyligen framhöll de att upphävandet av embargot var en prioriterad fråga inom ramen för Kinas förbindelser med Europeiska unionen på kort och medellång sikt.
Vad konsekvenserna beträffar skulle EU:s uppförandekod hur som helst fortfarande vara tillämplig om embargot mot Kina skulle upphävas, och därmed skulle vapenexporten i realiteten inte påverkas nämnvärt.
Frågan om ett eventuellt upphävande av embargot har diskuterats inom Europeiska unionen under de senaste månaderna, men vi har inte kommit överens om huruvida denna förändring är lämplig eller ej. Europeiska unionen erkänner att den politiska situationen i Kina har utvecklats betydligt sedan 1989 och att Europeiska unionens förbindelser med Kina har förändrats på viktiga punkter, bland annat vad gäller kvaliteten på den politiska dialogen. I och med upprättandet av dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Kina har det ju också skapats en viktig kanal där båda sidor kan utbyta åsikter och utveckla projekt som syftar till att främja påtagliga förbättringar.
Dessutom genomgick den kinesiska regeringen en fullständig förändring vid partikongressen förra året, något som kineserna understryker särskilt, och dagens ledare hävdar att de inte hade någonting med händelserna på Himmelska fridens torg att göra. Ur Europeiska unionens synvinkel är frågan mycket känslig, eftersom det fortfarande finns allvarliga problem med respekten för de mänskliga rättigheterna i Kina. Hos vår allmänna opinion finns det fortfarande starka minnen av händelserna på Himmelska fridens torg. Den ekonomiska avregleringen och landets stegvisa integrering med världssamfundet åtföljs ju inte av motsvarande politiska avreglering, och Kina har fortfarande långt kvar till de standarder för mänskliga rättigheter som betraktas som normala i våra samhällen.
Unionens politik i den här frågan granskas noggrant och de ickestatliga organisationerna, och den allmänna opinionen förväntar sig påtagliga resultat. Det bör också påpekas att Peking har avvisat tanken att påtagliga framsteg i fråga om mänskliga rättigheter skulle sättas som villkor för ett upphävande av embargot. Hur som helst finns i Europeiska unionen ännu inte de förutsättningar som krävs för att häva embargot: detta förklarade vi klart och tydligt för vår kinesiska motpart under toppmötet mellan Europeiska unionen och Kina nyligen.
Dessutom står det klart att det inom EU finns olika uppfattningar om frågan och särskilt om hur vi skall förhålla oss till de upprepade kraven från kineserna. Frågan måste därför diskuteras ytterligare och grundligt i framtiden. Europeiska rådet kom med ett avgörande incitament till detta vid sitt möte den 12 december 2003, då rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) fick i uppdrag att se över frågan.
. – Herr talman! Jag delar ordförandeskapets åsikter till fullo. Jag skulle vilja tillägga några saker, även om det naturligtvis inte är en fråga som kommissionen tar initiativ till med tanke på det sätt som GUSP fungerar på. Kinas premiärminister Wen Jiabao sade trots detta nyligen under sitt möte i Harvard i Förenta staterna att Kinas reformer och öppnande syftar till att främja mänskliga rättigheter. Dessa två är ömsesidigt beroende och håller på att förstärkas.
Detta är uppmuntrande ord som visar att Kina lägger fram mänskliga rättigheter i ett sammanhang är kopplat till deras allmänna inriktning när det gäller vart de vill gå, och de gör det på eget initiativ. Men vi skall inte dra snabba slutsatser, och verkligheten på plats är den riktiga måttstocken för att mäta framsteg, också på ett område som detta.
Vi har sett några ordentliga förändringar, men det finns också fortfarande goda skäl till att upprätthålla en systematiskt organiserad dialog med Kina om mänskliga rättigheter.
Vi har gjort detta systematiskt genom åren. Frågan här gäller naturligtvis att ett antal medlemsstater är positivt inställda till att överväga ett upphävande av vapenembargot, och de har också offentliggjort denna ståndpunkt. Dessa medlemsstater anser att det inte längre finns ett tekniskt behov av embargot eftersom vapenförsäljning till Kina redan täcks av EU:s uppförandekod från 1998, eller att denna fråga borde bedömas i det övergripande sammanhanget för våra förbindelser. Andra medlemsstater anser att upphävandet av embargot är förhastat. De betonar behovet av ytterligare framsteg när det gäller mänskliga rättigheter.
Vid förra veckans möte i Europeiska rådet hänsköts frågan till det första rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) under det irländska ordförandeskapet. Kommission stöder fullständigt en ingående politisk diskussion om denna fråga. Det är viktigt att utveckla en tydlig EU-linje på högsta nivå i detta ärende.
Objektivt sett skulle upphävandet av embargot inte leda till några omfattande konkreta konsekvenser för den europeiska vapenexporten till Kina, eftersom vapenexport till länder som inte har avstått från att använda vapen för internt förtryck eller i aggressivt syfte mot ett annat land är förbjuden enligt EU:s uppförandekod från 1998. Det är i själva verket uppförandekoden som är tillämplig på denna fråga.
Med detta sagt, och med tanke det höga politiska och symboliska värde som hela frågan har, borde alla överväganden i sammanhanget inbegripa en uppdaterad politisk bedömning av hur långt utvecklingen har nått sedan 1989 vad beträffar mänskliga rättigheter. Vi är naturligtvis intresserade av parlamentets åsikter i denna fråga, så kommissionen välkomnar diskussionen här i dag.
– Herr rådsordförande, herr kommissionär! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna tillbakavisar med kraft de senaste försöken från Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder att upphäva vapenembargot mot Folkrepubliken Kina.
Jag är glad att rådets företrädare slog fast att rådet för närvarande håller fast vid linjen att vapenembargot måste finnas kvar. Ni beskrev situationen, herr kommissionär, men jag ber er att vara försiktig. Europeiska rådet gjorde rätt 1989 när det införde vapenembargot efter det att fredsdemonstrationerna på Himmelska fridens torg slogs ned på ett så blodigt sätt. Vi tycker också att läget beträffande de mänskliga rättigheterna har förbättrats sedan dess, herr kommissionär, men inte tillräckligt.
Rådet såg över situationen i Kina helt nyligen, den 13 oktober, och noterade, precis som parlamentet gjorde samma månad, att läget beträffande de mänskliga rättigheterna i Kina inte ens uppfyllde de internationella standarder som Kina har erkänt när det gäller grundläggande sociala, kulturella och politiska friheter. Mot bakgrund av det bör vi, trots att vi vill se framsteg i Kina, vänta tills det verkligen blir så, och därför skulle det sända helt fel budskap om vi upphäver embargot nu. Vi bör tvärtom säga till våra kinesiska vänner att de måste göra märkbara framsteg i fråga om de mänskliga rättigheterna i Kina.
Det finns ytterligare ett skäl till att vi bör göra det. Ni vet säkert att det skall hållas presidentval i Taiwan den 20 mars nästa år, och Folkrepubliken Kina har varit mycket fientlig mot Taiwan de senaste veckorna. Redan den 23 oktober uttalade kammaren sin åsikt att Kina borde dra tillbaka de raketer som landet har placerat ut i kustprovinserna mitt emot Taiwan och inleda en fredlig dialog över Taiwansundet, som är ett spänningsområde. Det är det andra skälet till att det inte är någon som helst mening med att upphäva vapenembargot.
Därför hoppas jag att vi nu inte kommer att sända fel budskap, om än bara genom att redigera det vi säger och tro att vi kan upphäva vapenembargot eftersom allt regleras i uppförandekoden. Tvärtom anser jag att spänningarna och situationen beträffande de mänskliga rättigheterna, som fortfarande är otillfredsställande, innebär att vi måste behålla det.
– Herr talman! Min grupp är emot ett upphävande av vapenembargot och stöder således den allmänna linjen att inte upphäva vapenembargot mot Kina nu.
Jag skulle emellertid vilja tillägga några saker. Alla som har haft tillfälle att besöka Kina flera gånger under de senaste tio åren – som jag har haft – känner till att man kan urskilja en oerhörd ekonomisk dynamik där med betydande regionala skillnader och något som nästan kan beskrivas som en strikt kapitalism på intern nivå, vilket ger upphov till åtskilliga stora sociala problem. Ett samhälle som utvecklas så behöver ett politiskt system som kan hantera detta. Det finns helt klart en enorm spänning mellan å ena sidan denna ekonomiska frihet, som inte lämnar tillräckligt utrymme för modellering på social nivå av samhällsaktörer såsom fackföreningar och andra, och å andra sidan den politiska nivån, som inte lämnar något utrymme för politisk demokrati. Naturligtvis följer vi alla hela denna process med dämpad röst. Kina är ingen liten aktör. Det är ett stort och mäktigt land både i ekonomiska termer och i fråga om befolkningens storlek.
Därför skall man inte bara se landet i förhållande till Taiwan när man tittar på regionen från en geopolitisk synpunkt. Detta är naturligtvis en sida av saken, men det finns mycket vidare faktorer som påverkar regionen. Det är naturligt att Kina vill bli en global aktör, steg för steg. Man försöker lansera en charmoffensiv: när allt kommer omkring vet man mycket väl att många människor skräms av landets enorma ekonomiska makt, och därför försöker man vara en positiv aktör på global nivå. För att kunna göra det måste man i realiteten skapa mer utrymme för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i sitt eget land. Man lyckas ännu inte kontrollera den spänningen så väl, och en del vill inte ens kontrollera den eller ägnar sig åt någonting som vi inte tror är möjligt, nämligen att kombinera frihet å ena sidan med avsaknad av politisk frihet å den andra. Icke desto mindre har vi, Europa, enormt mycket att vinna på att hjälpa Kina att ta på sig denna nya roll.
Därför säger alla ledamotskolleger med all rätt: ”vapenembargot skall inte upphävas”, för det skulle sända fel signal. Låt oss dock samtidigt sätta in det i ett större perspektiv, mina damer och herrar, och slå fast att vi verkligen önskar en djuplodande dialog med Kina – det gäller rådet också – och att vi också vill hjälpa till med den processen. Det är avgörande att Kina tar på sig en roll i världen och att den rollen är förenlig med den internationella rättsordningen
– Herr talman! Det finns länder i världen som inte tar de mänskliga rättigheterna på så stort allvar, däribland Kina, den sista stora kommunistdiktaturen på jorden. Huvudskälet till att vi inte bör upphäva EU:s embargo mot försäljning av vapen till Kina här och nu är för mig bristen på respekt för mänskliga rättigheter. I helgen beslöt rådet att vi bör överväga att upphäva embargot. Vi anser inte att tiden är mogen. Visst är det sant att det har skett framsteg i Kina sedan massakern på Himmelska fridens torg 1989, och det stämmer också att den politiska dialogen mellan EU och Kina har förbättrats, men det finns fortfarande stor anledning till oro över Kinas bristande förståelse för mänskliga rättigheter och rättsstaten. Vi vet att grundläggande friheter kränks, att tortyr och godtyckligt fängslande förekommer, att de kinesiska myndigheterna inte respekterar minoriteter och att det sker många avrättningar – fler än i något annat land i världen. Vi vet också att Kina har placerat ut raketer som är riktade över sundet mot det demokratiska Taiwan och att spänningen vid Taiwansundet har ökat.
Skall vi blunda för att en diktatur – Kina – hotar en av de främsta demokratierna i Fjärran östern, nämligen Taiwan? Taiwan är exemplariskt i fråga om mänskliga rättigheter och demokrati, men Kina ger all anledning till oro. Skall vi nu hjälpa kineserna att rusta upp? Det skulle vara en riktigt dålig idé, anser vi.
– Herr talman, mina damer och herrar! Då och då lurar statschefer sig själva bara för ett ögonblick, och jag menar att en av deras villfarelser är att de helt enkelt kan säga att de vill ha vapenembargot mot Kina upphävt. Vapenembargot är ett politiskt påtryckningsinstrument och det innebär att ett svar på frågan om vad som har förändrats i Kina måste vara av politisk natur. Kina ockuperar fortfarande Tibet militärt, det hotar fortfarande Taiwan och det underlåter fortfarande att respektera mänskliga rättigheter. Det finns inga utsikter till demokrati där. Vi kan göra affärer med Kina – så fortsätt med det! Att sälja kärnkraftverk till Kina är oförnuftigt och farligt, men det är en annan sak som vi måste diskutera med den tyske förbundskanslern.
Det jag menar är att det inte bara vore fel att uttrycka en önskan att upphäva vapenembargot, utan att det också är fel att alls nämna att det för närvarande pågår en diskussion om det. Att göra det skulle innebära att vi helt enkelt säger till kineserna ”Ni gör ett fantastiskt jobb. Fortsätt att arrestera människor för att de säger vad de tycker, det bryr vi oss inte ett dugg om. Vi är beredda att göra alla möjliga affärer med er!”
För det andra finns det en annan sak, nämligen president Chirac och förbundskansler Schröder – två regeringschefer som jag stöder i vissa politiska situationer, såsom i fråga om kriget i Irak. En fruktansvärd tanke slår mig: har man använt en liknande strategi för att köpa ett partnerskap med Kina? Det är otroligt om vi skulle anse att det var möjligt att köpa Putin genom att inte säga någonting om Tjetjenien och kineserna genom att leverera vapen till dem, bara för att få en gemensam ståndpunkt i säkerhetsrådet. Det vore hemskt.
Låt mig avslutningsvis säga att president Chirac och förbundskansler Schröder har sagt att de vill ha konstitutionen, att de vill vara européer och att de bara vill stärka Europaparlamentet. Självklart! Rådet kan bara upphäva vapenembargot om parlamentet går med på det och det är tänkt att det skall ske via en gemensamt upprättad uppförandekod. Det innebär att det varken är möjligt eller tillåtet att upphäva vapenembargot utan parlamentets samtycke, och det gläder mig att ingen av de politiska grupperna vill göra det för närvarande. Toppen!
– Herr rådsordförande! Det skulle verkligen vara trevligt och betydelsefullt om vi lyckades informera de miljontals människor som har begivit sig ut på Europas gator för att visa sitt stöd för förbundskansler Gerhard Schröder och till och med för president Jacques Chirac som symboler för det fredliga Europa om att just förbundskansler Schröder, en av dessa stora symboler för den europeiska freden, i dag föreslår att embargot mot vapenförsäljning till Kina skall upphävas. Dessa miljontals människor är inte medvetna om detta, och det tror jag inte att de som röstade fram Schröders regering är heller. Det är ett förslag som verkligen inte borde finnas med på vår agenda alls. Det gläder mig att beslutet inte behöver fattas i dag, men det verkar nästan vara underförstått att det måste fattas i morgon eller i övermorgon.
Bortsett från de tekniska detaljerna och formen kan ett sådant beslut bara fattas av ett Europa som har övergivit sin kamp för demokratin och rättsstaten som riktmärken för sin internationella politik – och därmed sin säkerhets- och försvarspolitik. Främjandet av demokratin och rättsstaten är inga riktmärken för detta Europa, och det viktigaste är att de inte är några riktmärken för det Europa som kallar sig fredens Europa, förbundskansler Schröders Europa, Jacques Chiracs Europa. Det är ett Europa som skäms över Kina, Ryssland och Tjetjenien – detta är det Europa som kan diskutera den här frågan.
– Herr talman! Det är nödvändigt att EU på ett konstruktivt sätt tar itu med Kina som har den högsta befolkningstätheten i världen och som – när det gäller vissa åtgärder för köpkraftsparitet – är en ekonomi som håller på att gå om mitt land, Förenade kungariket, och kanske till och med Tyskland, under de kommande två årtiondena. Kina är ett vidsträckt land med en utbildad och produktiv arbetskraft, men det är inte en demokrati utan förblir i grund och botten en diktatorisk och kommunistisk enpartistat – även om marxismen för tillfället inte spelar någon större roll i dess politiska och ekonomiska tänkesätt.
Jag välkomnar dock Kinas samarbete i kampen mot den internationella terrorismen och dess närmande till Indien, vars territorium landet fortfarande ockuperar, eftersom Kina traditionellt har varit allierat med Pakistan, vars atombomb Kina hjälpte till att bygga. Kina hjälper även till att utöva påtryckningar på Nordkorea när det gäller det landets strävan att bygga sina egna kärnvapen. Jag är trots detta kritisk till Kinas omänskliga behandling av nordkoreanska flyktingar, vilka sänds tillbaka för att utsättas för tortyr eller till och med för att avrättas.
Röda Kina förblir dock ett allvarligt hot mot Taiwan, som har varit en förebild för demokrati, välstånd och god förvaltningssed. Från Kinas sida finns det en irrationell fruktan för att Taiwan skall vilja fortsätta i riktning mot självbestämmande och oberoende, kanske därför att modellen för pluralism och demokrati är det som kommunistpartiets chefer minst av allt välkomnar.
Med tanke på Kinas inställning till Taiwan, Tibet och sina egna oliktänkande – som sträcker sig från fridfulla utövare av Falun Gong till de prodemokratiska aktivister som så brutalt fängslades efter händelserna på Himmelska fridens torg – stöder jag dock upphävandet av EU:s vapenembargo. Taiwansundet förblir trots allt en av världens farligaste krutdurkar, och Förenta staterna är skyldigt att ingripa för att militärt skydda Taiwan i händelse av fientligheter. Därför vill vi inte göra något för att ytterligare trappa upp spänningarna i denna region.
– Herr talman! En debatt om upphävande av vapenembargot mot Kina har en naturlig tendens att producera slarvigt tillyxade argument och diskussioner, och jag skall försöka att nyansera debatten något, eftersom jag anser att vissa ledamöter förenklar saker och ting för mycket. Redan från början vill jag säga att jag betraktar det som otillrådligt och oklokt att upphäva vapenembargot. Jag tvekar inte en sekund om att jag är emot det.
Kina måste dock betraktas i ett lite mer subtilt ljus än vad som har varit fallet utifrån de ståndpunkter som vi hittills har intagit, och här står jag för en gångs skull närmare Charles Tannock än andra ledamöter som har talat här i dag. Kina är ett stort och kapitalistiskt – låt oss vara uppriktiga i fråga om det – ekonomiskt system med en enpartistat fastklämd över sig. Det försöker ge sitt folk en del av världens ökande välstånd, och den största faran ligger i huruvida Kina kommer att lyckas bibehålla strukturen av en gemensam stat och uppfylla människors sociala behov. Faktum är att Kinas största problem inte har med vapen att göra, utan med ökande hunger och fattigdom hos delar av befolkningen. Man har självfallet också ett stort problem i och med att det finns skilda kulturer, språk och etniska grupper i ett land, och man har hittills inte lyckats ge dessa olika kulturer och etniska grupper det utrymme som är det enda som kan göra det möjligt att bibehålla landets politiska enhet – jag skulle kunna tillägga att de inte är ensamma om det.
Så fastän Kina inte behöver våra vapen behöver det vår förståelse och vårt stöd i denna svåra utvecklingsprocess. Jag önskar ingen här i kammaren en position med större ansvar i en stor och problematisk stat som Kina. Det anser jag vara ytterligare ett skäl till att resolutionen missar målet litegrann genom att betrakta Taiwanfrågan på ett sätt som visserligen är riktigt – att Kina håller på att bli ett hot – men som inte tar med andra frågor i beräkningen. Det finns bara en punkt där jag står närmare president Bush än Daniel Marc Cohn-Bendit och det är åsikten att han gör rätt i att också varna Taiwan för att vidta oförnuftiga åtgärder. Jag talar inte om huruvida sådana åtgärder kan rättfärdigas, moraliskt eller på andra sätt. Ibland när kriser ligger i sin linda finns det handlingsalternativ som kanske kan rättfärdigas från en objektiv och abstrakt synpunkt, men som icke desto mindre bidrar till att göra krig eller krissituationer mer troliga.
Det är inte denna kammares uppgift att varna bara den ena sidan för att vidta ensidiga och riskabla åtgärder, snarare bör vi uppmana den andra sidan att vara förnuftig och hålla igen och att försöka lämna vägen till en fredlig överenskommelse öppen. Det anser jag är ett viktigt budskap som beklagligtvis saknas i den här resolutionen. Därav min slutsats att svaret på om vapenembargot skall upphävas är nej. Kina behöver all hjälp och allt stöd som vi kan ge, men inte i fråga om vapen. Vi bör uppmana båda parterna i denna krishärd, Kina och Taiwan, att vara försiktiga med sina åtgärder och påminna dem om att vi lever i en tid när vi måste hitta fredliga, snarare en krigiska, lösningar.
Herr talman! EU skall vara en fredsorganisation och inte en vapenhandlare. Därför borde EU över huvud taget inte sälja vapen, särskilt inte till länder som riskerar att använda dem i krig. Med den logiken borde vi naturligtvis inte sälja några vapen till USA i första hand, men inte heller till Kina. Mitt nej till vapenexport till Kina är inte enbart riktat mot Kina, utan uttryck för en allmän princip. Allt det som här har sagts om Kina är sant, men det finns också positiva saker. Till exempel har man inlett en dialog med representanter för Dalai Lama som Dalai Lama själv ser mycket hoppfullt på. Ett sådant litet steg räcker naturligtvis inte för att förändra den allmänna bilden. Därför vore det helt felaktigt att upphäva vapenembargot mot Kina, men glöm inte att det också finns andra länder som vi inte borde sälja vapen till.
– Herr talman! Låt mig först säga att min kritik, som ju kommer från en företrädare för den tyska oppositionen, inte kan vara skarpare än den som för tio minuter sedan yttrades i denna kammare av en ledamot tillhörande samma parti som Tysklands utrikesminister och som gick ut på att den tyske förbundskanslern lurar sig själv, åtminstone i denna fråga.
Det som det handlar om här är dessvärre ett annat fransk-tyskt initiativ, som dock inte syftar till att återupprätta dessa länders ställning som Europas motor i positiv bemärkelse. I denna fråga, liksom i andra frågor för inte alltför länge sedan, blir följden att övriga medlemsstater misstänker att detta mer och mer handlar om en fransk-tysk konspiration snarare än ett fransk-tyskt partnerskap. Faktum är att jag inte anser att Tysklands och Frankrikes sätt att samarbeta i denna fråga och i stabilitetspakten är något att eftersträva, och det är olyckligt att vi på sistone i allt högre grad har fått se dessa båda länder uppträda mycket egoistiskt, när de faktiskt borde se allvarligt på sitt ansvar för Europa som helhet.
Det har redan sagts – och här håller jag med Hannes Swoboda – att vi måste ha en mycket nyanserad bild av Kina. Jag var där igen alldeles nyligen och när man å ena sidan ser den ekonomiska utvecklingen, som är mycket dynamisk, och å andra sidan viljan – åtminstone bakom stängda konferensdörrar, men även allt mer öppet – att diskutera alla frågor med stor öppenhet, då blir det uppenbart att människorna i Kina är tänkande människor. Situationen där är inte statisk. I stället och särskilt inom politiken försöker ledarna å ena sidan fundera på hur landets stabilitet kan bevaras – vilket är ett legitimt mål – och å andra sidan hur ekonomins dynamik också kan få ett politiskt uttryck, för det är i politiken som framstegen hittills har varit begränsade. Tiden är heller inte mogen att ta bort något, eftersom skälen till det vapenembargo som infördes kvarstår. Vi har inte glömt Himmelska fridens torg, och några förändringar i de politiska grundförutsättningar som låg bakom händelserna där har inte heller skett.
Å andra sidan har det också hävdats att Taiwan är hotat – ett land som enligt den politiska principen om ”ett Kina” faktiskt utgör kinesiskt territorium. Hur kan man hota sitt eget territorium på detta sätt? Det kanske Kina borde ta och fundera på. Det är hur som helst inte Taiwan som utgör ett hot mot Kina, snarare är det tvärtom. Båda dessa aspekter – mänskliga rättigheter och hotet mot Taiwan – bör få rådet att besinna sig innan det ens överväger att häva vapenembargot. Ett hävande av embargot vore att sända helt fel signaler.
– Herr talman! De som vill häva vapenembargot mot Kina måste först förvissa sig om att människorättssituationen har förändrats, annars bryter de mot principerna för vår europeiska värdegemenskap. Förbundskansler Gerhard Schröder ville ställa sig in hos Kinas premiärminister Wen Jiabao. I hopp om att kunna förbättra exportklimatet sällade han sig obetänksamt till kören av röster som kräver ett stopp för embargot och trampade amatörmässigt på i sina ullstrumpor utan att rådgöra med andra länder. Här håller jag helt med Daniel Marc Cohn-Bendit. Förbundskanslern för tankarna mindre till Konfucius än till konfundering!
1989 var embargot ett svar på den brutalitet med vilken demokratirörelsen slogs ned. I dag är det ett av de viktigaste instrumenten för att utöva politiska påtryckningar i syfte att åstadkomma förändringar i Folkrepubliken Kina. De som enbart tänker med plånboken ser bara med ett öga. Jag kan upplysa Hannes Swoboda om att Amnesty International rapporterar om 1 500 avrättningar per år och om hundratusentals människor som fängslas, misshandlas, torteras och förgäves väntar på en rättvis rättegång. Förhållandena för tibetaner, mongoler och andra minoritetsgrupper är fortfarande oacceptabla och vår tystnad kring dem kommer inte att göra det hela bättre.
Sedan 1999 har jag varit ordförande för Europaparlamentets tvärpolitiska Tibetgrupp. Alla som har talat inför oss och alla de av våra gäster som känner Kina väl har vittnat om att nästan ingenting har hänt på människorättsområdet.
Jag tänker även på Taiwan. I flera veckor har Peking hotat med en militär attack om Taiwan skulle besluta sig för att hålla en folkomröstning om formellt oberoende.
Jag välkomnar kommissionens initiativ att granska den planerade försäljningen av ett tyskt kärnkraftverk till Kina.
Exporten av konsumentvaror måste godkännas av EU och jag välkomnar att Daniel Marc Cohn-Bendit håller med mig om det.
Två ting är nödvändiga. Det ena är att medlemsstaterna bör behålla sina restriktioner för vapenförsäljning och det andra är att vi bör komma till insikt om de faktiska förhållandena i Folkrepubliken Kina – på nationell nivå, på gemenskapsnivå och, förhoppningsvis, på internationell nivå under den konferens om mänskliga rättigheter som slutligen kommer att hållas i Genève i början av 2004.
– Herr talman! Det var längesedan som jag upplevde en sådan enighet i en fråga över hela kammaren. Det verkar som om de franska och tyska regeringarna är de största försvararna av ett upphävande av vapenembargot mot Kina, vilket även gäller för kontrollerna av exporter av kärnkraftsteknik med dubbelt användningsområde. Med tanke på deras meriter under de senaste åren finns det belägg för att misstro utrikespolitiska initiativ som härrör från dessa regeringar.
Jag tycker att det är oroande att Frankrike och Tyskland på vissa områden verkar föredra idén om ett strategiskt partnerskap med länder som Kina, hellre än Förenta staterna. Jag tänker på förslag som rör Galileoprojektet, vilket får militära följder.
Varför har Europeiska rådet i dagsläget beslutat att det finns all anledning att se över EU:s vapenembargo mot Kina? Vilken bestämd positiv utveckling i Kina har föranlett denna åtgärd? Vi vill naturligtvis allihop se förbättrade förbindelser med Kina, men inte på bekostnad av vår egen säkerhet. Kina har fortfarande en lång väg att vandra när det gäller införandet av demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna samt för att övertyga oss om att landet önskar bli en fredlig partner inom världssamfundet.
Det är förhastat att överväga något massupphävande av vapenembargot.
–Jag avslutar debatten med att meddela att jag har mottagit fem resolutionsförslag i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen(1).
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
– Herr talman! Det gäller en ordningsfråga som jag skulle vilja ta upp innan omröstningen börjar. Jag hade tillfälle att tala om exakt denna punkt förra gången. Vice talmannen vid den tidpunkten, David Martin, åtog sig att höra sig för och överlämna frågan till er, men eftersom ni nu har ordförandeskapet skall jag fråga er direkt.
Det har blivit allt vanligare att omröstningen försenas dag efter dag, fastän en tidpunkt har fastställts för den. Det förefaller orimligt och inkompetent att förvänta sig att folk skall vara här i tid och sedan inte verkställa omröstningen. Även om den bara är sju minuter försenad i dag hade vi ingen föregående angelägenhet som kunde försena oss! Även om vi har någon föregående angelägenhet borde omröstningen, som är så viktig i denna kammare, sannerligen alltid äga rum i tid, med ingen som helst frist. Allt annat borde vara underordnat omröstningen. Jag skulle vilja be er att se över denna fråga omedelbart.
Jag hoppas att ni uppskattar att jag också var här i tid, beredd att börja.
Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
(1)
–Kolleger! Jag skulle på era vägnar vilja tacka föredraganden Willi Rothley och ordföranden för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden Giuseppe Gargani för deras hjälp att ta oss till detta ögonblick. Kammaren har röstat klokt och väl. Det är nu vår plikt att efterleva det som vi röstar om – det och inget annat. Tillsammans med rådet skall vi driva denna fråga framåt.
. – Herr talman! Den 18 November förkastade detta parlamentet med en mycket stor majoritet kommissionens förslag om punktskattesatserna för bensin och dieselbrännolja. I enlighet med artikel 68.3 i arbetsordningen, och efter kommissionens vägran att dra tillbaka sitt förslag, vill jag meddela er att utskottet för ekonomi och valutafrågor övervägde frågan igen den 2 december och återbekräftade sitt tidigare beslut att förkasta förslaget. Som representant för föredraganden Piia-Noora Kauppi, som inte kan närvara här i dag, upprepar jag vår åsikt att denna harmoniseringsansträngning inte kan motiveras varken från en miljömässig eller en konkurrensmässig synpunkt.
Vi uppmanar kommissionen att lägga fram ett nytt förslag och att dra tillbaka det nuvarande förslaget för att få en text som bättre överensstämmer med det nyligen antagna energiskattedirektivet. En strategi som undviker absolut harmonisering, med till exempel en satsmarginal med en övre och undre gräns, skulle vara ett mer realistiskt val både när det gäller möjligheter till framsteg i rådet, och även när det gäller att tillåta en viss grad av skattekonkurrens mellan medlemsstaterna. Det finns också ett behov att samordna beskattningen av bränslen med avgifter för infrastruktur för att garantera lika villkor.
Av alla dessa skäl uppmanar utskottet för ekonomi och valutafrågor Europaparlamentets kammare att åter bekräfta förkastandet av kommissionens förslag om punktskattesatserna för bensin och dieselbrännolja.
Ordföranden för utskottet för ekonomi och valutafrågor föreslår följaktligen att parlamentet antar lagstiftningsresolutionen för att förkasta förslaget till ett direktiv.
. – Herr talman! Jag har nyligen gjort ett sista försök att nå en kompromiss och som ett led i detta lagt fram ett förslag till paketavtal. Tyvärr har framgångarna uteblivit trots skuggföredragandenas ansträngningar, vilka jag i alla fall vill tacka dem för. I alla händelser kan vi konstatera att oavsett vad som händer så är det dagen med stort M i dag, en miljödag, för nu, för första gången i EU:s historia, antar vi lagstiftning som ger oss en rättslig grund för att tvinga förorenarna att betala för den skada de orsakar. Därmed, menar jag, har vi kammat hem en poäng.
. – Som föredragande skulle jag vilja säga några korta ord till ledamöterna. I dag skall vi rösta om kompromisspaketet om läkemedelslagstiftning, en kompromiss som färgats av en mängd olika åsikter från denna kammare. Jag vill därför be ledamöterna att stödja block 1, 2 och 3, men under inga omständigheter block 4 eller delar av detta. Om så bara ett ändringsförslag från block 4 antas måste vi gå till förlikning vilket innebär att det blir omöjligt att anta den gemensamma ståndpunkten i dag. Därför vädjar jag till er. Det paket vi har utarbetat tillsammans med rådet är bra, så var snälla och stöd kompromissen.
– Herr talman! Tack för att jag fick talartid nu, eftersom det faktiskt är så att de tre betänkanden vi skall rösta om utgör ett paket. Tillsammans med min kollega Rosemarie Müller har vi lyckats nå mycket kloka kompromisser, som innebär att vi gör stora framsteg på läkemedelslagstiftningens område.
Jag vill precis som Rosemarie Müller framhålla att det är avgörande att vi röstar för de kompromisser som har lagts fram och inte röstar för de ändringsförslag som inte omfattas av dessa. En röst för ett ändringsförslag som inte ingår innebär ett ifrågasättande av de kompromisser som vi har nått tillsammans med det italienska ordförandeskapet. Jag vill verkligen framhålla för våra kolleger att de bör rösta för kompromisserna och inte för övriga ändringsförslag som inte omfattas av dessa.
. Herr talman! Jag skulle vilja upprepa att kommissionen till fullo stöder det kompromisspaket som de två föredragandena Rosemarie Müller och Françoise Grossetête har lagt fram, och som grupperna har godtagit. Men till följd av debatten i går kväll skulle jag, på de ärade ledamöternas begäran, vilja upprepa och klargöra kommissionens ståndpunkt beträffande ändringsförslagen om homeopatiska läkemedel.
Kommissionen instämmer med kompromisspaketet även på detta område. Detta innebär att vi inte kan godta ändringsförslag som inför antingen tekniska koncept som syftar till att utvidga registreringsförfarandet bortom krav som definierar detta förenklade förfarande, eller som går emot den eftersträvade harmoniseringen.
Angående kompromissändringsförslag 20, som kommissionen godtar, skulle jag vilja påpeka följande. Från början ombads medlemsstaterna att ta vederbörlig hänsyn till registreringar som lämnades in av andra genom det framlagda ändringsförslaget. Det blev uppenbart att den gemensamma ståndpunkten redan genom artikel 39 omfattar det faktum att gemenskapens regleringsförfarande måste tillämpas på dessa typer av produkter, så den gemensamma ståndpunkten har redan gått utöver det målet.
I kompromissändringsförslag 20 klargörs den rättsliga situationen som fastställer att gemenskapens regleringsförfarande kommer att tillämpas på registrerade homeopatiska läkemedel och att det bör antas.
Detta kompromisspaket skulle i hög grad förbättra den gemensamma ståndpunkt som rådet antagit. Detta är skälet till att kommissionen stöder Rosemarie Müllers och Françoise Grossetêtes förslag.
. – Herr talman! Jag skulle vilja meddela kammaren att utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, till följd av debatten i går kväll och diskussionerna med ordförandeskapet samt i den kompromissanda som återspeglar vårt arbete med detta ärende, gett mig i uppdrag att dra tillbaka ändringsförslagen 3 och 11. På dessa grunder förstår jag att kommissionen fullständigt stöder alla ändringsförslagen, och ordförandeskapet har uttryckt sitt stöd. Därför uppmanar jag kollegerna att rösta för de övriga. Tre andra ändringsförslag kommer att infogas fullständigt i block nr 1.
(2)
(3)
–Omröstningen är avslutad.
– Herr talman, mina damer och herrar! På nytt har vi riktat vår uppmärksamhet mot ledamotsstadgan vid en tidpunkt då EU inte har lyckats lösa frågan om konstitutionen, vid en tidpunkt då EU:s stabilitetspakt för bara några veckor sedan visade sig vara ett misslyckande och vid en tidpunkt då vi inför EU:s ekonomiska problem försöker utrota arbetslösheten i Europa. I detta läge har parlamentet på nytt funnit för lämpligt att ägna sig åt navelskåderi. Ledamotsstadgan står återigen på parlamentets föredragningslista, och helt bortsett från frågan om vi behöver bestämmelser som gäller från Finland till Sicilien eller inte så menar jag att det vore dålig stil av oss att åter försöka lösa denna fråga innan de central- och östeuropeiska länderna blivit medlemmar i EU och innan de nya parlamentsledamöterna fått en chans att delta i beslutsprocessen. Det är detta jag vänder mig emot och jag har därför röstat nej till stadgan i dess nuvarande form.
– Herr talman! Jag gav mitt stöd åt stadgan för ledamöterna eftersom vi är i behov av en brådskande reformering av vårt system för resekostnader innan det nya parlamentet tillträder i juli. Nu när vi har fått denna resolution kan vi inleda förhandlingar med rådet om stadgan för ledamöterna. Jag hoppas att vi återigen kommer att titta på rapporten från de oberoende experterna, som beredde en utmärkt väg framåt vad gäller att se över lönefrågorna, samtidigt som vi ser över lönenivån.
– Herr talman! Min grupp bad mig att ge en förklaring för dess räkning. Enkelt och kortfattat är det en sak som rör punkt 2b. Som jag sade i debatten i morse ger vi ett starkt stöd till reformen av protokollet om immunitet och privilegier. De befintliga bestämmelserna om privilegier och immunitet är otillräckliga. Som vi sade i den debatt som ledde fram till besluten den 3 och 4 juni är den text som då godkändes dock onödigt omfattande när det gäller de privilegier och den immunitet som den beskriver. Så vi röstade emot punkt 2b, inte för att vi motsätter oss reformen utan för att det är en alltför generös reformmodell.
– Skälen till att jag röstade emot stadgan är som följer. Låt mig säga på en gång att jag anser det vara viktigt och rätt att våra resekostnader skall motsvara de faktiska kostnaderna, men alla i denna kammare vet att detta inte har någonting alls att göra med stadgan. Vi kan ändra kopplingen mellan resekostnader och verkliga kostnader i morgon dag, det har ingenting alls med stadgan att göra. Jag välkomnar dock utsikten att vi snart får bestämmelser som reglerar detta. När det gäller stadgan medger jag att förbättringar har skett när det gäller de beslut som fattades i somras, särskilt när det gäller pensionsåldern.
Jag kan dock fortfarande inte acceptera stadgan, eftersom den leder till en social obalans i ett läge då mycket kraftiga nedskärningar görs i de sociala budgetarna i hela Europa, och därför kan vi inte i denna kammare på nytt kräva en sorts julklapp som innebär att t.ex. de tyska ledamöterna får en 20-procentig höjning. Detta finner jag oacceptabelt. Jag anser heller inte att det är riktigt att vi skall basera våra beräkningar på en domares inkomst. Glöm inte bort att domare inte tillåts ha andra arbeten. Jag anser att det vore lämpligare att utgå från den genomsnittliga inkomsten för samtliga ledamöter, vilket jag anser vore en bättre strategi, och jag anser fortfarande att det är fel att ledamöterna tillåts ha andra inkomstkällor medan domare inte tillåts ha det. Jag anser fortfarande att det är fel att inte vänta tills den allmänna levnadsstandarden har höjts innan vi koncentrerar oss på ledamöternas levnadsstandard. Bakom mitt nej till stadgan står min övertygelse att den här sortens höjningar skapar social obalans. Jag skulle få väsentligt högre utbetald lön än mina kolleger i förbundsdagen och även det menar jag är orättvist. Jag menar att parlamentet ger en julklapp till sig själv i stället för att vara lyhörd för allmänhetens åsikter.
Avslutningsvis får jag kanske säga att jag hoppas att ytterligare förbättringar skall kunna göras för att rätta till den obalans som stadgan har skapat framför allt genom sin sociala dimension.
Jag vet inte vad som har gått fel inom Verts/ALE-gruppen, men det fastställs mycket tydligt i arbetsordningen att ni förutsätts anmäla en röstförklaring. Jag kommer emellertid att tillåta er röstförklaring, fru McKenna.
– Herr talman! Det finns stora problem med ledamotsstadgan. Till slut beslutade jag mig för att stödja den, men jag har stora svårigheter eftersom utgiftsfrågan inte är åtskild från lönefrågan. Många i mitt eget land kommer att bli mycket upprörda över att många av ledamöterna tekniskt sätt röstade för att höja sina löner med ett enormt belopp. Detta kommer inte att mottas väl i de enskilda medlemsstaterna.
.– När Europaparlamentet backade om förslagen till stadga för ledamöterna kullkastades möjligheten att få en lösning på problemet under det italienska ordförandeskapet. Syftet med dagens resolution är att skapa en ny möjlighet att lösa problemet, vilket är skälet till att jag röstade för resolutionen. Europaparlamentet är underkastat den allmänna opinionen. Det kan inte fungera som en allmän åklagare gentemot övriga EU-institutioner när dess egen kammare präglas av oreda. Framför allt när det gäller systemet med resekostnader måste alla ansträngningar göras för att förbättra detta före valen till Europaparlamentet.
. Vi betonar vikten av att vi äntligen närmar oss en ledamotsstadga som innebär slutet på det system med förtäckta ersättningar som hittills funnits i parlamentet. Vi välkomnar ett system med reseersättningar för faktiska kostnader. Ett system med en lön – om än högre än nuvarande för många – är bättre eftersom det är ett öppet system som väljarna kan granska och bedöma. Trots denna grundinställning vill vi härmed förklara att vi anser att den lönenivå som förespråkas i parlamentets betänkande från juni 2003 är för hög och att vi kommer att fortsätta att påverka vår regering att i rådet kämpa för en mer rimlig lönenivå.
– Av de principskäl jag nämnde i mitt anförande under debatten röstade jag emot vår församlings resolution i vilken en enhetlig stadga för ledamöterna krävs på nytt.
Jag vill tillägga att ju större framsteg som görs i förhandlingarna om denna stadga, desto fler problem blir det, desto fler krångliga förfaranden uppfinns för att komma till rätta med problemen och desto mer ohållbart blir det föreslagna systemet.
Det är framför allt svårt att förstå varför en icke-existerande princip om jämlikhet mellan parlamentsledamöterna skulle få leda till en djup och mycket påtaglig ojämlikhet i varje land. Varför skulle till exempel en parlamentsledamot från en ny medlemsstat få en lön som är tjugo gånger högre än parlamentsledamöternas löner i hemlandet? Och dessutom, hur skulle en sådan ojämlikhet rättas till? Liknande frågor uppkommer om beskattningen: vilken logik skulle kunna motivera att en tämligen välavlönad Europaparlamentariker betalar en inkomstskatt som vida understiger den skatt som medborgarna i hemlandet betalar?
Som jag underströk i debatten håller den kategoriska envisheten hos vissa federalistiska ledamöter på att skapa en oreda som återigen allvarligt kommer att skada bilden av EU.
– Junirörelsen har i dag valt att varken rösta för eller emot förslaget till gemensam resolution B5-0543/2003 om stadgan för ledamöterna.
Junirörelsen avstod från att rösta eftersom ändringsförslag 1, som skulle ha inneburit en fullständig reglering av resekostnadernas återbetalning och väsentligt större öppenhet, röstades ned.
Det nuvarande systemet, där resekostnader återbetalas utan insyn och utan skatteavdrag tillsammans med allmänna omkostnader, är oacceptabelt. Detta förslag till stadga för ledamöterna innebär dock ingen tillfredsställande lösning på problemet.
Det är inte acceptabelt att
- ersättningen till danska ledamöter höjs med över 50 procent
- det fortfarande, utöver återbetalningen av de faktiska resekostnaderna, skall utgå en skattefri ersättning baserad på resans avstånd och tid
- ersättning för allmänna omkostnader (för närvarande cirka 26 000 danska kronor per månad) fortfarande skall betalas ut skattefritt och utan redovisning.
Eftersom systemen i ledamöternas hemländer ser mycket olika ut och majoriteten inte vill sätta stopp för skattefria system vore det lämpligast att överlåta åt de enskilda medlemsstaterna eller till berörda partier eller rörelser i varje enskild medlemsstat att fastställa egna bestämmelser för sina Europaparlamentariker.
.– Även om den kompromiss som Europaparlamentet föreslår rådet innebär vissa ändringar av dess förslag av den 3 och 4 juni (t.ex. när det gäller beskattning samt immunitet och privilegier) kvarstår aspekter som vi inte håller med om, t.ex. fastställandet av en månadslön som är lika hög för alla ledamöter oavsett vilket land de företräder.
Det handlar inte om huruvida en stadga för Europaparlamentets ledamöter bör fastställas. Den viktiga frågan är vad den skall innehålla. Som vi har betonat är Europaparlamentarikerna valda företrädare för nationella valkretsar. Ledamöterna är därför, och måste fortsätta att vara, bundna till dessa valkretsar. Detta innebär att lönen för en parlamentsledamot måste baseras på den lön som betalas till ledamöterna i de nationella parlamenten i det land där de valdes.
Av samma skäl kan vi inte bortse från att de sociala förhållandena ser mycket olika ut i olika EU-länder. Att betala lika mycket i lön till samtliga parlamentsledamöter skulle ge upphov till betydande ojämlikhet och skillnader i de olika länderna, t.ex. i Portugal, när det gäller arbetstagarnas löner i förhållande till politikernas och ämbetsmännens löner. Detta vore fullständigt obegripligt.
Vi har därför röstat emot betänkandet.
– Vi har i dag varken röstat för eller emot förslaget till gemensam resolution B5-0543/2003 om stadgan för ledamöterna.
Det nuvarande systemet, där resekostnader återbetalas utan insyn och utan skatteavdrag tillsammans med allmänna omkostnader, är oacceptabelt. Detta förslag till stadga för ledamöterna innebär dock ingen tillfredsställande lösning på problemet.
Det är inte acceptabelt att
- ersättningen till danska och svenska ledamöter höjs med över 50 procent
- det fortfarande, utöver återbetalningen av de faktiska resekostnaderna, skall utgå en skattefri ersättning baserad på resans avstånd och tid
- ersättning för allmänna omkostnader (för närvarande cirka 26 000 danska kronor per månad) fortfarande skall betalas ut skattefritt och utan redovisning.
Eftersom systemen i ledamöternas hemländer ser mycket olika ut och majoriteten inte vill sätta stopp för skattefria system vore det lämpligast att överlåta åt de enskilda medlemsstaterna eller till berörda partier eller rörelser i varje enskild medlemsstat att fastställa egna bestämmelser för sina Europaparlamentariker.
.– Det är nu nästan tjugofem år sedan Europaparlamentets ledamöter för första gången valdes direkt av folket. Det var en milstolpe. Fram till i dag har det dock inte funnits något dokument om ledamöternas rättsliga ställning som utifrån en enda grund reglerar ledamöternas rättigheter och skyldigheter, och detta är skandal. På parlamentet faller dock ingen skugga, i stället är det rådet, om någon, som borde skämmas.
Jag valdes in i parlamentet för första gången 1994. Därefter har jag upprepade gånger varit med om att rådet, när frågan om en stadga för ledamöterna kommit på tal, har låtit oss irra runt i cirklar. Det andra försöket under min tid skedde i somras, och när vi äntligen hade antagit en stadga full av eftergifter och kompromisser trodde jag att vi var på den säkra sidan. Allt som behövdes var rådets godkännande, men rådet satte sin vana trogen näsan i vädret och gjorde ingenting. De borde skämmas!
Jag har röstat emot resolutionen, eftersom jag inte kan förstå varför vi i detta läge skulle kasta bort den stadga som vi har antagit för att i stället lägga fram, inte en lag om parlamentsledamöternas rättsliga ställning, utan en torftig löneskala för rådet, som vi inte kan göra annat än skämmas för och som allmänheten kommer att hånskratta åt.
.– Jag är övertygad om att stadgan för ledamöterna, som kammaren så ivrigt har efterfrågat, bara är ännu ett utslag av det italienska ordförandeskapets misslyckande. Den lösning som valts för beskattning av ledamöternas löner är ett temporärt fuskverk, men framför allt saknas bestämmelser om ledamöternas rättsliga ställning. Jag kan under inga omständigheter rösta för detta så länge frågan om immunitet förblir olöst och jag kan heller inte acceptera inskränkningen av de rättigheter som garanterar utövandet av ett oberoende mandat i likhet med det som våra kolleger i de nationella och regionala parlamenten har. Jag har därför inte längre något förtroende för rådets vilja att i nuläget få till stånd en enhetlig stadga för parlamentets ledamöter och jag röstar således emot den gemensamma resolutionen B5-0543/2003.
.– Jag röstade emot resolutionen, eftersom jag menar att detta är värsta tänkbara tidpunkt för oss att återuppta en debatt om stadgan för ledamöterna.
EU har för närvarande viktiga och grundläggande frågor att ta sig an. I de omedelbara efterdyningarna av ett misslyckat toppmöte och inför alla problem med den europeiska integrationen måste vi i denna kammare koncentrera oss på det som är viktigt och nödvändigt. Eftersom det är angeläget med en gemensam stadga måste en lösning eftersträvas tillsammans med rådet, utan tidspress.
. Det är oerhört viktigt att snabbt få till stånd öppna, klara och tydliga gemensamma regler. Vi har därför valt att rösta för resolutionen, dock inte för de förslag som kräver sänkt pensionsålder. Vi anser också att lönerna bör vara mer i paritet med de svenska riksdagsledamöternas och att de skall beskattas nationellt.
. – Kravet på införande av en stadga för Europaparlamentets ledamöter har under flera år förts fram som den mirakelkur med vars hjälp ledamöterna skall berika sig. I stället för att det skall vara möjligt för ledamöterna att väsentligt höja sin inkomst genom överdrivna ersättningar som inte registreras hos de nationella skattemyndigheterna skulle en tydlig åtskillnad göras mellan inkomst och faktiska kostnader. Samtidigt skulle följden bli att Europaparlamentets ledamöter inte längre får samma lön som parlamentsledamöterna i hemlandet. Jag anser faktiskt att denna lika lön är riktig, även om den i praktiken leder till extrema inkomstskillnader mellan ledamöterna och därför anses uppmuntra till bedrägeri. De lägst betalda tar igen sitt underskott och de högst betalda håvar också villigt in pengar. Jag har därför alltid stött försöken att få till stånd en sådan stadga. Tidigare omröstningar har dock visat att det inte går att få majoritetens stöd utan skattesänkningar och enorma lönepåslag för ledamöter från ett stort antal medlemsstater, däribland mitt hemland Nederländerna. Det nuvarande förslaget bygger på resolutionen av den 3 juni 2003, som jag röstade emot av detta skäl. Det omfattar vissa eftergifter i enlighet med rådets invändningar, särskilt när det gäller nationell beskattning, men dessa förbättrar inte förslaget tillräckligt för att motivera en jaröst just nu.
. I dag har Europaparlamentets labourgrupp (EPLP) röstat för avlägsnandet av de hinder som blockerar en ledamotsstadga. Gruppen har i dag också röstat för att inleda förhandlingar med rådet om den lämpliga ersättningsnivån för Europaparlamentariker. Grunden för detta borde vara den undersökning som utfördes av visemannagruppen.
En annan aspekt som vi stöder är nationell beskattning. Vi har hela tiden drivit idén att parlamentsledamöter inte borde behandlas annorlunda när det gäller beskattning än andra som är bosatta i deras medlemsstater. Vi avslutar även reformen av hela utgiftsfrågan i dag, vilket är det allra viktigaste. Under alltför lång tid har utgiftsfrågan envist haft parlamentet i sitt grepp, men nu har vi möjlighet att lägga den bakom oss.
. – Jag röstade för förslaget, för om vi vill ha en förändring av det nuvarande systemet så är det nu eller aldrig. Jag röstade för förslaget utifrån antagandet att systemet för resekostnader skall reformeras så att resekostnaderna utbetalas på grundval av de faktiska kostnaderna.
– I dag har Europaparlamentet enats om en resolution som kan sätta punkt för detta års debatt om ledamöternas lön, pension och resevillkor. Genom denna överenskommelse har Europaparlamentet gått så långt för att göra rådet till viljes att en stadga för ledamöterna nu äntligen är i sikte.
Jag är mycket nöjd med detta resultat, som bland annat innebär att ledamöterna måste redovisa sina resekostnader.
Parlamentets godkännande bygger på en överenskommelse om att alla ledamöter i Europaparlamentet skall få samma lön. Beloppet är ett vägt genomsnitt av den ersättning som ledamöterna från de fyra största länderna får. Det motsvarar 8 600 euro, som också skall räcka till ledamöternas pensioner. Det kommer även att vara möjligt för medlemsstaterna att välja om deras ledamöter skall betala skatt till medlemslandet. Pensionsåldern för Europaparlamentets ledamöter kommer slutligen att höjas från 60 till 63 år.
Detta är en förnuftig kompromiss där alla har fått sträcka sig till smärtgränsen. Jag anser att den lön som fastställts är alltför hög, men det var det pris vi fick betala för att alls få till stånd en kompromiss.
.– Vi var för ett nej till kommissionens förslag som, med hänvisning till att snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden måste motverkas och miljön skyddas och i enlighet med principen om att förorenaren betalar, syftar till att successivt öka harmoniseringen av punkskatter på bränsle för kommersiella syften och särskilja systemen för skatt på sådant bränsle från systemen för skatt på bränsle för privata syften. Detta förslag till direktiv, som redan röstats ned av Europaparlamentet, ingår i den strategi som redovisades i vitboken ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden”, vars uttalade syfte är att försöka omfördela skattebördan mellan användare och skattebetalare och att transporternas verkliga kostnader skall belasta användarna.
Kommissionen föreslog att en progressiv skatt på användning av transportinfrastruktur skulle införas och skattesystemet göras mer enhetligt. Inom tio år skulle ett EU-skattesystem inrättas som omfattar registrering och fordonsskatter, ett ”intelligent” system för avgifter på infrastrukturer samt harmonisering av bränslebeskattning. Det omfattar även miniminivåer för särskild skatt på blyfritt bränsle och en central avgift för bränsle för kommersiella syften. Eftersom vi är emot majoriteten av dessa förslag stödde vi dock de ståndpunkter som syftade till att avvisa kommissionens förslag, och nu har samma sak hänt igen.
.– Att lagstifta om miljöansvar är som att öppna Pandoras ask, så bristfälligt definieras miljöskada och så obestämd är lagstiftningens omfattning, särskilt när det gäller biologisk mångfald, som redan regleras av två stora internationella konventioner, nämligen Bernkonventionen och Bonnkonventionen.
Kompensation bör begränsas till enbart Natura 2000-områden, och icke-vinstdrivande verksamhet, t.ex. fritidsverksamhet, skall särskiljas från yrkesverksamhet. I direktivet görs dock ingen åtskillnad mellan dessa båda verksamhetstyper. Om ansvar skall tillämpas måste det baseras på objektiva och mätbara kriterier, såsom skadans art och effekt, miljöns tillstånd då skadan inträffade och, framför allt, lokala förhållanden. Tillståndet att förorena och begreppet ”vetenskaplig och teknisk kunskapsnivå” måste bevaras för att principen om att förorenaren betalar skall kunna tillämpas effektivt och inte ersättas av principen om att skattebetalaren betalar. Ansvar måste även finnas när det gäller genetiskt modifierade organismer och kolväten, som är känsliga aspekter som inte omfattas av behörighetsområdet. Vad, på det hela taget, tjänar det till att erkänna Europeiska kommissionens behörighet inom ett område när straffen för miljöbrott är beroende av rättsligt samarbete och när andra rättsliga instrument, såsom Europarådets Luganokonvention, kan användas?
.– Vi håller på att omarbeta förslaget till direktiv om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador, som lades fram i januari 2002 och som är särskilt viktigt för att säkra ett bättre miljöskydd och bekämpa alla typer av föroreningar, fastställa nya principer och föreslå nya skyldigheter, särskilt för företag.
Detta har dock visat sig vara en långt ifrån enkel process, särskilt i Europaparlamentet, där pressen från olika ekonomiska intressen har varit påtaglig, och detta är skälet till att det var utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden och inte utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor som förhandlade om detta direktiv. I rådets gemensamma ståndpunkt avvisades vissa av Europaparlamentets förslag, och av dessa har nu endast ett fåtal godkänts vid andra behandlingen. Omröstningens resultat visar att det finns vissa motsägelser och brister i parlamentets slutliga ståndpunkt, som innebär att flertalet av min grupps förslag avvisas, även om flertalet negativa förslag från kommissionen också avvisades.
Vi får avvakta och se vad slutresultatet blir, men allt tyder på att det inte kommer att räcka till för att täcka behoven.
. – Principen om att förorenaren betalar är nu allmänt accepterad. Innebär då detta att personer med gott om pengar skall få lov att orsaka stora föroreningar? Och vad händer om den skyldige inte kan betala eller inte kan hittas eller om allt sker i enlighet med tillståndsbestämmelserna? Så länge ekonomin fortsätter att betraktas som viktigare än miljön kommer förmildrande omständigheter och undantag alltid att eftersträvas. Mer måste göras för att förhindra att katastrofer med oljetankfartyg till havs eller kärnkraftsolyckor inträffar i praktiken, men om sådana katastrofer ändå sker blir skadorna omfattande. I dagsläget är obligatorisk försäkring för all ekonomisk verksamhet det viktigaste vapnet för att förebygga sådana katastrofer. Försäkringsbolagen, som inte tycker om stora utbetalningar, kommer att tvinga de försäkrade företagen att förbättra säkerheten. Av den preliminära debatten framgick att det inte bara handlar om ett renodlat tekniskt system. Oljekatastrofer och kärnkraftsolyckor är undantagna eftersom de internationella ordningarna är otillräckliga. Högern säger att obligatorisk försäkring inte är praxis, att det kommer att bli oöverstigligt dyrt och leda till onödig byråkrati. Alternativet skulle vara att ingen betalar för sanering och återställande vid miljökatastrofer eller att detta betalas med skattepengar. Jag stöder alla ansträngningar för att skärpa detta direktiv.
.– Jag välkomnar det arbete som lagts ned inom ett område som får allt större betydelse för EU:s medborgare, nämligen miljöskydd och verksamhetsutövares ansvar för miljöskador. Jag menar därför att det är både nödvändigt och lämpligt att låta verksamhetsutövare vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga överhängande hot om miljöskador och inrätta kompensationsmekanismer för skador som uppstått.
Dessutom håller jag med om att den distinktion som görs mellan å ena sidan viss kommersiell högriskverksamhet, som omfattar alla miljöskador och där objektivt ansvar gäller, och å andra sidan kommersiella verksamheter utöver de som anges, där endast skador på skyddade arter och naturliga livsmiljöer kommer att omfattas om uppsåt eller försumlighet av verksamhetsutövaren kan bevisas.
De balanserade och realistiska lösningar som vi kan tillhandahålla inom detta område kommer att bidra till att nå målet att förebygga och avhjälpa miljöskador och skydda de berörda företagens ekonomiska och konkurrensmässiga intressen. Detta är även rätta sättet att nå de mål som gemenskapen har fastställt för att åstadkomma hållbar tillväxt och utveckling.
. Europaparlamentet har i dag röstat om ett direktivförslag som syftar till att standardisera de regler som gäller för miljöansvar i EU. Den övergripande principen skall vara att ”förorenaren betalar”. Meningen är att företag och andra aktörer i hela EU skall ställas inför samma lagstiftning när det gäller deras skyldigheter att förebygga, åtgärda och betala för de miljöskador som de bär ansvaret för.
Jag har valt att följa en mer miljövänlig linje än PPE-gruppen och röstade därför bland annat för striktare krav på nukleär nedsmutsning (ändringsförslag 42) och frågan om genmodifierade organismer, GMO (ändringsförslag 43 och 44). Trots att ändringsförslagen 42 och 44 vann en majoritet uppnåddes inte erforderliga 314 röster och ändringsförslagen avslogs därmed.
. När det gäller De Grönas ändringsförslag skulle jag vilja avge följande röstförklaring för min röst emot.
Jag röstade emot de ändringsförslag där man föreslår att genetiskt modifierade organismer och kärnkraftsfrågor skulle införlivas inom direktivets räckvidd. Detta beror på att skadeståndsansvar på kärnenergins område som omfattas av Wien- och Pariskonventionen för närvarande ses över. Alla försök här skulle vara övermodiga innan resultaten från denna granskning är klara.
När det gäller genetiskt modifierade organismer står det klart att skadeståndsansvaret återstår att lösa, med tanke på att lagstiftning som behandlar genetiskt modifierade organismer har införts helt nyligen. Låt oss se hur det fungerar först. Allt annat undergräver konventioner eller befintlig lagstiftning.
.– Rekommendationen om regler för läkemedel är oerhört viktig inom ett område där EU:s medborgare är mycket utsatta men där de stora företagens vinstintressen styr. Jag har därför röstat för alla ändringsförslag som syftar till att
– övervaka marknaden oberoende av läkemedelsindustrin
– skydda allmänheten från läkemedel där sista förbrukningsdag passerats
– förkorta den period för affärshemligheter som de stora läkemedelsföretagen kräver och som syftar till att förhindra saluföring av billigare läkemedel
– begränsa reklam för läkemedel
– inrätta databaser oberoende av läkemedelsföretagen.
.– Grossetêtebetänkandet om upprättandet av gemenskapsregler för humanläkemedel syftar framför allt till att skydda läkemedelsindustrins intressen. Det är motbjudande att det är de stora läkemedelsföretagens profithunger som får sista ordet inom ett område där folkhälsan borde prioriteras. Skyddet av patentmonopolen, som säkrar denna industris vinster samtidigt som läkemedelspriserna hålls uppe, får den drastiska följden att hundratusentals människor förvägras tillgång till dessa läkemedel.
Även om vi har stött ändringsförslagen om bättre märkning och information till allmänheten om läkemedlens effekter har vi å andra sidan röstat emot de ändringsförslag som skyddar läkemedelslaboratoriernas monopol.
Vi anser att folkhälsan och patienternas bästa är mycket viktigare än handelsfrihet och vinster till aktieägarna.
.– Den överenskommelse som just har nåtts i parlamentet bygger på ett missriktat förslag från kommissionen, där frågan uteslutande betraktas i kommersiella termer och syftet är att se över förfarandet för läkemedelslagstiftning, med det grundläggande målet att öka läkemedelsindustrins konkurrenskraft på kort sikt.
Denna hållning mötte omedelbart protester från olika sociala organisationer, konsument- och familjeorganisationer samt gemensamma organisationer från ett flertal länder som alla kämpar för en ansvarsfull politik som gynnar folkhälsan och konsumentskyddet. Vid första behandlingen kunde parlamentet därför göra betydande ändringar av kommissionens förslag, som rådet endast delvis godkände.
Vid den andra behandlingen godkändes några av de ursprungliga förslagen, och även om den kompromiss som Europaparlamentet röstat om i dag inte innebär att alla våra förslag godkänns innebär den en klar förbättring av rådets ställning, särskilt när det gäller definitionen av generiska läkemedel, distinktionen mellan reklam och information och uppmaningen till kommissionen att genomföra en undersökning av dagens informationsmetoder, i syfte att förbättra kvaliteten.
. – Kompromissen är ett steg framåt för konkurrenskraften inom läkemedelsindustrin, för kunskapsekonomin och för tillgången till läkemedel i EU. Uppgiftsskydd för läkemedel inom EU varierar från sex till tio år. Resultatet är att läkemedlens tillgång och pris skiljer sig kraftigt åt mellan medlemsstaterna. Den så kallade ”8 + 2 + 1-kompromissen” omfattar åtta års uppgiftsskydd plus två år för generiska läkemedel, för färdigställande av dokumentationen, följt av tillträde till marknaden, och därefter ett års extra skydd för den innovativa industrin i händelse av att ett läkemedel också har en terapeutisk effekt på andra sjukdomar. Resultatet blir ökad priskonkurrens, förbättrad tillgång till läkemedel och ett lyft för kunskapsekonomin. Rådet har tyvärr inte inkluderat homeopatika i kompromisspaketet. Följden blir att dessa läkemedel blir kvar i en lagstiftningsmässig gråzon och att homeopatika kommer att fortsätta att saluföras olagligt. Jag uppmanar därför Europeiska kommissionen att så snart som möjligt lägga fram ett förslag som reglerar registreringen av homeopatika på EU-nivå. Först då kommer EU:s läkemedelsmarknad att bli fullständig. Homeopatika är ett viktigt alternativ för många människor. Jag tillhör dem som har ett stort förtroende för dessa läkemedels terapeutiska effekter.
.– En hög hälsoskyddsnivå för människor i unionen är ett begrepp som nämns i nuvarande artikel 152 i EG-fördraget.
Jag välkomnar de ansträngningar som gjorts av alla institutionella och privata aktörer för att förbättra innehållet i gemenskapsreglerna för humanläkemedel. Ändringsförslagen rör huvudsakligen definitionen av läkemedel, generiska läkemedel och organiska läkemedel och syftar, enligt min åsikt, till att tillgodose de växande kraven från EU:s medborgare och behovet av tillförlitligare ramar som reglerar villkoren för saluföring av humanläkemedel.
Slutligen, och som jag sade om Françoise Grossetêtes andra betänkande, måste vi överväga ett rimligt skydd (i form av en bestämd tidsperiod) för läkemedlens patenträttigheter, särskilt för de läkemedel som har nya terapeutiska indikationer som innebär betydande kliniska fördelar för patienterna jämfört med befintliga terapeutiska indikationer, i syfte att uppnå den balans som föredraganden vill nå (även om hon inte är optimistisk, så är hon åtminstone realistisk) mellan konkurrenskraft, forskning, hälsosystem och utveckling av generiska läkemedel.
Den övergripande kompromiss som nåddes med rådet under det italienska ordförandeskapet, som också omfattar den myndighet som avhandlas i Müllerbetänkandet, är ytterst viktig.
.– Vi har just diskuterat översynen av läkemedelslagstiftningen. Det ändrade direktivet kommer att innebära en större harmonisering mellan medlemsstaterna när det gäller läkemedelsbestämmelser. Detta kan leda till effektivare centraliserade och decentraliserade förfaranden. Vi vill dock att medlemsstaterna skall se till att homeopatika som tillverkas och saluförs inom gemenskapen prioriteras.
Vi har röstat för de ändringsförslag som skulle kunna lösa flera av de problem som beror på det lagstiftningsmässiga tomrum där vissa homeopatika fortfarande befinner sig. Dessa läkemedel, som används av över hundra miljoner européer, saknar inte bara biverkningar utan leder även till besparingar för hälsovården. Vi vill definitivt behålla de homeopatiska läkemedel som tillgodoser behoven hos medborgarna i våra länder.
Vi stöder även utvecklingen av den europeiska industrin för generiska läkemedel, för om vi vill värna om vår sociala trygghet måste vi spara, och generiska läkemedel hjälper oss att göra det.
. Jag lovordar föredraganden för hennes enorma arbete med detta viktiga ämne. Den gemensamma ståndpunkt som har utarbetats utgör ett stort problem för min medlemsstat Irland vad gäller artikel 67 om receptbelagda läkemedel för veterinära syften. Detta är skälet till att jag åter lade fram det relevanta ändringsförslaget från första behandlingen, som vi med överväldigande majoritet antog i första omgången.
Det är viktigt att subsidiaritetsprincipen segrar och att det står varje medlemsstat fritt att besluta vilka läkemedel som skall vara receptbelagda. Detta är den rådande situationen, och den har visat sig tillförlitlig när det gäller att skydda folkhälsan.
Mitt ändringsförslag skulle ge medlemsstaterna rätt att besluta om detta, samtidigt som de omsorgsfullt övervakar godkännandet av lämpliga apotekare. Det skulle innebära att det handelsbaserade systemet för att bevilja licenser och kontroll i Irland skulle få fortsätta. Detta system ger de högsta normerna för livsmedelssäkerhet och spårbarhet. Men man undviker onödiga kostnader och byråkrati för jordbrukare och djurägare.
.– Jag välkomnar de insatser som gjorts för att upprätta gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel. För att garantera en hög hälsoskyddsnivå i EU måste allmänna bestämmelser antas för hur dessa veterinärmedicinska läkemedel får släppas ut på marknaden. Det råder tyvärr ingen brist på skäl att iaktta större försiktighet när det gäller produkter som är tillgängliga för sjukvårdspersonal. Det blir allt viktigare med exakt och tillförlitlig information om läkemedel, eftersom konsumenterna blir allt mer medvetna. Jag menar därför att vi måste kräva en tydligare avgränsning mellan information om läkemedel och reklam för läkemedel.
Slutligen håller jag med om att rimliga tidsramar måste fastställas för att skydda läkemedlens patenträttigheter, eftersom detta i sig – givetvis utifrån rimliga förutsättningar, som jag menar har åstadkommits tack vare Europaparlamentets insatser – kommer att bevara industrisektorns intresse för att fullfölja och till och med utöka sina studier och sin tekniska forskning för att hitta nya och bättre produkter.
. Jag har röstat för ändringsförslagen 20–23, vilka dock förkastades.
Anledningen till detta är att det finns en uppenbar risk för att vad som i dag räknas som kosttillskott i framtiden omdefinieras till läkemedel. Detta skulle försvåra tillgängligheten i ett läge då många människor kompletterar sitt födointag med kosttillskott för att må bättre och hålla sig friska.
Direktivet öppnar därmed för en allvarlig effekt på prisbilden ifall kosttillskott omdefinieras till läkemedel. Med högre kostnader för den enskilde konsumenten kan det bli för dyrt att inhandla kosttillskott. Detta skulle ha ökade sjukskrivningstal – och stigande samhällskostnader – som resultat.
. Jag tackar föredraganden för hans hårda arbete med denna viktiga fråga. Traditionella växtbaserade läkemedel har använts i våra samhällen sedan tidernas begynnelse. Under senare år har framställningen och försäljningen av dessa produkter blivit mer strukturerad och kommersiell.
Medvetenheten om att moderna läkemedel inte alltid ger lindring för alla tänkbara tillstånd har ökat, och för många människor är växtbaserade läkemedel en viktig del i deras hälsovård.
Jag anser att det åligger oss som lagstiftare att först och främst garantera de högsta normerna för skyddet av folkhälsan. Tillhandahållande av läkemedel, växtbaserade eller andra, får inte äga rum i en oreglerad miljö. Detta skulle vara oansvarigt.
Vi måste dock ägna uppmärksamhet åt gamla seder inom en industri som i hög grad har varit självreglerande i många länder. Det finns många produkter tillgängliga genom hälsokostaffärer som har kategoriseras som livsmedel eller livsmedelsersättning och inte som läkemedel, även om de kan ha terapeutiska egenskaper. Men vi måste komma ihåg att alla livsmedel som utgör en del av en balanserad diet kan ha en positiv hälsoeffekt.
Det som vi måste undvika är att införa restriktiv lagstiftning som kommer att hämma frihandel och konkurrens och orsaka skador på en blomstrande hälsokostaffärssektor. Denna sektors verksamhet kan övervakas noggrant genom lämplig nationell lagstiftning.
.– Jag stödde denna andrabehandlingsrekommendation som, genom att den på nytt innehåller de av parlamentets ändringsförslag som antogs vid föregående behandling och förbättrar texten i den gemensamma ståndpunkt som antogs av rådet, i högre grad är i linje med målet att harmonisera den nationella lagstiftningen om mätinstrument.
Den ökade komplexiteten hos dagens ekonomier och behovet av att garantera en rättvis handel kräver en miniminivå när det gäller exakthet som måste garanteras genom lagstiftningens krav. Med en sådan gemensam marknad som finns i EU är detta krav mer än motiverat.
I strid med denna uppfattning står rådets gemensamma ståndpunkt som innehåller en ”valfrihetsklausul” som innebär att medlemsstaterna får avgöra vilka instrument som skall regleras i lagstiftning, vilket uppmuntrar till bevarandet av ett dubbelt system som består av en reglerad och en oreglerad del. Jag är fullkomligt överens med föredraganden när han hävdar att om man ”tar hänsyn till handeln inom gemenskapen får medlemsstaternas lagstiftningar inte vara oförenliga vare sig med varandra eller med gemenskapslagstiftningen.”
Följaktligen, som föredraganden påpekar, är det bara genom att låta denna klausul uppfylla vissa generella krav och genom att införa en övergångsperiod då medlemsstaterna gradvis kan avveckla denna klausul, som vi kan uppnå den harmonisering vi eftersträvar.
.– Jag är medveten om att trafiksäkerhet är en viktig prioritering för EU. Jag medger att detta betänkande är ett steg mot att uppnå detta gemenskapsmål och jag har därför röstat för det dokument som ligger framför oss. Därför stöder jag antagandet av de flesta av de föreslagna åtgärderna och deras tillämpning på minibussar och bussar och på lätta, medeltunga och tunga fordon. Jag håller dock med föredraganden om att ett förbud mot säten vända åt sidan i vissa fordon vore orimligt. Den grundläggande frågan är att dessa säten inte har bevisats vara farliga i alla de berörda fordonstyperna. Det är sant att kommissionen har lagt fram en undersökning, men den undersökningen motiverar inte ett förbud av detta slag eftersom den endast omfattade olyckor inom en fordonskategori – minibussar – och baserades på parametrar som bara gällde denna typ av fordon. Dessutom tyder inte uppgifterna för bussar av klass III eller B i kategori M3 på någon specifik risk som skulle rättfärdiga ett totalförbud.
Jag menar därför att Europeiska kommissionens slutsatser i detta sista avseende är förhastade.
.– Att använda bilbälte har sina fördelar, framför allt förhindrar det att människor kastas ut ur fordon. Många undersökningar av trafikolyckor visar för övrigt att många passagerare dör just till följd av att de slungas ut ur fordonet, medan de som blir kvar inuti fordonet i allmänhet överlever. Vi kan därför med rätta hävda att användningen av bilbälte ger en socialt vinst, eftersom det bidrar avsevärt till att sänka antalet döda och skadade i olyckor.
Det är också viktigt att komma ihåg att detta betänkande innebär att ett kommissionsförslag antas som bör ses mot bakgrund av ändringarna av rådets direktiv från 1974, 1976 och 1977 om bättre trafiksäkerhet. Det är rimligt att anta att kommissionens förslag som ingår i dessa åtgärder kommer att leda till positiva resultat.
I ett läge då dödstalen på vägarna är fortsatt höga måste dock säkerhetsåtgärderna för alla fordon öka – inte enbart för lätta fordon (kategori M1), utan även för minibussar och bussar (kategorierna M2 och M3) samt lätta och tunga lastbilar (kategorierna N1, N2 och N3).
Trafiksäkerhet måste prioriteras.
Av alla dessa skäl röstade jag för.
.– Mot bakgrund av det mycket höga antalet dödsolyckor som inträffar varje år har större transportsäkerhet varit en av EU:s prioriteringar, och ett flertal betänkanden av Europaparlamentet och en vitbok har utarbetats om detta ämne.
Jag menar att kommissionens förslag, som föredraganden också stöder, bidrar till ökad passagerarsäkerhet genom att utvidga skyldigheten att använda bilbälte, och jag stöder därför detta betänkande. Vi talar här i synnerhet om minibussar, bussar och lätta, medeltunga och tunga lastbilar.
Denna åtgärd kan dock inte göra mer än att minska trafikolyckornas effekter, och jag rekommenderar att andra, verkligt förebyggande åtgärder genomförs, som på ett mer effektivt sätt bidrar till att sänka dödstalen på vägarna genom att minska antalet olyckor. Jag föreslår till exempel att vi gör en kraftfull utbildningssatsning i skolor och i samhället för att främja en kultur präglad av ansvar och respekt, för att förbättra vägar och motorvägar, där trafikstockningarna blir allt värre, och för att uppnå tekniska förbättringar hos bilar och andra fordon. Ett annat förslag, som jag har förespråkat under lång tid, är att vi skall investera i en utveckling av järnvägssektorn, som otvivelaktigt är en säkrare transportform än vägtransport och som skulle kunna utgöra ett verkligt hållbart alternativ till en vägtrafiksektor som blir alltmer överbelastad.
. Jag lade ned min röst eftersom jag är ordförande för Reviewing Committee on the Export of Works of Art [Granskningskommittén för exporten av konstverk]i Förenade kungariket.
.– Även om jag är medveten om de inneboende problemen i denna fråga, inte minst när det gäller internationell samordning och bevis för ägarskap, anser jag att detta är ett positivt förslag eftersom det kommer att leda till att stulna kulturföremål återlämnas när detta är möjligt.
På detta område är lagstiftningen oklar, vilket i dag missbrukas av människor som lägger beslag på dessa föremål och bedriver olaglig handel med dem medan deras rättmätiga ägare står rättslösa. Ett typiskt exempel är de oräkneliga föremål som stals under andra världskriget, varav många fortfarande inte har återbördats till sina ägare eller ägarnas ättlingar. I denna svåra balansgång mellan olika intressen måste hänsyn också tas till rättigheterna för de tredje parter som har köpt föremålen i god tro.
Jag håller därför med föredraganden om att denna moraliska och etiska fråga måste redas ut och att det behövs en rättslig och institutionell ram som är mer rättvis mot dem som begär att tillhörigheter skall lämnas tillbaka, mot de nuvarande ägarna, mot statliga myndigheter och mot icke-vinstdrivande organisationer. Samordning har klara fördelar framför det slumpmässiga tillvägagångssätt som har härskat hittills och jag välkomnar i synnerhet idén att upprätta ett gemensamt katalogiseringssystem, inrätta en central databas och öppna upp offentliga och privata arkiv för undersökning, vilket kommer att ge större insyn och effektivare kontroll av rörligheten för sådana varor. Jag röstade för betänkandet.
.– Resolutionen om kommissionens arbetsprogram för 2004 innehåller mycket hårda ord om Eurostataffären och dess konsekvenser, ord som jag ställer mig helt och hållet bakom, men faktum är att ingen förklarar varför kommissionen inte reagerade förrän efter så lång tid. Varbölden Eurostat måste inte bara öppnas, utan det kommer också, i framtiden, att bli nödvändigt att göra OLAF mer oberoende och mer funktionellt, att förbättra överföringen av intern information, att som ett brådskande ärende behandla reformen av kommissionens redovisningssystem och att ändra på såväl kulturen av hemlighetsmakeri som den likgiltiga inställningen till finansiell kontroll.
Dessa behov blir än mer trängande av de ständiga avslöjandena av andra bedrägerier, till exempel prisregleringen av personer i förvaltningskommittéer för jordbruket eller, mer nyligen, ”Blue Dragon 2000-affären” om användningen av gemenskapsmedel i Katalonien.
Det saknas inte kopplingar mellan detta slags villfarelser och kommissionens allmänt arroganta inställning gentemot medlemsstaterna. En enda orsak ligger bakom detta uppträdande, nämligen kommissionens tro på sig själv som den enda besittaren av en högre sanning. Det är beklagligt att utkastet till konstitution för EU stärker institutionen i denna tro, när den i stället borde ha gjorts till ett underordnat organ.
.– Det här är en resolution i vilken man inte bara underlåter att ifrågasätta någon av Europeiska unionens grundläggande pelare och principer – dess nyliberala kapitalistiska politik och federalism, dess ökande militarisering – och underlåter att fördöma de skadliga konsekvenserna av dessa för arbetstagarna och grupperna i de olika länderna; man ger i själva verket stöd åt dessa riktlinjer och prioriteringar och maskerar deras sanna natur genom att införa vissa sociala hänsyn.
Ett exempel är hävdandet i resolutionen av behovet av den så kallade europeiska konstitutionen. Man är ovillig att inlåta sig i debatten om den kommande budgetplanen (från och med 2006) – och detta är rent av häpnadsväckande – på grund av att valet till Europaparlamentet snart kommer att hållas. Man välkomnar militariseringen av EU. Man ifrågasätter inte avregleringspolitiken – utan begär bara en grundligare behandling av dess ”möjliga konsekvenser”. Man förkastar det ändringsförslag som åsyftade en ny utvärdering av kommissionens mandat i WTO. Man ger, kort sagt, kommissionen ytterligare en uppgift.
Det finns ingen analys av den förvärrade ekonomiska och sociala situationen i de olika EU-länderna och ingen kritik mot den politik som har orsakat denna situation. Sanningen att säga kunde vi inte förvänta oss något annat från de politiska krafter som – i parlamentet, i kommissionen och i de olika regeringarna – beslutar om EU:s politik.
– Herr talman! När det gäller Elfenbenskusten lade vi fram ett ändringsförslag i dag. Det är beklagligt att detta parlament inte gav sitt stöd till detta ändringsförslag. När det gäller fiskeavtal är det helt oacceptabelt att EU:s fiskefartyg går före människors rättigheter i andra länder. Detta är ett krigshärjat land. Vi anser att avtalet borde skjutas upp tills konflikten har lösts. Det är helt oacceptabelt att låta EU:s fiskefartyg fortsätta att fiska ostörda utan hänsyn till det faktum att det pågår en konflikt där.
.– De utländska styrkornas roll är särskilt påtaglig i de militära konflikter som sliter sönder Elfenbenskusten, med tiotusentals oskyldiga offer. Samtidigt har Europeiska unionen gjort landet till ett försöksområde för att pröva sin ”krishanteringspolitik”, som i grund och botten är en politik för att genomföra dess imperialistiska avsikter.
Europeiska unionen har inget i Elfenbenskusten att göra. De franska trupperna bör dras tillbaka omedelbart, och problemet gör behandlas inom ramen för FN och Afrikanska unionen.
Vi parlamentsledamöter från Greklands kommunistiska parti röstade emot resolutionen, inte bara därför att man däri inte namnger de skyldiga parterna, utan även därför att man välkomnar EU:s inblandning. Dessa ståndpunkter gör de positiva inslag som resolutionen innehåller till föga mer än en önskelista.
. – Trots att det är omöjligt att inte instämma i fördömandet av begreppet ”ivorianskhet” och av de politiska mord som begåtts i dess namn, har vi inte röstat för att godkänna betänkandet.
Å ena sidan slätar det över den skuld som vilar på en rad franska regeringar, vilka efter en lång period av kolonialt förtryck stödde Houphouët-Boignys diktatur och sedan hans efterträdare Bédiés auktoritära regim, Bédié som under maktkampen med sina rivaler lanserade det rabulistiska begreppet ”ivorianskhet”.
Även i dag upprätthåller den franska armén en närvaro i Elfenbenskusten, inte för att skydda folket, utan franska kapitalintressen.
Hur som helst, vad menas med ”återupprättande av statsmakten” om inga medel tillhandahålls för att göra slut på ”fattigdom, ojämlik fördelning av tillgångar, social orättvisa, brott mot mänskliga rättigheter och förtryck av minoriteter ...”, som man även i betänkandet ser som destabiliserande faktorer och som bidragande orsaker till de nuvarande konflikterna?
När det gäller de så kallade fredsbevarande styrkorna, till exempel dem från Ecowas, har tidigare erfarenhet i Sierra Leone och Liberia visat att det enda som händer i stort sett är att ytterligare en väpnad grupp läggs till dem som redan plågar befolkningen. Att använda våra röster för att stödja ett sådant hycklande dokument skulle endast ha tjänat till att ge ledamöter av Europaparlamentet möjlighet att döva sitt samvete.
. – Från första början används i den gemensamma resolutionen en förmyndaraktig ton, i bedömningen att konflikten i Elfenbenskusten ”inte endast beror på etniska faktorer” – vilken dock tillskriver faktorn i fråga betydelse. Men är det inte den ivorianska ekonomins nyliberala inriktning, de sänkta priserna på råvaror och den konsekventa utarmningen av folket, det sätt på vilket multinationella företag öppet ställer ivorianska neokoloniala fraktioner mot varandra, som har gjort att det finns människor som lyssnar på tal om ”ivorianskhet” och som har underlättat statskupper?
I den gemensamma resolutionen har man inget att säga om behovet av att dra tillbaka de franska fredsbevarande trupperna; de historiska banden mellan armén, franska företag och den politiska klassen i Elfenbenskusten och grannstaterna betyder att den franska armén och det franska utrikesdepartementet inte kan betraktas som neutrala, så medverkan av andra aktörer bör uppmuntras. Detta försvagar på en gång många av punkterna i Linas-Marcoussis-avtalet. Den bästa metoden att förhindra konflikter är att utrota deras orsaker, och i detta fall är de som anlade bränderna inte lämpliga att släcka dem. Det finns ett behov av att komma bort från det djupt antidemokratiska, neokolonialistiska sättet att tänka och att eftersträva en annan form av samarbete mellan EU och Afrika. Jag avstod därför från att rösta om en resolution som inte inriktar sig på dessa problem.
. – Ännu en gång har kammaren svarat på den katastrofala situationen i Elfenbenskusten genom att anta en medioker resolution i vilken ingen åtskillnad görs mellan situationens huvudorsak och faktorer av underordnad betydelse. Huvudorsaken är en kombination av på etnisk grund uppbyggda styrkor, öppet rasistiska (oavsett om deras rasism är riktad mot andra stammar, mot vita eller mot fransmän), som ägnar sig åt att nedmontera den stabilitet och välfärd som de ärvde. De väpnade rån som begicks för fjorton dagar sedan i Abidjan, av milismän som kallar sig själva ”patrioter”, där offren var företrädare för icke-statliga humanitära organisationer, som gör ett enastående arbete, särskilt till förmån för barn, och diplomatiska företrädare, blir än mer chockerande och oacceptabla av det faktum att de utfördes helt utan risk och inför ordningsstyrkornas belåtna ögon. Regeringens dubbelspel måste fördömas i otvetydiga ordalag: det var inget spontant över dessa händelser, som organiserades i hemlighet av president Gbagbos kumpaner eller av presidenten själv, vars förmåga att spela falskt är oöverträffad. Dessa ”unga patrioter” beväpnas, betalas och används av en regering som, trots att den är laglig, inte fullgör sina uppgifter.
Med tanke på omfattningen av rån som dessa måste Frankrike och Europeiska unionen, som ett brådskande ärende, skärpa tonen och skapa en tydlig koppling mellan bistånd och respekt för rättigheter, eftersom de annars kommer att ge intryck av likgiltighet eller delaktighet.
Röstförklaringarna är avslutade.
(4)
– Herr talman! Helgen den 6–7 december 2003 ökade antalet oskyldiga offer för den amerikanska krigsmaktens brottsliga invasion av Afghanistan med ytterligare femton barn, mördade genom ockupationsstyrkornas bombningar. Sedan invasionen av Afghanistan genomfördes har tusentals barn och civila mist livet. Förevändningen är att driva ut talibanerna, det verkliga målet att ockupera Afghanistan.
Vi ser även en liknande – men ännu värre – situation till följd av de amerikanska och brittiska styrkornas olagliga och barbariska invasion av Irak. Samtidigt som Europaparlamentet har visat stor känslighet för de döda bland angriparna och iakttagit en tyst minut till deras minne, är det likväl likgiltigt för de oräkneliga offer som inkräktarna krävt.
Herr talman! Jag skulle vilja be presidiet att under nästa plenarsammanträde uppmana kammaren att iaktta en tyst minut till minne av de barn och tusentals andra civila som har förlorat livet i samband med dessa invasioner.
–Ordförandeskapet har noterat ert förslag och kommer att vidarebefordra det till vederbörande instanser för behandling.
–Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0435/2003) av Renate Sommer för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om allmänt införande av och driftskompatibilitet mellan elektroniska vägtullsystem i gemenskapen (KOM(2003) 132 – C5-0190/2003 – 2003/0081(COD)).
. – Låt mig börja med att varmt tacka mina ledamotskolleger i kammaren för deras mycket konstruktiva samarbete, särskilt skuggföredragandena, som jag varmt tackar.
Det förslag som kommissionen lade fram för oss var verkligen mycket ambitiöst och löftesrikt med en framåtblickande ny teknik baserad på satellitnavigering och mobil kommunikation. Enligt förslaget skulle medlemsstaterna senast 2012 vara tvungna att använda denna teknik för uttag av vägtullar, vilket skulle ha betytt att alla andra i dag befintliga tekniska system, som bygger på mikrovågsteknik för korta avstånd, måste avskaffas. Avsikten var att uppnå teknisk driftskompatibilitet, som var det faktiska syftet med lagstiftningen.
Det är också ett riktigt syfte. På en gemensam inre marknad kan tekniska hinder inte tillåtas hämma flödet av trafik och, följaktligen, transporten av varor. Inkompatibla nationella vägtullsystem kan inte leda till något annat; de skapar problem för internationell vägtrafik och stör den inre marknadens funktion. Lagstiftningsförslaget syftar även till avtalskompatibilitet; ett avtal för varje användare – giltigt inom hela EU – skulle utan tvekan vara en bra sak. Jag skulle kunna nämna att detta även är ett ambitiöst mål med tanke på det ständiga behovet av en hel del harmonisering inom EU, oavsett om det gäller det fiskala, det administrativa eller det rättsliga området.
Som kammarens föredragande kunde jag dock inte instämma i kommissionens förslag eftersom det avser teknisk driftskompatibilitet. Varför då? Det problem vi står inför är att den nya vägtullteknik som kommissionen förordar och som för närvarande utvecklas endast i Tyskland ännu inte fungerar. Teknik som inte fungerar finns inte i realiteten, och kan lagstiftare bindande föreskriva något som inte finns? Är det över huvud taget någon lagstiftares uppgift att föreskriva den ena eller andra tekniken? Nej, jag anser inte det. Eftersom flertalet av mina ledamotskolleger delar min åsikt att det är upp till marknaden att avgöra vilka särskilda tekniker som skall användas har vi enats om att inte följa kommissionen på denna punkt. Vi vill anlägga ett mer teknikneutralt synsätt. Vi anser att det faktiska syftet – teknisk driftskompatibilitet mellan de olika systemen – måste uppnås. Enligt användarna – de företag som sköter driften i de olika medlemsstater där elektroniska system för uttag av vägtullar används – är detta görligt. I och med föreliggande förslag, i dess ändrade form, insisterar vi på detta; teknisk driftskompatibilitet måste uppnås, och vad detta betyder i sista hand är att den teknik som för närvarande används måste ändras endast om den inte kan fås att kommunicera med andra tekniksystem.
Vi anser också att det är viktigt att subsidiariteten skyddas. Det grundläggande beslutet om en vägtull skall tas ut eller inte och i så fall på vilka fordon, sträckor eller vägtyper, måste förbli en fråga för medlemsstaterna. Jag tycker också att det är viktigt att ta tillfället i akt och påpeka att uppgiftsskydd måste behandlas som en fråga av högsta prioritet. Vi vill inte hamna i en situation där allt är känt om förarna.
Låt mig tillägga att jag i alla våra diskussioner upprepade gånger har betonat min åsikt att satellittekniken är oerhört viktig. Jag är övertygad om att vi gör rätt i att utveckla Galileo, EU:s satellitsystem. För att sätta denna övertygelse på pränt har jag nu, i den första behandlingen, lagt fram ett mer kraftfullt formulerat ändringsförslag. Jag skulle vilja betona att det var min kollega Brigitte Langenhagen som ursprungligen lade fram detta ändringsförslag i utskottet för regionalpolitik, transport och turism, där det för mig tedde sig alltför hårt för att kunna vinna en majoritet. När det gäller morgondagens omröstning i plenum utgår jag dock från antagandet att kammaren kommer att ställa sig bakom detta otvetydiga beslut om att EU skall ha sitt eget satellitnavigeringssystem, ett system som kommer att göra oss i EU oberoende av andra. Jag ber er åter att stödja detta.
Låt mig avsluta med att be er att tro på mig när jag säger att det för mig, som tysk föredragande, inte har varit – det skall gudarna veta – en lätt sak att föreslå er denna handlingslinje. Det ursprungliga utkastet från kommissionen skulle så småningom ha gett tysk industri en enorm möjlighet; det kunde ha gjort hela EU till en marknad för den nya och innovativa tekniken för uttag av vägtullar. Denna nya teknik är fantastisk. Den är – det är jag övertygad om – inte bara den enda tekniska lösning som kan betraktas som lämplig för tyska förhållanden, utan den har också många andra möjliga användningsområden utöver att bara få in vägtullar. Låt mig dock upprepa att en teknik som inte finns i realiteten inte kan göras bindande genom lag. Det är djupt beklämmande för mig att det amatörmässiga förhållningssätt den tyska förbundsregeringen valde, särskilt när den förhandlade om avtalen om att införa teknik för uttag av vägtullar, har lett till ett sådant misslyckande som inte lämnar oss på EU-nivå någon annan lösning än den jag nu har framställt för er.
. – Statistikens budskap är tydligt, särskilt när det gäller godstrafik över Alperna. I Schweiz sker 66 procent av godstransporterna på järnväg och 30 procent på vägar; i EU är proportionerna omvända och skillnaden till och med ännu mer uttalad. Vad detta betyder är att schweizarna, politiskt sett, gör något som vi i Europeiska unionen inte lyckas göra. De fastställer avgiften för tung trafik på en sådan nivå att alla externa kostnader internaliseras fullständigt, så att alla kostnader för vägbeläggningar, olyckor och miljöskada av buller och luftförorening täcks. Av dessa intäkter satsas 80 procent på alternativet: på att bygga bastunnlar, på skyddsåtgärder mot järnvägsbuller och på att förbättra järnvägstjänsterna.
Även i tekniska frågor ligger schweizarna, i lilla Schweiz, åratal före EU. Schweizarna har ett system – som fungerar bra – med mikrovågsteknik, vilket i framtiden kommer att kombineras med digitala färdskrivare. Frågan är: Varför kan vi inte lyckas med det i EU?
Vidare anges i förslaget om det gemensamma vägavgiftsbeviset (Eurovignette) en högsta nivå som är så låg att ingen på allvar kan tro att den seriöst sporrar till att använda järnväg i stället för vägar; medlemsstaterna får faktiskt heller inte satsa det mesta av dessa pengar på alternativet. Vad detta betyder är att det rör sig om en halvhjärtad politik, och vi ser resultatet av denna när vi betänker statistiken om klimatförändringar, olyckor och så vidare.
På i stort sett samma sätt som det tyska transportministeriet har kommissionen låtit sig tvingas tjäna två stora aktörer, och den vill truga på oss en satellitteknik som ännu inte är färdigutvecklad. Jag anser att vi som sitter i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, liksom i det andra utskottet, skulle göra klokt i att föra kommissionen lite närmare tillbaka till en jordbunden verklighet och kräva neutralitet i teknikfrågor.
Avslutningsvis vill jag säga några ord om den inverkan som snedvriden konkurrens mellan vägar och järnvägar har på samhället. Sedan kammaren, efter bara en behandling, hade antagit Helmuth Markovs direktiv om körtider och viloperioder tyckte Silvio Berlusconi och hans regeringen inte ens att det var nödvändigt att föra upp det på rådets dagordning. Detta är, anser jag, helt enkelt ännu en skandal. Hur kan vi i EU göra framsteg på de social- och miljöpolitiska fronterna när så viktiga direktiv inte tillåts göra framsteg på rådsnivå?
–Jag tackar ledamoten. Talmannen är tolerant mot föredragande, men ni har överskridit er talartid med femtio procent, och era ledamotskolleger kommer att klaga. Jag skulle vara tacksam om ni kunde hålla er inom den angivna tiden.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda med att tacka för ert stöd till vårt initiativ om driftskompatibilitet mellan elektroniska vägtullsystem, som utgör ett viktigt led i Europas politik för att avgiftsbelägga infrastrukturen och styra transportbehovet.
Detta direktiv är ett av förslagen ur vitboken om transportpolitik och är naturligtvis ett första steg på vägen mot att upprätta det nya Eurovignette-systemet och göra det lättare för användarna att betala för utnyttjandet av väginfrastruktur.
Direktivet har följande tre mål: för det första driftskompatibilitet mellan elektroniska vägtullsystem, för det andra upprättande av ett europeiskt elektroniskt vägtullsystem och för det tredje införande av satellitteknik.
Med principen om driftskompatibilitet kan vi undanröja de resterande hindren för upprättandet av en inre marknad när det gäller elektroniska vägtullar och därigenom motverka olika barriärer. Denna princip gör också att vi kan använda elektroniska vägtullar i större omfattning och begränsa trafikstockningarna vid vägtullstationer.
Genom den europeiska elektroniska vägtulltjänst som vi föreslår, liksom driftskompatibiliteten mellan systemen, tillgodoses de verkliga behoven hos användarna, i synnerhet lastbilschaufförerna, som vill ha ett elektroniskt betalningsmedel så snart som möjligt, ett enda betalningsmedel som gäller för hela vägnätet. Den tjänst som vi föreslår bygger på principen om ett enda kontrakt och ger både användare och operatörer ett skydd i form av ett tydligt juridiskt dokument som kan användas vid eventuella tvister. Det handlar om att genomföra något inom det här området som redan förekommer i fråga om t.ex. mobiltelefoner och bankkortssystem.
När det gäller övergången från de nuvarande elektroniska mikrovågsbaserade vägtullsystemen till satellitteknik menar jag att detta är den enda framtidslösning som gör det möjligt att tillgodose olika behov beträffande Europeiska unionens avgiftsstrategi och som dessutom medför att vi kan åstadkomma en betydande kvalitetshöjning av vägtransporterna i och med att det skapas nya telematiktjänster och nya möjligheter. Det gäller framför allt säkerhetssystemen, t.ex. hastighetsbegränsare, kollisionsskydd, kontroll av trafiken med farligt gods och informationstjänster för resenärer – beroende på deras position – om situationen på olika vägar och om trafikintensiteten på vissa ställen osv.
Herr talman! Bristen på ett fast åtagande för satellitteknik skulle inte vara i linje med den tydliga politik som har förts av nuvarande kommission och framför allt nuvarande parlament men också av rådet och hela Europeiska unionen till förmån för Galileosystemet.
Jag skulle vilja säga att det är många medlemsstater – med Tyskland och Italien som anmärkningsvärda undantag – som vill fortsätta att använda mikrovågssystemen parallellt med satellitsystemen. Denna önskan, som är fullt förståelig med tanke på de investeringar som redan har gjorts, kan tillgodoses genom att man inkluderar en fast rekommendation när det gäller satellitlösningen – i stället för att uppnå ett helt fastställt åtagande – som gör att detta kan förverkligas på medellång sikt. Detta godtas också av rådet. Jag kommer att lyssna på resten av debatten här, men jag hoppas att vi tack vare det arbete som har utförts av föredragande Renate Sommer och medföredragande Claude Turmes, men också av rådet, kommer att kunna anta betänkandet vid den första behandlingen – något som jag understryker är extremt viktigt – för att underlätta den framtida användningen av vägtullsystem.
Herr talman! I dag skall vi inte tala om Eurovignette-direktivet, men jag skulle vilja säga till Claude Turmes att transportarbetsgruppen redan har träffats ett antal gånger för att komma vidare i diskussionen om detta komplexa direktiv och att vi strävar efter att nå samma framgång med det som jag förväntar mig av direktivet om elektroniska vägtullar, nämligen att parlamentet och rådet kan anta det vid den första behandlingen – innan parlamentets innevarande mandatperiod löper ut.
– Herr talman! Jag skulle vilja framföra mina lyckönskningar till föredragande Renate Sommer för det arbete hon har lagt ned på sitt betänkande. Hennes arbete håller naturligtvis så hög klass att jag tror att vi kommer att nå enighet med rådet redan vid den första behandlingen, vilket naturligtvis gör dagens debatt mindre intressant. Men bara för den sakens skull får vi inte glömma att Renate Sommer har arbetat mycket skickligt och systematiskt och att hon har lyckats få nästan samtliga utskottsledamöter att godta kommissionens inledande förslag. Samtidigt var hon enig med rådet om att vi mycket snabbt måste gå vidare med det som var nödvändigt, dvs. driftskompatibiliteten mellan vägtullsystemen på EU-nivå.
Vi ställer oss i princip bakom kommissionens förslag, eftersom det gör tillvaron enklare för användarna, dvs. förarna som kommer att få färre problem vid gränsöverskridande transporter med den här strategin. Vi har bara några få invändningar – och jag är glad att både kommissionen och rådet förstår dem – när det gäller två olika saker.
För det första: när kommer det här nya vägtullkonceptet att börja tillämpas? När det gäller bussar och lastbilar föreslår vi att tidsplanen senareläggs från 2005 till 2007, eftersom vi anser att det behövs två år för att ge den tid som krävs till alla som måste genomföra anpassningar och för att systemet skall kunna börja fungera.
För det andra: kommer uteslutande det nya systemet för satellitbaserad positionsbestämning att tillämpas? Det här systemet orsakade en mängd olika problem när det började tillämpas i Tyskland.
All heder åt föredraganden för att hon visar prov på en verkligt europeisk inställning när det gäller den här specifika frågan, dvs. att hon inte vill påtvinga oss enbart det tyska systemet samt att hon tillsammans med de andra ledamöterna föreslår att detta beslut skall fattas i enighet med den aktuella branschen, medlemsstaterna och de andra berörda organen, så att vi kan vara riktigt säkra på att systemen kommer att bli driftskompatibla och effektiva för alla.
– Fru kommissionsledamot, herr talman! Först och främst skulle jag vilja uttrycka min djupaste respekt för Renate Sommer, för det arbete som vi tillsammans har kunnat utföra håller en sådan kvalitet – tack vare hennes lyhördhet och flexibilitet vid alla de tillfällen då vi kanske har haft olika åsikter – vilket jag hoppas har resulterat i att vi får en mycket bra text redan vid den första behandlingen, en text som jag hoppas kommer att bli den slutliga versionen.
Om man skall göra en slutanalys tror jag att det här direktivet är mycket viktigt, dels eftersom det syftar till att göra tillvaron enklare för alla vägtransportoperatörer som naturligtvis passerar vägtullstationer och ofta behöver ändra betalningssystem eller betalningsmetod, dels eftersom det är ett direktiv som följer en mycket öppen linje när det gäller den framtida teknikens möjligheter, i synnerhet när det gäller genomförandet av Galileosystemet.
Vi inom PSE-gruppen menar att det här direktivet till en början brast lite i flexibilitet och hade en ytterst hämmande effekt på sektorn för motorvägstransporter. I själva verket innehöll direktivet ett krav på att denna sektor mycket snabbt skulle garantera driftskompatibilitet mellan nuvarande mikrovågsbaserade system, vilket innebär mycket stora investeringar, bara för att väldigt snabbt övergå till ett annat system två år senare.
Det var oacceptabelt att branschen skulle tvingas utföra ett sådant dubbelarbete, och jag är mycket positiv till att vi har kunnat enas om Renate Sommers ändringsförslag 48, där Galileosystemet starkt rekommenderas och det förordas att vi inväntar en interimsrapport från kommissionen innan vi fastställer villkoren för övergången. Men vi är hur som helst mycket intresserade av systemet för satellitbaserad positionsbestämning och vi tror att det är det som är framtiden, inte bara när det gäller vägtullar, utan för en rad olika tjänster.
För det andra menar vi att vi har prioriterat systemens driftskompatibilitet, vilket innebär att huvudsyftet med de flesta av våra ändringsförslag – oavsett om det är ändringsförslag 11 som har lagts fram av oss själva eller ändringsförslag 46 som har lagts fram av Renate Sommer – inte nödvändigtvis behöver vara att få ett enhetligt system, utan att systemen skall vara driftskompatibla. Vi anser att det är det som krävs på kort sikt. Med andra ord måste vi också se till att vissa mikrovågsbaserade system kan vara driftskompatibla med GPS/GPRS-tekniken.
Vi har även sett över tidsplanen. Jag anser att kommissionens förslag till tidtabell var helt orealistiskt, eftersom det inte tog någon hänsyn till den tid som krävs för lagstiftningsarbetet och det faktum att vi inte kunde kräva att det europeiska vägtullsystemet skulle utformas enligt samma standard så snart, dvs. redan den 1 januari 2005.
När det gäller PSE-gruppen slutligen har vi på uppmaning av City of London – som i och för sig inte verkar vara särskilt socialistiskt men som uppmärksamt följer den här diskussionen – lagt fram ett förslag om att räckvidden skall begränsas något och att det skall införas en bestämmelse om en övergångsperiod för lokala vägtullsystem. London har ju precis infört ett eget system. Detta är ett mycket lovande experiment och jag tycker inte att vi skall begränsa det alltför mycket.
Däremot är vi våldsamt – det är utan tvivel ett starkt ord – emot de ändringsförslag som har lagts fram av våra italienska kolleger, nämligen ändringsförslag 19, 23, 26, 27 och 29, som innehåller förslag till ett system av kontraktsbestämmelser snarare än ett europeiskt elektroniskt vägtullsystem. Vi anser att det är nödvändigt med ett europeiskt vägtullsystem. Det är tydligare från rättslig synpunkt, men det är också stabilare, enklare och mer lättbegripligt. Vi kommer därför att rösta emot dessa italienska förslag.
Men däremot ställer vi oss helt bakom ändringsförslag 39 som gäller skydd av privatlivet, eftersom vi föreslår en övergång till Galileo. För oss framstår dessa försiktighetsåtgärder som nödvändiga. Slutligen kommer vi att godkänna och stödja ändringsförslag 40 som har lagts fram av Verts/ALE-gruppen, eftersom vi anser att en vägtull inte bara kan vara en skatt eller ännu en pålaga. En vägtull kan inte heller bara vara ett sätt att kompensera för värdeminskningen av vår väginfrastruktur. En vägtull måste även vara ett transportpolitiskt redskap och kunna garantera modal övergång och korsfinansiering, så att folk uppmuntras att använda andra alternativa transportsätt i framtiden.
– Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera föredraganden till ett riktigt väl utfört arbete. Vi ser nu att alltfler EU-länder inför vägtullar, som ofta bygger på olika tekniska system. Det är en av de huvudpunkter som jag menar att vi skall framhålla, dvs. att vi inte bara skall inrikta oss på ett tekniskt system, t.ex. satellitnavigering, utan tvärtom tillåta olika system som är driftskompatibla inbördes.
Se bara på Tyskland, där man ensidigt har satsat på ett visst system som uppenbarligen inte fungerar som det var tänkt. Det här exemplet bör vi inte följa på EU-nivå. När det gäller det tyska systemet förekom det också ett annat problem, nämligen att det inte fanns tillräckligt många instrumentlådor, vilket ledde till att transportörerna i de olika länderna inte kunde få dessa instrumentlådor installerade.
Det finns också något annat som vi bör undvika i framtiden. För att fokusera på användarna anser jag att systemet tekniskt sett också skall se till att transportörerna och deras chaufförer endast behöver installera en enda instrumentlåda i varje fordon. Det skulle förenkla det administrativa arbetet för transportföretagen och även innebära större trafiksäkerhet om chaufförerna bara behövde koncentrera sig på en apparat. Det är också viktigt att man kan garantera att användarna får tillgång till ett sammanhängande vägnät genom ett enda kontrakt som omfattar hela vägtullsnätet.
Allt detta är aspekter som man bör tänka på vid behandlingen av det här betänkandet. Jag hoppas därför att vi når en överenskommelse med fokus på användarna. Jag hoppas också att ni märker att jag lämnar lite tid till dem som, till skillnad från mig, har överskridit talartiden.
– Herr talman, mina damer och herrar, fru kommissionsledamot! Jag vill än en gång framhålla att jag inte håller med kommissionsledamoten, utan att detta betänkande i hög grad visst handlar om Eurovignette-systemet. Faktum är att införandet av en Eurovignette är avhängigt av driftskompatibiliteten mellan vägtullsystemen, vilket innebär att tekniken måste finnas tillgänglig och fungera innan vi kan börja ta betalt för en Eurovignette, och vi känner ju alla till hur väl vi behöver de där pengarna. Vi vet att det råder stor brist på resurser inom järnvägssektorn. I våra senaste diskussioner om hur stora EU-budgetarna måste vara såg vi verkligen att det inom den här sektorn krävs både intäkter och en realistisk kostnadsnivå. Det innebär att järnvägen, som får betala för sträckan, måste jämställas med vägarna i fråga om kostnader och att tunga lastfordon och annan lasttrafik även måste betala för utnyttjandet av vägarna.
Vi ger därför ett oreserverat stöd till Renate Sommers linje och stöder hennes uttalande om att vi behöver en lösning som inte är teknikberoende. Målet är att den teknik som används skall kunna användas överallt och det snart. Det är det vi strävar efter och det är verkligen bra att Europaparlamentet följer den linjen. Tack, Renate Sommer: vi behöver en praktiskt genomförbar lösning och vi stöder er fullt ut. En praktiskt genomförbar lösning är en absolut förutsättning för införandet av just det instrument vi behöver – Eurovignetten, ett politiskt instrument som man försöker få till stånd genom detta utan tvekan mycket tekniska betänkande. Jag kan då tala som representant för en regering som har visat precis hur man inte skall göra och säga att De gröna – och jag håller helt med De gröna i Tyskland när det gäller detta – anser att det är absolut avgörande att en lösning är praktiskt genomförbar. Låt mig rikta ett varningens ord till er, fru kommissionär, när det gäller att satsa allt på storskalig teknik som inte alltid fungerar utan att ta någon hänsyn till de andra praktiska aspekterna. Jag anser att Sommerbetänkandet beskriver de korrekta förutsättningarna och visar hur vi måste gå till väga.
– Herr talman, mina damer och herrar! Vid diskussionen om det här betänkandet skulle jag vilja ta tillfället i akt och framhålla den distinktion som alltjämt bör göras mellan en harmonisering av vägtullsystem och enhetlig betalning av vägtullar i form av skatt. Jag hänvisar å ena sidan till de tekniska aspekter som diskuteras, där man avser att uppnå driftskompatibilitet mellan de elektroniska vägtullsystemen i hela unionen. Det är väl ingen som på allvar kan vara emot detta. Det slår mig emellertid att man i betänkandet undviker en del viktiga politiska frågor som har kommit upp under diskussionen om den här frågan och att det därför vore önskvärt med en mer omfattande diskussion.
Jag skulle särskilt vilja framhålla det faktum att det alltjämt bör vara upp till medlemsstaterna att avgöra om de vill införa ett vägtullsystem för lastbilar och personbilar. För mig verkar det rätt logiskt att en perifer stat eller en östat, t.ex. Portugal eller Malta som snart kommer att gå med i EU, har andra ekonomiska och politiska överväganden än t.ex. Flandern, som ligger mellan Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien, mitt i skärningspunkten för EU:s trafik. Med den exponentiella ökningen av godstrafiken riskerar de flamländska motorvägarna att proppas igen fullständigt. För att stimulera till järnvägs- och sjötransport bör Flandern t.ex. kunna använda andra kriterier än de övriga medlemsstaterna om landet skulle vilja införa vägtullar för godstrafik i morgon dag, eftersom landet för närvarande inte tar ut några vägtullar. Samma sak gäller i fråga om vägtullar för persontrafik, där det är så många olika faktorer, t.ex. turism, trafiktäthet, luftföroreningar, ekonomisk struktur osv. som kan avgöra om dessa vägtullar är önskvärda eller ej. Varje regering bör få behålla rätten att själv bedöma om de redan hårt beskattade bilförarna – och vi talar här om folk som arbetar och ser till att hjulen snurrar inom industrin – skall beskattas ännu mer.
Europa kan i dag harmonisera de tekniska aspekterna av – och detta skulle jag vilja framhålla speciellt – vägtullsystem. När det gäller att fatta politiska och ekonomiska beslut i den här frågan skulle parlamentet och kommissionen gärna kunna visa lite mer respekt för subsidiaritetsprincipen, något som ofta bara är tomma ord.
– Herr talman! För det första skulle jag vilja instämma i de gratulationer som redan har framförts till föredraganden, som har gjort ett utmärkt arbete med att granska några av förslagets mer orealistiska delar. Det finns emellertid fortfarande några saker som oroar mig och som kräver ett förtydligande.
Ett av mina största bekymmer gäller det välbekanta ämnet subsidiaritetsprincipen, som den föregående talaren redan har nämnt. I just detta fall tror jag inte att EU kommer att kunna pracka på Förenade kungariket, eller något annat EU-land för den delen, vägtullar, och det gläder mig därför att se ett ändringsförslag som garanterar subsidiaritetsprincipen i detta betänkande. Det står följaktligen nu klart att förslaget inte bör omfatta det obligatoriska införandet av ett tullsystem i hela EU. En sådan åtgärd skulle till exempel utan tvivel innebära att Förenade kungarikets regering, som för närvarande överväger att införa vägtullar, helt enkelt skulle ha vältrat över ansvaret för en sådan impopulär åtgärd på Europeiska unionen.
Det gläder mig även att vi skall låta marknaderna föreskriva vilken teknik som bör användas, om någon över huvud taget skall användas. Idén om att ett satellitbaserat tekniskt system skulle utgöra vårt enda system tycker jag är absurd. Det är faktiskt förslaget om att använda satellitbaserad teknik som irriterar mig mest. Jag har flera gånger i utskottet hävdat att frågor om medborgerliga friheter som åtföljer denna särskilda typ av teknik är ett allvarligt hot mot människors vardag. Vi känner alla till att satellitövervakning, när den missbrukas, bara är en annan form av storebror. Vi har även den inte alldeles obetydliga kostnaden som tillkommer för företag och individer, som förmodligen skulle tvingas betala för att få denna slags teknik installerad.
Ett positivt steg var utskottets beslut att skjuta upp kommissionens genomförandedatum, vilket var mycket välkommet. Den ursprungliga begäran var både högst ologisk och orealistisk. Men tyvärr är det omöjligt för mig att stödja föredraganden i hennes övergripande förslag, om inte de frågor som jag har hänvisat till tas upp i sin helhet, särskilt hänvisningen till bruket av satellitbaserade system.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag skulle vilja inleda med att gratulera Renate Sommer till hennes mycket grundliga och djupgående arbete, även om jag måste medge att jag skulle ha föredragit ett betänkande som låg närmare kommissionens förslag.
Jag tycker att kommissionens förslag var – eller är – djärvare och mer framåtblickande, men också lite mer riskabelt. Tyvärr, måste jag tillägga, har de kommissionsanställda kanske inte haft tillräckligt mycket energi eller entusiasm för att framhålla de tekniska förtjänsterna med det här förslaget. Vi kan helt klart leva med det Renate Sommer har utarbetat och utskottet har antagit, men jag skulle vilja framhålla att det vore positivt för bilden av Europa om vi gick i riktning mot den allra modernaste tekniken, inte bara därför att den tekniken är mest aktuell, utan också därför att den är mycket flexibel. De som förordar ett vägtullsystem vet i alla fall hur viktiga vägtullar kan vara för att reglera trafikflödet och föra över trafiken från hårt belastade eller miljökänsliga områden till andra vägar. De vet att det krävs en hög grad av flexibilitet, en flexibilitet som endast kan åstadkommas med hjälp av satellitteknik, vilket kräver mindre i fråga om infrastruktur än ett vägtullsystem baserat på mikrovågsteknik. Jag måste medge att tyskarnas dåliga erfarenheter just nu kanske inte precis har bidragit till att skapa acceptans för den här principen. Det är en anledning till att Renate Sommer inte förespråkar den lösningen, även om hon kanske egentligen hade varit mer för ett sådant system, eftersom hon höll ett ständigt öga på vad som skrevs i de tyska tidningarna och inte kunde sträcka sig längre.
Min sista kommentar riktar sig till kommissionen, som kanske skulle kunna rapportera om vad som händer kring Galileo och satellitsystemet vid något av de kommande mötena i utskottet för regionalpolitik, transport och turism. Jag inledde med att beskriva kommissionens förslag som djärvare, men också mer riskabelt – riskabelt eftersom vi är beroende av ett satellitsystem, och då framför allt Galileo. Jag menar att det kan bli stora problem att använda satellitbaserade system i Europa, för jag har fått höra att amerikanerna utövar vissa påtryckningar – vi för ju särskilda, separata samtal med dem – när det gäller det amerikanska inflytandet på systemet, så att det blir lite mindre exakt och till och med kan stängas av om det skulle behövas. Jag vet inte om kommissionsledamoten har något att säga om detta i slutet av denna debatt eller om hon vid tillfälle kommer att kunna rapportera till utskottet om det faktiska läget.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Först och främst skulle jag vilja tacka Renate Sommer för det väldiga arbete hon har lagt ned.
Jag skulle vilja återkomma till syftet med det här direktivet, som ju är driftskompatibilitet mellan elektroniska vägtullsystem. Det står emellertid helt klart att det verkliga syftet går djupare än så och i stället är en internalisering av de externa miljökostnaderna. Sådana ändringsförslag har lagts fram.
Kärnproblemen med trafiken kvarstår ju fortfarande. Fortfarande mer än fyra år efter det att jag kom till parlamentet pågår de här diskussionerna. Problemen är uppenbara: miljön, bullret, utsläppen, trafikstockningarna, den bristande säkerheten – jag skulle kunna fortsätta så här ett bra tag. Det finns en nära koppling mellan dessa problem och den ekonomiska tillväxten.
Nästan alla transportekonomer är överens om att det enda sättet att ta itu med det här problemet är att utnyttja vägtullar för att begränsa och påverka trafiken. På ledande plats i de nederländska tidningarna kan man i dag läsa: ”Olika vägtullsnivåer bidrar till att motverka bilköer.” Sådan är teorin, men kärnproblemet ligger naturligtvis till viss del hos ministerrådet. I början av månaden fick vi en rapport från ministerrådet om att ministrarna och transportministrarna på alla sätt var hopplöst obeslutsamma om en eventuell tillämpning av kilometerbaserade vägtullar. Av Karla Peijs, f.d. Europaparlamentariker och nu transportminister i Nederländerna, fick jag höra att förslagen nu gäller enhetsavgifter.
Vad vi behöver är vägtullar som baseras på pris, plats, fordonstyp och en hel rad andra saker. För detta krävs modern teknik. Men vi delar ändå föredragandens åsikt att vi just nu inte bara skall avskriva sådant som mikrovågsbaserad kommunikation så där i förbigående. Då drar man det alldeles för långt. Jag tror också att vi går ett steg för långt genom att använda den här s.k. Galileo-tekniken. Varför envisas vi med det? GSM- och GPS-tekniken finns ju redan och GPS2 är inom räckhåll. Diskussionen kring Galileo är redan tillräckligt känd: vi har ju fört den här också. Det vi kommer att få nu är ett slags lastbilssystem som jag inte anser vara helt nödvändigt.
Om vi ser på exemplen i Schweiz och på de s.k. och så vidare kan vi konstatera att vi behöver en mängd framtidsinriktad teknik. Enligt min åsikt bör vi inte bara ha Galileo, utan kanske också GSM. Tekniken bör också vara kompatibel, vilket vi tidigare har enats om. På det här sättet skulle vi kunna komma en bra bit vidare och vi hoppas att vi kan lösa det här framtida problemet. Jag uppmanar hur som helst transportministrarna att uttala sig om hur vi utnyttjar resurserna, om vi överför pengar eller inte och vad vägtullarna går till, t.ex. underhåll av järnvägssystem och så vidare, med andra ord korsvis prissättning.
– Herr talman, fru kommissionsledamot och Renate Sommer, som jag vill tacka särskilt för arbetet! Jag menar att våra diskussioner ibland skulle vara enklare om vi höll oss litemer till ordningen. Jag håller med om att det här direktivförslaget kommer att bidra till att förenkla och därmed också i viss utsträckning främja en omfattande användning av vägtullsystem, rätten till utnyttjande och annat, men syftet med direktivet är inte i första hand vägtullarna, utan driftskompatibiliteten mellan de olika systemen. För oss har detta varit ett absolut nödvändigt mål, eftersom handelshinder och en eventuell snedvridning av den inre marknaden endast kan undanröjas om det går att garantera driftskompatibiliteten.
Vad vi gör är inte att stödja exploaterande eller tekniska monopol, utan vi fastställer bara att det är absolut nödvändigt med driftskompatibilitet. Jag har inget att invända mot resoluta investeringar i ny teknik eller satellitsektorn, så som föredraganden föreslår. Jag har vid ett flertal tillfällen hört olika invändningar gällande risken för storebrorsmentalitet. Jag är ingen förespråkare av ”storebror”, men ärligt talat skulle jag inte tycka om det, vilket land det än kom ifrån. Det vore inte rätt av någon av oss att stå helt likgiltig inför president Bushs ”storebror” och bara bry oss om den europeiska storebrorsvarianten, men om jag blev tvungen att välja skulle jag helt klar välja den europeiska grenen av familjen.
En sista sak: kravet på driftskompatibilitet måste även omfatta kontraktsbestämmelser. Vi måste börja göra saker och ting enklare även för användarna och skattebetalarna, med tydliga regler som gör kontraktsförhållanden och kontraktsbestämmelser gällande enskilda operatörer öppna och flexibla, så att de kan tillämpas allmänt av alla operatörer. Rättsliga, skatterelaterade och andra hinder gör det mer komplicerat att obligatoriskt använda sig av ett system med ett enda kontrakt.
– Herr talman! De brittiska Europaparlamentarikerna från labour stöder till fullo principen ”förorenaren betalar” och anser, med detta i åtanke, att kostnaden för bilkörning i allmänhet på ett bättre sätt borde återspegla de faktiska kostnaderna för samhället och särskilt för miljön. Detta uppnås bäst genom införandet av avgiftssystem, där det är lämpligt och där det finns lokalt stöd.
Trängselavgifter spelar en nyckelroll i bekämpandet av trafikstockning, föroreningar och global uppvärmning. Det lyckade och populära avgiftssystemet i centrala London är ett exempel på denna nya strategi och representerar det mest ambitiösa systemet för urbana vägtullar i Europa. Andra större och mindre städer i Förenade kungariket genomför liknade initiativ. När det gäller lastbilar förespråkar labourpartiet i Förenade kungariket införandet av en avgift för bruk av lastbil som skall införas 2006, och detta får för övrigt starkt stöd av huvudorganisationerna för transport och handel. Det är därför nödvändigt att dessa banbrytande brittiska initiativ inte på något sätt påverkas, samtidigt som vi stöder principen om driftskompatibilitet för tullsystem. Vi stöder alltså EU:s åtgärd att anta minsta tekniska normer för att möjliggöra driftskompatibilitet när det gäller tullteknik, vilket syftar till att undvika att fordonsägare måste installera ett antal enskilda enheter, med uppenbara följder vad gäller kostnader och besvär.
Det skulle emellertid vara fel att föreskriva den typen av teknik. Vi välkomnar därför Sommerbetänkandet och skulle vilja tacka föredraganden för hennes arbete, i vilket dessa problem tas upp i sin helhet, och där man strävar efter förenlighet snarare än att rigoröst föreskriva den typen av teknik som med rätta skall lämnas till marknaden eller, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, till medlemsstaterna.
Ett område som är i behov av förtydligande är de regionala och lokala myndigheternas roll, och vi uppmanar ledamöterna att stödja ändringsförslag 45 där det klargörs att det är den lämpliga nivån för beslutsfattande i vissa fall. Vi förespråkar också stöd för ändringsförslag 44, i vilket man försöker klarlägga att utrustning ombord inte är obligatorisk.
Låt oss slutligen göra klart att om vi antar detta betänkande i morgon tvingar vi inte medlemsstat eller lokal myndighet att ta betalt av bilister eller åkare. Vi försöker på ett rimligt och förståndigt sätt att garantera förenlighet mellan systemen.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Först och främst vill jag framföra mina lyckönsk-ningar till Renate Sommer för det storartade betänkande som hon har lagt fram och som jag till fullo stöder. Liksom föredraganden anser jag att kommissionens förslag måste bidra till att den inre marknaden fungerar ännu bättre. Sett ur användarnas synvinkel skulle det här direktivet kunna göra det lättare att betala vägtullar i olika medlemsstater, eliminera väntetiden och följaktligen öka kapacitetsutnyttjandet av infrastrukturen.
Det nuvarande systemet fyller ingen funktion. Det gäller framför allt internationella transportåkerier, som kan tvingas införskaffa olika anordningar, var och en med sitt kontrakt, och installera dem i sina fordon. Jag skulle emellertid vilja framföra en del synpunkter när det gäller ett par saker som jag anser vara relevanta och som jag menar att parlamentet särskilt bör ge akt på.
Min första synpunkt är att det måste göras fullständigt klart att direktivet inte påverkar medlemsstaternas frihet att bestämma om sitt eget system när det gäller infrastrukturavgifter för vägarna. Direktivet omfattar endast avgiftssystemet, men inte vägavgiftsstrategin i sig. När det gäller tidsplanen för driftskompatibilitet delar jag också föredragandens åsikt att den bör inledas den 1 januari 2007, eftersom detta datum skulle ge branschen och infrastrukturförvaltarna den tid som krävs för att fastställa och installera utrustning som uppfyller de nya standarderna.
Slutligen vill jag framhålla att man i det här direktivet inte får förbigå viktiga aspekter som är avgörande för att det skall bli framgångsrikt. För att nämna några exempel: att skapa upplysningsverksamhet för användarna när det gäller den tekniska utvecklingen, att införa rättsliga förfaranden för att kontrollera och förebygga bedrägerier och att analysera olika möjligheter till ersättning när det gäller tidigare eller pågående investeringar som görs av operatörer i parallella tekniska, finansiella eller kommersiella processer som hotas av kravet på en övergång till det nya systemet.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! När nu systemfelet i kommissionsförslaget har tagits bort, nämligen kravet på att systemen måste vara driftskompatibla innan de avskaffas, pekar betänkandet i en riktning som vi alla kan ställa oss bakom och detta tack vare föredraganden. Det vi behöver är ett vägtullsystem som är kompatibelt i hela Europa och som har byggts utifrån en standard som kommer att fungera även i framtiden. I Europa har det sedan 1990-talet införts en rad olika vägtullsystem, som alla hänger samman som ett lapptäcke. Vore det inte för det här direktivet skulle lapparna i det lapptäcket vara ännu fler. Syftet med detta direktiv är att man i framtiden skall kunna köra rakt igenom Europa med en enda teknisk anordning och ett kontrakt, vilket innebär att systemen måste vara kompatibla 2007.
På lite längre sikt innehåller direktivet också en rekommendation om att ett satellitbaserat vägtullsystem skall införas och en uppmaning till kommissionen att senast 2009 lägga fram en strategi för övergången mellan dessa tjänster. Det var vad vår grupp hade begärt och jag är glad att vi har föredragandens stöd i den här frågan. Varför rekommenderar vi ett satellitbaserat vägavgiftssystem? Jo, det gör vi eftersom det kan ge vår transportpolitik ett mervärde. För att komma med en lite krystad jämförelse: om jag skall lägga ut mina dokument på Internet, köper jag ju inte först en skrivmaskin och sedan en dator.
Ett satellitbaserat vägtullsystem kan också ge mer i framtiden, för det första eftersom det kan innebära en omfattande och gränsöverskridande täckning av fordon – förutsatt att den politiska viljan finns – och för det andra eftersom det utgör en bas för att styra framtida trafikflöden och länka samman olika transportsätt – vilket också min kollega Hannes Swoboda framhållit. För det tredje kommer systemet att kunna användas i kombination med mobil kommunikationsteknik för att införa andra tjänster, t.ex. snabb olyckshjälp, lokala trafikmeddelanden och spårning av farligt avfall, för att bara nämna några exempel. Kommissionen borde kanske ha lagt större tyngdpunkt på dessa tekniska överväganden. Det skulle glädja mig om vi kunde slutföra detta direktiv under det här parlamentets mandatperiod, allra helst efter den första behandlingen.
– Herr talman, mina damer och herrar! I Europa har vi nu i över tjugo år talat om något som vi kallar den nya strategin. Nu har vi ett annat slagord: Europeiska unionen skall inte längre reglera varenda liten detalj, utan i första hand fokusera på att systemen skall vara driftskompatibla. Men tyvärr följer vi ofta inte denna princip och det är just det som är problemet i det här fallet, inte direktivet i sig, som redan har blivit väldigt kritiserat.
Kommissionen har föreslagit ett framtidsorienterat system och det är ju onekligen ett system vars måldatum ligger långt fram i tiden. Men precis som kommissionsledamoten sade är det enda problemet att det antagligen inte kommer att fungera, och det var ju inte det vi hade tänkt oss. Vad vi behöver är funktionsdugliga system – och observera att jag använder plural – som måste finnas tillgängliga, som måste fungera och vara driftskompatibla. Jag har ingenting emot satellitteknik och det finns mycket som talar för det, men inte under de här omständigheterna. Räcker det inte med fiaskot i Tyskland? Vad vi behöver just nu är teknologineutralitet och det kommer vi att behöva under en lång rad år framöver. Sett ur det perspektivet måste vi rikta ett varmt tack till vår föredragande, Renate Sommer, för att hon redan i ett tidigt skede – och vid helt rätt tidpunkt – styrde in utskottets diskussioner i den riktning vi behöver, nämligen att lägga tyngdpunkten på behovet att garantera driftskompatibilitet, att mest av allt underlätta saker och ting för användaren och att se till att systemet kan fungera.
Jag vill också passa på att rikta ett varmt tack till Claude Turmes, som med rätta varnade oss för att förlora verklighetsförankringen när vi behandlade frågor som vägtullar och vägtullsystem. När han började tala lät det nästan som om han redan hade gått vidare till nästa punkt på dagordningen, som var miljöpoäng, men jag kan hålla med honom om detta och även om det han sade om den här diskussionspunkten: vi skall inte förlora verklighetsförankringen när det gäller de här frågorna. Låt oss se till att det finns funktionsdugliga system för hela vårt transportsystem, så att det inte slutar med att vi visserligen organiserar en del saker bättre, men samtidigt har lyckats förstöra betydligt mer.
– Herr talman! Som min kollega Mark Francis Watts har sagt stöder vi principen om driftskompatibilitet för vägtullsystem över hela Europa i högsta grad, men jag vill särskilt tala om London.
Eftersom jag är en Europaparlamentariker som representerar London är jag naturligtvis oroad över att detta betänkande kan komma att påverka det mycket lyckade trängselavgiftssystem som har varit i gång i London under det senaste året eller så. Vi vill inte riskera detta system på något sätt, och vi har nu tillräckliga garantier från kommissionen att man kommer att ta hänsyn till vår oro.
Det finns dock två saker som jag fortfarande vill ta upp. Den ena är att man inte använder mikrovågsteknik i Londonsystemet för tillfället, men man kan mycket väl börja göra det. Detta skulle kräva enheter ombord, och då kommer detta system att stämma avsevärt bättre överens med detta direktiv. Om det då krävs att vi sätter i gång med något slags satellitbaserat system skulle detta verkligen orsaka enorma problem eftersom satellitbaserade system inte är utformade för stadsmiljöer, och det skulle skapa synlighetsproblem vad gäller att verkligen se trafiken på det sätt som krävs. Vi har även frågan om avspärrningar, och en stad kräver naturligtvis en miljö fri från avspärrningar. Så om vi går över till satellitbaserad teknik skulle vi få ordentliga tekniska problem vad gäller att manövrera den, inte bara i London utan också i andra stadsmiljöer som kan tänkas införa liknande system.
Så vi är oerhört oroade över detta och för de effekter som detta direktiv kan få på det som fortfarande är ett nytt men oerhört framgångsrikt system i London. Trängselavgiften i London har minskat den mängd trafik som åker in i centrum betydligt, med uppenbara fördelar för miljön osv. Därför hoppas jag att vi kommer att få de garantier som vi eftersträvar.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vägtullar är aldrig populära, i synnerhet inte om man själv måste betala dem, men i dagens Europa hör de ändå till den bistra verkligheten. De är nödvändiga. Det gäller bara att undersöka hur man kan minimera de besvär och kostnader de orsakar.
Olika system har nu införts på lokal och nationell nivå, men de är inte kompatibla. För att undvika problem är det uppenbart att de måste harmoniseras. Det vällovliga syftet med det här kommissionsförslaget är att alla skall ha endast ett kontrakt och varje fordon endast en instrumentlåda för att den inre marknaden skall fungera ordentligt. Det är inte mer än rimligt. Jag håller med Renate Sommer om att driftskompatibilitet mellan vägtullarna är ett mål snarare än ett medel.
Jag är inte helt överens med kommissionen: jag anser att vi måste vara mer flexibla när det gäller de lokala myndigheterna, så att man inte behöver skrota välfungerande system som redan är i drift bara därför att satellitsystemen antas alltför snabbt. Det som är målet är att systemen skall kunna fungera ömsesidigt, inte att de skall fungera med hjälp av mikrovågor eller andra vågor. Det räcker därför att fastställa de allmänna kraven för hur man skall uppnå direktivets grundläggande mål, nämligen driftskompatibilitet mellan systemen. Detta är avgörande.
Ett dynamiskt Europa behöver vägtransporter. Ett alltmer välmående Europa behöver mobilitet. Även om det skulle kunna vara till fördel med en standardisering av dessa system, måste vi också se till att vi håller kostnaderna på en rimlig nivå och inte frivilligt målar in oss i ett hörn.
– Tack, herr talman! Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag skulle vilja tacka föredraganden för hennes arbete, men också för den vilja till dialog som hon gav prov på när hon hanterade en fråga som sannerligen inte var den lättaste. Det är naturligtvis lockande att tala om vägtullar som den självklaraste sak i världen, för det finns så många aspekter när det gäller den här frågan. Vägtullar kan användas till miljöreglering och till att främja säkerheten, men de kan också generera intäkter och man kan naturligtvis ha spännande diskussioner om vad man skulle kunna göra med de pengarna. Jag tror emellertid att det vore olyckligt att blanda samman dessa båda frågor, eftersom vi kommer att få tillfälle att diskutera de första aspekterna vid ett senare tillfälle, så låt oss i stället fokusera på tekniken. Tidigare erfarenheter har lärt oss att sådana diskussioner är extremt värdefulla. Vi har själva sett vilket kaos som kan uppstå om varje land insisterar på att använda sitt eget teknikkoncept, och vägtullarna i Tyskland är ett bra exempel på detta. Jag tror inte att monopol är ett svar inom det här området. Vi skall helt enkelt sträva efter att få bra teknik och jag anser att kommissionens förslag och föredragandens olika rekommendationer är ett steg i rätt riktning.
Principen ”ett kontrakt per användare” är och förblir enligt min åsikt en önskvärd princip. Till skillnad från Mary Honeyball och Mark Francis Watts bor jag inte i London, utan på sju kilometers avstånd från två olika länder och jag kan säga att det vore en mardröm för bl.a. lastbilschaufförerna om de måste räkna med att installera olika kontrollsystem i sina fordon för varje nytt land. Detta är helt otänkbart, och jag menar att vi bör avskriva den möjligheten framöver.
För det andra bör tekniken inte specificeras alltför noggrant, utan helt enkelt vara tillförlitlig, effektiv och kompatibel. Man måste med andra ord kunna garantera dess driftskompatibilitet. Tidigare erfarenheter har visat oss vad som händer om dessa kriterier inte uppfylls.
Sammanfattningsvis hoppas jag att vi inte skall behöva göra om den senaste tidens erfarenheter, oavsett vilket system som införs. Transportoperatörer har fått lägga ned tusentals arbetstimmar på att installera olika system, och sedan har landet och regionen bestämt sig för att de inte behövs. Detta saknar ju både mål och mening. Dessutom leder det inte till det avsedda resultatet, ett resultat som jag anser vara väldigt bra.
– Herr talman! Kommissionens förslag förtjänar att få parlamentets stöd. Det bör vara vår uppgift att uppmuntra till ännu mer omfattande åtgärder, men i det hänseendet är utskottets betänkande en besvikelse.
För det första betraktar utskottet den här frågan ur många olika synvinklar men ifrågasätter inte det faktum att systemet endast gäller kommersiella transporter. För det andra menar utskottet fortfarande att vägtullar bör täcka kostnaderna för vägunderhåll. För det tredje: med den linje som utskottet föreslår kommer EU inte att få tillräcklig bärkraft när det gäller hållbar utveckling. Jag kommer nu att behandla dessa tre faktorer mer ingående.
När man inför vägtullsystem måste man vara på sin vakt så att inte de privata transporterna ökar på ett sådant sätt att det fullständigt tar ut effekten av det minskade antalet kommersiella transporter. Den enda hållbara lösningen är att systemet skall omfatta samtliga vägtransporter på samma sätt redan från starten. Den här lösningen missgynnar inte privatbilister, eftersom satellitpositioneringsutrustning snabbt blir allt vanligare i bilar. Under 2008 när det europeiska Galileosystemet tas i drift kommer de att utgöra en betydande andel.
Det är viktigt att beakta trafikens externa kostnader, så att marginalkostnaden anpassas efter det uttagna tröskelbeloppet, oavsett vilken vägtull som gäller. På det sättet skulle trafiken inte behöva betala den nuvarande externa kostnaden, utan en kostnad som baseras på en ny balanserad vägtull som återspeglar själva trafikvolymen. Det som därför borde betraktas som det främsta målet är att trafikvolymen på en väg eller i ett område med vägtullar ligger på en optimal nivå vid olika tillfällen och att det som utgör optimal nivå får bestämmas av marknadsmekanismerna. Enligt min åsikt tillgodoses dessa villkor enklast med satellitpositioneringssystemen, och därför bör vi våga enas om att omedelbart använda den här tekniken som bas för ett europeiskt system, i linje med kommissionens förslag. Att få ut tekniken på marknaden på det här sättet kommer också att innebär stordriftsfördelar, vilket framför allt kommer transportföretagen till del eftersom det leder till lägre kostnader.
Jag förmodar nu att folk muttrar en del för sig själva om den lagstiftande maktens brister. I så fall skulle jag vilja påminna dem om att trafiken står för en allt större andel koldioxidutsläpp. Även om bilindustrin gör och har gjort stora insatser för att med stöd från EU utveckla lågutsläppsfordon, finns det goda skäl att införa vägtullsystem just för att minska utsläppen. Jag hänvisar till artikel 174 i Fördraget om Europeiska unionen.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag håller med föredraganden om att det inte är lagstiftarens uppgift att tvinga på marknaden en viss teknik så att alla andra möjligheter utesluts, men när allt kommer omkring ligger det också i vårt intresse att en dag kunna använda det vägtullsystem som är bäst i Europa. Mikrovågstekniken konkurrerar med satellitpositionering och mobilkommunikation, och betydande justeringar visar nu att det systemet har många fördelar i förhållande till de andra systemen. För vissa vägsträckor kommer det säkert att finnas parallella system, och kanske inte bara under en övergångsperiod. Det är helt enkelt så att den successiva övergången till satellitpositionerings- och mobilkommunikationsteknik är en mer realistisk möjlighet för att uppnå driftskompatibilitet och på så sätt se till att man slipper problem med vägtrafiken tack vare ett fungerande vägtullsystem som inte innebär alltför stora infrastrukturinvesteringar. När det gäller satellitpositionering har vi ju redan fått höra att det europeiska satellitnavigeringssystemet Galileo, som är under uppbyggnad, från och med 2008 kommer att ge information som håller högre kvalitet än man kan få med dagens GPS. Detta kommer att passa alldeles utmärkt för telematikbaserade trafiktjänster. Det gäller här att utnyttja de möjligheter som Galileo ger oss när det gäller vägtullar.
Det handlar emellertid inte på något sätt om att använda vägtullstekniken för att rättfärdiga en utbyggnad av Galileosystemet. Vi får inte göra misstaget att vi inte ger satellitbaserade vägtullar en chans bara för att införandet av de tyska lastbilsavgifterna blev en sådan katastrof. Det skulle vara som att kasta ut barnet med badvattnet. Det behöver inte bli en upprepning av de finansiella misslyckandena, oturligheterna och incidenterna i samband med att de tyska lastbilsavgifterna infördes, så låt oss hålla huvudet kallt. Som jag nämnde tidigare är jag inte positiv till ett obligatoriskt införande av satellitbaserade vägtullsystem, men jag är övertygad om att det bästa systemet kommer att överleva på marknaden, för det ligger i sakens intresse.
. – Herr talman! Först och främst skulle jag vilja tacka föredraganden Renate Sommer för hennes utmärkta arbete och uttrycka min tacksamhet för de diskussioner och framsteg som är ett resultat av de tre institutionernas gemensamma arbete för att förslaget skall godkännas vid den första behandlingen. Jag anser nämligen att våra invändningar när det gäller en del punkter som utskottet för regionalpolitik, transport och turism hade antagit i det första betänkandet nu inte längre kvarstår, tack vare vissa kompromissförslag som kommissionen kan godta och som jag tror att även rådet kommer att kunna godta inom sinom tid.
Jag vill särskilt påpeka att om parlamentet ratificerar föredragandens olika förslag i morgon, kan rådet komma att godkänna parlamentets förslag, som kommissionen absolut skulle kunna godta i den här formen.
Jag skulle också kort vilja bemöta några av de ärade parlamentsledamöternas oro.
När det gäller subsidiariteten, mina damer och herrar, kan jag säga att den är säkerställd. Det vi i grunden föreslår är ett enda juridiskt kontrakt som gör det möjligt att betala för utnyttjandet av infrastruktur, oavsett var detta sker, direkt på plats, via användarens checkkonto. Det innebär att på samma sätt som t.ex. avgifterna för att använda en mobiltelefon eller ett kreditkort någonstans i EU sedan dras från våra bankkonton, försöker vi skapa en liknande situation när det gäller vägtullar: utnyttjas infrastrukturen i ett tredje land skall det debiteras vårt bankkonto.
För att uppnå detta kommer det att krävas kontrakt och tillräckliga garantier, på samma sätt som inom de sektorer jag nämnde som exempel.
För att kunna göra detta behöver vi inte bara ett enda kontrakt, utan vi behöver också kunna göra framsteg för att fullt ut utnyttja dessa villkor när det gäller systemens driftskompatibilitet och kompatibilitet.
Trots att Renate Sommer och vissa andra talare har sagt att det är alldeles för tidigt att redan nu binda upp sig för ett system – t.ex. satellitsystemet som inte har testats fullt ut – och trots att jag tycker att vi kanske kunde ha kommit längre, måste jag ändå säga att vår diskussion har lett fram till ett positivt slutresultat. Jag anser också att om man går ut med en stark rekommendation om att det blir Galileosystemet som skall gälla i framtiden, ger detta en lämplig signal till hela den bransch som investerar, planerar att investera eller tänker införa Galileosystemet. Därför ger vi vårt stöd till Galileosystemet – som är ett europeiskt system – med den flexibilitet som krävs så att varje land ändå kan vidta motsvarande åtgärder, under förutsättning att de är kompatibla och driftskompatibla. Men det kan också finnas andra tänkbara lösningar om det t.ex. uppstår problem när det gäller investeringar, amortering av investeringar osv.
För att ge ett mycket kort svar på Hannes Swobodas fråga om förhandlingarna med Förenta staterna skulle jag vilja ta tillfället i akt och berätta att de utvecklas mycket positivt. När det gäller problemet med överlagring har vi nu helt löst frågan om kod M i det amerikanska GPS-systemet – den maximala säkerhetskoden – som överlagrade vår egen signal – den stängda säkerhetssignalen, som i Galileosystemet är reserverad för offentliga myndigheter – och lyckats göra det på ett sätt som är tillfredsställande för båda parter. Vi har funnit metoder som inte inverkar negativt på Galileosystemets kvalitet och samtidigt ger Förenta staterna de säkerhetsgarantier de kräver.
För oss återstår det nu att lösa den överlagring som – enligt amerikanerna – sker mellan vår öppna signal och en av deras signaler. Vi har gjort helt klart att vi inte kan godta Förenta staternas första förslag – som innebär att flytta från 1 5 1 5 (som är det vi skulle vilja ha) till 1 1 (det amerikanerna föreslår) – eftersom vi menar att det allvarligt skulle skada kvaliteten på vår service. På 1 5 anser vi också att vi inte orsakar några säkerhetsproblem för det amerikanska säkerhetssystemet. Hur som helst börjar vi nu se slutet på de här förhandlingarna, men jag hoppas, mina damer och herrar, att det inte kommer att uppstå några större problem och att vi kommer att nå en fullständig lösning, eftersom praktiskt taget alla frågor i princip är lösta, vilket jag är mycket glad för. Vi skall också tillägga att länder som Kina, Indien, Brasilien och andra länder utanför EU har uttryckt sitt intresse för att delta i det här projektet.
Nästa fråga som jag skulle vilja ta upp väldigt kort är London, även om man skulle kunna tänka sig andra städer. Mina damer och herrar, vårt krav på driftskompatibilitet och kompatibilitet omfattar inte Londons vägtull av flera olika skäl: för det första eftersom det är ett lokalt område som inte faller under vår behörighet, men framför allt därför att London inte har någon installerad utrustning. Vidare framhålls det att direktivet inte kommer att tillämpas i fall där det avsedda målet medför orimliga eller oproportionerliga kostnader.
Herr talman, avslutningsvis vill jag säga att vi anser att vi till viss del bör se över formuleringen – inte innehållet – i ändringsförslag 2, 14, 18 och 32. Därigenom kan man skapa tydlighet och garantera precision inom ett mycket tekniskt område. Frånsett detta, herr talman, återstår det bara för mig att tacka Renate Sommer för hennes storartade arbete och de ärade parlamentsledamöterna för ert samarbete. Sammanfattningsvis vill jag säga att tack vare det här tekniska systemet kommer vi senare att kunna tillämpa Eurovignette-direktivet på ett ändamålsenligt sätt. I dag talar vi inte om vägtullar i sig, utan om metoder som gör det möjligt att ta ut vägtullarna på ett enklare sätt, så att det blir mindre problematiskt för användarna och så att den inre marknaden fungerar smidigare.
–Tack, fru kommissionsledamot och vice ordförande.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
–Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0475/2003) av Paolo Costa för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett övergångssystem för transittransporter med tung lastbil genom Österrike 2004 inom ramen för en hållbar transportpolitik (PE-CONS 3689/2003 – C5-0562/2003 – 2001/0310(COD)).
. – Herr talman! Föredraganden Paolo Costa har bett mig att vara hans ställföreträdare eftersom sammanträdets föredragningslista hade ändrats och han måste befinna sig i Italien.
Förlikningsförfarandet beträffande Costabetänkandet om transittransporter med tung lastbil genom Österrike har varit extremt svårt och demoraliserande för alla inblandade, eftersom detta är en ordning som gäller en specifik medlemsstat, nämligen Österrike. Det fanns ledamöter, österrikiska ledamöter, som – helt naturligt enligt min mening – hade all anledning att känna starkt för de frågor vi diskuterade, eftersom det österrikiska folket känner särskilt för just den här frågan, och det var också därför som ett särskilt protokoll utarbetades när Österrike gick med i Europeiska unionen 1995. Men dessa bestämmelser har löpt ut och Europaparlamentet ansåg därför redan vid den första behandlingen att 2006 borde vara det sista året som Österrike hade specialregler, framför allt eftersom miljöskyddet hade förbättrats, vilket också framgick av den statistik som vi hade fått från kommissionen.
Som ni känner till rådde det meningsskiljaktigheter mellan parlamentet och rådet. Parlamentet hävdade å sin sida att de åtgärder som gav Österrike särskilda förmåner skulle begränsas uteslutande till alpregionen, medan rådet å sin sida hävdade att de skulle omfatta hela Österrike. När det sedan gäller vilka lastbilar som skulle få passera, menade parlamentet återigen att fler lastbilar skulle få passera.
Under förlikningsförfarandet kom de båda institutionernas ståndpunkter allt närmare varandra. Vi godtog rådets hållning att särskilda åtgärder skulle gälla för hela det österrikiska territoriet, medan rådet närmade sig parlamentets ståndpunkt, vilket innebar att vissa av lastbilarna, som enligt rådets förslag inte skulle få passera över huvud taget eller endast med kvoter, nu skulle få passera fritt. Det var tanken med parlamentets olika förslag och det gäller endast för vissa lastbilar, inte alla.
Med tanke på att antalet lastbilar som omfattas av kvotsystemet är begränsat återstod slutligen en fråga, nämligen hur många miljöpoäng som skulle vara disponibla. På den här punkten visade parlamentet sin solidaritet med Österrike och våra ärade österrikiska vänner och krävde att det totala antalet miljöpoäng skulle begränsas med en rejäl procentsats. Slutligen godtog rådet parlamentets hållning i den här frågan och det var så vi kom fram till förlikningsresultatet. Våra ärade österrikiska vänner röstade emot det, eftersom de ansåg att åtgärderna gentemot Österrike var alltför hårda, medan andra ärade ledamöter, t.ex. Markus Ferber från Bayern, ansåg att förlikningsresultatet var alltför hänsynsfullt mot Österrike och därför också röstade emot det.
Både som ledamot av förlikningskommittén och som företrädare för Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna måste jag dock säga att vi fick ett välbalanserat resultat och att den överenskommelse vi slutligen kom fram till blev bra. Detta bevisas ju också av att olika direkt berörda parter röstade emot den, vissa därför att de ansåg åtgärderna vara alltför milda, andra därför att de ansåg åtgärderna vara alltför strikta.
Herr talman! Efter sådana svåra, segslitna förhandlingar kan jag i dag inte göra annat än att rekommendera samtliga ärade ledamöter att rösta för det resultat som vi uppnådde genom förlikningsförfarandet, eftersom dessa åtgärder måste tillämpas fram till slutdatumet 2006. Skulle det göras framsteg med Eurovignetten under tiden, kommer den överenskommelsen även att tillämpas när det gäller Österrike. Hur som helst: från och med 2006 kommer samma regler att tillämpas för Österrike som för övriga EU-länder. Den främsta anledningen till detta är att statistiken tyder på att miljöindikatorerna har förbättrats, och den förbättrade lastbilsparken kan här ha varit en bidragande orsak. Det har alltså gjorts framsteg när det gäller miljöprestandan för de lastbilar som kör igenom Österrike.
Herr talman, det stora flertalet av oss i Gruppen för Europeiska folkpartiet kommer att rösta för förlikningsresultatet. Jag är naturligtvis medveten om att vissa ledamöter inte är nöjda. Speciellt till våra ärade österrikiska vänner skulle jag vilja säga att vi har lagt mycket stor vikt vid deras kommentarer och vid kommentarerna från den österrikiska regeringen, som har fört en mycket hård kamp för att stödja de österrikiska ståndpunkterna. Men vi kunde inte sträcka oss längre. Samma sak gäller för de ärade ledamöterna från andra politiska grupper. Vi kunde inte närma oss de österrikiska ståndpunkterna ytterligare, eftersom vi då skulle få problem med ledamöter från andra representationer. Så vi har fått ett bra resultat, så bra det kan bli, och av den anledningen anser jag att det bör godkännas av en stor majoritet av ledamöterna vid omröstningen.
–Hans-Peter Martin, jag ber att få påpeka att jag enligt artikel 123 i arbetsordningen är skyldig att kalla er till ordningen. Jag vill också framhålla att om detta upprepas så att jag måste kalla er till ordningen igen, kommer saken att föras till sammanträdesprotokollet. Om denna varning inte får någon effekt, kommer jag tyvärr att behöva utvisa er från plenisalen. Jag ber er därför att upphöra med ert störande uppträdande.
– Herr talman! Jag gjorde detta eftersom jag fram till i morse stod med på talarlistan men sedan ”valdes bort” av gruppledaren för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp och därmed förvägrades rätten att tala. Under den tid som jag skulle ha talat ville jag i alla fall symboliskt visa vad en oberoende parlamentsledamot kan stå för, även om någon i hans egen grupp hindrar honom från att tala. Jag vill emellertid tacka för er förståelse, herr talman.
–Hans-Peter Martin, det här är naturligtvis en fråga som endast rör er grupp och inte har något med parlamentet att göra. I så fall får ni kalla er gruppledning till ordningen.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst skulle jag vilja tacka parlamentet och förlikningskommittén för det arbete de har utfört när det gäller förslaget till förlängning av miljöpoängssystemet. Jag skulle särskilt vilja tacka Renzo Imbeni och föredraganden Paolo Costa, liksom rådet, för att de under hela den här tiden har arbetat för att finna en lösning på problemet och för att de har fört diskussioner med rådet för att nå en överenskommelse.
Jag skulle vilja säga mycket klart och tydligt, så att det inte råder något tvivel, att kommissionen stöder denna kompromiss. Jag vet att de österrikiska myndigheterna och ledamöterna anser den vara otillräcklig, och jag förstår att det kan vara en särskilt känslig fråga, eftersom vi ju faktiskt talar om transittrafik via Österrike. Men jag skulle än en gång vilja framhålla, mina damer och herrar, att den här kompromissen faktiskt förbättrar förhållandena när det gäller den trafik som går via Österrike, av det enkla skälet att artikel 11.5 i protokoll 9 till Österrikes anslutningsakt till EU föreskriver att man efter en rad förlängningar – som nu är slut – skall tillämpa bestämmelserna i gemenskapsrätten fullt ut.
Den sista av dessa förlängningar har redan antagits och löper ut den 31:a den här månaden. Om denna kompromiss inte godkänns innebär principerna om fri rörlighet att alla lastbilar som kör i övriga Europeiska unionen även kommer att kunna köra i Österrike. Vi är alla medvetna om att detta är en särskilt känslig fråga och vi har alla gjort vad vi kan.
Jag skulle återigen vilja framhålla att jag tror att de österrikiska myndigheterna, parlamentsledamöterna och kanske också medborgarna skulle ha velat ha ett ännu mer omfattande skydd – eftersom detta är en mycket känslig fråga för hela Österrike – men jag anser att vi genom det här övergångssystemet trots allt lyckas fortsätta att ge landet en privilegierad ställning, och detta – låt oss göra det helt klart – med hänsyn till Österrikes miljöskydd. I själva verket förbjuder vi de mest förorenande lastbilarna att köra i transittrafik genom landet, men dessa lastbilar kan ändå köra – och kommer att fortsätta att göra det – genom övriga EU. Vi leder med andra ord över de mest förorenande lastbilarna till andra vägar och tillåter endast de renaste lastbilarna att köra genom Österrike.
Jag menar att detta är ett exempel på europeisk solidaritet, som visserligen kan verka otillräcklig i era ögon men som ändå är ett mycket viktigt steg, eftersom det gör att vi fortsätter att tillämpa ett poängsystem som innebär att man inte bara tar bort de mest förorenande lastbilarna, utan också begränsar trafiken med lastbilar vars föroreningar ligger på medelnivå. Detta får till följd att endast de absolut modernaste och effektivaste lastbilarna kan köra fritt genom Österrike. Jag vill därför understryka att alla de mest förorenande och minst effektiva lastbilarna kommer att köra genom övriga EU.
Det är av största vikt att parlamentet röstar för det i dag, eftersom det nuvarande systemet löper ut den 31 december. Men från och med den 1 januari 2004 kommer operatörerna inte längre att få några miljöpoäng och det är därför nödvändigt att anta ett beslut om en omedelbar tillämpning av det framtida provisoriska poängsystemet och att ge ett klart och tydligt tillstånd för lastbilar i transittrafik genom Österrike, med de begränsningar som jag har nämnt. Jag är väl medveten om att detta inte är lösningen, utan den måste vi finna genom att snarast anta Eurovignette-systemet.
I dag har vi antagit det elektroniska vägtullsystemet, som omfattar de tekniska element som kommer att underlätta upprättandet av ett Eurovignette-system. Förutsatt att vi alla lyckas komma överens och visa flexibilitet, skulle vi kunna anta Eurovignetten under de närmaste tre eller fyra månaderna, med samma parlament och kommission, under det irländska ordförandeskapet.
Vi i kommissionen kommer att göra allt som krävs för att nå detta mål och jag hoppas att Luigi Cocilovo och parlamentet kommer att fortsätta att arbeta som man hittills har gjort för att uppnå det.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Det Konstantinos Hatzidakis hade att säga, inte minst på föredragandens vägnar, anser jag gav en tydlig förklaring till det tekniska innehållet i denna svåra förlikning. Jag anser också att kommissionsledamoten med sitt uttalande, som jag ställer mig bakom, gav en tydlig bild av det politiska innehållet i detta mycket komplexa och komplicerade beslut, som är svårt att beskriva på något annat sätt.
Med hänsyn till de problem som det österrikiska folket upplever – som vi kan förstå, även om vi inte kan rättfärdiga deras krav – har vi beslutat att ge dem ett annat privilegium – för det är just vad det är, precis som kommissionsledamoten sade – och utvidga det till ett särskilt känsligt område såsom alpregionen och till hela det österrikiska territoriet – alltså ett dubbelt privilegium. I stället för att begränsa det till 2004 för att sedan avvakta och se vad som skall göras 2005–2006 har vi automatiskt förlängt det till 2006.
Detta är innehållet i den överenskommelse som vi nu är beredda att stödja, fullt medvetna om att vi gör långt mer än någon kan begära. För att värna om själva innebörden i Europeiska gemenskapen menar vi också att det är rätt att vi gör denna uppoffring. Några andra invändningar skulle därför inte vara på sin plats. På det hela taget har man kommit fram till en alldeles utmärkt kompromiss som är den bästa tänkbara, eftersom den skapar en balans mellan rätten till rörlighet och respekten för miljön: med den här kompromissen tillämpas en successiv strategi, där man bestraffar det som skulle kunna kallas olämpligt beteende hos dem som inte lyckas förnya sina fordonsparker med tunga lastbilar, medan man belönar dem som uppträder korrekt, samtidigt som man tar hänsyn till de särskilda villkoren och känsliga förhållandena i en region.
Om någon vill dra sig ur den här kompromissen så står det dem fritt, men de skulle utan tvivel begå ett misstag: det här är det bästa tänkbara beslutet och det måste därför stödjas.
– Herr talman! Jag anser att Konstantinos Hatzidakis skämt om alla parlamentsledamöternas mödosamma uppgift är den mest koncisa och även den bästa beskrivningen av det arbete som har utförts. Det var en svår uppgift eftersom vi tidvis arbetade med ett råd som ofta var nonchalant, tanklöst och väntade med att ta upp eller lösa frågor till sista minuten. Vid förlikningen lyckades vi åstadkomma en balans som alla institutioner kunde tänka sig. Det gäller balansen mellan två krav som jag skulle vilja beskriva på följande vis: å ena sidan behovet att garantera fri rörlighet för varor och följa fördraget och å andra sidan behovet att skydda miljön och folkhälsan – något som såväl parlamentet som Österrike lägger stor vikt vid. Detta innebär att man strävar efter en hållbar utveckling som måste åstadkommas genom intermodalitet, byggande av järnvägstunnlar och prioritering av järnvägstransport framför lastbilar, så att problemet åtgärdas tidigare under föroreningsprocessen.
Klokt nog undvek parlamentet de alltför enkla lösningar som förespråkades av vissa element med extrema åsikter i den här debatten: det fanns dels de som försvarade lastbilar, dels de som försvarade miljö och hälsa. Men precis som Giorgio Lisi framhöll är det inte riktigt så det förhåller sig. Slutsatserna från förlikningsförfarandet verkar fokusera på en rad olika punkter där man i hög grad tar hänsyn till Österrikes behov. I första hand har den senaste förlängningen, som definitivt skulle upphöra den 31 december 2003, ersatts med en annan förlängning som varar till slutet av 2006.
Kommissionsledamoten underströk att samtidigt som de mest förorenande lastbilarna kommer att fortsätta att köra i Europa, slipper Österrike en de facto-situation som de andra länderna får fortsätta stå ut med. Precis som Österrike begärde har tillämpningen av denna förordning och miljöpoängssystemet utvidgats till att omfatta hela Österrike och inte bara alppassen, men framför allt har det kvotalternativ som man beslutade om efter förslag från kommissionen lett till utmärkta resultat, och det är det alternativ som ligger närmast Österrikes krav.
Kommissionen bör lovordas för sitt arbete och parlamentet för den balans som man har visat prov på vid utförandet av den här svåra uppgiften. Vi har fått höra att Österrike vill avstå från det undantag som landet tidigare har haft. Vi får hoppas att detta inte blir aktuellt och att vederbörlig hänsyn tas till parlamentets utmärkta arbete. Av dessa skäl kan jag efter två års arbete informera om att vår grupp komma att rösta för de slutsatser som man nådde fram till vid förlikningen.
– Herr talman! Det har inte varit lätt att nå en överenskommelse om miljöpoängen. Jag skulle vilja tacka min kollega, parlamentsledamoten Paolo Costa, för hans insatser inom det här området och även den förre ordföranden för utskottet för regionalpolitik, transport och turism, Luciano Caveri, som även han har arbetat hårt för detta. Man har verkligen lagt en hel del energi på att nå fram till en kompromiss och ändra det övergångssystem som infördes vid Österrikes EU-anslutning till ett mer allmänt system. Hur stor förståelse jag än har för Österrikes specifika problem och landets sätt att försöka finna en lösning på dem, tror jag inte att en medlemsstat kan ha ett permanent undantag inom det här området. Det står emellertid klart att det bör råda en balans mellan å ena sidan allmänna miljöproblem och Österrikes geografiska läge och å andra sidan den fria rörligheten för varor. Jag tror inte att det blir lätt att finna en balans mellan dessa båda saker. Vi kan torgföra en massa fina teorier om den här frågan, men i praktiken är det ändå så att man till slut måste fatta en del tuffa beslut. Jag anser att det är extremt viktigt att vi även tänker långsiktigt och försöker utarbeta en generell förordning för trafiken genom Alperna. Vi bör också fundera över detta när det gäller Cocilovo-betänkandet om Eurovignetten. Hur som helst anser vi att den överenskommelse som har uppnåtts vid förlikningen är godtagbar. Min grupp kommer att stödja den. Uttalandena från den österrikiska ministern efter förlikningen gör mig emellertid lite orolig. Jag tror att sådana uttalanden snarare försvårar saker och ting än bidrar till en lösning.
– Herr talman! Vi har nu fått ett resultat från förlikningskommittén när det gäller transittrafiken genom Österrike. Jag talar för min grupp, Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Gruppen är emot denna kompromiss, eftersom den skulle innebära en generell försämring av miljön. Men som jag läser förslaget är det en användbar kompromiss, där parlamentet har fått en mycket stor del av sina önskemål uppfyllda. Man har lyckats finna en godtagbar balans mellan hänsynen till miljön och respekten för den fria varuhandeln. Förslaget innebär att miljöpoängssystemet kan fortsätta under hela 2004 och att det finns möjlighet till förlängning både 2005 och 2006. Då skall vi förhoppningsvis ha lyckats åstadkomma ett övergripande vägtullsystem för hela EU. Men innan vi har kommit så långt är det fortfarande några olika program som både motståndare och anhängare till den här kompromissen måste ta hänsyn till när det gäller Österrike. Om vi verkligen skall komma åt problemet med föroreningar, måste vi tänka i nya och annorlunda banor. Vi måste flytta transporterade varor bort från vägarna och över till järnvägen. Som det ser ut just nu är det inte mycket som tyder på att det finns tillräckligt stark vilja för att öka kapaciteten, men precis som med allt annat här i världen gäller det att man måste kunna båda ge och ta. Det innebär att österrikarna måste fokusera på järnvägskapaciteten mellan Österrike. Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster är som sagt emot förlikningskommitténs förslag, men jag kommer personligen att rösta för det.
Till min kollega som utförde en demonstration här i parlamentet skulle jag också vilja säga att jag tycker att det är alldeles utmärkt att han redan har inlett sin valkampanj, men han borde genomföra demonstrationen hemma i Österrike i stället för här i parlamentet, fast då skulle förstås han och hans meningslösa demonstration inte ha blivit fotograferade.
– Tack, herr talman! Mina damer och herrar! I Österrike har förlikningskommitténs beslut mötts av ilska och bestörtning hos regeringen, parlamentet, hela befolkningen, samtliga partier och medier. Här kan det inte vara något tal om valkampanj. Jag tror att vi skulle kunna fylla de tomma platserna i den här salen tusen gånger om med alla människor som vill ge uttryck för sin ilska och bestörtning. Det är första gången i EU:s rättshistoria som en medlemsstats vitala intressen har behandlats på det här sättet. Många av er talar om överseende – men begrunda det ordet: Österrike behandlas med överseende, privilegier beviljas, undantag förlängs. Många av er som talar på det viset verkar tro att vi har byggt Alperna av ren illvilja och fyllt vår natur med de känsligaste växterna på hela kontinenten bara för nöjet att få skapa nationell hysteri.
Folk i Österrike upplever emellertid att det finns en enorm risk här som inte enbart berör österrikiska intressen. Det är risken att rätten till fri rörlighet för varor, som vi alla ställer oss bakom, blir en religiös rättighet som gör det tillåtet att bryta mot människors rätt till hälsa och miljöskydd och att vi endast vidtar följdåtgärder men inte garanterar människor deras grundläggande rätt till hälsa och miljö.
Jag tänker inte fortsätta att kommentera den här evighetshistorien och dess sorgliga resultat. Men det ni tar upp här i dag, herr talman, är en rättspolitisk fråga. Ni gör en miljökonflikt, en miljökatastrof, till en rättskonflikt som är unik i historien. Österrike vill inte ha den här lösningen. Ingen vill ha den. Vill ni verkligen tvinga på oss den här förordningen mot landets vilja, en förordning som är en ren bluff och ett kamouflage, och som Österrike inte kommer att genomföra? Är det verkligen er avsikt?
– Herr talman! Efter en så inspirerande insats från en av våra österrikiska parlamentsledamöter skall jag nu försöka komma tillbaka på jorden igen, med all respekt för de känslor som är involverade. Den 31 december kommer den särskilda överenskommelsen om miljöpoäng att löpa ut. Under det här året har vi ägnat mycket tid åt frågan om det här systemet borde följas upp och hur det i så fall skulle ske.
Betänkandet vid den första och den andra behandlingen var tydligt inriktade på detta. Parlamentet ville endast ha ett övergångssystem från det nuvarande miljöpoängssystemet till en situation där utländska lastbilar skulle kunna köra i fri transittrafik genom Österrike. Detta tycktes emellertid inte vara vad Österrike hade tänkt sig. Rådet följde till att börja med den linjen.
När vi nu har kommit till slutet av förlikningen verkar det som om rådet och parlamentet ändå är i stort sett eniga. Kompromissen består av ett system där de mest förorenande fordonen förbjuds och de rena fordonen främjas, samtidigt som antalet tillgängliga miljöpoäng sänks för varje år. Det ger en realistisk balans med hänsyn till den konflikt som råder mellan behovet att skydda alpregionen – som verkligen är sårbar – och principen om fri rörlighet för varor – som ju faktiskt är en realitet i Europeiska unionen. Därför blev vi också djupt besvikna när Österrike förklarade att man hade för avsikt att avskaffa miljöpoängssystemet från och med den 1 januari 2004.
I den här debatten skulle jag vilja komma med tre olika uppmaningar. Först och främst till Österrike att landet skall förstå att dess attityd kan leda till långvarig ömsesidig fiendskap. Onödig intern irritation är allt annat än konstruktivt.
För det andra vill jag uppmana kommissionen att noggrant granska om det är tillåtet med eventuella österrikiska åtgärder som kan äventyra den fria rörligheten för varor.
För det tredje skulle jag vilja uppmana mina parlamentskolleger att snarast se över Eurovignette-direktivet. Det direktivet, i dess nya form, skulle kunna ta oss ur det nuvarande dödläget. Jag är nöjd med den kompromiss som har uppnåtts med rådet och vi ger den därför vårt varma stöd.
– Herr talman! I morgon kommer vi att rösta om ett betänkande som inte längre handlar om själva ursprungsproblemet, nämligen att minska luftföroreningarna genom en kvalitativ och kvantitativ begränsning av transittrafiken genom Österrike.
Förlikningskommittén har kommit fram till att de fordon som fortfarande omfattas av miljöpoängssystemet har betydligt fler miljöpoäng än vad som faktiskt behövs. Detta innebär att systemet inte längre ger några ramar för transittrafiken genom Österrike, så att det helt enkelt är meningslöst. Vidare skall Österrike införa ett kostsamt räknesystem som tekniskt sett är praktiskt taget ogenomförbart och som bara innebär utgifter och inga miljöfördelar. Att systemet kommer att tillämpas under tre års tid och inte bara för alppassen utan för hela Österrike är i det här sammanhanget helt ovidkommande.
Att rösta för det här systemet vore rena dumheterna och skulle i slutänden skada parlamentets ställning. Jag ber er därför att rösta emot det här betänkandet i morgon. Det skulle i så fall hamna på listan över meningslösa förslag, och den listan är lång nog som det är. För varje jaröst som läggs på det här betänkandet gör vi – Europaparlamentet – oss till åtlöje sex månader före valet.
– Diskussionen och beslutsfattandet om Costabetänkandet är en svart dag för en medlemsstat, nämligen Österrike. Här körs vårt land och dess medborgare över i ordets allra bokstavligaste bemärkelse. Men det är inte bara en svart dag för Österrike. I den här frågan riskerar också Europaparlamentet att förlora sitt rykte som medborgarnas och miljöintressenas företrädare när man spelar rakt i händerna på buller- och avgaslobbyn. När allt kommer omkring var det ju Europaparlamentet som ändrade kommissionens ursprungliga lagförslag med stor majoritet och fick igenom sin ståndpunkt.
Förlikningsförfarandet har resulterat i att det inte längre skall vara någon kontroll av transittrafiken genom Österrike. Det finns inte längre några begränsningar när det gäller miljöskador och inget skydd för lokalbefolkningen. ”Fri fart för fria lastbilar” verkar vara dagens slagord. Om detta skulle vara en eftergift till Österrike, som någon här menade, kan jag bara säga: Gud bevare oss för sådana vänner! Under dessa omständigheter råder det inget tvivel om att österrikarna kommer att rösta emot det här förslaget till förordning. Vi uppmanar dem av våra kolleger som värnar om Europaparlamentets rykte som en medborgarnära och miljömedveten institution att stödja oss i den här frågan.
Men oavsett hur omröstningen går kommer problemen inte att lösas. Republiken Österrike ser stora svårigheter när det gäller att genomföra det som skall gälla framöver, och medborgarna kommer att tycka att det är svårt att leva med de nya bestämmelserna.
Jag kan bara se en positiv sak med hela den här utvecklingen: nästa år skall vi här diskutera direktivet om infrastrukturkostnader. Det kommer att gälla för hela Österrike. Det kommer inte längre att handla om några särskilda förmåner för ett land och dess medborgare. Då får vi se hur det här parlamentet och dess ledamöter kommer att rösta, dvs. om de står på medborgarnas och miljöns sida eller väljer att följa buller- och avgaslobbyn. Europas väljare kommer att visa sin tacksamhet den 13 juni.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag står här som österrikisk parlamentsledamot, men framför allt som en person som alltid har värnat om miljön och som ledamot av stadsfullmäktige i Wien med ansvar för transporter, som alltid har ansett att ekonomisk tillväxt och tillväxt inom trafiken inte skall ske på bekostnad av miljön och hälsan.
Kanske har vi ibland presenterat transitbestämmelserna som ett österrikiskt privilegium eller en särskild uppgörelse för Österrike. Det var en särskild uppgörelse, men en uppgörelse som hade en särskild vägledande funktion för Europa som helhet. Transitbestämmelserna har lett till en förändring av fordonsparker med tunga lastbilar i hela Europa. Den har moderniserats, den har så att säga blivit mer ekologisk, dvs. mer miljövänlig. Det är framför allt detta som det nu sätts stopp för i förtid. Föredraganden, som tyvärr inte är närvarande – det är intressant att detta är andra gången vi diskuterar systemet med miljöpoäng utan att föredraganden är närvarande, hans företrädare var inte heller närvarande, vilket visar hur seriöst man ibland ser på saken – har åtminstone på något stadium lagt fram ett förslag som uppmuntrade till förändring. Men sedan försvann det igen. Det ”övergångssystem” som vi nu har uppmuntrar inte längre till att gå över från lastbilar som är skadliga för miljön till mer miljövänliga lastbilar. Och det är den största nackdelen, det största problemet som vi har i Österrike med detta system.
Man hänvisar alltid till direktivet om avgifter på infrastrukturen. Men jag kan redan höra argumenten om det direktivet. Om vi studerar Luigi Cocilovos förslag är det tydligt att han inte ens vill ha det som kommissionen föreslår. Vi avråds från ett förslag och ett annat läggs fram. I stället för att göra så bör vi fastställa en allmän regel. Jag är tacksam för regeln, men jag tror inte att den är tillräcklig. Men när parlamentet, och särskilt vissa grupper och vissa ledamöter, gör allt fler inskränkningar i det och inte ens vill godkänna kommissionens förslag om en mindre omläggning av trafiken från väg till järnväg, då anser jag att det inte längre finns någon mening med förslaget. Det är min uppfattning.
Avslutningsvis uppmanar jag ledamöterna att förkasta förslaget i morgon, eftersom det är skamligt. Jag ber ledamöterna att verkligen tänka en gång till och att säga nej till en lösning som bara är en fiktiv lösning. Österrike behöver en verklig lösning, och det är inte vad förslaget innehåller. Jag hoppas att vi får mer stöd genom direktivet om avgifter på infrastrukturen än vad vi har fått i det här fallet.
– Herr talman! Även om framsteg har gjorts i förhandlingarna anser jag inte att det är tillräckligt. Vi begärde skydd för hela den österrikiska regionen, och det har godkänts. Ändringsförslaget om de mest förorenande lastbilarna – miljövänliga lastbilar finns nämligen inte – har antagits. Det är ett absolut villkor. Aspekter rörande buller har inte beaktats. Kort sagt har vi lämnats med ett virrvarr av problem. Jag har tidigare påpekat, under hela detta förfarande, under första behandlingen, under andra behandlingen, i tidigare debatter, att vi har ställts inför ett demokratiskt problem, och detta har även min granne påpekat.
Österrike anser därför att denna förordning är oacceptabel. Österrike har följaktligen konstaterat att under de kommande åren kan transporterna genom Österrike komma att fördubblas, om inte fyrdubblas, delvis till följd av utvidgningen. Det har slutligen ensidigt beslutats att systemet med miljöpoäng skall avskaffas den 31 december. Eftersom det gör att vi ställs inför frågan vad vi skall göra sedan skulle jag vilja fråga kommissionären hur hon tror att frågan kommer att utvecklas i rådet den 22 december. Om Österrike står fast vid sin ståndpunkt vet jag inte vad vi skall göra med detta beslut.
– Herr talman, ärade kommissionär, mina damer och herrar! I livet är poäng i allmänhet något gott, men dessa poäng är tyvärr olämpliga. Vår uppskattade vän, parlamentsledamot Johannes Swoboda, sade nyss att Österrike vill ha fler. Jag har all sympati för österrikarna men, mina damer och herrar, vi är inte i Wien eller i det österrikiska parlamentet. Vi befinner oss i Europaparlamentet!
Kan vi ställa oss frågan om Europa vill ha mer? Självklart kan vi det. Om jag hade fötts i en dal i Österrike skulle problemet se ut precis som det gör ur er synvinkel. Men om vi ser på Europa som helhet transporteras varor ändå mellan södra och norra Europa. Om de inte transporteras den direkta vägen och om de inte transporteras den billigast möjliga vägen, då finner de en annan väg på något annat sätt. Resorna blir längre, vägarna slits allt mer och föroreningarna ökar.
Vi måste acceptera att vi inom EU måste ha gemensamma bestämmelser, även om det kanske är inne – och jag förstår det helt och fullt – att dölja protektionism bakom miljöpoäng, men vi måste se skogen och inte bara träden. Vi måste se till helheten, som man säger, för om vi transporterar varor i Europa på det dyra sättet, så att föroreningarna ökar, vem skall då betala? Det är alltid slutkonsumenten som betalar, europén som bara tjänar 1 000 euro i månaden.
Vad skulle vara lösningen? Övergång till lastbilar som förorenar så lite som möjligt, och tydligen, om det är möjligt, ökad användning av järnvägarna. Vi vet i praktiken att de inte har tillräcklig kapacitet, men vi skall göra vårt bästa. Vi skall ha skattelättnader för att gå över till de modernaste lastbilarna, men det är olämpligt att gå sin egen väg när vi bygger ett gemensamt Europa. Vi måste se till att den samlade vinsten kan delas av den enskilde EU-medborgaren.
– Herr talman, ärade kommissionär, mina damer och herrar! Varför var det så svårt att nå en överenskommelse? Därför att vi ställdes inför uppgiften att finna en lösning för ett land som inte självt har spelat en konstruktiv roll i processen. Vi har sedan första behandlingen här i Europaparlamentet vetat att Österrike inte vill ha rådets beslut. Jag vet ännu inte vad Österrike vill. Jag vet bara att de återigen inte vill ha en kompromiss. Jag ber därför om er förståelse när jag säger att vi har behandlat frågan mycket seriöst. Hur kan vi få till stånd en fortsättning på systemet med miljöpoäng som ger rättvisa åt Österrikes rättmätiga intressen om Österrike inte deltar i beslutsprocessen? Jag kan bara säga att jag och min grupp instämmer i denna kompromiss, även om det i tidningarna och i parlamentets protokoll och pressmeddelanden står att jag röstade emot det – jag röstade endast mot antalet poäng, eftersom jag ansåg att 6,9 miljoner var för lite. Kommissionen hade också andra beräkningar, men jag kunde inte delta i parlamentets delegation. Jag är därför naturligtvis för den kompromiss som nåtts.
När Johannes Swoboda säger att vi lyckats införa modern teknik i Europa har han rätt utom när det gäller ett land. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och upprepa detta. Till följd av systemet med miljöpoäng är lastbilarna på vägarna i södra Tyskland och norra Italien modernare än de lastbilar som Österrike självt har gett tillstånd för i sitt land, eftersom Österrike inte använder systemet med miljöpoäng. Österrike kunde här ha föregått med gott exempel med nationella bestämmelser. Direktivet om införande av Euro 3- och Euro 4-lastbilar fastställde detta och tog initiativ till att använda skattelättnader för att uppmuntra till modernisering av den tunga lastbilsparken. Då skulle mycket av det som så känslofullt sagts här i dag varit lättare att tro. Jag hoppas att kompromissen kommer att få stor majoritet här i morgon.
– Efter åtta års intensiv debatt kan man äntligen skönja en lösning på frågan om miljöpoäng. Förlikningskommitténs slutsatser måste verkligen välkomnas som en återställning av balansen i en situation där ett instrument tillämpas av Österrike vilket håller borta de tunga lastbilarna som kan resa fritt överallt annars, inbegripet i de franska och de italienska Alpområdena utan att omfattas av miljöavgifter. Jag upprepar: inbegripet Alpområdena, och här vänder jag mig till den österrikiske ledamot som talade som om Alperna endast var en österrikisk angelägenhet.
Våra problem är dock desamma som dem som Österrike klagar över, och miljöskadorna är desamma. Vi vill alla skydda våra bergstrakter och länder från för mycket tung lastbilstrafik, men det är inte genom att flytta föroreningarnas orsak till ett annat ställe som problemen kan lösas. Det är heller ingen tröst att miljöskadorna betalas genom extremt höga avgifter, vilket resulterar i att transportföretagen, särskilt de minsta och svagaste, går på knäna på grund av sina problem. Omfattningen av skadorna är lika stor oavsett avgifterna. Jag håller med Giorgio Lisi: denna lösning är den bästa möjliga kompromissen och borde anses vara tillfredsställande även av Österrike. Det är dock möjligt att Österrike hade vant sig vid situationen, eller kanske inte hade vant sig tillräckligt vid den, beroende på hur man vill se på saken.
Vad bör vi då göra i denna situation? Vi måste börja att arbeta målinriktat med de transeuropeiska näten, först och främst med Brennertunneln och moderniseringen av de fyra höghastighetsspåren i järnvägskorridoren längs sträckan München–Verona, för att erbjuda ett verkligt järnvägsalternativ till vägtransporter. Vi måste dock förtydliga många saker för de företag som arbetar med intermodalitet. Det är sant att intermodalitet för närvarande genomförs på ett ganska tillfredsställande sätt, med priserna, tidtabellerna och servicen måste verkligen bli konkurrenskraftiga och attraktiva – eller snarast övertygande – för att trafiken skall flyttas från vägarna till järnvägarna.
– Herr talman! Eftersom jag naturligtvis sympatiserar med Österrikes och de österrikiska parlamentsledamöternas ståndpunkt anser jag att fri rörlighet för människor och varor är en av Europeiska unionens viktigaste insatser.
När Österrike blev medlem i EU fick landet ett undantag som skulle löpa ut den 31 december i år. Rådet och parlamentet enades under förlikningen om att undantagsvis förlänga planen till slutet av 2006.
Mot bakgrund av principen om fri rörlighet är detta inget klokt beslut. Med tanke på de särskilda omständigheterna i Österrike anser jag dock att det är en godtagbar kompromiss mellan principen om fri rörlighet och skyddet för miljöintressen.
Jag stöder verkligen idén om att det alltid måste finnas utrymme för hållbara transporter. Under det senaste förlikningssammanträdet dämpade Österrikes transportminister min positiva inställning till överenskommelsen. Jag anser att det är fel att vägra att genomföra ett nyligen fattat demokratiskt beslut. Att döma av de pressmeddelanden som offentliggjorts beträffande Europeiska rådets möte förra helgen förefaller det som om detta känslomässiga uttalande har blivit den österrikiska regeringens ståndpunkt. Även om jag yrkar på att den kompromiss som man enats om skall godtas undrar jag vilka följderna kommer att bli av detta beslut som skall fattas i demokratisk ordning.
Jag skulle vilja att kommissionen berättar på vilket sätt transittrafik genom Österrike kan garanteras enligt bestämmelserna i den överenskommelse som uppnåtts i kompromissen om miljöföroreningar, om den österrikiska regeringen väljer att strunta i överenskommelsen och anser att landet kan reglera frågan på det sätt det finner lämpligt. Anser kommissionen att det i det här läget finns utrymme för att övertala den österrikiska regeringen om nyttan av den överenskommelse som uppnåtts, vilken i alla fall uppmuntrar till renare transitfordon?
– Herr talman, fru vice ordförande, mina damer och herrar! Jag skulle återigen vilja reda ut något som har sagts här. När jag ser på den österrikiska parlamentsledamot som talade om en grundläggande rättighet till hälsa som vi alla trampar på, ja, mina damer och herrar, då skulle jag omedelbart vilja stoppa transporterna med godståg på natten, eftersom människors hälsa påverkas när tåg far genom städer och byar på natten och orsakar väldigt mycket buller. Eller så kan jag uppmana österrikarna att avveckla alla sina skidorter, för jag kan försäkra er om att jag kan hitta tillräckligt många experter som kan visa att det som turismen för med sig på skidorter är dåligt för människors hälsa och för miljön. Man måste vara försiktig så att man inte överdriver det man vill säga.
Vi tittar alltid på balanserade rättsliga situationer där det finns en rättslig fördel och en annan rättslig fördel, och vi måste försöka få balans mellan dem. Jag menar att denna kompromiss som vi har uppnått efter långa diskussioner är en balanserad situation. Genom kompromissen förbjuds transittrafik för de smutsigaste lastbilarna. Om kompromissen inte antas kommer inte bara grekiska lastbilar, som ni konstigt nog vill tillåta och som är de smutsigaste på vägarna, utan alla smutsiga lastbilar att tillåtas köra genom Österrike.
Detta är endast ett exempel som visar för det första att er ståndpunkt inte är så ärorik som den kan verka och för det andra att kompromissen har fördelar.
Min slutliga kommentar är att man alltid skall vara försiktig när man kliver upp på en hög häst. Kom ihåg att stats- och regeringscheferna 1994 ansåg att byggandet av Brennertunneln var ett av 14 prioriterade projekt. Fram tills för ett år sedan förutsågs det i Österrikes egen planering att Brennertunneln skulle vara klar 2021. Som svar på påtryckningar från Europaparlamentet och andra har Österrike nu beslutat att tidigarelägga byggandet av Brennertunneln till 2012. Människor som hävdar att de står för rättvisa borde vara försiktiga och fundera över om de verkligen är de helgon de tror sig vara.
. – Herr talman! För det första har Johannes Swoboda rätt när han säger att systemet med miljöpoäng kommer att vara till nytta för alla eftersom det kommer att påskynda moderniseringen av lastbilsparken, för det andra kommer det att upprätthållas, även om det inte blir på det sätt som den ärade ledamoten skulle vilja. Eftersom ett system med miljöpoäng kommer att behållas, vilket innebär särskilt skydd för hela Österrikes territorium, något som är väldigt betydelsefullt, skulle jag vilja be den ärade ledamoten att stödja detta förslag. Påminn dem om att det inte är kommissionen som förhandlar eller agerar i medbeslutandeförfarandet, utan Europaparlamentet och rådet. Kommissionens enda uppgift är att försöka underlätta en överenskommelse.
–Tack, fru kommissionär.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
–Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0464/2003) av Giorgio Lisi för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (PE-CONS 3676/2003 – C5-0518/2003 – 2001/0305(COD)).
. – Herr talman, ärade kommissionär! Detta förslag från kommissionen om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar har slutligen, får man hoppas, nått resans mål. Innan vi fortsätter måste jag säga att jag anser att förlikningen har lett till bästa möjliga resultat med tanke på att processen har varit precis lika svår och komplex som den som vi just diskuterade.
Jag kommer nu att sammanfatta några av huvudpunkterna i denna förlikning som var inriktad på det som inte hade lösts vid första och andra behandlingen, men jag skulle också vilja betona det grundläggande och ganska enkla begrepp som ligger till grund för denna kompromiss. Med andra ord måste vi se flygpassagerarnas rättigheter som en del i ett mer allmänt sammanhang, som en del av hela systemet för flygtransporter. Det är ett system inom vilket alla aktörer på området, inbegripet kontrollmyndigheter, förvaltningsmyndigheter, flygbolag och passagerarna själva är ömsesidigt beroende av varandra. Det bästa sättet att garantera verkliga rättigheter för passagerarna är att se till att systemet fungerar smidigt och att försäkra oss om att inga av de bestämmelser vi vill införa hämmar denna extremt känsliga och storskaliga mekanism.
Som ni minns utlöste kommissionens ursprungliga förslag väldigt stark oro. Parlamentet försökte att bemöta oron genom att anta 40 ändringsförslag. Sedan kom rådets gemensamma ståndpunkt som vi genast insåg hade förbättrat texten, särskilt när det gäller den kniviga frågan om kompensationens storlek, även om andra frågor som parlamentet hade tagit upp inte hade följts upp.
Vilka var de viktigaste frågorna av dessa? Det var de frågor som gällde förfarandena för tillämpning av de olika nivåerna av assistans till passagerare i händelse av inställda eller kraftigt försenade flygningar. Vad gäller dessa två frågor, kraftiga förseningar och inställda flygningar, tror jag att det resultat som vi uppnått i hög grad återspeglar vad de bästa flygbolagen redan frivilligt erbjuder sina passagerare och att endast ett nytt element införs, nämligen passagerarnas säkerhet rörande dessa rättigheter, en säkerhet som inte är begränsad, även om extraordinära omständigheter inte utesluts.
Vi övertygade faktiskt rådet, och parlamentet gläder sig över att det har lett till att det bara är ett budskap som vi måste sända: ”Kära passagerare, vi kan inte garantera er många rättigheter, vi kan endast garantera några få, men de rättigheter vi garanterar är säkra, och för dem ställs inga villkor.” Det skulle verkligen vara ett misstag och motverka syftet om vi ingav förhoppningar och sedan såg dessa rättigheter nekas och förhoppningarna grusas av flygbolagens beteende. Jag talar om de mest grundläggande rättigheterna som t.ex. rätten att kunna få något att dricka, att få ringa ett telefonsamtal och att få kontakta vänner eller släktingar.
Vi har därför utarbetat en mekanism genom vilken ett trestegssystem för service till passagerare införs, och det viktigaste är att det införs med full bredd: från minimiservice – assistans på plats på flygplatserna vid inställda flygningar eller kraftiga förseningar på över fem timmar – till något slag av kompensation för skada, särskilt ekonomisk ersättning, som är den högsta skyddsnivå som vi har åstadkommit.
Jag anser att det är viktigt att nämna överenskommelsen om den ömsesidiga rätten till gottgörelse. Detta var en viktig punkt i förlikningstexten, eftersom det t.ex. gör det möjligt för researrangörer som måste uppfylla dessa bestämmelser att av lufttrafikföretaget kräva service, vilket innebär att lufttrafikföretaget bär ansvaret om servicen är dålig. Som ni vet är de andra punkterna mindre viktiga, som t.ex. överensstämmelse med allt som vi införde vid första behandlingen.
Herr talman! Jag avslutar med att tacka alla som har bidragit till att nå detta resultat, som jag anser måste stödjas, trots påtryckningar under de senaste timmarna från ett antal lobbyister som gör allt de kan för att förhindra att texten antas.
. – Herr talman! Jag skulle först och främst vilja gratulera parlamentets delegation till förlikningskommittén, särskilt ordföranden Charlotte Cederschiöld och föredraganden Giorgio Lisi, till det utmärkta arbete som de utfört i en så komplicerad fråga.
Avsikten med förordningen är att minska förekomsten av två helt oacceptabla metoder på transportområdet, vilka allvarligt skadar passagerarna som ibland känner sig – vi känner oss – som om vi snarare behandlas som bagage än som människor, medborgare eller konsumenter med rättigheter. En av dessa metoder består i att passagerare med fullständigt giltiga biljetter som uppfyller alla villkor inte tillåts att flyga när det är dags att använda biljetten. Den andra metoden innebär att en flygning ställs in av ett flygbolag, trots att passageraren har en fullt giltig biljett, med andra ord ett avtal med företaget, inte av extraordinära skäl som t.ex. dimma, utan av kommersiella skäl, som t.ex. att det är få passagerare inbokade på den flygningen. Jag antar att detta inte bara har drabbat mig, utan att en del av ledamöterna har varit i samma situation.
De bestämmelser som föreslås här syftar till att införa kompensation, något som kommer att innebära att flygbolagen inte uppmuntras utan avskräcks från att tillämpa dessa metoder, och till att dessutom så långt det är möjligt begränsa besvären och problemen som passagerarna och medborgarna drabbas av när de hamnar i dessa situationer.
Jag skall inte gå in på några detaljer, för föredraganden Giorgio Lisi har förklarat dem på ett mycket bra sätt. Jag hoppas att ikraftträdandet av förordningen kommer att leda till en kraftig minskning av antalet passagerare som hindras från att flyga och att det, om det inträffar, kommer att innebära att svårigheterna och problemen för passagerarna kommer att vara få tack vare tillämpningen av auktionssystemet eller systemet med frivilliga avtal, vilket tillämpas genom detta system.
Jag vet att några av ledamöterna berörs, och att företrädare för vissa flygbolag har talat länge med en del av er för att försvara sina lagliga rättigheter. Jag förstår denna oro, men jag skulle vilja säga till er att det är tydligt att företagen nu håller på att komma ur den svåra nedgångsperiod som de haft de senaste åren. Ingen annan än kommissionen har större ansvar eller är mer angelägen om att våra flygbolag skall vara framgångsrika. Vi har i detta hänseende alla dessa år genomfört en rad åtgärder som har syftat till att stödja, upprätthålla och försvara våra flygbolag inom och utanför Europa.
Jag skulle vilja påminna er om en av dessa åtgärder: initiativet ”det gemensamma luftrummet”, som kommer att innebära minskade kostnader och bättre utbyte av flygplansflottan, tillåtande av allianser, bekämpning av konkurrenssnedvridning – särskilt frågan om stöd till flygbolagen mot bakgrund av konkurrenshindrande eller hänsynslöst beteende från tredjeländers sida – och det stöd som vi har gett dem i frågor om t.ex. försäkringar när svårigheter har uppstått tidigare.
Mina damer och herrar! Det är tydligt att vi tar oss an europeiska flygbolag och försvarar deras intresses – det måste vi göra. Nu förhandlar vi specifikt om avtal med Förenta staterna, så att vi kanske får ett gemensam transatlantiskt flygområde för Förenta staterna och Europeiska unionen.
Det är dock inte allt, för vi måste också försvara passagerarnas, dvs. medborgarnas, rättigheter. Det är detta som vi kommer att stödja och förstärka genom dessa åtgärder. Jag skulle också vilja säga att seriösa och ansvarsfulla företag redan tillämpar de flesta av dessa åtgärder frivilligt.
Herr talman! Jag hoppas att Europaparlamentet kommer att stödja resultatet av denna förlikning i morgon, och jag vill ännu en gång tacka ordföranden Charlotte Cederschiöld och föredraganden Giorgio Lisi.
– Herr talman! Jag tror att vi alla är överens om att passageraren, som jag definierar som en person som har planerat att resa med flyg och som åker till flygplatsen och endast får veta att han inte kan flyga eller att hans flygning är kraftigt försenad, bör ha ett visst grundläggande skydd. Det är därför som vi alla från första början, med siktet inställt på konsumenternas intressen, har sagt att denna åsikt skall stödjas.
Å andra sidan har vi också tittat på flygbolagens intressen, särskilt under den kritiska period som vi nu går igenom inom transportsektorn, och av detta skäl var Europaparlamentet redan från början för balanserade åtgärder, vilka skulle vara till nytta för konsumenterna utan att för den skull skada flygbolagen och deras konkurrenskraft. Föredraganden, Giorgio Lisi, som har gjort ett utmärkt arbete och som slutligen berömdes för sina framgångar under förlikningen, ställde sig också personligen positiv till denna inställning.
Jag var personligen för denna ståndpunkt, också under förlikningsförfarandet, och jag kommer också att rösta ja till resultatet av överenskommelsen med rådet i morgon, eftersom jag anser att det utan att skada flygbolagen ger en god ram för att skydda konsumenten, dvs. passageraren. Jag vet att vissa flygbolag fortfarande har vissa invändningar. Jag har beaktat dem, men jag håller inte med om dem. Jag anser att de överdriver. Jag anser att den överenskommelse vi har nått är en bra överenskommelse och att vi skall godta den som den är.
– Ett tusen femtio passagerare nekas ombordstigning i Europa varje år trots att de har en giltig biljett i sin ficka. Antalet inställda flygningar och förseningar ökar också, särskilt under högsäsong. Det ligger inte i konsumenternas intresse. Min grupp välkomnar därför denna förordning. Den kommer att ge oss en enhetlig europeisk rättslig ram, troligen från och med 2005. Jag är säker på att vi har lyckats uppnå god balans mellan konsumenterna och lufttrafikföretagen. Den orimligt höga nivån på kompensationen som kommissionen ville ha har minskats till ett realistiskt belopp. Hänvisningen till extraordinära omständigheter minskar lufttrafikföretagens ansvar till en rimlig nivå. Jag räknar därför med att rådet kommer att följa parlamentet och samtycka till resultatet av förlikningen.
Detta är ett framsteg jämfört med den nuvarande ordningen, eftersom vi nu har en lista över förmåner som passagerarna har laglig rätt till, inte endast vid överbokningar som tidigare, utan även när flygningar ställs in eller är försenade. Kärnan i förbättringarna är kompensationsbetalningarna som är dubbelt så höga som den hittills gällande standarden i Europa i enlighet med frivilliga åtgärder. Om jag t.ex. åker till Tegel innan jag får veta att min flygning från Berlin till Mallorca har ställts in, får jag inte endast en ny biljett, utan också 400 euro i kompensation. Jag får samma belopp om jag lämnas kvar på grund av överbokning. Detta är också en påtryckningsåtgärd på flygbolagen för att de skall vara mer försiktiga med att använda överbokningssystemet, även om det är nödvändigt. Vi hoppas också naturligtvis att större insatser skall göras för att minska förseningarna och det missbruk som ibland förekommer med inställda flygningar när planen inte är helt fulla.
En bidragande effekt av förordningen kommer att bli att klyftan när det gäller konkurrensvillkor minskar mellan lågprisflygbolagen och de traditionella flygbolagen. Vi fastställer nu standarder för passagerarnas rättigheter inom flyget, vilka förr eller senare även bör gälla andra transportsätt.
– Herr talman! Slutligen har vi då fått ett kompromissförslag om kompensation till flygpassagerare, och i synnerhet vi i Europaparlamentet bör vara glada över detta förslag. Av Europas folkvalda ledamöter är det förmodligen vi som reser mest i vårt dagliga arbete. Vi känner alltså bara alltför väl till överbokade och försenade flygningar, dålig service och den frustration detta medför. Jag anser därför att förslaget, som omfattar begränsningar för förseningar och kompensation vid inställda flygningar, skulle sätta press på flygbolagen som därmed skulle få ett tydligt incitament att strama upp avgångarna och få iväg sina plan i tid, till gagn för passagerarna. Det skulle förhoppningsvis också leda fram till mer förnuftiga avgångstider och tydlig kompensation till passagerare när planen inte avgår i tid. Uppgifterna om kompensationen från flygbolagen måste emellertid vara offentliga, så att man tydligt kan se vad de innehåller.
Jag är emellertid rädd att ett visst problem kan uppstå. I samband med lagstiftningen har man infört principen om ersättning för flygbiljetter som också skall gälla för paketresor. Detta kan jag naturligtvis bara välkomna, eftersom det gynnar Europas konsumenter. Problemet är bara att det ofta kan vara svårt att komma fram till rätt pris för en flygbiljett som är en del av en paketresa. Jag är emellertid säker på att detta är något som man lätt kan lösa i praktiken när problemet uppstår. Jag är, som sagt, rent allmänt nöjd med förlikningskommitténs förslag och hoppas och förväntar mig att det skall antas.
– Herr talman! Min grupp välkomnar detta betänkande oerhört mycket. Förslaget är viktigt, eftersom en förbättring av de förhållanden och kriterier som gäller för kompensation och assistans till trafikanter vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar är något som måste välkomnas.
Vi måste också beakta sådana fall som avser inställda eller kraftigt försenade flygningar på grund av giltiga tekniska orsaker av säkerhetsmässiga skäl. Vi vill inte skapa en situation där flygbolagen beslutar sig för att flyga utan hänsyn till följderna. Det har trots detta inträffat många fall där passagerare har nekats ombordstigning på grund av överbokning – något som många i detta parlament säkert har upplevt när det gäller vissa flygbolag i Europa – och människor har lämnats strandade, må det vara i Bryssel eller någon annanstans.
En av mina väljare köpte en flygbiljett över Internet med det beryktade Ryanair, men när de skulle hämta biljetten nekades de tillträde eftersom de hade en internationell studentlegitimation och nekades ombordstigning på grund av att den hade gått ut. Så de använde en giltig nationell studentlegitimation, men denna godtogs inte. Så det finns ett stort problem när det gäller vad som faktiskt utgör godtagbara legitimationshandlingar. Personen i fråga betalade ganska mycket pengar för biljetten; det var inte en biljett av den typ som kostar några euro, den var ganska dyr. Så hur mycket tjänar flygbolagen på detta?
En annan väljare kom så långt som till London, där han sedan nekades ombordstigning på ett anslutningsflyg ut från London till Europa. Flygbolagen måste ta ansvar för sina passagerare. De kan inte längre tillåtas att komma undan med att behandla passagerare på det här sättet.
– Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill tacka förlikningskommittén och Giorgio Lisi för den överenskommelse vi har nått.
Jag hoppas att denna förordning uppmuntrar flygbolagen och reseföretagen att inskränka sin normala praxis. Jag välkomnar också förordningens hänvisning till sanktioner, vilka måste vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. I detta avseende bör flygpassagerare få kompensation, en alternativ flygning och assistans som motsvarar de olägenheter de drabbats av. De bör dessutom erbjudas detta så snabbt som möjligt, vilket inte alltid är fallet för närvarande. Utvidgningen av flygpassagerarnas rättigheter till att inkludera alla typer av flygningar är ett välkommet nytillskott. Sålunda kommer passagerare på reguljära flygningar, som motsvarar endast hälften av marknaden, och de på icke-reguljära flygningar – särskilt paketresor – att få samma rättigheter.
Som kommissionen meddelade i sin vitbok ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden”, har den som mål att utforma denna politik på grundval av medborgarnas krav och behov. Vi räknar med det. De olägenheter som blir resultatet av nekad ombordstigning, dvs. stress, trötthet och förödmjukelse, kan få allvarliga konsekvenser för de drabbade. De kan gå miste om affärsmöjligheter, komma för sent till begravningar osv. Ledamöterna i detta parlament som ofta måste flyga för att kunna ta sig mellan Bryssel, Strasbourg och sina hemregioner, är särskilt medvetna om dessa olägenheter och den åtföljande tidsförlusten.
Som vice ordförande för arbetsgruppen för handikappfrågor är jag glad att man i artikel 11 hänvisar till att man skall ta särskild hänsyn till rörelsehindrade personer. Listan kunde emellertid ha utökats med personer som reser med minderåriga barn.
När det gäller undantagen i händelse av strejk, bör det erforderliga varslet göra det möjligt för flygbolagen att agera i god tid för att följa bestämmelserna i denna förordning. Jag välkomnar också bestämmelsen om skyldigheten att informera passagerarna om deras rättigheter genom ett lättläst meddelande som sätts upp i anslutning till incheckningsområdet, då man särskilt – mer uttryckligt än vad som anges i förordningen – på lämpligt sätt skall ge information till blinda personer eller personer med nedsatt syn. Denna typ av system för passagerarskydd bör utvidgas till att omfatta även övriga transportsätt.
Slutligen tycks det vara mycket viktigt att flygbolagen i förväg försöker se till att de erbjuder sina passagerare högkvalitativa tjänster, så att de inte längre drabbas av några olägenheter. Jag hoppas att ledamöterna i kammaren kommer att stödja detta avtal, genom vilket man försöker att ta hänsyn till passagerares rättigheter så att händelserna i fråga sker så sällan som möjligt.
– Herr talman, fru vice ordförande, mina damer och herrar! Eftersom föredragande Giorgio Lisi redan har gett oss en utmärkt förklaring av kompromissen, vill jag bara under mitt tal ta upp ett par rykten eller argument. En del medlemsstater har under den senaste tiden hyst vissa tvivel om kompromissen och ansett att den lägger för stor börda på flygbolagen. Men så kan det inte alls vara. Europaparlamentet har klart och tydligt sänkt kompensationsnivåerna till flygbolagens fördel. Europaparlamentet har infört tydliga bestämmelser för så att flygbolagen inte behöver agera om de inte är ansvariga för de omständigheter som resulterar i inställda flyg eller överbokning. Parlamentet har t.o.m. fördröjt ikraftträdandet med 12 månader, eftersom vi tar flygbolagens specifika och svåra ekonomiska situation på allvar. Alla dessa bestämmelser träder alltså inte i kraft förrän 2005.
Om transportindustrin – vare sig det är turistbranschen eller någon annan bransch – nu uttrycker tvivel om denna kompromiss, måste jag säga att det är orättvist och helt oacceptabelt. Många regeringar måste tänka över om de vill riskera att vi som parlament hänger ut dem som uppenbart konsumentfientliga om de håller fast vid denna linje i rådet. Valet till Europaparlamentet är nära förestående, om rådet skulle vilja ta upp den här frågan.
Låt mig göra en slutkommentar. Lågprisflygbolagen, som först inte tog något av detta på allvar, säger nu att dessa kompensationsnivåer är alldeles för höga. Om ett sådant flygbolag erbjuder en flygning för 50 euro är det fortfarande skyldigt att genomföra flygningen trots det låga priset. Genom att rättigheterna har kränkts för de medborgare som vill resa någonstans vid en särskild tidpunkt, vare sig det handlar om affärer eller turism, måste de kompenseras om de inte kommer i väg eller bara kan erbjudas en flygning dagen efter. Även lågprisflygbolagen måste kompensera sina kunder.
– Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera kommissionsledamoten till att ha lagt fram detta förslag och vår föredragande Peter Liese till att ha lagt fram detta betänkande. Jag skulle även kunna tacka Georg Jarzembowski för att ha framfört mycket av det som jag hade tänkt att säga, vilket verkligen är något ovanligt. Jag höll med honom fullständigt, till exempel att det är nonsens att säga att flygbolagen inte kommer att klara det. Låt oss vara ärliga: flygresor kommer att dubbleras inom Europa under de kommande 30 åren, så problemet är inte att flygbolagen inte har råd att bjuda på ett glas vatten och ett kex om det blir en försening. Detta är den typen av grundstandard som vi borde förvänta oss i framtiden, om detta går igenom.
Jag välkomnar många av inslagen. Passagerare har till exempel alltför länge lidit när flygbolag har ställt in eller försenat flygningar av rent kommersiella skäl. Jag hoppas att detta får ett slut. Äntligen kommer flygbolagen att tvingas ge passagerarna den mat och de förfriskningar som de förtjänar, med den värdighet och respekt som de förtjänar. Jag hoppas att allt detta innebär att tiden med inställda flygningar av kommersiella skäl och utdragna förseningar kommer att vara över. Detta är ett stort genombrott för alla flygpassagerare men även för flygbolagen, eftersom det inte kommer att påverka bra bolag som tar hand om sina passagerare.
Sammanfattningsvis kunde denna uppgörelse ha varit ännu bättre om kollegerna på den sidan av kammaren hade intagit en fast hållning vid förlikningen. Detta hände inte. För att felcitera Neil Armstrong: det var kanske inte ett stort steg för mänskligheten, men det var ett viktigt första steg.
Slutligen skulle jag vilja påminna kommissionsledamoten om att vi ser fram emot att få liknade bestämmelser för resor på internationella järnvägar, färjor och långfärdsbussar snart.
– Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag instämmer helt och hållet med Mark Francis Watts: vi förtjänar mer är en kaka och ett glas vatten. Under de senaste 30 åren har jag flugit runt i världen i genomsnitt två gånger i veckan, vilket kanske är oftare än vad som gäller för många andra här i kammaren. Jag kan inte generellt instämma i den åsikt som många kolleger uttrycker, dvs. att flygpassagerare behandlas dåligt. Vi förtjänar rättigheter, men skall vi klämma in så många julklappar som möjligt i detta paket?
Mina damer och herrar! Vad gör flygbolagen egentligen för våra pengar? De bedriver verksamhet för de pengar de får från oss, passagerarna. Skulle det inte vara bättre att lösa denna problematiska situation genom större konkurrens, uppbrutna monopol och mindre byråkrati? Vi kan inte ge passagerarna bättre tjänster genom att anta mer lagstiftning och lägga begränsningar på flygbolagen, för t.o.m. dagens system fingerar utmärkt i de länder som tillämpar det. Vi lever i en värld med fri konkurrens och detta kommer bara att innebära att tredjeländer får konkurrensfördelar. Den europeiske konsumenten förtjänar så många alternativ som möjligt och så billiga biljetter som möjligt. Mer byråkrati av denna typ kommer inte att förbättra läget.
När det gäller interlining menar jag att det är orättvist om Finnair måste betala hela biljettkostnaden om en flygning med British Airways från Tokyo anländer till Helsingfors och Finnair tar över därifrån till Oulo och denna flygning ställs in p.g.a. dåligt väder.
Jag anser verkligen att man måste skydda flygpassagerarnas rättigheter, men flygpassagerare och flygbolag går hand i hand, och när det kommer till kritan går det inte att skilja deras intressen åt. Höjda biljettpriser kan mycket väl bli resultatet av detta.
– Herr talman! Jag vill börja med att gratulera kommissionen till detta initiativ och gratulera Giorgio Lisi till det utmärkta arbete han har utfört i samband med de skilda parlamentariska förfarandena.
Jag tror inte att någon ifrågasätter flygets betydelse, men jag kommer från ett land i vilket flyget har stor strategisk betydelse. Jag anser att de länder som tar emot många turister har större intresse än andra av att flyget blir friare och får större kapacitet, eftersom viktiga delar av utvecklingen är beroende av det i åtskilliga EU-länder. Men detta är naturligtvis helt förenligt med att passagerare kompenseras för skador som drabbar dem. Vilka skador drabbar en passagerare när flyget är försenat? Handlar det bara om att de måste vänta i två, tre eller fyra timmar i avgångshallen? När det har skett överbokningar, vilka skador drabbar då passageraren? Det skulle vara mycket svårt att utvärdera dessa skador, men jag är övertygad om att det är en skada som är mycket större än den kompensation som vi håller på att fastställa här, ibland utan möjlighet att kunna göra några jämförelser. Vi måste därför ta itu med detta.
Jag menar att parlamentet har åstadkommit något mycket viktigt och intressant i och med detta betänkande. Jag vill därför tacka Giorgio Lisi för det arbete han har utfört. Parlamentet har mildrat – i vissa fall t.o.m. minskat – de förslag som kommissionen och rådet har lagt fram för oss. Vi har tagit hänsyn till objektiva intressen och flygbolagens överlevnad, vilket hedrar parlamentet. Jag anser naturligtvis också att det är fullständigt nödvändigt att vi upphör med att klassificera många av de skenargument som bolagen ständigt ger passagerarna som ”extraordinära omständigheter”.
Jag menar att vi har inlett en intressant process. Låt oss hoppas att den utvidgas till andra transporttyper och att vi går ännu längre i denna riktning.
– Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka vår föredragande Giorgio Lisi. Det är självklart att jag, tillsammans med mina kolleger, förväntar mig att passagerare som reser med europeiska flygbolag skall behandlas rättvist och med respekt. Det är också min fasta övertygelse att om deras resplaner rubbas och det beror på flygbolaget, då borde detta bolag ta sitt fulla ansvar. Tyvärr kommer denna förordning, i sitt nuvarande skick, att skada vår flygindustri svårt och i synnerhet våra regionala bolag och lågprisbolag, och därmed hota arbetstillfällen och minska de möjligheter som konsumenten har kommit att förvänta sig vad gäller valmöjlighet och konkurrensnivå på flygbiljettpriser.
Jag beklagar därför att jag av följande skäl inte kommer att kunna stödja denna förordning.
För det första har förordningen allvarliga brister i det slutliga utkastet till artikel 6 som hänvisar till förseningar. Avlägsnandet av extraordinära omständigheter placerar en oacceptabel ekonomisk börda på lufttrafikföretaget. Inget flygbolag kan förutse situationer som industrikonflikter, flygförseningar, ogynnsamma väderförhållanden och eventuella terroristhot. Därför är det helt oacceptabelt att inbegripa återbetalning av hela biljettpriset och returresa med flyg till den ursprungliga avreseorten. Att framkasta att flygbolag skall kunna få ersättning från tredjepartsleverantörer är en myt. De kanske kommer att vända sig till himlen om det uppstår ett väderproblem.
För det andra upprepar jag mina tidigare punkter genom att hänvisa till artikel 5 om inställda flygningar. Med tanke på de följder som denna förordning kommer att få har man inte tagit någon hänsyn till parlamentets stöd för att förstärka våra regionala flygplatser. Inte heller har kommissionen tänkt igenom följderna för charterbolagen, som ofta bara har en eller två avgångar i veckan till särskilda destinationer.
Sammanfattningsvis kritiserade jag i början av denna process kommissionen för dess olägliga, dåligt utarbetade förslag. Kommissionen ignorerade det nya frivilliga engagemanget och misslyckades med att tillhandahålla en ekonomisk konsekvensbedömning. En extra miljard pund sterling i kostnader för flygbolagen kommer inte att gynna passagerarna utan kommer att straffa dem genom höjda biljettpriser och ett minskat urval.
Det ironiska är att ingen av dessa regler skulle tillämpas på tredje lands flygbolag som flyger till EU. Om kommissionen ville skänka bort våra företag till resten av världen, så har den gjort ett riktigt bra arbete.
– Herr talman, fru kommissionär! Vi kommer naturligtvis att rösta för denna förordning. Vi anser att vi har utarbetat en mer eller mindre välavvägd text, i jämförelse med det ursprungliga förslag som vi ansåg innehålla ett visst antal risker.
Det är uppenbart att passagerarnas rättigheter är okränkbara. Flygbolagen behandlar dem alltför ofta för lättvindigt, vare sig det handlar om att ta hand om dem eller att ge dem information. Det är också tydligt att överbokningspraxisen i många fall har avslöjat sina begränsningar och visat att den används som ett kommersiellt verktyg. Vi har t.o.m. sett fall där flygplan inte har fått klartecken att lyfta p.g.a. att de inte har varit fulla, vilket är fullständigt oacceptabelt för någon som har undertecknat ett försäljnings- eller köpeavtal som en del i förfarandet för erhållande av biljett.
Jag anser att texten i det stora hela är välavvägd. Å ena sidan försöker man se till att överbokningspraxisen inte utgör en rent affärsmässig praxis, utan begränsas till att vara en flexibel praxis. Vi är medvetna om att systemet med överbokning aldrig kommer att avskaffas helt av flygbolagen, för det är så de hanterar dessa osäkerhetsfaktorer. Det finns en del av oss i denna kammare som ofta flyger, och många av oss tjänar på överbokningspraxisen när vi anländer sent eller när saker och ting inte går som planerat och vi får problem med att ta oss till flygplatsen. Jag anser därför att vi inte bör göra en så stor sak av detta.
Kompensationssystemet måste dessutom vara rättvist och skäligt, och det får inte vara för komplicerat om vi skall kunna undvika ändlösa tvister. Framför allt bör det inte uppmuntra flygbolagen att ta risker med säkerheten. Vi får inte gå för långt: vi får inte hamna i ett läge där flygbolagen vill få i väg flygplanen till varje pris, även om det inträffat en teknisk incident, eftersom det annars skulle kosta dem för mycket att kompensera passagerarna.
Jag hoppas att vi har skapat en sådan balans i detta betänkande. Jag hoppas det, men jag är inte helt säker. Vi kommer i vilket fall som helst att stödja det.
– Herr talman! Det kan vara värt besväret att bara för ett ögonblick fundera på varför det ansågs nödvändigt att införa lagstiftning för att göra kompensation till en laglig rätt för de flygpassagerare som ställs inför inställda och försenade flygningar som de själva inte alls rår för. Det ansågs nödvändigt eftersom vissa flygbolag hade fått den dåliga vanan att ställa in flygningar i allra sista minuten, överboka flygningar, vålla förseningar på grund av bristfälliga driftmetoder och sedan, för att göra ont värre, hota sina offer – sina passagerare – med fullständigt förakt och ringa eller ingen sympati.
Några ledamöter kanske önskar älta det faktum att en frivillig god praxis existerade hos de mer pålitliga flygbolagen. De så kallade lågprisbolagens vägran att underteckna detta frivilliga avtal och de låga ersättningsnivåerna som de gav till offren innebar dock att mer formella åtgärder krävdes. Opinionen tvingades svänga tillbaka, till konsumentens fördel, till en mer rimlig och balanserad ståndpunkt.
Förslaget som ligger framför oss är ett första steg för att säkerställa att den resande allmänheten skyddas när transportoperatörerna inte lyckas uppfylla sina löften och skyldigheter. Jag ser fram emot att liknade system införs för andra transportsätt, särskilt färjor och så kallade snabbgående fartyg.
Det som vi har framför oss i dag är inte perfekt. Jag beklagar att ministerrådet insisterade på att charterbolagen skulle omfattas av förordningen. Jag beklagar också att extraordinära omständigheter togs bort när det gäller förseningar, men välkomnar undantaget för rotoroperatörer, den fastställda ersättningsnivån samt att lågprisbolag tas med.
Detta förslag är inte perfekt: det väcker många frågor när det gäller befintlig lagstiftning och belyser områden där den befintliga lagstiftningen är otillräcklig. Jag åberopar direktivet om paketresor som ett exempel. Men vi måste erkänna att åtminstone konsumenter och den resande allmänheten har getts de rättigheter som de förtjänar, uppbackade av kompensation när flygbolagen misslyckas att uppfylla sina löften.
Under de senaste månaderna har jag utsatts för alla möjliga domedagsscenarier från vissa flygbolag och till och med från vissa parlamentsledamöter. Men kom ihåg detta: om flygbolagen inte ställer in eller överbokar, om de sköter de tjänster som de annonserar ut i tid och håller sig till sina avtal med den resande allmänheten, så kommer detta förslag inte att kosta dem en euro. Det blir dyrt för flygbolagen när de inte åstadkommer resultat – och vad är det för fel med det?
– Herr talman! Jag välkomnar denna förordning. Som andra redan har nämnt är det inte en perfekt lösning, men den är nödvändig just nu. Vi skulle inte behöva en förordning av detta slag om det inte var för det faktum att över 500 000 passagerare drabbas av inställda flygningar och nekad ombordstigning i Europa varje år. Det är viktigt att Europas allmänhet uppfattar att Europaparlamentet och kommissionen är till nytta för dem. Denna förordning visar det mervärde som Europeiska unionen kan ge vad gäller de europeiska medborgarnas rättigheter.
Det är förmodligen riktigt att säga att varje enskild parlamentsledamot har haft någon slags erfarenhet av de problem som möter vanliga passagerare, och det är bra att vi nu tar itu med denna fråga.
. – Herr talman! Det är inte realistiskt att förvänta sig fulländning, men jag anser att detta är ett steg framåt när det rör skyddet för passagerares rättigheter och jag hoppas att parlamentet kan stödja detta initiativ i morgon. Jag vill tacka alla ledamöter som har arbetat med detta, särskilt föredraganden, Giorgio Lisi, och Charlotte Cederschiöld.
–Tack så mycket, fru de Palacio.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon torsdag kl. 11.30.
–Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till kommissionen (B5-0416/2003).
Vad gör kommissionen för att övertyga den turkiska regeringen att, innan den kan drömma om att bli medlem i unionen, den måste stoppa det enorma inflödet av afghanskt heroin som turkiska narkotikabrottslingar smugglar in i unionen med hjälp av den senaste tekniken, för att tjäna pengar och förstöra livet för unga, europeiska medborgare?
. – Herr talman, ärade ledamot! Europeiska kommissionen delar er oro för narkotika som transporteras genom Turkiet. Genom associeringsavtalet med Turkiet tillhandahålls institutioner som gör det möjligt för kommissionen att mycket noga övervaka om Turkiet är i färd med att anta och genomföra gemenskapsåtgärder som riktar sig mot organiserad brottslighet och narkotika, och på vilket sätt man gör detta. Just nu äger även förhandlingar rum om Turkiet skall få observatörsstatus i Europeiskt centrum för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk. Jag tror att Turkiet kommer att få det nästa år.
Den 1 januari 2004 kommer man, inom ramen för ett partnerskapsarrangemang, att börja arbeta för ett inrättande av en nationell kontaktplats för det europeiska nätverket för information om narkotika och narkotikamissbruk och för främjande av utvecklingen och genomförandet av en nationell narkotikastrategi. Kommissionen anser också att man så snart som möjligt bör inrätta en liten Dublingrupp i Ankara. Jag är glad att kunna berätta för er att Turkiet har gjort och gör stora ansträngningar för att förhindra narkotikasmuggling. Turkiet deltar aktivt i internationella åtgärder för att stoppa transporterna av heroin från Afghanistan till Europeiska unionen. Ärade ledamot! På grund av sakens natur kan jag inte här säga något om vilka åtgärder det handlar om, för en del av dem omfattar verksamhet som sköts av olika underrättelsetjänster. Jag kan bara säga att de uppgifter som kommissionen har tillgång till visar att Turkiet samarbetar fullt ut och att undertonen i er fråga är oberättigad.
Under 2002 beslagtog de turkiska myndigheterna 2 124 kg heroin. Det var mindre än under tidigare år. Skälet till detta är att de internationella narkotikasmugglarna har ändrat sina handelsvägar som ett resultat av de strängare kontrollerna i Turkiet. Under 2003 införde den turkiska tullen de senaste systemen vid gränsövergångar som inbegriper tre länder, vilka möjliggör scanning av de fordon som passerar dessa gränser. Detta har resulterat i upptäckten av stora kvantiteter narkotika.
När det gäller internationellt samarbete har de turkiska myndigheterna haft månatliga möten med narkotikapoliser som har rest till Turkiet. Det är underförstått att kommissionen, i samband med sitt samarbete med Turkiet, verkar för ett fullständigt efterlevande av alla avtal och bestämmelser som har att göra med kampen mot narkotika.
– Det var ett mycket uttömmande svar som är till stor hjälp, kommissionsledamoten. Vad beträffar er kommentar om att ni inte nödvändigtvis kan relatera till de frågeställningar som min fråga handlar om, skulle jag vilja påpeka att jag direktciterade en polischef vid underrättelsetjänsten i London som kommenterade effekterna av turkiskt heroin i Förenade kungariket.
Därutöver skulle jag vilja fråga er om den ”mini-Dublingrupp” som skall inrättas i Ankara. Skulle ni, med egna ord, vilja definiera termen för mig?
. – Ärade ledamot! Jag ställde samma fråga till mig själv i samband med svaret på er fråga. Det gläder mig därför att kunna ge er ett mycket precist svar.
Ni måste först och främst få veta vad en Dublingrupp är. Dublingruppen består av de industrialiserade länderna, dvs. EU:s alla medlemsstater, Förenta staterna, Kanada och Australien, som samordnar initiativ för att bekämpa narkotika och narkotikasmuggling. I samarbete med tredjeländer som inte tillhör Dublingruppen använder denna grupp ”mini-Dublingrupper” med regional täckning. En mini-Dublingrupp i Ankara skulle alltså innebära att medlemmarna i Dublingruppen och Turkiet samarbetar i dessa frågor i själva Turkiet.
Under de senaste åren har kommissionen antagit en rad idrottsrelaterade beslut avseende strategi, konkurrens och ansvarsområden. I de flesta fall har man tagit hänsyn till elitidrottens specifika karaktär och man har funnit att resultaten är förenliga med gemenskapsrätten.
Med tanke på betydelsen av sådana beslut och doktrinen som de har gett upphov till, anser inte kommissionen att – innan dess mandatperiod avslutas – den bör utarbeta ett meddelande om hur bestämmelser om konkurrens och ansvarsområden är tillämpliga på idrottsområdet, så att dessa bestämmelser kan användas för vägledning i framtida fall och för att hjälpa idrottsorganisationerna när de utarbetar sina egna föreskrifter?
. – Ärade ledamot! Kommissionen planerar för närvarande inget meddelande om tillämpningen av konkurrensbestämmelserna inom idrotten. Kommissionen anser att den etablerade praxisen då man bedömer varje enskilt fall för sig, som nu har funnits i åtskilliga år, ger bra vägledning när det gäller när och i vilken utsträckning konkurrensbestämmelserna är tillämpliga. De internationella idrottsorgan som har huvudansvaret för regleringen av idrotten är i vilket fall som helst medvetna om dessa bestämmelser.
EG-fördragets konkurrensbestämmelser är endast tillämpliga på ekonomisk verksamhet i samband med idrott. De är naturligtvis inte tillämpliga på själva idrottsverksamheten. Det finns gränsfall och det kan också finnas gränsfall då det är svårt att skilja på ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet. Men man hanterar dessa problem bäst genom att ta itu med dem vart och ett för sig, eftersom man då kan ta hänsyn till den aktuella idrottens specifika karaktär.
– Herr kommissionär! Tack för ert svar. Jag vill fråga er om ni tror att det faktum att kommissionen under de senaste åren har tvingats anta en rad beslut med anknytning till idrott inom strategi- och konkurrensområdena på ett ännu tydligare sätt – om detta är möjligt – betonar behovet av att infoga en artikel om idrott i det framtida EU-fördraget?
. – Ärade ledamot! Detta är en intressant hänvisning till den rådande diskussionen om konstitutionen. Kommissionen kan mycket väl tänka sig att man tar särskild hänsyn till idrott i förslaget till konstitution. Om jag har förstått den diskussion som har förts i konventet och bland allmänheten rätt, handlar det emellertid inte så mycket om tillämpningen av konkurrensbestämmelser, utan snarare om huruvida EU-institutionerna också kan få ”mjuk” behörighet på idrottsområdet.
För att återigen ta upp frågan om konkurrenspolitik, så utesluter inte kommissionen en framtida definition som sedan kan behandlas i ett meddelande. För närvarande kan jag dock bara upprepa vår ståndpunkt att vi anser att det är bättre för alla berörda parter om tveksamma fall bedöms vart och ett för sig, mot bakgrund av de beslut som redan har fattats.
–Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga 27.
Samtalade kommissionen med företrädare för etniska grupper och minoriteter under anslutningsförhandlingarna med ansökarländerna, och har den för avsikt att träffa dem igen under månaderna före anslutningen?
. – Ärade ledamot! Jag är mycket tacksam att ni ställer denna fråga, därför att den faktiskt berör en mycket, mycket viktig aspekt av hela anslutningsprocessen. Jag kan informera er om att frågan om de mänskliga rättigheterna och därmed om respekten och skyddet för minoriteter har varit viktiga delar under inledningen av anslutningsförhandlingarna sedan anslutningsförfarandet inleddes av Europeiska rådet i Köpenhamn för över tio år sedan.
Jag vill återigen säga uttryckligen att uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna är ett villkor för att förhandlingarna med ansökarländerna skall kunna inledas och slutföras, och vi definierar detta som att ansökarländerna skall vara fullt utvecklade demokratier, att rättsstatsprincipen skall vara fullt utvecklad, att de mänskliga rättigheterna skall respekteras fullt ut och att minoriteter skall skyddas i enlighet med EU:s normer för minoriteter.
Kommissionen har alltid noggrant följt utvecklingen som rör minoriteter i alla ansökarländer i samband med föranslutningsstrategierna och Europaavtalen. I de regelbundna rapporterna om utvecklingen i ansökarländerna har man behandlat frågan ingående varje år, och man har inte bara rapporterat om förbättringar och framsteg, utan också – som ni vet – alltid varit mycket öppen när det gäller brister. Allt detta har varit möjligt eftersom vi har stått och fortfarande står i ständig kontakt med de parter som deltar i processen, däribland företrädarna för etniska grupper och minoriteter. Förutom kommissionens regelbundna kontakter genom EU-delegationer som besöker ett land eller ett förvaltningscentrum, har kommissionen inrättat eller deltagit i många kommittéer och seminarier om olika frågor som rör minoriteter. Vi kommer att upprätthålla dessa kontakter under de kommande månaderna – även efter anslutningen. Jag garanterar er att kommissionen alltid har upprätthållit nära kontakter med minoriteter och deras företrädare eller med de relevanta icke-statliga organisationerna i Europa, och vi kommer naturligtvis att fortsätta med det.
– Jag har bara en fråga om den grupp av länder som kommer att ansluta sig den 1 maj. Kommer ni fram till den 1 maj fortfarande att vara kontaktplats för alla minoritetsföreträdare i dessa anslutningsländer som fortfarande vill ta upp en fråga innan dess? Har ni fortfarande denna behörighet? Detta var den första frågan, den andra är: Vem kommer att vara kontaktperson i kommissionen efter anslutningen?
. – Denna fråga ger mig en möjlighet att klargöra detta, eftersom det är tydligt att alla ännu inte har förstått hur det ligger till. Min behörighet för förbindelserna med anslutningsländerna är fullständig och odelad fram t.o.m. den 1 maj 2004. Detta innebär därför att allt som fortfarande måste diskuteras med dessa länder går genom mig, och om minoritetsföreträdarna vill samtala eller om det fortfarande finns något på detta område som behöver tas upp med regeringarna, är jag naturligtvis beredd att göra det. Jag samtalade händelsevis
– Herr kommissionär! Ni känner till att vårt parti, Greklands kommunistparti, vid ett flertal tillfällen har tagit upp problemet med den rysktalande minoritetens rättigheter i de baltiska staterna. Läget är oacceptabelt. En tredjedel av befolkningen i två av dessa tre stater har inte rätt att bli medborgare eller, naturligtvis, att delta i folkomröstningen om anslutningen av dessa länder till Europeiska unionen. De har inte heller möjlighet att bedriva universitetsstudier på ryska och en rad andra saker.
Vi har inte fått något tillfredsställande svar från er eller rent allmänt från Europeiska unionen, och jag kan verkligen inte förstå hur ni kan visa en sådan förståelse för t.ex. albanernas rättigheter i Kosovo och bomba Kosovo och bomba Serbien. Hur kan ni tala om rättigheterna för ett fåtal oppositionella från Kubas etablissemang och inte ha det minsta intresse av den politik – som jag inte tvekar att kalla hopfantiserad, nyfascistisk politik – som förs av regeringarna i de baltiska staterna. Jag menar att detta är ett exempel på verkligt hyckleri.
. – Kommissionen instämmer inte med er, ärade ledamot. I likhet med Europarådet och OSSE anser kommissionen att de baltiska staterna helt och hållet uppfyller normerna för de mänskliga rättigheterna och att behandlingen av minoriteterna i dessa länder också är helt förenlig med EU:s normer.
Socialarbetare och organisationer som kontrollerar Tjeckien har slagit larm om en omfattande sexhandel i gränsregionen mellan Tjeckien och Tyskland. Bland andra detaljer har det förekommit upprörande rapporter om att barn har sålts för sexuellt utnyttjande.
Med tanke på detta undrar jag om kommissionen diskuterar detta problem eller ställer särskilda krav på Tjeckien i samband med anslutningsförhandlingarna? Finns det några EU-projekt som syftar till att ge särskilt stöd åt offren för sexhandeln i Tjeckien?
. – Ärade parlamentsledamot! Detta är ett synnerligen allvarligt och smärtsamt ämne, och som ni vet har kommissionen varit intensivt sysselsatt med det i åratal. Jag vill göra en inledande anmärkning. Min personliga strategi i samband med detta har alltid varit att man måste vara försiktig med dramatiska antydningar eller dramatiska anklagelser. Och jag märker till min fasa – jag måste säga att jag verkligen är upprörd – att några icke-statliga organisationers publikationer, som har gjorts med de bästa intentioner och som fäster uppmärksamheten på allvarliga problem, har resulterat i dramatiska och sensationella rapporter i media, särskilt i de länder som gränsar till Tjeckien, något som har fått ödesdigra konsekvenser. De har resulterat i en ström av sexturister, som nu beger sig till dessa gränsområden sedan de sett rapporter i TV om att barn erbjuds till prostitution där, och de frågar nu efter barn. Och jag är mycket bekymrad med tanke på att dessa sensationella reportage kan skapa en efterfrågan som i slutändan frambringar en tillgång, även om denna inte alls fanns från början. Vi måste därför vara ytterst försiktiga och finkänsliga när vi handskas med denna fråga. Jag är säker på att ni håller med mig.
Detta problem är inte en fråga som enbart ligger inom de tjeckiska myndigheternas kompetensområde och inte berör oss; det är ett problem som faller under det rättsliga och polisiära samarbetet och – det är min fasta övertygelse – som även hör till respekten för de mänskliga rättigheterna. Kommissionen har upprepade gånger uppmanat de tjeckiska myndigheterna att vidtaga nödvändiga åtgärder i ljuset av detta.
I 2002 års lägesrapport konstaterar kommissionen att den tjeckiska regeringen har vidtagit viktiga åtgärder för att bekämpa människohandeln. Bland dessa åtgärder märks särskilt en förbättring av ramarna på det rättsliga området med ett tillägg till strafflagen 2002. Denna lagändring vidgade definitionen av handel och utsträcktes till att även gälla barn. Ett snabbt antaget tillägg till lagen om rutinerna vid brottmål har också skapat garantier för att rättegångsförfarandet i fall som rör utnyttjande av barn förenklas och påskyndas. År 2000 antog den tjeckiska regeringen en nationell plan för att bekämpa sexhandel med barn och 2003 antogs en långtgående nationell plan för att bekämpa människohandel som syftar till sexuellt utnyttjande. Genomförandet av dessa planer är satt under ständig granskning.
Kommissionen har kommit fram till att situationen i Tjeckien, särskilt längs gränserna mellan Tjeckien och Tyskland och mellan Tjeckien och Österrike, fortsätter att ge anledning till oro. I ljuset av de färskaste rapporterna från icke-statliga organisationer uppmanar kommissionen de tjeckiska myndigheterna att vidta ytterligare åtgärder. De tjeckiska myndigheterna har ett ansvar att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra människohandel och barnprostitution.
Enligt min uppfattning är det viktigaste nu att genomföra en effektiv övervakning för att kunna överblicka den verkliga situationen. Detta skulle också göra det lättare att fånga in och åtala brottslingar. Detta kräver ett mycket nära samarbete mellan respektive polisstyrkor, både inom landet och över gränserna. Jag måste särskilt framhålla den gränsöverskridande aspekten, eftersom, som ni säkert vet, ärade parlamentsledamot, kunderna inte kommer från Tjeckien. Kunderna kommer från grannländer som länge har varit medlemmar i Europeiska unionen.
Kommissionen står i nära kontakt med både de tjeckiska, de tyska och de österrikiska myndigheterna för att få exakta uppgifter om läget på plats och kunna reagera på den senaste utvecklingen. Tyvärr tillåter inte de regler för finansiering som vi måste underkasta oss att direkt hjälp ges till offren för människohandel som syftar till sexuellt utnyttjande. Men kommissionen ställer ändå genom Phareprogrammet ansenliga summor till förfogande för att bekämpa organiserad brottslighet och människohandel. Tjeckien har mottagit 5,5 miljoner euro för detta ändamål under de senaste fyra åren. Ytterligare hjälp kommer att garanteras för detta ändamål när vi får tillgång till den finansiella hjälp som innebär lättnader under en övergångsperiod. Dessutom har tjeckiska icke-statliga organisationer sedan 2000 deltagit i fem projekt inom ramen för gemenskapens Daphneprogram med målet att förhindra våld mot barn, ungdomar och kvinnor, inbegripet våld i form av sexuellt utnyttjande. Icke-statliga organisationer från Tjeckien kommer också att kunna ansöka om liknande medel från Daphneprogrammet för åren 2004 – 2008.
Herr talman! Tack, herr kommissionsledamot, för svaret! Precis som frivilligorganisationerna säger måste man hysa en stark oro för handeln med kvinnor och barn i gränsområdet mellan Tyskland och Tjeckien, men också i andra delar av Europa. Detta är ett stort och vanligt problem som också finns i gränsområdena till de andra länder som gränsar till det nuvarande och det utvidgade EU, men som inte är medlemmar i EU. Jag bor i norra Sverige och vi har problemet på Barentsområdet.
Till skillnad från kommissionsledamoten så tror jag inte att mediarapporterna gör att handeln ökar, utan jag anser att det handlar om fattigdom och om kvinnors underordning. Detta främjar handeln med kvinnor och barn. Vi måste arbeta väldigt brett. Jag anser också att legal prostitution främjar handeln med kvinnor och barn. Därför vill jag att sexköparna skall kriminaliseras. Jag tycker det är en bra väg.
Jag hör att kommissionen och kommissionsledamoten tar denna fråga på mycket stort allvar, och det tycker jag är viktigt. Jag vill också betona Daphneprogrammet. Anser kommissionsledamoten att polisen i EU-länderna och i kandidatländerna samarbetar på ett tillräckligt bra sätt för att komma till rätta med detta stora problem? Sker det framsteg när det gäller polissamarbetet?
. – Två korta kommentarer, ärade parlamentsledamot. Jag tycker inte vi skall missförstå varandra. Jag sade inte att medierna överdriver situationen. Vad jag sade var att i det speciella fall som rör informationen om situationen i de tjeckiska gränsområdena har sensationell rapportering resulterat i att efterfrågan på barnprostitution har blivit mycket tydlig. Det var ämnat som en vädjan till medierna att iaktta en viss återhållsamhet i rapporteringen. Jag håller fullständigt med er om att det i grunden är ett problem som har att göra med den fattigdom som blottläggs vid övergången till EU och att detta problem på intet sätt är begränsat till Tjeckien utan att det finns områden i Europa där situationen är mycket värre. Jag var i Moldavien för några dagar sedan, och där är problemet i sin omfattning mycket mer upprörande och helt uppenbart en konsekvens av den stora fattigdom som befolkningen där lever i, så vår strategi att öka möjligheterna till ekonomiskt välstånd i de blivande medlemsländerna är helt säkert rätt. Ett annat sätt är bättre samarbete på de rättsliga och polisiära områdena.
Vad det speciella problemet i Tjeckien beträffar, kan jag utifrån mina kontakter med de tyska och österrikiska regeringarna och även utifrån direkta kontakter på plats med t.ex. polisstationer i Bayern berätta att vår bedömning är att samarbetet med den tjeckiska polisen och de tjeckiska domstolarna nu tillfredsställer behoven. Det har funnits tider när detta samarbete inte var tillräckligt utvecklat.
– Min fråga nr 54 som är uppsatt för behandling senare – jag misstänker dock att vi inte kommer att hinna med den – har en nära anknytning till detta. I Förenade kungariket har organisationen ”the National Society for the Prevention of Cruelty to Children” presenterat övertygande bevis för att pedofiler flyttar från en medlemsstat i Europeiska unionen till annan för att utnyttja skillnader i lagstiftningen. I Förenade kungariket finns exempelvis ett register över förbrytare som dömts för sexualbrott mot barn. Vi kan konstatera att personer som inte skulle kunna arbeta med barn i Förenade kungariket flyttar till andra medlemsstater i unionen för att dra fördel av det faktum att det där inte finns något sådant register.
Skulle kommissionen, mot bakgrund av vad kommissionsledamoten har anfört om behovet av mer omfattande rättsligt och polisiärt samarbete, kunna tänka sig att ta initiativet till att skapa ett europatäckande register över sexualförbrytare så att dessa personer kan övervakas?
. – Jag vet inte, ärade parlamentsledamot. Jag vet inte, eftersom detta är en fråga som definitivt inte ligger inom mitt kompetensområde och jag inte vill föregripa svaret från min kollega, som har kompetensen i detta ärende och som är beredd att svara på denna fråga senare under denna frågestund. Ni måste förstå att jag inte har kompetens att besvara er fråga.
Är kommissionen medveten om det fortsatta bruket av sängburar i fyra anslutningsländer, nämligen Tjeckien, Ungern, Slovakien och Slovenien? I detta bruk ingår att äldre människor med demens och människor i alla åldrar med psykiska problem och beteendestörningar låses in i inhägnade sängar, ibland i veckor och månader i sträck. Det betraktas allmänt, både internationellt och i de berörda länderna, som en kränkning av de mänskliga rättigheterna och som en föråldrad metod för kontroll och tvång. Den används inte i något av EU:s medlemsländer eller i något annat anslutningsland.
Kommer kommissionen att välkomna åtgärder i de fyra länderna för att se över och minska användningen av sängburar och tillsammans med dem komma överens om en tidtabell för när alla sådana sängar skall tas ur bruk?
. – Får jag även i denna fråga inleda med ett kort politiskt påpekande? Jag blir ibland lite förvånad över att kommissionen får frågor som ger ett intryck av att vi är ansvariga för alla möjliga förhållanden i de blivande medlemsstaterna, som om vi hade befogenheter på områden där gemenskapen definitivt inte har någon kompetens.
Vi har här att göra med en fråga där vi inte ens vet hur läget är i medlemsstaterna. Trots detta har vi kunnat göra någonting, eftersom Köpenhamnskriterierna även gäller för de blivande medlemsstaterna och hjälper oss att agera i sådana frågor. Men då måste vi alltid behandla dem som frågor om mänskliga rättigheter. Jag var tvungen att säga detta först.
Vad problemet med sängburar beträffar, som ni tar upp i er fråga, lade en internationell organisation som främjar och försvarar rättigheterna för människor med psykiska funktionshinder, fram en rapport för Europaparlamentet den 17 juni. Det vet ni naturligtvis. I denna rapport påpekas att sängburar fortfarande används för att spärra in människor med psykiska funktionshinder i fyra anslutningsländer, nämligen Tjeckien, Ungern, Slovakien och Slovenien. På grund av vad som framkom i denna rapport kontaktade kommissionen omedelbart de berörda länderna för att exakt undersöka det aktuella läget och uppmanade myndigheterna i de berörda länderna att informera kommissionen om de rådande förhållandena.
Kommissionen fick då de upplysningar den begärt och det verkar som om situationen redan har förbättrats jämfört med rapporten, helt enkelt som ett resultat av kommissionens förfrågan. De slovenska myndigheterna har informerat oss om att sängburar inte längre används i Slovenien. I Slovakien, Tjeckien och Ungern används de fortfarande i mycket få undantagsfall, där stränga riktlinjer måste följas. De berörda länderna har emellertid medgivit att ansträngningarna att införa modernare metoder i den psykiatriska vården för närvarande kan hämmas på grund av otillräckliga personella resurser.
Kommissionen har fått information om att den slovakiska regeringen har vidtagit erforderliga åtgärder och för närvarande arbetar med att gradvis avveckla användningen av sängburar. Den tjeckiska regeringen har försäkrat kommissionen att den undersöker frågan i detalj för att kunna förse oss med mer exakta upplysningar om den sporadiska användningen av sängburar. I Ungern har antalet sängburar redan minskat rejält. De mycket få inrättningar där sådana sängar används kontrolleras regelbundet och man söker vägar som gör det möjligt att avskaffa dessa hemska sängar.
Om jag får göra en kort bedömning tror jag att vi här står inför ett fenomen som ger oss en glimt av psykiatrins ibland fasansfulla förgångna och att vi verkligen måste vara upprörda över vad vi ser. Vi är säkert överens om att sådana metoder inte har någon plats i modern psykiatri. Kommissionen vill därför använda alla till buds stående medel för att även i fortsättningen bevaka denna fråga, och vi kommer inte att ge oss förrän den sista sängburen har försvunnit från vart och ett av dessa länder.
– Herr talman! Jag välkomnar helhjärtat kommissionsledamotens avslutande uttalande. Detta är helt och hållet riktigt. Sängburar och liknande hör inte hemma inom den moderna psykiatrin.
Jag blev förbryllad över hans inledande politiska uttalande. För det fall han inte skulle känna till det kan jag berätta för honom att sängburar inte används i någon av de nuvarande medlemsstaterna. Sängburar förekommer inte i något annat av anslutningsländerna än de fyra omnämnda. Sängburarna är ett arv från dubbelmonarkin Österrike–Ungern, så det enda land därutöver som kunde ha haft dem förr i tiden var Österrike, och detta är inte längre fallet.
Nyligen talade jag vid en konferens i senaten i Prag där denna fråga var föremål för diskussion. En av talarna var en ung man vid namn Michael – en 29-åring som hade hållits inspärrad i en sådan sängbur i en vecka utan någon möjlighet att ta sig ut. Föga förvånande blev hans hälsa lidande. Burarna på dessa sängar består av järngaller eller nät. Att detta är förenat med konsekvenser för säkerheten är fastställt eftersom människor har dött i dessa sängar. Som kommissionsledamoten har anfört handlar denna fråga om mänskliga rättigheter. Därför är det en fråga som är relevant inför anslutningen. Detta är också anledningen till att vi, när vi i vår rapport som kom för två år sedan utvärderade Slovenien, hade med en fråga om landets nya lagstiftning om den psykiatriska vården. Därför välkomnar jag starkt de påtryckningar kommissionsledamoten utövar på dessa länder. Ungern har redan agerat. Slovenien agerar nu. Tjeckien har ännu inte gjort det. Vad beträffar Slovakien får vi vänta och se.
– Herr Dunn, jag medger gladeligen att kommissionen inte kan veta allt. Tyvärr finns det inget regelverk som tillåter oss att samla in rättvisande information från de nuvarande medlemsstaterna. Jag vill emellertid gärna följa upp era kommentarer. Vad mera är, jag tror att våra bedömningar stämmer överens. Om ni får information om enstaka eller upprepade fall av detta slag skall ni inte tveka att ta direkt kontakt med mig personligen. Det är inget problem för mig att lyfta telefonluren i sådana fall och kontakta vederbörande regeringschef för att förklara vad vi väntar oss av honom och hans land.
Beträffande Tjeckien hade jag tillfälle att tala med de ansvariga regeringsmedlemmarna för bara några dagar sedan under en vistelse i Prag. Jag väntar svar från Prag mycket snart, och detta kommer att föra ärendet framåt.
– Jag instämmer med John Bowis. Detta är en fråga om mänskliga rättigheter, och Europeiska unionen har vissa möjligheter att angripa den. Det finns bestämmelser i Nicefördraget som innebär att de berörda länderna så fort de blivit fullvärdiga medlemmar i EU kan de bli föremål för sanktioner. Så bestraffades Österrike av Europeiska unionen trots att landet egentligen inte hade åsidosatt de mänskliga rättigheterna. Ett politiskt parti vars åsikter de flesta av oss inte delar hade valts in.
Anslutningsländerna måste således förvarnas om de möjliga sanktioner som kan drabba dem om de fortsätter att åsidosätta mänskliga rättigheter. Detta skulle påskynda processen med att avhjälpa denna otillfredsställande situation.
–Ärade parlamentsledamöter! Jag vill påminna er om att detta är en frågestund och inte ett tillfälle till meningsyttringar eller klargöranden. Jag säger naturligtvis detta till alla, för att ni skall tänka på det.
. – Som jag förstår saken innehåller Patricia McKennas politiska påstående en fråga om vad jag anser. Det är en fråga som jag gärna svarar på. Jag håller med er, fru McKenna, jag håller med er utom på en punkt: Europeiska unionen har aldrig genomfört sanktioner mot Österrike. Detta måste bli fullständigt klart. Det var medlemsstaterna som i egenskap av självständiga stater införde restriktioner i de bilaterala relationerna. Själva EU tillgrep aldrig några sanktioner mot Österrike. Liksom ni anser jag att vi inte kan tillåta någon dubbelmoral i fråga om de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen. Det betyder att om vi behandlar ett ämne som en fråga om mänskliga rättigheter, kommer den att behandlas så överallt. Därför måste vi, om vi identifierar kränkningar av de mänskliga rättigheterna inom den psykiatriska vården, undersöka detta i alla medlemsstater, både nya och gamla. Det är klart att detta kan göras även efter anslutningen, eftersom hithörande avtalsbestämmelser – de bestämmelser som hänvisar till kravet att lyda och respektera de grundläggande värderingar som Europeiska unionen bygger på – fortfarande kommer att gälla. Det råder inget tvivel om att dessa värderingar inbegriper respekt för de mänskliga rättigheterna.
Det är bekant att kommissionen nära följer utvecklingen på Cypern med särskild uppmärksamhet riktad mot de ”val” som utlysts till den 14 december. Tidigare denna månad fastslog kommissionen att även om en lösning av Cypernfrågan nu inte är något formellt villkor för att man skall inleda förhandlingar om anslutning med Turkiet, så utgör problemet ändå ett allvarligt hinder.
Hur bedömer kommissionen utgången av ”valen” på norra Cypern? Vilka åtgärder planerar kommissionen att vidta härnäst för att erbjuda en lösning av Cypernfrågan under nuvarande omständigheter? Hur påverkar den senaste utvecklingen på Cypern frågan om Turkiets ansökan om anslutning?
. – Fru Zorba, låt mig börja med att säga att ingen stat i världen förutom Turkiet erkänner Nordcyperns turkiska republik, och jag har inga planer på att ändra på detta. Det val som hölls i söndags måste därför ses som ett politiskt drag som kommer att få återverkningar som säkert kan vara viktiga för oss. Kommissionens omedelbara reaktion är att det tre dagar efter valet fortfarande finns möjligheter att åstadkomma en rättvis, bestående och livskraftig lösning av konflikten på Cypern till den 1 maj 2004. Kommissionen fortsätter att uppmana alla parter att utgå från Annanplanen och försöka nå en allsidig lösning på Cypernfrågan.
När det gäller frågan om hur detta påverkar Turkiets ansökan om medlemskap klargjorde kommissionen i det strategidokument som offentliggjordes i början av november att man faktiskt ser ett politiskt samband. Kommissionen framhöll också att ett misslyckande i ansträngningarna att finna en lösning kan utgöra ett allvarligt hinder i Turkiets strävan att komma med i EU.
Under det senaste veckoslutet reagerade Europeiska rådet positivt på kommissionens förslag att de två frågorna skall sammankopplas politiskt. Till skillnad från kommissionen valde emellertid inte rådet att utforma frågan som en varning utan snarare som en belöning, där man påpekar att en lösning på Cypernfrågan avsevärt skulle underlätta Turkiets ansträngningar att komma med i Europeiska unionen. Det bakomliggande budskapet förblir naturligtvis detsamma och visar den turkiska regeringen att inte bara kommissionen utan även alla 15 medlemsstater tillsammans med de 10 blivande medlemsstaterna ser en politisk koppling mellan de två frågorna utan att man önskar skapa något nytt villkor eller krav.
I fråga om de närmast följande åtgärderna är kommissionen villig att göra vad den kan för att bidra till att en snabb uppgörelse kan nås och att förbereda de åtgärder som behövs för att gemenskapens lagar skall antas på norra delen av ön.
Låt mig påminna er om följande. Om man hittar en lösning har kommissionen erbjudit sig att anordna en internationell givarkonferens för att finna internationella medel för att hjälpa till att utjämna den ekonomiska och sociala obalansen på norra delen av ön.
Jag vill också betona att vi i Europeiska unionen är villiga att anpassa villkoren till gemenskapens lagar och att unionen redan har öronmärkt 206 miljoner euro för bistånd till norra Cypern att använda när en uppgörelse har nåtts.
Låt mig avslutningsvis säga att jag innerligt hoppas att den turkiska regeringen i Ankara skall förstå att det ligger i deras eget intresse och är till deras fördel att stödja de initiativ som pågår för att återuppta diskussionerna om Cypern och att ta tillfället i akt medan chansen ännu finns. Denna möjlighet är begränsad, men den finns fortfarande. Hur man än ser på saken vore det bättre om Cyperns anslutning den 1 maj hade en politisk lösning av konflikten som grund.
– Herr kommissionär! Jag håller fullständigt med er om att detta är politiska processer och jag skulle vilja ställa en fråga om Giuls senaste uttalande om att Turkiet och den turkcypriotiska sidan förbereder en kompromiss om ön som kommer att offentliggöras nästa vecka. Detta är nya uttalanden från i går eller i dag. Jag vill därför fråga om ni vet något mer om den kompromiss som han syftar på, och jag vill också ställa en fråga om Erdogans uttalande om att ingen kan blunda för folkets vilja och att väljarna har visat att de vill vända blad. Detta är vad han sade om resultatet. Innebär detta enligt er uppfattning ett erkännande av oppositionens seger på norra Cypern, och tror ni att detta visar på en förändring i Ankaras inställning?
Slutligen skulle jag vilja ta upp en annan fråga: det fanns en grupp observatörer från den juridiska fakulteten vid Oslo universitet på plats, vilka i dag har meddelat att vad de såg var att väljare skapades för att öka stödet för regeringspartierna i det senaste valet. Jag vill be er att kommentera denna fråga.
. – Fru Zorba, Turkiets utrikesminister var i Bryssel för några dagar sedan. Jag hade ett långt samtal med honom. Han berättade inte för mig vad som kan ligga i den kompromiss som hans regering för närvarande försöker nå med turkcyprioterna. Efter att ha talat med honom hade jag emellertid det intrycket – och han fortsatte med att säga detta offentligt, vilket även premiärminister Erdogan gjorde – att tiden, efter valen på norra Cypern, kan vara mogen för att återuppta diskussionerna med utgångspunkt från Annanplanen. Jag hoppas att de fortsätter att tänka i dessa banor.
Jag betraktar premiärminister Erdogans uttalande, som ni också citerade, som en positiv signal. Jag kan stödja detta uttalande och säga att detta val tydligt och klart visar vad de äkta turkcyprioterna vill, det vill säga de som faktiskt bor på Cypern. Det visar att de både önskar en lösning på konflikten i linje med FN:s plan och ansluta sig till Europeiska unionen. Det skulle vara klokt och rätt att respektera en majoritet av befolkningens tydliga vilja.
För det tredje kan jag i fråga om valobservatörerna och vad de upptäckte berätta att jag redan före valet fick regelbundna rapporter från dem om vad de såg. Vid flera tillfällen före valet belyste jag offentligt manipulationen av röstlängder och jag bad även den turkiska regeringen att garantera att detta rättades till. Jag betvivlar inte att antalet väljare i detta val i själva verket ökades på konstgjord väg i syfte att manipulera resultatet.
–Tack så mycket för er medverkan i eftermiddag, herr Verheugen.
Vi har en ordningsfråga. Jag ber er att försäkra er om att det är en ordningsfråga, herr Posselt, eftersom vi inte kan diskutera politiska frågor under frågestunden.
– I går hände något som inte hör hemma i protokollet, där det bara skulle vara malplacerat, utan snarare i det fullständiga förhandlingsreferatet. I går riktade jag en fråga till den italienske rådsordföranden och fick ett svar. Jag ställde då en följdfråga. Av det fullständiga förhandlingsreferatet framgår, som ni torde komma ihåg, att jag frågade om han sade ja eller nej, och hans svar var nej. Detta ”nej” finns inte med i det fullständiga förhandlingsreferatet, fastän jag själv spelade in det på band. Vad mera är, det fullständiga förhandlingsreferatet upprepar andra delen av hans skriftliga svar och förvränger på så sätt andemeningen i frågestunden. Eftersom jag är säker på att ni fortfarande minns hela denna historia med ja och nej ber jag om rättelse i referatet.
–Ni har helt rätt, herr Posselt.
Jag minns frågan mycket väl, och svaret var ett definitivt ”nej”.
Jag skall vidta de åtgärder som krävs för att detta skall komma med, för protokollet måste återge vad som händer i kammaren och inga andra svar som skulle ha givits om detta inte hade gjorts. Jag håller med er och skall vidta de nödvändiga åtgärderna.
Under den debatt och strid som pågår rörande frågan om huruvida det är rätt att inom EU:s ramprogram bevilja medel till embryonal stamcellsforskning undrar jag vilken slags budget kommissionen förutser för medel till embryonal stamcellsforskning?
Hur många embryon kan förstöras i denna process? I vilka medlemsstater finns dessa embryon?
Varför stöder kommissionen embryonal stamcellsforskning när det har bevisats att adulta stamceller är ett bra vetenskapligt alternativ?
. – Besluten om det femte och det sjätte ramprogrammet för gemenskapens forskning och deras respektive specifika program innehåller inga bestämmelser om särskilda anslag till embryonal stamcellsforskning.
Beträffande det femte ramprogrammet finns det två forskningsprojekt som inbegriper aktiviteter med planer på att använda mänskliga embryonala stamceller. När det gäller det sjätte ramprogrammet har å ena sidan till dagens datum inget projekt tilldelats medel för denna typ av forskning, och å andra sidan finns det efter en första begäran om förslag bara ett projekt som eventuellt kan tilldelas medel, där forskning på en typ av mänskliga embryonala stamceller kan bli aktuell. Alla stamcellslinjer som kan komma i fråga är redan befintliga linjer som har skapats utan hjälp av medel från gemenskapen och utanför Europeiska unionen.
Kommissionen har inga andra upplysningar, särskilt inte beträffande det antal mänskliga embryon som kan tänkas användas i medlemsstaterna för framställning av stamceller. De medlemsstater som tillåter och reglerar användningen av mänskliga embryon för framställning av stamceller är för närvarande Belgien, Danmark, Spanien, Finland, Frankrike, Grekland, Nederländerna, Sverige och Förenade kungariket.
Beslut har fattats som tillåter att forskning på stamceller oberoende av ursprung finansieras med medel från det femte och det sjätte ramprogrammet och deras specifika program.
Europaparlamentet godkänner i sin resolution av den 19 november i år att gemenskapen tillskjuter medel både för forskning där embryonala stamceller används och för forskning där adulta stamceller används.
– Så fort beslut fattas om denna budget skulle det vara värdefullt att göra en indelning på det sätt jag begärt. Det är mycket viktigt med tanke på att embryonal stamcellsforskning är förbjuden i en del medlemsstater, och eftersom några av dessa länder – exempelvis Tyskland – trots detta kommer att vara de huvudsakliga finansiärerna för sådan forskning. För insynens och öppenhetens skull borde det finnas en klar indelning där det tydligt framgår hur mycket som använts till vad samt vilka resultat som uppnåtts.
. Jag är helt övertygad om att Philippe Busquin skulle kunna besvara frågan mer i detalj, men jag kommer att allmänt redogöra för hur gemenskapens forskningsbudget fungerar. Vi fastställer inte den sortens frågor på förhand: upphandling sker, tematiska prioriteringar sätts upp, utlåtanden från självständiga sakkunniga inhämtas. På grundval av denna granskning väljs sedan projekten ut. En sådan indelning som ni nämner tillämpas normalt sett inte på gemenskapens forskningsprojekt, men jag kan vidarebefordra era synpunkter till kommissionsledamot Philippe Busquin.
–Flera ledamöter har begärt ordet för kompletterande frågor, och alla sitter dessutom tillsammans.
De två första att begära ordet var John Purvis och Paul Rübig. Bernd Posselt hade också begärt ordet, men ni torde vara medveten om att bara två får tala.
Jag kommer att gå efter kronologisk ordning; det finns inget annat sätt. Om någon av er är villig att avstå från att ställa en fråga får de båda andra göra det.
– Jag skulle vilja fråga kommissionsledamoten om han kan bekräfta att det moratorium som gällt för embryonal stamcellsforskning är på väg att hävas och att kommissionen, med stöd av parlamentets resolution av den 19 november 2003 som kommissionsledamoten hänvisar till, kommer att vara beredd att beakta och eventuellt också ge ekonomiskt stöd till ansökningar som avser forskning där embryonala stamceller används?
. Detta är ett extremt känsligt ärende som min kollega Philippe Busquin har hanterat med stort omdöme och sakkunskap så jag kommer att vara mycket försiktig i mina svar. Enligt det förberedda svaret finns här två delar. Jag fortsätter nu på franska.
. – I enlighet med detta moratorium tillåts forskning endast på mänskliga embryonala stamceller som har lagrats i banker eller isolerats i form av odlingar. Detta moratorium är likvärdigt med en politisk överenskommelse mellan rådet och kommissionen och har inte något rättsligt värde. Det upphör den 31 december 2003 och efter det är kommissionen, i avsaknad av en ny lagtext, rättsligt förpliktad att genomföra det sjätte ramprogrammet, vilket godkänner denna sorts forskning. Den kommer att göra det, i synnerhet sedan den har fått en mycket stark politisk signal från parlamentet, som är för denna typ av forskning.
– Herr kommissionär! Det är inte bara parlamentet som är splittrat i denna fråga, utan även rådet. Det finns till och med skillnader i de straffrättsliga bestämmelserna i olika medlemsstater. Låt mig därför fråga än en gång: Kan inte kommissionen, med tanke på att rådet inte kan komma överens i denna oerhört viktiga fråga och med tanke på att det finns en blockerande minoritet, besluta att låta frågan vila tills rådet har kommit fram till en överenskommelse? Det är min första fråga. Min andra fråga är om ni vet varför kommissionär Philippe Busquin aldrig deltar i debatter om den här frågan under frågestunden. Det är inte första gången det händer.
–Denna andra fråga bör kanske hur som helst meddelas till Phillippe Busquin, herr Posselt.
. Philippe Busquin är väldigt starkt närvarande i Europaparlamentet och alla gemenskapsinstitutioner. Jag har personligen bevittnat ett stort antal diskussioner i denna specifika fråga där han själv varit väldigt starkt engagerad. Jag åtar mig att meddela den ärade ledamoten svar på denna fråga längre fram i veckan. Jag vill vara säker på att vi är precisa när vi talar om känsliga rättsliga frågor.
–Tack så mycket för ert samarbete, herr Liikanen.
Belgiens federala transportminister förespråkade i början av november 2003 ett förbud på gemenskapsnivå för nattflygningar. Han vill inte ha ett ensidigt belgiskt förbud för nattflygningar, då detta genom eventuella omlokaliseringar kan få svåra följder för sysselsättningen i Belgien. Vid ett gemenskapsförbud mot nattflygningar skulle dessa följder bli mindre allvarliga.
Är kommissionen beredd att utarbeta och inför rådet och parlamentet för diskussion lägga fram ett förslag till förordning eller direktiv som syftar till ett totalförbud för nattflygningar inom unionen och som därigenom skulle värna hundratusentals européers nattsömn? Om man inte är beredd till detta, vilka argument grundar man då sitt beslut på?
. – Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen har, av flera skäl, inte för avsikt att lägga fram ett förslag om förbud mot nattflygningar inom unionen.
För det första är situationen inte densamma för alla europeiska flygplatser när det gäller bullerstörningar. En del måste ta itu med de negativa effekterna av buller – eftersom de ligger i bostadsområden och på grund av trafikens intensitet – medan andra flygplatser inte besväras av dessa omständigheter eller bara i mindre utsträckning.
Med tanke på att ett förbud mot nattflygningar skulle få återverkningar på ekonomin och sysselsättningen måste vi omsorgsfullt väga de olika elementen mot varandra och göra en individuell kostnads-nyttoanalys för varje flygplats innan ett sådant förbud införs.
För det andra kan ensidiga åtgärder isolera Europa från det internationella flygnätet. Om alla flygplatser i Europeiska unionen hålls stängda nattetid skulle det kunna utgöra ett allvarligt hinder för det internationella nätverkets möjligheter att fungera normalt. Olika internationella tidszoner och olika sorters last gör att det många gånger är oundvikligt att flygningar äger rum på natten, i synnerhet interkontinentala flygningar.
Kommissionen övervakar emellertid bullerproblemen och deras effekter på medborgare som bor i närheten av flygplatser. Därför har kommissionen, inom ramen för det internationella sammanhang som utgörs av Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO), metodiskt insisterat på att beslut bör fattas som gör det möjligt för oss att ta fram lösningar på unionens specifika problem när det gäller buller vid flygplatser.
Kommissionen lade fram ett förslag till direktiv på grundval av det beslut som antogs vid det 33:e mötet i ICAO:s generalförsamling 2001, vilket inrättar en ram för att införa restriktioner, inklusive för nattflygningar. Direktivet antogs i mars 2002. Detta direktiv gör det möjligt att införa förbud mot nattflygningar på de flygplatser i gemenskapen där det är berättigat i enlighet med objektiva kriterier, genom en preliminär analys och samrådsförfarande.
– Fru kommissionär! Jag undrar var ni bor när ni är i Bryssel; troligen inte i den norra delen av staden. Jag antar att ni bor på ett ställe där nattflygningarna är få och glesa, för annars skulle ni ha svarat annorlunda. Inser ni att avsaknaden av ett förbud på gemenskapsnivå mot nattflygningar kommer att leda till konkurrens mellan flygplatser och till konkurrens med en nedåtgående verkan, där accepterande av buller kommer att bytas mot arbetstillfällen? Inser ni att ni på det viset bidrar till en ekonomi där mängden arbete och arbetstakten hela tiden ökar, till förfång för livskvaliteten? Världshälsoorganisationens normer är kristallklara: buller nattetid leder till större irritabilitet och till depressioner. Får jag be er ompröva ert inlägg och får jag bjuda in er att tillbringa en kväll eller en natt tillsammans med mig i den norra delen av Bryssel, så att ni själv kan uppleva vad dessa människor måste stå ut med dag och natt?
. – Herr Staes, jag bor i ett område i Bryssel som är mycket trevligt – liksom hela staden – och förtjusande, nära en underbar park, och jag har ett järnvägsspår som går förbi mitt hem, och därför passerar en mängd tåg varje natt. Därför vill jag fråga er om vi skall förbjuda tågen att passera därför att de väsnas och väcker mig? I mitt fall måste jag säga att jag emellanåt hör ett tåg och det har hänt att de har väckt mig därför att jag inte alltid sover tillräckligt djupt. Jag måste även berätta för er, herr Staes, att det redan fanns järnvägsspår där när jag köpte huset.
För det andra är vi, som jag har sagt, medvetna om problemet med buller, och internationella bestämmelser om att ta fram analyser och studier har överenskommits med Internationella civila luftfartsorganisationen för att överväga vilka lösningar som är möjliga för att minska bullerstörningar i bebodda områden i närheten av flygplatser och för att lösa dem. Det är sant att en av möjligheterna är att ställa in nattflygningar. Den möjligheten finns och flera flygplatser i Europa använder sig av den möjligheten.
För det tredje, vad ni begär, herr Staes, är att vi förutom att ställa in flygningar även skall stänga flygplatser för att kunna leva i lugn och ro. Men det finns flygplatser där man inte har dessa problem, därför att det inte bor någon i närheten, därför att de är mer isolerade och därför att de har andra flygrutter. Ni begär till exempel att de skall stänga i norra Finland för att inte ställa till med problem för arbetstagare i Bryssel.
Herr Staes, jag kommer inte att föreslå detta. Bland annat därför att det skulle vara en komparativ fördel om jag gjorde det. Och konkurrens i Europa bygger på en serie värden, och detta är ett av dem. Och detta är inte illojal konkurrens. Det handlar helt enkelt om olika situationer. Och om Bryssel har problem, så måste Bryssel anpassa sig till dessa situationer och, eventuellt, ställa in nattflygningar, men ni kan inte begära att de skall ställa in nattflygningarna i Aten därför att det finns problem i Bryssel. Kanske UPS flyger till Aten. Och vad kan jag göra åt saken om det är så?
Jag skulle kunna ge åtskilliga exempel på komparativa fördelar av annat slag. Och det är så konkurrensen fungerar. Jag beklagar, herr Staes, men det kommer inte att vara jag som lägger fram det förslaget.
–Jag måste informera er om att flera ledamöter har begärt ordet.
De två första som begärde ordet var otvivelaktigt Alexandros Alavanos och Paul Rübig. Dessutom förordar arbetsordningen att ledamöter från en annan politisk grupp och nationalitet än frågeställaren får ordet.
– Fru kommissionär! Uppenbarligen väntade ni er min fråga och nämnde Atens flygplats. Jag har lyssnat till er principiella åsikt om nattflygningar och jag instämmer, och till er åsikt om järnvägslinjer, som verkligen inte kan flyttas.
Men vad händer när flygplan flyger över bostadsområden för att spara några minuters flygtid eller några liter bränsle och stör bostadsområden med hundratusentals invånare, i stället för att flyga in från havet, vilket är precis vad som händer på Atens internationella flygplats?
Såvitt jag vet bör Europeiska kommissionen redan ha tagit emot ett klagomål i denna fråga om Atens internationella flygplats, och jag vill fråga er vad som händer i det här fallet.
. – Herr Alavanos! Ni har helt rätt.
Detta är dock en annan sak. Det är en fråga om att söka rutter som ger mindre påverkan och, om nödvändigt, att införa förpliktelser för flygbolagen för att reducera effekterna. Om det är nödvändigt måste det gå så långt som till att förbjuda flygningar. Jag säger inte att flygningar inte kan förbjudas och jag vet inte heller om det kommer att vara nödvändigt att förbjuda nattflygningar i Aten.
Befolkning, möjliga lösningar, bullernivåer och andra frågor avgör om nattflygningar måste förbjudas eller inte, men inte det faktum att de måste förbjudas i Bryssel. Med andra ord kan vi inte förbjuda dem i Aten därför att de måste förbjudas i Bryssel. Det är det som kommissionen inte är beredd att stödja.
Men vad ni sade är dock fullständigt riktigt. Rutter och flygleder är oerhört viktiga, liksom hur man startar, och som ni så riktigt sade stämmer det ibland att mycket mera buller skapas när man försöker spara bränsle än vad som är nödvändigt under normala förhållanden. Detta faller under flygplatsernas ansvar.
– Fru kommissionär! Låt mig börja med att säga att jag sover väldigt bra i Bryssel – jag är inte säker på varför det förhåller sig på det viset. Jag vill dock tala som medlem av delegationen för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Schweiz, och vi har ett problem med begränsningar för nattflygningar och Zürich flygplats. Vad anser ni om det sätt på vilket flygningar mellan södra Tyskland och Zürich har utvecklats och hur kommer den rättsliga situationen att utvecklas under de kommande åren? Faktum är att det finns talrika klagomål, i vilka man å ena sidan menar att flygplan inte skall flyga in över Zürich, samtidigt som tyskarna inte heller vill ha dem. Resultatet är att det just nu råder förbud mot inflygningsrutter över södra Tyskland, vilket i sin tur har lett ett ökat antal inflygningar över staden Zürich. Jag vill därför gärna höra hur Europeiska unionen, och i synnerhet kommissionen, förväntar sig att detta problem kommer att utvecklas i framtiden.
. – Vi besvarade denna begäran om att införa vissa begränsningar som gjorts av den tyska regeringen i förra veckan. Det rör sig om begränsningar för nattflygningar till Zürich och de står helt enkelt i överensstämmelse med de befintliga avtalen mellan Schweiz och Europeiska unionen på området för transporter och flygtransporter och med ICAO:s och andras bestämmelser, de är korrekta och förenliga. Det var vad vi svarade för några dagar sedan.
Genomförandet av kolplanen 1998 har inneburit att gruv- och stålbolaget Ponferrada S.A. (MSP) erhållit flera miljoner euro i stöd avsett att skapa arbetstillfällen och alternativa industrier. Under de fem gångna åren har emellertid antalet arbetstillfällen minskat oroväckande (mer än 1 500 arbetstillfällen har försvunnit), och det har inte skapats några alternativ som kan kompensera denna minskning. Det stöd som MSP erhållit borde göra det möjligt för företaget att stå emot konkurrensen på marknaden omkring 2005 och bredda näringslivet i regionen. Men detta stöd har i stället fördelats till företag som inte tillför den lokala ekonomin någonting alls. Praktiskt taget samtliga företag som ägnade sig åt underjordisk gruvdrift har upphört, och den största delen av produktionen sker i dagbrotten Fonfría och Feixolín. Dessa båda dagbrott, de som är nedlagda och de som man har för avsikt att exploatera kommer att innebära att området kring Valle de Laciana (klassificerat som biosfärreservat och som särskilt skyddsområde för fåglar och område av gemenskapsintresse) blir förstört. Om det är fråga om att behålla en strategisk reserv för försörjningen av kol vid en nödsituation, anser då inte kommissionen att det vore rimligt att inte exploatera de fyndigheter som är lättåtkomliga och där exploateringen kan ske snabbt, alltså dagbrotten, och upprätthålla den underjordiska gruvdrift som är nödvändig för att täcka det nuvarande behovet och som dessutom genererar arbetstillfällen?
. – Herr talman! Kommissionen har fått brett stöd för förslagen i grönboken ”Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning” när det gäller att bevara åtkomst till gemenskapens reserver av mjukt kol och att i detta syfte bevara en grundläggande produktionsnivå. I enlighet med denna avsikt har kommissionen föreslagit och rådet godkänt – med förhandsyttrande från Europaparlamentet – rådets förordning (EG) nr 1407/2002 av den 23 juli 2002 om statsstöd till kolindustrin.
De mål som ingår i denna förordning skiljer sig från de som den ärade ledamoten nämnde i förhållande till företaget . Kolföretag som erhåller statligt stöd har alltid varit förpliktade att sträva efter lönsamhet. Vidare är en viktig nyhet i rådets nya förordning att det inhemska kolets bidrag till energisäkerheten måste göras inom ramen för hållbar utveckling. Kommissionen anser därför att både dagbrott och underjordsgruvor kan respektera principerna om hållbar utveckling i den mån som de överensstämmer med gemenskapslagstiftningen.
– Fru de Palacio! Under flera månader har jag ibland haft svårt att följa er argumentering och det är fortfarande fallet när det gäller ert svar i kolfrågan. Ni säger att vi skall fortsätta med dagbrott i Europa därför att det finns problem med tillgången. Det finns ingen brist på den globala kolmarknaden. Det har inte förekommit några prisfluktuationer på årtionden och det har aldrig varit några påfrestningar för Europa, som inte har några svårigheter att få tag i kol. Detta visar att ni inte har några objektiva kriterier. Kriteriet ”importens procentsats” kan inte betraktas som ett hot mot vår försörjningstrygghet. Datorvirus utgör ett mycket större hot.
För att återgå till just detta spanska fall, har vi ett intryck av att Victorino Alonso, som är chef för olika företag i den berörda regionen, missbrukar de pengar han får av Europeiska unionen, därför att han använder pengarna för att förbättra sina företags konkurrenskraft, under det att pengarna borde användas för att bevara arbetstillfällen i regionen.
–Herr Turmes, jag uppmanar er att ställa följdfrågor. Jag har redan sagt detta i dag. Arbetsordningen erbjuder andra möjligheter till uttalanden och debatter.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag tror att Claude Turmes talar om något annat, i annat fall förstår jag inte. Stödet för kol är inte ett EU-stöd, för Europeiska unionen ger inte någonting till , utan det är stöd från den spanska regeringen, inte från Europeiska unionen.
Kommissionen och Europeiska unionen finansierar inte stöd till kolsektorn på gemenskapsnivå. Claude Turmes måste tala om statligt stöd som detta företag har erhållit inom ramen för den omstruktureringsplan för kol som Spanien har lagt fram. Jag vill även säga till Claude Turmes att kommissionen inte har några dokument om det ni talar om.
Vilka är planerna för genomförandet av sträckan för höghastighetståg mellan Galicien och Portugal, från Ferrol till Lissabon? Vilket år beräknas arbetena vara slutförda?
. – Herr talman, mina damer och herrar! De linjer som nämns i den muntliga frågan ingår i det prioriterade projekt nr 8, den multimodala länken mellan Portugal/Spanien och övriga Europa, vilket inkluderas i kommissionens beslut från 1996 om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet.
I tillväxtinitiativet har man även tagit hänsyn till att den gränsöverskridande linjen Vigo–Oporto uppfyllde kraven för att tas med på den så kallade förteckningen över snabbstartsprojekt. Som de ärade ledamöterna är medvetna om krävs det att dessa projekt, förutom att de skall vara en del av de transeuropeiska näten, också skall ha en gränsöverskridande komponent, och arbetet på dem måste påbörjas omgående, det vill säga under de kommande tre åren (2004–2006).
Under perioden 2000–2006 finansierar Sammanhållningsfonden Miño-linjen, till norr om Oporto. Besluten att bevilja ett sammanlagt stöd för linjerna Nine–Braga–Lousada–Nine på 87 miljoner euro kommer att fattas under de närmaste dagarna. Sedan 1987 har undersökningar om järnvägslinjen mellan Ferrol på Galiciens Atlantkust och den portugisiska gränsen erhållit gemenskapsstöd, som under 2003 uppgick till sammanlagt nästan 6 miljoner euro. Under perioden 2004–2006 avser man att anslå ytterligare 5 miljoner euro till undersökningar om denna järnvägslinje som svar på en ny begäran från de spanska myndigheterna. När det gäller den spanska järnvägslinjen mellan Ferrol och den portugisiska gränsen, har flera tekniska undersökningar genomförts och fler håller fortfarande på att framställas.
Arbetet har redan påbörjats upp till norr om Vigo. Enligt uppgifter från de nationella – portugisiska och spanska – myndigheterna förväntas linjen Vigo–La Coruña tas i drift under 2007 och länken Vigo–Oporto under 2009. Linjen La Coruña–Ferrol, som fullbordar den del av linjen som byggs på spansk mark, beräknas var klar och i drift från 2010.
I sin talan om Greklands tillämpning av förordning (EEG) 3577/92(1) i synnerhet av artikel 3.2, anger kommissionen att värdstatens rätt att reglera bemanningen på kustfartyg är begränsad till däcks- och maskinpersonal. I svaret på min fråga nr P-3616/97(2) gav emellertid kommissionen uttryck för en rakt motsatt uppfattning: ”Artikel 3 i förordning (EEG) 3577/92, som handlar om bemanningen, omfattar alla besättningsaspekter. /…/ När exempelvis antalet arbetsplatser inom passagerar- och färjetrafiken samt kryssningsverksamhet bedöms, har både hyttpersonal och serveringspersonal räknats med som del av besättningen.”
Varför och genom vilket förfarande har kommissionen ändrat inställning så att hytt- och serveringspersonal nu undantas från den besättning som omfattas av artikel 3.2 i förordningen? Ignorerar kommissionen de säkerhetsproblem som kommer att skapas på grund av att det finns blandade besättningar på passagerar- och fordonsfartyg, i synnerhet efter alla de tragiska olyckor som inträffat inom Europeiska unionen? Är kommissionen villig att ta på sig detta an svar ? Har kommissionen för avsikt att, i synnerhet i fråga om kryssningslinjefartyg, stödja principen om värdstat (”host state”)?
. – Kommissionen inser att den ärade ledamoten hänvisar till en fråga som skall behandlas av domstolen och som bland annat gäller de villkor för besättningen som anges i den grekiska lagstiftningen för fartyg i kustfart.
I sin begäran avseende denna fråga gjorde kommissionen inte någon skillnad mellan de bestämmelser som gäller för däckspersonal och de som gäller för maskinpersonal. Bemanningsbestämmelserna är tillämpliga för fartygets besättning som helhet.
Det som kommissionen klandrar den grekiska staten för när det gäller denna fråga är att värdstatens bestämmelser tillämpas för kryssningsfartyg för vilka förordning (EEG) nr 3577/92 föreskriver att flaggstatens bestämmelser skall tillämpas.
Det är endast meningen att värdstatens bemanningsbestämmelser för kustfart mellan öar skall tillämpas för regelbundna transporttjänster. Dessutom skall de tillämpliga nationella bestämmelserna i detta fall inte strida mot principen om frihet att tillhandahålla tjänster. Således får eventuella krav med avseende på bemanningen som införs genom nationell lagstiftning inte införa inskränkningar, om inte dessa är motiverade av brådskande skäl av allmänt intresse, och inskränkningarna måste motsvara en fastställd målsättning. I detta sammanhang vill kommissionen framhålla att SOLAS- och STCW-konventionerna – som har ratificerats av unionens samtliga medlemsstater – innehåller bestämmelser för fartygsbesättningar som just syftar till att upprätthålla sjösäkerhet.
Med avseende på bestämmelserna på området säkerhet och utbildning anser kommissionen, som den påpekade i sitt meddelande om tolkningen av förordning (EEG) nr 3577/92, att varje villkor som går längre än bestämmelserna i dessa konventioner skulle utgöra en oproportionerlig inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster.
– Herr talman! Jag anser att kommissionen är inkonsekvent i sina ställningstaganden och jag skall ställa en fråga så att kommissionsledamoten kan skingra mina tvivel. Bortsett från frågan om kryssningsfartyg skulle jag vilja fråga kommissionsledamoten om hon anser att värdstaten, när det gäller andra passagerarfartyg, kan reglera bemanningen av fartyg i kustfart inte bara när det gäller däcks- och maskinpersonal utan även när det gäller hyttpersonal och serveringspersonal. Med andra ord, har värdstaten samma rättigheter när det gäller hyttpersonal och serveringspersonal som när det gäller däcks- och maskinpersonal?
. – Herr talman! Denna fråga behandlas av domstolen och situationen är den att den särskilda övergångsperiod med tillämpningen av det gällande direktivet som beviljats Grekland också tar slut den 1 januari. Således kommer det inte att vara möjligt att diskriminera på något sätt.
Vidare, herr Alavanos, talar vi om besättningen som helhet. Domstolen kommer hur som helst att upplysa oss om alla faktorer och skingra våra tvivel, om vi har några.
–Tack så mycket för ert samarbete med parlamentet i kväll, fru de Palacio.
Eftersom tiden för frågor till kommissionen är slut kommer frågorna 37 till 72 att besvaras skriftligt.(3)
Frågestunden med frågor till kommissionen är avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A5-0457/2003) av Norbert Glante för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG (10345/2/2003 – C5-0444/2003 – 2002/0185(COD)).
. – Fru kommissionär, jag önskar er god kväll. Jag var på plats i god tid innan starten. Kvällens debatt, som vi håller i en trevlig krets av initierade, handlar om en teknik – kraftvärme – som är ett erkänt miljöverktyg. Kraftvärme kan användas på många olika sätt, från fjärrvärme, huvudsakligen i Nordeuropa, till produktionsanläggningar såsom keramik- och pappersindustrier i andra länder.
Kraftvärme innebär samtidig framställning av elenergi och värmeenergi i vad som vanligtvis är en energisparande process. Detta direktiv fokuserar huvudsakligen på högeffektiv kraftvärme, det vill säga på processer som erbjuder energibesparingar på åtminstone 10 procent. Detta är en av de viktigaste anledningarna till att kraftvärme används för att öka energieffektiviteten och att det bidrar till förbättrad försörjningstrygghet. Förra månadens strömavbrott visade att något måste göras för att förbättra försörjningstryggheten.
Jag vill börja med att kommentera det sätt på vilket rådet behandlar parlamentet. Detta direktiv har diskuterats sedan september 2002 – i nästan 18 månader. Den första behandlingen i parlamentet var mycket kontroversiell. Den andra behandlingen var mycket mer inriktad på samförstånd. Tyvärr accepterade rådets gemensamma ståndpunkt mycket få av de ändringsförslag som kammaren föreslagit. Under den andra behandlingen visade rådet återigen bristande flexibilitet och öppenhet inför våra krav. Som jag ser det intog rådet redan från början hållningen att ”det duger med ett nej” och vi fick upprepade gånger höra att det inte fanns utrymme för att gå längre än den gemensamma ståndpunkten. Jag anser att det fanns tillfällen då förhandlingarna fördes på ett sätt som ligger närmare ett samrådsförfarande än medbeslutande. Till sist antogs kompromisslösningarna. Inte därför att jag som föredragande var fullständigt nöjd med resultatet, utan snarare därför att rådet utövade påtryckningar på parlamentet – och därför att det inte längre fanns tillräckligt med tid för ett förlikningsförfarande om rådet skulle hålla tidsplanen. Fler påtryckningar utövades genom de uttalanden som gjordes av ett antal delegationer i rådet, vilka ifrågasatte behovet av ett direktiv som främjade kraftvärme och klargjorde att direktivet skulle blockeras om parlamentet begärde något utöver detta stöd.
Låt mig nu tala om för er vad jag anser vara lovvärt i detta direktiv. Syftet med detta direktiv är att främja kraftvärmeteknik, vilket kan bidra till att förbättra energieffektivitet och försörjningstrygghet. Kraftvärme finns nu med på Europeiska unionens energipolitiska agenda. Direktivet innebär att unionen nu har en politik för kraftvärme. Europa har en harmoniserad definition av kraftvärme, vilket innebär att det nu finns en gemensam förståelse av vad kraftvärme är. Klassificering som högeffektiv kraftvärme avgörs i en tvåstegsprocess enligt definitionerna i bilagorna II och III till direktivet.
För det första skall kraftvärmeproducerad el beräknas med Protermo-metoden, enligt beskrivningen i bilaga II. Kommissionen skall utforma en harmoniserad beräkningsmetod för kraftvärmeproducerad el och nödvändiga riktlinjer för dess användning på grundval av denna metod och med hänsyn till resultaten av en pågående konferens med CEN/Cenelec.
För det andra måste processen, för att kvalificera sig som högeffektiv kraftvärme, ge energibesparingar på åtminstone 10 procent, enligt föreskrifterna i bilaga III. Kommissionen skall fastställa harmoniserade referensvärden för beräkning av energibesparingarna. Detta var ett viktigt steg framåt och ett viktigt krav för parlamentet. Den ordning i vilken bilagorna II och III skall tillämpas har inte harmoniserats. De alternativa beräkningsmetoderna kommer därför att förbli giltiga och de kommer, om nödvändigt, att harmoniseras i kommissionens nya förslag till direktiv. Ett standardförfarande för utfärdande av ursprungsintyg har redan utarbetats, vilket är viktigt för gränsöverskridande handel och således för den inre marknaden.
Medlemsstaterna har uppmanats att sammanställa statistik om den nationella produktionen av el och värme med hjälp av kraftvärme. Medlemsstaterna skall även bedöma potentialen för att använda kraftvärme och underrätta kommissionen om sina slutsatser. Det åligger kommissionen att utvärdera dessa rapporter och om nödvändigt lägga fram en handlingsplan för utbyggnaden av kraftvärme i EU. Nationella avtal och ekonomiskt stöd bör fokusera på primärenergibesparingar. Rättsliga och andra hinder skall avskaffas. Direktivet fastställer en definition av mikrokraftvärme och ger det en särskild ställning. Enligt detta direktiv avses med mikrokraftvärme anläggningar med en högsta kapacitet på 50 kWe. För mikrokraftvärmepannor kan beräkningen baseras på certifierade värden, vilket skulle minska den administrativa bördan. Medlemsstaterna kan underlätta tillgången till nätet för små anläggningar och mikrokraftvärmepannor. Det är uppenbart att vi hade velat se mer i den här frågan.
Så vad är det som inte finns med i direktivet, som vi hade velat ha med? Inga mål har satts upp för EU eller enskilda medlemsstater, inget särskilt stöd och otillräckligt stöd för mikrokraftvärmepannor, vilket tyvärr innebär att det saknas stöd för att öka marknadspenetrationen under de närmaste åren. Det saknas praktiska åtgärder som syftar till att öka kraftvärmens andel av den totala elproduktionen i Europa, och tillgången till nätet för kraftvärmeproducerad el är inte reglerad på ett tillfredsställande sätt när det gäller stödåtgärder. Befintliga beräkningsmetoder har inte harmoniserats, utan alternativa metoder förblir faktiskt giltiga till 2010. Kraftvärme som framställts med kärnenergi har inte undantagits från direktivets tillämpningsområde. Europaparlamentet hade otvivelaktigt önskat ett mera ambitiöst direktiv. Men detta direktiv fastställer åtminstone en gemensam förståelse av kraftvärme och lägger en grund för främjandet av kraftvärme i Europa. Kursen har lagts fast för harmoniserade beräkningsmetoder för kraftvärmeproducerad el och primärenergibesparingar. Eftersom medlemsstaterna måste utvärdera den nationella produktionsförmågan och potentialen och därefter rapportera till kommissionen, kommer de att vara tvungna att ta tekniken i beaktande. Kommissionen måste lägga fram en handlingsplan för utbyggnaden av kraftvärme om inte användningen av kraftvärme ökar.
Detta för upp kraftvärme på den politiska agendan på EU-nivå, vilket är en stor framgång för Europeiska unionen. Låt mig avsluta med att uppmana medlemsstaterna att rapportera om den nationella potentialen för utbyggnad av kraftvärme så snart som möjligt, att använda denna potential och att avskaffa alla hinder för att öka kraftvärmens andel. Jag säger även till kommissionen att vi behöver ett nytt direktiv om europeiska stödprogram och fullständig harmonisering av energimarknaden så snart som möjligt.
Låt mig avslutningsvis tacka mina medföredragande, skuggföredragandena, alla kolleger som har bidragit och även kommissionen. Jag anser att vi har arbetat bra tillsammans. I våra diskussioner framhöll jag gång på gång min uppfattning att en kompromiss är en lösning som är lite smärtsam för alla sidor. Jag hoppas att alla har lidit lika mycket och jag hoppas att vi kommer att få ett rimligt direktiv när vi antar kompromissändringsförslagen i morgon.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill för det första säga att det är en stor tillfredsställelse för mig att tänka på att vi är i färd med att anta direktivet om främjande av kraftvärme. I detta sammanhang vill jag i synnerhet tacka föredraganden, Norbert Glante, och även skuggföredragandena och andra ansvariga Europaparlamentariker. De har arbetat intensivt på detta direktiv som är så viktigt för Europas energipolitik och samtidigt så tekniskt komplicerat i många avseenden.
Direktivet om främjande av kraftvärme är ett steg framåt för att lösa de problem som energisektorn i Europa står inför, som till exempel behovet att spara energi och minska utsläppen av växthusgaser. Högeffektiv kraftvärme innebär större effektivitet, eftersom det förutsätter energibesparingar och följaktligen minskade utsläpp. Vi överväger även kraftvärme med förnybara energikällor, i en tid då detta hjälper oss att öka försörjningstryggheten och minska den sårbarhet som är förknippad med överföring av el, ibland över långa avstånd; kraftvärme innebär vanligtvis större närhet mellan produktionen av el och efterfrågan på den och för därför produktionen närmare konsumtionen. Det ger även större flexibilitet i energiförsörjningen, eftersom kraftvärme, det hävdar jag bestämt, kan produceras med alla slags bränslen, inklusive förnybara energikällor
Det europeiska näringslivet kräver sedan länge en reglering av det här slaget, det följer vårt arbete mycket ingående och jag tror att alla anser att det vi kan uppnå i dag och i morgon, vid omröstningen, är en bra överenskommelse. Norbert Glante sade tidigare att ”det är lite smärtsamt för alla sidor”, kanske är det en del av förklaringen till att det är en så bra överenskommelse.
Det finns en ytterst viktig punkt, som Norbert Glante har påpekat, och det är att det finns olika uppfattningar om vad kraftvärme är och att dessa skillnader är fördolda därför att de används i olika länder. Tack vare denna diskussion sammanför vi dessa olika uppfattningar, vilket för oss fram till något som förefaller vara grundläggande: att kraftvärme är samtidig produktion av el och värme och innebär en förbättring av den verkliga globala energibalansen.
En av de grundläggande frågorna i debatten mellan rådet och parlamentet har gällt fastställandet av mål för främjande av kraftvärme. Jag anser att det är ett mycket viktigt steg framåt att se till att medlemsstaterna är beredda att beräkna och rapportera sin potential, och att det är rätt steg att ta. Dessa rapporter kommer att offentliggöras och granskas av alla berörda parter, och jag tvivlar inte på att praktiskt användbara potentialer kommer att följas av nödvändiga åtgärder för att förverkliga och använda potentialen för kraftvärme med större energieffektivitet.
Herr talman, mina damer och herrar! Parlamentets ändringsförslag innebär en tydlig förbättring, inte bara av det ursprungliga direktivet, som vi lade fram för parlamentet och rådet, utan även av den gemensamma ståndpunkten och, i synnerhet när det gäller mikrokraftvärme, en ny och lovande teknik, som föredraganden talade om. Det gläder mig att parlamentet har framhärdat i denna fråga och utarbetat ändringar som kan infogas direkt i vårt direktiv.
Parlamentet har även bidrag till andra förbättringar av den gemensamma ståndpunkten, som till exempel godkännandet av den kommitté som svarat för de komplicerade tekniska detaljerna och för att anta tröskelvärden för teknisk utveckling. Jag vill tacka dem än en gång för det arbete som de har uträttat, vilket än en gång har visat med vilket allvar och skicklighet detta parlament agerar, till och med när vi behandlar och diskuterar oerhört tekniska frågor, som i detta fall. Jag gratulerar er till den fantastiskt höga kvaliteten på ert arbete.
Jag vill än en gång tacka föredraganden, Norbert Glante, alla skuggföredragandena och övriga deltagare i dessa debatter för deras bidrag.
– Herr talman, fru kommissionär! Låt mig börja med att tacka er för era uppskattande ord om parlamentets ansträngningar. Vi vet att det inte bara är ingenjörer som sitter i parlamentet, utan även duktiga, valda politiker som försöker göra det bästa möjliga av varje förslag. Jag vill särskilt tacka Norbert Glante och även Alejo Vidal-Quadras Roca, som har engagerat sig mycket i denna diskussion. Jag anser att vi har lärt oss en hel del om tekniken i fråga under de gångna månaderna och till slut kommit fram till att detta, när allt kommer omkring, fortfarande är ett politiskt beslut. Jag vill även uttrycka mitt tack för kompromisslösningen, som har fått ett betydande stöd från våra kolleger. Med tanke på komplexiteten i de frågor som de var tvungna att sätta sig in i anser jag att våra kollegers arbete är en ännu större prestation.
Resultatet av omröstningen i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi tyder på att detta direktiv kommer att godkännas i morgon. Jag anser att det är bra att vi har undvikit ett förlikningsförfarande. Det är möjligt att vi hade kunnat få med ytterligare några saker på det sättet, men jag anser att de viktigaste punkterna i vår allmänna inriktning redan är med. Vi ville ta det säkra före det osäkra och se till att vi får ett direktiv, eftersom direktivet kommer att vara mycket viktigt för att redan från första början skapa lika villkor för alla aktörer på marknaden, i synnerhet nästa år när den inre marknaden kommer att ligga utanför budgeten. Det är även anledningen till att de relevanta definitionerna var så viktiga. Vårt syfte är att förbättra säkerheten i vår energiförsörjning. Självklart kan vi ha användning för mikrokraftvärme till att börja med. Vi vill se mängder av marknadsaktörer, som kommer att förbättra energiförsörjningens säkerhet men även att öka energieffektiviteten och framför allt – och jag tror att detta var den verkligt avgörande faktorn – att förbättra elnätets säkerhet. Strömavbrotten har lärt oss alla att det ofta är stor skillnad mellan den el som handlas och den som faktiskt levereras och att vi således behöver många punkter i nätet för att kunna erbjuda nätstabilitet. Privatkunder kan få tillbaka en del av sina energikostnader i form av el. Mikrokraftvärme ger hushållen möjlighet att få effektivare och billigare energi samtidigt som de som privatkunder får större energisäkerhet från energisektorn. Detta är till fördel både för den offentliga sektorn och för privatkonsumenterna, och vi är här för att arbeta för våra medborgares bästa. Jag är övertygad om att lägre energikostnader kommer att leda till sundare banksaldon för alla medborgare.
Det är viktigt att vi får en standarddefinition av kraftvärme. Jag anser att den viktigaste punkten faktiskt är vår förklaring att vi kommer att acceptera olika beräkningsmetoder, särskilt förslaget från CEN, vilket vi emotser med stort intresse. Vi har Protermo som utgångspunkt, men kommissionen bör även noggrant granska vårt förslag för beräkning av nettoproduktionen av el. Det anger en standard som i framtiden kommer att vara mycket viktig för alla. Ett annat särskilt viktigt element är att producenternas egen förbrukning av kraftvärmeproducerad el jämställs med den el som tillförs elnätet, vilket således även gäller mekaniska och övriga anläggningar som inte levererar el till elnätet. Energi är mycket viktigt i detta stödsystem.
Jag anser vi har uppnått det bästa möjliga resultatet. Ingen får allt, men jag anser att denna optimala lösning även kommer att göra det möjligt för oss att visa hur viktig Europeiska unionen är, även i valet nästa år.
– Herr talman! Jag tackar föredraganden Norbert Glante, som har utfört denna beaktansvärda uppgift. Ökad användning av kraftvärme är ett av de bästa sätten att förbättra energiekonomins effektivitet och minska utsläppen av de växthusgaser som denna produktion ger upphov till. Låt oss bekämpa utsläppen med vetenskap, effektivitet och besinning.
Vi i Finland har en hel del att säga om kraftvärme. Vi är pionjärer området. Kraftvärme svarar nu för en tredjedel av den el som produceras i Finland. Jag stöder direktivet, eftersom det kommer att driva på en ökad användning av denna typ av elproduktion i hela Europa. Unionen måste verkligen föregå med gott exempel på det här området.
Förhoppningsvis kommer även våra nya grannar att så snart som möjligt anta initiativ av det här slaget, så att produktionen på så vis även kan ökas i unionens angränsande regioner. I vår nationella strategi har vi nästan kommit till slutet på denna väg och fjärrvärmeanläggningar och industriella anläggningar använder i stort sett redan kraftvärme. Vår energiekonomi är mycket diversifierad, mångsidig och effektiv.
Elpriset bör sänkas och på den punkten håller jag med föregående talare. Vi inser att det är viktigt att frågan om vilka medel som används för att uppnå gemensamma mål även framdeles faller under medlemsstaternas behörighet. I detta avseende är vi i otakt med varandra i unionen.
Jag skulle vilja nämna en detalj. Jag är för rådets stöd för det ändringsförslag i betänkandet som säger att det skulle vara kommissionens uppgift att bedöma effekterna av en harmoniserad beräkningsmetod och att föreslå ytterligare åtgärder för att främja harmoniseringen. Jag stöder detta tillvägagångssätt, eftersom målet på lång sikt måste vara att harmonisera definitioner som används i nationella mål.
– Herr talman, fru kommissionär! På mitt partis vägnar vill jag också tacka Norbert Glante, som har utarbetat ett mycket förtjänstfullt betänkande. Han har arbetat hårt för att verka för denna idé, lyssnat till de olika parterna och lyckats nå ett bra slutresultat. Jag stöder kraftvärme med entusiasm, eftersom det är ett miljö- och energipolitiskt instrument för ökad energieffektivitet och tryggad energiförsörjning. Som Reino Paasilinna sade nyss, har vi i Finland bara gott att säga om kraftvärme.
Att utarbeta ett direktiv som skall genomföras i hela unionen är en besvärlig process, eftersom direktivet är tekniskt krävande och det finns stora skillnader i omständigheter och metoder mellan medlemsstaterna. Vår grupp stöder de kompromisser som utarbetats av föredraganden och hoppas att direktivet nu skyndsamt kommer att föras vidare. Jag anser att det är viktigt att denna fråga förs framåt, om än ett steg i taget.
EU är starkt beroende av importerad energi. Detta skapar osäkerhet och stigande importandelar ökar risken för avbrott i leveranserna. Det är nödvändigt att öka kraftvärmens andel. Detta direktiv kan skapa en ram för ökad användning av kraftvärme. Medlemsstaterna måste gemensamt godkänna de definierade kriterier varmed bindande mål kan uppnås. Erfarenheten visar att det går trögt att nå framsteg om målen inte är bindande för medlemsstaterna.
Potentialen för kraftvärme kan optimeras om de olika aktörerna är medvetna om de möjligheter som finns att utnyttja tekniken och få tag i kompatibla system. Följaktligen är det särskilt viktigt att det finns samarbete mellan olika aktörer och att de kan utbyta information om bra metoder.
– Herr talman, mina damer och herrar, fru kommissionär. Vi har lagt till ännu en våning i uppbyggnaden av unionens energipolitik, vilket kommissionen – och i synnerhet vice ordförande Loyola de Palacio – har arbetat för ända sedan början av denna mandatperiod.
De välkända hörnstenarna i denna energipolitik är försörjningstrygghet, sänkta energikostnader och bevarad miljö. Kraftvärme är ett mycket värdefullt instrument för att förverkliga dessa mål, och detta direktiv var därför både lägligt och nödvändigt.
Under diskussionen om och utarbetandet av detta viktiga initiativ till lagstiftning har vi tydligt kunnat se att det ibland finns en tydlig konflikt mellan två intressen, två sektorer. I detta fall gällde det intressena hos de som producerar värme och de som använder värme i en industriprocess som måste bringas i samklang. Dessa två motstridiga intressen representerades på ett märkligt sätt av två fysiska parametrar: anläggningens energieffektivitet och besparingarna av primärenergi. Det vi har gjort genom vårt arbete har varit att försöka att fullt ut skapa en balanserad strategi som lägger grunden för främjandet av kraftvärme genom att hantera alla de olika intressen som är involverade i denna betydelsefulla verksamhet på ett objektivt sätt.
Herr talman, jag anser att vi har lyckats med detta tack vare det utomordentliga arbete som uträttats av föredraganden, Norbert Glante, och de ledamöter som har bidragit till att förverkliga detta mål. Till sist har vi visat att det inte är sant att samförstånd alltid fördärvar saken, utan att det finns tillfällen då samförstånd faktiskt gör det möjligt att nå ett resultat som vi alla kan lovorda i dag.
Herr talman, låt mig därför avsluta med att uttrycka min tillfredsställelse med denna prestation. Vi har otvivelaktigt fört denna energipolitik som vi alla har del i ett steg framåt, och låt oss hoppas att detta direktiv snart kommer att resultera i en harmoniserad metod och en enhetlig modell för främjande av kraftvärme som gör det möjligt för oss att nå de mål som vi alla strävar efter.
– Herr talman! För fullständighetens skull vill jag nämna att rådet har skickat en skrivelse till sekretariatet och till mig, så formaliteterna har respekterats. Rådet har erkänt vår kompromiss. I går hade jag tillfälle att tala om betänkandet av Chichester. Vid den tidpunkten hade vi ännu inte fått någon skrivelse. Så en del framsteg har vi gjort. Jag vill nu förvissa mig om att alla berörda förstår vad CHP verkligen betyder. Det betyder . Jag anser att vi alla förtjänar en klapp på axeln och önskar er en god jul.
– Herr talman! Denna fråga har diskuterats i många olika forum och jag tackar föredraganden för hans betydande insats i samband med denna fråga, som väsentligen har att göra med den inre marknadens sätt att fungera och kraftvärme och som förhoppningsvis nu kommer att slutföras.
Med de senaste kompromissförslagen har direktivet verkligen gjort framsteg i rätt riktning. Det är bra att det inte anger några nationella mål. Det är en positiv och uppmuntrande strategi. Kraftvärme bör främjas eftersom det är ett effektivt och naturligt sätt att producera el och värme. Det är också viktigt att ekonomiskt stöd för kraftvärme inte begränsas till kraftverk som framställer mindre än 50 megawatt. Vi bör motsätta oss det föreslagna ekonomiska stödet för småskalig kraftvärme, till exempel genom att erbjuda fri anslutning till elnätet och garanterade priser. Detta skulle snedvrida konkurrensen på den öppna elmarknad som vi just nu försöker skapa inom EU. Småskalig kraftvärme bör stödjas på andra, frivilliga sätt, som inte snedvrider konkurrensen, och där kraftvärme är en kostnadseffektiv teknik.
Biomassa bör bli ett vanligare bränslealternativ för kraftvärme. Det skulle kunna vara ett sätt att främja förverkligandet av mål som har med användning av förnybara energikällor och minskade utsläpp att göra. Förhandlingar om handel med utsläppsrätter kan leda till att särskilt ekonomiskt stöd för kraftvärme visar sig vara överflödigt. Handel med utsläppsrätter förväntas i vilket fall som helst resultera i ökade energipriser, vilket leder till påfrestningar för användarna på marknaden.
Det är viktigt att främja kraftvärme, eftersom det är en bra lösning både ekonomiskt och för miljön. De överenskomna kompromissförslagen är ett steg framåt i denna fråga.
. – Mina damer och herrar! Jag tackar er alla för era inlägg. Jag skulle vilja framhålla att vi, som Alejo Vidal-Quadras med rätta har påpekat, genom denna definition har lyckats kombinera de två slagen av kraftvärme och dessutom lyckats inkludera dem i begreppet kraftvärme. Vanligtvis är dessa två slag dessutom uppdelade enligt Europas geografi; det ena strävar efter energieffektivitet i en industriprocess och det andra strävar efter det på värmeproduktionens område, vilket i huvudsak förknippas med uppgiften att leverera värme till bostadsområden.
Till slut har vi utarbetat denna globala definition, vi har en positiv energibalans, vilket innebär att dessa resultat, genom kraftvärme, uppnås med mindre energiförbrukning än vad som hade krävts om de hade producerats var för sig. Det är det vi strävar efter: större energieffektivitet totalt sett.
Vid detta tillfälle ger samförstånd – som den ärade ledamoten sade för en stund sedan – positiva resultat. Jag anser att samförstånd snarare handlar om att förena och att övervinna än om att vattna ur eller försvaga, ända till dess att vi, som i detta fall, kan bygga upp och stärka stödet för denna serie av åtgärder som tillsammans har utgjort en europeisk energipolitik under denna tid.
Paketet för kärnkraftssäkerhet återstår möjligen som en olöst fråga och jag hoppas att parlamentet snart skall inkomma med sitt yttrande. Då kommer vi att ha det paket som rådet lade fram häromdagen, det nya energipaketet, vilket kommer att vara det tredje paketet efter gas- och elpaketen för att garantera större säkerhet i denna försörjning på en avreglerad marknad och för att hantera utvidgningen.
Detta är den sista plenarsessionen för i år och det sista nyåret för denna parlamentsperiod. Det kommer en ny parlamentsperiod och jag hoppas att ni alla kommer att sitta här – om ni vill det – men jag anser att det är viktigt att analysera vad vi har åstadkommit.
Vi har gått från förklaringar om energieffektivitet, kraftvärme, användning av förnybara energikällor – som ofta har varit strålande och fyllda av god vilja, men ändå inte mer än förklaringar – till att vidta åtgärder med konkreta mål för att främja energieffektivitet, kraftvärme och användning av förnybara energikällor på olika områden och i olika tillämpningar.
Vi har även arbetat på andra områden, som till exempel försörjningstrygghet och en effektivt fungerande marknad, frågor som ger upphov till problem när det gäller denna livsnödvändiga energi, för att inte tala om frågor som säkerhet på kärnkraftsområdet, som jag nämnde för en stund sedan.
Jag vill ta detta tillfälle i akt och tacka alla ärade ledamöter för deras arbete och samarbete under hela denna tid, i synnerhet på detta direktiv. Det är komplicerat men jag är övertygad om att det kommer att leda till mycket positiva resultat, och jag önskar er god jul och lycka till under 2004.
Tack, fru kommissionär, och God Jul på er.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl 11.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0431/2003) av Jürgen Zimmerling för utskottet för utveckling och samarbete om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om förlängning av giltighetstiden för och ändring av rådets förordning (EG) nr 1659/98 om decentraliserat samarbete (KOM(2003) 413 – C5-0319/2003 – 2003/0156(COD)).
. Herr talman! Jag skulle inledningsvis vilja tacka föredraganden, Jürgen Zimmerling, för hans arbete med denna förordning och särskilt för de ansträngningar han har gjort för att slutföra lagstiftningsförfarandet vid den första behandlingen.
Vårt förslag syftar främst till att förlänga giltigheten av den rättsliga grunden för budgetposten decentraliserat samarbete med ytterligare tre år. Detta skulle garantera kontinuitet inom nämnda budgetpost till utgången av 2006 då den nya budgetplanen skall fastställas. Det skulle också ge tid för en mer grundlig diskussion med samtliga berörda parter om hur budgetposten fungerar och hur dess medel fördelas. Slutsatserna från denna diskussion bör kunna tjäna som grund för en översyn av de strategiska riktlinjerna för decentraliserat samarbete på längre sikt.
I den senaste utvärderingen av hur denna budgetpost har genomförts som parlamentet fick del av i juli betonades det stora mervärde konceptet decentraliserat samarbete för med sig i sin egenskap av kompletterande verktyg till de åtgärder som vidtas inom ramen för nationella vägledande program till förmån för det lokala civila samhället.
De ändringar utskottet för utveckling och samarbete föreslår syftar främst till att tydliggöra vilka krav som bör ställas på aktörer inom det decentraliserade samarbetet för att säkerställa bättre överensstämmelse med gällande kommittéförfarande samt för att förbättra rapporteringen om genomförandet av åtgärder som finansieras inom denna budgetpost.
Kommissionen kan med glädje godta alla dessa ändringsförslag. De avspeglar de fruktbara diskussioner som förts mellan föredraganden, rådsarbetsgruppen och avdelningar inom kommissionen väl. Det enda undantaget skulle vara ändringsförslag 5 om att öka anslagen från 18 miljoner euro till 36 miljoner euro. Jag har förståelse för parlamentets inställning till behovet av att sätta mer fokus – och detta gäller i synnerhet det civila samhället i syd – på att stärka den roll lokala aktörer spelar i utvecklingssamarbetet.
Vi gör omfattande ansträngningar i denna riktning. Däremot är det, som jag förklarat i den skrivelse jag översände till parlamentet för två veckor sedan, inte nödvändigt att söka ytterligare särskilda anslag för decentraliserat samarbete inom ramen för denna budgetrubrik eftersom det av vårt förslag klart framgår att de föreslagna anslagen främst skall användas i situationer där partnerskapen är problematiska. För övriga fall kan de geografiska instrumenten användas.
Jag vill härmed framhärda att kommissionen – med rådets fulla stöd – inte kan godta den föreslagna ökningen av budgeten.
. – Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! I dag behandlar vi en förordning som upphör att gälla vid årsskiftet. Syftet med detta betänkande är att ombesörja en förlängning. Vi vill fortsätta med de befintliga och värdefulla bestämmelserna under 2004–2006, och för att den rättsliga grunden skall möjliggöra en problemfri övergång vill vi komma fram till ett positivt resultat vid första behandlingen, tillsammans med rådet och kommissionen. Det tycks som att vi hittills har varit framgångsrika, genom att alla de ändringsförslag som läggs fram i dag på det hela taget i hög grad förtjänar vårt stöd. Vi har strävat efter att lägga tyngdpunkten på initiativ och intressenter i det decentraliserade samarbetet i utvecklingsländerna själva snarare än på dem inom Europeiska unionen.
Formuleringen i ändringsförslag 10 är nu resultatet av en kompromiss som föreslagits av Sauquillo Pérez del Arco och mig själv, och där sägs nu bland annat att även oberoende stiftelser omfattas. Vi har använt den formulering som används i skäl 11 om kyrkors och religiösa sammanslutningars eller samfunds ställning i bilagan till Amsterdamfördraget för att garantera att ministrarna skulle kunna acceptera det utan svårigheter.
Kommissionären har redan sagt att det är ändringsförslag 5 som är det verkliga hindret. Allt annat har vi också kommit överens om i utskottet för utveckling och samarbete. Ändringsförslag 5 föreskriver en ökning från 18 miljoner euro till 36 miljoner euro. Även om jag gärna skulle se en sådan ökning så måste jag säga att jag med tanke på den nuvarande situationen inte anser att detta betänkande och den nya förordningen är rätt tillfälle att begära den. Det skulle utan tvivel innebära att det inte går att komma överens om en lösning vid första behandlingen, vilket rådet har uttryckt mycket tydligt. Därför skulle jag föredra att hålla fast vid 18 miljoner euro, enligt förslaget, och sedan sträva efter ett högre belopp i de nya förhandlingarna för 2007 och framåt.
– Herr talman! Jag vill för det första gratulera föredraganden Jürgen Zimmerling till hans arbete, som har gjort det möjligt för oss att nå samförstånd om en bra förordning om decentraliserat samarbete, vilket är nödvändigt för att modernisera gemenskapens utvecklingspolitik. Och detta samförstånd har inte bara uppnåtts i parlamentet, utan på interinstitutionell nivå, vilket innebär att vi så snart som möjligt och för de kommande tre åren kommer att ha en förnyad rättslig grund för att driva denna politik.
Decentraliserat samarbete, det vill säga samarbete med deltagande av icke-statliga aktörer och regionala eller lokala myndigheter – både i EU-länderna och i mottagarländerna – är ett nödvändigt villkor för en utveckling mot ökad delaktighet som svarar mot behoven och initiativen i den befolkning som i sista hand är samarbetets mottagare. Det är en extra faktor i demokratiseringen av samhällen som genomgår utveckling, eftersom samhällsstrukturen stärks genom decentraliserat samarbete och det är även ett beprövat element för ett effektivt bistånd och en faktor för att förverkliga de berörda ländernas och befolkningarnas engagemang i utvecklingsprocesserna.
Utvecklingssamarbete upphörde för en tid sedan att vara uteslutande bilateralt eller multilateralt och statligt eller icke-statligt. Europeiska socialdemokratiska partiets grupp stöder därför med entusiasm ett ständigt allt bättre decentraliserat samarbete. Låt oss därför acceptera att varken de människor i Europa som anser att denna strategi kan användas för att stimulera rörelser utanför statsmakten eller mottagarländernas myndigheter som är rädda att tappa kontrollen över det bistånd de anser vara deras har rätt – från ett perspektiv inriktat på en hållbar lokal utveckling mot ökad delaktighet.
Decentraliserat samarbete ser mera till aktörerna än till de ekonomiska resurserna eller samarbetets sektorsinnehåll.
När det gäller ekonomiska resurser – som nämndes av föredraganden – har vi av hänsyn till den interinstitutionella överenskommelsen gett upp vårt ursprungliga önskemål om större tilldelning av anslag, men vi har ett åtagande från kommissionen om att vidmakthålla ett tillfredsställande genomförande av programmet, och vi anser dock att budgetposten för decentraliserat samarbete måste fortsätta att öka och inte vara en mindre viktig budgetpost varifrån man kan ta medel för att täcka andra brister.
Just nu har vi 9 miljoner euro för det första året och 6 miljoner euro för de två följande åren i budgetpost B7-6002, utan att det påverkar det faktum att resurser från budgetposter för de geografiska instrumenten kan användas för decentraliserat samarbete. Vi anser inte att detta är tillfredsställande – vi skulle vilja ha mer – men för att nå samförstånd kan vi ansluta oss till denna överenskommelse.
Eftersom vi talar om en sektorsöverskridande budgetpost finns det inte några begränsningar avseende sektorer, och vi i Europeiska socialdemokratiska partiets grupp har försökt att öppna den för största möjliga antal stödmottagare så att den sociala ordningen främjas på ett effektivt sätt. Det sägs uttryckligt att lokala offentliga myndigheter också betraktas som kommunala myndigheter och vi är nöjda med förlängningen av förordningen och de ändringar som har införts, med hänsyn till betänkandena av Gemelli, Carrilho och Howitt, och vi hoppas att kommissionen framdeles kommer att iaktta de tidsperioder för bedömning och rapportering av resultat som fastställts av parlamentet så att vi kan analysera detta instruments effektivitet när det gäller utveckling.
– Herr talman! För De gröna är decentraliserat samarbete en viktig del av samarbets- och utvecklingspolitiken. Det är i själva verket ett av de få inslagen i den politiken som garanterar att medlen verkligen används av folken i syd. Zimmerlingbetänkandet är ett steg i rätt riktning, eftersom det skapar ett verkligt instrument som garanterar att medborgarna i utvecklingsländerna deltar. Howittbetänkandet hade redan öppnat för några intressanta handlingsalternativ och detta nya betänkande förbättrar samarbetet med icke-statliga organisationer ännu mer.
Vi välkomnar utvecklingen av förteckningen över potentiella samarbetspartner. Det är särskilt viktigt för oss att man tar hänsyn till ursprungsbefolkningarnas sammanslutningar. De är i många fall minoriteter och möter motstånd från de offentliga myndigheterna, som i de flesta fall representerar auktoritära makthavare.
Vad de faktiskt involverade beträffar så ger emellertid frågan om kyrkorna upphov till problem. Även om det kan förefalla självklart för alla att välgörenhetsorganisationer, även de som har religiös karaktär, kan vara mottagare av medel för decentraliserat samarbete, tycks det mig å andra sidan obegripligt att Europeiska unionen, under denna utgiftskategori, skulle finansiera själva kyrkorna, eftersom deras syfte per definition är att söka omvända människor. Skall vi finansiera katolska eller protestantiska kyrkor i muslimska länder, eller bygget av moskéer i kristna länder? Vi diskuterade detta med föredraganden, som tycktes förstå problemet. Det faktum att denna ståndpunkt bibehölls före omröstningen i utskottet kan ha sett ut som ett förbiseende. Nu när utskottet för utveckling och samarbete med stor majoritet har avvisat denna skrivning och den har förts in på nytt genom ingripande av rådets ordförandeskap, som har använt en version av Amsterdamfördraget – minus dess filosofiska element – blir jag emellertid något förbryllad över det egentliga syftet med denna text. I avsaknad av ett förtydligande på denna punkt kan vi inte rösta för detta betänkande. Jag vill därför kraftfullt uppmana mina kolleger att gå tillbaka till det ändringsförslag som antogs i utskottet, varigenom förteckningen inskränktes till välgörenhetsorganisationer.
Det är viktigt att så många företrädare för det civila samhället som möjligt kan göra sin mening hörd och få tillgång till finansiering som är oberoende av deras statliga myndigheter för att stärka oberoendet för sociala rörelser som arbetar för hållbar utveckling, för mänskliga rättigheter och för sociala rättigheter, för demokratisering eller för kulturell mångfald. Det är anledningen till att vi begär att den totala finansieringen skall ökas från 18 miljoner euro till 36 miljoner euro. Detta förefaller oss vara av avgörande betydelse för att alla berörda skall kunna delta i debatten. Det räcker med andra ord inte att skapa en bra politik. Det är till och med ännu viktigare att den får tillräckliga ekonomiska resurser.
– Herr talman! Det bästa sättet att ge utvecklingsbistånd är att låta den lokala miljön i utvecklingsländerna komma till sin rätt. Det säger sig självt att det krävs samråd med lokala parter. Instrumentet decentraliserat samarbete föranleder emellertid några frågor.
För det första, den särskilda budgetposten; en budgetpost för decentraliserat samarbete är ett experiment från de senaste åren. Den bedömning som kommissionen har låtit göra visar inga tecken på ett effektivt genomförande. Det är därför orimligt att hålla fast vid en särskild budgetpost. Jag kan tyvärr inte se att detta har beaktats i betänkandet. I synnerhet är urvalet av projekt problematiskt.
Det behövs en öppen ram inom vilken delegationerna väljer rätt projekt. Kriterierna för detta urval bör vara sunda och de bör tillämpas med insikt. Men enligt utvärderingsrapporten är urvalsprocessen inte alls öppen för insyn. Därtill kommer att uppföljningen och utvärderingen är bristfälliga. I själva verket är de enligt utvärderingsrapporten obefintliga. Även om kommissionens delegationer uppskattar instrumentets flexibilitet, får bristen på insyn och utvärdering mig att dra slutsatsen att det är alltför flexibelt.
Slutligen har kommissionen föreslagit en ökning av budgeten. Zimmerlingbetänkandet går längre och föreslår en ofantlig ökning, men varken kommissionens dokument eller betänkandet anför övertygande skäl för denna ökning. Det finns kort sagt inte anledning att hysa någon större tilltro till korrektheten i den valda strategin.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Decentraliserat samarbete bör ses som en del av hållbar utveckling, som värdesätter de lokala aktörernas roll, ger incitament för att stärka det civila samhället och gynnar samarbetsparter, inte bara skyddslingar.
Vi måste ge vårt fulla stöd till det kommissionsförslag som granskas i betänkandet. Jag måste dock understryka att frågan om decentraliserat samarbete bör behandlas med större konsekvens. Till exempel borde detta förslag ha lagts fram för en tid sedan. Jag måste påpeka att presentationen redan vid tiden för den första förlängningen, när jag blev ombedd att utarbeta ett betänkande, var oerhört sen.
Det är nödvändigt att framhålla frågor som har med den ekonomiska ramen att göra: att förutsäga en ökning skickar utan tvivel ett positivt budskap, kanske det enda möjliga, men det är ändå långt ifrån tillräckligt, huvudsakligen därför att vi inte kan begränsa oss till att enbart ställa medel till förfogande. Vi måste även göra en större insats för att öka förståelsen av denna sorts bistånd så att det inte alltid är samma människor som kommer i åtnjutande av den, till exempel de som på grund av bättre kontakter har bättre förutsättningar att få tillgång till nödvändig information och förklaringar. Huruvida det kommer fram fler kandidater eller inte beror till stor del på oss, på hur vi sprider informationen och på att ansökningsförfarandena görs mindre byråkratiska. Kommissionens delegationer borde kunna ge ett visst stöd när ansökningar lämnas in. Avslutningsvis vill jag gratulera Zimmerling till det arbete han har utfört och stödja de framlagda ändringsförslagen, i synnerhet de som handlar om att vidga kretsen av potentiella stödmottagare – och här vill jag framhäva alla de som jag nämnde – och att stärka nätverk som arbetar på området för mänskliga rättigheter och demokratiseringsprocesser.
. Herr talman! Tillåt mig att inleda med att uttrycka min tacksamhet för de politiska impulser som har kommit till uttryck i de olika yttrandena. Jag håller med alla talare som sagt att detta är ett viktigt och intressant verksamhetsområde. Jag uppskattar också den realistiska och konstruktiva inställningen till behovet av att hålla oss inom ramen för fastställd budgetnivå, vilket är nödvändigt för att kunna gå vidare med detta.
Jag vill påtala ytterligare en sak, nämligen det att när vi tittar på omfattningen av denna verksamhet så ligger tyngdpunkten på det ekonomiska stöd till icke-statliga aktörer i AVS-länderna som för närvarande börjar ta fart. I allmänhet uppgår de genomsnittliga tillgängliga medlen till mellan 5 och 10 procent av anslaget för respektive land om vi ser till hela gruppen AVS-länder. Detta omfattar ekonomiskt stöd till lokala icke-statliga organisationer, icke-statliga aktörer och det civila samhället i stort. Tanken är att beslut i dessa fall huvudsakligen skall fattas av ledarna för våra delegationer på plats. Detta är verkligt decentraliserat samarbete. Vad vi har framför oss här är en budgetpost som förvaltas från Bryssel, vilket vi decentraliserat samarbete – en något byråkratisk inställning som återspeglar en tid då vi inte hade Cotonouavtalets nya dimension med direkt ekonomiskt stöd till partner i det civila samhället i dessa 78 länder. Detta innebär inte att denna budgetpost och detta instrument skulle börja förlora sin ändamålsenlighet. Deras räckvidd omfattar ju hela geografin och inte bara AVS-länderna. Emellertid belyser detta det faktum att den faktiska verksamheten sträcker sig bortom det vi här diskuterar.
Jag ser följaktligen denna budgetpost och förslag till förordning samt parlamentets agerande kring dessa som ett sätt att tydliggöra målsättningarna. Däremot ligger något större – likt ett isberg – under ytan på denna budgetpost, och det är viktigt att ha det i åtanke.
Tillåt mig än en gång att tacka er för parlamentets konstruktiva agerande.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
,. – Decentraliserat samarbete är en form av bistånd som kompletterar EU:s utvecklingspolitik. Huvudsyftet är att förbättra biståndets kvalitet och skapa förutsättningar för fler åtgärder och fortsatt samarbete. Därför bör anslagens storlek inte vara det viktigaste kännetecknet. Dessutom tycks utvecklingen av lagstiftningsramen hittills inte ha resulterat i ett större utnyttjande av anslag från denna budgetpost, medan det finansiella referensbeloppet i Europeiska kommissionens förslag för 2004–2006 tillåter ett genomsnittligt årligt belopp som är högre än under den föregående tillämpningsperioden för åtgärden och som enligt min mening motsvarar det uppställda målet. Jag instämmer i målet och behovet att fortsätta åtgärden. Därjämte framtvingar biståndets storlek och dess experimentella karaktär ett flexibelt förfarande för att optimera effektiviteten. Det är emellertid begripligt att åtgärder från dessa organ och deras förvaltning av gemenskapsmedel bör kännetecknas av öppenhet och hederlig ekonomisk förvaltning. Till sist vill jag framhålla den dynamiska karaktären i den här sortens samarbete. Det är viktigt att den årliga utvärderingen av åtgärderna inte begränsas till en kvantitativ presentation av finansierade åtgärder, utan även innehåller en kvalitativ utvärdering av samarbetet som visar på utvecklingstendenser för kommande år.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0447/2003) av Olga Zrihen för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om främjande av jämställdhet mellan könen i utvecklingssamarbetet (KOM(2003) 465 – C5-0367/2003 – 2003/0176(COD)).
. Herr talman! Jag skulle inledningsvis vilja tacka föredraganden, Olga Zrihen, för ett utmärkt samarbete och för hennes ansträngningar för att få till stånd ett antagande vid första behandlingen. Jag hoppas verkligen att detta fortfarande skall vara möjligt.
Vårt förslag till förordning om främjande av jämställdhet mellan könen i utvecklingssamarbetet är mycket betydelsefullt eftersom det sätter upp tydliga politiska mål och framhåller jämställdheten mellan könen som avgörande för utveckling i allmänhet.
Sedan Beijingdeklarationen och handlingsprogrammet från den fjärde kvinnokonferensen 1995 har allmänna förbättringar åstadkommits vad gäller främjande av jämställdhet mellan könen i utvecklingsländerna. I synnerhet har framsteg gjorts när det gäller att ta fram en övergripande strategi för integrering av jämställdhetsperspektivet i gemenskapens utvecklingssamarbete i stort. Och även om processen med att fastställa prioriteringar är i gång återstår mycket att göra för att resultat, i form av exempelvis förbättrade villkor för kvinnor i utvecklingsländer, skall nås inom överskådlig tid.
Därför behövs ett mer övergripande strategiskt tillvägagångssätt för att understödja den nuvarande genomförandestrategin. Framför allt markerar denna förordning en klarare inriktning som skulle göra processen överskådligare och mer tydlig, vilket skulle underlätta genomdrivandet av de ändringar som är nödvändiga för främjande av jämställdhet mellan könen i utvecklingssamarbetet. Därigenom skulle förordningen kunna fungera som en stark länk till strävandena att uppnå FN:s millennieutvecklingsmål.
Vi vet alla att främjande av jämställdhet är en långsiktig process. Det har verkligen tagit lång tid att komma dit där vi befinner oss, och det är ett tråkigt bevis på frågans långsiktiga karaktär. Därför är det av synnerlig vikt att den strategiska roll och den katalysatorfunktion som den nu gällande förordningen har stärks. Denna förordning behövs verkligen för att vi skall kunna finansiera nyskapande åtgärder som är kostnadseffektiva och som kan tjäna som modell också inom andra områden eller vars användningsområde skulle kunna utsträckas med hjälp av andra finansieringskällor. Däri ligger den verkliga nyckeln till förståelse av syftet med den föreslagna förordningen.
Parlamentet föreslog från början att budgeten för den gällande förordningen skulle ökas, men jag anser att detta inte är den lösning vi är ute efter. Som jag förklarat i min skrivelse till ordförandena i budgetutskottet, utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor och utskottet för utveckling och samarbete samt till föredraganden, saknar vi täckning för denna relativt obetydliga ökning. Vi saknar helt enkelt resurser. Vi gjorde tidigare i år avsevärda ansträngningar i kampen mot de stora fattigdomsbetingade sjukdomarna och för att främja reproduktiv och sexuell hälsa. Det är helt enkelt inte möjligt att få fram mer pengar. Under alla omständigheter, vilket tydligt framgår av skälen till en av de föreslagna ändringarna, bör gemenskapens utvecklingsstöd generellt bidra till ökad jämställdhet som en övergripande fråga.
Jag är således tvungen att bekräfta för er att kommissionen, med rådets fulla stöd, inte kan godta den föreslagna ökningen av budgeten. Det är också det besked jag hoppas på från parlamentet i kväll.
Jag är övertygad om att stöd från parlamentets sida för föreliggande förslag till förordning skulle ge oss möjlighet att finansiera verksamheter och myndigheter i deras arbete för att nå internationella utvecklingsmål för främjande av jämställdhet mellan könen och ett ökat medinflytande för kvinnor samt till att bidra till fattigdomsminskningen.
Det är mycket ändamålsenligt att vi har den här särskilda budgetposten och förordningen eftersom det är här vi kan hämta vår inspiration och vår drivkraft för att staka ut en riktning för våra integreringsansträngningar, men vi kommer aldrig att kunna göra det som måste göras för jämställdheten genom en särskild budgetpost. Så ser verkligheten ut, och jag är tacksam för den kunskap som finns om proportioner och mekanismer för hanteringen av frågan. Jag hoppas att det kommer att återspeglas i parlamentets reaktion. Jag hoppas att vi kommer att kunna klara detta vid en första behandling. Det skulle vara mycket beklagligt om vi inte skulle lyckas.
. – Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill framhålla att detta betänkande förefaller mig vara alldeles grundläggande. Det är grundläggande därför att ett av de främsta målen för Europeiska unionens utvecklingspolitik är att bidra till att bekämpa fattigdom i utvecklingsländerna. På samma sätt anser vi att ett stärkande av demokratin och rättsstatsprincipen, liksom respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, är mål som vi bör sträva efter att uppnå.
Det skulle dock vara att lura oss själva om vi tror att det är möjligt att föra kampen mot fattigdom utan hjälp av kvinnorna. Kvinnorna är samhällets stöttepelare, i synnerhet i de samhällen som vi talar om här. På samma gång måste det sägas att de, tillsammans med barnen, tillhör de mest utsatta när det handlar om sjukdom, fattigdom, analfabetism och krig. Därför måste alla de strategier vi genomför och alla de projekt som vi vill utveckla bidra till kvinnors frigörelse och verksamhet på varje område och i varje land. Kvinnor måste delta på ett mycket praktiskt sätt i utvecklingen av sina länder, för varje kvinna är en potentiell kraft för framgång, förändring och utveckling.
Det betänkande som vi diskuterar i dag är, hoppas jag, ett av de grundläggande stegen i denna inriktning för samarbetet, för det föreskriver ett antal åtgärder för att främja, utveckla och stödja praktiska projekt på detta område. Det är viktigt att projekten är praktiska. Vi vill att denna förordning skall vara en katalysator, en drivkraft för jämställdhet mellan könen, som drar fördel av pilotprojekt, fastställer bra metoder och tillhandahåller information om dem.
Den omfattar perioden från 2004 till 2006. Det förefaller oss därför nödvändigt att förordningen kan börja tillämpas i januari så att anbud kan infordras för projekten. Jag är övertygad om att det finns hundratals människor därute som väntar på vårt beslut. Om vi kommer med undanflykter kommer konsekvenserna att vara förödande för alla som är engagerade lokalt. De vill delta och handla praktiskt för att skapa lika möjligheter.
I detta betänkande föreföll det mig avgörande att mer än något annat ta hänsyn till tillgången till alla resurser och tjänster som till exempel hälsa, utbildning och infrastruktur för kvinnor i alla åldrar. Vi bör även lägga märke till att kvinnor stängs ute från deltagande, åtkomst och kontroll på alla områden. Som kvinna, men framför allt som demokrat, hoppas jag kunna stimulera ett sådant deltagande i alla de berörda länderna. Jag hoppas även att de lokala krafter och kvinnoorganisationer som outtröttligt arbetar för att förändra mentaliteten i fråga om jämställdhet kommer att vara de viktigaste mottagarna av vårt stöd.
I allt vi säger och allt vi hoppas på finns emellertid alltid budgetaspekten. För denna förordning har Europeiska kommissionen gett oss 9 miljoner euro. Det är kanske inte så mycket för oss men för aktörerna på fältet är det en veritabel förmögenhet som gör det möjligt för dem att genomföra konkreta projekt. Icke desto mindre hade vi velat begära 11 miljoner euro, för ytterligare 2 miljoner euro förefaller oss inte vara så mycket. Detta tycks dock, som kommissionär Poul Nielson just har förklarat, vara omöjligt. Med stöd av mina kolleger accepterade jag därför betänkandet vid första behandlingen, för att bidra till konkreta åtgärder, med andra ord för att denna förordning skall antas så fort som möjligt, faktiskt i morgon, så att den har trätt i kraft i januari 2004. Detta tycks dock inte vara de andra politiska gruppernas uppfattning. Det verkar därför som att vi måste gå i strid igen, därför att vi kanske kan skrapa ihop ytterligare några ören och det är det som räknas på fältet.
Jag vill dock uppmana alla som skall tala i den debatt som vi kommer att hålla i denna kammare i morgon att betänka det faktum att vi genom att handla så tar på oss ett tydligt och bestämt ansvar för att inleda ett andrabehandlingsförfarande och att vi inte vet hur lång tid det förfarandet kommer att ta. Jag anser också att alla de organisationer som påverkas av vår oförmåga att nå en överenskommelse har rätt att förvänta sig ett moget agerande och en konkret markering av vår önskan att uppnå dessa mål både från oss, från rådet och från kommissionen.
För egen del skulle jag, om jag fortfarande har befogenhet att fatta beslut som föredragande, än en gång förorda att denna text bör träda i kraft i januari 2004. Vad som än händer, om förhandlingarna som vi skall föra i kväll och i morgon gör det nödvändigt för oss att vid någon tidpunkt ta vår ståndpunkt under omprövning, så kan jag bara beklaga det, men i det fallet skall jag omedelbart försöka få till stånd ett möte med rådet och kommissionen så att vi så snart som möjligt kan nå en överenskommelse.
. – Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Europeiska unionen fäster stor vikt vid jämställdhet och även vid politiken för utvecklingssamarbete. Vi känner alla till de gripande exemplen: den nigerianska kvinnan, Amina Lawal, som skulle stenas medan hennes älskare kom undan ostraffad; kvinnor som inte får lån för att starta en liten rörelse enbart därför att de är kvinnor; flickor som även nu förvägras utbildning därför att de, som kvinnor, ändå inte kommer att behöva det och under tiden kan hjälpa till i hemmet. En hel del återstår att göra.
Vi arbetar in det i varje förordning, men ”papper är tålmodigt” och det är svårt att genomföra det. Det behövs expertkunskaper på detta område, i synnerhet i delegationerna. Jag anser att det är något av en besvikelse att kommissionen, under översynen av förordningen – som upphör att gälla i slutet av 2003 – lade fram ett förslag som bara strävar efter att fungera som en katalysator. I rapporter om resultaten av tidigare åtgärder framkom det att dessa i själva verket inte var särskilt imponerande, samtidigt som den planerade budgeten bara används till en del. Jag vill inte gå in på orsakerna till detta, men jag hoppas att denna nya strategi, som kommissionen stöder, kommer att vara effektivare. Herr kommissionär, budgeten för denna förordning är liten, alltför liten enligt mitt utskott, även om kommissionen vill att målen skall uppnås genom synergieffekter och andra åtgärder och program.
Jag vill därför understryka det faktum att det är nödvändigt att ha experter på fältet. Det kostar pengar. Då borde vi väl kunna få fram de pengarna? Det krävs utbildning och fortbildning, som jag fick höra från Perus delegation så sent som i förra veckan. Men hela tiden framförs krav på en effektivare reglering av dessa frågor även på andra håll. Tre år är inte någon lång tid, men det skulle vara bra om vi kunde säga: ”Titta här, man gör framsteg, fler kvinnor har möjlighet att få något att säga till om på de politiska, sociala och ekonomiska områdena; fler flickor får utbildning och kvinnor har också rätt till god hälsa.” Herr kommissionär, jag vädjar enträget till er.
– Herr talman, herr kommissionär! Artikel 3 i fördraget anger Europeiska gemenskapens önskan att förbjuda alla former av ojämlikhet och främja jämställdhet mellan män och kvinnor. Rådet har talat om jämställdhet som utgångspunkten för utvecklingssamarbete. I Peking antogs ett åtgärdsprogram i 10 punkter om detta som har undertecknats av alla länder. Situationen lämnar fortfarande mycket övrigt att önska, inte minst på utvecklingssamarbetets område. Av de ungefär 1,5 miljarder människor som lever under fattigdomsstrecket är 70 procent kvinnor. De saknar inte bara ekonomiska resurser, utan i de flesta fall även sociala rättigheter, som till exempel rätten till ordentlig mat, bra dricksvatten, utbildning, hälsovård och grundläggande mänskliga rättigheter.
Det är en besvikelse att så lite faktiskt har uträttats sedan rådet slog fast jämställdhetsfrågor som den ledande principen för utvecklingssamarbetet. Det är anledningen till att jag välkomnar åtgärdsprogrammet. Det borde ge en extra injektion åt jämställdhet i utvecklingssamarbetet. I debatter och handlingar i denna kammare har man redan hänvisat till sambandet mellan fattigdom och ojämlikhet mellan könen. De länder som har den största ojämlikheten mellan män och kvinnor är även de fattigaste. Det finns mindre fattigdom i länder där ojämlikheten mellan män och kvinnor inte är så accentuerad. Utvecklingsprojekt på till exempel områdena hälsovård, alfabetiseringsprogram och jordbruk tycks vara mer framgångsrika om kvinnor är involverade. Investeringar i flickor tycks leda till lägre barnadödlighet och lägre dödlighet bland kvinnor, ge högre livsmedelssäkerhet och utgöra ett framsteg i kampen mot fattigdom. Detta är tyvärr inte allmänt bekant och det gladde mig därför att UNICEF den 11 december offentliggjorde forskningsresultat som tydligt understryker detta. Rapporten slår fast att utan åtgärder för att få flickor att gå i skolan kommer det inte att vara möjligt att uppnå millenniemålen. Det är tydligt att fler flickor i utbildning inte bara är till fördel för dem själva, utan även för pojkar och för deras länder. Rapporten skildrar hur könsdiskriminering hejdar utvecklingen redan innan den kommit i gång. Rapporten ger även en bild av hur de industrialiserade länderna och de internationella finansinstituten, med några få undantag, inte har levt upp till sina egna löften.
Därför stöder jag åtgärdsprogrammet som syftar till att främja analys och integration av ett jämställdhetsperspektiv på de prioriterade områdena: gemenskapens utvecklingssamarbete, horisontell integration av jämställdhetsaspekter i projekt och program och kapacitetsuppbyggnad i jämställdhetsfrågor i Europeiska gemenskapen. Detta är tre viktiga punkter, i synnerhet den sista: det krävs en förändrad mentalitet, inte minst i Europeiska unionens organ. Mot bakgrund av det trängande behovet och möjligheterna stöder jag ändringsförslaget att öka budgeten från 9 miljoner euro till 11 miljoner euro. Jag hoppas uppriktigt att kommissionen skall kunna gå med på detta.
– Herr talman! Det har blivit en vana för oss i denna kammare att tala om jämställdhet mellan män och kvinnor under nattliga sessioner. Det spelar inte någon roll men det är ändå ett minst sagt märkligt faktum. Jag skulle uppskatta om vi även kunde tala om jämställdhet mellan män och kvinnor på en eftermiddag.
Jämställdhetspolitiken är en av de bästa bundsförvanterna till Europeiska unionens åtagande att bekämpa fattigdom. Vi har sagt detta otaliga gånger under dessa nattliga sessioner, och nästan alla av oss som sitter här är övertygade om det. Det gäller att förverkliga det även i budgeten.
Sedan nittiotalet har vi gjort stora framsteg med denna politik, men vi har ännu inte uppnått det önskade resultatet. Det är också något som vi alla vet. Det är, som kommissionens dokument förordar, nödvändigt att undersöka nya vägar och, framför allt, att förverkliga ett effektivt genomförande av de åtgärder som vi godkänner på nationell nivå. Det är där som vi står inför de största svårigheterna.
Medan vi 2001 framhöll i åtgärdsprogrammet att det är nödvändigt att integrera ett jämställdhetsperspektiv, det vill säga att överväga, utforma och utvärdera mål på ett sätt som inkluderar kvinnor, måste vi nu komplettera den strategin genom att skapa en solid grundval för denna politik kopplad till utvecklingsmålen för det nya årtusendet.
Som vi alltid har sagt är det nödvändigt att intensifiera det politiska budskapet om att främja jämställdhet mellan män och kvinnor, både inom unionen och, framför allt, i utvecklingsländerna. Fattigdom, analfabetism, sjukdom, arbetslöshet, brist på självbestämmande, beroende och kränkningar av de grundläggande rättigheter är verklighet för de flesta kvinnor i utvecklingsländerna. Jämställdhetsperspektivet, konkreta politiska insatser, ökad medvetenhet och stöd för offentlig och privat kapacitet i utvecklingsländerna, så att de kan ta initiativ för att främja jämställdhet mellan män och kvinnor, är några av de åtgärder som krävs för att göra framsteg med denna strategi.
Gränsöverskridande och regionalt samarbete, främjande av en kompletterande politik och program med anknytning till exempelvis reproduktiv och sexuell hälsa, som för närvarande allvarligt hotas av religiöst inspirerad konservativ politik, är viktiga förutsättningar för att kunna uppnå våra mål.
Den förordning som vi diskuterar i dag kommer otvivelaktigt att bidra till att förbättra våra insatser. Den har blivit påtagligt bättre under behandlingen i parlamentet, eftersom vi har hållit fast vid nyckelfrågor, som till exempel deltagandet av kvinnoorganisationer på fältet, det är de som är de verkliga huvudpersonerna för de här samhällenas utveckling liksom även kvinnors tillgång till och kontroll av yrkesutbildning och hälsovård och beslutsfattande processer. Det är nödvändigt att framhålla behovet av teknisk assistans, inklusive utvärdering av effekterna på jämställdhet på områden som till exempel utbildning och massmedier.
Att bekämpa aids och våld mot kvinnor och att ge kvinnor makt är ett ansvar som vi fortfarande inte har levt upp till. Det är nödvändigt och trängande att denna förordning antas utan att tidsgränserna förlängs till ytterlighet. Därför är det nödvändigt att nå en kompromiss så att denna förordning kan tillämpas från januari 2004. Det är det jag yrkar på nu.
Herr talman! Jag vill utnyttja tillfället till att prata om flickors utbildning, för utan flickors utbildning finns det ingen jämlikhet för kvinnor. Även kollegan Martens nämnde att Unicefs rapport ”The State of the World's Children 2004” som offentliggjordes förra veckan egentligen är skrämmande läsning.
Vi ger löfte efter löfte, till exempel i millenniedeklarationen. I samband med FN:s specialsession för barn gick vi in för att minska skillnaden för flickor och pojkar när det gäller analfabetism och att ge flickor god tillgång till utbildning. Vi har haft -initiativen inom Världsbankens utvecklingskommitté, men vad händer? I dag vet vi att mer än 120 miljoner barn är utan skola. 15 procent av alla pojkar och 21 procent av alla flickor kommer inte till någon skola. I Sydostasien och i länderna söder om Sahara är läget särskilt penibelt.
Inom Världsbankens initiativ godkände de utvecklade länderna en finansieringsplan på 326 miljoner dollar förra året, men hittills har bara 207 miljoner dollar getts i anslag. Det innebär ett finansieringsglapp på närmare 118 miljoner på ett och ett halvt år. Vi har inte uppfyllt våra löften. Det är vi i de utvecklade länderna som inte har gjort vår del. Utvecklingsländerna har lagt fram sina planer och gjort vad de borde ha gjort. Av EU-länderna ger Italien bara 0,3 procent och Tyskland 2,1 procent av sitt bistånd till utveckling. Det är egentligen bara Nederländerna som har levt upp till sina löften till världens barn.
Hur skall det bli efter alla deklarationer och speciellt efter FN:s specialsession för barn, där ungdomarna själva var med och krävde att de skulle få rätt till utbildning? Detta gäller ändå småsummor i förhållande till många andra löften. Jag anser att EU och kommissionen tillsammans borde skärpa sig och leva upp till sina löften, till exempel i Världsbanken.
– Herr talman! När det gäller främjande av jämställdhet mellan könen i utvecklingsländer är det uppenbarligen så att fattigdom är en av de frågor som vi har att tackla.
Kvinnor och barn är hårdast drabbade av fattigdom, men kvinnor är de som står i främsta ledet och de som verkligen kan göra skillnad. Det är helt ofattbart att höra hur motvillig kommissionen ställer sig här i dag till de ynka 2 miljonerna euro. Kommissionsledamoten talar om att rådet och kommissionen – båda mansdominerade – kommit fram till att de inte kan godkänna de extra 2 miljonerna euro. De hoppas kunna hunsa med detta parlament tills vi går med på vad två mansdominerade institutioner har bestämt. Detta är ofattbart om vi tar i beaktande att till och med 11 miljoner bara är småsmulor i förhållande till hela budgeten. Trots detta vill ni att detta parlament, redan vid första behandlingen, skall ge med sig vad gäller de extra 2 miljonerna. Detta är fullständigt oacceptabelt.
Jag hoppas att parlamentet i morgon, i likhet med vad utskottet redan har gjort, kommer att rösta för en ökning av budgeten från 9 miljoner till 11 miljoner euro. Om vi verkligen vill främja jämställdhet mellan könen måste vi vara beredda att göra den extra ansträngning som krävs för att se till att vi verkligen gör åtaganden. Säger vi att vi är motvilliga till 2 miljoner euro och att vi inte kan hitta 2 miljoner euro i vår budget för att öka denna budgetpost är detta fullständigt oacceptabelt, och jag hoppas att parlamentet kommer att skicka en stark signal till kommissionen och till rådet om att detta inte längre kan godtas.
Vi talar om jämställdhet mellan könen i Europeiska unionen, men vi måste bevisa vår hållning genom att säga att vi är beredda att betala för främjande av jämställdhet i utvecklingsländerna, att betala för att stödja kvinnor i utvecklingsländer vilka ofta blir föremål för förföljelse och vilka är de som har tryckt på för att främja jämställdhet mellan könen och dessutom också minska fattigdom. Dessa pengar skulle vara välförtjänta, och ni får inte knorra över de 2 miljonerna euro.
– Herr talman! Utvecklingsbiståndets effektivitet fortsätter att vara ett problem.
Det är dessutom ett faktum att missriktade skuldkänslor över vårt koloniala förflutna har gjort diskussioner av detta problem tabubelagda, ett tabu som, till all lycka, har börjat knaka i fogarna.
Bland observatörer och de som är involverade på fältet är det allt fler som är kritiska till hur utvecklingsbiståndet i allmänhet är organiserat. De använda resurserna kommer ofta inte fram till de avsedda mottagarna.
Att bara skänka pengar är dessutom inte alltid en lösning. Snarare tvärtom, framgång beror på andra faktorer. Jag tänker till exempel på om det finns en fri marknadsekonomi och om det kort sagt finns frihet.
Jämställdhet, ämnet för detta betänkande, spelar en mycket viktig roll i detta. Det sägs, med goda skäl, att diskriminering mot kvinnor utgör ett hinder för hållbar och effektiv utveckling.
Så vi bör verkligen koncentrera våra insatser på bättre utbildning och deltagande, både ekonomiskt och politiskt. I detta avseende erbjuder kommissionen bland annat ”stöd till analys och förbättring av statistik uppdelat efter kön och ålder och utveckling och spridning av metoder, riktlinjer, konsekvensanalyser ur ett jämställdhetsperspektiv, tematiska undersökningar, indikatorer och andra operativa instrument”.
Allt detta är otvivelaktigt både bra och nödvändigt, men vi bör se till att vi inte förlorar ett antal viktiga fakta ur sikte. Många utvecklingsländer lider av ålderdomliga kulturella mönster som har ett direkt orsakssamband med kvinnors eftersatta ställning. I det avseendet är det förvånande att vare sig betänkandet av Zrihen eller kommissionens egen rapport inte på något sätt hänvisar till Islam. I den islamiska världen betraktas kvinnor så att säga som strukturellt mindervärdiga, och det är ingen mening att smyga på tå kring detta obehagliga faktum. Så länge som människor vägrar att acceptera detta kommer denna förordning i bästa fall att ge arbetsmöjligheter för jämställdhetsexperter och andra biståndsarbetare från Europa, men inte mer än det.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Huvudsyftet med Europeiska unionens politik för utvecklingssamarbete är som alla vet att bekämpa och i sista hand att utrota fattigdomen. De konkreta åtgärder som avser att främja jämställdhet mellan män och kvinnor, kvinnors oberoende och deras roll inom ekonomi, samhälle och miljö är följaktligen både viktiga bidrag och en fråga om rättvisa. Detta beror på att det vanligtvis är kvinnor och barn som är offer för fattigdom.
De framsteg som redan har gjorts som ett resultat av den globala strategin att föra in jämställdhetsperspektivet i utvecklingssamarbetet bör erkännas och framhållas, men mycket återstår att göra. Det finns aspekter som är avgörande för jämställdhet och kvinnors oberoende och det är de som måste ägnas särskild uppmärksamhet, med bestämd tonvikt på områden som till exempel hälsa, utbildning, tillgång till ekonomiska och sociala aktiviteter och även tillgång till sysselsättning och infrastruktur och deltagande i beslutsfattande processer.
Projekten måste stå i överensstämmelse med verkligheten och därför behöver vi data och statistik som är könsfördelade, vilket kommer att göra det möjligt för oss att utvärdera åtgärder innan de väljs ut och så snart de har inletts. Vi måste framhäva den avgörande roll som spelas av de organisationer som arbetar på fältet, och ta hänsyn till deras direkta och rika kunskaper om de verkliga behoven och om de medel som erfordras för att genomföra åtgärder.
En annan punkt som jag vill framhålla är nödvändigheten att skapa partnerskap. Nyckelaktörerna, de regionala myndigheterna inräknade, bör bilda nätverk för att utbyta erfarenheter och bästa praxis så att vi kan utarbeta bättre åtgärder och nå ett större deltagande i genomförandet av dem. Avslutningsvis vill jag understryka att främjandet av jämställdhet i utvecklingssamarbetet för perioden 2004–2006 måste få en budget som svarar mot behoven. Jag förstår de skäl som har framförts i denna debatt av kommissionen och föredraganden, som jag gratulerar, men med hänsyn till de åtgärder som fortfarande måste genomföras och de ansträngningar som fortfarande måste göras, måste den motsvarande budgetposten ökas till 11 miljoner euro.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka föredraganden, som har utarbetat detta betänkande.
Europeiska unionen har förklarat att jämställdhet är ett av dess viktigaste mål, och jag anser att det är oerhört viktigt att denna prioritet kommer med i utvecklingssamarbetet. Det är fortfarande i första hand kvinnor och flickor som inte kan vare sig läsa eller skriva och som blir diskriminerade i utbildningen. Men utbildning är nyckeln för att bryta den onda cirkeln av fattigdom och sjukdom. Den som inte kan läsa och skriva har inte en chans i vår dator- och Internet-dominerade värld. Vad som än händer måste vi se till att vårt främjande av lika möjligheter kommer alla kvinnor till del, oavsett ålder.
Betänkandet är i första hand koncentrerat på att stärka befintliga lokala organisationer, för det är de som har experter på fältet, experter som känner de djupare liggande strukturerna och som vet vad som verkligen behövs där. Kvinnor är oumbärliga i alla landsbygdsområden och de behövs för fortsatt utveckling i regionerna. Som föregående talare redan har påpekat, tilldelas kvinnor i utvecklingsländer ofta en passiv roll i projekt och planeringsprocesser. Detta innebär att de inte är tillräckligt delaktiga i projekten, och följaktligen ägnas kvinnors behov mindre uppmärksamhet. Därför måste kvinnor dras med som aktiva deltagare i lokala planeringsprocesser, så att de aktivt kan forma sin miljö och så att de kan möta nya utmaningar med ett hundraprocentigt engagemang.
För att kunna introducera effektiva åtgärder som får effekt även efter genomförandet måste den ekonomiska ramen för genomförandet av denna förordning, som redan har sagts, rymma 11 miljoner euro. Jag ber därför parlamentet att godkänna dessa 11 miljoner euro i morgon. Det är möjligt att jämställdhetsperspektiv är en term som används alltför ofta och ibland förefaller lite sliten, men det är fortfarande ett grundläggande begrepp som måste tillämpas på alla politikområden.
. Herr talman! Jag beklagar snarare än gläds åt att behöva inleda med att säga att Patricia McKennas ordval var en besvikelse. Jag kan inte hålla med om att kommissionen skulle vara mansdominerad. Hennes uttalande ligger utanför vårt sedvanliga sätt att arbeta. Det är både otrevligt och inte heller korrekt rent sakligt.
Vissa av våra åtgärder på detta område utgörs normalt sett inte av – eller klassificeras i vart fall inte alltid som – verksamhet i genusfrågor. Vi arbetar i många länder med frågor som handlar om landreformer och lagändringar utan att detta klassificeras som åtgärder i genusfrågor. Emellertid är det ytterst betydelsefullt att det tas fram modern lagstiftning som fastställer lika villkor för markägande, och beträffande länder som Kenya, där man i ett enda stort steg bestämde sig för att satsa på gratis grundskola, också säkerställer att det finns budgetanslag som möjliggör för flickor att dra fördel av sådana nya möjligheter. Det budgetanslag på 50 miljoner euro som avsattes för Kenya klassificerades inte som stöd till genusfrågor, men rent faktiskt gick det till hårdnackade, ekonomiskt betydelsefulla könsrollsrelaterade politikområden. Detta är vad integrering handlar om.
Jag vill betona att det är just detta det stora slaget handlar om. Jag skulle kunna ha förståelse för den pågående diskussionen om det rörde sig om mellanskillnaden mellan 9 och 200 miljoner euro, och inte om mellanskillnaden mellan 9 och 11 miljoner euro. Då skulle jag kunna se någon slags logik i det som har sagts här i kväll. Men budgetposten som inbegriper det ifrågavarande verksamhetsområdet fungerar som katalysator för att föra fram bra nya idéer, innovativa tillvägagångssätt osv. för att inspirera det mer allmänna arbetet med integrering. Detta är anledningen till att det vore ett misstag att höja eller sänka nivån på anslaget som sådant. Jag skulle verkligen beklaga om parlamentet inte agerade i denna fråga på ett sätt som skulle leda till att vi fick fram ett smidigt och snabbt beslutsförfarande. Det är ett misstag att tro att inställningen till och ärligheten i kampen för jämställdhet mellan könen skulle vara beroende av valet mellan 9 och 11 miljoner euro. Vi måste bedömas på grundval av det allmänna arbete vi gör, och där bör vi vara ganska säkra på omdömet.
– Herr talman! Inget personligt menat mot kommissionsledamoten – bland de manliga kommissionsledamöterna är han troligen en av de mer framåtsträvande vad beträffar jämställdhet mellan könen. Men sanningen är den att både kommissionen och rådet domineras av män. Ser vi till siffrorna domineras båda rent generellt av män. Om förhållandena var mer jämlika i både kommissionen och i rådet vad gäller andelen kvinnor, skulle saker se lite annorlunda ut.
Detta är inget personligt angrepp på er, herr kommissionär. När det gäller kvinnofrågor är ni att föredra framför en del av våra andra kommissionsledamöter, däribland Pádraig Flynn, som satt här för några år sedan! Sanningen är icke desto mindre den att kommissionen och rådet är mansdominerade.
Vi tolkar detta som en utsträckt hand till försoning.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0465/2003) av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om samexistens mellan genetiskt modifierade och konventionella och organiska grödor (2003/2098(INI)).
. – Herr talman, herr kommissionär! Detta är ett initiativbetänkande som har lagts fram av parlamentet på begäran av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Det är således inte ett svar på ett lagstiftningsförslag från kommissionen. Det är snarare så att vi anser att det fordras handling i denna fråga och det är därför vi har gjort oss omaket att utarbeta detta betänkande. Betänkandet utgör en kompromiss som har uppnåtts tack vare att alla grupper har samarbetat och den har antagits med överväldigande stöd av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Jag vill tacka var och en av mina medföredragande: Schierhuber, Scheele, Olsson och Garot. Vi har alla strävat efter att låta sakligheten få sista ordet när vi har arbetat med denna parlamentariska arbetsuppgift.
Låt mig än en gång understryka att detta betänkande inte handlar om huruvida genmodifiering bör tillåtas eller ej. Det fokuserar på samexistens. Det har redan fattats beslut, i samråd med denna kammare, om att genetiskt modifierade organismer kommer att finnas och kommer att sättas ut. Den fråga som vi behandlar här gäller hur det skall kunna finnas samarbete, samlevnad, och valfrihet för både jordbrukare och konsumenter, för om vi sätter ut genetiskt modifierade organismer i växter eller djur så är detta vad frågan kommer att handla om. Naturen strävar ofta efter utbyte – den kommer inte att göra några undantag för genetiskt modifierade organismer. Så i stället för att koncentrera oss på det faktum att det mycket snart kommer att förekomma utsättning av genetiskt modifierade växter och djur, måste vi nu säkerställa att det finns GMO-fria växter och djur för att ha valfrihet. Det är det som detta betänkande handlar om. Vi måste se till att alla förfaranden klarläggs innan de tillämpas. Kommissionen har inte lagt fram något lagstiftningsförslag i detta syfte – i stället har man föreslagit riktlinjer. Som nämns i betänkandet försöker vi nu tillämpa de riktlinjerna.
Vi uppmanar kommissionen att undersöka de tekniska kraven, att samråda med vetenskapliga experter och även att ta itu med frågan om potentiellt ansvar. Även om näringslivet är i sin fulla rätt att tjäna pengar så kan det faktiskt inte tillåtas att göra det om det leder till att jordbrukare stämmer varandra längre ned i produktionskedjan. Det måste finnas klarhet. Reaktionerna på denna lagstiftning tyder på att vissa regioner vill förklara sig GMO-fria, därför att de är oroliga för möjligheten av kontamination mellan små jordbitar – detta gäller artikel 26 direktivet om utsättning, som infördes till följd av parlamentets ansträngningar, där det sägs att jordbrukare måste ha rätt att etablera en GMO-fri region förutsatt att de har fastställt att mat och utsäde med en kontamination över 0,9 procent kommer att märkas som genetiskt modifierade.
Alla som vill verka på marknaden – inte enbart ekologiska jordbruksföretag, som enligt lag är förpliktade att vara GMO-fria, utan även stora delar av det konventionella jordbruket – betraktar detta som en del av deras marknad. De är i sin fulla rätt att göra det. Var och en måste göra sitt eget val i denna fråga och vi måste se till att de kan göra det.
Det är anledningen till att vi nu föreslår en förordning om ansvar. Jag hoppas att en stor majoritet i denna kammare kommer att godkänna detta betänkande i morgon, att kommissionen därefter kommer att motsvara våra förväntningar och att dessa frågor om samexistens kommer att hanteras med medbeslutandeförfarandet, liksom lagstiftningen om genmodifiering. Detta kommer att göra det möjligt för oss att vara med och att använda våra expertkunskaper – som tydligt framgår av detta betänkande – för att lägga fram en förnuftig lagstiftning som inte innebär att samexistens kan bli en trojansk häst. Vi vill inte sitta här om några år och sörja över att vår strategi inte har fungerat. Vi måste garantera samexistens och valfrihet för jordbrukare och konsumenter på lång sikt.
Jag hoppas att kommissionen kommer att ta vårt arbete på allvar och att vi snart kan diskutera ett förslag till rättsakt i denna fråga i kammaren.
En sista tanke: en nyckelfaktor på detta område är huruvida icke genetiskt modifierade utsäden förblir fria från genetiskt modifierade organismer. Det råder ingen tvekan om att det kommer att finnas genetiskt modifierade utsäden. Vi har lagstiftning om det. Vi måste dock se till att det även finns utsäde som är fritt från genetiskt modifierade organismer. Detta är alltså den springande punkten för samexistensen. Vårt betänkande lägger stor vikt vid denna punkt.
. Herr talman! Jag vill inleda med att be om ursäkt eftersom jag ser i tidsschemat att jag har fått mig två och en halv minut tilldelat, men jag har faktiskt förberett ett uttalande som är något utförligare. Då jag inte kände till detta i förväg känner jag mig tvungen att gå efter innehåll i stället för efter tidfördelning.
För det första vill jag tacka föredraganden, Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, och parlamentets ledamöter som har bidragit till initiativbetänkandet. Kommissionen välkomnar betänkandet som ett bidrag i rätt tid till diskussionen om samexistens. Jag delar fullständigt åsikten om att samexistens är en synnerligen viktig fråga som kräver att bli behandlad på ett öppet och fördomsfritt sätt.
Med det nya tillståndsförfarandet för genetiskt modifierade organismer (GMO) och lagstiftningen för spårbarhet och märkning har EU skapat ett omfattande regelverk som borde bana vägen för införandet av GMO i jordbruket. Genom att etablera villkoren för samexistens måste vi garantera att lantbrukare som vill använda konventionella och organiska jordbruksmetoder skall kunna göra det.
Betänkandet kommer vid en tidpunkt då flera medlemsstater arbetar med att förbereda de första nationella och regionala stegen för samexistens. Det kommer också vid en tidpunkt då kommissionen strävar efter att ytterligare klargöra hur den på bästa sätt, tillsammans med medlemsstaterna, i enlighet med kommissionens riktlinjer för samexistens utgivna i juli, kan stödja denna process.
Medan kommissionen välkomnar initiativbetänkandet som ett värdefullt och övergripande bidrag till diskussionen när det gäller de personliga uttalanden och rekommendationer som lagts fram, är det bara ett fåtal som vi helhjärtat kan stödja. Jag skall kortfattat kommentera några av dem.
Angående gränsvärde för utsäde, skulle vi hålla med om att det är nödvändigt att informera om förekomsten av GMO i utsäde för att tillämpa lagstiftningen för GMO på ett korrekt sätt, i synnerhet gällande märkning och spårbarhet. Emellertid tillämpas gränsvärdena endast på tillfälliga spår av godkända GMO som har genomgått omfattande miljö- och hälsoriskbedömningar. De är inte avsedda att vara ett riskhanteringsverktyg.
Vi inser också vikten av och brådskan med att fastställa gränsvärden för tillfällig förekomst av GMO i utsädespartier av icke-GMO-sorter, och vi arbetar för närvarande på ett förslag. I det arbetet baserar vi oss på goda vetenskapliga rekommendationer som bygger på det förberedande arbete som har genomförts under de två senaste åren.
Det gläder mig att se att betänkandet har ersatt ett tidigare textförlag som rekommenderade ett gränsvärde på 0,1 procent för utsäde. I den nya texten beaktas vetenskapliga bedömningen av vad som kan tillämpas i praktiken. Kommissionen har alltid varit av den åsikten att gränsvärdena skall vara möjliga och praktiskt genomförbara i en GMO-miljö. Den har alltid insisterat på det faktum att det behövdes goda vetenskapliga rekommendationer för att sätta gränsvärden.
När det gäller begäran om enhetliga och bindande regler för samexistens på gemenskapsnivå är vi inte övertygade om att detta skulle vara en genomförbar lösning. Med tanke på den mångfald som karaktäriserar EU:s jordbruk anser vi att det är omöjligt att etablera enhetliga regler som kan tillämpas generellt. Det är inte rimligt att använda en metod som stöper alla i samma form.
Forskare har upprepade gånger stått bakom den subsidiaritetsbaserade metoden, även vid den inledande utfrågning om samexistens som organiserades i september 2003. Medlemsstaterna ser också alltmer detta som det lämpliga sättet att gå framåt. Dessutom har medlemsstater, i och med införandet av en artikel om samexistens i direktiv 2001/18/EG på begäran av parlamentet, nu möjligheten att vidta åtgärder för samexistens. Med klausulen om nationella åtgärder för samexistens på plats och med riktlinjerna från kommissionen tillgängliga anser vi att ramen för nationella lösningar för samexistens är tillräckligt utarbetad. Samexistens får inte vara en orsak till att ytterligare fördröja godkännandet av nya GMO.
Jag delar inte den åsikt som uttrycks i betänkandet om att medlemsstaterna skall tvingas att anta lagstiftning för att garantera samexistens. Tvärtom bör vi överlåta till dem att undersöka vilka olika politiska instrument som kan användas, däribland frivilliga avtal och ansatser till icke-bindande lagstiftning. Mot bakgrund av deras specifika förhållanden väljer de vilken kombination av instrument och bredd av reglering som passar dem bäst.
Vi är helt överens om frågan om vem skall bära ansvaret för att genomföra de nödvändiga åtgärderna. Faktum är att kommissionens riktlinjer anger att de jordbrukare som introducerar en ny produktionsform skall ta ansvaret för den. Principen är ömsesidig, även om den till en början huvudsakligen gäller jordbrukare som vill odla GMO.
Beträffande ansvar, har jag svårt att förstå varför det skall vara nödvändigt med ett civilrättsligt ansvar inom hela gemenskapen. Frågan om ansvar kan inte behandlas enskilt. Ansvaret beror på medlemsstatens övergripande ansats till samexistens. Det bör därför tas upp som en integrerad del av åtgärdspaketet för samexistens.
En generell avgift på genetiskt modifierat utsäde och foder, för att täcka både administrativa kostnader och kostnader för provning och övervakning i samband med lagstiftning för GMO, är inte förenlig med principen om den gemensamma marknaden. Som en generell princip bör inte marknadsföringen av produkter som är godkända under gemenskapens lagstiftning och ansedda som säkra för mänsklig hälsa och miljö begränsas eller hindras av medlemsstaterna. Naturligtvis är beskattningen här för att stanna. Vi beskattar mycket i termer av ekonomisk aktivitet som helhet, och därför vill jag säga att denna diskussion, logiskt sett, inte är så konstig.
I betänkandet ombeds kommissionen att fastställa rättsligt bindande definitioner av termerna ”tillfällig” och ”tekniskt oundviklig”. Vår lagstiftning är tydlig här. Aktörerna måste ha möjlighet att visa att de har försökt att undvika förekomsten av GMO.
Angående frågan om gränsöverskridande effekter, skulle kommissionen kunna hålla med om att denna behöver undersökas ytterligare. Vi kommer att fundera över hur detta kan göras och vad kommissionen kan bidra med. Vi kan även fastställa om det skulle vara användbart att lägga upp ett offentligt register över nationella strategier och bästa praxis med gränsöverskridande inverkan.
Beträffande GMO-fria områden har vi olika åsikter. Vi känner starkt att ett fullständigt förbud mot alla typer av GMO från en region inte är möjligt, såvida det inte efterlevs frivilligt. Den regionala begränsningen av vissa typer av GMO måste vara vetenskapligt berättigad, gröda för gröda, och skall endast vara en sista utväg om förvaltningsåtgärder på jordbruksnivå är otillräckliga. Kommissionen håller med om att det behövs mer forskning om samexistens. Den stöder därför vetenskapliga studier som leds av de gemensamma forskningscentren under det sjätte ramprogrammet för gemenskapsforskning. Dessa studier kommer att omfatta kostnadsanalyser, god jordbrukssed för samexistens och ansvarsfrågor. Emellertid kommer en fullständig rapport, som omfattar alla ekonomiska aspekter av samexistens under de olika kostnadsförhållanden som råder inom EU, endast att kunna möjliggöras när medlemsstaterna har fått mer praktisk erfarenhet.
Kommissionen kommer att garantera en roll som samordnare och underlätta utbytet av information om bästa praxis och konkreta erfarenheter av samexistens mellan medlemsstaterna som innefattar gränsöverskridande aspekter. Baserat på denna informationsinsamling kommer kommissionen att rapportera till parlamentet och rådet om två år. Kommissionen kommer sedan, om det är lämpligt, även att göra en bedömning av tänkbara och nödvändiga åtgärder.
Jag är glad över att jag har haft möjligheten att ge detta utförliga svar.
.– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det har gått nästan sex månader sedan frågan om samexistens senast spelade en ledande roll i denna kammare. Då diskuterade vi förordningen om genetiskt modifierad mat och utsäden. Jag var föredragande och vi var tvungna att ta strid med kommissionen och vissa medlemsstater för att trygga flexibiliteten i form av artikel 26 a. Vi var framgångsrika och jag gratulerar Graefe zu Baringdorf, vars initiativbetänkande i frågan skickar ännu en viktig politisk signal från denna kammare.
Jag anser att det är otroligt viktigt att vi nu uppmanar medlemsstaterna att använda sig av denna flexibilitet som vi i parlamentet stred för på deras vägnar och ge den ett innehåll. Jag instämmer dock även med Graefe zu Baringdorf att det kommer att vara nödvändigt att utforma EU-förordningar om samexistens. Jag kan inte förstå hur kommissionen kan säga att den kan godkänna det här centralt och att den har behörighet att göra det när den inte har svar på de frågor som samexistensen ger upphov till.
En annan anledning till att jag anser att initiativbetänkandet av Graefe zu Baringdorf är otroligt viktigt är att det inom kort kommer att hållas en omröstning om direktivet om utsäde i enlighet med kommittéförfarandet, vilket dess värre lämnar parlamentet utanför. Jag anser också att det avsnitt där vi säger att värdet för föroreningar i utsäden skall bestämmas av det närliggande värdet är oerhört viktigt. Vi bör inte anklaga oss själva: det är väldigt svårt att upprätthålla det tröskelvärde på 0,9 procent som vi gick med på, även om vi inte kräver absolut rena utsäden. Därför hoppas jag att denna kammare i morgon skall kunna skicka denna viktiga politiska signal.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag skulle vilja börja med att tacka föredraganden Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf för att ha tagit ett gediget initiativ till att utarbeta detta initiativbetänkande om samexistens och för att ha lyckats sammanföra alla synpunkter i ett betänkande. Faktum är att åsikter om samexistens varierar från ett land till ett annat, och inte ens inom min grupp kan vi enas om ämnet.
Låt oss tala klarspråk: nu är det länge sedan frågan handlade om att säga ”ja” eller ”nej” till genteknik. Föredraganden har påpekat detta. Denna fråga är avgjord sedan länge. Vi måste se framåt, och vi diskuterar redan hur genetiskt modifierade och icke genetiskt modifierade grödor kan samexistera, och hur vi kan se till att alla parter verkar sida vid sida utan att någon missgynnas. Samexistens borde garantera jordbrukarna och konsumenterna möjlighet att välja, och tydliga regler måste skapas som är till fördel för alla europeiska jordbrukare, regler som tillåter dem att göra oberoende val om de olika jordbruksmetoder som de vill använda och se till att dessa metoder kan samexistera utan att skapa problem.
Efter intensiva partiöverskridande och interna diskussioner har utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling nått en kompromiss och godkänt ett betänkande som innehåller särskilda och tydliga krav. I vårt initiativbetänkande kräver vi heltäckande bestämmelser på gemenskapsnivå, eftersom de riktlinjer som kommissionen har föreslagit är en samling icke-bindande rekommendationer. Vi förväntar oss därför att kommissionen tillhandahåller en gemensam rättslig ram i de fall där politiken beslutas på gemenskapsnivå, som när det gäller jordbrukspolitik.
En annan viktig del i vårt betänkande är uppmaningen till kommissionen att lägga fram ett förslag om civilrättsligt ansvar och försäkring inom hela gemenskapen. Bestämmelser som innefattar risken för tillfällig kontamination måste fastställas på förhand, snarare än att bara låta jordbrukarna reda ut detta sinsemellan, och låta var och en rädda sitt eget skinn. Det kan inte under några omständigheter bli fråga om att jordbrukarna skall behöva lösa ansvarsfrågan själva.
Dessutom måste GMO-kontamination i utsäde fastställas till ett tekniskt mätbart och tillförlitligt gränsvärde, för att jordbruksproduktionen skall kunna garantera det gällande gränsvärdet på 0,9 procent vid märkning av livsmedel. Karin Scheele har redan tagit upp denna fråga.
Ett initiativbetänkande är ett sätt för parlamentet att sända ut ett tydligt politiskt budskap. Om vi nu mildrar de krav och kommentarer som utskottet för jordbruk har framfört och löser upp det befintliga paketet kommer våra krav inte att vara tydliga längre. Vi kommer i stället att få ett hopkok av vaga uttalanden utan någon tydlig form. Som parlamentsledamöter måste vi fråga oss själva om vi verkligen vill sända ut en politisk signal som saknar ett faktiskt innehåll.
Jag instämmer därför med föredraganden och hoppas att detta initiativbetänkande kommer att antas i morgon med en riktigt övertygande majoritet, eftersom det redan har fått så mycket stöd i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.
Herr talman, herr kommissionsledamot! Detta handlar inte om genetiskt modifierade organismers vara eller icke vara. Jag tillhör dem som tror att varken hela mänskligheten eller bara den europeiska delen av mänskligheten kan undvara denna kunskap och teknik. Det är dock angeläget att vi tillämpar försiktighetsprincipen, att vi tillämpar principen om att förorenaren skall betala och att vi respekterar människors oro inför det nya. Vi måste alltså kunna märka och ge ordentliga besked.
Vi har haft och har fortfarande olika syn på själva sakfrågan, men jag vill ändå gratulera Graefe zu Baringdorf till detta betänkande. Vi har i allt väsentligt kunnat bli överens om en hållning från Europaparlamentet, som jag hoppas skall ge en signal till kommissionen och till rådet.
Jag tycker det är mycket välbalanserat, men jag har några kommentarer. Jag blir besviken när jag hör kommissionsledamoten så tvärsäkert uttala sig emot punkt 3 om gemensamma bestämmelser. Vinden blåser ju faktiskt även över nationsgränserna. Det är inte rimligt att man har en regel på den ena sidan om en nationsgräns och en annan regel på den andra sidan. Detta handlar om livet och livets innehåll. Om vi vill åstadkomma någonting med detta måste vi ha gemensamma bestämmelser. Tänk över det här i kommissionen innan ni fattar några förhastade beslut.
Jag kan dock hålla med kommissionen litet när det gäller punkt 9. Jag tror att det vore farligt att fortsätta med ett moratorium om vi inte får som vi vill. Jag tycker egentligen att punkt 9 är riktig, men jag anser att det kanske är att gå litet för långt. Jag är inte beredd att rösta för den punkten. Det är den enda punkt i betänkandet som jag har en avvikande uppfattning om.
När det gäller det regionala avståendet säger kommissionsledamoten att det bara kan bli aktuellt om det är frivilligt. Jag hade i min enfald inbillat mig att demokratiska beslut alltid är frivilliga. Då kan det väl inte vara några bekymmer? Jag anser att det är en rättighet för en region eller ett land att säga ”vi vill inte ha det här”. Vi kan inte tvinga på människor att använda en teknik om de inte vill, även om jag tycker att tekniken är bra.
Det är mycket angeläget att vi får fram denna signal och att vi kan vara relativt eniga i morgon när vi skall fatta beslut. Vi har visserligen olika uppfattningar om genetiskt modifierade organismers vara eller icke vara, men vi vill vara försiktiga. Vi vill nu komma fram med ett förslag till hur vi skall kunna ordna samexistensen så att vi blir trovärdiga hos alla de människor som skall leva på de livsmedel som produceras, antingen på det ena eller det andra sättet.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Den grundläggande frågan som vi behandlar här är om samexistens mellan genetiskt modifierade och konventionella och organiska grödor verkligen är möjlig. Om vi inte finner ett praktiskt och exakt svar på denna fråga kan det inte finnas grund för den så lovprisade valfriheten. Jordbrukare som producerar konventionella och organiska grödor kommer inte att ha en valmöjlighet om genetiskt modifierade grödor påverkar konventionella och organiska grödor. Vi får inte låta oss tvingas till en kraftfull lobbyverksamhet som består av en alltmer begränsad grupp av enorma multinationella företag som saluför genetiskt modifierade grödor och försöker kontrollera jordbruk och livsmedelsproduktion mot de europeiska jordbrukarnas och konsumenternas vilja, vilka i oräkneliga opinionsundersökningar redan har uttryckt sina reservationer och till och med fruktan för genetiskt modifierade organismer.
Jag välkomnar därför parlamentets initiativbetänkande, som blir alltmer viktigt eftersom kommissionen själv sköt upp denna debatt. Betänkandet banar också väg för att upphäva det moratorium som i praktiken har funnits sedan 1998. Detta är i själva verket ett krav som jag själv ställde i en resolution på gemensamt initiativ tillsammans med ledamöter i min grupp i mars 2003. Alla känner till de inneboende riskerna för kontamination från utsläpp av genetiskt modifierade organismer i miljön. Vetenskapliga studier om korspollinering och spridning av genetiskt modifierade organismer är fortfarande alltför begränsade för att vi skall få en exakt och tillförlitlig utvärdering av alla följder. Under hela denna debatt tvingas vi dock, samtidigt som vi har de åsikter som presenterades vid parlamentsutfrågningen i åtanke, dra slutsatsen att kontamination inte helt kan undvikas med tanke på att genetiskt modifierade grödor förekommer i så stor skala, vilket får konsekvenser som sträcker sig från förlust av biologisk mångfald till ekonomisk skada på konventionellt och organiskt jordbruk.
Följaktligen går det inte att hantera dem på ett effektivt och genomförbart sätt, trots risken för spridning som varierar med typen av genetiskt modifierad gröda. En gård som väljer genetiskt modifierade grödor kan sedan inte återgå till konventionellt eller organiskt jordbruk. Vår erfarenhet av djursjukdomar, särskilt BSE och mul- och klövsjukan, borde fungera som varningssignaler för de tillförlitlighetsproblem och kostnader som kommer att uppstå när övervakningssystemen införs. Som föredraganden påpekar i sitt betänkande – som jag gratulerar honom till – är det mest effektiva och ekonomiska sättet för att garantera samexistens följaktligen att avstå från GMO-odling, antingen det sker på frivillig basis eller begränsas på regional nivå.
Vidare får inte de fastställda gemenskapsbestämmelserna äventyra varje medlemsstats rättighet att förbjuda genetiskt modifierade grödor inom hela sitt territorium eller geografiskt begränsade områden. Det som är uppenbart i hela denna process, om samexistens inte är möjlig, är att moratoriet bör finnas kvar för att följa försiktighetsprincipen. Vi bör följaktligen stödja åtminstone punkt 9 i detta betänkande, och jag personligen hoppas att detta parlament kommer att anta betänkandet i sin helhet i morgon.
– Herr talman! Jag har lagt till två ändringsförslag till betänkandet. Dessa skulle innebära att medlemsstaterna beordras (punkt 7 a [ny]) eller rekommenderas (punkt 7 b [ny]) att införa en pålaga på GMO-utsäde och GMO-foder. Inkomsten skulle täcka den löpande administreringen och undersökningen av jordbrukarnas organiskt odlade och konventionella icke-GMO mark. Inkomsten skulle också ersätta de skador som GMO-föroreningar orsakar, som inträffar trots korrekt praktisk tillämpning från GMO-jordbrukarnas sida. Jag skulle vilja betona att den skada som sker trots korrekt praktisk tillämpning även måste betalas av förorenaren och inte av offentliga myndigheter genom skatter som oskyldiga medborgare betalar. Det måste dock vara möjligt att undanta en medlemsstat om ett beslut med den innebörden fattas vid ett offentligt nationellt parlamentssammanträde i den berörda medlemsstaten och läggs fram av regeringschefen vid ett av europeiska rådets sammanträden. På detta sätt skulle medlemsstaternas suveränitet garanteras, samtidigt som det är möjligt för en miljökampanj på gräsrotsnivå att nå gränsöverskridande resultat.
– Herr talman! Frågan om samexistens mellan GMO-produktion och icke-GMO-produktion bör betraktas som en långsiktig fråga och inte som en tillfällig situation som vi skall hantera i väntan på att GMO-produktionen skall hävda sig själv som den dominerande, eller till och med uteslutande, jordbruksmetoden för grödor. Detta görs genom att ta hänsyn till omfattningen av de olika problem som genetiskt modifierade organismer skapar, problem till vilka det inte finns några självklara och övertygande vetenskapliga slutsatser.
Det är konventionellt och organiskt jordbruk som är regeln, och GMO-produktion är undantaget som skall iakttas, inte tvärtom. Vi måste ställa frågor, inte om icke-GMO-produktionens livsduglighet, utan om de åtgärder som måste vidtas för att skydda produktionen från GMO-kontamination. Föredraganden gör rätt som betonar att våra kunskaper har uppvisat brister på en rad avgörande områden, vilket obestridligen borde uppmuntra oss att fortsätta forskningen, men även att uppträda med stor försiktighet. Vi har här att göra med korspollinering (korsningar), övervintring av utsäde, jordkoncentration, motståndskraft, utbredning och spridning. Vi måste vara oerhört vaksamma för att undvika en situation där antagna bestämmelser om godkännande, spårbarhet och märkning kringgås genom andra bestämmelser, om samexistens, vilka är alltför vaga, osäkra och otydliga, och som därmed skapar ett fullbordat faktum som skulle kunna svepa iväg alla dessa försiktighetsbestämmelser.
Låt oss vara försiktiga så att vi inte försätter våra jordbrukare i sitsen som trollkarlens lärling, något som den allmänna opinionen utan tvivel skulle tillskriva de negativa konsekvenserna av all generaliserad GMO-spridning. De har redan offrat mycket, med animaliskt mjöl och Gaucho insekticid. Låt oss därför se till att vi inte komplicerar det fortsatta bruket av traditionella jordbruksmetoder för grödor så mycket att jordbrukare tvingas överge dem till förmån för GMO-produktion. Det är upp till den person som införde en högriskgröda att ta på sig ansvaret för den risken och alla dess konsekvenser. Det är den person som tar risken för eventuell kontamination som måste bära kostnaderna för att förhindra och hantera denna risk för andra grödor och för användare av dessa grödor, och som ensam måste axla ansvaret för att ha tagit denna risk.
Denna fråga om hur man skall hantera de olika jordbruksmetodernas samexistens kommer att bli en livsviktig fråga vid regional planering. Det måste bli möjligt att ha särskilda riktlinjer för valfrihet på nationell eller regional nivå. Om valda företrädare, jordbrukare och andra som är inblandade på regional nivå i ett särskilt område till exempel vill att detta område blir GMO-fritt, då måste de kunna besluta detta i full frihet, utan att kommissionen lägger hinder i deras väg på grund av Gud vet vilken slags snedvridning av konkurrens som kan vara mer eller mindre inbillad. Därför, herr talman, tänker vi rösta för detta initiativbetänkande, i vilket det ställs några berättigade frågor om ett ämne som är livsviktigt för vårt samhälle.
– Herr talman! Först av allt vill jag gratulera föredraganden till att ha utformat ett utmärkt betänkande genom gott samarbete, ett viktigt behov vilket tydliggörs av kommissionsledamotens reaktion. Han noterade visserligen att det är ett aktuellt ämne, men samtidigt försöker han i allt högre grad flytta ansvaret från kommissionen. Ansvaret sägs ligga på medlemsstaterna och andra. Men detta ämne om något bör åtgärdas på gemenskapsnivå. Herr kommissionsledamot, parlamentet står på er sida, och även i debatten om den europeiska konstitutionen skulle det vara mycket fördelaktigt om kommissionen och parlamentet kunde nå ordentliga överenskommelser genom gott samarbete.
Graefe zu Baringdorfs gedigna betänkande skulle jag vilja be kommissionen att som viktig europeisk institution ta tag i denna uppgift med förnyad kraft och lägga fram grundliga förslag efter ingående undersökningar, för att få en riktigt förnuftig lagstiftning.
– Herr talman! Dagens debatt visar på ett tydligt sätt att påtryckningarna från Bush i somras har gett resultat. Inte bara för den fria rörligheten för genetiskt modifierade organismer, utan också för att de skall få odlas fritt i Europeiska unionen. Inledningsvis skulle jag vilja uttrycka vårt kategoriska motstånd mot att odla genetiskt modifierade produkter och för femtioelfte gången peka på kommissionens hyckleri, som vid en tidpunkt när den genomför reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, då man förväntas tillämpa grundprincipen om att öka jordbruksproduktionens kvalitet för att garantera hälsosam och säker mat, miljöskydd och så vidare, samtidigt främjar odling av modifierade produkter. Det mest typiska exemplet på detta hyckleri är tobaken, där man med skyddet för folkhälsan och en hållbar utveckling som förevändning skär ned stöden i ett försök att definitivt avskaffa skörden.
Nyligen gjorde Michael Meacher, miljöminister i Blairs första regering, ett uttalande som publicerades i den brittiska tidningen , där han sade att han inte kunde förstå hur Blairs regering på ett ansvarsfullt sätt skulle kunna bevilja tillstånd för genmodifierade grödor. Alla forskningsbevis har varit negativa och Meachers inställning är särskilt betydelsefull eftersom han 1999, när han var minister, inledde ett omfattande försök med odling av genetiskt modifierade plantor. Av de 210 odlade fälten var hälften genmodifierade och hälften konventionella. Resultatet av forskningen är särskilt avslöjande när det gäller möjliga risker för miljö och konsumenthälsa. Till och med grundargumenten från de multinationella företag som producerar genetiskt modifierade frön, framför allt i USA, har visat sig vara slitna. Under försökens gång, vilka pågick under flera år, minskade inte behovet av bekämpningsmedel, och de speciella bekämpningsmedel som krävs för de genetiskt modifierade grödorna visade sig vara skadligare än de som krävs för konventionella grödor.
Forskningen har visat att genmodifierad raps, majs och sockerbetor skadar floran och faunan betydligt mer än konventionellt odlade grödor. Nobelpristagaren och professorn Sherwood Rowland har betecknande nog anmärkt att så fort genmodifierade organismer har släppts ut i miljön och det har fastställts att de skadar miljön, är det omöjligt att få stopp på deras skadliga effekter. Genmodifierade organismer, vilka blir allt fler, kommer hela tiden att fortsätta att anställa förödelse som miljöns egna massförstörelsevapen.
Syftet med Europaparlamentets betänkande är främst att driva igenom idén om att genetiskt modifierade organismer kan samexistera med konventionella och ekologiska produkter, och det väcker vissa frågor om villkoren och arrangemangen för samexistens, trots att vi mycket väl vet att ett stort antal studier pekar på att det är oerhört svårt, omöjligt om man så vill, att skydda mot kontaminering där dessa grödor samexisterar. När det gäller det hycklande omnämnandet av principen om att förorenaren betalar så förstår jag å ena sidan inte vilka beräkningar som skall kunna användas för att utvärdera de eventuella miljökostnaderna och skador på konsumenthälsan eftersom jag å andra sidan är rädd att man till slut indirekt, om inte direkt, kommer att lägga skulden på producenterna själva.
Slutligen, herr talman, har Europaparlamentet bara en skyldighet gentemot de europeiska jordbrukarna, konsumenterna och miljön, och det är att säga ett kategoriskt och allmänt ”nej” till odling av genmodifierade grödor. Bara på det sättet kan det spela sin roll fullt ut, genom att inte lyssna till USA:s påtryckningar, vars mål är att tjäna de multinationella bolagens intressen, så att de samlar vinster på bekostnad av människors hälsa och miljö.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi gratulerar er till ert hårda arbete i denna fråga. Som ni har hört, håller vi inte med er, men om ni redan hade delat vår syn skulle vi inte ha behövt utarbeta detta betänkande. Debatten har bara börjat, och jag hoppas att vi kommer att få se ett verkligt positivt förfarande mellan kommissionen och parlamentet. Var snäll och vidarebefordra detta till de kolleger som arbetar på detta område.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0459/2003) av Struan Stevenson för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om ingående av ett avtal i form av skriftväxling om förlängning av protokollet om fastställande för perioden 1.7.2003-30.6.2004 av de fiskemöjligheter och den ekonomiska ersättning som föreskrivs i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Elfenbenskusten avseende fiske utanför Elfenbenskustens kust (KOM(2003) 556 – C5-0458/2003 – 2003/0219(CNS)).
. Herr talman! Jag vill tacka de ärade ledamöterna för detta betänkande om förlängningen på ett år av fiskeprotokollet till avtalet mellan gemenskapen och Elfenbenskusten. Det gläder mig att notera att ni stöder andan i detta förslag eftersom kommissionen, på grund av politiska och sociala orsaker, har varit tvungen att gå vidare med en förlängning i stället för ett förnyande av protokollet.
Tyvärr var det inte möjligt att gå vidare med förhandlingarna under hösten 2002 och våren 2003 på grund av den svåra politiska situationen. Protokollet är viktigt för EU:s fiskeindustri som fiskar och använder Abidjans hamn för att landa sin fångst från hela regionen, och inte bara den från ivorianska vatten. Detta i sin tur är en fördel för Elfenbenskusten. Protokollet stöder även vetenskaplig forskning som är nödvändig för att garantera upprätthållandet av fisket och för att bygga upp kapacitet att administrera detta i landet.
På grund av det tidigare protokollet har europeiskt näringsliv gjort investeringar i Elfenbenskusten. Det finns nu tre konservfabriker för tonfisk i Abidjans hamn som förädlar tonfisk för den europeiska marknaden. De skapar mer än 30 000 lokala arbetstillfällen. Den ettåriga förlängningen av protokollet sörjer för fiskemöjligheter för 71 tonfiskefartyg och även för en del bottenfiske. De riktade åtgärderna förblir desamma och representerar 71 procent av de finansiella bidragen av ett totalt bidrag, som också behålls på den tidigare nivån, på 957 500 euro.
Med tanke på den goda nivån av nyttjande av tonfisket å ena sidan och ministeriets användning av riktade åtgärder, anser kommissionen att förlängningen ger god valuta för pengarna. Detta gäller för båda sidor.
Uppenbarligen kan man inte vara helt nöjd med det faktum att förlängningen, som har varit i kraft sedan den 1 juli 2003, lades fram för detta parlament först den 23 september. En anledning till denna försening var att skrivelsen om förlängning undertecknades av den ivorianske fiskeministern först den 16 maj 2003. Emellertid vill jag, uppriktigt sagt och i rättvisans namn, tillägga att dessa förseningar aldrig beror på endast en av parterna. Jag beklagar förseningen. Om jag var ledamot av parlamentet skulle jag se på detta med en viss skepsis.
Emellertid gläder det mig att veta att ni den 24 november fick en utvärderingsrapport om tillämpningen av protokollet som svarar på en del av era frågor om framtida förhandlingar av förnyandet av protokollet. Rapporten som lades fram är en studie som utvärderar fiskebeståndet och tillämpningen av protokollet fram till augusti 2003.
Angående de två första ändringsförslagen delar kommissionen fullständigt intresset av att hålla parlamentet informerat om olika aspekter av genomförandet av protokollet. Kommissionen förmedlar emellertid redan den här typen av information enligt de gällande interinstitutionella överenskommelserna, och i synnerhet enligt ramavtalet mellan kommissionen och parlamentet av den 5 juli 2000. Därför anser kommissionen att dessa två ändringsförslag inte är nödvändiga.
Angående det tredje ändringsförslaget skall avtalet, enligt dess artikel 13, kunna förnyas för tilläggsperioder på tre år, såvida inte skriftligt meddelande om uppsägning givits av någon av parterna. Emellertid är protokollet, som lägger fram fiskemöjligheterna och det finansiella bidraget, endast giltigt under tre år och måste därefter förnyas. Om ändringsförslaget hänvisar till förnyandet av protokollet, och inte till avtalet som sådant, strider ändringsförslaget mot grundreglerna för protokoll för fiskeavtal. Då protokollen är bilagor till ramavtalen behövs det inte något nytt förhandlingsdirektiv för att periodiskt förnya dem.
Beträffande ändringsförslag 4 skulle det vara en katastrof för Elfenbenskusten om avtalet inte förlängdes med tanke på fiskeavtalets betydelse för landet. Detta gäller de 30 000 arbetstillfällen som skapats av EU:s konservfabriker i Abidjan och det faktum att det finansiella bidraget huvudsakligen går till vetenskaplig forskning, kontroll och övervakning. Det skulle också innebära ett allvarligt problem för EU:s fiskare och de investeringar som gjorts i Elfenbenskusten. Att misslyckas med att förnya avtalet skulle innebära att isolera Elfenbenskusten. Detta är inte den signal som EU vill sända till ett land som kämpar med att hitta en väg tillbaka till fred.
. – Herr talman! Jag vill tacka kommissionären för hans mycket utförliga presentation. Ett av de stora nöjena med att vara ordförande i fiskeriutskottet är att behöva komma hit sent på kvällen och tala inför en tom kammare om internationella fiskeavtal med jordens avlägsna hörn. Detta är inget undantag.
Kvällens diskussion om Elfenbenskusten har emellertid inte drivits fram av de vanliga anledningarna i samband med fiskeavtal med tredje land. Den har drivits fram av Verts/ALE- och ELDR-grupperna som har uttryckt en ganska befogad oro över det rådande inbördeskriget i landet, och sin fruktan över att gemenskapens medel skall sändas till ett konfliktområde för att på så sätt underblåsa konflikten.
Som parlamentet vet undertecknade den största rebellarmén i Elfenbenskusten, som kallar sig New Forces, i januari en fredsuppgörelse med premiärministern Seydou Diarra med medlingsbistånd av Frankrike. Tråkigt nog förföll detta fredsfördrag delvis i september, när rebellerna från New Forces lämnade regeringen och anklagade president Laurent Gbagbo för att befästa sin makt och vägra att fullfölja villkoren i fredsfördraget. Under tiden har presidenten meddelat sin avsikt att befria rebellkontrollerade områden i de norra och västra delarna av landet i fall rebellerna från New Forces skulle vägra att lägga ned sina vapen. Detta är läget i Elfenbenskusten i dag.
Det är mot denna ganska ofördelaktiga bakgrund som jag i mitt betänkande om kommissionens förslag strävar efter att förlänga det nuvarande fiskeavtalet mellan gemenskapen och Elfenbenskusten för ytterligare ett år, trots att förlängningen, som kommissionär Poul Nielson påpekade, egentligen påbörjades i juli, innan parlamentet ens hade rådfrågats. Kommissionären sade att parlamentets ledamöter skulle finna detta obehagligt, och så är verkligen fallet. Att gång på gång kastas in i dessa av kommissionen är synnerligen obehagligt. Det är faktiskt så i detta fall att betalningen till Elfenbenskusten förfaller den 31 december 2003. Därför är det synnerligen angeläget att snabbt lösa denna fråga. Det är beklagansvärt att fiskeriutskottet återigen tvingades in i detta läge. Jag sätter emellertid min tilltro till att kommissionen uppskattar de ansträngningar som vi har lagt ned för att påskynda förloppet, så att detta avtal kan uppfyllas i tid.
Detta avtal kommer att bli det sjätte protokollet i följd mellan EU och Elfenbenskusten. Första gången vi ingick ett partnerskap för fiske med Elfenbenskusten var 1990, och vi har fortsatt på en vänskaplig grund ända sedan dess. Emellertid var det, som kommissionär Poul Nielson sade, oundvikligt att den politiska situationen i regionen resulterade i att vi var oförmögna att fortsätta med de möjligheter till bottenfiske som vi hade förhandlat fram under 2002. Men då situationen stabiliserades var det möjligt att återuppta detta fiske igen.
Tonfisket, som är den andra stora resursen som omfattas av detta avtal, påverkades aldrig av inbördeskriget. När det gäller upptagandet av möjligheterna som förhandlades i avtalet har vi fortsatt på en nivå runt 85 procent. Som kommissionär Poul Nielson påpekade finns det 71 licenser tillgängliga för tonfiskefartyg, även om 70 procent av den finansiella kompensationen i dessa partnerskapsavtal alltid går till riktade åtgärder som skall garantera bibehållandet av ett bärkraftigt fiske och stödja bevarandeåtgärder, vetenskaplig forskning, kontroll och övervakning. Dessa medel övervakas noga av kommissionen för att garantera att protokollets mål efterlevs. I avsaknad av detta avtal skulle vi inte kunna garantera att ett bärkraftigt fiske kan fortsätta. Vi kunde faktiskt se ett fullständigt regellöst IUU-fiske (illegalt, oreglerat och orapporterat fiske), som orsakade en total plundring av beståndet och en kollaps av fisket.
Det är viktigt för de som motsätter sig förnyandet av detta avtal att de inser följderna av sitt motstånd. Kommissionär Poul Nielson betonade att det finns tre stora konservfabriker för tonfisk i Abidjan som finansieras av investeringar från EU. Abidjan är verkligen centrum för en stor del av landningen av tonfisk i Västafrika, och om vi skulle dra oss ur detta avtal, vilket Verts/ALE- och ELDR-grupperna föreslår, skulle 5 000 direkta och upp till 30 000 indirekta arbetstillfällen försvinna. Ett sådant resultat skulle få katastrofala följder för den sociala situationen i Elfenbenskusten, och det skulle allvarligt destabilisera landet och störta det i djupare konflikt. Så jag vädjar till Verts/ALE- och ELDR-grupperna att tänka en gång till, och ta tillbaka sina ändringsförslag som endast skulle göra en dålig situation sämre.
– Herr talman! Liksom ordföranden för fiskeriutskottet har också jag privilegiet att tala sent i kväll, och jag har det speciella privilegiet att tala för min samordnare Varela Suanzes-Carpegnas räkning. Jag skulle vilja instämma i vad fiskeriutskottets ordförande sade, också när det gäller den mycket svåra fråga vi debatterar här. Om man beaktar situationen för de kustremsor med mycket inre oro och krig återstår det att se i vilken utsträckning vi också kan använda fiskeripolitiken för att förbättra situationen i själva landet när situationen väl har förbättrats. Om de pengar vi investerar i fiskeavtalen används väl, kan Europa spela en större roll även på den punkten.
Vi i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna är besvikna på de ändringsförslag som den liberala gruppen har lagt fram i denna fråga. Jag skulle ha föredragit att se lite mer sociala aspekter i dem, och jag stöder allt som kan förbättra de afrikanska ländernas situation i förhållande till fiskeavtalen. Det är dock viktigt att alla aspekter diskuteras på djupet. Jag vill dock än en gång instämma i vad fiskeriutskottets ordförandes sade. Jag har också noterat att det finns ett brett stöd för hans ord, och jag skulle å ena sidan vilja be kommissionen att anstränga sig till det yttersta för de afrikanska länderna, bland annat genom en förnuftig plan för hur pengarna från fiskeavtalen skall användas, men å andra sidan anser vi att det är viktigt att de sociala aspekterna också beaktas. Jag ser därför fram emot både kommissionens och parlamentets reaktion.
Herr talman! Vi har i dag antagit en resolution här i parlamentet om unionens roll för att förebygga konflikter i Afrika, och särskilt vad gäller tillämpningen av Linas-Marcoussis-avtalet i Elfenbenskusten. I denna resolution uppmanar Europaparlamentet de stridande parterna att strikt följa Linas-Marcoussis-avtalet.
Europeiska unionen har ett ansvar för att förebygga konflikter, och dess olika politikområden för att främja handelsförbindelser mellan Europa och utvecklingsländerna utgör en form för att förebygga denna typ av konflikter. Handelsförbindelser och mänskliga kontakter för människor närmare samman och bidrar till att de utvecklas och att deras olika ekonomiska sektorer utvecklas. Min grupp stöder därför fiskeavtalet eftersom handelsavtal och förbindelser mellan folken främjar fred och, när det gäller fiskeavtalen, även utvecklingen av utvecklingsländernas fiskerisektor.
Vi stöder därför betänkandet av Struan Stevenson till förmån för en ettårig förlängning av det befintliga protokollet, med de ändringsförslag som fiskeriutskottet har godkänt.
Elfenbenskusten är ett land i inbördeskrig som vi måste hjälpa så att det kan skapa fred och ekonomisk tillväxt. Vi socialister anser därför att det är en positiv signal vi ger genom att förlänga dessa fiskeavtal.
Kriget är inget skäl att stoppa ett fiskeavtal. Det vore absurt att göra detta och det skulle öka landets lidande. Samma sätt att tänka skulle få oss att sluta importera landets produkter, såsom kaffe, kakao eller palmolja, upphöra med oljeutvinnande verksamhet och sluta köpa deras diamanter, mangan, järn, kobolt, bauxit och koppar.
Varför trycker man så hårt på att stoppa de handelsmässiga fiskeavtalen som knyter Europeiska unionen närmare utvecklingsländerna för att sedan främja exporten av till exempel jordbruksprodukter och även mineraler, olja och gas från dessa länder? Trots kriget har genomförandet av kvoterna i avtalet, som när det gäller tonfisk, varit gott och fångstnivån av bottenlevande arter har förbättrats.
Vi i den socialistiska gruppen anser att detta avtal är till stor fördel för Abidjans hamn, som är den största basen för tonfiske i Västafrika, där fångsterna är råmaterialet i en stor lokal processindustri som är en nyckelfaktor i Elfenbenskustens utveckling.
Jag anser att det är ett bra avtal som visar att fiskeavtal med ett land som har allvarliga svårigheter kan fungera väl för båda parter, både för Europeiska unionen och för det utvecklingsland som ingår avtalet med oss.
– Herr talman! Det har varit intressant att se att sedan jag först tog upp denna fråga har tillvägagångssättet när det gäller sättet att uttrycka sig hos parlamentets ledamöter och kommissionen faktiskt förändrats. Kommissionen kom till fiskeriutskottet och sade ”Vi har ingen möjlighet att förhandla fram ett nytt kontrakt, så vi förlänger det bara ytterligare ett år”. Ledamöterna pekade på att syftet med detta var att tillåta EU:s fiskefartyg att fortsätta fiska, konflikten till trots.
I själva verket försöker ni nu att ge intrycket av att detta på något sätt handlar om att hjälpa folket i Elfenbenskusten. Verkligheten är den att detta handlar om att hjälpa oss själva. Detta är ett land som praktiskt taget befinner sig i inbördeskrig. Det är omöjligt för regeringen att garantera kontroll och övervakning. Faktum är att kontrollen och övervakningen inte var tillfredsställande ens i fredstid.
Vad som nu händer är att EU:s flotta kan göra vad den vill utan någon som helst övervakning. Kommissionen lovade faktiskt ett annorlunda tillvägagångssätt för avtal med tredje land, och detta bådar inte gott. Beträffande Elfenbenskusten har kommissionen själv noterat att landet står inför allvarliga problem gällande kontroll och övervakning av sina farvatten. Övervakningssituationen beskrivs som ett mycket stort hinder.
Kommissionen noterade också att man egentligen inte fick någon information om fångsten från fartygen för fiske med flytlinor och frysutrustade trålare. Kommissionen har också konstaterat att med de nuvarande villkoren i deras avtal med tredje land, inräknat det med Elfenbenskusten, är det omöjligt att veta huruvida de medel som är avsedda för så kallade riktade åtgärder, som till exempel kontroll och övervakning, faktiskt används på ett lämpligt sätt.
Vi har sagt att dessa medel borde placeras i en separat budget. När det gäller konservfabrikerna för tonfisk, titta på vart huvuddelen av vinsterna går. Här råder totalt hyckleri. Detta är ett land i inbördeskrig, och det ser ut som om EU:s tillvägagångssätt är att tillåta vår flotta att fortsätta ostört, trots det faktum att det pågår en konflikt.
Detta är det värsta exemplet någonsin på ett fiskeavtal. Kommissionen måste leva upp till sina åtaganden och sitt löfte att anta ett annorlunda tillvägagångssätt för fiskeavtal som tillvaratar tredje lands intressen snarare än de intressen som rör EU:s överkapacitet.
. Herr talman! Jag håller inte med om påståendet att detta är det värsta fiskeavtalet som vi har. Faktum är, tyvärr, att det finns flera avtal som är sämre än detta. Vi arbetar med att förnya och modernisera dessa avtal, göra dem mer relevanta och öka inriktningen på social utveckling. Den tidigare framställningen av dessa avtal förtjänar emellertid en svart prick, och det är sålunda ytterst viktigt att förändra denna situation. Detta sker land för land.
Den rådande konflikten i Elfenbenskusten är inte precis en bra bakgrund för att stoppa detta avtal. Vi bör vara försiktiga med att göra frågan till föremål för politisk behandling, genom att använda avtalet till att sätta press på regeringen för att nå fred och försoning. Det är mycket svårt att sätta press på oppositionen på det här sättet.
Angående kontrollen och förvaltningen av havets tillgångar, så tycker jag att det är ganska konstlat att sätta problemen i landet i samband med förlängningen av detta avtal. Denna konflikt har inte precis skett till havs. Vi försöker att göra meningsfulla saker i Elfenbenskusten, och samtidigt sätter vi press på alla parter för att nå en kompromiss.
Om vi börjar göra denna aktivitet till föremål för politisk behandling kommer vi att sända felaktiga signaler till de inblandade. Jag vill följaktligen uppmana parlamentet att stoppa detta. Men Patricia McKenna hade några mycket relevanta synpunkter. En metod för att öka fokuseringen på utveckling i dessa fiskeavtal håller på att tas fram.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
(1)
| sv |
10. Bolognaprocessen och studentrörligheten (
| sv |
15. Beräkning av inkomster och utgifter för år 2011 - Avsnitt I - Parlamentet (
Före omröstningen:
Jutta Haug: (DE) Fru talman! Det är lite ovanligt men jag måste informera min egen grupp om att röstlistan för Trüpelbetänkandet inte är korrekt i den form som vi har fastställt den. Det har skett ett missförstånd. Vi avvisar alla ändringsförslag utom våra egna.
Talmannen: Fru Haug, tack för det! Det verkar som om ledningen för er grupp är väl medveten om situationen.
| sv |
Ändring av förordning (EG) nr 717/2007 (mobiltelefoni) och direktiv 2002/21/EG (elektroniska kommunikationer) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Adina-Ioana Vălean, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 717/2007 om roaming i allmänna mobiltelefonnät i gemenskapen och direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster - C6-0333/2008 -.
Adina-Ioana Vălean: Fru talman, kommissionsledamot Reding, mina damer och herrar! Det hör inte till vanligheterna att en liberal talar sig varm för marknadsingripanden genom prisregleringar, även om det bara handlar om att införa maximigränser. Men när det gäller prissättningen för roaming i mobiltelefonnät är detta en nödvändig åtgärd som bara kan genomföras kollektivt, på EU- nivå. Åtgärden behövs därför att alltför höga priser hindrar unionsmedborgarnas rörlighet och kommunikation. Att avlägsna dessa hinder är ett av Europeiska unionens grundmål, och ett av mina personliga mål som europaparlamentariker. Jag har därför åtagit mig att vara föredragande för denna förordning, liksom för det betänkande som Europaparlamentet antog i början av månaden om administrativa och rättsliga hinder som införs av medlemsstaterna och hindrar unionsmedborgarnas fria rörlighet.
Småföretagare på affärsresa som behöver prata med kolleger därhemma för att lösa ett problem hör till dem som behöver den aktuella förordningen. Den är viktig för journalister som ska leverera en artikel med e-post direkt från händelsernas centrum. Den är också viktig för ungdomar som vill skicka SMS till sina pojk- och flickvänner. Den är, slutligen, också betydelsefull för utlandsstationerade arbetstagare som längtar efter att få höra sina barns röster i telefonen. Alla dessa unionsmedborgare har betalat - och betalar i många fall fortfarande - tre till fyra gånger så mycket för att använda sin mobiltelefon bara för att de befinner sig några kilometer utanför sitt land, trots att de fortfarande befinner sig innanför gemenskapens gränser.
Den förordning som vi kommer att anta i morgon gör slut på dessa överpriser. Även med de tak som förordningen inför kan operatörerna bibehålla betydande vinstmarginaler och konkurrera trots att de måste sänka sina priser. Vi står inför ett invecklat problem som har att göra med fragmenteringen och utformningen av den europeiska mobiltelefonimarknaden.
När konsumenterna väljer mobiloperatör ser de framför allt till priserna inom landet, eller till vad det kostar att köpa en ny mobiltelefonmodell. De granskar inte roamingavgifterna lika noga. När de korsar gränsen till en annan av EU:s medlemsstater får de betala dessa roamingavgifter även om de bara blir uppringda. Det enda alternativet för konsumenten är att välja bort mobiltelefonen som kommunikationsmedel. Ur den synvinkeln fungerar inte konkurrensen mellan operatörerna. Den faktiska operatören i ursprungslandet måste betala operatören av ett värdnät för signalöverföringen.
Turistmål och vissa andra länder tar emot ett stort antal besökare på kort tid, medan andra länders medborgare i större utsträckning reser utomlands. Det skapar obalans mellan tillgång och efterfrågan, vilket förklarar det höga bruttoavgiftsuttaget även mellan operatörerna själva. Dessutom är det dyrare att bygga upp och driva mobilnät i vissa länder. Vidare har mindre operatörer, och nya operatörer som dykt upp på marknaden, visat att de ofta utsätts för diskriminerande prissättning från de stora, alleuropeiska operatörerna. Till sist hamnar notan alltid hos konsumenten.
Den förordning som vi kommer att anta i morgon är en kortsiktig lösning. Vi kan inte ha en prisreglering hur länge som helst, eftersom detta påverkar vår innovationsförmåga och till och med kan påverka konkurrenskraften. Därför ska Europeiska kommissionen, enligt förordningen, analysera olika metoder för att reglera marknaden. Vissa sådana metoder föreslås till och med i förordningen. När vi om två-tre år har tillgång till mer information, kommer vi att kunna diskutera andra lösningar. Jag hoppas att vi då får möjlighet att genomföra en rättslig ram för konkurrenskraftiga roamingpriser på lång sikt.
Med undantag för denna punkt anser jag att parlamentet har förbättrat förordningen i många olika avseenden. Vi har minskat de maximala grossistavgifterna för dataöverföring till 50 cent per megabyte, i syfte att uppmuntra användandet av denna tjänst och främja en äkta konkurrens i sektorn. Vi har sörjt för att kundrådgivningen om mobil Internetuppkoppling omfattas av lättbegripligare riktlinjer. Vi har också gjort de bestämmelser som ska begränsa månadskostnaden för dataöverföring vid roaming till högst 50 euro betydligt flexiblare för dem som vill utnyttja den här möjligheten. De SMS-meddelanden om roamingpriser som ska skickas när konsumenten reser in i ett utländsk nät ska också innehålla en hänvisning till det unika larmnumret 112. Vi har minskat maximipriserna för både inkommande och utgående samtal, samtidigt som det återstår en vinstmarginal för operatörerna. Vi har också infört ett förbud för att debitera kunder som vistas utomlands för lämnade röstmeddelanden, något som fortfarande förekommer hos vissa operatörer.
Låt mig till sist tacka alla ledamotskolleger från de andra politiska grupperna för deras insatser under hård tidspress, liksom kommissionsledamot Viviane Reding och hennes medarbetare, ambassadör Jana Reinišová, företrädarna för de tjeckiska och franska ordförandeskapen, rådet och inte minst våra egna medarbetare här i Europaparlamentet. Vi har alla jobbat gemensamt för att miljoner medborgare ska kunna åtnjuta godtagbara roamingpriser nu i sommar.
Viviane Reding: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag håller fullständigt med föredraganden, som jag vill gratulera till ett snabbt och effektivt arbete.
Vi står här inför ett hinder för den fria rörligheten. Om man straffar medborgarna genom deras telefonräkning när de flyttar över en gräns, så är det helt enkelt inte den inre marknad vi strävar efter och som vi vill bygga upp. För att kunna ge våra medborgare denna rörelsefrihet måste vi därför bli av med alla dessa hinder. De hindren oroar många människor. Cirka 150 miljoner medborgare i Europeiska unionen använder sin mobiltelefon minst en gång per år för roaming när de är utomlands och de måste betala priset. Det är studenter, resenärer och semesterfirare, men det är också arbetstagare, journalister och affärsmänniskor som pendlar över gränserna och som är handikappade av de mycket höga avgifterna för att kommunicera.
Därför tackar jag Europaparlamentet för att det reagerade så snabbt på kommissionens förslag. Jag tror vi har lyckats lägga fram ett konkret förslag på rekordkort tid i Europeiska unionen - endast sju månader från förslag till genomförande. Det är första gången detta sker och det är första gången i de europeiska konsumenternas intresse.
Jag vill bara säga ett par ord om vad det första roamingpaketet har uppnått. När det gäller röstroaming har det gett 60 procent lägre pris för medborgaren och 30 procent mer trafik för branschen. Branschen har också, och detta är intressant, sett en stadig ökning av penetrationstakten när det gäller medborgarnas användning av mobiltelefoner. Vi har nu en genomsnittlig penetrationsnivå i Europa på 119 procent. Det är ett absolut världsrekord och eftersom roamingpriserna sjunker, ger det frihet åt de medborgare som använder sina mobiltelefoner. Det ger också branschen goda vinster, eftersom deras trafik hela tiden ökar. Samtidigt sjunker de nationella priserna. Sedan Barrosokommissionen tog tag i detta har de inhemska priserna för mobil kommunikation sjunkit med nästan 35 procent. Det är ett svar till dem som säger att om vi sänker kostnaden för roaming, så kommer de nationella priserna att stiga. Det har inte blivit så. Statistiken pekar på motsatsen.
Nu ska vi gå ett steg längre, i första hand naturligtvis vad gäller röstroaming. Jag tycker det är väldigt bra att vi sänker taken så att konkurrensen mellan olika erbjudanden kan ske under taken. Det är mycket viktigt att vi lägger till SMS-roaming, för det skickas 2,5 miljarder textmeddelanden varje dag i Europeiska unionen. Branschens intäkter från detta är cirka 800 miljoner euro. Och vem är det som skickar SMS? I huvudsak våra ungdomar. 77 procent av ungdomarna upp till 24 års ålder använder textmeddelanden när de är utomlands, för det är enklare och billigare för dem. Därför straffas de när de måste betala extra höga kostnader jämfört med kostnaden för operatören när de använder roaming. Bra - vi sänker de priserna så att textmeddelanden blir något normalt om du är hemma eller om du är i grannlandet. Det kommer konsumenterna att tjäna mycket på. Minskningen - som vi kommer att rösta om i parlamentet i morgon - blir 60 procent för textmeddelanden. När det gäller faktureringen per sekund för roamingsamtal ska man enkelt uttryckt inte låta människor betala för vad de inte har utnyttjat, utan enbart för det de verkligen har utnyttjat. Vi kommer också att sänka dagens dolda avgift på 24 procent, så att man bara betalar för det man verkligen har förbrukat och för dataroaming, där vi tror att detta är något som kommer i framtiden.
Men även om vi vill att man i framtiden ska kunna ladda ned en film, en tidningsartikel eller en bild, oavsett var man befinner sig, och skicka den till sina vänner, så har vi i dag skandalösa fakturor. Jag har sett kopior av fakturor där människor har varit i ett annat land tre-fyra dagar och tvingats betala tusentals euro bara för att de laddat ned sitt favoritprogram på tv eller tidningsartiklar som de brukar ta del av. Detta kommer nu att upphöra, bland annat eftersom det i den nya förordningen kommer att finnas en spärrfunktion som den 1 juli 2010 blir en standardgräns som ska tillämpas automatiskt för att skydda våra konsumenter.
Så detta är en bra dag för Europa och en fantastisk dag för Europas konsumenter. Stort tack till er i Europaparlamentet som har arbetat så snabbt. Jag tror att människorna utanför parlamentet kommer att förstå att detta parlament arbetar för medborgarnas bästa.
Syed Kamall: föredragande för yttrandet från utskottet för inre marknaden och konsumentskydd. - (EN) Herr talman! Låt mig börja med att först av allt tacka skuggföredragandena från samtliga grupper, personal och rådgivare från utskottet för inre marknaden. Jag tror att vi i utskottet för inre marknaden kan vara stolta över att vi nådde enighet om ökad insyn och om vägar för att äntligen eliminera problemet med fakturachocker. De chockerna var inte bra för mobiloperatörernas rykte. Men ännu viktigare, de var inte bra för konsumenterna.
När det gäller pristak har jag fortfarande vissa invändningar. Vi måste fråga oss själva vilka konsumenter som kommer att dra nytta av en Sovjetinspirerad ekonomi med pristak. Högst 35 procent av konsumenterna utnyttjar faktiskt möjligheten till roaming och siffrorna över regelbundna roamare är mycket lägre. Dessutom kommer denna lagstiftning i första hand att bli till gagn för en liten grupp av privilegierade konsumenter, såsom kommissionens tjänstemän, Europaparlamentets ledamöter, lobbyister och affärsmän, vilket kommissionsledamoten själv medgav. Därför får vi hoppas att vi inte stjäl från de fattiga för att ge de rikare billigare telefonsamtal.
Manolis Mavrommatis: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig börja med att gratulera såväl föredraganden, Adina-Ioana Vălean, som föredraganden för den första roamingförordningen, Paul Rübig, till det utmärkta samarbete som vi haft i utskottet för kultur och utbildning, vars föredragande jag är. Detta är en fråga som naturligtvis intresserar både 150 miljoner konsumenter och telekomsektorn.
Efter att den första förordningen framgångsrikt började tillämpas för två år sedan, uppmanas nu Europaparlamentet att godkänna en omarbetad förordning som omfattar SMS- och dataöverföringspriser.
Jag skulle själv vilja säga några ord om nyttan av den nya förordningen, i synnerhet för affärsresenärer. Journalister kommer till exempel att få stor användning för möjligheten att ladda ned filer till sin mobiltelefon.
Som kommissionsledamoten sa blir den omarbetade förordningen en säkerhetsventil som skyddar oss mot de överdrivna och okontrollerade avgifter som mobiloperatörerna hittills har tagit ut. Om betänkandet röstas igenom är det ännu en seger för parlamentet i dess strid för att skydda konsumenterna, och ännu ett stort steg framåt som kommer att gjuta nytt liv i den inre marknaden.
Slutligen hoppas jag att denna förordning kan träda i kraft i sommar, eftersom institutionerna är ense, så att alla resenärer är skyddade från mobiloperatörernas obegripliga avgifter och överprissättning.
Paul Rübig: Tack, herr talman. Jag vill gratulera föredraganden, Adina-Ioana Vălean, men också kommissionsledamot Viviane Reding, som var mycket engagerad i förhandlingarna om Roaming II-förordningen. Jag anser att vi har tagit ett stort steg framåt genom dessa förhandlingar, liksom naturligtvis genom målet att minska skillnaden mellan de nationella prisnivåerna och de priser som vi betalar när vi vistas i andra europeiska länder.
Det är också bra att de nationella tillsynsmyndigheterna nu får ansvaret för roaming och därmed kan överta tillsyns- och övervakningsfunktionen. Detta ökar utan tvekan öppenheten. Öppenhet är avgörande för att en marknad ska fungera. Hittills har öppenheten brustit på en rad områden, men det har också förekommit allvarliga fall av marknadsmissbruk.
Att debitera upp till tusen gånger så mycket för dataroaming, vilket ofta förekommer, är fel. Framtidens sekundbaserade debitering för inkommande samtal blir också definitivt en förbättring som gör att unionsmedborgarna kan spara pengar.
David Hammerstein: Herr talman! När marknaden inte fungerar måste vi ingripa. Vi har än en gång brutit ett tabu. Den fria marknaden är ingen helig ko, särskilt inte i kristid, när de europeiska konsumenterna har tommare fickor än någonsin.
Syftet med uppgörelsen är att begränsa överdebiteringen för samtal och SMS vid roaming. Detta gagnar konsumenterna, främjar kommunikationen mellan länderna i Europa och främjar bilden av ett positivt Europa som gör nytta.
Miljoner unionsmedborgare kan få se sina teleräkningar krympa. Eller så inträffar motsatsen: När ett SMS bara kostar 11 cent, kanske folk börjar skriva SMS hela dagarna, så att deras kostnader i slutändan blir oförändrade.
Åtgärderna på överföringsområdet är särskilt bra. De innebär att debiteringen blir sekundbaserad efter de första 30 sekunderna. Maximipriserna för SMS och dataöverföring hade kunnat vara lite lägre, men detta är en kompromiss som vi godtog för att kunna enas.
Jag vill tacka kommissionsledamot Viviane Reding, Adina-Ioana Vălean och föredragandena från alla politiska grupper, eftersom vi har visat ett utmärkt prov på Europeiska unionens handlingskraft i kristid.
Talmannen: Då sätter vi punkt i denna positiva anda. Det är viktigt, inte minst nu före Europavalet. Nu ger jag ordet till Adina-Ioana Vălean i enlighet med ”catch the eye-förfarandet”.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera mina ledamotskolleger till deras arbete och till det betänkande som de har sammanställt. Europaparlamentet arbetar verkligen för unionsmedborgarnas bästa. Jag minns också att vi för två år sedan, under den förra debatten, förde mycket intensiva diskussioner om att minska roamingpriserna inom mobiltelefonin. De glädjer mig att vi inte blev oense den här gången. Nu har vi faktiskt också snabbt antagit denna prissänkning. Låt mig säga att jag anser det väldigt angeläget att fortsätta att sänka de nuvarande mobiltelefoniavgifterna med större belopp, för både utgående och inkommande samtal. Att minska kostnaden för SMS är särskilt viktigt.
Detta är ju inget vi gör enbart för den yngre generationens skull, utan för att det gagnar alla som reser inom Europeiska unionen. Denna åtgärd är dels ett sätt att skydda konsumenterna, men dels faktiskt också ett bra exempel på hur en marknadsreglering kan gagna unionsmedborgarna.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Mobiltelefonen och Internet har kommit att stå för rörlighet och innovationsförmåga. Medborgarna bör därför ha omfattande och enkel tillgång till telefonitjänster. Stick i stäv med kommissionsledamotens många maningar är roamingpriserna för SMS fortfarande i genomsnitt betydligt högre än de inhemska SMS-priserna, som de överskrider med god marginal. Vi bör försöka förändra den här situationen. Jag sätter här stort värde på kommissionens och kommissionsledamotens insatser.
Vi har en likartad situation på Internetsidan. Varför ska det vara en lyx att använda Internet från mobiltelefonen? Vi vill alla att så många som möjligt ska ha tillgång till Internet. Att sänka priserna för dataroaming skulle definitivt bidra till detta. Detta är viktigt, eftersom denna fråga i stort utsträckning berör samhällets yngsta åldersgrupp.
Bogusław Liberadzki: (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag tycker att vi är på rätt väg. Med det menar jag de radikala prissänkningarna för röstsamtal och Internetuppkoppling vid roaming. Detta är ett första steg, och jag tror att vi får se fler. Detta är faktorer som kan påskynda förverkligandet av Lissabonstrategin. Detta är viktigt på utbildningsområdet och för ungdomar. Det är viktigt att relativt fattiga personer och låginkomsttagare har tillgång till Internet. Vi är på väg åt rätt håll. När detta blir känt kan vi utan tvekan räkna med varma reaktioner. Jag vill tacka kommissionen.
Alojz Peterle: (SL) Jag vill varmt gratulera föredraganden och kommissionsledamoten. Fru kommissionsledamot! För några år sedan sa jag till er att jag inte gillade att straffas för att jag använde telefonen utomlands. Jag hade aldrig trott att min ställning som konsument skulle förbättras så snabbt, i synnerhet inte tack vare det här direktivet.
Direktivet visar hur Europeiska unionen, tack vare sin gemensamma politik, kan stärka banden till medborgarna genom att göra nytta där det märks mest, nämligen i plånboken. Direktivet stärker EU:s roll, konkurrenskraften och den gemensamma ekonomin. I mina ögon är detta något av det viktigaste som kommissionen och parlamentet åstadkommit under sina nuvarande mandatperioder. Allt jag önskar mig nu är att vi ska handla i samma anda och slå vakt om konsumenternas intressen på samma sätt under nästa mandatperiod. Jag gratulerar er än en gång. Tack så mycket.
Viviane Reding: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka de ledamöter som har gjort ett fantastiskt jobb, först naturligtvis föredraganden Adina-Ioana Vălean, men också föredragandena från de andra utskotten, skuggföredragandena och gruppernas språkrör. De har gjort det möjligt för ett mycket viktigt förslag om den fria rörligheten för medborgare och om att sänka överdrivet höga avgifter att bli verklighet. Jag tycker det är ett fantastiskt tillfälle för den inre marknaden. Det är också ett fantastiskt tillfälle eftersom det visar för medborgarna att Europaparlamentets ledamöter tar dem på allvar.
Men låt mig trots detta bara säga - med all respekt för Syed Kamall, till exempel - att när marknaden inte fungerar så måste det politiska ledarskapet ingripa. Jag skulle vilja att någon här i parlamentet förklarar för mig hur man kan påstå att marknaden fungerar när operatörernas kostnader för att överföra ett textmeddelande från ett land till ett annat är under 11 cent, medan den genomsnittliga konsumenten måste betala över 28 cent. Då är det något som inte fungerar som det ska.
Så om vi nu bestämmer ett tak på 11 cent, tror jag att det finns gott om manöverutrymme. Det finns gott om utrymme för konkurrensen att utvecklas. Som de flesta av oss i denna kammare skulle jag ha önskat att marknaden fungerade så vi inte behövde göra detta. Nå, låt oss hoppas att vi inte ska behöva ingripa igen i framtiden och låt oss hoppas att marknaden efter det här beslutet verkligen kommer att fungera till förmån för branschen, medborgarna, den fria rörligheten och till förmån för den inre marknaden där alla medborgare kan resa utan att straffas genom telefonräkningen.
Adina-Ioana Vălean: Att minska roamingavgifterna är ett absolut måste. Vi är alla överens om att marknaden inte fungerar, även om vi kan diskutera hur vi ska reglera den.
Just nu diskuterar vi kommissionens förslag att införa vissa maximipriser. Är detta bästa tänkbara verktyg? Det vet vi inte, men just nu är det den enda möjlighet som står till buds. Jag hoppas att vi hittar alternativa metoder i framtiden.
Slutligen några ord till branschen som helhet. Vi får inte skapa en bild av att mobiltelefonisektorn hänsynslöst suger ut konsumenterna. Det vore ett farligt synsätt, eftersom detta är en framgångsrik bransch som skapat nya arbetstillfällen, givit ett stort bidrag till statsfinanserna och stimulerat till teknisk innovation. Jag anser därför att det är viktigt att vi som har reglerat marknaden inte blir alltför nöjda med vår insats, utan har som mål att åstadkomma långsiktiga fördelar genom ytterligare förbättringar.
Jag tackar alla som bidragit till betänkandet, och hoppas att vi kan fortsätta att diskutera ämnet någon annan gång.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag den 22 april 2009.
| sv |
Välkomsthälsning
Talmannen: Kolleger! Jag välkomnar delegationen från parlamenten i EES/Efta-länderna, det vill säga våra kolleger från Island, Liechtenstein och Norge, samt observatörerna från den schweiziska förbundsförsamlingen, som har tagit plats på åhörarläktaren.
Det gläder mig att välkomna denna delegation till Europaparlamentet i Strasbourg där de kommer att delta i det trettiofemte mötet i EES gemensamma parlamentarikerkommitté i dag och i morgon. Jag hoppas att det väletablerade arbetet i EES gemensamma parlamentarikerkommitté denna vecka kommer att vara produktivt och bidra till ett utökat parlamentariskt samarbete och även till att säkerställa en demokratisk parlamentarisk övervakning inom EES. Välkomna!
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl 00.15.)
| sv |
Omröstning (fortsättning)
Talmannen: Nästa punkt är den fortsatta omröstningen.
| sv |
Situationen i Syrien, Bahrain och Jemen
Talmannen: Nästa punkt är debatten om uttalandet av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton, om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen.
Rådets ordförande Zsolt Németh kommer att tala för Catherine Ashton.
Zsolt Németh: Herr talman! Jag är här i dag för att presentera några kommentarer om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen i den höga representanten Catherine Ashtons frånvaro.
Den senaste tiden har situationen i Syrien förändrats dramatiskt. I Jemen kan en situation som redan nu är förfärlig mycket väl komma att förvärras och den mycket spända stämning som råder i Bahrain är mycket allvarlig, även om blodbadet inte har varit lika omfattande där. EU har följt den snabba utvecklingen i hela regionen mycket uppmärksamt, vilket visat sig genom ett stort antal högnivåmöten, formella uttalanden och rådsslutsatser.
Utöver detta har Catherine Ashton hela tiden upprätthållit kontakten med viktiga samarbetspartner i de berörda länderna. Detta sker varje dag per telefon eller genom hennes företrädare i landet i fråga för att utöva EU:s inflytande där så är möjligt och där det kan vara till hjälp. Varje lands situation är unik och kräver en strategisk, noggrant uttänkt och skräddarsydd reaktion. När saker och ting sker så snabbt blir det än viktigare att tillämpa en förnuftig politik som bygger på fasta grundläggande principer.
Jag vill ta upp tre principer. För det första avståndstagande från våld - massprotester måste alltid hanteras fredligt och med fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. För det andra främjande av dialog - meningsskiljaktigheter och klagomål måste hanteras på ett konstruktivt sätt av rätt människor som är redo att tala med varandra och bortse från fördomar och förhandsvillkor. För det tredje måste grundläggande politiska och ekonomiska reformer komma inifrån länderna själva och EU har tydligt klargjort att man är redo att skyndsamt tillhandahålla stöd när så begärs.
Låt mig nu mer specifikt gå in på de tre aktuella länderna.
I Bahrain förblir situationen spänd, trots att livet på gatorna till viss del återgått till det normala. Gripanden fortsätter och personer grips trots att de till synes inte har gjort något annat än att utöva sin yttrandefrihet. Precis som på andra platser i regionen har EU och den höga representanten öppet fördömt våldet i Bahrain och uppmanat myndigheterna och alla styrkor som är närvarande att fullt ut respektera de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt internationella humanitära standarder.
Vi har även upprepade gånger uppmanat myndigheterna i Bahrain och oppositionen att inleda en verkligt nationell dialog. Den höga representanten har talat med utrikesministern i just detta syfte. Utan konkreta åtgärder för att förmå rätt personer att tala med varandra utan undantag och förhandsvillkor finns det en ökad risk för att de radikala elementen får övertaget. Detta skulle få tydliga och oroande konsekvenser för den regionala stabiliteten. Det bästa sättet att bibehålla och främja stabiliteten är och förblir genom dialog. Detta är det budskap som den höga representanten kommer att ta med sig när hon inom kort, denna månad, träffar ministrarna i Gulfstaternas samarbetsråd.
I Syrien har folkliga protester spridit sig över en rad städer sedan mitten av mars. Det brutala förtryck som dessa har mötts av är oacceptabelt. Den höga representanten och EU har flera gånger uppmanat de syrianska myndigheterna att upphöra med våldet, respektera människors rätt till fredliga demonstrationer och lyssna till deras berättigade önskemål. Det syrianska folket förtjänar efterlängtade politiska reformer, framför allt när det gäller yttrandefrihet, politiskt deltagande och styrelseformer.
President Assads tal till nationen den 30 mars innehöll vare sig information om ett tydligt reformprogram eller tidtabell för dess genomförande. EU kommer att fortsätta försöka förmå Syrien att utan fördröjning genomföra reformer. De måste vara verkliga, politiska, samhällsekonomiska och seriösa - inte bara kosmetiska - och genomföras utan ytterligare fördröjning. Vi kommer mycket noggrant att övervaka hur den nya regeringen, som ännu inte har bildats, går vidare med reformerna. Vi hoppas att bildandet av en rättslig kommitté kommer att leda till att ny lagstiftning upprättas så att det blir möjligt att häva undantagstillståndet och garantera mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Samtidigt kommer EU, offentligt och privat, fortsätta försöka förmå det syrianska ledarskapet att avstå från att använda våld mot demonstranter. Lika viktigt som detta är emellertid att förmedla att de som gör sig skyldiga till våld och dödande måste hållas ansvariga och att alla politiska fångar och människorättsförsvarare måste släppas fria.
I Jemen fortsätter situationen att ge upphov till stor oro. Den höga representantens budskap efter det beklagliga våldet den 18 mars var kristallklart och i slutsatserna från rådet (utrikesfrågor) den 21 mars upprepas EU:s fördömande av användningen av våld mot de protesterande. EU tydliggjorde också att de som gör sig skyldiga till att människor dödas och skadas kommer att hållas ansvariga för sina handlingar och ställas inför rätta.
Sedan dess har budskapen från ledarna i Jemen varit mindre tydliga. Av detta skäl uppmanade den höga representanten president Saleh direkt per telefon den 30 mars att göra allt som står i hans makt för att undvika ytterligare blodsutgjutelse. Hon tydliggjorde att hon anser att det bästa sättet att säkerställa detta är genom att inleda en trovärdig och snabb politisk övergång utan fördröjning. Denna konstitutionella övergång bör grundas på självständiga och konsekventa åtaganden som fullföljs.
Det börjar bli ont om tid och det är människorna i Jemen som drabbas. Därför har EU varit och fortsätter att vara mycket aktivt engagerad i arbetet med att försöka lösa krisen i Jemen i samarbete med internationella samarbetspartner.
Talmannen: Medan Elmar Brok sitter bredvid José Ignacio Salafranca vill jag ta tillfället i akt att gratulera honom till hans lags framgångar i går. Han bär Schalke 04:s halsduk, och detta lag vann en strålande seger, dock med hjälp av en av de bästa spelarna i världen, nämligen spanjoren Raúl. Nu när vi har gratulerat Elmar Brok ger jag José Ignacio Salafranca ordet. Han ska tala för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) under en och en halv minut.
José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra: Herr talman! Jag instämmer helt och hållet i det du har sagt.
Zsolt Németh, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill framhålla att vi noggrant har följt informationsflödet från den höga representanten Catherine Ashton när det gäller utvecklingen i dessa länder och jag anser att vi bör erkänna det arbete hon utför på EU:s vägnar för att stödja strävan efter demokrati i Bahrain, Jemen och Syrien. I morgon kommer parlamentet att anta en resolution om detta som stöds av alla politiska grupper.
Jag vill emellertid ta upp några frågor, herr talman, och jag vill be Zsolt Németh att vidarebefordra dem till Catherine Ashton.
För det första finns det inom vissa av unionens organ, och naturligtvis även i parlamentet, en känsla av att vi tar ett steg tillbaka i utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och att vi återvänder till den tid som präglades av politiskt samarbete. Det var naturligtvis därför vi upprättade Lissabonfördraget.
För det andra finns det en inkonsekvens i det ökade behovet av EU-närvaro i dessa länder samtidigt som det inte finns någon kunskap om vad slutresultatet av dessa övergångsprocesser kommer att bli. Det är tydligt att vi måste finnas där och det är också tydligt att den paroll som används i Catherine Ashtons meddelande är mycket klok: mer reformer ger mer stöd.
Den fråga jag vill ställa - och jag ska avsluta nu, herr talman - är huruvida EU:s medlemsstater är villiga att öka resurserna för att tillgodose de växande behoven i dessa länder?
Véronique De Keyser: Herr talman! Vi är i allra högsta grad medvetna om det intensiva diplomatiska arbete som Catherine Ashton har lagt ned, och fortsätter att lägga ned, och vi är även medvetna om de svårigheter hon möter i dessa situationer. Det är sant att Syrien, Jemen och Bahrain är länder som vi inte har några avtal med, förutom handelsavtal som exempelvis inte innehåller klausuler om mänskliga rättigheter, och vi har därför mycket få påtryckningsmedel att tillgå.
Trots detta vill jag säga tre saker. Den första handlar om strävan hos de människor som befinner sig på gatorna i dag, och som beskjuts av tjuvskyttar. Vi ska inte bara stå bakom dessa människor utan även se till att det till varje pris blir ett slut på våldet. I dag träffade jag en syriansk oliktänkande. Det som dessa oliktänkande begär är ett slut på våldet så att de kan uttrycka sig. När det gäller detta vill jag säga att vi, om det blir nödvändigt, bör använda hela den arsenal av sanktioner som vi har till vårt förfogande för att få ett slut på våldet, trots att vi inte har något avtal med Syrien.
Det andra jag vill säga är att dessa är länder - och det gäller Gulfstaterna såväl som Libyen - som vi har försett med vapen, faktiskt alltför mycket vapen. Jag anser att ett minimikrav är bättre vapenkontroll så att dessa länder och deras regeringar inte förvandlas till krutdurkar som vänder sig mot sina befolkningar.
Slutligen är det frågan om dubbelmoral. Jag anser att vi har varit mycket kloka när det gäller Bahrain och att vi har varit mycket stränga i förhållande till andra länder. Jag vet att situationen i Bahrain är särskilt känslig, att Saudiarabien har sänt trupper dit och att Saudiarabien och Gulfstaternas samarbetsråd hjälper oss mot Libyen, men vi får inte erbjuda vår tystnad när det gäller de shiiter som för närvarande förtrycks av regeringen i Bahrain i utbyte mot priset av ett fat olja och stödet för oss mot den libyska regeringen.
Anneli Jäätteenmäki: Herr talman! Jag är arg. Vid vårt gruppmöte i går lyssnade vi på tre ögonvittnen från Human Rights Watch och Amnesty International som var på plats i Bahrain, Jemen och Syrien. Deras berättelser var förskräckliga.
Det gjorde mig arg. Den skrivelse vi mottagit från Catherine Ashton innehåller ingen strategi. Återigen är det en annan dagordning. Vi bör upphöra med att sända tomma budskap, såsom vi under alltför lång tid har gjort när det gäller Tunisien, Egypten och Libyen. Det är dags att agera.
För det första bör EU kräva en särskild session i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. FN bör sända en delegation till de tre länderna för att se till att regimerna ställs till svars för kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
För det andra bör EU kräva ett förbud mot vapenexport från alla EU:s medlemsstater till dessa tre länder. Det är oacceptabelt att EU-länder fortfarande säljer vapen till dessa regimer.
För det tredje bör EU klargöra att om de politiska regimerna i dessa länder utgör ett hinder mot demokratisering så är det dags för dem att avgå. Samtidigt bör vi införa sanktioner, exempelvis frysa tillgångar och införa reseförbud.
Jag upprepar att det är dags att agera.
Hélène Flautre: Herr talman! Det är verkligen goda nyheter att befolkningarna börjar återkräva sina fri- och rättigheter och att de kräver en förändring av den politiska regimen och ökad demokrati. Detta är centralt för EU:s utrikespolitik och det europeiska projektet, och är något som inte bör mötas av annat än entusiasm och stöd från vår sida.
De dåliga nyheterna är emellertid att dessa befolkningar drabbas av ett ytterst hårt förtryck när de demonstrerar för dessa värden och denna strävan medan de riskerar livet. Detta är helt oacceptabelt. Den absoluta nödvändigheten av att skydda befolkningarna, som har lett till militära insatser i Libyen, måste nu anta nya former för att skydda dem som demonstrerar i dessa tre länder.
Jag anser att uttalandena är ytterst viktiga - de berättigade uttalandena, den strävan som dessa befolkningar har - men vi behöver även åtgärder. Som en del av dessa åtgärder behöver vi en försäkran om att alla de ledare som är ansvariga för att ha använt oproportionerligt stort våld mot sina befolkningar inte kommer att förbli ostraffade. För att detta ska bli möjligt måste de diplomatiska krafterna hos medlemsstaterna i FN:s råd för mänskliga rättigheter göra allt de kan för att få till stånd delegationer, rapporter och resolutioner så att de ansvariga politikerna försäkras om att dessa våldshandlingar inte kommer att förbli ostraffade.
Slutligen anser jag att vi utan tvekan har metoder för att kringgå pressens mörkläggning. Såväl inhemska som utländska journalister drabbas av stora svårigheter när de försöker dokumentera situationen. Vi vet vad vi ska göra, vi har de instrument som behövs för att kringgå dessa hinder. Vi måste absolut utnyttja dem. När vi har de medel som krävs för att agera anser jag att vi måste hitta ett sätt att använda dem.
Detta är uppenbarligen inte rätt tidpunkt att jaga den syrianske presidenten och försöka förmå honom att underteckna ett återtagandeavtal som under alla omständigheter endast kan bli verklighet under vissa villkor, däribland ett mycket seriöst, effektivt och relevant program, genomförandet av reformer i Syrien och frisläppandet av alla samvetsfångar och fredliga demonstranter, inte bara här, utan även i de andra två länderna.
Sajjad Karim: Herr talman! Jag har följande kommentar till ministern: När jag satt här och lyssnade till ditt uttalande hörde jag vad du sade, men det var bara ord - ibland mycket trevliga ord, men tyvärr tomma ord. Allt var reaktionärt, det fanns inget proaktivt i det du sade till oss. Medan jag lyssnade skrev jag ordet ”plan” på ett tomt pappersark för att anteckna din information om vilka åtgärder EU tänker vidta. Pappret är fortfarande helt tomt. Du hade inget att bidra med i dag.
Det fanns inget proaktivt i den handlingsplan som du skisserade för oss. Människor i hela Mellanöstern hoppas att EU ska göra något och hjälpa dem att vinna sina rättigheter, och allt du har att säga dem är tomma ord.
I den senaste handlingsplanen som lades fram saknades kärnpunkten, och det diskuterades mycket i pressen om att ledarna i Mellanöstern fortfarande kan ta pengar från sina befolkningar och skicka dem hit till Europa, och vi gör ingenting för att stoppa det i framtiden.
Du sade själv att tiden håller på att rinna ut. Om det stämmer, och det anser jag att det gör, varför har du då inget annat än ett tomt papper att visa upp för oss i dag? Visa lite mer respekt för parlamentet är du snäll.
Marisa Matias: Herr talman! Vi står enade med folket i Jemen, Syrien och Bahrain i deras förhoppningar om frihet och demokrati, i det blodiga kväsandet av demonstrationerna och de folkliga protesterna. Vi måste därför tala klarspråk. För det första vädjar jag om att vi ser till att omedelbart få stopp på vapenförsäljningen till dessa länder. EU fortsätter att sälja vapen som används för att döda civila. För det andra måste vi stå på folkets sida, inte på auktoritära eller diktatoriska regimers sida.
Men i vår solidaritet får vi dock inte glömma att vi fortfarande tillämpar dubbla måttstockar, med en uppsättning regler för att tillgodose folkens demokratiska förhoppningar, och en annan för att se om vårt hus och sköta våra affärer. I Libyen har bombningarna helt klart gått utöver FN:s mandat, medan vi i Bahrain inte gjorde något annat än att protestera när den saudiarabiska armén gick in i landet för att rädda en kleptokrati. Medan unga gör allt de kan för att kämpa mot arméerna och polisen och lägger ned själ och hjärta i att konfrontera dessa styrkor, begränsar vi oss till att utfärda diplomatiska noter.
Jag vill avsluta med att säga att det är lika fel att tro att det finns militära lösningar på politiska problem som det är för oss att tro att arabfolken fortfarande inte har insett vårt dubbelspel.
Bastiaan Belder: Herr talman! Ett radikalt regimskifte genom att radikala islamiska krafter tar över makten i Syrien, Bahrain och Jemen skulle vara rena katastrofen, både nationellt och internationellt.
De verkliga vinnarna i den här oförutsedda situationen, åtminstone på Arabiska halvön, skulle helt klart bli den härskande duon i Iran, Khamenei/Ahmadinejad, och detta skulle sätta stopp för de redan små chanserna till en persisk vår för ögonblicket. Krisläget i Damaskus, Manamah och Sana'a ger EU ett utmärkt tillfälle att i nära samarbete med Förenta staterna ställa tydliga villkor, dvs. politiska och socioekonomiska reformer, för vårt fortsatta stöd till dessa regimer i trångmål.
Herr talman, för några år sedan besökte vi Syrien med en delegation från Europaparlamentet. Sedan 2003 har Syrien, som är den enda sekulära staten i regionen, varit en tillflykt för hundratusentals irakiska kristna, vilket bör vara en varningssignal. Vi i väst måste göra allt som står i vår makt för att se till att det extremt blodiga sekteristiska inbördeskriget i Irak inte smittar av sig på Syrien.
Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! Jasminrevolutionen som inleddes i Tunisien går tyvärr inte lika fredligt till i Jemen, Syrien och Bahrain. En dialog mellan regeringen och oppositionen är utan tvekan det bästa sättet att enas om en aktiv lösning på de sociala och ekonomiska problemen, vilket är vad folket vill, och för att gå mot ett mer demokratiskt deltagande. Men om överenskommelser av den typen hålls eller inte är en helt annan fråga. Protestvågen utlöstes ju faktiskt av brutna löften om politisk reform. Folket har tystats med löften alldeles för länge och nu krävs det åtgärder. Den dubbla strategin att våldsamt kväsa protestdemonstrationer och samtidigt utlova några få mindre reformer utan att verkligen göra politiska förändringar kan leda till en upptrappning av situationen i alla tre länderna, vilket vi vet mycket väl.
Den rådande oron i Syrien skapar en risk för att de vapen som regeringen köper kanske säljs vidare till terroristorganisationer som Hizbollah. Enligt min åsikt bör EU agera som en opartisk medlare i dessa konflikter.
Salvatore Iacolino: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Matchen är inte vunnen förrän den andra halvleken är slut, så låt oss vänta på returmatchen mellan Inter Milan och Schalke 04 för att se vem som går vidare till nästa omgång. Men jag håller med om att Raúl är en fantastisk fotbollsspelare.
Det som sker i Syrien, Jemen och Bahrain skiljer sig inte från vad som sker på andra håll i världen. Även om orsakerna till sådana uppror vanligen är ekonomiska finns det alltid en djup längtan efter frihet. Facebook och internet har brutit många, alltför många, falska demokratiers isolering som har fortlevt länge i många regioner i världen.
Det finns ett nytt ledarskap, en ny syn på politiken, som avspeglar många ungas drömmar. Det finns en önskan om medborgarskap, särskilt där världens ungdomar är mer medvetna och utbildade. För några dagar sedan släpptes dissidenten Suhayr al-Atassi, och det är en signal, om än svag, som visar att tankefriheten och den politiska friheten utvecklas. Samma upphetsning känns av i Jemen, där protesterna mot president Ali Abdullah Saleh ökar, och samma sak händer i stort sett i Bahrain. Vi måste agera med kraft för att stoppa våldet. Folken behöver hjälp på vägen mot demokrati, och vi får helt enkelt inte halka efter ännu en gång.
Händelserna i Medelhavsområdet är helt klart svåra att tolka, och därför måste EU höja sin röst och agera solidariskt, vilket just nu skulle hjälpa de regioner som utsätts för ökat migrationstryck i Medelhavsområdet.
Richard Howitt: (EN) Herr talman! Vare sig det gäller den samordnade krypskyttsattacken eller protestlägret i Sana'a i Jemen den 15 mars, nedslåendet av protesterna med 100 000 personer i Dara i Syrien den 17 mars eller sjätte månaden i Salmaniyasjukhuset i Bahrain, där skadade demonstranter förs bort av kapuschongklädda beväpnade män för att aldrig återvända, och dit de skadade är tvungna att vända sig eftersom sjukhuset har den enda blodbanken i landet, måste vi visa att parlamentet, medan medierna bara koncentrerar sig på ett land i taget, kommer att försvara de mänskliga rättigheterna överallt där de hotas.
I dag måste vi uppmana rådet (utrikes frågor) att kräva att alla som begår våldshandlingar tar sitt ansvar, och vi måste kräva oberoende utredningar utan straffrihet. Detta är den viktigaste varningen för att förhindra ytterligare våld mot demonstranterna nu.
När vi hör att de bahrainska säkerhetsstyrkorna har avfyrat vad som påstås vara icke dödande kulor på mindre än en meters avstånd och dödat demonstranter genom att bokstavligen spränga deras huvuden i bitar, måste vi upphäva tillståndsgivning, leveranser och överföring av alla vapen till regionen.
Avslutningsvis måste principerna i kommissionsledamot Štefan Füles meddelande om det sydliga grannskapet ligga till grund för vår strategi för att ingå ett associeringsavtal med Syrien. Processen måste börja med att vi kräver obehindrat tillträde för internationella människorättsövervakare nu. Arabvärlden har förändrats i och med Jasminrevolutionen och vi måste visa att även vi har förändrats.
Alexander Graf Lambsdorff: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Våren har kommit till Medelhavsområdet, men i Persiska viken och i Syrien härskar fortfarande vintern. De våldsbilder som når oss är fruktansvärda. Flera hundra människor har dödats och Amnesty International och FN kommer med alarmerande rapporter.
De krav som gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa ställer är tydliga. Vi vill att FN:s människorättsråd i Genève ska hålla ett extramöte så snart som möjligt. Europarådet och de EU-medlemsstater som är företrädda i FN:s människorättsråd bör framföra det kravet. Människorättsrådet agerar alltid snabbt när det gäller att välja sida i Mellanösternkonflikten. Nu är det dags att det tar itu med den verkliga utmaning som dessa extrema människorättskränkningar faktiskt utgör. Vi behöver reformer, en övergång till demokrati och ett vapenembargo. Allt detta har redan nämnts under debatten.
Jag såg den syriske presidenten Bashar al-Assads tal direkt. Detta är en medeltidsaktig diktatur som använder PR-byråer i väst för att presentera sina företrädare som pseudomoderniserande influenser i eleganta tidskrifter. PR-byråerna och tidskrifterna bör fråga sig om de verkligen gör rätt.
Nu till Jemen. Det är där den största risken finns enligt min mening, dvs. risken för en splittring mellan nord och syd, en aktiv al-Qaida-cell och faran för en svag statsbildning. Vi har redan en svag statsbildning av det slaget i Somalia, och vårt Atalantauppdrag är aktivt i Adenbukten. EU har ett direkt intresse i området och vi behöver höra mer än det som rådets företrädare sade här i dag.
Frieda Brepoels: (NL) Herr talman! Ärligt talat måste jag erkänna att jag blev förvånad när jag hörde de tre principer som ministern redogjorde för: förkastande av våld, främjande av dialog för att sammanjämka åsiktsskillnader och komma till rätta med en del av de saker som folk är missnöjda med, och naturligtvis, de nödvändiga politiska reformerna.
Att bara mana till dialog för närvarande kommer faktiskt inte att göra någon skillnad och det är inte heller trovärdigt. Jag anser att EU måste vidta mycket starkare åtgärder för att få till stånd demokratiska reformer. Vi hör att vice ordföranden/den höga representanten har många officiella kontakter, men vad gör hon för att upprätthålla kontakten med det civila samhället och vad gör hon för att lyssna till dem?
De tidigare talarna har redan sagt att EU omedelbart måste upphöra med att förse regionen med vapen. När jag till exempel hör att vapen värda över 100 miljoner euro har levererats enbart till Jemen under det senaste året av så många som åtta europeiska länder, undrar jag om EU:s gemensamma ståndpunkt om vapenexport egentligen betyder något över huvud taget. Borde vi inte agera snabbt i den här frågan?
Fiorello Provera: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer att tala om Bahrain. Detta lilla land har ett strategiskt läge när det gäller balansen i Persiska viken och energiförsörjningskanalerna. Det är väl känt att det finns ett stort oljeraffinaderi för saudisk råolja i landet.
Jag vill uppmärksamma er på en aspekt av den här situationen som jag anser vara särskilt oroande. Tillförlitliga källor talar om ett iranskt inflytande över Bahrains shiamuslimska befolkning, förutom de rättmätiga kraven på mer omfattande reformer av landets regering. Det är svårt att avgöra hur stort inflytande externa influenser har på händelserna i Bahrain, men det finns en risk för att regionen destabiliseras, vilket i sin tur kan sprida sig till Saudiarabiens östra regioner, som är hemvisten för en annan stor shiamuslimsk befolkningsgrupp. Iran finansierar Hamas, stöder Hizbollah i Libanon och påverkar Iraks inrikespolitik, vars regering domineras av shiamuslimer. Om störningen av balansen sprider sig uppåt Persiska viken skulle det få uppenbara följder och återverkningarna skulle kunna bli globala.
Vi måste vara mycket försiktiga i våra bedömningar av händelseutvecklingen i Mellanöstern och skilja mellan folkens rättmätiga förhoppningar om ökad demokrati och externa influenser som har strategiska ambitioner i området.
Ria Oomen-Ruijten: (NL) Herr talman! Vi talar i dag om tre mycket olika länder med mycket specifika lokala förhållanden. I Jemen har upproret fått enorma proportioner, trots det brutala våldet från polisen och armén. I Bahrain finns det en allvarlig risk för att hela regionen kan destabiliseras till följd av Saudiarabiens och Irans inblandning. I Syrien har oppositionen slutligen praktiskt taget inget manöverutrymme och regimen verkar vara beredd att gå hur långt som helst för att kväsa protesterna.
Med tanke på de särskilda omständigheterna anser jag att EU bör ha bilaterala förbindelser med dessa länder. Vissa principer måste dock upprätthållas. Alla medborgare har naturligtvis rätt att demonstrera och fritt uttrycka sina åsikter. Men vad bör vi göra när medborgarna går ut i fredliga protester och samtidigt utsätts för förtryck till följd av polisens och arméns ingripanden? Ska vi utreda detta internationellt? Vad gör EU för att se till att sådana utredningar genomförs?
För det andra har regeringarna en skyldighet att föra en dialog med oppositionen och organisationer från civilsamhället, eftersom våld och förtryck aldrig är lösningen. Vad exakt gör EU för att främja en sådan dialog? Och om regimerna i Syrien och Bahrain, och även i Jemen, trots detta fortfarande inte kan eller inte vill lyssna till sina folk, vad kommer konsekvenserna i så fall att bli för våra förbindelser med dessa länder?
Vi måste erbjuda konkret hjälp, vilket har sagts många gånger, men denna konkreta hjälp måste också vara verkligt meningsfull. Hur ska vi åstadkomma detta? Jag skulle ha velat få höra om våra planer i den frågan i dag.
Jag vill bara rikta en kommentar till kommissionsledamoten. I det särskilda fallet med Syrien, och även Turkiet, anser jag att vi bland annat bör mana till påtryckningar som ett led i de planer som tydligen kommer att utformas under de kommande dagarna.
En avslutande kommentar. Jag anser att vår delegation för förbindelserna med Mashrekländerna skulle kunna göra stor nytta här och vi bör göra allt vi kan för att delegationen ska kunna göra en insats.
Ana Gomes: (PT) Herr talman! EU måste vara konsekvent i sina uttalanden och åtgärder om de folkliga upproren i Jemen, Syrien, Bahrain och andra länder i arabvärlden. Det är mer som står på spel än EU:s trovärdighet: det handlar även om effektiviteten i det budskap som EU sänder till de diktaturer som protesterna riktas mot och de människor som riskerar livet när de går ut på gatorna och kräver mänskliga rättigheter, rättvisa och demokrati.
I Bahrains fall har EU agerat på ett fruktansvärt ambitiöst sätt. Detta är en avspegling av motsägelserna i en utrikespolitik med dubbla måttstockar, som handlar om olja och medlemsstaternas vapenleveranser, inte bara till Bahrain, utan även till Saudiarabien, i strid mot den gemensamma ståndpunkten om export av militär utrustning.
Parlamentet kräver ett omedelbart stopp för vapenförsäljningen, och vice ordföranden/den höga representanten uppmanar - högt och tydligt - de bahrainska myndigheterna att ange hur många som har dödats eller som saknas efter det att de fredliga protesterna brutalt slogs ned, och att omedelbart häva de mörkläggningsåtgärder som har vidtagits mot medierna.
Edward McMillan-Scott: (EN) Herr talman! I går kväll hjälpte jag till att anordna en utfrågning av experter från regionen som talade om för oss att i Bahrain har minst 23 personer hittills dödats av säkerhetsstyrkorna, i Syrien 132 och i Jemen minst 63 personer. Man kan verkligen fråga sig vad EU kan göra i den här situationen. I vår resolution som kommer att antas i morgon kommer vi faktiskt med några förslag.
Jag måste dock säga att Europaparlamentet under de föregående månaderna har antagit resolutioner om Tunisien, Egypten och Libyen, och mitt kontor har jämfört dessa resolutioner med kommissionens åtgärder, kommissionens förändringsplan, och jämförelsen är inte särskilt uppmuntrande. Våra ord har ingen mening om inte kommissionen och rådet lyssnar till oss.
Jag kommer att publicera denna analys på min webbplats. Europaparlamentet fick ytterligare ansvarsområden i och med Lissabonfördraget. De två andra institutionerna som ansvarar för EU:s utrikespolitik måste därför ta parlamentet på allvar. Vi måste alla arbeta tillsammans, särskilt nu när det sker omvälvande förändringar i arabvärlden.
Pino Arlacchi: (EN) Herr talman! Syrien, Bahrain och Jemen är tre maktvälden som nu utmanas av sina egna medborgare, och människorna förtjänar därför vårt villkorslösa stöd. Hittills har EU:s åtgärder när det gäller demokratiseringsvågen i regionen varit osäkra och saknat styrka och trovärdighet. Om vi vill att våra åtgärder ska vara starka och trovärdiga måste vi först och främst sluta tillämpa de dubbla måttstockar vi använt tidigare.
Vi stödde dessa autokratier på flera olika sätt och tillsammans med Ryssland och Förenta staterna sålde vi européer alla möjliga vapen till dem. Nu beklagar vi konsekvenserna av vår vapenhandel med autokratierna i Persiska viken, det vill säga dödsfallen, de oskyldiga offren för de vapen som vi sålde till dessa länder.
Om vi vill vara trovärdiga borde vi upphäva alla vapenförsäljningskontrakt med dessa länder och Gulfstaternas samarbetsråd (GCC), och kräva att ett vapenembargo införs i hela regionen Nordafrika och Mellanöstern. De pengar som frigörs genom att de berörda ländernas militärbudgetar minskar kan användas för en fond för demokratisk övergång.
María Muñiz De Urquiza: (ES) Herr talman! Det historiska och oåterkalleliga steget mot demokrati i arabländerna slutade inte med den fortfarande känsliga övergångsperioden i Egypten och Tunisien, och inte heller med världssamfundets stöd, som även det är historiskt, för att tillämpa ansvarsprincipen för att skydda den libyska befolkningen.
Kommissionsledamot Štefan Füle, förändringsvågen fortsätter nu i Syrien, Jemen och Bahrain, och EU måste följa med i skeendet och lära sig av tidigare händelser för att ta ledningen i den internationella reaktionen genom långtgående åtgärder, t.ex. den väldefinierade europeiska grannskapspolitiken, och genom konkreta och omedelbara åtgärder så att befolkningen i de berörda länderna och även folket i EU ser att det inte finns några sprickor i EU:s åtagande för frihet, värdighet, demokrati och mänskliga rättigheter.
Myndigheterna i Syrien, Jemen och Bahrain borde tänka på att när staten brukar våld mot folket får det omedelbara återverkningar, och de måste också inse att det inte är tillräckligt att göra ytliga ändringar i sina autokratiska regeringar. De måste i stället omedelbart inleda en dialog med oppositionsrörelserna och det civila samhället, omedelbart släppa politiska fångar, journalister och människorättsförsvarare och omedelbart avlysa undantagstillståndet.
Laima Liucija Andrikien: (EN) Herr talman! Vi får inte blunda för de uppenbara människorättskränkningar som sker i de tre länderna.
Situationen i Syrien är mycket allvarlig och det är det land som har mest att förlora. I Syrien görs lärare, oppositionsaktivister, journalister och bloggare till måltavlor. Många dödas, många häktas, utländska journalister har sparkats ut ur landet, en informationsblockad har införts och det finns över huvud taget ingen oberoende press. Vi bör följaktligen överväga sanktioner mot Syrien.
Vi bör även överväga politiska sanktioner mot Jemen och Bahrain. När det gäller Jemen har vi ett gällande avtal om vapenexport, så vi bör överväga att upphäva avtalet.
När vi diskuterar situationen i dessa tre länder bör vi först och främst kräva ansvarstagande, för det andra bör FN:s människorättsråd i Genève hålla extramöten ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Rosario Crocetta: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag bodde i Bahrain i tre år, från 1987 till 1990. Då betraktades Bahrain som ett av de mest demokratiska länderna kring Persiska viken och den synen har levt kvar även under de senaste åren. Tänk då vad som sker i andra länder, till exempel att Saudiarabien faktiskt verkställer några hundra avrättningar per år, de fruktansvärda massakrerna i Iran och att dödande faktiskt är en vardaglig företeelse kring hela Persiska viken och pressen fullständigt förnekas sina friheter.
I dag antog vi resolutionen om Syrien, Jemen och Bahrain, men när kommer vi att utarbeta resolutioner om Saudiarabien, Algeriet, Kina och om de andra länder som kränker de mänskliga rättigheterna i världen? Problemet som jag ser det är att det sker något konstigt här i väst, för å ena sidan ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Marielle De Sarnez: (FR) Herr talman! Vilken roll bör EU spela i länder vars regimer konfronteras av folket, men vars ledare fortsätter att slå dövörat till för de upprepade kraven på mer demokrati, verkliga strukturreformer och en mer rättvis utveckling? Det är den frågan som vi ställs inför.
Jag anser att det finns en viktig sak vi kan börja med, som dessutom är brådskande. EU måste spänna sina muskler genom att använda hela sin arsenal av tillgängliga sanktioner för att få slut på förtrycket och se till att politiska fångar och journalister omedelbart släpps. Vi måste stödja inrättandet av en oberoende kommission som kan undersöka de handlingar som har begåtts och kräva ett extramöte i FN:s människorättsråd.
På medellång sikt anser jag att vi återigen bör överväga våra förbindelser med dessa länder. Från och med nu måste EU visa att det starkt står på den allmänna opinionens sida, på folkets sida, inte på makthavarnas.
Därför måste unionen inleda och föra en ständig dialog med alla krafter i civilsamhället, med alla som vill stödja demokrati samt ledarna för oppositionsrörelserna. Det handlar alltså om en djupgående förändring ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Heidi Hautala: (EN) Herr talman! Vi har hört att parlamentet nu verkligen menar allvar med att ta itu med de grova människorättskräkningarna i de tre länderna, dvs. Bahrain, Jemen och Syrien. Nu måste Europeiska utrikestjänsten och kommissionen tala om för oss hur vi kan visa att vi inte längre arbetar efter dubbla måttstockar.
Vi har fått höra om en massa konkreta åtgärder. Vi behöver information om hur FN:s människorättsråd går vidare i frågan. Står EU enat i kravet på ett extramöte om Syrien, Bahrain och Jemen?
Vi har hört att det är dags att vi slutar exportera vapen till dessa länder.
Vi har inte råd att vänta. Vad kommer Europeiska utrikestjänsten och kommissionen egentligen att göra åt allt detta?
Charles Tannock: (EN) Herr talman! I Syrien har säkerhetsstyrkorna brutalt och med dödlig kraft slagit ned demonstrationerna om rättmätiga klagomål. President Bashar al-Assads stridslystnad och retorik gentemot Israel, vår allierade, hans stöd till terrorister som Hizbollah och hans vänskap med Iran visar enligt min åsikt att han är en farlig autokrat.
Bahrain är däremot en relativt modern och progressiv konstitutionell monarki. Tyvärr fortsätter shiamuslimska extremister, inspirerade och stödda av Iran, att underblåsa sekteristiska spänningar och sprida propaganda mot regeringen och kungen. Kungen har tålmodigt ansträngt sig för att lyssna till demonstranternas åsikter och inleda en dialog, men vi måste naturligtvis fördöma att obeväpnade demonstranter har dödats.
I Jemen verkar det avslutningsvis som om president Ali Abdullah Saleh genom att använda oproportionerligt våld har stött bort sina främsta uppbackare, inklusive Förenta staterna, trots de starka åtgärderna under många år för att undanröja al-Qaidaterrorister. Att dra tillbaka EU-stödet från landet nu, utan att vi vet vad som kommer att hända härnäst, är en ytterst riskabel strategi.
(Talmannen avbröt talaren.)
Andrew Henry William Brons: (EN) Herr talman! Vi kan fråga oss vad vi kan göra för att mildra det politiska dödläget och folkets lidande i dessa länder, men det förutsätter tre saker. För det första om vi kan göra något, för det andra om det är vår sak att agera, och för det tredje om den rådande situationen inte på något sätt kan tillskrivas vår inblandning i saken.
Brittisk militärpersonal friställs i detta nu - ofta när de är i aktiv tjänst - av den usla brittiska regeringen. Det skulle vara absurt att förvänta sig att den återstående militärpersonalen klarar av ytterligare aktioner.
Staterna ingår en högtidlig men vanligen oskriven överenskommelse med sina trupper om att sända dem i strid där de riskerar livet, men endast när nationens eller medborgarnas livsviktiga intressen står på spel. Vi har inga viktiga intressen i dessa stater. Det finns också all anledning att tro att de externa styrkor som är knutna till Förenta staterna och dess allierade har ett egenintresse av att destabilisera Syrien. Jag har inget till övers för Baathregimen ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Paul Rübig: (DE) Herr talman! Jag är övertygad om att många av de unga som lever i dessa länder längtar efter demokrati, modernisering och frihet. Det måste vi ta hänsyn till. Vi måste försöka vinna vänner i länderna och inte generalisera vår bedömning. I stället måste vi märka ut de personer som inte följer det moderna samhällets regler. Vi bör anordna utbytesprogram för små och medelstora företag, lärare, universitetslärare och journalister. Vår uppgift är att knyta vänskapsband i de berörda länderna. Jag hoppas att vi snart kommer att vidta åtgärder av den här typen.
Diane Dodds: (EN) Herr talman, herr minister! Precis som många här i parlamentet i dag ser jag med fasa på det våld och de människorättskränkningar som har begåtts i hela regionen. Jag vill dock inte missa tillfället att säga - särskilt till dig, herr minister - att ditt uttalande här i dag för den vice ordföranden/den höga representanten mycket tydligt, och kanske bättre än någon av oss någonsin skulle kunna göra, visar att detta ämbete och de miljontals euro vi har lagt ned på det är helt meningslöst.
Ditt budskap i dag är helt riktigt, dvs. förkastande av våld samt främjande av dialog och reformer i de berörda länderna. Men uppriktigt sagt är allt sådant bara tomt prat i situationer som denna. Vi behöver mycket, mycket mer än ett enstaka telefonsamtal och ett uttalande eller vad det nu kan röra sig om, och jag tror att folket i Mellanöstern ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Zsolt Németh: för vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. - (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Tack så mycket för era inlägg.
(EN) Herr talman! Låt mig först särskilt besvara några av frågorna om Bahrain.
Frågan om Irans inblandning i Bahrains inrikespolitik togs upp. Det finns inga tillförlitliga bevis hittills för att Iran har lagt sig i situationen i Bahrain genom att provocera fram en radikalisering. Det är helt klart en risk och ytterligare ett gott skäl till att inleda en nationell dialog i Bahrain så snart som möjligt för att undvika det alternativet.
När det gäller den saudiarabiska invasionen i Bahrain vill jag påpeka att de sex staterna i Gulfstaternas samarbetsråd har ingått en gemensam säkerhetsöverenskommelse. Närvaron av styrkor från Saudiarabien och andra stater i samarbetsrådet är ett krav i överenskommelsen, och det var mer än en GCC-stat som bidrog med styrkor. Detta är inte bara en formalistisk fråga. Vi måste ta den regionala dimensionen på stort allvar i vår bedömning av händelseutvecklingen i regionen.
I fråga om Jemen vill jag påpeka att EU har stoppat visst bistånd till landet, t.ex. hjälpen till civil terrorismbekämpning. Vi ansåg att vi behövde en differentierad strategi i det här avseendet.
Jag kommer nu att besvara några frågor på ungerska.
(HU) José Ignacio Salafranca tog upp frågan om vilka resultat övergången kommer att ge. I det avseendet vill jag betona att vi inte vet vad resultatet av arabvåren blir. Ingen vet, och för några månader sedan visste vi inte ens att en sådan dominoeffekt skulle sättas i rörelse. Jag anser dock att slutresultatet av arabvåren inte är givet för närvarande. Det kommer i mycket hög utsträckning att bero på oss. Det är också det svaret jag vill ge José Ignacio Salafranca: slutresultatet av denna arabvår kommer även i mycket stor utsträckning att bero på oss.
De förslag som har lagts fram under debatten är mycket användbara, och jag är övertygad om att både de närvarande företrädarna för kommissionen och för rådet och utrikestjänsten varmt välkomnar alla förslag. Vi håller på att utvärdera vår grannskapspolitik, och alla förslag som har framförts här kommer att integreras i översynen. Jag menar därför att det är en mycket lycklig omständighet att toppmötet för det östliga partnerskapet i Budapest, som enligt planerna skulle hållas om några veckor, inte kommer att genomföras, eftersom vi på så sätt får tid på oss att ta med de förslag som nu har lagts fram i översynen av grannskapspolitiken.
Jag anser att det är mycket viktigt att grannskapspolitiken görs enhetlig. Den måste täcka den östliga dimensionen på samma sätt som den sydliga. Det enda sättet för oss att vara trovärdiga i våra sydliga grannars ögon är att utforma en enhetlig, konsekvent och genomtänkt grannskapspolitik här, inom EU, eftersom de noga följer allt vi säger. De förslag som har framförts om grannskapspolitiken nu under debatten - till exempel av de senaste talarna, Diane Dodds och Paul Rübig - betonade förbindelserna med det civila samhället. Prioriterad behandling av våra kontakter med civilsamhället, med människorna, särskilt ungdomar, är en av idéerna bakom vår grannskapspolitik.
Arbetet för att få fram helt nya medel, om nödvändigt medel i ny omfattning, måste också vara en central aspekt av översynen. Men samtidigt får vi inte glömma att varje aspekt kräver en individuell behandling. Det finns länder där införandet av sanktioner eller vapenembargon, eller militäraktioner i vissa fall, redan har blivit oundvikligt. Som ni vet är Libyen inte det enda landet i vårt södra grannskap där ett beväpnat ingripande är på gång, utan det pågår även en militär aktion i Elfenbenskusten sedan några dagar tillbaka. Detta är ett separat diskussionsämne här i kväll, så vi kommer att tala om det.
Jag anser att de länder där ett militärt ingripande har blivit oundvikligt till följd av inbördeskrig inte får sammanblandas med de länder vi diskuterar nu, även om dessa repressiva, auktoritära länder även har lätt att ta till våld. Jag anser dock att vice ordföranden/den höga representanten har sänt ett mycket starkt budskap till dessa länder när det gäller deras inställning till våld. Och de militäraktioner som genomförs i Libyen och Elfenbenskusten måste även fungera som ett mycket starkt budskap till de berörda länderna, alla tre. Under de senaste veckorna har både EU och världssamfundet format en mycket tydlig filosofi.
”Rätten att skydda” och ”ansvaret att skydda” är nya principer som nyligen har tillämpats av världssamfundet, och detta måste även fungera som en varningssignal för Jemen, Bahrain och alla auktoritära regimer i regionen. Det som sker nu, de militära ingripandena, är inte en parallell till Irak, utan i mycket högre grad till Rwanda eller Kosovo, där världssamfundet blev tvunget att ingripa för att skydda befolkningarna. Jag anser att världssamfundet nu sänder ett mycket tydligt budskap till de länder som brukar våld mot sina medborgare.
Ärade parlamentsledamöter, låt mig bara kort besvara några specifika förslag. Jag kommer att vidarebefordra ert mycket samstämmiga förslag om att sammankalla ett särskilt möte i FN:s människorättsråd till vice ordföranden/den höga representanten. Det förslaget har definitivt varit ett genomgående tema i debatten och bör övervägas. Jag kommer också att till den höga representanten vidarebefordra den lika tydliga och eniga åsikt om vapenexport som har framförts. Vi måste skapa en lämplig avvägning mellan samarbete och sanktioner med avseende på dessa tre länder.
Detta är helt klart särskilt viktigt, inte bara när det gäller sanktioner och militära ingripanden, utan även samarbete och, om så blir nödvändigt, någon form av sanktioner mot en grupp av länder. Jag anser också att det som Ria Oomen-Ruijten sade, att EU måste kunna lita mycket starkt på Turkiet i utformningen av en politik för regionen, är mycket viktigt. Tack så mycket för debatten och era kommentarer, inlägg och frågor.
Talmannen: Jag har mottagit sex resolutionsförslag, som ingetts i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)
Dominique Baudis: Resolutionen om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen påtalar helt riktigt det brutala och blodiga förtrycket, vars offer är demonstranter i såväl Syrien som Jemen och Bahrain. Ledarna för dessa tre länder ger order om att skjuta sitt eget folk, som rättmätigt kräver politisk frihet, mänsklig värdighet och social rättvisa. Genom denna resolution uttrycker Europaparlamentet kraftfullt sin solidaritet med Syriens, Bahrains och Jemens folk, som visar stort mod genom att ge uttryck för sina förhoppningar när de ställs inför regeringsstyrkor som öppnar eld mot obeväpnade civila.
Franz Obermayr: Jämte den islamiska tron har Syrien, Bahrain och Jemen en sak gemensamt: en auktoritär regim, vare sig härskaren är en kung, en president eller Assadklanen. Enligt västs syn är dessa system otvivelaktigt odemokratiska. Ökande revolutionära tendenser som i Egypten eller Tunisien kvävs i sin linda och demokrati och mänskliga rättigheter åsidosätts. I Jemen utsätts exempelvis 37 procent av de minderåriga flickorna för tvångsäktenskap. Detta innebär att Jemen hamnar på andra plats i världen, endast överträffat av Somalia. Regeringarna i dessa tre länder måste visa att de arbetar för och inte emot sina folk. EU har i årtionden stött och uppvaktat länder som detta när det har varit till dess ekonomiska och geopolitiska fördel. EU bör kämpa starkare för demokrati och mänskliga rättigheter och bekämpa den radikala islamiseringen i dessa länder.
Kristiina Ojuland: Även om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen kräver omedelbara åtgärder vill jag uppmärksamma er på den alarmerande situationen i Libanon, där sju EU-medborgare från Estland hålls fångna. Jag vill tacka Catherine Ashton för hennes snabba svar och försäkran för två veckor sedan om att frågan kommer att behandlas på högsta möjliga nivå i EU. Vi har nu fått informationen att kidnapparna, som säger att de är medlemmar i ”Rörelsen för pånyttfödelse och reform” har skickat ett oklart utpressningsbrev där de förklarar att de kommer att meddela sina vidare krav vid ett senare tillfälle. De sju estländska medborgarna sägs vara vid liv. Jag vill vädja till Catherine Ashton om att hon i sin egenskap av vice ordförande/hög representant engagerar sig i lösningen på gisslankrisen. EU-medborgares liv står på spel och detta kräver Europeiska utrikestjänstens omedelbara uppmärksamhet. Detta är en chans för Catherine Ashton att visa vad hon verkligen går för.
| sv |
Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från det senaste sammanträdet har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Fru ordförande! Den franska veckotidningen " Marianne" har just meddelat att ledamöterna i de vises kommitté, som inrättats av parlamentet och kommissionen, kommer erhålla 29 200 euro per månad, eller 191 000 franska francs.
Eftersom denna kommitté har inrättats under överinseende av parlamentet är det viktigt att kontrollera om denna information är korrekt. Vilka är annars de verkliga siffrorna som vi måste låta skattebetalarna i de olika medlemsländerna få kännedom om? Var i budgeten kommer dessa belopp att tas?
Jag skulle vilja veta om denna information verkligen är riktig, bl.a. när det gäller de ledamöter i kommittén som redan erhåller pension ur gemenskapens budget, och i så fall om den planerade ersättningen läggs ovanpå deras pension eller ej.
Mina damer och herrar! Vi kan inte här diskutera alla tidningsartiklar som publiceras någonstans. Det finns ett beslut från presidiet. Det kan ni erhålla, och sedan kan man diskutera det på den nivå som är lämplig för ändamålet. Men kammaren är inte rätt plats för det.
Fru ordförande! Igår kväll önskade jag gå igenom ändringsförslagen till Philippe Marins betänkande, men de fanns inte tillgängliga på engelska. Trots att jag har en hel bunt på tyska, skulle jag föredra dem på mitt eget språk. Eftersom detta är ett mycket viktigt och tekniskt betänkande, vill ni vara vänliga och se till att dessa finns tillgängliga, så att alla får en möjlighet att gå igenom dem noggrant på sitt eget språk före omröstningen på torsdag.
Tack så mycket för att ni påpekar det. Vi skall se till att allt finns till hands i rätt tid.
Fru ordförande! Får jag mot bakgrund av den senaste politiska utvecklingen i Frankrike fråga om ministerkonferensen kommer att införa frågan om artikel 31 på föredragningslistan samt överväger, med tanke på ordningen i kammaren, att skilja Mégrets lilla fraktion av Nationella fronten från Le Pens " diva" -grupp. För det andra vill jag säga till herr Fabre-Aubrespy att jag misstänker att den dagstidning som han läser liknar dem vi har i Förenade kungariket i vilka, som det sägs, det enda man kan lita på är datumangivelsen.
Fru ordförande! Jag ber så mycket om ursäkt. I går hade jag äran och nöjet att få tala två minuter i denna kammare. Det var uppenbarligen min upphetsning över denna stora händelse som gjorde att jag glömde skriva under. Det är säkert att jag var närvarande.
Naturligtvis, det har ni ju dokumenterat med ert tal.
Fru ordförande! Motivet för mitt inlägg är detsamma som för föregående talare. Jag hittar inte mitt namn på listan trots att jag var närvarande i parlamentet från kl. 10.30.
Vi noterar det, och det kommer att undersökas.
Fru ordförande! Jag vill bara säga att jag var närvarande i går. Jag vill därför att min närvaro antecknas, trots att jag glömde skriva på.
Mina damer och herrar! Det är ju bra om man i efterhand rättar till uppgifter om närvaron. Om det är fråga om ett eller två påpekanden så går det an, men om det är tio eller tjugo blir det problematiskt. Jag ber er vänligen se till att ni för in era namn.
Parlamentet godkände protokollet.
I går uppstod det uppenbarligen ett missförstånd, nämligen att omröstningen om Fitzsimons betänkande skall äga rum först på onsdag. Det stämmer inte. På föredragningslistan är det riktigt angivet, och omröstningen kommer att äga rum klockan 12.00 i dag. Tidsfristen för ändringsförslag har nämligen gått ut, och det betyder att om vi inte röstar så försummar vi att göra vår mening hörd. Omröstningen måste ske i dag. Jag ville bara meddela det än en gång.
Fru ordförande! Jag förstår det, det har ni alldeles rätt i, men jag vill ändå göra er uppmärksam på att ändringsförslagen till Fitzsimmonsbetänkandet inte fanns tillgängliga i morse.
Det måste också kontrolleras. Vi kommer att undersöka det.
Beskattning av energiprodukter
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0015/99) av Cox för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslaget till rådets direktiv om en omstrukturering av gemenskapens regelverk för beskattning av energiprodukter [KOM(97)0030 - C4-0155/97-97/0111(CNS)].
Fru ordförande! I sitt förslag till utvidgning och fördjupning av beskattningsunderlaget för beskattning av energiprodukter kommer kommissionen att ha parlamentets stöd. Direktivet om beskattning av energiprodukter kommer lägligt med tanke på våra åtaganden om att minska den globala uppvärmningen och är önskvärt som ett medel för att främja ett effektivare energiutnyttjande och uppmuntra en lägre energiintensitet per produktionsenhet; vidare är det nödvändigt att utforska de nya beskattningsunderlagen om vi någonsin på ett framgångsrikt sätt skall kunna hantera den strukturella svårigheten i alltför många av våra stater vad gäller en minskning av icke-lönekostnader för arbetskraft i samhällen som har oacceptabelt höga arbetslöshetshetssiffror.
Vi i parlamentet kommer att säga " ja" till de nya skatterna men " nej" till högre skatter. Parlamentet kan tyvärr inte enligt lag insistera på skatteneutralitet, men det gör detta som en fråga om politisk övertygelse. Medlemsländer och rådet kommer att förråda det bredare allmänna syftet med detta förslag om de inte använder de extra intäkterna från energiskatten för att motverka överdrivna, skatteuppdrivna arbetskraftskostnader. Vi insisterar i fråga om en sådan avvägning eftersom, för att upprepa denna punkt, detta parlamentet vill ha nya skatter men inte högre skatter.
Kommissionen föreslår en utvidgning av ordningen för punktskatter för mineraloljor för att åstadkomma ett mycket mera mångsidigt beskattningsunderlag, inklusive inom de sektorer som hittills har varit undantagna i vissa eller samtliga medlemsstater - sådana sektorer som kol, gas, elektricitet och olja för uppvärmning. Parlamentet stöder detta såsom varande lovvärt, men definitionen av denna beskattningsunderlag kan inte åstadkommas i kommissionens förslag med mindre än att kommissionen, med hjälp av en komplicerad serie av totala eller delvisa undantag, totala eller delvisa bidrag, som antingen kan vara obligatoriska eller frivilliga, föreslår en form av beskattningssystem som i högre grad bygger på undantag än på regler. Detta är, enligt vår mening, ett dåligt förslag till rättsakt eftersom det är alltför komplicerat. Det saknar kännetecknen hos en lyckad skattelagstiftning, som bör vara lätt att förstå, lätt att inkassera, förutsägbar i sina lagstiftningsmässiga effekter samt svår att kringgå.
Jag anser att vissa kolleger blandar ihop detta förslag med koldioxidskatten. Detta är inte ett direktiv för koldioxidskatt. Kommissionens tjänstemän, och ytterst kommissionärskollegiet, har till parlamentet överlämnat ett förslag som vi anser återspeglar för många av prioriteterna hos de lobbygrupper med vilka de har haft att göra och för liten omsorg om det bredare allmänintresset.
Vid en första studie av förslaget, drog jag mig till minnes den ganska ovänliga kommentar om ett av de senaste ordförandeskapen, som fälldes i Förenta staterna, och som jämförde ordförandens beteende med en kudde som, rapporterades det, alltid bar avtryck av den ända som senast suttit på den. I vissa avseenden, tycks mig detta dokuments " undantagspolitik" återspegla denna typ av logik. Detta är den typ av förslag till rättsakt som måste få ett slut. I mitt betänkande föreslås en radikal kirurgi för att avlägsna detta överflöd av undantag men ändå föreslås ett bibehållande av " gröna" undantag.
Vad gäller fördjupning av skatter, anser vi att kommissionen har valt en onödigt komplicerad modell. Vi föreslår en start med kommissionens förslag för beskattningsnivåer för år 2000 och därefter en tillämpning av en accelererande modell, föremål för översyn vart femte år, men vilken skall bibehållas i avvaktan på översynen. Detta har sådana fördelar som klarhet och säkerhet, och man kringgår de ändlösa institutionella komplikationerna hos det alternativ som har föreslagits oss.
Det överväldigande problemet med företag och sektorer kvarstår, vars kostnader dramatiskt kan stiga till en punkt där deras konkurrensläge kan skadas. Vi tar hänsyn till denna fråga: vi föreslår en form av begränsad subsidiaritet, där sådana företag eller sektorer kan ansöka om lättnader förutsatt att det finns förmildrande omständigheter, men där de måste klara ett bredare EU-test gällande objektivitet, så att de inte bryter mot lagarna om sund konkurrens eller reglerna för statsstöd.
Jag föreslår också ett ytterligare ändringsförslag i detta skede, om att sektorer där detta förekommer i systematisk skala möjligen kan bli föremål för ett av kommissionen godkänt gruppundantag eller stöd.
Sammanfattningsvis kommer Europaparlamentet att godkänna nya energi- och miljöskatter, men stöder inte högre skatter. Vi kräver skatteneutralitet av staterna. Vi insisterar vad gäller sänkningen av inkomstskatter som motvikt till denna skatt. Vi vill ha ett enklare och säkrare skattebaserad definition än den som föreslås av kommissionen. Vi vill ha en mera förutsägbar modell för en fördjupning av beskattningsunderlaget, för att bedöma beskattningsnivåernas utveckling. Vi vill att konkurrensnackdelar skall tas upp där det finns verkliga problem men inte som en ursäkt för att tveka vad gäller nödvändiga förändringar. Jag rekommenderar parlamentet att stödja detta betänkande.
Fru ordförande, herr kommissionär! Vi i utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi förstår mycket väl att en skatteharmonisering är nödvändig, och som Cox sade så vill vi inte ha fler skatter, andra vägar måste finnas för att belasta de europeiska ekonomierna.
Betänk dock att vi just nu tillämpar det direktiv som liberaliserar el- och gasmarknaderna för att i huvudsak sänka energiavgifterna. Något som faktiskt ser ut att lyckas. Jag är bäst insatt i mitt lands omständigheter, Spanien, där elpriserna har gått ned med 11 procent. I andra länder har det inte gått lika snabbt. Direktiven tillämpas och elmarknaden håller på att avregleras. Om vi i detta läge ytterligare belastar energin så tror jag att vi gör alltför mycket på en och samma gång.
Herr kommissionär, vi instämmer därför med att man i framtiden omvandlar de direkta skatterna till indirekta och att man enbart belastar energin när skatteneutralitet uppnåtts, och när detta inte medför ökade kostnader för företagen.
Vi lever i en värld där vi måste bli mera konkurrenskraftiga. I Förenta staterna är energin mycket billig, vilket ni alla känner till. I Europa utgörs större delen av energikostnaden, till exempel kolvätet, av skatter. I en del länder, exempelvis i Frankrike och Belgien, är transportskatterna mycket höga medan de är betydligt lägre i andra länder, som i Spanien till exempel.
I unionen måste vi lagstifta för femton länder, något som inte är alltför lätt. Vi måste ta itu med avregleringen av gasmarknaden, vi måste bli mer konkurrenskraftiga och införa otaliga miljörättsliga regler som företagen måste uppfylla. Den här veckan skall vi behandla direktivet om vattenpolitik, något som kommer att drabba industrin mycket hårt och kräva stora investeringar. Vi skall också behandla direktivet om avfallsprodukter. Ett direktiv som vi menar att vi borde vänta med. Så, herr kommissionär, trots att vi instämmer med andemeningen i direktivet så menar vi att tillfället inte är riktigt gynnsamt.
Låt oss inte fortsätta diskutera koldioxidskatten. Visst är det så att om vi höjer energipriserna så kommer användningen att bli mera effektiv, man kommer att konsumera mindre. Detta kräver dock stora investeringar, något som naturligtvis kommer att leda till mindre utsläpp av såväl koldioxid som andra föroreningar.
Vi kommer inte att ge Coxbetänkandet vårt stöd. Vi gör det inte, för, herr kommissionär, om det direktiv ni föreslår redan är komplicerat som det är och fyllt av undantag, så är det förslag Cox lägger fram och som utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik har godkänt betydligt mera radikalt och dessutom går det inte att tillämpa. Allt stöd försvinner, alla bidrag försvinner.
Vi kommer att rösta mot ändringsförslag 13, 14, 15 och 16 samt något till. Godkänns betänkandet av kammaren så röstar vi emot betänkandet. I dag är det ett samrådsförfarande, men nästa gång blir det kanske fråga om ett samtyckesförfarande. I vilket fall som helst skulle det vara bra om vi kunde flytta fram direktivet något.
Fru ordförande! Låt mig uttrycka min tillfredsställelse över att tala till parlamentet i denna fråga. Jag vill också tillägga att eftersom jag måste ha blivit distraherad, underlät jag att registrera mig i går.
Jag vill till fullo ansluta mig till det som föredraganden har sagt. Jag vill tala om min egen åsikt å miljöutskottets vägnar, där ändringsförslagen godkändes enhälligt av alla ledamöter från samtliga grupper. Syftet med dessa ändringsförslag är att visa att trots att Montis förslag är bra, så skulle en grön version av Montis förslag vara bättre. Så vår åsikt är att " brun Monti bra, grön Monti mycket, mycket bra" . Jag misstänker emellertid att rådet inte kommer att kommer att vara klokt nog att vare sig ta upp Montis " bruna" förslag eller ens någon " grön" version av Montis förslag som vi väljer att förorda inför det. Jag anser att när man diskuterar en harmonisering av skatter, talar man inte bara om de teknikaliteter som är förknippade med en harmonisering av skatter utan hur man använder dem, och det tycks mig som om rådet skulle försitta ett ypperligt tillfälle om det inte tar med Montis förslag. Rådet bör komma ihåg vad det har sagt om Kyoto och Buenos Aires och använda detta som ett tillfälle att påverka det sätt på vilket energi används i vår gemenskap.
Som en följd av min egen dumhet, kan det bli så att Spencers betänkande om en energiskatt för CO2, för vilken jag ärvde rollen som föredragande för nästan tio år sedan, inte kommer att nå parlamentet under min tid. Den kvarhålls i utskotten och jag förordar starkt inför parlamentet att den förblir hos utskotten. Jag anser att kommissionen och rådet måste återkomma till en energiskatt för CO2, eftersom detta är ett av sätten att utöva en verklig påverkan. Jag rekommenderar att framtida parlament behåller detta betänkande i utskotten och, om jag tillåts vara en smula retsam, kanske låta namnet Spencer stå kvar i det, inte för min skull utan - eftersom klimatförändring är en långsiktig fråga - kanske för min dotters tid i detta parlament.
Fru ordförande! Europeiska socialdemokratiska partiets grupp stöder både Montis förslag och förslaget i betänkandets form, eftersom det i många frågor omfattar konkretiseringar som gör mer rättvisa åt målet med skatteomläggningen. Därför bör det understrykas att förslaget till direktiv liksom förslaget i den av Europaparlamentet ändrade formen inte kan vara något annat än ett första steg i riktning mot en ekologisk skattereform, även om jag måste ge Spencer rätt i att det i förslaget till direktiv i sig ju egentligen inte föreskrivs någon " grön" energiskatt. Därför stöder min grupp även ändringen av Cox betänkande i så måtto att vi i varje fall gör det obligatoriskt att medlemsstaterna i Europeiska unionen inte skall lägga på någon skatt på el och andra produkter från förnybara energikällor.
Jag anser att direktivet förbättras genom detta förslag, som med all rätt syftar till att beskatta energiresurserna för att arbetsfaktorn skall kunna avlastas skattemässigt, som det redan föreskrivits i Delors vitbok 1993, och att direktivet därmed också kommer att innehålla ett " grönifieringselement" . Jag anser inte att det är mot systemet, utan jag finner det nödvändigt. Vi vill visserligen genom detta direktiv göra den inre marknaden mer funktionsduglig och undanröja allt intrång, även i förbrukarlandet, men vi måste också tänka på att den framlidne nationalekonomen Pigou 1920, när han över huvud taget först utvecklade idén om att genom pålagor bidra till att skona resurserna, med hjälp av denna ansats också införde en kvalitativ förändring i våra debatter.
Det är också viktigt att skatteneutraliteten betonas i förslaget till direktiv. Därför måste man vid genomförandet även i medlemsstaterna arbeta för en skattemässig avlastning av arbetsfaktorn för att det faktiskt också skall kunna uppstå några sysselsättningseffekter. Energiskatten - det måste understrykas - är ingen ekoskatt. Jag anser att vi i själva verket absolut måste återuppta de beklagliga diskussionerna och debatterna som i anslutning till Rio och Kyoto inte har lett till något resultat på europeisk nivå. Jag tror att många medlemsstater nu har kommit längre än förslaget till direktiv gjorde.
Jag anser också att det vore bra om de europeiska staterna kunde lära av varandra, och jag skulle välkomna om de mest energiintensiva företagen, vilka absolut måste medges en ersättning, skulle ansluta sig till Danmarks exempel, vilket haft en sådan framgång, och underkasta sig en energirevision.
Fru ordförande! Med detta direktiv vill vi i själva verket uppnå tre mål, något som har försvårat såväl en analys av direktivet som Coxbetänkandet. Å ena sidan eftersträvas en skatteharmonisering för att förbättra marknadens sätt att fungera. Å andra sidan eftersträvas ekonomiska mål, det vill säga att överföra skatt på arbete till skatt på energi. Därtill tillkommer det ekologiska målet. Att blanda tre olika mål i ett och samma direktiv är alltid svårt. Jag tror att föredragande Cox i sitt direktiv har försökt åtgärda detta, han har försökt begränsa området för de tre målen. Det är emellertid mycket svårt att utforma ett samstämmigt direktiv i en så pass komplicerad fråga som energifrågan inom Europeiska unionen ändå är.
Jag tycker att kommissionens sätt att se på saken är korrekt, för att lösa problemet behövs nämligen otaliga undantagsbestämmelser. Det finns inget annat sätt att hantera den här frågan. Vår grupp instämmer inte med Cox. Det är faktiskt så att när man inför skatteregler, är undantag något som är allmänt vedertaget, vilket vi kan se i vårt eget regelverk för skatter, och jag förstår inte varför vi inte också här kan acceptera några undantag som vi anser vara nödvändiga för att inte skada konkurrenskraften i det produktionssystemet inom EU.
Fru ordförande, om föredragandens ståndpunkt är den allmänt gällande och vissa artiklar upphävs, i första hand artikel 13, 14 och 15, så kommer vi att rösta emot betänkandet, något som Estevan Bolea redan har nämnt. Vi anser nämligen att frågans hantering kräver en djupgående analys av alla kommissionens kasusistiska undantag samt några fler som vi vet tillkommer.
Fru ordförande, ärade kolleger! Europeiska liberala, demokratiska- och reformistiska partiets grupp stöder vår kollega, Cox, och dennes betänkande. Ett betänkande som uppvisar en rad förbättringar i kommissionens förslag till direktiv samtidigt som det visar på ett riktigt synsätt ur Europeiska unionens synvinkel för att nå tre grundläggande mål.
För det första en förstärkning av den inre marknaden, eftersom man med förslaget om skatteharmonisering inom detta område vill undvika de orosmoment som för närvarande finns.
För det andra vill man förvissa sig om större internationell konkurrenskraft på den inre marknaden. Det är uppenbart att om vi lyckas uppnå en större skatteharmonisering, vilket en tillämpning av den föreslagna skattesatsen innebär, så kommer vi att kunna eliminera eller minska arbetskostnaderna utan att minska unionens och medlemsstaternas skatteintäkter och därmed ge Europeiska unionen en kostnadsstrukturell konkurrenskraft på den internationella marknaden.
För det tredje, och även om jag här har hört viss kritik, så är det tredje målet viktigt eftersom miljöpolitiken utan tvekan bidrar till en hållbar ekonomi, vilket är en av Europeiska unionens främsta målsättningar. Vi anser att Coxbetänkandet täcker dessa tre mål, dessutom får medlemsstaterna ett betydande manöverutrymme för en anpassning till direktivet så länge, och detta insisterar jag på, konkurrensnivån eller uppnåendet av den inre europeiska marknaden inte störs, en av unionens grundläggande målsättningar.
Fru ordförande! Jag skulle vilja framföra tre kommentarer angående kommissionens förslag till direktiv och vår kollega Cox betänkande.
Kommentar nummer ett: Det kan inte finnas några som helst tvivel om behovet av att skydda miljön från utsläppen från energiprodukterna. Vad som behövs är en stimulering av de " mjuka" energiformerna och en modernisering av anläggningarna och produktionsmetoderna, för att göra dem mer miljövänliga, och inte åtgärder som ökar den indirekta beskattningen, vilket slår hårt mot vanliga människors inkomster.
Kommentar nummer två: En ökad beskattning av alla slags energiprodukter, vilket föreslås, kommer enligt vår åsikt att leda till en kraftig prisökning, som i vissa fall kommer att ligga på mellan 9 och 11 procent och som, i en tid av stränga finansiella begränsningar inom EMU: s ramar, kommer att öka trycket på de breda folklagrens levnadsstandard och livsvillkor.
Kommentar nummer tre: Jag skulle än en gång, fru ordförande, vilja uttrycka vår oro över den föreslagna växlingen från " skatt på arbete" , som ju utgör grunden för socialförsäkringssystemen, till " skatt på energi" . En sådan skatteväxling kommer inte bara att minska inflödet av medel till socialförsäkringssystemen, utan den kommer också att möjliggöra för regeringarna att lägga beslag på dessa medel, med allvarliga följder för socialförsäkringssystemen.
Fru ordförande! Kollegan Cox har utfört ett utmärkt arbete med kommissionens förslag. Jag vill också tacka Tom Spencer för det arbete han redan i åratal i detta parlament har lagt ner på förslaget om koldioxidskatten. Gruppen De gröna instämmer helt med Tom Spencer, dvs. vi måste bibehålla detta förslag om koldioxidskatt. Vi får inte förkasta det eftersom det innehåller fler element som styr miljöbeteendet än det så kallade Monti-förslag som vi nu behandlar.
Men kollegan Cox har verkligen gjort detta Monti-förslag " grönare" . Där finns klara motiveringar för undantag och dessa undantag måste vara motiverade från miljösynpunkt. Även hans motivering för hur industrin kan få lättnader i energiskatten är ytterst klar. Han föreslår ju att industrin måste kunna motivera dessa lättnader med skäl som har med konkurrenskraften att göra och att allt sedan skall ske under kontroll av kommissionen.
I Cox betänkande föreslås som utgångspunkt skattesatsen år 2000 som sedan under 5 år skulle höjas årligen med 2 procent plus inflationen. Bästa kolleger! Detta är en mycket anspråkslös höjning av skattenivån. Om vi vill att detta skall ha en effekt i en hållbar riktning med tanke på miljön så skulle vi kunna överväga en något djärvare linje. Därför har De gröna lagt fram ett förslag där detta årliga index är 4 procent plus inflationen. Skillnaden mellan kollegan Cox förslag och vårt förslag är att Cox förslag skulle under fem år höja energiskatten med cirka 10 procent, och inte heller vårt förslag skulle höja den med mer än 20 procent. Således vädjar jag verkligen till er att ni skall överväga detta ändringsförslag av De gröna.
Fru ordförande! Junirörelsen stöder minimiskatter på energi, men pengarna skall stanna i de nationella statskassorna och inte vara en ny intäkt för EU. Vi vill ha rätt att höja skatten på energi, så vi sparar och främjar en omställning till förnybara energikällor. Junirörelsen fokuserar också på att företräda dem som inte har rösträtt, de som kommer efter oss. Vi kan inte bara stjäla jordklotets knappa resurser. Om gränsen mellan Danmark och Tyskland läggs ned, kommer folk att resa till Tyskland och köpa billig bensin och eldningsolja. Skatterna kommer att hamna i den tyska statskassan i stället för den danska. Vi kommer då att tvingas sänka våra skatter och avgifter till den tyska nivån. Då blir det mindre pengar i gemenskapskassan till att finansiera utbildningsstöd, förtidspensioner och folkpensioner. Vi har större jämlikhet mellan människor i Danmark än i Tyskland och i det övriga EU. Junirörelsen försvarar denna nordiska välfärdsmodell, och det är skälet till att vi röstar för de högsta möjliga minimipriserna, men samtidigt vill vi ha rätt att avgiftsbelägga den energi som förs in till lägre priser, så att fransk kärnkraft inte kommer att ersätta en insats för omställning till förnybar energi, till sol- och vindkraft. Det finns bara garanterade minimipriser för vindenergi i tre EU-länder: Tyskland, Spanien och Danmark. Och det är här merparten av världens vindkraftverk finns. Sol och vind skall inte bytas ut mot kärnkraft.
Fru ordförande! Föredraganden har lyckats åstadkomma en meningsfull kompromiss mellan de nödvändigheter som påkallas av miljösektorn, och nödvändigheten att minska den lagstadgade belastningen på arbetsfaktorn. Det handlar om en väl utförd balansakt mellan de båda huvudsakliga inriktningarna i vår politik, som hamnar i motsatsställning till varandra när de drivs fundamentalistiskt. I en tid när bekämpningen av den enorma arbetslösheten är den huvudsakliga ekonomiska och socialpolitiska frågan i europeisk politik, och där vi alla känner till riskerna med den miljöbelastning som orsakas av icke förnybara energikällor, tycks en försiktig men tydlig väg, så som den här beskrivs, vara den rätta.
Man kan hoppas att några av de ändringsförslag kommer att antas som i högre grad gör betänkandet till ett " grönt" betänkande och ännu starkare framhäver och inom denna ram främjar de förnybara energikällornas ställning, vilken är viktig för framtiden. Å andra sidan bör ändringsförslag som till exempel förslag 13 avslås, vilket skulle medföra stora förluster för vissa industrigrenar och en nedskärning av antalet sysselsatta.
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag stöder eftertryckligen Cox betänkande. Han förtydligar kommissionens förslag och garanterar att det genomförs på ett effektivt sätt. Icke desto mindre vill jag ta upp två punkter som nämns i betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd. Här vill jag också särskilt tacka herr Spencer för hans idoga ansträngningar i detta ärende och för hans tillitsfulla samarbete.
Den första punkten rör frågan om de förnybara energikällorna. Jag anser att vi, om vi med denna skattereform också vill uppnå en kontrolleffekt, måste undanta de förnybara energikällorna från denna skatt, eftersom vi inte bör utsätta dem för någon nationell konkurrens. Det ena landet säger att man skall undanta dem, det andra säger att man inte skall göra det, och genast bollar konkurrenterna denna fråga mellan sig. Vi bör därför ge en klar signal baserad på Cox förslag - klara, effektiva bestämmelser. Jag vädjar om att vi skall undanta de förnybara energikällorna från denna skatt.
Den andra punkten rör det område, där koldioxidutsläppen i dag ökar mest, nämligen luftfarten. Förra året ökade koldioxidutsläppen med 17 procent. Detta område har man lämnat fullständigt utanför, eftersom det finns vissa problem med att låta denna skatt omfatta fotogen. Men det får ju inte vara så att vi lägger fram ett förslag och lämnar den procentuellt största orsaken till ökningen utanför. Därför vädjar jag eftertryckligen om att ta fasta på och överväga ändringsförslag 29, och ge kommissionen i uppdrag att föreslå en lämplig lösning, så att även detta område kan ingå.
Fru ordförande! Med det här förslaget om att införa harmoniserade miniminivåer för energibeskattning vill man tjäna flera herrar. Man åsyftar både att förbättra miljön, att lätta skatten på arbete och att främja den inre marknadens optimala funktion och allt detta naturligtvis utan att löpa risken att näringslivets konkurrenskraft försämras. Förslaget grundas utan tvivel på vackra utgångspunkter, men både originalförslaget och den ändrade varianten får mig dock att undra över de konkreta följderna av det för de arbetsintensiva företagen, däribland flera små och medelstora företag. Om man utifrån en berättigad omsorg om de energiintensiva företagens konkurrenskraft tillåter en dispens från, en återbetalning av eller en minskning av energiskatten, även på enskild grund, finns det då inte en reell risk, undrar jag, för att det när allt kommer omkring framför allt är de arbetsintensiva företagen som kommer att betala koldioxidskatt? Om vi utgår från att skatteneutraliteten inte tillämpas per näringsenhet utan genomförs på ett allmänt, snarast horisontellt sätt, är det då inte risk för att skattetrycket förskjuts från energiintensiva företag till arbetsintensiva företag? Jag undrar också om vi då inte uppnår just det motsatta än vår målsättning? De små förorenarna betalar förhållandevis mer än de stora och de arbetsintensiva företagen drabbas hårdare än de energiintensiva.
Herr kommissionär! De små och medelstora företagen är inte så glada åt det här. Jag får svårt att sälja det här förslaget ute i världen och jag skulle gärna höra argument från er sida som motsäger det som jag har sagt här. Jag skulle också gärna vilja veta hur ni ser på tidsplanerna. När tror ni att rådet kommer att fatta beslut om det här?
Fru ordförande! En bra miljöskatt är sådan att man kan kringgå den. Den styr producenternas och konsumenternas beteende på ett sätt som är positivt ur miljösynvinkel. Skattens primära mål kan inte vara dess fiskala betydelse.
Men det finns ting som man inte kan kringgå. Det är den nordliga synpunkten på den här frågan. I Finland har man i vinter satt ett nytt köldrekord: minus 54 grader. I Helsingfors är temperaturen för närvarande minus 30 grader och i norr lägre än minus 40 grader. Dessutom skulle jag påpeka att avstånden i norr är långa och kräver energi för transporter. Diametern i min valkrets är 1300 kilometer. Och när jag tar hänsyn till dessa två ting, behoven av uppvärmning och transport, måste vi ha möjligheter till undantag och dessa undantag måste vara möjliga även för hushåll, eftersom folk som bor i avlägset belägna orter i annat fall tvingas betala för de skattelättnader som man i det här fallet vill ge till den energiintensiva industrins förfogande. När man föreslår sänkta arbetsgivaravgifter skulle dessa sänkningar i vårt fall komma på grund av felaktiga syften.
Eftersom naturen inom Europeiska unionen är varierande måste man även ha möjlighet att tillämpa varierande skattesystem. Vi godkänner en minimistandard, men där måste EU: s reglering sluta.
Fru ordförande! Även jag som en av De gröna skulle naturligtvis ha önskat att jag på samma sätt som Spencer hade kunnat säga att det blir ett ännu " grönare" förslag. Men jag kan ändå som en av De gröna säga att jag anser att det är ett viktigt tresteg, och verkligen bara ett första litet steg i rätt riktning mot en beskattning, eller åtminstone en harmonisering på detta område.
Men låt mig också ta upp två punkter: Jag anser att det är rätt att man som Cox säger måste undanta de förnybara energikällorna, ty det handlar ju också om att ta ett steg in i en förändring av energipolitiken. Vi vet alla att de förnybara energikällorna tillhör framtiden, och att vi här måste dra upp de rätta riktlinjerna.
Men jag önskar också att kammaren stöder vårt ändringsförslag att undanta de lokala allmänna kommunikationerna, ty även detta är en avgörande punkt. Om vi vill åstadkomma en minskning av koldioxidutsläppen, måste den skadliga individuella personbilstrafiken trängas tillbaka något, vilket vi ju också vill åstadkomma med denna konsumtionsskatt. Men det gäller också att skapa impulser till miljövänliga lokala allmänna kommunikationer.
Även vi anser att vi inte längre bör tillåta en subventionering av flygtrafiken. Det finns andra möjligheter, exempelvis en avgift för koldioxidutsläpp, som skulle kunna innebära att vi inte behöver någon enhällighetsprincip, och som även skulle vara förenlig med internationella överenskommelser. Därför kan man hoppas att kommissionen i mars här äntligen också kommer med ett lämpligt förslag.
Låt mig alltså sammanfatta det på så vis: Vi anser att detta är ett viktigt steg i rätt riktning.
Fru ordförande! Arbete har under de två senaste årtiondena beskattats allt hårdare i Europeiska unionen. Om den här tendensen kan vändas, såsom det i mitt eget land skett sedan 1994 som undantaget som bekräftar regeln, så kan den ihärdiga höga arbetslösheten i Europeiska unionen sjunka kraftigt. Det är i det sammanhanget som vi måste betrakta dagens två skattebetänkanden av Cox och Pérez Royo. Skattetrycket måste förskjutas från arbete till miljö och till kapitalinkomster. I Coxbetänkandet tar man sig an punktskatterna på energikällor. Det viktigaste problemet i den befintliga lagstiftningen är att den rättsliga grunden för beskattningen är mycket ofullständig. Ett antal energikällor, till exempel naturgas, stenkol och elektricitet, har hittills varit undantagna från punktskatter. För andra, normalt beskattade bränslen, är speciell användning av dem undantagna, till exempel kerosin för luftfarten eller bränsle för sjöfart eller fiskeri.
Ett tredje problem är att samma bränslen beskattas olika beroende på användningen. Bränsle för transportändamål beskattas alltså hårdare än bränsle för uppvärmningsändamål. Dessutom beskattas bränslen som vanligtvis används inom industrin lägre än bränsle för konsumentbruk. Ett sista problem är att minimitarifferna på europeisk nivå visserligen är harmoniserade men på en så låg nivå att de knappast har någon betydelse.
I Coxbetänkandet kan naturligtvis inte alla de här problemen behandlas på en gång. Det handlar här om lagstiftning som kräver enhällighet i rådet och det är oftast en garanti för stagnation. Vad som dock görs i förslaget - och det stöder vi verkligen - är att i det stöds utvidgningen av den rättsliga grunden för skatterna till att även gälla stenkol, naturgas och elektricitet, en del av de obligatoriska undantagen för användningsområden upphävs samt höjs och indexeras minimitarifferna. Vid den här indexeringen införs samtidigt idén med en farthållare. Varje år måste skatterna inte bara följa inflationen utan till och med ligga två procent över den.
Slutligen upprätthålls i Coxbetänkandet även de dispenser som medlemsstaterna får utfärda men villkoren för dem skärps. Sammantaget är det här betänkandet ett viktigt steg i rätt riktning, inte endast med tanke på förskjutningen av skattetrycket utan även med tanke på miljön, eftersom många användningsområden som hittills inte har beskattats nu för första gången kommer att beskattas. Det är dock också tydligt att det utifrån båda dessa synvinklar borde göras mycket mer. De låga skatterna för energikällor för industriell användning är till exempel ur miljösynpunkt fullständigt oacceptabla eftersom det handlar om de mest förorenande bränslena.
Till sist så är även de dispenser som medlemsstaterna fortfarande kan ge fullständigt irrationella ur miljösynpunkt. Trots det så är det här betänkandet alldeles nödvändigt och det är en viktig signal till rådet om i vilken riktning parlamentet vill gå. Den här signalen behövs eftersom rådet verkar hålla på att, inte förstärka kommissionens förslag utan till och med urholka dem till en sådan grad att de knappast har någon betydelse längre. Därför uppmanar jag härmed mina partivänner i de europeiska regeringarna att ta mer allvarligt på en skatteförskjutning bort från arbete än på nationella kortsiktiga intressen. Det här är ett dokument som enligt min åsikt måste bli en test för det här.
Fru ordförande! Det finns väl få områden som energiskatten som kräver en opartisk analys med klargörande av anpassning till de mål som man vill uppnå, och där man också beaktar mål som jämlikhet och sammanhållning vilka inte får glömmas bort.
Liksom när man säger att initiativet till koldioxidskatten syftar till skatteneutralitet och ersättning för beskattning på arbete, vilket skulle bidra till att främja sysselsättningen. Förutom den formella aspekten om att något som förändrar produktionsverksamheten faktiskt inte är neutralt, är det viktigt att, å ena sidan, få veta om en straffskatt på energi inte kommer att avskräcka från investeringar - framför allt från små och medelstora företag -, och därmed skapandet av sysselsättning, och å andra sidan till vilken grad beskattningen på arbete i betydande grad skall ersättas av en beskattning som om den är effektiv skulle avskräcka från energianvändning och därigenom inte bidra med extra finansiella resurser. Det finns alltså en konflikt mellan avgiftsmålen och skattemålen, eftersom man inte kan få allt på samma gång.
Vi måste också fråga hur man kan garantera en icke-tillbakagång i beskattningen, då de fattigas energikostnader blir högre procentuellt sett i förhållande till deras inkomster, och inte straffskatt för de fattigaste perifera länderna med äldre utrustning och med högre transportkostnader? Problemet finns i norr, som Seppänen sade, men är ännu värre i söder. Man kan speciellt inte acceptera att den skadar vägtransporterna då det inte finns mer korrekta alternativ, främst järnvägstransporter där Europeiska unionen borde stödja en linje av högsta kvalitet.
Om vi tittar på siffrorna kan vi se att de som använder motorvägarna, redan i dag (genom bränsleskatter, fordonsskatter och vägavgifter) betalar det dubbelt så mycket som det som går tillbaka, när man på järnvägen betalar 56 procent och på flyget 18 procent, kostnader som utgör 2 procent av BNP i Europeiska unionen.
Som en form för att undvika snedvridningen mellan de olika transportsätten, inklusive de förorenande flygtransporterna, bör ett ändringsförslag som ingivits i denna kammare av Esteban Bolea, i min grupp, stödjas.
Fru ordförande! Med kommissionens förslag om beskattning av energiprodukter var det väl ungefär som det sägs i yttrandet från miljöutskottet, nämligen ett förslag för att skapa en bättre fungerande inre marknad. Nu har föredragande Cox och yttranden från andra utskott samt en del av ändringsförslagen faktiskt gjort detta betänkande till ett " grönt" förslag, som innebär att vi är på rätt väg mot överenskommelserna som vi har träffat i Kyoto, Buenos Aires och i andra konventioner för att komma till rätta med koldioxidutsläppen. Med skatteundantagen för sol, vind och vatten kan det också bli en tydlig signal till industrin när den skall göra sina investeringar. Därmed kan övergången till förnybara energiprodukter underlättas. Jag ser alltså detta som ett första steg i rätt riktning.
Också önskan att göra förslaget skatteneutralt, dvs. att man rekommenderar medlemsstaterna att sänka skatten på arbete och beskatta energin i stället, så kallad skatteväxling, är också ett mycket, mycket bra förslag som går helt i rätt " grön" riktning. Jag ber er också att stödja ändringsförslagen som har lagts fram från gruppen De gröna.
Fru ordförande! Det är sant att vi måste eftersträva en skatteharmonisering inom energisektorn trots svårigheter på grund av befintliga skillnader mellan de femton medlemsstaterna och trots att vi inte kan höja priserna och därmed förlora konkurrenskraft och arbetstillfällen, vilket skulle gå stick i stäv med våra mål.
Förslaget innebär för ögonblicket att skattesatser och transportpriser i " sammanhållningsländerna" höjs, det vill säga i perifera länder i Europa med mindre förorening.
Å andra sidan, när vi nu utvidgar skatten till att omfatta även andra energiprodukter, så ser vi att detta inte harmoniserar med den inre marknaden. Vi förvanskar i stället konkurrensen mellan olika energikällor genom att till exempel straffbelägga i första hand kolet som fortfarande är den största inhemska energikällan och där enorma kraftansträngningar görs.
När det gäller Cox förslag så är situationen motsägelsefull. Vi förlorar konkurrenskraft om vi förskonar den energiförbrukande europeiska industrin som kraftfullt försöker införa energibesparande åtgärder. Därmed bestraffar vi såväl de tekniska kraftansträngningarna som försvårar konkurrensen i den internationella sektorn. Ett exempel på den typen av industri skulle kunna vara järnindustrin, som inte bara konkurrerar inom Europeiska unionen utan också internationellt och där energi är en betydelsefull konkurrensfaktor.
I det läget finns vissa unilaterala förslag som är svåra att godkänna. Fru ordförande, vi spanska socialister kommer att rösta emot Cox förslag samtidigt som vi hoppas att man inom rådet kan nå en överenskommelse. En svår uppgift om vi betänker att vi måste harmonisera olika energifrågor i olika länder och dessutom bestraffa de länder som i själva verket inte är ansvariga för den enorma föroreningen i Europa.
Fru ordförande, herr kommissionär! Frågans komplicerade natur framgår tydligt av att vi släpar med oss hela denna fråga som om den vore ett icke avslutat spelparti, och så kommer det att fortsätta länge än på grund av att ståndpunkterna är så skilda från varandra. Cox försök att åstadkomma en förenkling av förslaget är naturligtvis principiellt sett positivt, men stöds inte av majoriteten inom Europeiska folkpartiets grupp, vilket ju redan har konstaterats.
Jag tror att vi också inom utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik redan tydligt har framhållit att kommissionens förslag till artiklarna 13 och 15 kommer att godkännas av oss, och att artiklarna inte kommer att strykas. Vi föredrar kommissionens försök att få de stora undantagen definierade av EU och inte av medlemsstaterna, eftersom vi tror att konkurrensfrågan starkt kommer med i spelet om medlemsstaterna får fastslå undantagsbestämmelserna, ty det fastställs ju inte inom vilka gränser undantagsbestämmelserna får röra sig. Här kommer vi att få en översvämning av kontrollåtgärder.
Vi har hört och vi vet att både miljön och arbetet står i centrum. Men här står också konkurrenskraften för de stora förbrukarna i det slutliga konsumtionsledet på spel, exempelvis stål, cement, aluminium och annat, och även med tanke på konkurrensen från tredje land borde man skapa enhetliga bestämmelser inom EU, som kommissionen påpekar.
Vi avvisar en höjning av energipriserna, som det föreslås av utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, och särskilt i Cox ändringsförslag, eftersom just dessa tycks oss vara kontraproduktiva för sysselsättningen.
Fru ordförande! Även jag anser att Cox förslag är förnuftigt och kommer också att rösta för det. Jag vill också tacka Tom Spencer, som ju i många år har hållit lågan vid liv. Tyvärr krävs det nog att denna låga brinner länge till, ty jag förmodar att ministerrådet inte kommer fram till någon enighet. Det visar nog också den mycket motsägande bilden här i kammaren på. Det är det egentliga problemet. Därför anser jag att kommissionens förslag är intelligent, eftersom det inte tar miljön utan artikel 99 till utgångspunkt, alltså en harmonisering av befintliga skatter. Jag anser att det är mycket intelligentare, och kanske hjälper det oss att komma närmare målet, helt enkelt därför att vi på grund av avreglering av marknaderna är tvingade att också harmonisera ramvillkoren. Att det också för med sig en ekologisk sidoeffekt, är desto bättre. Om rådet förstår detta, vet jag inte, jag förmodar att det blir stora svårigheter där, men jag önskar i varje fall det tyska ordförandeskapet lycka till i de fortsatta strävandena.
Ytterligare ett påpekande: Paradoxalt nog har ju industrin under de senaste åren lyckats bäst när det gäller att spara, medan energikonsumtionen för hushållen och transportsektorn snarare har ökat. Det är mycket tydligt i de mellaneuropeiska staterna. Energikonsumtionen har avtagit i förhållande till BNP, delvis drastiskt, medan energikonsumtionen för hushållens och transporternas del har ökat. Om man alltså vill ha ett instrument, ett ekologiskt instrument för att minska energikonsumtionen, måste man, tyvärr, framför allt se på hushållen och transporterna och konstruera ett skatteinstrument som särskilt riktar sig till dem. Därför är denna skatt förmodligen också så impopulär. Inget parti kommer att vinna något val om det sätter den frågan i centrum. Trots detta anser jag att det är en långsiktig uppgift som vi måste ta itu med, och jag vill tacka alla som medverkar till denna synnerligen impopulära, men förnuftiga åtgärd.
Fru ordförande! Det gläder mig att jag som ledamot av utskottet för transport och turism (transportutskottet) och som föredragande av grönboken om internalisering av de externa kostnaderna och den efterföljande vitboken från kommissionen om rättvisa och effektiv prissättning inom transportsektorn får tillfälle att i denna debatt betrakta hela frågeställningen med energibeskattningen ur transportpolitisk synpunkt.
I ett förslag till direktiv för förnyande av ramvillkoren för energibeskattningen har kommissionen lagt fram ett förslag om vägtransport, som föredraganden Cox uppenbarligen bara betraktar som en av de många oöverskådliga undantagsbestämmelser, som han vill ha bort ur förslaget till direktiv. Kommissionen föreslår i artikel 16 i sitt förslag att det skall vara möjligt med skattelättnader för vägtransporterna i medlemsstaterna, om man samtidigt på en icke-diskriminerande grundval tar ut avgifter, som återspeglar kostnaderna för infrastruktur, miljö och överbelastning.
Som ni vet har mina kolleger inom Europeiska socialdemokratiska partiets grupp i utskotten röstat mot att man stryker artikel 16, och jag vill absolut uppmana alla att göra samma sak vid omröstningen i kammaren, ty det som föredraganden vill stryka ur förslaget till direktiv är försöket till en ny inriktning av den europeiska transportpolitiken, mot en miljövänlig och effektiv transportpolitik. Kommissionen var enbart konsekvent när man integrerade avgiftskonceptet i förslaget till energibeskattning, ty det motsvarar det som man har föreslagit i sin grönbok och nu även i vitboken.
Som föredragande röstar jag för de principer som det innehåller, och därför vill jag rekommendera parlamentet att också vara konsekvent och stödja denna nya ansats till transportpolitik inom ramen för debatten om energibeskattningen, framför allt som vi i parlamentet redan har gjort det när vi antog beslutet om grönboken. Jag vill alltså uppmana er att möjliggöra en effektiv och hållbar transportpolitik i Europa. Rösta för artikel 16 i enlighet med kommissionens förslag!
Fru ordförande, mina damer och herrar! Schmidbauer har slagit huvudet på spiken: Modellen med effektiva transportpriser har visat oss att vi måste arbeta med väsentliga punkter, det vill säga vi bör avstå från korssubventioneringar. Tilkommande kostnader förutom lönekostnaderna är ett helt separat block, som det gäller att arbeta med. Vi behöver mer konkurrens på detta område, och vi måste se till att vi sänker kostnaderna tydligt där, och kommer fram till mer eget ansvar i systemet.
Energibeskattningen är ett helt annat område. Här handlar det i själva verket om bättre priser, så att vi internationellt sett blir mer konkurrenskraftiga och kan skapa fler arbetstillfällen. Om vi fördyrar energikostnaderna oproportionerligt kommer detta helt enkelt att leda till att vi förlorar arbetstillfällen på de mest energiintensiva områdena, t.ex. stål - vi känner till alla områden. Jag måste också påpeka att vi inte får bortse från konsumenterna. När allt kommer omkring är det konsumenten som skapar arbetsplatserna, när han beslutar om vilka produkter han skall köpa och vilka tjänster han skall utnyttja. Dessa avgöranden kan man inte tvinga fram med hjälp av lagstiftningsramar.
Därför anser jag att det är mycket viktigt med en övre gräns för energiintensiva företag. Den skall säkerställa att man uppmuntrar företag som redan tidigare har förnyat tekniken i sina anläggningar till den nya tekniken och därigenom i stor utsträckning fått energiförbrukningen att närma sig den minimiförbrukning som är tekniskt möjlig. Vi bör belöna dem som minimerar energiförbrukningen. Med hjälp av en högre energiskatt kan vi i det här fallet inte uppnå några större besparingseffekter. Förutom miljöargumentet har man även ifrågasatt minskningen av skattebördan för arbetskraften. Det är bara konkurrenskraftiga företag som förmår tillfredsställa dessa krav. Jag förespråkar därför en avvägd reglering som också gör det möjligt att omsätta den beslutade målsättningen i praktiken.
Fru ordförande, kära ledamöter! Låt mig rikta ett varmt tack till herr Cox för ett betänkande som utmärks av klarhet och stringens, och för de slutsatser som han presenterar. Det gläder mig verkligen att ni helhjärtat stöder de argument som ligger till grund för förslaget och det sätt på vilket de har utformats.
Kommissionen har i rådet lagt fram ett förslag vars huvudsakliga syfte har varit att modernisera gemenskapens system för beskattning av mineraloljor och att utsträcka systemets tillämpningsområde till att omfatta samtliga energiprodukter. Detta är nödvändigt för att förbättra den inre marknadens funktion. De åtgärder som föreslås syftar till att minska de skattemässiga skevheter som uppkommit och som i dag förekommer inom denna sektor.
Kommissionen har dessutom utnyttjat det tillfälle som förslaget erbjuder att fullgöra skyldigheten att revidera minimiskattesatserna på mineraloljor och att samtidigt uppfylla kravet från Ekofinrådet att lägga fram nya förslag efter det dödläge som, som bekant, förhandlingarna om koldioxidskatten på energi har hamnat i.
Låt mig också understryka att vi kan notera ett konstant stigande intresse - något som varit mycket tydligt i dag - när det gäller miljöeffekterna av förbränning av fossila bränslen, något som också framgår av att rådet nyligen, som en reaktion på Kyotoprotokollet, bestämt gränsvärden för EU när det gäller förorenande utsläpp. Det kommer inte att bli lätt att uppnå dessa gränsvärden och beskattning - något som har understrukits av Spencer och flera andra ledamöter - är ett av de konkreta instrument som skulle kunna användas för att uppnå dem. Jag är också tacksam för de erkännanden som har kommit från flera olika håll och enligt vilka detta är ett första steg i rätt riktning, även ur miljösynpunkt.
Kommissionen kan godta ändringsförslagen 1, 2, 4 och 5 och delar av ändringsförslag 12 och 14. När det gäller det senare framför allt den del som avser förnybara energikällor. Vi kan emellertid inte godta förslaget att redan från januari år 2000 gå direkt till den andra fasen vad gäller minimisatserna för att sedan gå vidare med årliga uppskrivningar motsvarande inflationen plus två procent under de följande fem åren. När det gäller slopandet av inledningsfasen för att öka minimisatserna, en fas som skulle ta sin början den 1 januari 1998, så kan det vara lämpligt att påminna om att den tidsgränsen för länge sedan har överskridits. Under alla omständigheter har diskussionerna i rådet visat att även miniminivåerna skulle medföra svårigheter för ett antal medlemsstater. Varje ökning av de nivåerna är därför oacceptabel.
Samma resonemang gäller förslaget att minimisatserna skulle kunna skrivas upp varje år med inflationen plus två procent under en period av fem år. Kommissionens förslag begränsar skatteökningarna till att motsvara inflationen för att gå de medlemsstater till mötes som skulle vara tvungna att införa kraftiga ökningar av sina skattesatser enbart för att uppnå den etablerade miniminivån. Det är därför inte godtagbart att tvinga medlemsstaterna att införa ökningar som skulle överstiga inflationen.
Vi kan dessutom inte godta att man slopar huvuddelen av de föreslagna undantagen och minskningarna, både de obligatoriska och de frivilliga, när det gäller produkter som för närvarande inte är beskattade. Dessa undantag och minskningarna har tillkommit av vissa bestämda skäl. Några finns redan i gällande gemenskapsrätt, medan andra är nödvändiga för att uppfylla vissa gemenskapsskyldigheter som uppkommer ur internationella avtal. Slutligen har en grupp bedömts vara nödvändiga för att skydda gemenskapsindustrins konkurrenskraft jämfört med industrier i tredje land. Dessutom behöver jag knappast påminna parlamentet om att det vi diskuterar är frågor som måste avgöras enhälligt.
Thyssen och andra ledamöter har begärt information om beslutsprocessen när ärendet behandlas i rådet, och om vilken tidsplan som gäller. Jag kan bekräfta att rådet har begärt av arbetsgruppen att vid Ekofinrådet den 15 mars lägga fram en rapport som därefter kommer att behandlas vid Europeiska rådet i Köln i juni. Vi kommer därför snart att få tillfälle att konstatera om det finns en politisk enighet eller inte. Jag hoppas verkligen att det blir så.
Låt mig avsluta med ett påpekande, herr ordförande. Vi rör oss här på skattesamordningens område, något som motsvarar kraven från den inre marknaden och, i det här speciella fallet, miljökraven, samtidigt som vi uppfyller ett behov som många har understrukit, nämligen att justera skattetrycket till förmån för sysselsättningen. Ibland kan man i den europeiska debatt som förts under den senaste tiden kunnat bevittna ett egendomligt förhållningssätt. Man ser tillbaka, man ser till de vitböcker som har presenterats tidigare, som om det sedan dess inte hade gjorts framsteg mot en ökad samordning. Men nu kan vi få en konkret bekräftelse på den utveckling som skett: i dag Cox betänkande om energin och snart Pérez Royos betänkande om sparande. Samtidigt införs uppförandekoden mot illojal skattekonkurrens och nästa vecka kommer jag i kommissionen att lägga fram ett förslag som möjliggör för de medlemsstater som så önskar att tillämpa en sänkt moms på arbetsintensiva tjänster. Som ni kan se så har olika komponenter i ett veritabelt samordningståg på skatteområdet till förmån för sysselsättningen satts i rörelse. Samtliga förslag åtnjuter ett kraftfullt stöd från detta parlament, ett stöd som jag är mycket tacksam för.
Tack så mycket, kommissionär Monti!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen äger rum i dag klockan 11.30.
Minimibeskattning av ränteinkomster från sparande
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0040/99) av Pérez Royos för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslaget till rådets direktiv i syfte att säkerställa en effektiv minimibeskattning av ränteinkomster från sparande i gemenskapen [KOM(98)0295 - C4-0404/98-98/0193/CNS)].
Fru ordförande, ärade kolleger! Det förslag till direktiv som nu ligger framför oss är svårbehandlat, för som alltid när det gäller skatterelaterade frågor är detta ett svårlöst problem inom unionen, eftersom det är frågor som kräver rådets enhällighet, vilket ni alla känner till.
Låt mig med anledning av förslaget till direktiv ge er litet bakgrundsinformation. Det rör sig om ett förslag som vi har väntat på i mer än tio år. Startpunkten för det aktuella förslaget är direktivet om en liberalisering av kapitalrörelser som godkändes 1988 inom ramen för den inre marknadens uppbyggnad.
Direktivet om en avreglering av kapitalrörelser skapade en rättslig grund att stå på som underlättade den inre marknadens sätt att fungera beträffande kapitalplaceringar. Med direktivet öppnades samtidigt en väg för medlemsstaterna att skattekonkurrera, man införde vissa skattevillkor, allt för att dra till sig kapital från de andra medlemsländerna.
Genom direktivet för en avreglering av kapitalrörelser förutsågs en exakt tidsplan för skatteharmonisering av sparkapital, något som skulle förhindra den skadliga konkurrensen. Tyvärr, och som mina ärade kollegor redan känner till, så togs aldrig Scriveners förslag till direktiv från 1989, det vill säga för tio år sedan, upp till debatt och drogs sedermera tillbaka.
Under tiden antog medlemsstaterna en skattereglering för bosatta och icke-bosatta när det gällde sparkapital. Bosatta beskattades medan utbetalningar till icke-bosatta ansågs vara skattebefriade.
Detta gav upphov till vissa farliga situationer. För det första var det farligt för den inre marknadens sätt att fungera, där kapitalet inte längre placerades efter räntabilitet utan efter skattemässiga hänsyn. För det andra ökade skattebrotten, skatteflykten ökade. För det tredje, och på grund av det sistnämnda, skedde en progressiv förskjutning av skattebelastningen till förfång för arbetsfaktorn.
Tio år senare läggs det nya förslaget fram. Ett förslag som tekniskt sett är betydligt bättre, något som klart och tydligt måste sägas, samtidigt som det politiska klimatet är bättre, vilket är det viktigaste. Som sagt så är det politiska klimatet bättre, något som vi hoppas kommer att möjliggöra ett godkännande.
Förslaget läggs fram inom ramen för en flexibel strategi där man i ett större sammanhang i gemenskapsspråket lyckats införliva konceptet " skadlig" skattekonkurrens, skadebringande skattekonkurrens. I det här fallet rör det sig klart och tydligt om skadlig skattekonkurrens, något som vi med detta direktiv försöker sätta stopp för, ett å andra sidan relativt anspråkslöst direktiv, där enbart vissa minimikrav kommer till uttryck.
Direktivet är parallellöpande, det vill säga medlemsstaterna kan välja mellan två alternativ: antingen kan införsel på i landet utförda räntebetalningar tillämpas, utan att man särskiljer bosatta från icke-bosatta, eller också kan ett informationssystem, ett lyftande av banksekretessen, införas för utbetalningar till i landet icke-bosatta.
Det är ett flexibelt förslag som möjliggör en samordning eller harmonisering av medlemsstaternas olika intressen och som utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik med majoritet har givit sitt stöd, och som föredraganden bestämt ansluter sig till. Ett fåtal ändringsförslag har lagts fram, alla har dock förkastats.
Naturligtvis finns fortfarande saker kvar att debattera. Det viktigaste är problemet med tredje land. Det undgår inte någon att ett direktiv av det här slaget, för att bevara den finansiella sektorns konkurrenskraft i Europa, ställer krav på att liknande åtgärder vidtas inom andra för oss närstående områden, i första hand för våra handelspartner i de länder där europeiskt kapital kan lokaliseras.
När det gäller det sistnämnda så finns det två sätt att hantera frågan, två olika sätt att se på saken. Antingen att villkorligheten fastställs, det vill säga att direktivets godkännande, eller dess tillämpning, underställs uppnåendet av ett avtal med tredje länder. Annars kan man som kommissionen och föredraganden menar välja en strategi där kommissionen fortsätter sitt lagstiftningsarbete och därmed vinner moralisk legitimitet, till och med bifall, för att lyckas slutföra förhandlingarna på det här området.
Fru ordförande, här är vi i vårt utskott överens, enbart ett mindre ansenligt ändringsförslag har godkänts där en räntesänkning från 20 till 15 procent fastslås. Som jag förstår det borde den här frågan debatteras i rådet, men för parlamentets räkning vill jag föregripa och säga att vi å den socialistiska gruppens vägnar kommer att rösta för en sänkning med 20 procent.
Fru ordförande! Gruppen stöder föredragandens ståndpunkt. Jag vill på samma sätt som föredraganden, som jag gratulerar, än en gång uttala min glädje över att det tio år efter det senaste misslyckandet med förslaget nu äntligen är möjligt att uppnå framsteg på detta område. Jag tror att det också är en bestämmelse om skattemässig rättvisa i denna Europeiska union. Denna bestämmelse om skattemässig rättvisa är också en princip som bör beaktas på den inre marknaden, nämligen att sparräntor inte kan undantas från beskattning. Förslaget till direktiv och även föredragandens betänkande klargör att prioritering av andra medlemsstater än den egna - ett begrepp som egentligen inte heller är förenligt med den inre marknaden - alltså tillhör det förgångna, eftersom vi med detta direktiv nu inte längre tillåter någon diskriminering.
Svårigheten med förslaget låg naturligtvis i att regeln om enhällighet gällde också här och gäller i fortsättningen. Här vill jag än en gång understryka att man absolut borde ta upp fortsatta samråd om majoritetsbeslut i rådet.
Kommissionens förslag innehåller med all rätt en samexistensmodell, ty jag tror att endast på den grundvalen var det över huvud taget möjligt att uppnå en chans till ett beslutsfattande, även om jag tror att det med tiden ändå måste komma enhetliga bestämmelser.
Det är viktigt att detta förslag är en del av skattepaketet, eftersom den orättvisa skattekonkurrensen på så sätt kommer att höra till det förgångna. Därför kunde inte heller några undantag tillåtas, eftersom vi annars ändå skulle ha medgett en sorts skatteoas för ett visst delområde. Därför måste jag alltså stödja kommissionens förslag, som också tar med euro-obligationerna (eurobonds) i bestämmelserna.
Problemen vad gäller exklusiv beskattning av räntorna på spartillgodohavanden vill jag ändå helt kort beröra i detta sammanhang. Även om detta förslag nu inte omfattar räntor för juridiska personer och företag, måste man fortsätta att fundera över hur tillämpningsområdet för detta direktiv kan utvidgas för att uppnå ytterligare skatterättvisa, och även för att möjliggöra intäkter för alla medlemsstater i Europeiska unionen.
Jag vill också uttryckligen stödja föredragandens krav att vi behåller kommissionsförslagets nivå på källskatten, nämligen 20 procent.
Fru ordförande! Det leder till problem på den inre marknaden att ganska många medlemsstater skattemässigt behandlar inkomsterna för personer som är bosatta i andra länder gynnsammare än vad de behandlar samma inkomster för sina egna invånare. Medborgarna ger sig ut på skatteshopping och glömmer av naturliga skäl allt som oftast att i sitt eget hemland deklarera de inkomster som härrör från en annan medlemsstat. På det sättet kan en investerande medborgare undvika beskattning. Den medlemsstat där personen är bosatt går på det sättet miste om skatteintäkter och den inre marknaden störs verkligen. Tydligen reagerar medlemsstaterna med insatser för att hålla skattetrycket på flytande kapital på en låg nivå eller till och med sänka det, vilket ofta sker på bekostnad av ett ökat tryck på beskattningen av arbete.
Nu när eurotidsåldern har inträtt och därför växlingsriskerna och snart även överföringskostnaderna helt har försvunnit, så är oron stor att den förförelsekraft som den typen av skattesmitning utövar skall öka ännu mer. De belgiska skattemyndigheterna vet sedan länge vad det innebär. Mellan Belgien och Luxemburg är växlingsrisken sedan flera år obefintlig, och de så kallade kupongtågen till Luxemburg är också alltid fullsatta.
Även om det föreslagna direktivet endast innehåller sammanlagt femton artiklar så ingavs det inte mindre än 89 ändringsförslag i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik. Lyckligtvis, tycker vi i PPE-gruppen, så godkändes endast tio av dem. Vart och ett av dessa tio godkändes av vår politiska grupp.
Fru ordförande, herr kommissionär! PPE-gruppen vill stanna så nära kommissionens förslag som möjligt. Det är bara källskatten som måste sänkas till femton procent. Vi hoppas att det ändringsförslaget, som även antogs av utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, skall godkännas här i plenum. Vidare så fortsätter PPE att motsätta sig en utvidgning av tillämpningsområdet till att även gälla juridiska personer och att euroobligationerna inte längre skall ingå i tillämpningsområdet och det av de skäl som i stor omfattning tagits upp vid diskussionen i utskottet.
Slutligen stöder PPE även de ändringsförslag som innebär att man först vill att det träffas ett avtal på OECD-nivå och som vill att direktivets ikraftträdande skall vara beroende av detta. Vi anser att det verkligen finns argument som talar för att det internationella kapitalflödet och kapitalflödet inom gemenskapen skall behandlas annorlunda, bland annat med avseende på fri rörlighet för kapital och en befintlig växlingsrisk.
Fru ordförande! Det här direktivet ger oss inte en slutgiltig och allomfattande lösning med det är ett stort steg i rätt riktning. Det vill vi stödja och därför kommer vi att rösta för kommissionens förslag. Jag skulle endast gärna vilja veta av kommissionären, och därmed avslutar jag, när han tror att rådet skall godkänna det här?
Fru ordförande! Föreliggande förslag som är resultatet av en omfattande diskussion som för tio år sedan inte ledde någonstans har dragits igång igen tack vare valet av en samexistensmodell. Jag tror att det är en bra lösning och ett steg i rätt riktning att se till att de skillnader som finns, särskilt orättvisa skillnader, kommer att försvinna.
Den liberala gruppen stöder i stora drag förslaget som det ser ut nu, och vi är glada över att det ursprungliga förslaget att utvidga det till att även gälla företag har fallit bort och att det nu endast gäller privatpersoners ränteinkomster. Vi anser att när man talar om privatpersoners ränteinkomster, precis som nämndes i samband med det föregående förslaget, så måste man se till att det finns tillräckligt utrymme för att minska beskattningen av arbete. Därför har vi den här gången återigen lagt fram våra ändringsförslag för att ändå ordna en sorts skatteneutralitet som gör att de aktuella medlen strömmar tillbaka till medborgarna. Det är ju ändå så att på grund av att ett antal personer, och det är ganska stora grupper av människor, har kunnat betala mindre än ingenting i skatt så har det konsekvenser för andra medborgare eftersom pengarna ändå måste skaffas fram på något sätt. Om den här skatten nu kommer att införas, och det kan ske på gemensam grund, så tror jag att man även måste se till att de övriga medborgare som måste betala mer får tillbaka de pengarna i form av en lägre inkomstskatt.
Jag har en kommentar till i fråga om den artikel och det ändringsförslag, som det godkändes i Pérez Royos utskott, som gäller den mellanliggande försäljningen av de aktuella papperen. Jag har där själv tillfogat ett tekniskt ändringsförslag om att om man köper i mellantiden, alltså efter utfärdandet, så måste man vara uppmärksam på, särskilt nu när det allt oftare händer att portföljen omordnas på nytt beroende på utvecklingen på kapitalmarknaden, att det här vidtas åtgärder även för den enskilde.
Fru ordförande! Inledningsvis vill jag tacka föredraganden, Pérez Royo, för hans betänkande om förslaget till direktiv från rådet om beskattning av ränteinkomster från sparande.
Svårigheten med att hitta ett system som syftar till en minimibeskattning av ränteinkomster från sparande inom Europeiska unionen har uppskattats i allt högre grad under det att framsteg gjorts i en avreglering av kapitalrörligheten. Denna avreglering sträcker sig cirka 12 år bakåt i tiden.
Det är viktigt att påminna om att kommissionens direktiv som syftade till att införa en enhetlig gemenskapsomfattande plan för källbeskattning inte uppnådde rådets enhälliga samtycke. Det drogs tillbaka och ersattes av det förslag som diskuteras i dag.
1997 enades rådet om att kommissionen bör stå fast vid idén om en samexistensmodell för beskattning, vilket betyder att varje medlemsstat kommer att ha olika alternativ: att antingen tillämpa en källskatt eller förse de övriga medlemsstaterna med information om ränteinkomster från sparande som utbetalats till invånarna, eller en kombination av båda. Kommissionen föreslog att en källskatt på lägst 20 procent skall dras av betalningsombudet. Vårt utskott har valt, om än med knapp marginal, en lägre källskattesats på 15 procent.
Det är viktigt att medlemsstaterna lyckades enas om att unionen bör främja upprättandet av likformiga åtgärder i tredje land parallellt med diskussionerna om det föreslagna direktivet. Kommissionen skall rapportera till Ekofinrådet nästa månad om samråd med tredje land. Kontakter med tredje land och associerade territorier måste innefatta samma frågor: med andra ord, minimibeskattning enligt den likformiga samexistensmodellen och godkännande av metoden med betalningsombud. Jag stöder till fullo behoven av kontakter med tredje land. I detta skede är det naturligtvis nödvändigt att begränsa de inledande kontakterna till näraliggande tredje länder, till exempel Schweiz och Monaco.
Vår grupp kan stödja principen i förslaget till direktiv.
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag behöver här inte gå in på det allmänna problemet med skattekonkurrensen, där det ju över huvud taget finns en konflikt mellan den demokratiska principen med lika rösträtt och den ekonomiska principen med köpkraften. Här är vi ense: Inom EU finns det en skadlig skattekonkurrens. Det är just där vi har den mekanism som åstadkommer det som alltid målas på väggen som globaliseringstvång, nämligen att det finns en skadlig konkurrens mellan medlemsstaterna på den inre marknaden, som driver fram en nedåtgående spiral, som undergräver skatteunderlaget, skatterättvisan och möjligheten att åstadkomma sysselsättning med hjälp av skatterna. Här kan vi agera. Denna mekanism kan vi ingripa i, och vi kan börja med oss själva och inte bara vänta på OECD eller världsomspännande förhandlingar enligt principen om att hålla jämn takt med den som är långsammast.
Tre punkter: För det första: Vi bör här inte uppträda mer försiktigt än kommissionen gör. Egentligen bör vi tillämpa USA: s princip och kräva 25 procent. För det andra: Vi bör inte tillåta någon förskjutning ad calendas graecas och inte införa någon inskränkning till fysiska personer. Om vi kan uppnå detta tror jag att det inte bara är ett steg i rätt riktning, fru Thyssen och herr Goedbloed, utan verkligen ett första steg mot en reform, mot en politisk union. Här vill jag uttryckligen tacka kommissionär Monti för hans tålamod, hans precision och uthållighet, ty i själva verket är det bara på så vis vi kan övervinna principen om enhällighet, nämligen genom att driva fram beskattningen i samband med den inre marknaden.
Herr ordförande! Som ni vet är inte medlemsstaterna enhälliga kring frågan om minimibeskattning av ränteinkomster vid sparande inom unionen, och dessa skillnader i uppfattning återfinns inom vår grupp. Jag uttalar mig därför personligen här, och för majoriteten av ARE-gruppen, och vill säga att vi är positiva till kommissionens förslag till direktiv om en minimibeskattning av ränteinkomster på 20 procent, tillsammans med alternativet med en deklaration av de räntor som betalats till skattemyndigheterna i det land man är bosatt.
Vi försvarar denna ståndpunkt av två huvudskäl, som jag inte skall gå in på i detalj: å ena sidan behovet - vilket kommissionär Monti nyss erinrade om - av att återställa jämvikten på beskattningsområdet i unionen, en beskattning som i dag alltför mycket belastar " arbetsfaktorn" , och å andra sidan, behovet av tillnärmning när det gäller den direkta skatten, som skall vara förenlig med en sund skattekonkurrens, utan att gå så långt som till att harmonisera denna beskattning.
Vårt stöd till kommissionens ståndpunkt åtföljs bara av några rekommendationer. Vi tackar kommissionen på förhand för att den kommer att göra allt för att utvidga denna minimibeskattning utanför unionen, bl.a. till OECD-länderna. Kanske måste man också göra ytterligare ansträngningar för att uppnå enhällighet i samtliga medlemsstater om denna minimibeskattning, eventuellt med hjälp av en lämplig tidsplan.
Vi tror också att det är lämpligt att uppnå en god fördelning mellan bestämmelserna i skatteöverenskommelserna och detta förslag till minimibeskattning. Det är i våra ögon innehållet i det ändringsförslag som vi har lämnat in och som har antagits av kommissionen: att se till att det verkligen blir en koppling mellan minimibeskattningen och bestämmelserna i skatteöverenskommelserna. Det är litet synd i det hänseendet att våra bestämmelser för att undanröja dubbelbeskattning inom unionen i dag vilar på bilaterala konventioner.
Jag återkommer slutligen till Pérez Royos utmärkta betänkande och vi vill bara kort erinra om att vi inte instämmer i idén om att utvidga beskattningen till räntor som betalas ut till företag. Vi är däremot positiva till beskattning av räntor som betalas via företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper.
Herr ordförande! I slutet av betänkandet nämner föredraganden syftet med detta: ett viktigt steg för att ta itu med skattesmitning och snedvridningen av kapitalmarknadernas funktion på EU-nivå. Det tycker jag är ett mycket bra syfte, men hela tiden ställer jag mig frågan: Är nu detta tillräckligt? Alltså, är det tillräckligt att vidta åtgärder mot skattesmitning rörande ränteintäkter på EU-nivå? Enligt min uppfattning måste svaret på denna fråga vara ett klart nej. Problemet hör hemma på det globala planet och inte på EU-nivå. Det är nödvändigt att vidta åtgärder på det globala planet inom detta område. Jag menar att det är inte nödvändigt att påminna denna församling om att det finns skatteparadis i andra delar av världen än i EU. Möjligheterna finns där.
Kommissionen säger i punkt 8 i sitt dokument: " Syftet med föreliggande direktiv, en faktisk beskattning av intäkter och kapital i hela gemenskapen, kan inte i tillräcklig grad uppfyllas av medlemsstaterna. Det kan därför i enlighet med subsidiaritetsprincipen, jfr artikel 3b i fördraget, bättre uppnås på gemenskapsnivå." Kanske handlar det i verkligheten om något annat? Det anser jag. Det handlar snarare om att efter införandet av den gemensamma valutan, euron, från den 1 januari 1999, kan det inte gå snabbt nog att genomföra ytterligare harmonisering på hela skatte- och avgiftsområdet. Det är förståeligt nog självklart, när vi tänker på syftet med den monetära unionen: ytterligare politisk integration. Den före detta ordföranden för Europeiska kommissionen, Jacques Delors, har uttryckt det enligt följande: " EMU är ett startskott för den politiska unionen" . Tydligare kan det egentligen inte uttryckas. Men det är ju inte direkt dessa ord man till vardags använder inför den undrande befolkningen i EU-länderna. Varför inte spela med öppna kort och säga att om Ekonomiska och monetära unionen skall fungera tillfredsställande, så betyder det att man med nödvändighet måste föra en gemensam finans-, skatte- och fördelningspolitik. Så har folk åtminstone en faktiskt möjlighet att inrätta sig efter vad det rör sig om. Kanske tar man det försiktigt därför att man är rädd för medborgarnas reaktion om man säger hela sanningen.
Att skatteparadisen stängs för sparande är kommissionens fel, som samtidigt försätter de mest korrumperade politiska partierna i Europa i olägenheter: Det fransktalande socialistiska partiet i Belgien (PS) och dess flamländska klon (SP) som skaffat sig den otrevliga vanan att smussla undan sitt stöldgods hos välkomnande luxemburgska bankirer, som mot sin vilja fungerar som hälare när det gäller de överdådiga mutor som generöst betalats av Dassault och Agusta.
Jag kan emellertid inte låta bli att ägna en liten rörd tanke åt den lilla belgiska spararen som efter att ha betalat en orimlig direkt skatt, som tas ut på resultatet av hans arbete, får se sina magra och ärligt förtjänade besparingar tungt beskattade på nytt. Han har inte turen att åtnjuta de astronomiska inkomster som leder till välvilligt bemötande från den enväldige prinsen av Monaco, där Europeiska unionen utan skrupler, utan samvetsproblem, på det mest illegala och omoraliska sätt, bekräftar hans lands ställning som skatteparadis, som förbehålls de rika, oavsett var deras förmögenhet kommit ifrån.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Näst efter euron vet vi mycket väl att en av våra stora uppgifter gäller kampen mot skattedumpning. Kommissionär Montis initiativ i det hänseendet kom därför vid rätt tillfälle. Den text vi i dag granskar, på grundval av min kollega Pérez Royos utmärkta betänkande, ingår i detta. Den andra delen gäller räntor och avgifter. Vi får inte blanda ihop saker och ting. Jag förstår oron hos dem som inte ville att vi i denna text skulle behandla frågan om företagsrätt eller juridiska personer, som definitivt faller under det andra förslaget till direktiv. När det gäller de två föreslagna möjligheterna tror jag att de kan göra det möjligt att enklare uppnå enhällighet inom rådet: låt oss utnyttja detta knep om det kan få oss att gå framåt.
Jag förstår att det här finns anledning att diskutera räntesatsen. Vissa har föreslagit 15 procent. Det skulle vara en fullständigt oacceptabel situation för oss. Kommissionen väljer i sitt förslag en räntesats på 20 procent. I mitt land är för närvarande den gällande skattesatsen 25 procent. Där finns ett förhandlingsutrymme och jag tror att kommissionens förslag är användbart.
När det gäller direktivets tillämpningsområde har frågan om euroobligationer tagits upp. Jag gläds åt kommissionens förslag som innefattar dessa euroobligationer i direktivets tillämpningsområde. För vilken innebörd skulle ett direktiv på detta område ha om det inte täckte euroobligationerna, då dessa för vissa av våra medlemsstater, det vet vi, är grundläggande för verksamheten? Detta direktiv har bara betydelse om det kan tillämpas på samtliga aktörer och operatörer i samtliga medlemsstater. Det är i den riktningen, herr kommissionär, som ni utarbetat det. Det är i den riktningen, hoppas jag, som rådet kan godkänna det.
I samband med detta betänkande förefaller det mig som om vi kanske borde börja ta vissa lärdomar när det gäller den metod som skall tillämpas på skatteharmonisering. Två synsätt kan ses: å ena sidan det pragmatiska. Det direktiv som i dag föreslås går absolut i den riktningen, vi gläds åt det och tar alla tillfällen i akt som gör det möjligt att använda det. Å andra sidan, ett mer långsiktigt synsätt. I det hänseendet urskiljer jag tre aspekter: den första är givetvis frågan om skatteparadis som vi måste lösa i dag eftersom vi, inom unionen, inte kan skaffa oss drastiska verktyg och se skatteparadis blomstra framför vår dörr eller t.o.m. bland oss.
Den andra aspekten gäller frågan om kvalificerad majoritet. Vissa anser att övergången till kvalificerad majoritet till att börja med stöter på problem med överföring av suveränitet. Tyvärr är frågan mer komplicerad än så. Vissa av våra medlemsstater ifrågasätter sannolikt den överföring av suveränitet som övergången till kvalificerad majoritet skulle utgöra, men det finns också skillnader i intressen mellan de stater som befinner sig inom området och dem som finns utanför.
Herr ordförande! Jag skall sluta här. Jag vill bara avslutningsvis säga att den tredje aspekten gäller de yttre frågorna. I det hänseendet förefaller föredragandens förslag, enligt vilket multilaterala avtal skulle kunna slutas med våra huvudsakliga partner, Förenta staterna och Schweiz, utan att göra det till ett oeftergivligt villkor, fullständigt trovärdigt och realistiskt på längre sikt.
Herr ordförande! Jag gör också mitt inlägg som företrädare för PPE om detta mycket viktiga förslag från kommissionen. Förslaget ingår, vilket andra redan har påpekat, som en del i ett mycket större åtgärdspaket för att försöka få igång en skattesamordningsprocess bland medlemsstaterna på alla de områden där en överdriven skattekonkurrens ger uppenbara negativa effekter, effekter som kräver åtgärder. Låt mig emellertid understryka den djupa övertygelsen i vår grupp om att det är lika nödvändigt att fortsätta på den inslagna vägen som att begränsa sig till de situationer där skadeverkningarna är uppenbara. Vi får inte äventyra fördelarna med en sund skattekonkurrens som skulle kunna leda till en tillnärmning när det gäller skattesystemen, framför allt om det sker i riktning mot ett lägre skattetryck, något som skulle vara till fördel för det europeiska systemets konkurrenskraft.
När det gäller det direktiv och förslag till direktiv som vi debatterar i dag, så ansluter jag mig till det som Thyssen har sagt och jag ansluter mig också till alla dem som har gratulerat föredraganden Pérez Royo till ett gott arbete, trots att vi inte är överens när det gäller några av hans förslag. Vi anser att kommissionens förslag i stora drag är bra, med undantag av de små justeringar av teknisk natur som utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik har föreslagit. Framför allt anser vi att kommissionens förslag bör begränsas till att gälla icke bosatta, fysiska personer, och att man med andra ord bör undanta bolag som redan beskattas på basis av sina resultat. Vi instämmer i modellen för samexistens och när det gäller den föreslagna skattesatsen anser vi att idén att sänka den i ett första steg från 20 till 15 procent skulle kunna minska risken att kapital flyr ut ur EU. Men detta är naturligtvis en fråga för rådet. Vi har faktiskt uppmanat kommissionen att snarast möjligt inleda förhandlingar med de länder som ligger närmast Europeiska unionen, för att utsträcka de viktigaste principerna i direktivet även till deras system för beskattning av ränteinkomster. Vi är naturligtvis medvetna om att detta inte blir en lätt process och vi vill inte villkora det arbete som vi begär att kommissionen skall utföra för att om möjligt undvika att ikraftträdandet för detta direktiv skjuts upp på obestämd tid. Vi hoppas i stället att rådet med det snaraste skall ge klartecken. Det är viktigt att hela paketet förverkligas med det snaraste, eftersom det kommer att ge oss erfarenheter som blir till nytta när vi börjar arbeta med andra frågor. Låt mig till exempel bara nämna bolagsbeskattningen och beskattningen i samband med gränsöverskridande handel, två ytterligare anledningar att önska en skyndsam behandling.
Vi instämmer i ändringsförslagen från 1 till 10 från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, medan vi motsätter oss de övriga, med undantag av 23 och 24 från den liberala gruppen och 25 från socialistgruppen, som vi stöder.
Herr ordförande! Jag uttalar mig i egenskap av ekolog och luxemburgare. Tillåt mig göra en koppling mellan Pérez Royos betänkande och Cox betänkande som vi nyss har diskuterat.
En skattereform värdig namnet inom Europeiska unionen innebär nödvändigtvis en återställd jämvikt i skattetrycket till förmån för miljö och arbete och jag tror inte att införandet av en källskatt på sparande är gynnsam för detta. Jag godtar en skatt på energi för att främja energieffektiviteten och i det sammanhanget vill jag precisera att jag också talar i min egenskap av företrädare för ett land som, inom ramen för Kyotoprotokollet, har åtagit sig att minska sina utsläpp med 28 procent. Det är självklart att Luxemburg måste göra något när det gäller skatt på energi.
Jag tror för övrigt inte att införandet av en enhetlig skatt på 20 procent på sparande för personer som är bosatta i landet och för dem som inte är det är bra, helt enkelt därför att det är medelklassen som får betala räkningen, trots att sparandet för dem är ett sätt att komplettera sin pension. Dessa sparare, som ofta inte åtnjuter särskilt förmånliga pensionssystem, förtjänar inte att straffas av att vi inför en allmän skatt på inkomster av sparande. Ni kan vara säkra på att de stora företagen, de multinationella företagen, kommer att se till att deras kapital hamnar i säkert förvar utanför unionen. Jag är inte säker på att vi gör våra finansmarknader inom Europeiska unionen en tjänst genom att tillåta något sådant.
Herr ordförande! Sammanfattningsvis säger vi ja till en skattereform som innebär att vi återställer jämvikten till förmån för miljön och arbetet, men nej till beskattning av inkomster från sparande.
Herr ordförande, herr kommissionär! Jag delar det grundläggande synsättet hos parlamentets stora majoritet, som består i att ett gemensamt ekonomiskt och monetärt område också kräver en viss grad av skattesamordning, och utan detta går vi mot skattemässig och social dumping. Jag instämmer också i ståndpunkten från dem - och jag tror att det är den stora majoriteten av parlamentsledamöter - som vill återställa jämvikten i skattetrycket på arbete, kapital och naturresurser för att bidra till kampen mot arbetslösheten. Jag insisterar också på att skattepaketet, som knutits ihop under det luxemburgska ordförandeskapet, det vill jag påpeka, skall verkställas i sin helhet.
När det gäller det direktiv som parlamentet i dag samråder om kommer det sannolikt att bli föremål för omfattande köpslående inom rådet där enhällighet krävs. Skatteinstrumentet har tillsammans med en hel rad lagstiftningsbestämmelser och regler en grundläggande betydelse för utveckling av finansiella tjänster i Europa. Man kan inte hantera detta instrument utan att ta hand om omedelbar konkurrens och grannar, annars riskerar man att försvaga denna viktiga sektor för tjänster inom Europeiska unionen. Jag välkomnar alltså de ändringsförslag som har antagits i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik på detta område.
Jag skulle också vilja fråga kommissionären hur långt förhandlingarna med tredje land har kommit, då dessa när det gäller finansiella tjänster är direkta konkurrenter till Europeiska unionens platser. Har dessa förhandlingar verkligen kommit igång? Hur kommer de att äga rum? När kan man räkna med resultat? Jag tror att svaret på dessa frågor är grundläggande för de fortsatta händelserna, särskilt förhandlingarna inom rådet.
Jag anser att det endast är till priset av tvingande avtal om en uppförandekod på skatteområdet som en europeisk beskattning av sparande kan införas inom Europeiska unionen. Man säger mig att vi skall börja med Europeiska unionen, så kommer de andra efter. Jag tror inte riktigt på det. Jag tror snarare att det kommer att bli en viss villervalla, att kapital kommer att flyttas till andra ställen med bättre skattevillkor, och att sektorn för finansiella tjänster kommer att skadas av detta.
Man kan dessutom konstatera att branschfolk är relativt betänksamma när det gäller det dubbla system som föreslås i direktivet. Europeiska gemenskapens bankförening accepterar en minimiränta på 10 procent i rörligt avdrag men motsätter sig informationssystemet. Detta informationssystem är tekniskt tungrott och riskerar att bli byråkratiskt. Det har emellertid den fördelen att underlätta samordningen av beskattningen av sparandet och kan, såsom Berès just sade, bidra till att uppnå enhällighet inom rådet.
Enligt min uppfattning skulle en skatt i storleksordningen 10 procent, som dessutom är slutgiltig, göra det möjligt för den inre kapitalmarknaden, och jag betonar begreppet med den inre marknaden, att fungera korrekt och för tjänstesektorn att utvecklas. Om jag betonar dessa aspekter, herr ordförande, beror det på att utvecklingen av en tjänstesektor med stark sysselsättningspotential, såväl i mitt eget land som i samtliga Europeiska unionens länder, förefaller mig viktigast.
Herr ordförande! Ni ser att det här finns en hel rad kolleger från Luxemburg med på talarlistan. Debatten måste ha något att göra med Luxemburg. Jag kommer mycket väl ihåg att Luxemburgs premiär- och finansminister Jean-Claude Juncker redan flera gånger har sagt att han i en samexistens absolut ser en chans till att i denna viktiga fråga komma fram till en förhållandevis uthärdlig harmonisering av räntebeskattningen. Ty, fru Randzio-Plath, det handlar ju inte bara om sparbelopp, utan om avkastning av alla slag för fysiska personer. Därför löd förslaget i utskottet så att man skulle ta med euroobligationer, för att inte Storbritannien och Londons finanscentrum i stor utsträckning skulle undantas.
Den andra kritiska punkten i parlamentet, i ekonomiutskottet, var nivån på den skattesats som måste väljas för denna samexistensmodell. Kommissionen har föreslagit 20 procent, och kollegan Fayot 10 procent. Men jag kan inte se något förslag som lyder på 10 procent. Jag har inte sett något, fastän jag har läst alla. Vi har föreslagit 15 procent, och jag tror att det är en förnuftig väg. Kollegan Pérez Royo har som föredragande märkligt nog just talat om 20 procent - det har han inte rätt till. Vi har antagit betänkandet med 15 procent, och föredraganden är förpliktad att även föredra det här. Jag vill därför vädja om att vi helt tar med den kompromiss med 15 procent minimiskatt som man kom fram till i ekonomiutskottet, med en uppmaning att inom ramen för förhandlingarna med tredje land på OECD-nivå sträva efter ytterligare harmoniseringar, och i medvetandet, kommissionär Monti, om att ert förtjänstfulla arbete i fråga om skatteharmoniseringen äntligen förtjänar ett uppvisbart resultat. Det önskar vi för er och vår egen del. Jag hoppas att vi trots enhällighetsprincipen kommer att lyckas uppnå en förnuftig lösning.
Herr ordförande! Förslaget om en miniminivå för effektiv beskattning av räntor är faktiskt mycket blygsamt. De flesta medlemsstater beskattar ju den ränta som deras egen befolkning erhåller men inte den som invånare i andra länder erhåller. Det är naturligtvis en inbjudan till skattesmitning, vilket också utnyttjas i stor skala. Om skatten på rörliga inkomstkällor är så lätt att undvika, så får vi inte heller vara förvånade om skattetrycket på arbete, vilket inte är så lätt att komma undan, ökar. Den som vill bryta den trenden - och det vill vi absolut - måste alltså se till att även rörliga inkomstkällor blir effektivt beskattade.
Kommissionens förslag om en samexistensmodell gör inte mer än det. Medlemsstater kan antingen utbyta information om ränteinkomsterna med skattemyndigheterna i det land där spararen är bosatt så att de kan beskatta dem eller också tar de själva ut en källskatt utan att utbyta information om spararen. Det här förslaget är naturligtvis inte alls perfekt även om det är bättre än ingenting alls. Även om källskatten teoretiskt sett inte är friande, och alltså i princip fortfarande måste kvittas mot inkomstskatten, så kan den ju i praktiken lätt bli friande genom att informationen om den källskatt som betalats inte utbyts. Det skulle alltså vara bättre med ett obligatoriskt informationsutbyte. På grund av att det inte är perfekt så är det viktigt att källskatten blir så hög som möjligt, eftersom stimulansen till uppgörelse med den egna skattemyndigheten också är det.
Det förslag om att sänka källskatten till 15 procent, vilket i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik antogs med knapp majoritet, är därför inte alls trovärdigt. Det verkar snarare vara en anmodan att sänka skatterna på ränteinkomster över hela Europa i stället för att höja dem. Argumentet att sparare annars flyttar till Schweiz eller Östeuropa kan inte övertyga mig. Unionen har en så stark förhandlingsposition gentemot dessa länder att en skatteflykt till dessa länder kan förhindras när unionen själv har en trovärdig reglering. Dessutom skulle växlingskursen avskräcka de flesta spararna.
Det brittiska och luxemburgska förslaget om att undanta euroobligationer är oacceptabelt. I den utsträckning invånarna själva gör bruk av dessa så är det helt enkelt en fråga om skattesmitning. De här i kammaren som så kraftigt förespråkar ett undantag för euroobligationer borde fundera över den saken ett ögonblick. Trots alla sina begränsningar så måste det här förslaget alltså röstas igenom, men med en högre källskatt än 15 procent.
Herr ordförande! Låt mig inleda med att säga, och detta kommer inte som någon överraskning för kommissionären, att jag inte kan se behovet av detta speciella direktiv, eftersom jag anser att tanken om en skadlig skattekonkurrens som fullständigt nonsens. Vi, inom Europaparlamentet, anser att konkurrens är bra för konsumenten vad gäller varor och tjänster. Vad är det då för fel med skattekonkurrens? Min slutsats är att vissa medlemsstater tillfogar sig själva skada genom att ha överdrivet höga skattenivåer, medan de i stället borde minska på skattetrycket för sina medborgare. Jag kan emellertid inte, på grund av den begränsade tiden, utveckla mina tankar om mekanismerna bakom detta, men ni är välkomna att samtala med mig efteråt.
Det finns emellertid ett avseende i vilket jag i hög grad stöder föredragandens förträffliga arbete. Tyvärr kunde varken jag eller resten av min grupp instämma med honom i hans förslag om att direktivet bör utökas till att gälla företag: detta skulle ha medfört enorm skada för Europas medborgare, liksom det skulle ha en negativ effekt på till exempel företag ansvariga för handel genom olika fondföretag, liksom det skulle skada förutsättningarna för gränsöverskridande pensionsfonder. Utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik gjorde rätt i att avvisa föredragandens ändringsförslag och jag är, ur det perspektivet, gladare över det som kommissionen föreslår.
Jag förstår att vissa medlemsstater har reservationer gällande detaljer. Kan kommissionären berätta något för oss om dessa medlemsstater och deras tekniska reservationer? För det andra har jag förstått att ordförandeskapet, kommissionen och det förra ordförandeskapet har inlett kontakter för upplysning av tredje länder om möjligheten att utvidga det. För det tredje en fråga riktad till den socialdemokratiska gruppen - innebär den socialdemokratiska gruppens politik ett stöd till ändringsförslag 25 av Hendrick som efterlyser en harmonisering av de europeiska skatterna på kapitalinkomster?
Herr ordförande, ärade kolleger! Skattesamordning är något mycket viktigt, vare sig man vill eller inte. Det är kommissionär Montis förtjänst, och det är jag huvudvittne till, att det börjar röra på sig igen i den här frågan. Uppförandekoden för företagsbeskattning är gällande. I dag har vi att ta ställning till två direktiv, bland annat det här om kapitalinkomster.
Det måste stå klart att den här debatten är grundläggande ur tre olika infallsvinklar. Den inre marknadens infallsvinkel som Thyssen tog upp. Infallsvinkeln att anslå tillräckliga medel ur gemenskapsbudgeten. Slutligen också brytandet av den ödesdigra spiral där skatterna på arbete bara ökar och skatterna på kapitalinkomster och andra rörliga skattegrunder bara minskar.
Samexistensmodellen är inte något optimalt system. Det var på kort sikt den enda möjligheten till en kompromiss. Jag hoppas fortfarande och jag är till och med övertygad om att vi under beslutsprocessen i Ekofinrådet kanske kan fortsätta fram till ett system och det skall möjligen vara källskattesystemet.
Det är helt klart att samexistensmodellens motståndare har rätt på en punkt, nämligen att det systemet aldrig får mynna ut i en subsidiering av medlemsstaterna med den starkaste banksekretessen, nämligen de medlemsstater med de flesta icke bosatta som kommer att ta ut källskatten. Den måste kunna kvittas. Därför yrkar jag också för en integrering av den här diskussionen i debatten om Europeiska unionens egna medel. Det är den ståndpunkt som Belgien just nu intar i diskussionen om de egna medlen. Jag tror att det är en ståndpunkt som noga måste övervägas.
Till sist så är det min övertygelse att det inte är vi som måste ändra tarifferna. Tarifferna står och faller till exempel med sina friande egenskaper. Jag tror att det är ett jobb för den slutgiltiga kompromissrundan med de europeiska finansministrarna. Det här är på nytt en test för hur hållbar enhällighetsregeln är. Jag hoppas och jag räknar med att inget land skall våga använda sin vetorätt för att fortsätta blockera det som en stor majoritet av Europas befolkning vill, nämligen en förskjutning av skatten på arbete till skatt på kapital.
Herr ordförande! Får jag till att börja med erinra om att det var under det luxemburgska ordförandeskapet som ett historiskt genombrott gjordes för den direkta skatteharmoniseringen, den 1 december 1997. Vid det tillfället valde man ut fyra beståndsdelar som skulle kunna utgöra en grund till ett förslag till direktiv när det gäller beskattning av sparande. En av dessa beståndsdelar är samexistensmodellen med källskatt och systemet med information.
Det system som avses i förslaget till direktiv är tyvärr alltför komplicerat och kostsamt för dem som betalar, om man vill att det skall vara operativt. Förfarandet med intyg, som planeras inom ramen för systemet med att ränteinkomsterna deklareras i hemlandet, är ovanligt komplext och gör systemet med samexistens praktiskt taget omöjligt att hantera och t.o.m. förvanskar det. Bortsett från dessa administrativa orimligheter skulle den föreslagna nivån med minimibeskattning på 20 procent som källskatt destabilisera unionens finansiella marknader - 15 procent är fortfarande oacceptabelt, och för mig är en slutgiltig beskattning på 10 procent den högsta tänkbara. Den uttömmande definitionen av räntorna, som skiljer sig från definitionerna i konventionerna om dubbelbeskattning, leder till konflikter och t.o.m. diskrimineringar mellan finansiella tjänster som är lika som bär sinsemellan.
Att låta företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper omfattas av direktivets tillämpning, i den mening som avses i 1985 års direktiv, jagar definitivt bort dem från Europeiska unionen, om de inte redan " dragit" , ursäkta uttrycket, utanför Europa på grund av de administrativa bördor som skulle leda till konkurrensnackdelar när det gäller interna förvaltningskostnader. Döden för europeiska företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper är alltså planlagd, liksom återbetalningen i förväg av euroobligationer, vars marknad kommer att skapas utanför Europa. Man kan trösta sig med att få fysiska personer innehar euroobligationer och att de stora kapitalisterna vet att hålla sig utanför gemenskapen. Det skulle vara detsamma som att acceptera att källskatt bara skall tillämpas på småspararnas insättningar.
Med tanke på sakernas tillstånd, skulle ett accepterande av denna falska text, som bara förespråkar avtal med tredje land som erbjuder en särskilt intressant miljö för utländska medborgare, innebära att vi fullständigt struntar i att t.ex. Schweiz, som redan gnuggar händerna, inte gör någon skillnad mellan personer som är bosatta i landet och dem som inte är det, när det gäller beskattning av sparande. Det är med alla företrädare för tredje land som har stark attraktionspotential för unionens kapital som det behövs avtal, för att samtidigt inrätta motsvarande åtgärder som de som antas i ett direktiv. Det kan inte bli fråga om att direktivet, om det genomförs, inte tillämpas på områden som är beroende av eller associerade till medlemsstater. Herr ordförande! Jag måste säga att vi kommer inte att medverka till att någon lurendrejerimarknad att inrättas.
Herr ordförande! Jag beundrar alltid kommissionär Monti och hans tålamod när han försöker undanröja de europeiska bromsklossarna för samordningen av skattepolitiken. Han förtjänar verkligen all högaktning. Till samordningen av skattepolitiken hör att man framför allt måste inskränka rubbningarna och snedvridningarna på kapitalmarknaderna. Det gäller att minska den skadliga skattekonkurrensen mellan medlemsstaterna, och till den ekonomiska jämlikheten hör att investerare åtminstone till att börja med är underkastade en liknande skattebelastning. Sett på så vis är kommissionens förslag absolut ett steg i rätt riktning, och i huvudsak underbyggs detta också på motsvarande sätt av vår föredragande Pérez Royo.
Eftersom man i detta parlament åtminstone verbalt är ense om principerna, är emellertid de av ekonomiutskottet antagna ändringsförslagen delvis mer än en intellektuell broms eller försiktighetsåtgärd när det gäller att vidareutveckla den europeiska skattepolitiken. Men att vilja sänka källskatten till 15 respektive 10 procent jämfört med kommissionens förslag, hör till kategorin " tillbaka till Gå" . Man bör i detta sammanhang inte glömma bort att det finns länder i Europeiska unionen som har en 25-procentig skattesats. Mitt land hör också dit. När allt kommer omkring gäller det också att minska obalansen mellan beskattningen av löner å ena sidan och kapital å andra sidan. Det har vi satt upp som mål.
Dessutom - och det bör också nämnas - skulle det innebära att man avsevärt gynnar värdepappersmarknaden på bekostnad av andra sparinstrument om man skattemässigt undantar euroobligationerna, vilket planeras eller önskas av många finansplatser i Europa, och det skulle vara en väsentlig inskränkning av direktivets tillämpningsområde. Vi kan inte driva fram en samordning av skattepolitiken med mottot " Får det vara litet mindre?" . Tålamod, herr kommissionär!
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! I min egenskap av socialist och fransman är jag särskilt glad i dag att godkänna ett förslag till direktiv som äntligen gör det möjligt att sätta stopp för en situation där stora delar av inkomsten vid sparande undgår all beskattning, inom själva unionen. Jag vill tacka kommissionär Monti och hans kolleger för detta. Jag vill naturligtvis också hjärtligt lyckönska vår kollega och föredragande Pérez Royo till det viktiga och seriösa arbete han utfört i ärendet.
Kära kolleger! När nu den gemensamma valutan kommer att främja kapitalrörelser över gränserna var denna text mer än brådskande. Den är helt enkelt grundläggande för sammanhållningen i unionen. Liksom många andra vill jag naturligtvis inte att euroobligationer skall undantas från direktivets tillämpningsområde. Det skulle där kunna finnas en allvarlig risk för skatteflykt och snedvridning av konkurrensen. Jag är naturligtvis också emot en koppling mellan direktivets antagande och dess samtidiga tillämpning av tredje land.
Jag vill avsluta med en mycket viktig punkt som diskuterats omfattande här i dag, nämligen räntesatsen för källbeskattning. Även om jag personligen hade föredragit 25 procent kan jag tillsammans med föredraganden och den socialistiska gruppen acceptera de 20 procent som föreslagits av kommissionen och detta i en anda av kompromiss och förhandling.
Herr kommissionär, kära kolleger! Jag hoppas nu att detta ärende kommer att avslutas senast i Helsingfors i december 1999 som planerat och att skatteharmoniseringen bakom det äntligen kommer att påskyndas.
Herr ordförande! Även jag välkomnar detta förslag till samordningsinsatser. Jag tror att det gäller att finna gemensamma definitioner och utforma ramvillkor som möjliggör en sund konkurrens.
Min fråga är om det redan finns någon undersökning eller beräkningsmodell om effekterna av de framlagda besluten eller idéerna? Hur kommer konkurrensen inom Europeiska unionen att utveckla sig till följd av de ändrade bestämmelserna, och hur kommer Europeiska unionen att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen?
Jag tror att det också är viktigt att alltid påpeka vilken skillnad det finns mellan beskattningen av företagen och dess effekter - och beskattningen av konsumenterna. När allt kommer omkring gäller det ju att generellt sänka skattetrycket för att bli mer konkurrenskraftig respektive för att garantera en större personlig inkomst för konsumenterna.
Min sista fråga: När kommer dessa förslag att avstämmas med OECD-länderna, och är det några diskussioner på gång med Schweiz och Liechtenstein?
Herr ordförande! Låt mig gratulera Pérez Royo till ett utmärkt betänkande, ett resultat av hans stora kompetens och tacka för det stöd vi har fått när det gäller ett snabbt antagande av direktivet. Jag vill också tacka övriga ledamöter av utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik och alla övriga parlamentsledamöter för deras bidrag till debatten och den uppskattning de har visat kommissionen.
Det aktuella förslaget är en del av ett paket som, vilket alla har påpekat, antogs under det luxemburgska ordförandeskapet och vars viktigaste inslag - uppförandekoden - snabbt förverkligades under det brittiska ordförandeskapet. Låt mig därför understryka att Luxemburg och Förenade kungariket - som har invändningar i vissa bestämde frågor - deltar fullt ut i arbetet med att stävja den skadliga skattekonkurrensen, vars syfte, vilket Secchi och andra redan har påpekat, inte är en allmän harmonisering, utan en fokusering på skattekonkurrensens skadliga effekter. Syftet är inte att öka skattetrycket i Europa utan snarare att möjliggöra en gradvis sänkning under ordnade former. Syftet är naturligtvis också att genomföra en skatteväxling för att sänka skatten på arbete som i dag är för hög.
Jag ser positivt på föredragandens ändringsförslag, som syftar till att förbättra den nuvarande texten i artikel 5 c och som avser att förtydliga kriterierna för gemenskapens investeringsfonder. Jag tror mig kunna lova att tjänstemännen inom kommissionen, även om de förbehåller sig rätten att genomföra eventuella förbättringar på teknisk-redaktionell nivå, är positivt inställda såväl till möjligheten att inkludera nämnda ändringsförslag som ändringsförslaget som gäller skattekonkurrensen, dvs. det nya skälet 7 a, i ett ändrat förslag till direktiv. Även om jag uppskattar andemeningen i de övriga ändringsförslag som har presenterats när det gäller direktivets tillämpning, så anser jag att de för närvarande bör betraktas mer som nyttiga bidrag till debatten än som konkreta ändringsförslag till lagtexten. Jag syftar framför allt på problemen i samband med nollkupongarna, som för närvarande diskuteras inom rådet. Vi kan instämma i andemeningen, om än inte i formuleringarna, till ändringsförslag 24 från Goedbloed, och vi skall försöka verka för att det godkänns i rådet.
När det gäller utgivandet av Euroobligationer är kommissionens motståndare till generella undantag. Vi är beredda att undersöka lösningar som gör det möjligt att minska de administrativa bördorna för mellanhänderna och att på ett balanserat sätt lösa problemen i samband med de obligationer som redan är ute i cirkulation. När det gäller skatterna anser kommissionen fortfarande att en skattesats på 20 procent är en lämplig kompromiss som skulle kunna uppfylla samtliga medlemsstaters behov av en effektiv beskattning av räntan.
Jag har noterat att man har ägnat stor uppmärksamhet - som jag för övrigt delar - åt frågan om kontakterna med tredje land. Inga frågor har ställts i detta ämne, men låt mig påminna om att i enlighet med det mandat som Ekofinrådet gav, så har det tyska ordförandeskapet tillsammans med det föregående österrikiska ordförandeskapet och det kommande finska ordförandeskapet och kommissionen tagit kontakter på såväl teknisk som politisk nivå med Schweiz, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Andorra, och vi har uppmanats att rapportera i frågan till Ekofinrådet den 15 mars. När det gäller direktivet som helhet kommer en rapport att läggas fram inför Ekofinrådet i maj och, Thyssen, när det gäller tidsplanen för en överenskommelse i frågan har Europeiska rådet i Wien ställt upp rådets möte i Helsingfors som mål.
Två punkter som avslutning. Detta är inte en ny skatt, det är ett stort missförstånd. Det rör sig inte om ett förslag till en ny skatt, utan om en modell för hur medlemsstaterna skall kunna samarbeta inbördes, så att den beskattning som redan gäller inte systematiskt skall undvikas genom att man skapar ett slags femte frihet vid sidan av de fyra som redan gäller för den inre marknaden, dvs. en frihet att slippa betala skatt genom att man för pengar över gränserna.
När det gäller finansiella tjänster vill jag svara Fayot och andra ledamöter att kommissionen är väl medveten om behovet av att utveckla den finansiella tjänstesektorn i Europa, och att man i det senaste handlingsprogrammet för finansiella tjänster har påpekat att en viss begränsad samordning när det gäller beskattningen kan främja, snarare än hämma, verksamheten med de finansiella tjänsterna.
Avslutningsvis, Cassidy, uppskattade jag ert inlägg i dag, vilket jag för övrigt alltid gör, även när det innehåller kritik. Jag har bekräftat att vi inte är för att bekämpa alla former av skattekonkurrens, bara den som är skadlig och illojal. Men om vi accepterar idén att alla former av konkurrens mellan olika stater är lämplig, eftersom konkurrens är något positivt, så måste vi också i konsekvensens namn även godta att medlemsstaterna konkurrerar fullt ut med hjälp av statligt stöd. Jag tror inte att det är en allmänt accepterad hållning.
Tack så mycket, kommissionär Monti.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Transport av flytande bränsle
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0495/99) av Camisón Asensio för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 70/221/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tankar för flytande bränsle och bakre underkörningsskydd på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon (KOM(98)0097 - C4-0257/98-98/0071(COD)).
Herr ordförande! Som alla känner till är målsättningen med det aktuella direktivet att införa nya bestämmelser för bränsletankar i plast för fordon, att utvidga rättigheterna och tillämpningsområdet för direktiv 70/221 för förvaring av icke flytande drivmedel, exempelvis flytande bränsle, samt att modifiera direktivet genom en teknisk anpassning såtillvida att tekniska bestämmelser för all slags förvaring kan införas och modifieras genom ett kommittéförfarande.
Å andra sidan är det nödvändigt att direktivet anpassas till de tekniska krav som uppställs av Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa beträffande en ratificering av förebyggande åtgärder vid brandfara. Vi vet att flytande bränsle i motorfordon brukas i allt högre grad, i första hand av ekologiska skäl. Därför finns det ett behov av att reglera detta. Vi måste därför modifiera och utvidga direktivets rättigheter och tillämpningsområde, så att en teknisk specificering av flytande bränsle och dess förvaring kan införas. Allt detta så att viss sammanhållning kan uppnås.
Med anledning av de föreslagna åtgärdernas återverkan för sektorn, är de åtgärder som beaktats ofrånkomliga för att uppnå målet, det vill säga att fordon inom gemenskapen skall överensstämma. Ett mål som å andra sidan medlemsstaterna alltid kan uppnå av egen kraft.
Kommissionen föreslår att de nya bestämmelserna skall träda i kraft från och med den första oktober 1999 för nya fordon och från och med den första oktober år 2000 för alla fordon. Korta tidsfrister, vilket vi har rättat till i vårt betänkande.
Vi bör ha i åtanke att en modifiering av nämnda direktiv enbart berör bränsletankar i plast och därför är den nuvarande överensstämmelsen giltig i enlighet med nämnda direktiv. Det förhindrar inte heller registrering, försäljning eller omsättning av nya fordon med metalltank för flytande bränsle och som godkänts i enlighet med nämnda överensstämmelse.
På grundval av detta lade vi fram åtta ändringsförslag för utskottet för ekonomi, alla godkändes och utgör grundvalen för vårt lagstiftningsförslag. I ett föreslog vi att nödvändiga modifieringar för en anpassning av bilagorna till det tekniska projektet skulle antas i enlighet med ett mera samstämmigt förfarande. I ett annat åsyftas de tidigare nämnda tidsfristerna. I ett definieras konceptet tom massa på ett mera rationellt sätt. I övriga två införs också något förnuftigt i och med att bränslepassagen från ett habitat till ett annat vid normalt bruk begränsas, det vill säga, vi skall inte begära det omöjliga av industrisektorn. I ett annat förenklar vi det hela genom att säga att allt som refererar till bränsleförvaring självklart också inkluderar alla tillbehör. I de sista två understryker vi att all oavsiktlig bränslespillning på vägar, särskild diesel, innebär stora risker för motorcyklister och cyklister, något som var mycket bristfälligt reglerat i kommissionens förslag.
Herr ordförande, vi är övertygade om att vi med detta förslag tar ett stort steg i rätt riktning i arbetet med att närma medlemsstaternas lagstiftning om transport av flytande bränsle och bakre skydd för motorfordon med släp. En överensstämmelse av fordon när det gäller brandfara, särskilt beträffande bränsletankar i plast för fordon i kategori M1, det vill säga för personbilar som förutom föraren maximalt kan ta åtta passagerare.
Målsättningen med kommissionens förslag är enligt vår mening mycket rimlig. Därför menar vi att situationen för industrin i fråga kommer att förbättras så snart som bestämmelserna på europeisk nivå bringas i överensstämmelse med dessa bestämmelser.
De tekniska förändringar som kommissionen har föreslagit beträffande rättigheter och tillämpningsområde för att kunna inkludera flytande bränsle skapar inga problem för industrin. Inte heller verkar förslaget om en modifiering av bilaga 1 i nämnda direktiv beröra industrin, så att mera rigorösa försök kan inkluderas, eftersom nämnda bestämmelser, som sagt, redan finns med i Förenta nationernas förordning.
I det föreslagna ändringsförslaget delar vi dock inte kommissionens uppfattning om det kommittéförfarande som måste tillämpas för ett godkännande av direktivets tekniska detaljer. Vi menar att det vore mera logiskt att tillämpa förvaltningskommitténs förfarande 2 a, vilket innebär att kommissionen skulle kunna senarelägga tillämpningen av de föreslagna åtgärderna med högst en månad när de inte överensstämmer med kommitténs yttrande.
Å andra sidan innebär förslaget ett närmande till de rättsliga, författnings- och administrativa bestämmelser som tillämpas av de medlemsstater som vill bygga upp den inre marknaden. Inom ramen för detta försöker kommissionen garantera en hög skyddsnivå när det gäller hälsa, konsumentskydd, miljö och säkerhet, något som vi stöder.
Subsidiaritetsprincipen respekteras också, eftersom den åtgärd som kommissionen har föreslagit styrks av att medlemsstaterna inte kan uppnå direktivets mål på ett tillfredsställande sätt genom att agera var för sig.
Sammanfattningsvis, herr ordförande, vill jag säga att vi står inför rena tekniska detaljer som varken har någon negativ effekt på företagens konkurrenskraft eller på sysselsättningen eller trafiksäkerheten. Vi ber därför om ert bifall.
Herr ordförande! Vi vill tacka föredraganden för det arbete som han lagt ned på detta förhållandevis tekniska förslag. Även om det handlar om teknik har han också rätt när han säger att det egentligen gäller säkerhetsfrågor och miljöfrågor, alltså viktiga målsättningar i vår politik. Naturligtvis vill vi med vårt förslag också uppnå att man säkerställer funktionen hos den inre marknaden och med hjälp av ett enhetligt typgodkännande underlättar för tillverkarna att iaktta föreskrifterna.
Av de olika ändringsförslag som har lämnats in kan vi anta fyra, nämligen ändringsförslag 3, 4, 5 och 6. Vad gäller övriga fyra ändringsförslag anser vi att det dels inte är rätt forum för att ta fram bestämmelser, utan vi kan åberopa andra föreskrifter som antingen redan existerar eller som skall godkännas, och därför anser vi att vi inte kan anta dessa ändringsförslag. Men, herr föredragande, mina damer och herrar, eftersom detta är den första behandlingen kommer vi med säkerhet att kunna komma tillbaka till detaljerna, och kanske är det fortfarande möjligt att uppnå total enighet.
Tack så mycket, herr kommissionär Bangemann.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Sammanträdet avbröts kl. 11.25 i avvaktan på omröstningen, och återupptogs kl. 11.30.
Omröstning
Herr ordförande! Efter debatten om Pérez Royos betänkande nyss tillkännagav er ordförandekollega att omröstningen skulle äga rum i morgon. Men betänkandet återfinns på omröstningslistan för i dag, trots att vi nyss har diskuterat detta. Det skulle verkligen vara bättre att rösta om det i morgon.
Fru Lulling! Ni har helt rätt. Det är sagt att vi skall rösta om Pèrez Royos betänkande i dag, som ni helt riktigt påpekade, och om vi får tid, hoppas jag att vi kommer att kunna göra det också.
Herr ordförande! Det är tvärtom. Er företrädare sade nyss - det är knappt tjugo minuter sedan vi avslutade debatten - att betänkandet kommer att gå till omröstning i morgon. Jag begär att det verkligen sker i morgon, såsom ordföranden tillkännagett.
Fru Lulling! Det är möjligt att min föregångare i ordförandeskapet har begått ett mindre misstag. Det är sagt att vi skall rösta om Pérez Royos betänkande i dag, och, som jag sade, om vi får tid, kommer vi att göra det.
Förslag till rådets beslut om vilken ståndpunkt gemenskapen skall inta i det associeringsråd som inrättats genom Europaavtalet som slutits den 19 december 1994 mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Slovakiska republiken, å andra sidan, vad avser en förlängning med ytterligare en femårsperiod enligt bestämmelserna i artikel 64.4.a i Europaavtalet [11544/98 - C4-0633/98-98/0073(CNS)](Förfarande utan betänkande)
Parlamentet godkände förslaget till beslut.
Herr ordförande! Jag vill gärna lägga fram ett muntligt ändringsförslag som handlar om att avlägsna orden: " i förhållande till Amsterdamfördraget" . Jag vill alltså uppmana till att dessa ord tas bort. Den djupare innebörden ändras inte i och med detta ändringsförslag, men det ger större möjlighet att säkerställa den framtida utvecklingen.
Fru Riis-Jørgensen! Ert förslag är mycket tydligt.
Finns det invändningar i kammaren mot att låta det muntliga ändringsförslaget gå till omröstning?
Parlamentet godtog att punkt 17 gick till omröstning med det muntliga ändringsförslaget.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande! Gällande en ordningsfråga. Kan ni påminna medlemmarna i parlamentets personal om att det inte ingår i deras arbete att ersätta ledamöter genom att ange hur omröstningen bör utfalla? Kvinnan på plats 301 tycks tala om för resten av sin grupp hur de skall rösta.
Herr Ford! Jag tackar er för påpekandet. Jag tror inte att de hedervärda ledamöterna här i Europaparlamentet är i behov att råd, oavsett vem som ger dem, och naturligtvis bör ingen försöka övertala dem att ta emot råd.
Parlamentet antog resolutionen.
Vi stöder, då detta ligger i Europas och hela den internationella situationens intresse, den fempunktsstrategi som kommissionen föreslår, och som rådet redan har gett sitt stöd (29/06/98).
Vi gratulerar till de förbättrade förbindelserna mellan EU och Kina som ligger i båda befolkningars intressen och som borde stärka EU: s tyngd i den internationella politiken, oberoende av USA. Vi måste således, i egenskap av EU, stödja Kinas anslutning till Världshandelsorganisationen i respekt för de multilaterala principerna från Kinas sida. Men - utan att förneka vissa framsteg i återupptagandet av dialogen om de mänskliga rättigheterna, som ratificeringen av de två FN-pakterna (om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt om civila och politiska rättigheter) - anser jag att EU inte kan agera som om Kina de facto har blivit en rättsstat som respekterar grundläggande fri- och rättigheter. Kina är långt ifrån detta.
De ekonomiska och finansiella intressena i vissa medlemsstater i EU får inte legitimera en realpolitik som sätter sig över verkligheten och rättvisan och som innebär att man använder två olika vågar och måttstockar, genom att ställa lägre krav på Kina än på andra svagare länder med vilka EU har ekonomiska avtal eller handelsavtal grundade på " klausulen om mänskliga rättigheter" .
De senaste allvarliga kränkningarna av de grundläggande fri- och rättigheterna i Kina, med förföljandet av politiskt oppositionella och försvarare av de mänskliga rättigheterna eller av de nationella minoriteterna, får inte passera utan en kraftig anmärkning och varning från EU: s sida. Detsamma kan sägas om den bristande respekten för arbetstagarnas rättigheter (framför allt för de arbetslösa) och om avsaknaden av facklig frihet, kollektivavtalsförhandlingar och strejkrätt.
Jag vill ta upp omnämnandena av Macao.
Resolutionsförslaget:
" önskar att införlivandet av Macao med Kina genomförs på ett sådant sätt att alla punkter i avtalet av den 13 april 1987 efterlevs och att Macao utvecklar ett demokratiskt och framgångsrikt samhälle, "
Motiveringen:
" Macao - en ny bro mellan Europa och Kina"
Det är också viktigt att nära följa hur läget utvecklas i Macao, vars återförening med Kina i december 1999 regleras i ett avtal som undertecknades den 13 april 1987.
Macao präglas av den latinska kulturen, en av de grundläggande beståndsdelarna i den europeiska civilisationen. I den egenskapen kan Macao bidra till att förbättra förbindelserna med Kina genom att Kina får möjlighet att bättre förstå den europeiska mångfalden och européerna."
Jag anser att föredraganden förstår den roll som Macao kan komma att spela i framtiden, genom sin historia och egna karakteristika, som den " öppna porten" för Kina mot Europa, och mot väst i allmänhet, och som " bro" mellan den europeiska mångfalden och Kina.
EU bör mycket uppmärksamt följa överlämnandet till kinesisk överhöghet som genomförs den 20 december i år. Med krav som inte är lägre än dem som godkändes angående Hongkong, trots skillnaden i storlek och problem - för att garantera fortsättningen i framtiden för principen " ett land, två system" .
Det finns fortfarande kvar problem vad gäller konsolideringen av den lokala lagstiftningen och redan gällande principer i den konstitutionella ordningen och som garanteras i den gemensamma portugisisk-kinesiska förklaringen. EU skulle stödja de två parterna och myndigheterna i området för att framför allt:
garantera att Kina respekterar förbudet mot dödsstraff; -försäkra sig om att Kina håller sitt löfte om att inte stationera trupper på området; -garantera att Kina, så som det är skyldigt, kontrollerar gränserna för att hindra att kriminella tar sig in och skapar osäkerhet i Macao; -reglera och garantera de grundläggande friheterna, nämligen religionsfrihet, frihet att gå med i politiska partier, facklig frihet och strejkrätt; -reglera användandet av två officiella språk på området: kinesiska och portugisiska; -reglera nationalitetsfrågan på ett jämlikt och humant sätt; -etablera ett oberoende rättssystem, med en lokal högsta domstol.EU måste nu och i framtiden, stödja utvecklingen av det civila samhället; stödja organisationer, inklusive människorättsorganisationer; stödja kulturell verksamhet och universitetssamarbetet med Kina, stödja verksamheten i Europeiska institutet för Asienstudier: stärka utbytet mellan jurister, vilket skulle göra det möjligt att sprida den europeiska kontinentala rätten i Kina, främst genom verksamheten i centret för juridisk översättning och centret för domareutbildning.
Jag ber kommissionen att som i Hongkongs fall, lägga fram ett meddelande om de framtida förbindelserna mellan EU och Macao och redan nu lova att utarbeta periodiska rapporter om utvecklingen efter överlämnandet.
EU: s ansvar för Macao kräver en aktiv och kompetent delegation från kommissionen och EU som är närvarande i området. Jag frågar kommissionen vilka åtgärder den tänker vidta eller redan har vidtagit för att garantera denna aspekt?
Jag vill än en gång för kommissionen påtala missnöjet från hela delegationen EP/Kina då kommissionens delegat för Hongkong och Macao har underlåtit att delta i eller att skicka en företrädare till de europeiska parlamentens senaste besök i området i mitten av 1999. Jag hoppas att ett så allvarligt, smaklöst, inkompetent och uselt agerande inte upprepas i framtiden.
Utvecklingen i Kina är av grundläggande betydelse för våra egna samhällen. Den kommer inte bara att påverka våra ekonomier utan också och framför allt utsikterna för en demokrati på global nivå.
Jag anser att det är Europeiska unionen som har störst ansvar att föra in Kina på det demokratiska området. Vi måste också göra det på ett hörbart, fast och effektivt sätt framför allt i stödet till konceptet " Ett land, flera system" .
Europa behandlar inte Macao och Taipei med den uppmärksamhet som deras status som demokratiska utposter för demokratin i östern förtjänar. Europeiska unionen måste visa litet mer beslutsamhet i denna sak. Vi behöver:
Europeiska unionens sändebud som är placerade i Macao och Taipei (inte några blygsamma kontor utan verkliga operationella byråer); -ett klart stöd till Kinas och Taipeis inträde i Världshandelsorganisationen; -politiska interventioner från europeiska parlamentsledamöter från alla kanter till stöd för Portugal i denna slutspurt, där vi strävar efter att fastställa Macaos demokratiska och kinesisk-europeiska identitet i avtalet med Kina.Jag hade i Bernard-Reymonds betänkande, vilket jag instämmer i, velat se en större fasthet i vädjan om ansvar från Europeiska unionen.
Jag gratulerar kommissionen och vår kollega Caroline Jackson till initiativet och till det utarbetade betänkandet, vilket handlar om en oro som ingen kan underlåta att bli berörd av. Här är oron för livskvaliteten i städerna uttryckt med speciell tydlighet, så förstår man att det krävs ett minimum av avstånd mellan deponeringsanläggningarna och bostads- och fritidsområden.
Med största rätt, och genom att kräva ett tydligt avstånd på många kilometer, handlar det om en angelägenhet som regeringarna genast måste ta itu med - tyvärr är inte detta fallet med den portugisiska regeringen - för förbrännings-eller medförbränningsprocesserna av giftigt avfall, det är oacceptabelt att människor som har rätt till sin hälsa och sina liv skall behöva offras, då man inte på allvar kan säga att det är riskfritt.
Betänkande (A4-0025/99) av Castricum
Principen enligt vilken nyttofordon skall genomgå årliga tekniska kontroller vid godkända testcentrer har uppnåtts i direktivet 96/96 EEG.
Enligt kommissionens förslag till direktiv skall varje medlemsstat ha möjlighet att genomföra improviserade kontroller av dessa fordon på fältet. Vi anser att detta initiativ är ett försök att respektera användarnas säkerhet. Om vi betraktar ökningen av den internationella trafiken visar statistiken att ett stort antal fordon kör mer än 150 00 kilometer per år! Att genomföra en årlig teknisk kontroll räcker inte längre för att säkerställa att fordonet är säkert och tillförlitligt.
Vår föredragande stöder detta förslag till oaviserade kontroller på fältet och vi gläds åt det. Men för att göra initiativet så effektivt som möjligt måste vi inrätta ett verkligt kontrollsystem, med kontrollanter som har teknisk utbildning på hög nivå. Staterna måste också samarbeta med kommissionen för att förstärka förfarandena för godkännande.
Transportoperatörerna får slutligen inte i denna åtgärd enbart se en repressiv aspekt. Att kräva att ett vägfordon omedelbart stannar, efter en plötslig kontroll där stora risker upptäcks, är att ta hänsyn till användarnas säkerhet. Vi kan inte tillåta oss att - i den ekonomiska logikens namn - låta " rullande bomber" köra omkring.
Betänkande (A4-0010/99) av Camisón Asensio
Vad skulle alla våra ansträngningar för att undanröja hindren för fri rörlighet och påskynda avskaffandet av våra gränser vara, utan en ambitiös och högkvalitativ transportpolitik? Vad kan våra åtgärder för ekonomisk och social sammanhållning och regional utveckling leda till utan infrastrukturens vitala förbindelser? Vad kan en stimulanspolitik för sysselsättningen leda till utan en verklig vilja till kommunikation?
I dag förefaller samordningen av våra nationella ansträngningar grundläggande, liksom även samarbetet mellan den offentliga och privata sektorn. Hittills har framstegen inom varu- och persontransport inte varit betydande. Det krävs mer än någonsin en ny dynamik. Alltför många projekt är fortfarande otydliga, deras tidsplan är osäker och finansieringen är slumpartad.
Europaparlamentet kan särskilt övervaka framstegen när det handlar om lokal och regional finansiering. Tillskottet av offentliga medel visar sig grundläggande, trots de nuvarande restriktionerna. Inget kan göras utan denna aktiva roll, eftersom det, liksom inom många andra områden, är de finansiella frågorna som står i centrum för diskussionerna.
Jag godkänner därför Camisón Asensios betänkande och beklagar de allvarliga förseningarna och oenigheterna i genomförandet av de flesta förslag som fastställdes i Essen 1994. Jag beklagar också att Europeiska kommissionen inför denna situation inte föreslagit stimulansåtgärder utan nöjt sig med sakernas tillstånd. Det är nu lämpligt att erinra kommissionen om dess uppdrag och kräva ett ministerråd för att finna lösningar på de problem jag har betonat.
Härmed vill jag uttala mitt stöd för Camisón Asensio-betänkandet, främst därför att han i sitt yrkande uttryckligen påtalar nödvändigheten av att påskynda Essen-projekten.
Det är av vital betydelse för utvecklingen av den ekonomiska och sociala sammanhållningen inom EU att de prioriterade projekten i Essen tillsammans med det transeuropeiska transportnätet, TEN, snarast avslutas. Det förstärker den inre marknaden och är grundläggande för de sysselsättningsskapande åtgärderna.
För att lyckas med detta måste gemenskapens strukturella politik till förmån för en balanserad och hållbar utveckling av EU samordnas med TEN så att en minskning av nuvarande regionala skilllnader kan uppnås.
De flesta projekt som prioriterades vid toppmötet i Essen är starkt försenade. Till stor del beror detta på bristande finansiering för utvecklandet av nämnda projekt. En väl fungerande gemenskapspolitik för att tillfredsställa nämnda finansieringsbehov skulle vara att främja ett samgående mellan offentliga och privata bolag samt att den egna medlemsstaten själv hjälpte till med finansieringen. Detta skulle vara till stor hjälp för att på nytt lansera de försenade projekten och det som återstår av TEN.
Betänkande (A4-0044/99) av Soltwedel-Schäfer
Vi vill framhålla betydelsen av att det i utformningen av euron tas hänsyn till de specifika krav som funktionshindrade ställer. Euron är en valuta som måste vara utformad, så att den säkert kan användas av alla medborgare.
Vad gäller det specifika förslaget om införandet av ett hundraeuromynt i guld som framförs från föredraganden, anser vi att detta förslag möjligen saknar tydligt motiverade skäl till införandet av ett sådant mynt. Vi har dock i omröstningen valt att följa den bedömning som vår partigrupp gjorde i utskottsbehandlingen.
Andrabehandlingen av rådets förslag till förordning om fastställandet av tekniska specifikationer för mynt i euro ger mig tillfälle att erinra om att det är mycket olämpligt att ta all nationell valuta ur omlopp den 1 januari 2002.
Denna operation skulle vara psykologiskt mycket ansträngande för medborgarna och skulle bara ge ideologisk tillfredsställelse för dem som vill få nationerna att försvinna. Däremot skulle man mycket väl kunna fortsätta att som i dag låta euron vara förbehållen börsmarknaderna och internationell finansiell verksamhet och existera parallellt med nationell valuta, som skulle fortsätta att finnas i omlopp. Att avskaffa den nationella valutan skulle i vilket fall som helst knappast vara klokt, eftersom vi inte vet vilka kriser framtiden kommer att bestå av: om en asymmetrisk chock drabbar oss inom kort kommer vi kanske att vara tacksamma över att kunna ändra pariteten mellan euron och vissa nationella valutor, för att införa viss flexibilitet i systemet och inte påtvinga våra landsmän onödiga offer.
Om vi håller oss kvar vid samexistensen av två olika valutor, en europeisk och en nationell, kommer vi att ha upptäckt ett system som ligger nära den gemensamma valutan, som Gruppen De oberoende för Nationernas Europa alltid försvarat. Denna lösning skulle bevara framtiden utan att påtvinga våra landsmän några onödiga risker. Jag hoppas därför att rådet kommer att lyssna till klokhetens röst och att ministrarna inte med sänkt huvud fortsätter scenariot med enandet, som skulle vara omöjligt.
För att ändå motivera denna fortsättning, kommer vissa sannolikt att gömma sig bakom det juridiska argumentet i artikel 109L.4 som innebär att " den dag då den tredje etappen börjar...skall rådet...fastställa...den oåterkalleligen låsta kurs till vilken ecun skall ersätta dessa valutor (de deltagande staternas valutor)... och skall även vidta de övriga åtgärder som behövs för att snabbt införa ecun som dessa medlemsstaters gemensamma valuta" .
Men detta argument är inte mer värt än de juridiska argumenten: vid force majeur ändrar man snabbt texten, eller man tolkar den på ett annat sätt. Vi skulle t.ex. kunna säga att om euron skulle ersätta de nationella valutorna den dag den tredje etappen träder i kraft, dvs. den 1 januari 1999, då är det redan gjort och det finns inget mer att säga. Regeringarna borde allvarligt fundera över detta.
För Nationella alliansens räkning insisterar jag på att man utger ett guldmynt med det nominella värdet 100 euro. På så vis skulle man, förutom att öka den gemensamma valutans symboliska värde, stabilisera priset på guld och minska behovet av guldreserver.
Jag delar slutligen föredragandens åsikt att man bör begränsa myntens effektiva metall- och tillverkningskostnader till myntens nominella värde.
Betänkande (A4-0479/98) av Bernard-Reymond
Vi har röstat enligt en linje som innebär en skarpare kritik av Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna än vad som uttalades i resolutionsförslaget. Även om det är viktigt att utveckla EU: s handelsrelationer och politiska relationer med Kina, så får inte de ekonomiska intressena dölja sikten för den viktiga kritiken av brotten mot mänsklig rätt i Kina. En sådan linje borde EU konsekvent följa också vad gäller många andra stater, t.ex. Colombia och Peru.
Självklart ställer jag mig positiv till den utveckling och öppning som sker i Kina. Öppenhet är en väg att bryta ett totalitärt system och att ge frihet åt det kinesiska folket. Jag ställer mig däremot mycket tveksam till den glorifiering av marknadsekonomiska lösningar som betänkandet ger uttryck för.
Vi måste lära av de misstag som begåtts i till exempel de forna kommuniststaterna i Östeuropa. De sökte frihet och öppenhet, men de fick den råaste formen av kapitalism, som i sin tur leder till utslagning och social misär.
I ett utökat samarbete med Kina bör större vikt läggas vid den sociala situationen och de delar av den där vi kan stötta en utveckling, såsom ungdomsutbyte, utbildningar och icke-statliga organisationers möjligheter att växa. Dessutom måste vi, som tydligt framgår i betänkandet, sätta ständig press på att de mänskliga rättigheterna respekteras.
Kommissionen har i sitt meddelande mycket riktigt iakttagit de stora förändringar som för ögonblicket äger rum i Kinas ekonomi och civila samhälle. Men det är också viktigt att understryka att de grundläggande mänskliga rättigheterna ännu inte respekteras av Kinas regering. Därför har utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor i sitt betänkande också ställt mycket positiva krav på ett införlivande av en klausul om de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionens avtal med Kina. För att möjliggöra ett ekonomiskt samarbete med Kina är det av avgörande betydelse att en sådan klausul respekteras fullt ut. De kompletterande krav som utskottet ställer på de områden som prioriteras av kommissionen, kan bidra till att föra utvecklingen i Kina åt rätt håll.
Bernard-Raymonds betänkande avser att föra in utvecklingen av ekonomiska och kulturella förbindelser mellan länderna i Europeiska unionen och Kina, som det förespråkar, i en logik som strävar efter att en sådan intensifiering av förbindelserna nödvändigtvis uppmanar till, och automatiskt medför, en förbättring av situationen för demokratin och mänskliga rättigheter i detta land.
Denna strategi som kan visa sig effektiv i vissa fall, förefaller i Kina stöta på en realitet som man bör ta på allvar.
Det är snart femton år sedan Kina inledde sin ekonomiska modernisering, och landet har på detta område haft en utveckling utan motstycke. Statschefer, regeringschefer och inköpare från stormarknader i väst skyndar till Peking och Shanghai för att sluta en rad avtal.
Man måste ändå konstatera att Kina sedan 15 år, även om landet starkt avreglerat sin ekonomi, gjort mycket få framsteg när det gäller civila och religiösa friheter. Politiken för att sprida den kinesiska kulturen i Tibet, vilken ändå är föremål för starka påtryckningarna från väst, har inte minskat de senaste åren.
Mer allmänt skulle de mycket allvarliga problemen knutna till brotten mot religionsfriheten i Kina ha förtjänat större uppmärksamhet från föredraganden.
Denna nya politik ger de kinesiska myndigheterna möjlighet att fullständigt kontrollera religiös verksamhet på materiell och andlig nivå. Den kinesiska staten har exempelvis börjat kontrollera innehållet i trossatser inom olika kristna konfessioner och själv göra ett urval mellan dem som anses acceptabla och andra som skall förbjudas. Den civila makten beslår på så sätt religiösa sanningar med förbud, exempelvis Den yttersta domen, Den sista måltiden, Första Mosebok eller livets okränkbarhet.
Inför sådana påtryckningar ansluter sig många kinesiska trogna till " skuggans kyrkor" , däribland den hemliga katolska kyrkan. De utsätter sig då för förföljelse av polisen, konfiskering av sina ägodelar samt internering och tortyr. Prästerskapet utsätts för särskilt försåtlig tortyr. Dessa totalitära metoder härrör inte från en förgången tid utan påverkar det dagliga livet för den kinesiska befolkningen, och vi kan inte bortse från det.
Europaparlamentet visar sig vanligtvis mer nogräknat när det gäller respekt för mänskliga rättigheter. Varför åtnjuter det kommunistiska Kina särskilt överseende?
Betänkande (A4-0412/98) av Azzolini
Kommissionens meddelande som är föremål för vår kollegas betänkande återspeglar en politisk prioritet när det gäller att tillämpa konkurrensreglerna på strukturfondspolitiken.
Kommissionen strävar efter en perfekt samstämmighet mellan kartan över statligt stöd och kartan över strukturfonderna. Vi stöder principen om en diskussion på området som tar hänsyn till vissa regioners särdrag, som gör att de har rätt till gemenskapsstöd.
Man måste erkänna att det undantag från den fria konkurrensen som det statliga stödet utgör finns av en mycket speciell anledning, nämligen strävan efter att bibehålla den ekonomiska och sociala sammanhållningen.
Medlemsstaterna måste i partnerskap med lokala myndigheter kunna vara flexibla. Den beror på utvecklingsproblem i vissa regioner, och jag tänker särskilt på regioner inom mål 1 och 2. Det skulle inte vara lämpligt att blint tillämpa konkurrensreglerna och riskera att äventyra effektiviteten i gemenskapens eller nationernas åtgärder.
Jag tror att betänkandet från utskottet för regionalpolitik, vilket finputsats genom PSE: s ändringsförslag till kammaren, går i rätt riktning. Vid det senaste sammanträdet i rådet (regionala frågor) noterades för övrigt denna vilja till flexibilitet: samråd med medlemsstaterna, lokala myndigheter och kommissionen för att ta fram ekonomiska och sociala kriterier för varje region som kan omfattas av undantag.
Europeiska kommissionens initiativ som syftar till att eftersträva större koncentration och ökad enhetlighet för det nationella regionala stödet och det europeiska regionala stödet, som alltsammans bidrar till ökad effektivitet, är självfallet lovvärt och nödvändigt.
Det handlar om att identifiera de mest berörda regionerna och där se till att det europeiska strukturstödet sammanfaller med det nationella regionala stödet. Kommissionen vill på det sättet vara pragmatisk - kanske t.o.m. litet för mycket!
Hittills har områdena för mål 1 fastställts av rådet, som fattat ett enhälligt beslut på grundval av ett förslag från kommissionen (NUTS-regioner där BNP per person understiger 75 procent av genomsnittet i gemenskapen). Områdena för mål 2 och 5b har fastställts av kommissionen utifrån gemenskapens och nationella socioekonomiska kriterier i samråd med medlemsstaterna. Kommissionen har för övrigt exklusiva befogenheter när det gäller statligt stöd.
I detta nya förslag föreslår kommissionen dessutom att kartan över mål 2 skall införlivas i kartan över statligt stöd (artikel 92.3c). Detta innebär att kommissionen i det nya mål 2 enbart kommer att innefatta de regioner som medlemsstaten åtar sig att föra upp på förteckningen över stödregioner som anmäls till kommissionen, i enlighet med artikel 92.3c. Kommissionen föreslår även att regionerna i mål 1 skall fastställas utifrån kriteriet om 75 procent av BNP per person, så att regionerna helt och hållet motsvarar dem som kommer att åtnjuta undantaget från artikel 92.3a, dvs. dem som kan erhålla stöd på nationell nivå, och allt detta måste fastställas senast den 31 mars 1999.
Detta förefaller oss alltför strikt för att accepteras på detta sätt av regeringarna, vår grupp och vårt parlament, särskilt som varje stat kräver en flexibilitetsmarginal i valet av sin stödpolitik, och när det gäller att fastställa sina territoriella befogenheter. Jag tror att samstämmigheten när det gäller områdena måste förbli en politisk målsättning för medlemsstaten, utan att någon skyldighet om resultat tillfogas. Det är anledningen till att PSE-gruppen lämnat in flera ändringsförslag, bl.a. en ny punkt efter beaktandemening Q och ett nytt ändringsförslag 6 som kräver större flexibilitet, och jag hoppas att dessa ändringsförslag kommer att antas av kammaren.
Den stora förtjänsten med kommissionens meddelande och det betänkande vi i dag granskar är att de på ett paradigmartat sätt på nytt visar på motsättningarna i den europeiska konstruktionen, som ställer de europeiska politiska inriktningarna mot varandra, samt de paradoxala effekterna av dessa politiska inriktningar.
Politiken för ekonomisk och social sammanhållning har bedrivits på ett pragmatiskt och ibland t.o.m. instabilt sätt i tjugo år för att motsvara den successiva utvidgningen och de olika kriser som skakat medlemsstaternas ekonomiska och sociala nät, och den behöver verkligen revideras och rationaliseras för att möta de nya utmaningarna och bättre motsvara sina målsättningar.
I den andan stöder jag de valmöjligheter som vår föredragande förespråkar. Jag skall därför koncentrera mitt inlägg på två av de nya åtgärder som föreslås inom ramen för reformen av politiken för social sammanhållning.
Den är tänkt att begränsa skillnaderna i utveckling mellan de europeiska regionerna, men resulterar i praktiken i att skillnaderna mellan de rikaste och de fattigaste ökar.
Att minska den del som samfinansieras av Europeiska unionen skulle innebära att fenomenet förvärras ytterligare eftersom ett sådant beslut faktiskt skulle tvinga medlemsstaterna till en större ekonomisk ansträngning som därmed blir värre för de fattigaste.
Det föreligger uppenbarligen ett motsatsförhållande mellan avsikterna med politiken för social sammanhållning och de förutsebara konsekvenserna av åtgärderna för att genomföra dem.
Jag tror slutligen också att en begränsning i tiden av phasing out- stödet till regioner inom mål 1 förefaller alltför strängt för de ekonomier som fortfarande är vacklande.
Det finns ingen anledning att regionalpolitiskt stöd från EU skall vara en förutsättning för nationellt stöd. Det är en oacceptabelt stor inskränkning av den nationella handlingsfriheten. Jag stöder därför utskottets förslag att mål 6-stödet skall undantas från detta samband. Det i medlemskapsförhandlingarna framförhandlade mål 6-stödet kommer enligt Agenda 2000 i framtiden att ingå i mål 1. Detta kan accepteras under förutsättning att kriterierna oförändrade överförs från det tidigare mål 6-stödet till mål 1 samt att resurserna för mål 6-regionerna inte minskar.
Kommissionen har i sitt meddelande gett några förslag till en bättre överensstämmelse mellan regionalpolitiken och konkurrenspolitiken i EU. Det är ett oerhört intressant och viktigt initiativ. Med de befintliga bestämmelserna om stöd till fattiga och dåligt utvecklade områden finns det stor risk för snedvridning av konkurrensen. Det har vi tyvärr sett exempel på. Det är alltså avgörande att den områdesuppdelning som framöver kommer att gälla för medlemsstaternas möjligheter för tilldelning av regionalstöd, definieras på ett sådant sätt att risken för negativa konsekvenser för den fria konkurrensen minskas så mycket som möjligt. Jag stöder därför fullt ut den analys som finns med i utskottets betänkande.
Utan tvivel är skillnaderna i utveckling mellan regionerna inom EU fortfarande stora, trots alla ansträngningar som gjorts.
Å andra sidan får man vid en strikt tillämpning av principen för koncentrationen av anslagen, som man måste sträva efter för att kunna förverkliga målet att hålla samman de medel som står till förfogande, inte bortse från att det inom ramen för subsidiariteten även i fortsättningen måste vara tillåtet med nationella stödåtgärder utanför dessa regioner.
De så kallade rika länderna måste, i synnerhet i de struktursvaga områden som gränsar mot tredje land, få möjlighet att i tid ta till meningsfulla stödåtgärder.
Jag röstar för detta betänkande, eftersom mitt ändringsförslag 1 ger den ovannämnda möjligheten.
Azzolinis betänkande om regionalpolitik och konkurrenspolitik tar upp frågan om statligt regionalstöd.
I betänkandet oroas man särskilt över bestämmelserna i de nya riktlinjerna som avsevärt begränsar omfattningen av det tillåtna stödet: 40 eller 50 procent beroende på hur fattig den aktuella regionen är för områdena inom mål 1, och 10 eller 20 procent för områdena inom mål 2. Man ifrågasätter om denna utveckling inte förebådar ett successivt avskaffande av det statliga regionalstödet och att det på sikt helt enkelt förbjuds.
I betänkandet från utskottet för regionalpolitik förespråkas på nytt att regionalpolitiken skall överföras till gemenskapsområdet. Denna systematik kan vi inte instämma i, även om harmoniseringar eller nära samarbete på vissa områden förefaller oss nödvändigt, såsom när det gäller exempelvis transeuropeiska transportnät eller ekologiskt känsliga områden. Men staterna måste ha fortsatt full frihet att, om de anser det nödvändigt, använda statligt stöd för att upprätthålla balansen på sitt territorium och rätta till snedvridningar som i vissa fall uppkommer genom viss gemenskapspolitik, såsom politiken för frihandel vars konsekvenser inte utvärderats.
Jag vill i det sammanhanget erinra om att beaktandemening C i betänkandet kommer av ett ändringsförslag från vår grupp som antagits i utskottet, där det erinras om att konkurrenspolitiken utgör en grundläggande faktor för konkurrenskraft i Europeiska unionens ekonomi, under förutsättning att denna konkurrens utövas lojalt, särskilt från vissa handelspartner inom unionen, och inte får till resultat att vi offrar våra sociala och miljömässiga normer.
Texten visar på det oacceptabla i kommissionens förbud nyligen mot att låta Frankrike bevilja stöd till sin textilindustri, som är offer för en mycket omfattande omlokaliseringsprocess. Det handlar om en typisk illustration av en blind tillämpning av konkurrensen som en dogm, oberoende av allt socialt eller regionalpolitiskt beaktande, en uppfattning som vår grupp bestämt motsätter sig.
Betänkande (A4-0386/98) av Read
Jag vill till att börja med gratulera Imelda Read till det seriösa och tydliga arbete som möjliggjort en kvalitetsdebatt.
Utöver dessa inledande kommentarer om formen vill jag ge ett tydligt stöd till vår kollegas rekommendationer. Att garantera rättvis tillgång för alla, och till att börja med för de mest sårbara bland oss, är just vad samhällsomfattade tjänster bör göra.
I likhet med Imelda Read anser jag att unionens medlemsstater borde fundera på att med hjälp av en kravspecifikation inrätta avgifter som anpassas till de lägsta inkomsterna. Om vissa anser att en sådan åtgärd är orättvis, vad anser de då om den majoritet konsumenter som subventionerar några få personers långväga samtal? Varför skulle man bara kunna få en begränsad användning som betalas till högsta pris, bara för att man är fattig eller arbetslös? Vi får inte glömma bort att telefonen också är att verktyg för att söka arbete.
Den allmänna utbredningen av Internet förutsätter också avgifter som anpassas såväl till individuella användare som till utbildningsorganisationer. Jag har redan sagt det, men jag upprepar det: webben får inte blir en egendom för en välbeställd minoritet!
Däremot vill jag varna de konservativa kollegerna för de ändringsförslag de avser att införa. Jag anser att de på sikt hotar en rättvis tillgång till dessa kommunikationsmedel. Dessa förslag är farliga, såväl för telekommunikationssektorn som för de samhällsomfattande tjänsternas framtid i allmänhet.
Jag vågar slutligen hoppas att högern under de kommande månaderna törs berätta om sina avsikter såväl inom detta område som inom andra. Varje politikers viktigaste åtgärd är att försvara sina idéer. Så om ni anser att avregleringen av tjänsterna innebär orättvis tillgång till dem, måste ni våga säga det till våra landsmän.
Avregleringen av telesektorn i Europeiska unionen innebär att medlemsstaterna är förpliktade att säkerställa att ett minimum av teletjänster erbjuds av alla operatörer, och att man ingriper om dessa krav inte följs. Kommissionen har konstaterat att det har vidtagits åtgärder för att säkerställa detta minimum av teletjänster för konsumenterna, men insamlingen av information har inte varit helt tillräcklig i alla fall. Det är därför rätt att i betänkandet understryka att det är viktigt att avhjälpa dessa brister, och att se till att relevanta upplysningar om teletjänsternas överensstämmelse med minimikraven finns tillgängliga.
Reads betänkande har visat på att de framsteg som uppnås när de samhällsomfattande tjänsterna genomförs bör bedömas separat. Som helhet är de snarast otillfredsställande. Därför krävs det ökade ansträngningar i den riktningen. Detta stöds av oss De gröna i Reads betänkande.
Men dessutom behöver man granska om det inte krävs ytterligare instrument för att stärka det allmänna intresset, för att säkra kvaliteten på tjänsterna och med tanke på de sociala och samhälleliga effekterna av nya tjänster (exempelvis cahier de charges , nivellerade former av statlig kontroll etc.). Sådana instrument planeras delvis redan inom medialagstiftningen och kan tjäna som förebild.
Betänkande (A4-0394/98) av Tappin
Vi vill tacka föredraganden för ett väl genomfört arbete med ett viktigt betänkande. Vi vill med denna röstförklaring understryka betydelsen av möjligheten att tillämpa sociala kriterier och målsättningar enligt vad som framgår av framför allt punkterna 10 och 11 i utskottets förslag till betänkande samt i ändringsförslagen 5 och 6 från föredraganden och Van Lancker. Vi anser att det är väsentligt att en öppnare offentlig upphandling till gagn för sysselsättning och ökad konkurrens måste ske med nödvändig balans av sociala och miljömässiga målsättningar.
Med tanke på de i betänkandet föreslagna höjningarna av tröskelvärdena visar hittillsvarande erfarenheter på att ju lägre tröskelvärdena har satts, desto intensivare deltagande har man fått av en mängd företag när det gäller offentlig anbudsinfordran. Men på så vis kommer inte fler företag med i bilden. Därigenom ökar det totala antalet frustrerade anbudsgivare.
Eftersom jag personligen principiellt arbetar mot en höjning av tröskelvärdena, har jag avstått från att rösta på ifrågavarande punkter.
Betänkande (A4-0475/98) av T. Mann
Så här inför det nya årtusendet kan vi inte acceptera att det inom Europeiska unionen finns 18 miljoner arbetslösa. Det är vårt ansvar att bekämpa denna farsot och de vägar som angivits i detta betänkande går i rätt riktning.
Vid toppmötet i Luxemburg gjorde inrättandet av riktlinjer i varje medlemsstat det möjligt att tvinga medlemsstaterna till åtaganden. Men kampen måste också bedrivas inom de europeiska instanserna.
Därför kan vi i första hand satsa på sektorer där det finns möjlighet att skapa sysselsättning. Jag tänker på turistsektorn, och jag beklagar att Philoxénia-programmet blockerats inom ministerrådet. Detta program är fortfarande en utmärkt åtgärdsram och det är många operatörer och aktörer som väntar på att det skall träda i kraft. Låt oss även tänka på sysselsättning på nära håll eller stöd till människor. Olika sammanslutningars ansträngningar för att skapa sysselsättning sprids ofta dåligt av lokala myndigheter.
Det är också möjligt att inleda diskussioner om en ny organisation av arbetet. För närvarande kan vi konstatera att flera medlemsstater går in för att minska arbetstiden efter förhandlingar med de olika parterna. Denna lösning får inte begränsas till nationerna. Samordnade impulser på europeisk nivå bör tas under övervägande.
Under förteckningens täckmantel föreslår föredraganden utmärkta rekommendationer. Vi får inte göra våra medborgare besvikna.
Sedan flera månader har jag krävt en debatt om de sociala konsekvenserna av den tekniska utvecklingen. Jag gläds därför åt betänkandet från vår kollega Thomas Mann, vilket är ett svar på en av de grundläggande inriktningarna i denna diskussion.
Det är viktigt att kammaren främjar uppkomsten av dessa nya arbetstillfällen som tycks ha stor potential. Jag vill betona att jag till stor del instämmer i föredragandens oro och förslag.
Jag vill emellertid göra några invändningar och kommentarer om några punkter som på intet sätt förvanskar författarens ursprungliga inlägg.
Även om jag i likhet med Thomas Mann instämmer i idén att samhället måste satsa helhjärtat ekonomiskt på att anpassa utbildningen i allmänhet till dessa nya sysselsättningsmöjligheter, vill jag ändå göra två kommentarer.
För det första tror jag att vi måste göra omfattande ansträngningar, bl.a. för sysselsättning med starkt mervärde. Det är en skyldighet med tanke på de medel som krävs för att erhålla en kvalitetsutbildning. För det andra erkänner jag att jag blev glatt överraskad över att våra konservativa kolleger inser att det privata initiativet inte kan ta hand om vissa av samhällets behov.
Jag gläds också åt viljan att lagstifta om livslångt lärande genom att införa det i lagen om rätt till årlig ledighet för utbildning. Denna begäran utgör ett viktigt framsteg för erkännande av denna rätt som skall göra det möjligt för alla anställda att utvecklas i karriären och bli mer anställningsbara.
Jag kan inte sluta utan att ta upp vissa risker för arbetstagarnas rättigheter som, enligt min mening, inte skall anpassas till den nya tekniken utan syftar till att säkerställa en livskvalitet som är acceptabel för alla. Jag tror inte att våra landsmän i evighet kommer att acceptera en försämring av livskvaliteten, som är starkt hotad för en minoritet av oss.
Hur kan man låta bli att rösta för detta betänkande som, utifrån fakta om sakernas tillstånd - arbetslöshet som uppgår till ca 11 procent inom Europeiska unionen, varav 22 procent är ungdomar, och den allvarliga situationen för kvinnor - förespråkar en rad sunda åtgärder?
Åtgärderna är sunda därför att de betonar de små och medelstora företagen, som har den största potentialen för att skapa sysselsättning, men som i samband med den ökande internationaliseringen behöver gynnsamma villkor för att utvecklas. Kommissionen har redan tagit fram ett stort antal åtgärder till förmån för dessa. De måste utvidgas och uppmuntras. Åtgärderna är sunda eftersom de betonar framtidssektorerna: turism, kultur, ny teknik, forskning, media som alla är områden som kan förnya våra lokala myndigheter och våra regioner, om vi på ett korrekt sätt förbereder tillgång till och utbildning för framtidens yrken. Sunda åtgärder eftersom de ber medlemsstaterna att genomföra de riktlinjer för sysselsättningen som fastställdes i Luxemburg 1997.
Åtgärderna är slutligen sunda eftersom de kräver ett system för fortbildning som är anpassat till den kontinuerliga utvecklingen av den nya informations- och kommunikationstekniken. Ett system som kan åtfölja arbetstagaren under hela vägen, så att han kan utvecklas parallellt med de tekniska förändringarna.
Åtgärderna är sunda eftersom de inte lämnar vissa kategorier av personer på vägkanten eller ytterligare isolerar mindre gynnade regioner. Därför finns det krav på utveckling av infrastrukturen för transport och telekommunikation, som gör det möjligt att få tillgång till världsmarknaderna, så att regionerna och deras invånare inte utestängs från det framtida arbetslivet.
Åtgärderna är avslutningsvis sunda eftersom de kräver att principerna i Amsterdamfördraget skall erkännas, bl.a. den om lika behandling av kvinnor och män. Vissa av våra franska senatorer skulle för övrigt kunna låta sig inspireras av detta!
Denna resolution som analyserar vårt samhälle, dess förändringar och framtidsperspektiv, är inte revolutionerande, men om den verkligen beaktades skulle det vara början till en bättre värld.
Det kan inte finnas någon här som kan förneka att skapande av sysselsättning är ett av de grundläggande problem utifrån vilket den allmänna opinionen kommer att bedöma den totala positiva eller negativa effekten av den europeiska integrationen på våra landsmäns dagliga liv.
Vi kan därför på nytt glädjas åt att man genom Amsterdamfördraget har antagit denna utmaning och ägnat ett avsnitt åt sysselsättningen. Men denna medvetenhet måste också leda till konkreta positiva effekter för våra landsmän, särskilt för de mest sårbara kategorierna såsom ungdomar och kvinnor.
Jag stödjer helt vår föredragandes analyser och rekommendationer och jag kommer utan tvekan att rösta för betänkandet.
Jag vill emellertid särskilt betona att om vi omorganiserar arbetet utifrån de möjligheter som erbjuds tack vare utvecklingen inom multimedia kan det ge en avsevärd vinst i miljöhänseende för hela samhället, och i livskvalitet för ett stort antal arbetstagare, som inte längre skulle tvingas till enahanda dagliga resor.
En sådan omorganisation skulle minska trycket på tillfartsvägarna till de stora städerna, och skulle dessutom göra det möjligt att på sikt nyorientera stora mänskliga och budgetmässiga medel, som på detta sätt skulle kunna ägnas åt utveckling av infrastruktur för kommunikation i mindre gynnade regioner och inom verksamhetsområden som skapar sysselsättning.
Jag vill också betona det faktum att åtgärder som inte kostar så mycket och är relativt lätta att genomföra också kan göra det möjligt att snabbt skapa sysselsättning. Jag tänker exempelvis på rationalisering och minskade administrativa bördor inom alla områden som tynger de små och medelstora företagen, eller tillgång för dessa till ett högpresterande nät för bearbetning av marknaderna och omfördelning av den sålunda insamlade informationen.
I grunden är det här ett bra betänkande. Det betonar kampen mot arbetslöshet och för arbete åt alla. Det utesluter inte någon ur begreppet alla; kvinnor är exempelvis tydligt inkluderade. I betänkandet finns många spännande tankar om framtidens arbetsmarknad. Det är glädjande att unionen ser problemen och är villig att lyfta dem. Tyvärr har det dock smugit sig in två riktigt dåliga punkter i detta bra betänkande.
För det första är skatt en nationell fråga. Därför bör Europaparlamentet inte " rekommendera" att " bördor" som skatt skall sänkas, som man gör i punkt 41.
Än mer upprörande är emellertid den okunskap som punkt 23 ger uttryck för. Det som föredraganden kallar för " skatten på arbete" är inget annat än arbetstagarnas pengar. De pengar som arbetsgivaren betalar in till staten att förvalta under beteckningen arbetsgivaravgift är pengar som vi har avstått från att få ut i löneökning. I stället får vi bland annat sjukersättning, pension och arbetslöshetsskydd för dessa pengar.
Arbetsgivaravgifterna är arbetstagarnas avstådda löneökningar som de valt att betala gemensam välfärd med. Systemet att sköta dessa uppgifter gemensamt är dessutom det mest effektiva och rättvisa.
Betänkandet är utmärkt och kommer mycket lägligt eftersom sysselsättningen är det som mest oroar de europeiska medborgarna. Att reflektera över framtiden ger oss grundläggande kunskaper i hur vi skall bekämpa arbetslösheten, vars oacceptabla nivåer hotar sammanhållningen i vårt samhälle.
Det grundläggande målet är att bekämpa arbetslösheten genom att skapa tillräckligt många och kvalitativa arbetstillfällen samtidigt som det nya samhällets behov hålls i åtanke, behov som har förändrats och som i framtiden kommer att förändras än mer.
Data, kommunikation, befolkningsstatistik, underhåll, fritid och turismens tillväxt, men framför allt kvinnornas införlivande i arbetslivet med ökad jämställdhet som följd, gör att det nya samhället har nya behov som, precis som jag sade i mitt yttrande, kräver ett djärvt men nyktert och realistiskt politiskt förslag. Ett politiskt förslag där man, utan att förlora de sysselsättningsskapande åtgärderna ur sikte, bemöter de nya kraven samtidigt som man såväl försöker minska segregationen för yrkesarbetande kvinnor som osäkerheten och avregleringen. Vi skall visst stödja och välkomna de nya sysselsättningsskapande initiativen, och vi skall visst ge arbetstagarna ett allomfattande socialt och rättsligt skydd. Kvinnor och män skall ha såväl rätt till arbete som rätt till social sammanhållning.
Betänkande (A4-0052/98) av Fitzsimons
Medlemsstaternas fulla stöd krävs för att Europeiska unionen skall kunna ta sin fulla del i minskningen av växthusutsläppen.
Vi är skyldiga kommande generationer att ta de långsiktiga följderna av okontrollerade utsläpp av koldioxid och deras effekter på miljön, på allvar. En underlåtenhet av regeringarna i vissa medlemsstater att samarbeta fullt ut i att uppdatera och rapportera " nya data" är onödig och får endast som effekt att undergräva försöken att genomföra effektiva kontrollprogram såsom föreskrivs i Kyotoprotokollet.
Om vi inte har riktiga mätningar är det omöjligt att övervaka effektiviteten hos kontrollprogrammen eller den fulla omfattningen av hotet från global uppvärmning för " framtida generationer" . Att nu ignorera vad som accepteras som ett verkligt hot kommer endast att få slutmålet svårare att uppnå.
Jag välkomnar det faktum att miljöministrarna har godkänt en minskning av EU: s utsläpp av sex växthusgaser med 8 procent mellan åren 2008-2012. De siffror som hargodkänts kommer att tillåta Irland att öka sina utsläpp med endast 13 procent jämfört med 1990 års siffror.
Europaparlamentet har arbetat hårt för att genomföra en lagstiftning som minskar användandet av koldioxidgaser. Till exempel förpliktigar EG: s nya direktiv om reglering av föroreningar oljeföretag att skriva under en garanti om att svavelhalten i bensin minskas trefaldigt och att svavelhalten i dieselolja minskas sjufaldigt före utgången av år 2005.
Om de övergripande sociala, mänskliga och miljömässiga vinsterna av ren luft skall garanteras måste de standarder som fastslås i EG: s nya direktiv om utsläpp från fordon och bränslekvalitet strikt efterföljas.
Maximalt samarbete krävs mellan regeringarna i EU: s medlemsstater och alla berörda organ så att en minskning av användandet av CO2 blir verklighet inom en mycket nära framtid.
Gruppen De oberoende för Nationernas Europa röstade för samtliga ändringsförslag som gör det möjligt att förbättra rådets förslag om en övervakningsmekanism för utsläpp av koldioxid.
Övervakningsmekanismen skall utgöra en av de grundläggande delarna i Europeiska unionens allmänna strategi för att stabilisera koldioxidutsläppen på 1990 års nivå. Denna stabilisering gör det möjligt att förbättra energieffektiviteten, och samtidigt uppfylla våra åtaganden enligt FN: s ramkonvention om klimatförändringar. Övervakning av koldioxiden räcker emellertid inte. Det är även nödvändigt att övervaka och stabilisera utsläppen av metan (CH4) och dikväveoxid (N2O), vilka direkt inverkar på luftkvaliteten, samt utsläpp av gas som har en negativ inverkan på ozonet (perfluorerade kolväten - PFC, vätefluorkolföreningar - HFC och svavelhexafluorid - SF6).
Denna utvidgning av övervakningen till att omfatta gas som inte ursprungligen avsetts kommer att möjliggöra en mer tillförlitlig analys av samtliga beståndsdelar som rubbar atmosfären. Jag vill emellertid erinra om att om Europeiska unionen gör påtagliga ansträngningar för att bibehålla luftkvaliteten, måste liknande ansträngningar genomföras av alla utvecklingsländer. Våra ansträngningar skulle vara förgäves om andra länder inte kontrollerade sina utsläpp av växthusgaser. Därför är det viktigt med de åtgärder som bedrivs av medlemsstaterna för att höja debatten till världsnivå.
Betänkande (A4-0002/99) av Hautala
Försurningen är ett av de allvarligaste miljöproblemen i Norden. England, kontinenten och Östeuropa bidrar liksom vi själva till våra problem. Kommissionens förslag om tak för svavelhalten i tunga eldningsoljor och gasoljor är ett steg i rätt riktning. Möjligheter till undantag och rätt att anta strängare regler i medlemsländerna är också rätt väg.
Förslaget är dock för vagt. Utskottets krav att målsättningen skall vara att få bort svavel som luftförorening överhuvudtaget är en tydlig förbättring. Parlamentets krav att direktiven borde omfatta också bunkerolja och båtmotordieselolja har rådet accepterat. I andra behandlingen ställer utskottet krav på snabbare genomförande genom framflyttade tidsgränser för eldningsoljor. Jag stöder utskottets förslag liksom förslaget att det lägre gränsvärdet för gasoljor borde gälla från år 2004 i stället för år 2008.
Betänkande (A4-0001/99) av Virgin
Ena dagen är avfall värdelöst, och nästa dag är det plötsligt mycket värdefullt. Denna förändring har tidigare särskilt visat sig när avfall från Europeiska unionen exporterats till tredje land. Dessa länder har möjligen kunnat utnyttja en smula av de metaller som funnits i avfallet, men det har inte varit en särskilt god affär för miljön. Det har också funnits exempel på att tredje länder inte på något sätt har kunnat utnyttja det avfall man tagit emot, utan att de bara fått pengar för att de varit mottagarländer. Vi har med andra ord använt dessa tredje länder som deponeringsplatser, eftersom detta varit ett billigare alternativ i jämförelse med de europeiska miljökraven.
De nya bestämmelserna har gett anledning till stor förvirring och stora bekymmer bland de humanitära organisationer som samlar in till folk i nöd. Låt oss slå fast att man även i fortsättningen skall kunna samla in kläder till behövande människor i tredje länder. Men det nya är att mottagarländerna aktivt skall meddela kommissionen att de vill ta emot avfallet. Det är det enda sättet som vi i EU kan vara säkra på att mottagarländerna verkligen tar ställning till om de vill ha det avfall vi transporterar över gränserna till dem. Det är en garanti för att länderna kan hantera det på ett ordentligt sätt enligt sina egna bestämmelser. Allt egentligt avfall skall vi behålla hos oss själva, och det skall behandlas enligt våra bestämmelser på miljövänliga avfallsanläggningar.
I kollegan Ivar Virgins betänkande försöker man ge en lämplig lösning på transporter av vissa typer av avfall till vissa länder som inte tillhör OECD.
I det stora hela delar jag föredragandens synpunkter, bl.a. om att överge tanken på en ny lista över avfall som inte får exporteras. Denna skulle enligt min mening ytterligare komplicera den existerande lagstiftningen.
I likhet med Ivar Virgin anser jag det nödvändigt att ompröva definitionen av avfall. I det hänseendet är det nödvändigt att kommissionen snabbt kan ta initiativ på området.
Jag delar också välgörenhetsorganisationernas oro när det gäller export av visst avfall och särskilt begagnade kläder.
Utöver att " erbjuda" ett visst välbefinnande till den berörda befolkningen i dessa länder, gör denna verksamhet det möjligt för våra mest sårbara landsmän att på ett effektivt sätt införlivas socialt. Om vi ifrågasätter denna export av kläder får det konsekvenser för dessa organisationers överlevnad.
Betänkande (A4-0028/99) av Jackson
Det är med tillfredsställelse som jag mottar detta betänkande från vår kollega Caroline Jackson. Jag kan emellertid inte låta bli att tycka att det tagit alltför lång tid att få fram texten.
Detta bevis på dåligt humör vänder sig inte mot betänkandets författare, utan desto mer till kommissionen, som jag anser visat prov på självsvåld inför en så viktig aspekt av miljöpolitiken.
Inför ökningen av avfall från stadsområdena är det, vilket föredraganden också påpekar, nödvändigt att vidta åtgärder för att minska volymen av deponerat avfall. I detta sammanhang skulle det vara bra om kommissionen tar kraftfulla initiativ för att främja alternativen kompost och biogas som utvinns ur biologiskt nedbrytbart avfall.
Jag stöder också förslaget att inrätta en skatt på avfall som deponeras. Hur kan man egentligen tro att den yta som krävs för en deponeringsanläggning är oändlig? Till detta kommer sanitära hänsyn, eftersom ingen kan förneka att deponeringen av avfall är potentiellt farlig, inte bara för miljön utan också för människan.
Slutligen kan jag bara stödja den rangordning som har införts av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd för bearbetning av avfall. Men när denna rangordning väl fastställts måste kommissionen ta hänsyn till den för att fastställa gemenskapsprogram för denna problematik.
Vi måste visa prov på mod på detta område, eftersom vi inte kan tillåta att de kommande generationerna skall utsättas för konsekvenserna av vår nuvarande brist på åtgärder!
Som vid första behandlingen av Jacksonbetänkandet väljer jag att stödja betänkandet, eftersom de grundläggande synpunkterna är väl övervägda och förnuftiga. Jag vill dock betona att det största hotet mot medlemsstaternas möjligheter till att inrätta nationella avfallsbehandlingssystem som går längre än de bestämmelser som det är möjligt att få antagna i EU, fortfarande är EU: s inre marknad. Så länge som avfall enligt EU: s terminologi är att betrakta som en vara, kommer det att finnas ett incitament för stora avfallsproducenter från EU-länder med stränga bestämmelser för avfallshantering, till att transportera sitt avfall till anläggningar i EU-länder som bara följer gemenskapens minimibestämmelser.
Om det inte blir möjligt, inte bara i princip, utan också i verkligheten, att stoppa denna avfallsturism vid EU: s inre gränser, kommer miljön att ta skada. Man skall samtidigt inte glömma de negativa konsekvenserna för de anläggningar som behandlar avfall i de miljöprogressiva EU-länderna. Dessa kommer att förlora en del avfall till exempelvis grannlandet på grund av dess billigare lösningar.
Jag är glad över att stödja Jacksons betänkande. Deponering av avfall eller avfall bör, såsom föredraganden konstaterar, ses som ett sista alternativ. Deponering av avfall är nödvändigt i vissa fall. Vi måste acceptera detta. Problemet är att det i många av EU: s medlemsstater har blivit den lätta vägen med svåra konsekvenser för miljön. Striktare kontroller är nödvändiga. Människor i bostadsområden skall inte behöva stå ut med förfulande och potentiellt farliga platser i sitt grannskap. På samma gång bör vi ha ett mycket bättre program i varje stat för att uppmuntra människor att göra sig av med sitt avfall med större hänsyn till miljön. Jag vet att det i vissa länder redan finns projekt för sortering av hushållsavfall för att möjliggöra en bättre återanvändning. Jag hoppas att detta så småningom kommer att bli norm i varje medlemsstat.
Det är medlemsstaternas ansvar att förbättra avfallshanteringen, genom att tillämpa andra metoder än deponering av avfall, utan att straffbelägga den skattebetalande allmänheten. Skatt på deponering av avfall i mitt land är ett bra exempel på hur en oövertänkt idé som inte tar upp det verkliga problemet kan leda till att skattebetalarna slutar som förlorare. Utan en strategi från regeringen för att tänka om gällande avfallshantering, innebär skatt på deponering av avfall endast att lokala myndigheter hamnar i ett läge där det inte finns något annat alternativ än att lämpa över kostnaden på avgiftsbetalarna. Hur detta bidrar till ett minskat beroende av avfallsdeponier är en ren gissning.
Jag hoppas att vi i framtiden kommer att ha ett mycket bättre angreppsätt på avfallshantering inom EU. Det är ytterst viktigt att deponering av avfall, så långt som möjligt, blir något förgånget. För att uppnå detta är en efterlevnad av lagstiftningen av yttersta vikt. Medlemsstaterna måste omfatta denna lagstiftning om den skall ha någon effekt.
EU-rådets gemensamma ståndpunkt om ett föreslaget direktiv för deponering av avfall syftar till att förebygga miljömässiga skador och hälsorisker orsakade av avfallsdeponier. Den saknar dock tyvärr ett antal nyckelområden.
Direktivet kommer att få stora effekter på avfallshanteringen inom EU och i synnerhet i Irland där avfallspolitiken har tenderat att inrikta sig på deponering av avfall. Trots det faktum att avfallsdeponier betraktas som det minst önskvärda alternativet för avfallshantering inom Europa, ligger Irland i toppen vad gäller användandet av avfallsdeponier för att göra sig av med sina stora avfallsberg.
Detta är det andra försöket att införa ett direktiv gällande deponering av avfall för EU. Kommissionens överlämnade först ett förslag 1991, som drogs tillbaka efter det att parlamentet, under påtryckningar från miljögrupper, avvisade rådets gemensamma ståndpunkt 1996.
Trots att förslaget i vissa avseenden är mycket bättre än det som presenterades 1996, är jag bekymrad över att ett antal aspekter av lagstiftningen är mycket svaga och skulle resultera i att regeringar fann vägar att inte uppfylla sina förpliktelser om avfallshantering och skydd av folkhälsan.
Ett mycket stort problem är möjligheten att deponeringsanläggningar som stängs när detta direktiv tas i bruk kommer att undantas vid införlivandet av denna lagstiftning. Myndigheter planerar redan att under de kommande två åren stänga ett betydande antal deponeringsanläggningar som just nu är i bruk i Irland. Vissa av dem är mycket problematiska platser. Eftersom eftervård är en viktig del av direktivet, är det mycket viktigt att dessa platser som skall stängas omfattas av direktivet.
Jag är extremt besviken över attityden hos Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, eftersom de inte insisterar på inrättandet av ett minimiavstånd från områdesgränsen till närmaste bostadsområden.
EG-kommissionen har ursprungligen föreslagit att ett minimiavstånd på 0, 5 kilometer från platsens yttre gräns till närmaste bostadsområde men ministerrådet strök detta ur texten i utkastet till direktiv.
Frågan om avstånd är extremt viktig för samhällen inom hela EU. I synnerhet eftersom forskning (publicerad i The Lancet , augusti 1998) har visat att barndödlighet och fosterskador ökar med hela 33 procent i samhällen inom ett avstånd på 3 km från avfallsdeponier.
Underlåtenheten att ange ett minimiavstånd och på så sätt skydda lokalsamhällen från farorna med avfallsdeponier strider mot det förebyggande angreppssättet och skyddet av folkhälsan.
Gruppen De gröna lade fram ett ändringsförslag i frågan och kommer att begära en omröstning med namnupprop, så att lokalsamhällen därhemma kan se hur seriösa ledamöterna i parlamentet är vad gäller skyddet av folkhälsan. Vi anser det vara ofattbart att så många parlamentsledamöter skulle avvisa åtgärder för att garantera skyddet av folkhälsan.
Det bör också påpekas att ursprungsförslaget från kommissionen innefattade ett minimiavstånd från bostadsområden och ströks senare av rådet. Kommissionen borde ha hållit sig till sin ursprungliga ståndpunkt och socialdemokraterna borde inte ha gjort en kovändning i denna fråga heller. De har på ett sorgligt sätt misslyckats i sitt ansvar för skyddet av folkhälsan.
Gruppen De oberoende för Nationernas Europa är positiv till gemenskapsharmoniseringen av åtgärder för deponering av avfall. Om en av medlemsstaterna hade en överdrivet försonlig lagstiftning, skulle vi kunna ställas inför en omlokalisering av avfall. I klartext betyder det att de stater som har en striktare lagstiftning skulle transportera sitt avfall till de mest försonliga medlemsstaterna.
Vår grupp erinrar emellertid om att medlemsstaterna skall vara fortsatt suveräna när det gäller att fastställa en skatt eller avgift. Det är anledningen till att vi röstat mot ändringsförslagen som innebär en europeisk beskattning av deponering av avfall.
På det tekniska planet har vi röstat emot ändringsförslaget som ersätter definitionen inert avfall med icke-farligt avfall. Jag vet av erfarenhet att i Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och konsumentskydd föredrar majoriteten ledamöter definitionen icke-farligt avfall. Utifrån vilken nivå kan vi anse att avfall är icke-farligt? Vissa önskar till att börja med att inrätta en tillräckligt luddig definition för att så småningom fastställa allt striktare normer, som t.o.m. är orealistiska, och som får viktiga ekonomiska konsekvenser för de ekonomiska aktörerna och för de territoriella myndigheterna.
Vår grupp röstade avslutningsvis emot ändringsförslaget som syftar till att förkorta direktivets tillämpningstid. Det är viktigt att ge de territoriella myndigheterna och operatörerna på avfallsområdet tillräckligt med tid för att bli enhetliga. Jag vill erinra om att alla normer och beslut endast accepteras om de är realistiska och rättvisa.
Sammanfattningsvis röstade vår grupp naturligtvis för andrabehandlingsrekommendationen och för samtliga ändringsförslag som gör det möjligt att främja biologiskt nedbrytbart avfall, vilket bäst respekterar miljön.
Betänkande (A4-0015/99) av Cox
Herr ordförande! Vi befinner oss nu i en mycket svår position vad gäller detta betänkande. Hela betänkandet har återförvisats. Jag hoppas att detta parlament nu kommer att titta på följderna för beskattningen för de produkter som tillverkas med hjälp av energi. I synnerhet inom keramikindustrin har vi en politik i Europeiska unionen där vi uppmuntrar sysselsättning, och en resolution som ensidigt innebär beskattning av en sektor kommer att bli mycket svårt. Nu skall denna segdragna fråga behandlas ytterligare en gång. Jag förbehåller mig rätten att återkomma i denna fråga när den återförvisas till utskottet.
Den svenska socialdemokratiska gruppen anser att en skatteväxling för en bättre miljö och fler arbetstillfällen bör ske med en hög grundnivå i minimibeskattningen. Vi väljer därför att rösta för högsta möjliga minimibeskattning på el och bränsle. I fråga om att undanta den energikrävande industrin ser vi både för- och nackdelar med kommissionens förslag. Det kan föreligga en risk att alltför hög beskattning av den energikrävande industrin innebär att konkurrenssituationen för denna industri gentemot motsvarande industri utanför unionen försämras. Samtidigt menar vi att man bör ha i åtanke att den energikrävande industrin är ett viktigt område för denna beskattning för att man skall kunna uppnå bland annat de miljömässiga målen med en skatteväxling.
Dessutom menar vi att man bör beakta att undantag för den energikrävande industrin kan medverka till konkurrensnackdelar för verksamheter som befinner sig inom samma konkurrenssegment som den energikrävande, men som inte framställer produkter eller material med energikrävande metoder. Vi har i vårt ställningstagande i fråga om beskattningen av den energikrävande industrin valt att balansera dessa synsätt mot varandra.
De danska socialdemokraterna har röstat för att EU reviderar minimiskattesatserna vid beskattning av mineraloljor. I kommissionens ursprungliga förslag fanns en lång rad komplicerade undantagsmöjligheter, men utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik har föreslagit en bättre lösning. Den innebär att de företag som kan visa att de kommer att skadas ur ett konkurrensmässigt perspektiv som ett resultat av skatterna, kan undantas från beskattning. Förslaget är en förlängning av EU: s aktiva sysselsättningspolitik om en förnuftig stimulans till att omstrukturera skattesystemen, så att skatten på arbete minskas, samtidigt som skatten på konsumtion av naturresurser ökar. Detta är " grön" politik, med sysselsättningens bästa som mål.
Betänkandet av kollega Cox har vi givit vårt helhjärtade stöd. Det vittnar om en modig och originell uppställning i ett ärende som är fullt av fallgropar. Kommissionen försökte med sitt förslag segla mellan alla grynnor men det invecklade resultatet av den övningen strandade egentligen på status qou-sandbanken. Europeiska unionen kan inte tillåta sig det. Den måste efterleva FN: s ramkonvention om klimatförändringar.
Föredraganden väljer med rätta utgångspunkten att förorenaren betalar. Det gäller inte att betunga den skattebetalande medborgaren med extra skatter utan att konfrontera förorenaren med konsekvenserna av hans beteende. Vårt slutmål är en minskning av utsläppen av skadliga avgaser och en förbättring av miljön och folkhälsan. Medlemsstaterna måste därför på allvar börja minska de sekundära arbetskostnaderna.
Möjligheterna till dispens bör med vårt sätt att se så mycket som möjligt fastställas av medlemsstaterna så att en medlemsstat å ena sidan kan föra en strängare miljöpolitik än genomsnittet, och å andra sidan föra en egen dispenspolitik. Självklart får den politiken inte hindra målsättningen i gemenskapens reglering.
Vi har röstat mot ändringsförslagen 37 och 38 eftersom de bryter konsekvensen i föredragandens förslag. Man måste dessutom inse att priserna för transport i allmänhet ligger på en låg nivå i förhållande till de yttre effekter som transporterna förorsakar. Ändringsförslag 29 fick vårt stöd. Det internationella undantaget för flygplanskerosin måste upphävas så snabbt som möjligt. Så länge ett avtal om det här inte ligger inom räckhåll så verkar en EU-reglering för överflygningsavgifter vara en bra tillfällig lösning.
Slutligen så anser vi att godtagandet av den här regleringen skall utökas genom att fastställa minimibeskattningen för en femårsperiod. Företagen vet då god tid i förväg var de står. Den indexering av minimitarifferna som Cox lagt fram är ett bra medel för att göra regleringen enkel och tillförlitlig.
Jag är fullständigt överens med föredraganden om att en rejäl skatt är lätt att begripa, enkel att driva in och svår att kringgå. Rådets förslag till direktiv motsvarar, så som det ändrats, till mycket stor del denna definition. Jag godkänner också den linje som valts av föredraganden när han förespråkar en strikt tillämpning av principen " förorenaren betalar" .
Det är också viktigt att alla ökade skatteåtgärder som syftar till att erhålla bättre miljöskydd åtföljs av motsvarande skatt på arbete. Genom principen om skatteneutralitet kommer den bästa respekten för miljön att positivt bidra till att bekämpa arbetslösheten och skapa den sysselsättning vi alla behöver. Och detta utan att äventyra finansieringen av socialförsäkringen, som är den europeiska utvecklingsmodellens stolthet.
Tyvärr förefaller det vid den senaste analysen som om vår föredragande endast delvis beaktar de olika ekologiska aspekterna av frågan. Han instämmer exempelvis - och med rätta - i en privilegierad skattebehandling till förmån för de transportsätt som bäst respekterar miljön, han gör ingen skillnad på om den använda energin har skadlig inverkan på klimatet eller ej.
Förslaget innebär att " den gemensamma miniminivån skall tillämpas på samma sätt för elektricitet och värme producerad av sol- eller vindkraftverk eller av kombinerade värme- och elkraftverk som för el och värme som genereras av koleldning" . Man kan liksom miljöutskottet anse att det här finns en brist som det är viktigt att åtgärda så snart som möjligt, om man vill att unionen och dess medlemsstater skall uppfylla sina internationella åtaganden när det gäller att bibehålla klimatet.
Enligt min uppfattning är det önskvärt att förslaget går längre på den vägen.
Kommissionens förslag innebär ett första steg mot skatteväxling från skatt på arbete till skatt på energi genom minimiregler. Kommissionens förslag innehåller dock alltför många undantag från beskattning av energiintensiva sektorer, dvs. just sådana som borde beskattas. Det gör lagstiftningen invecklad, svårbegriplig och svår att tillämpa.
Utskottets förslag breddar skattebasen genom att de flesta undantagen tas bort. Utskottet föreslår att medlemsländerna skall få rätt att ge företag en tidsbegränsad befrielse från skatt om de kan visa att det innebär en verklig konkurrensnackdel. Generella undantag skall endast beviljas för förnybara energikällor som bioenergi, sol- och vindkraft.
Utskottet föreslår en automatisk uppskrivning av skattesatserna med inflationen plus två procent varje år för att underlätta industrins planering. Det är en bra metod. Jag har dock röstat för en höjning av nivån till fyra procent för att det skall bli möjligt att uppfylla deklarationerna om minskade växtgasutsläpp från Rio, Kyoto och Buenos Aires.
Gruppen De oberoende för Nationernas Europa har tillsammans med en majoritet i parlamentet förkastat Cox betänkande.
För det första för att det åligger medlemsstaterna, och endast dem, att fastställa beskattning av energiprodukter som de bedömer lämpliga för sina behov (bl.a. när det gäller energioberoende) och sina särdrag.
Vår grupp röstade dessutom mot förslaget till direktiv såsom det presenterats av kommissionen, eftersom det var både alltför komplext och mycket orättvist. Vår grupp har också röstat mot förslagen från Europaparlamentets utskott för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, eftersom de förefaller både alltför bestraffande för vissa verksamhetsområden och fullständigt motstridiga mot våra åtaganden inom ramen för WTO.
Jag förklarar omröstningen avslutad.
Sammanträdet avbröts kl. 13.15 och återupptogs kl. 15.00.
Ömsesidigt erkännande av teleutrustningars överensstämmelse
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0055/99) av Read för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ansluten teleutrustning och ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse [3635/98 - C4-0024/99-97/0149(COD)].
Herr ordförande! Jag är glad över att se att en eller två kolleger har anlänt. Jag var frestad att inleda mitt bidrag med ett citat från Greys Elegi skriven på en kyrkogård: " Full many a flower is born to blusch unseen/And waste its sweetness on the desert air" (Mången blomma är född att blomma osedd, / och förslösa sin skönhet i ödemarksluften). Jag hoppas att översättarna kan klara av detta. Det är en smula övermodigt att jämföra mig själv med en blomma, men, som så ofta, är de som har arbetat mycket hårt med denna speciella pusselbit i avregleringen av telekommunikationsmarknaden, här för att delta i debatten.
Jag är också förtjust över att kunna rapportera om det lyckade slutförandet av detta arbete. Kommissionen och andra kolleger drar sig till minnes att för sju eller åtta år sedan försökte vi att genomföra detta med hjälp av ett system för laboratoriecertifiering för typgodkännande av terminalutrustning för telekommunikation. Av en rad orsaker, i vilka vi inte skall fördjupa oss här, fungerade inte detta särskilt bra, och parlamentet och utskottet ansåg det vara rätt att kommissionen tittade på en övergång till ett system för tillverkarnas egencertifiering.
Vi har löst ett antal viktiga frågor, i synnerhet på förlikningsstadiet. En av dessa var frågan om huruvida terminalutrustning kan skada nätverket. Jag vill göra ledamöterna uppmärksamma på Europaparlamentets, rådets och kommissionens gemensamma förklaring, som var ett resultat av förlikningsprocessen, eftersom detta är mycket klokt och anger att kommissionen kommer att genomföra en kontinuerlig undersökning och kommer att utvärdera om denna risk är vanligt förekommande. Jag hade avsevärda problem med att försöka utröna hur vanligt förekommande denna risk skulle bli. Jag är mycket glad över att kommissionen kommer ta sig an detta arbete.
I förlikningsstadiet godkände vi också vissa förstärkande ändringsförslag gällande den totala frågan om konsumenträttigheter som påpekades för oss av vissa medlemsstater, i synnerhet Portugal. Direktivet är nu desto kraftfullare tack vare detta arbete.
Under utskottets och parlamentets arbete samrådde vi också med kommissionen om nödvändiga krav och rättigheter för användare med funktionshinder, som även dessa förstärkte förslaget.
Det finns också klausuler om effektivt användande av radiospektrum och räddningstjänsterna. Sammantaget hoppas jag att vi kan gratulera oss själva till att ha åstadkommit ett mycket värdefullt arbete. Jag rekommenderar er alla att stödja både parlamentets åsikt och förlikningsbeslutet.
Herr ordförande, herr kommissionär! Jag tycker att det här slutresultatet som Read åstadkommit är mycket bra. Förut visste jag inte att hon är en så här bra diplomat i fråga om politiken och tele- och radiobranschen. Hon har lyckats förena alla dessa frågor som är synnerligen främmande för varandra, och på min egen grupps vägnar är jag glad över att vi har uppnått ett bra samförstånd.
Nu har man beaktat några aspekter som parlamentet anser är viktiga, till exempel att utrustningarna kan användas av funktionshindrade; en sak som bör beaktas i samband med alla tekniska frågor. Man har förbättrat standardernas ställning och även tagit hänsyn till radioamatörfrågan. Man har också tagit upp tillverkarens och distributörens ansvar. Det är viktigt därför att när detta förfarande överförs till vidare kretsar så ligger ansvaret också mycket längre bort och således har parlamentet mycket riktigt betonat det. När det gäller utrustningar som strider mot kraven och nödsituationer har man hittat ett tillämpligt förfarande, och förstås som vanligt har parlamentet betonat behovet av öppenhet.
Vi har lagt märke till att de flesta av parlamentets krav har beaktats och det är ju på detta sätt som en bra kompromiss nås. Så kan kunderna och konsumenterna känna sig trygga när det gäller utrustningar samtidigt som sanktionerna och verksamheten ligger i kunniga händer. Således anser jag att denna ingångna förlikning är bra och ett exempel på hur man i en sådan här process gör framsteg och till slut uppnår samförstånd som sig bör. I praktiken kommer det kanske sedan att visa sig vad som händer, och om brister uppdagas finns det anledning att återkomma till dem.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag står här mer eller mindre på grund av att jag sympatiserar med denna fråga, ty allt har redan sagts som kan sägas om innehållet. Jag sympatiserar med denna fråga också därför att den har spelat så stor roll här ända sedan 1992. Under den sista fasen med godkännandet är ju parlamentet och rådet verksamma, i den förberedande fasen var det kommissionen och alla enheterna som var intensivt engagerade. Jag säger detta särskilt därför att det - framför allt i fråga om den problemställning som i dag närmar sig teletjänsterna - aldrig var för tidigt att arbeta för att få en effektiv lösning på dessa problem. Just denna utveckling är av särskild betydelse för oss. Om man betänker att en stor del av de framtida produkterna för slutanvändarna kommer att fungera via tele, alltså via trådlös överföring, inser man hur viktig hela denna fråga är och hur viktig hela diskussionen har varit.
När man lyssnar till experterna som säger att ett år av teknisk utveckling i dag är lika mycket som sju års utveckling tidigare, så kan man föreställa sig hur absolut nödvändigt detta beslut var. Jag kan bara gratulera oss alla - parlamentet, rådet och även kommissionen - till att vi kommit fram till detta enande och en lösning på denna så framsynta fråga.
Herr ordförande! Om Read känner sig en smula ensam här i plenum, bör hon trösta sig med orden från Englands egen bard, Shakespeare: " We few, we happy few, we band of brothers" (Vi få, vi lyckliga få, vi band av bröder) (och, vill jag tillägga, systrar ). Närvaron av många personer är inte alltid ett tecken på en frågas betydelse eller allvar. Både kommissionen och jag personligen har alltid värderat ert arbete högt. Genom att föra fram europeisk lagstiftning och på så sätt försvara medborgarnas intressen vill jag hävda att ni är en av parlamentets mest effektiva parlamentsledamöter. Jag hoppas bara att mitt påpekande inte skadar era möjligheter till omval.
Tyvärr uppskattar inte alltid medborgarna själva de goda ting som görs för dem, speciellt här. Både parlamentet och kommissionen måste visa att de på ett effektivt sätt bekämpar byråkrati och överreglering. Det finns en fördomsfull syn om att vi framställer ännu mer förordningar men, i själva verket är det stycke lagstiftning som vi här har framställt - och, tack vare era ansträngningar, har kunnat slutföra och övertyga rådet om - ersätter över 1 000 nationella förordningar.
Jag är övertygad om att vi lyssnar på varandra. Människor med fördomar kommer inte att lyssna på oss. De kommer att upprepa vad de alltid har upprepat, nämligen att Europaparlamentet och i synnerhet kommissionen är ivriga vad gäller att framställa nya förordningar för förordningarnas egen skull. Med tanke på de fördelar för små och medelstora företag som detta skapar, skulle jag vilja se några av deras organisationer hylla Read. Detta är någonting som gör deras liv lättare. Jag skulle vilja säga till våra handelspartner, i synnerhet Förenta staterna och Japan, som alltid attackerar Europa och säger att vi är ett Fort Europa, att vi nu är världens mest öppna marknadsplats för dessa produkter. Vi kan bara hoppas - och vi kommer att göra vårt yttersta för att garantera - att våra handelspartner kommer att följa vårt exempel.
Så ett stort tack till Read och till alla som har deltagit i arbetet. Kommissionen är mycket nöjd, och vi stöder parlamentets och rådets förklaring om att vissa skadliga effekter möjligen kan uppstå som en följd av införandet av dessa utrustningar.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Upphovsrätt i informationssamhället
Herr ordförande! Låt mig först säga hur mycket jag, som ledamot av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, uppskattar det arbete som Barzanti har utfört. Hans ansvar som föredragande i denna mycket komplicerade fråga har inte varit lätt uppfylla. Jag talar nu som den person som utarbetade utkastet till yttrandet från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik och jag har viss sympati för vad han har gått igenom. Detta är den bunt av brev från lobbygrupper, faxmeddelanden och e-post som jag har mottagit denna vecka i Strasbourg om denna speciella fråga. Jag misstänker att Barzanti förmodligen har en hög som är till och med större än denna.
Detta är en högst kontroversiell fråga. Å ena sidan finns den mycket behövande gruppen artister. Vi kommer snart att bli föremål för lobbyverksamhet här i eftermiddag av Jean-Michel Jarre och en eller två andra prominenta personer inom musikindustrin. Men bakom dem finns också mycket mäktiga grammofonbolag, av vilka de flesta är amerikanska. Jag har också upptäckt med hjälp av de brev jag har mottagit, att många andra organ har ett berättigat intresse av detta, i synnerhet människor som har intresse av de ekonomiska följderna av vad kommissionen föreslår.
Jag har förvånats, under den tid som jag har arbetat med detta, över att upptäcka hur bred den intressesesfär är som berörs av detta specifika direktiv: inte endast artisterna och skivbolagen utan tillverkarna av konsumentelektronik, Internetleverantörerna, företrädare för telekommunikationsföretagen och de funktionshindrade - jag har här ett brev från Europeiska unionen till de synskadade som är mycket oroade över följderna för dem av vissa av de ändringsförslag som föreslås av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt.
Jag måste här erkänna något. Att bikta sig, som vi säger på engelska, är bra för själen! Jag måste medge att som ledamot av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, röstade jag för Barzantis yttrande. Men jag erkänner också, att det var en så komplicerad omröstning, att jag förlorade överblicken över de ändringsförslag som mitt utskott - utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik - varit ansvariga för. Vissa av dem - i synnerhet de som berör radio- och tv-utsändning - blev införlivade i yttrandet från utskottet för rättsliga frågor - men många av dem blev det inte. I den mån jag är kritisk mot yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, är det för att det är alltför ensidigt. Det ägnas alltför mycket åt rättighetsinnehavarna och ignorerar de legitima intressena hos de övriga grupper som jag nämnde: de funktionshindrade, tillverkarna av konsumentelektronik, Internetleverantörerna, telekommunikationsföretagen etc.
Vare sig kommissionen eller Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor och medborgarrätt önskar göra livet onödigt svårt för människor. Men faktum är att vi - vilket jag hävdar med all respekt - blev för involverade i detaljer i yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt. Vad jag hoppas är att vi, som ett resultat av morgondagens omröstning, åstadkommer någonting som är klarare, tekniskt neutralt, minst lika bra för industrin som den amerikanska lagstiftningen och tillräckligt för att uppfylla de förpliktelser inom ramen för Världsorganisationen för immateriell äganderätt som vi har åtagit oss.
Herr ordförande! Jag vill gratulera min kollega, Roberto Barzanti, som alltid har bidragit till vår debatt på ett elegant och vältaligt sätt . Såsom varande nästan jämnårig med honom, är jag något oroad över att han känner att detta är hans sista parlamentsperiod, vilket naturligtvis också innebär att detta blir hans sista betänkande. Jag vill hylla honom för allt han har gjort inom detta område.
Han har, naturligtvis, varit drabbad av styrkemätningen mellan alla de stora intressen som varit berörda, som Cassidy hänvisade till, och han har också drabbats av det faktum att de förordningar som vi försöker åstadkomma måste passa in i den nya världen med kryptering och elektronisk handel, liksom i alla andra områden där upphovsrättsligt skydd och ägande är av betydelse. Jag önskar att jag kunde säga att allt var ljuvt och lätt i denna debatt. Tyvärr har inte detta varit fallet, och vissa tvivel måste uttryckas.
Jag vill räkna upp några av dem på min korta tid. Många av oss är inte säkra på att vi skall ta som ett faktum att världen har förändrats totalt på grund av den digitala tekniken. Vi kan i betänkandet konstatera att kommissionen intar en mera försiktig ståndpunkt än föredraganden, och med rätta. Digital kopiering innebär naturligtvis grundläggande förändringar för vissa, speciellt inom området för musikåtergivning, som vi måste ta i beaktande, och skydda det så gott vi kan. Vi måste också ta itu med piratverksamheten med järnhand. När man tar till hårdhandskarna, måste man dock vara mycket försiktig med vad man krossar, och många av oss har lagt fram ändringsförslag som ger visst skydd till andra intressen som kan komma att förlora inom det nya digitala området, det de traditionellt åtnjutit inom det analoga området, som en följd av effekterna av vissa av föredragandens förslag.
Jag nämner i synnerhet de grupper som omfattas av sådana undantag genom rätten till reproduktion och kan komma att förlora dem: de funktionshindrade inom alla olika kategorier som inte nämns specifikt och tillräckligt av föredraganden; och de läroanstalter som också måste handskas med nackdelar. Ändringsförslagen 89 och 96 som jag och ett antal kolleger har lagt fram försöker förstärka deras ställning, inte därför att vi har någonting emot definitionen av upphovsrättsligt skydd och skyddet av upphovsrätt, utan därför att vi även beaktar andra kulturella frågor.
Det sista tvivelsmål som jag kan ta upp i denna korta redovisning gäller yttrandefriheten, som är fastslagen i skyddet för citaträtt, kritik och rescensioner. Vi måste vara säkra på att detta inte försvinner genom det ökade skyddet av upphovsrätten. Jag måste förklara mig jävig som rättsinnehavare inom vissa områden för radio- och TV-utsändningar, men jag talar inte här i dag i denna egenskap. Jag för en talan emot mina egna intressen och i intresse för tillgängligheten för konsumenter och medborgare, som också måste bedömas på ett mycket seriöst sätt då vi debatterar detta direktiv.
Herr ordförande! Även jag vill ansluta mig till gratulationerna till föredraganden, också från kulturutskottets sida, ty jag tror att förslaget till betänkande, så som det röstades om i det ansvariga utskottet, i själva verket innebär en effektiv anpassning av lagstiftningen till nya tekniska fakta. Jag vill helt kort gå in på de redan nämnda aspekterna med tanke på artikel 5, som under de senaste månaderna har diskuterats särskilt livligt, och som också alla de hopar av brev gäller, som tornar upp sig på kontoren hos oss alla.
Bör undantagen i artikel 5 vara obligatoriska eller frivilliga för medlemsstaterna? Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media liksom utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt beslutade här om icke-obligatoriska bestämmelser, eftersom de även med tanke på subsidiaritetsprincipen inrymmer ett visst spelrum för medlemsstaterna att utforma dem. Men om medlemsstaterna planerar undantag inom denna ram, då måste de också säkerställa att rättighetsinnehavarna får del av intäkterna i en form som skall regleras av medlemsstaterna, respektive erhåller ett visst skadestånd.
Kulturutskottet utgår från att sådana bestämmelser antingen kan bestå av en schablonmässig kompensation eller vara analoga med de metoder som även i medlemsstaterna reglerar skydd för immaterialrätten.
En annan punkt gällde vilka bestämmelser man i den digitala miljön skall ha för den privata kopian. Jag tror att det bara bör tillåtas undantag för kopieringar som görs av enskilda personer och som enbart är avsedda för deras egen privata, icke-kommersiella användning, och som utesluter all ytterligare spridning till tredje part. Om det inte är möjligt att med tekniska åtgärder förhindra missbruk, bör det enligt min åsikt ett kompensationssystem garanteras, exempelvis en avgift på utrustningen, så att rättighetsinnehavarna åtminstone delvis kan kompenseras, vilket ju redan är fallet på det analoga området i elva av de femton medlemsstaterna.
Denna ståndpunkt kan vid första anblicken råka i konflikt med konsumenternas och hårdvaruindustrins intressen, ty deras organisationer kräver en utvidgning av befintliga bestämmelser på det analoga området, även när det gäller den digitala kopian. Jag kan förstå detta krav från de nämnda grupperna, men anser ändå att undantag från den exklusiva upphovsrätten när allt kommer omkring endast kan rättfärdigas av ett överordnat samhälleligt intresse, vilket då återigen måste motiveras så exakt som möjligt. Det är ytterst positivt att vida kretsar får tillgång till den nya informationstekniken. Men vi får inte glömma bort att man på lång sikt endast kan tillfredsställa kraven från konsumenterna och från dem som tillverkar utrustningen om man säkerställer en innehållslig mångfald. Denna innehållsliga mångfald förutsätter att det finns ett skydd även för dem som tillhandahåller mångfalden.
Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har tacknämligt tagit med en rad av idéerna från kulturutskottet, och vi anser därför att betänkandet bör godkännas i den form som det framlagts av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt. Jag anser att det är balanserat, även om det här nu har kommit fram litet kritik beträffande detta begrepp. Det är ett direktiv som skall skydda upphovsmannen och immateriella rättigheter. Därför kommer tyngdpunkten nolens volens att ligga på detta i betänkandet. Det anser jag är helt riktigt.
Herr ordförande! Europaparlamentet har en kulturell uppgift att skydda konstnärerna, främja kreativiteten, stärka de skapande krafterna och därigenom ådagalägga respekt för intellektuella prestationer. Det är vår kulturella uppgift, som föredraganden har hörsammat på ett storartat sätt. Därför kommer den socialdemokratiska gruppen att stödja denna ståndpunkt.
Kommissionens förslag uppvisar alla tecken på en kompromiss. Naturligtvis är det när det gäller så olika intressen mycket svårt att finna en gemensam linje, och naturligtvis kan förslaget förbättras. Jag vill bara nämna två punkter som är mycket viktiga för mig. Den första gäller inskränkningarna i upphovsrätten, där vi konsekvent föreslår en gottgörelse. Inskränkningen av upphovsrätten är inte liktydig med att man avstår från gottgörelse. Att även en del av kommissionen har betraktat det på det viset, vet jag. Jag skulle vara mycket tacksam om hela kommissionen ville följa dessa förslag.
Den andra punkten gäller den berömda artikel 5.1. Där förstår jag nu inte alls kommissionen. Ty det som kommissionen här gör med sin artikel 5.1 är att lämna konstnärerna i sticket. Den gör dem försvarslösa mot piratkopiering. Just den illegala spridningen av arbeten tänker man främja genom att göra konstnärerna försvarslösa. Den som på så vis egentligen gynnar intressena för dem som sprider dem, uppträder inte längre objektivt.
Jag tror inte att det som vi har hört i den allmänna debatten om denna punkt stämmer. Där påstås det att Internet skulle bryta ihop eller att tjänsterna inte skulle kunna fungera störningsfritt. Det stämmer med säkerhet inte. Därför ber jag absolut om att vi på denna punkt, som är den farligaste, gör en ändring, även i kommissionens ändrade förslag. Låt oss säga att nej, vi förser konstnärerna, rättighetsinnehavarna, framför allt med de tekniska instrument de behöver för att värja sig mot piratkopiering. Kommissionen kan i dag inte säga hur det egentligen skall göras. Jag tror att vi i Europaparlamentet bör stå på konstnärernas sida, på rättighetsinnehavarnas sida, och att vi därigenom skall lämna vårt bidrag till den intellektuella vidareutvecklingen av Europeiska unionen.
Herr ordförande! Minst tre intressegrupper möts i detta direktiv, om inte med motsatta så i vart fall med konkurrerande intressen.
För det första upphovsmännen. Ett av den europeiska kulturens kännetecken är just precis att för länge sedan ha givit upphov till den intellektuella egendomen, den skapande egendomen, att kollektivt ha förstått att skapandet måste belönas på basis av ett kollektivt erkännande - ett kollektivt erkännande som i sista hand sker genom belöning. Här har vi alltså den första intressegruppen som vi inte får förglömma eftersom den är ett europeiskt kännetecken.
För det andra konsumenterna.
För det tredje den intressegrupp som agerar som mellanhand, dock inte alltid med överensstämmande intressen.
Måste vi nu dra några slutsatser, herr ordförande, så är denna att inte någon är nöjd med parlamentets betänkande. Något, som med min erfarenhet som advokat, är ett gott tecken. När tre parter möts och ingen av dem är nöjd med lösningen, har vi nämligen med största sannolikhet funnit en viss sorts jämvikt dem emellan.
Därför måste jag tacka föredraganden, inte bara för god kännedom i frågan utan också för ett väl genomfört arbete. Jag måste säga, och även om det är kontroversiellt såväl för vår som för er grupp, så kommer Europeiska folkpartiets grupp att ge såväl betänkandet som alla ändringsförslag sitt stöd, inklusive, Barzanti, de som ni inte vill ha med och som mycket riktigt i vissa detaljer är tekniskt inkorrekta och kan förorsaka problem, som till exempel 30, 31 och 48.
Genom att göra en global och mera politisk än teknisk uppställning - vi vet att betänkandet i fråga har stora tekniska problem, men därför har vi också en andra behandling, därför har vi kommissionens arbete - vill vår grupp sända ett politiskt budskap: vi ger betänkandet vårt stöd och enligt min mening är det ett gott tecken att ingen av de större politiska grupperna som grupp har lagt fram några ändringsförslag till kammaren.
Herr ordförande, låt mig tillägga att vi i detta betänkande följer kommissionens meddelande. I direktivet gör man inte anspråk på fullständig harmonisering. Man talar om " harmonisering i vissa avseenden" . Framför allt försöker man med direktivet modernisera gemenskapens regelverk i förhållande till redan befintliga direktiv, som till exempel direktivet om hyror eller direktivet om databaser eller direktivet om dataprogram. Framför allt i förhållande till de två stora WIPO-avtalen från 1996. Vi måste därför respektera strukturen, vilket enligt min mening görs i betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, där stor hänsyn tas till den problematik som framkom redan i kommissionens förslag, det vill säga en harmonisering baserad på tre grundläggande principer - reproduktion, kommunikation och distribution - och med en artikel som ger manövreringsutrymme, som bibehålls så att medlemsstaterna kan ge uttryck för sina respektive skillnader, många gånger gamla sådana, men som inte är problematiska för den inre marknadens sätt att fungera. Jag anser att det här direktivet är viktigt, och därför banbrytande i förhållande till övriga direktiv om " ramharmonisering" . Med direktivets hjälp kan vi harmonisera, inte i detalj utan bara vad som behövs.
För övrigt, herr ordförande, håller jag med om allt det som föredraganden sagt och jag hoppas att att vi med övervägande majoritet i morgon kan ge honom vårt stöd, ett stöd för jämvikt och en glasklar markering åt kommissionen.
Herr ordförande, herr kommissionär! Upprepade gånger har vi här i kammaren och i EU sagt att vi behöver internationella regler för informationssamhället, och att vi skall säkerställa konkurrenskraften för våra länder inom nya branscher som växer fram just i informationssamhället.
Bästa vänner! Om vi antar direktivet i den form som utskottet har föreslagit, är jag rädd för att vi inte kommer att följa det som vi har sagt i andra sammanhang. Vi kommer att skapa ett system som gör det svårare för många aktörer inom informationssamhällets kedja att verka. Vi har oklara regler vad gäller fördelningen av ansvarsbördor. Därmed tror jag att en växande del av verksamheten flyttar från Europa till annat håll - " det bästa blir det godas fiende" .
Under behandlingen av direktivförslaget har jag alltmer ställts inför den existentiella frågan: Skulle det inte vara bättre att snabbt ratificera WIPO-konventionen och anta direktivet om elektronisk handel? Behöver vi något mer? Är inte direktivet en produkt av en tid innan vi hade förslaget om elektronisk handel klart, innan vi i vår begreppsvärld hade gjort klart för oss hur ansvarsfrågorna på nätet skall hanteras?
Det är viktigt att WIPO-konventionen ratificeras snabbt. Det efterlyser alla inom denna sektor. Det är inte säkert att vi behöver detta direktiv. Jag tror de facto att direktivet försenar ratificeringen. Ligger det i någons intresse?
Vi är många i Europa som har en allemansrätt, dvs. en rätt för allmänheten att få beträda annans mark när det inte skadar eller är oskäligt. Min uppfattning är att den allemansrätten för delar av Europa också måste gälla i den digitala världen. Kommissionens förslag respekterade det i viss mån, men det gör inte föredragandens förslag. Därför har vi lagt fram några ändringsförslag som tar fasta på denna " digitala allemansrätt" . Jag instämmer i det som Whitehead sade: vi skall inte göra alltför stora skillnader på den digitala och den analoga världen.
Vi har kulturella olikheter. Jag förstår inte varför undantagen inte skulle vara obligatoriska. Men listan över undantag från upphovsmannarätten skulle å andra sidan vara uttömmande.
Det är viktigt att vi bekämpar piratkopiering. Vi skall göra det tillsammans med länder som vi handlar med och har associationsavtal med. Vi skall emellertid också uppmuntra aktörerna att skapa en teknik som är teknologiskt neutral. Den skall hindra piratkopiering, men den skall inte hindra öppenhet eller skapa slutna system. Detta är vad vi behöver. Jag är glad över att Cassidy har vaknat upp på denna punkt.
Bästa vänner! Samtidigt är det också viktigt att vi inte berövar allmänheten de rättigheter som direktivet kan ge.
Även jag vill instämma i lyckönskningarna till de föredragande, för hans mycket skickliga behandling av en extremt svår redogörelse och ett svårt betänkande. Trots att jag inte skriver under på alla förslag som har förts fram av föredraganden, anser jag personligen att han har åstadkommit ett mycket balanserat angreppssätt för att lösa detta problem.
Jag instämmer emellertid inte med vissa ledamöter som säger att Internet och de nya tekniker som erbjuds av den digitala kommunikationen inte utgör en fara eller innebär en stor förändring i framtiden, eftersom vi redan kan se, medan den ännu ligger i sin linda, att den digitala tekniken, Internet och det nya informationssamhället har förändrat vårt sätt att göra affärer och kommunicera. I framtiden kommer de också att förändra det sätt på vilket vi får vår underhållning - antingen via musik, teater, televisionsprogram, filmer eller böcker. Därför är det nu nödvändigt för oss att åstadkomma ett balanserat angreppssätt för hur vi på bästa sätt skyddar upphovsmäns immateriella rättigheter.
Människor som sysslar med musik, konst eller litteratur tenderar att bli utskrattade för att de inte har något affärssinne: de tenderar att bry sig mera om sin konst och den allmänna presentationen av deras konst, än av rena kommersiella realiteter eller nödvändigheter i affärsvärden. Därför ankommer det på oss, eftersom vi berikas andligt av det material som dessa människor framställer, att skapa ett skydd för att garantera att inte pirater eller andra gör intrång på deras rättigheter.
För någon tid sedan debatterade vi om att ge sådana rättigheter till artister som säljer sina konstverk. Det förekom mycket debatt i detta parlament om huruvida konstverk som säljs på auktion skulle hamna i Amerika snarare än i Europa om vi införde denna lagstiftning. Sedan denna lagstiftning trätt i kraft, har det inte skett någon märkbar förändring. Det finns ett ändamålsenligt, balanserat sätt för att åstadkomma de rättigheter som vi alla här vill se.
Samtidigt som konsumenter också förtjänar ett skydd av sina rättigheter - garantier för att de har bredast möjliga tillgång till information till det rimligaste priset (ibland gratis) - finns det också skyldigheter för konsumenten att betala för dessa rättigheter. Denna skyldighet måste också balanseras med författarnas och upphovsmännens rätt att garantera att deras rättigheter skyddas.
Jag har överlämnat ett antal ändringsförslag till detta betänkande för att garantera att det inte kommer att bli någon minskning av spridningen av information via bibliotek, utbildningsmöjligheter och så vidare, att nationella kulturer kommer att bevaras och utvecklas: att funktionshindrades behov inte kommer att undergrävas av denna lagstiftning och att den kulturella och sociala betydelsen av stora sportevenemang kommer att skyddas. På det hela taget, kommer min grupp att stödja betänkandet från Barzanti, men vi ber om att våra ändringsförslag skall godkännas.
Slutligen vill jag fråga kommissionären om det kommer ytterligare ett ändringsförslag från kommissionen gällande skyddet av upphovsrätt och därmed närstående rättigheter inom informationssamhället, inom en nära framtid?
Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Med hjälp av digitaliseringen har reproduceringstekniken kommit så långt att gränserna mellan original och kopia suddas ut. Den som inte vill riskera upphovsrättens landvinningar måste i den digitaliserade kommunikationens tidsålder omformulera upphovsrätten på ett vis som också tillmötesgår de krav som ställs av den nya tekniken och den industri som använder sig av den.
Att föreliggande förslag uppfyller dessa krav även genom att lägga tyngdpunkten vid upphovsrätten, kan vi tacka kommissionens förberedande arbeten för, men i lika hög grad föredragandens omtanke, målmedvetenhet och tålamod. För att dessa landvinningar inte skall sättas på spel är det särskilt viktigt att ändringsförslag 33, 34 och 37 antas, och att man även betänker följdverkningarna så som de formuleras i ändringsförslag 97 och 95.
Jag hoppas att vi alla är ense om att vi inte vill gå tillbaka till den tid när den berömde kompositören Johann Nepomuk Hummel, Chopins lärare, var tvungen att börja med att genomdriva upphovsrätten för kompositörer och den store filosofen Schelling förlorade en process som gällde otillåten reproduktion av hans texter, eftersom det inte alls fanns några skyddade rättigheter.
Herr ordförande! Junirörelsen betraktar den fria tillgången till information som en hörnsten i demokratin. Befolkningen skall bevara rätten till information och utbildning på bibliotek och andra offentligt stödda institutioner. I samband med detta skall det tas hänsyn till de svaga grupperna i samhället. Junirörelsen har därför lagt fram ändringsförslag som kommer att säkerställa att personer med t.ex. synhandikapp kommer att ha samma fria tillgång som alla andra till bibliotekens material, när syftet inte är kommersiellt.
En annan viktig synpunkt är att konstnärer skall inneha alla rättigheter vad gäller utnyttjandet av deras arbete. De skall själva kunna förhandla om storleken på sin ersättning, och vilka rättigheter de överlåter till en producent. I de nordiska länderna har vi en lång tradition och goda erfarenheter av att lösa svåra upphovsrättsliga frågor med hjälp av avtalslicenser. Denna modell skall vi bevara.
Till sist vill jag peka på ändringsförslag 56, som på ett helt orimligt sätt kräver att journalister skall ha samma rättigheter som författare, när tidningarna använder deras artiklar. En sådan princip strider mot både upphovsrätt och avtal, och kommer att innebära en orimlig förvärvsmässig risk för tidningarna. Även detta är en fråga om demokratisk tillgång till information. I övrigt vill jag, vad gäller detta direktiv, säga att jag fullständigt håller med Thors.
Herr ordförande! Förslaget till direktiv har vägledande betydelse. Det kan man avläsa redan av det eko det fått bland allmänheten. Konstnärernas rätt till skydd för sina verk måste garanteras även i internetåldern. Till detta bör det skapas rättsliga ramvillkor, och det har föredraganden klarat av. De flesta av de ändringar, som utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har föreslagit, kan jag godta. Förutom de konstnärsvänliga bestämmelserna vill jag i synnerhet framhäva de föreslagna bestämmelserna som gäller användning av arkivproduktioner. Jag tror att man måste erbjuda lockande bestämmelser, för att flera tillverkare - tillverkare av ljudanläggningar och radiostationer - skall erbjuda den produktion on line som de själva har framställt eller som gjorts på deras uppdrag. Det film- och ljudmaterial som nu lagras i källare kan med hjälp av nya tekniska möjligheter erbjudas till en mycket större publik.
Tillåt mig dock avslutningsvis ett kritiskt ord beträffande den språkliga kvaliteten i förslaget. Jag ser i det bitvis ett exempel på rättigheter som är svårförståeliga och ligger långt från medborgarna, och som i sig inte tillfredsställer kravet på öppenhet.
Herr ordförande! Under min tid som ledamot i Europaparlamentet och dess utskott för rättigheter och medborgarrätt har jag hittills aldrig upplevt ett så tillnärmelsevis komplext lagstiftningsförfarande som det som skall anpassa upphovsrätten till kraven från informationssamhället. Desto mer vill jag tacka föredraganden för att han försökt att i den snåriga djungeln av många och ofta motsägande intressen visa oss på en väg och fastställa en konsekvent linje. Man kanske inte är införstådd med denna linje på alla enskilda punkter, men den har skisserats och kan därför tjäna som rättesnöre både för rådet och kommissionen.
En punkt där det i varje fall rådde enighet i utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt är kravet på en europeisk modell för informationssamhället, där kulturellt och konstnärligt högtstående verk utgör ett centralt innehåll och de nya teknikerna inte missbrukas för att urholka befintliga rättigheter. Med tanke på allmängiltigheten i innehåll och teknik måste man dock fråga sig om detta mål bättre kan uppnås med hjälp av en internationellt sett högre skyddsnivå, eller om vi inte på så vis skulle göra livet så svårt för andra aktörer inom det europeiska informationssamhället att det i slutändan även får negativa effekter för rättighetsinnehavarna.
Om vi vill ha ett ökat kvalificerat innehåll, får vi inte göra det alltför svårt eller rent av omöjligt för the content providers - som det nu heter - i synnerhet också för TV- och radiostationer att sprida detta innehåll och slå in på nya vägar för publicering. Även konsumenten förväntar sig från informationssamhället att han skall få ökad tillgång till en mängd lättillgängligt innehåll och inte att han i framtiden ofta skall bli tvungen att betala. Det gäller framför allt för konsumentgrupper som särskilt bör skyddas, i synnerhet funktionshindrade. Jag vill därför än en gång vädja till föredraganden att dämpa sina förbehåll mot de ändringar som antagits av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, ändringar nr 30, 32 och 48. Jag tackar också för det stöd som jag hittills har fått för detta hos talarna här i kammaren.
Herr ordförande! Jag skall begränsa mig till två punkter. Den första är att vi i Europa behöver uppmuntra bruket av Internet och inte motverka det. På samma sätt måste vi erkänna att den nya tekniken kräver ett modernt tänkande och en digital kopia är helt enkelt inte samma sak som en analog kopia. Det är en klon. Detta utgör en risk för musikindustrin om sådan kloning är helt obegränsad.
Vi bör inte underskatta de unga människorna i Europa och deras företagsamhet vad gäller att framställa sådana kloner. Till och med i dagens Financial Times såg jag att det refererades till en produkt från ett franskt företag som hade lanserat en CD-kopiator med flera olika funktioner. Med ett tryck på en knapp kan du framställa en exakt klon av original-CD: n. Jag hyser inga som helst tvivel om att den långsiktiga lösningen på alla dessa problem ligger inom den nya tekniken, men det kommer också att bli fråga om restriktioner där sådana är nödvändiga.
Den andra punkt som jag vill ta upp är förslaget som gavs i flera ändringsförslag, inklusive mitt eget, om gällande möjligheten att ha medling där det kunde uppstå tvister mellan producenter och distributörer. Vi kommer att få se mycket processande som en följd av av denna lagstiftning, och att inga tvivel kommer att spela advokaterna i händerna. Vi vill ha ett system där, i de länder som är redo att tillåta detta, det borde finnas en rätt till att kunna anlita en oberoende förlikningsman som kan lyssna till beskrivningarna från båda sidor och komma fram till en objektiv lösning som i själva verket inte skall kosta enorma summor pengar som de små användarna, de små producenterna, de enskilda musikerna med flera inte skulle ha tillgång till.
Detta är en liten anmärkning men en som jag hoppas att föredraganden och kommissionen har viss sympati för som ett sätt att hjälpa vissa av dem som kommer att beröras av denna lagstiftning.
Herr ordförande! Barzantis betänkande är utmärkt och mycket balanserat. Det försvarar författarnas skäliga rättigheter, men beaktar också strävan efter att så många som möjligt skall få tillgång till samtliga verk. Detta är viktigt eftersom vissa personer i denna tekniska och komplexa debatt försöker få oss att tro att konsumenternas intressen skadas. Det är fullständigt fel. Vare sig författarens upphovsrätt, eller den ersättning han har rätt att förvänta sig av spridningen, utgör några hinder mot att de ställs till allmänhetens förfogande.
Om vissa stater anser att kulturpolitiken exempelvis kräver gratis tillgång till verken är det upp till dem att se till att det finns nödvändiga medel, det är inte författarna som skall betala räkningen. Kan man exempelvis på utbildningsområdet föreställa sig att man kräver att lärarna skall avstå från hälften av sin lön för att betala den offentliga servicen med utbildning? Det skulle naturligtvis vara absurt. Den oro som uttryckts av TV-operatörerna eller elektroniktillverkarna är enligt min mening ogrundad.
Upphovsrätten har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett hinder mot tekniska framsteg, och så har det varit alltsedan tryckerikonsten uppfanns. Utan seriöst skydd kan däremot den tekniska utvecklingen innebära ett ifrågasättande av upphovsrätten, och därmed torrläggs skapandet.
Jag anser slutligen att det system som föreslås av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt när det gäller en digital privat kopia är bra, eftersom det innan eventuell teknik utarbetas för att skydda förmånstagarna kommer att finnas ett ekonomiskt bidrag, en rättvis ersättning, sannolikt på samma sätt som på det analoga området för närvarande.
Avslutningsvis, kära vänner och kära kolleger, är vi inte här enbart för att anordna ett tekniskt territorium för fri konkurrens och fri rörlighet. Vi är också här för att, precis som Rothley har sagt, upprätthålla och utveckla det europeiska kulturella skapandet i dess mångfald. Genom detta direktiv bekräftas, så som det ändrats, den europeiska modellen för upphovsrätt genom att göra den allmän, utan att förhindra spridning av verken. Det är anledningen till att jag tillsammans med en del av ELDR-gruppen kommer att rösta för Barzantis betänkande.
Herr ordförande! Både kommissionens förslag och betänkandet visar på bristerna i unionens lagstiftningsteknik. Man borde här ha haft en mångnationell expertkommitté som grundligt hade förberett de svåra problemen med upphovsrätt och offentlighetsrätt. Detta borde ha följts av en bred offentlig diskussion innan man lagstiftade.
Nu har vi fått lagtexter som är oklara och inte tillräckligt professionella. Alltför många ord skapar nämligen ingen ökad klarhet i lagstiftningen. Särskilt beklagliga är oklarheterna i förhållande till de nordiska ländernas regler om medborgares rätt att ta del av offentliga handlingar och uppgifter. På dessa och på andra områden behövs framöver en betydligt fördjupad analys av frågorna.
Herr ordförande! Tony Blair sade en gång att kulturindustrin är en större inkomstkälla för hans land än stålindustrin men den digitala teknikens möjligheter ger piratkopieringen nya dimensioner. Det uppskattas att cirka en miljon CD-skivor stjäls från Internet varje dag. Det är alltså hög tid att det utarbetas lagbestämmelser för det här. Det gäller inte bara musik utan för alla audiovisuella former. Vi måste se till att upphovsmannen eller den berättigade personen får ensamrätt på reproduktion, distribution av varje återgivning av hans verk till publiken. Det är den enda möjligheten att åstadkomma en gynnsam miljö som är stimulerande för kreativiteten och för investeringar.
Ett sådant gränsöverskridande skydd av immateriella rättigheter ger stora fördelar. På det ekonomiska området ger det en utvidgning av marknaden. På det sociala området ger den marknadsutvidgningen anledning till större sysselsättning och last but not least så har vi den kulturella dimensionen. Konsumenterna måste kunna garanteras en god kvalitet. Kreativitet och konstnärligt nyskapande, det får vi inte glömma, är upphovsmännens inkomstkälla. För att bevara och berika vår konstnärliga egenhet måste våra artister och konstnärer stimuleras ytterligare. Vi måste framför allt bekymra oss om unga talanger som nu jobbar på vad som i morgon kanske kommer att vara älskat men oskyddat.
Man ber oss att ordna en sådan reglering. Även i deras namn som ännu inte har gjort sig något namn. Det är vår uppgift som europeisk lagstiftare att ordna det här. Därför skall jag rösta för betänkandet av kollega Barzanti, som jag gratulerar.
Herr ordförande! Direktivet omfattar tre nivåer, vilket gör det komplext, nämligen en teknisk, en rättslig och en politisk nivå. Utskottet och föredraganden, Barzanti, har ändå gjort ett utomordentligt arbete. Jag uppmanar dock kammaren att rösta emot ändringsförslag 48 där man föreslår en tvångslicens, s.k. rättslig presumtion.
De nordiska länderna har en lång och positiv erfarenhet av avtalslicenser och kollektivavtal. Dessa gäller även för upphovsmän utanför avtalsslutande organisation och garanterar rättigheter och ersättningsnivåer. Denna modell, som gagnar alla parter, måste kunna bevaras och får inte ersättas med en tvångslicens. Det skulle strida mot Bernkonventionen och WIPO-konventionen.
I grunden är detta en kulturpolitisk fråga. Det gäller emellertid också att tillvarata de offentliga institutionernas rättigheter, t.ex. sjukhus, skolor, bibliotek, muséer, arkiv och fängelser, och sist men inte minst de funktionshindrades möjligheter och rättigheter. En fri och lika tillgång till information, kultur och offentliga handlingar är nödvändig för en demokratisk samhällsutveckling. Direktivet måste garantera detta.
Herr ordförande! Jag vill tacka föredraganden för hans goda humör och hans visade styrka vad gäller att tackla detta svåra betänkande: svårt, för det första, eftersom den kräver en balans mellan författarnas rättigheter och konsumenternas behov och, för det andra, eftersom tekniken förändras snabbt, vilket gör det svårt att förutse lagstiftningsmässiga problem i ett sådant sammanhang. Jag vill peka på tre frågor; funktionshindrades rättigheter; behovet av att kunna rapportera om parlamentariska och lagstiftningsmässiga åtgärder; och frågan om rättvis ersättning.
I fråga om funktionshindrades rättigheter, har jag lagt fram ett ändringsförslag för den brittiska labourgruppen som föredras av de funktionshindrades lobbygrupper, eftersom den är obligatorisk snarare än frivillig som de ändringsförslag som har godkänts av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt. Philip Whitehead och jag har dessutom lagt fram ett ändringsförslag för att tillåta en rättvis rapportering om parlamentariska och rättsliga förfaranden.
Frågan om rättvis ersättning, och jag talar för de brittiska labourledamöterna, utgör ett problem för Förenade kungariket. Trots att undantagen är frivilliga och kan anpassas till nationella lagar om medlemsstaterna så önskar, skulle ändringsförslagen i sin nuvarande utformning innebära en skyldighet att införa rättvis ersättning. I Storbritannien har människor vant sig vid att spela in sina favoritprogram och titta på dem i lugn och ro vid den tidpunkt som är mest lämplig för dem. Detta är en rättighet som inte medför ekonomiska konsekvenser. Den brittiska allmänheten skulle bli mycket upprörd om denna rättighet skulle naggas i kanten genom ett tvång att betala för det. Min grupp kan därför inte acceptera denna tanke.
Herr ordförande! Frågan om upphovsrätt begränsas inte enbart till vem som skall få ersättningar och vilket som är det effektivaste sättet att samla in dem. Till syvende och sist borde Barzantis betänkande handla om principerna för informationsnätens fria utveckling och kommersiella utnyttjande, dvs. konsumenternas möjligheter att använda Internet till så låga kostnader som möjligt.
Att skydda upphovsrätten ligger i alla aktörers gemensamma intresse, men inte nödvändigtvis på de sedan gammalt starkaste aktörernas villkor. Det handlar om vilket mål som skall prioriteras: att förstärka rättighetshavarnas rättigheter eller Internetanvändarnas friheter samt verksamhetsmöjligheter för operatörer som erbjuder tjänster. Med tanke på informationssamhällets framtid är det senare målet mera centralt.
Betänkandets grundtanke, enligt vilken den digitala upphovsrätten bäst kan skyddas genom att förbjuda den för överföringen nödvändiga tillfälliga kopieringen av materialet, strider totalt mot Internets allmänt accepterade funktionsprinciper. Går förbudet mot tillfällig kopiering och de tekniska monopolen igenom skulle man bland annat kunna förbjuda surfandet på Internet, och en vanlig dator skulle kunna tolkas som en illegal apparat som används i syfte att kringgå upphovsrättsliga skyddssystem.
Ett av de viktigaste målen för Barzantis betänkande är att förbättra de europeiska rättighetshavarnas möjligheter att publicera sina verk. Emellertid är i dag över 80 procent av marknaden för musikprodukter som säljs i Europa i icke-europeiska händer. Skärpning av den elektroniska upphovsrätten skulle leda till att handeln i allt större utsträckning kommer att koncentreras i händerna på Hollywoods megabolag. Detta skulle inte förbättra de europeiska konstnärernas möjligheter att offentliggöra och sälja sina verk, tvärtemot de åsikter som framför allt framförts av parlamentets utskott för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media.
Herr ordförande! Att trygga upphovsrätten i de digitala informationsnätens värld är en centralt viktig målsättning. Illegal kopiering hotar rättighetshavarnas rättmätiga intressen och därigenom hela mediainnehållsproduktionen och det kreativa arbetets produktivitet. Lika rättmätigt och viktigt är det dock med allmänhetens rätt till information och att man utvecklar ett informationssamhälle som är öppet för alla.
Man har i många medlemsländer lyckats bygga en fungerande upphovsrättslig miljö som på ett balanserat sätt tryggar såväl en flexibel användning av materialet som rättighetshavarnas intressen. EG: s direktiv om upphovsrätt och framför allt dess av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt skärpta formulering hotar denna fungerande balans. I den föreslagna formen skulle direktivet betydligt begränsa den fria informationsspridningen och de offentliga serviceinstitutionernas möjligheter att betjäna allmänheten.
Den upphovsrättsliga balansen förutsätter att man som motvikt till det enhetliga starka upphovsrättsskyddet stadgar om obligatoriska minimiundantag som är förknippade med informationens tillgänglighet, studier, forskning, och som redan är erkända och bekräftade i alla internationella avtal inom området. Utöver obligatoriska undantag måste man nationellt kunna fastställa lämplig praxis på grundval av den egna traditionen och kulturen, till exempel i kollektivavtal.
Speciellt ödesdigert är det om bibliotekstjänsterna i enlighet med detta direktivförslag enbart blir beroende av tillstånd som rättighetshavarna eventuellt beviljar. Rätten till information får inte vara licensbelagd i ett samhälle med livslångt lärande när distansstudier och virtuella nättjänster blir allt vanligare. Vi vill säkert inte hamna i en outvecklad situation där man inte kan titta, bläddra eller kopiera elektroniskt material utan särskilda tillstånd eller avgifter. I ett demokratiskt informationssamhälle är det ändamålsenligt att just via biblioteken trygga rätten till kopiering för studie-, forsknings- och privat bruk, ty biblioteken, arkiven och museerna har skyldighet att garantera att även kulturmaterialet och -arvet som är i elektronisk form bevaras och hålls tillgängligt.
Herr ordförande! Många tack till herr Barzanti. Han har mycket framgångsrikt gått balansgång mellan olika intressen. Intellektuellt skapande är helt enkelt nödvändigt för vår ekonomis framtid, men det är också livsluften för vårt samhälle, vare sig det gäller musik, film, fotografi, böcker eller mjukvaror. Det sägs att vi skall skapa balans mellan intressen men, ärligt talat, alla intressen är inte likvärdiga. Stora telekommunikationsföretag kommer alltid att överleva, men om vi stryper och tystar enskilda skapande konstnärer kommer vi aldrig att vinna dem tillbaka. Tomma filmdukar och TV-skärmar kommer inte att berika vårt samhälle.
Vi måste garantera att skapande konstnärer åtnjuter tillräcklig stimulans och belöning för sitt arbete. Ett starkt system för upphovsrättsligt skydd, såsom föreslås av kommissionen och Barzanti kommer att garantera värdighet, oberoende och överlevnad för de skapande konstnärerna. Alltför många fortsätter att skrapa ihop sitt levebröd i något slags vindskyffe som hämtat ur La Bohéme. Endast 7 procent av författarna i Frankrike tjänar över minimiinkomst. Låt oss aldrig glömma detta. Jag har vänner som är författare och de överlever från hand till mun på royalties och tvingas sälja sina egna ägodelar för att skriva nästa bok eller skapa nästa film. Jag kan därför aldrig stödja ett ändringsförslag som med tvång för över författarnas rättigheter till andra.
Det är absolut nödvändigt att ha undantag för funktionshindrade, utbildning, forskning, arkiv, undersökande journalistik och bibliotek. Vissa skulle hävda att det bör finnas rättvist användande utan rättvis ersättning. Varför kräver vi av författare och artister något vi inte kräver av andra arbetstagare inom vår ekonomi? System för rättvis ersättning genom en skatt på oinspelade kassettband existerar i 11 av 15 länder. Alla skapande konstnärer i Förenade kungariket och deras fackförbund stöder en skatt på oinspelade kassettband. Allt jag vill säga till brittiska ledamöter i detta parlament är att: rösta inte emot ändringsförslag 34, 36, 37 och 41. Tillåt skapande konstnärer och andra i Förenade kungariket att föra en rättvis debatt om huruvida vi bör ha en skatt på oinspelade kassettband.
Låt mig klargöra att detta inte är obligatoriska undantag. Röster för dessa ändringsförslag kommer inte att tvinga den brittiska regeringen att införa en skatt på oinspelade kassettband. Låt oss garantera att vi med hjälp av detta får en kulturell regnskog, för att citera vår stora författare Maureen Duffy.
Herr ordförande! Detta betänkande, som kollegan Barzanti har utarbetat, utgör enligt min åsikt en mycket balanserad dokumentation. Det uppstår alltid konflikter när man ställer rättigheterna för innehavarna av immaterialrätten mot rättigheterna för dem som nyttjar informationen. Jag tror att frågan om äganderätten är principiell och inte en fråga om hur informationen förmedlas. Av den anledningen anser jag att de principer som föredraganden Barzanti har pekat på och vävt in i sitt betänkande är riktiga. Naturligtvis behövs det undantag, men det skall vara undantag som är begränsade och som också skall upprätthålla regeln, nämligen skydd för immateriella rättigheter.
Det har aldrig tidigare hänt mig i min snart tjugoåriga verksamhet som parlamentsledamot - både nationellt och här - att jag har blivit så massivt bearbetad av intressegrupperna i någon fråga. Jag hoppas att detta parlament vid omröstningen inte kommer att medverka till att de nya medierna - som har sitt berättigande och skall tillvarata det - blir ett nytt Oklahoma på författarnas bekostnad.
Herr ordförande, kolleger, herr kommissionär! Det finns tre näringsgrenar som har intresse av ett starkt och tydligt direktiv om upphovsrätt, nämligen innehållsnäringen, telekommunikations- och tjänsteleverantörer samt leverantörerna av konsumentelektronik. Sedan har vi naturligtvis också våra konsumenter och även bibliotek, skolor, osv.
I Barzantibetänkandet har jämvikten tydligt vägt över till förmån för innehållsnäringen och det på de övriga näringsgrenarnas och framför allt konsumenternas bekostnad. Upphovsrättsinnehavare får ju en absolut rätt till skydd, varigenom till exempel kopiering för privat bruk blir förbjudet. Nu försöker amerikanska företag få lagstiftningen i Europa att se ut så att den går mycket längre än den i Amerika. I Förenta staterna förkastades nämligen just en sådan absolut rätt med kraft. Amerikanska företag försöker därmed medvetet få Europa att hamna på efterkälken och Europa accepterar det på samma sätt som vi accepterar Barzantibetänkandet. Vi hamnar på efterkälken och främst industrin. Det kommer att kosta arbetstillfällen.
Herr ordförande, herr kommissionär! Framför allt det rättsliga utskottet för här en reträttstrid, det etablerade näringslivet försöker nämligen genom det här direktivet upprätthålla sin nuvarande marknadsposition i gamla media på bekostnad av nya media. Ny teknisk utveckling, till exempel Internet, kommer att bromsas på grund av direktivet och artister och konstnärer låter sig därvid manipuleras och spännas för näringslivets vagn, varvid grovt artilleri sätts in, till exempel Claudia Cardinale. Den nya generationen konstnärer som sprider och säljer sina produkter via Internet lämnas ute i kylan.
Slutligen har jag en fråga till kommissionär Monti. Hur förhåller sig direktivet om upphovsrätt till förslaget till direktiv om elektronisk handel? Med andra ord: om det finns skillnader mellan medlemsstaterna i skyddet av upphovsrätten, gäller då principen om ursprungslandet eller bestämmelselandet? I direktivet om elektronisk handel är det nämligen ursprungslandet som är utgångspunkten. Jag skulle gärna vilja ha ett svar från kommissionär Monti på den frågan.
Kära kolleger! Vi har framför oss ett svårt direktiv, och jag är glad över hur kollegan Roberto Barzanti har hanterat det. Jag är inte överlycklig över allting, det vet han, och många kolleger här i kammaren vet det. Vi befinner oss i första behandlingen - mycket kan vi fortfarande komma till rätta med - och jag hoppas att vi är på god väg.
Men låt oss klargöra en sak, och låt oss inte hysa några illusioner: Vi för ändå här en kulturkamp. Det handlar ändå inte om de stackars konstnärerna; Carol, du vet hur mycket jag stöder din ståndpunkt mot de stora telekommunikationsföretagen. Det handlar ändå inte om mjukvaruindustrin, om Microsoft gentemot europeiska företag. Det handlar ändå inte om att den ena industrin skall spelas ut mot den andra. Låt oss vara ärliga. Det handlar om vem som skall erövra denna elektroniska marknadsplats, och det pågår en hård kamp där ute. Vi står mitt ibland intressena, det ser vi på alla publikationer som levereras varje ögonblick.
Låt oss inte ge oss ut på hal is genom att gå på den ena industrins linje och tro att vi därigenom gör något för konstnärerna och för artisterna, följer en god europeisk tradition, och på så vis i stället hamnar i en amerikansk återvändsgränd. Låt oss inte begå detta misstag, det vädjar jag om. I USA har man i många avseenden kommit fram till en godtagbar kompromiss. Låt oss i Europa inte åstadkomma en sämre kompromiss. Låt oss titta på lagen, det ber jag om. Medelvägen ligger någonstans mitt emellan. Den ligger i kommissionens förslag. Den ligger i det förslag som Roberto har lagt fram. Den ligger i det förslag som utskottet för ekonomi, valutafrågor och medborgarrätt har kommit med, och som jag har stött - ni känner till att jag har lämnat in många förslag; den kommer att ligga i den andra behandlingen, och den kommer att ligga i det som rådet tar fram. Men, detta ber jag om, ingen felaktig väg, inga illusioner, utan en mycket realistisk, pragmatisk väg som leder den europeiska industrin rätt, som skyddar författarnas intressen, som skyddar allas intressen på denna marknad - de smås och de storas, även telekommmunikationsindustrins och Internetleverantörernas. Det är den väg jag vädjar om, och därför ber jag er att vi än en gång förnuftigt tittar på ändringsförslagen, även för i morgon, särskilt artikel 5 och 6; Artikel 6 säkrar även den europeiska industrins intressen.
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! Det är mycket få områden där man äventyrar den europeiska integrationsprocessens kvalitet och framtid. Upphovsrätten är ett sådant. Det kunde tyckas att den gemensamma jordbrukspolitiken eller de transnationella transportnäten skulle vara större prioriteringar. Det är inte så.
Den europeiska upphovsrättspolitiken handlar också om näring och transporter. Det handlar om produktion och spridning av böcker och tidningar, musik, audiovisuella produkter och multimedia. Om denna näring saknas eller förlorar i kvalitet blir det Europas säkra död. Det europeiska samhället kommer inte att kunna hävda sin särart, stärka sin livskraft eller att nå jämvikt i handelsbalansen så länge det inte lyckas lägga under sig den del av kulturmarknaden som det har naturlig rätt till. Med Internets och den digitala teknikens ankomst samt den teknik som kommer och som vi ännu inte känner till, med globaliseringen av marknaden och utvidgningen av unionen, med en intensifiering av de multilaterala avtalen, är en upphovsrättspolitik en europeisk prioritering. Också för att upphovsmännen och konstnärerna är våra antenner mot framtiden, vårt kritiska medvetande och vårt visitkort. Därför ligger det i allas vårt intresse att de lever och ökar i antal.
Vad står slutligen på spel? I grunden att underlätta spridningen av verken, ersätta de parter som ingår i processen, de som skapar och de som investerar, och undvika piratkopiering. Vad bör man göra? Skapa en permanent struktur för medling mellan medlemsstaterna, garantera en internationell överensstämmelse i den europeiska lagstiftningen och dess ständiga förnyelse, göra ersättningssystemen så automatiska som möjligt, förstärka användandet av skyddstekniken.
Barzantibetänkandet är utmärkt då hela betänkandet, förutom att ha ett kulturellt perspektiv, är en vädjan om att " förenlighet" och " samordning" skall vara de ord som gäller. Detta är faktiskt det enda sättet att skydda intressen i konflikt. Att visa såväl medlemsstaterna som de verksamma konstnärerna och användarna, att alla sitter i samma båt och att de måste ro tillsammans och med kraft för att båten skall anlöpa god hamn.
Herr ordförande! I dagens förslag om upphovsrätt ägnar vi oss med all rätt åt skyddet av författare och uttolkare, men även av skivproducenter och radioproducenter som bör ha rätt till en rimlig ersättning. Man begär alltså av parlamentet att vi skall godkänna en lagstiftning som begränsar möjligheterna att få tillträde till Internet för de europeiska operatörerna, till skillnad från det som anges i fördraget från Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten, WIPO, och även i den amerikanska lag som kallas Digital Millennium Copyright Act . Detta sker naturligtvis för att skydda upphovsrätten, men även efter påtryckningar från de stora multinationella skivbolagen, som numera alla är amerikanska, om än inte till ursprunget så åtminstone vad gäller ägandet.
Utskottet för rättsliga frågor har infört en auktorisation av tekniska kopior som jag inte förstår hur den skall kunna stärka upphovsrätten. Den rätten har i själva verket redan ett gott skydd av artikel 2 i direktivet, som beskriver principen att ingen får lägga ut verk på nätet utan tillstånd från rättsinnehavaren. På vilket sätt skulle denna ytterligare auktorisation kunna förstärka upphovsmännen? Det är inte såhär man bekämpar piratkopiering, åtminstone inte enligt den amerikanska lagen, som anser att utpekande och stängning av misstänkta webbplatser är ett effektivt sätt att bekämpa denna plåga. Den ålägger nätoperatörerna skyldigheten att kontrollera alla " paket" som skickas, vilket medför att man måste minska deras antal och koncentrera dessa tjänster på färre händer. Detta vill inte den oberoende europeiska skivindustrin, samma industri som utför huvuddelen av de inspelningar som genomförs i Europa, som skapar arbetstillfällen och utveckling, som tror på unga artister och som exporterar europeisk musik utomlands. Den som vill detta har intressen som ligger på andra sidan Atlanten. Den som begär att vi skall stänga tillträdet till Internet importerar musik till Europa utifrån. Även den lilla andel av musiken som produceras i Europa anpassar sig efter kommersiella standarder som kräver massförsäljning, något som bara kan uppnås med mycket dyra reklamkampanjer, något som myndigheterna i Italien nyligen fördömde i sin dom mot The Big Five , dvs. de fem stora musikbolagen.
Jag avslutar mitt inlägg med att påminna om att den oberoende skivindustrin och dess ledning, som i själva verket är artisternas företrädare, ber oss att bromsa innan det blir för sent. Jag föreslår att vi tar deras råd ad notam och röstar för ändringsförslagen från Cassidy och Thors, ändringsförslag som ligger betydligt närmare artisternas behov. Så kan vi verkligen skydda informationssamhällets, musikens och konsumenternas intressen.
Herr ordförande! Barzantis betänkande är viktigt, och man har verkligen fått lirka för att få ihop det! Det är sant att det är först den första behandlingen som pågår, och vi kan senare rätta till många av de misstag som kanske nu begås. Jag påpekar dock att man i många stater via avtal har uppnått mycket balanserade resultat, exempelvis i mitt eget land.
Det är tre frågor som kolliderar: för det första medborgarnas rätt till information, vilket innebär bibliotek, livslångt lärande och så vidare. Detta kan inte kränkas, det är den viktigaste principen. Det näst viktigaste är upphovsmannens rätt till sin egen andliga produkt. För det tredje måste vi skapa och upprätthålla förutsättningar för elektroniska marknader eftersom det är en sysselsättningsfråga i Europa. Dessa tre frågor måste man kunna jämka ihop.
Vi alla tycker att piratkopiering är ett brott och det måste vi bekämpa. Därför borde vi enligt min mening se nästa fas efter att man röstat om detta direktiv, och där handlar det om att vi dryftar å ena sidan rättighetshavarnas och å andra sidan industrins verksamhet ur sysselsättningens synvinkel, så att vi såväl med tanke på upphovsrätten som industrin, alltså för radio- och TV-verksamheten samt annan elektronisk verksamhet, skulle åstadkomma en i sysselsättningshänseende optimal europeisk modell.
För närvarande känns det som om vi rätt mycket bråkar med varandra, och på grund av det lider den europeiska sysselsättningen och den europeiska produktionen av mediainnehåll, vilka båda tillhör de allra viktigaste frågor som vi nu har att sörja för, med andra ord den europeiska identiteten, den europeiska kulturen och den europeiska sysselsättningen.
Herr ordförande! För att avsluta den här debatten skulle jag vilja ta upp något som jag inte brukar ta upp, nämligen vissa stycken i ingressen (beaktandemeningen oräknad). Tidigare nämnde jag att vi genom direktivet ges politiska riktlinjer men att det tekniskt sett går att förbättra. Detta kan vi klart och tydligt se i styckena i ingressen. Stycken i ingressen som inte motsvaras av några ändringsförslag i den dispostiva delen och som därför tekniskt sett är felaktiga, men som politiskt sett ger oss tre klara riktlinjer. Den första riktlinjen är, något som Barzanti redan nämnt, den som tar upp urinvånarna och urinvånarnas kulturella rättigheter. Den andra, vilket togs upp av Perry, visar hur WIPO har bidragit till främjandet av medling som konfliktlösande åtgärd, och här vill jag påminna mig finns två ändringsförslag, 82 och 91, till stycke i ingressen (beaktandemeningen oräknad) 21 och som Europeiska folkpartiets grupp gav sitt stöd. Den sista riktlinjen berör en punkt, en punkt som har lämnats åsido trots att den förorsakat stor debatt, men som jag låter bli att kommentera.
Mycket riktigt har detta direktiv att göra med ett annat viktigt direktiv som för närvarande handläggs - direktivet om elektronisk handel - och till och med har det att göra med ett direktiv om generellt ansvar, men ändå med egen karaktär. Direktivet har sin egen karaktär, men vi måste låta handläggningen gå sin gilla gång och så snart som möjligt godkänna det. Ett ändringsförslag har emellertid lagts fram, vilket Europeiska folkpartiets grupp också stöder, där man menar att även om dessa två direktiv har egen karaktär så bör de hålla jämna steg med varandra och träda i kraft så snart som möjligt.
Herr ordförande, avslutningsvis måste jag säga att det var med stor glädje jag lyssnade på Mann, som med stor auktoritet gav oss en viss balans mellan de många gånger demagogiska motsättningar som finns mellan den europeiska och amerikanska industrin. Något som jag skriver under på. Direktivet är enligt min mening förnuftigt. Vi måste försöka förbättra det under andra behandlingen, men här gör vi en politisk markering. Nu är det kommissionens tur att spela.
Herr ordförande! Italienska företag svarar för ungefär 80 procent av den europeiska originalproduktionen, medan de stora multinationella företagen har lagt beslag på 80 procent av marknaden genom att importera utomeuropeiska produkter, framför allt amerikanska. Praktiskt taget alla de stora europeiska skivsuccéerna har ursprungligen tagits fram av en oberoende producent som tror på dem. Av distributionsskäl måste dessa succéer först i nästa led få hjälp av något av de multinationella företagen. Av den anledningen skiljer sig vårt sätt att se på direktivet från de stora multinationella skivbolagens, som har skapat en flaskhals på distributions- och reklamnivå, där de kontrollerar alla system för att få tillgång till butiker, media och hitlistor.
Enligt vår åsikt är Internet ett bra sätt att komma runt denna flaskhals. Den springande punkten när det gäller denna fråga är inte skyddet av upphovsrätten, som redan garanteras av artikel 2 i direktivet, utan att kunna bibehålla den nuvarande situationen med fri tillgång till Internet för alla och inte bara för de stora grupperna.
Skyldigheten att ha godkännande för tekniska kopior, som röstats igenom av parlamentets utskott för rättsliga frågor, skulle i stället få effekten att utöka de multinationella företagens dominans från de traditionella distributionsformerna till de digitala. Vi anser därför det är nödvändigt att skriva om artikel 5.1 för att inte faktiskt minska de oberoende operatörernas möjligheterna att få tillträde till nätet. Vi anser också att det är lämpligt att uppmuntra de oberoende nätoperatörernas investeringar, eftersom de är den naturliga förmedlande länken för oberoende musikprodukter i Europa. De europeiska producenterna har i första hand behov av en fri tillgång till nätet, till låg kostnad, för att kunna erbjuda den musik som de stora multinationella bolagen anser vara olönsamma enligt sina egna kommersiella mått. När de erbjuder sina produkter på Internet behöver företagen också kunna använda system som är kompatibla med de gränssnitt som vanligtvis används av konsumenterna, utan att behöva löpa risken att investera i webbplatser som sedan kan visa sig inte vara kompatibla med nya versioner av de dominerande programvarorna. För det andra behöver de europeiska producenterna stödprogram liknande dem som stödjer audiovisuella produkter. De behöver strategiska forsknings- och utvecklingsprogram som gör det möjligt för den europeiska musikindustrin och den högteknologiska industrin att gemensamt komma överens om standarder för en kommersiell, säker och effektiv överföring av musik, som ett alternativ till motsvarande amerikanska standarder.
Av dessa olika motiv anser gruppen från Nationell allians att det krävs en förnyad analys av situationen och begär därför att direktivet återförvisas till utskottet.
Herr ordförande! Skapande och innovativ verksamhet spelar en avgörande roll när det gäller att utveckla informationssamhället. Detta förslag till direktiv utgör en viktig del av den rättsliga ram som för närvarande håller på att utarbetas på europeisk och global nivå för att garantera en harmonisk utveckling av informationssamhället. Informationssamhället växer faktiskt fram i ett globalt sammanhang. Under 1996 har det internationella samfundet fått två fördrag som tagits fram av WIPO, ett om upphovsrätt och ett om uttolkningar och framföranden och om ljudinspelningar.
Europeiska unionen, låt mig påminna om det, har spelat en avgörande roll när det har gällt att ta fram de båda fördragen. I dag ansluter sig unionen i egenskap av Europeiska gemenskapen till fördragen och blir bland de första som ratificerar dem. USA har redan uppfyllt sina skyldigheter. Trettio ratificeringshandlingar krävs för att fördragen skall träda i kraft. Europeiska unionen företräder 42 länder, om man tänker på de avtal som knyter unionen till länderna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES, länderna i Central- och Östeuropa och associeringsavtalen med andra länder. Gemenskapens och dess medlemsstaters ratificering sker genom att fördragen upptas i den nationella lagstiftningen. Ett sådant upptagande i gemenskapsrätten är för övrigt syftet med det här aktuella förslaget.
Förutom respekten för internationella åtaganden är ett huvudsyfte med förslaget att inrätta en harmoniserad rättslig ram för upphovsrätten och de därmed sammanhängade rättigheterna. Vi förväntar oss att en ökad rättslig säkerhet, vilket garanterar investeringar i kreativa och innovativa verksamheter och i nätens infrastrukturer, kommer att främja den europeiska industrins tillväxt och konkurrenskraft samt skapa nya arbetstillfällen. Det åligger oss att se till att denna stora kulturella och ekonomiska potential verkligen förverkligas, genom att erbjuda en lämplig rättslig ram.
I arbetet på att ta fram och godkänna detta förslag - som, vilket ni säkert minns, är resultatet av ett omfattande samråd som genomfördes redan 1994 - har kommissionen ägnat den största uppmärksamheten åt att upprätthålla en rättvis balans mellan de olika rättigheter och intressen som står på spel och som ofta ligger i öppen konflikt med varandra. Jag vet mycket väl att detta även är målet för arbetet i parlamentet. Som företrädare för kommissionen vill jag tacka er föredragande Barzanti för att ha genomfört sitt arbete på ett så här effektivt sätt. Han har lyckats förena den djupa kunskap om problemen som han skaffat bland annat under det tidigare arbetet med grönboken från 1995 och meddelandet från 1996, med den stora beslutsamhet som krävs när det gäller så här känsliga frågor.
Totalt har 58 ändringsförslag lagts fram, av vilka 30 avser textens slutsatser och 28 beaktandemeningarna. Av de 58 ändringsförslagen kan kommissionen godta 28, beakta 14, men måste förkasta 16. Kommissionen kan godta följande ändringsförslag: 1, 2, 4, 5, 6, 7, 8, 10, 12, 17, 18, 20, 21, 24, 29, 31, 34, 35, 36, 37, 38, 41, 42, 43, 44, 45, 55 och 57.
Kommissionen kommer att beakta följande ändringsförslag, även om det sker efter vissa ändringar, oftast av redaktionell karaktär: 9, 11, 16, 22, 33, 39, 46, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 58 och de nya ändringsförslagen 82 och 91.
Kommissionen förkastar, när det gäller beaktandemeningarna, ändringsförslag 3 som enligt kommissionens åsikt blandar samman skyddade verk och allmän information och som strider mot principerna i gemenskapens regelverk; ändringsförslag 13, första delen, som strider mot WIPO-fördragen, medan vi godtar andra delen; ändringsförslag 14, som enligt vår mening inte uppnår målet att definiera begreppet allmänheten, en uppgift som enligt vår mening åligger medlemsstaterna som befinner sig i en bättre position när det gäller att ge detta begrepp ett innehåll som tar hänsyn till de olika förutsättningarna; ändringsförslag 19, som inte motsvarar de föreslagna ändringsförslagen inom ramen för artikel 5.2 b; ändringsförslag 23, eftersom det ifrågasätter förslagets strategi när det gäller undantagen; ändringsförslagen 27 och 28 som redan omfattas av förslagets tredje beaktandemening; ändringsförslagen 15, 25 och 26, eftersom de alltför mycket avlägsnar sig från förslagets tillämpningsområde.
När det gäller artiklarna förkastar kommissionen i stället ändringsförslag 30, eftersom det problem som anges tas upp i artikel 5.1; ändringsförslagen 32 och 48, som syftar till att införa nya undantag till fördel för organisationer som sysslar med radioutsändningar - låt mig vänta ett ögonblick med att diskutera förkastandet av ändringsförslag 56 som avser artikel 5.1; ändringsförslag 40, eftersom det problem som det förslaget avser tas upp på ett betryggande vis i artikel 5.3 c som ändrats enligt ert förslag; ändringsförslag 47, eftersom den frågan behandlas inom ramen för det tjugosjunde beaktandemeningen, ändrad av ändringsförslag 20.
När det gäller de ändringsförslag som lämnats in under denna sammanträdesperiod, så instämmer kommissionen i betänkandet från utskottet för rättsliga frågor, eftersom ändringsförslagen antingen återger synpunkter och problem som redan har tagits upp i det betänkandet eller är sådana ändringsförslag som förkastats av utskottet för rättsliga frågor. Därför kan vi bland de nya ändringsförslagen bara beakta 82 och 91 som avser medling, en fråga som tagits upp av Perry och som sedan tagits upp på nytt av Palacio.
Kommissionen kan med andra ord följa parlamentets ställningstaganden på flera punkter. Jag upprepar: vi förkastar 16 ändringsförslag, tar i beaktande 14 och godtar 28.
Avslutningsvis två synpunkter rörande två speciella frågor. När det gäller radiostationerna föreslår ni att man lägger till tre nya undantag till deras fördel. Jag vill påminna om ert intresse för balansen mellan rättigheterna och de intressen som står på spel. Kommissionen upptar ändringsförslag 39, som inför ett undantag för radiostationerna när det gäller den speciella kopiering som krävs för att kunna sända ett visst legitimt inslag, under förutsättning att detta fyller ett verkligt tekniskt behov. Däremot måste kommissionen, efter att ha vägt de olika intressen som står på spel, förkasta ändringsförslagen 32 och 48, av vilka det förstnämnda inför ett undantag som skulle göra det möjligt för radiostationerna att på begäran tillhandahålla kopior av program som i huvudsak skulle innehålla grammofoninspelningar.
Låt oss sedan se på artikel 5.1, som väcker så mycket diskussion. Vilka är skälen bakom bestämmelserna? Det är att upprätta ett undantag för rätten att mångfaldiga i samband med vissa tekniska kopieringsåtgärder som ingår i en viss teknisk process, och som utförs med det enda syftet att tillåta annat utnyttjande av det skyddade materialet. Detta är det enda obligatoriska undantaget i hela förslaget och dess utformning är därför mycket exakt. Bestämmelsen gör det möjligt för operatörerna inom telekommunikationsområdet och deras service providers att bedriva sin verksamhet, som ofta är av gränsöverskridande karaktär, genom att utnyttja nättjänster med den rättsliga säkerhet som är nödvändig.
Vi har gjort en gruppering av era förslag i frågan och vi kan överväga att uppta några av dem.
När det gäller att definiera tillämpningsområdet för undantagen, så kan vi godta införandet av termerna " provisorisk" och " kompletterande" som specifikationer till begreppet " tillfälliga" , som förekommer i ert förslag, och termen " väsentlig" som ytterligare förtydligar begreppet tillgänglighet när det gäller den tekniska utsändningsprocessen. Följaktligen förkastar vi ändringsförslagen 65 och 88 som försvagar det sistnämnda villkoret.
Men vi kan inte godta begreppet " ekonomisk betydelse" när det gäller rättighetsinnehavarna. Hänvisningen till vårt begrepp " oberoende ekonomisk betydelse" hänger samman med målet för undantaget och är därför nödvändigt för att tillämpa undantaget i praktiken. Man bör emellertid hålla i minnet att skyddet mot oberättigade ekonomiska fördelar för rättighetsinnehavaren tas upp i artikel 5.4.
Slutligen kan vi inte ta till oss " auktoriserad användning eller användning som tillåts i lag" , i anslutning till vilken det undantag som avses skulle utlösas enbart i samband med innehåll vilkas användning auktoriserats av rättighetsinnehavare eller tillåts i lagen. Vi är medvetna om att rättighetsinnehavarna oroar sig för att nätet i slutändan kommer att bli ett verktyg för att skicka olagligt kopierat material - piratkopior - men för att träffa målet med precision måste vi först fråga oss vad som är den effektivaste åtgärd som samtidigt står i proportion till syftet. För vår del anser vi att sökandet efter den åtgärden måste ske samtidigt som man iakttar en korrekt balans mellan rättigheter och undantag från de rättigheterna.
Låt mig slutligen rikta uppmärksamheten på en mycket viktig grupp av ändringsförslag, nämligen de som avser privata kopior. Era ändringsförslag godkänner två viktiga principer: rätten till en rättvis ersättning för rättighetsinnehavarna och undantagen för privata kopior. Den första principen godkänner skyddet av ett rättvisebehov; det är ett väl balanserat framsteg i forskningen efter rättssäkerhet på detta område. Kommissionens godtagande av ändringsförslaget som gäller digitala privata kopior skall inpassas i det resonemang som redan kommer till uttryck i beaktandemeningarna 26 och 27 i vårt förslag. Just i ljuset av det som kommer till uttryck i de delarna av förslaget, godtar kommissionen erkännandet av principen om att i digitala processer skall det finnas möjlighet att göra en privat kopia, oavsett om det finns teknisk utrustning eller operativa metoder som kan skydda rättihetsinnehavaren. Vi ansluter oss med andra ord till de lösningar som ni har föreslagit, efter omformulering av ändringsförslaget för att främja en exakt formulering av principen.
Ni knyter inte bara den privata analoga och digitala kopian, utan också undantagen i samband med reprografi och till förmån för utbildningen, till principen om en rättvis ersättning för rättighetsinnehavaren. Detta är en formel som tillåter en mer omfattande harmonisering och som respekterar traditioner och praxis i medlemsstaterna. Kommissionen kan följa er även på den här vägen och godtar därför ändringsförslagen 36 och 37, förutom 35 och 41.
Skyddet av de tekniska åtgärderna behandlas i artikel 6 i förslaget, som era ändringsförslag 49, 50, 51, 52, 53 och 54 har radikalt ändrat. Vi kan beakta dessa betänkanden, under förutsättning att vi genomför vissa viktiga preciseringar från kommissionens sida.
Samtidigt som jag berömmer det noggranna och beslutsamma arbete som Barzanti har genomfört, så gläder jag mig att ni stöder kommissionens förslag, såväl vad gäller dess allmänna inriktning som när det gäller - det tror jag att jag kan säga uppriktigt - dess viktigaste inslag. Redan tidigare har parlamentet spelat en avgörande roll när det gäller antagandet av de fem direktiv som för närvarande gäller. Det samarbete som äger rum mellan parlamentet och kommissionen är, när det gäller upphovsrätten och de därmed sammanhängande rättigheterna, en fast punkt som jag uppriktigt gläder mig över.
Herr ordförade! Jag ställde en specifik fråga om detta ändringsförslags förenlighet med det förslag till ett direktiv om elektronisk handel som kommissionen lade fram inför parlamentet och rådet. I förslaget om elektronisk handel är ursprungslandet den huvudsakliga beståndsdelen. I detta direktiv för upphovsrätt bör det vara destinationslandet. Detta är anledningen till att jag ställde min fråga och kommissionären svarade inte på den.
Herr ordförande! Jag är fullt medveten om att jag inte svarade. Detta berodde på tidsbegränsningar. Jag skall emellertid nu besvara den kort. Kommissionen överlämnade sitt förslag om de rättsliga ramarna för elektronisk handel förra året. Båda förslagen är oberoende och var och en av dem har sin egen avgörande betydelse. Enligt förslaget om elektronisk handel gäller inte principen om ursprungsland för immateriella och industriella rättigheter i enlighet med befintlig internationell lag.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Den gemensamma organisationen av marknaden för vin
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0046/99) av Philippe-Armand Martin för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för vin [KOM(98)0370 - C4-0497/98-98/0126(CNS)].
Herr ordförande, herr kommissionär, mina kära kolleger! Den gemensamma organisationen av marknaden för vin är sannolikt den mest komplexa av alla gemensamma organisationer av marknaden, för utöver aspekterna beträffande kontroll av vinodling och villkoren för produktion av druvor ingår också samtliga regler för oenologiska metoder, dvs. framställning av vin, samt regler för märkning.
Själva strukturen i texten för den gemensamma organisationen av marknaden för vin visar att vinet är en jordbruksprodukt och inte en industriprodukt. Jag skall inte under den tid som tilldelats mig lägga fram samtliga 248 ändringsförslag som mitt betänkande innehåller, vilket är ett resultat av omröstningen i utskottet om nära 600 ändringsförslag som lämnats in av samtliga kolleger. Jag skulle på det här stadiet av mitt inlägg först och främst vilja tacka samtliga tjänstemän i jordbruksutskottet och samtliga kolleger som underlättat min uppgift och gjort det möjligt för mig att utarbeta ett sammanhängande betänkade.
Vilka är då huvudinriktningarna i mitt betänkande? För det första gäller ett betydande antal ändringsförslag själva beslutsförfarandet. Kommissionen ville i sitt förslag ha samtliga befogenheter när det gäller att ändra reglerna. Vi har i mitt betänkande krävt att förfarandet i artikel 43 återupprättas, dvs. att rådet fattar beslut utifrån kommissionens förslag, och efter det att Europaparlamentet har yttrat sig. Jag tror personligen att detta förfarande, även om det är tungrott, kommer att göra det möjligt att bibehålla särskilda regler för vinet, som gynnar dess ställning som jordbruksprodukt. När det gäller vin från tredje land, och vissa vaga förhoppningar som vi känner till, måste det europeiska vinet behålla sin status som landsbygds-och kvalitetsprodukt. I det sammanhanget antog jordbruksutskottet ett ändringsförslag som jag hade preciserat, och som förbjöd vinframställning av druvmust från tredje land. Om detta förslag godkänns av rådet, såsom vi har antagit det, kommer bilden av de europeiska kvalitetsvinerna att bevaras.
På strukturnivå har vi inom jordbruksutskottet antagit principen om tillväxträtt genom en ökning på 3 procent av vinodlingen, samtidigt som planteringens gränser bevaras. Då vinmarknaden utvecklas kan den erhålla andra rättigheter, under förutsättning att medlemsstaterna, och i förekommande fall deras regioner, verkligen följer upp sina rättigheter. Det är anledningen till att vi har antagit ett särskilt ändringsförslag om att bibehålla reglerna för databehandling av uppgifter på vinområdet.
Planteringsrättens varaktighet har förlängts för att jorden skall få nödvändig vila. Andra strukturåtgärder har antagits beträffande förnyelse och föryngring av vinodlingen. Vi har där också inbegripit åtgärder avseende vinberedningsverktyg. Om vi finansierar åtgärder som gör det möjligt att förbättra druvans kvalitet är det nödvändigt att också verktyget för vinberedning anpassas så att ett kvalitetsvin kan erhållas. Jordbruksutskottet önskade slutligen, med tanke på vinodlarnas framtid, att strukturåtgärderna i första hand satsas på ungdomar, antingen medan de installerar sig eller under odlingens tillväxtperiod.
När det gäller förvaltning av marknaden har vi önskat införa en destillering för spritdrycker, så att den europeiska vinodlingen skall kunna bevara denna sin speciella marknad. När det gäller krisdestillation har vi dessutom antagit ett ändringsförslag som anger att den skall vara obligatorisk och inte frivillig, under förutsättning att den inriktas enbart på regioner och produkter med överskott. Såväl budgetskäl som rättviseskäl talar för vårt förslag. När det gäller producentsammanslutningar har vårt utskott gjort få ändringar i kommissionens förslag. Vi har emellertid avskaffat åtgärderna avseende utvidgning av deras befogenheter och reserverat de uppgifter de tilldelats enbart för dess ledamöter.
När det gäller branschorganisationer som vi kallat " sektorsorgan" har vi ändrat kommissionens förslag fullständigt, då det föreföll oss mer anpassat till frukt- och grönsakssektorn. På begäran från mig, och utskottets ordförande Colino Salamancha, har Europaparlamentets generaldirektorat för utskott, kommittéer och parlamentariska delegationer genomfört en studie som analyserar sektorsorganens roll inom vinsektorn.
Jag vill här lyckönska till det utmärkta arbete som utförts under ledning av Ramsay och Angelidis, eftersom detta gjort det möjligt att utarbeta en artikel 42 med principen om delegering av befogenheter samt sektorsorganens roll. Jag tror att det ändringsförslag vi har antagit tar upp allas intressen, dvs. såväl producerande som icke- producerande medlemsstater, och samtidigt behåller samtliga regler för konkurrensen och den inre marknaden.
När det gäller oenologiska metoder har vi, herr ordförande, antagit ändringsförslag som gör det möjligt att på nytt integrera hela den nu gällande gemenskapslagstiftningen. Vi är inom utskottet misstänksamma mot tillämpningsförordningar som skulle kunna vara alltför släpphänta. När det gäller kontroller slutligen, har vi velat upprätta en kår för gemenskapskontroll med tillräckligt mycket personal, som har till uppgift att titta på om medlemsstaternas kontrollkårer tillämpar gemenskapens regler på ett rättvist och harmoniserat sätt.
Herr ordförande! När det gäller mitt betänkande skulle jag avslutningsvis vilja säga att jag i min egenskap av föredragande kommer att avge ett positivt yttrande till samtliga ändringsförslag som har antagits av jordbruksutskottet, med undantag av ändringsförslag 121 som strider mot ändringsförslag 124. Jag anser att det är nödvändigt att bevara produktionen av pressrester, såsom pressrester av Bourgogne eller Gewurztraminer. Därför kommer jag att rösta för 124 och emot 121. Vissa kolleger har också lämnat in ändringsförslag. Jag kommer att avge ett positivt yttrande om ändringsförslag som fullständigt kompletterar mitt betänkande, såsom det har antagits i utskottet.
Det är anledningen till att jag kommer att rösta för vissa ändringsförslag, bl.a. ändringsförslag 250 och 251 från Arias Cañete, ändringsförslag 256, 257, 259, 261 och 268 från GUE-gruppen, samt ändringsförslag 273 från ARE-gruppen och Gruppen De gröna och ändringsförslag 274 från ARE- och I-EDN-grupperna. Jag kommer inte att rösta för ändringsförslag 249, eftersom vi inte kan veta hur marknaden för spritdrycker kommer att utvecklas. Jag kommer inte heller att rösta för ändringsförslag 252, 253, 260, 262, 264, 265, 266, 267 och 269 som antingen strider mot principen om status quo, som vårt utskott har antagit när det gäller berikning och chaptalisering, eller mot ett ändringsförslag såsom det antagits i jordbruksutskottet.
Herr ordförande! Till att börja med vill jag i mitt inlägg tacka herr Martin så hjärtligt. Föredraganden har med mycket arbete och kompromissvilja lyckats ta fram en bra kompromiss mellan de olika regionerna i Europa - vilket naturligtvis även återspeglas inom vår grupp. En bra kompromiss, det vill jag påpeka. Det finns ju också kompromisser som tråcklas ihop snabbt, när man inte kan komma fram till något avgörande, bara för att man på så vis tills vidare skall bli av med problemen. Det är inte fallet här! Därför vill jag tacka herr Martin så hjärtligt.
När det gäller vinodlingen i Europeiska unionen måste vi framför allt se till att vinet och de regioner där det odlas vin inte bara betraktas med utgångspunkt från slutprodukten. Det är verkligen skillnad mellan om jag bara ser vinet - vare sig det kommer direkt från fatet eller är på flaska - som en produkt, eller om jag betraktar hela kulturen, hela regionen och sammanflätningen med landskapet bakom. Jag tror att det därför lönar sig för Europa att bry sig intensivt om sitt vin. Just på denna punkt vill jag - här talar jag visserligen för min grupp, men jag kommer också från ett medlemsland i norr - tacka herr Martin, eftersom han har haft en känsla för egenarterna och hur vinodlartraditionerna och även de oenologiska förfarandena har utvecklats praktiskt taget under århundranden, och eftersom vi faktiskt med hjälp av hans förslag kunde glömma den strid som vi mycket länge har haft mellan Nord-, Syd- och Centraleuropa. Vi kommer fortfarande att ha problem, och det kommer att uppstå nya. När jag tänker på mängderna renad koncentrerad druvmust som i tilltagande utsträckning framför allt kommer in i Europeiska unionen utifrån, då måste vi också vädja till kommissionen att hålla ett öga på det.
Jag anser att det är mycket positivt att man tillvaratar flexibiliteten i fråga om rätten till nyplantering, och att man här har funnit en rättvis kompromiss. Fram till år 2010 har man beslutat om en ökning av vinodlingsarealen om 3 procent. Visserligen skulle vi gärna velat ha mer, men andra anser nog att det går för långt. När det gäller destillation är den inriktning som även kommissionen har föreslagit absolut riktig, det vill säga vi måste gå tillbaka till obligatorisk destillation, och även här måste vi införa litet mer marknad, men i framtiden även bibehålla den som ett instrument där det behövs.
Särskilt positivt - både i kommissionens förslag och i de förslag som har diskuterats och beslutats av oss i utskottet - är det målinriktade och på grund av sin nödvändighet delvis prioriterade stödet till de unga vinodlarna. Det som är viktigt när det gäller det aktiva stödet till unga jordbrukare är särskilt viktigt när det gäller de unga vinodlarna. Jag vill redan nu säga att min grupp naturligtvis vill stödja föredraganden och iaktta den genomförda kompromissen i utskottet och noggrant granska alla förslag som åter skulle kunna skada denna kompromiss. Det finns en rad förslag som är i linje med kompromissen, men det finns också många förslag som åter skulle kunna förstöra denna kompromiss.
Vår grupp skulle gärna stödja kompromissen, så att vi kunde kröna detta utdragna arbete i utskottet tillsammans med Martin med en stor majoritet vid omröstningen i parlamentet. Kommissionen stöder detta, och det vore klokt av rådet om det kunde göra parlamentets goda kompromiss till grundval för sina samråd, ty i mer än tre år har rådet ju inte kommit till skott.
Herr ordförande! Även jag vill börja med ett tack till föredraganden och hans medarbetare, ty här har man verkligen gjort ett bra arbete. Med detta nya förslag från kommissionen har vi slagit in på en annan väg än vi gjorde 1994/1995. Då var parlamentet splittrat. Förslaget, kommissionär Fischler, var inte heller på långa vägar så bra som det nuvarande. Ramvillkoren har ändrats på några punkter, och andra är oförändrade. Tendensen är att överskotten har gått tillbaka jämfört med vad som var fallet på 1980-talet. Konsumtionen per capita har tyvärr sjunkit i de huvudsakliga producentländerna Italien och Frankrike. Genom GATT-rundan har vi fått nya konkurrenter i fråga om kvalitetsviner, och vi har noterat det - och det är det egentliga framsteget under ledning av föredraganden Martin - så att vi äntligen här i parlamentet har accepterat de regionala särdragen hos vinodlingen i norra och södra Europa. Det är det egentliga framsteget som vi har lyckats med. Därför har PPE som grupp inga ändringsförslag till förslaget från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och till Martins kompromisser.
Jag vill än en gång helt kort antyda varför vi har gjort på det viset. Jag tror att vi i detta nya förslag har lyckats dämpa de tidigare kritiska punkterna i den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Vi har till exempel frågan om destillation. Den tidigare obligatoriska destillationen har inte visat sig hålla måttet. Det är riktigt att satsa på frivillighet. Å andra sidan - och därför har vi också röstat för olika kompromisser - är det riktigt att garantera att marknaden för alkoholhaltiga drycker får tillgång till vin, till exempel fransk respektive tysk konjak och andra produkter som utgör traditionella regionala specialiteter.
För det andra har vi för första gången framför allt fått en rättslig grund för producent- och branschorganisationerna. Vi vill göra det något mindre komplicerat än i kommissionens förslag. Därför stöder vi kraven från jordbruksutskottet att skapa rambestämmelser. Det finns - det har vi enats om i gruppen - uteslutande en punkt där vi vill avvika från kompromissen. Det handlar om den första strecksatsen i ändringsförslag 179. Herr föredragande, vi har enats om att vi vill godkänna frågan om obligatorisk tappning på flaska i odlingsområdet, så som vi har diskuterat den tidigare, i samband med Lullings betänkande och inte nu på förhand, och att vi framför allt vill avvakta beslutet från EG-domstolen i denna fråga. Här kommer vi att rösta emot den första strecksatsen.
Men i alla andra frågor har vi särskilt stött förnuftiga kompromisser beträffande status quo i fråga om sackaros, beträffande oenologiska förfaranden och de mångfaldiga traditionerna. Jag tror att vi kan rösta för detta förslag till betänkande i sin helhet. För första gången har man uppnått att parlamentet i denna mycket omtvistade fråga får en chans att tala med en röst och därigenom framför allt får inflytande på kommissionen och rådet (jordbruk) i frågan.
Applåder
Herr ordförande! Jag tror att vi uppnått en positiv gemensam organisationen av marknaden för en så pass komplex sektor som vinodlingssektorn. Jag tror också att kommissionens förslag - det nuvarande - har blivit betydligt bättre genom parlamentets betänkande.
Vin produceras på vissa traditionellt vinodlande områden, odlingar som är svåra att ersätta med andra produktioner. Producenterna är desamma och konsumtionen var traditionellt under många år den enda konsumtionen av alkoholhaltiga drycker som fanns för medborgarna, något som har förändrats helt och hållet i och med vår globaliserade värld.
Med denna gemensamma organisation av marknaden söker vi anpassa produktionen till marknaden, något som för mig är positivt. Det är positivt att man ger tillstånd till en liten ökning av nya planteringar. Det är positivt att man försöker inkorporera ny arbetskraft, ungdomar, i denna så traditionella produktion.
Jag skall inte gå in på vinproduktionssystemen, något som i många länder har en långvarig tradition. Varje område har sitt sätt att odla vin.
Jag menar att vi i vårt samhälle har ett grundläggande synsätt: vårt sätt att se på konsumenten. Det räcker inte med att ställa vinet till marknadens förfogande. Vi behöver kommunikation, en undersökning om vinets positiva effekter och utbildning i en intelligent konsumtion av produkten i fråga. Vin är bra för hälsan, det är en produkt som borde betraktas som en näringsprodukt. Vin och hälsa tycker jag är en bra definition. Detta kan dock inte bara vara ett resultat av traditionen, utan producentföreningarna borde informera konsumenterna om detta.
herr ordförande! Det är inte vanligt att kammaren tar upp samma ärende två gånger under en och samma mandatperiod. Lyckligtvis är de omständigheter som omger reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin den här gången radikalt olik den vi hade i början av mandatperioden.
Skillnaden ligger i kommissionens förslag. Det förslag vi behandlade i början av mandatperioden baserades på en hypotes om överskott som jag skulle vilja kalla apokalyptisk.
Enligt kommissionen skulle en sådan risk enbart kunna motverkas genom en massiv utrotning av vinfält. Förslaget provocerade fram vissa ståndpunkter inom rådet och ärendet blockerades därmed.
Fem år senare är läget helt annorlunda, eftersom kommissionens förslag är annorlunda. Verkligheten är oresonlig och under fem år har de fruktade strukturella överskotten inte uppstått, därför har kommissionens drakoniska förslag förlorat sin mening. Den här typen av förslag brukar förvisso ofta läggas fram av kommissionen när vi tar upp reformer som berör länderna i söder.
I dag är det väsentliga den stringens och de kvalitetskrav som krävs av kommissionens analys som behörig institution för lagstiftningsförslag. Den här frågan blir allt viktigare när vi diskuterar Agenda 2000 och den jordbruksreform som där tas upp. Många gånger ligger problemet inte i de genomförda analyserna utan i det som inte sägs eller inte har gjorts.
Jag hoppas att kommissionens förslag inte medför sådana negativa effekter som reformen 1992 fick när anläggningar dog ut och arbetstillfällen försvann.
Beträffande Martinbetänkandet vill jag tacka för ett väl genomfört arbete. Betänkandet är koherent, vilket är viktigt eftersom man ser att en hel del ändringsförslag har hanterats på ett korrekt sätt. Jag skulle också, trots mina lovord, vilja peka på ett grundläggande problem som fortfarande kvarstår, något som föredraganden redan är medveten om. Man vill fortsätta att ge tillstånd till berikning med socker, därmed kan ett värdefullt tillfälle att ersätta socker med koncentrerad vinmust gå oss förlorad. En sådan ersättning skulle få oss att respektera den traditionella vinframställningskunskapen och producera vin från vinfälten.
Avslutningsvis, herr Martin, vill jag påminna er om och livligt tacka er för det besök ni gjorde mitt land där ni fick träffa jordbruksorganisationerna. Jag vill påminna er och tacka er för detta. Jag tror nämligen att den resan på något sätt var nyttig.
Herr ordförande! Jag hoppas att det inte var under inflytande av vinet som det dök upp ett så omfattande avtal här i parlamentet. Men om Dionysos hjälpte oss att finna någon gemensam nämnare, desto bättre! Sanningen är att betänkandet av min kollega Philippe-Armand Martin, som försvarar status quo, samtidigt lyckas modernisera, anpassa, anpassa den till de nya omständigheterna i form av en globaliserad marknad, göra den flexibel, även befria den från den där något nedärvda viljan att styra som kommissionen har, och samtidigt lägga ansvaret på medlemsstaterna, producentorganisationerna, vinproducentkommittéerna, kort sagt, göra produktionen och medlemsstaternas regeringar ansvariga.
Man har också tagit hänsyn till vårt behov av att öka vår vinproduktion, om marknaden så tillåter, men samtidigt lagt ansvaret på den som tillåter detta, med större samordning på medlemsstaternas nivå. Här hyser jag inga tvivel om att det är nödvändigt med mycket enkla åtgärder, som ett pålitligt register, vilket inte existerar. Det är också nödvändigt att förhindra bedrägerier med koncentrerad vinmust, och därför måste det vara låg tolerans gentemot tredje land och mot de bedrägerier som förekommer där. Vad gäller frågan om obligatorisk destillering är det nödvändigt med större flexibilitet. Allt detta med stort ansvar från dem som enligt marknaden skall destillera eller inte. Men det får inte bli en huvudlös obligatorisk destillering utan någon inriktning. Ett annat viktigt imperativ är att respektera vinproduktionens identitet, vinproduktionens verksamhet i regionerna, och inte gå in i tvister som inte leder någonstans: jag medger att jag är utled på tvister som de facto inte har förbättrat förståelsen mellan de europeiska vinodlarna.
Jag anser också - och jag medger att Portugal på detta område är extremt känsligt - att frågorna om tappning i ursprungsland, om ansvar, om kvalitetsviner som faktiskt ofta är världsberömda namn, är viktiga. Därför är vi inte överens med ändringsförslagen 171 och 179 och vi kommer att rösta, åtminstone de som står närmast mig, emot dessa. För övrigt anser jag att detta betänkande är extremt positivt eftersom vi, utan att hamna i någon enhällighet, lyckades få fram goda villkor. Det är det som är det intressanta: enhällighet är ett förstadium till svek, avtal är det ord man ger, det är ett kontrakt som intresserar alla.
Herr ordförande! Också när det gäller reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin måste EU undanröja problemen vid källan, i stället för att alltid ingripa först när översvämningen redan är ett faktum. Destillationen och röjningsbidraget är typiska end of the pipe -lösningar. De bör egentligen avskaffas, ty destillation inbjuder till massproduktion av viner med lägre kvalitet, och röjningsbidraget gynnar omlokalisering av odlingsområden som är ekonomiskt komplicerade med tanke på arbetet, men som är av regional kulturell betydelse, till en rationaliserad, exportinriktad produktion. Överproduktionen bemöter vi med hjälp av nya, omfattande kvalitetskriterier. Jag varnar för att tro att man även här måste ta till genteknik för att komma vidare.
Vi vill bibehålla de historiska kulturlandskapen och säkra en rimlig inkomst för vinodlarna. På sikt går detta bara med hjälp av kvalitet. Det ligger mig särskilt varmt om hjärtat, eftersom jag tror att vi i nästa WTO-runda bara kan försvara vår europeiska vinkultur om vi kan lägga miljö, sociala frågor och kvalitet i vågskålen, ty amerikanerna vill bli av med vår ursprungsbeteckning och i stället förhandla om varumärken. Det skulle betyda att Coca-Cola skulle kunna köpa märket Bordeaux och sedan sälja världens billigaste viner vidare under detta märke. Det vill vi ju ändå inte! Vi måste alltså ha goda argument för att ursprungsbeteckningen skall innehålla mer än alkohol, volymprocent och färg.
EU: s mångbesjungna jordbruksmodell kan bara få betydelse och gestalt om vi kan beteckna varje vins regionala, sociala och ekologiska särdrag och även företräda dem på lämpligt offensivt sätt i förhandlingarna. Vi stöder kollegans betänkande, och vi vill säga följande: Kvalitet i stället för kvantitet!
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag vill till att börja med hjärtligt tacka vår föredragande Philippe Martin för kvaliteten i hans betänkande, i vilket hänsyn tas till all europeisk vinodling.
I början av augusti träffade han tillsammans med mig i stadshuset i Carcassonne representanter för vinbranschen och handeln inom regionen " Languedoc-Roussillon" . Det är med tillfredsställelse jag kunnat konstatera att branschfolkets viktigaste krav accepterats såväl i betänkandet som vid omröstningen i jordbruksutskottet.
Vilka är då de huvudsakliga kraven? När det gäller vinpotentialen är det nödvändigt att behålla principen om att begränsa rättigheterna genom att införa en rätt till tillväxt på 3 procent på kort sikt, med möjlighet till förnyelse beroende på marknadens behov, efter en verklig inventering av planteringsrätterna.
När det gäller förbättring av vinodlingen vill jag betona betydelsen av detta strukturområde. I min egenskap av folkvald från den största europeiska vinregionen som upplevt en avsevärd förnyelse av sin vinodling kan jag försäkra er, herr kommissionär, att framtiden för vinodlingen handlar om kvalitet.
Det är anledningen till att vi har krävt att hela avsnittet " omställning" skall vara öppet för föryngring av vinodlingen och för vinframställningsverktyg. Samtliga dessa strukturåtgärder, såväl när det gäller vinpotential som förbättring av vinodlingen, måste i första hand vara inriktade på de unga vinodlarna.
När det gäller förvaltning av marknaden är det nödvändigt att upprätthålla skyldigheten att destillera biprodukter, och detta utanför de nuvarande undantagen. Dessa alkoholer bör kunna inriktas på marknaden för spritdrycker för att minska budgetkostnaderna för denna åtgärd.
När det gäller krisdestillation bör den, för att vara effektiv, vara obligatorisk enbart i regioner med överskott.
Beträffande sektorns tillstånd måste vi erkänna producentsammanslutningarnas uppgift och funktion, och detta utan att det finns möjlighet att utvidga reglerna. Betänkandet passar mig alltså förträffligt såsom det antagits i jordbruksutskottet.
När det gäller oenologiska metoder är det nödvändigt att utarbeta en fullständig förteckning över godkända metoder och behålla principen om status quo, även för stöd till berikning med koncentrerad druvmust.
Jag vill särskilt fästa er uppmärksamhet på ändringsförslag 274 om produktion av starkvin av typen " vin doux naturel" . När det gäller märkning är det också där nödvändigt att bibehålla en positiv förteckning över obligatoriska beteckningar.
Herr ordförande! Beträffande systemet för handel med tredje land, slutligen, måste vi behålla de nuvarande reglerna som innebär att det är förbjudet att framställa vin av druvmust från tredje land. Om detta förbud avskaffas, såsom kommissionen föreslår, finns det en risk för att bilden av vin som produceras inom Europeiska unionen försämras avsevärt, och att kvaliteten sjunker betydligt, vilket strider mot målsättningarna inom den gemensamma organisationen av marknaden för vin.
Avslutningsvis, vill jag säga något om det förfarande som har föreslagits av kommissionen, såväl när det gäller förvaltning av planteringsrätten, märkning av oenologiska metoder och åtgärder för förvaltning av marknaden. I motsats till kommissionens förslag är det nödvändigt att bevara det nuvarande s.k. " artikel 43-förfarandet" .
Herr ordförande! Jag hoppas verkligen att samtliga kolleger röstar för det viktigaste i förslagen från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Dessa förslag är resultatet av ett avsevärt kompromissarbete som bedrivits i en strävan efter rättvisa, realism och öppenhet av vår kollega, som jag vill lyckönska.
Det handlar huvudsakligen om att bibehålla vinet som en jordbruksprodukt med en förstärkt definition, förbud mot import av druvmust från tredje land, möjligheten att utvidga vinodlingar beroende på marknaderna, status quo när det gäller oenologiska metoder, däribland chaptalisering, destillation i kristider, vilket endast är obligatoriskt i regioner med överskott. Då texten inte direkt nämner starkviner av typen " vins doux naturels" har jag tillsammans med några kolleger lämnat in ändringsförslag 274 för att de uttryckligen skall nämnas, vilket är nödvändigt för att bibehålla vår gemensamma logik och respektera landsbygdens mångfald som stöder de europeiska vinernas kvalitet och typiska särdrag.
Herr Marin! Jag skall avslutningsvis säga att jag kommer att lämna in två eller tre ändringsförslag, bl.a. om genetiskt modifierade organismer, och hoppas att denna nya formulering kommer att passa föredraganden och samtliga kolleger.
Herr ordförande! Vi har nu hållit på med den här vinfrågan i sex månader. Det visar hur viktig den är, jag skulle t.o.m. vilja säga dubbelt viktig. Den är till att börja med viktig eftersom våra vinodlare är viktiga: 7 procent av BNP inom jordbruket mot bara 2, 5 procent av budgetutgifterna, vilket innebär att en vinodlare tillför mycket och kostar litet. Den är också viktig för den allmänna ekonomin eftersom vinodling är en nyckelpost i vår handelsbalans. Och på den punkten, handelsbalansen, herr kommissionär, är jag rädd för att ert förslag utsätter oss för viss fara.
Kommissionens förslag känner vi till. Det vilar för övrigt, som alltid inom jordbruksområdet, på lögnen om överproduktion. Inför år 2000 skulle det enligt er finnas 180 miljoner hektoliter vin. Vi konsumerar 150 miljoner. Det skulle alltså finnas en överproduktion på 30 miljoner hektoliter vin. Därav kommer de åtgärder som ni föreslog 1993, grön vinskörd, vinkvoter, kort sagt de överdrifter vi känner till.
I dag vet vi lyckligtvis att 1998 varit ett balanserat år och ni har lugnat ner er. Tekniskt har det alltså funnits positiva förändringar. Men jag tror att skenet bedrar och att kommissionens filosofiska snedvridningar finns kvar.
Till att börja med har vi de positiva förändringarna. Det är riktigt att från Sierra Bardajis betänkande 1993 till Fantuzzis betänkande 1998, och nu Martins betänkande, har vi genom en rad ändringsförslag - 600 - lyckats förbättra saker och ting: ändringsförslag om den nu obligatoriska destillationen, om nya planteringsrätter på 3 procent, om föryngring av vinodlingen, om jordens sanitära vila, om spritdrycker, om stöd till koncentrerad druvmust - och inte bara för region CIII, vilket skulle oroa mina vinodlare i Languedoc-Roussillon och Raymond Chesas - ändringsförslag också om kontrollanterna, eftersom det bara fanns två inspektörer för hela Europa, och t.o.m. kanske om branschorganisationerna som går tillbaka till marskalk Pétain och som stöds av vänstern. Men det är inte det viktigaste. Man har kanske också gjort framsteg när det gäller religionskrigen beträffande chaptalisering.
Jag är emellertid rädd för att under de inställsamma tekniska framstegen gömmer sig de elaka filosofiska undantagen. Filosofiska undantag, filosofisk snedvridenhet, jag ser fyra: malthusianismen, integrismen, rörelsen för en enad värld och avhumaniseringen. Malthusianismen till att börja med. Liksom för köttet, spannmålen, mjölken, och t.o.m. för kolet och stålet har ni varje gång ett enda förvaltningsinstrument: att kapa utbudet. Aldrig att man går via en ökad efterfrågan. Det är riktigt att man måste förbereda öppningen för vinmarknaden i öst, införandet av vin från Ungern, Rumänien, Bulgarien och t.o.m. Världshandelsorganisationen för år 2000, tillsammans med våra vänner i Australien, Californien och Sydafrika.
Integrismen, det är Nordeuropas skatteintegrism mot vinet, med 3 euro i tull per liter vin i Danmark eller Förenade kungariket. Det är hälsointegrismen i Sverige eller Finland som är släpphänt när det gäller sprutor men puritansk när det gäller flaskor, trots att vinet är en hälsoprodukt med positiva effekter på hjärta och kärl, för att inte tala om de mentala effekterna som Heiselhuliganerna borde ha testat, de som var påverkade av öl.
Rörelsen för en enad värld, det är sex miljoner hektoliter import, en tiondels euro i tull och den berömda koncentrerade druvmusten från tredje land, som ni planerar att tillåta. Tack och lov att kommissionen kunde stå emot. Det återstod för övrigt inte annat än att tillåta vin i lösvikt och inte tappat på flaska i den region det tillverkats, för att rörelsen för en enad värld skulle vara perfekt, vilket leder mig till det fjärde och sista avsteget, nämligen avhumaniseringen, som strävar efter att vinet skall vara en industriprodukt och inte en jordbruksprodukt. Och här ligger konflikten mellan Nordeuropa, ölets förlovade land, och vinets Europa, och jag fruktar balansen i ministerrådet. Men jag vill erinra kollegerna om att om det någonsin hade funnits vin i Saudiarabien skulle det ha förändrat den strategiska sidan av världen. Jag tvivlar på att integrismen i norr och integrismen i söder är kumpaner. I ingetdera fallet dricker de vin.
- Jag förklarar debatten avbruten på grund av frågestunden. Den kommer att återupptas kl. 21.00.
Frågestund (kommissionen)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till kommissionen (B4-0020/99).
Fråga nr 38 från Paul Rübig (H-1252/98) Angående: Övergången till euro i läroböcker
För att den gemensamma valutan skall kunna införas friktionsfritt och accepteras av de europeiska medborgarna är det också mycket viktigt att snabb och omfattande information ges inom utbildningen. Särskilt vikt skall naturligtvis läggas vid de skoltyper och läroämnen som i allmänhet betonar valutafrågor, såsom handelsskolor samt ämnen som bokföring och kostnadsberäkning.
Kan kommissionens företrädare redogöra för i vilken utsträckning övergången skett inom utbildningsområdet fram till dags dato, framför allt i fråga om att utarbeta nya läroböcker och undervisningsmaterial?
Jag hälsar fru Cresson välkommen och ber henne att vänligen besvara Rübigs fråga. Ordet är ert, fru Cresson.
Kommissionen är medveten om den stora utmaning som övergången till euron innebär för utbildningsområdet. För att främja föräldrarnas anpassning till den gemensamma valutan spelar barnen en avgörande roll. Samtidigt som medlemsstaternas exklusiva befogenheter på området respekteras stöder kommissionen, inom ramen för Sokrates-programmet, flera projekt som bidrar till att sprida information om euron i skolmiljön och integrera frågan i olika skolämnen.
En rad konkreta åtgärder förtjänar att tas upp här. En arbetsgrupp med namnet " utbildning och euro" har inrättats. Den omfattar företrädare för utbildningsministrarna och de nationella kontoren för Sokrates-programmet. Arbetet i gruppen är inriktat på att främja pedagogiska initiativ om euron och utbyte av information och goda tillämpningar på området.
Gruppens arbete har bl.a. lett till att man har inrättat en samling pedagogiska initiativ och verktyg om euron, såväl på nationell nivå som på gemenskapsnivå, vilken är tillgänglig via Internet på Europaserverns sida kallad " Euron i skolan" . En handbok som beskriver medlemsstaternas initiativ på området, bl.a. när det gäller utbildning av lärare och anpassning av program och böcker i skolan, håller på att utarbetas. Detta dokument kommer också att vara tillgängligt via Internet och spridas till intresserade aktörer.
Fru kommissionär! Jag har en tilläggsfråga, nämligen: Om det erbjuds på Internet och man i slutändan därmed också ställer multimediainnehåll till förfogande, kan ni då se någon möjlighet till att man här med hjälp av learning entertainment eller learning adventure skulle göra människor roade av att lära in detta ämnesområde, eftersom det när allt kommer omkring också handlar om att barnens föräldrar skall begripa vilka chanser det här finns för framtiden?
I fråga om ramprogrammet för forskning skulle det intressera mig att veta om det på forskningsområdet finns program som handlar om hur man på bästa sätt skall införa euron och vilka problem som över huvud taget kan inträffa vid införandet, så att man skall kunna bekämpa dessa genom att lära sig dem i förväg?
Denna aktivitet eller verksamhet berör inte direkt forskningssektorn, utan snarare utbildningssektorn, och som jag sade kommer vi att på Internet sprida information som kommer att anpassas till en skolpublik och alltså kommer att presenteras så attraktivt som möjligt. Det är inte alls uteslutet att man kan finna innovativa lösningar när det gäller programvara och undervisningsspel.
Jag skulle också vilja påpeka att vi varje år vidtar en åtgärd för att sprida Internet och multimedia under den s.k. net days-veckan . Under den kommande net days-veckan , som äger rum vid nästa terminsstart, skall jag förespråka att eurotemat införs i det utbyte som pågår mellan europeiska skolor, så att denna verkligt aktuella fråga kan komma med bland de program som inrättas vid detta tillfälle.
Jag tror också att lärarna behöver medvetandegöras. Det påbörjades redan för tre år sedan, på mitt initiativ, beträffande användning av multimedia och Internet. När det gäller just eurotemat skulle åtgärder kunna genomföras på ett tidigare stadium för lärarna. Det är vad jag kan säga om denna typ av verksamhet.
När det gäller forskning har, på min begäran och mitt förslag, utformningen av det femte ramprogrammet för forskning varit föremål för en avgörande ändring i förhållande till det fjärde ramprogrammet, och av de stora kapitlen i detta femte ramprogram gäller det andra kapitlet informationsteknik. Inom informationstekniken finns, liksom inom andra kapitel av ramprogrammet, en serie nyckelåtgärder, dvs. horisontella åtgärder som både gäller discipliner inom rena vetenskaper och humaniora. När det gäller programvaror för undervisning och multimedia blir det också mycket viktigt att införa uppmuntran och anbudsförfaranden med hänvisning till euron, så att vi får svar på våra förslag och kan sprida dem om de är bra.
Fråga nr 39 från Richard Howitt (H-0094/99) Angående: Avgifter för internationella banköverföringar och den gemensamma marknaden inom området finansiella tjänster
Håller kommissionen med invånaren i min valkrets, Vaughan från Rochford, att det är orimligt att banker i Förenade kungariket skall debitera ända upp till 20 brittiska pund för direkta överföringar till banker i andra länder inom EU, i en situation där den nederländska banken ABN/AMRO gör detsamma för bara 15 gulden (6, 5 brittiska pund)? Skulle inte så pass höga kostnader för överföring av pengar till en medlemsstat till en annan, i en union där vi försöker avveckla hinder för handeln och arbetskraftens fria rörlighet, innebära en motsägelse av kommissionens principer och aktivt avskräcka medborgare från att arbeta och göra affärer i andra länder? Ämnar kommissionen överväga om bankerna i Förenade kungariket härigenom gjort sig skyldiga till ansvar för konkurrensförhindrande beteende av ett slag som strider mot artikel 85 i fördraget eller om inte detta beteende i själva verket innebär ett brott mot den gemensamma marknaden inom området finansiella tjänster?
Jag hälsar herr van Miert välkommen och ber honom besvara Howitts fråga. Ordet är ert, herr van Miert.
Den ärade ledamoten frågade till att börja med om nivån för de avgifter som tas ut av brittiska banker för internationella penningtransaktioner inom Europeiska unionen kunde vara ett åsidosättande av artikel 85 i Romfördraget. Denna berömda artikel ogiltigförklarar avtal eller samordnade förfaranden mellan företag om dessa har en hämmande effekt på konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstater. Så länge som ifrågavarande prissättning är ett resultat av ett oberoende, icke samordnat beslut av enskilda banker föreligger inget åsidosättande av artikel 85. Om något annat däremot pågår kan det mycket väl handla om ett verkligt problem.
För det andra frågar den ärade ledamoten om nivån på avgifterna i fråga är ett brott mot den inre marknaden för finansiella tjänster. I sitt meddelande om förenkling av gränsöverskridande betalningar från 1992 uttalade kommissionen sin ståndpunkt om att den fulla nyttan av den inre marknaden och den ekonomiska och monetära unionen kan uppnås endast om det är möjligt för företag och individer att överföra pengar lika snabbt, pålitligt och billigt från en del av gemenskapen till en annan som nu är fallet inom de flesta medlemsstater.
Kommissionen fortsätter att inta denna ståndpunkt. Det finns emellertid ingen rättslig grund i fördraget för att använda lagstiftning för att eliminera de högre kostnaderna för användare som gör gränsöverskridande i motsats till inhemska överföringar.
Indirekt har kommissionen emellertid utövat tryck på bank- och betalningssystemen ifråga, i synnerhet genom att föreslå ett direktiv om gränsöverskridande transaktioner. Detta direktiv har godkänts och kommer att träda i kraft den 14 augusti 1999. Detta förslag har uppmuntrat banker till översyn av sina system och till att göra dem effektivare för att kunna möta direktivets krav, i synnerhet gällande genomblickbarhet., garanterade tidsgränser för överföringar och pengarna-tillbaka-garanti till avsändarna. Det finns vissa bevis för att vissa banker har minskat sina priser de senaste fem åren efter det att förslaget fördes upp på kommissionens dagordning. Prispolitik är emellertid ytterst en fråga för de enskilda tjänsteleverantörerna, vare sig överföringarna görs inom ett land eller mellan länder.
Slutligen förnyade kommissionen i sin grönbok om införandet av den gemensamma valutan, sin vädjan till bankerna om att behandla införandet av euro som ett gyllene tillfälle att gå mot ett gemensamt betalningsområde, åtminstone för betalningar i euro. Kommissionen gör just nu en översyn av sin politik om betalning vid gränsöverskridande detaljhandel, i syfte att ta itu med, bland annat, frågan om de fortfarande betydligt högre priserna.
Den nuvarande situationen är verkligen inte tillfredsställande. Ni kan lita på att kommissionen fortsätter sitt arbete med att råda bot mot den.
Jag tackar kommissionären för ett mycket uttömmande svar och för hans instämmande med mig om att detta är en otillfredsställande situation. Skulle han gå ännu längre och säga att 1992 års översyn visade att de flesta medlemsländerna - de flesta men inte alla - har låga avgifter och effektiva betalningssystem? Avslöjar inte översynen, genomförd av en person från min valkrets - Vaughan - och som visar att de brittiska bankerna tar upp till tre gånger så mycket som deras holländska motparter - att vi har ett speciellt problem i Storbritannien? Kommer ni specifikt att åta er att behandla denna fråga?
När ni säger att ni kommer att fortsätta med frivilliga ansträngningar, kommer ni då att beakta förpliktelserna från era egna kolleger? Kommissionär Monti sade, efter att ha mött Europeiska bankfederationen den 29 januari: " jag avser att i ett meddelande granska vad som återstår att göra för att förbättra funktionen hos system för betalning inom detaljhandeln inom den inre marknaden" . På samma sätt utfärdade kommissionär de Silguy en varning till Europas finansinstitut den 7 maj 1998 för att få dem att se över denna fråga igen. Kommer vi att få se mer handling, eller bara ännu mera av samma vara?
Vad gäller den sista delen av frågan, är svaret ja, men överlåt det till oss att använda verktygen på det bästa sätt vi kan och i enlighet med reglerna. Det bör inte råda något tvivel om vår beslutsamhet i att åstadkomma detta i alla avseenden. Vad gäller den första delen av frågan, bör den även ställas till de brittiska myndigheterna för att ta reda på vad som händer i Förenade kungariket. I den mån det kan komma att beröra Europeiska kommissionen, inklusive som en konkurrensmyndighet, är vi i högsta grad beredda att granska det.
Jag ber att få välkomna kommissionären hit till parlamentet denna afton. Får jag fråga honom om han inte instämmer med mig i att det i själva verket föreligger stora svårigheter vad gäller garantier för öppenheten och insynen vad gäller kostnaderna för överföringar innan euron gäller i samtliga medlemsstater? Instämmer han med mig också i att det finns en brist på valfrihet gällande finansiella mellanhänder inom Förenade kungariket vad gäller tillgång till riskkapital, i synnerhet för små och medelstora företag? Jag känner stor oro, vilket jag vill få noterat, över det faktum att för att få tillgång till lån genom Europeiska investeringsbanken finns det endast en möjlig mellanhand i Förenade kungariket. Finns det någonting som kommissionären och de brittiska myndigheterna kan göra för att stimulera konkurrensen på detta område?
Vad gäller förmedlande fonder, om ni bara kunde ge oss litet ytterligare bevis, skulle vi förvisso vara beredda att granska detta. Det är också kopplat till ansvaret hos min kollega, Mario Monti, men, än en gång, vi är förvisso öppna för idéer om detta och kommer att granska de bevis ni kan göra tillgängliga för oss.
För övrigt är jag förbryllad över att höra att det föreligger en så stor skillnad mellan de överföringsavgifter som fortfarande tillämpas i Förenade kungariket och vissa andra europeiska länder. Det bör finnas en förklaring till detta trots att, så vitt jag kan se, det skulle vara mycket svårt att lägga fram en tillfredsställande förklaring. Någonting måste göras åt detta. Som jag nämnde tidigare, är det också ett skäl för de brittiska myndigheterna att antingen vidta åtgärder eller att granska vad som egentligen försiggår. Men det bör inte finnas något tvivel om att, som vi ser det, den nuvarande situationen är mycket otillfredsställande.
Fråga nr 40 från Willy De Clercq (H-0091/99) Angående: De stora nationella olikheterna i fråga om godkännande, förfarande för godkännande, klassificering och kontroll av läkemedel
I fråga om läkemedel förefaller den inre marknaden ännu ha ett långt stycke väg att gå. Företagen stöter på svårigheter att få nya läkemedel godkända i de olika medlemsstaterna. Detta beror på olikheter i fråga om godkännande, förfaranden för godkännande och i fråga om vad som skall klassificeras som läkemedel eller inte.
Det är inte bara konsumenterna utan också företagen som blir lidande på detta. Det kan uppstå situationer där patienter kan använda ett läkemedel i en medlemsstat men inte i en annan. Att medlemsstaterna har olika former för kontroll leder ofta till bristande rättssäkerhet och till bristfälligt skydd. Detta leder i sin tur till att det inte heller finns några fullständiga garantier för patienternas säkerhet.
Kan kommissionen upplysa mig om hur långt man har kommit med att förverkliga en enhetlig och harmoniserad marknad för farmaceutiska produkter inom EU samt om vilka åtgärder kommissionen tänker vidta på kort sikt?
Vi hälsar herr Papoutsis välkommen och jag ber honom att vänligen besvara De Clercqs fråga. Ordet är ert, herr kommissionär.
Herr ordförande! Det har gjorts betydande framsteg på den inre marknaden i fråga om läkemedel. Den bild som vår framstående ledamot, De Clercq, har tecknat upp stämmer med verkligheten - som den såg ut för några år sedan. Sedan 1995 har det emellertid gjorts stora framsteg på den inre marknaden. Den tekniska harmoniseringen är nästan fullbordad. Arbetet på området har i stora drag följt tre strategiska huvudlinjer: att utveckla ett europeiskt förfarande för beviljande av försäljningstillstånd, att utveckla ett starkt skydd för upphovsrättigheter samt att utveckla just marknaden för läkemedelsprodukter.
Vad gäller försäljningstillstånden för läkemedel, inrättades 1995 två nya gemenskapsförfaranden, vilka i dag möjliggör ett snabbt tillträde till hela den europeiska marknaden med ett enda förfarande, som baseras på antingen en gemensam och central utvärdering av Organisationen för läkemedelsutvärdering, vilken resulterar i ett enda av Europeiska kommissionen beviljat försäljningstillstånd, eller ett ömsesidigt erkännande av medlemsstaterna, vilket resulterar i en serie harmoniserade nationella försäljningstillstånd.
I fråga om upphovsrättigheterna, måste jag säga att Europa i dag, genom den lagstiftning som har godkänts av gemenskapsorganen, förfogar över de mest heltäckande bestämmelserna för läkemedelsprodukter i hela världen. I och med lagstiftningen som 1998 godkändes av gemenskapsorganen öppnades möjligheten att skydda uppfinningarna på bioteknikområdet med patentbrev, vilket satte punkt för dödläget på detta specifika område. Förfarandet för beviljande av försäljningstillstånd utgör ytterligare skydd för de uppgifter som används i ansökningarna för sex eller i allmänhet tio år framåt i tiden.
Den tredje delen i strategin för att utveckla den inre marknaden i fråga om läkemedelsprodukter består i att utveckla själva den inre marknaden och, framför allt, att utveckla principerna om fri rörlighet och konkurrens inom ramen för de ekonomiska regleringarna på detta område, på vilket produkterna är underställda en särskilt hård kontroll i fråga om prissättning och rabatter. Rådet (inre marknaden) godkände i maj 1998 slutsatserna om utvecklingen av en inre marknad för läkemedelsprodukter. Kommissionen antog ett meddelande om dessa frågor så sent som i november förra året, och i detta görs en genomgång av de framsteg som har gjorts i fråga om att skapa en inre marknad för läkemedelsprodukter.
Herr ordförande! Den hedervärde ledamoten De Clercq undrar vilka åtgärder som på kort sikt kommer att vidtas för att förbättra denna funktion hos den inre marknaden. På denna punkt vill jag informera er om att kommissionen har lagt fram förslag på området för de så kallade " föräldrarlösa medicinerna" , det vill säga medicinerna för ovanliga sjukdomar, liksom förslag om en effektivare normativ ram för testkliniker. Dessutom kommer diskussion om den gemensamma marknaden på området för läkemedelsprodukter att fortsätta. I meddelandet från kommissionen förra året underströks vikten av att eftersträva en mer rationell och marknadsbaserad utformning av den normativa ramen för läkemedelsområdet. Målet är att förbättra de sjukas tillgång till kvalitetsläkemedel och att förbättra läkemedelsindustrins konkurrenskraft.
Tack för det svaret. Jag skall verifiera det hos dem som har bett mig ställa frågan.
Fråga nr 41 från Ludivina García Arias (H-0080/99) Angående: Opartiskhet hos generaldirektören för energifrågor vid Europeiska kommissionen
Anser inte kommissionen, mot bakgrund av de uttalanden som gjordes under diskussionen inom Europeiska energistiftelsen (Fundación Europea de la Energía) om " tillämpningen av eldirektivet i Spanien" , att man allvarligt kan tvivla på att generaldirektören för energifrågor vid Europeiska kommissionen ställt sig opartisk till frågan om huruvida kostnaderna för övergång till fri konkurrens inom den spanska elsektorn är berättigade, om det är så att denne direktör, av spansk nationalitet, har bidragit till handlingarna för genomförande och tolkning av artikel 24 i direktiv 96/92/EG om ordningar för övergång till fri konkurrens?
Herr Papoutsis, vänligen besvara García Arias fråga.
Herr ordförande! Som svar på den fråga som ställdes av den hedervärda parlamentsledamoten, Ludivina Garcia Arias, önskar Europeiska kommissionen klargöra att generaldirektören för energifrågor har försäkrat oss om att de referat som har gjorts av hans uttalanden från ett möte som Europeiska energistiftelsen arrangerade med företrädare för industrin inte är korrekta. Europeiska kommissionen anser därmed att generaldirektörens opartiskhet inte kan ifrågasättas.
Vad gäller bakgrunden till hela frågan, och bakgrunden till den fråga som Garcia Arias ställde, skulle Europeiska kommissionen vilja betona följande:
För det första, att kostnaderna för övergång till fri konkurrens, såväl i Spanien som i andra länder som drabbas av dessa kostnader, för närvarande analyseras av kommissionens avdelningar, på grundval av artikel 24 i direktivet om den inre marknaden för elektricitet; -För det andra, att kommissionen ännu inte har intagit någon officiell ståndpunkt i fråga om kostnadernas natur, eventuella avvikelser från artikel 24 i direktivet om den inre marknaden för elektricitet eller eventuellt statligt stöd; -För det tredje, att kommissionen, i enlighet med bestämmelserna i direktivet och på grundval av ett beslut av medlemsstaterna, strikt måste följa principen om konfidentiellt uppträdande vid genomförandet av de aktuella analyserna.Genomförandet i Spanien av direktivet om den inre marknaden för elektricitet har fram till i dag gått i en tillfredsställande takt; det gäller i fråga om graden av marknadsuppöppning, andelen kunder som kan välja, inrättandet av en marknadsförvaltare och en oberoende nätförvaltare, liksom även i fråga om påbudet om samproduktion och förnybara energikällor. Det är mot denna bakgrund som generaldirektörens uttalanden, som den hedervärda ledamoten hänvisade till, måste ställas.
Herr kommissionär! Vad beträffar första delen av ert svar är jag rädd för att det inte riktigt överensstämmer med vad som verkligen hände. Jag var själv, tillsammans med ett antal journalister, närvarande vid Europeiska energistiftelsens middag. Med anledning av vad där sades fick jag, som spanjorska, för mig att ett fosterlandsbrott höll på att begås. Journalisternas närvaro borgar för det som har kommit fram, och jag, som också var där, kan intyga det hela.
För det andra får det mig att allvarligt betvivla generaldirektörens neutralitet, opartiskhet och objektivitet när det gäller hanteringen av detta ärende. Med sin närvaro och sitt ingripande gick han nämligen vid mötet i god för de kostnader som uppstår i och med övergången till spansk befogenhet. Jag ställer honom här en konkret fråga med anledning av att frågan inte har föranlett något gemensamt ställningstagande i Spanien. Tvärtom diskuteras det livligt. Det finns ett överklagande för författningsvidrighet, överklaganden har även gjorts av konsumentföreningar för att garantera att förfarandet blir objektivt. Är kommissionären beredd att bevilja audiens till konsumentföreningarna och de politiska partierna i Spanien som motsätter sig det av er valda förfarandet?
Herr ordförande! Även jag skulle vilja insistera på detta. Frågan om kostnaderna för övergång till fri konkurrens har av Europeiska kommissionens avdelningar underställts en absolut konfidentiell granskning, och jag önskar, å hela Europeiska kommissionens vägnar, att vi under inga omständigheter föregriper resultatet av denna granskning, utan att vi respekterar bestämmelserna i fördraget, som betonar just nödvändigheten av ett konfidentiellt förfarande.
Av den orsaken kommer vi att anstränga oss så mycket som bara är möjligt för att uppnå en ännu högre grad av objektivitet, opartiskhet och pragmatik vid behandlingen av denna fråga. Vi är alla förpliktade - kommissionärerna, generaldirektören och alla andra högre tjänstemän i Europeiska kommissionen - att respektera bestämmelserna om opartiskhet och objektivitet då vi granskar olika frågor. Jag vill försäkra de politiska partierna i Spanien om att det under alla omständigheter är den vägen som Europeiska kommissionen kommer att följa.
Kostnaderna för överföringen av ansvaret tas inte ur den offentliga budgeten. Konsumenterna kommer att betala den, det kommer att vara ytterligare en del av kostnaden per kilowattimme.
Min fråga gäller själva kostnaderna, men efter att ha hört García Arias vill jag säga att jag också var närvarande vid middagen och att jag helt och fullt instämmer med er, jag är övertygad om generaldirektörens neutralitet. Det är mycket vanligt att högre tjänstemän vid kommissionen går på olika middagsbjudningar. Det skulle se ut om ni förbjöd dem att göra det! Vi vill gärna höra er. Jag är också övertygad om att ni är försiktiga och förtroendeingivande i ert arbete.
Min fråga lyder: Utgörs de kostnader vi här talar om av offentliga bidrag? Eller är det en extra kostnad per kilowattimme som vilken annan kostnad som helst, eftersom den härrör från investeringar som gjordes för att garantera styrkan och för att garantera leverans till en synnerligen reglerad och kontrollerad marknad?
Herr ordförande! Jag skulle vilja tala om för er att den spanska regeringen, efter de kontakter den genom mig och min kollega van Miert har haft med Europeiska kommissionen, nu går med på att informera om det spanska fallet, vilket möjliggör för våra avdelningar att undersöka, som sig bör och i enlighet med principerna, om det här är fråga om faktiska kostnader, som hör ihop med åtaganden som de offentliga myndigheterna tidigare ålade offentliga verk och inrättningar och som nu, under avregleringsprocessen, kan ge upphov till förluster för de berörda företagen.
Det är inom denna ram som frågan rör sig. För närvarande kan jag emellertid inte säga någonting mer, och jag kan under inga omständigheter föregripa de resultat som våra avdelningar kommer att presentera så småningom. Vad jag emellertid - ännu en gång - kan försäkra er om, är att våra avdelningar kommer att vara absolut opartiska i sitt granskningsförfarande och enbart beakta objektiva fakta. Detta förfarande bör också ses som ett prov på systemets trovärdighet, då det är ett förfarande som i det följande kommer att införlivas i den inre marknadens funktion. Av den anledningen har kommissionen ytterligare ett skäl till att insistera på förfarandets objektivitet.
Om de som kallas kostnader för överföring av ansvaret är verkliga kostnader som kommer att inkluderas i elräkningen eller om de tvärtom kommer att betraktas som statligt stöd är något som kommissionen måste få granska. Jag passar samtidigt på att säga att regeringen, innan den här debatten inleddes, hade nekat att ta upp frågan inför kommissionen.
För det andra så har jag redan ställt en liknande fråga som den som García Arias nyss ställde med anledning av Benavides uppförande, ett uppförande som jag anser vara helt förkastligt. Jag känner mig besvärad. Benavides talade om politisk exhibitionism på ett sätt som inte kunde tolkas på annat sätt än att han menade det spanska parlamentets ledamöter eller kammarens ledamöter, en synnerligen klandervärd anspelning.
Jag vill också passa på att säga följande till Papoutsis: Inom kort, när den inre marknaden för energi sätts igång, kommer energifrågan, och den här frågan i synnerhet, att falla inom kommissionens befogenhetsområde. Därför vill jag uppmärksamma er på att Benavides, enligt min mening - enligt vår mening - har förlorat den opartiskhet som krävs för att hantera en fråga av den här beskaffenheten.
Herr ordförande! Jag skulle än en gång vilja försäkra den hedervärde ledamoten, liksom kammaren i sin helhet, att såväl jag personligen som mina avdelningar inom Europeiska kommissionen kommer att lägga ned all tänkbar möda för att försäkra oss om att direktivet om avreglering av den inre marknaden för elektricitet kommer att genomföras på det mest opartiska och neutrala sättet. Och jag upprepar att detta är en fråga som berör själva trovärdigheten för inremarknadssystemets funktion liksom kommissionens åtagande att genomföra direktivet i fråga. Jag skulle alltså vilja be er om att vara nöjda med det svar som jag tidigare gav angående generaldirektören.
Herr ordförande! I enlighet med parlamentets föreskrifter och de bestämmelser som reglerar kammarens arbete, kommer ledamoten att erhålla samma svar som jag gav Garcia Arias skriftligen, så som arbetsordningen föreskriver.
Tack så mycket, herr Papoutsis. Tack för ert svar och för er närvaro.
Fråga nr 42 från Jan Andersson (H-0020/99) Angående: Förutsättningarna för ett svenskt deltagande i den gemensamma valutan
Då euron infördes vid årsskiftet innebar detta att den svenska debatten om ett eventuellt kommande deltagande i den gemensamma valutan fick extra fart. Ett av de stora debattämnena rör den tänkbara tidpunkten för en eventuell anslutning till euron. I detta sammanhang är det av betydelse att klargöra vilka formella krav som gäller för en anslutning till euron.
Kan Europeiska kommissionen förtydliga hur det föreliggande tidskravet för en ERM-anslutning skall tolkas? Är tidskravet vad gäller ERM-anslutningen ett oåterkalleligt och absolut krav, eller finns det omständigheter som kan göras gällande för att möjliggöra en svensk euro-anslutning tidigare än vad ERMs tidskrav skulle föreskriva?
Herr de Silguy, vänligen besvara Anderssons fråga.
Som svar till Andersson skulle jag vilja göra en första kommentar, nämligen att fördraget inte innehåller något tidskrav för en medlemsstats anslutning till den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen. Jag vill erinra om att enligt artikel 109k.2, som anger förfarandet för EMU-anslutning för de länder som för närvarande inte är medlemmar, rapporterar kommissionen och Europeiska centralbanken till rådet åtminstone vartannat år, eller på begäran av den berörda medlemsstaten.
För att ansluta sig till den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen måste man alltså ha uppnått en hög grad av hållbar konvergens. För detta granskar kommissionen följande kriterier: en hög grad av prisstabilitet, en hållbar finansiell ställning för den offentliga sektorn, vare sig det gäller underskottet eller skulden, iakttagande av det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism under minst två år. Hållbarheten i den konvergens som medlemsstaten har uppnått och i dess deltagande i det Europeiska monetära systemets växelkursmekanism återspeglas för övrigt i den långfristiga räntenivån.
När det gäller Sverige ansåg kommissionen i sin rapport av den 25 mars 1998 att landet inte uppfyllde de nödvändiga villkoren för att anta den gemensamma valutan. Till att börja med var den nationella lagstiftningen i Sverige, inbegripet den nationella centralbankens stadga, inte förenlig med artikel 107 och 108 i fördraget, eller med stadgarna för det europeiska centralbankssystemet. Sverige uppfyllde inte heller kravet på växelkursstabilitet. Den svenska kronan har aldrig deltagit i växelkursmekanismen och under de två år som granskades av kommissionen, nämligen 1996 och 1997, fluktuerade den svenska kronan i förhållande till växelkursmekanismen, vilket bland annat återspeglade avsaknaden av ett mål för växelkursen.
När det gäller kriteriet med växelkursstabilitet, som avses i den tredje strecksatsen i artikel 109j.1 i fördraget, ansåg kommissionen i sin rapport i mars förra året att den finländska och italienska valutan, trots att dessa inte inträdde i växelkursmekanismen förrän i oktober 1996 respektive november 1996 hade, jag citerar: " visat prov på en tillräcklig stabilitet under de två gångna åren."
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att det inte finns något tidskrav och jag vill erinra om att inträdeskraven, för de stater som i dag är " pré-in" är desamma som för de stater som i dag deltar i den ekonomiska och monetära unionen.
Jag vill börja med att tacka kommissionären för svaret. Anledningen till att jag har ställt frågan är att det viktigaste skälet i Sverige till att inte vara med i den monetära unionen har varit opinionsläget. Jag kan väl säga att opinionsläget i Sverige nu har förändrats dramatiskt. Enligt de senaste undersökningarna är en stor majoritet av det svenska folket positiv till euron och ett deltagande i den gemensamma valutan. Det innebär också att det inom det närmsta året, eller kanske något senare, kan bli ett beslut i Sverige genom en folkomröstning om deltagande i den monetära unionen. Därför vill jag tacka för att tidsvillkoren inte är så rigida. Det har tagits beslut i Sveriges Riksdag under det gångna året om centralbankens ställning. Dessutom tror jag nu att vi ser en period av mer stabilitet.
Jag upprepar därför frågan till kommissionären. Det viktigaste måste väl ändå vara Sveriges ekonomi och dess förmåga att kunna " platsa" i sällskapet när det gäller inflation, räntevillkor osv. Vad gäller det ser det förhållandevis ljust ut.
Jag har redan haft tillfälle att uttala mig om detta och erinra om att det bara är två länder som, i fördraget, åtnjuter en opting-out -ordning, och det är Danmark och Förenade kungariket. Det är självklart att vi inte skall tvinga ett land att manu militari anta den gemensamma valutan om det inte vill.
För övrigt både önskar och hoppas jag att fördelarna, i ekonomiska och politiska termer, av anslutningen till den gemensamma valutan som man i dag kan notera, kan utveckla opinionen i de länder som inte deltar i dag. Jag hoppas att opinionen kommer att svänga snabbt och under dessa förhållanden är det förträffliga stabilitetsprogram som i går presenterades av den svenska regeringen, och som antogs av ministerrådet, en uppmuntrande beståndsdel.
Jag vill emellertid tillägga att när det gäller växelkurser är växelkurskriteriet viktigt. Det är ett kriterium som har juridisk kraft och som alltså kommer att tillämpas under exakt samma förhållanden. Om parlamentsledamoten är intresserad kan jag överlämna texten till mitt inlägg i går beträffande den svenska regeringens konvergensprogram.
Jag skulle bara vilja kontrollera att vi har uppfattat detta svar riktigt. Bakgrunden är att den franske Europaministern i en stor artikel i en svensk tidning häromdagen skrev om sin syn på Sveriges förhållande till euron. Rubriken var: " Euron stärks om Sverige är med" . Han skriver också att Sverige har utnyttjat sin rätt att för närvarande inte införa euron.
Som min kollega från Sverige tidigare sade, har det alltså skett en väldig svängning. Jag tror att det är väldigt viktigt att den nu positiva opinion som finns i Sverige också känner att det finns ett intresse i de länder som deltar i eurosamarbetet för att också vi svenskar skulle delta och är välkomna in.
Jag vill bara kontrollera om svaret på frågan skall uppfattas som att det finns en överensstämmelse mellan kommissionärens syn och den franske Europaminsterns syn på denna punkt.
Det tillkommer inte mig att kommentera ministrars uttalanden eller artiklar, vilka de än är inom Europeiska unionen. Vad jag kan säga är att kommissionen självfallet önskar att Sverige, liksom övriga länder som inte ingår i den ekonomiska och monetära unionen, kan bli medlemmar i euroområdet så snart som möjligt, för enligt vår analys ligger det i ländernas och i hela unionens intresse.
Fråga nr 43 från Astrid Thors (H-0042/99) Angående: Target-betalningssystemet
Den nya Target-systemet för betalningstransaktioner mellan europeiska banker togs i bruk i samband med övergången till euro då detta år inleddes. Åtminstone under de inledande faserna har systemet fungerat synnerligen bristfälligt och föranlett kraftiga förseningar i betalningstrafiken mellan bankerna i EU. Dröjsmålen i betalningarna har lett till kännbara förluster för bankerna.
Vilka åtgärder är enligt kommissionen aktuella för att säkerställa att det nya Target-systemet underlättar bankernas betalningstransaktioner i stället för att försvåra dem såsom nu skett?
Herr de Silguy, vänligen besvara Thors fråga.
Herr ordförande! Target-systemet för betalningstransaktioner faller under det europeiska centralbankssystemet. Det säkerställer att systemet fungerar. Det åligger därför inte kommissionen att besvara frågor om hur Target-systemet fungerar och det tillkommer inte heller mig att ge råd till det europeiska centralbankssystemet i frågan.
Kommissionen har emellertid fått kännedom om de olika rapporter som visat på de inledande svårigheterna med systemet. Jag vill betona att svårigheterna är sällsynta, att de är begränsade och att man inte i något fall kan tala om ett bristfälligt system.
Enligt den information kommissionen förfogar över har själva Target-systemet praktiskt taget inte ställt till några problem och tycks ha fungerat normalt från första dagen. De svårigheter som tagits upp skulle snarare komma av vissa kommersiella bankers bristande erfarenhet, vilket förefaller normalt i början av ett nytt system. Dessa banker har exempelvis fört in uppgifter som inte var förenliga med systemets bestämmelser, ibland har också vissa banker av vana samlat största delen av sina operationer till de sista timmarna på dagen, vilket har lett till flaskhalsar.
Slutligen har vi den nödvändiga justeringen av de nationella betalningssystemens anslutning till Target, bl.a. på dataområdet, vilket också förklarar det fåtal barnsjukdomar som kunnat konstateras. Med tanke på systemets omfattning och komplexitet förefaller dessa svårigheter inte särskilt stora. Det europeiska centralbankssystemet förefaller i dag ha fullständig kontroll över dem. Detta bevisas av en presskommuniké av den 21 januari där den europeiska centralbanken angav att de problem som uppstod de första dagarna på valutamarknaden inom euroområdet, beträffande flödet av gränsöverskridande likvida medel, avsevärt hade minskat och att i stort sett bara tre veckor efter att det inrättats kunde integrationen av denna marknad betraktas som tillfredsställande.
Herr ordförande, herr kommissionär! Jag är ganska överens med er. Jag tycker att ni på ett bra sätt har förklarat vilka de inledande svårigheterna var som var föremål för min fråga.
Det som jag tror är viktigt att konstatera är att en del av problemen uppstod på grund av att vissa system inte opererade hela dagen, vilket innebar att betalningar koncentrerades till slutet av arbetsdagen. Är kommissionen medveten om att sådana problem fortfarande skulle existera? Enligt den information som jag har fått var situationen i slutet av januari sådan att vissa banker fortfarande inte var anknutna till Target-systemet under hela dagen. Därför har det uppstått problem.
Samtidigt vill jag fråga om kommissionen har deltagit i någon diskussion om regleringen av de ersättningsfrågor som har uppkommit kring dessa förseningar. Jag har förstått att det i vissa sammanhang har talats om att dessa frågor borde tas upp. Jag vill dessutom passa på att tacka kommissionären för ett brev i en annan fråga som jag fick i dag.
Ledamot Silguy, vi arbetar ju med översättning och Thors anförande på svenska verkar inte ha nått fram, åtminstone inte till den spanska hytten. Jag är givetvis intresserad av att höra vad hon har att säga. Jag ber er därför att vänta tills jag ger er ordet, inte för att återigen bekräfta min auktoritet utan för den goda arbetsgångens skull. Ordet är nu ert för att besvara Thors kompletterande fråga.
Jag ber om ursäkt, herr ordförande. Kanske vissa tolkningar går snabbare i ena riktningen än i den andra. I vilket fall som helst gratulerar jag Thors till hennes franska, jag är själv inte kapabel att uttrycka mig på vare sig svenska eller finländska.
När det gäller de två aspekter ni tagit upp, fru Thors, vill jag till att börja med påpeka att det var ett mycket komplext system, mycket tungrott, och att de svårigheter som noterats var minimala i förhållande till vad som skulle ha kunnat hända, trots att allt var förberett. Ännu en gång, det är en fråga om vanor. Ni hänvisar till betalningar i slutet av arbetsdagen: också där handlar det om en vanesak och vartefter marknaden kommer att enas och justeras kommer dessa problem att försvinna. Jag tror att i dag är det bara små tekniska eller elektroniska problem som uppstår ibland, men de kan lösas mycket snabbt och till allas bästa. Systemet fungerar i vilket fall som helst.
För det andra förknippades kommissionen vid systemets genomförande med vissa aspekter som gällde dess befogenheter, bl.a. frågor om konkurrens, som eventuellt kunde ställa till problem när systemet inrättades. Detta har nu lösts och, jag upprepar det, faller under Europeiska centralbankens befogenheter. Ni skulle därför kunna ställa frågan till Duisenberg vid en kommande utfrågning.
Eftersom frågeställaren är frånvarande, bortfaller fråga nr 44.
Fråga nr 45 från Anna Terrón i Cusí (H-0082/99) Angående: Oberättigade avgifter i spanska banker
Har kommissionen kännedom om att de spanska bankerna, till följd av införandet av euron, tar ut oberättigade avgifter vid växling mellan valutorna för de elva stater som ingår i euroområdet? Avgifterna uppgår till 3 procent, men kan sträcka sig till 10 procent för belopp som understiger 30 000 pesetas. Tror kommissionen att dessa åtgärder kommer att öka medborgarnas entusiasm inför införandet av euron?
Herr kommissionär, vänligen besvara Terróns fråga.
De två frågorna är mycket nära förbundna med varandra och det är svårt att dela på dem eftersom de, med rätta, tar upp problemet med kostnader för banktransaktioner, när euron införs. Det är en viktig fråga, grundläggande för kommissionen, för det är på denna fråga det beror om samtliga medborgare skall acceptera euron.
Vi måste vara tydliga och göra skillnad på nationella banktransaktioner och gränsöverskridande transaktioner inom euroområdet. När det gäller nationella operationer antog kommissionen den 15 april en rekommendation som säger att euron och den nationella valutan skall behandlas lika och att obligatoriska operationer skall vara kostnadsfria. Enligt denna princip skall samtliga banktjänster ha samma avgift, vare sig kontot är utställt i euro eller i nationell valuta. Efter vad vi känner till är det ganska sällsynt att man inte följer den rekommendationen.
När det däremot gäller gränsöverskridande transaktioner är situationen annorlunda. Vi har å ena sidan manuella växlingsoperationer, sedel mot sedel, och å andra sidan gränsöverskridande överföringar. I båda fallen anser kommissionen att en tydlig och detaljerad presentation av hur bankavgifterna är uppbyggda är grundläggande för att främja konkurrensen och därmed minskade avgifter, till största gagn för konsumenterna.
I och med euron har växelrisken försvunnit. Omräkningskurserna mellan valutorna i euroområdet har oåterkalleligt fastställts, vilket förhindrar tillämpningen av spread , dvs. olika köp- och säljkurser. Men euron innebär inte att alla kostnader avskaffas, bl.a. kvarstår vissa kostnader för hantering och transaktioner.
Enligt vår information och våra beräkningar bör eurons införande i medeltal motsvara en besparing på totalt ca 20 procent av transaktionskostnaderna jämfört med perioden före euron, och denna besparing bör naturligtvis komma kunden till godo.
När det gäller just systemen för gränsöverskridande betalningar av små belopp har införandet av euron inte automatiskt lett till enhetliga system. De kommer därför att fortsätta att fungera enligt nationella konstruktioner och utan förbindelse sinsemellan. Frågan om manuell växling kommer per definition att slutgiltigt lösas den 1 januari 2002. För överföringar blir det inga automatiska framsteg. Det är anledningen till att målsättningen måste vara att så snart som möjligt genomföra en Target för medborgaren, så att överföring av små belopp mellan länder i euroområdet, något som berör enskilda personer - medan Target-systemet som jag nyss talade om gäller bankerna - blir lika säkra och snabba och har en liknande kostnadsnivå som de nationella överföringarna.
Sådan är situationen. Inför detta har kommissionen vidtagit ett antal åtgärder för att få bankerna att underlätta användningen av euron, genom att minska överdrivna bankavgifter. För det första uppmanas bankerna att öka insynen. De skall därför ange hur de bankavgifter de tillämpar sedan den 1 januari 1999 är uppbyggda. Irland har bl.a. på den punkten publicerat kommunikéer i den nationella pressen och det tror jag kan vara en förebild för de övriga länderna.
De europeiska banksammanslutningarna skall till kommissionen lägga fram en fullständig lägesrapport senast den 31 mars, och kommissionen kommer då att genomföra en total utvärdering av situationen.
För det andra har kommissionen just inrättat ett fax- och e-postsystem, kallat euro-signal, dit medborgarna kan vända sig direkt, och kommissionen har också offentliggjort adresserna till dessa elektroniska meddelandesystem dit man kan lämna meddelanden som vi undantagslöst kommer att besvara.
För det tredje uppmanas medlemsstaterna att snabbt inrätta observationsorgan för euron, vilket kommissionen har rekommenderat. Kommissionen har slutligen också just uppmanat bankerna att utveckla gränsöverskridande betalningssystem vilket jag nyss berättade, som är säkra, snabba, effektiva och fungerar till en rimlig kostnad.
Under våren kommer kommissionen att publicera ett meddelande som gör det möjligt för oss att sammanfatta allt detta och föreslå en ram för att genomföra ett gemensamt område när det gäller betalningar. I meddelandet kommer existerande betalningsmöjligheter att granskas - kort och checkar - men även framtida system, och jag tänker då på den elektroniska plånboken.
Min målsättning är att alla turister i sommar, och Gud skall veta att det finns turister i Europa, inser att med euron blir det 1999 billigare att resa till ett annat europeiskt land, och att växla pengar, än vad det var förra året. Kommissionen har inte väntat på att agera, den är fast besluten att uppnå en verklig förbättring av situationen och det måste märkas senast före sommaren.
Herr kommissionär! Tack för er utförliga information om hur saker och ting bör utvecklas inom euroområdet. Min fråga var dock om ni kände till att man i Spanien sedan den 4 januari har observerat hur bankväsendet samtidigt har börjat tillämpa höga provisioner för köp av valuta, euron inkluderad.
Detta faktum, plus att allt inträffade på en och samma gång, gör att man misstänker att ett avtal ligger bakom politiken i fråga, ett avtal som bryter mot marknadens elementära regler.
Herr kommissionär, tvärtemot er uppfattning om att turister kommer att finna det billigare att resa i euroområdet nu i sommar, så kan de som kommer till Spanien och vill växla fickpengar få upp till 10 procent mindre för den summa de växlat in, och detta utan att ha blivit förvarnade.
Känner ni till detta, och kommer ni att vidtaga några åtgärder?
För ytterligare detaljer tillåter jag mig att nämna att van Miert kommer att tala inför underutskottet för monetära frågor nästa vecka. Jag är säker på att i det speciella fall ni tar upp kommer han att kunna ge er all information ni önskar och som det är möjligt att ge. Jag vill för övrigt säga att kommissionen kommer att ta sitt fulla ansvar och tillämpa de befogenheter den har och skall tillämpa enligt fördraget. Sedan en och en halv månad står vi nu i direkt och ständig kontakt med bankerna, just för att utvärdera saken. Jag tror att det håller på att utvecklas. Allt kunde inte lösas den första dagen. Jag tror att bankvärlden nu har en stor medvetenhet och att det redan har blivit bättre i ett stort antal fall. Jag hoppas att denna situation kommer att bli allmän under de kommande veckorna och månaderna.
Herr kommissionär! Ni kommer själv ihåg när kammaren godkände betänkandet om euron och konsumenten - där jag var föredraganden - och samtidigt antog en rekommendation, så att kommissionen skulle kunna lägga fram ett lagstiftningsinitiativ för att begränsa den här typen av företeelser. Tyvärr gjordes aldrig detta och tyvärr visar oss erfarenheten att vi hade rätt. Nu tvingas vi höja våra röster och protestera å konsumenternas vägnar gentemot episoder av den här typen i de olika länderna som, när allt kommer omkring, gör att medborgaren, konsumenten, inte märker att euron är här och att kostnaderna följaktligen borde försvinna.
I Spanien togs ett lovvärt initiativ av Banco de España, som erbjöd sig att gratis växla in alla valutor från euroområdet. Tyvärr har Banco de España ett mycket litet nätverk och det initiativ som togs har därför inte förhindrat andra banker - kort sagt, de privata bankerna - att föra denna politik, möjligtvis en överenskommen sådan, något som Karel van Miert skulle kunna kommentera, och som i varje fall bekräftar vår oro för eventuella missförhållanden.
För det första tror jag inte att man skall generalisera vissa fall som ägt rum. För det andra måste man se att kommissionen inte har den lagstiftningsbefogenhet som krävs för att genom regler tvinga bankerna och växlingskontoren att byta ut sedlarna kostnadsfritt eller med ett avgiftstak. Detta gäller också för gränsöverskridande kostnader och överföringar. Kommissionen ser till att bankerna respekterar befintliga lagstiftade skyldigheter: omräkning mellan euro och nationell valuta kostnadsfritt, kostnadsfri överföring av konton till euro, icke diskriminering mellan euron och den nationella valutan vid prissättning av identiska tjänster.
Tack vare vår insats är saker på väg att hända. Jag har redan sagt det och jag säger det igen: jag tror att det som hände i början överdrevs av media. Man får inte generalisera det på europeiska unionens nivå. Vi måste vara vaksamma. Det är anledningen till att vi sätter fortsatt press på bankerna. Denna press måste omsättas i fakta. Om vi efter en rimlig tidsfrist inte kan konstatera någon förändring måste vi eventuellt ta till andra bestämmelser. Men jag tror inte att vi har kommit dit i dag: resultatet av de åtgärder som har vidtagits de senaste veckorna gör att vi kan anta att frågan utvecklas.
Det krävdes fyrtio år för att sätta den gemensamma valutan i omlopp och man kan inte vänta sig att de hinder och krav som våra landsmän, våra konsumenter, stöter på försvinner omedelbart. Dessa hinder har i allmänhet inget att göra med valutan utan beror på andra faktorer; jag tänker bl.a. på banksystemens anslutningar sinsemellan.
Jag kan därför ännu en gång försäkra er: kommissionen är medveten om problemen. Kommissionen är vaksam. Den arbetar i nära förbindelse med bankerna och konsumenterna. Kommissionen har ställt ett telefonnummer till förfogande för att ta emot klagomål och svåra situationer som kan uppstå. Vi kommer att besvara alla samtal.
Precis som ni tror jag på den europeiska uppbyggnaden och jag är övertygad om att vi har tagit ett historiskt steg. Vi spenderar faktiskt miljontals euro i informationskampanjer för att informera medborgarna om något som skall hända och som inom två år kommer att vara dem till gagn. Kostnaderna för bankernas provision har vi emellertid fått stå ut med alltifrån den första helgfria dagen, och med en underlig misstanke om att bankerna har kommit överens om detta, vilket inte är svår eftersom de är så få.
Därför menar jag att man inte kan säga " har vi några konkreta fall" , alltför stor mediabevakning har redan skett. När den vanlige medborgaren skall ut och resa kommer han i praktiken att tvingas betala en provision.
Herr kommissionär, tror ni inte att det vore dags med ett offentligt uppbåd? Jag förstår att ni för diskussioner med bankerna, men skulle ni inte kunna ge de medborgare som överklagat litet klarare besked?
Jag tror att jag redan svarat på alla punkter som ni har tagit upp, fru García Arias, utom en. Ni frågar om jag inte kunde göra det offentligt. Vi har gjort det: den 4 februari offentliggjorde vi en mycket exakt kommuniké som tar upp de frågor som ni har nämnt. Jag skall se till att ni utan dröjsmål får kommunikén, som jag också kommer att låta dela ut till hela parlamentet, för att visa att vi tar hand om frågan.
Jag noterar emellertid - eftersom dessa debatter är av ett mycket speciellt intresse för mig - att man är särskilt känslig från spansk sida.
Fråga nr 46 från Christine Oddy (H-0002/99) Angående: Amnesty International och Europeiska unionens politik för mänskliga rättigheter
Känner kommissionen till att Amnesty International har uppmärksammat femtioårsjubiléet av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna genom att publicera en rapport om EU: s politik för mänskliga rättigheter? Vilka åtgärder vidtar kommissionen för att utvärdera denna rapport och utnyttja dess viktigaste rekommendationer till att förstärka EU: s politik för mänskliga rättigheter?
Jag hälsar herr van den Broek välkommen och jag ber honom att besvara Oddys fråga. Ordet är ert, herr kommissionär.
Jag vill gärna bekräfta att kommissionen har tagit emot den rapport som ledamoten menar. Den här rapporten från Amnesty innehåller några intressanta förslag som måste granskas närmare. Kommissionen har därför inbjudit Amnesty International och några andra människorättsorganisationer för att utbyta tankar om det här med ledamöterna i en grupp från kommittén för mänskliga rättigheter, där företrädare för alla våra inblandade generaldirektorat ingår.
Jag vill med anledning av den här frågan också påpeka att det inom området extern människorättspolitik, vilket vi vid flera tillfällen har haft tillfälle att prata och utbyta tankar om i parlamentet, absolut är tal om en mycket aktiv politik för de mänskliga rättigheterna från Europeiska unionens sida. Jag tror att vi måste åstadkomma en intensifiering med avseende på förslag om att inom själva Europeiska unionen ägna mer uppmärksamhet åt människorättsproblem.
I det sammanhanget vill jag även ännu en gång hänvisa till Amsterdamfördraget. Vid förhandlingarna talades det även där mycket om artiklar om de mänskliga rättigheterna. Jag vill också hänvisa till ett aktuellt förslag från det tyska ordförandeskapet om utarbetandet av en stadga för de mänskliga rättigheterna. I morgon skall vi ta upp det med företrädare för Europarådet för att ta reda på var det initiativet står i förhållande sig till den befintliga europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna.
För att gå tillbaka till den externa människorättspolitiken så påminner jag er om det viktiga uttalande som ministerrådet gjorde i Wien med anledning av femtioårsjubiléet av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Även i det uttalandet tillkännagavs ett antal initiativ, undersökningar inom området människorättspolitik, och jag skulle gärna vilja nämna ett av dem, nämligen förslaget att undersöka om Europeiska unionen själv skulle kunna utarbeta en årsrapport om de mänskliga rättigheterna, en önskan som även Europaparlamentet har uttryckt.
Slutligen vill jag också tillägga att kommissionen tror att om man vill ta ett sådant berikande initiativ så är det mycket viktigt att göra ett val mellan en årsrapport som tar upp ett visst antal människorättsteman eller det kanske mindre uppenbara alternativet med en geografiskt uppställd årsrapport som omfattar hela världen. Förutom de mänskliga och ekonomiska medel som skulle behövas för att genomföra det så ges en sådan rapport redan ut av det amerikanska utrikesdepartementet. Jag fruktar att det snabbt skulle resultera i duplikat.
Alla dessa initiativ behandlas. Det är vi glada över. Jag skulle också vilja säga till Oddy att vi har en klar känsla av att intresset för människorättsproblematiken i Europeiska unionen inte bara ökar utan även fördjupas och det är verkligen uppmuntrande.
Jag tackar kommissionären för hans tillmötesgående svar. Eftersom detta är ett så brett ämne, kommer jag endast att ägna mig åt ett område. Vad gäller EU: s uppförandekod för vapenhandel, finns det ännu en gemensam förteckning över militär utrustning som omfattas av detta kod? Hur många länder har vägrat exportlicenser för vapen? Och hur övervakar ni att medlemsstater uppfyller sina plikter enligt detta kod på ett riktigt sätt?
Oddy minns säkert att man under det brittiska ordförandeskapet nådde en överenskommelse om en uppförandekod för vapenexport och att innehållet i den var ett resultat av en kompromiss mellan medlemsstaterna i detta svåra ämne som egentligen diskuterats under så många år. Hon minns säkert också att det tyska ordförandeskapet föresatte sig att ta reda på om det ändå inte skulle gå att skärpa villkoren i uppförandekoden något och höja ambitionsnivån för kontrollen på vapenexport. Vi väntar på resultatet av det men Europeiska kommissionen stöder naturligtvis detta eftersträvande helt och fullt.
Tack så mycket, herr kommissionär. Ni får ordet igen för att bemöta en kompletterande fråga från Truscott i samma ärende.
Jag välkomnar lagändringarna nyligen i Lettland och Estland för att påskynda naturaliseringsprocessen för icke-medborgare födda i dessa länder, anser kommissionen att ytterligare åtgärder är nödvändiga inom ramen för Köpenhamnskriterierna för mänskliga rättigheter för att åstadkomma ett fullt införlivande av rysktalande i Lettland och Estland?
Rådet och kommissionen gladde sig också åt den lagstiftning för underlättande av naturalisering som för inte så länge sedan antogs både i Estland och i Lettland. Jag tror att jag utantill kan säga att de normer vi då ställde upp i enlighet med rekommendationer från OSSE: s höga kommissarie för nationella minoriteter, att jag nu kan säga att på det här området, och särskilt med avseende på statslösa barn, så har normerna uppfyllts. Det som vi just nu följer på nära håll, tillsammans och i en god och konstruktiv dialog med de här länderna, är hur det är ställt med språkordningen för minoriteterna och de språkkrav som ställs upp för en kandidatur till poster inom folkrepresentationen på lokal och regional nivå. Jag tror dock att vi har alla skäl att vara optimistiska eftersom de politiskt svåra beslut som fattats där inom det här området lyckligtvis, även i Lettland, har fått ett brett stöd i en folkomröstning som hölls om den frågan.
Herr van den Broek, ni nämnde en EG-stadga för grundläggande rättigheter, men samtliga medlemsstater har ju tagit med de mänskliga rättigheterna i sina grundlagar, och det finns också internationella bestämmelser om dessa; så vad vill EU uppnå med en sådan särskild EG-stadga för de mänskliga rättigheterna?
Det är i sig en intresseväckande fråga. Det är också skälet till att jag tidigare sagt att man noga behöver gå igenom vad den här stadgan exakt skulle kunna betyda för en förstärkning av de mänskliga rättigheternas ställning inom Europeiska unionen. Ledamoten har nämligen helt rätt, förutom medlemsstaternas nationella grundlagar, vilka i allmänhet ger ett fullgott skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna, så finns naturligtvis också Europarådets ganska unika europeiska konvention om de mänskliga rättigheterna. Den konventionen är unik i det avseendet att den egentligen är den enda konvention om mänskliga rättigheter i världen som också innehåller en tvingande mekanism varigenom det går att vända sig till domstolen i Strasbourg som sedan kan fälla utlåtanden över kränkningar av eller brott mot den här konventionen.
Med tanke på allt detta minns ledamoten säkert också att det då fördes en ingående diskussion över om det inte skulle vara möjligt för Europeiska gemenskapen som rättsperson att ingå i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Domstolen i Luxemburg fastslog att det inte var möjligt på grundval av vårt nuvarande EU-fördrag. Om det alltså inte går så uppkommer frågan på vilket annat sätt som man kan reglera skyddet för de mänskliga rättigheterna på EU-nivå, eventuellt också med befogenheter för domstolen i Luxemburg.
Det är den diskussionen som just nu pågår, men än en gång, det sker även överläggningar med Europarådet om den här frågan. Vi håller er gärna informerade om utgången av de samtalen.
Fråga nr 47 från Giorgos Dimitrakopoulos (H-0007/99) Angående: Cyperns säkerhet
Med hänsyn till att EU och i synnerhet vissa medlemsstater reste invändningar mot den cypriotiska regeringens ursprungliga plan att på ön placera ut ett missilsystem för luftvärn (surface-to-air) bestående av S-300 missiler och att man sedermera välkomnade den cypriotiska regeringens beslut att frångå denna plan, hur anser kommissionen då att Cypern borde förbättra säkerheten?
Herr kommissionär, vänligen besvara Dimitrakopoulos fråga.
Mina expertmedarbetare har förberett ett långt svar på frågan från Dimitrakopoulos. Med alla respekt för de sanningar som står i det och som säkert inte är okända för Dimitrakopoulos vill jag dock försöka ge ett litet mer spontant svar. Jag håller nämligen fullständigt med honom om att utvecklingen på Cypern fått en positiv impuls i det avseendet att beslutet av president Clerides att avstå från utplacering av luftvärnsraketer på ön på ett avsevärt sätt bidragit till att minska spänningen på ön och egentligen inte endast på ön: även till att minska spänningen mellan Grekland och Turkiet som ju hotade att öka, något som enkelt kan försvåra relationerna mellan Europa och Turkiet.
Dessutom vet vi att vi befinner oss i en intensiv samarbetsprocess med Cypern med avseende på anslutningen. Jag tror att president Clerides kloka och modiga beslut bidrar till ett klimat som kommer att få processen att äga rum i en bättre anda.
För det tredje, och inte det minst viktiga, så känner ledamoten till att Europeiska unionen, både rådet och kommissionen, intensivt stöder insatserna av Förenta nationernas generalsekreterare, och särskilt det särskilda sändebudet Herkus som just nu bor på ön, för att försöka komma fram till en politisk lösning på Cypern.
Även i det avseendet kan vi säga att processen naturligtvis inte underlättades så länge hotet om den här konflikten med luftvärnsraketer hängde i luften. Det positiva steg som president Clerides har tagit - för övrigt inte utan att skapa inre politiska spänningar i regeringen - var inte bara ett klokt utan även ett modigt steg. Vad innebär det nu för hela den politiska utvecklingen på Cypern? Även om jag inte kan vara helt optimistisk - vi har inte fått tillräckliga positiva indikationer på att den politiska processen under Förenta nationernas överinseende kommer att ge något konkret resultat inom överskådlig framtid - så måste man i varje fall säga att chanserna blivit större att till exempel dialogen om säkerhet, det militära läget på ön, som förs via en form av förtrolig diplomati av FN, därigenom kan få fler möjligheter. Om vi ser de möjligheterna utveckla sig så kan ledamoten vara säker på att Europeiska unionen skall försöka lämna sitt bidrag till det hela via ordförandeskap, kontakter i medlemsstaterna och även via Europeiska kommissionen.
Avslutningsvis så vet vi alla vilket väldigt positivt bidrag till integreringen av Cypern i Europeiska gemenskapen det skulle vara om det skulle komma en lösning på de fortfarande ganska grundläggande politiska problemen på ön.
Jag vill tacka kommissionären och - naturligtvis - hans medarbetare för det utförliga svaret.
Jag skulle vilja ställa två följdfrågor:
För det första, har kommissionären möjlighet att ge oss åtminstone några exempel på de eftergifter som vi förväntar oss från Turkiet sida och som tidigare fanns medtagna i kommissionens meddelande om S-300-frågan?-För det andra, eftersom kommissionären hela tiden talade hypotetiskt - om, om, om - skulle jag vilja fråga honom följande: om allt det som han tog upp inte inträffar, vilken kurs kommer då kommissionen att slå in på för att de politiska lösningar som kommissionen anser vara lämpliga för säkerheten på Cypern skall röna framgång?
Mitt svar måste - när jag uttrycker en önskan - vara villkorligt i det avseendet att man naturligtvis måste förvänta sig positiva steg från båda parter när det gäller att lösa en politisk konflikt. Jag har tydligt angivit president Clerides bidrag. Man borde alltså kunna förvänta sig, särskilt eftersom säkerhetsläget på ön - och då menar jag militarisering eller demilitarisering av ön - har så mycket att göra med det beslut som president Clerides fattat, att det är mycket välkommet och att vi borde anmoda den turkcypriotiska gemenskapen och även Ankara att nu ta några steg i rätt riktning på just det här området.
Vi har också Herkus insatser för att försöka att stegvis komma fram till en viss demilitarisering av ön, även med tanke på den mycket positiva inverkan det skulle ha på övriga politiska samtal som, som ledamoten mycket väl vet, egentligen just nu befinner sig i ett ordentligt dödläge.
När Europeiska unionen, inbegripet Europeiska kommissionen, i sina kontakter med Turkiet får möjlighet att göra en sådan uppmaning till den turkiska regeringen så kommer den också att göra det. Jag tror att vi kanske måste vara så realistiska att vi inte glömmer bort att det snart kommer att hållas val till parlamentet i Turkiet, vilket i allmänhet inte är den period då politiker i praktiken genomför sina modigaste handlingar. Vi får emellertid hoppas att nya möjligheter ändå kommer att öppnas när valet är över.
Tack så mycket, herr kommissionär. Jag fortsätter att påkalla er uppmärksamhet, eftersom Hatzidakis reglementsenligt har begärt ordet för en kompletterande fråga. Ordet går till Hatzidakis för en minut. Med denna fråga avslutar vi frågestunden till van den Broek.
Herr kommissionär! Jag skulle vilja fråga er två saker.
För det första, det finns sedan tidigare ett förslag från den cypriotiska regeringen om en fullständig demilitarisering av ön, vilket turkcyprioterna - oövertänkt, enligt min mening - förkastar. På grund av att turkcyprioterna förkastar detta, har den cypriotiska regeringen emellertid lagt fram ett nytt förslag, som går ut på att utveckla en Nato-ledd fredsstyrka och samtidigt dra bort de turkiska ockupationsstyrkorna och den grekiska styrkan som finns på ön. Hur ställer ni er till detta?
För det andra, med tanke på den cypriotiska regeringens eftergifter, med tanke på att den stoppade utplaceringen av S-300-missilerna, med tanke på att den har föreslagit att turkcyprioterna skall delta i anslutningsgruppen - vilket turkcyprioterna vägrar - och mer allmänt med tanke på den cypriotiska regeringens försonliga ton, anser ni inte att kommissionen och rådet nu klart och tydligt måste uttala sig för att Cypern skall inträda i Europeiska unionen, oavsett turkcyprioternas ståndpunkter och oavsett om de deltar i förhandlingarna eller ej?
Det är väl egentligen inte en sak för Europeiska kommissionen att uttala sig om den nuvarande FN-styrkan på Cypern borde ersättas av en större fredsstyrka eller inte men jag är övertygad om att om parterna plötsligt skulle komma överens om villkoren för demilitarisering och FN: s särskilda sändebud dessutom skulle tycka att det var fördelaktigt och nödvändigt att uppfylla önskemålet om en FN-fredsstyrka så skulle det helt säkert tas upp i säkerhetsrådet. Där skulle man sedan behöva fatta ett sådant beslut. Jag tror alltså inte att det beror på någon bristande vilja från den internationella gemenskapen att på något sätt lämna ett bidrag. Det måste dock naturligtvis först finnas ett grundläggande principavtal mellan parterna själva.
När det gäller förhandlingarna så känner ni till kommissionens ståndpunkt. Vi har flera gånger sagt - förhandlingarna pågår nu cirka nio, tio månader - att det egentligen inte är dags än att diskutera vilken situation som skulle uppstå om förhandlingarna skulle avslutas utan att det hittats någon politisk lösning på delningen av ön. Att spekulera om det just nu tycker vi inte verkar särskilt produktivt och därför avstår vi från det. Samtidigt har i alla fall kommissionen gjort allt som behövs för att hålla farten uppe i förhandlingarna och kommer även att göra det i fortsättningen om läget inte förändras.
Tack så mycket, herr van den Broek.
Ärade kollegor, som jag redan har påtalat har den tid vi avsatt för frågor till van den Broek gått ut. Därför skall frågorna nr 48 till 56 besvaras skriftligen.
Eftersom frågeställarna är frånvarande, bortfaller frågorna nr 57 och 58.
Fråga nr 59 från Alex Smith (H-0045/99) Angående: Felaktig och inkompetent hantering av kärnavfall
Har kommissionen gått igenom den rapport om felaktig och inkompetent hantering av kärnavfall vid kärnkraftverk i Förenade kungariket som utarbetats av Nuclear Installations Inspectorate och som offentliggjordes i december 1998, i vilken det anges hur den inkompetenta hanteringen av fast radioaktivt avfall vid Dounreay och Sellafield skulle kunna påverka brittiska medborgares hälsa och miljön i andra EU-medlemsstater på grund av att radioaktiva ämnen läckt ut i havet?
Fru Bjerregaard, ordet är ert för att besvara Smiths fråga.
Herr ordförande! Kommissionen kände inte till att Nuclear Installations Inspectorate i december 1998 offentliggjorde en rapport om frågan rörande fast radioaktivt avfall i Dounreay och Sellafield. Kommissionen har bett de brittiska myndigheterna om att få denna rapport. Det är inte klart om den rapport som Smith hänvisar till bara behandlar anläggningens säkerhet, eller om den också tar upp miljökonsekvenserna i samband med radioaktivt utsläpp i havet. Om det senare är fallet, kommer behandlingen av rapporten att ta upp om man följer de grundläggande säkerhetsnormerna för skydd av befolkningen mot joniserad strålning, och det skall eventuellt ske på grundval av en kontroll i enlighet med artikel 35 i Euratomfördraget. Kommissionen planerar att göra en ny kontroll i enlighet med artikel 35 i Euratomfördraget i mars 1999 i Dounreay, och troligen under år 2000 i Sellafield.
Jag noterar att Fitzsimons faktiskt är närvarande i kammaren. Kanske kan kommissionären även besvara hans fråga.
Jag måste erkänna att jag är totalt överraskad över att kommissionen inte var medveten om detta betänkande, med tanke på dess känslighet just nu. Den kan förvisso ta upp de frågor som kommissionären talar om, eller det kan förvisso ta upp någonting helt annat. Men det viktiga är: Jag förutsatte att kommissionen, med tanke på sina förpliktelser enligt artikel 35, skulle ha varit medveten om detta specifika fråga. Ärligt talat börjar jag bli en smula trött på att kommissionen kommer hit och talar om olika saker för oss. När vi kontaktar rådet i dessa frågor säger rådet alltid att det är en fråga för kommissionen, kommissionens ansvar. Vi kommer hit för att ställa en fråga till kommissionen och kommissionen säger " Vi är inte medvetna om detta" .
Jag har alltså ingen tilläggsfråga, jag vill bara få min protest registrerad.
Herr ordförande! Jag är mycket förvånad över Smiths kommentar, därför att med hänsyn till hans fråga är jag naturligtvis förpliktad att förklara för kammaren att vi inte kände till denna rapport, och att så snart vi gjorde det, bad vi de brittiska myndigheterna att få denna. Vi utgår naturligtvis från att vi skall få den, och så kommer vi att behandla den, som jag sade, i enlighet med artikel 35 i Euratomfördraget. Eftersom vi inte hade hört talas om denna rapport, skulle det ju varit mycket svårt för mig att svara på något annat sätt än vad jag gjort här i dag.
Jag vill gärna fråga Ritt Bjerregaard om det är en så dålig kommunikation mellan miljöministrarna och kommissionen, att kommissionen inte heller känner till det som Nuala Ahern pekar på i sin fråga, nämligen att de nordiska miljöministrarna i december 1998 klagade till den brittiska regeringen över den radioaktiva förorening som också drabbar farvattnen kring de nordiska länderna, och om det mot bakgrund av detta inte är mycket länge att vänta till år 2000 med att inleda en undersökning, och om det inte vore mer lämpligt att omgående skicka undersökningsgruppen till Dounreay, som Nuala Ahern bett kommissionen att göra.
Herr ordförande! Jag skall gärna avge det svar som jag förberett till Ahern, som inte är närvarande i dag, till Sandbæk i stället, för det var ju det frågan rörde, såvitt jag förstod.
Kommissionen känner inte heller till att de nordiska miljöministrarna skulle ha klagat över havsföroreningar som härleds till radioaktiva utsläpp från upparbetningsanläggningarna i Sellafield och Dounreay. Det är egentligen inte så underligt, eftersom det rör förhållanden som hör hemma under de bi- eller multilaterala förbindelserna mellan dessa länder och Förenade kungariket, och Sandbæk sade ju också att man hade riktat sig till Förenade kungariket. Men kommissionen känner naturligtvis till att man konstaterat höga koncentrationer av technetium 99 vid de nordiska ländernas kuster och i Arktiska havet. Kommissionen deltog i det ministersammanträde som hölls i Sintra i juli 1998. Vid detta tillfälle, då jag för övrigt själv var närvarande, diskuterades frågan om radioaktiva utsläpp, och det beslutades om en principiell minskning av utsläppsmängden med sikte på att uppnå en koncentration nära noll före - och nu rör det sig alltså om långt in i framtiden - år 2020. Den brittiska regeringen har försäkrat att den i allra högsta grad har uppmärksammat problemet med technetium 99, inte minst i samband med behandlingen av Sellafields utsläppstillstånd. Mot denna bakgrund tycker jag att jag kan säga att vi följer med i utvecklingen på ett mycket aktivt sätt, och även har de kontakter vi bör ha, men att vi naturligtvis måste infoga det i vårt arbetsprogram och mycket som möjligt ta hänsyn till de berörda människorna, när vi skall utföra kontrollerna.
Tack så mycket, fru Bjerregaard. Jag påminner er om att vi behandlar fråga nr 59 och att den här frågan är en kompletterande fråga från Smith. Fitzsimons får ordet för ytterligare en kompletterande fråga.
Min fråga är kopplad till Smiths fråga. Jag tackar er för era svar hittills, herr kommissionär, men under flera år har kommissionen undvikit hela frågan om Sellafield som Smith, jag och många andra har väckt. Den har alltid underlåtit att ta itu med den verkliga frågan, nämligen stängningen av Sellafield. Nyligen har den tyska regeringen gjort kovändningar och gått igen alla möjliga slags kursändringar vad gäller hela kärnkraftsfrågan.
Eftersom det inte finns någon framtid för upparbetning av kärnavfall, herr kommissionär, instämmer ni inte i att det är hög tid, och att det är berättigat, att stänga Sellafield?
Herr ordförande! Det var naturligtvis bra att höra Fitzsimons, så att vi också kan klara av denna del av frågan. Nu kan vi ju naturligtvis ha delade meningar om kärnkraft, och även om Sellafield och andra saker. Jag kan mycket väl förstå om Fitzsimons och andra tycker att svaren varit otillräckliga, men jag måste ju hålla mig till den behörighet vi har, och kommissionen har alltså ingen behörighet när det gäller kontroll av säkerheten vid kärnkraftverk. Denna kontroll åvilar medlemsstaternas behöriga myndigheter. Det är också driftschefen och den berörda medlemsstaten som skall bedöma kärnkraftverkets ekonomiska bärkraft. Vi har därför varje gång det ställts frågor av denna typ, undersökt var vi har behörighet och var vi inte har det, och om man vill - som Fitzsimons och andra - att det vidtas fler åtgärder, så är mina händer bakbundna, eftersom jag inte kan gå utöver den behörighet som man gett oss på detta område.
Herr ordförande! Jag vill ställa en tilläggsfråga. Jag angav vid inledningen av frågestunden att jag ville göra det. Jag har suttit här tålmodigt och jag finner det anmärkningsvärt att ni inte ropar upp mig. Dounreay ligger i min valkrets.
Fru Ewing, det är inte jag som inte ger tillstånd till ännu en kompletterande fråga, utan enligt arbetsordningen får vi bara ställa två kompletterande frågor, vilka redan har ställts, och ordförandeskapet kan inte gå emot arbetsordningen. De två kompletterande frågorna till Smiths fråga har redan ställts. Nu måste vi fortsätta med fråga nr 60. Låt höra, fru Ewing.
Herr ordförande! Fitzsimons har sin egen fråga. Det är mycket vanligt att, när någon är någon minut sen, tillåta deras fråga att ställas. Detta är vad Smith antydde. Istället kallade ni upp Fitzsimons som tillägg till Smith. Min begäran, som registrerades i god tid, ignoreras. Som den ledamot som suttit längs i parlamentet, vill jag säga till er att det inte är någon mening att komma till frågestunden om detta är det sätt på vilket ni behandlar den ledamot som företräder området ifråga. Jag finner det ganska avskyvärt.
Fru Ewing, jag är också bekymrad. Fitzsimons fick i varje fall ordet för en kompletternade fråga, inte för sin egen fråga, eftersom han var försenad.
Fråga nr 60 från Antonios Trakatellis (H-0026/99) Angående: Förbindelseled i Maliakos-bukten - Brott mot gemenskapens miljölagstiftning
I det pågående projektet för riksvägen Patras-Aten-Thessaloniki-Evzoni föreskrivs en tilldelning av kontrakt för en förbindelseled via Maliakos-bukten genom en underjordisk tunnel som skall vara 4, 5 kilometer lång och 4 meter bred och grävas på 18 meters djup under Maliakos-buktens havsbotten. Myndigheter och representanter för både lokala och regionala intressen motsätter sig fullständigt det planerade byggnadsprojektet, och dessutom har studier visat på att Maliakos-bukten inte lämpar sig för en sådan tunnel (det är en liten, grund och sluten bukt, geologiskt sett en spricka med risk för jordbävningar och där ligger en fiskodling).
Känner kommissionen till att man vid projekteringen och tilldelningen av kontrakt för tunnelprojektet har brutit mot direktiv 85/337/EEG och 97/11/EG , genom att det inte i förväg utförts en fullständig och särskild studie av miljökonsekvenserna, att man inte informerat allmänheten och inte sökt några alternativa lösningar?
Kan man genomföra projektet, med tanke på att Maliakos-bukten och vattenbiotopen Sperchios-floden finns bland de föreslagna skyddsområdena inom programmet Natur 2000 och att konsekvenserna av projektet hotar områdets ekosystem och riskerar att utplåna allt liv i havet?
Kan projektet medfinansieras med medel från gemenskapens budget när bestämmelser i gemenskapslagstiftningen har överträtts, och vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att man skall rätta sig efter dessa bestämmelser?
Fru Bjerregaard, vänligen besvara Trakatellis fråga.
Herr ordförande! Det aktuella projektet är en del av den nya motorvägen mellan Aten och Thessaloniki. Stora delar av den övriga motorvägen samfinansieras med kommissionen. Den vägsträcka som ledamoten talar om, omfattas inte av denna finansiering. Den skall alltså tvärtom byggas, finansieras och drivas av privata investerare. Men - och det betonar jag - naturligtvis skall EG: s lagstiftning fortfarande följas. Bara förundersökningarna rörande tunneln, och alltså inklusive miljökonsekvensbedömningarna, är samfinansierade via det operativa programmet för vägnät inom ramen för EG-stödet till Grekland för 1994-1999.
Jag har fått intrycket att ledamoten menar att den offentliga anbudsgivningen i samband med tunneln har inletts. Denna information har inte jag. Den information vi har inom kommissionen säger att så inte är fallet, och att det enda de grekiska myndigheterna har gjort, är att offentliggöra att projektet kommer att äga rum, och att privata intressenter kan markera sitt intresse. Innan dess en offentlig anbudsgivning sker, kommer en miljökonsekvensbedömning att äga rum i enlighet med bestämmelserna i direktiv 85/337. Sperheios-floddalen och flodmynningen Maliakos Kolpos är några av de platser som de grekiska myndigheterna har föreslagit skall ingå i Natura 2000-nätverket i enlighet med rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. Sperheios-flodmynningen har pekats ut som särskilt skyddsområde enligt fågeldirektivet. I enlighet med artikel 6 i djur- och växtdirektivet kan det bara ges samtycke till ett projekt som skadar ett Natura 2000-områdes ekologiska integritet, och till vilket det inte finns några alternativa lösningar, om det är nödvändigt att genomföra med hänsyn till väsentliga samhällsintressen, och om det vidtas lämpliga ersättningsåtgärder. Dessa bestämmelser tillämpas redan för särskilda skyddsområden, inklusive Sperheios-flodmynningen, men inte för platsen som helhet. Detta kommer att ske automatiskt när platsen ingår i Natura 2000-nätverket.
Som en följd av detta skall de grekiska myndigheterna enligt direktiv 92/43 och Fördraget om Europeiska unionen, avstå från alla aktiviteter som i väsentlig grad kan skada denna plats ekologiska integritet. Kommissionens avdelningar kommer att hänvisa ärendet till de grekiska myndigheterna för att se till att dessa har följt sina åtaganden i enlighet med gällande lagstiftning, också vad gäller det aktuella projektet. Enligt de grekiska myndigheterna kommer projektet inte att påverka Sperheios-området, men det är bland annat det som kommissionen vill förvissa sig om.
Herr ordförande! Jag skulle första vilja tacka kommissionären för hennes svar och informera henne om - även fast jag tror att hon redan känner till det - att en protest från alla kommuner och län redan har skickats.
Och trettiotvå offentliga operatörer från hela regionen, som protesterar för att de inte har tillfrågats om projektet, har överklagat till riksrådet (The Council of State) och till den grekiska rättvisan. I enlighet med gemenskapsdirektivet borde även dessa offentliga operatörer delta i genomförandet av projektet. Det finns alltså mycket upprördhet i regionen, och ingen vill veta av projektet. Men det finns alternativa lösningar. Detta projekt, denna förbindelseled, kan genomföras på andra sätt, som inte drabbar Maliakosbukten, och det är besynnerligt att Miljöministeriet nu införlivar området i Natur 2000, eftersom det genom att sjösätta projektet kommer att förstöra det som det har införlivat, i det att det vill bygga en förbindelseled som kommer att förvandla bukten till en plats som inte alls är lämpad för havsliv. Jag vill alltså be kommissionären att övervaka denna fråga, som är mycket viktig för alla kommuner och alla invånare i regionen.
Jo, jag har uppmärksammat att det är en sak som skapat ett stort intresse i Grekland, och även att det skett protester kring projektet. Det är också därför jag kan säga till Trakatellis att vi kommer att fråga de grekiska myndigheterna om detta. Det finns bestämmelser både i samband med habitatdirektivet och Natura 2000, som tillämpas här, och vi kommer naturligtvis att uppmärksamt granska de svar vi får, eftersom det är vår uppgift att se till att naturen respekteras. Det kommer vi att göra även denna gång.
Klockan är nu 19.14 och eftersom kommissionär Bjerregaard tilldelades 20 minuter för frågor, med början 18.55 återstår enligt min beräkning en smula tid.
Jag vill be er att rikta er uppmärksamhet på reglerna, i synnerhet till bilagan till regel 7 - genomförande av frågestund - och får jag vördsamt föreslå att ni, likaväl som att visa rött ljus för ledamöter, ibland visar rött ljus och rött kort till kommissionärer eftersom detta är vad som tar upp tid. Det sista svaret från kommissionär Bjerregaard varade i 3 minuter och 56 sekunder. Ledamöter avbryts efter en minut medan vissa av svaren från kommissionär van den Broek var mycket långdragna. Det kunde vara nyttigt för kommissionärerna att instruera sin personal att ge kortare och mera kärnfulla svar på ledamöters frågor vilket i sin tur skulle tillåta fler ledamöter att få en chans att ta upp sina väljares angelägenheter.
Jag var på väg att ta upp en mycket allvarlig olycka gällande ett avbrott i elförsörjningen vid ett kärnkraftverk som, om det hade ägt rum, kunde ha fått katastrofala följder. Jag skulle vilja göra er uppmärksamma på detta.
Lyssna nu, herr McMahon. Jag är alltid tacksam för det stöd och de påpekanden jag får från kammaren, eftersom jag anser att ordförandeskapet måste lyssna på alla. Beakta dock, McMahon, att vi i dag började exakt klockan halv fem på eftermiddagen. Detta betyder att vi klockan sju måste ha klarat av frågestunden till kommissionen, det berör nämligen inte bara ledamöterna utan också sessionstjänsten. Just nu har vi överskridit vår tid med sexton minuter för sessionstjänsten, hela sessionstjänsten, inklusive tolkservicen, ett, som ni vet, mycket tungt arbete.
McMahon, Som ordförande försöker jag sprida ut de många kompletterande frågor som uppstår, men jag kan inte göra underverk. I dag har vi alltså överskridit tiden med sexton minuter och Bjerregaard har utnyttjat den tid hon hade till sitt förfogande. Efter att ha tackat Bjerregaard måste jag därför avsluta frågestunden. Jag ber er uppmärksamma att frågorna nr 61 till 104 besvaras skriftligen.
Jag förklarar härmed frågestunden till kommissionen avslutad.
Sammanträdet avbröts kl.19.15 och återupptogs kl. 21.00.
Den gemensamma organisationen av marknaden för vin (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0046/99) av Martin för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslag till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (KOM(98)0370 - C4-0497/98-98/0126(CNS)).
Herr ordförande! Jag tror att vi måste börja med att ge kommissionen vårt erkännande för de viktiga rättelser som man har gjort i förslaget från 1994. Av det förslaget, något som vi i dag lyckligtvis har kommit över, har vi bara kvar ett budskap från en synnerligen övertalig vinproducerande sektor vars enda måttstock var en massiv avverkning av vinfält.
Med den nuvarande reformen, en reform som utan tvekan även i dag är såväl diskutabel som kontroversiell, vill man förbättra jämvikten mellan utbud och efterfrågan, men framför allt vill man ge producenterna en möjlighet att anpassa sig och exploatera en marknad som är under expansion.
Vi får emellertid inte bli alltför optimistiska. Personligen, och med anledning av en av de debatterade frågorna - rätten till nyodling - anser jag att Europeiska kommissionens förslag är bättre än yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Jag tycker att kommissionens förslag bättre säkerställer den dynamiska jämvikten. En begränsning av nyodlingsrätten till en procent på ytor avsedda för vinodling i områden där efterfrågan ökar, är enligt min mening mer positivt än att sätta gränsen till år 2010.
Definitiv avverkning för områden med strukturellt överskott samt en anpassad reglering av rätten till nyplantering, något som kommer att bestå i mer än 13 säsonger efter avverkning, kan vara kompletterande åtgärder i den riktningen.
Kapitlet som tar upp omställning och som inriktas på en anpassning av produktionen till efterfrågan på marknaden har kompletterats på ett positivt sätt, såväl vad gäller den förmodade förnyelsen som möjligheten att finansiera specifika åtgärder för att stödja vinodling i regioner som lider av torka. Däremot motsätter vi oss helt och hållet en nationell finansiering på upp till 25 procent i regioner som inte ingår i Mål 1-områden.
Beträffande marknadsmekanismerna så stöder vi fullt och fast en 15- procentig höjning av alkoholvolymen i den 7-procentiga vinproduktionen från och med vinmustens jäsning. Vi tycker också att ett viktigt steg har tagits med den särskilda destillationen för alkoholarom, något som gör att gemenskapsleveranserna kan garanteras där den årliga efterfrågan ligger på nästan 15 miljoner hektoliter.
Till sist skulle vi gärna se att en tillämpning av krislagstiftning vid extraordinära omständigheter fortsätter att vara frivillig i enlighet med artikel 30 i kommissionens förslag. Vi menar också att det är ofrånkomligt att man i den nya förordningen införlivar en ny avdelning för särskilt stöd samt åtgärder för främjandet av vinkonsumtionen, inklusive konsumentinformation.
Konkurrensmässigt sett verkar vi överdriva antalet viktiga beslut som överlåts till förvaltningskommittén och som regleras i artikel 74 och följande. Vi stöder därför de ändringsförslag som försöker bringa jämvikt bland beslutsförfarandena.
Avslutningsvis måste vi än en gång påtala vårt motstånd mot det vinframställningssätt där alkoholhalten höjs med hjälp av socker, något som direkt ifrågasätts i vindefinitionen i bilaga 1, det vill säga en produkt som enbart erhålls medelst jäsning av färska eller delvis färska druvor eller druvsaft.
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! Jag börjar med att gratulera kommissionen till att ha tagit initiativ till ett förslag till en reform av den gemensamma politiken för vinsektorn. Det är i verkligheten så att om vi ser ut över världen kan vi se att Europa har förlorat sin ekonomiska och handelsmässiga betydelse inom sektorn, till förmån för nya producentländer som USA, Sydafrika, Chile, Argentina, Brasilien, Australien eller själva Nya Zeeland. Vi står inför länder som har utökat sina vinarealer enormt, ökat sin produktion exponentiellt och som utan några tvivel har förbättrat kvaliteten på sina viner.
I motsats till en sådan expansiv politik föreslår kommissionen att Europeiska unionen skall fortsätta sin politik med villkor för planteringar och odlingar de närmaste tio åren. Kommissionens förslag är känsligt för några grundläggande kriterier:
För det första, ökningen med 1 procent för nyplantering av vin är för liten för att utveckla Europeiska unionens produktionskapacitet. Förslaget på 3 procent som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har godkänt och som detta parlament kommer att godkänna, ter sig mycket mer realistiskt trots att det, enligt min mening, ändå har en låg ambition.-För det andra, omstruktureringsprogrammet för vinodling uteslöt de äldsta vinodlingarna, vilket är oacceptabelt med tanke på den höga medelåldern hos de flesta europeiska odlingar. Jag tar som exempel Portugal, mitt land, där 60 procent av vinfälten är mer än 40 år gamla. Även här har parlamentet föresatt sig att rätta till denna brist i kommissionens förslag genom att uttryckligen ta med föryngringen av vinfälten som en av prioriteringarna för sektorns omstruktureringsprogram.-För det tredje, förslaget är för stramt mot modellen för sektors- och yrkesöverskridande organisationer. I denna aspekt är det nödvändigt att stärka subsidiariteten och respektera organisationstraditionerna i de olika medlemsstaterna. Exempelvis bör ändringsförslag 171, andra strecksatsen, förkastas.Jag vill, som avslutning, gratulera Philippe-Armand Martin till den kompromiss han lyckats förhandla fram, och komma med ett förtjänstfullt arbete ur vilket kommit ett förslag som är klart bättre än det som kommissionen lade fram. Emellertid vill jag understryka att artikel 42a, som han inkluderat i texten, är ett övergrepp för de flesta producentländer, eftersom det hindrar medlemsstaterna att göra tappning i ursprungsland obligatorisk. Det är ingen mening att diskutera detta ämne inom ramen för denna förordning, då kommissionen har lagt fram ett specifikt förslag för detta ändamål, vilket skall behandlas inom ramen för Lullings betänkande. Därför måste ändringsförslag 179 avvisas om vi inte skall åstadkomma en stor orättvisa och ett drag som, enligt min åsikt, brister mycket i öppenhet. Bara inom den ramen skall vi behandla denna fråga. Dessutom har ännu inte EG-domstolen fattat sitt definitiva beslut i frågan, apropå " Rioja" , och därför har vi all anledning och argument nog för att diskutera detta senare, inom ramen för Lullings betänkande.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Vi måste när det gäller detta betänkande från vår kollega Martin glädjas åt inte bara betydelsen och kvaliteten i det arbete föredraganden har utfört, utan också åt det faktum att den tid som har avsatts till utarbetandet, diskussionen och organisationen av detta arbete gjort det möjligt för utskottet för jordbruket och landsbygdens utveckling att lämna ett bra betänkande till kammaren, komplett och enhetligt, och som antagits med stor majoritet.
Vi skall veta att ett sådant resultat endast varit möjligt tack vare nära samråd med producenterna och även för att betänkandet inspirerats av den allmänna rapporten om den gemensamma jordbrukspolitiken, vilken redan har antagits av kammaren. Detta innebär också att betänkandet på vissa punkter inte instämmer i de liberala förslagen från kommissionen.
Det är på detta sätt som betänkandet bibehåller en definition av vin, en produkt av jordbruket och vinodlingen, som samtidigt förkastar varje form av industrialisering. Betänkandet bekräftar den europeiska produktionens strävan att inta en ökande plats i en världsproduktion med hög kvalitet, som förenar begränsad konsumtion och hälsa. För detta föreslås i betänkandet en kontrollerad tillväxt av vinodlingen, bl.a. till förmån för unga jordbrukare, och mer effektiva bestämmelser för nyplantering och förbättring. Allt detta måste slutligen garanteras genom en kontrollerad förvaltning, som innefattar marknadsföring och anpassningsmekanismer såsom obligatorisk destillation, som inte får lämnas till kommissionens ansvar.
I ett sådant sammanhang försvarar jag den prioritering som gjorts av berikning genom druvsaft snarare än genom socker, förbudet mot import av druvsaft från tredje land, som skulle vara en trojansk häst mot kvaliteten i den europeiska produktionen, förbudet mot blandningar av rött och vitt vin och slutligen den tydliga definitionen av varje vinodlings särdrag, exempelvis starkvin av typen " vin doux naturels" som är de enda produkterna som kan upprätthålla mänsklig produktionsverksamhet i vissa områden i unionen.
Alla kan konstatera att reformförslagen inom den gemensamma jordbrukspolitiken har en tendens att köra fast i de hjulspår som dragits upp av kommissionens alltför liberala riktlinjer. Vårt jordbruksutskott är mycket uppmärksamt på kraven från de yrkesverksamma och samhället. Det är anledningen till att vi godkänner betänkandet.
Herr ordförande! I dag avslutas diskussionsrundan om reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken inom ramarna för Agenda 2000. Diskussionerna har visat på de mycket stora svårigheterna att finna en gemensam nämnare som kan sammanlänka de starka motsättningarna mellan olika nationella intressen.
Jag hoppas att diskussionen om vinsektorn leder fram till ett positivt resultat som kommer såväl producenterna och produkten som konsumenterna till godo. Vår föredragande, Martin, har bidragit i den riktningen. För om ingenting annat, så har vinet sedan urminnes tider förenat människor, och det har utgjort ett viktigt element i det sociala, kulturella men även religiösa livet.
I princip anser vi att kommissionens förslag utgör ett steg i rätt riktning, vad gäller problemen som denna sektor står inför. Den komplicerade regelram som fram till i dag har utformats utgör en hämmande faktor för balanseringen av marknaden, utvecklingen av produktionskapaciteten, förbättringen av vinernas kvalitet och främjandet av varorna på den europeiska och den globala marknaden.
Den nedläggningspolitik som fram till i dag har förts har resulterat i att arealen för vinodling i Europeiska unionen har minskat med omkring 20 procent, och detta samtidigt som unionen har översköljts av viner från tredje land som för en aggressiv produktions- och handelspolitik. Detta gäller i särskilt hög grad för Grekland, där minskningen uppgår till 35 procent, vilket utgör ett hot mot de grekiska vinodlingarnas inriktning på kvalitet, eftersom det först och främst är vinodlingar med produkter av lokal karaktär och med liten produktion av hög kvalitet som har lagts ned.
Av den anledningen är det nödvändigt att det föreskrivs en kvot på åtminstone 3 procent för nya planteringsrätter, så att en kvalitetsanpassning av de europeiska vinodlingarna möjliggörs, framför allt i de regioner som drabbades hårdast av nedläggningspolitiken. Samtidigt, i fråga om handeln med tredje land, kan inte förslaget om att tillåta import av druvmust för vinframställning från tredje land godtas.
Vad gäller produktionsmetoderna och möjligheten att öka alkoholhalten genom att tillsätta socker, bör rådande regler bibehållas, så att denna traditionella produkt framför alla andra tillåtas leva vidare i sin historiska form.
Jag skulle vilja avsluta med att ta upp en särskild fråga; det rör sig om problemen för vinodlingar på öar och i bergsregioner. Detta är huvudsakligen ett problem som berör Grekland, med en produktion som består av små vinodlingar som är utspridda på öarna och i bergsregionerna. Den speciella jordmånen och klimatförutsättningarna ger en produkt av hög kvalitet, vilket det finns efterfrågan för på marknaden, men de höga kostnadsfaktorerna utgör en nackdel. Den nya gemensamma marknadsorganisationen bör föreskriva någon särskild form av stöd till dessa odlingar.
Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Jag vill också tacka Martin, inte bara för ett väl genomfört arbete utan också för hans outtröttliga strävan efter avtal och kompromisser.
Jag vill också tacka kommissionen för att man den här gången har lagt fram ett förslag som skiljer sig betydligt från 1994 års notoriska förslag. Förslaget är den här gången bättre anpassat till de behov och den oro sektorn för närvarande erfar, en godtagbar utgångspunkt för att kunna sluta viktiga avtal i parlamentet och rådet.
I mitt anförande vill jag koncentrera mig på tre grundläggande frågor som har godkänts av parlamentet.
För det första, avsikten med införlivandet av skyddsklausuler i stycken i ingressen (beaktandemeningen oräknad), indelade i paragrafer och upphävanden, är att inför framtiden garantera kvaliteten på det vin som produceras i vissa regioner inom gemenskapen, och detta trots upphävandet av mer än 23 författningar utfärdade av rådet.
För det andra, när det gäller destillation av bordsvin för att erhålla aromalkohol, så är jag tacksam för att föredraganden godkände våra ändringsförslag och tog med dem i sin kompromisslösning. Tack vare detta är inrättandet av stöd för bordsvin som skall destilleras till aromalkohol inte längre en oreglerad behörighet som tillkommer kommissionen, utan en skyldighet för densamma enligt provianteringsbehovet av aromalkohol för de sektorer som enligt lag måste använda detta tillvägagångssätt, något som kommer att möjliggöra brandyns och vinlikörernas överlevnad och bevara mer än 300 000 hektar vinfält och tusentals arbetstillfällen på vingårdar, bodegor och inom industrin och annan servicenäring.
Det är viktigt att dessa stöd inrättas på en nivå så att destillation av bordsvin för erhållande av aromalkohol blir konkurrenskraftig. Tas stödet för vindestillation bort höjs nämligen destillationskostnaderna för brandy med 300 procent medan priserna för melass- och sädesalkohol förblir desamma, vilket skulle öka rådande prisskillnader på vin till förfång för den marknad som enligt lag är förpliktad att använda detta tillvägagångssätt.
Parlamentet har dessutom förbättrat kommissionens förslag genom att inrätta en årlig revision och i detalj reglera det primära och sekundära stödet. I efterföljande ändringsförslag framlagda i kammaren har jag eftersträvat en garanti för aromalkoholens konkurrenskraft vad gäller priser samt en årlig destillationsvolym på minst 15 miljoner hektoliter.
Avslutningsvis vill jag säga att det gläder mig att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling i bilaga 1 har godkänt skilda tekniska definitioner för starkvin och starklikör. Den särskilda beredningen och vinens organiska kännetecken gör att de är värda en egen definition och att betraktas som differentierade produkter.
Med reformförslaget kan vi definiera och särskilja dessa starkviner, starkviner som varken var eller är de likörviner som beaktades i den första versionen av den gemensamma organisationen av marknaden 1970, och som beträffande ursprungsbeteckning, vinodlingsyta, beredning och framställning, handel och arbetstillfällen, rymmer mer än vad andra produkter med egen definition gör i den ursprungliga förordningen om den gemensamma organisationen av marknaden.
Herr ordförande! Genom förslaget uppmuntras och stimuleras en ökad import från tredje land av viner och druvmust att blanda med gemenskapens viner. Rådet och kommissionen glömmer bort att det inom gemenskapen gränser finns särskilda kvalitetsprodukter, som på ett utmärkt och naturligt sätt lämpar sig för att berika vinerna, och att det inte är nödvändigt med import från tredje land.
Å andra sidan glömmer de även bort den mångåriga förföljelsemani som har varit riktad mot vinodlingarna. Tiotusentals hektar har lagts ned, och Grekland har drabbats särskilt hårt. Det finns här en tragisk inkonsekvens i ert agerande, såvida det inte döljer en bakomliggande opportunism och en vilja att vara vissa ljusskygga intressen till lags.
Ni driver fram ett planteringsstopp, ni vill begränsa vinproduktionen och få ned den till en miniminivå - ja, helst skall det bli ett underskott, så att ni kan rättfärdiga en ökad import och på så sätt återigen vara intressena inom WTO och GATT med flera till lags, och som tack erhålla kompensation på andra områden som ligger i er intressesfär. Ni tillåter tillsättning av socker i gemenskapens viner, framför allt i de tyska vinerna, för att öka alkoholhalten. Det går stick i stäv med ert tal om kvalitet och produktionsbegränsningar. Om ni vill göra Tyskland en tjänst, se då åtminstone till att produktens sockerinnehåll framgår av etiketten!
För att avsluta, herr ordförande, lyfter förslaget fram den där regeln om yrkesöverskridande grupper, och det vill tvinga in den fattige vinbonden i samma hägn som de vilddjur som går under namnen industriella tillverkare och förädlare av denna viktiga produkt. Ni har offrat vinet, herr kommissionär, och det till olagliga, ljusskygga intressen. Ni glömmer bort att det inte är en produkt vilken som helst, utan att det är produkt som i alla tider har utgjort folkets kost, som skapar sysselsättning och som är civilisation och tradition - vinet är kultur! Glöm inte bort det! Det finns länder där man sedan Homeros dagar har levt med och livnärt sig av vinkulturen. Och ni offrar denna på de ljusskygga multinationella intressenas altare.
Herr ordförande! Jag tycker också att Martin har gjort en bra sammanfattning, framför allt om man tänker på det resultat som uppnåddes i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling när det gäller det här området, jämfört med andra områden. Trots detta vill jag inte ansluta mig till dem som är nöjda med det arbete som utförts och av den anledningen har jag inte röstat för betänkandet i utskottet för jordbruk. Jag anser att man kan göra mer och av den anledningen tänker jag uppehålla mig vid framför allt två aspekter, där jag tycker det finns brister och där jag vill uttrycka mitt missnöje.
Den första frågan är återinförandet av obligatorisk destillation, något som i kommissionens förslag hade tagits bort. Förslaget är motsägelsefullt: vi kan inte med utgångspunkt i den balanserade marknad som nu uppnåtts, hävda möjligheten att starta återplanterings- och förnyelseprogram på anläggningarna om vi samtidigt föreslår obligatorisk destillation. Här står vi enligt mitt förmenande inför en motsägelse som bara kan överbryggas med en omröstning i kammaren och genom att genomföra intelligenta förnyelse- och röjningsprogram i regional regi - något som jag föreslog redan i samband med 1997 års prispaket. Detta tror jag är en politik som kan leda framåt, med den flexibilitet, smidighet och kreativitet som även övriga kolleger tidigare nämnt. Detta är något som måste uppmuntras. Under alla omständigheter kommer samtliga italienska parlamentariker att verka för detta, även vid omröstningen.
Den andra frågan gäller hur vi ser på kvalitet. Här i kammaren har många ledamöter talat om kvalitet och behovet att försvara vinets och produktens ursprung. Men inget har gjorts för att försöka få till stånd en harmonisering, inte heller när det gäller produktions- och jäsningstekniken. Jag inser att det är svårt att avskaffa sockertillsatserna, men något borde man kunna göra för att förbättra kvaliteten. Man skulle kunna agera när det gäller ökningen av musternas lägsta alkoholhalt eller när det gäller märkningen, eller man skulle kunna lämna allt som det är och ge något slags pris till de länder som är mest skötsamma i det här avseendet. Men inget av betydelse har gjorts i frågan. Därför- och utan att vilja resa några barrikader - framhåller vi återigen kvalitetsaspekterna, men denna gång mer seriöst och konsekvent.
Slutligen bör man påminna om att detta är en sektor som är hårt drabbad när det gäller resurserna. Vinsektorn får hälften av det som den motsvarar om man räknar det europeiska jordbrukets BNP. Vi måste ge denna produkt mer stöd på de internationella marknaderna.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Genom Philippe-Armand Martins betänkande förändras i vissa aspekter kommissionens förslag. Dessa ändringar är i stort sett positiva och tar upp ändringsförslag som vi har ingivit och skrivit under i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Bland andra kan nämnas möjligheten att förnya vinodlingarna och att stödja främjandet av konsumtionen på den inre/yttre marknaden, det omöjliga i att kunna använda den produkt som kommer av användning av vinmust från tredje land eller förbudet mot dess import för vinframställning. Slutligen kan nämnas accepterandet av krisdestillation, och införandet av vissa stöd, även om de är otillräckliga, till producentorganisationer och till vinplanteringar i missgynnade områden.
Vi kan dock inte fortsätta att acceptera att vinet - en Medelhavsprodukt - som utgör nära sju procent av gemenskapens jordbruksproduktion, skall finansieras med endast 2, 5 procent av respektive budget, medan jordbruksgrödorna, som framför allt är intressanta för de centrala och nordliga länderna, tar emot 43 procent av denna budget, trots att de inte utgör mer än 15 procent av gemenskapens jordbruksproduktion.
Detta är ett exempel, bland andra, som tydligt visar på den diskriminering som existerar och fortsätter att existera mellan olika slags produktion och som upprätthålls med denna reform. Vi anser också att det är oacceptabelt att man kan fortsätta att betrakta den produkt som vin som kommer av behandlingar som tillåter sockertillsatser för att höja alkoholhalten. För att undvika denna möjlighet lägger vi fram ändringsförslag för kammaren - vilka vi hoppas kommer att godkännas - som tvingar fram en märkning av produkter framställda på detta sätt, och som på så sätt informerar och skyddar konsumenterna, eller som på ett annat plan fastställer en femårsperiod för att möjligheten att tillsätta socker i vinet helt skall försvinna.
Herr ordförande, herr kommissionär! Vi har nu diskuterat vinmarknaden och dess berömda reform under åtminstone sju år. Som ni vet, herr kommissionär, så presenterades redan 1993-1994 förslag som jag hade den äran att vara föredragande för 1995 i denna kammare. Vinet har med andra ord blivit starkt utspätt. Detta visar å ena sidan hur sammansatt och kontroversiell frågan om den aktuella reformen är, men, å andra sidan, att det aldrig finns något ont som inte har något gott med sig. Och det är bra att det har varit på det viset, för det uteblivna genomförandet av idéerna från 1994 blev en present åt de europeiska vinodlarna. Reformen stannade i lådorna och på bordet ligger i dag, vilket mina kolleger mycket riktigt påpekat, andra idéer som utan tvekan utgör ett framsteg jämfört med det förflutna.
De tidigare ideologiska utgångspunkterna var felaktiga. Jag minns att er föregångare, kommissionär Steichen, förutspådde att det år 2000 skulle finnas ett vinöverskott på 40 miljoner hektoliter. Det motiverade att man genomförde mycket drastiska åtgärder, inspirerade av pessimistiska kalkyler, som skulle ha kunnat bli mycket skadliga för de europeiska vinodlarna. Men sedan ett par år tillbaka finns det inte längre något överskott. Vi har inte vinguden Bacchus att tacka för den uppkomna situationen, utan snarare det faktum att de massiva röjningarna och stoppet för nyplanteringar under senare år har avsevärt försvagat och föråldrat de europeiska vinodlingarna.
Europa har med andra ord förlorat mark på ett område där vi har varit och alltjämt är världsmästare. Naturligtvis har varningsklockorna ringt. Konkurrensen från de nya vintillverkarna börjar bli kännbar även i Europa. Under ett par år har importen av vin från utomeuropeiska länder fördubblats. Det finns länder där kostnadsläget är mycket gynnsammare än hos oss, länder som åtnjuter en mycket större rörelsefrihet och som inte hindras av det byråkratiska krångel som under alla tider har plågat de europeiska vinodlarna. Tack och lov för dessa nyvunna insikter, eller hur, kommissionär Fischler!
I och med kommissionens nya förslag är vi i färd med att utarbeta en ny strategi som baseras på antagandet att vi i dag skall stödja en marknad som under de senaste åren har nått balans, och att det därför är viktigt att vi inte vidtar åtgärder som kan förstöra den balansen. Jag tror att receptet bör innehålla en stor dos avreglering. Jag förstår att ett sådant uttalande från en socialist kan väcka förvåning, men just när det gäller vinet har vi ett gott exempel på hur man riskerar att kvävas av för mycket regler. Det krävs därför en mer dynamisk europeisk vinkultur, återplantering i god tid, en omstrukturering av vingårdarna och större resursavsättningar jämfört med det som anges i kommissionens förslag. Jag tycker med andra ord, vilket andra redan har hävdat, att det skulle vara önskvärt med betydligt radikalare reformer.
Vi har en jordbrukspolitik som fortfarande skyddar sina produkter med två olika viktsystem och två olika måttstockar, en politik där det finns stora, avgrundsdjupa skillnader mellan det stöd som utdelas till de kontinentala produkterna och det som ges till Medelhavsprodukterna. Jag tycker att det arbete som föredraganden gjort har varit gott, men inte tillräckligt: gott när det gäller vissa kontroversiella punkter, som till exempel importen av must, kommissionens befogenheter och de ansträngningar som gjorts för att öka de europeiska vinodlingarnas dynamik. Men när det gäller två frågor, som för övrigt min kollega Filippi redan har tagit upp, så kan jag inte hålla med kommissionär Fischler, och det gäller den obligatoriska destillationen och frågan om sackarostillsatser. Jag håller inte med när det gäller den obligatoriska destillationen, för kommissionen presenterade ett förslag om en frivillig krisdestillation som, enligt min mening, räcker för att uppfylla de nya marknadskraven. När det gäller sackaros, så är jag klart medveten om att den som tar upp denna fråga löper en stor risk, nämligen att blockera hela den övriga reformen. Trots detta skulle det ha varit lovvärt om man hade tagit hänsyn till de skillnader och den oro som finns och ge en signal om lika värde och solidaritet mellan de europeiska producenterna, något som vi alltid brukar åberopa. Man diskuterar alltid kvaliteten, och jag tror att kvalitet innebär att man främjar en produkt som enbart erhållits med hjälp av produkter som kommer från vinodlingen.
Herr ordförande! Herr kommissionär! Det som tar lång tid ger till slut ett bra resultat, hoppas jag! Efter det misslyckade förslaget till en reform av den gemensamma organisationen för marknaden av vin från år 1994, och efter våra ändringsförslag av år 1995, har kommissionen visserligen behövt mycket tid för att lägga fram ett nytt reformförslag för oss, men ansatsen är nu mer positiv, ty det får ändå inte vara så att vi avvecklar den traditionsrika europeiska vinodlingens potential i dess underbara mångfald och överlåter den europeiska inre marknaden och världsmarknaden på tredje land - med eller utan Världshandelsorganisationens hjälp.
Mänskligheten skulle vara friskare om många fler människor hade råd att varje dag dricka ett till tre glas vin. För att täcka ett sådant behov skulle vi varken behöva obligatorisk destillation eller röjning, utan en mycket större produktion av kvalitetsvin, i synnerhet i gemenskapen, och naturligtvis mycket lägre konsumtionsskatt än som i dag är fallet i många medlemsstater - i synnerhet i norra EU. Efter att ha nämnt det vill jag säga att det gläder mig att man i jordbruksutskottet har lyckats, också tack vare vår föredragande Martins regelrätta slitgöra, och jag tackar honom så hjärtligt för det, att väsentligen förbättra kommissionens förslag med hjälp av förnuftiga kompromisser, där naturligtvis var och en av oss var tvungen att ge med sig på somliga punkter.
Jag beklagar nu att vissa kolleger från södern trots dessa ansträngningar åter har gått på krigsstigen med sina ändringsförslag mot de flera århundraden gamla oenologiska förfarandena i gemenskapens norra del. Även de egendomliga idéerna från dem som anser att man skall ge ytterligare planteringsrätt till dem som inte använder sig av anrikning är väl absolut vansinniga! Jag kan rösta för den mödosamt utarbetade kompromissen. Jag kan leva med den, i synnerhet som den utgör en positiv ansats för att bibehålla och bygga ut den säljbara vinproduktionen och det grandiosa arbete som utförs i samband med vintillverkningen för att bibehålla de underbara landskapen även i mitt land. Men också i fråga om de oenologiska förfarandena, nyplanteringsrätten, de flexibla åtgärderna i händelse av ogynnsamma väderförhållanden eller vid ovanligt stora skördar - här handlar det om maximal avkastning - är jordbruksutskottets förslag balanserade och alltså förnuftiga.
Jag vill uppmana kommissionen och i synnerhet herr Fischler att ta med våra förslag för tilläggskapitlet " Särskilt stöd och åtgärder för att främja vinprodukter" och ifrågavarande medverkan från branschorganisationerna. Det skulle jag här också gärna vilja höra honom säga. Det omfattar ju även åtgärder för att främja en moderat vinkonsumtion och reklamkampanjer utanför gemenskapen. Det är den rätta vägen! Jag hoppas att kommissionen och ministerrådet kommer att följa oss på denna rätta väg, som förhoppningsvis också kommer att godkännas här av den stora majoriteten i kammaren, ty en r majoritet i kammaren för denna förnuftiga kompromiss är vår största chans till att få gehör i ministerrådet!
Herr ordförande! Jag vill, å ena sidan, understryka att vinodlingarna börjar återhämta sig från chocken efter massnedläggningarna. Men de är, å andra sidan, offer för ett orättvist fördelningssystem. Enligt siffror från kommissionären och kommissionen, erhöll en producent av mjölkprodukter år 1994 i genomsnitt 13 140 ecu per år från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket, en producent av både kött- och mjölkprodukter 11 536 ecu, en producent av jordbruksgrödor 11 207 ecu medan en vinproducent i genomsnitt erhöll 4 590 ecu. Det ger en fingervisning om situationen.
Vi oroar oss för situationen, och jag vill ta upp följande punkter som vi anser vara viktiga:
För det första, socker är till för att göra kakor och sötsaker, inte för att tillverka vin. Och jag tror att de nuvarande bestämmelserna och den planerade utvidgning av dessa fördärvar det verkliga förslaget om vinproduktion och Europeiska unionens ståndpunkt.-För det andra, vill vi ha en kvalitativ berikning av vinerna? Det finns druvmust av mycket god kvalitet i gemenskapen, inom Europeiska unionen, och det är inte nödvändigt med import från tredje land.-För det tredje, som en motvikt till chocken efter nedläggningarna måste det till en ökad plantering, som kan starta med de 3 procent som diskuteras.-För det fjärde, vi tror inte att vi mot producentens vilja kan tvinga honom att destillera. En vinproducent producerar vin. Om han vill destillera, måste han få göra det av fri vilja, så som det är i dag, och inte för att vi driver igenom en bestämmelse om obligatorisk destillation.Avslutningsvis, herr ordförande, anser jag att det behövs särskilda åtgärder för vinodlingarna i bergsområden och på öar.
Herr ordförande! Jag beklagar att tanken om obligatorisk tappning vid källan har smugit sig in i Martins i övrigt förnämliga betänkande. Att göra tappning vid källan obligatorisk är ett välmenande och naivt försök att rädda arbeten och anseendet hos viner från särskilda vinodlingsområden. Tyvärr visar det, med all respekt, en enorm okunnighet om vad som verkligen sker med vinet i de länder dit de skeppas. Inte heller erkänner det det förändrade sätt på vilket vin distribueras, marknadsförs och konsumeras, i synnerhet i norra Europa.
Vid ankomsten packas vinet speciellt för att möta behoven på de olika marknaderna. De tappas på burk och förpackas med storköpens egna etiketter eller de placeras i för ändamålet avsedda kylbehållare för restaurang- och pubmarknaden för att lätt kunna säljas per glas. Jag är övertygad om att import av stora partier till Förenade kungariket skyddas noggrant genom att de ses till att rätt etikett hamnar på rätt vin. De sätter inte ordet " Bordeaux" på en flaska eller burk som har anlänt från ett tredje land. De ser till att deras datorstyrda system respekterar kvalitet. Tapperier har ett intresse av att garantera att betraktas såsom säljare av kvalitetsviner.
Det kan hända att vi behöver garantera att dessa kontrollsystem är genomblickbara och uppenbara för var och en. Kanske är detta någonting som vi kan diskutera i detalj under behandlingen av Lullings betänkande någon gång i framtiden. Men, var vänlig, låt oss inte riskera förluster av arbetstillfällen i våra egna vinområden och möjligen skapa problem för våra egna tapperier genom att bygga murar mellan producenter, distributörer och konsumenter som är konstgjorda och kommer att skada handeln inom unionen.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina kära kolleger! Vinsektorns betydelse inom Europeiska unionens jordbruksekonomi erkänns av alla. Men, herr kommissionär, vi måste betona att den är beroende av Europas framträdande roll i världen: Europas andel av produktionen inom denna sektor uppgår till 60 procent, och framförallt, 80 procent går på export. Då säger ni kanske: varför behövs det då en marknadsorganisation? Helt enkelt därför att ekonomin internationaliseras och vi måste fastställa gemenskapsregler för att organisera oss gentemot den ekonomiska världen. Därför förefaller det mig lämpligt att betona några aspekter i betänkandet som är av grundläggande betydelse för den europeiska vinodlingen.
När det gäller planteringar har vi gjort stora ansträngningar de senaste tio åren för att minska vinodlingarnas yta; även om vi nu fortfarande måste röja i vissa känsliga områden är det också lämpligt att nyplantera och beakta behoven och kraven på kvalitet. Det är anledningen till att vi måste visa prov på flexibilitet och göra det möjligt för utvecklingsregionerna att tillmötesgå efterfrågan genom att nyplantera och samtidigt begränsa överskotten i vissa regioner.
När det gäller oenologiska metoder oroas jag mycket av det jag just hörde. Jag som är fransman, mitt i Europa, säger er: låt oss sluta upp med detta galliska krig, sluta upp med sydlänningarnas krig mot nordborna och låt oss slutligen respektera de nedärvda traditioner som är erkända och effektiva. Vi bekämpar oss själva med så stränga attityder.
När det gäller vinodlingsbranschen är det självklart att det är det nära samarbetet mellan produktion och handel som möjliggjort ett utbyte som är tillfredsställande både för konsumenten och för vinkvaliteten som han uppskattar. Det är anledningen till att vi måste respektera de organisationer regionerna har och framförallt den grundläggande roll de spelar när det gäller att anpassa resurserna till behoven.
När det gäller export måste vi kunna öppna oss mot den yttre världen och ge oss medel att främja kommunikation avseende de europeiska produkternas kvalitet.
Det är slutligen i den andan, och på grundval av ett förslag från kommissionen som föreföll oss överdrivet försiktigt, ibland malthusianskt, ibland alltför administrativt, som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling studerat detta betänkande om den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Ett stort antal möten och diskussioner har gjort det möjligt att uppnå den kompromiss som återspeglas i den text som lagts fram för er. Kära kolleger från norr och söder, vi måste rösta för den. Den innebär avsevärda framsteg jämfört med förslaget från 1994. Betänkandet borde möjliggöra att vårt yttrande beaktas av rådet. Det är i vilket fall som helst vad jag innerligt önskar.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det handlar om mångfalden, olikheten, de särskilda kännetecknen, smakriktningarna och slutligen även identifieringen med regionerna, där vårt vin har vuxit. Allt detta är det som till slut utmärker vinerna i Europa. Vi står i dag inför den svåra situationen att reglera denna mångfald i en gemensam organisation av marknaden, och det på ett sådant sätt att mångfalden bibehålls, ty vi vill inte ha något likformigt europeiskt vin, men så att man samtidigt stakar ut en rättslig ram, som fastslår villkor som är möjliga att genomföra.
Jag kommer från ett av Europas nordliga odlingsområden, från Mosel. Våra viner växer under andra klimatiska betingelser. Våra viner är annorlunda, men de föredras av somliga personer, och de har också sin marknad.
Jag tackar kommissionen och föredraganden Martin, och jag tackar också jordbruksutskottet för att vi kunde komma fram till en kompromiss för denna organisation av marknaden för vin, som erkänner de speciella regionala särdragen och bibehåller de traditionella oenologiska metoderna. På så vis får vi behålla vinet så som vi känner igen det från de europeiska regionerna. Vi får också behålla arbetstillfällena i samband med för- och efterlagring, och slutligen också kulturlandskapen. Man kan reglera marknaden, men inte naturen, väderleken och skörden.
Jag uttalar mig alltså för att man för varje år skall slå fast en vinmängd som går att sälja. I våra vinodlingsområden har man redan fastslagit lämpliga bestämmelser om maximiavkastning per hektar. Men jag uttalar mig intensivt mot kommissionens förslag att man, om de föreskrivna avkastningen per hektar överskrids med 120 procent, skall förlora rätten till beteckningen " kvalitetsvin" för hela skörden. Hittills har vi inte reglerat kvalitetsvinet på detta sätt. Varje jordbrukare, varje vinodlare är beroende av vädret. Dåliga år måste kompenseras av goda år. Årgångar med rika skördar marknadsförs under år med mindre avkastning, och säkrar på så vis företagens familjeinkomster. Vi behöver alltså ha en möjlighet till upplagring. Jag ber er att än en gång särskilt överväga denna punkt.
Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Först och främst vill jag tacka föredraganden för ett bra betänkande och för den enhällighet som uppnåtts i kammaren, något som inte har varit lätt. Alltsedan 1992 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken har det varit en omstridd fråga och kommissionens förslag är av stor vikt för nutiden, men framför allt för vår sektors framtid, särskilt i det vägskäl den europeiska vinodlingen just nu befinner sig i. Vi behöver instrument för att bli konkurrenskraftiga på den marknad som i dag är öppen, så att Europeiska unionen kan fortsätta att vara världsledande i en sektor som ger enorma tillskott såväl socialt som ekonomiskt.
I detta bifall har självklart de historiska skillnaderna och de olika vinframställningskunskaperna, viktiga för kvaliteten och marknadsföringen, självklart respekterats såväl inom som utom Europeiska unionen, vilket dessutom har möjliggjort en måttlig och kontrollerad tillväxt av vår vinodling.
När det gäller alkohol skall jag försöka att inte upprepa det som redan har sagts. Däremot skulle jag vilja säga att det krävs jämvikt mellan tekniska framsteg och bevarandet av det specifika i de europeiska vinerna. Det är ännu en sak som måste lösas med den här reformen.
Större konkurrenskraft, inte bara beträffande vinodling utan också beträffande anläggningar, något som redan har nämnts, och vinets marknadsföring, kommer, tillsammans med vetenskapligt baserad information om vin, att öka efterfrågan på vår brygd på den allt öppnare marknaden. Vi är också för ett inrättande av ett högre exportråd. Vi menar att detta är ofrånkomligt.
En sak till, herr kommissionär: vinets framställning, som teoretiskt sett är europeiskt, med druvsaft från tredje land. Vad har ni att säga om detta?
Herr kommissionär, ni har enligt min mening ett ypperligt tillfälle att sätta ert namn under de ändringsförslag som kammaren godkänner, att tillskrivas den enhällighet som uppnåtts här och där vi alla, några mer andra mindre, vilket måste tillstås, har tagit ett stort steg i rätt riktning för den europeiska vinodlingen.
Herr ordförande, herr kommissionär! Såvitt jag kan se är jag den siste talaren. Vi har med andra ord tömt den här flaskan och som vanligt hittar vi en bottensats som hade kunnat grumla vinet. Det är därför tur att jag är den siste som talar. Tur, därför att jag tycker att kommissionens förlag är bra, jag tycker att vår föredraganden, som mer har varit diplomat än tekniker, har gjort ett mycket berömvärt arbete, men jag kan inte tända något fyrverkeri för att hälsa denna reform och resultatet av arbetet.
Inom politiken brukar man bedöma alla problem olika beroende på om man betraktar dem från höger eller vänster. När det gäller jordbruket återvänder vi dessvärre, Lulling, till de gamla positionerna där problemen ses från norr eller söder. Med all den goda vilja som finns så har klyftan ännu inte kunnat överbryggas. Stränderna ligger fortfarande ganska långt från varandra. Detta hade kunnat bli ett tillfälle för att försöka närma dem åt, men av skäl som de övriga italienska ledamöterna har illustrerat, så kan vi inte säga att vi känner oss uppmuntrade när det gäller att kompensera det handikapp vi lider av och som jag litet pompöst vill beteckna som historiskt. Kanske är det först under de kommande åren som vi kommer att klara detta.
Men jag vill inte helt grumla vinet. Det finns positiva aspekter och låt mig peka på ett par: framför allt ansträngningarna att öka kvaliteten och att föra fram vin som en fullständigt ofarlig och nyttig dryck, lämplig i alla åldrar och i alla matsalar. Sedan har vi stödet till en omstrukturering av vinodlingarna och övergången från bordsviner till kvalitetsviner, och stödet till de unga och till eftersatta bergsregioner. De punkter jag emellertid inte kan uppskatta är det dåliga skyddet gentemot viner från tredje land, den överdrivna uppmärksamhet som ägnas de tekniska aspekterna i samband med beredning och buteljering och den bristande uppmärksamhet som i stället ägnas själva produktionen. Dessutom är ansträngningarna att ersätta sackarosen med koncentrerad och destillerad must inte tillräckliga, trots all den uppmuntran som ges i sammanhanget, och detta av motiv som redan har framhållits av andra kolleger.
Slutligen, den obligatoriska destillationen. Även jag skulle vilja ta min gamle vän Martin i örat. Det var en utmärkt idé från kommissionären och från kommissionen att avskaffa den, och att bara lämna kvar en destillation i krislägen. Vår vän Martin - jag har fortfarande inte förstått varför - vill återinföra den obligatoriska destillationen. Herr kommissionär! Det ankommer på er att återställa ordningen.
Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter, mina damer och herrar! Först vill jag tacka er alla för det arbete som ni har lagt ned på att granska kommissionens vinförslag. Men även jag vill särskilt tacka herr Martin som föredragande för hans analys av förslaget och framför allt också - och det har ju sagts upprepade gånger - för hans ansträngningar att uppnå en kompromiss. Tack vare alla dessa ansträngningar har vi kunnat säkerställa att förslaget för vinsektorn inte hamnar på efterkälken tidsmässigt sett, gentemot de andra reformförslagen inom ramen för Agenda 2000.
Som ni vet skall detta förslag ersätta 23 tidigare förordningar från rådet, utgöra en förenkling och täcka alla grundläggande områden från vinstocken fram till den etiketterade produkten. Även om den slutgiltiga listan med era ändringsförslag är ganska lång, så gläder det mig att kunna konstatera att det finns en rad viktiga frågor, där vi är överens. I synnerhet är vi ense om att vi bara med hjälp av kvalitet kan bibehålla och förbättra konkurrenskraften för gemenskapens vin, och att de planerade omställningsåtgärderna skall utgöra ett viktigt bidrag till förverkligandet av denna målsättning.
Vidare är vi ense om att marknadsläget kräver en mer flexibel förvaltning av produktionspotentialen. Vi är också ense om att det gäller att säkerställa den specifika karaktären hos alla gemenskapens viner och också rättsligt förankra detta säkerställande med hjälp av föreskrifter för de traditionella metoderna inom vinberedningen.
Låt mig nu, innan jag går närmare in på några av era ändringsförslag, än en gång erinra om de sju målsättningar som kommissionen med sitt reformförslag strävar efter. För det första: Vi vill göra vinsektorn mer konkurrenskraftig. För det andra: Vi vill bibehålla den förbättrade jämvikten mellan tillgång och efterfrågan. För det tredje: Vi vill avskaffa intervention som en konstgjord avsättningsmöjlighet för överskottsproduktionen. För det fjärde: Vi vill även i fortsättningen främja alla traditionella avsättningsmöjligheter, alltså även dem som gäller spritdrycker och andra produkter. För det femte: Vi vill ta passande hänsyn till de regionala olikheterna. För det sjätte: Vi vill stärka producent- och branschorganisationernas roll. För det sjunde: Vi vill avsevärt förenkla de rättsliga bestämmelserna och också göra dem mer öppna.
Dessa målsättningar är man ju i stor utsträckning ense om. Några av era ändringsförslag innebär också en förbättring av åtgärder som vi har föreslagit för att förverkliga dessa mål. I synnerhet anser vi att den nya formuleringen av bestämmelserna för att skapa en rättslig ram för producent- och branschorganisationerna är ett konstruktivt förslag. Jag hoppas att jag därmed har svarat på Lullings fråga. Vi har redan börjat diskutera det.
Andra bra ändringar gäller införandet av kriterier för att den obligatoriska destillationen skall gälla, nya bestämmelser för likörviner och en hel rad tekniska förbättringar. Men det finns också områden, där våra åsikter går isär och som jag här också skulle vilja gå lite närmare in på. För att möjliggöra en tyglad expansion för regioner, vars produktion inte kan hålla jämn takt med marknadens efterfrågan, föreslår kommissionen tilldelning av ny planteringsrätt till en omfattning om cirka 35 000 hektar. Det är - fördelat på en tidsrymd om tre år - nästan dubbelt så mycket som de tilläggsrättigheter som garanterats inom ramen för de båda senaste jordbruksprispaketen.
Dessutom kommer förslaget, enligt vilka man beviljar producenter återplanteringsrättigheter redan när de förpliktar till röjning av odlingsytor, att också leda till en avsevärd faktisk utvidgning av produktionspotentialen, till exempel en utvidgning som till och med kan vara väsentligt större än de 35 hektar som vi kommer att uppnå med denna tilläggsprocent. Jag ser därför ingen möjlighet att gå längre nu, eftersom vi då inte längre uppfyller målet med jämvikt mellan tillgång och efterfrågan.
I ett annat ändringsförslag krävs att man tar med det blotta förnyandet av odlingsytor i omstruktureringsåtgärderna. Jag vill påminna om att omstruktureringsåtgärderna skall tjäna till att anpassa produktionen i vissa problemområden till den förändrade efterfrågan på marknaden. Vi har säkert också enbart begränsade medel till förfogande och kan därför inte kosta på oss att nu finansiera åtgärder som alltid har hört till den normala skötseln av vinodlingar.
I samband med omstruktureringsåtgärderna har ni också föreslagit att omstruktureringskostnaderna utanför mål 1-områdena skall samfinansieras av medlemsstaterna med upp till 25 procent. Jag medger att samfinansieringen alltid är värd att diskutera, men att man slutgiltigt måste lösa detta i samband med hela Agenda 2000-paketet. Det bör därför också behandlas utanför organisationen för marknaden av vin i samband med totalfinansieringen av agendan.
Ytterligare ändringsförslag ifrågasätter status quo beträffande berikningsmetoder i synnerhet vad gäller berikning med socker. Här kan jag bara ge ledamoten Bébéar rätt: Jag tror att vi är 150 år för sent ute om vi nu överväger huruvida vi skall föra ett nytt krig mellan syd- och nordstaterna. Jag tror därför att vi med all rätt kan hålla fast vid de olika traditionella berikningsmetoderna respektive de oenologiska metoderna.
Vad gäller ändringsförslagen i fråga om den föreslagna obligatoriska destillationen är jag fast övertygad om att kommissionens ansats är den rätta. Obligatoriska åtgärder är omotiverade på den nuvarande öppna marknaden efter Uruguay-rundan, där det inte längre kan fastslås några minimipriser, eftersom återtaganden av vinmängder uteslutande skulle ha till följd att vi skulle lämna plats för ytterligare import. Men jag kan godta ert förslag att i rådstexten ta upp ytterligare kriterier för att framkalla åtgärderna, i synnerhet dem som gäller marknadspriserna.
En annan ändring syftar till att ta upp åtgärder som gäller internt och externt främjande av avsättningen i den gemensamma organisationen av marknaden för vin. För att här säga det helt klart: Vad gäller extern stimulans av avsättningen tror jag att den skulle få större effekt inom ramen för en övergripande förordning. Naturligtvis förespråkar jag externa åtgärder för att främja avsättningen. Men med tanke på medlemsstaternas olika uppfattning i fråga om främjande av avsättningen på den inre marknaden och medlemsländernas gemensamma ståndpunkt i fråga om avsättningen eller främjande av avsättningen för alkoholhaltiga drycker, så tror jag att vi här har ett problem som skulle medföra avsevärda svårigheter när det gäller att ta med detta i en gemensam organisation av marknaden för vin.
Vad gäller upphävandet av nuvarande förbud mot vinberedning ur druvmust från tredje land, en fråga som många har berört, så är jag här medveten om hur starkt vissa medlemsstater känner sig berörda av denna bestämmelse. Vi har här ingående rådfrågat olika experter, och vi har entydiga juridiska utlåtanden enigt vilka WTO: s villkor helt enkelt gör det nödvändigt att upphäva nuvarande generella förbud. Kommissionens enheter har dock förklarat för medlemsstaterna att vårt förslag mycket väl innefattar kontroll- och märkningsbestämmelser, inklusive bestämmelser om deposition av en importsäkerhet, för att garantera att vin som bereds av druvmust från tredje land inte skall betraktas som ett vin från gemenskapen.
Slutligen föreligger det en rad ändringsförslag vad gäller kvalitetsviner från särskilda odlingsområden. Jag vill klargöra att vi avser att fullständigt ta med bestämmelserna i rådets nuvarande gällande förordningar. Men vi vill inskränka oss till de generella bestämmelserna i rådets förordningar och lägga de övriga till genomförandebestämmelserna. Vad gäller maximiavkastningen för kvalitetsvin har kommissionen tagit tillfället i akt och fastlagt gemensamma bestämmelser för de fall där en maximiavkastning överskrids, så att samma villkor garanteras för gemenskapens tillverkare av kvalitetsviner.
Under förutsättning att medlemsstaterna själva reglerar denna fråga på ett effektivt sätt med hjälp av öppna och framför allt nationella bestämmelser, skulle vi kunna överväga detta förslag ytterligare en gång och på så sätt även ta hänsyn till Klaß betänkligheter.
Slutligen vill jag gå in på en ändring som gjorts på flera ställen i förslaget. Där krävs det att man skall föreskriva ett yttrande från Europaparlamentet för vissa beslut från rådet beträffande den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Nu anser jag visserligen att detta förfarande är ett utmärkt medel för att tvinga fram beslut i fråga om större och framför allt om politiska ändringar. Men för åtgärder av rent teknisk art när det gäller organisationen av marknaden är det helt enkelt ett alltför långsamt och tungrott förfarande. Här krävs avgöranden som är snabba reaktioner på marknadsläget. Just därför har vi helt medvetet beslutat att behålla de grundläggande principerna i rådets förordning, medan avgöranden när det gäller organisationen av marknaden skall fattas på kommissionsnivå. Därigenom bör man säkerställa en maximal flexibilitet och reaktionsförmåga. Därför kan jag inte godta några ändringar som på nytt skulle ifrågasätta detta mål.
Jag hoppas att mina påpekanden uttömmande har förklarat kommissionens ståndpunkt till de ändringsförslag som finns i betänkandet, men avslutningsvis vill jag än en gång betona den stora enighet som kan noteras i en rad viktiga frågor.
Herr ordförande! Jag blev djupt förvirrad av den förklaring kommissionär Fischler gav om betydelsen av vinmusten från tredje land för vinframställningen. Jag förstod inte hans förklaring och jag frågar kommissionären om han är medveten om den bomb det är att inleda detta precedensfall?
Herr ordförande! Jag trodde visserligen att min utläggning var mycket klar i det avseendet. Jag har tydligt konstaterat att nuvarande GATT-bestämmelser inte medger att man upprätthåller ett förbud mot import av must. Det måste vi ändra för att det skall överensstämma med GATT: s bestämmelser. Men det som vi mycket väl kan göra är att säkerställa att den importerade musten - även om den blandas med must från gemenskapens produktion - att alltså en sådan produkt måste märkas på ett tillfredsställande sätt, så att det står klart för var och en att det här rör sig om vin som är tillverkat av utländsk must.
Det gäller alltså att klarlägga att man som konsument mycket väl kan urskilja att ett vin som innehåller utländsk must är ett vin som delvis eller helt är tillverkat av utländsk must. Men vi kan inte a priori helt enkelt förbjuda import av must.
Tack så mycket, herr kommissionär Fischler.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Passerande av unionens gränser
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
(A4-0450/99) av Lindeperg för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor om en harmonisering av de former av skydd som utgör komplement till flyktingstatusen i Europeiska unionen; -(A4-0045/99) av Lehne för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor omI. förslag till rådets rättsakt om utarbetandet av en konvention med bestämmelser för tredjelandsmedborgares rätt till inresa och vistelse i medlemsstaternaochII. förslag till en konvention med bestämmelser för tredjelandsmedborgares rätt till inresa och vistelse i medlemsstaterna (KOM(97)0387 - C4-0681/97-97/0227(CNS)); -(A4-0043/99) av Lehne för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor om fastställande av de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränserochrådets riktlinjer gällande förslag till rådets förordning om fastställande av de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser (11323/97 - C4-0665/97)(KOM(93)0684 - C4-0665/97-97/0922 (CNS)).
Herr ordförande, fru kommissionär, herr kommissionär, kära kolleger! Medlemsstaternas ledare är nu övertygade om att asylpolitiken inte längre enbart kan bedrivas på nationell nivå.
Amsterdamfördraget bekräftade denna syn på saken, genom att på sikt ge möjlighet att göra asylen till en gemenskapspolitik, med omröstning med kvalificerad majoritet i rådet. Men det är bråttom och det är inte möjligt att invänta en så osäker tidsfrist för att harmonisera tillämpningarna. Vissa försök har gjorts inom ramen för den tredje pelaren, vilka man får hoppas snabbt kan överföras till gemenskapsrätten.
Dublinkonventionen har trätt i kraft, men det är mycket som inte fungerar. Resolutionen om minimigarantier innehåller positiva framsteg, men man kan beklaga att bestämmelserna inte är tvingande. Den gemensamma ståndpunkten från mars 1996 om definition av uttrycket flykting bekräftade en restriktiv tolkning, som utesluter personer, som förföljs av tredje part, från flyktingstatus, och skapar situationer som är både svåra att hantera och mänskligt dramatiska. De på varandra följande förslagen för gemensam åtgärd när det gäller tillfälligt skydd, för att bemöta den stora tillströmningen av fördrivna personer, stöter på svårigheter i rådet.
Det finns ett område där harmoniseringen inte gått framåt, även om punkten återfinns på rådets program sedan flera år, och det är frågan om formerna av skydd som utgör komplement till Genèvekonventionen. Denna täcker inte alla situationer för personer som flytt från sitt land och inte kan återvända dit, eftersom de hyser välgrundad oro för att förföljas. Även om Genèvekonventionen tolkas i enlighet med rekommendationerna från FN: s flyktingkommissariat, vilket vi bestämt kräver i detta betänkande, kvarstår ett område av icke-rätt mellan det skydd som garanteras av Genèvekonventionen och det tillfälliga skydd som för närvarande diskuteras, som enbart gäller massiv tillströmning av befolkningar, med undantag för individuella fall.
För närvarande skall lösningarna, om det finns några, bedömas av de nationella myndigheterna, och det minsta man kan säga är att dessa lösningar är extremt många. Vad händer med dem som avvisas enligt Genèvekonventionen och löper allvarliga risker om de återvänder till sitt land? Majoriteten blir lyckligtvis kvar på unionens territorium, vi får se under vilka förhållanden. Men vi får inte glömma att vissa skickas tillbaka, trots faran, och riskerar livet, vilket flera dramatiska fall också visat.
Situationen blir så oroande att t. ex. i mitt land, men situationen är inte bättre i de övriga medlemsstaterna, har icke-statliga organisationer, som ändå inte har rykte om sig att gå hela vägen eller vara oansvariga, slagit larm, och kritiserat myndigheternas orimliga krav på personer som hävdar att de varit utsatta för tortyr eller förnedrande behandling. Dessa sammanslutningar beklagade dels att den andel som erkänns ha flyktingstatus enligt konventionen minskat, dels den dramatiska situationen för de socialt utslagna, varav vissa, som är övertygade om att de kommer att skickas tillbaka, inte längre vågade begära flyktingstatus. De förespråkade en ny logik och tillbakagång till en etik präglad av försiktighet.
Vilken situation erbjuds dem som avvisas men som inte skickats tillbaka till sitt land? De underställs de nationella bestämmelserna i mottagarlandet vilka är mycket olika. Det spänner från dem som har turen att åtnjuta ett verkligt kompletterande skydd till dem som bara tolereras, utan ställning, utan rättigheter, i fullständig instabilitet och osäkerhet och vars situation hela tiden ifrågasätts.
De nuvarande nationella bestämmelserna, om de finns, är fullständigt olika från en medlemsstat till en annan och ofta t.o.m. inom en medlemsstat. Vem kan ha nytta av denna hopplösa djungel? Inte de berörda uppenbarligen, men inte heller medlemsstaterna själva, som inte kan förvänta sig en enhetlig fördelning av sökande och som ställs inför de samhällsproblem som personer i en osäker situation medför.
Målsättningen med mitt betänkande är att uppmärksamma kommissionen och rådet på att vi snabbt måste göra framsteg när det gäller harmonisering av detta kompletterande skydd, fastställa föreskrifter och rättigheter som gör det möjligt för dessa personer, som i vilket fall som helst kommer att finnas kvar inom territoriet, att komma bort från osäkerhet och oro. Dessa former av kompletterande skydd skall inte ompröva en fullständig tillämpning av Genèvekonventionen och de skall samtidigt tydligt kunna särskiljas från det tillfälliga skyddet.
När det gäller ändringsförslagen tenderar flertalet av dem att avsevärt ändra textens filosofi och vittnar faktiskt om en bristande överensstämmelse med betänkandets syfte. Alla förstår därför att jag inte kan godta dem.
Jag skulle ha velat godta dem från ARE-gruppen om förföljelse av homosexuella. Men jag har förstått att om dessa ändringsförslag godtas riskerar de långa överläggningarna med ledamöter från andra grupper att förintas och den slutliga omröstningen att äventyras. Jag kommer därför att be min grupp att skjuta upp dem.
Jag skulle vilja avsluta med att tacka det stora antal kolleger som har deltagit i detta gemensamma arbete, som jag hoppas på sikt skall leda till en asyltillämpning i Europeiska unionen som bättre överensstämmer med de internationella åtaganden som medlemsstaterna har gjort, och med de humanistiska principer som vår union grundas på.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag skall här i dag lägga fram två betänkanden: Dels gäller det konventionen om tredjelandsmedborgare, dels gäller det harmoniseringen av viseringstvånget inom Europeiska unionen. Låt mig börja med konventionen om tredjelandsmedborgare, som säkert också omfattar det mest komplexa lagstiftningsförfarandet.
Jag anser att det är nödvändigt att det på en fungerande inre marknad inom Europeiska unionen också finns ett nära samarbete i fråga om invandring, och naturligtvis också rättigheter för tredjelandsmedborgarna med permanent uppehållstillstånd. Det är ingen mening med att vi med hjälp av Schengen och andra föreskrifter avskaffar gränserna, medan det å andra sidan lever en mängd tredjelandsmedborgare hos oss som bara i mycket begränsad utsträckning kan utnyttja möjligheterna till fri rörlighet på denna inre marknad, och om det dessutom finns olika bestämmelser i medlemsstaterna i frågor som gäller invandringen. Detta kan ju i det enskilda fallet leda till att vissa medlemsstater tar emot invandrare, som då naturligtvis totalt sett står till arbetsmarknadens förfogande på hela den inre marknaden, och därigenom i slutändan också kan bidra till effekter - jag vill inte säga belastningar - för de andra medlemsstaterna.
Därför välkomnar jag i princip att kommissionen har lagt fram ett förslag till en konvention om tredjelandsmedborgare. Det anser jag i sig redan är ett framsteg.
Tyvärr har samrådet om denna konvention om tredjelandsmedborgare här i parlamentet en föga ärorik historia. Ni kommer ihåg att vi i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor redan förra sommaren avslutade samråden och sedan i september avslutningsvis skulle samråda om denna konvention här i kammaren. Det fanns då ett förslag från socialisterna, som jag stödde, enligt vilket denna konvention om tredjelandsmedborgare skulle återförvisas till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor. Anledningen var helt enkelt att man då fattade en rad beslut i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor, som också lades fram för parlamentet, och som var mycket omtvistade, till exempel en närmast obegränsad utvidgning av familjeåterföreningen till alla anhöriga inom den närmaste familjen, inklusive far- och morföräldrar. Det skulle räcka om det fanns en partnerrelation för att få tillstånd till en återförening av familjen. Möjligheterna att i fortsättningen sluta kontrakt om tillsvidareanställning med säsongarbetare utvidgades. Redan ett erbjudande om en arbetsplats skulle räcka till för att motivera rätt till invandring. Utvisning i händelse av grova brott föreskrevs inte längre. Allt detta skulle ha lett till en extrem belastning för arbetsmarknaderna och de sociala systemen i Europeiska unionens medlemsstater.
Uppenbarligen blev de som då förespråkade förslagen litet rädda för sitt eget mod och föreslog sedan klokt nog en återförvisning. Som föredragande ansträngde jag mig då för att finna kompromisser. Jag tror att vi i dag har ett betänkande som är en verklig kompromiss, där man även försökt sammanfoga utskottets olika ståndpunkter till ett gemensamt resultat.
När det gäller familjeåterföreningen inskränkte vi oss till det som kommissionen har föreslagit. I fråga om säsongarbetare utgick vi från subsidiaritetsprincipen i de enskilda medlemsländerna. Vad beträffar att ställa arbetstillfällen till förfogande i medlemsstaterna inriktade vi oss också på subsidiaritetsprincipen. Samtidigt - och det var alltid min åsikt - undantog vi kapitel 8, alltså rättigheterna för tredjelandsmedborgare med permanent uppehållstillstånd i Europeiska unionen, från hela konventionen, helt enkelt av den anledningen att vi anser att denna konvention till sitt innehåll skall reglera invandringen och inte rättigheterna för tredjelandsmedborgare med permanent uppehållstillstånd.
Men samtidigt uppmanar vi nu också kommissionen att lägga fram ett nytt förslag som i ett extra utkast tar upp rättigheterna för tredjelandsmedborgare med permanent uppehållstillstånd, eftersom dessa saker naturligtvis också behöver regleras.
Av de förberedande samtalen med kommissionens tjänstemän kunde vi i utskottet för övrigt förstå att kommissionen - sedan det nu föreligger ett yttrande från parlamentet om konventionen om tredjelandsmedborgare och efter det att för övrigt även rådet under den första behandlingen har tagit ställning till det - hur som helst har för avsikt att regelrätt ta tillbaka detta utkast till konvention och arbeta om det, och att man sedan åter vill ta upp det som ett förslag till direktiv när Amsterdamfördraget har trätt i kraft. Även detta ser jag, liksom säkerligen också utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor, som något positivt. Jag tror att ett omarbetat förslag från kommissionen sedan skulle kunna leda till ännu mer sakkunniga samråd än dem som vi hittills har haft.
Jag vill tydligt och klart säga att jag kommer att avvisa ändringsförslagen från Gruppen europeiska radikala alliansen (ARE-gruppen), Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL-gruppen) och Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp (liberala gruppen) helt enkelt därför att dessa i princip åter tar upp idéer från det första samrådet i september, som jag av redan nämnda anledningar avvisat och som jag måste avvisa även denna gång. Jag säger helt tydligt: Om vi skulle komma fram till ett positivt beslut när det gäller förslagen från dessa grupper skulle det tvinga mig som föredragande att vid omröstningen i kammaren rekommendera att man avslå mitt eget betänkande. Jag ber er alltså att avvisa dessa förslag.
Så över till det andra betänkandet: Det är det så kallade viseringsdirektivet. Även här ligger det en föga ärorik historia bakom. Ni kommer ihåg att Europaparlamentet redan för flera år sedan yttrade sig om detta direktiv, som ju sedan också beslutades om i rådet. Vi var inte införstådda med det som rådet beslutade, helt enkelt därför att kommissionen hade lagt fram ett bindande förslag till en viseringsförteckning som vi som parlament stödde, medan rådet sedan beslutade om en viseringsförteckning som i grund och botten var fullständigt icke-bindande, eftersom varje medlemsstat därutöver kunde införa viseringstvång för ytterligare stater och man uteslutande hade anmälningsplikt gentemot kommissoinen.
Detta ledde till att Europaparlamentet drog detta direktiv inför EG-domstolen och slutligen vann, eftersom man inte hade samrått med oss i tillräcklig omfattning.
Debatten under de senaste månaderna efter detta domstolsutslag har i huvudsak bestått av frågor om förfarandet, nämligen vad vi nu egentligen skall samråda om: om rådets ändrade beslut, som ju EG-domstolen har upphävt, eller om kommissionens ursprungliga förslag? Vi har sedan i grund och botten funnit en kompromiss i och med att vi visserligen har lagt kommissionens förslag till grund för våra samråd, men i det nya betänkandet också har yttrat oss om de förslag som berördes och nämndes i rådets beslut.
Det finns ett centralt politiskt problem som jag vill göra er uppmärksamma på, där jag som föredragande alltid har intagit samma ståndpunkt som majoriteten i parlamentet gjort tidigare i debatten. Det gäller frågan huruvida Bulgarien och Rumänien skall tas upp på denna lista med stater med viseringstvång. Jag anser att Bulgarien och Rumänien skall strykas, och detta av två skäl: För det första eftersom samtalen med ansvariga tjänstemän inom kommissionen, i synnerhet med Generaldirektorat IA, har visat att en del av villkoren för att ta bort viseringstvånget för Rumänien och Bulgarien redan är uppfyllda. Alla är inte uppfyllda, men en avsevärd del.
För det andra för att jag tror att det för Europaparlamentet också är på tiden att ge en signal. Ni vet att det vid förhandlingarna om utvidgningen åt öster och vid förberedelserna inte bara finns stater som anser att de har kommit lindrigt undan, utan att det också finns central- och östeuropeiska stater som anser att de har blivit illa tillgodosedda. Jag tror att det anstår oss som parlament att här också ge en signal till att närma oss bulgarerna och rumänerna och besluta om ett sådant upphävande av viseringstvånget.
Jag kommer inte att utnyttja hela min talartid. Jag vill tacka så hjärtligt för er uppmärksamhet. Så långt mina utläggningar om de båda betänkanden som jag i dag skulle lägga fram i parlamentet.
Herr ordförande! Å utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågors vägnar vill jag inleda mitt anförande med något som har påkallat min uppmärksamhet. Efter Amsterdamfördragets godkännande har vårt utskott mottagit ett flertal dokument som visar på att såväl invandringspolitiken som flykting- och asylpolitiken, förutom allt arbete som hanteras inom ramen för tredje pelaren, alltmer faller på gemenskapens bord.
Detta gläder oss och vi menar att det är ett steg i rätt riktning. Hade det inte varit för att man så lättsamt kan se att innehållet inte är detsamma och att man inte följer samma strategi så hade inte min uppmärksamhet påkallats. Ett bevis på detta är kommissionens förslag om mottagande av medborgare från tredje land och andra dokument, som till exempel rådets strategi som för inte så länge sedan ankom parlamentet för samråd.
Jag tror inte att parlamentet är en maskin som på löpande band kan utfärda yttranden eller lägga fram ändringsförslag på alla dokument som tas emot, utan viss planering måste ske och vi måste få veta vad institutionerna föreslår. Jag skulle gärna vilja veta vilken strategi rådet och kommissionen har, om det nu finns en sådan, och åt vilket håll vi är på väg.
Beträffande det avtal som nu tar vår uppmärksamhet i anspråk, så skulle jag som föredragande för utrikesutskottet vilja säga att vi är medvetna om den betydelse flyktingfrågan har för förbindelserna med tredje land. Tre saker vill jag ta upp. För det första måste vi vara medvetna om att vi inte klarar av gränskontrollen på egen hand, vi behöver tredje lands hjälp, något som klart och tydligt har bevisats vid medelhavsgränserna och de draman som där har utspelats. Vi menar också att invandringen är en viktig gemensam utvecklingsfaktor och att medborgarna i tredje land måste ges tillfälle att studera i Europeiska unionen, en rättighet som tillbörligen måste respekteras och något som vi gärna ser reflekterat i betänkandet.
Om vi skall titta litet närmare på det avtalsförslag som nu ligger framför oss, vill jag inledningsvis säga att jag inte tycker att föredragandens hänsyftning till den föregående debatten var särskilt lyckosam. Jag tror att betänkandet, enligt överenskommelse, återförvisades till kommissionen och jag tycker att vi har ansträngt oss med att föra debatten vidare, eftersom vi menar att det går åt rätt håll. Därför tycker jag att de fällda orden inte var särskilt lyckosamma.
Vi ser helst att vissa saker undviks i betänkandet, något som vi också har försökt uppnå. För det första, den juridiska osäkerhet som råder för invandrare och de som försöker invandra. För det andra, tendensen till olaglighet på grund av en orimlig byråkratisering eller byråkratiska hinder, det vill säga, vi måste förhindra att människor som lagligt skulle kunna bo bland oss betraktas som sans papiers , som man säger i Frankrike. Vi bör också försöka undvika en oskälig stelhet eftersom nollinvandring inte finns och inte heller kommer att finnas, är man orimligt stelbent i sitt tankesätt dömer man människor i händerna på den illegala människohandeln.
Därför har vi gjort vissa ändringar och vi har nått en kompromisslösning, som enligt min mening är bra när det gäller vissa viktigare saker. Beträffande anställd personal så menar vi att det är viktigt att binda samman mottagandet med ett anställningserbjudande och anställningskontraktet med möjlig hemvist eller rätt till hemvist, och inte som nu när såväl mottagande som hemvist binds samman med anställningskontraktet. En utopi enligt min mening. En del länder, Italien till exempel, har lagt fram uppfinningsrika förslag på den här punkten.
Beträffande tillfälligt arbete gäller det att vi håller oss till subsidiariteten, precis som föredraganden påpekade.
När det gäller självständiga ekonomiska verksamheter är det enligt min mening viktigt att vi påtalar att länder som uppfyller den kvot som förutses i betänkandet skall uteslutas.
Min tid är slut, så vissa punkter måste jag hoppa över. Jag vill dock påpeka att vi inom området för familjebildning har infört frågan om dispens och att vi under inga förhållanden kommer att godkänna Kristdemokratiska gruppens ändringsförslag om sänkt åldersgräns till 16 år.
Avslutningsvis vill jag åberopa kapitel 8. Vi menar att det är viktigt att kommissionen tar fram ett förslag som talar om vilka rättigheter de medborgare som bor här har, så att de får instruktioner och så att de kan lösa sin rättsliga situation, rättigheter som alla medborgare i Europeiska unionen har. Vi vill inte ha en gemenskap med två olika medborgarskap, några med vissa rättigheter, andra med andra rättigheter. Den rätt till medborgarskap som kommer av att man är medborgare i ett medlemsland räcker inte för de här medborgarna, en redundans kan tyckas. Därför menar vi att kommissionen borde lägga fram ett förslag där dessa inkluderas samtidigt som man ger frågan om fri rörlighet för dem som lagligen befinner sig här en lösning.
Herr ordförande! Utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor yrkade redan för två år sedan, det var då december 1997, inom ramen för Oostlanderbetänkandet för ett avskaffande av viseringstvånget för både Rumänien och Bulgarien. För övrigt stödde också plenarsammanträdet den ståndpunkten och även i mars 1998 intogs samma hållning vid behandlingen av ett ytterligare betänkande. Det är alltså med stor konsekvens som Europaparlamentet försvarat ståndpunkten att viseringstvånget för dessa länder måste avskaffas. Naturligtvis vet var och en som fortfarande sitter kvar här att det här skapar stora svårigheter i båda länderna, eftersom det just i samband med utvidgningen är väldigt många människor som tar initiativet att inom ramen för den processen söka allt fler möjligheter såsom studentsammankomster, seminarier, utväxlingsprogram, osv. att vara närvarande i Europeiska unionen. Det skapar jättelika köer utanför Europeiska unionens ambassader där människorna sedan måste stå länge i kö, ofta efter att de varit tvungna att göra en lång resa för att komma dit. Det krävs alltså en stor ansträngning och det hindrar möjligheterna till en mer direkt kontakt. Därför uppmanar vi nu verkligen till att det här nu äntligen avskaffas.
Dessutom är det så att framför allt länderna i den första gruppen anslutningsländer, länder som redan har kommit litet längre i förhandlingarna med Europeiska unionen, nu också börjar smida planer på att ställa samma krav inom ramen för införlivandet av vår acquis communautaire . I stället för att de blir mer integrerade så blir inte bara de mer utestängda från unionen utan blir även kontakterna med länderna i det före detta Östblocket svårare.
Slutligen så uppmärksammar jag i mitt yttrande, som fått stöd av utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, även att det inte är bra att införa viseringstvång för Hongkong eftersom det inte gäller i den andra riktningen. EU-medborgare kan utan vidare komma in i Hongkong utan visum. Dessutom är det även en viktig politisk signal att för unionens räkning tillkännage att vi fortsätter betrakta Hongkong som ett autonomt administrativt område.
Herr ordförande! Jag är föredragande, eller kanske vi skall säga kvinnlig föredragande, för utskottet för kvinnors rättigheter om detta initiativ från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor, som syftar till att upprätta harmoniserade minimiregler för enhetlig tillämpning på asylsökande som inte omfattas av Genèvekonventionen. Detta i sig lovvärda initiativ skall säkerligen inte leda till att Europeiska unionens dörrar ställs på vid gavel för att bevilja asyl för praktiskt taget alla medborgare från de flesta länder i världen. Men om man begränsar sig till en berättigad och nödvändig harmonisering, vill jag fästa uppmärksamheten på specifika problem för vissa kategorier kvinnliga flyktingar från vissa länder under särskilda förhållanden.
Den harmonisering som förespråkas för att komplettera Genèvekonventionen borde, enligt uppfattningen i utskottet för kvinnors rättigheter, under särskilda förhållanden täcka förföljelse av sexuellt slag, våld och sexuellt utnyttjande, handel med kvinnor, så snart de utgör ett hot mot de berörda kvinnornas liv och hälsa. Målet är förvisso inte att vilja bevilja asyl för samtliga kvinnor från alla länder för att det handlar om mänskliga varelser av kvinnligt kön som fruktar sexuellt våld. Sådana fall förekommer för övrigt också i gemenskapens medlemsstater. Men när kvinnor på ett välgrundat sätt kan begära asyl för särskilda situationer av det här slaget i sina hemländer vill vi särskilt att de skall erhålla en egen status, oberoende av sin makes eller familjs ställning, och vi vill också att de skall kunna åtnjuta särskilt medicinskt och psykologiskt stöd, allt detta i enlighet med mina slutsatser i yttrandet.
Fru ordförande! Förhistorien till detta betänkande har ju varit mer än märklig. Det är också anledningen till att det har dröjt innan det kom till plenum, men nu är det alltså här.
Vi från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrättt har bland annat rekommenderat och skulle vilja se att parlamentet stöder t.ex. de ändringsförslag som säger att kriterierna för att föras in på denna gemensamma lista - svart eller grå, eller vad man nu vill kalla den - måste vara objektiva, lika för alla länder och offentliga. Dessa införandekriterier måste emellertid också omvänt innehålla bestämmelser om hur man skall kunna strykas ur denna förteckning. Denna förteckning måste också regelbundet utvärderas och uppdateras. Det får ju inte bli något som varar för evigt.
Viseringstvånget för Bulgarien och Rumänien har redan nämnts. På denna punkt har rättsutskottet samma åsikt. Det handlar om kandidatländer som förhandlar om medlemskap, men som blir diskriminerade under denna tid. Det är inte acceptabelt. Vi skulle också väldigt gärna vilja se de rapporter som ligger till grund för viseringskraven för Bulgarien och Rumänien, och som har sammanställts av de expertkommissioner som har besökt dessa länder. Vi skulle gärna vilja att dessa rapporter läggs fram för parlamentet. Det vore intressant att se vad de är grundade på. Därför vill vi bland annat ha stöd för ändringsförslagen 28 och 29.
När det gäller flyktingpolitiken - detta är ju en gemensam debatt - vill jag å de grönas vägnar säga att vi är oroliga för den flyktingpolitik som förs här i EU, inte minst i ljuset av Schengenavtalet, och det faktum att allt färre flyktingar vågar tro på en fristad i EU. Därför minskar också antalet för varje år. Håller murarna runt EU på att bli för höga? För de gröna är en generös flyktingpolitik i enlighet med FN: s flyktingkonventioner ett absolut krav.
Fru ordförande! Asyl och invandring är politiskt känsliga ämnen, tyvärr får jag väl lov att säga. Framför allt inför valet. Det är utomordentligt synd att vi allt oftare måste konstatera att dessa ämnen missbrukas av valskäl och det trots att många politiska partier har undertecknat den stadga mot rasism som utarbetats av vårt observationscentrum i Wien. Tydligen är det mycket lockande att mobilisera väljarnas stöd genom att teckna en skräckbild av risken för ohanterliga strömmar av asylsökande och utnyttja människornas rädsla för allt för många invandrare som hotar vår välfärd eller vår identitet.
Dessa ämnen - asyl och invandring - borde alltså regleras på europeisk nivå, inte bara för att undvika risken för den sortens missbruk på nationell nivå utan även på grund av problematikens gränsöverskridande aspekter. Rådet gör oss dock gång på gång besvikna i det avseendet. Jovisst, om det handlar om restriktiva åtgärder, om det handlar om att bygga upp fortet Europa, om det handlar om att skaka av sig problemen till en grannstat, då pekar alla näsorna åt samma håll. Då kommer man visst överens. När det handlar om att bygga upp, att harmonisera en mänsklig och rättvis asyl- och invandringspolitik så verkar det vara nästan omöjligt.
Därför, fru ordförande, är det bra att kommissionen och parlamentet gång på gång placerar de här ämnena på dagordningen. Lindepergs förslag om harmonisering av kompletterande skyddsformer är en nödvändighet nu när det visar sig att många människor hamnar mellan två stolar, ibland eftersom Genèvekonventionen tolkas på ett för begränsat sätt och ibland eftersom en del personer visserligen inte motsvarar kriterierna för en verklig flykting men inte heller kan åka tillbaka till sitt ursprungsland.
Fru ordförande! Väldigt ofta sägs det att Genèvekonventionen missbrukas, att det inte är några riktiga flyktingar som ber oss om skydd. Att asylproblematiken är full av lögner och kriminalitet. Vi stimulerar till stor del själva den situationen eftersom det egentligen inte finns någon annan möjlighet att komma in i Europa än på grundval av den konventionen. Därför, fru ordförande, är det så bra att kommissionen har sysselsatt sig med den sidan av saken och undersökt på vilka villkor som medborgare från tredje land släpps in. Vi uppskattar att kommissionen, och särskilt kommissionär Gradin, bett oss om ett yttrande i saken. För att åstadkomma ett sådant yttrande har vi dock varit tvungna att offra något. En majoritet av vårt utskott kunde nämligen endast övertalas om kapitel 8 ströks. Vi kan föreställa oss att det är en besvikelse för kommissionen. För oss också. Den ambition som vi skall yttra oss om kvävs nämligen egentligen i sin linda.
Ändringsförslag 49, med en begäran om status för personer från tredje land, syftar till att tillmötesgå den invändningen. Jag hoppas att kommissionen förstår att åtminstone min grupp stöder henne i avsikten att även förbättra situationen för de personer som olagligen uppehåller sig här. Vi ser alltså hoppfullt fram mot en sådan status som fastställer rättigheterna för våra medborgare från tredje land.
Fru ordförande, fru kommissionär, värderade kolleger! Jag vill i mitt yttrande närmast befatta mig med de förslag, grundtendenser och ändringsförslag som kommer från den vänstra halvan av denna kammare. De har nämligen en målsättning eller en stor del av målsättningarna gemensamt: De vill ha och de stöder ständigt en underlättad invandring från tredje land och framför allt en utvidgning av familjeåterföreningen, varvid man här fullständigt går på den linjen att man med familj jämställer även alla former av partnerskap - oavsett kön - och också tar med släktingar i uppstigande led. Effekten kan ni klart se.
Dessa förslag syftar till att även underlätta tillgången till arbetsmarknaden i Europeiska unionen, till exempel med hjälp av förslaget om ett ändringsförslag, enligt vilket det redan räcker med ett erbjudande om ett anställningskontrakt för att få ett uppehållstillstånd om 1-4 år i Europeiska unionen.
Uttänjningen av flyktingstatusen kan man också grubbla våldsamt över. Jag förespråkar att man ordnar överläggningar och söker efter lösningar. Några lösningar kan man dock inte komma fram till med hjälp av de mycket diffusa definitionerna av de grupper som här kommer i fråga - gäller de till exempel persongrupper som hotas att drabbas av en kränkning av de grundläggande rättigheterna - i fråga om de grundläggande mänskliga rättigheterna diskuterar man alltid rätten till hälsa eller arbete - eller gäller det grupper som hotas av allvarliga störningar i den offentliga ordningen, eller dem som anger homosexualitet som asylorsak. Så småningom går det för långt om man vill ta in alla dessa grupper i Europeiska unionen med hjälp av den nya flyktingstatusen.
Om ni betraktar de omfattande nya rättsliga medel där invändningar alltid medför att saker och ting skjuts upp för alla dessa grupper, även om det har gällt missbruk, då får ni liknande problem som dem som jag nyss berörde. I samband med asylen vill jag också nämna att det naturligtvis måste ges positiva signaler till de stater som gör stora ansträngningar, exempelvis Bulgarien eller Rumänien. Men jag vet av egna erfarenheter från inrikesministeriet där att man har största problem med rättsliga angelägenheter, polis och med uppbyggnaden av säkrandet av gränserna. Vi vet att vi varje dag hotas av illegala invandrare som via dessa länder kommer in i Europeiska unionens stater. Vi måste hjälpa dem att bygga upp säkerheten. Men vi kan inte stryka viseringstvånget så länge säkerheten för Europa inte kan garanteras.
Effekten av alla dessa krav sträcker sig dithän att vi får en ökad invandring och en inbjudan till asylmissbruk och väcker det intrycket att vi gör för litet för flyktingarna. Denna effekt är oacceptabel, och intrycket är absolut felaktigt. Det som vi behöver, och det arbetar vi från PPE för, är en total lösning som omfattar både arbetsmigrationen, asylområdet och komplexet med flyktingarna, som innehåller en uppdelning av ansvar och kostnader och som fastslår åtgärder mot missbruket. Det mål vi måste sätta upp för oss är att vi skall hjälpa flyktingarna, men begränsa och styra invandringen och bekämpa missbruket och illegaliteten för att man även i framtiden skall kunna garantera säkerhet och stabilitet i Europa.
Fru ordförande! I den gemensamma diskussionen om Lindepergs och Lehnes betänkanden skulle jag vilja göra fyra kommentarer.
Den första gäller möjligheten att hålla debatten om Lehnes betänkande nu. Lehne skrev det själv i betänkandet: man kan ställa sig frågan om Amsterdamfördraget så snart det har trätt i kraft kommer att göra det möjligt att ta upp problem i anslutning till tillträde för medborgare från tredje land inom en lämpligare ram. Men i detta fall har kommissionen för första gången utövat sin initiativrätt genom att utarbeta en ståndpunkt i ämnet. Kammaren, som upprepade gånger uppmanat kommissionen att ge impulser till politiken inom den tredje pelaren, kan alltså inte göra annat än att ge ett positivt svar. Den brådskande nödvändigheten av harmonisering på området behöver inte heller längre bevisas.
För det andra: tillträde för medborgare från länder utanför gemenskapen gäller så viktiga problem som arbetsmarknaden, yrkesutbildning, återförening av familjer, som alla är frågor som kan ge tillfälle till ibland mycket häftiga kontroverser; kort sagt vi tar här upp en extremt känslig fråga, som i förekommande fall orsakar häftiga känslor och som dessutom ofta orsakar irrationella kommentarer och uppträdanden.
Orden har alltså betydelse genom de idéer de uttrycker och de budskap de framför eller snarare föreslår. Händelser nyligen erinrar oss om att det etniska begreppet nationalitet exempelvis kan uppväcka gamla demoner, och gör det möjligt för de parter som slår in på den vägen att vinna valsegrar. Hela den politiska klassen måste anta utmaningarna.
För att sammanfatta mina tankar skulle jag vilja säga att när det gäller tillträde för medborgare från länder utanför unionen till Europeiska unionen i synnerhet, och förbindelserna mellan europeiska medborgare och medborgare från länder utanför unionen i allmänhet, finns det anledning att mer än någonsin fundera över hur debatten skall organiseras, hur diskussionerna skall inledas och hur vi skall övertyga de skeptiska. Vi måste visa prov på förståelse, ibland tålamod, fantasi och generositet gentemot de personer som berörs av den politik som avses i Lehnes och Lindepergs betänkanden.
Vi har med andra ord två möjliga synsätt. Det ena som är populistiskt och valtaktiskt tenderar att ge starka signaler till de starka och svaga signaler till de svaga, för övrigt. Det andra som består i att ge starka signaler till de svaga och svaga signaler till de starka, förefaller mig helt uppenbart mer förenligt med vår solidariska skyldighet, såsom den föreskrivs i Genèvekonventionen beträffande asylsökande.
Den tredje kommentaren, och jag tackar uttryckligen herr Lehne för att ha nämnt denna aspekt, är att vi måste glädjas åt parlamentets enhällighet när det gäller att bibehålla viseringstvånget för rumänska och bulgariska medborgare. Det är självfallet troligt att medlemsstaterna inte följer parlamentets slutsatser, som uppmanar dem att ta bort Bulgarien och Rumänien från den berömda gemensamma förteckningen.
Om rådet skulle framhärda i sin attityd skulle det vara mycket beklagligt. Men jag hoppas, utan att göra mig alltför stora illusioner, att rådet kommer att ställa sig positivt till vårt krav. Det skulle då bara erkänna de framsteg som gjorts av dessa två länder; och dessutom skulle det bara sätta stopp för en diskriminering som drabbar två länder som är associerade till Europeiska unionen.
En sista kommentar: de politiska områden som står i centrum för vår debatt är en del av en helhet. Jag är den första att beklaga att inga framsteg har gjorts när det gäller att fördela kostnaderna, vilket vi ägnat en tidigare debatt åt. Sådana framsteg skulle göra det möjligt för oss att snabbare göra framsteg inom den politik vi för närvarande diskuterar.
Fru ordförande! Än en gång tar vi upp den viktiga frågan om asyl, mera bestämt det kompletterande skyddet för Europeiska unionens flyktingar. Vi måste dock ha förklaringen om de mänskliga rättigheterna i åtanke, en sliten förklaring som förmodligen har antagits av alla och som ger var och en rätt att försvara sig mot all förföljelse och rätt att få asyl i vilket land som helst. Genèvekonventionen, utan en restriktiv tolkning, bör utgöra en referensram för all reglering av asylrätt och flyktingstatus såväl på nationell som på gemenskapsnivå.
Om vi utgår från innehållet i dessa dokument, så måste vi kraftfullt kritisera de allt strängare villkor medlemsstaterna ålägger de personer som söker skydd i unionens länder. Inresa, vistelse och flyktingstatus för dem som söker internationellt skydd i ett medlemsland kan under inga omständigheter reduceras till en ren fråga om intern säkerhet för de här länderna. Det skall baseras på internationella konventioner och politisk solidaritet med stöd för utveckling och ekonomiskt samarbete.
Under senare år har asyllagstiftningen blivit allt hårdare, något som vi med oro konstaterar. Detta visar sig i ett minskat antal asylansökningar i EU och i en stagnation i många länders flyktingmottagande. Samtidigt kan man knappast säga att respekten för de mänskliga rättigheterna i världen nämnvärt har förbättrats.
Beträffande det kompletterande flyktingskyddet instämmer vi med föredragandens förslag, ett förslag där man koncentrerar sig på att skydda personer som hotas av allmänt våldsamma situationer, interna konflikter eller kränkning av de mänskliga rättigheterna och där man särskilt betonar ett internationellt erkännande av kvinnor som utsatts för sexuella kränkningar. Vi tycker också att det är oumbärligt att åtgärder vidtas för att integrera flyktingarnas sociala liv och att de tillåts utvecklas som flyktingar.
Avslutningsvis vill jag påminna om fallet med den kurdiske ledaren Abdullah Öcalan och be rådet att kraftfullt agera i den här frågan.
Fru ordförande! Mänskliga och medborgerliga fri-och rättigheter är inte principer med varierande geometri. De måste tillämpas stabilt och enhetligt i alla våra länder. De skall inte utgöra ett trasigt nät som lämnar kvar områden av skugga och osäkerhet. I det sammanhanget försöker man i Lindepergs betänkande öka skyddet för flyktingar och förföljda personer inom Europeiska unionens hela territorium. Man föreslår ett lämpligt komplement till bestämmelserna för skydd av mänskliga rättigheter. Med några förbehåll godkänner vi behovet av att inom Europeiska unionen harmonisera de regler som tillämpas på flyktingar som inte åtnjuter skydd enligt Genèvekonventionen, men som ändå inte kan återvända till sitt hemland för att de riskerar att mista livet eller utsättas för nedsättande eller förnedrande behandling.
Genèvekonventionen ger en definition av flyktingstatus, en definition som tolkas i restriktiv riktning genom ett beslut i rådet: endast förföljelse som inletts eller uppmuntrats av de offentliga myndigheterna ger rätt till flyktingstatus. I det fall de offentliga myndigheterna är fortsatt inaktiva kan de berörda personerna åtnjuta former av skydd enligt nationell rätt, och det är där som skon klämmer, det är där som bestämmelsen kan visa sig ofullständig. Det kompletterande skyddet kan variera från en stat till en annan och inrätta praktiskt taget olika möjligheter beroende på var den förföljda gör sin begäran. Denna skillnad i behandling kan få allvarliga konsekvenser, exempelvis när en flykting utsätts för dödshot i sitt ursprungsland.
En harmonisering är alltså önskvärd. Den kommer dessutom att göra det möjligt att upprätta en stadga som gynnar granskning av möjliga skydd från Europakonventionen för mänskliga rättigheter. De flyktingar som kan åtnjuta kompletterande skydd får inte förväxlas med invandrare. Nöd och fattigdom i ett land kan medföra händelser som allvarligt rubbar den allmänna ordningen eller leder till en intern konflikt. Är den som flyr från detta slag av oordning en flykting som åtnjuter kompletterande skydd, eller är han en invandrare? Det är här det föreligger en risk för sammanblandning. Harmoniseringen av dessa former av kompletterande skydd kommer naturligtvis inte heller att utgöra ett mål i sig. Vi måste bara bedriva en pedagogisk politik och hela tiden fördöma angreppen mot de mänskliga rättigheterna, men ge utvecklingsstöd till dessa länder och regioner där rättigheterna kränks. Lindepergs betänkande motsvarar denna generösa filosofi som vi fäster stor betydelse vid, och föreslår lösningar som syftar till att förbättra rättigheterna för de förföljda genom att upprätta en rättsstat och i detta fall också det rättsliga Europa. Vår slutliga röst kommer emellertid att ta hänsyn till ändringsförslag som eventuellt inlämnas och antas under sammanträdet.
Fru ordförande! I en tid där flyktingarna i många länder i Europeiska unionen inte obetingat betraktas som grupper som söker skydd, och som är välkomna, är Lindepergs betänkande ett värdefullt dokument. Hon är en ledamot med civilkurage. I Europeiska unionen är migrationen egentligen en samhällelig realitet. Vi är oroade över tendensen i några medlemsstater att bevilja ett temporärt påstått skydd i stället för att erkänna äkta flyktingstatus på grundval av Genèvekonventionen. Den europeiska harmoniseringen av de skyddsformer som skall komplettera gemenskapens stödramar bör inte företas utan att man tar hänsyn till möjligheterna till en liberal tolkning av flyktingkonventionen.
Därför stöder vi den nödvändiga diskussionen beträffande det österrikiska strategiska dokumentet om migrations- och asylpolitiken. Betänkandet klargör att det österrikiska så kallade strategiska dokumentet inte är lämpat att vara ett avskräckande dokument för att lösa frågan med migrationen och de asylsökande, eftersom det blandar ihop de olika problemen med tanke på orsaker, svar och lösningar. Naturligtvis finns det ett brådskande behov av att handla samstämt. Målet är att i unionens medlemsländer med hjälp av ett gemensamt rättsskyddssystem skapa ungefärligen jämförbara villkor för flyktingstatusen för att få en så enhetlig tolkning som möjligt av hur tillstånd skall beviljas. Lindepergs betänkande ger ett bra bidrag till detta.
Två ändringsförslag från min grupp vill jag också kommentera. Ändringsförslag 16 och 17 lämpar sig enligt vår åsikt inte för behandling i denna debatt. När det handlar om framtiden eller över huvud taget om flyktingarnas öde, bör vi inte tvingas diskutera herr Öcalans öde. Det bör behandlas i ett annat sammanhang.
Fru ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Jag vill först och främst tacka Lindeperg. ARE-gruppen har alltid stött henne i hennes strävan mot en människovärdig lösning på problemen för asylsökande och för många andra som känner sig förtryckta och hotade här i världen. Vi delar hennes oro och vi kommer att fortsätta stödja henne. I princip är vi för harmoniseringen av lagstiftningen på europeisk nivå, men vi fruktar att det blir en harmonisering runt fortet Europa och att det blir fråga om en allt strängare tillämpning av lagen och av konventionen. Vi vill att man kan ha förståelse för de stora flyktingströmmarna i hela världen. Vi vill att man kan ha förståelse för de människor som lever under hot.
Vi beklagar att Europaparlamentet egentligen reduceras till ett rådgivande organ här och att vi inte kan medverka med beslut. Vi konstaterar att medlemsstaterna är de enda som kan fatta beslut. De gör det ofta på ett skenheligt sätt, fru ordförande. Väldigt ofta hänvisar de till lösningar som måste skapas på europeisk nivå, medan de egentligen avvisar europeiska lösningar och själva vill införa sin egen restriktiva politik. Vi är absolut inte glada över att den tendensen sprider sig i olika länder. Vi anser däremot att konventionen måste aktualiseras genom en modern tolkning av begreppet politisk flykting. Vi vill att nya kategorier tillfogas i detta hinder som ju är så svårt att komma över. Vi vill att personer som förföljs på grund av kön och sexuell läggning måste erkännas här. Vi vill att nya rättigheter öppnas för en ny generation. Vi är ju medvetna om att Europa inte kan kringgå sitt ansvar. Vi vet att vi egentligen är svaga när det gäller att försvara demokratin i världen. Å andra sidan skapar vi själva illegalitet. Det kommer på sikt att bli svårare att komma in i Europa på lagligt sätt - det är redan nu på det viset - än att komma in på ett olagligt sätt. Den här illegaliteten orsakar störningar i vårt eget samhälle och dömer människor att verkligen leva sina liv som sans papiers . Vi vill inte medverka till en sådan kortsiktig politik. Vi vill att den här saken regleras på ett ordentligt sätt och att situationen kan behärskas. Vi vill inte vara en totalitär stat, vi vill inte heller bli det, utan vi vill följa en pragmatisk väg för att möta de aktuella problemen på ett realistiskt sätt.
Vi har lagt fram två ändringsförslag som antagligen kan räkna med ett omfattande stöd efter det att jag har hört alla instämmanden här. Fru van Lancker! Jag är säker på att förutom er så är det många som instämmer med hjärtat, men vi får se om de också verkligen kommer att rösta för. Vad är det egentligen för mening att börja leta efter en konservativ majoritet när det går att hitta en mer progressiv majoritet här i kammaren, sammanställd av företrädare från både de liberala och dessa grupper.
Fru ordförande! Avslutningsvis hänvisar jag till att vi för Lehnebetänkandet instämmer med det första, men att vi absolut inte kan instämma i slutsatserna i det andra betänkandet där vi anser att kommissionens text var långt mycket bättre än det som nu står där.
Fru ordförande! De tre betänkandena om passerande av unionens yttre gränser som är föremål för denna gemensamma diskussion förefaller mycket olika. Två av dem härrör från det som brukar kallas den mellanstatliga förhandlingsmetoden: det handlar om förslaget till konvention om bestämmelser för tredjelandsmedborgares rätt till inresa och förslaget till förordning, som också det förhandlats genom enhällighet i rådet, som fastställer förteckningen över de länder vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser. Den tredje texten är av en helt annan kategori: den är ett initiativbetänkande från Europaparlamentet som föreslår en omfattande tolkning av den flyktingstatus som har fastställts i Genèvekonventionen från 1951.
Medan man i de första texterna försöker vara stram i kapitlet om passerande av de yttre gränserna, är den tredje texten mer omfattande och inspirerad av beaktanden om vilka det skulle vara svårt att säga att de delas av en majoritet av våra landsmän. Jag återkommer till denna punkt i min röstförklaring.
Allt går till som om denna gemensamma diskussion hade organiserats på ett lurigt sätt för att leda oss till följande slutsats: de mellanstatliga förhandlingar som har slutförts enhälligt i rådet är de som åstadkommer texter som ligger närmast verkligheten.
Det är anledningen till att min grupp, när det gäller mycket allvarliga frågor som är knutna till den internationella rörligheten för personer, önskar att man håller sig till denna metod och motsätter sig möjligheten att övergå till majoritet med medbeslutande i Europaparlamentet, i enlighet med Amsterdamfördraget.
Fru ordförande! Låt mig först av allt tacka de föredragande för båda betänkandena för att de med brottats med framgång med alltmer komplicerade frågor. Vad gäller betänkandet från Lindeperg, är detta ett mycket positivt försök att tillhandahålla ytterligare bistånd till asylsökande. Det finns mycket att säga om att försöka harmonisera de sociala bestämmelserna vilket medlemsstaterna gör i varierande grad och att sträva efter en harmoniserad och gemensam metod. Det finns vissa ändringsförslag, som Lindeperg redan har hänvisat till, som jag inte heller inte är benägen att godkänna. Men om vi accepterar detta betänkande i stort sett enligt förslaget kan vi till slut få ett mycket positivt bidrag till behandlingen av denna fråga.
Vad gäller betänkandet från Lehne, måste jag säga att jag även här hyser viss oro: det blottlägger orättfärdigheterna i konventionsförslagen genom att de är synnerligen restriktiva i vissa avseenden med bristfälliga i andra. Inte den bekymmersfria samling förslag som betänkandet från Lehne förklarar.
Jag vill i huvudsak tala om betänkandet om viseringstvång för tredjelandsmedborgare. Här ser jag en rad problem och svårigheter. Jag instämmer fullständigt med de talare från min grupp som har påpekat det icke önskvärda i att införa komplicerade och svårhanterliga regler gällande anställningsförhållanden, och även sänkningen av åldern vid vilken familjemedlemmar skulle få tillstånd att komma in i landet. Kommissionsförslagets hänvisning till myndighetsåldern är korrekt och vi bör inte införa någon annan faktor.
Men jag måste säga - och här tror jag att jag talar för majoriteten av labourledamöterna - att vi verkligen finner det svårt att godta att medlemsstaternas rättigheter att svara på förändrade omständigheter genom införandet av viseringstvång måste tas bort. Den svåra situation som vi har stött på i Storbritannien med människor som kommer från Slovakien under det senaste året har fått den brittiska regeringen att införa viseringstvång för människor från Rumänien och Bulgarien, medan ett antal västeuropeiska länder redan mottar avsevärda antal asylsökande från dessa länder, vissa av dem med mycket berättigade klagomål. Mycket mer behöver göras i dessa länder vad gäller garantier för ett riktigt skydd av deras minoriteter innan jag kan tänka mig ett avskaffande av dessa restriktioner.
I samtliga dessa avseenden kan jag verkligen inte godta betänkandet i dess nuvarande utformning och jag kommer att rösta emot dessa särskilda delar.
Fru ordförande! Asylrätten är helig. Så långt den vackra och stora principen. Men denna asylrätt får i inget fall deformeras vare sig genom medlemsstaternas restriktiva tolkning av Genèvekonventionen eller genom att den missbrukas av dem som berörs av den. Vad som däremot krävs är en utvidgning av bestämmelserna i Genèvekonventionen, tack vare ett system med kompletterande skydd för att möta exceptionella situationer. Men en sådan öppning får under inga förhållanden gagna dem som vill förvanska asylrätten och öppna dörren på vid gavel så att denna rätt skall kunna missbrukas.
Om vi skall kunna vara effektiva krävs det pragmatiska lösningar parallellt med humanitära. Vi måste först av allt främja öppna lösningar på europeisk nivå, och sedan inte avreglera, men söka sunda lösningar som bevarar asylrätten och samtidigt förhindrar att den missbrukas.
Jag tror inte att medlemsstaterna stänger dörren för de asylsökande såsom föreslås i Lindepergs betänkande, men de stänger den mot missbruk från dem som immigrerar illegalt, inte av politiska skäl, men av ekonomiska. Genom att bekämpa den vilda och okontrollerade immigrationen bevarar medlemsstaterna asylrätten och förhindrar att de asylsökande behandlas negativt av våra medborgare.
Asylrätt - ja! Kompletterande skydd - ja! Men släpphänthet och ideologism kring denna allvarliga fråga - nej!
Jag godkänner fullständigt Lindepergs betänkande eftersom det förstärker asylrätten och är ett bra svar på det österrikiska ordförandeskapets strategiska dokument, som ifrågasatte den internationella rätt för flyktingar som garanteras av Genèvekonventionen.
Jag motsätter mig däremot kommissionens förslag till konvention om bestämmelser för tredjelandsmedborgares rätt till inresa. I förslaget föreslås bestämmelser för rätt till inresa och vistelse som är i linje med medlemsstaternas mest restriktiva linjer. Det gäller särskilt sysselsättningen, eftersom den gör den nationella och gemenskapsmässiga preferensen till en av nycklarna till systemet för rätt till inresa.
Känner kommissionen inte till OECD-utredningen som erkänner att det inte finns, och jag citerar OECD " något nära samband mellan strömmen av utlänningar som reser in i ett land och ökningen av andelen arbetslösa" ? Jag erkänner emellertid att antagandet av vissa ändringsförslag på ett positivt sätt rättar till detta förslag. Men jag är bestört över kompromissändringsförslaget från PSE/PPE till artikel 7.1 om sysselsättningen. Detta ändringsförslag inte bara uttryckligen godtar begreppet nationell preferens utan motiverar systemet med kvoter som skulle göra det möjligt för varje medlemsstat att i de fattiga länderna hämta de armar och hjärnor de behöver.
Min grupp har därför lämnat in ett ändringsförslag för att rätta till det som jag hoppades bara var ett felsteg, till dess att jag fick höra Terrón i Cusi. Min grupps slutliga röst kommer att bero på vad som händer med detta ändringsförslag och jag kommer att begära omröstning med namnupprop.
Kommissionens förslag till konvention säger inte mycket om innehållet i gemenskapens framtida immigrations- och asylpolitik, enligt Amsterdamfördraget. Vi måste varna föreningarna för dessa faror och vidta åtgärder tillsammans med dem för att omvandla dessa stötestensvillkor till verkliga mottagningsvillkor. Jag kommer att ägna mig åt det.
Jag vägrar att godta detta inåtvända fästningseuropa. Vi måste få ett slut på syndabocksstrategin som även inrikesminister Otto Schily talade om i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter för två veckor sedan. Men vår franske minister är inte bättre. Han har aldrig talat om invandrare i termer av rätt. Han har systematiskt kopplat immigrationen till arbetslöshet, osäkerhet och brottslighet som om det onda alltid kom någon annanstans ifrån. Faran med denna främlingsfientlighet - man kan inte kalla den annat - är stor, för det är precis som Gorkij skrev: " Det är bättre att vänta sig det bästa från människan, att vänta sig det värsta är att fördärva henne" .
Fru ordförande! Jag skulle ha önskat att Lindeperg hade fått en bättre tidpunkt och en mer välbesatt kammare för denna diskussion. Det är inte bara ett av de viktigaste utan också ett av de mest utomordentliga betänkandena på lång tid. Det visar med beklämmande saklighet och stor klarhet att vi håller på att hamna i ett dilemma vad gäller de mänskliga rättigheterna, för att inte säga i ett nödläge. Många ledamöter som i dag inte är närvarande måste, när de studerar detta betänkande, väl sluta upp med att inbilla allmänheten att de mänskliga rättigheterna och folkrätten förblir opåverkade. De förblir inte opåverkade. Men vi hörde hur Pirker klarade av att lyssna till dessa fakta och ändå bibehålla sina aggressiva fördomar.
Jag börjar långsamt fråga mig hur man bär sig åt för att fly till Europa. Jag tror att man snart behöver en osynlighetshätta eller att man måste hoppa från en satellit. På annat sätt kan man snart inte nå denna kontinent av rätt och mänskliga rättigheter. Inom EU har vi avskaffat asylrätten, emot Genèvekonventionen, emot gällande folkrätt, helt enkelt med hjälp av vår egen maktfullkomlighet. Och det är ingen som reagerar. Utanför EU har vi bildat ett band av stater, som vi schablonmässigt har förklarat vara säkra tredje land, emot Genèvekonventionen, emot gällande folkrätt.
Vi har omvandlat asylrätten, som enligt Genèvekonventionen de personer är berättigade till som enbart lyckas bevisa en motiverad rädsla för förföljelse, och nu måste man bevisa att det faktiskt föreligger en förföljelse. Hindren höjs hela tiden, det byggs upp barriärer, villkoren mångfaldigas - det är knappast möjligt längre att komma in i Europa. Facit visar på massavvisningar, barn i häkte, familjer som splittrats, återvisning av flyktingar till länder där de hotas till liv och lem. Detta är situationen i denna union, som när den så vill, när det exempelvis gäller den inre marknaden eller euron eller genomförandet av konkurrensrättigheter, med stor beslutsamhet klarar av att genomdriva sin vilja, men som i allt mindre utsträckning genomdriver denna unions princip om mänskliga rättigheter och demokrati.
Fru ordförande! Klaus Lehnes betänkande ger mig ännu en gång tillfälle att kritisera Europas avsteg när det gäller immigrationspolitiken. Immigrationspolitiken faller under respektive medlemsstat och bör även fortsättningsvis göra det. Jag motsätter mig den systematiska strävan efter harmonisering av immigrationspolitiken, asylrätten och rättegångsförfaranden i brottmål och rättsliga förfaranden som förespråkas av Bryssel. En sund stat är framförallt en stat som tar hand om sin ström av invandrare och gör det möjligt för sina medborgare att arbeta och känna sig säkra när de går ut på kvällen.
Vi kommer att rösta emot betänkandet som försvarar medborgare från ett land utanför gemenskapen och missgynnar de europeiska medborgarna, som uppmuntrar återförening av familjer utanför varje laglig familj eller erkänd familj, eftersom man talar om partner. Dessutom vill man erbjuda utlänningarna arbete, trots att sju miljoner personer i vårt eget land lider av arbetslöshet eller lever under gränsen för fattigdom. Jag vill erinra om att enligt detta betänkande kommer det att räcka med ett anställningsbevis för att uppnå flyktingstatus. Det är alla dessa ändringsförslag som, om de antas tveklöst kommer att göra det möjligt att omvandla vårt Europa som redan är som ett såll när det gäller immigration, till ett där invandringen denna gång kommer att rinna in i en strid ström, likt vattnet ur en kran.
Vissa ledamöter i parlamentet talar om populism, valtaktik och rasism. Men de lever inte i de s.k. känsliga kvarteren. Det är de fattigaste och känsligaste som utsätts för dessa situationer och det kan inte längre tolereras. Det är otänkbart att de som förespråkar ett Europa för säkerhet och sysselsättning kan stödja sådana destruktiva initiativ från våra nationer och folk. Jag för min del kommer inte att göra det. Tillåt mig att erinra om en känd mening från en av våra kolleger: " Vi kan inte ta emot hela världens elände" .
Fru ordförande, kära kolleger! Det gläder mig att vi här i kammaren, gudskelov, till stor del är av annan uppfattning än Stirbois och att vi till stor del tänker annorlunda när det gäller flyktingar. Jag måste säga att det är svårt för mig att nu egentligen tala om det som jag vill tala om, nämligen Lehnes betänkande om viseringspolitiken. Ända sedan jag kom till parlamentet har vi sysslat med denna fråga. Vi diskuterade under hela förra mandatperioden hur bestämmelserna skall se ut för att människor från tredje land faktiskt skall ha legalt tillträde till Europeiska unionen.
Genom EG-domstolens domslut - Lehne nämnde ju att vi som parlament gick till domstolen - var det ännu inte klart på vilket vis vi faktiskt skulle ta itu med denna fråga. Min grupp ansåg också att vi, om vi vill fortsätta att vara trovärdiga, både måste yttra oss om rådets förslag och om kommissionens förslag. Men med tanke på den tillkrånglade situationen, med den förestående ratificeringen av Amsterdamfördraget, förväntar vi oss nu av kommissionen att den i anslutning till ratificeringen och ikraftträdandet av fördraget snart lämnar in sitt redan utlovade nya förslag och att parlamentets nu föreliggande ändringsförslag, som vi skall rösta om i morgon, då också kommer att återfinnas i det nya förslaget.
Men jag är också ense med föredraganden om att beviljandet av visering bör ske i enlighet med samma krav och förfaranden i alla medlemsstater. Det faktum att det fastslås viseringsbestämmelser för medborgare i vissa tredjeländer betyder inte att det därmed förbundna förfarandet måste vara orättvist, eller rent av diskriminerande. Det är för närvarande dock mycket ofta fallet. De som behöver en visering för släktingar eller affärsbesökare, men också för ungdomsutbyte och studentutbyte, måste vid begäran klart informeras om den dokumentation som krävs och om den tidsrymd som åtgår för utfärdandet av visering. Vi vet ju att det ofta är förbundet med väntetider om ett halvt år och följaktligen med mycket höga kostnader.
Medlemsstaternas myndigheter måste här åläggas tydliga villkor för att utforma förfarandet öppet och humant. Sådana enhetliga bestämmelser krävs ju också i artikel 62 i Amsterdamfördraget. Man kan också hoppas att man i och med införlivandet av Schengenavtalet äntligen enbart kan göra upp en gemensam europeisk lista för tredje land, vars medborgare måste ha ett visering för inresa i EU.
Jag vill också påpeka att en stor del av min grupp anser - och den åsikten har ju också parlamentet företrätt under de senaste fyra och ett halvt åren - att både Rumänien och Bulgarien bör strykas från listan. Det får inte vara så att länder som vi har associeringsavtal med fortfarande förfördelas och fortfarande står på denna lista. Själv är jag ofta i Rumänien och Bulgarien. Om ni såg vad som händer där kunde ni egentligen bara komma fram till det resultatet att det här måste göras ändringar, eftersom båda länderna redan har gjort stora ansträngningar...
Ordföranden kopplade bort talaren.
Fru ordförande! Trots att Lehnes två betänkanden är mycket viktiga så tänker jag bara ta upp Lindebergbetänkandet, på två minuter hinner jag nämligen inte mer.
För det första vill jag tacka föredraganden för den kapacitet till dialog hon har visat prov på. Hon har alltid försökt nå lösningar, och när vi inte har funnit några har hon sökt meningsskiljaktigheter som jag skulle vilja kalla konstruktiva meningsskiljaktigheter.
Föredraganden vet att vi är många som delar hennes åsikter, en övervägande majoritet av kammaren skulle jag nog vilja påstå. Precis som föredraganden säger, så måste det kompletterande skyddssystemet harmoniseras så att det inte uppstår situationer där personer som verkligen behöver skydd av ett visst slag, men som inte uppfyller de villkor som fastställts av Genèvekonventionen, får det skydd de behöver. Därför, fru ordförande, skall vi inte bli demagogiska. Demagogin är nämligen till syvende och sist värsta fiende till dem som står eller bör stå under Genèvekonventionens beskydd och till dem som vi måste finna ett kompletterande skydd för.
Ett exempel på detta är de ändringsförslag som lades fram av Gruppen Europeiska radikala alliansen och som Lindeberg ville godkänna men som jag hoppas att hon inte godkänner. Jag hoppas att de inte godkänns, de är nämligen ett gott exempel på vad detta parlament inte får göra. Hur som helst, det som sägs i Genève är det som gäller och, fru Lindeberg, förutom kommissionären för Förenta nationerna så är även andra berättigade att tolka Genèvekonventionen. Till exempel de högre domstolarna i varje medlemsland. Men det hör inte hit.
Det vi utan tvekan inte kan göra är att försöka ändra Genèvekonventionen och säga att de homosexuella skyddas av Genèvekonventionen. Nej, det går inte. Vi kan inte göra det eftersom en ändring av Genèvekonventionen kräver att vi följer alla klassiska instrument i den internationella offentliga rätten och det enda vi lyckas åstadkomma med detta är att skada de kollektiv, eventuellt till och med det homosexuella kollektivet, som vi på ett lämpligt sätt försöker skydda och som inte omfattas av Genèvekonventionen. De kompletterande åtgärder vi nu eftersträvar är ämnade just dessa människor.
Fru ordförande, fru kommissionär, herr kommissionär! Jag skulle först och främst vilja säga något om konventionen för tredjelandsmedborgares rätt till inresa. Lehnes betänkande och kommissionens förslag är mycket viktiga delar i det som skall bli en gemensam invandringspolitik. Det sätt som Europa tar sig an det här är desto viktigare eftersom de aktuella skillnaderna mellan medlemsstaterna inte bara, som kollega Lehne sade, pantsätter den fria rörligheten för personer utan enligt mig även de rättigheter som vi tillerkänner invandrare. Av den anledningen är det europeiska tillvägagångssättet så viktigt.
Jag måste ärligt erkänna att det synsätt som parlamentet visar i dag inte gör mig särskilt upphetsad. Inte heller i det här parlamentet finns det någon majoritet för att öppna dörren mot ny invandring litet till. Jag vet naturligtvis att det är ett mycket känsligt ämne. Det har även att göra med arbetslöshet, med social utestängning. Det har dock främst att göra med att det fortfarande finns personer, även här i kammaren, som alltid lyckas sätta likhetstecken mellan invandring och hot och brottslighet och på det sättet underblåser främlingshatet, varigenom temat blir omöjliga att diskutera. Jag hoppas att det någon gång kommer att finnas en majoritet för åsikten att det inte bara är invandrarna som behöver Europa utan att även Europa behöver invandrarna, även om det bara är för vår egen arbetsmarknad, för vår egen demografiska utveckling.
Jag skulle ändå vilja säga att det är viktigt att det här betänkandet lagts fram, eftersom vi med dessa förslag förhindrar att den europeiska harmoniseringen blir en nedåtgående harmonisering. Hänvisningen till kvoter och åtgärder ger just de medlemsstater som för en bredare politik möjlighet att föra den. Vi försvarar inte kvoterna. Vissa länder har helt enkelt kvoter. Alltså är det viktigt att vi fortsätter stå bakom det här. Det garanterar också rätten till familjeåterförening. Vi måste lära oss att acceptera att människor inte bara tillfälligt lämnar sina hemländer, det rör sig om män och kvinnor och barn och de har rätt till ett familjeliv.
Jag skulle också vilja säga något om betänkandet av kollega Lindeperg. Jag vill gratulera henne så hjärtligt och jag är särskilt glad över att hennes betänkande äntligen får ett omfattande stöd i parlamentet; en kompletterande status är absolut nödvändig. I många länder, till exempel i Belgien, finns det bara en sorts toleransstatus för de kompletterande formerna av skydd. Det, bästa kolleger, får alltså väldigt ödesdigra följder. Det leder till osäkerhet för de aktuella flyktingarna. Det leder också till osäkerhet för samhället, eftersom rättslöshet och otrygghet är något som inte är bra för något samhälle; den europeiska kompletterande statusen måste alltså bli av.
Jag skulle bara vilja säga att ministerrådet (rättsliga frågor och utrikesfrågor) i december 1998 förde upp dessa två viktiga frågor, som vi diskuterar i dag, på dagordningen för den efterföljande perioden men med en sådan orimlig tidsfrist att det finns risk för att de helt enkelt hamnar på den grekiska kalendern, skjuts på framtiden eller till och med stryks. Därför tycker jag att det är mycket viktigt att vi i dag i parlamentet ger en signal till kommissionen och via kommissionen till rådet, att parlamentet vill ta upp dessa två känsliga och svåra frågor. Jag hoppas att det här kan leda till att det inte inom fem år, inte inom tjugo år, utan inom kort vid toppmötet i Tammerfors kan ges en tydlig signal om att det måste fattas beslut i de här frågorna.
Fru ordförande, mina damer och herrar! Många inlägg om asyl och flykt i Europa påminner mig om det berömda teaterstycket av Bertolt Brecht, " Den goda människan från Sezuan" , där huvudpersonen på natten som realist med stor möda måste ställa de olyckor till rätta som han åstadkommit under dagen. Man rekommenderar att viseringstvånget för Rumänien och Bulgarien skall upphävas. Varje säkerhetsspecialist bevisar att ett sådant förfarande befrämjar organiserad brottslighet, människohandel och narkotikasmuggling. Vart tog hänsynen till våra medborgares trygghet vägen?
I Europa tar vi med all rätt emot flyktingar och politiskt förföljda personer. Det är oomtvistat, som varje människa vet som vill tas på allvar. Men det finns en mängd ekonomiska flyktingar, som på sikt varken kommer till oss eller kan stanna hos oss, och här föreslår kollegan Lindeperg att vi skall ta emot alla som kommer från länder där det råder allmänt våld, där det finns interna konflikter, och där det råder förhållanden som utgör en svår störning av den offentliga ordningen.
Denna definition, värderade kollega Lindeperg, stämmer på tre fjärdedelar av Afrika och hälften av Asien. Alla dessa vill vi då också garantera åtgärder för att de skall införlivas i det sociala livet och näringslivet (när det finns 20 miljoner arbetslösa i Europa), och samtidigt får de, om de avvisas, överklaga detta med uppskjutande verkan. Detta, ärade kollega Lindeperg, förtjänar vår respekt och ni förtjänar alla gånger vår sympati, men ert betänkande förtjänar inte att godkännas av oss. Vi måste äntligen komma så långt att vi begränsar invandringen till Europa. Endast då kommer vi att ha en chans att integrera dem som finns hos oss, och det är vår första uppgift.
Herr ordförande! För det första vill jag lyckönska de två föredragandena, Lehne och Lindeperg för den enorma mängd arbete som de har lagt ner i de tre betänkanden som vi gemensamt diskuterar ikväll. Jag kan utan tvekan stödja Lindepergs betänkande. Det måste vara förnuftigt när skyddet av subsidiariteten blir ett område av växande betydelse för EU, för att medlemsstaterna skall kunna tillämpa liknande förfaranden och en liknande nivå av sociala bestämmelser för samtliga flyktingar.
Vad gäller Lehnes betänkande om tillträde för tredjelandsmedborgare, kan man endast dela betänkandets inställning att förslaget till konvention är obalanserat och onödigt stelbent inom många områden och med ohanterliga beståndsdelar inom andra. Trots mitt erkännande av Lehnes arbete, har jag emellertid vissa svårigheter med hans betänkande om visering för tredjelandsmedborgare. De huvudsakliga svårigheterna är: för det första, det faktum att han till förteckningen över länder för vilka visering krävs, lägger till en lista över undantag från visumtvång; för det andra en uteslutning av medlemsstaters rättighet att införa nationella ordningar för visering under vissa omständigheter liknande dem vi nyligen har upplevt i Storbritannien; för det tredje, trots att jag erkänner de framsteg som gjorts av de rumänska och de bulgariska myndigheterna i kampen mot illegal invandring, är det i verkligheten så att avsevärda mängder rumänska och bulgariska medborgare fortsätter att göra illa grundade visumansökningar i medlemsstater i Europeiska unionen.
Trots detta, ämnar jag emellertid stödja betänkandet, i huvudsak därför att jag totalt stödjer föredragandens åsikt om att visum inte bör krävas för individer som har uppehållstillstånd i vilken stat som helst inom unionen. Sålänge han fortsätter att driva frågan om folk som är bosatta inom Europeiska unionen bör ha samma rättigheter och samma skyldigheter som medborgarna, måste jag vara för detta betänkande.
Fru ordförande! Föredragande Lehne och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor har lagt ned mycket tid på att sätta sig in i kommissionens förslag till konvention om regler för invandring, vilket jag uppskattar. Jag har med särskilt intresse följt de olika turerna i utskottets behandling av förslaget. Ett stort antal yrkanden har gjorts, varav många berör ett par av förslagets mest centrala kapitel, vilket jag gärna vill kommentera.
För det första: Familjeåterförening är en fundamental och folkrättsligt reglerad rättighet. EU: s medlemsstater har genom internationella överenskommelser slagit fast familjens betydelse för individens välfärd och välbefinnande. Förutsättningarna för att enas kring en gemensam linje borde därför vara goda. Frågan är alltid hur långt man skall gå. Familjebegreppet varierar från ett medlemsland till ett annat. Detsamma gäller åldersgränser. I båda avseendena innebär mitt förslag ett steg mot större approximering inom unionen. Diskussionerna i ministerrådet får visa om det finns utrymme att flytta fram positionerna ytterligare. Det är i så fall något som kommissionen självfallet välkomnar.
För det andra: Integration kräver stabilitet och långsiktighet. Målet måste vara att invandrare skall kunna leva på villkor som liknar unionens medborgares. Den visionen måste därför genomsyra alla invandrarpolitiska initiativ som tas. Därför tar vårt förslag också upp frågan om vilka rättigheter som bör erbjudas Europas invandrare. Jag tänker i första hand på tredjelandsmedborgare som sedan lång tid tillbaka lever legalt i Europa. I förslaget har vi identifierat följande fundamentala områden, inom vilka vi anser att en likabehandling mellan medborgare och invandrare bör gälla: tillträde till arbetsmarknaden och möjligheten att försörja sig som egenföretagare, grundutbildning, yrkesutbildning, fackliga rättigheter, föreningsfrihet, tillgång till bostadsmarknaden samt tillgång till social hjälp. Vi har dessutom tagit upp frågan om tredjelandsmedborgarens fria rörlighet. Det är t.ex. rimligt att en varaktigt bosatt invandrare skall kunna söka ett ledigt jobb också i ett annat medlemsland. Alternativet är ett segregerat Europa med allt vad det innebär av diskriminering, social oro och instabilitet.
I ministerrådet går som väntat åsikterna starkt isär i denna fråga. Jag hade därför hoppats kunna räkna med ett klart uttalat stöd från Europaparlamentet. Nu ser det inte ut att bli så, vilket jag djupt beklagar. Någon tanke på att dra tillbaka konventionen har jag emellertid inte.
Grundorsakerna bakom dagens migration är i stort sett oförändrade. Människor söker ett bättre liv för sig själva eller för sina barn. I dag finns inga obefolkade kontinenter kvar. Migranter söker sig därför till platser som de fysiskt kan nå. Europa kommer också fortsättningsvis att vara en attraktiv destination. Vi bör acceptera detta som ett permanent och normalt tillstånd, inte som något tillfälligt och dramatiskt.
En gemensam migrationspolitisk strategi är dessutom en naturlig följd av integrationsprocessen och tanken att hela Europa skall utvecklas på lika villkor både socialt och ekonomiskt, att ingen skall hamna på efterkälken. Jag utgår från att de tankar som Lehnebetänkandet för fram tas i beaktande när förhandlingsarbetet nu fortskrider. Kommissionen kommer naturligtvis att göra sitt för att föra arbetet framåt.
Fru ordförande! Lindeperg tar i sitt betänkande upp frågan om skyddet för människor som flyr, men som inte uppfyller Genèvekonventionens krav på flyktingskap, dvs. det som vi ibland kallar för kompletterande former av internationellt skydd. Föredraganden uppmanar kommissionen att snarast sätta i gång arbetet med att harmonisera asylpolitiken inom unionen. Jag kan glädja kammaren med att det arbetet redan har påbörjats.
För det första håller jag redan på med ett förslag till direktiv om asylprocedurer inom unionen. På begäran av det tyska ordförandeskapet lägger jag inom kort fram ett arbetsdokument om detta ämne. Avsikten är att få i gång en diskussion om sakfrågorna redan nu i vår.
För det andra har vi nu inlett arbetet med att anpassa kommissionens förslag om tillfälligt skydd och bördefördelning till det nya fördraget. Som alla vet har ett intensivt arbete pågått sedan kommissionen lade fram sitt ursprungliga förslag 1997. Frågan tas nu upp för tredje gången på ministernivå vid det informella rådsmötet i Berlin i slutet av veckan. Trots detta har medlemsstaterna långt kvar till beslut. Om en överenskommelse fortfarande saknas när det nya fördraget träder i kraft, har vi inget annat val än att presentera helt nya instrument. Min bedömning är att så kommer det att bli.
En tredje viktig uppgift blir anpassningen av Eurodac-konventionen. I decembermötet förra året beslöt ministerrådet att frysa Eurodac-texten. Rådet vill avvakta med fortsatta förhandlingar till dess att Amsterdamfördraget har trätt i kraft. I det mötet ombads också kommissionen lägga fram ett nytt förslag i form av en förordning. Kravet på en sådan anpassning av Eurodac innebär mycket omfattande arbete, och det säger sig självt att det måste inledas omedelbart.
Fru ordförande! Enbart arbetet på dessa områden kommer att ta mycket tid i anspråk under resten av denna vårtermin. I ett längre perspektiv stipulerar också det nya fördraget minimiregler för kompletterande skyddsformer. Detta finns också omnämnt som en central punkt i den handlingsplan om frihet, säkerhet och rättvisa som rådet antog den 4 december.
Asylpolitiken i allmänhet och frågan om kompletterande skyddsformer i synnerhet kommer således att i hög grad stå i fokus de närmsta åren. Lindepergbetänkandet utgör därför ett välkommet och konstruktivt bidrag till diskussionen om den framtida inriktningen av asylpolitiken i Europa.
Fru ordförande! Jag tackar Lehne för hans utmärkta betänkande. Samrådet med Europaparlamentet avslutar den process som inleddes med att domstolen i juni 1997 upphävde förordning nr 2317/95 som innehöll en lista över de tredjeländer vilkas medborgare måste ha visering. Det är viktigt att komma ihåg bakgrunden.
Den upphävda förordningen baserades på artikel 100 C i Maastrichtfördraget. Enligt den artikeln var det gemenskapens uppgift att för det första avgöra vilka de tredjeländer var, vilkas medborgare behövde visering för att ta sig över de yttre gränserna och, för det andra, att skapa en enhetlig modell för viseringen.
Den nya viseringsförordningen skall fortfarande antas av rådet på grundval av artikel 100 C, om det skall kunna ske innan Amsterdamfördraget träder i kraft. Detta faktum, som man inte kan bortse ifrån, gör saker och ting mer komplicerade. Det känsliga läget har väl beskrivits av Lehne och vissa av era ändringsförslag speglar det.
Min utgångspunkt bestäms av den rättsliga ramen, en ram som är stadd i utveckling. Låt mig också understryka den kommande integrationen i unionen av villkoren i Schengenavtalet och de konsekvenser detta kan få när det gäller viseringspolitiken.
Låt mig så övergå till ändringsförslagen, som sönderfaller i två kategorier. Framför allt är det många ändringsförslag som tar sin utgångspunkt i den ändrade rättsliga bakgrund som jag just har beskrivit, och litet schematiskt vill jag beskriva dem som föregripande förslag: ändringsförslag 1, som avser rubriceringen, klassar förordningen som provisorisk; ändringsförslagen 3, 7 och 11, som avser beaktandemeningarna, innehåller vissa hänvisningar till förändringar som kommer att införas med Amsterdamfördraget. När det emellertid gäller själva artiklarna i förordningen, så strider de ändringsförslag, som jag har klassat som föregripande förslag, mot bestämmelserna i den nuvarande artikel 100 C. Som exempel kan jag nämna ändringsförslagen 18, 19, 20 och 21, som avser vissa aspekter av utfärdandet av visering, en fråga som för tillfället - låt mig understryka, för tillfället - inte hör till gemenskapens befogenhetsområde. Under dessa förhållanden är det rent juridiskt omöjligt för kommissionen att godta alla de ändringsförslag som föregriper en befogenhet som enbart existerar först när Amsterdamfördraget har trätt i kraft.
För det andra föreslår Europaparlamentet vissa ändringsförslag som passar perfekt in i artikel 100 C. De respekterar artikelns tillämpningsområde, men man måste ändå, även om detta kan verka en aning paradoxalt, se dem i ljuset av det kommande Amsterdamfördraget. Låt mig för att förklara bättre vad jag menar, ta som exempel ändringsförslag 5, som avser kriterierna för att bestämma listan över länder för vilka krävs visering. Sättet att hantera detta område, som avhandlas i den nuvarande artikel 100 C, kommer att bli avsevärt annorlunda när artikel 62.2 i Amsterdamfördraget har gett gemenskapen rätten att även utarbeta en lista över länder vars medborgare inte behöver visering. Utsikterna att komma fram till en total harmonisering av viseringsreglerna, något som parlamentet för övrigt har begärt, innebär att man måste omvärdera vad som sägs i artikel 100 C, och att göra den omvärderingen med Amsterdam-glasögonen på, så att säga. Men jag vill ändå inte binda mig för en negativ slutsats när det gäller omöjligheten att godta de ändringar som föreslås av parlamentet inom ramen för det nya samrådet om förordningen. Framtidsutsikterna med Amsterdamfördraget som snart träder i kraft förändrar frågan om visering radikalt. Nya behörigheter kommer att överföras till gemenskapen när det gäller att anta regler inom detta område. Amsterdamfördraget har infört snäva tidsgränser, medan kommissionens och rådets senaste handlingsplan för ett område för frihet, säkerhet och rättvisa faktiskt förutsätter ett snabbare införande av vissa viseringsregler.
Gemenskapen borde inse vilka nya skyldigheter man får genom denna utökade behörighet och kommissionen borde ta sitt ansvar med det snaraste. Jag kan garantera er att det arbete som parlamentet har utfört inom ramen för detta nya samråd verkligen inte har varit förgäves. Jag är dessutom övertygad om att vissa av ändringsförslagen i sina huvuddrag kommer att beaktas i det nya förslag till förordning som kommissionen har lagt in i sitt eget arbetsprogram, som parlamentet nyligen yttrande sig om.
Fru ordförande! Låt mig avslutningsvis ta upp frågan om Bulgarien och Rumänien, något som redan har nämnts. Att ett visst tredje land finns upptaget på listan över länder för vilkas medborgare det krävs visering, är resultatet av en bedömning utifrån prioriterade kriterier, till exempel de risker som hänger samman med säkerheten och den illegala invandringen. Men det skall också sägas att den bedömning som görs när förordningen antas naturligtvis kan komma att ändras. Mot den bakgrunden har gemenskapen och Bulgarien och Rumänien under de senaste månaderna flera gånger haft tillfälle att ta upp detta problem med alla dess konsekvenser. Av de olika kontakter som tagits, i associeringsråden på ministernivå och via brev, framkommer att Bulgarien och Rumänien gör avsevärda ansträngningar på en hel serie viktiga områden, framför allt med hjälp från unionen inom ramen för Phare-programmet, för att komma med på den gemensamma listan. Utan att gå in på detaljer skulle jag vilja nämna förstärkning av kontrollerna vid de yttre gränserna, avtal om återsändande till andra stater, skydd av resedokument, förfaranden i samband med utfärdandet av visering, kamp mot kriminaliteten, etc.
Jag kan försäkra att de framsteg som görs följs uppmärksamt, även via experter på plats. Europaparlamentets ståndpunkt kommer förmodligen i sinom tid att bli en avgörande faktor för kommissionen, när väl Amsterdamfördraget har trätt i kraft.
Jag tackar kommissionär Monti för hans inlägg och för de preciseringar som han har lämnat till kammaren.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0020/99) av Baldi för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat (8956/98) - C4-0537/98-96/0200/COD)).
Fru ordförande, kära kolleger! Det förslag till direktiv som behandlas är avsett att ersätta, utvidga och revidera direktiv 88/379, i syfte att harmonisera reglerna för klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat på den europeiska marknaden. Förslaget tillåter fri rörlighet och försöker undvika att skapa handelshinder, samtidigt som det skall garantera ett gott skydd för människors hälsa och för miljön.
Den 26 juni 1997 uttalade sig Europaparlamentet i samband med den första behandlingen och antog därvid 26 ändringsförslag. Därefter, den 23 september 1997, lade kommissionen fram ett ändrat förslag och rådet antog sin gemensamma ståndpunkt enhälligt den 24 september 1998 och godkände därvid utan ändringar 12 ändringsförslag, beaktade huvuddragen i 2 och avvisade 12.
Även om denna andra behandling åter tar upp de viktigaste punkterna som godkändes vid den första behandlingen, så innehåller den en serie nya och intressanta inslag, till exempel det uttryckliga omnämnandet av djurens välbefinnande och skyldigheten att använda lämpliga alternativ till djurförsök, om sådana alternativ finns, utvidgade skyldigheter att ange risker vid klassificering och märkning, även för ogräsmedel, genom den uttryckliga uppmaningen på etiketten: " Följ bruksanvisningen" , för att undvika risker för människor och miljö. Dessutom beskrivs ett klarare och enklare förfarande för att få tillåtelse att bibehålla sekretessen när det gäller namnen på ämnen som är irriterande eller giftiga, vilket ger företagen möjlighet att skydda sitt eget know-how och gör det möjligt för dem att försvara sin konkurrenskraft på den globala marknaden, med garantier för ett gott skydd för konsumenterna. I förslaget återger man dessutom skyldigheten att ställa samman produktsäkerhetsblad, en skyldighet som med andra ord skall utvidgas till att även omfatta icke klassificerade preparat, till exempel industrirengöringsmedel som kan innehålla ämnen som är miljöfarliga. Detta är en viktig punkt, eftersom produktsäkerhetsbladen i första hand vänder sig till speciella användare och experter inom området.
De obligatoriska uppgifterna på etiketten skall även gälla för preparat som innehåller minst ett ämne som kan klassas som allergent och som förekommer i koncentrationer som motsvarar eller överstiger 0, 1 procent. Denna gräns, som är sänkt jämfört med tidigare, innebär krav på märkning av preparatet, med en varning för allergiska personer. Slutligen har det införts övergångsbestämmelser för Finland, Sverige och Österrike som, under den första behandlingen, hade betänkligheter. Syftet med övergångsbestämmelserna är att tillåta dessa länder ett undantag till dess att direktivet träder i kraft.
Vi har försökt följa en rationaliserings- och harmoniseringslinje när det gäller den befintliga lagstiftningen för kemiska ämnen, och även om förslaget kan vara svårt att förstå för den som inte är insatt i frågan, så är det nödvändigt att vara medveten om Europaparlamentets roll. Bedömningen av ett visst preparats farlighet grundas på en bestämning av egenskaperna på grund av ämnets fysiska och kemiska egenskaper, dess effekter på hälsan och dess miljöegenskaper.
Låt mig påminna om att, jämfört med förslaget från 1998, så inför det aktuella förlaget ändringar som syftar till att utvidga tillämpningsområdet för direktivet om farliga ämnen till att även omfatta följande fem nya områden: klassificering och märkning av miljörisker, gödselprodukter och biocider, preparat som inte klassats som farliga, explosiva ämnen och märkning av vissa allergiframkallande ämnen.
I samband med andra behandlingen bedömde jag det som lämpligt att åter ta upp 3 av de 12 ändringsförslag som avvisades av rådet. De ändringsförslag som godkändes enhälligt av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd den 20 januari, är: ändringsförslag 1 om kommitésystemet, med vilket avsikten är att understryka en av Europaparlamentets grundläggande principer. Här hänvisas till samråd i en kommitté av typ A, sammansatt av en företrädare per medlemsstat och ledd av en företrädare för kommissionen, som vid ett uteblivet svar från rådets sida kan anta de åtgärder som föreslås före samrådet. När gäller kommittéer av typen B så kan de inte anta några förslag utan att rådet instämmer. Jag har åter lagt fram ändringsförslag 2 om möjligheten att använda provmetoder som redan finns för att bedöma eventuella risker för miljön, för att på så vis undvika att utarbeta nya metoder, och slutligen ändringsförslag 3, som avser en förenkling av den text som återges på etiketten till sådana preparat som innehåller allergiframkallande ämnen.
Om de nämnda ändringsförslagen godkänns av kammaren så kommer det bli nödvändigt, eftersom direktivet baseras på artikel 100 A i fördraget, att snarast tillsätta den delegation från Europaparlamentet som skall ingå i förlikningskommittén, enligt artikel 75 i arbetsordningen.
Utan tvekan har det arbete som genomförts för att uppnå ett så brett samtycke som möjligt varit speciellt ansträngande och tröttsamt, men jag anser att det är av den största betydelse att utarbeta ett direktiv i vilket hänsyn tas till konsumenternas hälsa, medlemsstaternas skilda lagstiftningar och kraven från dem som tillverkar farliga produkter. Märkningen av farliga ämnen och preparat utgör med andra ord ett viktigt instrument när det gäller att ge en snabbare och mer begriplig information om riskerna med olika produkter. Det är därför viktigt att skydda konsumenten i samband med köpet och användningen av vissa produkter genom att tillhandahålla klar, korrekt och lättbegriplig information som upplyser om riskerna.
Det här aktuella direktivet har som mål att i ett enda dokument förena hela den befintliga gemenskapsrätten avseende farliga ämnen och kommer att beröra hundratusentals olika produkter som vänder sig till såväl europeiska konsumenter som mer specialiserade användare. Genom att godkänna denna nya märkning, som även avser klassificering och förpackningar, kommer det att bli lättare att på ett korrekt sätt känna igen och utnyttja alla slags produkter.
Fru ordförande! Det är återigen dags att diskutera viktiga miljö- och hälsofrågor vid en tidpunkt som knappast tilltalar dem som är berörda av direktivet eller oss som är inblandade i debatten. Det är detta märkliga sammanträffande som alltid sker på tisdagnätterna i Strasbourg: man kombinerar kvällsarbete och miljöarbete.
Det är annars ett ganska viktigt betänkande som vi har framför oss i kväll. Det berör många av Europas medborgare, eftersom det handlar om klassificering och märkning av farliga preparat. Det är speciellt viktigt för länder som Finland, Sverige och Österrike, eftersom dessa länder hade stora betänkligheter vad det gällde kemikalier vid medlemskapsförhandlingarna. Övergångsregler skapades för dessa tre länder, för att de åtminstone under en tid skulle få behålla en strängare kemikalielagstiftning än den som unionen erbjöd.
Jag skall erkänna att jag hade stora betänkligheter när den första behandlingen av direktivet inleddes. Fördraganden, och sedan också kommissionen, hade en hållning som enligt mig var alldeles för vek inför de risker som kemikalier innebär. Vi hade därför en ganska intensiv diskussion vid första behandlingen av detta ärende. Resultatet har dock visat sig bli ganska gott.
Många av de tidigare föreslagna ändringsförslagen har avsevärt skärpt skrivningarna i dokumentet och därmed också skärpt hälsoaspekterna för unionens medborgare. Det är inte minst viktigt för dem som varje dag arbetar med denna typ av preparat. Genom produktsäkerhetsblad ges de nu tillfälle att få ordentlig information, både om preparatets innehåll och hur det skall hanteras. Det är viktigt att dessa blad finns tillgängliga för alla, oavsett storleken på företag. Alla bör ha rätt till säker arbetsmiljö. Klassificering och märkning skall inte bara göras när faran är uppenbar eller livshotande. Det skall också göras när preparaten är allergiframkallande, irriterande eller miljöfarliga. Det är viktiga delar som gör säkerheten större för användaren.
Med andra ord har det blivit en bra produkt, och föredraganden skall ha en eloge för sitt arbete. Det är inte lätt att diskutera preparatklassificering, men det har Baldi gjort bra. Man kan dock slutligen ha ett litet påpekande kvar. Även om det har funnits enighet i utskottet, är vitsen med det nu framlagda ändringsförslag 1 inte helt uppenbar för mig. Kanske är det så att vi krånglar till denna process ytterligare i ett ärende som faktiskt borde ha kunnat lämna parlamentet så fort som möjligt efter det att beslut hade tagits. Men lagt kort ligger, och det är dags för kommissionen att hantera detta kort.
För framtiden är det dags att hoppas på att alltfler alternativ hittas till dessa farliga preparat, så att vi slipper diskutera regler för dem och i stället hittar ersättningsprodukter. Inget av dessa preparat är något som kan sägas befrämja vare sig miljö eller hälsa på lång sikt. Därför måste vi i första hand sträva efter bra ersättningsprodukter.
Fru ordförande! Överskriften på denna debatt är så tråkig att många säkert tror att debatten är likgiltig. Men bakom orden klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat ligger viktiga bestämmelser för miljön, främst arbetsmiljön. Konkret innebär den gemensamma ståndpunkten att målarna nu får information om vad de arbetar med. Från och med den 1 juli 2000 skall flyktiga organiska lösningsmedel märkas på grund av deras narkotiska effekter. Man kan fråga sig själv om denna typ av information inte borde vara en mänsklig rättighet. En felaktig användning av organiska lösningsmedel orsakade problem redan för tjugo år sedan. I Danmark kallar vi det för målarsyndromet. Nu kommer det en informationsskrift om säkerhet som vi från dansk sida kämpat för i åratal. Till sist kunde vi stänga munnen på den oljeindustri som med alla medel har försökt att stoppa direktivet. Att målare skulle vara dummare än andra människor har tillbakavisats för alltid, och kan bara användas i historieböckerna som ett exempel på hur diskussionen ibland kan urarta på grund av ekonomiska hänsynstaganden. Det borde stå klart för alla, att EU utvecklas i den riktningen att arbetsmiljö och folkhälsa nu stärks, och det är den enda vägen om EU-projektet skall få stöd från medborgarna. Nu skall vi fortsätta det goda arbetet med att få gehör för att lösningsmedel ger långsiktiga effekter på balansförmågan, hörseln och synen, och få de hormonliknande ämnenas effekter klarlagda. Kemikalierna kommer även framöver att finnas på EU: s dagordning.
Fru ordförande! Kommissionen uppskattar föredragande Baldis värdefulla insatser. Samarbetet om detta mycket tekniska förslag har flutit mycket bra. Tack vare detta har vi nu nått den sista etappen före antagandet. Förslaget är av särskilt stor betydelse för Finland, Sverige och Österrike. Det erbjuder en bra lösning på de problem som dessa länder hade när de förhandlade om medlemskap vad gällde den befintliga lagstiftningen om just preparat och bekämpningsmedel. Detta ledde ju också som bekant till att dessa länder i anslutningsakterna fick vissa övergångsbestämmelser.
I första behandlingen stödde Europaparlamentet de grundläggande principerna i förslaget. Samtidigt hade ju parlamentet att ta ställning till 26 ändringsförslag, vilka man också antog. De flesta kunde kommissionen införa direkt i den gemensamma ståndpunkten, och diskussionerna i rådet har också varit givande. Kommissionen anser att rådets gemensamma ståndpunkt till fullo täcker de båda mål som anges i artikel 100a i EG-fördraget, nämligen upprättandet av den inre marknaden och en hög skyddsnivå. Dessutom tar förslaget hänsyn till de nya medlemsländernas behov. Därför strävar kommissionen efter ett snabbt antagande av direktivet.
Nu har parlamentet under den andra behandlingen lagt fram tre ändringsförslag. Alla tre kan även kommissionen ställa sig bakom. Det första förslaget syftar till att byta kommittéförfarande från typ 3b till typ 3a. Därigenom är vi tillbaka i kommissionens ursprungliga förslag. Det var ju så att vi förde fram den ståndpunkten i rådet, men röstades då enhälligt ned. Vi anser därför fortfarande att denna ändring skulle göra det lättare att effektivt genomföra direktivet. Det andra förslaget syftar till att klargöra och förbättra en särskild bestämmelse, vilket vi också kan godta. Det tredje ändringsförslaget har redan antagits av kommissionen i den första behandlingen, men som bekant avvisades den av rådet, och därför går vi gärna tillbaka även till detta förslag.
Kommissionen välkomnar varmt den praktiska hållning som parlamentet visar genom att endast föreslå tre ändring ar i denna behandling. Som jag redan har nämnt, kan alla tre godtas. Vi hoppas naturligtvis att rådet också ställer sig bakom detta, så att vi kan undvika en förlikning. Avgörandet ligger nu hos er i parlamentet och i ministerrådet.
Jag tackar kommissionär Gradin. Fru Hulthén! Också jag beklagar att inte fler deltog i debatten om detta mycket viktiga betänkande, men det är nu så.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Sammanträdet avslutades kl. 00.10.
| sv |
Skriftliga förklaringar (inkomna dokument): se protokollet
| sv |
6. De ekonomiska partnerskapsavtalens inverkan på utvecklingen (
| sv |
Föredragningslista
Innan vi går över till justeringen av protokollet, vill jag meddela att jag har mottagit en begäran från fyra politiska grupper - Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, Europeiska folkpartiets grupp, Gruppen Europeiska enade vänstern - Nordisk grön vänster samt Gruppen De gröna i Europaparlamentet - om att rådet och kommissionen skall uttala sig om situationen i Irak. De föreslår att denna punkt förs in mellan 15.00 och 15.45 och att den aktuella debatten därmed förkortas.
Vi går till omröstning om detta förslag och därefter fastställer vi tillvägagångssättet.
(Parlamentet godkände förslaget.) Därefter har jag ett förslag från PPE-gruppen om att punkterna " Omlokaliseringen av Rank Xerox" och " Filippinerna" skall utgå från föredragningslistan för att lämna plats åt denna debatt.
Finns det några fler synpunkter från någon grupp? Om inte, går vi till omröstning om att låta punkterna fyra och fem i den brådskande och aktuella debatten utgå.
Herr ordförande! Ni vet lika väl som jag att detta är en mycket brådskande och mycket ny fråga. Skulle ni kunna sammanträda med gruppernas generalsekreterare för att bestämma hur eftermiddagens aktuella och brådskande debatter skall ske? Ingen av oss har haft tid att i detalj tänka på hur en debatt bör vara strukturerad, huruvida rådet och kommissionen kan komma och vilka brådskande ärenden som måste tas bort. Det skulle vara bra om vi fick litet mer tid, så kan ni göra tillkännagivandet senare.
Det skall inte vara några problem. Sammanträdet med generalsekreterarna sker efter omröstningen. Hur debatterna skall arrangeras och vilka brådskande ärenden som skall tas bort kan föreslås under tidig eftermiddag. Kammaren måste besluta om ändringarna av föredragningslistan.
Herr ordförande! Kan jag stödja detta förslag eftersom det är fråga om utrikespolitik? Jag har förstått att det finns en österrikisk minister som kan kommentera på ordförandeskapets vägnar, och jag menar att detta verkar vara det rätta i denna typ av situation. Vi bör lyssna på ordförandeskapet och kommissionen och sedan ha en debatt. Jag accepterar fullständigt det ni har föreslagit rent förfarandemässigt.
Herr ordförande! Detta är uppenbarligen en ovanlig situation och jag stöder ert förslag. Jag skulle emellertid vilja föreslå att om vi beslutar att ta bort två brådskande ämnen, så borde vi följa det prejudikat som vi redan har fastställt och fortfarande rösta om dem, trots att vi inte debatterar dem. Det skedde en överenskommelse i början av veckan om att vi skulle sätta upp dessa två punkter på föredragningslistan.
Detta kommer att diskuteras under sammanträdet med generalsekreterarna, och kammaren kommer att fatta beslut vid början av eftermiddagens förhandlingar. Jag är säker på att det inte kommer att bli några problem, men kammaren måste fatta beslut.
Herr ordförande! Kan jag bara få ett klargörande om det kommer att bli en resolution om Irak? Vad gäller min grupp, så vill vi gärna ha en resolution; vi har en text som vi är beredda att diskutera med andra grupper.
Jag tror PPE-gruppen har frågat efter en resolution, men jag vet inte om jag blivit korrekt informerad.
Herr ordförande! Jag anser att parlamentet måste få tillfälle att föra en debatt, såsom ordföranden i utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor nyss sade. Vi behöver det inte just nu för att gå till stånd en resolution. Om det ändå skulle behövas, herr ordförande, så är det något som kan vänta till januari och som vi med säkerhet kommer att återkomma till, men i alla fall inte nu.
Herr ordförande, kolleger! Min grupp är av den uppfattningen att hur komplext ämnet än är så finns det ett antal saker som är väldigt tydliga. Detta är saker rörande FN, rörande målsättningarna, rörande nödvändigheten av att man antar en rättslig åtgärd gentemot Saddam. Vi pläderar således, i likhet med den socialistiska gruppen, för att debatten här verkligen avslutas med en resolution. Annars är allt detta bara tomma ord.
Herr ordförande! Min grupp menar att det är oerhört tydligt var det politiska ansvaret ligger för det som händer i dag. Vi hade en kort diskussion i förmiddags, och det gläder mig att ni har reagerat positivt på begäran om en debatt om ämnet. Under rådande förhållanden tycker jag att det skulle vara lämpligt att ha en debatt utan resolution.
Herr ordförande! Jag vill uttrycka GUE/NGL-gruppens indignation över luftattackerna denna natt...
Fru Moreau! Det är inte ett lämpligt tillfälle att starta debatten.
För tillfället försöker vi ta reda på om en resolution skall upprättas. Debatten hålls i eftermiddag.
Fru Moreau, var vänlig och tala om ifall er grupp vill ha en resolution eller ej, och inte gå in i en djupare debatt.
Herr ordförande! Parlamentet bör uttrycka sin indignation över attackerna...
Ni har inte ordet, fru Moreau.
Jag skall låta frågan om förslaget till resolution gå till omröstning.
Herr ordförande! Jag är indignerad över det sätt som ni har avbrutit vår kollega, Gisèle Moreau, och jag ber er att låta henne uttrycka sin åsikt avseende resolutionen.
Jag beklagar, men om man inte respekterar reglerna och sätter i gång en debatt när det inte är tillfälle för det så kan jag inte godta det.
(Applåder) Jag skall inleda omröstningen för att veta exakt om ett förslag till resolution är berättigat eller ej.
(Parlamentet förkastade förslaget.)
Vår före detta kollega, Claudia Roth, befinner sig på åhörarläktaren. Låt mig hälsa henne välkommen, då hon har haft vänligheten att komma och besöka oss efter det att hon har lämnat sin tjänst.
(Applåder)
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr ordförande! Denna kammare beslutade i går att inkludera 50 000 ton makrill som en del av livsmedelsbiståndet till Ryssland. Jag uppmanar er att använda ert inflytande och informera ministrarna i rådet (fiske), som sammanträder i Bryssel denna förmiddag, att de bör respektera yttrandena från denna kammare och inte ignorera denna rekommendation som kom till som ett resultat av en mycket tydlig omröstning.
Tack så mycket, herr Gallagher. Vi kommer genast att informera rådet.
Herr ordförande! Jag skulle vilja berätta en god nyhet denna morgon. Den internationella scenen är inte så angenäm som vi skulle önska, men i går, efter ett sekel av konflikter - det har varit 23 gränskonflikter mellan Argentina och Chile -, undertecknades ett avtal som definitivt fastställer freden mellan de båda länderna. Jag anser att detta är en god nyhet och skulle vilja be, om kammaren instämmer, att ordföranden sänder våra lyckönskningar till såväl Chile som till Argentina, våra lyckönskningar över det fredsavtal de just har undertecknat.
Herr ordförande! Beträffande protokollet, beträffande de brådskande förfarandena så tar man under punkt 4 i aktualitetsdebatten från i går upp förfrågan om att införa en ny punkt: förflyttning av företaget Rank Xerox. Detta är ett oriktigt återgivande. Företaget heter endast Xerox. Alltså skulle jag vilja be er om att rätta gårdagens protokoll samt även att man under den diskussion som vi kommer att ha i eftermiddag inte talar om Rank Xerox utan uteslutande om Xerox. Parlamentet framstår som litet dumt om vi inte ens kan citera företagets rätta namn.
Tack, herr Metten. Vi skall kontrollera detta.
(Protokollet justerades)
Omröstning
Herr ordförande! Efter vad jag har hört befinner sig rådets ordförande fortfarande i luften och får inte landa. Trots detta är det viktigt att vi åtminstone får höra vad rådets ordförande har att säga. Ni har nu beslutat om budgeten för 1999 och därmed om den sista budgeten inom gällande budgetplan. Jag ber kammarens vice ordförande att förklara det som rådets ordförande nu skulle säga, nämligen att han instämmer i parlamentets beslut under den andra behandlingen att vi inte har överskridit maximibeloppen, och att budgeten därmed också kan godkännas av rådet. Herr ordförande, ni bör föredra detta i rådets ordförandes namn.
Just precis, herr Samland.
Herr ordförande! När man kontrollerar resolutionen saknas det, enligt vad jag kan se, ett stycke, ett ändringsförslag om strukturfonderna vilket vi röstade för i budgetutskottet och som inte har tagits med - på grund av brådskan antar jag - i resolutionen. Det var, vad jag kan förstå, stycke sju, vilket genom omröstningen i dag skall ingå i detta dokument. Jag skulle vilja kontrollera med sessionstjänsten att så är fallet.
Sessionstjänsten säger att det ingår men att man skall kontrollera det, och dessutom jämföra de olika språkversionerna.
Herr ordförande! Detta är den sista budgeten för vissa distingerade ledamöter av utskottet: ordföranden, Samland; Lord Tomlinson; Dankert från vår sida, Brinkhorst från liberalerna, förmodligen Kellett-Bowman; och jag tror också Bardong från PPE-gruppen. Får jag, på allas vägnar i budgetkontrollutskottet, tacka dem på ett uppriktigt sätt för det arbete de utfört, och önska dem lycka till i fortsättningen.
(Ihållande applåder)
Tack så mycket, herr Wynn, för ert initiativ. Jag har faktiskt mottagit följande förklaring från rådets ordförande: " You have just completed your second reading of the 1999 draft budget. The outcome of your vote correspondes to our expectations and I am consecuently pleased to state that the Conseil can accept the maximum rate of increase which results from your second reading" .
Med denna förklaring jag har fått från rådet kan jag förklara den allmänna budgeten 1999 för definitivt antagen.
(Därefter undertecknades den allmänna budgeten 1999.)
(Applåder)
Jag tycker att kammaren kan gratulera föredragandena Dührkop och Viola och parlamentets förhandlare till det utmärkta arbete de har genomfört.
Herr ordförande! Innan vi börjar omröstningen om detta betänkande skulle jag vilja påminna om arbetsordningens bilaga V. Jag är faktiskt litet förvånad att se att röstlistan börjar med omröstning om ingressen och beaktandemeningarna även om det handlar om ett betänkande där förslaget till beslut leder till beviljande av ansvarsfrihet, i artikel 3.3 uttrycks att förslag till beslut skall gå till omröstning först och att omröstningen om resolutionsförslaget sker därefter.
Felet beror utan tvekan på att förslaget från budgetkontrollutskottet sammanblandar beslutet och resolutionen, men bilagan är mycket tydlig, och man ser tydligt varför. Det viktiga är att veta vad man säger, och som återfinns i punkt 23 i denna resolution. Det vill säga om man godtar att bevilja ansvarsfrihet eller ej. Omröstningen om beaktandemeningar och motiveringar, som vanligtvis utgör resolutionen, kommer sedan.
Jag ber er att följa arbetsordningen, vilket man inte alltid gjort, som vi sett när det gällde yttrandena från budgetkontrollutskottet. Erfarenheten visar också att det alltid är lätt för parlamentet att fördjupa sig i den första delen av resolutionen, innan man bestämt sig för den andra.
Naturligtvis, herr Fabre-Aubrespy, har ni rätt. Formellt följer inte förslaget till resolution som godtagits av utskottet bilaga 5 i arbetsordningen till punkt och pricka. Jag anser att det bästa är att underställa kammaren frågan, så att den kan bestämma i vilken ordning omröstningen skall ske, eftersom det finns ett förslag från behörigt utskott som följer en annan ordning.
Herr ordförande! Jag tror att man här ändå har iakttagit regeln, ty det är helt klart att det till och med punkt 25 handlar om beslutet, och därefter om resolutionen. Där är sedan de argument angivna, som i normala fall, när rubrikerna är tydligt satta, återfinns i kommentarerna och i de villkor, som kommissionen skall uppfylla i samband med beslutet om ansvarsfrihet. I dokumentet är det visserligen inte avdelat med hjälp av en rubrik, utan med asterisker. Den titel som enheterna satt - man skrev bara del A - är därför vilseledande. Vi hade inte angett att det skulle heta så, och man borde klart ha sagt oss att det måste sättas in en rubrik här. Men det skulle man enligt min åsikt kunna göra i efterskott.
Jag tackar er, fru Theato. För det framgår därigenom att det är ett resolutionsförslag fram till punkt 24 och ett förslag till beslut från och med punkt 25. Är det inte så? Föredraganden kan klargöra det. Resolutionsförslaget är fram till och med punkt 24 och förslaget till beslut inkluderar artiklarna 25 och 26. Är det inte så?
Herr ordförande! Jag måste säga att bilaga V i arbetsordningen om beviljande av ansvarsfrihet har varit rena mardrömmen för oss att följa. Vi har erhållit motsägelsefulla analyser under vårt arbete. Jag uppmanar er att se till att kammaren anpassar arbetsordningen till fördraget så snart som möjligt.
Vad gäller detaljfrågan som togs upp av Theato, så har hon enligt min mening rätt, och vi bör rösta om den i kammaren för att klargöra förfarandet.
Herr ordförande! Jag anser det vara en ytterst obehaglig angelägenhet att genom slumpartade majoriteter bestämma om man följer en arbetsordning eller inte. Jag anser att arbetsordningen är solklar. Jag förstår således inte hur man då genom slumpartade majoriteter kan göra undantag därifrån. Jag kräver att vi hanterar vår arbetsordning korrekt och röstar enligt dessa bestämmelser och inte à la carte , tack.
Det är artikel 3.3 i arbetsordningen.
" Förslag till beslut skall gå till omröstning före resolutionsförslag. Förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet skall avslutas med en omröstning om resolutionsförslaget i sin helhet." Det vill säga att vi först röstar om punkt 25 och 26 före det övriga, och slutligen röstar vi om hela paketet.
Herr ordförande! Om ni vill dela upp det på detta vis, så måste det göras vid punkterna 26-29. Om ni tittar på dokumentet, ser ni att det där är ett nytt stycke i texten.
Fru Theato, tillåt mig att be om ett klargörande. Vi försöker se vad som är beslut och vad som är resolution. Jag ser att texten i punkt 23 lyder:
" Beslutar, i ljuset av dessa beaktanden, att bevilja kommissionen ansvarsfrihet"
Detta tycks vara beslut, och inte resolution. Då är det beslut från punkt 23 och framåt.
Herr ordförande! Det har jag också sagt. Vi har ett beslut och en resolution. Det säger arbetsordningen. I beslutet står vad som görs, hur detta parlament beslutar. Det har ni ju just sagt. Resolutionen innehåller de kommentarer som hör till detta beslut, och som skall uppfyllas. Det är det som det handlar om från och med punkt 26.
Herr ordförande! All denna förvirring visar bara hur konstig arbetsordningen egentligen är. Jag skulle vilja upprepa Theatos uttalande att förslaget till beslut omfattar punkt 1 till punkt 25. Allt är en del av beslutet, och sedan har vi resolutionsförslaget från punkt 26 och framåt.
Före omröstningen om punkt 23
Herr Martens har ordet.
Herr ordförande! Jag anhåller om ordet, och jag ursäktar mig inför våra kolleger, men vi röstar om punkt 23 under exceptionella omständigheter därför att parlamentets ordförande lät oss ta del av en förklaring från Europeiska kommissionen i går. Vi har diskuterat den, och vi ställer oss inte bakom slutsatsen i förklaringen. Där sägs att om inte punkt 23 med ansvarsfrihet för 1996 skulle antas, om den skulle förkastas, att man då måste framlägga förslag om misstroendevotum. Vi håller inte med om detta. En stor majoritet i vår grupp har uttalat sig för ett förkastande av punkt 23. Detta betyder enligt parlamentets arbetsordning att frågan återförvisas till budgetkontrollutskottet och att debatten fortsätter mellan parlamentet och kommissionen. Detta är betydelsen av att vägra ansvarsfrihet.
Jag skulle dessutom vilja tillägga att vi som grupp fortfarande har fullt förtroende för ordföranden i Europeiska kommissionen. Vi litar på att han genomför de reformer som han har föreslagit. Detta är innebörden av vår röstning.
Slutligen skulle jag vilja säga följande. Ett förslag om misstroendevotum är inte den rätta metoden för att ge uttryck för parlamentets godkännande och förtroende. Ordföranden i kommissionen skulle kunna ingripa, och vi skulle därefter kunna godkänna en resolution om förtroende. Detta skulle vara den rätta och riktiga metoden.
(Applåder från höger)
Herr ordförande! Jag hade inte för avsikt att uttala mig före denna omröstning, men jag måste säga att jag har aldrig hört ett sådant hycklande struntprat som det som Martens vräkte ur sig!
(Livliga applåder från vänster) Efter vad som har hänt i denna fråga under de senaste veckorna i denna kammare, så känner alla här till att detta nu handlar om politisk trovärdighet rörande Europeiska kommissionens finansiella befogenhet. Jag vill att ni skall veta, nu när Martens tagit upp det, att i det fall denna omröstning går emot ett beviljande av ansvarsfrihet, så har jag här, och som jag kommer att lägga fram omedelbart, ett förslag om misstroendevotum mot Europeiska kommissionen på fler ledamöters vägnar än vad som krävs enligt vår arbetsordning.
(Reaktioner från kammaren) Herr ordförande! De som tycker att det rätt att säga till allmänheten, till Europeiska kommissionen och till denna kammare att de inte har något förtroende för Europeiska kommissionens finansiella befogenhet, men som inte är beredda att göra vad som sedan följer rent politiskt och sparka dem, är helt enkelt inte lämpliga att vara ledamöter i denna kammare. Vi utmanar dem att göra detta!
(Livliga och ihållande applåder från vänster)
Herr ordförande! Vi befinner oss onekligen inom ramen för ett exceptionellt förfarande, efter brott mot arbetsordningen följer anmälningar om " röstursäkter" och inte röstförklaringar, innan man ser utpressningen i sitt allra simplaste uttryck
(Applåder från höger) och jag skulle vilja säga, mest råa!
Jag skulle vilja säga att i våra ögon så har kommissionens synsätt, som inte stöder sig på en rättslig bestämmelse - det finns inget rättsligt samband mellan artikel 206 och artikel 144 -, ingen politisk logik och vi å vår sida anser att det inte finns någon politisk logik i att ha skrivit det som vi just röstat om, att besluta att inte bevilja ansvarsfrihet och därefter att inte framlägga ett förslag om misstroendevotum.
Så det är självklart att vi omedelbart efter den omröstning som skall hållas, och som jag hoppas blir att vi inte beviljar ansvarsfrihet, en förvägran av ansvarsfrihet, kommer att lägga ett förslag om misstroendevotum. Det finns minst 63 kolleger i ett första steg, dvs. den majoritet som behövs enligt fördraget, som för en gångs skull låter sina handlingar följa sina uttalanden.
Herr ordförande, kolleger! För min grupp framstår det mycket tydligt att vi inte kan bevilja kommissionen någon ansvarsfrihet. Vi protesterar formellt mot det meddelande som nådde oss i går runt sextiden vilket var översatt till tre språk, så att grupperna inte behövde arbeta mer, vilket faktiskt innehåller ett hot och utpressning gentemot parlamentet. Att man gör detta anser vi vara oacceptabelt.
(Applåder från mitten och höger) Ett parlament med litet självrespekt godtar inte detta. Vi är för övrigt övertygade om att detta meddelande kom efter det att socialisterna under tiden hade samlat in sina namnunderskrifter. För annars skulle inte detta nämnas så uttryckligen.
Vi anser att det inte är korrekt att likställa en vägran att bevilja ansvarsfrihet med ett förslag om misstroendevotum. För oss är inte detta identiskt. Vi går alltså inte i den fällan.
(Applåder från mitten och höger) Slutligen är det naturligtvis uppenbart att en vägran att bevilja ansvarsfrihet visar att det verkligen föreligger mycket allvarliga problem, och att vi önskar ett allvarligt svar på dessa allvarliga problem. Det är i den bemärkelsen som vi i dag vägrar ansvarsfrihet.
(Applåder från mitten och höger)
Herr ordförande! Jag tycker det är synd att vi har påbörjat denna debatt för tidigt före omröstningen, men nu är det som det är. Jag tycker det verkar som om det väcker frågor på tre nivåer. För det första, frågan om förfarandet: för det andra, frågan om ärendets institutionella eller interinstitutionella karaktär; och för det tredje, på politisk nivå.
När det gäller frågan om förfarandet, så är det helt klart i rent förfarandemässiga termer att det rör sig om två helt separata omröstningar. Omröstningen om att inte bevilja ansvarsfrihet är förfarandemässigt helt skild från frågan om vi förfarandemässigt vill förflytta oss till ett förslag om misstroendevotum. Den förfarandemässiga frågan är alltså helt klar.
När det gäller den institutionella frågan, så måste jag säga att när jag fick uttalandet från kommissionen i går kväll vid sex-sjutiden, så kände jag att det var liktydigt med en inblandning i det parlamentariska förfarandet och parlamentets oberoende ställning.
(Applåder från mitten och höger) I uttalandet stod bland annat att läsa att om ansvarsfrihet inte beviljas måste Europaparlamentet klargöra situationen genom att gå vidare till en omröstning om misstroendevotum. Det är inte Europeiska kommissionens sak att tala om för denna kammare hur vi skall uppföra oss.
(Ihållande applåder från mitten och höger) Jag tror att kommissionen, genom att säga detta till kammaren, med säkerhet har sett till att den inte kan räkna med att beviljas ansvarsfrihet i kammaren i dag. Min grupp, precis som alla andra grupper, har haft en lång debatt om denna fråga och vi har olika uppfattningar inom gruppen. Själv kommer jag - och jag förklarar inte i detalj varför - faktiskt att rösta för ett beviljande av ansvarsfrihet. Men jag protesterar mycket kraftfullt mot gårdagens förmenta inblandning från kommissionens sida - på sätt och vis var det institutionell utpressning.
Till sist, rörande den politiska frågan. Förfarandemässigt så är frågorna åtskilda; institutionellt sett menar jag att kommissionen hade fel, men politiskt sett finns det en efterföljande logik som måste följas i denna kammare. Personligen anser jag att om vi tycker att kommissionen är finansiellt inkompetent, så följer en viss politisk logik och vi måste ta vårt ansvar.
(Applåder)
Herr ordförande! Angående den omröstning som vi skall genomföra, och särskilt angående kommissionens reaktion, skulle jag vilja säga att även min grupp har funderat mycket djupt och mycket klart på denna fråga, och har kommit fram till slutsatsen att kommissionen till största delen inte förtjänar ansvarsfrihet.
Jag skulle vilja säga följande: beviljandet av ansvarsfrihet är inte en administrativ akt. Det är i sig själv en politisk akt, med politisk betydelse. Vi skall inte i bokföringstermer se om kommissionen har genomfört sitt mandat korrekt eller inte. Den politiska akt vi utövar i detta ögonblick har ett egenvärde. Detta för att säga att enligt vår mening, och oberoende av de bedömningar som var och en gör av om kommissionen förtjänar kritik eller inte - det är en annan fråga -, är det klart att det inte finns något juridiskt samband mellan kritik och ansvarsfrihet.
Därför är dessa två saker, dessa två situationer, enligt vår mening, helt skilda saker. Det är bara utifrån ett politiskt tryck, bara som en slags utpressning, kan man förstå att kommissionen har behandlat problemet så som den har gjort. Bara som politisk utpressning, som ett oacceptabelt tryck på vårt parlament, går det att förstå denna reaktion.
Jag skulle vilja säga klart att kommissionen inte varken bör eller får diktera vad parlamentet skall eller får göra. Kommissionen får inte diktera den ordning vi skall följa i denna fråga.
(Applåder) Parlamentet är oberoende och måste nu utöva sitt oberoende, i detta fall genom att rösta mot kommissionen.
Herr ordförande, kära kolleger! Det är helt normalt att alla grupper skall kunna uttrycka sig just före en så viktig omröstning som den vi snart skall genomföra.
Jag delar den åsikt som de flesta av mina kolleger har uttryckt här, förutom Green, förstås. Vi kan inte godta någon form av utpressning, ingen form av hot, vare sig det kommer från kommissionen eller ordföranden i socialistgruppen.
(Applåder från höger) Utpressning och hot är de svagas vapen, glöm inte det. Med hänsyn till de omröstningar som vi just har genomfört, med mycket stora majoriteter, anser jag att ni har fastslagit det genom de röstetal som visats här. Jag förstår inte hur ni, efter att ha avgett dessa röster, nu kan bevilja ansvarsfrihet. Det finns inget rättsligt samband mellan ansvarsfrihet och misstroendevotum. Vi kommer att neka ansvarsfrihet och sedan får vi inom grupperna se om vi går vidare med ett förslag om misstroendevotum. Det beror på varje grupp, men man får inte fastställa ett samband dem emellan.
(Applåder)
Herr ordförande! Onekligen är den text som distribuerades i går kväll av kommissionen oerhört taktlös.
De två handlingarna, ansvarsfrihet och misstroendevotum, eller förtroende är juridiskt två väl avskilda handlingar men politiskt är dessa två handlingar oupplösligen sammanbundna.
(Applåder) När det gäller ansvarsfriheten är även vår grupp splittrad. Vi är inte alla överens. Personligen röstar jag för ansvarsfrihet, eftersom jag fruktar en svag kommission. Men händelserna de senaste timmarna visar - och det beklagar jag innerligt - att det var kommissionen själv som i går kväll försvagades. Vi kan bara konstatera och beklaga denna försvagning.
Herr ordförande! Jag har två kommentarer. Vissa personer i detta parlament verkar i dag tro att vi kommer att rösta om en definitiv vägran att bevilja ansvarsfrihet. Jag vill påminna kollegerna om att vi inte tillåtits en ändring enligt vår arbetsordning för att vägra ett beviljande av en definitiv ansvarsfrihet. Vad vi kommer att rösta om, så snart som möjligt hoppas jag, är om vi inte vill bevilja ansvarsfrihet på detta stadium eftersom, eller om som jag har tolkat arbetsordningen, det måste återförvisas till utskottet. Därför är argumenten, särskilt de som har framförts av den socialdemokratiska gruppens ledare, inkorrekta. Det är ett förfarande som kommer att fortsätta, och jag som föredragande kommer att fortsätta att följa detta i budgetkontrollutskottet om omröstningen skulle utfalla på så sätt.
För det andra, enligt artikel 122 i arbetsordningen kan jag nu uppmana till omedelbar omröstning.
När nu alla grupperna och föredraganden har talat, skall vi genomföra omröstning med namnupprop om punkt 23 på begäran av PPE-gruppen, Gruppen Europeiska enade vänstern - Nordisk grön vänster, Gruppen Union för Europa, Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, Gruppen de oberoende för nationernas Europa, Gruppen Europeiska radikala alliansen och Gruppen De gröna i Europaparlamentet.
Om punkten avvisas innebär det att betänkandet återförvisas till det ansvariga utskottet.
Vi skall nu genomföra omröstningen om punkt 23.
(Parlamentet förkastade punkt 23, och betänkandet återförvisades till det ansvariga utskottet.)
(Applåder)
Herr ordförande! Jag vill göra det fullständigt klart att jag inte hade för avsikt att tala före omröstningen, om inte Martens hade gjort det. Han förväntade sig det och det blev nödvändigt för mig att göra ett uttalande just då.
Vad detta parlament precis röstat om är oerhört viktigt. Jag har här ett förslag om misstroendevotum som jag nu kommer att lägga fram, undertecknat av fler ledamöter än vad som krävs enligt vår arbetsordning. Min grupp kommer att rösta för att Europeiska kommissionen skall få förtroende att fortsätta sitt arbete under nästa år och, i synnerhet, så kan vi enligt vår mening inte låta ...
(Blandade reaktioner)
Fru Green! Detta är inte rätt tidpunkt att fortsätta med detta ämne. Ni kan lägga fram ert förslag om misstroendevotum och förklara er grupps ståndpunkt under debatten.
Herr ordförande! Jag märker att ni tillåter Martens att tala när han så önskar, men att ni förvägrar mig denna rätt.
(Blandade reaktioner) Jag lade fram ett förslag om misstroendevotum. Jag meddelade att min grupp har för avsikt att rösta mot detta förslag om misstroendevotum, för att ge Europeiska kommissionen förtroende. Låt oss då se er rösta för det då - ni som har röstat för det. Vi menar att det är ...
(Blandade reaktioner)
Fru Green! Jag har tillåtit er att tillkännage ert förslag om misstroendevotum och förklara er grupps ståndpunkt två gånger. Men jag stoppade er när ni inledde en debatt om ämnet. Detta är inte rätt tidpunkt för en debatt om ett ämne som inte finns på föredragningslistan. Ni kommer att få debatten vid rätt tidpunkt. Efter en viktig omröstning kommer ledamöterna att dra sina egna slutsatser och anta sina politiska ståndpunkter.
Jag säger samma sak till föredraganden. Det har återförvisats till utskottet. Ni kommer att fortsätta som föredragande i utskottet. Herr Elles! Frågan är avslutad om ni inte önskar att ta upp något enligt arbetsordningen.
Herr ordförande! Vi måste avsluta omröstningen om detta betänkande före dess att det görs några personliga deklarationer. Vi har fortfarande fyra punkter att rösta om. Vi måste göra detta innan vi kan återförvisa det tillbaka till utskottet.
Herr Elles! Vår arbetsordning är så underlig att om de säger att de inte beviljar ansvarsfrihet så måste det återförvisas till utskottet, och det är upp till utskottet att fatta detta beslut. Det var inte jag som uppfann arbetsordningen, men detta är vad den säger. Vi kan inte rösta igen. Det kommer att återförvisas till utskottet nu. Det är den enda tillgängliga åtgärden.
Herr ordförande! Jag är verkligen bestört över oförmågan att inse den fulla innebörden av demokrati. Jag har begärt ordet i en halvtimme: olika företrädare för politiska grupper har talat, vissa till och med två gånger, men jag har inte fått ordet.
Jag noterar framför allt att vi i detta forum vid slutet av en mandatperiod ger ett tragiskt prov på vår oförmåga att tolka medborgarnas behov. Kommissionen utövar utpressning mot parlamentet och parlamentet utövar, via en av sina viktiga grupper, utpressning mot kommissionen och andra parlamentsledamöter genom att lägga fram motioner som den själv inte röstar för. Det har blivit löjligt: de europeiska folken ber oss utföra vårt arbete men vi kan bara göra pajaserier!
Herr ordförande! Kan vi få ett beslut från er sida om det som Green säger? Jag har förstått att hon sagt att hon har för avsikt att lägga fram ett förslag om misstroendevotum. Är det i sin ordning att meddela att hon har för avsikt att lägga fram ett förslag till att göra något, och på samma gång meddela att hon inte tänker rösta för det?
Detta är en fråga som rör politisk konsekvens. Alla kan bedöma sin egen politiska konsekvens, och alla får göra sin egen tolkning.
Herr ordförande! Vad gäller arbetsordningen, så är bilaga V mycket tydlig rörande återförvisning tillbaka till utskottet. Jag tänker inte ta upp Greens tidigare intervention. Betänkandet och kritiken har emellertid varit mycket klar. Det är möjligt för de enskilda kommissionärerna att avgå om de inte tycker att de har stöd från kammaren.
Jag sade just att jag bara tillåter ordningsfrågor. Jag kommer inte att tillåta mer debatt om denna fråga.
Herr ordförande! Vad beträffar artikel 163 i vår arbetsordning beklagar jag å det djupaste att både föredraganden och ni själv säger att våra regler är konstiga. Det står var och en i denna kammare fritt, och budgetkontrollutskottet arbetar sedan en tid tillbaka med detta, att framlägga ett förslag om ändring av arbetsordningen. Budgetkontrollutskottet har inte gjort det. Det hade kunnat göra detta för länge sedan, och nu är reglerna så som de står skrivna och måste alltså tillämpas som de är.
Herr ordförande! Såvitt jag har förstått den förfarandemässiga situationen, så kommer ni efter omröstningen att återförvisa Elles-betänkandet tillbaka till budgetkontrollutskottet. Jag skulle vilja be er, att när ni återförvisar betänkande ger kommissionen möjlighet att nu komma fram med ett uttalande om reaktionen på omröstningen, i stället för det allt för tidiga uttalande den offentliggjorde i går kväll.
Herr ordförande! Jag vill bara fråga om vi kommer att få tillfälle att förklara vår röst om det viktiga beslut vi just har fattat.
Alla röstförklaringar kommer att äga rum i slutet av omröstningarna. Var och en kommer att få göra den röstförklaring den önskar.
Kommissionen diskuterade i går om man borde göra ett uttalande först efter omröstningen. Det fanns två åsikter. Men i slutändan, i öppenhetens intresse, beslutade man sig för att meddela sin ståndpunkt före omröstningen. Ståndpunkten är oförändrad. Ni kan läsa det skriftliga uttalande som ni fick i går.
När kommissionen har meddelat sin ståndpunkt och var och en har meddelat sin, kommer vi att fortsätta omröstningen som planerat.
Herr ordförande! Det är inte nödvändigt att begära separat omröstning om ändringsförslagen. Enligt arbetsordningen skall ändringsförslagen röstas om separat. Det finns de här som motsätter sig en omröstning om hela paketet. Ni har inte förstått det men så är det. Vi bör alltså ha separat omröstning.
Jag är ledsen över att behöva säga emot er, herr Pimenta men i arbetsordningen fastställs en frist för delad omröstning när det gäller ändringsförslagen. Denna frist har förflutit utan att någon begäran om delad omröstning framlagts.
Herr ordförande! Jag måste även säga till herr Pimenta att vår grupp inte har bett om att man delar på 20 och 23, därför att vi enligt vår grupps officiella röstningslista skulle rösta för båda ändringsförslagen. Men det enkla faktumet att ett antal personer inte håller sig till detta leder till detta resultat.
Herr ordförande! Här rör det sig verkligen inte om ett halvt kilo fisk eller ett halvt kilo ärter. Det handlar om garantier för alla människor i Europeiska unionen. Om man då ber om att det skall röstas separat om de båda ändringsförslagen, eftersom det eventuellt finns en möjlighet att man röstar för det ena och inte för det andra, då borde man verkligen se till att göra detta i människornas intresse.
Herr ordförande! Efter att ha lyssnat på föredraganden är jag helt och hållet överens med henne om att mena att det ena ändringsförslaget rör artikel 5 medan det andra rör artikel 6, vilket uppfyller det krav på delad omröstning som vi ställer om de ändringsförslag som handlar om olika artiklar.
Kära kolleger! Vi kan inte återgå till en omröstning som redan har gjorts, särskilt inte eftersom denna omröstning är i enlighet med vår arbetsordning. Jag påminner er om att omröstning i grupp bara kan ifrågasättas inom en viss frist. Jag måste därför anse att omröstningen är genomförd.
(Ordföranden förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar) .)
Herr ordförande! Jag vill ställa en fråga om arbetsordningen, som jag velat ställa hela dagen. Om jag förstår det rätt, finns det hos den socialdemokratiska gruppen nya ledamöter, som ännu inte har presenterats. De är egendomliga skuggestalter. Kanske borde de i ordningens namn och i enlighet med arbetsordningen presenteras i vederbörlig ordning.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Herr ordförande! Vi antog ändringsförslag 15 i utskottet, men beklagligt nog meddelade inte den företrädare för kommissionen som var närvarande i utskottet att det finns en hit hörande dom från EG-domstolen av i juli i år, där det står att det i Europeiska unionen råder förbud mot användning av ofullständigt halogenerad klorfluorkarbon (HCFC) i brandsläckare, och som konsekvens av detta råder det förbud mot saluförande. Vi försatte oss därför med detta förslag i motsatsställning till en dom från EG-domstolen. Jag skulle aldrig ha röstat för detta förslag om jag hade känt till det i förväg. Kommissionen informerade oss först i går kväll om det, och jag tror inte heller att resten av utskottet skulle ha röstat för förslaget. Jag vill därför rekommendera kammaren att rösta mot detta förslag, eftersom jag inte anser att man i smyg bör upphäva en dom från EG-domstolen med hjälp av ett förslag.
(Parlamentet förkastade ändringsförslaget.)
(Parlamentet antog lagstiftningsförslaget.)
Jag tackar er fru ordförande för att ni lyckönskar mig med sådan, värme men jag skulle vilja säga er att jag röstat emot mitt betänkande. Vi har förhandlat om detta betänkande och vi har gjort ömsesidiga eftergifter som var mycket intressanta. Men det är alltid lättare att stå på denna sida om det man önskat än på den andra. Det fanns ett ändringsförslag som gjorde att jag inte kunde godkänna mitt betänkande. Det röstades igenom. Så enligt min vana trogen överlämnar jag mitt betänkande till ordföranden i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor.
Föredragande! Ordförandeskapet har inte för vana att ta djupare ställning till om betänkanden antas eller förkastas. Men jag ville ge er en eloge för ert arbete som varit betydande i denna fråga.
Herr ordförande! Jag skulle vilja veta om sammanträdet avbrutits eller om vi skall rösta om nästa betänkande?
Jag är rädd att vi måste skjuta upp omröstningen om nästa betänkande, dvs. ert betänkande, till i kväll. Klockan är redan 13.10 och vi har röstat utan uppehåll sedan 9.30, med stor framgång förresten.
Herr ordförande! Att ödet för 400 000 personer som sitter fängslade inte kvalificerar sig för sex minuters försening till middagsbordet, det säger en hel del om vårt parlament.
(Applåder)
Herr Pradier! Ert betänkande skall vi rösta om i kväll under lugna förhållanden, med omsorg och med en majoritet som vi inte just nu kan uppbringa när alla är uttröttade, förutom de som skall lämna röstförklaringar.
Herr ordförande! Gruppen Nationernas Europa röstade emot andra behandlingen av budgeten för 1999. Vi gjorde det och gladde oss åt att det strategiska ändringsförslag, som röstades igenom i första behandlingen av majoriteten av parlamentets ledamöter, inte återfinns i andra behandlingen.
Detta ändringsförslag syftade egentligen till att i reserven för kategorierna 3, 4 och 5 lägga betydande summor, i syfte att ge parlamentet en bättre position för att diskutera det interinstitutionella framtida avtalet om de nya budgetplanerna.
Ändringsförslaget, som rättstjänsten i ett nyligen författat yttrande påmint oss om, var inte i enlighet med budgetbestämmelserna. Det var emot principen om budgetspecialitet och mot principen om budgetsanningsenlighet. Men jag skulle särskilt å min grupps vägnar protestera mot det som var underförstått i denna strategi, eller snarare vad den innebar. Denna strategi tog egentligen skattebetalarna i de olika medlemsstaterna som gisslan. Att lägga anslag i reserver ökar naturligtvis de summor som förutses i budgeten. Det ökar således också medlemsstaternas nationella bidrag, dvs. skatteuttaget av medborgarna, medlemsstaternas skattebetalare.
För Frankrike t.ex. ledde ändringsförslaget i fråga till att öka det franska bidraget med omkring 4 miljarder. Budgetkontrollutskottet som insåg att dess strategi inte ledde till något, förkastade detta ändringsförslag. Vi gläder oss åt det. Vi gläder oss också åt att reserverna i strukturfonderna inte hållits inne, men vi konstaterar att Europaparlamentet ännu en gång har ökat sina kostnader, samtidigt som innevarande period leder till att minska dem. Anledningen till att vi inte röstat för denna andra behandling, är att parlamentets andra behandling är ett steg mot extra kostnader.
Vi välkomnar den kompromiss rörande de så kallade strategiska reserver som Europaparlamentet har ingått med rådet. Det är viktigt att budgetarbetet mellan budgetmyndigheternas två grenar fortlöper problemfritt, inte minst med tanke på kommande förhandlingar om ett nytt finansiellt perspektiv, Agenda 2000, jordbruksformer samt om nya insatser som behöver göras för att underlätta utvidgningsprocessen. Vi ser därför positivt på överenskommelsen med rådet som har inneburit att man har avstått från principen att inrätta budgetmässiga strategiska reserver.
Vi ställer oss också bakom det faktum att budgetmyndigheten har kommit överens om att öka åtagandebemyndigandena för Phare-programmet med ytterligare 48 miljoner euro jämfört med parlamentets första budgetbehandling. Det är viktigt att det ges tydliga politiska signaler och att man uppfyller förväntningarna under perioden före anslutningen. Vi ser också positivt på att rådet har infört en budgetmässig ram som möjliggör att parlamentet kan överföra 400 miljoner euro från 1998 till livsmedelsbistånd till Ryssland. Kommissionen måste snarast sätta in konkreta åtgärder för att förhindra bedrägerier så att livsmedlen verkligen når de behövande i Ryssland.
Även om de ansträngningar som görs för att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken är steg i rätt riktning, förordar vi ytterligare betydande insatser för att jordbrukspolitiken skall bli bättre miljö- och konsumentorienterad samt mer marknadsanpassad. Vi är också bestämt emot det stöd som Europeiska gemenskapen ger till tobaksodling.
Vi är principiellt emot att frågan om ansvarsfrihet, som behandlas i ett separat betänkande, diskuteras i samband med 1999 års budget. Det är inte bara rättsligt tvivelaktigt att försöka sätta in villkor rörande ansvarsfriheten i motiveringsdelen för budgetposten A-1100, utan också sakligt och politiskt omotiverat att lyfta fram dessa villkor på detta sätt.
När det gäller reseersättningar för Europaparlamentariker vidhåller vi vår uppfattning att ersättning endast skall utbetalas för faktiska kostnader som uppkommit för resor i uppdraget.
Den budget som vi just har röstat för är både försiktig och sansad. Försiktig eftersom den borde göra det möjligt för oss att förverkliga våra projekt, sansad eftersom den ökar mindre än medlemsstaternas offentliga kostnader.
Jag skulle dock vilja insistera på tre punkter som berör mig särskilt. Europaparlamentet bör fullfölja sina ansträngningar att förse Europeiska unionen med ett betydande budgetmässigt manöverutrymme med tanke på framtida insatser. Insatser som vi anser vara prioriterade skall ha tillräckliga medel, den humanitära hjälpen inte att förglömma.
Budgetåret 1999 är förmodligen det svåraste vi varit tvungna att bemöta, med tanke på den balans som vi funnit mellan begränsningen av budgetökningen, genomförandet av verkliga behov och bedömningen av framtidsutsikter. Europaparlamentet skulle också vilja ge sin budget för 99 reserver. Jag beklagar att kommissionen inte tyckt detsamma.
Programmen kommer slutligen. Vi vet vad vi vill i framtiden. Vi har resurser för det, nu återstår det att utvärdera dem ordentligt.
Europeiska unionen har beslutat att i början av 2000-talet uppnå sin ekonomiska och monetära union, samt en utvidgning utan motstycke i historien. Allt detta går inte att genomföra utan tillräckliga medel. Ett väl begränsat genomförande av kostnader gör det möjligt att sätta igång och genomföra många insatsprojekt. Detsamma gäller humanitära insatser, vare sig denna hjälp är till framtida partner eller ej.
Vi måste alltså vara vaksamma. Vi har röstat för en budget som är en bra koppling mellan den senaste tiden och vår närmsta framtid. För närvarande följer vi väldigt nära dess genomförande för att hålla oss till de principer som vi har förhandlat om med framgång.
Agenda 2000 grundas på en rad huvudsakliga principer som är viktiga att redogöra för. För det första, det kommer att tillämpas ett strängt fiskerisystem på EU-nivå under perioden, fram till år 2006. Taket för medlemsstaternas bidrag föreslås att vara kvar på 1, 27 procent av gemenskapens BNP. Alla kostnader, inklusive de som uppkommer i och med utvidgningen skall klaras av inom denna perimeter. Medan den irländska regeringen har godtagit nivån på 1, 27 procent som en arbetshypotes för förhandlingarna, så ställer vi oss frågan om denna kommer att vara tillräcklig för att tillfredsställa utgiftsefterfrågan, i synnerhet efter utvidgningsprocessen.
Realistiskt sett så är det högst osannolikt att ytterligare utgifter kommer att uppvägas av ökade intäkter. Förutom frågan rörande nettobetalarna skulle det vara inkonsekvent av Europeiska unionen, som när det gäller ekonomisk politik och sysselsättningspolitik manar till fiskal återhållsamhet från de medlemsstater sida, vilka ger sig på att följa en linje på europeisk nivå i strid med denna uppmaning utan ett tydligt syfte.
Europeiska unionen håller på med en mycket motsträvig fråga i samband med de pågående förhandlingarna, dvs. de så kallade nettoobalanserna i vissa medlemsstater. Tyskland, Österrike, Nederländerna och Sverige hävdar att de får betala överdrivet höga nettoavgifter till EU: s budget, och vill att det skall vidtas åtgärder mot detta i samband med de övergripande Agenda 2000-förhandlingarna.
Förenade kungariket har redan ett rabattsystem som i praktiken innebär att man bara betalar en tredjedel av sin andel av kostnaden för tillkommande nya utgifter. Europeiska kommissionen utarbetade nyligen en rapport om frågan rörande nettoobalanser, i vilken lades fram förslag till vissa möjligheter att ta itu med situationen om det fanns politiskt samförstånd om att det var nödvändigt att vidta åtgärder. Ur irländsk synvinkel var det mest ofördelaktiga av dessa förslag det som innebar en 25-procentig nationell samfinansiering av delar av utgifterna för den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta skulle kunna kosta Irland ungefär 160 miljoner pund fram till år 2006, och den irländska regeringen gör rätt i att starkt protestera mot principen i denna idé.
Det är tydligt att vi måste undersöka förslag som läggs fram av nettobetalarna, särskilt vad gäller grunden för beräkning av bidragen till EU: s budget. Det slutliga förslaget som kommer att ges till Irland enligt den nationella utvecklingsplanen 2000-2006 med hänsyn till strukturfonderna och GJP, kommer att påverkas av det som kommer fram i samband med frågan om de påstått överdrivna nettoobalanserna. Det finns en tydlig koppling mellan dessa frågor, och vi måste ta itu med fakta denna gång.
Betänkande (A4-0505/98) av Pex
Jag välkomnar förlängningen av programmen Ariane och Kaleidoskop fram till den 31 december 1999. Det skulle ha varit oförsvarligt om 1999 hade blivit ett år utan kulturprogram. På detta vis kan kontinuiteten hos kulturprogrammen upprätthållas med hjälp av ramprogrammet " Kultur 2000" som startar den 1 januari 1999.
Det gläder mig också mycket att detta resultat understöddes vid kulturministerkonferensen och att ministrarna där också antog budgetplanen, så att man kunde utarbeta en gemensam ståndpunkt om en total budgetering om 14, 3 miljoner ecu (10, 2 miljoner ecu för Kaleidoskop och 4, 1 miljoner ecu för Ariane).
Jag välkomnar föreliggande lagförslag om förlängning av programmen Kaleidoskop och Ariane. Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media kritiserade redan i våras att år 1999, utan kulturprogram och med enbart pilotprojekt, skulle föra med sig en 40-procentig nedskärning av kulturbudgeten.
Det gläder mig särskilt att detta resultat kunde uppnås under det österrikiska ordförandeskapet i rådet under rådets ordförande doktor Peter Wittmann. Tack vare statssekreterare Peter Wittmann lyckades vi vid kulturministerkonferensen den 17 november 1998 fatta beslutet att förlänga båda programmen med ett år. Tack vare en särskild insats av ordförande Pex i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media kunde utskottet redan den 14 september 1998 besluta om den därigenom ändrade budgeten, och den 21 september ingicks ett politiskt avtal mellan rådet, parlamentet och kommissionen om att förlänga programmen Kaleidoskop och Ariane med ett år.
Detta avtal innebär att budgetmedlen bibehålls på 1998 års nivå, nämligen 14, 3 miljoner ecu, och inte 10, 9 miljoner ecu, som det sägs i kommissionens förslag.
Betänkande (A4-0469/98) av Kuhn
Det finns anledning att glädja sig åt det avsevärda framåtskridande som gjorts tack vare detta förslag till direktiv, som parlamentet har begärt sedan 1994.
Det var verkligen på tiden att föreskriva en tillnärmning av de nationella lagstiftningar som handlar om ordningar för rättsliga garantier (till skillnad från kommersiella garantier) inom ramen för försäljningskontrakt som sluts med konsumenter. Skillnaderna mellan de nationella ordningarna uppställer svåra problem för konsumenterna, som bara blir fler och fler som gör sina inköp över gränserna.
Jag beklagar djupt att rådets gemensamma ståndpunkt inte kan antas utan ändringsförslag. I själva verket fördröjer detta ikraftträdandet av en text som är viktig för ett effektivt genomförande av den inre marknaden. Dock borde betydande förbättringar läggas till texten.
Jag är därför glad att mitt ändringsförslag har antagits, som syftar till att bland artiklarna i direktivet lägga beaktandemening 14 som handlar om begagnade varor. Jag hoppas att detta kan accepteras av rådet, med tanke på det rättsliga sammanhanget. Det var ofattbart att denna bestämmelse som utmärks av sunt förnuft, som visar att ersättning av varan inte systematiskt kan krävas av konsumenten då det handlar om en andrahandsvara, bara återfinns i en beaktandemening och inte bland artiklarna.
Jag har däremot röstat mot många av vår föredragandes ändringsförslag. Vissa av dem, som ändringsförslag 17 som handlar om avbetalning, har inget som helst att göra med garantiordningen.
Som i första behandlingen är dessa ändringsförslag orealistiska och överdrivna. De bryter den nödvändiga balansen mellan konsumentens intressen å ena sidan och de skyldigheter och åligganden som åvilar tillverkarna å den andra. Jag tänker särskilt på små och medelstora företag och små och medelstora industrier för vilka vissa ändringsförslag skulle få svåra konsekvenser.
Vid den första behandlingen röstade jag emot detta betänkande, eftersom jag varken då eller nu kunde få ut något av innehållet i enskilda punkter. Jag uttalar mig fortfarande bland annat mot en fyrfaldig ökning av garantitiden, eftersom jag där ser en outhärdlig belastning framför allt för de små och medelstora företagen. Många av de frågor som jag avvisar är inte föremål för omröstning under den andra behandlingen, och de nu föreslagna ändringarna kan jag välkomna såsom varande konsumentvänliga. Enligt min åsikt belastar de inte heller ekonomin otillständigt.
Jag har därför, trots de betänkligheter jag fortfarande har mot själva förslaget till direktiv, röstat för de flesta av de nu föreslagna ändringarna och för betänkandet i sin helhet.
Betänkande (A4-0466/98) av Torres Couto
Det är inte opassande att inom Europaparlamentet använda sig av unionsmedborgarnas ord. I helgen skickade Y. Hobben från Rixensart, i Belgien, mig ett brev där hon tar upp begreppet " mannens rättigheter" .
" Det franska språket är ett av de få som använder denna term. Vare sig det är på holländska, tyska, spanska, danska etc. så talar man om " mänskliga rättigheter" , en term som inte ger upphov till missförstånd och samtidigt innefattar, kvinnor, män och barn.
Jag har på sista tiden träffat representanter för " mänskliga rättigheter" , kvinnor och män, från olika afrikanska länder.
Under vårt samtal säger jag leende till dem: " hur tror ni att den kvinnliga, afrikanska, fransktalande och rurala befolkningen skulle reagera om man redogjorde för motiven att uppmuntra kvinnor att låta göra gällande sina önskningar eller rättigheter, skolor för småflickor, tillträde till gymnasium och högskola för studerande, möjlighet att utöva ett yrke enligt deras eget val, bekräftelse av deras plats och rättigheter i familjen, rösträtt och rätt att bli vald, etc. Man avslutar detta tal med att säga till folkhopen. Kära vänner, ni är medvetna om alla våra önskningar och krav och det är anledningen till att jag verkligen uppmanar er att stödja arbetet av organisationen för mannens rättigheter" .
Denna något humoristiska bild lyckades få till stånd ett jätteskratt bland mina samtalspartner.
En av dem, en man, sa ordagrant: " Frun, ert exempel är helt passande. Det skulle i själva verket vara logiskt att ersätta begreppet " mannens rättigheter" som är restriktivt med " mänskliga rättigheter" som är en mer allmän term. Är ni ombud för organisationen för mänskliga rättigheter?"
Han vände sig mot kvinnorna och sa: " Ja, kära vänner, ni vet vad ni har kvar att uträtta!"
Övriga närvarande män samtyckte alla.
Låt oss tänka oss att liknande förslag ställs till vanliga kvinnor i Belgien, till exempel i Bryssel. Skrattet skulle nästan vara lika allmänt utbrett som bland afrikanerna. " Hör på, Madameke , du talar om kvinnans alla rättigheter hon borde ha, men för att uppnå dem måste man rösta för mannens rättigheter. Alleie, alleie, zieversee !"
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som bara är en enkel resolution som antagits av Förenta nationernas generalförsamling och som bara har ett moraliskt, inte juridiskt, värde skulle kunna - låt oss hoppas det - i en mer eller mindre nära framtid bli en internationell konvention antagen av samma generalförsamling. I det sammanhanget skulle det vara lämpligt att ändra begreppet " mannens rättigheter" till " mänskliga rättigheter" .
På så sätt framstår kvinnan i familjen, i barnens ögon, som en person som är jämbördig mannen, med samma rätt att ta beslut och att agera.
Betänkande (A4-0489/98) av Kestelijn-Sierens
Efter toppmötet i Kyoto i december 1997 i enlighet med Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, lades det fram ett förslag till en Euroepisk unionsstrategi i syfte att minska koldioxidutsläppen för personbilar och förbättra bränsleekonomin. Strategin grundas på tre instrument: ett miljöavtal med industrin, skattemässiga åtgärder och ett informationssystem för bränsleekonomi för konsumenterna. Syftet med förslaget är att ge information om bränslekonsumtion till potentiella köpare av nya personbilar, för att övertala dem att välja de mest ekonomiska modellerna.
Informationen skall stödja befintliga och framtida åtgärder som vidtas av industrin för att förbättra fordonens bränsleekonomi och att se till att de skattemässiga åtgärder som införs av medlemsstaterna uppmuntrar folk till att köpa de mest bränsleeffektiva bilarna. Konsumentinformationssystemet är baserat på fyra huvudkomponenter:
ett märke som avser bränsleekonomin fästs på nya personbilar, -sammanfattande information som innehåller uppgifter om bränsleekonomin följer med alla nya bilar på marknaden, -ett anslag på försäljningsstället som ger information om bränsleekonomin för de bilar som finns till försäljning, -krav att uppgifter om bränslekonsumtionen skall inkluderas i allt tryckt material som används som reklam från tillverkarna.Jag stöder detta europeiska förslag, men det är viktigt att märkningskraven formuleras på ett tydligt sätt. När det till exempel gäller bränslekonsumtionsnivån bör det tydligt fastställas hur många liter den specifika bilmodellen använder för en sträcka på 100 km, eller hur många gallons bränsle som krävs för att åka ett visst antal brittiska mil.
Jag välkomnar också det faktum att en handbok om bränsleekonomi kommer att publiceras i vilken man hittar de tio mest bränsleeffektiva nya bilarna som finns tillgängliga på marknaden. Detta är ett förnuftigt och praktiskt förslag som är bra när det gäller att hålla uppe intresset för konsumenternas rättigheter i EU. Amsterdamfördraget har gett Europeiska unionen en större roll inom området för konsumentpolitik i enlighet med den nya artikel 153 i fördraget inom hela området som rör konsumentskydd. Detta förslag har ett dubbelt syfte, nämligen att genomföra våra skyldigheter enligt Kyotoavtalet, såväl som att stärka och skydda rättigheterna för de 340 miljoner konsumenterna i Europeiska unionen.
Betänkande (A4-0465/98) av Graenitz
Vi står inför ett enormt stort hot mot människans överlevnad, en situation som vi måste hitta en gemensam lösning på mycket snart. Ozonskiktet tunnas just nu ut mycket snabbt med konsekvenser långt in i framtiden som är omöjliga att överblicka för oss i dag.
Vikten av att samarbeta över gränserna kan ju inte bli tydligare än i denna fråga. Och det är mycket bråttom att åstadkomma förändringar. Vi vet att vi har en snabb uttunning av ozonskiktet att vänta under de närmaste åren, om vi inte kommer överens om att minska utsläppen av ozonnedbrytande ämnen radikalt.
Vi välkomnar därför det initiativ som kommissionen tar när man föreslår förbättringar och skärpningar i förordningen om ozonnedbrytande ämnen. Vi vill också tacka föredraganden, Graenitz, för att hon på ett utmärkt och kunnigt sätt har tagit sig an detta mycket tekniska och svåra område.
Vi vet att skadorna på ozonskiktet är större än någonsin. Vi vet också att vi kommer att se en fortsatt kraftig uttunning av skiktet under de närmaste åren på grund av de nedbrytande ämnenas kvardröjande effekt.
Denna allvarliga situation kräver att vi agerar tillsammans och kraftfullt. Det är därför både märkligt och upprörande att ta del av det kompromissförslag som nu läggs fram i parlamentet, och där man föreslår en fortsatt användning av metylbromid i jordbruk i vissa delar av unionen.
Vi tycker att det är viktigt att ha den allra största förståelse och respekt för de svårigheter som de olika medlemsländerna ställs inför när de skall genomföra gemenskapslagstiftningen. Vad vi inte kan förstå är att man i ett läge där hotet mot ozonskiktet är så stort, vill göra det möjligt att fortsätta att använda ozonnedbrytande ämnen i situationer där det finns andra alternativ.
På ledamöternas i den socialdemokratiska gruppens vägnar vill jag tillkännage att de inte kan stödja ändringsförslag 32, 33, 15, 14, 13, 12, 11 och 10 i Graenitz betänkande. Vi menar att ändringsförslag 32 och 33 skulle införa en för lång och onödig förlängning av den utbredda användningen av metylbromid i många delar av Europeiska unionen, medan dess användning i andra delar av unionen har upphört eller ersatts av andra alternativ.
Vi kan inte heller stödja ändringsförslag 15, eftersom detta medför ett återinförande av användningen av ämnen som bryter ned ozonskiktet, där det nu finns väletablerade och bättre alternativ. Vad gäller ändringsförslag 10, 11, 12, 13 och 14, menar vi att tidsfristerna för ett stegvis borttagande av ämnen som bryter ned ozonskiktet, som föreslagits av Europeiska kommissionen är praktiskt och realistiskt och ett tidigareläggande av tidsfristerna har liten miljöeffekt och skapar problem i synnerhet för små och medelstora företag. Vi kan därför inte stödja dem.
De gröna menar att det är av yttersta vikt att ämnen som bryter ned ozonskiktet omedelbart tas bort från marknaden, och ett effektivt förbud borde ha utfärdats för länge sedan.
Social- och kristdemokraterna i Europa tycks ha beslutat sig för att fördröja förbudet för den farliga ozonförstöraren, metylbromid, och vi menar att alla förslag till att förlänga användningen av detta giftiga ämne är skadligt för människor och miljö.
Hålet i ozonskiktet har ökat i storlek med 20-25 procent bara under de senaste två åren. Det är otroligt att någon ledamot av Europaparlamentet kan tillåta eller stödja en praxis som tillåter att denna nedbrytning fortsätter. Forskarna är överens om att ett stegvis borttagande - som sker snabbt - av metylbromid från produktionen och konsumtionen är den enstaka kompletterande åtgärd i förhållande till Montrealprotokollet, som effektivast skulle stoppa nedbrytningen av ozonskiktet.
Metylbromid är en mycket giftig gas som används som växtbekämpningsmedel inom jordbruket. Den dödar alla organismer i jorden som den kommer i kontakt med, bra eller dåliga, utan urskillning. Europa är den näst största användaren av metylbromid i världen; 90 procent används inom jordbruket, huvudsakligen i Italien och Spanien. Dessa länder utövar starka påtryckningar för att tillåta en fortsatt användning av detta gift under en längre övergångsperiod. Det är oansvarigt att, på grund av några få kortsiktiga jordbrukares särintressen i Italien och Spanien, hela världen skall lida av ökad UV-strålning med dess fruktansvärda konsekvenser som till exempel ökade antal fall av hudcancer och andra irreparabla skador på miljön.
Det faktum att Graenitz och Poggiloni föreslår ett stegvis borttagande av detta ämne senast år 2005 är helt enkelt inte tillräckligt bra. Detta är till och med fyra senare än vad Europeiska kommissionen själv föreslår. Tyskland och Nederländerna har redan på ett framgångsrikt sätt stegvis avskaffat användningen av metylbromid, och Danmark, Sverige och Finland kommer att göra detta senast år 2001.
De gröna vill att den tidsfrist som föreslås av kommissionen skall återinföras.
Den andra störande faktorn är att det verkar tillämpas en politik med dubbla standarder. De ozonförstörande klorväteämnena kommer att förbjudas i Europeiska unionen, men företag i Europeiska unionen kommer att tillåtas exportera exakt samma kemikalier för användning utanför Europeiska unionen. Detta är inte acceptabelt och motverkar skyddet av den globala miljön.
Elles betänkande har återförvisats till utskottet. Det blir därför inga röstförklaringar till detta betänkande.
(Protester från Lulling) Nej, nej, ursäkta mig. Jag menar att röstförklaringarna - enligt arbetsordningen som ni känner väl till - görs vid den slutliga omröstningen. Det har inte varit någon slutlig omröstning, eftersom betänkandet har återförvisats till utskottet.
Herr ordförande! Jag protesterar mot det faktum att ni inte tillåter några röstförklaringar till Elles betänkande.
Herr ordförande! Toppmötet i Wien kommer att gå till historien som ett uppskjutningstoppmöte. Det är knappast det österrikiska ordförandeskapets fel. Jag beklagar det desto mer som ordförandeskapet nu går till den nya tyska regeringen, vilken, som det redan flera gånger visat sig, saknar erfarenhet så till den grad att de motsägande förklaringarna från dess företrädare - enligt stora franska tidningar lär de vara regelrätta dilettanter - redan i förväg har åstadkommit en del skada. EU skulle i detta svåra läge ha förtjänat bättre än att nu vara utlämnat åt oerfarna nybörjare på den europeiska scenen. Men i ministerrådet finns det ju fortfarande politiker med erfarenhet, sinne för realiteter och ansvarskänsla. På områden som är av vitalt intresse för medlemsstaterna, t.ex. skattepolitiken, krävs det gudskelov fortfarande enhällighet, så man kan hoppas att skadorna under de närmaste sex månaderna blir begränsade.
Jag hör inte till dem som anser att det är negativt att toppmötet i Wien ägnade sig åt duty-free -problemet. Jag anser till och med att uppdraget till kommissionen - den lät sig i denna fråga inte påverkas av oss - är en av de mest konkreta framgångarna eller resultaten vid detta toppmöte. Vi behöver i nuvarande sysselsättningsläge absolut ett uppskov för duty-free , åtminstone till 2002, när vi kommer att ha eurosedlarna och euromynten i våra plånböcker. Tax-free ställer inte till oreda på den inre marknaden. Kostnaderna på flygplatser, som nu täcks med avkastning från duty-free -försäljningen, måste när duty-free upphör täckas av andra skatteintäkter. Det är en beräkning som verkligen är tagen ur luften när man påstår att duty-free orsakar skattebortfall, som medlemsstaterna inte orkar med. Avskaffande av duty-free riskerar att kosta mer än man hävdar att det skulle kunna inbringa i skatt.
Herr ordförande! Innan jag börjar med min röstförklaring skulle jag vilja åberopa arbetsordningen. Jag tror att ni måste godta röstförklaringar efter förvägran av ansvarsfrihet. Det har röstats om förvägran av ansvarsfrihet, varvid automatiskt en återförvisning till utskottet skedde, vilket omöjliggjorde en slutlig omröstning, men det var onekligen en förvägran av ansvarsfrihet. Utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet har redan behandlat liknande frågor, avseende sammanträdeskalendern och utskottets slutsats var att när det inte fanns en slutlig omröstning, men andra omröstningar skett innan, skulle röstförklaringar vara tillåtna för föregående omröstning. Det är inget tvivel, herr ordförande, om att ni måste godta röstförklaringar, inte avseende återförvisningen till utskottet, men om förvägran av ansvarsfrihet.
Herr Berthu! I denna fråga hyser jag inga tvivel. Jag kan inte godta röstförklaringar eftersom det inte förekommit en förvägran av ansvarsfrihet. Det var en negativ röst avseende förslaget till ansvarsfrihet, vilket inte är detsamma, och det har förekommit ett återförvisande till utskottet. Vi skall inte nu inleda oss i en lång debatt om detta, men jag insisterar på det faktum att ingen förvägran av ansvarsfrihet skett, det skulle vi i så fall veta.
(Avbrott av Lulling) Ansvarsfrihet har inte förvägrats. Se själv vad ni har röstat. Ni har röstat för att ej anta förslaget från budgetkontrollutskottet, som föreslog beviljande av ansvarsfrihet. Ni har således inte beviljat ansvarsfrihet och ni har återförvisat betänkandet till utskottet.
Herr ordförande! Jag begär att vi skall vända oss till utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet och att våra röstförklaringar skall godtas i efterhand, om det beslutar till förmån för oss.
När det gäller toppmötet i Wien lyckönskar vi det österrikiska ordförandeskapet som med stor ärlighet under dessa sex månader försökt nå mer nyskapande lösningar än vanligt på unionens problem, t.ex. i sitt dokument " Strategidokument för migrations- och asylfrågor" . Olyckligtvis är blockeringarna i dag så stora och går så djupt i politikområden, som redan sedan länge behandlats, att det inte är bara ett ordförandeskap, oavsett hur stor viljan än är, som kan råda bot på dessa.
Man har tjatat om att toppmötet i Wien varken löst problemen med unionens framtida finansiering eller med jordbrukspolitiken, inte heller med de institutioner vars syfte var att befatta sig med utvidgningen, inte heller med tillämpningen av Amsterdamfördraget inom området för fri rörlighet för personer, men att det åtminstone har fastställt stoppdatum för att lösa dem i framtiden. Vi vet inte om dessa datum kommer att iakttas. Många tvivlar på det. Men hur som helst så har man inte sagt tillräckligt och Gruppen Nationernas Europa vill understryka att alla dessa datum kommer att dyka upp igen mellan valen, för att försöka hindra att de riktiga frågorna ställs till väljarna.
Under en stor del av år 1998 frös man debatterna på grund av det tyska valet, nu bör Agenda 2000 skyndas på ordentligt för att avslutas i mars, före de europeiska valen i juni. Kommissionen har inte heller i Wien presenterat förslaget till ändringar i fördragen enligt Amsterdam, dvs. Amsterdam II eller Maastricht III, vilket man behagar, för att inte skrämma de franska väljarna mitt i parlamentsdebatten om den konstitutionella granskningen av Amsterdam.
De europeiska institutionerna söker sedan flera år öka sin makt genom att undvika eller att gå runt väljarnas utslag. De tror att de på så sätt kan smita från problemen. I verkligheten fördjupar de dem bara, vilket för övrigt syns tydligt i fråga om den demokratiska kontrollen av EMU, som dolts i Maastricht för att inte avråda väljarna på grund av för mycket federalism, sedan dold igen i Amsterdam för att inte åter öppna Pandoras ask och som man nu återfinner, i hela sin omfattning i det värsta av tillstånd, vilket för övrigt ordförande Gil-Robles underströk i Wien.
Den här metoden kan inte användas i fortsättningen.
Herr ordförande! Jag tror att toppmötet i Wien i mångt och mycket var en framgång. Trots detta vill jag säga att det i och för sig mycket sakkunniga österrikiska ordförandeskapet i sitt uttalande begick ett oförlåtligt fel, när det använde ordet Västbalkan för att karakterisera läget i Kroatien. Jag tror att vi måste betrakta denna region, som en gång var artificiellt inlemmad i Jugoslavien, på ett helt annorlunda sätt. Vi har Kroatien, som äntligen borde införlivas i de europeiska strukturerna, även om det finns många saker som behöver förbättras. Å andra sidan har vi Bosnien-Hercegovina, där det gäller att bygga upp grunden till en stat, och där vi framför allt ser att en enskild delstat, nämligen republiken Srpska, vägrar flyktingarna rätten att återvända och få hemortsrätt.
Sedan har vi Serbien, där en despotisk regim fortfarande drar ned det serbiska folkets goda namn i smutsen och försöker genomföra Milosevic krigs- och förtryckarpolitik. Jag tror att dessa olika beståndsdelar måste betraktas var för sig, och att man borde förpassa det artificiella begreppet " Västbalkan" in i Europeiska rådets arkiv!
Jag medger en viss besvikelse över de resultat som uppnåtts vid toppmötet i Wien. Visst, den prioritering, som tagits upp och åter bekräftats, avseende kampen mot arbetslösheten är mycket positiv. De konkreta åtgärderna är dock skjutna på framtiden.
Denna attityd är desto mer beklagansvärd eftersom ministerrådet (ekonomi) hade ingett hopp och låtit ana att man gett sig in på ett nytt spår för Europeiska unionens framtid.
Man är tvungen att säga att vi i dag står här och är litet hungriga. Alla oavslutade frågor har skjutits upp, som om tiden kunde förlika olika synsätt.
Dessa anstånd sätter ännu en gång fokus på Europeiska unionens institutionella brister, samtidigt som den ekonomiska pelaren har getts en stark beslutsfattande funktion.
Även om man kan nöja sig med uttalandena om goda intentioner har man rätt att ifrågasätta unionens politiska organisations lämplighet inför de insatser vi kollektivt står inför.
Visst, utvidgningen kan visa sig vara en möjlighet för Europa men villkoret är att vi måste anpassa beslutsförfarandena till detta nya faktum. För att förverkliga intentioner måste det finnas en effektiv och legitim verkställande makt och en lagstiftande makt som har tillräckliga möjligheter att garantera sin demokratiska karaktär.
Det roterande ordförandeskapet har nått en vändpunkt där beslutsfattandet blir mer och mer slumpartat, oberoende av vilken stat som innehar ordförandeskapet och oberoende av rådets politiska majoritet.
Innan det ännu trätt i kraft verkar det som om Amsterdamfördraget visar sina begränsningar, även om det utgör ett stort steg för det europeiska medborgarskapet och för Europaparlamentet. För att undvika att Europeiska unionen blir fast i en ekonomisk helhet där den sociala skulle vara en sista utväg måste det institutionella bygget stimuleras för att ge ny dynamik åt den europeiska politiken, ja t.o.m. se den födas.
Tvärtemot alla försök har toppmötet i Wien inte fattat något beslut om Europas framtida finansiering. Några dagar innan införandet av euron har medlemsstaterna valt att ignorera detta alltför känsliga ämne. Vissa hoppas att deras bidrag inte skall öka, snarare att det minskar, andra hänvisar till principen om en " rättvis återbetalning" som en gång Thatcher uttryckte så här: " I want my money back!" Utan möjlighet att smita undan kommer ämnet att ligga på bordet igen vid förhandlingarna i Bryssel i mars 1999.
Toppmötet i Edinburgh 1992 hade fastställt budgetplanerna för unionen fram till 1999. Därefter finns inga förutsägelser. Om man håller sig till vissa staters uttalanden är framtidsutsikterna för det europeiska bygget mycket mörka... Spanien, Grekland och Portugal, länder som erhåller bidrag ur " Sammanhållningsfonden" är beslutna att ta igen sin ekonomiska eftersläpning. De har visat sin motvilja inför " stabiliseringen" av de reella kostnadernas omfång, dvs. ett tak som upprätthålls på 1, 27 procent.
Mellan dem som vill betala mindre och dem som inte vill erhålla mindre verkar debatten rimma illa. Vissa delar gör att jag tänker att staterna, ställda inför fakta, inte för evigt kan fortsätta med dessa inställningar. 1988 och 1992 var ökningen av medel spektakulär. Särskilt strukturfonderna hade fördubblats. Fram till nu har Europa alltid med måttfullhet anpassat sina medel till sina ambitioner. Det skulle vara premiär om svårigheterna löstes... genom att man sparar.
En positiv sak med Wien är den ambitiösa och dynamiska kalender som har antagits för 1999. Unionens finanser i mars i Bryssel, sysselsättningspakten, skatteharmoniseringen, de stora infrastrukturnäten och försvaret i juni i Köln. Samarbetet i rättsliga och inrikes frågor i oktober i Tampere, samordningen av de ekonomiska politikområdena, kampen mot bedrägerier, miljö och utrikespolitik i Helsingfors i december. Ett konstaterande behövs: om mötet i Bryssel misslyckas påverkar det alla dessa framtidsutsikter, och det ett par veckor före de europeiska valen i juni 1999, som kommer att förnya Europaparlamentet och indirekt valet av ny ordförande och nya ledamöter i kommissionen.
En annan positiv sak ligger i de steg Europa tagit framåt efter undertecknandet av Amsterdamfördraget. Dess uthållighet gentemot den asiatiska krisen vittnar om god hälsa i den monetära unionen och har rubbat den kyla som griper staterna när man rör områden som rör deras nationella suveränitet: försvaret, skatter och institutionella reformer. En ny vind verkar visa att Europa bättre och bättre vet att dess styrka ökar när unionen mellan medlemmarna stärks.
Ett misslyckande i Bryssel skulle dämpa eurons fart och skulle för Europa ge upphov till en period av ovisshet, ja t.o.m. kris, som skulle äventyra genomförandet av Amsterdam och slunga unionen in i ständiga budgetkonflikter. Den europeiska unionen kan ej för alltid backa för att frivilligt ta ansvaret för arbetslöshetsproblemen - som är som ett öppet sår - som den till viss del skapat genom den skatt som läggs på arbete.
Fred och tillväxt i Europa, även en måttfull sådan, har ett pris. Alla vet att freden inte är ett spontant fenomen, att den byggs för varje dag, att den kostar en hel del. Alla vet också att det pris som betalas för freden inte har något gemensamt med de mänskliga och ekonomiska kostnaderna för de krig som två gånger har härjat vår kontinent. För oss och för våra barn bör vi bygga oss detta fredens Europa.
Det faktum att slutsatserna från toppmötet i Wien innehåller mycket litet substans måste inte nödvändigtvis vara av ondo. Det österrikiska ordförandeskapet kunde stå emot frestelsen att vara överambitiös vid inledningen av sin period, och därigenom undvika det lågpresterande resultat som blir följden av endast sex månader i ordförandestolen. Det verkar som om den österrikiska regeringen har förstått principen med stabil förvaltning, och har koncentrerat sig på sådana frågor som avtalet med Schweiz. Den socialdemokratiska gruppens ledare gjorde rätt i att, under gårdagens debatt, påpeka att detta är ett resultat av Österrikes förståelse för de specifika problem som finns i landet i fråga. Kanske finns det en läxa att lära i detta sammanhang för de som framhäver den löjliga idén med en Hög kommissionär för utrikesfrågor inom Europeiska unionen, för att ge ett ansikte åt den ännu mer absurda gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. EU-ländernas olika reaktioner på händelserna i Persiska viken understryker det faktum att medlemsstaterna måste tillåtas att bestämma sin egen utrikespolitik. Internationellt samarbete ger mycket bättre resultat om de enskilda länderna verkar genom sina egna diplomatiska kanaler, som i många fall existerat under århundraden.
För att ta upp en specifik fråga, så välkomnar jag ställningstagandet om Nordirland. Jag är glad att ställningstagandet återigen bekräftades under toppmötet i Cardiff i juni, där kommissionen uppmanades att utarbeta förslag för att ge praktiskt stöd till Belfastavtalet. Jag är glad att kommissionen till viss del har uppmärksammat vad rådet har uppmanat den att göra, genom ytterligare satsningar på Peace-programmet. Det har också visat tecken på att ge betydande tillskott till Interreg-programmet, vilket är något som jag verkligen skulle välkomna. Jag har emellertid förstått att kommissionen kommer att utarbeta ett bredare paket för Nordirland. Ett gränsöverskridande samarbete är en del av Belfastavtalet. Det är inte hela avtalet.
Betänkande (A4-0409/98) av Roubatis
Upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna är en förutsättning för människors säkerhet och fred. Så länge vi inte kan garantera rätten till god hälsa och välbefinnande för alla människor, finns inte heller några garantier för fred och säkerhet.
Dagens kränkningar av mänskliga rättigheter är orsaken till morgondagens konflikter. Denna onda cirkel av kränkningar och konflikter kan och måste stoppas. Det bör ske genom att svält och fattigdom bekämpas. Orättvisorna i världen ökade kraftigt under de två decennierna av nyliberalism. Dessa orättvisor, såväl inom som utanför unionen, måste vi alla gemensamt bekämpa.
Vi delar inte ståndpunkten som framförs i punkt 23, där man beklagar att GUSP även fortsättningsvis utgör en separat pelare i unionen. Vi anser inte att det finns något som talar emot att man verkar för en gemensam EU-politik beträffande de mänskliga rättigheterna och EU: s andra pelare. Tvärtom är mänskliga rättigheter och utrikespolitik politikområden som är inflätade i andra politikområden, t.ex. handel och bistånd. Enligt vår åsikt bör de militära försvarsfrågorna däremot fortsätta att vara förbehållna nationella beslut.
De danska socialdemokraterna har avstått från att rösta om de delar av betänkandet som hänvisar till en harmonisering av samarbetet på området för mänskliga rättigheter. Att utrikes- och säkerhetspolitiken befinner sig i tredje pelaren, är i princip inget hinder för en sammanhängande och konsekvent politik på området för mänskliga rättigheter i Europeiska unionen; det är i mycket högre grad beroende av den politiska viljan.
Jag vill först be att få tacka våra kolleger Barros Moura och Roubatis för kvalitén och uppriktigheten i de två betänkandena. Europaparlamentet fyller, med sina arbeten, till fullo sin plats i högtidlighållandet av femtioårsdagen av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Dessutom föreslås intressanta vägar för framtiden.
Jag vill också hälsa den brittiska regeringen för beslutet att godkänna utlämningen av Augusto Pinochet, så att han skall kunna ställas till ansvar för brott som begåtts under hans befäl eller verkställts i hans namn. Det är att ge rättvisa till de tusentals chilenare som är döda, försvunna eller blivit förföljda under många år av denna blodtörstiga diktatoriska regim.
När det gäller José Barros Mouras betänkande vill jag stödja det utan någon tvetydighet, och jag gläder mig åt att detta helt enkelt vill återkomma till de värden som kungjordes i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Jag delar också önskan om en reform av de internationella finansiella institutionerna, i synnerhet genom beaktandet av de sociala konsekvenserna i de monetära planer som har ålagts utvecklingsländerna.
I denna anda tycks det mig viktigt att det ur förhandlingarna i Världshandelsorganisationen skall kunna uppstå en uppförandekod för företag. Idén som har utvecklats av vissa för att skapa en " social märkning" bör anammas. I denna fråga anser jag att inom ramen för offentliga upphandlingskontrakt skulle det vara möjligt att införa s.k. " sociala" klausuler. Oavsett vad liberalerna anser. Jag tillhör dem som anser att mänskliga rättigheter och sociala rättigheter hör nära samman.
Jag vill inte utbreda mig särskilt över min vän José Barros Mouras text, eftersom jag också vill ge mitt stöd till Yannis Roubatis text, som i sina förslag skulle ge den Europeiska unionen ett verktyg som kan tillhandahålla svar i brådskande fall.
Kära kolleger, nödfall är kärnan i den strid som förs av tusentals anonyma för de mänskliga rättigheterna. På vår nivå bör vi således ha ett verktyg som kan ersätta denna militanta kraft.
Det tycks mig som om ett sådant organ, tillsammans med de organisationer som försvarar de mänskliga rättigheter, som överallt i världen har sitt existensberättigande. Varje dag, varje timme bidrar med sin andel uppenbara brott mot de mest grundläggande av männens, kvinnornas och barnens rättigheter.
Ett år från det tredje tusentalet måste en lägesbeskrivning göras... och nya konkreta åtgärder måste vidtas.
Vi lägger ned våra röster i slutomröstningen om Roubatisbetänkandet.
Betänkandet innehåller många bra ansatser vad gäller mänskliga rättigheter, men vi vänder oss mot att okritiskt äska kraftigt ökade medel och ställa krav på juridisk enhetlighet för Europeiska unionen.
En av de viktigaste uppgifterna för EU och Europas länder är att slå vakt om mänskliga rättigheter och främja demokrati och yttrandefrihet. Förslagen i betänkandet om att EU i alla avtal med tredje land skall skriva in klausuler om mänskliga rättigheter är bra. En enhet för " tidig varning" om konflikter som kan kränka de mänskliga rättigheterna är också bra.
Svagheten i hela EU: s politik för mänskliga rättigheter ligger i bristen på uppföljning, kontroll och övervakning. Ett sådant exempel är Turkiet som ingått ett tullunionsavtal med EU. I detta avtal finns konkreta krav på Turkiet på demokrati, yttrandefrihet, stopp för godtyckliga fängslanden och tortyr. Inget har emellertid hänt, trots att avtalet har funnits i fyra år. Avtal som inte följs av ena parten måste då till slut sägas upp. Innan detta sker måste ett system med påtryckningar och sanktioner sättas in. Ett sådant system för övervakning och kontroll av ingångna avtal måste skapas.
Betänkande (A4-0410/98) av Barros Moura
Jag delar inte föredragandens åsikt om att EU: s politiska integration fortfarande behöver stärkas. EU skall i första hand vara ett mellanstatligt samarbete.
Föredraganden menar att USA: s anseende som moralisk förebild undermineras på grund av tillämpningen av dödsstraffet. Man måste dock komma ihåg att det även finns andra anledningar till att USA: s anseende är kraftigt underminerat. Till exempel vill jag nämna de övriga brott mot de mänskliga rättigheterna som begås i landet, den stora exporten av vapen och tortyrredskap samt USA: s agerande i internationella relationer och konflikter.
Jag tycker vidare att det är tragiskt att man ännu 50 år efter undertecknandet av konventionen om de mänskliga rättigheterna tvingas anse att parlamentsledamöters ingripanden i enskilda fall förblir ett viktigt medel för parlamentet att främja de mänskliga rättigheterna. Detta visar tydligt med vilken godtycklighet dessa rättigheter tillämpas.
Jag vill uttrycka mina lyckönskningar till vår föredragande, José Barros Moura, för det arbete som han har lagt ned.
Hans betänkande är det tionde inom detta område sedan 1983. Det tar upp ett stort antal principer och värden som utgör grunden för arbetet i vårt parlament när det gäller mänskliga rättigheter.
Vår föredragande har pekat på ett stort antal önskvärda institutionella förbättringar, i synnerhet de som avser överföringen av information mellan parlamentet och kommissionen. För övrigt om Amsterdam gjorde det möjligt att avancera något inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, bör det uppmärksammas att rådet inte alltid respekterar skyldigheten att ge parlamentet komplett information inom skälig tid.
Jag vill personligen insistera på en fråga som jag tycker är särskilt viktig. Det handlar om Romkonventionen som åsyftar skapandet av en internationell brottmålsdomstol. Visst är jag glad över att denna domstols stadga antagits i år. Men nu gäller det att minst 60 stater ratificerar Romkonventinen, så att det kan träda i kraft. Jag kan bara försöka påverka i den riktningen, inklusive i Frankrike, mitt eget land.
Jag har utan förbehåll stött det utmärkta arbete som gjorts i utskottet för utveckling och samarbete. Genom denna resolution har vårt parlament sänt ett starkt budskap. Jag hoppas att dessa krav och föresatser som uttryckts och antagits i dag kan ge effekt inom en så kort tid som möjligt.
Betänkande av Schaffner
Herr ordförande! Vår grupp har röstat emot Schaffners betänkande avseende respekten för de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen. Det gläder mig förresten att höra att även föredraganden har röstat emot sitt betänkande.
Brott mot de mänskliga rättigheterna sker mycket ofta i Europeiska unionen och Europaparlamentet gör alltför ofta uttalanden som inte alltid är knutna till de mänskliga rättigheterna och som inte ger någon effekt.
För oss, ledamöter som vi är och som också är europeiska medborgare, begränsas ofta också våra rättigheter. T.ex. rätten att lämna röstförklaringar om ett betänkande som lett till en omröstning, precis som det står i bilaga V, första stycket i artikel 6, som jag uppmanar er att hänvisa till: det står där svart på vitt " ...med beaktande av omröstningen i kammaren..." och detta före återförvisning till utskott.
Vår röst avseende förvägran att bevilja ansvarsfrihet var motiverad av den oerhört allvarliga kritik som riktats mot kommissionen för dess hantering av budgetanslagen. Vi är glada över att parlamentet med 270 röster mot 225 och 23 som avstått har vägrat att bevilja denna ansvarsfrihet.
Där ansåg Europaparlamentet - och kommissionen var medvetna om det redan före omröstningen - med majoritet att en förvägran av ansvarsfrihet allvarligt tärde på kommissionens trovärdighet och auktoritet. Det är anledningen till att vi önskar att Europaparlamentet tydliggör situationen, att man röstar för ett förslag om misstroendevotum, att man beaktar allvaret i de händelser som man har klagat på, att man beaktar den politiska kopplingen, som är uppenbar mellan förvägran av ansvarsfrihet och förslag om misstroendevotum och att man antar förslaget till misstroendevotum, som för närvarande cirkulerar här i parlamentet, på initiativ av vår grupp. För övrigt har texten redan undertecknats av ett femtontal ledamöter. Säkerligen kommer nödvändigt antal underskrifter att uppnås.
Herr ordförande! Först vill jag helt klart säga att Europeiska folkpartiets grupp också enträget arbetar för de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen, där de eventuellt är hotade. Man har sagt att man på 50-årsdagen av förklaringen om mänskliga rättigheter inte skulle kunna rösta emot ett betänkande om dessa rättigheter, men vi var tvungna att göra det, eftersom betänkandet visserligen bar benämningen mänskliga rättigheter, under det att innehållet var det rakt motsatta. Det var ett angrepp på två fundament i våra demokratiska rättsstater, nämligen för det första äktenskap och familj, och för det andra begreppet medborgarskap. Dessa båda element utgör fundamentet i varje modern rättsstat, och därför måste vi säga " nej" till betänkandet, eftersom det ifrågasätter dessa fundament, och alltså inte förtjänar beteckningen betänkande om de mänskliga rättigheterna. Jag önskar att man kunde dra tillbaka inte bara Schaffners redbara namn från detta betänkande, vilket tack och lov gjorts, utan även den lovvärda beteckningen betänkande om de mänskliga rättigheterna!
Vi anser att det är av vikt att Europaparlamentet uppmärksammar respekten för de mänskliga rättigheterna inom Europeiska unionen. Vi välkomnar betänkandets förmåga att se de mänskliga rättigheterna i ett bredare sammanhang, varvid betydelsefulla ställningstaganden om bland annat kampen mot rasism och xenofobi, sociala rättigheter, rättigheter för etniska minoriteter och flyktingar samt rättigheter för homosexuella. Vi vill understryka betydelsen av att Europaparlamentet intar en progressiv hållning i fråga om de mänskliga rättigheterna inom Europeiska unionen.
Den debatt som betänkandet medverkar till lyfter tydligt fram de ideologiska skiljelinjer som finns i denna typ av frågor mellan en progressiv vänster och reaktionära krafter inom politikens högerkant. Vi motsätter oss å det bestämdaste de inslag av mer eller mindre uttalad kvinnofientlighet, abortmotstånd, fördomar mot homosexuella samt lojhet gentemot rasistiska och främlingsfientliga strömningar som vissa ändringsförslag ger uttryck för. Vi motsätter oss också å det bestämdaste de försök till att framlägga narkotikaliberala förslag i sken av samband med mänskliga rättigheter. Narkotikamissbruk och dess tragiska sociala följder kan aldrig ses som en mänsklig rättighet. Vi beklagar djupt att denna typ av förslag läggs fram till sessionen. Det medverkar endast till att skada förtroendet för Europaparlamentets ställningstagande om de mänskliga rättigheterna inom Europeiska unionen.
Jag vill börja med att lovorda detta omfattande betänkande som utarbetats av föredraganden om det viktiga ämne som rör iakttagandet av de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen under 1997.
Det är både lämpligt och begrundande att vi diskuterar detta ämne på 50-årsdagen av Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Jag håller med föredragande när hon säger att vi bara behöver läsa Amnesty Internationals årliga rapport för att se hur vanligt det är att de mänskliga rättigheterna åsidosätts i världen i dag. Gemenskapens institutioner är medvetna om hur viktigt det är att respektera de mänskliga rättigheterna både i Europa och utomlands. Jag känner emellertid att vi måste förtydliga ett ändringsförslag i detta betänkande som lagts fram av McKenna.
McKenna beklagar det faktum att den särskilda brottmålsdomstol som används i Irland för brott som inte har samband med terroristverksamhet, och andemeningen i ändringsförslaget verkar innebära att föredraganden ifrågasätter att den särskilda brottmålsdomstolen används över huvud taget. I detta hänseende måste man komma ihåg följande saker:
Varken författningen eller lagen för brott mot rikets säkerhet av 1939, kräver att den särskilda brottmålsdomstolen bara skall nyttjas för att ta itu med militärliknande fall.-Det är bara i två avseenden den särskilda brottmålsdomstolen skiljer sig från de allmänna domstolarna. För det första finns det ingen jury. För det andra, istället för en enda domare finns det tre domare. I övrigt finns det inga skillnader. Det är samma bestämmelser rörande bevisföring, rättsliga ombud osv., som tillämpas, och naturligtvis är det möjligt att överklaga domstolens domslut.-I fallet Joseph Kavanagh v irländska staten , drogs slutsatsen att åklagarmyndigheten har rätt att besluta, i enlighet med lagen för brott mot rikets säkerhet av 1939, att en person kan höras i den särskilda brottmålsdomstolen när åklagarmyndigheten anser att de allmänna domstolarna inte är lämpade att säkerställa en effektiv förvaltning av rättvisan. Exempel på detta inkluderar mordfall, fall med anknytning till organiserad brottslighet och narkotikasmuggling och/eller liknande upprörande brott.-Nyttjandet av den särskilda brottmålsdomstolen nyligen för vissa narkotikafall och fall med anknytning till organiserad brottslighet, har skett som ett resultat av klargörandet av åklagarmyndighetens maktbefogenheter enligt den befintliga lagstiftningen.
Gruppen Nationernas Europa har röstat mot Schaffners betänkande som, under förevändning av att försvara de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen, tar upp en mängd oerhört omtvistade bestämmelser, från invandrares rösträtt till homosexuella äktenskap. Eftersom jag inte kan besvara dem alla i min röstförklaring nöjer jag mig med att nämna en enda som, i punkt 46 i resolutionen " uppmanar medlemsstaterna att erkänna och främja sina regionala språk... särskilt genom att underteckna och ratificera den europeiska stadgan om regionala språk och minoritetsspråk" , sådan som den antogs av Europarådet 1992.
Denna uppmaning att ratificera stadgan för de regionala eller minoritetsspråken övertygar oss inte. Först sägs i denna text, för de språk som berörs i varje land, att administrationen skall ha kapacitet att använda dem i kontakten med medborgarna, vilket skulle bli mycket kostsamt och dessutom emot den franska författningen som, i sin artikel 2, fastställer att " den franska republikens språk är franska" . Den aktuella situationen, där utövandet av de regionala språken är frivilligt, men där staterna kan använda ett priviligierat språk för att upprätthålla enheten, tycks oss helt tillfredsställande.
Även om det skulle vara tillåtet att stadgan vid ratificeringen bara täckte en begränsad del av de regionala språken är det uppenbart att man snart skulle trycka på för att lägga till ytterligare språk, särskilt de som talas av invandrarna. Visst, stadgan utesluter efter allt att döma redan i första artikeln, " invandrarnas språk" men ingenting sägs om invandrarnas barns språk eller deras barnbarns, som inte själva är invandrare men som fortfarande riskerar att tala sitt hemlands språk, med tanke på integrationens svårigheter. Denna oro ökas av artikel 7 som förutser att de principer som definieras för de regionala språken också skulle tillämpas på minoritetsspråk " utan territorium" .
Dessutom uppfylls hela stadgan av en anda av nedmontering av staterna, som sammanfaller helt med viljan vissa europeiska federalister har att inte låta något hållbart existera mellan Bryssel och regionerna. T.ex. föreskrivs i artikel 7 att transnationella utbyten skall främjas mellan regionala språk som används på identiskt sätt eller liknande i två eller flera medlemsstater. I artikel 14 föreskrivs det att man skall uppmuntra samarbetet över gränserna, direkt mellan lokala samhällen på det territorium där liknande regionala språk talas.
Med denna vinkling ger en ratificering av stadgan om de regionala och minoritetsspråken bara ny fart till regionernas Europa, som euron dessutom samtidigt kommer att skynda på genom att ta ifrån staterna ett av deras nationella identitetsinstrument. Vi är inte förvånade över att upptäcka att Europaparlamentet ännu en gång är medbrottsling i en ogärning mot nationerna.
De mänskliga rättigheterna borde förena oss, men som varje år tar vissa av mina kolleger årsrapporten som förevändning för att hävda politiska och ideologiska val som inte har något med dessa att göra.
Neo-marxist-leninistiska dinosaurier eller oansvariga frisinnade har alltså infört förslag som syftar till att underminera såväl familjen som medborgarskapet, som är grunden för varje samhälle och varje nation.
Det är anledningen till att det varit omöjligt för oss att rösta för Schaffners betänkande efter de ändringar som har gjorts och det är med tillfredsställelse som vi har märkt att även hon har vägrat att åta sig " moderskapet" för detta.
Rent allmänt är det nödvändigt att konstatera att vissa av dem som med buller och bång kräver ett försvar för de mänskliga rättigheterna har varit de första att under decennier stödja de marxist-leninistiska regimerna som hånade dessa med cynism och brutalitet. Vi bör för övrigt understryka att de aldrig har ansett det vara bra att ångra sig även om de varit medbrottslingar, t.o.m. agenter, i de totalitära kommunistiska regimer som är ansvariga för mer än 100 miljoner oskyldiga människors död.
Vi bör också påminna oss om, vilket KGB: s arkiv har visat, att alla kommunistiska partier i Europa har betalts av CCCP ända till 1989! Det är de, eller deras kamrater, som nu ger oss lektioner i " mänskliga rättigheter" !
Det är hög tid att klandra denna olyckliga fars. Precis som det är dags att stigmatisera de omoraliska allianserna mellan socialisterna och de kommunistiska partierna. Där tycks mig deras pedantiska tankar om moral " förmörkade" . Som den saknade François Furet noterade har fascismens mara, alltså antifascismen, instrumentaliserats av den kommunistiska rörelsen som ett sätt att dölja verkligheten i allmänhetens uppfattning. Det är beklagansvärt att socialisterna fortfarande finner sig i denna mystifiering.
När jag ser detta blodiga sekel, som nu går mot sitt slut på de spillror som har lämnats efter den röda och den svarta pesten, tvillingsystrar, hittar jag mina förebilder i Winston Churchill och Charles de Gaulle som var verkliga kämpar för folkens värdighet.
Med viss tvekan röstade jag i slutomröstningen för Schaffnerbetänkandet. Min tvekan berodde på att så mycket hade lagts in i betänkandet som har föga eller intet att göra med respekten för mänskliga rättigheter i EU.
Som varje år tar vårt parlament upp frågan om mänskliga rättigheter i Europeiska unionen. Dock får den röst som avgivits här i dag en speciell vikt eftersom vi firar 50-årsminnet av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna samt 10-årsminnet av Sajarovpriset som instiftats av vår institution.
I detta sammanhang bör jag gratulera vår föredragande som här presenterar ett beaktansvärt arbete och som i synnerhet helt och fullt gjorts i samråd och med kompromisser. Det var inte uppenbart, för det är svårt " att hålla rent framför sin egen dörr" .
Jag skulle därför rösta för detta betänkande eftersom respekten för de mänskliga rättigheterna är ett element som är oförytterligt i alla demokratiska samhällen och bör utgöra en av grundpelarna i unionens inrikes- och utrikespolitik.
Jag godtar dessutom förslaget att utropa 1999 till ett " europeiskt år mot kvinnovåld" . Jag tror också att man måste bekämpa angreppen mot personers rättigheter där vissa " sekter" är ansvariga. Jag delar också uppfattningen om rätt till arbete, hälsa, sociala förmåner, bostad, utbildning och rättvisa.
Ratificeringen av Amsterdamfördraget kommer att stärka kampen mot diskriminering (artikel 13), en fråga som är mycket viktig för mig och som inte går att skilja från den om frihet.
Avslutningsvis kan jag bara stödja betänkandet i sin helhet, som om det antas av kammaren gör all heder åt vårt parlament.
För mig och mina kolleger är försvaret av de mänskliga rättigheterna en stor och viktig fråga, och jag inser också betydelsen av detta årliga betänkande. Men jag ser också problemen med att det saknas en enhetlig definition av begreppet mänskliga rättigheter och delvis även problemet med betänkandets innehåll. Jag skulle verkligen med tillfredsställelse ha hälsat detta betänkande åtminstone i år, med anledning av den femtionde årsdagen av FN: s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter om det inte förfaller till att bli en partipolitisk programförklaring som beror av respektive majoritet i det ansvariga utskottet, utan som befattar sig med de verkliga problemen i unionen. Jag kan i varje fall inte få ut något av den punktvisa uppräkningen och de upprepade sammanblandningarna av kränkningar inom och utom unionen. Enbart av den anledningen har jag avvisat några punkter, där jag anser att det visserligen föreligger en kränkning av de mänskliga rättigheterna, men att frågan dock rör kränkningar utanför unionen, och att den därför inte borde vara föremål för det betänkande som vi skall rösta om i dag.
Ännu en gång råder det stor förvirring vid diskussionerna och omröstningen om det betänkande som rör respekten för de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen.
Men samtidshistorien har på ett tragiskt sätt visat på den fara som ligger i att glömma sanningen om människor. Det är viktigare än någonsin under 50-årsminnet av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna att komma ihåg vissa väsentliga sanningar. Förklaringen från 1948 är tydlig. Den erkänner de rättigheter som fastställs, den ger dem inte. De är egentligen oskiljaktigt förenade med människan och dennas värdighet.
Men vad ser vi? En mängd påstådda rättigheter blommar upp under namnet principen om " icke-diskriminering" (artikel 13 i förslaget till Amsterdamfördraget), vilket kan leda till rättfärdigande av vilket beteende som helst, t.ex. när det gäller sexuell läggning. Denna positivistiska avdrift inom rätten i Europa är mycket allvarlig. Den visar på en mycket grundläggande brytning med den europeiska humanismen, vilken det skulle vara viktigt att återupptäcka av de vuxna och låta yngre generationer lära sig.
Tvåtusen år har gått som bekräftar den bibliska uppenbarelsen om människors enhetlighet (jmf. Genesis). Jesus Kristus har kommit för att lära oss den attityd som på bästa sätt kan främja respekten för de mänskliga rättigheterna. " Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder, skall I och göra dem" .
Herr ordförande! Jag måste säga er att jag är aningen förbluffad. Ni tillåter Fabre-Aubrespy att inom ramen för en röstförklaringar avseende Schaffners betänkande lämna en röstförklaring till Elles betänkande om ansvarsfrihet för 1996. Ni har gjort ett dubbelfel. Först gav ni oss inte ordet, vid en mycket viktig omröstning, sedan ger ni en av kammarens ledamöter tillåtelse att uttala sig men inte andra. Slutligen, herr ordförande, är det svårt för mig att säga att ni har fel när ni anser att det inte förekommit en omröstning om ansvarsfrihet. Men förklara för mig vad ni sagt. Det föreligger inte ansvarsfrihet och den har inte förvägrats, det har inte beviljats ansvarsfrihet. Kan ni förklara er tolkning för mig?
Det skall jag med glädje göra. Först är det sant att jag kanske var litet disträ när jag lät Fabre-Aubrespy breda ut sig om ändringsförslag, som inte hade särskilt mycket att göra med Schaffners betänkande, men jag är, som ni kunnat konstatera, en väldigt frisinnad ordförande.
När det gäller den fråga ni ställer ber jag er att titta på, å ena sidan artikel 122, " Röstförklaringar" : " När den allmänna debatten har avslutats äger varje ledamot rätt att i samband med slutomröstningen avgiva en muntlig röstförklaring" . I samband med slutomröstningen. För det andra i bilaga V enligt vilken vi röstat inom ramen för artikel 3, " Beviljande av ansvarsfrihet" kommer ni ihåg att för det slutliga beslutet, uppskattade vi med tillräcklig majoritet i kammaren att det inte fanns några möjliga ändringsförslag och vi har bara röstat för eller emot utskottets slutsats.
Denna slutsats var för beviljande av ansvarsfrihet men den antogs inte. Därefter " återförvisning till utskott" enligt artikel 6. Fabre-Aubrespy uppmärksammade mig på att man måste ta hänsyn till parlamentets omröstning. Det är uppenbart men det är inte en slutlig omröstning, vilket gör att ordförandeskapet upprätthåller sin tolkning att det inte finns anledning att godkänna röstförklaringar till Elles betänkande, och om jag visat prov på alltför stor eftergivenhet en gång ber jag er att förlåta mig.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.29 och återupptogs kl. 15.00.)
Herr Elliott har ordet.
Herr ordförande! Jag vill ha ett förtydligande rörande förhandlingarna för resten av dagen. Meningen var att den gemensamma debatten om rasism och främlingsfientlighet skulle ske efter omröstningen. Jag skulle vilja veta när den nu kommer att ske.
Tjänstemännen har sagt till mig att debatten förmodligen kommer att inledas kl. 18.20.
Herr ordförande! Jag har förstått att vi har svårigheter i dag, men detta skapar problem, eftersom jag måste åka härifrån kl. 18.00. Jag skall närvara vid en begravning i Förenade kungariket i morgon, så jag kan inte vara kvar här. Jag måste därför förbereda för presentationen av min del i den gemensamma debatten. Jag hade hoppats att den skulle ske senare under förmiddagen eller omedelbart efter omröstningen. Tack för att ni har klargjort ståndpunkten.
Föredragningslista
Utifrån beslutet i morse om att föra in en debatt om Irak på föredragningslistan och förkorta debatten om aktuella frågor, föreslår jag ledamöterna, då gruppernas generalsekreterare har diskuterat saken, att de två sista punkterna på föredragningslistan utgår, nämligen omlokaliseringen av Xerox och Filippinerna, och att ledamöternas debattid därmed fastställs till 45 minuter.
Herr Hallam har ordet.
Herr ordförande! Under denna förmiddag kom Martin med det utmärkta förslaget att vi fortfarande kunde rösta om dessa brådskande ärenden. Jag har förstått betydelsen av situationen i Irak, men jag menar att dessa brådskande ärenden också är viktiga och att vi åtminstone bör få uttrycka våra åsikter.
Under diskussionen var det en grupp som inte tillät omröstning utan föregående debatt. Som ni vet så måste alla grupper vara överens om ett sådant förfarande.
Herr ordförande! Jag har förstått att den grupp det gäller var UPE. Denna grupp har använt denna smutsiga manöver för att från föredragningslistan avlägsna en punkt som vi så sent som i går röstade för att sätta upp på föredragningslistan med 290 röster mot 55. Bekymren för de tusentals arbetare med familjer som påverkas kommer inte att försvinna. Vi kommer att göra ett försök att ta upp denna fråga nästa månad. Förhoppningsvis kommer då UPE-gruppen att ta sitt ansvar i stället för att använda dessa smutsiga manövrer som ett sätt att förhindra kammaren från att uttrycka en ståndpunkt om dessa frågor.
Herr ordförande! Vi har inget att invända mot att Xerox-förslaget diskuteras i kammaren. Men något som vi inte vill ha är en omröstning om något som inte har diskuterats. Vi hyser all medkänsla med de berörda arbetarna, men argumentationen i detta resolutionsförslag är helt felaktig, och faktauppgifterna i detta är också helt felaktiga. Om vi skall ha en omröstning, så måste vi först ha en debatt.
Vi skulle kunna slösa bort vår tid med att diskutera detta, men vi har begränsad tid och vi måste diskutera viktiga frågor. Tidigare fanns det bara en grupp som hade denna åsikt. Nu finns det ytterligare en grupp som inte vill rösta utan en föregående debatt.
Herr ordförande! Mycket kort! Det skulle åtminstone kunna lösas i samförstånd här, om vi beslutade att vi skall behandla båda dessa frågor nästa månad. Folk skulle då känna att de har fått möjlighet att ta itu med det.
McCartin säger " ja" , och det gör också Pasty, så ni har engagemanget där. Tycker ni att det är nödvändigt att rösta om förslaget? Jag tror inte det.
Aktuell och brådskande debatt (invändningar)
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om situationen i Irak.
Jag överlämnar ordet till herr Pinheiro för kommissionen.
Ni känner alla till att Europeiska unionen - och, naturligtvis, kommissionen - alltid har hävdat att lösningen på Irakkrisen måste finnas inom ramen för Förenta nationernas arbete, genom att Irak fullständigt följer alla relevanta resolutioner som har utfärdats av Förenta nationernas säkerhetsråd. Under de senaste 14 månaderna när detta har diskuterats om och om igen i de olika instanserna, har Europeiska unionen, genom dess medlemsstater, alltid haft samma ståndpunkt i denna fråga. Den 9 november fördömde Europeiska unionen uttryckligen Iraks beslut den 31 oktober att upphöra med allt samarbete med UNSCOM, och stödde Förenta nationernas säkerhetsråds gensvar på detta beslut - Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1205.
Som ni vet hävdar vi fortfarande att en efterlevnad av kraven i Förenta nationernas säkerhetsråds resolutioner är absolut nödvändig för att krisen skall få en lösning. Det är olyckligt att det uppenbarligen har gått så långt att det militära alternativet blivit oundvikligt: vi hoppas att dessa åtgärder begränsas till militära mål. Vi bekräftar, som vi alltid har gjort, att vi inte har något emot det irakiska folket, utan i stället emot regimen och dess ledare.
Det sker nu samråd i våra medlemsstater. För inte så länge sedan utfärdade ordförandeskapet en deklaration vars kärnbudskap i stort sett överensstämmer med vad jag kan säga vid denna tidpunkt.
Herr kommissionär, ärade damer och herrar! Vi står inför en svår kris, vi befinner oss mitt i en svår kris, och då måste man naturligtvis först fråga sig: Vem bär ansvaret för den? I min grupps namn vill jag klart och entydigt säga att det är Saddam Hussein och hans regim som är ansvariga för denna kris, och av era ord, herr kommissionär, kan jag utläsa, att det också är Europeiska unionens och Europeiska kommissionens åsikt.
Vem är denne Saddam Hussein? Är han en politiker, som då och då kränker en regel, som bedriver en aningen ovänlig grannpolitik? Nej, Saddam Hussein är en brutal diktator, som både utgör ett hot för sin omgivning och brutalt undertrycker sina egna medborgare, vare sig det gäller irakier av kurdisk härstamning, shiiter, eller om det helt enkelt är vanliga medborgare i hans land, och till och med lägger beslag på hjälp från utlandet för att använda den för sig själv, sin familj och sin omgivning, och inte ger den till de människor som verkligen är i behov av den. I flera år har nu den internationella gemenskapen ansträngt sig för att med hjälp av militära ingrepp och också många diplomatiska åtgärder sätta denne diktator på plats. Vi känner väl alla till hur man ofta på diplomatisk väg har försökt medla från FN: s eller Rysslands sida. Praktiskt taget varje gång, efter varje medling, har vi efter några få veckor, ibland efter några få månader, ibland redan efter några dagar, sett att medlingsförsöken inte har hållit det de lovade, och att framför allt Saddam Hussein inte har hållit sina löften. Om och om igen har observatörerna och kontrollörerna från FN mer eller mindre kastats ut och trängts bort. Saddam Hussein har lekt en farlig katt-och-råtta-lek, inte enbart genom att här och där förolämpa enskilda länder, amerikanerna eller europeiska länder och hindra dem i deras arbete, nej han har gjort själva den institution till åtlöje, som vi försvarar just här i Europaparlamentet, nämligen FN. Han har berövat FN dess auktoritet som organisation, och var och en av oss, varje land och varje enskild ledamot, som iakttar och vill genomföra bestämda principer om humanitet, respekt för de mänskliga rättigheterna och fred i denna region, har på detta sätt egentligen gjorts till åtlöje av Saddam Hussein och hans regim.
Ändå är jag mycket glad över den aktion som nu har påbörjats, och det finns i denna gemensamma, helt identiska uppfattning i min grupp säkert olika åsikter om huruvida den åtgärd som nu har beslutats verkligen är optimal. Det finns tvivel, betänkligheter och kritik rörande tidpunkten, den tidpunkt som en mycket försvagad president har valt, och den motivering som ligger bakom att just denna tidpunkt har valts för denna åtgärd. Det finns också tvivel och kritik av att FN inte har rådfrågats före det konkreta beslutet. Jag har tillräcklig juridisk utbildning för att inse att man kan göra olika, välgrundade juridiska tolkningar av huruvida det borde ha krävts ett nytt beslut från FN eller från Säkerhetsrådet. Det finns också mycket goda skäl att säga att ett nytt beslut inte var nödvändigt, eftersom det ju redan har fattats ett principiellt beslut - även med tanke på sanktionerna. Ändå anser jag att det hade varit klokare och förnuftigare om USA och även Storbritannien i någon form, åtminstone inom ramen för ett samrådsförfarande, hade integrerat FN i beslutet och i utförandet av sin aktion. Ty vi löper åtminstone risken att det som vi vill undvika, när vi på olika sätt bekämpar Saddam Hussein, nämligen att försvaga FN: s auktoritet, i själva verket inträffar om det bara råder minsta tvivel om huruvida det inte skulle ha varit förnuftigare att ta med FN här i beslutsprocessen. I varje fall är det många som anser det, och i min grupp skulle jag också se det på det viset.
Nu gäller det att hitta en lösning på den svåra situation vi befinner oss i, som får mig att befara att vi, om vi inte principiellt tar itu med dessa saker, alltid måste stå upp i parlamentet och kritisera och vidta enstaka åtgärder, genomföra bombningar, medan ingenting i grund och botten ändras i Irak. Om vi i kammaren utövar kritik av USA: s kanske något ensidiga agerande, så finns det, tror jag, bara ett klart svar: Europa måste finna vägen till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik! Så länge som Europa bedriver utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik på ett så svagt, försiktigt och så urholkat sätt, är det omöjligt att binda USA starkare till vissa principer och regler, som vi företräder.
För det andra: Vi måste absolut få USA att bedriva sin politik i denna region med mer regional avstämning. Vi vet hur ömtålig regionen är. Vi vet hur varje liten störning i fredsprocessen medför svårigheter för hela regionen och för Europas totala förhållande till den arabiska världen. En lösning av Irak-frågan, en kamp mot denna fruktansvärda regim, är bara möjlig tillsammans med övriga arabiska stater. Att tro att man utifrån, vare sig det nu sker från Europas eller från USA: s sida, kan bedriva denna politik tvärt emot den uppfattning som råder i de arabiska länderna, är meningslöst. Om vi inte kan vinna den arabiska befolkningens själ och hjärta inom och utanför Irak, kommer det inte att bli möjligt.
Den tredje punkten rör den humanitära hjälpen. Vi har i kammaren hela tiden entydigt uttalat oss för att folket inte skall lida för Saddam Husseins synder, och denna princip måste leda oss även i framtiden, och här måste vi helt entydigt också ge finansiell hjälp där det så krävs under de närmaste månaderna, för att hjälpa dem som nu återigen verkligen kommer till skada.
En sista punkt: Man hör ofta kritik av världspolisen USA. Det finns en risk, vare sig den nu orsakas av USA: s vilja att göra något, eller av att ingen annan tar på sig denna roll. Jag kommer än en gång tillbaka till den punkt, som jag nämnde först. Det finns bara ett recept mot världspolisen USA, och det är att stärka den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken. Frankrikes och Englands beslut har lagt en första grund till det, men låt oss bekämpa USA: s tendens och strävan efter att ta på sig rollen som världspolis, och låt oss verkligen bedriva en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Europa, för att här skapa en motvikt!
Herr ordförande! Jag håller i stort sett med de två föregående talarna.
Den första fråga som vi måste ställa till oss själva är: Var denna massiva användning av våld nödvändig? Mitt svar är det samma som deras: ja, det var det tyvärr. Efter år av diplomati, kom vi allt närmare avgrunden, och Saddam Hussein blev allt mer undanglidande och oärlig, så det fanns inget alternativ.
Saddam Hussein har skrattat år Förenta nationerna, en organisation vars moraliska normer han ignorerar och vars mandat han inte accepterar. Rapporten från UNSCOM var fördömande. Det råder inget tvivel om att Saddam Hussein inte bara har kontroll över massförstörelsevapen, utan han har också flyttat omkring dem. Han har avsiktligt undvikit försök att fånga in dessa vapen genom användning av UNSCOM-mekanismerna.
Vi måste fråga oss varför han vill ha kvar möjligheten att utöva kemisk och biologisk krigföring. Vi vet att han har använt sig av den mot sitt eget folk. Vi har all anledning att tro att han kommer att använda den mot andra folk.
Låt mig beskriva omfattningen av denna vapenarsenal. Den brittiska premiärministern sade i sitt uttalande i går kväll: " Sedan 1991 har inspektörerna förstört eller oskadliggjort 48 Scud-missiler, 40 000 ton kemiskt material, 690 ton agenser för kemiska vapen, 3 000 ton halvfärdigt kemiskt material och en fabrik för framställning av biologiska vapen, men över 30 000 kemiska stridsspetsar och 4 000 ton halvfärdigt kemiskt material är fortfarande oredovisade."
Den andra fråga som vi måste ställa till oss själva är: var detta rätt tidpunkt? Jag köper helt enkelt inte den amatörmässiga teorin att president Clinton skulle ge sig in i detta för att rikta blickarna bort från de inhemska affärerna och få några dagars respit. Detta är en fråga om liv och död; liv och död för irakierna både för regimvänliga och regimkritiska irakier; liv och död för Iraks grannländer, i synnerhet för Israel, och möjligen för oss alla. Det är tydligt om man lyssnar - något som jag är säker på att många av oss gjorde i går kväll - på TV-utsändningarna från Washington, att alla hans rådgivare, både civila och militära, tyckte att det var rätt att agera vid denna tidpunkt.
Om jag för ett ögonblick skall uttala mig som britt, så tror jag inte att en brittisk premiärminister skulle riskera brittiska liv för denna sak, vid denna tidpunkt, om han inte trodde att det var oundvikligt, nödvändigt och rätt att agera vid denna tidpunkt.
Får jag rikta era tankar inte bara på handlingen, utan också på dess konsekvenser? Parlamentet är inget verkställande organ när det gäller den här typen av utrikespolitik, men vi har en plikt att både analysera och kritisera vad som har hänt, och även att tänka framåt och samråda med regeringarna i vår union. Swoboda sade att detta var en olycklig återspegling av vårt misslyckande att skapa en robust gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Samtidigt vet vi att de kommande sex månaderna kommer att bli avgörande för denna politik. Händelserna under de senaste 24 timmarna visar hur desperat vi behöver en analys- och planeringsenhet som länkar samman alla utrikesdepartement i Europeiska unionen, en högste ansvarige för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och kanske framför allt, ett råd som behandlar allmänna frågor och som verkligen är berett att ge sig in i debatter om svåra frågor i känsliga delar av världen. Men det har ännu mer brådskande uppgifter att ta itu med.
Under de senaste månaderna har det funnits en verklig glöd bakom försöken att skapa en försvarspolitik för denna union. St. Malo-förklaringen, även om den formulerats med tanke på Balkan, skulle kunna ge oss en grund för bredare institutioner för användning över hela världen, i Europas intresse.
De närmaste veckorna kommer inte bara att innebära en verklig utmaning för Europa, utan också en särskild utmaning för de brittiska och franska regeringarna. De har ett val. Antingen kan de återgå till sitt historiska gläfsande åt varandra över kanalen, eller så kan de betrakta denna kris som en möjlighet att stärka de åtgärder som de redan har vidtagit tillsammans, och som de rekommenderar för oss andra. De kan överlämna frågan till the Foreign Office eller till Quai d'Orsay , eller så kan de ignorera dessa historiska tankemönster och för Europas skull försöka att utveckla någon form av järnnäve som passar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens silkeshandske; en politik som till dags dato bestått av 95 procent retorik.
Jag menar att en gemensam försvarspolitik för vår union är en lockande belöning som inte bör gå om intet i Bagdads rökdimmor. Vi har alla ett ansvar att försöka förvandla denna kris till en möjlighet. Detta ansvar vilar tyngst på det tyska ordförandeskapet, som kommer att ärva konsekvenserna av de händelser som vi sett under det senaste dygnet.
Det finns stora möjligheter för detta att tillhandahålla fröet till en genomgripande kursändring rörande Europeiska unionens sätt att uttrycka sig, inte bara vad gäller Persiska viken, utan även hela Mellanöstern. Personligen hyser jag inget tvivel om att valet av tidpunkten för detta angrepp inte bara påverkades av vad som hände i själva Bagdad, utan även av utvecklingen i fredsprocessen och i Palestina.
Det finns en verklig möjlighet till ett välvilligt europeiskt initiativ i Palestina under månaderna före den 4 maj. Israel håller på att snärjas i en komplicerad och stridslysten valkampanj. Yassir Arafats auktoritet hänger på en skör tråd före den 4 maj. Vad vi än hoppas och tror, så kommer Amerikas president att distraheras av de inhemska affärerna.
Europeiska unionen måste tänka snabbt; den måste tänka kreativt; den måste använda sig av sitt inflytande och Moratinos intelligens. Men jag tror att vi, om vi verkligen ser oss själva som inflytelserika aktörer på världsscenen med en faktisk roll att spela i de regioner som omger oss, måste utnyttja de kommande månaderna för att tänka kreativt och effektivt.
Låt mig till sist återvända till frågans själva kärna. Den brittiska premiärministern sade i går kväll: " det finns inget realistiskt alternativ till militärt våld. Det är med verklig beklagan vi tar till militärt våld, men också med verklig beslutsamhet. Vi har kommit fram till att det inte finns någon annan väg att gå. Vi agerar därför att vi måste." Jag skulle vilja säga, inte som en brittisk medborgare, utan som ordförande för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor och, menar jag, som en god europé, att när dammet har lagt sig och den nya situationen visar sig, så måste vi kunna säga att Europeiska unionen måste handla som en enhet, och vi måste handla därför att vi inte har något val.
Detta är ett svårt ögonblick, men svårigheter ger också upphov till verklig kreativitet och verkliga framsteg i vår union.
(Applåder)
Herr ordförande! Om vi vill fastställa vem som bär skulden för vad som har hänt under de senaste 24 timmarna - om det är Washington, London eller Bagdad - så måste vi hitta källan till hela denna process. Om vi gör detta, är det tydligt att den vi utan tvekan har att skylla för den nuvarande krisen är Saddam Hussein och hans regim i Irak. Irak har provocerat fram den ena krisen efter den andra under många år sedan Gulfkriget 1991; i synnerhet i januari i år när regimen utvisade all FN-personal från UNSCOM-gruppen ur landet. I augusti i år förvägrades hela UNSCOM-gruppen av inspektörer att besöka nya platser, och i oktober avslutades allt samarbete med UNSCOM.
Dessa provokationer leder fram till ett mönster av icke-samarbete och hemlighållande som har hållit på i hela åtta år, då inspektionerna upprepade gånger helt eller delvis förhindrats av de irakiska myndigheterna.
Alla försök att hitta diplomatiska lösningar på krisen har misslyckats. Varför? På grund av Saddam Husseins bristande vilja att samarbeta. Han har hela tiden förhindrat och lagt sig i UNSCOM: s inspektioner, som är ett klart brott mot FN-resolutionerna. Han har visat ett fullständigt förakt för den gemensamma avsiktsförklaringen som undertecknades av Irak och FN: s generalsekreterare i februari i år, efter en personlig intervention av Kofi Annan.
Denna vecka rapporterade chefen för vapeninspektörerna, Richard Butler, att Irak fortsätter att vägra följa villkoren i resolution 687. Man anser att det fortfarande finns biologiska stridsmedel i landet, samt förbjudna ballistiska missiler och kemiska stridsmedel. Den militära intervention som skett under de senaste 24 timmarna är beklaglig, men är en nödvändig konsekvens av den irakiska regimens omedgörlighet.
Min grupp har all medkänsla med det irakiska folket som lider under sanktionerna. Men källan till dessa sanktioner är deras egen diktator. Vi stöder kraftfullt Förenta staterna och Förenade kungariket i deras försök att eliminera detta hot mot den regionala freden och världsfreden, och jag hopas att medlemsstaterna kommer att göra likadant i rådet.
Herr ordförande! För en tid sedan var vi lättade och även stolta när Kofi Annan kom tillbaka från Bagdad och han hade kunnat nå en kompromiss, men vi hade allesammans i bakhuvudet att denna kompromiss kanske inte skulle bli långlivad. Detta visade sig också snart. För UNSCOM-folket skickades in och ut ur landet. Jag behöver här inte gå in på detta i detalj vilket Swoboda och Spencer redan utförligt har gjort. Den fråga som hela tiden sysselsätter mig är varför Saddam Hussein konstrar så mycket om han inte har något att dölja. Kanske är detta alltför enkelt. Kort sagt, herr ordförande, de aktioner som nu har genomförts var egentligen oundvikliga. Tidpunkten för genomförandet väcker skepsis hos många människor. Jag kan föreställa mig det, men jag tror ändå inte att röstningsförhållandena i kongressen ändras på grund av detta, då sakförhållandena på plats i Mellanöstern fortfarande är svåra.
Herr ordförande! Gör detta att vi kommer närmare lösningen? Jag antar att svaret är nej. UNSCOM kommer aldrig att återvända. Man kommer inte att röra Saddam Hussein. Vad kan vi då ytterligare göra för att något underlätta lösningen av problemet i regionen? Stödja en opposition? Vi vet sedan tidigare att denna är mycket splittrad. Dock skulle vi där kunna riskera ett försök utifrån EU. Det behövs också tas initiativ till humanitär hjälp, för det är naturligtvis verkligen sorgligt att irakiska medborgare ligger på sjukhus precis före jul, då det måhända inte finns tillräckligt med mediciner. I likhet med Spencer, vilken har givit oss en utmärkt analys av situationen, ser även jag en stor roll för det tyska ordförandeskapet. Detta ordförandeskap får det tungt, för Agenda 2000 ligger framför oss, och vi träter redan om detta. Jag tror att det är viktigt för EU att nu äntligen vid sidan av den amerikanska ståndpunkten göra något seriöst och hållbart beträffande Mellanöstern, och dit hör Irak utan tvekan. Vi måste göra något substantiellt för det irakiska folket, så att de känner att de inte lämnas ensamma med denna diktator. Detta ser jag för närvarande uteslutande i den humanitära hjälpen.
Herr ordförande! Eftersom jag tänker ändra tonen för detta möte skall jag först säga att vi anser att Saddam Hussein är en tyrann och att hans styre är oacceptabelt, men i dag har vi diskuterat en attack på det irakiska folket utan tidigare skådat slag. För det är inte Saddam Hussein som kommer att skadas av denna attack, det är det irakiska folket, vilket sedan flera år är drabbat av omänskliga sanktioner vilka har orsakat 500 000 barns död, och det är dessa barn och deras mödrar och fäder som drabbas av USA: s attack.
Detta är verkligheten. Det handlar inte om att försvara Saddam Hussein. Saddam Hussein är en tyrann. Men FN: s vapeninspektörer medger själva att man har gjort 428 inspektioner under en månad, av dessa är mer än 290 på vanligt sätt och 128 nya, och dessa inspektörer medger också att de inte har något större förtroende för deras chef Butlers opartiskhet. Detta är, herr ordförande, hur det ser ut.
Här finns det flera saker att beklaga. För det första att detta parlament inte klart uttalar sig emot det som är en barbarisk handling - vad det än må kallas -, att det inte finns en resolution som säger detta och även att Europeiska unionen, ännu en gång, inte har någon gemensam ståndpunkt, att Europeiska unionen inte är en referenspunkt i världen för vad som borde vara ett försvar för freden, mot det barbari som USA har uppvisat genom en attack som inte ens FN kände till och som Kofi Annan själv har kritiserat.
Alltså, Europeiska unionen borde ställa sig på samma sida som Kofi Annan, eller i vilket fall som helst, inte på USA: s. Europeiska unionen måste vara en referenspunkt för de mänskliga rättigheterna, för livet och för freden. Vi förlorar återigen ett tillfälle, då vi måste beklaga, herr ordförande, att Blair redan reservationslöst har stött denna attack och även att Aznar har stött den.
Det är beklagligt att det inte höjs flera röster - och jag beklagar, kära kolleger, att det inte höjs flera röster - för att uttala sig emot detta barbari.
Jag skall avsluta mitt inlägg, herr ordförande. Men jag fortsätter att beklaga att det inte höjs en stark röst emot detta barbari, och att USA kan tillåtas fortsätta att bedriva en politik som ställer världen inför fullbordat faktum - utan att Europeiska unionen fattar ett beslut emot detta fullbordade faktum -, och att man fortsätter att slå, inte mot Saddam Hussein, som är en tyrann - och jag upprepar det -, utan mot det irakiska folket som redan har lidit tillräckligt.
(Applåder)
Herr ordförande! Gruppen De gröna fördömer USA: s och Storbritanniens unilaterala agerande. Vi fördömer emellertid också Saddam Husseins kriminella regim och kriminella politik. Saddam Hussein är en brottsling och skall behandlas som en brottsling. Han skall åtalas, han skall ställas inför rätta, han skall dömas, och om han befinns vara skyldig, så skall han arresteras och få ett straff med rättsstatliga metoder . Vi kan dock inte acceptera denna " cowboyrättvisa" och lynchjustis! Det hör inte hemma i en internationell rättsordning!
Vi har på senare år sett det långsamma uppbyggandet av en internationell rättsordning. Vi lynchar inte mördarna från Rwanda - vi dömer dem! Vi lynchar inte mördarna från Bosnien - vi dömer dem! Vi lynchar inte Pinochet - vi dömer honom! Om vi inte skall hamna i kaos med konkurrerande " privatpoliser" , så måste vi hålla på den internationella rättsordningen.
Swoboda beklagar att USA är en " världspolis" och vill att EU skall bli en konkurrerande världspolis - som om det vore en lösning! Men om ryssarna också sätter upp sin världspolis, och kineserna sätter upp sin, då kommer vi in i 2000-talet med fyra, fem stycken " supermaktsvärldspoliser" som konkurrerar med varandra om att etablera sin egen världsordning i sina egna intressen - och då beklagar jag våra barnbarn.
Herr ordförande! Europeiska unionen står och faller med legalitet och rättsstatlighet . Vi försöker - särskilt i dag har vi försökt extra mycket - att sprida mänskliga rättigheter och rättsstatlighet via en mängd betänkanden till hela världen. Hur kan företrädare för Europeiska unionen acceptera " cowboyjustisen" som ett alternativ till rättsstatligheten? Herr ordförande! Jag är beklämd över detta! Vi måste hålla på rättssamhället också när det är svårt!
Herr ordförande, kära kolleger! Vi står inför en i vår smak mycket besvärlig situation: rena ting, skada å ena sidan och förnuft å den andra.
Såvitt vi vet stöder sig Buttlers betänkande, som upphöjt förödmjukelse till diplomatisk metod, på tre händelser som har inträffat inom ramen för kontrollen av 130 platser, vilket utgör omkring en blockad- eller friktionssats på 2, 5 procent. Men detta betänkande för sådant väsen att det hindrar oss från att höra internationella atomenergikommissionens generaldirektörs slutsatser som har visat att Irak har bidragit med nödvändigt samarbete för genomförandet av uppdraget att kontrollera kärnkraften.
Vilken brådska har då hindrat att man tar sig tid att värdera innehållet i dessa två betänkanden. Med vilken rättslig grund som stöd kan ett land konfiskera en internationell behörighet? Har det faktum att den följs och stöds av andra länder på sätt och vis minskat allvaret i denna konfiskering.
Det är dock förargligt, till och med suspekt, att detta skenheliga krig som skall sätta en region i flammor och ge upphov till förluster i mänskliga liv, uppstår vid ett så lämpligt tillfälle för Förenta staternas inrikespolitik. Om den amerikanska presidenten har trott sig kunna använda den irakiska presidenten som åskledare, riskerar det särskilt att tjäna honom som sexgömställe. För ingen människa kan få den barocka tanken att glömma Saddam Husseins utpressning och cynism. Men genom att göra honom till offer tvingar Förenta staternas president oss tyvärr att visa prov på tillmötesgående gentemot vissa och att vara oförsonliga mot andra.
Vad det handlar om det är vår beslutsamhet att motstå militära frestelser, att kämpa mot maktdemonstrationer och att stå emot straffexpeditioner. Det är vår beslutsamhet att säga att vi har en nivå på politiska, moraliska och diplomatiska krav i våra internationella relationer. Det vill säga. att stå för våra ideal.
(Applåder)
Herr ordförande! Det är nio dagar kvar till jul. Irak är det enda land i arabvärlden där det finns kristna, kyrkor, julgranar och som julklapp till de små araberna ger man dem bomber, embargo, tusentals barn som dör, folkmord, ett koncentrationsläger vaktat av väst för arton miljoner araber.
Vilket brott har Irak begått? Irak vill ha rätt till värdighet, rätt till territoriell integritet, rätt till suveränitet över sina naturresurser, rätten till icke-inblandning i sina inre angelägenheter.
Vad begär president Saddam? Att leva upprätt och ej på knä. Vem är en orientalisk despot? Saddam Hussein? Eller Bill Clinton som släpar sig kring på hotell, i korridorer med tofflor på fötterna och torkar sitt sekret på klänningar?
Man åberopar rätten. Men var är säkerhetsrådet? Var är säkerhetsrådets resolution? Var är operation Peace keeping ? Har man vänt sig till den österrikiska ordföranden i rådet? Vem har tillfrågats? Man talar om gendarmer, men vem är tjuven? Aramco, Exxon, den brittiska kolonialmakten i Kuwait? Man talar om regim! Men vilken är modellen? Emir Jaber i Kuwait, familjen Wahhabite i Saudiarabien?
Europa sätter sin trovärdighet på spel. Den arabiska nationen betraktar Europa. Araberna är inte desamma som dem i förorterna! De är från Ninive, Babylon, Mesopotamien. Till mina irakiska studenter, till dekanen i Bagdad, i Babylon som lämnat min sal, säger jag så här: " En dag blir Frankrike åter Frankrike, vi kommer att sträcka ut handen till det irakiska folket, vi kommer att åtgärda de brott som Europa har begått, det Europa som står för mänskliga rättigheter" . Leve Irak.
Herr ordförande! Folken hoppades att krigens dramatiska era skulle vara slut efter 1945. Fakta visar dock att 1945 tog inte kriget slut utan freden bröt ut, eftersom det aldrig har förekommit så många krig, så många folkmord, så många orättvisor, så många folkförflyttningar, så mycket oskyldigt lidande som under de senaste femtio åren.
Vad beträffar den dramatiska fråga vi ställs inför fördömer vi hårt inte det irakiska folket, vars antika civilisation vi erkänner - kanske hela mänsklighetens äldsta civilisation - utan Saddam Hussein, som har placerat sitt folk på altaret för de grymmaste offren för att på så sätt kunna förverkliga sina egna drömmar om ära och allsmäktighet.
Vi fördömer också det faktum att de internationella organisationerna - inklusive Europeiska unionen - är helt maktlösa, offer för en miserabel maktlöshet inför denna tragedi och inför de föregående. Denna maktlöshet föder inom Förenta Staterna övertygelsen att kunna vara hämndens ängel. Herr ordförande, vi hoppas att denna grymma period snart kan vara över även tack vare unionen....
(Ordföranden avbryter talaren)
Herr Parigi, jag fråntar er ordet. Ni har överskridit den tid ni hade till ert förfogande.
Jag förklarar debatten avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om aktuella och brådskande frågor av större vikt.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande fem resolutionsförslag:
B4-1087/98 av Erika Mann för PSE-gruppen, - B4-1100/98 av La Malfa för ELDR-gruppen, - B4-1138/98 av von Habsburg m.fl. för PPE-gruppen, - B4-1144/98 av Schroedter och Aelvoet för V-gruppen, - B4-1151/98 av Alavanos för GUE/NGL-gruppenom en politisk lösning av Dnjestr-problemet.
Fru ordförande, kära kolleger! Min grupp har lämnat in denna resolution, eftersom vi anser att det är på tiden att Europeiska unionen tar på sig en mer aktiv roll när det gäller att lösa Transnistrien-konflikten. För många av oss är hela situationen i Transnistrien relativt okänd, och vi anser att det är nödvändigt att den europeiska allmänheten får bättre vetskap om denna konflikt. Vi är knutna till Moldavien genom ett partner- och samarbetsavtal. Rumänien kommer en dag att bli medlem i Europeiska unionen, och Moldavien blir då en direkt granne till oss. Konflikten i Transnistrien har nu pågått i åtta år, och har i stor utsträckning förblivit ouppmärksammad av allmänheten.
Konflikten rör frågan om med vilken status regionen Transnistrien i framtiden skall kunna existera inom staten Moldavien. Det är ett maktspel, där några av deltagarna räknar med att stabilisera status quo. Dispyterna rör i stor utsträckning den politiska och ekonomiska makten. Det är en kamp som förs av eliten och inte av befolkningen, och tvisterna om vilket språk som skall talas i Transnistrien, ryska eller rumänska, är bara ett sidospår. Vi inom Europeiska unionen har uppmanats hjälpa till att utveckla en strategi för att lösa konflikten, och bistå Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) i de svåra kontroverserna.
Vi kan inte titta bort, och vi bör också försöka att under den närmaste tiden finna en lösning på befintliga problem inom ramen för partnerskaps- och samarbetsavtalet och inom ramen för de samtal som rådet för. I huvudsak gäller det frågan om hur man kan utforma samarbetet med OSSE på ett klokt sätt, hur man kan organisera tillbakadragandet av de ryska trupperna, vilken lösning som finns för att upplösa vapendepåerna, vilken rättvis behandling de politiska fångarna kan ges - i synnerhet Ilic-Ilascu-truppen - vilket fredligt samarbete som kan åstadkommas i synnerhet på det ekonomiska och sociala området mellan Moldavien och regionen Transnistrien, och vilket finansiellt stöd vi kan ge.
Av ännu mer avgörande betydelse är det dock att vi lär oss av fallet Irland och andra fall att det krävs att Europeiska unionen bidrar till att sätta en tidsfrist, inom vilken denna konflikt bör lösas. Vi vet av erfarenhet att en politisk konflikt endast faktiskt kan lösas om det sätts en tidsfrist.
(Applåder)
Herr ordförande! Sedan 1992 väntar vi på en varaktig och rättfärdig reglering av situationen i Dnestr-moldaviska republiken. Sedan sex år tillbaka sjuder där en konflikt som kan bryta ut och förorsaka en upptrappning i politisk mening. Moldaviens befolkning måste minnas kriget 1992 och göra allt de kan för att förhindra en ny blodutgjutning. Varför verkställs egentligen inte de vackra orden och memorandumet från Moskva?
Min grupp gläder sig åt att vi här också tack vare initiativet även från Mann kan skicka en signal till Moldavien och om att vi stöder freden. Ansträngningarna för fred förtjänar allt stöd, liksom de internationella insatserna från OSSE, Ryska federationen och Ukraina. Jag hoppas att de kommer att gå vidare för att ge freden en chans.
Jag uppmanar rådet och kommissionen att ge sitt bidrag till fredsprocessen och möjligen kan man här på ett bra vis sätta in Tacis-pengar. Vidare måste man tydligt prioritera förstörelsen av de stora vapenreserverna som ryssarna där har lämnat efter sig. Såsom bekant kan själva närvaron av stora vapenpartier i sig utgöra en upptrappning av våldet.
Fru ordförande! Moldavien är ju tråkigt nog ett ganska bortglömt land hos oss. Därför vill jag här tacka kollegan Mann särskilt hjärtligt för att hon har lagt ned så mycket energi för att ändra allmänhetens uppfattning på ett effektivt och radikalt sätt.
Vi glömmer bort detta land, fastän det taktiskt sett spelar en otroligt viktig roll för oss. Man borde någon gång lyssna till hur regeringarna i kandidatländerna reagerar, när man för Moldavien på tal. Den tidigare utrikesministern i Rumänien, Gabriel, påpekade en gång i ett mycket intressant tal att det finns två absolut kritiska punkter för i Europa. Den ena är Transnistrien, och den andra är Königsberg. Det är två platser som helt enkelt utgör ett verkligt hot mot säkerheten för hela Europa på grund av sitt läge och den mängd vapen som är stationerade där, och som egentligen är oförklarliga, varvid Ryssland i dag inte kan och inte heller vill förklara utåt varför det finns en sådan mängd vapen där. Det handlar inte bara om en liten avlägsen plats, utan vi måste i dag helt enkelt tänka i större ramar och inte se på världen med skygglappar.
Jag tror att det är mycket viktigt att vi även från Europaparlamentets sida försäkrar ifrågavarande företrädare, framför allt OSSE, om vårt stöd, så att de vet att de har ett stöd hos Europas politiska företrädare, och att dessa också är villiga att hjälpa och stödja dem, om så krävs. Det är möjligt att lösa konflikten där, om det finns en tillräcklig kraft bakom. Det är en konflikt som kommer att avteckna sig mot Ryssland å ena sidan och, egentligen, Europeiska unionen å andra sidan. Om enbart Ryssland visar sin kraft, så gör man inte Europa någon tjänst med det. Det är nödvändigt att vi visar vår närvaro där, att vi verkligen stöder detta land, denna unga demokrati, och att vi gör det vi kan för Moldavien. Då, tror jag, har vi också gjort det som är bäst för oss själva.
Fru ordförande, kära kolleger! Europaparlamentet stöder kravet från OSSE: s ministerråd, att det äntligen måste tas avgörande steg från parternas sida för att komma fram till en lösning i Transnistrien-konflikten. Vi känner till OSSE: s ansträngningar, där man med föga pengar och stort engagemang, och ofta med inskränkningar i mandatet, anstränger sig för att skapa fred i regionen. Vi vet att det bara går att lösa inom ramen för de internationellt erkända gränserna för Moldavien. Härtill kommer svårigheten med att Moskvas redan beslutade bortdragande av de ryska trupperna fördröjs, och svårigheten med att det där, som redan har sagts, finns enorma vapenlager.
Moldavien - det glöms också alltid bort - har rönt samma öde som det tidigare DDR. Under 40 år befann det sig under sovjetiskt styre. Moldavien har begärt att få bli medlem i Europeiska unionen. Det ignoreras alltid här. Vi bör erbjuda just denna grannstat en lösning, exempelvis den som har föreslagits av det österrikiska ordförandeskapet, inom ramen för Europakonferensen och i samband med den utvidgade unionen, och jag ber kommissionären att föreslå vilken strategi som kommissionen skall tillämpa för Moldavien utöver partnerskaps- och samarbetsavtalet.
Fru ordförande! Kommissionen delar självklart Europaparlamentets oro över situationen i Transnistrien. Även om inga våldsutbrott har ägt rum sedan 1992 finns det inga fredsgarantier så länge det inte existerar något avtal mellan de två parternas ledning och grannländerna, främst Ryssland.
För att underlätta dialogen och stödja medlarna, främst OSSE, kommer kommissionen att föreslå finansieringen av ett återuppbyggnadsprojekt, inom ramen för Tacis-programmet, för en av broarna över Dnestr, i Gura och Kolui. Detta förslag var ett samarbetsmål för OSSE: s uppdrag i Chisinau, och vi anser att det följer inriktningen för denna resolution. Vi fortsätter att följa situationen i regionen, vi delar informationen med rådet och medlemsstaterna och vi är beredda att vidta andra eventuella åtgärder som kan vara användbara för att stödja en lösning av konflikten.
Men, slutligen, skulle jag, för kommissionens räkning, vilja säga att vi bör berömma och betona de ansträngningar Moldavias myndigheter har gjort för att konsolidera demokratin och utveckla marknadsekonomin, trots de extremt svåra förutsättningarna, som alla erkänner.
Tack så mycket, kommissionär Pinheiro!
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen äger rum klockan 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande sju resolutionsförslag:
B4-1086/98 av Pasty m.fl. för UPE-gruppen, - B4-1088/98 från Happart och Beres från PSE-gruppen, - B4-1102/98 från Monfils för ELDR-gruppen, - B4-1119/98 från Maes m.fl. för ARE-gruppen, - B4-1139/98 från Pack m.fl. för PPE-gruppen, - B4-1152/98 från Ainardi m.fl. för GUE/NGL-gruppen, - B4-1159/98 från Kerr för V-gruppenom erforderliga omedelbara åtgärder mot dopning inom idrotten.
Fru ordförande, herr kommissionär! Sedan i början av augusti har jag försökt få till stånd en resolution i Europaparlamentet, inom ramen för brådskande ärenden, när det gäller dopingen inom sporten.
Jag tackar kollegerna som efterhand sällat sig till mitt försök eftersom de förbättrat den text som jag föreslagit som grundtext. Det är naturligtvis så att tio huvuden har fler idéer än ett. Detta förslag till gemensam resolution är ännu ett bevis på det. Jag är ingen moralist av min natur men när det gäller dopningproblematiken finns det åtminstone två bra skäl att reagera med fasthet. Först har vi det omoraliska i förfarandet. Det är omoraliskt att ge de unga som exempel att man riskerar hälsan, för att förbättra prestationsförmågan inom idrotten, men särskilt för att nå trumfer och finansiella värden.
Fuskprincipen är en princip som vi absolut inte kan acceptera. När man dopar sig är det med förakt för moralen, det är för att leda samhället på fel väg, och dopningen får mig naturligtvis att tänka på hormonbehandlingen av livsmedel. Dopingen får mig också att tänka på alla bedrägerier, inklusive i det finansiella systemet.
Om Europaparlamentet inte skulle reagera inför en sådan attityd, inför en sådan logik, som verkar infinna sig inom idrotten så uppfyller vi egentligen inte vår grundläggande skyldighet att organisera ett bättre och rättvisare samhälle. Vi bör kräva att idrotten, i sina principer och sina ideal, framför allt förblir ett exempel på god moral för ungdomen.
Fru ordförande! Dopning underminerar kropp, själ och sportslighet. Såsom Happart med rätta säger är dopning något falskt, och jag är också glad över hans initiativ I denna fråga. Internationella åtgärder måste vidtas, och överenskommelser måste träffas. IOK, Internationella olympiska kommittén har tills vidare underlåtit att göra detta. Världskonferensen i Lausanne måste därför förberedas ordentligt och förberedas ärligt. Man måste inrätta en internationell byrå, och man måste tills vidare uppdatera en riktig och tydlig internationell lista över förbjudna produkter. Men detta kan inte IOK ensamt göra. Internationella organisationer såsom i synnerhet EU har en viktig roll att spela. Toppmötet i Wien nyligen erbjuder möjligheter för att göra detta. Det är nu upp till medlemsstaterna att samordna sina insatser, att stämma av sin politik och att använda sig gav den europeiska ramen i samband med folkhälsopolitik och idrott. EU: s idrottsministrar måste snarast samlas för att fastställa en möjlig europeisk handlingsplan.
Fru ordförande! Jag är inte alltid överens med Happart, men jag är glad att här kunna vara det. Det handlar om ett problem som bekymrar oss alla mycket därför att vi naturligtvis är av den uppfattningen att idrotten är så förgiftad av dopingen att vi knappt hyser något förtroende längre för idrottsinstitutionerna själva när det gäller att gå över till ett friskgörande. Därför sätter vi vår tillit till EU. Vi hoppas att medlemsstaterna kommer att samordna sin politik, men vi hoppas samtidigt att det kommer ett direktiv från kommissionen, så att denna samordning verkligen blir ett faktum, så att kontrollen även efteråt kan utövas effektivt. Därför hade vi föreslagit att man skulle skapa en oberoende administrativ enhet.
Fru ordförande! Det har redan gått mycket långt när det gäller dopning inom idrotten. Vi konstaterar att försvararna av dessa förbjudna produkter alltid visar prov på ny kreativitet för att utveckla nya produkter och nya illegala vägar. Det har verkligen blivit en maffia som har sina egna laboratorier och sina egna marknader. Därför är det nödvändigt att kommissionen inte bara för en god förebyggande politik, att det inte bara uppställs en lista över förbjudna produkter, utan att man också utövar en tät kontroll så att man verkligen kan utestänga dessa produkter. Med en förebyggande politik, fru ordförande, menar vi en politik som även är aktivt inriktad och ajour med den utvecklingen som sker. Det som tillåts i dag därför att ingen känner till det visar sig i morgon ändå vara en farlig produkt. Vi vill få ett slut på förgiftningen av våra idrottare. Idrott är hälsosamt på villkor att den inte underkastas den rena kommersens lagar, för vilka man offrar människors hälsa.
Fru ordförande! Jag vill bara göra ett kortfattat inlägg. Att använda droger och dopningsmedel av andra skäl än rent medicinska är fel. Droger är psykologiskt, mentalt och fysiskt skadliga för användaren. Vi har också de moraliska aspekterna, och det fusk det resulterar i.
Idrottsmän och -kvinnor är förebilder för Europas ungdomar. De är mycket mer intresserade av vad sportstjärnorna gör än vad politikerna gör. Det är därför det är så viktigt att vi sätter stopp för denna praxis. Idrottsorganisationerna behöver hjälp från politikerna för att få slut på detta, och det är här som kommissionen har ett ansvar.
För det tredje, detta är en fråga som är gränsöverskridande. Enskilda nationalstater kan inte ta itu med denna fråga på egen hand. Det kräver samarbete på internationell nivå. Kommissionen har ett ansvar. Europa har ett ansvar. Vi bör ta initiativ och inte bara luta oss tillbaka och vänta på att andra skall göra det.
Fru ordförande! Sedan flera månader har dopningsaffärerna avslöjat en kedja av ansvar som tyvärr inte enbart begränsas till idrottsmännen. Vår debatt däremot visar en ökande oro inför utbredningen av dopningplågan inom många sporter.
För närvarande är medlen för förebyggande och bekämpande av dopningen mycket otillräckliga i medlemsstaterna. Jag gläder mig åt att den franska regeringen, efter påtryckningar från Marie-George Buffet, har tagit initiativ till ett lagförslag som syftar till att bekämpa dopningen, att skydda idrottsutövarnas hälsa. Detta initiativ har tagits mycket väl emot vid Europeiska rådet i Wien.
I vårt förslag till resolution anser vår grupp att man inte bara skall bekämpa dopningen utan också de bakomliggande orsakerna i syfte att återge idrotten hela sin mänskliga dimension. De specifika lagstiftningarna bör anpassas eller stärkas och åtgärder skall vidtas på europeisk nivå i nära samarbete med idrottsrörelsen, särskilt när det gäller forskning, definition av analysnormer för dopningspreparat, fastställande av en lista med förbjudna preparat och kampen mot smuggling av dessa produkter.
För närvarande är det oftast så att bara idrottsmännen straffas, samtidigt som de som administrerar dopingspreparaten inte oroas. Denna situation måste ändras och alla försäljare och läkare som förskriver dessa produkter bör straffas ordentligt.
Jag hoppas att antagandet av resolutionen, som vår grupp varit med och undertecknat, kommer att uppfattas som en signal för deltagarna i Internationella olympiska kommitténs världskonferens i februari nästa år i Lausanne. Slutligen visar vår debatt nödvändigheten av en harmonisering av lagstiftningarna i stor skala samt europeiska initiativ som är anpassade till allvaret i problemet.
Detta är en mycket viktig resolution. Jag är ansvarig för idrottsfrågor i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media, och vi väntar fortfarande på att kommissionen skall utarbeta ett direktiv om idrott. Jag skulle vilja att kommissionen fick kännedom om att vi väntat på detta ett antal år. Jag har förstått att saken diskuterades under det nyligen hållna sammanträdet i Österrike mellan idrottsministrarna i rådet. Det skulle vara trevligt om parlamentet fick se det innan vi alla försvinner nästa juni. En del av oss hoppas naturligtvis att vi kan komma tillbaka och ta upp initiativet då, när vi fått behörighet enligt Amsterdamfördraget.
Det är en mycket bra resolution. Den är mycket uttömmande. Den behandlar en viktig fråga som inte handlar om dopning utan om pengar inom idrotten. Detta är nyckeln. Se på senaste Tour de France och det faktum att hälften av lagen verkar ha varit dopade. Andra större sporter är ofta inblandade i affärer om doping, och frågan om pengar ligger vid själva kärnan i sammanhanget. De enorma ekonomiska vinsterna motiverar folk till att göra onaturliga saker med sina kroppar för att vinna. Vi behöver se till så att det inte är så mycket pengar i omlopp inom idrotten, avskaffa dopingen inom idrotten och se till så att idrotten återigen handlar om idrott.
Det är ett ganska spritt problem. Ibland när jag betraktar mina före detta kolleger i den brittiska labourgruppen, får jag en känsla av att de kanske också går på Prozac, eftersom de verkar vara ganska tystlåtna när det gäller stora frågor såsom bombningarna av Bagdad. Vi kanske skulle föreslå att de tar litet Viagra också. Det kanske skulle ge dem litet ryggrad, så att de vågade opponera sig mot Blair.
Denna uttömmande resolution borde erhålla ett enhälligt stöd från parlamentet. Mitt budskap till kommissionen är att de bör ta sig samman och utarbeta ett direktiv som omfattar dopningen inom idrotten. Sedan kan vi tillämpa det över hela Europeiska unionen.
Herr ordförande! Jag hörde inte översättningen ordentligt. Talades det nu om foie gras eller Viagra?
Fru van Bladel! Orden låter mycket lika, och jag är för övrigt inte säker på att de har någon verklig betydelseskillnad. Men jag tror inte att det är nödvändigt att vi här och nu diskuterar saken vidare.
Herr ordförande! Jag kommer inte att besvara min kollega Kerrs provokationer och jag kommer att gå in på ämnets kärna direkt.
Alla är i dag medvetna om nödvändigheten att kämpa mot dopningen inom idrotten, såväl av etiska och sociala skäl som av hälsoskäl. Alla länder har drabbats av denna plåga, alla regeringar bör agera. I dag är de nationella lagstiftningarna, när de existerar, osammanhängande. I en inre marknad där alla produkter cirkulerar, där idrottstävlingar är europeiska, måste lagstiftningen nödvändigtvis harmoniseras.
De senaste slutsatserna vid toppmötet i Wien går i denna riktning. De understryker nödvändigheten att på Europeiska unionens nivå mobilisera och de uppmanar, jag citerar, " medlemsstaterna att tillsammans med kommissionen och internationella idrottsinstitutioner granska de åtgärder som skulle kunna tas för att stärka kampen mot denna plåga, särskilt med hjälp av en bättre samordning av existerande nationella åtgärder" .
Den franska regeringen har frivilligt och med fasthet tagit sig an denna handling, genom det lagförslag som är under antagande, som har framlagts av Marie-George Buffet, ungdoms- och idrottsministern, samt vår tidigare kollega Bernard Kouchners agerande, som är hälsovårdsminister. Även om slutsatserna är desamma kanske åtgärderna går längre. Med sin italienska motsvarighet Giovanna Melandri, har Marie-George Buffet nyligen vänt sig till den tyska inrikes- och idrottsministern för att be honom att samla de femtons idrottsministrar före öppnandet av den konferens som anordnas av internationella olympiska kommittén den 2 och 3 februari i Lausanne för att granska de förslag som de skulle kunna formulera eller stödja.
Dagens resolution är det minsta vi kan göra. De allvarliga avdrifter vi ser har uppkommit ur en avsaknad av harmonisering av lagstiftningarna i unionens inre marknad. Endast internationella regler kommer att göra det möjligt att med effektivitet bekämpa dopningen. De medlemsstater som redan har lagstiftning kan harmonisera denna och de som inget har kan anta dessa regler.
Därför bör kommissionen på grundval av artiklarna 100a och 129.1 i fördraget, vilka kommer att stärkas genom Amsterdamfördraget, ta initiativ avseende såväl den inre marknaden som hälsovården. Om det går att utfärda en rekommendation anser vi att unionen i morgon bör förse sig med ett rättsligt starkt instrument och anta ett direktiv. Förutom denna juridiska insats är det allas vår plikt att bidra med att återupprätta idrottsandan och de värden som den representerar och att behålla dess kapacitet att skapa drömmar.
Herr ordförande! Användandet av dopningspreparat för att öka idrottarnas resultat är mycket mer utbredd än de massmediala skriverierna om stjärnor som Ben Johnson under OS i Seoul eller Richard Virenque och hans team, i den senaste Tour de France. Dopningen finns även inom amatör- och ungdomsidrotten. Offren är först och främst idrottsmännen, sporrade att på ett artificiellt sätt spränga sina kapacitetsgränser med dopningspreparat som hela tiden ligger steget före den moderna kontrolltekniken. Dessa är verkliga attentat på människors hälsa.
Offren därefter är morgondagens idrottsmän: barnen. Tvingade att förekomma sin fysiska kroppsväxt, att brådmoget modellera sin muskelmassa från späd ålder, i en forcerad uppbyggnad av framtida övermänskliga världsmästare. Ropa ut högt: " låt barnen få njuta av leken, av spelen, låt dem inte exploateras av företag eller skrupelfria föräldrar" .
Hur kan kommissionen, mot bakgrund av denna bild, framställa ett meddelande om gemenskapens åtgärd för idrotten, och ignorera den verkligt vilda gemensamma marknaden för illegal dopning?
Herr ordförande! Att man intar ergogena substanser beror ibland på okunskap och att den som uppmuntrar användningen av muskeluppbyggande medel, erytropoitin, tillväxthormon eller annat inte exakt känner till för- och nackdelarna med detta bruk, men trots detta inte tvekar att föreslå att de används - för att skapa sig en vinst, om så formell eller substantiell. Mycket ofta händer det dock att även de som väl känner till de effekter preparaten har ändå rekommenderar att de används. Dessa är människor utan skrupler, som söker framgång genom bedrägeri och svek, som förstör sporten genom att trampa på alla dess etiska principer.
Förutom att underhållningssporten fått breda ut sig i övermått har även en pseudokultur av medicinering, vilken har lett till en ren och skär besatthet av läkemedelsanvändning, bidragit till den senaste spridningen av dopning. Min personliga uppfattning är att en sjuk idrottsman borde kunna ta alla de läkemedel läkaren skriver ut till honom för att hjälpa honom att tillfriskna, men att en frisk idrottsman inte borde inta något som avviker från innehållet i en balanserad kost. Tyvärr har i dessa dagar de mest olika saker omtvistats och buntats ihop så att samma effekter har tillskrivits bröd, biff, kaffe, mineralvatten, och då blir det felaktigt att utan åtskillnad prata om dopning med hänvisning till anabola steroider, erytropoitin, tillväxthormon, somatostatin och, kanske bara för assonansen även kreatin, karnitin, kosttillskott och aminosyror i allmänhet.
Det olagliga skulle då kunna vara de preparat som medför rena strukturförändringar på organismens biologiska komponenter. Det är en sak att ta anabola steroider för att öka sin egen kroppsmassa, en annan att komplettera sin kost med ämnen som är lättare att smälta och assimilera, men med samma kalori- och energitillskott. Det är en sak att bryta hormonbalansen med intag av tillväxthormon eller något annat hormonpreparat, en annan att berika kosten med vitaminpreparat.
Jag är övertygad om att dopningen inom idrotten står för en kulturell absurditet, i den mening att spridningen av ett sådant beteende skulle kunna beröva människan nöjet att röra sig genom att enbart lita till sin egen kraft. Vi får faktiskt inte glömma att fysisk och idrottslig aktivitet numera är den enda formen av motorisk aktivitet som medger att människan bibehåller de morfo-funktionella egenskaper som utmärker henne.
Minns ni de förutsägelser gårdagens vetenskap gjorde, den som siade om en människa med bara huvud, med mycket små lemmar, utan muskler, med tekniskt stöd för alla sina handlingar, den så kallade bioniska människan? Lyckligtvis blev det inte så. I dag skulle vetenskapen kunna försöka förverkliga en biokemisk människa, där allt skulle kunna lösas genom att ta ett piller eller en dryck eller en injektion, men vi tror fortfarande - jag är till och med trosvisst övertygad - om att det inte blir så. Vår uppgift som administratörer är att uppsätta odiskutabla och strikta regler, som är desamma i alla gemenskapens länder, för att förhindra att denna företeelse blir ett verkligt farligt fenomen.
Herr ordförande! Kommissionen delar den tydliga åsikten i alla resolutionsförslag angående doping inom idrotten. Vi anser också att det är viktigt att snabbt angripa några av de underliggande orsakerna, såsom den överdrivna kommersialiseringen av idrotten, vilken ofta är orsaken till detta gissel. Kommissionen välkomnar på samma sätt Europeiska rådets slutsats i Wien, om dopning, och även det faktum att också parlamentet intresserar sig för frågan. Debatten i dag ger oss tillfälle att presentera de olika åtgärder som kommissionen har lagt fram, och som är i linje med de flesta förslag som ledamöterna har lagt fram.
Redan i våras ägde en korrespondens rum mellan kommissionär Oreja och den italienske idrottsministern om behovet av ett samfällt europeiskt agerande mot dopningen. Efter händelserna i somras, framför allt i Tour de France och den italienska fotbollen, tog kommissionen genast kontakt med internationella olympiska kommitténs president och med medlemsstaterna.
Den 21 september 1997 meddelade Samaranch idrottsorganisationernas önskan att regeringsåtgärderna framför allt skall ta upp handeln, harmonisering av lagstiftningen och kampanjer för att öka medvetenheten, och överlåta åt idrottsorganisationerna att bekämpa lagbrytarna. På grund av detta möte, meddelade kommissionär Oreja sitt deltagande i världskonferensen om dopning i Lausanne.
Frågan om dopning inom idrotten har behandlats tre gånger av kommissionen i dess kontakter med medlemsstaterna och idrottsvärlden. Frågan har å ena sidan behandlats inom ramen för mötet mellan medlemsstaternas idrottsledare i Wien den 7 och 8 oktober, och å andra sidan med anledning av ett möte med de österrikiska, brittiska och tyska idrottsministrarna, samt även med anledning av det europeiska idrottsforumet, där statliga och icke-statliga organisationer, liksom sportfederationer, och särskilt internationella olympiska kommitténs president och den franska idrottsministerns kabinettchef deltog.
Kommissionen betraktar dopning, vilket har understrukits av vissa ledamöter, som ett av de prioriterade orosmomenten och problemen inom idrotten. Frågan har inte behandlats på djupet, eftersom de två befintliga arbetsdokumenten endast är referensdokument, så länge vi väntar på dialogen mellan medlemsstaterna och idrottsorganisationerna om den mest lämpliga formen för en gemenskapsintervention.
Kommissionens avdelningar skall mötas för att undersöka olika handlingsmöjligheter och kunna presentera en gemensam ståndpunkt med anledning av konferensen i Lausanne. Ramprogrammet för forskning finansierar faktiskt redan två projekt, till ett belopp av två miljoner ecu: en forskningsstudie om tillväxthormoner - en huvudfråga i dagens kamp mot dopning -, och en forskningsstudie i samarbete med internationella olympiska kommitténs medicinska kommission, om normaliseringsmetoder som främjar testernas giltighet, särskilt i domstol.
Kommissionen kommer också att kontakta etiska kommittén i Europa, för att den skall avge ett utlåtande om vissa vetenskapliga och etiska problem vad gäller dopning. Andra handlingsvägar för gemenskapen som nu har inletts är följande: att framhålla dopningen som ett av de prioriterade målen och ämnena inom det nya ramprogrammet för forskning, att finansiera informationskampanjer i samarbete med idrottsorganisationerna, att tillsammans med olympiska kommittén och Europarådet medfinansiera en handledning för en ren idrott, att anta gemensamma direktiv för hälsa och hygien i idrottslokalerna, liksom för att skydda ungdomarna i idrottslokalerna; slutligen att försöka uppnå effekter vad gäller den fria rörligheten för personer.
Kommissionär Oreja har sammankallat ett möte med ministrarnas personliga representanter (den 19 januari), för att samordna en gemensam ståndpunkt för unionen inför konferensen. Kontakter har redan inletts med det framtida tyska ordförandeskapet för att finna en form för att behandla dopningsproblemet inom ramen för idrottsministrarnas möte.
Men allt detta arbete kan konkretiseras mycket mer efter Lausannekonferensen, så att den gemensamma åtgärden kan bli verkligt användbar och effektiv. Vad gäller lagstiftningsverksamheten anser kommissionen att det ännu inte är nödvändigt att komma till denna punkt (för närvarande).
Ärade ledamöter! De femton medlemsstaterna utgör den främsta idrottsstyrkan i världen. Det åligger dem därför att föregå med gott exempel. Jag anser att uttalandet i Wien stärker de åtgärder kommissionen redan har påbörjat, vilka bör avslutas efter Lausannekonferensen. De möjligheter som fördraget erbjuder är otaliga, men det är som vanligt viktigt att definiera mål och medel väl med hänsyn till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
Kommissionen har den åsikten att de flesta förslagen i era resolutionsförslag är på väg att eller kommer att utföras. Ert stöd och intresse stärker kommissionens redan påbörjade arbete, vilket bör komplettera det arbete som har utvecklats i medlemsstaterna, av idrottsorganisationerna och av organ som Europarådet.
Jag anser att vi är inne på en god väg, och att denna åtgärd kommer att ge konkreta och positiva resultat, väl medveten om att kampen mot dopningen inom idrotten inte har något slut, och att idrotten alltid kommer att vinna över dem som försöker bryta mot dess regler. Jag gratulerar slutligen till att alla gemenskapsinstitutioner - parlamentet, rådet, och kommissionen - talar med en röst och föreslår identiska strategier.
Herr ordförande, kära kolleger! Det är bråttom att reagera inför dopningsproblemens omfång. Visst är problemet inte nytt men det har uppenbarats för medborgarna i all sin allvarlighet genom de nyligen utspelade händelserna som vi har upplevt inom cyklingen och fotbollen i Frankrike och Italien.
Eftersom vi tänker på vår ungdom, eftersom vi värderar idrottens plats som medel för uppfostran och förebyggande mot utslagning och asociala beteenden, vill vi att Europeiska unionen och de internationella idrottsmiljöerna utan omsvep fördömer användningen av dopningspreparat.
Idrotten är en skola för kurage och uthållighet som ger kampanda, tävlingslusta och uppmanar till respekt för sin nästa. Vad finns kvar av dessa principer om fusket blir spelregel? Drogerna har till stor del bekämpats inom våra institutioner. Våra ledare, vår polis förenar sina ansträngningar att skydda medborgarna och i synnerhet våra ungdomar.
Min grupp önskar att dopningen inom idrotten blir föremål för lika många bekämpningsåtgärder på alla nivåer. Samarbetet mellan rättvisan, polisen och tullen för att minska flödena av förbjudna dopningspreparat och dessas användning inom idrotten måste stärkas. Det gäller idrottsmännens hälsa, oberoende av om de är proffs eller amatörer. Det gäller idrottsetiken som man måste återfinna till varje pris.
Vi har reagerat med denna resolution eftersom Europeiska unionen inte längre kan vara tyst. Dopningen inom idrotten kan inte regleras på nationell nivå, eftersom den är världsomfattande. Även om jag slutligen med glädje hälsar det arbetsdokument som kommissionen nyligen har offentliggjort om utvecklingen och framtidsutsikterna för gemenskapsinsatser inom idrotten, beklagar jag mycket att den minimerar dopingproblemet. I februari kommer det att hållas en internationell konferens anordnad av internationella internationella olympiska kommittén om detta problem. Det kommer att handla om att skapa en olympisk antidopningsbyrå. Vi stöder detta initiativ under förutsättning att denna byrå är oberoende, internationell, öppen för insyn och utan vinstintresse.
Jag tror att det ligger i allas intresse att berörda europeiska ministrar träffas före detta möte i Internationella olympiska kommittén, så att inte Europeiska unionen står vid sidan av dessa ansträngningar, som kommer att göras för att försöka skapa gemensamma regler för skydd av idrottsmännens rättigheter, för tillämpning av sanktioner vid överträdelser och för medicinsk uppföljning av idrottsmännen.
Slutligen när det gäller förebyggande och information har kommissionen sin roll att spela tillsammans med medlemsstaterna i denna insats, i skolorna, hos de unga och på idrottsklubbar för amatörer och proffs.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 17.30.
Välkomsthälsning
Innan jag ger ordet till partigruppernas företrädare, skulle jag med plenums tillstånd med särskild värme vilja välkomna en delegationen från Republiken Cyperns representanthus till det blandade parlamentariska utskottet, ledd av Tasos Papadopoulos, vilken har tagit plats på åhörarläktaren för att följa vårt sammanträde.
Det blandade parlamentariska utskottet EU-Cypern håller för närvarande sitt fjortonde sammanträde i Strasbourg, och jag skulle, å Europaparlamentets vägnar, vilja framföra förhoppningar om att mötet ger resultat, liksom att återresan till Cypern blir behaglig. Vi tillönskar delegationens medlemmar en god jul och ett gott nytt år.
Aktuell och brådskande debatt (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om följande resolutionsförslag om mänskliga rättigheter:
Dödsstraff -B4-1092/98 av d'Ancona för PSE-gruppen, - B4-1093/98 av Karamanou för PSE-gruppen, - B4-1101/98 av Cars för ELDR-gruppen, - B4-1126/98 av Aglietta, Orlando, Tamino och Cohn-Bendit för V-gruppen, - B4-1127/98 av Wolf, Aglietta och Cohn-Bendit för V-gruppen, - B4-1131/98 av Breyer, Schroedter och Hautala för V-gruppen, - B4-1140/98 av Lenz med flera för PPE-gruppen, - B4-1153/98 av Wurtz med flera för GUE/NGL-gruppen, - B4-1154/98 av Guttiérrez Díaz med flera för GUE/NGL-gruppen.
Sudan -B4-1081/98 av Bertens och Frieschenschlager för ELDR-gruppen, - B4-1091/98 av Vecchi för PSE-gruppen, - B4-1132/98 av Aelvoet och Telkämper för V-gruppen, - B4-1143/98 av Robles Piquer och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen, - B4-1150/98 av Hory och Maes för ARE-gruppen.
Pakistan -B4-1085/98 av van Dam för I-EDN-gruppen, - B4-1090/98 av Newens för PSE-gruppen, - B4-1103/98 av Bertens för ELDR-gruppen, - B4-1135/98 av Holm och McKenna för V-gruppen, - B4-1142/98 av Maij-Weggen och Thomas Mann för PPE-gruppen.
Iran -B4-1125/98 av Pradier och Maes för ARE-gruppen, - B4-1134/98 av Telkämper, Cohn-Bendit och Gahrton för V-gruppen, - B4-1145/98 av Maij-Weggen för PPE-gruppen, - B4-1156/98 av Carnero González för GUE/NGL-gruppen,
Barnsoldater -B4-1078/98 av Bertens, Nordmann och André-Léonard för ELDR-gruppen, - B4-1109/98 av Pasty, van Bladel och Kaklamanis för UPE-gruppen, - B4-1137/98 av Schroedter och McKenna för V-gruppen, - B4-1141/98 av Lenz med flera för PPE-gruppen, - B4-1155/98 av Elmalan med flera för GUE/NGL-gruppen.
F.d. Jugoslaviska republiken/Makedonien -B4-1117/98 av van Bladel, Caccavale och Pasty för UPE-gruppen, - B4-1124/98 av Dupuis och Dell'Alba för ARE-gruppen, - B4-1148/98 av Pack med flera för PPE-gruppen.
Dödsstraff
Herr ordförande, kolleger! Europaparlamentet uttrycker för jag vet inte vilken gång i ordningen sin avsky för det faktum att föråldrade straffmetoder, som snarast hör hemma i medelåldern och vars effektivitet dessutom är tvivelaktig, fortsätter att tillämpas, och detta i länder som vill framstå som moderna och demokratiska, som Amerikas Förenta stater. Obestridliga händelser, som de aktuella bombningarna i Irak, visar emellertid att nyttjandet av våld utgör kärnan i den amerikanska politiken på alla områden.
Samtidigt som vi firar 50-årsjubileet av den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, avrättas i Förenta staterna den femhundrade dödsdömde sedan 1977, då dödsstraffet åter togs i bruk, och 3 000 dömda väntar på att få sitt straff verkställt. Igår avslöjades av en amerikansk delegation som befinner sig i Strasbourg, ledd av människorättskämpen Angela Davis, som jag kan se på åhörarläktaren, att i Förenta staterna avrättas även minderåriga, och straffsystemet slår klart hårdast mot de ekonomiskt och socialt svaga grupperna, och då särskilt mot personer med mörk hudfärg. I Pennsylvania var år 1998 87 procent av de dömda svarta.
Denna vecka har vi godkänt en serie betänkanden om de mänskliga rättigheterna. På grundval av våra beslut, på grundval av europeiska värderingar och i namn av respekt för de mänskliga rättigheterna uppmanar vi Amerikas Förenta stater att avskaffa dödsstraff och att tillåta en ny prövning av domarna för journalisten Abou Djamal i Pennsylvania, Martínez i Florida med flera, och att bereda dem möjlighet att försvara sig. Vi uppmanar också regeringar i andra länder, i det här fallet i Saudiarabien och i Turkmenistan, att avskaffa dödsstraff och att omedelbart återkalla uttalade dödsdomar.
Slutligen är det nödvändigt att Europeiska kommissionen och rådet arbetar för avskaffandet av dödsstraff genom att införa särskilda klausuler i ekonomiska och politiska avtal som sluts med tredje land och ge direkt stimulans till ett världsomfattande stopp för avrättningarna tills dess att dödsstraffet har avskaffats i alla jordens länder.
Herr ordförande! Den liberala gruppen har ständigt principiellt motsatt sig dödsstraff. Därför är vi glada att en internationell kampanj som börjar denna vecka i Strasbourg, åtminstone manifesterar sig här, tilldrar sig uppmärksamheten. Detta måste vara en standardpolitik; detta europeiska motstånd till dödsstraff. Det måste även utgöra en del av vår utrikespolitik. Man har rätt att av både medlemsstater och kandidatländer vänta sig att de avskaffar dödsstraffet. Det är en civilisationsnorm som vi har rätt att räkna med inom EU.
Men Europeiska unionen måste också ifrågasätta internationella överenskommelser. Fortfarande fyller de ständiga dödsstraffen i Kina, Iran, Saudiarabien och de Förenta staterna mig och andra med avsky. Vi måste, såsom min föregångare sade, plädera för ett världsomfattande moratorium för dödsstraff och lansera en resolution med det innehållet i Förenta nationernas generalförsamling. Det utgör en del av vår insats inom ramen för firandet av jubileet av den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter.
Herr ordförande! Jag skulle vilja uppmärksamma Karamanou på att hon inte har talat om dödsstraffet i Irak. Jag säger det eftersom vårt stora antal resolutioner om dödsstraffet riskerar att bli ett sätt att göra folk tillfreds på ett billigt sätt. Jag tror också att problemet är av den art att vi så snart som möjligt inte längre behöver lägga fram resolutioner om dödsstraffet.
Det finns en positiv aspekt. Denna gång skjuter man inte bara röda kanonkulor mot Förenta staterna, man talar också om Saudiarabien. Vilket gläder mig mest eftersom man inte talar om det så ofta. Det är ett faktum som förtjänar att understrykas eftersom situationen i Saudiarabien är välkänd. Enligt mitt sätt att se det är den grundläggande frågan den om anstånd, inte som en faktor för hopp eller som något mycket vagt, men som ett initiativ som bör tas i år av rådet inom Förenta nationerna. Det räcker inte med att närvara vid en pingpongmatch som 1998 då Italien och det österrikiska ordförandeskapet på något sätt vände kulan åter och sa: " du vill, inte jag heller, etc., etc., " på så sätt att ingen resolution lades fram till Förenta nationerna.
Jag tror att 1999 bör vara ett år för införande av ett universellt anstånd för avrättningar, och att man inte längre kan uppskjuta detta initiativ i det oändliga.
Herr ordförande, kära kolleger! De mänskliga rättigheterna är odelbara. Det var mottot för hela denna vecka. Mänskliga rättigheter gäller också för människor, som har förbrutit sig mot någonting och sitter i fängelse. De måste också få en chans att erkänna sin skuld och börja ett nytt liv. Därför är erkännandet av de mänskliga rättigheternas allmängiltighet direkt förbundet med ett avvisande av dödsstraffet. Tre kvinnor och två män i Turkmenistan sitter i dödscellen. Om några få dagar kan dödsstraffet mot dem verkställas. Det sista hoppet består i att den turkmeniske presidenten skall benåda dem. Det minskar inte deras skuld, men vore att iaktta de mänskliga rättigheterna.
Vi uppmanar därför den turkmeniske presidenten att fatta mod till denna akt av nåd och på så vis sätta de internationella mänskliga rättigheterna högre än den nationella rätten! Det skulle också stödja trovärdigheten i hans firande av 50-årsdagen av FN: s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.
Herr ordförande! Jag kan bara ansluta mig till det som föregående talare sade. Men jag vill upprepa det på ett annat sätt. I går frågade mig en besökande grupp varför vi är emot dödsstraffet. Jag tror att vår resolution verkligen mycket tydligt illustrerar varför. Alla fall är olika, det är oftast också alla måttstockar, men varje gång rättsliga invändningar och nådeansökningar avvisas resulterar det i ett straff som inte kan återkallas. Därför rekommenderar EU i Amsterdamfördraget - och det är vi mycket glada över - att alla medlemsstater äntligen skall avskaffa dödsstraffet. Vi ser med stor oro att USA och dess delstater - ty det gäller delstaternas lagar - här tyvärr placerar sig på samma nivå som vissa andra länder, som de annars inte gärna vill jämföras med. Därför går vår vädjan i synnerhet till USA, men också till alla andra stater, att avskaffa dödsstraffet. Dödsstraff är slutgiltigt, oåterkalleligt, och efter det finns det inte längre utrymme för nåd och mänsklighet.
Herr ordförande! Jag har ett passerkort här och med mig bär jag hela sinnesrörelsen från gårdagens möte, då jag tog emot en delegation med diverse strömningar inom den amerikanska rörelsen för avskaffande av dödsstraff, ledd av Angela Davis. Angela påverkade människor i min generation, som ofta började agera för att kräva hennes frisläppande. Hon var också dödsdömd.
Då hon kommit ut ur fängelset, tack vare en internationell mobilisering och ett avbrott för dödsstraff i Förenta staterna några år, förblev hon sina ideal trogna och fortsatte att kämpa för försvaret av de förtryckta och mot dödsstraffet. De vittnesmål vi fick ta del av i går tillsammans med deltagarna i delegationen, Abu-Jamals advokat, ansvarig för Amnesty International, ger skälvningar. De är för övrigt utan tvekan här nu. I Förenta staterna är dödsstraffet dessutom rasistiskt och diskriminerande. Ju svartare och fattigare man är desto större är risken att bli dömd till döden och avrättad.
Då världssamfundet firar femtioårsminnet av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna uppnår Förenta staterna sin femhundrade avrättning sedan 1977 och fortsätter att tillämpa en barbarisk och ineffektiv metod, ett verkligt administrativt mord som Albert Camus sade på sin tid. Mer än 3 500 personer väntar för närvarande på avrättning.
Den svarta journalisten, Mumia Abu-Jamal, som dömdes till döden 1982 efter en polisiär och rättslig intrig och en parodisk rättegång har blivit en symbol för kampen mot dödsstraffet. Efter avslag på resningsansökan av Högsta domstolen i Filadelfia riskerar han att avrättas i vilket ögonblick som helst. Alla demonstrationer, alla ställningstaganden, alla resolutioner som vi även här ofta har antagit bidrar till att hindra hans avrättning. Låt Förenta staternas president och Pennsylvanias regering få veta att vi inte böjer oss för det omöjliga.
Genom att anta den resolution som vår grupp varit med om att underteckna uttrycker vi med kraft vår vilja att rädda Mumia Abu-Jamal genom att hindra avrättningen och att avskaffa dödsstraffet. Mumia bör inte dö, han bör beviljas resning. Men man måste gå längre och kräva att våra regeringar och europeiska myndigheter, tar ställning och intervenerar mer energiskt gentemot Förenta staterna inom ramen för de transatlantiska ekonomiska relationerna.
Jag kan inte avsluta, ursäkta mig herr ordförande för mitt inlägg, utan att nämna Léonard Peltiers öde, som Bobby Castillo, hans här närvarande språkrör, så briljerande försvarade i går under vårt möte. Som ledare för American Indian Movement har han dömts till två livstidsdomar. Han är för närvarande sjuk och berövad vård. Vi bör upprätthålla trycket.
Herr ordförande! Jag är emot dödsstraff, eftersom jag anser att det är omoraliskt, orättfärdigt och att det motverkar sitt syfte. Man bör notera att i många, men inte i alla, fall så är de länder som använder det mest de vilkas respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen inte är den allra bästa. I dessa länder används det ofta för att trycka ned politisk opposition.
Ytterligare ett argument mot dödsstraff är den rad av fall, till och med i de mest demokratiska länder, där den avrättade varit oskyldig. Om man blir felaktigt dömd och avrättad, så är det dessvärre för sent att överklaga.
Till sist, terrorister i många länder har sett värdet av att dö martyrdöden, och har utnyttjat dödsstraffet för att flytta fram sina egna positioner. Vi bör inte ge dem möjlighet att göra detta. Jag uppmanar ledamöterna att stödja denna resolution, särskilt uppmanas Förenta nationerna att stödja ett allmänt moratorium rörande avrättningar som inledning till själva avskaffandet.
Herr ordförande! Alltför ofta blir debatterna om dödsstraffet tillfällen att anklaga en eller annan stat där detta straff ingår i rättsordningen. Mycket ofta blir diskussionerna om dödsstraffet ett fördömande av och en klagovisa över Förenta Staternas juridiska system.
Jag tror att en av de viktigaste aspekterna av den resolution vi skall rösta om i eftermiddag, är det faktum att den med tillräcklig tydlighet understryker hur dödsstraffet tyvärr ingår i de mest skilda rättsordningar, vilka orättfärdigt omfattar det och tillämpar det.
Dödsstraffet drabbar nästan alltid svaga individer, i vissa länder tillhörande ekonomiska eller etniska minoriteter, i andra politiska minoriteter. Av detta skäl är det vår plikt att med stor kraft understryka att de mänskliga rättigheterna inte har någon färg, liksom att detta straff inte har någon politisk färg.
Herr ordförande! Jag kan lägga mycket litet till vad min kollega Aline Pailler sade. I går hade många ledamöter tillfälle att lyssna till Abu-Jamals advokat, Peltiers advokat och det levande vittnesmålet från Angela Davis - vilken vi gläder oss över att ha fått lära känna personligen efter att på sin tid ha arbetat för hennes frigivning -, och de uttryckte tydligt att dödsstraffet, förutom att det är omoraliskt - som andra kolleger har sagt här -, förutom att det är oacceptabelt för Europeiska unionen, eftersom Europeiska unionen måste uttala sitt fullkomliga avståndstagande från dödsstraffet, drabbar det de fattigaste och de färgade i USA.
Vi fördömer dödsstraffet varhelst det gäller, i Kina, Irak, Iran och på alla andra platser. Men USA gör anspråk på att vara värdens mest betydelsefulla demokrati. Därför är det alarmerande att det där finns 3 000 personer som väntar på döden, och att det bland dessa 3 000 personer, också finns en spanjor, en europé, som heter Joaquín José Martínez. Det finns många tveksamheter angående hans brott - det finns en person som säger sig vara mördaren - och om man inte snabbt kommer till hans undsättning kan han dömas till döden på samma sätt som Abu-Jamal. Vi måste nästa år lägga fram en gemensam ståndpunkt - i detta fall kan vi göra det - för ett internationellt moratorium mot dödsstraffet.
Sudan
Herr ordförande! Situationen i Sudan förblir utsiktslös. Regeringen fortsätter att i stor skala skända de mänskliga rättigheterna och miljoner människor dör av svält. IGAD: s förenade ansträngningar förblir fruktlösa. Ansträngningarna förtjänar alla lovord. De frustreras av de ständiga vapenflöden som snarast stimulerar konflikten. Dessa vapenflöden är olja på elden som kommer att driva på upptrappningen av våldet ytterligare. I stället för att det tjänas stora pengar på hela konflikten, förstörelsen och det mänskliga lidandet, måste det nu slutligen bli ett slut på denna vapenförsäljning. Därför är jag glad över EU: s gällande vapenembargo. Men det räcker inte. EU måste inbjuda de anslutna länderna att sluta upp bakom detta och dessutom se till att man pläderar för en FN-ram, ett Förenta nationerna-embargo.
Dessutom måste mekanismerna för att kontrollera efterlevnaden av dessa embargon förstärkas. EU måste föregå med gott exempel och inta en ledarställning vid stoppandet av vapenflödena. Så kan EU uppfylla ett av de första villkoren för en lösning av konflikten, och befolkningen i Sudan förtjänar detta, för de har hållit på att krångla sig ur sitt eget inbördeskrig sedan 1956.
Herr ordförande! Bertens känner väl till Sudan. Själv vet jag inte mycket om landet. Sudan är mästare i brådskande förfaranden under de senaste ett och halvt åren, dock utan någon verkan på fältet. Den resolution som i dag ligger framför oss avser att ta tag i saken på ett seriösare sätt genom att förmå rådet att acceptera ett vapenembargo och att till och med föreslå säkerhetsrådet detta. Jag har alls ingenting emot detta förslag, men kontrollen av detta tycks mig mycket svår att genomföra. Jag är således mycket intresserad av att veta hur kommissionären tänker sig att detta vapenembargo och kontrollen av detta skall genomföras i praktiken. Dessutom, herr ordförande, finner jag det dock något selektivt. Sedan Mobutu försvann från Afrikas hjärta har beväpningen tilltagit i regionen söder om Sahara. Tänk på Angola där strider nu pågår. Det område vi har pumpat in miljoner i för att befria från minor håller man nu helt enkelt på att minera på nytt, och vapenköp har nyligen ägt rum i Bulgarien. Herr ordförande! Zimbabwe! Det kostar en miljon om dagen att hålla flygplanen i luften för att hålla Kabila kvar vid makten. Herr ordförande! Okej för Sudan, men då skall det även gälla andra afrikanska länder.
Herr ordförande! Flera av de föregående talarna har hänvisat till att den senaste veckan gick i tecknet av 50-årsdagen av förklaringen om mänskliga rättigheter, och att dessa mänskliga rättigheter är allmängiltiga och universella. Det gäller också för Sudan. I Sudan - det har föregående talare just sagt - kränks de mänskliga rättigheterna dagligen, både av regeringen och rebellerna. I 15 år har det där pågått inbördeskrig och förstörelse, och människor har drivits bort. För människorna är denna förstörelse förknippad med att de ekonomiska och sociala strukturerna förstörs, så att det knappast längre finns något hopp för dem.
Särskilt i södra Sudan undertrycks religionsfriheten. Vi får ständigt information om förföljelse av kristna, tortyr eller misshandel av präster, t.ex. Pater Sebit och Pater Boma, och vi vet att nästan hela befolkningen är drabbad av hungersnöd.
Detta är en form av kränkning av de mänskliga rättigheterna, som i synnerhet drivs fram av regeringen. Regeringen institutionaliserar kränkandet av de mänskliga rättigheterna. Men även vi som union och våra associerade stater har del i skulden till att det kommer in vapen i landet och att denna situation kan fortgå. Jag anser att detta måste ändras! Sudans regering måste underteckna den internationella överenskommelsen mot minor och mot biologiska och kemiska vapen.
Herr ordförande! Vi har högtidligen firat årsdagen av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Detta är dock något vi med beklagande gör varje torsdag eftermiddag i denna kammare - kanske inte så fullsatt som vore passande - där vi tyvärr måste erinra oss det faktum att det fortfarande i dag finns många människor utan rättigheter. Så är fallet i Sudan, där hungersnöden slår följe med inbördeskriget och förtrycket av alla slags friheter, speciellt religionsfriheten.
Nu tror jag att den resolution vi lägger fram om Sudan för att få slut på denna situation, för att man skall kunna slå in på vägen mot en förändringsprocess, inte får inskränks till bara ord utan måste vidgas till stöd för ett strikt embargo, och för att på alla sätt bekämpa agerandet hos de som, även i Europa, genom sitt beteende - vapenhandel och annan olaglig handel - medger att människorna i ett stort område på jorden fortsätter att vara berövade varje rättighet.
Pakistan
Herr ordförande! För att inleda vill jag säga att jag fäster ett stort värde vid mänskliga rättigheter och vid livet som Gud ger oss. Därför känner jag mig djupt förorättad av kollega Eriksson som på förmiddagen i går hade fräckheten att beskylla abortmotståndare för att skända mänskliga rättigheter. Efter det systematiska kränkandet av mänskliga rättigheter, inklusive gruvliga abortmetoder, under kommunistiska regimer, borde hon skämmas ordentligt för en sådan gemen beskyllning.
Under denna vecka efter femtioårsdagen av den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter kom de mänskliga rättigheterna upp till diskussion både i går och i dag; nu under den månatliga aktualitetsdebatten där vi för andra gången på ett halvår måste tala om Pakistan.
I detta islamitiska land kunde icke-muslimer under lång tid föra ett skapligt fritt liv. Den nuvarande premiärministern Sharif inskränker allvarligt denna frihet. Han vill göra Pakistan till en verklig islamisk stat med tillhörande rättskipning och återinförande av dödsstraff.
Under 1991 erhöll han parlamentarisk majoritet för att i grundlagen upphöja sharia (den islamitiska lagen) till grundval för all lagstiftning. Följderna av detta är drastiska. Den som förolämpar koranen får livstid. Dödsstraff väntar den som i ord, skrift eller illustration eller eljest vanhedrar Mohammed. Vad gäller bevisföringen kan rätten nöja sig med ögonvittnesmål från fyra muslimska män eller från två muslimska män och fyra muslimska kvinnor. Ett ögonvittnesmål från kvinnor eller från icke-muslimer är juridiskt värdelöst.
Sharif fortsätter. Nyligen antog nationalförsamlingen den så kallade femtonde ändringen av grundlagen; vilket inte är någon konst då endast 10 av de 210 platserna i det nationella parlamentet innehas av religiösa minoriteter. Ändringen påbjuder ett mycket strikt efterlevande av sharia inom det juridiska systemet. Detta innebär bland annat att alla som arbetar för den lagstiftande makten måste vara muslim.
Nästa månad röstar den pakistanska senaten om detta ändringsförslag. Före detta premiärminister och nuvarande oppositionsledare Benazir Bhutto har varnat för att detta kan leda till ett totalitärt islamitiskt förtryck, att jämföra med situationen i grannlandet Afghanistan.
Vi får inte se hotet i dessa lagar skilt från de sociala problemen i Pakistan. Här råder stor fattigdom med enorma skillnader mellan rik och fattig. Barnarbete är mycket utbrett. Denna fattigdom bidrar till att hädelselagarna är så " livshotande" för religiösa minoriteter. Lagarna lämpar sig i hög grad för att locka medlemmar av minoriteterna i fällan. I praktiken används dessa religionslagar för att lösa personliga tvister. Sålunda anklagades några kristna för att ha smädat Mohammed till följd av ett gräl med grannarna!
I den gemensamma resolutionen uppmanas Pakistan att ta de mänskliga rättigheterna på allvar. På något sätt måste regeringen garantera varje medborgare i Pakistan, muslim eller icke-muslim, en opartisk rättskipning. Kommissionen och rådet kan bidra till att Pakistan nu äntligen tar denna uppmaning på allvar.
Herr ordförande! Det fyller mig inte med glädje att stödja ett förslag som är så djupt kritiskt till situationen rörande de mänskliga rättigheterna i Pakistan. När jag nu har sagt detta, skulle jag vilja ta avstånd från de ganska provokativa inledande kommentarerna av van Dam, vars anmärkningar jag tyckte var irrelevanta och olämpliga när det gäller denna debatt.
Det finns ett stort antal pakistaner i Pakistan, London och världen runt, medborgare som blir djupt oroade av innehållet i vårt resolutionsförslag. De pakistanska myndigheterna bör vara medvetna om att bilden av deras land håller på att förstöras i grunden. Detta förslag är inte begränsat till de lidanden en enda minoritetsgrupp får utstå; det hänvisar till den dåliga behandlingen av kristna, Ahmadifolket, den nationella flyktingrörelsen (MQM), särskilt i Karachi, och folkets - särskilt kvinnornas - rättigheter. Dessa rättigheter kommer att hotas ytterligare av föreslagna författningstillägg 15, om senaten stöder detta, och vi vädjar till senaten och till andra att vägra godkänna detta.
Enligt lagstiftningen om blasfemi, så kan dödsstraff utdömas och konstruktionen av denna lagstiftning tillåter vedergällningsåtgärder, som ofta åberopas i rättssalarna som är packade med mullor och av den fientliga folkmassan utanför. Rapporterna om pöbelvåld och en primitiv rättslig praxis är nedslående för Pakistans vänner - och jag räknar mig själv, tillsammans med andra kolleger här, som en vän till Pakistan. Vi vill inte ifrågasätta folkets rätt att bestämma över sitt eget öde, men vi vill att man respekterar villkoren i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, vars 50-årsdag vi firar denna vecka.
Vi vädjar till Pakistans regering att fokusera mer på de mänskliga rättigheterna, samråd och dialog i folkets intresse - deras eget folk, tidigare medborgare världen runt och andra som delar deras oro.
Herr ordförande! Vi förhandlar om samarbetsavtalet mellan den Europeiska unionen och Pakistan, och en av de punkter som ofta betonas i detta slags avtal är förmågan att få till stånd ett regionalt samarbete. Vad Pakistan beträffar har landet sedan lång tid tillbaka ett speciellt regionalt samarbete genom att det med extrem kraft stöder den talibanska regimen i Afghanistan, och i dag, liksom i allt regionalt samarbete värt namnet, får man i gengäld förslaget att tillämpa den muslimska lagen i detta land.
Jag tycker att genklangen av Alberico Gentilis ord, en av den moderna juridikens och politikens fäder, " silete teologi in munere alieno " skall ljuda starkt i denna församling, som helt visst är en av de mest rättmätiga arvtagarna till denna tradition.
Herr ordförande! Det är med stor oro som vi ser utvecklingen i Pakistan. Flera människor har mördats på grund av sin religiösa övertygelse, och dessa våldsamma övergrepp ser ut att fortsätta. Det är därför skrämmande att se att det förslag som nu läggs fram, nämligen tillägg 15 som ett tillägg till Pakistans författning, gör situationen ännu mer oroande. Man måste nämligen ha i åtanke att respekten för muslimerna i Pakistan, att de skall kunna leva i enlighet med islam, finns redan i dag. De kan utöva sin religion. Den skärpning som nu föreslås kommer tvärtom i stället att just skapa förutsättningar för en fientlig inställning till andra religiösa trosuppfattningar och mot den icke-muslimska minoritet som finns i Pakistan. Därför måste vi med all tydlighet uppmana Pakistans senat att rösta mot detta förslag, för att inte äventyra de mänskliga rättigheterna som är så viktiga för oss, för Pakistans folk och för vår världs framtid.
Man skall också komma ihåg att bland de 49 stater runtom i världen som har islam som huvudreligion, så är det bara tre stycken, Saudiarabien, Iran och Taliban - som kontrolleras av Afghanistan - som har dessa hårdhänta muslimska lagar som står över rättspraxisen. Jag hoppas verkligen att Pakistan inte skall slå in på den vägen, utan fortsätta att respektera de mänskliga rättigheterna och, tvärtom, ge ett större uttryck för att olika religiösa grupper kan leva bredvid varandra också i fortsättningen. Jag hoppas verkligen att den pakistanska regeringen inte sätter i gång nya oroligheter med detta tillägg.
Herr ordförande! Min grupp har under flera år varit allvarligt bekymrad över situationen i Pakistan därför att religiösa minoritetsgrupper ständigt drabbas av våldsamheter. Det stannar inte vid hot och våld. Den 18 november mördades nio kristna i Noshehra.
Nu nås vi också av oroande uppgifter om två parlamentsledamöter tillhörande Muttahida Quami-rörelsen som fortfarande hålls fängslade och blir illa behandlade. Jag mottog denna vecka ett brev från den pakistanska ambassaden i vilket anges att de nio mördade kristna inte var några kristna utan sektmedlemmar och att ledaren för de mördade familjerna utövade fatahmagi. Det skall ha rört sig om en familjevendetta. Detta som nyss nämndes är ett typiskt exempel på att kristna framställs i dålig dager och sedan på detta sätt går under.
Vidare meddelar man även på nytt i brevet från den pakistanska ambassaden att de två parlamentsledamöter som sitter anhållna inte alls blir illa behandlade utan att de tvärtom klara sig bra. Även den här har vi på vår sida helt andra uppgifter.
Den motsägelsefulla informationen från icke-statliga organisationer och från den pakistanska staten utgör egentligen ännu ett skäl för att stödja denna resolution och för att be kommissionen att övergå till handling och att försöka fördriva denna sorts metoder.
Jag vill slutligen också uttrycka mitt stöd för ståndpunkten att förslaget om tillägg 15 till ändring av grundlagen inte får godkännas, för detta skulle enligt min uppfattning bara förvärra situationen i Pakistan ytterligare. Vi ber kommissionen och rådet att agera.
Herr ordförande! Kort tid före 50-årsdagen av undertecknandet av FN: s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter kränktes de på nytt i Pakistan. För en månad sedan mördades en kristen familj med nio medlemmar - uppenbarligen inga separatister - av islamiska terrorister i staden Noshehra. Det är inte mycket som har ändrats sedan juni, när vi här i Europaparlamentet protesterade mot ahmadi-anhängarnas, muslimernas och swanternas diskriminering, och mot den lag mot hädelse, som utnyttjats för att sedan 1986 förfölja religiösa och misshagliga minoriteter. Våldet i Karachi har tilltagit. På nytt har parlamentsledamöter från Muttahida Quami-rörelsen häktats och deras anhängare har ställts inför militärdomstol.
Efter godkännandet i nationalförsamlingen har man nu för senaten lagt fram en tilläggsartikel till författningen. Den har till syfte att förklara koranen och sunna som högsta gällande lag i landet. Den verkställande makten skall få rätt att egenmäktigt besluta om vad som är rätt och orätt. Dessutom skall artikel 15 gälla, oavsett vad som står i författningen, någon lag eller något domslut. Det är ju ett fribrev för alla fanatiker och kommer med största sannolikhet att utlösa en ny terrorvåg mot minoriteterna. Vilken möjlighet har kommissionen att förhindra en utbrott av våldshandlingar? Kan det göras med hjälp av klausuler i avtal? Kan det göras med hjälp av internationella juridiska konferenser, där vägar och irrvägar behandlas? Kan det göras genom att fastslå gemensamma beslut tillsammans med Pakistan, så att det äntligen läggs stor vikt vid demokrati och mänskliga rättigheter även i detta land, som ju hur som helst är medlem av Sydasiatiska sammanslutningen för regionalt samarbete (SAARC), som vi i Europaparlamentet är medansvariga för?
Iran
Herr ordförande! Ni har säkerligen aldrig hört talas om Darioush Forouharet, hans hustru Pirouz Davani, chefredaktör för en iransk tidning, Majid Charif, Mohamad Mokhtari eller Jafar Pouyandeh. Men var lugna! Ni kommer inte heller att höra talas om dem för antingen har de slagits ned, mördats eller mött döden, eller så har de försvunnit. Det är vad som sker med de intellektuella och med den politiska oppositionen i dag i Iran.
I dag tar sig också denna offensiv mot de intellektuella och denna opposition en särskilt alarmerande inriktning. Det är därför jag tror att vi bör stödja president Khatamis ansträngningar, hans uttalanden och de initiativ som han har tagit för åsiktsfrihet och medias frihet. Det är också därför vi måste begära att icke-statliga organisationer skall kunna komma in på detta territorium för att hjälpa dem som i Iran försöker leda detta land på vägen mot demokrati.
Herr ordförande! Jag håller helt och hållet med Pradier. Till den lista som vi har i den gemensamma resolutionen kan jag lägga till åtminstone ett namn, nämligen Reza Hadjzadeh, som jag just har fått från iranska intellektuella oppositionella som lider under denna fruktansvärda terror. Det är nog så bra att den iranske presidenten formellt har uttalat sig för kulturell frihet och yttrandefrihet, vilket vi också säger i den gemensamma resolutionen, men frågan är om man inte måste gå längre.
Vi har ju exempelvis i fallet Algeriet haft en undersökningsdelegation från Europaparlamentet på plats. Även om det fortfarande händer fruktansvärda saker i Algeriet, så tror jag att det kan ha en viss inverkan. Från de iranska intellektuella och hela det iranska civila, demokratiska samhället är man mycket angelägen om att vi skall komma dit och vara på plats. Jag vill gärna väcka den tanken, att vi försöker att få till stånd någon form av undersökningskommission som, om möjligt, tar sig in i Iran och studerar förhållandena på plats och visar sin solidaritet genom att vara där.
Herr ordförande! Åter står Iran på vår dagordning beträffande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Medan det förra gången främst var medlemmar av religiösa minoritetsgrupper och kvinnor som hotades och fängslades, ibland till och med dödades, handlar det denna gång om intellektuella, om medlemmar av oppositionen och på nytt om kvinnor som vi måste försvara. I augusti försvann Pirouz Davani, huvudredaktör för dagstidningen Pirouz. Efter det att Majid Charif, grundare av den månatliga tidskriften Iran Farda, hade bortförts fann man honom död den 25 november. Nyligen blev Mohamad Mokhtari och Mohamed Jafar Pouyandeh, båda författare och journalister likaså bortförda och avrättade. Ett annat exempel är mordet den 22 november på Darioush Forouhat och dennes fru Parvaneh, båda medlemmar av oppositionen. Sedan tillkommer dessutom det permanenta förtrycket av kvinnor då det sedan en tid tillbaka är förbjudet för kvinnor att låta sig behandlas av manliga läkare och specialister trots att endast sju procent av läkarna i Iran är kvinnor.
Herr ordförande! Vi måste helt enkelt konstatera att våren som verkade vara på väg att spira under den nye presidenten Khatami har vänt i en hård vinter och att Iran åter är på väg att bli ett otryggt land med en hårdhänt och våldsam regering; detta trots presidentens måttfulla inställning. Vi ber kommissionen och rådet att snarast placera Iran på rådets dagordning, att kräva av Iran att dess medborgare skyddas samt att undersöka om de femton medlemsstaterna kan enas om en linje när det gäller flyktingar från Iran. Vår slutsats är att Iran i nuläget är ett farligt land för kritiska intellektuella, för kvinnor och även för journalister.
Herr ordförande! Sedan några veckor har en våg av terror sköljt över de iranska författarna. Majid Charif, Mohamad Makhtari och Jafar Pouyandeh har mördats efter att ha förts bort. Är det en slump? Naturligtvis inte? Var de inte en del av den kommitté som ansvarade för att förbereda årsmötet för de iranska författarnas förening, som vilket jag vill påminna om, har förbjudits av statsmakten?
Dessa mord som infaller i ett klimat av konfrontation mellan diverse partier som kämpar om makten syftar till att tysta de intellektuella. Genom att anta denna resolution, som vår grupp varit med och undertecknat, uttrycker vi vår solidaritet och vi kräver av de iranska myndigheterna att de vidtar nödvändiga åtgärder, såväl för att söka efter och straffa dem som är ansvariga för brotten som för att säkra medborgarnas skydd och säkerhet.
Vi kan också uttrycka denna solidaritet genom att stödja det förslag de iranska exilförfattarna har lagt fram omt att skicka en internationell kommitté till Iran, bestående av intellektuella och parlamentariker från hela världen för att undersöka dessa massakrer och rädda livet på dem som är hotade.
Herr ordförande! Händelserna under de senaste timmarna visar på Irans betydelse för oss. För den som betraktar situationen där objektivt, råder det inget tvivel om att man i Iran under president Khatamis ledning gjort väldiga framsteg. Att det har inträffat olyckor är fullkomligt klart, och de har huvudsakligen dirigerats från utlandet. Det får man inte glömma. Det är alltid dessa speciella frihetskämpar från Iran, som för in terrorismen i landet. Vi bör därför göra allt för att uppmuntra den iranska regeringen, och särskilt presidenten, att fortsätta sin väg mot liberalisering och demokratisering. Men en punkt måste vi lägga större vikt vid. Det är den outhärdliga förföljelsen av Bahai, ty Bahai är en av de mest civiliserade grupperna, och vi måste stödja deras frihet!
Herr ordförande! Dunkla konservativa krafter har strypgrepp på Iran. Journalister mördas, dissidenter och intellektuella tystas och kvinnor pressas tillbaka till deras konservativa roll. Habsburg har rätt då han säger att vi måste bry oss om också bahai's öde. Demokratiska och förnyande krafter har ännu inte fått någon riktig chans i Iran. Valet av president Khatami var en positiv utveckling, men en svala gör ingen sommar.
Unionen, herr ordförande, måste göra allt för att stödja de demokratiska krafterna i landet och tydligt uttrycka sitt ogillande. Slutligen hoppas jag att de nationella regeringarna, alltså även till exempel Nederländernas regering, mycket väl inser värdet av de offentliga uttalandena. I meddelanden som skickas från ambassaderna, även från andra EU-länder, till Europa sägs det att Iran under den senaste tiden - jag citerar - har blivit ett säkert land så att asylsökande kan återsändas dit och inga nya asylsökande därifrån kan tas emot. Herr ordförande! Jag blir bestört när jag läser den sortens information i nederländsk och utländsk press.
Herr ordförande! Man blir aldrig fullärd! Jag är egentligen förvånad över hur positivt kollegan von Habsburg betraktar Iran. Jag är mycket solidarisk med bahai-gruppen, och instämmer i att de inte får förföljas. Men att man negligerar allt som sagts om kvinnor, om intellektuella och kritiska människor, det bringar mig faktiskt ur fattningen! Det är riktigt, och det var egentligen så jag hade tänkt inleda, att Iran har en ny president, som jag att döma av hans yttranden och inställning verkligen kan uppskatta, även om jag inte är ense med honom i detalj. Men kanske just därför att folket här har valt en relativt liberal president, mot ayatollornas åsikt, eller åtminstone mot de fundamentalistiska ayatollornas åsikt, så finns det i Iran en tydlig rörelse som skulle vilja göra slut på detta " liberala otyg" , och som massivt kämpar mot att landet öppnas och liberaliseras. Allt detta är relativa begrepp, men man kan absolut se den möjlighet som ligger i att fortsätta dialogen med Iran.
Nåja, i fråga om varje dialog, vare sig man kallar den kritisk eller öppen, så måste det dock stå klart att detta parlament inte kan avstå från att sätta de mänskliga rättigheterna i Iran, liksom i många andra länder, i centrum för sina överväganden, och att det måste föra denna kamp. Helt säkert måste parlamentet också uppmana kommissionen och rådet att skänka utvecklingen av de mänskliga rättigheterna sin fulla uppmärksamhet. Ja, vi förespråkar en dialog med Irans president. Vi hoppas att han också allt mer talar för hela Iran. Men det kan han bara göra om han är stark nog för att på ett framgångsrikt sätt verkligen föra kampen mot de fundamentalistiska och med terror förknippade grupperna. Jag hoppas att kommissionen och rådet kommer att inse det på samma sätt som parlamentet gör.
Herr ordförande! Efter en tids tystnad lyckas Iran plötsligt på nytt fånga den internationella uppmärksamheten. Ofta är orsakerna till detta inte positiva; inte heller denna gång. Under de senaste veckorna har ett antal kritiska, intellektuella författare försvunnit under misstänkta omständigheter och senare återfunnits döda. På grund av denna alarmerande situation är det bra att man har lagt till Iran i denna aktualitetsdebatt.
Det är bra att även ayatollah Khamenei nu har fördömt denna serie av mord. Av förståeliga skäl har ett antal andra personer som möjligen också utgör mål gått under jorden. Möjligheten att gå under jorden är naturligtvis ingen lösning på den aktuella problematiken. Skräcken som attackerna medför för de hotade och deras familjer är stor.
Tyvärr visar dessa attacker att den " måttfulle" iranske presidenten Khatami inte är helt i stånd att skydda sina anhängare. Irans rättsväsen, säkerhetstjänst och väpnade styrkor står alla under ledning av den högste andlige ledaren Ali Khamenei. Efter sin stora valseger förra året lovade Khatami att vidareutveckla samhället. Morden begås under en kraftig politisk strid som har brutit lös i Iran mellan president Khatami och den mäktiga konservativa regeringen. Hittills har inga misstänkta för morden hittats.
I denna resolution insisteras på att det iranska rättsväsendet måste undersöka misstankarna om mord på allvar samt skydda potentiella nya offer. Det är av stor vikt att Iran tar uppmaningen på allvar. Ett demokratiskt land underlåter att kränka även kritiska minoriteter. Det låter dem leva i frihet och utföra sitt arbete. Verkligheten i Iran står i skarp kontrast med detta. Det är upp till den iranska regeringen att få till stånd en förbättring.
Barnsoldater
Herr ordförande! Den internationella kampanjen för att stoppa användandet av barnsoldater förtjänar denna kammares stöd. För närvarande utkämpar 300 000 barn från 33 länder sina föräldrars krig. I dessa länder får barnen naturligtvis ingen chans till en normal utveckling. Vi känner alla till exemplen från Kongo, Somalia, Sudan, Sierra Leone, Afghanistan och så vidare. Även inom EU är det egentligen inte så bra reglerat, för i elva av de femton medlemsstaterna rekryterar man soldater under 18. Detta står i strid med de allmänna reglerna i FN-konventionen om barnets rättigheter, vilken uppställer 18 år som minimigräns för vuxenhet. Hur kan vi moraliskt motivera att barn i delar av Europa inte får rösta förrän de fyllt 18, men däremot skickas ut i krig redan då de är 15, 16 eller 17? Det är obegripligt att denna konvention 1989 skapade detta undantag.
FN-förhandlingarna om ett tilläggsprotokoll som uppställer 18 år som en minimigräns sitter sedan åratal tillbaka fast i en återvändsgränd. Därför är EU: s insats och ledarskap nödvändiga för att på nytt få i gång förhandlingarna. Kommissionen måste budgetmässigt prioritera demobiliseringen och återintegreringen av barnsoldater. Det är det enda sättet att bryta upptrappningen av våldet.
Även parlamentet måste axla sin roll, precis som det spelade en ledande roll i kampanjen mot personminor. Till en början frågade man förvånat vad vi hade med detta att göra. Och nu har vi Ottawakonventionen. Det vet ni. Vi måste få en grupp like-minded countries , som det heter, att agera för att skissera en moralisk kod och flytta den blockerade diskussionen i FN angående barnsoldater till en annan nivå. Vi har alltså lärt oss en läxa av Ottawa. I och med 10-årsdagen av Konventionen om barnets rättigheter är det dags att vi får ett slut på sjanghajandet och användningen av barn för att föra krig.
Herr ordförande! Kollegan Bertens har redan nämnt de förskräckliga siffrorna: 300 000 barn strider överallt i världen. Många är bara åtta år gamla. Under de senaste tio åren dog 2 miljoner i strid, och 6 miljoner fick bestående skador. Psykiska trauman efter våldsupplevelserna är oräkneliga. Det finns också många stater i Europeiska unionen som inte har undertecknat protokollet om barnkonventionen, vilken förbjuder rekrytering av barn under 18 år. I Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Spanien är det möjligt att rekrytera personer under 18 år. Det är politiskt nödvändigt att verkställa detta protokoll, om Europeiska unionen vill behålla sin trovärdighet och om världen skall kunna sätta tilltro till det som rådets nuvarande ordförande sagt om att de mänskliga rättigheterna har blivit en väsentlig del av politiken i Europeiska unionen.
Det är följaktligen logiskt att Europeiska unionen engagerar sig i en gemensam åtgärd för att verkställa protokollet till skydd för barnen. Denna förebild efterfrågas framför allt i de egna länderna, särskilt som det vid toppmötet i Cardiff beslutades om en riktlinje inom uppförandekoden för vapenexport, där det blev tydligt att det önskas att nyckelrollen för...
(Ordföranden avbröt talaren.) ... internationellt iakttagande av protokollet för lätta vapen skall utökas, i synnerhet i de länder där barnsoldater utnyttjas. Dessa ord...
(Ordföranden kopplade bort talaren.)
Herr ordförande! I stället för barnaglädje inför den kommande helgen behandlar vår resolution i dag ett av de sorgligaste kapitlen i fråga om utnyttjande av människor, för att inte rent av säga förbrytelser mot människor. Jag upplevde som barn vad det innebar när ett sista uppbåd av 14-15-åringar skickades ut i krig, och jag kommer aldrig att glömma det. Jag tänker med förskräckelse på ödet för de barnsoldater som i kriget mellan Irak och Iran, liksom i andra länder, skickats ut i fanatismens namn.
Jag tror att vi därför i Europeiska unionen verkligen borde stödja alla ansträngningar från FN: s sida att besluta om ett tilläggsprotokoll till FN: s barnkonvention. EU måste agera i enlighet därmed. Det är naturligtvis inte vanligt hos oss, att ungdomar under 18 år skickas ut i krig - det måste man också veta - men trots detta är även jag för en 18-årsgräns.
Vi har i EU vågat avskaffa kriget, som till och med är tillräckligt förskräckligt för vuxna - det kan vi ju ännu se vid våra gränser - men vi borde också se till att man inte heller i andra länder, när det förs krig, någonsin belastar några barn med det, för vilka det förblir ett trauma för hela livet. Låt oss därför här i Europaparlamentet arbeta för barnaglädje, mot hunger och för utbildning av barn, men mot barnsoldater!
Herr ordförande! Jag tror att alla talare är överens om att, om brotten mot de mänskliga rättigheterna i allmänhet är fruktansvärda, så är brotten mot barnens rättigheter ännu mer skandalösa. Vi har fått siffror: 300 000 barn befinner sig i krig - för inte så länge sedan såg vi ett dokumentärprogram i den spanska televisionen med barn som inte mätte en tvärhand, som gick omkring med vapen och som från barnsben var mer vana vid att se död och mord än att se liv, skolan eller freden. Alltså måste Europeiska unionen göra de största ansträngningar inte bara för att garantera att inget barn under 18 år går ut i krig, utnyttjas i kriget, utan att också våra medlemsstater och andra stater i världen skriver under protokollet om den internationella brottmålsdomstolen som i en artikel tar upp det som en krigsförbrytelse att det finns krigsbarn, och beväpnade barn.
Jag anser, herr ordförande, att en värld som har 250 miljoner barn som utför tunga arbeten, som har 300 000 barn i krig och som tillåter att så många miljoner barn om året dör, är inte en värld med mycket framtid. Därför anser jag att vi, i Europeiska unionen, måste vidta åtgärder för att detta inte skall kunna fortsätta. Naturligtvis utifrån våra möjligheter.
Herr ordförande! Vi vänder oss här i Europeiska unionen mot att barn får krigsleksaker i present till jul eller vid andra tillfällen. Här har vi att göra med en utveckling, som i mina ögon innebär ett uppenbart utnyttjande av barn. Jag tackar också alla föregående talare för att vi här säkert kan komma fram till en gemensam åsikt. Vi måste gemensamt anstränga oss för att göra något åt detta utnyttjande av barnen. Visserligen anser jag att det som vi kräver i denna resolution egentligen inte går tillräckligt långt. Jag tror att frågan är för allvarlig för att behandlas enbart i bilagan till en konvention - även om den är betydelsefull. Jag anser att vi måste arbeta för att skapa en egen konvention, ett eget moratorium i denna fråga, så att vi här kan uppnå en liknande framgång som i kampen mot personminor.
(Applåder)
Herr ordförande! Denna vecka som vi ägnar de mänskliga rättigheterna får vi inte glömma de yngsta och den situation som är deras i många länder: dålig behandling, tvångsarbete men också indelning i brigader vid för tidig ålder i arméer som ofta är lycksökare. Barn, som alltför ofta är de första civila offren i krig, bör inte strida i partier eller nationer i konflikt. Ändå uppskattar man att det finns över 300 000 barnsoldater som används i krigshandlingar, utan att tala om dem som i stället för att gå i skola, värvas, ibland mot deras vilja, till de väpnade styrkorna. Det är således bråttom att kämpa mot denna upprörande situation. Ett viktigt steg skulle vara antagandet av ett tilläggsprotokoll till FN: s barnkonvention som begränsar militär rekrytering till 18 år. För det andra skulle det behövas en ökad medvetenhet hos staterna, så att de uppmuntras att ratificera denna konvention och att vidta de åtgärder som blir nödvändiga. Vi bör alltså be FN att påskynda och stärka sina insatser.
F.d. Jugoslaviska republiken Makedonien
Herr ordförande! Ta inte illa upp, vi kommer att tala om Makedonien. Ni vet, och jag tror att man måste understryka detta med kraft, att vi har en ny situation i Makedonien. En ny regering har bildats och vi har äntligen en växling i Makedonien och jag passar på att tacka en av de första bland oss som har förstått det, von Habsburg, som dessutom har verkat för detta.
Denna nya majoritet är inte en moderat majoritet men vi vet vad de moderata gjort i Makedonien. De har inte gjort någonting under fem eller sex år för att lösa landets problem. I dag finns det en så att säga extremistisk majoritet, men en majoritet som förbereder sig för att äntligen ta itu med Makedoniens grundläggande problem, bland annat dem som handlar om samlevnad mellan den makedonska majoriteten och den albanska minoriteten. Den tillsatta regeringen består av tre parter, bl.a. den albanska minoriteten.
Fyra personer har dömts under något tvivelaktiga omständigheter, åtminstone rättsligt sett, eftersom frågan är uppe till behandling i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Vi vet att den nya majoriteten önskar lösa denna fråga som de har ärvt från den föregående regeringen och jag tror att vårt parlament kan, genom inriktningen på denna resolution, ge de makedonska myndigheterna en orsak, i ordets bästa betydelse, att reglera denna fråga och frige de fyra albanska ledare som fortfarande i dag befinner sig i fängelse, dömda till två eller sju års fängsligt förvar.
Jag uppmanar således alla kolleger att rösta för denna resolution. I januari skall utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor ta emot Georgievski, rådets nya ordförande, och jag uppmanar er att närvara vid mötet. Jag anser att det är en person som är värd att lyssna på. Jag tror att tack vare honom, tack vare denna nya majoritet i Europa kan Europeiska unionen åta sig nya uppdrag i Makedonien.
Herr ordförande! Makedonien är en ung demokrati, som under sin nya lovande regering är på väg mot Europeiska unionen. Vår resolution är ett bidrag till denna väg, och regeringen borde också uppfatta det som hjälp och stöd, ty frisläppandet av de häktade kommunalpolitikerna av albansk nationalitet i Makedonien skulle inte bara vara en humanitär handling, och dessutom en nödvändig humanitär handling som borde företagits för länge sedan, utan det skulle också vara en akt av klokhet och, skulle jag vilja säga, av styrka, ty jag tror att det är nödvändigt med ett visst självförtroende och en viss styrka för att man skall kunna bedriva en riktig nationell politik.
Här ser jag mycket uppmuntrande signaler i den nya makedoniska regeringen. Våra stater lider framför allt av centralisering och förvägran av rättigheter för minoriteter och folkgrupper. Det är detta och inte federalismen eller rätten för folkgrupper som leder till förstörelse av olika strukturer. Det gäller att integrera federalism och rätt för folkgrupper, ty om man känner sig erkänd i sin värdighet och egenart, då vill man stanna kvar i det större samhället, ty det för med sig fördelar. Om man känner sig nedtryckt i sin värdighet och egenart, då leder det till separatism.
Därför tror jag att det är nödvändigt med en klok, framsynt och integrerad politik, för att införliva albanerna i Makedonien. Båda sidor kommer att närma sig varandra, det är jag övertygad om, och det skulle kunna vara ett första viktigt steg, om den nya regeringen som en kompromiss skulle kunna ansluta universitetet i Tetovo - som så att säga varit ett tvistefrö de senaste åren under den gamla regeringen - som en autonom filial för den albanska folkgruppen till universitetet i Skopje. Detta skulle vara av särskild vikt, eftersom universitetet i Pristina i grannlandet Kosovo ju nu undertrycks brutalt. Därför, tror jag, vore detta ett steg mot integration, och jag ber den nya makedonska regeringen att ta detta steg.
Herr ordförande! Denna nya makedonska regering leds av ett parti som i många år, delvis i årtionden, har anslagit en mycket nationalistisk ton, och fört en mycket nationalistisk politik. Det skulle glädja mig om det som har märkts de senaste veckorna och månaderna, nämligen en mer måttfull hållning, också verkligen skulle känneteckna denna nya regering. Man bör också ge denna regering chansen.
Jag är helt införstådd med temat för resolutionen, att vi nämligen bör ge dessa albaner, som bestraffats orimligt hårt, friheten tillbaka. Några av oss har redan flera gånger diskuterat det i delegationen tillsammans med makedonierna. Jag har gemensamt med kollegan Pack själv träffat en av de häktade just innan han påbörjade sin häktningsperiod i huvudstaden Skopje. Jag anser att det verkligen vore framsynt och ett tecken på styrka om man nu gav dessa albaner deras frihet.
Herr ordförande! Inom ramen för vårt resolutionsförslag om Sudan vill jag uppmärksamma kammaren på den tragiska situationen för två katolska präster, fader Hillary Boma och fader Lino Sebit, anklagade för något så oförenligt med deras heliga sysslor som deras påstådda delaktighet i ett bombattentat i Khartoum i juni. De sitter fängslade sedan den 1 augusti, för fem månader sedan, och de har torterats och därigenom tvingats erkänna sådant de inte har begått. De kommer att dömas - vi vet inte när - av en militärdomstol, inte en civil domstol.
Jag anser att vi måste ansluta oss till det brev som hans eminens kardinal Danneels, president för Pax Christi Internacional, i november sände till Sudans president.
Vi måste kräva att de ställs inför en rättvis och snabb domstol, inför en civil domstol med juridisk hjälp och med utländska observatörer. Vi måste - förvisso, herr ordförande - komma ihåg att Sudans regering inte har ratificerat, och därmed inte uppfyller, konventionerna mot tortyr och omänskliga och förnedrande straff, vilket tyvärr AVS-EU: s gemensamma församling var tvungna att påminna om under sitt senaste möte.
(Applåder)
Herr ordförande! Kommissionen delar inte endast den allmänna oron över de fall av brott mot de mänskliga rättigheterna som har tagits upp i denna debatt, den delar också, i stort anser jag, texterna i alla resolutioner.
Som ni vet trycker alltid kommissionen, under dessa debatter, på att garantierna i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter skall respekteras i varje enskilt fall. Jag vill lägga till också andra internationella instrument, särskilt Wienkonventionen, som reglerar det konsulära skyddet. Det är inte konstigt att rättigheterna, även i USA, inte är helt och hållet kända för vissa fångar, och bestämmelserna i Wienkonventionen tillämpas inte, vilket är allvarligt och kan vara motiv för att upphäva domen.
Kommissionens befogenheter i denna fråga är som ni känner till begränsade, eftersom den normalt behandlas av rådet och andra institutioner som Europarådet och Förenta nationerna. Jag skulle dock vilja lägga till två eller tre punkter: först vill jag säga att Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt angående dödsstraffet upprepades tydligt i juni, i ett direktiv som antogs av rådet, vilket innebär att Europeiska unionen i sin helhet skall kämpa för att uppnå målet om ett internationellt avskaffande av dödsstraffet. Jag vill också tillägga att det i dag, som ni vet, i alla avtal med tredje land finns en klausul om respekt för de mänskliga rättigheterna, vilket vi ser som en viktig klausul för vårt samarbete med dessa länder. Det innebär att det faktum att ett frihandelsavtal förhandlas med länderna i Gulfens samarbetsråd eller med Pakistan kan få ett mycket tydligare genomslag för Europeiska unionens allmänna opinion i frågor som rör övergrepp på eller bristande respekt för de mänskliga rättigheterna.
Jag vill också nämna att det, i fråga om Sudan, lyckligtvis har getts en möjlighet till vapenvila, varför den så kallade Operation Life Line Sudan kunde äga rum, en operation till vilken Europeiska unionen bara i år har bidragit med 73 miljoner ecu. Men situationen i Sudan är allvarlig, liksom i andra länder, och jag skulle vilja understryka att vi är uppmärksamma och aktiva i försöken att också lösa problemet med de katolska prästerna, vilket Robles Piquer tog upp.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Vad gäller Iran har vi känslan, även om det finns vissa förhoppningar genom valet av president Khatami, att hans vanmakt i kampen mot vissa extremistiska krafter i allt högre grad motiverar att det internationella samfundet ger honom sitt beslutsamma stöd.
Vad gäller barnsoldater skulle jag vilja säga att vi kraftfullt har stött FN: s generalsekreterares speciella sändebuds åtgärder för barnen i de väpnade konflikterna, och vi håller på att tillsammans med honom förbereda ett gemensamt program, som kommer att medfinansieras av kommissionen, för att förverkliga några av de rekommendationer han snart kommer att lägga fram i generalförsamlingen.
Till sist, herr ordförande, vad gäller den f.d. Jugoslaviska republiken Makedonien vill jag säga att vi även där har vissa förhoppningar om att dialogen mellan olika etniska grupper, vilken åtminstone denna regering tycks satsa på, kan hjälpa till att lösa några av de problem som drabbar den albanska minoriteten, och särskilt de före detta borgmästarna Osmani och Demiri.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen om aktuella och brådskande frågor av större vikt.
Omröstning
Herr ordförande! Innan vi kommer till Pradier, måste jag än en gång hänvisa till följande: Dagens omröstning och de brådskande frågorna stred delvis mot arbetsordningen, ty vi hade än en gång enbart fått översättningar av de gemensamma texterna och inte av ursprungstexterna. Vi har teoretiskt rätt - och vi har ofta gjort det - att avvisa gemensamma texter och sedan rösta om ursprungstexterna. Denna rätt tar man emellertid ifrån oss, om ursprungstexterna inte - som annars är vanligt vid alla omröstningar - föreligger på originalspråken. Jag vet att det i presidiet väl beslutades något i denna fråga, jag protesterar bara mot det - det är absolut mot arbetsordningen - och jag ber er att ge detta i uppdrag till utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet!
Jag noterar er protest, men tack ändå för ert samarbete i detta fall.
Herr ordförande! Jag skulle gärna vilja föreslå att man i den franska versionen ersätter centres d'hébergement pour les refugiées med centres de rétention . Vi i gruppen är nämligen av den uppfattningen att oppvangcentra och onthaalcentra absolut inte har något att göra med fängelsepolitik. Däremot är så fallet med gesloten centra . Vi föreslår att det här skall stå centres de rétention i stället för centres d'hébergement . Jag hoppas att tolkarna i alla kabiner kan finna en bra översättning av detta i alla språkversioner.
Detta verkar vara ett översättningsproblem, snarare än ett muntligt ändringsförslag.
Nej, herr ordförande. Jag tror att det har blivit fel i alla språkversioner och att det överallt står någonting som liknar onthaalcentra . När flyktingar ansöker om flyktingstatus placeras de ofta i onthaalcentra . När processen väl är över hamnar de i gesloten centra . Avsikten är att i denna text åsyfta dessa gesloten centra .
Herr ordförande! Jag håller fullkomligt med om det som min kollega van Lancker precis har sagt. Naturligtvis är det så att platser för kvarhållande, som oftast fungerar under icke-rättsliga ordningar, kvalificerar sig för ledamöternas och alla medborgares uppmärksamhet.
OK. Tack så mycket.
Finns det några invändningar?
Herr ordförande! Jag tycker inte det verkar vara någon bra idé att vi här tar och inför en belgisk språkvariant i nederländskan. På korrekt nederländska heter det inte " onthaalcentrum " utan " opvangcentrum " .
Låt oss inte debattera detta. Ändringsförslaget är klart och tydligt.
Herr ordförande! Om vi då ändå skall göra ett förtydligande av ordet så skulle jag på nederländska vilja ha med " mottagningstält" inom citationstecken; det är nämligen det som är den nuvarande politiken.
(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande! Jag vill ta upp en ordningsfråga. När det gäller nästa års sammanträdeskalender, skulle ordföranden kunna vara vänlig och upplysa om sina förehavanden under den vecka som börjar den 8 februari? Hyser han några reseplaner, eller skall han underhålla några distingerade besökare?
Som man säger i det brittiska underhuset: Jag kommer att skriva till parlamentsledamoten om denna fråga.
Herr ordförande! Jag vill ta upp förhållandena i de irländska fängelserna där systemet är fullständigt kaotiskt, och inte alls i linje med Europarådets bestämmelser om fängelser som har godkänts av den irländska regeringen.
Systemet befinner sig i kris. Fängelserna överutnyttjas för personer som begått stölder utan att använda våld och för mindre förseelser. Många har fruktansvärda missbruksproblem. De ledamöter som lyssnar kanske är intresserade av att få veta att trots att Irland är den keltiska tigern, så är självmordsfrekvensen i de irländska fängelserna bland de högsta i Europa.
I Pradiers betänkande läggs det fram en rad mycket välkomna förslag, som att man till exempel skall ta hänsyn till kvinnliga fångars särskilda behov, bevarandet av social miljö och familjekontakter, tillhandahållande av lämplig sjukvård, inklusive särskilda åtgärder för missbrukare, och konstruktiva, humana lagar om straffpåföljder för yngre brottslingar, av vilka jag välkomnar alla.
Det sker vissa reformer i Irlands fängelser. Jag välkomnar beslutet som fattades i förra veckan av den irländska regeringen att anta förslaget om inrättande av en fängelsemyndighet. Det återstår emellertid fortfarande mycket att göra. I detta betänkande skisseras ett antal möjliga reformer. Jag motsätter mig emellertid förslaget om att olagliga droger skall avkriminaliseras i fängelserna. En avkriminalisering är inte rätt väg framåt, utan det skulle bara förvärra drogproblemen.
De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för ett initiativbetänkande om fängelseförhållandena i unionen. Det finns stor anledning att fokusera på fängelseförhållandena i medlemsstaterna. Fängelserna är i allmänhet överfyllda, och det kan vara nyttigt att utväxla erfarenheter om förebyggande av brottslighet, alternativ till fängelsestraff, häktningar, osv. Det är också aktuellt att fokusera på internernas grundläggande fri- och rättigheter, när det nu är 50-årsjubileum för FN: s förklaring om de mänskliga rättigheterna.
I betänkandet betonas att man kan komma till rätta med överbeläggningen av fängelserna genom att avkriminalisera användningen av olagliga droger som inte skadar andra individer än missbrukaren själv. Nu är det emellertid så att de straffrättsliga bestämmelserna på narkotikaområdet inte är en EU-angelägenhet, och det bör därför vara upp till den enskilda medlemsstaten att avgöra hur man skall förfara vid t.ex. en avkriminalisering av hasch.
Många av de sociala förslagen i betänkandet är bra, t.ex. en ökad " mänsklighet" i vården av fängslade personer.
Man kan emellertid fråga sig om det är EU: s uppgift att föreslå riktlinjer för medlemsländernas kriminalvårdspolitik. Civil- och straffrätt är nationella angelägenheter. Att tala om för medlemsländerna att de kan minska överbeläggningen på sina fängelser genom att avskaffa fängelsestraff för bruk av narkotika är en direkt inblandning i medlemsstaternas interna politik.
På gruppen De grönas vägnar välkomnar jag detta egeninitiativbetänkande om fängelseförhållandena i Europeiska unionen och de föreslagna förbättringarna och alternativa straffen.
Det har funnits en växande oro i Europeiska unionen rörande de otillfredsställande förhållandena i många av fängelserna i Europeiska unionen, där brottslingar avtjänar domar för brott som bedöms på olika sätt i olika länder.
Jag välkomnar det faktum att medlemsstaterna har uppmanats att fullt ut genomföra Europarådets bestämmelser i samband med fängelser. Ett berövande av rörelsefriheten bör inte innebära ett berövande av alla grundläggande friheter - åsikts- och yttrandefriheten, religionsfriheten och den politiska friheten, såväl som de medborgerliga rättigheterna måste respekteras.
Jag välkomnar också den serie åtgärder som utformats för att förbättra fängelseförhållandena och underlätta en förnyad integration i samhället. Den särskilda hänsyn som tas till de kvinnliga internernas behov är mycket viktigt. Det är även rekommendationerna för att skydda den sociala miljön och familjekontakterna, sjukvårdstjänsterna, inklusive särskilda tjänster för missbrukare, och en mer human lagstiftning om straff för yngre lagöverträdare.
Att undersöka amnestikonceptet, alternativa straff och betona betydelsen av fortbildning för fängelsepersonal och socialarbetare, är den väg som vi bör slå oss in på när det gäller den framtida politiken.
Det är också mycket viktigt att vi tittar på problemet med kriminalisering av drogmissbrukare. Detta kommer inte att lösa problemet, utan detta innebär att man blundar för missbrukarnas problem, som bara skadar sig själva, och bidrar till att fängelserna blir överfulla. Att tillämpa en politik för rehabilitering av missbrukare och hjälpa dem tillbaka till samhället skulle vara ett mer logiskt förhållningssätt.
Vad gäller irländska fängelser så har the Irish Penal Reform Trust lagt fram många användbara och konstruktiva förslag till den irländska regeringen, och belyst vissa av de allvarligaste problemen med det irländska fängelsesystemet.
Trusten har tagit upp vissa punkter rörande behandlingen av irländska fångar. Till exempel:
40 procent av fångarna har ingen möjlighet att sköta sin personliga hygien i sina celler. De måste använda ett kärl, ibland i en gemensam cell, och " slabba av sig" varje morgon.-Vissa fängelser är kraftigt överfulla. Den 15 juli 1998 tvingades fängelset i Cork att utnyttja 177 procent av den tänkta kapaciteten (266 fångar i ett fängelse avsett för 150).-Vid slutna institutioner är rekreationsmöjligheterna extremt begränsade.-Sjukvården för fångar har starkt kritiserats av enskilda interner, besökande kommittéer och Europeiska kommittén för förhindrande av tortyr.-Psykiatriska och psykologiska tjänster är begränsade och ojämnt spridda bland fängelserna. Detta leder till en överdriven användning av madrasserade celler (användes 500 gånger i Mountjoyfängelset under 1997).-Det finns föga oberoende kontroll av fängelseförhållandena. Inga fängelseinspektörer och besökande kommittéer är okritiska och i avsaknad av trovärdighet.-Det är svårt för fångarna att upprätthålla sina familjeband. Kontaktbesök tillåts sällan och korrespondensen censureras.-Fängelsepersonalens grundutbildning är låg och ger inte tillräcklig kunskap om de mänskliga rättigheterna.-Fängelsedirektörerna har ingen kontroll över sina budgetar eller personalens tjänstgöringslistor. De tillåts inte att styra fängelserna.Om man kombinerar de ovanstående punkterna, kan detta skapa en miljö där man inte beaktar de mänskliga rättigheterna i tillräckligt hög grad. Detta innebär att man inte tar itu med en dålig behandling, och att denna till och med accepteras. På så sätt blir den låga standarden normgivande.
En potentiellt dålig behandling kommer sällan fram i ljuset på grund av den kultur av hemlighållande som karakteriserar justitiedepartementet.
Det finns en uppfattning i Irland att de fattiga behandlas annorlunda av domstolarna. Undersökningar av fängelsepopulationen visar en tydlig överrepresentation av outbildade, arbetslösa och drogmissbrukande unga män. Det finns tydliga bevis som visar att det är mer troligt att de fattigaste svarandena hamnar i fängelse än åläggs böter, och även om de åläggs böter kan de hamna i fängelse på grund av försummad inställelse inför rätta. Vissa domstolar tillåter också ett bidrag till " fattigbössan" , som ett alternativt straff. Detta är till fördel för dem som har pengar.
Den domstolspraxis som utövas i Irland är oklar. Om rättvisa skall skipas måste denna praxis analyseras, och områden där diskriminering sker måste elimineras. Det finns ingen straffrättslig forskningstradition i Irland, vilket innebär att politiken ofta grundas på intuition och opportunism, och inte på fakta och principer.
Ett annat problem är att häktade personer inte hålls åtskilda från dem som redan har fått sina domar. Eftersom de måste finnas tillgängliga för domstolarna, hålls de kvar på anstalter där förhållandena är ohygieniska och trångboddheten är ett faktum. Dessa personer får kontakt med de värsta elementen i de irländska fängelserna, och detta är oacceptabelt med hänsyn till deras rättsliga status som oskyldiga medborgare.
Under 1999 kommer ett nytt specialbyggt häktningsfängelse i Cloverhill att tas i bruk. Detta kan vara en möjlighet att skapa en miljö för häktade personer som tar hänsyn till deras särskilda behov. Kvaliteten vad gäller utformningen av denna institution lämnar mycket i övrigt att önska. Trots det faktum att internationella riktlinjer föreslår individuella celler som standard, kommer överbeläggning att bli ett faktum så snart institutionen tas i bruk. Det kommer att vara tre interner i varje cell. Dessa är små och trånga, bara 10, 7 m2 .
Den irländska situationen är inte unik, det är uppenbart att det finns liknande problem i många andra medlemsstater.
Betänkandet innehåller en rad humanistiska värderingar som jag starkt sympatiserar med. Jag anser dock inte att de frågor som behandlas, straffrätt och förhållandena i medlemsländernas fängelser, tillhör EU: s eller Europaparlamentets kompetensområde. Jag har därför inte röstat för betänkandet i slutomröstningen. Jag vänder mig också mot att betänkandet blandar sig i medlemsstaternas narkotikapolitik.
Omröstningen är avslutad.
Rasism och främlingsfientlighet
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om två muntliga frågor från Elliott för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor: B4-0714/98 till rådet och B4-0715/98 till kommissionen, om den årliga debatten om rasism,
och
betänkande (A4-0478/98) av Oostlander för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor om meddelandet från kommissionen: " En handlingsplan mot rasism" (KOM(98)0183 - C4-0253/98).
Herr ordförande! Låt mig inleda med att säga att jag känner mig litet bedrövad av att tala på Elliotts vägnar, som på grund av de förseningar som uppstod i och med debatten om situationen i Irak, inte kan vara här för att presentera sin egen resolution. Jag beklagar att denna ändring av föredragningslistan innebär att jag måste ersätta honom.
Jag måste också erkänna att jag är ledsen att jag missade presskonferensen som hölls av Mégret, Blot och Le Gallou tidigare i dag, där de förklarade den aktuella situationen i Front National . Normalt sett är jag emot krig - inbördeskrig eller någon annan typ av krig - men jag gör ett undantag i detta specifika fall.
Vad gäller resolutionen, vill jag att ledamöterna uppmärksammar ett antal punkter. För det första, i punkt 1 fastställs behovet av en snabb ratificering av Amsterdamfördraget. Ledamöterna informeras om att vi har en ny artikel 13 som för första gången tillåter kommissionen att vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa rasism, främlingsfientlighet och anti-semitism. Detta kan emellertid bara göras när Amsterdamfördraget väl är ratficerat. Jag hoppas att fransmännen, som är de sista som skall ratificera detta fördrag, kan göra detta så snart som möjligt. Jag uppmanar dem att ta chansen att införa lagstiftningen före den 10 juni, så att kommissionens förslag kan utgöra en del av debatten kring Europavalen.
Som fastställs i punkt 3, hoppas jag att lagstiftningen kommer att införliva många av de idéer som lagts fram av Starting Line -gruppen, som arbetat med den föreslagna lagstiftningen ett antal år. Vad vi behöver när det gäller kampen mot rasism är detaljerad och slagkraftig lagstiftning. Jag vill inte se att kommissionen avskräcks av den åsikt som en del uttrycker, att vissa medlemsstater inte kommer att godta en sådan lagstiftning och sådana lagförslag. Vi bör inte glömma bort att det var ganska nyligen som de 15 medlemsstaterna undertecknade Amsterdamfördraget, och jag är övertygad om att - i och med undertecknandet av artikel 13 - att de godkänner lagstiftning på området.
Jag måste också göra ledamöterna uppmärksamma på punkt 10, i vilken det argumenteras för att vi vid nästa revision av fördraget bör sträva efter att införa omröstning med kvalificerad majoritet på detta specifika område.
I punkt 4 nämns idén med en uppförandekod för politiska partier; en uppförandekod som gör att de politiska partierna, först och främst, inte uttrycker rasistiska åsikter, inte använder ett rasistiskt språk och inte använder rasistiska budskap som en del i deras politiska kampanjer; och, för det andra, men lika viktigt, att inte ha förbindelser med partier som bryter mot uppförandekoden. Det skulle vara mycket lämpligt, mot bakgrund av parlamentets kampanj för lagstiftning på EU-nivå, som fortgått i nästan femton år, att en sådan uppförandekod först används av de politiska partier som ställer upp i Europavalen 1999.
I punkt 6 nämns det nya europeiska observatoriet - övervakningscentrumet som inrättats i Wien. Beata Winckler som är chef för detta centrum finns faktiskt på åhörarläktaren just nu. Jag vill tacka henne för det arbete som hon redan har utfört i egenskap av ny chef, och observatoriets styrelse, särskilt Jean Kahn, som håller på att återhämta sig från ett slaganfall, för det arbete som de har utfört vid centrumet. Jag måste emellertid säga att vi har höga förväntningar på observatoriet. Vi förväntar oss inte en torr och tråkig statistisk rapport varje år: det vi vill ha är rapporter om vilka åtgärder som bör vidtas på lokal, regional, nationell och europeisk nivå, för att bekämpa rasismen när den uppkommer, och för att förhindra att den uppkommer. Vi vill använda observatoriet som en idébank för att försöka se till att vi lägger fram lämpliga förslag.
I punkt 7 nämns ett europeiskt nätverk för att övervaka rasism och främlingsfientlighet. Det är mycket viktigt att observatoriet använder detta. Vi vill inte att de skall återuppfinna hjulet; vi vill att de skall dra nytta av de sakkunniga som redan finns tillgängliga i grupper som inrättas av gemenskapen och andra organisationer i Europeiska unionens 15 medlemsstater.
Förutom att presentera Elliotts resolution, vill jag också nämna att jag personligen hyser vissa tvivel rörande punkt 12, i vilken kommissionen uppmanas att stödja små, lokala grupper. Det är viktigt att dessa grupper får stöd, men om man iakttar subsidiaritetsprincipen bör kanske detta stöd komma från regionala och nationella organisationer. De byråkratiska problem som uppstår när kommissionen skall försöka kommunicera med dessa mindre, lokala grupper är svåra att övervinna.
I punkt 15 nämns vårt rättmätiga krav att ansökarländerna skall garantera minoritetsgruppernas rättigheter. Jag måste säga till ansökarländerna att kanske är det så att vissa av de rättsliga och inrikes frågorna kan vara ett större hinder för medlemskap än vissa diskussioner som sker om jordbruket och strukturfonderna. Jag tror att parlamentet mycket kraftfullt kommer att motsätta sig ett godkännande av ansökarländer som inte respekterar minoriteternas rättigheter - antingen det rör sig om etniska, språkliga eller religiösa rättigheter - eller, i detta sammanhang, personer som har en annorlunda sexuell läggning.
Till sist vädjar jag om övergripande europeiska åtgärder på det strategiskapande planet. Detta är viktigt. Jag skulle vilja ge ett exempel: för närvarande växer den rasistiska musiken runt om i Europa. Det finns ett band - om det nu kan kallas det - som bär namnet " No Remorse" , vilket är en förkortning för " No remorse for the Holocaust" , vars senaste CD bär titeln " Barbecue in Rostock" , på vilken man hyllar de personer som kastade bensinbomber på flyktingbostäder i Tyskland. Jag skäms att säga det, men det är en brittisk grupp. CD-skivorna är producerade i Danmark och Sverige, och säljs på gatorna i Tyskland och Spanien. Om vi skall kunna ta itu med dessa problem är det mycket viktigt att tar itu med dem på europeisk nivå, eftersom det uppenbarligen är ett gränsöverskridande problem.
Jag rekommenderar kammaren att godkänna Elliotts resolution. Jag hoppas att den får stöd när vi röstar i morgon, eftersom det är viktigt att denna kammare upprätthåller den ständiga vaksamhet som är nödvändig för att säkerställa att de tragiska händelserna för 50 år sedan inte upprepas i framtiden.
Herr ordförande! Det är bra att kommissionen arbetar vidare med temat " rasism och främlingsfientlighet" , särskilt nu när detta inte är ett så populärt ämne längre. Politiker måste ju ständigt påverka samhällsutvecklingen i positiv riktning, även om det ibland valmässigt är fördelaktigare att värva röster genom att väcka rädsla för och motvärn mot vissa grupper. Vitsen med att behandla ett sådant här ämne är samtidigt att vi tittar på oss själva ordentligt och inte heller skyr självkritik. Bara på så sätt blir detta ämne verkligen intressant.
Kommissionens handlingsplan är litet grann en besvikelse därför att det ännu inte är en operativ, strategisk plan. Emellertid måste vi räkna våra välsignelser, och det får mig att göra följande påpekanden.
Europeiska kommissionen ser med rätta på kampen mot rasism som en fråga för samhället självt. Insatser uppifrån, från politiskt håll, måste införlivas med en massa samhälleliga initiativ. Europeiska kommissionen nämner i detta sammanhang en mängd organisationer som kan vara av stor betydelse inom detta område, och jag ansluter mig också gärna till detta. Men tyvärr glömmer man i texten några av de viktigaste, nämligen kyrkan och trossamfunden. Just nu när tillhörandet av en annan religiös, eventuellt utländsk, grupp utgör en extra utmaning för integrationen, måste vi till exempel prata om moskéer och dess styrelse och de muslimska samfunden. Dessa har också som sin uppgift att samarbeta med oss för att bekämpa diskrimineringen i vårt samhälle.
Även de diskriminerades eget agerande är av vikt. Alla vuxna människor kan och måste engagera sig i sin egen sak och borde också kunna bekämpa de eventuella problemen i den egna kretsen, särskilt vad gäller integrationsproblem som yttrar sig i form av dåliga kunskaper i det språk som talas i det land där man bor och om den lokala kulturen, och som ibland i vissa fall också kan yttra sig i en ökad kriminalitet till följd av rotlöshet i det andra samhället.
Vi måste dessutom hoppas att också andra, också de grupper det rör sig om själva, bidrar till Europeiska unionens kultur, och det är ett viktigt underlag. De innefattas av en lång tradition; för Europa har alltid haft en öppen kultur och så måste det förbli.
Framhållandet av samhället yttrar sig också genom stöd till nätverk av antirasistiska organisationer. Det är mödan värt att bidra till finansieringen av dessa. Det står tyvärr dessutom något i texten som kan antyda en hundraprocentig finansiering, men det kan också vara en fara för denna sortens nätverk eftersom man då ensidigt inriktar sig på förvaltningsmyndigheterna som finansieringen måste komma ifrån. Samtidigt kan det ha en förlamande inverkan på införlivandet av dessa nätverk och deras organisationer i själva samhället. Man måste alltid prioritera stödet hos allmänheten, och därför är också det också av stor vikt med en redovisningsplikt just för detta. En hundraprocentig finansiering från staten kan utgöra ett allvarligt hinder för detta.
Det handlar alltså om att dessa nätverk dessutom riktar sig till samhället. Detta är verkligen det svåra jobbet. Det synes mig inte vara någon bra idé att ge bidrag till lobbyverksamhet visavi lagstiftaren eftersom det är vi själva som arbetar visavi lagstiftaren, och det är vi själva som måste vara bäst på att utföra den uppgiften, och det kan vi också göra mer demokratiskt. Jag har därför också gjort ett försök att genom en ändring avlägsna ett korporativt insmygande från resolutionen, och jag tror också att man kommer att kunna finna ett starkt stöd för detta.
Handlingsplanen kräver med rätta att Europeiska unionen för en konsekvent politik inom alla sektorer. Det gäller till exempel också den egna personalpolitiken där vår antirasistiska hållning måste framgå, men också utrikespolitiken som syftar till att undvika eller i tid stoppa rashat, politisk manipulation, etniska ojämlikheter och folkmord. Enligt min mening är det inte vår uppgift att förekomma att man skyr kritik av vår egen utrikespolitik. Detta är en annan politisk sektor precis som den social-ekonomiska och kulturpolitiken, och även där är vi alltså skyldiga att uttrycka vår kritik.
Vad gäller utrikespolitiken måste vi påpeka att det naturligtvis är ett otroligt stort antal människor som har omkommit till följd av att man har brustit i påpasslighet vid motverkandet av etnisk rensning. Detta är ett av de allvarligaste fenomenen som Europeiska unionen har att kämpa med.
Vid utvidgningen av Europeiska unionen måste man också uppmärksamma denna aspekt av antirasism samt kampen mot främlingsfientlighet; i synnerhet bör man här nämna antisemitismen därför att det har visat sig att denna i vissa länder underligt nog ännu växer och frodas.
Så länge denna slags diskriminerande handlingar existerar i länder som vill ansluta sig till EU kan vi tala om en måttstock som mäter i vilken grad rättsstaten är återupprättad. Diskriminering, rashat, främlingsfientlighet; detta är måttstockar för att mäta rättsstatens kvalitet. Dessa frågor måste vi mycket starkt uppmärksamma både när det gäller kandidatländerna och de nuvarande medlemsstaterna.
Samtidigt måste vi erkänna att det integreringen av vissa minoritetsgrupper i vissa länder inte är helt enkel. Naturligtvis är det så att zigenare utgör en svår fråga i diverse länder, även vad beträffar deras beredvillighet till integrering. Det skulle vara bra att här också behandla frågan om zigenarna som en europeisk fråga. Jag påminner er snabbt om att vi också har förespråkat en möjlighet för Europeiska unionen att bedriva studier i detta ämne, just i Rumänien där väldigt många minoritetsgrupper förekommer och där man ändå har utvecklat många verksamheter för att se hur man där kan nå en bredare integration. Detta förtjänar vår djupa respekt, i synnerhet då vi lever i länder där dessa problem inte är så livskraftiga.
Naturligtvis kan man nämna diverse förebyggande åtgärder inom det social-ekonomiska området, inom bostadsområdet samt i fråga om utbildning och kulturpolitik. Under Europaåret mot rasism har många initiativ kommit fram. Ett av de viktigaste initiativen som har givits en konkret form är observatoriet mot rasism och främlingsfientlighet i Wien, där direktör Beate Winckler följer våra överläggningar från den allmänna läktaren. Vi värdesätter detta särskilt mycket därför att kontakten med Europaparlamentet naturligtvis är av stor vikt både för henne och för oss.
Herr ordförande! Vi får hoppas att detta ämne inte kommer att drunkna i beaktanden av politisk korrekthet och skapandet av en image. Här handlar det om svåra saker med mycket praktiska följder för de människor som är offer för dessa, samt för Europeiska unionen vilken är grundad på antirasism och gränsöverskridande solidaritet.
Efter ratificeringen av Amsterdamfördraget måste vi övergå till lagstiftning och helst till särskild lagstiftning för att inte hamna i förvirrande situationer; särskild lagstiftning för varje typ av diskriminerad grupp och för varje politiskt område. Jag förvärvade den nödvändiga erfarenheten i dessa frågor under utformningen av antidiskrimineringslagstiftningen i Nederländerna.
Vi måste erkänna att det här föreligger ett fullkomligt europeiskt problem, men att vårt arbete endast kan vara kompletterande därför att tyngdpunkten ligger hos medlemsstaterna och deras samhällen.
Herr ordförande! Jag skulle utifrån utskottet för sysselsättning och socialfrågor vilja fokusera på fyra konkreta frågor som är av särskild vikt för att också kunna ge denna handlingsplan ett något mer konkret innehåll. Det är för det första de etniska minoriteternas chanser på arbetsmarknaden. Trots den skriande bristen på statistik över deras ställning på arbetsmarknaden är det övertydligt att etniska minoriteter konfronteras med en synnerligt hög grad av diskriminering. Deras höga arbetslöshet, deras ringa befordringsmöjligheter och deras prekära arbetssituation kan inte bara förklaras av deras låga utbildningsnivå. Europeiska unionen har nu sedan en kort tid tillbaka instrument för att ingripa konkret via riktlinjer för sysselsättning. Det gläder oss mycket att jumborådet i början av december följde upp rekommendationen från parlamentet och rådet om att i de nationella handlingsplanerna ägna särskild uppmärksamhet åt diskriminering av etniska minoriteter. Vi hoppas att ordalagen kan skärpas ytterligare och att man kan tillägga benchmarks samt konkreta, skarpa utfästelser.
För det andra kan EU ytterligare stärka strategin för lika möjligheter genom strukturfonderna och EG-initiativ. Vi själva i parlamentet har inom ramen för Europeiska socialfonden alltid med stor tydlighet bett om uppmärksammande av de etniska minoriteterna. Vi hoppas att rådet kommer att följa oss i detta och förresten också att kommissionen inom ramen för de framtida EG-initiativ ytterligare kommer att öka uppmärksamheten kring diskriminering.
Den tredje frågan gäller antidiskrimineringslagstiftning med stöd av artikel 13. Vi hoppas att kommissionen nu mycket snabbt lägger fram ett förslag till ett direktiv så att vi verkligen kan agera, bland annat via rättskipning i EG-domstolen. Jag vet visserligen att det krävs enhällighet i rådet för detta, men det skulle vara skandalöst och obegripligt om medlemsstaterna skulle motsätta sig en sådan sorts lagstiftning. Vi väntar oss att kommissionen kommer att basera sitt initiativ väldigt mycket på den erfarenhet vi redan nu har av lagstiftning för lika möjligheter för män och kvinnor, inklusive allt som finns av positiv diskriminering, indirekt diskriminering och omvänd bevisbörda. Bara då kan ett direktiv vara ett bra direktiv.
Slutligen, herr ordförande, kommer jag till arbetsmarknadsparternas roll. De sociala överläggningarna på Europanivå skulle kunna återvinna sin trovärdighet rejält om parterna äntligen skulle enas om en uppförandekod beträffande icke-diskriminering på arbetsplatsen. Jag hoppas att Europeiska kommissionen mycket snabbt kan konkretisera sin handlingsplan i denna riktning. Jag är nyfiken på kommissionens förslag.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Vid sidan av upptagandet av klausulen om icke-diskriminering i Amsterdamfördraget är upprättandet av ett europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet ett framsteg i bekämpningen av rasismen. Det är till stor hjälp för oss, eftersom vi med hjälp av dataundersökningar får en bättre bild av rasismens och främlingsfientlighetens art och omfattning. Man kan också göra jämförelser mellan medlemsstaterna. Bättre information bidrar till en mer effektiv bekämpning av rasismen.
Kommissionens handlingsplan innehåller bra åtgärder, t.ex. stödet till samarbete och partnerskap på alla nivåer och utvecklingen av ett mainstreaming -koncept. Stödet till pilotprojekt och nätverk anser jag vara särskilt viktigt för att stimulera till ett aktivt erfarenhetsutbyte. Det krävs innovativa projekt för att bekämpa rasismen. Jag är dock ense med min kollega Oostlander om att det fortfarande saknas konkreta och detaljerade förslag i handlingsplanen. Utvecklingen av negativa föreställningar måste motverkas på ett tidigt stadium i uppfostran. Här ställs det krav på föräldrar och lärare, som i sin egenskap av uppfostrare har ett stort ansvar. Mitt fleråriga engagemang i föräldraarbetet var alltid inriktat på att i lekskolor och skolor främja en bättre ömsesidig förståelse av kulturerna. Interkulturell undervisning, genomförande av projekt i skolorna och en aktiv integrering av föräldrarna bidrar till att det växer fram ett interkulturellt, tolerant samhälle. Jag kommer också i fortsättningen att arbeta aktivt för detta.
Vid den europeiska konferensen om artikel 13 i Amsterdamfördraget i Wien i början av december, där jag deltog, varnade man uttryckligen för att bortse från att Europa hotas av rasism och främlingsfientlighet. Båda fenomenen har ökat, men detta genomgripande hot har inte fått den betydelse som tillkommer det. Den fortsatta existensen av och den gränsöverskridande naturen hos rasism, främlingsfientlighet och antisemitism i Europa är alarmerande, och gör det allt tydligare hur brådskande det är att agera på europeisk nivå. En snabb ratificering av Amsterdamfördraget är följaktligen nödvändig, så det kan läggas fram rättsliga bestämmelser om bekämpning av rasdiskriminering efter det att fördraget har trätt i kraft.
Avslutningsvis återstår det att hoppas att vi under det kommande århundradet lyckas skapa ett klimat, där rasismen inte längre finner fotfäste. Detta är en avgörande framtidsfråga för Europa.
Herr ordförande! Föredraganden säger, vilket är befogat, att kommissionen inte är tillräckligt konkret i sin handlingsplan. Jag undrar dock om inte vi själva också har anledning att se oss i spegeln. När vi debatterar rasism, är vi väldigt snabba att fördöma det. Jag skulle emellertid vilja hänvisa till några andra frågor där vi inte har handlat på samma sätt. Ta till exempel Schaffnerbetänkandet som vi röstade om i dag. Då var det nog ganska många i detta parlament som just med risk för xenofobi inte ville ge lokal rösträtt åt invandrare. Vidare har vi i flera sammanhang låtit bli att anta aktstycken som skulle ge medborgare från tredje land som lagligen befinner sig här möjlighet till fri rörlighet. Det har vi inte heller lyckats med. Dessutom har vi inte lyckats ge ett yttrande om Simone Veil-gruppens förslag - även i detta fall med hänvisning till medborgare från tredje land. Detta är allvarliga misslyckanden från parlamentets sida.
När det gäller det som föredraganden hänvisar till i punkt 8 i Oostlanderbetänkandet, de europeiska partiernas stadga om ett samhälle fritt från rasism, är inte heller utvecklingen på Europanivå eller i medlemsländerna vad den borde vara. På Europanivå är det bara Europaparlamentet som genom sin ordförande och ELDR-partiet har undertecknat denna stadga. Den har varit klar för undertecknande sedan februari 1998. Varför dröjer alla andra partier på europeisk nivå?
Jag är glad över att Oostlander fäster så mycket uppmärksamhet vid zigenarnas situation, inte bara i våra medlemsländer, utan också i Öst- och Centraleuropa. Detta är något som vi måste se mycket allvarligt på, både i umgänget med kandidatländerna och när vi ser på vår egen asyl- och invandringspolitik. Det finns ett starkt behov för dem att få skydd i många situationer.Till slut kan jag med glädje konstatera att parlamentet i dag med övervägande majoritet godkände en vädjan om att alla länder skall underteckna Europarådets stadga för regionala språk och minoritetsspråk. Jag tror att det är första gången som vi har gjort detta, och det är en allvarlig uppfordran till oss alla.
Fru ordförande! Jag behöver inte använda hela den tid jag förfogar över, eftersom några av de saker jag hade tänkt ta upp redan har sagts och dessutom på ett bra sätt.
Vi behandlar i dag ett meddelande från kommissionen om handlingsplanen mot rasismen. Tyvärr måste vi medge att åtgärder som dessa är oumbärliga, eftersom rasism och främlingsfientlighet finns ibland oss i vardagslivet, i det offentliga och det privata. Därför anser jag att kampen mot detta fenomen måste pågå hela tiden och tas upp i sitt ursprung, där det föds, växer och utvecklas.
Som jag har sagt vid tidigare tillfällen måste vi bekämpa rasismen redan i de sociala relationerna, och från den offentliga makten ständigt främja det mellankulturella, förbindelserna mellan kulturerna och de objektiva kunskaperna om andra minoritetskulturer, vilket inte kan innebära något annat än ett socialt och kulturellt berikande och inte på något sätt utgöra någon fara för statens väsen. Det handlar alltså om att gå mot en verklig samlevnad och inte bara mot en samexistens.
Vi måste också fortsätta att kritisera att Europeiska unionens och medlemsstaternas utrikespolitik - när det finns en sådan - i många fall styrs av etniska fördomar, som i fallet med Bosnien, Albanien etc. och inte av en verklig samarbets- och utvecklingsanda oberoende av strikt ekonomiska aspekter.
Tillsammans med dessa allmänna åtgärder, som borde inspirera all politik i Europeiska unionen, får vi inte glömma konkreta åtgärder för att avskaffa rasistisk diskriminering. Vi måste verka för en politik med positiv diskriminering i integrationen av etniska och kulturella minoriteter. Erfarenheterna från positiv diskriminering för kvinnor bör tillämpas på andra strukturellt diskriminerade grupper.
En annan sak jag inte vill låta bli att på ett kraftfullt sätt kritisera här, är det ständiga försvagandet av respekten för de mänskliga rättigheterna på poliskontoren vid bestämningen av de faktorer som hör till brotten, såsom brottslingens religiösa eller kulturella tillhörighet. Det är inte ovanligt att i pressmeddelanden eller polisrapporter få se färgade och klart rasistiska och diskriminerande formuleringar som " arabiskt utseende" , " muslimskt utseende" , " maghrebskt utseende" , etc.
Detta är ett klart angrepp på människors värdighet och går emot respekten för deras grundläggande rättigheter, och vi måste därför bekämpa detta med alla tillgängliga medel. Av dessa skäl är det absolut nödvändigt att underlätta för alla medborgare att använda sig av en rättsstats befintliga rättsliga resurser mot rasistiska och främlingsfientliga handlingar, och från de offentliga, nationella och europeiska institutionerna främja informationen om de mekanismer som finns för att inleda rättsliga förfaranden mot handlingar av detta slag, och även att främja och garantera nödvändigt ekonomiskt stöd för detta.
Fru ordförande! Som ny ledamot har jag låtit sammanställa debatterna i kammaren om främlingsfientlighet och rasism åt mig. Sedan Nationella fronten från Frankrike kom med har kammaren upprepade gånger måst diskutera denna fråga. Betänkandet från den första undersökningskommittén i denna fråga härstammar från år 1985. En andra undersökningskommitté inkallades 1989 med anledning av att de tyska republikanerna kom in i Europaparlamentet.
Vi måste återigen ägna oss åt detta problem, även om frågeställningen behandlats mycket seriöst vid två tillfällen. I dag kan herrarna Le Pens, Haiders och Freys partier notera avsevärda valframgångar i Frankrike, Österrike och Tyskland. Tyvärr har främlingsfientliga och rasistiska brott skördat flera offer under de gångna åren. Inte förrän i Amsterdam reagerade medlemsstaterna på kammarens upprepade krav och betänkanden. Olyckligtvis har vi förlorat värdefull tid alltsedan Maastricht. Vi bör dra de nödvändiga slutsatserna av detta och ge den nya rättsliga grunden ett innehåll som motarbetar varje form av diskriminering och rasism i unionen.
Endast med hjälp av en politik som grundas på lika rättigheter kommer vi att övervinna främlingsfientligheten och rasismen. Därför får det inte stanna vid handlingsplaner mot rasism. En tillnärmning av de olika lagarna inom unionen mot främlingsfientliga och rasistiska brott och ett främjande av lika rättigheter för alla invånare i Europeiska unionen bör vara våra närmaste mål. Endast på så sätt kan vi lyckas förverkliga en fredlig och jämställd samexistens för alla européer.
Fru ordförande! Precis som föregående talare är jag en ny ledamot i denna kammare, men jag har haft privilegiet att företräda Regionkommittén och har talat vid anti-rasistiska seminarier i Bryssel tidigare i år. Jag välkomnar Oostlander-betänkandet och denna senaste debatt och demonstration av stöd från Europaparlamentet för kampen mot rasism. I egenskap av ledamöter av Europaparlamentet, så har vi ett ansvar att främja respekten för kulturell mångfald och mänsklig värdighet, men främlingsfientligheten och rasismen finns dessvärre i varierande grader i alla våra medlemsstater.
I juni 1997 godkände Regionkommittén ett yttrande i detta ämne, i vars slutsats står att läsa att " Det enda sättet på vilket man kan göra verkliga framsteg när det gäller att ta itu med problemen med rasism, främlingsfientlighet och anti-semitism, är att acceptera att de existerar" . Vi och våra politikerkolleger på alla nivåer, får därför inte vara rädda att erkänna att problemen finns i vår närhet om vi skall kunna tänka ut och genomföra meningsfulla åtgärder för att bekämpa rasismen.
I artikel 7 i det reviderade Fördraget om Europeiska unionen har man infört möjligheten att förvägra en medlemsstat att rösta om denna åsidosatt principerna om de mänskliga rättigheterna. Detta är en tydlig signal om att Europeiska unionen inte längre är villig att acceptera brott mor de mänskliga rättigheterna som kan resultera i diskriminering och rasism. Alla politiskt ansvariga på nationell, regional och lokal nivå, har ett ansvar för att främja och utveckla strategier för att åstadkomma social integration i dess vidaste bemärkelse, genom lokala initiativ och partnerskap.
Mina erfarenheter från den skotska kommunalpolitiken har lärt mig hur viktigt detta arbete är på alla nivåer. Ett positivt exempel på politiska initiativ på lokal nivå kan hämtas från min egen valkrets, där det skett genom deltagande i the Tayside Racial Equality Council . Sådana organisationer kan verka vid sidan av och komplettera frivillig- och lagfästa organisationer, och jag menar att det är nödvändigt att vi främjar det oberoende arbete som utförs i frivilligorganisationer och uppmuntrar till samarbete mellan nationella och lokala förvaltningar, tillsammans med det arbete som utförs av det civila samhället.
Under denna eftermiddag har debatten varit positiv och de tal som har hållits före mitt har visat att denna kammare visar att tydligt engagemang när det gäller att ta itu med problemet med rasism. Men ett erkännande fordrar åtgärder, och vi behöver handla i stället för att diskutera. En aspekt som allt för ofta förbises, är behovet av att angripa många av de sociala och kulturella problem som är de grundläggande orsakerna till rasismen i våra samhällen. Dessa utgör stora hinder, och det kommer att krävas betydande åtgärder om man skall kunna ta itu med dessa underliggande problem på ett framgångsrikt sätt.
Ett av de viktigaste sätten som vi kan arbeta för eliminering av rasism är genom utbildning, som måste ses som ett av de bästa sätten att arbeta på lång sikt. Denna måste genomföras på alla nivåer, men i synnerhet på gräsrotsnivå. Det är dessutom av yttersta vikt att det sker ett lämpligt informationsflöde om utbildningen på ett effektivt sätt skall ta upp kampen mot diskriminering och rasism. Som en del i detta bör Wien-observatoriet få större befogenheter, och vi som valda politiker bör få regelbunden information om utvecklingen och om undersökningar, så att vi skall kunna vidta lämpliga åtgärder runt om i Europa.
Mitt parti är emot de trångsynta förhållningssätt som uppvisades av vissa medlemsstater under Europeiska rådets sammanträde i förra veckan. Samarbete och ömsesidig förståelse mellan alla stater är en förutsättning om vi skall kunna hoppas på att bekämpa rasismen på ett effektivt sätt. Detta kommer inte att ske om vi ignorerar dessa mål för att i stället främja egoistiska syften. Europa behöver ett genomgripande, utåtblickande förhållningssätt om vi skall kunna bekämpa rasismen. Jag välkomnar kraften i handlingsplanen och föreliggande betänkande, samt förslaget till resolution. Jag hoppas verkligen att vi på alla nivåer kan skapa genomförbara förslag som resulterar i en framgång för denna kamp.
Fru ordförande! Jag är bekymrad över de uppblomstrande tecknen på nationalism och är mån om att uttrycka min avsky för detta. Jag är övertygad om att nationalismen måste bekämpas å det bestämdaste. En handlingsplan mot rasism kan här komma till nytta. Dock kan man enligt min mening bäst bekämpa rasism på lokal och nationell nivå. De olika situationerna i varje kommun, landskap och medlemsstat kräver åtgärder som är kraftigt anpassade till situationen. Naturligtvis förnekar jag inte att fenomenen rasism, främlingsfientlighet och antisemitism inte begränsar sig till landgränser. Europas olika stater skulle således behöva samarbeta när det gäller att öka medvetenheten hos sina medborgare genom att utbyta information och erfarenhet. Europarådet kan i detta sammanhang fylla en viktig funktion som överordnat organ, vilket förresten redan har visat sig under de gångna åren.
Under 1995 hade föredraganden Oostlander helt andra tankar om på vilken nivå man borde bekämpa rasismen. Han sade då under en rundabordskonferens kring detta tema att kampen mot rasism kan skilja sig från land till land. I samband med detta hänvisade han till subsidiaritetsprincipen. Vid denna tid såg han snarare framför sig att en handbok i rasismbekämpande upprättades på nationell nivå än på Europanivå. I denna resolution finns det inte mycket kvar av den visionen. Det jag framför allt har svårt för i denna resolution är förslagen som leder till ny europeisk lagstiftning. Med åberopande av artikel 13 i EG-fördraget enligt ändringarna i Amsterdamfördraget ber föredraganden kommissionen att lägga fram ett direktiv mot rasdiskriminering. I den artikeln talar man dock om lämpliga åtgärder. Lämpliga åtgärder innebär inte automatiskt ett direktiv. För övrigt betraktas artikel 13 enligt min åsikt som en sorts grundlagsartikel på Europanivå därför att denna artikel gång efter annan används som språngbräda.
Med hänsyn till artikelns lydelse är detta enligt min åsikt inte möjligt. Enligt min mening behövs inte en grundlag på Europanivå. Alla medlemsstater har redan undertecknat den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och har sin egen grundlag.
Fru ordförande! Det är ytterst nödvändigt att bekämpa rasismen. Således stöder jag av hela mitt hjärta alla försök som på nationell och internationell nivå företas i detta syfte. För mig är det dock att gå för långt att för detta ändamål utfärda lagstiftning på Europanivå. När de punkter i resolutionen som rör lagstiftningen antas, kommer jag tyvärr att tvingas lägga ned min röst.
Ordförande, ledamöter! Även jag måste understryka att de förslag kommissionen lägger fram i sin handlingsplan är riktiga förslag, men otillräckliga. I grund och botten handskas man med denna företeelse genom att framför allt slå mot de orsaker som frambringar den.
I dag är troligen rasismen inte så stark, men främlingsfientligheten är det sannerligen. Detta beror även på det faktum att befolkningen har svårt att acceptera de flyktingvågor som också har förödande konsekvenser på levnadsvillkoren. Det krävs därför att den Europeiska gemenskapen har ett mycket mer aktivt förhållningssätt till detta ämne. Enligt min åsikt måste till exempel gemenskapen ta initiativ avsedda att bland annat organisera inresan på dess territorium för dem som förtjänar det och har anledning till det, medan de som inte svarar mot dessa krav borde stoppas. Samtidigt borde staterna vara mycket uppmärksamma på hur immigrationen går till. Jag säger detta eftersom man annars skapar en slags ofördragsamhet hos den allmänna opinionen, vilken kan utmynna även i episoder med intolerans mot enskilda människor. Det krävs alltså ett extremt positivt förhållningssätt, att inte längre bara låta sig dras med av händelserna utan att försöka bestämma över dessa händelser.
I dag är det mycket troligt att folksamvetet är vaccinerat mot de gamla företeelserna. Det är vaccinerat, men detta räcker förmodligen inte. Det krävs även handlingar, och ur denna synpunkt är det helt visst förtjänstfullt att den Europeiska gemenskapen utför dessa handlingar.
Fru ordförande! Vad beror den vardagliga rasismen på, den ibland fördolda och ibland öppet visade främlingsfientligheten? På arbetsmarknadens konkurrens och utstötning, på kriminella härdar, på farlig boendemiljö? Varför blundar så många människor när det handlar om övergrepp? Varför tolereras så många rasistiska våldsaktioner som utförs av gäng? Min talartid räcker inte för att ge några precisa svar, men jag anser att det lönar sig att analysera symptomen både i medlemsstaterna och i Europa.
Enligt artikel 29 i Maastrichtfördraget ingår förebyggande och bekämpande av rasism och främlingsfientlighet i det europeiska ansvarsområdet. I kommissionens handlingsplan, som EPP röstar för - Arie Oostlanders utmärkta betänkande har gjort det klart - skall diskrimineringar på grund av ras, etniskt ursprung och religion bemötas på ett mer effektivt sätt med hjälp av effektiva åtgärder. Pilotprojekt skall stödjas, nya nätverk skall skapas och befintliga nätverk skall knytas an på ett bättre sätt, varvid berörda grupper obetingat måste medverka. Kommissionen bör utarbeta ett förslag till direktiv mot rasdiskriminering. En speciell artikel bör handla om det sociala och sysselsättningspolitiska området, ty verkningar av rasistiskt tänkande visar sig även inom företagen, som Sue Waddingtons förklarar i sitt engagerade yttrande, vilket PPE: s ledamöter i utskottet för sysselsättning och sociala frågor kunde rösta för.
Det pågår en integrationen av etniska minoriteter på arbetsmarknaden med varierande resultat. Några medlemsstater föreslår stödåtgärder i de nationella handlingsplanerna, i andra länder är den fria rörligheten begränsad. Tre områden är viktiga för mig. För det första: Ungdomar bör i skolor och företag motiveras att ta på sig ett medansvar för kampen mot främlingsfientlighet. För det andra: Gemensamt med arbetsmarknadens parter skall en uppförandekod utvecklas mot diskriminering på arbetsplatsen. Vi kan inkludera en mängd egna erfarenheter från medlemsstaterna. För det tredje: Vi bör göra allt för att åtgärderna genom Europeiska socialfonden - däribland Adapt och Now, Youth, Start och Urban - liksom delar av våra EU-program Leonardo, Jugend och Sokrates, sammanfogas på så vis att de kan bidra effektivt till den nödvändiga kampen mot rasismen.
Fru ordförande! Jag skulle vilja ansluta mig till Fords förslag, i synnerhet för att hylla den insats olika utskott i vårt parlament och den rådgivande kommittén, ledd av Jean Kahn, gjort. Det är på grund av sådana arbeten som vi sedan ett tiotal år har nått framgång i kampen mot rasism och främlingsfientlighet i den Europeiska unionens dagliga uppgifter samt en inskrivning av denna kamp i unionens grundprinciper. I detta avseende är Amsterdamfördraget en framgång, som måste anses vara av stor vikt.
Denna kamp mot rasismen grundar sig på jämlikhet för individuella rättigheter, uppdelning mellan offentligt och privat, på det faktum att inget hinder, med upphov i detta, skall hindra individers befordran. Den lekmannakaraktär som råder i vissa medlemsstater är säkert den filosofiska grund som är mest lämplig för att säkra denna jämlikhet och denna kamp mot diskriminering.
Detta bör få oss att vara mycket försiktiga i hanteringen av det som man kallar positiv särbehandling eftersom risken med gemenskapisering och instängning av individer i sina ursprungsgrupper väntar i horisonten på den positiva särbehandlingen och kan leda till absurditeter. Som t.ex. punkt 13 i Ostlanders betänkande i vilken begärs att kommissionen skall " göra en sammanställning om den politik man för i syfte att bland den egna personalen se till att minoritetsgrupper i fråga om ras och etniskt ursprung finns representerade i rimlig utsträckning" .
Fru ordförande! Tänk er vilka svårigheter som uppstår den dag då, vid ett rekryteringsproblem, någon som är kompetent blir motarbetad på grund av det faktum att det redan finns för många judar, för många svarta eller inte tillräckligt många svarta bland personalen i kommissionen och att hans kandidatur av denna anledning avslås. Positiv särbehandling är absurt. Man måste erkänna de individuella rättigheterna och inte leda till en inspärrning av individer i deras ursprungsgetton under täckmantel av kampen mot rasism och främlingsfientlighet.
Fru ordförande, kära kolleger, herr kommissionär! Jag avstår från att analysera frågor som det råder enighet om och som andra redan har tagit upp, både vad gäller det allmänna i handlingsplanen eller dess begränsade förnyelse, och behovet av att lansera projekt med verkligt och skiftande partnerskap eller det brådskande med en integrerad vision om kampen mot rasismen, vad gäller behovet av utbildning i skolan, eller det brådskande behovet av kampanjer för att öka medvetenheten och information, eller behovet att utvärdera lagstiftningsframstegen på medlemsstatsnivå och att garantera ett verkligt juridiskt stöd till offren.
Jag skulle dessutom vilja understryka att de noggranna åtgärder som rekommenderas för sysselsättningen, ett bättre utnyttjande av den europeiska socialfonden och en annorlunda bostadspolitik som förhindrar getton, är alla givetvis mycket viktiga men kan ha begränsad effektivitet, då färska studier bekräftar en oroande och mycket betydande främlingsfientlig inställning hos den europeiska befolkningen.
Sitautionen kan förvärras om vi inte inser att i grunden för denna inställning ligger den nyliberala ekonomiska politiken som skapar instabilitet, arbetslöshet, marginalisering och fattigdom. Några av skälen till att rasismen och främlingsfientligheten ökar. Jag anser att vi inte tar upp denna fråga i betänkandet och i och med det utgör det ett förlorat tillfälle för att de facto lära känna problemets verkliga dimension och ta itu med och försvara förändringar av den politik som är djupa orsaker till främlingsfientligheten och rasismen.
Fru ordförande! Thomas Mann har, anser jag, ställt den rätta frågan här. Vad beror rasismen på? Hit skulle jag genast vilja koppla den andra frågan, som också just har dykt upp: Det har påståtts att vi har gjort stora framsteg när det gäller att bekämpa rasismen. Jag tror att man måste uttrycka sig mycket försiktigare, ty rasismen har också utvecklats. Den är absolut mycket farlig även i fortsättningen. Det kommer även i fortsättningen att finnas rasistiskt våld på våra gator. Att rasismen på något sätt skulle ha avtagit - kanske har det statistiskt sett lugnat ned sig i något enskilt land, men det beror också på hur mörkertalen uppskattas. Det betyder att vi verkligen måste ställa oss frågan varför vårt Europa nu är så massivt utsatt för detta problem.
Jag tror att det i själva verket har att göra med två frågor. Finns det ett samband med massarbetslösheten, med avsolidariseringspolitiken och med den skärpning av konkurrensen, som vi har drivit fram under de senaste 15-20 åren? Finns det ett samband med den europeiska historien? Den europeiska historien i sin egenskap av koloniernas historia, Europas imperialistiska anspråks historia och detta århundrades historia. De tyska krigens historia, den tyska rasismens historia i Europa. Jag tror att om vi inte minns och bearbetar denna historia, då kommer vi alltid att förfalla till att besluta om många små åtgärder, som inte ändrar problemet i sig. Det får vi inte göra! Det är vår plikt att minnas, och det är vår plikt att verkligen agera i anslutning till problemen.
Fru ordförande! Er föregångare i ordförandestolen önskade ledamöterna en God Jul. Under julen bör alla ungdomar och barn få leva i en fridfull värld. Denna kammare svävar i den villfarelsen att det råder fred i Nordirland. Vi har inte fred i Nordirland.
Det finns en organisation i Nordirland som sponsras och finansieras av staten. Den kallas FAIT (Families Against Intimidation and Terror). De lade nyligen fram en rapport som är häpnadsväckande. Från den dag Belfastavtalet undertecknades fram till i dag - jag har tyvärr inte tid att läsa upp denna rapport, men det står att bara under förra månaden hotades 95 barn i åldern mellan 3 månader och 18 år. De berättar att det finns familjer som drivits bort från sina hem och från regionen. Det har skett allvarliga fall av misshandel - personer som angripits med yxor och hammare; allt som allt rapporterar de 150 sådana incidenter under november månad. Det förekommer med säkerhet fler fall. De regeringstrogna halvmilitära grupperna, UVF, UDA och de republikanska halvmilitära grupperna, IRA - alla håller de på med detta. Varför? Därför att vi under kort tid släppt ut många fängelseinterner; och FAIT har kommit fram till att det är just dessa före detta interner - frisläppta enligt avtalet som skulle ge oss fred - som leder den misshandel som sker på Belfasts gator.
Tidpunkten är inne när Förenade kungariket och denna kammare måste se sanningen i vitögat. Jag önskar att jag kunde säga att flickorna och pojkarna i mitt hemland kommer att få en glad jul; men jag vet att vissa av dem kommer att bli hotade av de tidigare nämnda terroristerna.
Fru ordförande! Mycket har redan sagts om betänkandet, i synnerhet om Oostlanders betänkande. Han har också beklagat att utvecklingen i fråga om bekämpning av rasism och främlingsfientlighet förmodligen går för långsamt. Men vi bör inte glömma bort att man egentligen inom alla Europaparlamentets verksamhetsområden kan besluta om åtgärder som motverkar dessa förskräckliga tendenser. Jag tror att i synnerhet ett kapitel som förekommer i Oostlanders betänkande har en mycket stor betydelse, nämligen det där han befattar sig med de utrikespolitiska åtgärderna. Det finns ju i vår omedelbara närhet ett land som vi på senare tid har diskuterat väldigt mycket, dit vi har utlovat mycket hjälp, ett land, där rasismen nu visar ett ansikte som man knappast kan föreställa sig, och det är Ryssland. Tråkigt nog rapporterar vi här alltför litet om det. Och ändå finns det oändligt många enstaka fall som man kunde tala om.
Under den senaste sammanträdesveckan i detta parlament behandlade vi ett brådskande ärende, där vi befattade oss med general Makashov, som är medlem av kommunistiska partiets centralkommitté, och som delvis genomförde sin valkamp med parollen " Döda alla judar" ; han är ledamot av duman och har aldrig i det sammanhanget klandrats för sina yttranden i duman - som det borde ha gjorts. Jag anser att det är oerhört betänkligt när man föreställer sig att det i detta land finns minoriteter, som många av oss förmodligen ännu inte alls har hört talas om. Tillåt mig dock att jag här nämner en eller två särskilt, eftersom jag helt enkelt anser att det är viktigt att tala om det.
Ett av exemplen är den judiska minoriteten - och det säger jag speciellt på grund av general Makashovs yttranden - som i dag fortfarande bor i det s.k. judiska autonoma området. Den tvångsförflyttades delvis 1927 och sedan i början av 30-talet. Nu bor dessa människor i det område som i dag heter Birobidzjan, eller det judiska autonoma området, vid norra stranden av Amurfloden. Dåtida skribenter sade att detta område var så dåligt och ogästvänligt med tanke på sitt klimat att det där, innan tusentals judar placerades på detta 36 000 km2 stora område, bara fanns 1 192 invånare, koreaner, kazaker och några tunguser, som dock blev allt färre eftersom klimatet inte gav dem någon chans att överleva. Också i dag bor där fortfarande människor som deporterades dit därför att de var judar, och den största tidskriften där utkommer fortfarande på jiddisch. Jag tror att just vid en tidpunkt, då någon som general Makashov kommer med dylika yttranden, får man inte glömma människor som bor så avsides och verkligen är hotade till sin existens.
En andra kort punkt vill jag också tillfoga: Just detta Ryssland, som tillåter sådant, har inte minst under loppet av de gångna 150 åren redan ryckt upp ett folk komplett med rötterna, nämligen tjetjenerna. De har blivit fullständigt bortdrivna från sitt land, men de har alltid kommit tillbaka, och vad som blev effekten av det, kan vi se. Vi kan alltså verkligen göra något i vår utrikespolitik för att motverka denna ständiga rasism.
Fru ordförande! Trots att man i Europeiska unionen och speciellt här i parlamentet upprepade gånger har formulerat resolutioner och godkänt betänkanden för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet har man tyvärr endast gjort små verkliga framsteg, om alls några, såsom man här i tidigare inlägg konstaterat. Det är alltså hög tid att börja agera på ett mera beslutsamt och effektivt sätt både på nationell och EU-nivå för att förhindra all diskriminering och öka toleransen. Därför är Oostlanders betänkande och kommissionens handlingsplan mycket välkomna liksom lagstiftningsplanerna efter godkännandet av Amsterdamfördraget.
Bekämpning av rasismen måste inkluderas som ett permanent inslag i unionens övriga politik ända till utrikesfrågor och ansökarländernas förberedelser för medlemskap. Jag delar föredragandens åsikt om att en kommissionär dock alltid måste ha ansvaret för samordning och initiativ. Likaså vill jag på samma sätt som föredraganden betona informations- och kommunikationsverksamhetens primära strategiska betydelse i kampen mot rasismen. Informationsverksamheten måste skräddarsys åt olika håll. I en andan av ett mycket omfattande partnerskap måste alla aktörer fås med i verksamheten mot rasism. Många medborgarorganisationer med sina nätverk är dynamiska, skapande aktörer som verkligen är värda att stödjas i sina ansträngningar för ökad tolerans.
Något som rönt alldeles för litet uppmärksamhet är enligt min mening den stora betydelse som Europeiska unionens utbildnings-och ungdomsprogram som bäst har i att öka ömsesidig bekantskap och samförstånd, och därigenom för bekämpandet av främlingsfientligheten. När man nu håller på att reformera dessa program är det viktigt att betona växelverkans och toleransens aspekt vid programmens genomförande. Enligt min mening bör rådet stödja parlamentet i dess ansträngningar att trygga möjligheter för allt fler ungdomar att delta i dessa program, ty personliga erfarenheter till exempel via utbytesprogrammen avskaffar effektivast fördomar och uppfostrar till att bemöta olikhet som en berikande faktor.
Fru ordförande! Även jag välkomnar kommissionens föresats att upprätta ett lagstiftningsverk mot rasismen, och jag sympatiserar i stort med vad jag hört kollegerna Ford och Oostlander uttala. Tillåt mig bara, fru ordförande, att betona två saker: den första hör samman med utvidgningen. Jag tror att såväl kommissionen som vi själva under tiden fram till en utvidgning måste göra särskilda ansträngningar för att försöka få till stånd en minskning av de problem som hänger samman med rasism, främlingsfientlighet och andra liknande företeelser i kandidatländerna, så att vi inte senare till unionen " importerar" problem vi redan har fått känna av, antingen genom kontakt med flyktingar som kommer från dessa länder eller genom att problemen finns i våra egna länder. I Grekland har vi till exempel ett zigenarproblem, och vi behöver inte införa ytterligare zigenarrelaterade problem från Tjeckien eller något annat kandidatland. Detta är något jag särskilt skulle vilja betona.
Ett andra problem, fru ordförande, är frågan om en kommissionär: jag vill också betona det faktum att fördelningen av befogenheter mellan kommissionärer hittills har skett på grundval av ekonomiska aspekter. Unionen får en allt mer politisk, en allt mer social inriktning. Jag tror att det, om vi vill föra en seriös politik mot rasismen, måste finnas vad våra vänner engelsmännen kallar " follow up" , det vill säga en kontinuerlig uppföljning. Det behövs en kommissionär, som fungerar som " övervakningsministerium" och ser till att lagstiftningen mot rasism tillämpas. Jag tror att detta, tillsammans med allt det andra våra kolleger tagit upp, skulle vara utomordentligt effektivt.
Ordförande! Dagens debatt förs dagen efter debatten om de mänskliga rättigheterna och mitt under firandet av femtioårsminnet av den högtidliga allmänna förklaringen om dessa rättigheter, vilka föddes med den franska revolutionen och växte fram med vår civilisations utveckling, och av vilken de enligt min mening är en logisk följd.
Under de epokskiften dagens samhälle går igenom vilar ett hot över Europa och riskerar att producera skadliga effekter om det inte hanteras på rätt sätt: globaliseringen. Denna realitet som attraherar och skrämmer vårt Europa, fastän det är rikt på olikheter i traditioner, rörelser och språk, kan komma att ge upphov till - och har ofta redan gjort det - rädsla för det andra, det annorlunda, och därmed öka rasism och främlingsfientlighet. För att en gång för alla övervinna dem behövs å ena sidan en kampanj för att medvetandegöra den allmänna opinionen, en kampanj som lyckas uppehålla och öka informationen till invånarna, och å andra sidan en veritabel kulturell förstärkning som inpräntar den europeiska identiteten som ett värde.
Bortsett från de praktiska uttrycken för handlingsplanen mot rasism, som vi här skall tillkännage, en plan som innehåller få konkreta förslag just om de mål den föresätter sig och om den finansiering den tänker förse sig med, vore det därför nödvändigt att medlemsstaterna stödde den numera etablerade kampen mot rasdiskriminering och konkretiserade accepterandet av minoritetsgrupper med en räcka politiska och pedagogiska initiativ inom områdena sysselsättning, utbildning, hälsovård, social trygghet, rätt till bostad och allmänna och privata tjänster.
När det europeiska samhället öppnar sig för nya krav och behov kan rasdiskrimineringen, rasismen och rädslan för det annorlunda bekämpas och övervinnas om vi har lärt våra barn att det inte är tillräckligt att vara européer i kraft av det medborgarskap man innehar i det ena eller andra europeiska landet, utan att man blir europé genom att lära sig respektera olikheterna, det värde som länder vår gamla kontinent mest till heder.
Fru ordförande! Jag vill börja med att kommentera Paisleys anmärkningar. I egenskap av före detta politiker i Nordirland, så måste jag säga att jag i grunden motsätter mig hans slutsatser om fredsprocessen. Det är Nordirlands bästa möjlighet att lösa sina stora meningsskiljaktigheter och upprätta en permanent fred. Även om jag inte kan stödja hans grundläggande förhållningssätt, så stöder jag hans anmärkningar rörande uttalandena av FAIT - en samhällsövergripande organisation i vilken min egen bror är medlem - som rapporterar om den fruktansvärda verksamhet som de halvmilitära organisationerna fortfarande håller på med. Det är tråkigt att man inte hör ett knyst från officiellt håll i Nordirland om de halvmilitära gruppernas verksamhet, särskilt när det gäller hotelser, misshandelsfall, osv. Vi bör inte ignorera detta.
Låt mig nu kommentera betänkandet. Det är viktigt att vi nu, i och med Amsterdamfördragets undertecknande, stärker vår kamp mot rasism och främlingsfientlighet. Jag välkomnar därför båda dessa betänkanden och stöder i synnerhet Oostlanders slutsatser att kommissionens plan innehåller mycket retorik, men alltför få konkreta förslag. Jag stöder hans förslag till politiska och utbildningsmässiga initiativ för att hjälpa till med accepterandet av de minoritetsgrupper som finns i medlemsstaterna. Alla medlemsstater behöver dessa, inklusive min egen, och jag beklagar den växande rasismen och främlingsfientligheten, främst den som riktar sig mot flyktingar.
Jag vill först och främst betona det arbete som har utförts av Europaparlamentet under 1998 och många tidigare år i kampen mot rasism, främlingsfientlighet och anti-semitism i och utanför Europeiska unionen. Vi har gjort stora framsteg under 1998 vad gäller vår gemensamma ansträngning att fortsätta att profilera Europeiska unionens kamp mot rasism. Låt mig nämna vissa av årets höjdpunkter.
I mars lade kommissionen fram sin handlingsplan mot rasism, och i oktober skapades det europeiska nätverket mot rasism. Under 1998 inledde också Europeiska övervakningscentrumet mot rasism och främlingsfientlighet sitt arbete. Kommissionen har också arbetat intensivt under året för att förbereda ikraftträdandet av artikel 13 i det nya fördraget. För bara två veckor sedan hölls en viktig konferens i Wien. Vid denna konferens bekräftade kommissionsledamot Flynn sin avsikt att omedelbart efter ratificeringen av Amsterdamfördraget lägga fram ett paket med förslag mot diskriminering, inklusive ett ramdirektiv som i allmänna termer behandlar alla former av diskriminering på arbetsmarknaden, ett direktiv som särskilt behandlar diskriminering på grundval av rastillhörighet och en handlingsplan mot diskriminering, som syftar till att stärka samarbetet med medlemsstaterna och det civila samhället med särskild betoning på att skapa partnerskap och nätverk, och att fördjupa kunskaperna och sprida de bästa metoderna till alla delar av Europeiska unionen.
Till sist, vad gäller jämställdhet mellan män och kvinnor, som förespråkas av kommissionen i dess handlingsplan, betonar jag att 1999 års riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik, som lades fram i oktober och godkändes förra veckoslutet vid toppmötet i Wien, uppmanar till att man skall skapa en arbetsmarknad som är öppen för alla, och innehåller en uttrycklig hänvisning till behovet av att ta itu med de särskilda svårigheter som de etniska minoriterna möter på arbetsmarknaden.
Våra förslag till ett nytt gemenskapsinitiativ som kommer att läggas fram nästa år, som en del av reformen av strukturfonderna, kommer att vara kopplade till detta. Vad som planeras är ett nytt initiativ för mänskliga resurser, som fokuserar på transnationellt samarbete och kampen mot diskriminering och orättvisor på arbetsmarknaden.
1998 har varit ett viktigt år när det gäller arbete och samråd i kampen mot rasism. Genom att bygga på detta arbete ser kommissionen med glädje fram emot att få lägga fram lagförslag som skall bidra till kampen mot rasism under 1999. Vi hoppas att få åtnjuta ert stöd också i fortsättningen.
Tack så mycket, kommissionär Pinheiro!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 9.00.
Transporter av farligt gods på inre vattenvägar
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om betänkande (A4-0435/98) av McMahon för utskottet för transport och turism om rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt gods på inre vattenvägar (KOM(97)0367 - C4-0449/97-97/0193/SYN)).
Fru ordförande! Detta betänkande rör transporter av farligt gods på Rhen och Donau. Just nu deltar kommissionen i diskussioner med Rhenkommissionen och de övriga medlemsstaterna i Genève, som är en del av ett internationellt avtal. Syftet med den lagstiftning som ligger framför oss i dag, är att knyta samman de nationella och internationella bestämmelserna om transporter av farligt gods på inre vattenvägar med liknande lagstiftning för väg- och järnvägstransporter.
I mitt betänkande tar jag på ett ganska detaljerat sätt upp användningen av de inre vattenvägarna och deras funktion, men jag skulle vilja fokusera på ett antal av de huvudaspekter som rör de system som styr funktionen hos detta transportsätt. För tillfället är det bara på floden Rhen som man tillämpar internationella bestämmelser för inre vattenvägar. Det är passande att vi har denna debatt i Strasbourg, eftersom Rhen, en av Europas huvudartärer, rinner genom staden Strasbourg. Centrala kommissionen för sjöfarten på Rhen grundades redan år 1818 - den var faktiskt det första transnationella organet i Europeiska unionen - och den utgör modell för mellanstatligt samarbete.
Jag har besökt Rhenkommissionen i dess palatsliknande byggnad; kejsar Wilhelm huserade där strax efter Tysklands förening år 1871. Det var en glad överraskning att få veta mer om de regler och bestämmelser som styr Rhenkommissionen. Under förra sammanträdesperioden tog jag chansen att följa med på en resa med en pråm som transporterade bensin och naturgas. Utskottet för transport och turism höll en mycket framgångsrik utfrågning i detta ämne, som inte bara Rhenkommissionen deltog i utan också dess motpart på floden Donau. Rhenkommissionens framgångar när det gäller detta transportsätt var ett återkommande tema under utfrågningen i Bryssel. Den slutsats som kan dras är att Rhenkommissionen har ett tydligt regelverk. Vi bör därför bygga vidare på Rhenkommissionens bestämmelser i framtiden, och även på vad den kallar ADNR, dvs. bestämmelser för transport av farliga ämnen på Rhen.
För närvarande håller kommissionen på att förhandla om en översyn av de bestämmelser som rör transporter på inre vattenvägar. Jag menar att rekommendationerna från Genève är otillräckliga, och att de bör vara strukturerade som de bestämmelser som styr Rhenkommissionen. Kommissionens förslag till slutligt avtal håller fortfarande på att förhandlas, och det är visserligen så att det kommer att ta litet tid. Kommissionen menar att detta skall vara tillämpligt på alla inre vattenvägar, inte bara på Rhen och Donau utan även på andra i Östeuropa. Detta är praktiskt och givande, men eftersom Rhenkommissionen är världsledande på detta område, menar jag att det bör vara dess regelverk som skall avgå med segern. Jag menar att det är först när det nya ADN-avtalet slutligen är undertecknat och anpassat till de föreliggande Rhenförslagen, som det kommer att bli möjligt att tillhandahålla ett sammanhållet, praktiskt och funktionellt regelverk. Vi måste upprätthålla Rhenkommissionens framgångar under våra försök att harmonisera standarder i och utanför gemenskapen.
Åtskilliga ändringsförslag som lades fram till betänkandet stärker denna idé. Det gladde mig att jag kunde stödja de idéer som Langenhagen lade fram. Jag har förstått att kommissionen inte är helt nöjd med hänvisningen till en övergångsperiod. Det är viktigt att vi att vi har en övergångsperiod fram tills dess den nya lagstiftningen är godkänd. Jag välkomnar alla kommentarer från kommissionens sida rörande mitt betänkande. Jag tror inte att det finns oöverstigliga svårigheter i detta yttrande. Utskottet för transport och turism stödde det faktiskt enhälligt. Jag tror inte att det har lagts fram några ändringsförslag av någon parlamentsledamot. I utskottet hölls ett antal intressanta diskussioner, och jag har försökt att införliva alla dessa åsikter vid formuleringen av betänkandet.
Detta är vad jag i huvudsak ville ta upp. Jag skall lyssna med intresse på debatten, och välkomna kommentarerna från det fåtal ledamöter som känner entusiasm när det gäller transport av gods på inre vattenvägar. Det är en växande marknad. Det är faktiskt så att det har skett en avsevärd expansion av staden Strasbourg, i synnerhet av dess hamn. Transport på inre vattenvägar är en bra metod för att transportera gods billigt och på ett miljömässigt säkert sätt, särskilt när det gäller laster med farliga ämnen.
Fru ordförande! Med föreliggande förslag från kommissionen skall, som vi har hört, enhetliga gemenskapsföreskrifter skapas för transport av farligt gods på inre vattenvägar med hjälp av ett ramdirektiv, och jag vill uttryckligen understryka McMahons utläggning. Det är nödvändigt att skapa nya, enhetliga gemenskapsbestämmelser, och därför kan det välkomnas om det äntligen sker en reglering. Hittills gäller, med begränsad rättslig verkan, å ena sidan rekommendationen om internationell transport av farligt gods på inre vattenvägar (ADN). Denna gavs ut av FN: s Ekonomiska kommission för Europa och syftar enbart till transport av farligt gods mellan medlemsstaterna, men inte till transport inom ett land. Nu förhandlas det - som vi hört - i Genève om att omvandla denna internationella rekommendation till ett formellt avtal.
För det andra gäller för den viktigaste vattenvägen i Europa framför Strasbourgs dörr, Rhen, den av Centrala Rhenkommissionen utgivna förordningen om transport av farligt gods på Rhen (ADNR). För att man skall kunna göra framsteg och uppnå mer enhetlighet finns det tre möjligheter, varav vi måste välja en. Den första möjligheten skulle vara att anta hittillsvarande kommissionsförslag med alla de svaga punkter det innehåller. Denna möjlighet är otillräcklig.
Den andra möjligheten vore att bordlägga kommissionens förslag fram till dess förhandlingarna om ett internationellt avtal slutits, som ersättning för hittillsvarande rekommendation, Den tredje möjligheten - som jag dragit upp - är att det skapas en övergångslösning. Den föreskriver följande: För tiden fram till dess det internationella avtalet träder i kraft måste EU göra framsteg i fråga om tillnärmningen av nationella föreskrifter, ty man kan inte räkna med att det nya internationella avtalet träder i kraft förrän om tre år - och det är ett mycket optimistiskt perspektiv.
Den grundval som skall användas för ett ramdirektiv från gemenskapen om tillnärmningen är bilagan till ADNR med dess höga tekniska nivå. I flera av EU: s medlemsstater används den redan i dag som referens för den gällande nationella rätten. När det nya internationella avtalet trätt i kraft skall kommissionen lägga fram ett nytt förslag till direktiv för oss. Såtillvida har övergångslösningen en rad positiva effekter, ty därigenom undviker man att det finns två parallella regelverk på Europas viktigaste inre vattenvägar, nämligen ADN och ADNR, och man förhindrar därigenom också att en skeppare inom insjöfarten måste föra med sig två certifikat, ett ADNR-certifikat och ett gemenskapscertifikat.
Övergångslösningen erbjuder en fullständig harmonisering av de två hittillsvarande regelverken, och därför ber jag om stöd för betänkandet och ändringsförslaget, som enhälligt har antagits av utskottet för transport och turism.
Fru ordförande! Låt mig först få rikta ett tack till föredraganden, McMahon, för hans viktiga arbete med detta betänkande.
EU har under de senaste åren gjort stora satsningar för att göra transporterna av farligt gods säkrare. Allt detta är utomordentligt viktigt, dels för att det i många fall handlar om gods som kräver en mycket varsam hantering, dels för att det också är viktigt att skapa en fungerande inre marknad. En sådan marknad förutsätter att vi på en rad olika områden har samma regler i de olika länderna, och att därmed gränspassagerna fungerar på ett smidigt sätt. I annat fall kommer vi att ha betydande gränsproblem i många, många år framöver.
Detta skall nu på de inre vattenvägarna ske genom att vi kortsiktigt använder oss av Rhenkonventionen, eller det som heter ADNR-avtalet som infördes 1972 och reviderades 1985, som i dag gäller för trafiken på Rhen, men som på detta sätt skulle kunna tillämpas även i ett större sammanhang. Därefter skulle det så småningom framförhandlade ADN-avtalet kunna ta över.
Vi har vid ett antal debatter, både här i kammaren och i transportutskottet, ställt frågan om samma regler som vi nu inför för EU: s medlemsstater kan komma att gälla även för nytillkommande medlemsländer, dvs. för länder som ännu inte är medlemmar, men som förhoppningsvis skall kunna bli EU-medlemmar så småningom. Vi har också krävt att dessa regler skall vara användbara när det gäller trafiken mot tredje land. Detta har jag fått försäkringar om; bland annat har kommissionär Neil Kinnock besvarat denna fråga.
På samma sätt som det tidigare har handlat om vägar, järnvägar och sjöfart ställs nu dessa krav också när det gäller de inre vattenvägarna. I de medlemskapsförhandlingar som förs ställs krav på att de nya länderna skall anpassa sig till samma nivå som nu kommer att gälla för medlemsländerna. Detta anser jag vara mycket positivt. Det kommer därmed att göra transporterna i mycket större delar av Europa betydligt säkrare än de hittills har varit.
Fru ordförande! Jag stöder avsikten bakom direktivet. Det är viktigt att harmonisera nationella och internationella bestämmelser rörande transporter av gods på inre vattenvägar på samma sätt som vi har gjort när det gäller transporterna via landsväg och järnväg. Det är viktigt att göra detta både när det gäller att garantera säkerheten och säkerställa rättvis konkurrens.
Jag stöder alltså starkt föredraganden. McMahon gör alldeles rätt i att uttrycka sin oro över den mångfald certifikat som kommer att krävas. Detta kommer att leda till en onödig tredubbling snarare än en dubblering, en ökning av byråkratin och, ännu mer oroande, förvirring. Jag stöder därför hans ändringsförslag som syftar till att förena de skilda förhållningssätten.
Jag vill tacka utskottet för transport och turism och i synnerhet föredraganden McMahon för hans mycket användbara bidrag till förbättringen av kommissionens förslag till transport av farligt gods på inre vattenvägar.
Kommissionen kan acceptera huvudslutsatsen i McMahons betänkande, det vill säga att gemenskapslagstiftningen skall grundas på det framtida ADN-avtalet. Det sätt på vilket vi skall nå dit, är vi emellertid inte överens om. I sitt betänkande anser McMahon att det är nödvändigt med en lösning som innehåller en övergångsperiod som grundas på Rhenavtalet, medan kommissionen anser att detta är opraktiskt och till ingen nytta. ADN-avtalet skulle kunna vara klart under år 2000, vilket med all sannolikhet skulle vara långt före någon tillämpning av den övergångsperiod av medlemsstaterna, som föreslagits.
Kommissionen kan naturligtvis garantera att det framtida ADN-avtalet kommer att uppnå samma säkerhetsnivå som Rhenavtalet, eftersom bilaga 1 i det framtida ADN-avtalet kommer att vara förenlig med kraven i Rhenavtalet. För att i framtiden garantera att anpassningen av bilaga 1 i ADN-avtalet - och även av direktivet - till den tekniska utvecklingen ligger i linje med kraven i Rhenavtalet, kan kommissionen acceptera en uttrycklig hänvisning i artikel 8.
Som ett resultat av detta bör ändringsförslag 2, 3, 7 och 8 förkastas, eftersom det enligt dessa skall införas en övergångsperiod och krävas ett nytt direktiv för genomförande av det framtida ADN-avtalet. Jag är emellertid glad för att kommissionen kan godkänna de övriga ändringsförslagen, det vill säga 1 och 6, och i princip ändringsförslag 4 och 5, eftersom dessa syftar till att ADN-avtalet skall tillämpas i hela gemenskapen.
Tack så mycket, kommissionär Pinheiro!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 9.00.
Bättre lagstiftning 1997
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
A4-0498/98 av Vallelersundi för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt om förslag till interinstitutionellt avtal om redaktionell kvalitet på rättsliga texter, och
A4-0460/98 av Cot för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt om kommissionens rapport till Europeiska rådet - Bättre lagstiftning 1997 (KOM(97)0626 - C4-0656/97).
Fru ordförande, herr kommissionär, ärade ledamöter! Jag talar i stället för min delegations- och gruppkollega Ana Palacio, som är föredragande för betänkandet om ett interinstitutionellt avtal om gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet. Förutom att lägga fram hennes betänkande uttrycker jag Europeiska folkpartiets grupps ståndpunkt angående det andra betänkandet av Cot, " Bättre lagstiftning 1997" vilket behandlas i denna debatt.
Jag anser att dessa båda betänkanden är mycket lämpliga eftersom det ständigt upprepas, herr kommissionär, ärade ledamöter, att Europeiska unionen, Europeiska kommissionen borde lagstifta mindre och lagstifta bättre. Framför allt att lagstifta bättre.
Det första vi måste framhålla är att bakom ett i hög grad tekniskt sken har dagens debatt en mycket stor politisk aktualitet och är av prioriterat intresse för medborgarna. I allmänna ordalag återspeglas den komplexitet som kännetecknar våra avancerade samhällen i lagen, som ett medel för att organisera samhället. De moderna samhällena är inte homogena, de är konfliktfyllda och påverkas ständigt av ekonomiska, tekniska och miljömässiga förändringar. Dessa samhällen söker alltid efter en ny jämvikt för hur det fungerar demokratiskt. Samtidigt löses de traditionella formerna för samhällsorganisation upp och i brist på spontana konfliktlösningar blir rättsbestämmelserna det dominerande sättet att styra samhället på, oändligt många och mångformiga: således kan lagen fastställa normer, men den kan också besluta om inrättandet av en offentlig institution, en statlig utgift etc.
Förutom dessa generella problem, skiljer sig gemenskapens rättsliga system genom sin relativt nya karaktär - den är verkligen en nyhet för hela världen - och genom dess struktur, vilken fortfarande kännetecknas av en i hög grad mellanstatlig karaktär med beslutsfattandet i rådet. Detta är också en avgörande punkt, herr kommissionär.
Gemenskapen utgör ett nytt rättssystem som kännetecknas av inlån från nationella system ( " pick and choose" ). Gemenskapsrättens normer kan vara sammansatta och därmed tyckas svårförståeliga och svårtillgängliga, till och med för specialister inom de olika nationella rättssystemen. Ibland använder gemenskapens lagstiftare avsiktligt vaga juridiska begrepp eller vaga definitioner för att göra det möjligt att införliva dem i de nationella rättssystemen. Framställandet av lagstiftningen i elva språkversioner innebär ytterligare svårigheter. Jag skulle vilja tillägga, ärade ledamöter, att jag anser att arbetet med femton länder på elva språk och skapandet av en lagstiftning för alla är ett under och ett mindre mirakel, vilket utförs dagligen i unionen, parlamentet, kommissionen och rådet, men det är fortfarande så, vilket redan har sagts, att gemenskapslagstiftningen i hög grad präglas av den mellanstatliga karaktären på förhandlingarna i rådet.
Slutligen kan anföranden och ändringsförslag under lagstiftningsförfarandet göras på elva olika språk. Även under ideala förhållanden och trots den höga kvaliteten på översättarnas och institutionernas arbete - vilka utför ett beundransvärt arbete -, kan dessa villkor leda till långa otydliga meningar, icke enhetliga och till och med inkonsekventa utformningar, och vi måste ständigt utföra corrigenda i varje lands version.
Således är den oro som inspirerat dessa två betänkanden politisk och har som slutmål en tillnärmning till medborgaren. Tillåt mig, fru ordförande och herr kommissionär, att kort påminna om de främsta politiska milstolparna som stakar ut den historiska vägen för gemenskapens medvetande om den politiska dimensionen av den rättsliga kvaliteten.
För det första fastslog Europeiska rådet i Edinburgh i december 1992 ett övergripande tillvägagångssätt för tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Det yrkade också på att den nya gemenskapslagstiftningen skulle bli klarare och enklare och att riktlinjer rörande gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet skulle slås fast. Europeiska rådet yrkade också på att den befintliga lagstiftningen skulle göras mer lättillgänglig, särskilt genom en officiell kodifiering av gemenskapens rättsakter. Herr kommissionär, detta är verkligen brådskande. Kodifieringen av gemenskapens rättsakter är mycket brådskande. Det utmärkta betänkande som Cot i dag lägger fram skriver in sig i den tradition som rådet i Edinburgh inlett.
Till följd av slutsatserna från Europeiska rådet i Edinburgh godkände rådet den 8 juni 1993 en resolution om gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet, där det fastställer riktlinjer för hur rådets rättsakter skall redigeras.
Dessutom ingick Europaparlamentet, rådet och kommissionen i oktober 1993 ett interinstitutionellt avtal om subsidiaritet och i december 1994 ännu ett interinstitutionellt avtal om officiell kodifiering av lagtexter.
Det bör också nämnas att kommissionen i maj 1996 startade SLIM-projektet om förenkling av lagstiftningen rörande den inre marknaden, vilket för närvarande befinner sig i sin fjärde etapp.
Slutligen har genom Amsterdamfördraget införts en hel rad instrument som syftar till att förbättra lagstiftningens kvalitet, något som går hand i hand med öppenhet i en union " där besluten skall fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt" (artikel A andra stycket i det ändrade Fördraget om Europeiska unionen). Där finns också protokollet om tillämpning av subsidiaritets-och proportionalitetsprinciperna, vars syfte är att svara mot kraven på kvalitet på innehållet i lagstiftningen och förenklingen av medbeslutandeförfarandet, och protokollet om de nationella parlamenten, som borde göra att dessa kan spela en större roll vid tillkomsten av en gemenskapsrättsakt. Den pågående översynen av 1987 års beslut om tillämpningsåtgärder för gemenskapsrätten (" kommittéförfarandet" ). Slutligen förklaring nr 39 till Amsterdamfördraget, genom vilken parlamentet, rådet och kommissionen uppmanas att ingå en interinstitutionell överenskommelse om gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet.
Jag är säker, säger Palacio, på att de två betänkandena motsvarar den växande oron hos lagstiftarna, och att kammaren i morgon kommer att godkänna dessa två betänkanden. Det finns ett ändringsförslag som dessutom syftar till att stärka parlamentets upprepade ståndpunkt, vilken går emot de unilateralt tolkade förklaringarna, och som samtidigt ger ordföranden en bedömningsmarginal om det politiska tillfället att införliva dem. Det handlar om ett ämne som befinner sig i gränsområdet för den egentliga redaktionella kvaliteten.
Fru ordförande, kära kolleger! I Tyskland har man under de senaste veckorna än en gång plockat fram idén att nya lagar i framtiden måste förses med förfallodatum. Justitieministern tillbakavisade detta krav och sade att regering och parlament inte utgör någon stormarknad, som måste märka varje äggförpackning med hur länge innehållet är ätbart. Däubler-Gmelin har rätt, ty lagarnas kvalitet undandrar sig de måttstockar som är förnuftiga för livsmedel. Detta gäller utan inskränkning också för de lagbestämmelser, som Europaparlamentet beslutar om i samarbete med rådet och kommissionen.
Föredraganden Jean-Pierre Cot, som jag i dag företräder, har klargjort det anspråk som den europeiska lagstiftningen måste tillfredsställa. Både texternas innehåll och deras formella kvalitet måste vara av god kvalitet. Vi behöver klarare och enklare rättsliga bestämmelser, som kan accepteras och tillämpas som sig bör av medborgarna. Texter som formellt och innehållsmässigt är bra är ett väsentligt bidrag till den öppenhet i den europeiska lagstiftningen, som vi alltid kräver. Vi måste som parlament själva bidra till det, så att Europas folk erkänner oss som sina valda företrädare. Det räcker inte att kräva öppenhet från andra organ inom Europeiska unionen.
Tillåt mig först att göra några påpekanden om innehållet i våra direktiv och förordningar. Ni får förlåta att jag här undviker begreppet subsidiaritet, som har behandlats så skändligt, och som somliga gömmer sina antieuropeiska aversioner bakom.
Vår lagstiftning blir bara trovärdig för medborgarna om vi ägnar oss åt saker som verkligen angår oss, vare sig vi fått dem anvisade genom fördraget, eller om medlemsstaternas solidaritet kräver det, eller om det bara är lämpligt.
Proportionalitetsprincipen ålägger gemenskapen att strikt begränsa sitt handlande till åtgärder som är nödvändiga för att nå de mål som satts upp i fördraget. Människorna i våra länder är känsliga just när det gäller proportionaliteten i den europeiska lagstiftningen. Om vi gör för mycket, förstår man oss inte längre, och medborgarna blir mottagliga för det av många medier älskade temat med Bryssels regleringsraseri. Det är egentligen banalt att hänvisa till att varje rättsakt också måste innehålla uppgifter om vad som skall regleras och uppnås med hjälp av den. Jag anser att Europaparlamentet i detta sammanhang har ett rent samvete. Vad gäller rådet däremot har jag ibland vissa tvivel. Vad gäller kommissionen kan jag bekräfta att man där förvisso också har denna vilja. Därför måste vi kräva av rådet att de i jakten på en kompromiss varken försvagar eller urvattnar de framlagda lagförslagen. Även detta hör till innehållets kvalitet.
Jag anser att det är särskilt viktigt att rådet avstår från sin praxis att lägga till rättsliga bestämmelser i form av förklaringar i en bilaga. Det motsäger alla regler om öppenhet, om en lagtext inte talar för sig själv.
När någonting måste förklaras, ligger misstanken nära till hands att det tidigare har dolts någonting. Därför vägrar EG-domstolen också envist att ta hänsyn till förklaringar vid tolkningen av rättsliga bestämmelser, om det inte redan uttryckligen har hänvisats till dem i bestämmelserna i ifrågavarande rättsakt. Slutligen får vi med tanke på innehållet inte råka i en farlig fälla. Kommissionen och rådet uppmanas snarare att se till att det inte, under förevändningen av att förenkla de rättsliga bestämmelserna, sker en sänkning av skyddsnivån vad beträffar miljön, produktkvaliteten, medborgarnas hälsa liksom arbetstagarnas ekonomiska och sociala trygghet.
Parlamentet är observant i detta hänseende, men rådet och kommissionen måste arbeta för samma mål. Frågan om den redaktionella kvaliteten på gemenskapens rättsliga bestämmelser, som Palacios betänkande behandlar, ger mig huvudvärk. Inte så att den redaktionella kvaliteten inte skulle ligga mig varmt om hjärtat, nej, den kan inte vara hög nog. Men vem skall sätta upp ribban? Skall vi mäta den redaktionella kvaliteten mot medborgarnas uppfattningsförmåga, eller är det juristernas tekniska färdigheter som gäller? Jag anser att vi bör stifta lagar för alla medborgare. Här passar helt säkert inte följande mening in som är hämtad ur utkastet till ett interinstitutionellt avtal om den redaktionella kvaliteten på gemenskapens lagstiftning: " Den roll, som organens rättstjänst spelar, inklusive deras juridiskt och språkligt sakkunniga, för förbättringen av den redaktionella kvaliteten på gemenskapens rättsakter, bör förstärkas."
Om vi låter vår politiska vilja formuleras av enheter som skall göra förarbetet åt oss, försummar vi vår plikt som parlamentsledamöter. När det handlar om språkliga finesser, är det bättre att vi frågar journalister till råds än rättstjänsten, utan att jag därmed ifrågasätter rättstjänstens förmåga. Det får inte missförstås!
Jag vill avsluta med ett par meningar. Med lagar är det på samma vis som med metandet. Masken skall vara aptitretande för fisken, och inte för fiskaren!
Fru ordförande! Jag skulle vilja begränsa mina anmärkningar om betänkandet av Jean-Pierre Cot om " bättre lagstiftning" . För det första så stöder jag hans åsikt att det var ett misstag att kommissionen skulle behandla alla aspekter av lagstiftningsförenkling, både rörande materiell och formell karaktär i ett enda meddelande. Behandlingen av dessa i ett enda dokument underlättar inte en heltäckande diskussion om hur man skall åstadkomma en bättre lagstiftning. Medan jag inser betydelsen av subsidiaritetsprincipen och proportionalitet i förbindelse med detta ämne, så vill jag inte delta i en djupgående debatt om någondera.
Min poäng är ganska enkel: i egenskap av ledamot av Europaparlamentet - som till skillnad från andra institutioner ständigt möter allmänheten på ett mycket direkt sätt - får jag ofta ta emot stark kritik rörande gemenskapens lagstiftning. Många av de personer som framför kritiken säger att den är otroligt omfattande, och att det språk som används har en väldigt pompös kanslistil. Andra hävdar att vi lagstiftar för mycket, och att mycket av den lagstiftning vi antar ofta är onödig. Andra, särskilt från småföretagarhåll, kritiserar den på grundval av att den skapar stora problem för dem. De menar att en inblandning i deras sektor ofta utgör en fara för sysselsättningen. Jag erkänner att medan viss kritik inte är berättigad, så finns det vissa delar som ofta är det.
Vi i denna kammare och inom andra institutioner talar ofta om att föra Europeiska unionen närmare dess medborgare. Om vi vill göra detta, är det av yttersta vikt att vi utarbetar lagstiftning som är nödvändig, som skrivs på ett enkelt språk och som kan förstås av dem som den riktar sig till. I och med det faktum att kommissionen är den enda institution som har rätt att föreslå ny lagstiftning, så hoppas jag att den tar till sig dessa synpunkter när den tar itu med frågan om att utarbeta en bättre lagstiftning för Europeiska unionen.
Fru ordförande! Jag vill helt kort koncentrera mig på ändringsförslag 2 till Cotbetänkandet. Där uppmanas kommissionen att anslå medel till kampanjen " Fight the fog" , dvs. klarspråkskampanjen. Det är en kampanj som kommissionens engelska översättare med framgång har bedrivit. Hela kommissionen borde ställa sig bakom detta. Det är särskilt viktigt att kommissionärerna och generaldirektörerna förstår betydelsen av detta, dvs. hur mycket onödiga kostnader för medborgarna och medlemsstaterna som vi skulle kunna undvika om folk förstår vad som står i broschyrer, ansökningsblanketter etc.
Många medlemsstater har oerhört goda erfarenheter av detta, t.ex. England, belgiska Vallonien och de nordiska länderna. Vi skall tala ett språk som är typiskt för språket - inte " euroslang" . Detta kräver en samlad insats från kommissionen, att medel anslås till detta. Jag hoppas att den högsta ledningen i kommissionen förstår att detta är viktigt för klarhet och öppenhet, och att ni i kommissionen ställer er bakom dessa ansträngningar.
Fru ordförande! Jag vill, för kommissionens räkning, tacka utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt för den uppmärksamhet som har ägnats kommissionens arbete för en bättre lagstiftning och förslaget till interinstitutionellt avtal om gemensamma riktlinjer för gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet. Jag gläds då jag ser att föredragandenas inställning, i de flesta fall, ligger mycket nära kommissionens ståndpunkt. Den fråga som vi behandlar har de facto ett grundläggande intresse för oss alla, då det utgör en central beståndsdel i relationerna mellan institutionerna och medborgarna i Europeiska unionen, vilka uttrycks i de rättsakter som beslutar om rättigheter och skyldigheter för alla boende i medlemsstaterna. De senaste åren har kvaliteten på dessa rättsakter utsatts för rättmätig kritik, och det aktuella försöket att återfå en nödvändig jämvikt är ett direkt resultat av att man, under Amsterdamkonferensen blev medvetna om att det är nödvändigt att agera på detta område.
Vad gäller Palacios betänkande skulle jag vilja påminna om att texten i förslaget till det interinstitutionellt avtalet är ett resultat av ett nära samarbete mellan de tre institutionerna och av flera debatter under mer än ett års tid. Jag framhåller således betydelsen av detta avtal för att uppnå målet om öppenhet inom lagstiftningsförfarandet.
Jag beklagar att jag inte i detta ögonblick kan ta ställning till några av ändringsförslagen, eftersom jag inte är här för detta ändamål och för att kommissionen ännu inte har tagit ställning till dem.
Efter rapporten " Bättre lagstiftning" från 1997 som vi i dag diskuterar, har kommissionen lagt fram andra rapporter, bland dem " Bättre lagstiftning" från 1998, vilken Europaparlamentet fick i förra veckan och som gör det möjligt att öka kommissionens ansträngningar att lagstifta bättre. I den ansträngning som är inriktad på detta, vilket tas upp i ledamoten Cots betänkande, har kommissionen stärkt kontrollen över lagstiftningsförslagens grund ur subsidiaritets- och proportionalitetssynpunkt och har, till och med före ratificeringen av Amsterdamfördraget, börjat tillämpa det protokoll som kommer att bifogas detta fördrag. Dessutom fortsätter kommissionen att lägga fram förslag till förenkling av kodifieringen, liksom att främja konsolideringen av information och en bättre tillgång till juridisk information.
Vi delar också inställningen att subsidiaritetsprincipen inte gäller fall av exklusiva behörigheter och inte kan påverka gemenskapsrätten. Vi anser också att subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen skall tillämpas på ett objektivt sätt, dock utan att utesluta nödvändig dynamik och flexibilitet, så som det nämns i protokollet till Amsterdamfördraget.
Jag vill passa på, fru ordförande, att precisera tre små punkter: för det första, att ta itu med en gemensam rapport om subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna för de tekniska instrument som gör det möjligt att göra gemenskapslagstiftningen enklare, klarare och mer tillgänglig var ett rent pragmatiskt val, då vi försökte ge en gemensam syn på allt det som kunde bidra till en bättre lagstiftning.
För det andra, vad gäller frågan om rådfrågning i förväg tycks det som om man är överens med mig om att kommissionen i år har tillämpat det mycket mer fokuserat.
Och till sist, vad gäller frågan om ramdirektiv skulle jag vilja säga att bara i speciella fall har kommissionen tagit till detta instrument, och har alltid varit uppmärksam på att det inte skall uppstå skillnader i de nationella lagstiftningstexterna.
Tack så mycket, kommissionär Pinheiro!
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 9.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 19.50.)
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr ordförande, igår tog Tomlinson i ett av sina sällsynta tal upp kammarens suveränitet vid beslutsfattande.
I början av året när kammaren röstade om betänkandet om transiteringsundersökningen, beslutades att uppföljningen skulle göras av budgetkontrollutskottet. Enligt gårdagens protokoll godkände vi ett betänkande om telematik på transportområdet - vilket är en del av transiteringssystemet - som gick till utskottet för transport och turism. I ett dokument som delades ut av distributionsavdelningen och som hette "verksamhet ", sägs att kommissionens handlingsprogram för den nya transiteringen i Europas tullpolitik skulle gå till utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik. Är kammaren suverän eller inte?
Vi skall kontrollera det och vidta nödvändiga åtgärder.
Herr ordförande! Jag har begärt ordet i en personlig angelägenhet. I måndags, när sessionen skulle inledas, begärde Ford ordet för att påtala något mycket allvarligt, nämligen att en poster som påminde om det tyska folkets motstånd mot Hitler och som var uppsatt på dörren till hans kontor hade rivits ner under förra sammanträdesperioden här i Strasbourg. Därefter har Ford gjort ett par uttalanden som enligt mig är mycket olyckliga och olämpliga: han sade sig inte vara förvånad över att sådan politisk vandalism kan förekomma i detta parlament, eftersom där sitter sådana personer som Roberta Angelilli, dvs. undertecknad, som enligt honom är ansvarig för diverse påstådda nynazistiska verksamheter, organisationer och initiativ.
Jag förstår verkligen inte vad som är orsaken till dessa anklagelser, dessa insinuationer, dessa lösa idéer. Förmodligen har Ford, en mycket känd parlamentariker, använt den allra enklaste och mest förolämpande typen av politisk demagogi, framsprungen ur den värsta typens intolerans, för att knipa applåder i kammaren
Till detta vill jag bara säga följande: åtminstone i Italien är det praktiskt taget åtalbart att komma med ogrundade insinuationer, det kallas för förtal. Jag uppmanar därför Ford att informera sig bättre innan han kommer dragandes med insinuationer som saknar varje grund, och jag uppmanar ordföranden eller någon annan som har behörighet till det, att bringa klarhet i det som har hänt. För min egen del tänker jag med alla medel, eventuellt även juridiska, försöka bringa klarhet i denna händelse.
Fru Angelilli, jag tar mig friheten att påminna er om två saker:
för det första att synpunkter på grund av personliga anspelningar bör göras samma dag eller dagen efter det att anspelningen framförts, och
för det andra att samtliga ledamöter har friheten att uttala sig i plenum, och det är inte ordföranden eller någon annan myndighet som har att censurera talare i plenum. Detta kallas som ni mycket väl vet för oansvarighet. Ingen kan censurera en annan ledamot och det finns ingen möjlighet till åtal varken i Italien eller i något annat land i vår omgivning för de uttryck som framförts i plenum. För detta har vi behandlingen av personanspelningar som bör inledas omedelbart för åtgärdande av eventuellt begånget fel eller för att protestera och klara ut någon omständighet som t ex den ni velat klara ut idag.
Jag ger nu ordet till Ford, men det är inte lämpligt att fortsätta med en debatt i denna fråga. Ni har med era personanspelningar åsyftat herr Ford.
Jag har inget annat att göra än att ge honom ordet, men jag vill be er att vi därmed avslutar detta ämne, eftersom vi idag har många viktiga ärenden att behandla.
Herr ordförande, Angelilli kommenterade vad jag sade i måndags. Det grundade sig på ett tidningsreportage i Förenade kungariket. Jag skall ge henne en kopia av tidningsreportaget om vad hon påstås ha gjort. Jag förväntar mig naturligtvis att hon vidtar rättsliga åtgärder och om hon inte gör det är det lätt att dra slutsatser.
Herr ordförande, jag skulle även vilja göra ett personligt inlägg. Jag var inte där i måndags, men jag kan inte acceptera Fords yttrande, vilken enligt sina provokativa vanor har gjort ett skandalöst hopkok där han återigen anklagar mig för rasism.
Jag skulle vilja säga till Ford att jag känner Frankrike och rasismen som min assistent varit utsatt för: Stéphane Durbeck som är hans namn är av svart ras från Antillerna och har blivit slagen och behandlad som om han har en "genetisk defekt " därför att han gör mig den äran och vänligheten att åtfölja mig under all min verksamhet. De vietnamesiska gudbarn som jag fostrar har blivit attackerade och angripna därför att de är mina gudbarn, behandlade som mina andra barn. Vad beträffar de små libanesiska spädbarnen, tre tusen till antalet som har jag livnärt i många år, har också utpekats, attackerats och dömts som hämnd för att de är kristna.
Om det verkligen finns en rasism som härjar är det Fords, om man tänker på de ledare som har mördat 200 miljoner människor i världen därför att de var bönder, borgare eller kristna. Fords stalinistiska anklagelser imponerar inte.
Ford, ni är en provokatör!
(Blandade reaktioner)
Antony, låt mig påminna er om bestämmelserna vad gäller personliga frågor.
Talaren kan endast yttra sig över ämnet för debatten. Han kan endast vederlägga antingen de förslag som förts fram under debatten och det som angår honom personligen, eller de åsikter som tillskrivs honom eller ytterligare rätta till egna uttalanden.
Ni har tillrättalagt de förslag som gäller er men detta är inte ett tillfälle att påbörja en debatt som går helt utanför förslaget och inte heller att kritisera någon annan.
Jag måste påminna er om bestämmelserna, då jag inte kommer att tillåta fler sådana inlägg.
(Protokollet justerades.)
Herr ordförande, jag skulle vilja byta ämne. Som ni vet argumenterade jag mycket starkt i måndags när tidsplanen fastställdes för förlängningen av fristen för inlämnande av ändringsförslag till regeringskonferensen. Jag förstår att era avdelningar har gjort en övermänsklig insats och jag anser att vi bör erkänna det idag. Folk arbetade hela natten för att se till att vi kunde gå till omröstning idag. Vi inser naturligtvis att det kan finnas viss frustration och irritation vid omröstningen och vi har förståelse för om det uppstår fel. Men vi vill, och vi bör, hedra och tacka avdelningarna för deras arbete.
(Applåder)
Tack Green, ni har alldeles rätt. Folk har arbetat mycket hårt hela natten och de började igen kl. 8 i morse för att göra omröstningen möjlig. Jag tror att alla förstår om någonting eventuellt blir fel och jag ber alla att samarbeta så att omröstningen sker smidigt i den här avgörande frågan. Vi förstår att det här verkligen är ett undantag och att vi inte kan göra det vid varje sammanträde. Det är bara för ett enda tillfälle.
Förberedelser inför Europeiska rådets möte den 16-17 juni 1997
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens förklaringar om det förberedande arbetet inför Europeiska rådets möte den 16-17 juni i Amsterdam, inklusive kommissionens åtgärdsplan för den inre marknaden.
Jag lämnar ordet till herr Van Mierlo, ordförande i rådet.
Herr ordförande, ärade ledamöter, jag anser det vara en förmån B det är också en plikt, men ibland är uppfyllandet av en plikt en förmån B att få informera er om föredragningslistan och punkterna som är uppe på det europeiska toppmötet i Amsterdam i början av nästa vecka. Detta toppmöte utspelar sig som ni alla vet under inflytande av mer eller mindre förvirrande omständigheter omkring euron, orsakade av nya val. Det kommer säkert att påverka toppmötet, men B jag kommer sedan att i svaren på era frågor antagligen säga något mer om det B jag har ett starkt intryck av att det finns stora möjligheter att också under dessa omständigheter kunna föra toppmötet till ett bra och produktivt slut. Mer om det sedan.
Det Europeiska rådet kommer naturligtvis att stå i tecknet av avslutningen av regeringskonferensen. Dessutom står mycket viktiga ämnen på föredragningslistan, så som sysselsättning, EMU, aktionsplanen för att bekämpa organiserad kriminalitet och aktionsplanen för den interna marknaden. Diskussionen om externa angelägenheter, däri aktuella utrikespolitiska frågor, kommer genom arten på föredragningslistan att vara begränsade till huvudsaker. Jag tänker här särskilt på fredsprocessen i Mellanöstern, situationen i den Demokratiska republiken Kongo och fredsprocessen i före detta Jugoslavien. Formellt står dessa punkter på föredragningslistan. Det är möjligt att förloppet på toppmötet nödsakar oss att till och med ytterst begränsat behandla det.
Jag skall nu först kort uppehålla mig vid frågorna sysselsättning och EMU och sedan mer omfattande beröra avslutningen av regeringskonferensen.
Främjandet av sysselsättningen är och förblir av yttersta vikt. Främst uppmärksammas detta tema omfattande inom ramen för regeringskonferensen. Jag återkommer strax till det. Under det europeiska rådet kommer den brukliga halvårsrapporten från rådet social frågor, Ecofinrådet och kommissionen om sysselsättningssituationen i unionen att diskuteras. Vidare skall kommissionen lämna rapport om fortskridandet av förtroendepakten för sysselsättning. Under nederländskt ordförandeskap har kommittén sysselsättnings- och arbetsmarknadsvillkor energiskt startat. Bland annat utvecklar kommittén i samarbete med kommittén ekonomisk politik, sysselsättningsindikatorerna för att mäta fortskridandet när det gäller prioriteringarna från Essen.
För en start av EMU i tid var det avtalat att det Europeiska rådet skulle fatta ett antal beslut, varvid det för närvarande finns en fråga om besluten som inte absolut är nödvändiga för att EMU sedan kan starta, också verkligen skall kunna fattas. Jag återkommer antagligen något utförligare till det i mitt andra svar. Avsikten var att stabilitetspakten skulle bli avtalad. För det andra är i en resolution växelkursmekanismen fastlagd, mellan länderna i täten och medlemsstaterna som inte kommer att deltaga direkt år 1999. För det tredje är det meningen att det Europeiska rådet vill välkomna avtalet som uppnåtts i Ecofinrådet om eurons juridiska status.
I Amsterdam kommer slutligen förslaget till eurovalutan att tillkännages. Det finns en rimlig chans att vi kan färdigbehandla alla dessa frågor som i sig själva skulle kräva lite tid, eftersom de politiska avtalen om frågorna redan uppnåtts, men det är inte säkert. För övrigt lugnades vi igår i Frankrike vid besöket hos president Chirac och den nye premiärministern Jospin på denna punkt att man verkligen försöker hitta en lösning för faktumet att man å enda sidan inte kan bryta upp stabilitetspakten B det vill inte heller den nya regeringen; å andra sidan fastställer den nya regeringen att det finns en ofullständighet, att sysselsättningsaspekten har fått för lite uppmärksamhet; det måste man åtgärda i något sorts tillägg. Det är inte bara önskan från den nya franska regeringen B det finns många medlemsstater som kan instämma med detta och det arbetas för ögonblicket på det. Det beror lite på resultatet av detta arbete om det är möjligt att helt avsluta detta paket, och då är det inte otroligt att ståndpunkten kommer att tas: vi gör endera hela paketet eller så gör vi det inte, men vi gör inte en bit av det. Det är läget tillsvidare.
Jag går nu över till huvudfrågan: revideringen av Maastrichtfördraget. Sedan det Europeiska rådet i Dublin har ordförandeskapet gjort allt för att fullända förslagen till fördragstexterna. Det har visat sig vara en ordentlig uppgift. Det irländska ordförandeskapets förslag har utomordentligt mycket kvalité, framför allt genom skapandet av en ram B det är mycket viktigt att kunna förfoga över den B men i de stora politiska problemen fanns ändå många vita fläckar och på dem har alla diskussioner under senaste tiden kretsat kring och det är fortfarande fallet.
Jag vill redan nu gärna säga tack för det konstruktiva bidraget som Europaparlamentet har lämnat till denna process. Perspektivet som nu dyker upp är det av en Europeisk union som ändå uttrycker mycket mer att den finns för medborgaren. Det handlar om hans säkerhet, hans välfärd, hälsa och rörelsefrihet. Dessutom måste den Europeiska unionen i institutionellt avseende vara färdig för tillträdet av de nya medlemsstaterna. Jag kommer nu att låta ett antal specifika teman från regeringskonferensen passera revy.
Till en början ett utrymme för frihet, säkerhet och rättvisa. Förhandlingarna pekar på att denna regeringskonferens kommer att resultera i en förstärkning av principerna för den demokratiska rättsstaten och unionens grundrätter. De rättsliga prövningarna av europeisk unionspolitik mot grundrätterna så som beslutas i EVRM skall förstärkas. Vidare är regeringskonferensen fast besluten att ta med en bestämmelse om icke-diskriminering i vid mening i fördraget. Av stor vikt är föresatsen att ge människors fria rörlighet en knuff i rätt riktning. I detta sammanhang finns förslaget om att integrera acquis från Schengen i den Europeiska unionen. Dessutom kan man på detta sätt förbättra den demokratiska och juridiska legitimiteten från Schengen-samarbetet, genom att använda den institutionella ramen från den Europeiska unionen, det vill säga inklusive Europaparlamentet, kommissionen och EG-domstolen.
Jag kommer sedan till den Europeiska unionen och medborgaren. Jag nämner här som första aspekt den sociala aspekten, som har fått mycket uppmärksamhet i denna regeringskonferens. Det finns nu ett enhälligt stöd för att ta upp den sociala stadgan i fördraget. Jag nämner också införandet av ett nytt kapitel om sysselsättning. Sysselsättningspolitik förblir främst ett ansvar för medlemsstaterna själva, men unionen kan spela en stimulerande roll härvid, till exempel genom att förstärka samordning och utbyte av erfarenheter mellan medlemsstaterna.
Det arbetas hårt på förbättringen av kvalitén och öppenheten i styrningen inom den Europeiska unionen. Det gläder mig att det tycks finnas en samstämmighet för en bestämmelse som ger medborgarna rätt att få tillgång till dokument från rådet, kommissionen och Europaparlamentet.
Ett viktigt mål för regeringskonferensen är vidare genomförandet av en effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Möjliga medel för det är beslutsprocess med majoritet och begreppet konstruktiv återhållsamhet. Om den exakta modaliteten för det kan jag nu inte ge något besked, så som är fallet med ett antal andra punkter också, men i förslagsdokumenten har ni kunnat se att en möjlighet skapats för att hitta en lösning för önskan från egentligen alla medlemsstater för att göra det möjligt att befria oss från de hindrande banden av den absoluta vetorätten som fram till nu så ofta varit dominant i den andra pelaren. Konstruktionen som hittats därvid är möjligheten att komma fram till ett grundbeslut, som med konsensus fastställs av det Europeiska rådet, där en strategi för ett land eller en region eller en viss fråga anges. Grundbeslutet tas i det allmänna rådet, så att det annat än vad som mer än en gång varit fallet i Europeiska rådet, är ett verkligt väl utarbetat och genomtänkt grundbeslut som lämnas till Europeiska rådet. Sedan kan i det allmänna rådet med kvalificerad majoritet om besluten inom grundbeslutet fattas beslut, varvid åter möjligheten finns att en medlemsstat, när ett viktigt nationellt intresse skulle skadas genom det beslutet, kan överklaga det; för att förebygga att det sker för lätt, har en procedur skapats att två tredjedelar av rådet, när det tycker att överklagandet inte är riktigt, kan överklaga hos det Europeiska rådet för att där låta en sista bedömning ske. Ni kommer att säga, det är ju ganska komplicerat, ja det är det, men hela unionen är naturligtvis komplicerad och vi har nu en gång ingen konsensus i denna sortens frågor och genom detta uppnås i alla fall två saker. Å ena sidan kan en medlemsstat inte genom en annan medlemsstat bli overruled när det verkligen handlar om en av den medlemsstaten känt nationellt intresse, och å andra sidan är fördelen med det invecklade i proceduren att man ändå måste ha ett väl underbyggt ställningstagande, om man inte vill stå med skägget i brevlådan. Man måste i realiteten visa sina kollegor två till tre gånger att begreppet nationellt intresse används ärligt här.
Vi vet alla procedurernas svagheter, men det är mer än vad vi har nu. Vi har inte alls haft något sådant fram till nu. Låt oss nu på denna punkt ändå visa att unionen verkligen går vidare steg för steg, och många av er och även många medlemsstater hoppas att vi så är på väg mot en något effektivare form av kvalificerad majoritet. Jag tycker att det är en stor vinst om jag betänker hur det för två år sedan då vi började, ansågs som uteslutet att en sådan reglering skulle kunna bli verklig. Då har vi dock verkligen uppnått något, i alla fall om vi kan besluta om det. Men utsikterna är goda.
När det gäller finansieringen av GUSP-verksamheterna är ni otvivelaktigt redan informerade om avsikten att sluta ett interinstitutionellt avtal mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen. På det sättet förblir befintliga budgetbehörigheter för Europaparlamentet på denna punkt, i varje fall väsentligen, garanterade. Jag ser ett antal huvuden B helt riktigt B skaka, men B jag säger det direkt, jag kan också vänta tills det kommer en störtflod av påpekanden från er B situationen var egentligen att det i rådet fanns känslan av att man inte kunde fortsätta som det är, att det genom procedurerna uppstod alldeles för många fördröjningar. Det fanns egentligen en avsikt B ni kommer ihåg det från första utkasten B att tygla allt och för att göra det till obligatoriska utgifter. Vi har genom mycket gott samarbete med er ordförande, som är värd allt beröm, ändå lyckats att få ett interinstitutionellt avtal som ger er ett grepp på helheten av utlandsutgifterna. Det är mindre än vad ni hade, men det är mycket mer än rådet från början planerade att ge er.
Det är svårt att för tillfället förutsäga hur integrationen av den västeuropeiska unionen i den Europeiska unionen avlöper. Vi har kommit en bra bit. Ni känner till situationen. Det finns en liten grupp länder som bara vill ha samarbete mellan de två, och det finns en mycket större grupp, ungefär åtta medlemsstater, som vill ha ett totalt sammangående. De två ståndpunkterna kan absolut inte enas, i den meningen att den ena gruppen skulle kunna övertyga den andra om att överta ståndpunkten. Ordförandeskapets förslag ligger mitt emellan och vi hoppas att det är möjligt att kunna hitta varandra i närheten av ordförandeskapets förslag. För det är det nödvändigt med att ge och ta och alla kommer att vara tvungna att släppa ifrån sig något från det stora rätta som man har i arrende, men det finns en möjlighet; om det måste det beslutas på själva toppmötet, för detta hör till vad man kallar de stora frågorna.
Slutligen när det gäller unionens externa ekonomiska politik, gör jag er gärna till kompanjoner i vår ansträngning att låta unionen när det gäller sektorerna tjänster och intellektuell egendom tala med en röst. Också om detta fortsätter fortfarande förhandlingarna, och jag kan just nu inte säga var vi är, men det arbetas fortfarande för att garantera detta på ett eller annat sätt.
Då kommer jag nu till en annan kärnpunkt: de institutionella frågorna. Framför allt sedan det informella Europeiska rådet i Noordwijk har debatten om detta intensifierats. Det är politiskt sett den svåraste punkten. Frågan är nämligen politiserad i varje land i en debatt mellan regering och parlament. Och det betyder att det nästan är omöjligt att hitta en lösning som är tillfredsställande för alla. Ändå måste vi göra något åt det. Utvidgningen tillåter inte att vi inte bättrar oss på den punkten.
Sammansättningen och hur kommissionen skall fungera har ingående diskuterats. Det finns ett ökande stöd för förstärkning av kommissionsordförandes position. Anpassningen av antalet kommissionärer fortsätter dock att vara en diskussionspunkt. Men när det gäller punkten om förstärkning av kommissionsordförandes position, betyder det samtidigt, om det blir det som nu föreslagits, att det också kommer att innebära en förstärkning av Europaparlamentets position, som involveras två gånger under processen med kommissionsbildande. Den första gången när den av rådet anvisade ordföranden blir presenterad här för er, och ni har en debatt med honom och ni måste lämna ert godkännande, och en andra gång när han i samråd med medlemsstaterna har engagerat sina kommissionärer, och med hela gruppen sedan kommer till er och ni måste ge ert godkännande till det. Det är alltså en ansenlig förstärkning av Europaparlamentets position, om det går igenom.
Anpassningen av antalet kommissionärer är naturligtvis den stora diskussionspunkten. Regeringskonferensen är verkligen medveten om att vid en stor utvidgning av unionen kan man inte längre nöja sig med en enkel extrapolering av ett system som vi började när vi bara var sex. Vi måste ingående betänka oss hur annorlunda styrkeförhållande ligger. Väsentligen gör vi vid varje utvidgning en extrapolering som om vi bara har att göra med en gradskillnad i stället för vad det i verkligheten är, en strukturell skillnad. Därför arbetas det för närvarande med grundtanken att medlemsstaten behåller en kommissionär per medlemsstat, men att i ett visst ögonblick vid en viss utvidgning skulle stora medlemsstater lämna ifrån sig sin andra kommissionär. Mot det måste en förnyad vägning av röster göras, och när vi får mer än tjugo medlemsstater, är vi mogna för en strukturell revidering av hela vårt system. Då måste vi titta på hur vi bäst kan styra den gemenskap som vi nu håller på att göra. För det behöver vi mycket tid, för innan vi har mer än tjugo medlemsstater har det ändå gått lång tid. Den tiden måste vi använda väl. Vi måste använda en längre tid för att sätta en studiegrupp i arbete, och sedan måste vi komma till en ny inrättning av gemenskapens styrelse. På denna grundtanke, som just nu är uppe till diskussion, reageras det positivt. Men jag vet också att the devil is in the detail , för då handlar det om: hur blir det då med förnyad vägning och så. Vi är ännu inte där, men vi är dock på rätt väg. Överallt märker vi att det finns sympati för grunden till resonemanget, varvid å ena sidan en strukturell ombildning finns i sikte, och å andra sidan att man inte väntar till utvidgningen för att redan nu fatta ett par, kanske, smärtsamma beslut, så att vi verkligen gör vår läxa, vilket vi också begär av de tillträdande länderna.
Den sista frågan som jag ber er uppmärksamma, är flexibiliteten. I ljuset av unionens utvidgning och den därur kommande heterogeniteten tycks många vara övertygade om att möjligheterna till förstärkt samarbete måste ökas. Villkor för det är att unionens enighet förblir garanterad. Flexibilitet verkar framför allt ge möjligheter i JBZ-pelaren, med bibehållande av dess regeringskonferensaktiga karaktär. I EG-pelaren påkallas stor återhållsamhet och den ges oss i ord i texterna som ligger framför oss. Nu måste det avslutande samtalet ännu ske, om vilket system vi då precis väljer, endera så arbetar vi med en negativ lista, vilket är det mest troliga, eller så kommer vi med allmänna beskrivningar som varje flexibilitet i den första pelaren måste uppfylla. Hur som helst, stora garantier behövs och de förs in i den första pelaren. Diskussionen handlar fortfarande lite om frågan: exakt hur.
Europaparlamentets position. Jag är redan innan medveten om, ärade ledamöter, att jag härvid alltid kommer till korta i förhållande till era önskemål. Trots det kan jag själv säga här att jag tycker att det på ett antal punkter har gått framåt i den av ordförandeskapet eftersträvade förstärkningen av Europaparlamentet position. Jag nämner förenklingen av medbestämmandeproceduren, som tillgodoser såväl den ändamålsenliga som den demokratiska karaktären av beslutsprocessen. Därtill införandet av medbestämmandeproceduren där nu samarbetsproceduren gäller. Det betyder enligt min åsikt en väsentlig förstärkning av Europaparlamentet och jag har redan nämnt ert inflytande på kommissionens bildande, som blir mycket större.
Efter denna mycket globala betraktelse av regeringskonferensen är det tydligt för er att ordförandeskapet är fast beslutet att föra förhandlingarna i Amsterdam till en bra slut. Ordförandeskapet har gjort allt för att göra detta möjligt och gör det fortfarande. Inte för att namnet på vår huvudstad nödvändigtvis måste knytas till fördraget B även om det naturligtvis är roligt om man själv bor där, men det är ändå inte anledningen B utan för att detta är tidpunkten
(Sorl och skratt) för att göra unionen slagfärdigare och effektivare, rustad för den kommande utvidgningen och mer synlig för medborgaren.
Jag vill säga något om denna sista punkt. Synligheten för medborgaren är av oerhört stor vikt. Det handlar det alltihop egentligen om. Men vi får inte förväxla de sakerna. Jag har under de sista dagarna också utanför nämnt det. Vi håller på med ombyggnaden av köket. Medborgaren är främst intresserad av rätterna. Det är roligt om vi använder det nya köket, men det är viktigare att det därifrån kommer goda rätter,
(Applåder) sysselsättning, miljö, den sortens frågor. Det är en idiotisk tanke att tro att medborgaren skulle vara tvungen att från början känna sig berörd av hur vi exakt bygger om köket och vilken teknik det är och vilket material. Det är så invecklat. Om jag kommer till en bilverkstad, då förstår jag ingenting av det, men jag vill att min bil blir reparerad och att jag kan köra den och jag måste då lite på mekanikern i verkstaden.
(Applåder och skratt) Jag ber er alltså att se det så tillsammans med mig, att vi relativerar det något. Inte varje detalj i vårt arbete kan och behöver vara begriplig. Bara produkten duger. Det är det som det handlar om.
Ordförande, det offentliga accepterandet av det nya fördraget ligger även i era händer. Dessutom hoppas ordförandeskapet självklart också på andra viktiga frågor. Jag nämnde redan i början EMU, sysselsättningen, den interna marknaden och kriminalitetsbekämpningen. Jag hoppas att vi kan ta ett tydligt steg framåt i Amsterdam. Ordförandeskapet litar på att i slutet av denna månad kunna meddela er konkreta positiva resultat om Amsterdam.
(Applåder)
Jag ber att få tacka rådets ordförande.
Jag lämnar nu ordet till Europeiska kommissionens ordförande, herr Santer.
Herr ordförande, ärade ledamöter, inom mindre än en vecka skall det Europeiska rådet i Amsterdam uppmanas att besegra de sista hindren på vägen mot reformen av fördraget. Vi skall då se om Europeiska union har lyckats med sina tre aktiviteter: undanröja klyftan mellan Europabygget och medborgarna, skapa möjligheter att verka på det internationella planet och slutligen att se över sina institutioner för att genomföra utvidgningen under goda förhållanden.
Fyra ordföranden i följd har avlöst varandra för att föra detta projekt framåt. Tiden är mogen att slutföra det. Att vänta ytterligare skulle i bästa fall inte förändra något, i sämsta fall skapa en tillbakagång. Den aktuella text som utvecklats av det holländska ordförandeskapet utgör en balanspunkt där jag hoppas vi skall kunna mötas. Naturligtvis skulle jag ha föredragit mer djärvhet på en eller två punkter, men jag inser svårigheten att förena ambition och realism och jag tror att det holländska ordförandeskapets grupp i det stora hela har lyckats med denna utmaning.
Om jag är orolig idag är det därför att det förekommer alltför många försök att i sista stund riva upp det arbete som så tålmodigt har utförts. Jag skulle vilja säga till alla dem som p.g.a. sin oro för klyftan mellan politiken och medborgaren, är frestade att omgärda sig med tusen försiktighetsåtgärder: "Våga till sist! Våga, för det finns i Europa fler människor som är missnöjda med vår långsamhet än fientliga mot en fortsatt integration. " Jag uppmanar även stats- och regeringschefer att motstå lockelsen i slutspurten för att genom protokoll och olika ändringar lösa problem som lämpar sig dåligt för konstitutionella improvisationer. Jag förväntar mig snarare av dem att de drar nytta av de slutliga förhandlingarna för att skapa ett institutionellt paket som är samstämmigt och ambitiöst.
Det är i själva verket på detta plan som ramen för en slutlig lösning fortfarande är obestämd och ett gott resultat krävs. Jag upprepar det som jag ofta säger: En utvidgning som är dåligt förberedd innebär att omvandla det som jag i verkligheten anser vara en historisk chans för Europa till en mardröm.
(Applåder) Herr ordförande, här kommer några snabba kommentarer till de viktigaste punkterna i förhandlingen. Jag börjar med unionen för medborgarna. Det nya fördraget ger oss möjlighet att skapa ett verkligt område för frihet, säkerhet och rättvisa. På det området är det arbete som utförts anmärkningsvärt och ordförandeskapets text ambitiös. Medborgarna förväntar sig inte mindre. De är trötta på det aktuella bristfälliga systemet och att ingen och jag menar verkligen ingen konvention har trätt i kraft hittills.
Man kan bara lyckönska sig till den stora anpassning till EU: s regelverk som planeras inom ramen för den tredje pelaren. Efter en övergångsperiod på tre år måste man ha infört kvalificerat majoritetsbeslut och exklusiv initiativrätt för kommissionen. Men man måste även fullfölja gemenskapstanken, dvs. införa medbeslutandeförfarandet.
(Applåder) När det gäller det straffrättsliga och polisiära samarbetet är det legitimt att på detta stadium arbeta på regeringsnivå, på villkor att man kan öka effektiviteten och den demokratiska hållningen. Integrationen av Schengenavtalet i fördraget är utmärkt. Fördelningen mellan pelarna bör vara tydlig för att säkerställa ett större sammanhang i unionens insatser på de områden som gäller personers fria rörlighet. Jag erkänner att vissa medlemsstater har särskilda svårigheter på detta område. Låt oss finna särskilda lösningar för dem men inte till priset att hindra alla verkliga framsteg.
Man har uppnått att fördraget hädanefter skall innehålla ett kapitel om sysselsättning. Naturligtvis kan man inte vänta sig att en sådan åtgärd direkt skall lösa arbetslöshetsproblemet - jag återkommer senare till det större problemet med sysselsättning - men detta kapitel är nödvändigt av åtminstone två skäl. Det första är att det visar att arbetslöshetens endemiska karaktär i hjärtat av Europabygget har skapat en del oro och även förväntningar hos européerna. Och dessutom är de planerade bestämmelserna i detta kapitel nödvändiga. Från och med det ögonblick som våra stater har valt som mål att konvergera sin ekonomiska politik i stor skala behövs även en konsekvent och samordnad sysselsättningsstrategi. För detta krävs införandet av en bestämmelse om samråd och möjlighet till stödjande åtgärder. Detta är vad det holländska ordförandeskapet föreslår.
Integreringen av det sociala protokollet i fördraget skall göra det möjligt att återskapa enhetlighet och sammanhållning i den sociala politiken. Men vi måste använda det tillfälle som erbjuds för att förbättra och förstärka bestämmelserna, annars löper vi risk att ersätta en åtgärd som redan är svårhanterlig hos fjorton länder med ett konstaterande av maktlöshet hos femton.
Dessutom måste skyddet för konsumenternas hälsa förstärkas för att svara mot medborgarnas oro. Till skillnad mot 1992 protesterar ingen idag mot kommissionens förslag. De gör det möjligt för framtiden och på goda grunder att göra Europaparlamentet fullt delaktig i att anta de åtgärder som åsyftas i artikel 129 vad gäller det veterinära och fytosanitära området.
(Applåder) Vi, det vill säga Europaparlamentet, rådet och kommissionen bör hädanefter visa att vi kan agera i konsumenternas intresse på grundval av de bestämmelser som har getts oss.
Herr ordförande, det andra stora målet med regeringskonferensen kan sammanfattas i fem ord: närvaro på den internationella scenen. Det är tillfälle att beklaga vår kollektiva maktlöshet men det är också tillfälle att reagera och jag hoppas att Amsterdammötet skall vara det tillfälle som väcker den politiska viljan. Först och främst det som gäller GUSP i egentlig bemärkelse.
Den bestämmelse som ordförandeskapet föreslagit utgör ett viktigt steg framåt. Den föreskriver en återgång till kvalificerad majoritet för att genomföra strategiska beslut fattade på Europeiska rådets nivå. Den begränsade möjligheten att åberopa nationellt intresse (i exceptionella fall) - jag föredrar dock att tala om intresse för säkerhet - är ett pris som måste betalas för detta framsteg. Den nya trojkan, sammansatt av ordförandelandet, kommissionen och rådets generalsekretariat för GUSP, är ett lovande instrument för såvitt det samlar alla delar av utrikespolitiken och förknippas med periodisk förnyelse och kontinuitet. Enligt min uppfattning skall den spela en roll för samordning och sammanhållning under hela processen med stöd av den nya analysenheten. Jag gläder mig även åt avtalet om finansiering av GUSP. Men förutom instrumenten är det av stor betydelse att det finns en verklig politisk vilja och använda den effektivt för att utveckla en gemensam politik.
Ett sista ord om GUSP: Mina damer och herrar, jag förstår inte hur Europa kan göra gällande att den kan bli en betydande aktör utan att ge sig själv en militär roll. Detta innebär att man måste fastställa ett datum för integrering av Västeuropeiska unionen med Europeiska unionen, något som sex av våra medlemsstater föreslår i en gemensam ståndpunkt.
(Applåder) I det moderna livet spelar ekonomiska, finansiella och monetära faktorer en allt större roll i utrikesförbindelserna. Det är helt klart att euron kommer att förändra villkoren och leda till en ny balans i internationella, finansiella och monetära förbindelser. På det kommersiella planet kräver kommissionen en anpassning av fördraget till dagens verkliga förhållanden. Det är en klar och förnuftig ståndpunkt som ibland går förlorad i de diplomatiska dusterna och byråkratiska reaktionerna. Jag säger det rent ut: genom att vägra gå framåt på områdena tjänster och immateriell egendom riskerar försvaret av unionens, medlemsstaternas och företagens intressen att kraftigt minska.
(Applåder) Var och en måste ta sitt eget ansvar. Den text som föreslås av det nederländska ordförandeskapet är ett framsteg, för där föreskrivs en utvidgning, visserligen begränsad, av artikel 113 för tjänster. Men det finns delegationer som vill försvaga eller göra tillägg i den, och även i andra artiklar, om ytterligare villkor med risk för att ta bort all substans i detta framsteg och till och med leda till en tillbakagång i förhållande till dagens situation. Jag skall motsätta mig detta.
Nu, herr ordförande, kommer jag till de institutionella frågorna, som är avgörande därför att de utgör en förutsättning för såväl stöd för européerna som unionens framtid inför dess utvidgning. I ordförandeskapets text föreskrivs, som kommissionen alltid har krävt, en förstärkt roll för Europaparlamentet vad gäller medbeslutande på lagstiftningsområdet. Det är ett tecken på förtroende som motsvarar utvecklingen av vår institution. Endast Europaparlamentet kan säkerställa den demokratiska kontroll som unionen behöver i det utvecklingsskede den befinner sig i. Det räcker förresten att påminna om rekommendationerna från den konstitutionella domstolen i Karlsruhe för att inse detta och ordförandeskapets inställning utgör ett verkligt framsteg i och med att syftet är att täcka en stor mängd områden i huvudsak av lagstiftande karaktär. Dessutom skall det förenklade medbeslutandeförfarandet genom avskaffandet av den tredje behandlingen ställa de två lagstiftande områdena på jämställd fot. Man bör motsätta sig försök att ändra sig i sista minuten.
(Applåder) I detta sammanhang tror jag att tidpunkten även har kommit att definiera ett valsystem som närmar de valda till väljarna samt en rättslig ställning för Europaparlamentet. Jag anser till och med att det är en viktig faktor för att förstärka legitimiteten i gemenskapens institutionella system.
(Applåder) Vad gäller rådets funktion är den väsentliga frågan utvidgningen av omröstningsförfarandet med kvalificerad majoritet. Ordförandeskapet har tagit tag i denna fråga med nödvändig öppenhet som resulterat i en inbrytning i den andra pelaren och den aktuella tredje pelaren och i en konsolidering på gemenskapsområdet. En ytterligare insats skulle kunna göras för att införa kvalificerad omröstning i fråga om sociala bestämmelser liksom en del åtgärder avseende skattefrågor, men sanningen att säga ger medlemsstaternas attityd inte mycket att hoppas på i denna fråga. Det är synd eftersom enhällighet i en unionen med mer än femton medlemmar skall utgöra en källa till blockering, t.o.m. paralysering.
Vad gäller röstjämvikt är kommissionen öppen för alternativa förslag från ordförandeskapet på villkor att lösningen inte gör beslutsfattandet svårare och att det ger möjlighet till en större tillämpning av förfarandet för kvalificerad omröstning.
Jag kommer slutligen till kommissionens sammansättning. Den lösning man skall nå fram till skall sannolikt inte vara långt från det som vi har föreslagit för att förbereda vår institution för utvidgningen. Den ordförande som väljs skall vara godkänd av Europaparlamentet. Dessutom skall hans roll vara förstärkt vilket jag hoppas, framförallt vad gäller frågor om utnämning av andra kommissionärer. Vad beträffar antalet kommissionärer verkar det som om denna fråga inte är helt avgjord. Kommissionen anser fortfarande att det skulle vara fördelaktigt att fastställa ett maximalt antal kommissionärer. Dessutom, vad gäller oss själva, skall vi göra det som vi har meddelat i fråga om interna reformer, inklusive omfördelning av uppgifter.
Herr ordförande, låt mig avsluta med regeringskonferensen. Jag säger det omgående, fördragsförslaget som vi i dag diskuterar motsvarar på många punkter den politik som kommissionen formulerade i sitt yttrande i februari 1996. Var och en skall bedöma slutresultatet efter egna insatser. Förslaget är frukten av ett långvarigt arbete. Om vi kan förbättra det låt oss göra det, men vi skall akta oss för att ifrågasätta projektets nivå genom krav i sista minuten som förändrar den uppnådda balansen. Det är inte lätt att sluta ett fördrag av god kvalitet med 15 länder. Detta skall bli ännu svårare efter utvidgningen.
Herr ordförande, om det finns en fråga om oroar alla européer är det sysselsättningen. Medborgarna förväntar sig att Europeiska unionen skapar lösningar på deras främsta problem. Införlivandet av ett kapitel "sysselsättning " i fördraget skall bidra till detta. Men det brådskar. Varför inte föregripa genomförandet av planerade bestämmelser. Det är inte i morgon som vi skall lära ett och annat eller utarbeta en samordnade strategi för sysselsättning. Det är i dag. Det är i dag som vi bör överföra bästa praxis i rekommendationer.
Under mindre än ett år skall vi fatta beslut om att inleda den tredje etappen av EMU. Införandet av ett stabilt makroekonomiskt ramverk har utvecklats mycket under den senaste tiden. Inflationen och räntorna ligger på mycket låga nivåer och de offentliga underskotten har klart minskat. I Amsterdam måste de sista förberedande arrangemangen avslutas för euron, den nya växlingsmekanismen, eurons rättsliga status samt stabilitets- och tillväxtpakten. Den sistnämnda är viktig för att säkerställa en hållbar tillväxt. Dessutom måste denna tillväxt ge många arbetstillfällen.
Jag gläder mig att kunna konstatera att Ecofinrådet för två dagar sedan har erkänt att EMU behöver två ben, både en monetär och en ekonomisk del. Om den monetära delen är klart definierad kvarstår det att göra en insats för att fullt ut utnyttja alla möjligheter i de förfaranden som föreskrivs i artikel 103 i EG-fördraget i syfte att samordna den ekonomiska politiken. En ambitiös monetär politik är endast betydelsefull om den åtföljs av en kraftfull politik för sysselsättning som innefattar allt.
(Applåder) Jag vill på nytt understryka att stabilitetspakten, såsom dessutom dess beteckning säger, även är en tillväxtpakt och således en pakt för att skapa sysselsättning. Alla medlemsstater har önskat det på detta sätt. Och utan att ifrågasätta stabilitetspakten i fråga om dess innehåll och villkor är det dock helt möjligt att sätta ännu mer sysselsättning som motto och på det sättet lösa ett problem som framförts av en medlemsstat vid det sista Ecofinrådsmötet. Detta problem är även och har alltid varit vårt. Jag hoppas innerligt att de kontakter som pågår skall göra det möjligt att skapa en fullständig framgång i Amsterdam, innefattande ett avtal om stabilitets- och tillväxtpakten.
Jag hoppas även att Europeiska rådet före sekelskiftet ger en kraftig signal att genomföra den inre marknaden. Den inre marknadens möjlighet till konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning är enorm. Det åtgärdsprogram som kommissionen har lagt fram definierar fyra mål för att maximera denna möjlighet: effektivare tillämpning av bestämmelser, hindra snedvridning av konkurrens och skattemässig snedvridning, undanröja sektoriella hinder och låta alla medborgare utnyttja den enhetliga marknaden. Man måste bestämma sig för konkreta åtaganden och fastställa klara resultat.
Att reformera och modernisera arbetsmarknaden utgör det tredje målet för en samlad och integrerad strategi för sysselsättning. Arbetsmarknadens parters roll är här särskilt viktig. Jag gläder mig åt det avtal som undertecknades i slutet av det senaste toppmötet för social dialog om deltidsarbete förra fredagen i Haag. Det handlar där om en uppmuntrande signal som visar att flexibilitet och försvar av arbetstagarnas legitima önskningar är långt ifrån motstridiga.
Slutligen är ett annat skäl till glädje den mycket positiva reaktionen från medlemsstaterna, från alla medlemsstater, på förslaget om territoriella pakter för sysselsättning. En ny form av partnerskap håller på att bildas på detta område och kommer att konkretiseras genom cirka 90 pakter, som även skall vara laboratorier för att skapa arbetstillfällen.
Herr ordförande, ärade ledamöter, Europeiska rådet i Amsterdam skall visa framtiden för Europeiska unionen. Det skall förhoppningsvis vara ett historiskt möte som skall vittna om viljan hos våra femton medlemsstater att fortsätta arbetet mot en förening med respekt för olika identiteter. Ett bra regeringskonferensavtal skall ge Europa ny entusiasm och ge den möjlighet att skapa resultat om EMU och en utvidgning under goda förhållanden. Ni skall inte missa detta möte.
(Applåder)
Jag ber att få tacka kommissionens ordförande.
Jag lämnar nu ordet till Green.
Herr ordförande, jag skulle vilja börja med att tacka tjänstgörande ordföranden och kommissionens ordförande för deras uppriktiga bidrag nu på morgonen. Den här processen har nu pågått i över två år och när vi började ansåg min grupp att det viktigaste var att vi skulle försöka göra vårt bästa i fördragsprocessen för att återskapa kontakten mellan Europeiska unionen och dess medborgare, och det näst viktigaste var att vi skulle förbereda unionen inför utvidgningen. Dessa var de två grundläggande förutsättningarna för den här omgången av regeringskonferensen.
Min grupp anser att förändringarna i fördraget skulle baseras på fyra grundtankar: öppenhet, demokrati, insyn och effektivitet. Det är dessa mål som vi trodde att vi själva hade fastställt för den här översynen av fördraget och som vi skulle uppnå. Många av mina kollegor kommer att rapportera utförligt om några av de frågor som Van Mierlo och Santer tog upp. Jag skall och har fått i uppdrag av min grupp att lämna ett kort politiskt meddelande inom några dagar efter toppmötet i Amsterdam så att min grupps ståndpunkt är helt klar. Jag lämnade meddelandet på ett mycket tydligt sätt vid mitt politiska partis, Europeiska socialdemokratiska partiets, kongress i Malmö förra veckan och i synnerhet till de nio premiärministrarna i rådet som kommer från vår politiska familj och som alla var närvarande i Malmö.
Meddelandet är att vi erkänner alla svårigheter i fördraget, men under de här få dagarna finns det tre större områden där min grupp anser att större framsteg bör göras. När vi säger det erkänner vi samtidigt de framsteg som har gjorts i fördraget, och vi har varit ganska tydliga när vi erkänt det. Vi är inte helt cyniska och vi ser att vissa positiva förändringar har gjorts som motsvarar våra krav. Men vi vill ha mer förändringar och vi kommer att studera hur mycket mer som kan vinnas under de sista timmarna i Amsterdam.
Det här är våra tre prioriteringar: först och främst vill vi se en förstärkning av utkastet till avdelningen om sysselsättning i Fördraget om Europeiska unionen. Det är inte tillräckligt bra och det är endast rent retoriskt. Det måste omfatta samordningen av den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken. För det andra vill vi att de grundläggande sociala rättigheterna och en förstärkning av det sociala kapitlet införs i fördraget, inte bara att den sociala politiken införlivas i fördraget. För det tredje anser vi att en förstärkning av demokratin i Europa är av avgörande betydelse och vi studerar utvidgningen av omröstningsförfarandet med kvalificerad majoritet och medbeslutandet på lagstiftningsområdet inom första pelaren.
Van Mierlo nämnde bestämmelsen om icke-diskriminering. Vi välkomnar detta men det räcker inte att den baseras på enhällighet. Den måste baseras på omröstning med kvalificerad majoritet och parlamentets medbeslutande. Slutligen gjorde vi i vår grupp det klart att det vi vill se är att de frågor som skall överföras, vilket vi hoppas att de skall, från tredje till första pelaren också skall bli föremål för omröstning med kvalificerad majoritet och medbeslutande, vilket Santer redan har gjort klart för kommissionen. Dessa frågor kan inte överföras utan riktig parlamentarisk granskning. Det är endast framsteg på dessa områden som kan garantera att unionen är redo för utvidgningen och att den har någonting viktigt att säga folket.
(Applåder)
Herr ordförande, herr ordförande för rådet, herr ordförande för kommissionen, ni har båda inlett med mycket anmärkningsvärda och grundliga anföranden och jag tackar er för det av hela hjärtat, också för det arbete ni har presterat.
Denna regeringskonferens förbereds sedan mer än 18 månader. Den europeiska akten förbereddes under fem månader; Maastrichtfördraget under ett år.
Vi har alltid intagit en positiv hållning. Ni har talat, herr minister, om förvirrande omständigheter och låt oss inte försköna det, vi står inför ett politiskt problem i Amsterdam, som jag först och framför allt vill gå in på, också efter sammanträdet med de sex regeringsledarna för det europeiska folkpartiet här igår i Strasbourg. Den franska regeringen begär en utvärderingsperiod av stabilitetspakten och de tar upp tidsschemat för undertecknandet i Amsterdam till diskussion. Vilken är vår ståndpunkt? Vår ståndpunkt är: "Pacta sunt servanda ", engagemanget från Dublin om stabilitetspakten måste vidmakthållas. Vi accepterar inga ändringar av stabilitetspakten som också är en pakt för ekonomisk tillväxt. Kriterierna och tidsschemat för den Monetära unionen måste också vidmakthållas och tillämpas och vi vill att regeringskonferensen i Amsterdam blir en succé. Men vi är eniga om att stabilitetspakten måste kompletteras. I går sa herr Lamfalussy vilken fundamental revolution som den Monetära unionen redan har åstadkommit i Europa. Att få ner inflationen till mindre än 2 %, sänka budgetunderskottet. Det är en viktig grund, också för att skapa ekonomisk framgång och sysselsättning. Men vi har förlorat tio år. Jag får kanske säga att jag som ordförande för det Europeiska rådet under 1987 tillsammans med Jacques Delors försökte att få tillstånd en gemensam social grund, dialogen mellan sociala partners och få till stånd ett europeiskt kollektivt arbetsavtal. Det skedde inte. Vi har förlorat 10 års tid och på toppmötet i Maastricht lyckades vi inte att få in det sociala kapitlet i fördraget. Det kommer dock att ske i dag, detta måste förstärkas, det är vi eniga om. Men det är också av mycket stor vikt att arbetet blir en målsättning för den Europeiska gemenskapen och vi är alltså eniga med det nederländska förslaget om att ta upp en ny titel med sex punkter - antalet är inte så viktigt - om samarbetet mellan medlemsstaterna, som uppmuntras, stöds och om nödvändigt kompletteras.
Det nederländska ordförandeskapet signalerar till oss att ett upprättande av en kommitté för sysselsättning nu tydligen accepteras och det är vi glada för. Så som vi fortfarande räknar med att förtroendepakten från Jacques Santer äntligen skall genomföras. Stabilitetspakten kan inte brytas upp enligt oss, men den måste kompletteras. Den kan kompletteras och Jacques Delors har i dessa dagar pekat på att artikel 103 i fördraget tillåter det. Vi begär alltså det och vi hoppas att under de omständigheterna, så som regeringsledarna för PPE beslutade i går, kan Stabilitetspakten också undertecknas i Amsterdam. Det är i varje fall vår ståndpunkt.
Och nu kommer jag till regeringskonferensen. Förslagen från det nederländska ordförandeskapet är för oss ett anmärkningsvärt dokument. Jag skulle vilja kalla det så: ett acceptabelt minimum, herr ordförande för rådet. Men vi accepterar inte, och man säger oss, och ordförande för den europeiska kommissionen har pekat på det, att det av stora länder tas allehanda initiativ, också diplomatiska initiativ, för att undergräva det. Det förblir att för oss endast vara ett acceptabelt minimum om det inte minskas. Ni har angivit punkterna: göra viktiga element gemensamma från den tredje pelaren till EG-pelaren. Att ta upp acquis från Schengen i fördraget, att göra Europol operationellt är för oss viktiga element när det gäller utrymmet för frihet, säkerhet och rättvisa. För den andra pelaren är vi förespråkare för integration av den västeuropeiska unionen, såsom sex medlemsstater föreslagit och vi accepterar ert försök att få till stånd ett system med majoritetsbeslut för den andra pelaren för gemensamma aktioner och ståndpunkter och på basis, så som ni har sagt, av en gemensam strategi.
Tredje viktiga punkten: integrationen av en titel "sysselsättning " i fördraget. Fjärde viktiga punkten: ändring av artikel 113 i fördraget om tjänster och den intellektuella egendomen, och sedan institutionerna.
Jag är enig med vad ordförande för kommissionen har sagt om det; jag förstår de enorma svårigheterna som ni står inför, men jag konstaterar att det finns en stor politisk vilja från det nederländska ordförandeskapet att inte låta den Europeiska unionen som står för en utmaning, en historisk utmaning, från en utvidgning från 15 till möjligtvis 25 medlemsstater, inte låtas urvattna. Därför är det så viktigt att institutionerna reformeras. För att ha en bra bil, herr Van Mierlo, behöver man en bra bilverkstad. Det intresserar mig inte hur verkstaden är målad, det intresserar mig att det är en bra verkstad. Och att vi alltså får en bra bil och att den bilen kan repareras på ett dugligt sätt, för idag haltar det. Och för oss är alltså majoritetsbesluten i rådet och på dessa områden parlamentets medbestämmande, av essentiell betydelse. Vi är då också av den åsikten att ett närmare samarbete inte skall beslutas genom enhällighet utan genom majoritet.
Ärade kollegor, jag vill avsluta: vi kan inte vara överens om det, vi har aldrig varit överens med fru Tatchers uppfattning som ville göra en stor, en ren frihandelszon av Europa, bara regeringssamarbete. Jag har motsatt mig det, tillsammans med många andra, under 12 långa år i det Europeiska rådet. Vi kan inte gå med på ett opportunistiskt beslut från den svenska regeringen, som inte hade bett om någon opting out för den monetära unionen och som av opportunistiska anledningar och, eftersom enhetsvalutan inte är populärt i Sverige, beslutar att inte tillträda. Detta är ett opportunistiskt beslut. Det för oss inte ett steg vidare. Och jag hoppas att de stora statsmännen, Mitterand och Delors och fru Guigou och de många andra som vi kämpat tillsammans med i tio år för detta Europa, också i dag kommer att hålla Europa på kurs. Och att de med sitt stora inflytande i den franska regeringen kommer att göra det möjligt att toppmötet i Amsterdam blir en succé, att stabilitetspakten undertecknas och framför allt att Europa ger medborgarna en röst. Att det blir ett socialt och mänskligt Europa. Jag hoppas att genom att slå ihop krafter kan detta realiseras.
Applåder
Herr ordförande, kära kollegor, nästa toppmöte i Amsterdam skall vara det första i en rad av möten där Europas arkitektur för 2000-talet skall utformas.
Vi hoppas att det mötet skall följas av genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen vid utsatt datum, utvidgningen mot öster och söder som formar konturerna av ett slutligen återförenat Europa och ge en bekräftelse på den europeiska identiteten på den internationella scenen. Detta är det enda perspektiv som gör det möjligt för de europeiska medborgarna att möta globaliseringens utmaningar, som med all rätt oroar dem. Det bör således uppfattas som en etapp på en lång vandring och inte som ett slutresultat. Det är mot bakgrund av dessa frågor som resultaten skall bedömas.
Europa har först och främst behov av effektiva institutioner, dvs. institutioner som är lämpliga att fatta de beslut som krävs i rätt tid, och av demokratiska och öppna förfaranden som förenar de nationella parlamenten och Europaparlamentet i egenskap av gemensamma innehavare av den demokratiska legitimiteten.
De som med all rätt avböjer ett byråkratiskt och demokratiskt Europa bör ge Europa möjlighet till politisk legitimitet. Gemenskapens regelverk bör förstärkas när det gäller den inre marknaden, politiken för utrikeshandel, som Santer har föreslagit skall vara mer offensiv, den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken som bör göras både mer effektiv men även mer rättvis.
Den sociala sammanhållningen bör även förstärkas betydligt, i synnerhet genom att införliva ett bättre socialt protokoll i fördraget, såsom den franska regeringen har begärt i mars 1996 i ett memorandum om den europeiska, sociala modellen, och genom att inkludera ett kapitel eller en ny rubrik om sysselsättning som skall gynna alla. Detta är ett av de viktigaste målen för byggandet av Europa på samma sätt som garantin för vår inre och yttre säkerhet, utan vilken man inte kan skapa en riktig demokrati.
Europa kritiseras oftare, kära kollegor, för vad hon inte gör men borde göra, vilket ofta är okänt, än för det hon gör. Det skulle vara en allvarlig inkonsekvens att kritisera den paralysering som kan uppstå på grund av upprätthållande av bestämmelsen om enhällighet som vissa stater önskar legitimt kunna åberopa, när de bedömer att övergripande nationella intressen står på spel och samtidigt vägra möjlighet att utveckla intensivare samarbete mellan de stater som önskar gå vidare.
Kära kollegor, låt oss akta oss för att hindra denna möjlighet till flexibilitet eller förstärkt samarbete genom bestämmelser som är så tvingande att möjligheten till detta försvinner. Om ni önskar att det europeiska byggandet skall fortsätta att utvecklas låt oss behålla den pragmatism och den flexibilitet som hittills har fått utvecklas och som mer än någonsin behövs i ett Europa utvidgat till hela vår kontinent.
Vad vi förväntar oss av stats- och regeringscheferna är den politiska viljan att resolut gå vidare så att Europeiska unionen slutligen uppnår en politisk identitet som motsvarar dess ekonomiska makt och dess kulturella inflytande. Om Europa i dag väcker farhågor hos ett växande antal av våra medborgare är det för att dess institutioner hittills inte har tagit tillräcklig hänsyn till deras farhågor, när de står inför en framtid som tycks dem osäker och hotande.
Amsterdam, herr ordförande i rådet, bör inte endast bli en vacker titel till en sång av Jacques Brel utan en succé. Dess resultat måste återge hopp för européerna som förväntar sig konkreta svar inför sin ängslan om framför allt sysselsättning och säkerhet. Det är den signalen som vi väntar på. Hoppas att denna förväntan inte skall komma på skam.
Avslutningsvis, herr ordförande i rådet, vill jag framföra att jag framförallt uppskattade ert inledningsanförande, präglat av realism och pragmatism. Jag tror att ni tvingas fylla ert fat väl - ni talade nyligen om kokkonst, vi hoppas att era kollegor i rådet inte är alltför stora anhängare av den nya kokkonsten och jag avslutar, herr ordförande i rådet, med att tacka för de resultat som redan uppnåtts. Ge inte upp och lycka till!
Herr ordförande, hellre än att fortsätta med en jämförelse mellan något så jordnära som verkstad och verkstadsinnehavare vill jag påminna om den definition som Robert Schumann gjorde 1950 av gemenskapsbestämmelserna: " Europa skall inte skapas på ett ögonblick eller som en generell konstruktion utan i konkreta åtaganden som skapar solidaritet i grunden. "
Det var i denna anda som starka institutioner och rättsliga bestämmelser skapades som gjorde det möjligt för staterna att leva tillsammans och uppnå en gemensam anda och att säkerställa effektivitet. Det är vad man också kan kalla successiv utveckling i små steg.
Med hänvisning till dessa principer, som är grundläggande för unionens utveckling, om jag skulle vilja bedöma fördragsförslaget på tre områden. Vad gäller sysselsättning och det sociala området tar det nederländska ordförandeskapets text hänsyn till de europeiska medborgarnas krav genom att i fördraget införa bekämpning mot arbetslöshet, skapandet av nya arbetstillfällen, upprätthållandet av ett socialförsäkringssystem som överensstämmer med den europeiska modellen. Även om vissa anser dessa åtaganden otillräckliga är dörren öppen för andra utvecklingar: Detta är den successiva utvecklingen i små steg.
Allt annat är resultatet av sånt som avser utrikespolitik och gemensam säkerhet, även denna upplevs av medborgarna som en bekräftelse på Europas existens. Där finns varken de små stegen eller den successiva utvecklingen och de verktyg som skapats, jag beklagar herr minister, är på regeringsnivå. Enhällighet, dvs. rätt att inlägga veto, finner man uppåt och nedåt i beslutsprocessen. Rådets befogenheter har förstärkts till nackdel för kommissionens. Den konstruktiva röstnedläggningen har försvagats genom vetorätten, måhända på grund av dåligt humör hos en av de femton staterna, och jag talar endast om femton stater!
Vad gäller det förstärkta samarbetet är det tydligt att villkoren för dess genomförande är avgörande för en fullständig utvärdering av konferensens resultat, med andra ord, Europabyggets framtid. Kravet om enhällighet i fråga om GUSP är en verklig orimlighet som inte kan försvaras av något argument.
Inför de förutsebara modesta resultaten från regeringskonferensen tycks respekten för resultaten avseende den ekonomiska och monetära unionen och stabilitetspakten vara absolut nödvändiga. Alla uppskov, allt ifrågasättande av villkor och tidsplaner skall sända oss tillbaka till de mörkaste tiderna i unionens historia. Vi har således kommit fram till tidpunkten för stora utmaningar och stora faror. Vi önskar det nederländska ordförandeskapet lycka till.
Fru ordförande, regeringskonferensen bör väcka ett nytt deltagande hos medborgarna genom att visa på tre utmaningar: återskapa en känsla för Europabygget, demokratisera institutionerna och fördela ansvarsområdena tydligt. Inför toppmötet i Amsterdam befinner vi oss långt från att uppnå dessa mål.
Jag är pragmatiker och begär ingen guldgruva, men jag anser att man kan åstadkomma mer och att man måste försöka göra mer före införandet av den enhetliga valutan och före utvidgningen och båda anser jag personligen vara nödvändiga. Man kan inte nöja sig med en institutionell ram som är så svag. Om man inte skapar tillräckliga resultat under de åtta dagarna låt oss då arbeta två eller tre månader ytterligare denna sommar för att på ett bättre sätt lösa tre eller fyra avgörande frågor. Ett mer seriöst fördrag skulle kunna undertecknas i slutet av denna tidsfrist. Med min grupp begär jag att slutförandet skall senareläggas till hösten om några avgörande förbättringar inte sker från och med idag och fram till Amsterdammötet.
Vad måste förbättras? Först och främst måste det mandat förtydligas som staterna och unionen skall respektera sysselsättningsmålet. Alltför många misstag hindrar genomförandet av en exakt åtgärd. Det franska initiativet om nya villkor för tillväxt och sysselsättning utan att naturligtvis inte nödvändigtvis avböja konkurrensens och stabilitetens utmaningar, är mycket läglig och djärv. Men hur skall den genomföras konkret? Ett protokoll om ytterligare föresatser för stabilitetspakten skulle inte räcka. Det är fördraget som bör föreskriva tydliga åtaganden och funktionella verktyg för att samordningen av den ekonomiska politiken verkligen integrerar villkoren för samarbete för sysselsättningen. Med denna målsättning bör i själva verket beslutet om vissa skattemässiga, finansiella eller industriella frågor inte längre blockeras på grund av regeln om enhällighet. Om varje stat kan lägga in sitt veto skall det aldrig skapas en gemensam politik för tillväxt och sysselsättning. Låt oss därför inte nöja oss med ett kosmetiskt avtal som baseras på blockering.
Dessutom kräver demokratiseringen av institutionerna mer insatser, och på denna punkt godkänner jag Europaparlamentets förslag som avser medbeslutande, kontroll av den verkställande makten och framförallt krav på insyn.
Den tredje punkten gäller en solidarisk ansvarsfördelning och en förstärkt union inför utvidgningen, där framförallt fördragsförslaget visar allvarliga brister. Varje stat framhåller sin företrädesrätt. Det är det mellanstatliga Europa som går framåt, inte gemenskapen. Legitimiteten och effektiviteten i det gemensamma beslutet skall inte förstärkas. Staterna innehar de nödvändiga medlen men vägrar att göra åtaganden för att nå målen och accepterar inte den demokratiska kontrollen.
Man kan inte förvänta sig att denna regeringskonferens skall lösa alla dessa problem fullt ut. Klokheten kräver således minst att man planerar redan i detta fördrag ett nytt möte om institutionella reformer år 2000. För detta måste ett konstitutionellt förfarande föreskrivas.
Kära kollegor, jag måste ge beröm för det arbete som utskottet för institutionella frågor har åstadkommit under ledning av Biagio De Giovanni. Det finns en tveksamhet i fråga om den politiska slutsatsen. Låt oss klara av detta och be regeringarna att fortsätta sina ansträngningar.
Fru ordförande, mina kollegor! Historia är som bekant lärorikt och därför ska jag nu berätta en historia för er. Fursten Gregor Potemkin, ryska kejsarinnan Katarinas gunstling, hade erövrat Krim. När kejsarinnan reste omkring i det nyerövrade området, fick Potemkin henne att genom snabbt uppbyggda byar, fasader och militära skådespel blunda för dess verkliga tillstånd. Detta hände år 1787. Idag, 210 år senare, finns det sedan länge ingen furste Potemkin och inte längre något tsarrike men potemkinska byar byggs det alltjämt. Den största, som någonsin uppförts, ska nästa vecka invigas i Amsterdam med Maastricht II-avtalet!
Dess fasad är vänligt och inbjudande utformad - frihet, säkerhet, rätt, unionen och medborgarna - och van Mierlo beskriver den i de vackraste färger och i sammanhanget frågar jag mig verkligen, om han tror på vad han säger! Ty vad döljer sig bakom fasaden? Ett mästerverk av gummiparagrafer som i fallet ickediskrimineringsartikeln, bakdörrar som i fallet insynen, tomma ord som i fallet med det s k sysselsättningskapitlet, ett ordrikt intet. Maastricht II måste innebära erforderliga korrigeringar, för att göra Europeiska unionen framtidsduglig för ett alleuropeiskt perspektiv, för demokrati och social ekologi. Det som nu föreligger är inte bara alltför lite utan ändrar om det som vi formulerat i form av förhoppningar, krav och berättigade förväntningar!
I och med Maastricht II sker övergången till avdemokratisering till förmån för utbyggnaden av exekutiva befogenheter. Inget annorlunda är den skenbara gemenskapsanpassningen av delar av den tredje pelaren, övergången till erosion av grundläggande rättigheter och rättsstatliga principer som den individuella rätten till asyl eller dataskydd! Istället för att äntligen ge unionen en medborgarrättslig grund, där säkerhet innebär rättssäkerhet och inte law and order ! I ingressen talas om hållbarhet, men sedan sitter man i hela texten fast i den rådande tillväxtlogiken, vilken som bekant utgör motsatsen till en ansvarsfull kombination av ekologi och ekonomi.
Här sker övergång till militarisering av EU istället för att främja att utrikespolitiken blir civil. Det måste vara vår uppgift, att skjuta undan denna fasad. Vi talar ju så gärna om öppenhet och trovärdighet. Då får vi bara inte låta oss missbrukas och beskriva något som framgång och framsteg, som inte innebär detta! Vi är inte kronvittnen åt de moderna furstarna Potemkin, som heter Helmut Kohl eller Jacques eller Hans van Mierlo eller vad det nu må vara.
Vår uppgift är att klargöra för regeringarna, att demokrati utgör en förutsättning för den europeiska integrationen och inte ett besvärligt hinder! Vi måste klargöra, att det finns nya förväntningar på ett riktningsbyte inom den ekonomiska, social-, miljö- och ekologipolitiken. Medborgarna vill inte bara ha bröd och skådespel, van Mierlo, utan de vill veta vem som rör om i grytan och vad den innehåller. De vill själva vara med - detta är delaktighet och detta är demokrati, även i Europa!
(Applåder)
Fru ordförande, herr rådets ordförande - jag gratulerar till er uppriktighet - herr kommissionens ordförande, mångfalden politiska förändringar i Europa och den korta tidsfristen till toppmötet i Amsterdam gör det särskilt svårt att lyckas med uppgiften. För vår grupp står det klart att inget bör hindra den europeiska integrationsprocessen och de nödvändiga frågor som tas i beaktande i fråga om sociala krav och sysselsättning utgör inget hinder för denna integration utan är tvärtom ett ytterligare argument för att förstärka unionen.
Vad gäller frågorna på föredragningslistan på toppmötet, vid sidan av reformen av institutionerna, stöder vår grupp den kompromissresolution om vilken omröstning strax skall förrättas och som behandlar den ekonomiska och monetära unionen, sociala frågor och sysselsättning, den inre marknaden och det åtgärdsprogram som föreslagits av kommissionen samt andra frågor.
Ett ord om stabilitetspakten som diskuterats sedan några dagar. Vi bedömer att den pakten är konsekvensen av införandet av en enhetlig valuta och att dess införande inte bör vara differentierat emedan man då riskerar att försena införandet av euron, vilket skulle vara ett allvarligt politiskt misstag. Men för allt detta inser vi nödvändigheten att komplettera denna pakt med ekonomiska och sociala bestämmelser med sysselsättningen som mål. Vi hoppas att man fram till Amsterdammötet skall finna en kompromiss så att inget skall förhindra införandet av euron. För detta är det kanske inte nödvändigt att dessa ekonomiska och sociala bestämmelser skall inskrivas i pakten. De kan fastställas i ett annat kompletterande dokument.
När det gäller själva institutionerna måste vi tyvärr konstatera att det några dagar före toppmötet fortfarande finns osäkerhet angående viktiga frågor. Herr ordförande i rådet har bekräftat detta. Vi är således tvingade att uttala oss om ett förslag som föreslagits av vårt institutionella utskott. Den första versionen av detta förslag, utformat av de Giovanni, var krävande och ganska strikt. Den andra versionen som presenterades av utskottet självt är mer optimistiskt och mindre krävande.
För vår del beklagar vi denna utveckling då vi hoppas att toppmötet leder så långt som möjligt vad gäller reformen av institutionerna och integreringsarbetet, vare sig det gäller närmare bestämmelser om antal röster inom rådet, kommissionens sammansättning, roll och starkare ställning, Europaparlamentets rättigheter, i synnerhet en mer generell tillämpning av medbeslutandeförfarandet, drivandet av en verklig utrikes- och säkerhetspolitik eller utarbetandet liksom genomförandet av unionens ekonomiska och sociala politik, något som vissa kallar unionens ekonomiska regering, vid sidan av det som skall bli centralbanken.
Allt detta har förts fram av vårt parlament under två år. Om man inte lyssnar på vårt parlament behövs, enligt rådets ordförandes förslag, en ny regeringskonferens.
Fru ordförande, förberedelserna inför rådets möte i Amsterdam domineras av en konstlad polemik om stabilitetspakten vilket döljer detta mötes verkliga frågor.
Konstlad polemik säger jag, för vi vet att sysselsättningskapitlet, som de franska socialisterna kräver för att balansera pakten, redan ingår i förslaget till fördrag som utarbetats av regeringskonferensen och att man inte kan göra mycket bättre. Jag säger konstlad polemik även därför att den gemensamma valutan, från det ögonblick då det inte existerar optimala monetära zoner i Europa endast kan missgynna sysselsättningen och vid sidan av denna verklighet är allt annat endast prat eller politisk fernissa. Konstlad polemik slutligen för att den främsta och verkliga sysselsättningspolitiken på europeisk nivå var den gemensamma handelspolitiken som Europa har begravt och kastat sig ut i fri byteshandel.
Men denna konstlade polemik om stabilitetspakten vänder uppmärksamheten från de verkliga frågorna i Amsterdam. Först och främst den kraftiga förflyttningen mot federalism i förslaget till fördrag som mer och mer skall underordna nationerna och öka det demokratiska underskottet.
Sedan vill jag ta upp mörkläggningen av den närmaste debatten om den gemensamma valutan, som gäller radikala konstitutionella förändringar som man måste besluta om för att den skall fungera bra, men som ingen vågar ta uppriktigt tag i av rädsla för att föra fram problem som inte kan lösas.
När man ser försiktighetsåtgärderna och säkerhetsmåtten i fördragsförslaget, ganska skrattretande måste jag säga, för att gå runt den grundläggande frågan om den enhetliga valutans genomförbarhet, kan man inte låta bli att tänka på Jean-Jacques Rousseaus ord: "Det är järnet man skall lämna i såret av rädsla för att den sårade slutar andas när man rycker bort det ".
Fru ordförande! I Amsterdam kan vi tyvärr inte fira att Europeiska unionen äntligen har fått sin slutgiltiga form. Regeringskonferensens arbete har ännu inte lett fram till en konsolidering av den politiska unionen, vilket hade varit omöjligt eftersom unionen fortfarande saknar en institutionell, demokratisk och funktionell struktur som kan bära upp ett utvidgat Europa. Hur skall man i frånvaron av en fast och effektiv institutionell struktur kunna föreställa sig en politisk union, en gemensam utrikespolitik, en gemensam försvars- och säkerhetspolitik, en politik som inom unionens ram och externt, tillsammans med de länder som ingått partnerskap med Europeiska unionen, förverkligar respekten för och skyddet av de mänskliga rättigheterna? Vilken myndighet skall kunna ta över en del av medlemsstaternas suveränitet för att kunna med kraft lösa de problem som angivits ovan?
Frånvaron av en politisk union är på väg att skapa enorma och oräkneliga problem i våra länder vad gäller den ekonomiska och monetära unionen eftersom kompletteringen av den ekonomiska unionen med en valutaunion, på samma sätt som man måste bygga ett hus från grunden, borde vara en direkt följd av den politiska unionen och inte tvärt om.
Av den anledningen anser Alleanza Nazionale att det är viktigt att regeringskonferensen inte avslutas i Amsterdam, utan fortsätter sitt arbete tills den kommer fram till ett politiskt konsoliderat och institutionellt välkonstruerat slutmål. Problemet med utvidgningen skall bemötas på samma sätt. Bristen på balans mellan kandidatländerna och de 15 länderna i Europeiska unionen är mycket stor och på vissa områden verkar skillnaderna i själva verket oöverstigliga. Av den anledningen, förutom den välgrundade oron för den framtida unionens funktionsduglighet och effektivitet, verkar en övergångsperiod som man bör diskutera allvarligt inom ramen för förhandlingarna, absolut nödvändig. Ur denna synpunkt verkar det uppenbart att någon månads fördröjning med besluten från regeringskonferensen inte på något allvarligt sätt skulle äventyra det utvidgade Europas framtid. Snarare är detta den enda lösningen för att komma fram till en utvidgning som ger goda resultat, resultat som äntligen kan leda till att den politiska unionen blir till.
Fru ordförande, jag välkomnar det framsteg som gjorts med utarbetandet av det nya europeiska fördraget och den överenskommelse som nåtts och som i stort sett överensstämmer med de föreslagna riktlinjerna. Det är ett blygsamt men viktigt steg framåt för Europeiska unionen. Men även på det här relativt sena stadiet skulle jag vilja uppmana det nederländska ordförandeskapet att göra allt som går för att förstärka texten, i synnerhet när det gäller sysselsättningskapitlet och vissa områden där omröstning sker med kvalificerad majoritet.
För närvarande är texten ganska vag. Vi behöver ökad precision och eftertryck. Vid toppmötet i Amsterdam kommer man också att beakta andra frågor, särskilt vilka steg som tas mot den ekonomiska och monetära unionen, stabilitetspakten och kommissionens program om den inre marknaden.
Det jag vill betona nu på förmiddagen är att arbetsskapande åtgärder bör vara den viktigaste prioriteringen. Idag finns det 18 miljoner personer som är arbetslösa i Europa och ungdomsarbetslösheten är 21 %. Detta är en skandal och vi måste samordna åtgärderna för att kunna hantera problemet. Vi behöver en tillväxt - och stabilitetspakt. När vi talar om stöd till industrin bör vi göra allt vi kan för att stimulera små och medelstora företag. Vi måste genomföra förslagen från Essen, slutföra den inre marknaden och göra Europa riktigt konkurrenskraftig.
Alla de här frågorna är viktiga och måste tillsammans med de institutionella förändringarna beaktas vid toppmötet i Amsterdam. Jag tror att om detta görs, kommer toppmötet i Amsterdam att betraktas som en historisk milstolpe i Europas utveckling, inte enbart på grund av det nya europeiska fördraget utan också för att man har satt skapandet av arbetstillfällen högst upp på den europeiska dagordningen.
Fru ordförande, ordförande i rådet, kommissionens ordförande, jag ber att få tacka för era anföranden. Jag tror det är ett gott tecken på vad Europeiska rådet i Amsterdam kan bli om det slutligen lyckas, och jag tycker att arbetet i detta parlament i detta nu bör vara att försöka stödja er, att stödja regeringarna.
PPE-gruppens ordförande Martens mycket briljanta inlägg gör att jag kan koncentrera mig på mer konkreta frågor. Den första av dessa, som vi sammanfört i det resolutionsförslag som under denna förmiddag skall gå till omröstning i detta parlament berör något som förefaller mig grundläggande - bevarandet av gemenskapsmetoden. Vad som kännetecknar denna så konstiga och komplicerade "sak ", som Van Mierlo uttryckte det, som gemenskapen eller Europeiska unionen är, är gemenskapsmetoden, att göra saker tillsammans genom ett övernationellt organ, som vid varje tillfälle bestämmer vad som är av gemensamt intresse. Det förefaller därför mig vara mycket viktigt att kommissionens uppgifter bevaras, eftersom det vi skapat, utan unionen skulle bli en organisation för samarbete mellan regeringarna, men skulle sakna den integrationsfaktor som kännetecknar den. Det förefaller mig också viktigt att vi behåller EG-domstolens juridiska befogenheter, som bedrivit ett viktigt arbete och som är en garanti för en effektiv demokrati. I detta sammanhang tror jag också att vi måste söka den roll som bör tillfalla parlamentet.
Herr Van Mierlo, jag tror att ni om ni utreder de resolutionsförslag vi skall rösta om denna förmiddag, kommer att se att man där skapar en ändring av detta parlaments natur. Under många år har detta parlament varit en impulsgivare, eftersom man inte haft egna befogenheter. Vad man gjorde var att ge impulser, skynda på framåt. Detta parlament är sedan fördraget om Europeiska unionen i vissa frågor ett beslutsfattande parlament, och jag tror att det resolutionsförslag vi skall rösta om idag visar parlamentets nya karaktär, ett parlament som fattar beslut, ett parlament som alltid söker efter den väg gemenskapen måste gå. Det är därför som parlamentet i vårt resolutionsförslag, som, vilket ni kan se om ni tittar bakåt i tiden, uppvisar stora skillnader i förhållande till andra resolutioner under det gångna decenniet, visat att man är positiv till det omfattande nederländska förslaget, och vi vill stödja er i de frågor där vi tycker att det nederländska ordförandeskapet, såsom de tidigare ordförandeskapen, går i rätt riktning.
Vi vill också föra fram de frågor där vi tror att man i sista timmen måste göra en ansträngning. Detta eftersom jag tror att vi om vi anstränger oss kan nå ett bra resultat, och jag tror att denna ansträngning måste koncentreras i två punkter:
För det första den tredje pelaren, även om det finns andra kamrater i denna kammare som tycker att man skall gå längre, tror jag att det holländska ordförandeskapets förslag att integrera tredje pelaren i den första vad gäller vissa frågor är ett steg i rätt riktning, även om det görs i olika steg, och det är därför vi kommer att stödja detta.
Jag tycker att vi måste agera i den sociala delen. Utan tvekan är den bästa socialpolitiken, den bästa sysselsättningspolitiken, en bra nationell ekonomisk politik, och jag är mycket glad över att kunna säga detta eftersom regering i mitt land i detta nu befinner sig i en utmärkt situation, men jag tror också att vi måste ge medborgarna en tydlig signal om att unionen tar sig an dessa frågor. Denna tydliga signal, herr ordförande, är något som måste ingå i fördraget.
Slutligen skulle jag vilja påpeka att jag tror oräddheten är nödvändig i denna slutakt inför Europeiska rådet i Amsterdam, om vi vet hur vi skall ta oss an dessa utmaningar, om vi också är orädda och om vi har ambitionen tror jag att vi kommer att göra ett bra fördrag som duger till utvidgningen. Vi får inte glömma att utökningen inte kan genomföras om vi inte lyckas skapa ett fördrag som fungerar korrekt.
Fru ordförande, jag skulle vilja tacka tjänstgörande ordföranden och kommissionens ordförande för deras bidrag till debatten nu på förmiddagen.
De pågående förhandlingarna om översynen av de europeiska fördragen sker samtidigt som förberedelsen av en gemensam valuta. Man kanske kan förstå att förberedelserna inför den gemensamma valutan har fått avsevärt mycket mer offentlig uppmärksamhet är regeringskonferensen med tanke på den direkta och uppenbara effekt som euron får på vår vardag.
Regeringskonferensen och det nya fördrag som förhandlingarna kommer att leda till kan dock få ännu större effekt på våra medborgares liv, förutsatt att medlemsstaternas regeringar förhandlar med blicken starkt fäst på att ta upp frågor som är av stor betydelse för allmänheten. De val som nyligen har hållits i ett antal medlemsstater visar att detta är fallet.
Den fråga som berör de flesta är sysselsättningen, både åtgärder för att skapa arbetstillfällen för de som saknar arbete och förbättring av arbetstryggheten för de som för närvarande har arbete. Arbetslösheten inom Europeiska unionen är dubbelt så hög som i Förenta staterna och tre gånger så hög som i Japan. Det är en oacceptabelt hög nivå och regeringarna måste koncentrera sig på åtgärder för att skapa arbetstillfällen, i synnerhet för unga människor. Arbetstryggheten inför framtiden för de som lyckligtvis har ett arbete för närvarande är en lika viktig fråga.
Unionen måste se till att europeiska företag fortsätter att vara konkurrenskraftiga på den internationella marknaden och att våra länder fortsätter att vara attraktiva områden för utländska företags mobila investeringar och arbetsskapande projekt.
Den bästa metoden för att garantera arbetstrygghet för arbetstagare är att bevara och i många fall förbättra den europeiska industrins konkurrensfördelar. Vi måste skydda oss mot tendensen att införa ny lagstiftning, i synnerhet på europeisk nivå, som ökar vår industris totala produktionskostnad och hotar arbetstryggheten för de sist anställda inom industrin.
Unionen skall sträva efter att minimera den byråkrati och administration som åläggs vår industri, i synnerhet genom unionens direktiv och förordningar. Unionen skall hjälpa till att öka konkurrenskraften genom investeringar och förbättra utbildningen för arbetstagare och för tillfälligt arbetslösa personer.
Slutligen måste vi kraftfullt försvara våra intressen på den internationella marknaden genom att grunda vår handelspolitik på förutsättningen att utländska företag endast får tillträde till våra marknader under förutsättning att vi får lika stort tillträde till deras hemmamarknader. Det finns knappast någon mening, eller ingen mening alls, med att Europeiska unionen utvecklar en handelspolitik som baseras på principer om en avreglerad och fri marknad om våra konkurrenter har kvar begränsningar på sina inhemska marknader.
Regeringskonferensen bör ta upp frågorna om arbetsskapande åtgärder och arbetstrygghet samt garantera att förslagen till översyn av fördraget omfattar särskilda åtaganden om att ge högre prioritet till åtgärder för att öka EU: s industris konkurrenskraftiga ställning på den internationella marknaden.
Fru ordförande! Den regeringskonferens som nu skall avslutas är av extra stort intresse för de nya medlemsländerna. Det är nu som vi kan se om EU-medlemskapet blev det man sade att det skulle bli, och det som utlovades av dem som förespråkade ett medlemskap. Jag skulle vilja påstå att det finns mycket stora skillnader mellan det som nu föreslås och det som man förespeglade exempelvis det svenska folket före omröstningen.
Före folkomröstningen var vår möjlighet att påverka unionen ett huvudargument. Vi kan nu se hur vi sannolikt går mot färre röster i ministerrådet och borttagen vetorätt i en rad olika frågor. Ett annat argument var att den svenska gränskontrollen skulle bestå. I det nya förslaget till fördrag skall den i praktiken förbjudas. Det skall dessutom ske en långtgående harmonisering av rättsliga frågor och flyktingpolitik. Ytterligare ett argument var att den svenska militära alliansfriheten skulle bestå. Nu tas emellertid flera steg i riktning mot ett gemensamt försvar. Med de stora förändringar som nu föreslås kommer mitt parti att dels rösta nej till fördragsändringar, dels föreslå en folkomröstning om dem i Sverige.
Fru ordförande! Efter kommissionens och rådets utläggningar är man inte precis redo att försöka frammana visionen av ett enat Europa. Dessa tal, den blinda, småaktiga pragmatiken, klenmodet, det teknokratiska tankesättet är alltför långt borta från den historiska uppgiften att ena Europa. Ändå tror jag, att denna regeringskonferens måste låta sig värderas mot denna historiska dimension. Jag tror också, att vi i parlamentet måste låta värdera oss mot densamma.
Om vi är överens om, att vi vill bygga Europahuset och att demokrati och medborgerliga rättigheter utgör dess fundament, då måste vi konstatera, att denna regeringskonferens inte stärkt fundamentet till Europahuset, utan att detta fundament blir bräckligare alltifrån rättigheterna för Europol, det bristande medbeslutandet, de saknade grundläggande rättigheterna och ända till den saknade demokratiska strukturen i denna teknokratiska konstruktion. Om vi är överens om, att dess bärande element är den sociala sammanhållningen i samhället och alla människors rättvisa andel av välståndet, då utgör denna regeringskonferens ingen förstärkning av dessa bärande element. Med tanke på massarbetslösheten, den tilltagande fattigdomen samt fördjupningen av klyftan mellan fattig och rik då är de hjälpmedel, som erbjuds i denna regeringskonferens, inte lämpliga för att förstärka dessa bärande element. Om vi är överens om, att säkerhetspelarna för detta Europahus utgörs av en europeisk fredsförordning och inte en militärpakt, då är det tankesätt, som kommissionens ordförande presenterat här, förfelat. Kanske kan du inte föreställa dig, herr ordförande, som du uttryckt dig här, att Europa utan militär kan spela en ledande roll i världen. Detta Europa har emellertid redan ifråga om kol och stål byggt på just denna idé att komma överens utan militär och lägga fram en fredsförordning. Och om vi är överens om, att byggmästaren för detta Europahus inte utgörs av en politisk elit utan av medborgarna i detta Europa, då ställer jag frågan: vad ska kunna tända medborgarnas begeistring över detta Europa med tanke på resultaten av denna regeringskonferens?
Om parlamentet är talesman för byggmästaren till Europahuset, talesman för medborgarna, då måste det idag agera energiskt mot klenmodet och pragmatiken hos denna konferens.
Fru ordförande, låt mig lägga fram en fråga som jag anser vara viktig för den europeiska modell som vi bygger inför 2000-talet och som gäller parlamentarisk och demokratisk kontroll av institutionerna.
Jag tror inte att jag misstar mig när jag hävdar att unionens befogenheter skall vara starkare efter toppmötet, i alla fall vad beträffar kampen mot organiserad brottslighet och terrorism, möjligheter till handelsförhandlingar med våra partner, kampen mot alla former av diskriminering, folkhälsa och konsumentskydd.
Man måste emellertid konstatera att denna tillsvidare positiva utveckling skett på bekostnad av den nödvändiga demokratiska kontrollen, vare sig det gäller parlamentet eller medlemsstaternas parlament. Vissa förslag i förslaget till fördrag från den 30 maj är mycket betecknande i detta hänseende. Det handlar där om en farlig omläggning som riskerar inte bara att skapa en kraftig obalans inom unionen till fördel för rådet och Europeiska rådet, men även att vända medborgarna bort från ett Europabygge som tycks dem obestämd, avlägsen och ogripbar, till och med okontrollerbar. Därtill kommer alltmer verkliga hot om en begränsning av domstolens rättigheter på området rättsskipning och inrikesfrågor, en begränsning som riskerar att skada alla europeiska medborgares enskilda rättigheter.
Herr tjänstgörande ordförande i rådet, herr ordförande i kommissionen, jag åberopar er känsla för ansvar som vi känner till. Emedan vi tror på Europa, emedan vi är övertygade om att allas vår framtid beror på den unions framtid som vi bygger, ber vi er att inte bjuda Europas belackare ett sådant fördrag på en silverbricka som kan anses som ett steg tillbaka vad gäller demokrati och rättslig kontroll.
Fru ordförande, jag har under förmiddagen lyssnat med stort intresse och hoppats på att ett realistiskt svar skulle dyka upp om de europeiska medborgarnas oro. Tyvärr har inget svar kommit. Men rådet och kommissionen verkar vara beslutna att gå vidare i tron om att bara de vet bäst.
Det finns tydligen en verklig oro bland miljontals av våra medborgare om framtiden för EMU. De är oroliga över den hastighet vi rör oss med och de ser hur nationella reserver hanteras och vidrörs när de försöker upprätta och uppfylla Maastrichtkriterierna. De europeiska medborgarna betalar det hösta priset genom hög arbetslöshet och mycket lite hopp om förbättringar inom den närmaste framtiden. Om vi med samma kraft skapade nya arbetstillfällen och ny säkerhet tror jag att våra medborgare skulle känna sig tryggare. De frågor som rör nationellt intresse och majoritetsomröstning måste få en tydlig lösning. Jag är rädd för att vi är på väg att skapa ett nytt fuskverk genom att inrätta ännu fler gråzoner. De nationella parlamentens roll måste öka, inte minska.
Jag tror inte att vi kan genomföra någon utvidgning innan vi är säkrare på vad vi själva vill. Om det inte finns klart upprättade och välprövade strukturer före utvidgningen finns det ingen chans att utvidgningen kommer att lyckas. Man måste vara försiktig i Amsterdam så att man inte förstör det vi har uppnått och det som hittills har skapats.
Fru ordförande! Bedömningen av förslaget till ett ändrat fördrag måste gå att mäta efter Europaparlamentets ståndpunkter.
För det första prioritet för aktiva sysselsättningsåtgärder och social rättvisa, för det andra en handlingskraftig utrikes- och säkerhetspolitik, för det tredje gemenskapsåtgärder inom områdena inre angelägenheter och juridik, för det fjärde demokratisering av våra strukturer med en ny institutionell jämvikt samt för det femte göra allt för att Europeiska unionen ska bli utvidgningsduglig i praktiken. Totalt sett utgör det nederländska ordförandeskapets förslag viktiga steg i den av Europaparlamentet önskade riktningen. Dock måste ytterligare steg tas på denna väg i Amsterdam ty vi önskar och behöver framgång för denna regeringskonferens. I sammanhanget spelar Europaparlamentet en alldeles speciell roll.
Jag erinrar om, att Spinellis författningsförslag utgjorde en förutsättning för den europeiska enhetsakten 1986, att redan Maastrichtfördraget 1992 påverkades av viktiga förslag från denna kammare och att vi nu engagerat deltar i överläggningarna med två parlamentsledamöter. Redan nu är det ostridigt att många av de förslag, som ligger på förhandlingsbordet, har sitt ursprung i Europaparlamentet. Vi har utgjort en drivkraft för denna konferens och i samband med alla ytterligare reformsteg, som står på tur efter årtusendeskiftet, måste Europaparlamentet med lika rättigheter delta vid förhandlingar och ratificering. Nu ligger ansvaret hos stats- och regeringschefer. I alla sina helgdagstal är de för en vidareutveckling av EU. Nu måste de med konkreta vardagsbeslut bidra till att förbättra livets verklighet för våra medborgare!
Fru ordförande! Europeiska unionens handlingskraft och därmed dess förmåga till utvidgning utgjorde en av de väsentliga uppgifterna för denna regeringskonferens och det nederländska ordförandeskapet har - i likhet med sina föregångare - försökt att göra allt möjligt för att komma framåt inom dessa områden! Dessvärre är emellertid misstroendet mellan våra medlemsregeringar så stort, att det nu bara skett begränsade framsteg och jag skulle vilja tacka ordförande Santer för att han hänvisade till artikel 113.
Om vi inom tjänstesektorn - och detta utgör bara ett exempel för många andra sektorer - när det gäller copyright och direktinvesteringar har med ett protokoll med tre sidor undantag, vänder vi i slutänden artikelns reformering till dess motsats. Jag kan bara uppmuntra det nederländska ordförandeskapet till att mot bakgrund av detta exempel göra uppenbart, att man i Amsterdam ändå åstadkommer ett genombrott, så att vi inte hamnar i status quo minus, d v s att regeringar försvarar positioner, vilka vid nyktert betraktande strider mot deras egna intressen, exempelvis när det gäller förhandlingar inom världshandelsorganisationsrundan.
Detsamma gäller för rätts- och inrikespolitiken. Jag anser det vara ett trängande behov, att de av det nederländska ordförandeskapet föreslagna sektorerna, som ska överföras från tredje till första pelaren, verkligen också kommer dit, för att skapa handlingskraft. Denna handlingskraft måste betonas genom att det kommer till en automatisk övergång från enhällighet till majoritetsbeslut, för att innebära ett verkligt framsteg. Jag är trött på att höra statsmän säga, att Europa ska kämpa mot den internationella brottsligheten, när de sedan förvägrar Europa hjälpmedlen på det sätt som skett! Detta går enbart via denna automatik, som måste finnas inbyggd i den första pelaren. Att också parlamentets rättigheter är förbundna med detta behöver jag här bara nämna i förbigående.
Detsamma gäller för utrikes- och säkerhetspolitiken. Där har man funnit en underbar konstruktion - jag är inte säker på, huruvida den kommer att leda till större handlingskraft i praktiken men jag är säker på, att detta kommer att prövas.
Vad gäller den andra punkten handlade det om mera demokrati och om att föra Europa närmare medborgarna. Jag tror, herr rådsordförande, att ni härdar ut med stöd av detta parlament och att ni kommer att uppnå framsteg inom medbestämmandets område. Jag hoppas, att vi kommande onsdag kommer att kunna tacka dig för att det blir så.
Där finns en del förbättringar att utföra i efterhand, exempelvis med avseende på antidiskrimineringsklausulen och inom vissa andra sektorer. Kanske inträffar ett ögonblick av storsinthet på måndag eller tisdag, så att man kanske kan bättra på det ena eller det andra inom dessa områden. Då skulle också parlamentets rätt att företa fördragsändringar, som min kollega Schäfer just nämnt, kunna tas med.
Jag anser, att Europaparlamentet med mycken påtryckning under de gångna åren uppnått en del vad gäller den tredje punkten, nämligen att vi kommit till en bättre social jämvikt. Sysselsättnings- och socialprotokollet integreras. Jag hoppas, att vi också inom detta område kommer fram till bättre beslutsmekanismer och får vara med om mera samarbete än som tidigare varit fallet, t ex med medbestämmandeförfarande, om den hittillsvarande strategin kan upprätthållas.
Min uppfattning är, att vi behöver ett sysselsättningskapitel, där det kommer till en verklig samordning av de nationella sysselsättningspolitikerna. Vi behöver inga nya europeiska ansvarsområden utan istället samordning, eftersom olika eller till och med motstridiga sysselsättningspolitiker ömsesidigt tar ut varandra till följd av vårt gemensamma beroende av den inre marknaden. Detta ligger i allas intresse. Då beror det inte heller på de nya ekonomiska programmen, vilka överhuvudtaget inte är viktiga i sammanhanget, eftersom vi lika gärna kan utnyttja strukturfonderna. Viktigt är att få igång mekanismerna och sysselsättningen. Det utgör startpunkten. Sysselsättning är en makroekonomisk målsättning bland andra. På detta sätt kan vi också bemästra de problem, som har samband med ...
(Ordföranden kopplade bort talaren.)
Ordförande, Nederländerna har alltid konsekvent, pragmatiskt, realistiskt och med ett stänk idealism ställt upp sig. Herr Van Mierlo talar om en slagfärdigare och effektiv union som är synlig för medborgaren med ett kök där bättre rätter kan tillagas. Men var är nöjet med ett bra utrustat kök med goda rätter, om utrymmet där det serveras är en ruin. Bakom dörrarna till detta missanpassade hus fortsätter rådet att hålla sina hemliga sammanträden. Inga öppna dörrar, ingen demokratisk öppenhet, i instängda rum snubblar antalet kommissionärer över varandra medan ordförande håller på i köket gör i ordning läckra små rätter. Medborgaren vill ha handling, arbete och säkerhet. Sysselsättningen, så sa ordföranden, kan inte garanteras genom fördraget. Ånyo kan det leda till anti-europeiska känslor om drömmen om sysselsättning som ni skriver in i fördraget, inte realiseras.
Säkerhet, handlingarna för att främja det är ännu inte tydliga för mig. Nederländerna självt vidtar just åtgärder som är i strid med detta, så som att koppla bort den offentliga åklagaren Van Der Voort, han som hade fått ihop alla bevisen om kokainhandel från Surinam via Nederländerna. Det är inget bra tecken, ordförande. Ett annat exempel: fulla chaufförer och hastighetsöverträdare undgår straffpåföljd eftersom man glömt att anmäla de tekniska föreskrifter för det i Bryssel. Var finns löftet säkerhet för medborgaren?
De nederländska representanterna i unionen för Europa önskar inte bröd och skådespel, ingen window dressing , utan handlingar. Trots det, än är Amsterdam inte förlorat och jag hoppas på ett bra fördrag.
Fru ordförande, jag tycker att det är uppenbart att det inte går att fortsätta att särskilja EMU å ena sidan och regeringskonferensen å andra sidan.
Och naturligtvis är det nödvändigt att gå vidare med EMU. Men regeringskonferensen måste återställa balansen. Den måste återupprätta den ekonomiska unionens roll, samt också rollen av någon slags ekonomisk regering gentemot EMU. Och för detta måste förhållanden för en politisk demokrati återupprättas.
Ingen kommer att överlåta rättigheterna till organisationer som skall fatta viktiga beslut, om det inte finns en övertygelse om att de kan utöva en politik inom unionen: en social politik, för sysselsättningen och för ekonomin. Detta kommer naturligtvis att bero på vår lednings politiska färg i framtiden. Men i varje fall, måste politikerna och medborgarna återfinna sin roll och sin betydelse. Vi kan inte lämna detta till en organisation som utövar sina åtaganden i tomma luften och som experimenterar under förhållanden som brister i allvar, som t.ex. centralbanken.
Fru ordförande! De högtidliga tal som hölls, innan texten till förslaget skrevs, om att det nya fördraget skulle innehålla ett reformprogram som skulle utgöra grunden för det nya Europa, för framtiden och som skulle få medborgarna att övervinna sin skepsis mot EU har, enligt min åsikt, kapitalt misslyckats. Av förslaget framgår att tonvikten absolut inte har lagts på det som man sade att den skulle läggas på, nämligen på demokrati, öppenhet, social trygghet och hållbar utveckling. Dessutom - det allra viktigaste - har förberedelserna inför att ta emot de nya medlemmarna skjutits på framtiden. Jag anser att förslaget i stället försvårar utvidgningen och därmed kan permanenta Europas tudelning, vilket är en stor besvikelse.
Vi har också hört Van Mierlo berömma IGC för att ha åstadkommit demokrati och öppenhet samt att genom sysselsättningen tillgodose medborgarnas krav, men tyvärr är detta bara kosmetika. Också medborgarna kommer att upptäcka att den soppa som de serveras ur EU: s soppkök är väldigt, väldigt tunn.
Jag vill ge några exempel: När det gäller kraven på öppenhet, insyn och offentlighetsprincip är det som man har åstadkommit helt oacceptabelt. Först säger man att medborgarna skall ha rätt att få tillgång till alla handlingar, men sedan tar man tillbaka detta genom att ge ministerrådet rätt att begränsa denna rättighet. Dessutom skall varje institution själv bestämma vilka regler som skall gälla för öppenhet. Vad skall det betyda? Lägger man därtill EU: s arkivförordning, förstår man att det inte blir någonting kvar av denna öppenhet. Det blir bara fina formuleringar och fromma förhoppningar. Detsamma gäller tyvärr för miljögarantin som ger sken av att ha förstärkts genom vissa preciseringar. Men ett medlemsland som vill behålla eller införa strängare miljökrav, måste anmäla sin grund till kommissionen som då kan avslå detta genom att hänvisa till handelshinder. Frågan om hållbar utveckling och miljö är således tyvärr i strykklass.
För det första är jag tacksam att rådets ordförande i dessa röriga dagar ändå fann tid att avlägga rapport här, för jag tror att det är den enda platsen där en ordförande för rådet kan göra det.
Ett par punkter. Om regeringskonferensen, köket och medborgarens Europa. Kanske är medborgaren verkligen inte intresserad i bygget av köket, men han vill ändå veta om det blir mer medborgarens Europa. Och då är ändå frågan hur köket sätts ihop och om det finns en chans att det finns kockar som kan laga mat där, utomordentligt relevant. Alltså början finns där men fortsättningen låter vänta på sig. Det kommer alltså inte heller att omedelbart bli tydligt.
En andra punkt. Jag tror att vi är eniga om att regeringskonferensen måste möjliggöra utvidgningen. Vi måste förebygga situationer à la Ioanina - och det var ändå relativt enkelt - och vi måste förebygga att vi i realiteten går längre bakåt efter utvidgning än vad vi går framåt. Jag tror att vi fortfarande kan vara eniga med den tyska statssekreteraren Hoyer som här har sagt i institutionsutskottet att förslaget till fördrag i detta ögonblick är otillräckligt för att möjliggöra utvidgning. Och att vi inte heller skall förvänta att det så snart utvidgningsförhandlingarna är i gång, kommer att bli lättare. Alltså det finns ett enormt problem som inte kommer att kunna lösas i Amsterdam och då förblir min fråga trots det som sagts av Van Mierlo, hur skall vi se på detta.
En tredje punkt: demokratisering. Jag medger, för Europaparlamentet finns det på ett antal punkter i texten framåtskridande. Men här och där hotar tillbakagång. Men det som intresserar mig mest, är den totala situationen för den parlamentariska demokratin när det gäller förslaget till fördrag. Och då hotar ju enligt min känsla för de nationella parlamenten en inte oansenlig tillbakagång, som inte kompenseras genom det som vi vinner tillbaka på europeisk nivå.
Slutligen, regeringskonferens-systemet självt. Jag tror att denna mycket långvariga förhandling har visat att detta system egentligen inte längre kan fungera så i denna stora gemenskap. Att det allt mer liknar en sorts Von Münchhausen-strategi för att genom att dra i det egna hår komma upp ur träsket igen. Är det inte möjligt att titta efter ett nytt system?
Ordförande, till förslaget till fördrag från Amsterdam som ligger framför oss, får många av oss känslan av att leva mellan hopp och rädsla. Hopp, eftersom det begränsade framåtskridande som har uppnåtts, ändå kommer att leda till begränsade förbättringar i det gamla fördraget. Rädsla, eftersom ett antal saker inte heller kommer att lyckas och vi ändå antagligen får att göra med ett haltande fördrag och det strax innan utvidgningen med nya medlemsstater från Central- och Östeuropa.
Om det begränsade framåtskridandet kan jag vara kort. Det är inte ingenting, men det är inte heller mycket. Ändå är vi glada att sysselsättning och miljö framhävs bättre; att det på området kampen mot internationell kriminalitet tas steg framåt; att beslutsprocedurerna kommer att bli förenklade; att parlamentet får något mer att säga till om, om lagstiftning. Men stor oro har vi för det som ännu inte uppnåtts. Jag tittar till exempel på offentlighet hos styrelse, unionens demokratiska halt, den utländska politiken och även röstvägningen.
När det gäller offentlighet för styrelse, är det bra att dokumenten om unionslagstiftningen i fortsättningen tidigare blir tillgängliga. Det är viktigt för medborgarna, för de nationella parlamenten och för oss. Men vad som är synd, är att det inte tycks komma något genombrott när det gäller rådets offentlighet. Och det betyder också att rådet när det uppträder som lagstiftare, fortsätter att göra lagar bakom stängda dörrar. Det är egentligen ett attentat på den parlamentariska demokratin. Jag tycker att det egentligen inte går för sig och att rådet måste sluta med det.
Tyvärr måste vi fastställa att även på andra områden, kollega Dankert har precis nämnt några punkter där, är det inte bra ställt med den parlamentariska demokratin. Om jag ser hur, såväl i ärendet intern säkerhet som i ärendet utrikespolitik, de nationella parlamenten hotas av att förlora befogenheter som inte övergår till Europaparlamentet, då frågar jag mig och vi inte tar ett steg bakåt. Och om inte heller budgetproblematiken eller inte hela budgeten kommer under vår förvaltning, nu är det inte fallet för 50 miljarder, då kan man ju egentligen inte tala om att täta ett demokratiskt hål. Där finns egentligen ett av mina största bekymmer och jag vet att herr Van Mierlo har goda intentioner på detta området. Min begäran är: fortsätt slåss för det. För att underminera den parlamentariska demokratin på europeisk nivå, det går ju egentligen inte.
Sedan vill jag också be om uppmärksamhet för röstvägningen. Jag har sett att i förslagen blir uppräkningssumman från de stora länderna mer än de från de små länderna. Trots att det inte blir så illa för Nederländerna. Men jag frågar mig om det inte kommer att vara en brytpunkt i folkomröstningen och i de nationella parlamenten. Jag tycker egentligen att kompromissen som tidigare utvecklades i Ioannina, var mycket bra och skulle det inte vara förståndigt att vidmakthålla de förhållandena, också vid den nya röstvägningen?
I realiteten finns det ett antal ärenden som vi går framåt med, men med ett antal andra ärenden sker inte det. Jag önskar det nederländska ordförandeskapet mycket lycka till och också en stor portion tur.
Fru ordförande, det nya förslaget till fördrag innehåller trots sina brister, många nya områden. Jag förmodar att förhandlingarna har tagit hänsyn till nya krav.
Vad kan vi då göra i denna fas av debatten? Vi kan alla göra ännu mer ansträngningar under de sista dagarna av förhandlingarna då detta skulle underlätta allmänhetens godkännade av de nya bestämmelserna.
Jag skall ge tre exempel på detta. Först gäller det kapitlet sysselsättning. Det ämnet oroar alla. Människorna är beredda att demonstrera på gatorna. Det är således bra att sysselsättningspolitiken nämns i fördraget. Om man emellertid inte preciserar några konkreta åtgärder i frågor som gäller den ekonomiska politiken, skall Europa ägna sig åt att medverka till en sysselsättningspolitik som skall göra fler besvikna än glada. Man bör därför välkomna kravet från kommissionen, ordförande Santer, den franska regeringen och även andra regeringar om att i denna fråga precisera tillväxt- och stabilitetspakten.
Det andra exemplet är de offentliga tjänsterna. Den nya artikeln 7d är ganska obestämd. Även där är förväntningarna stora, inte bara hos anställda inom offentliga tjänster utan även användarna av dessa tjänster. Man skall inte fortsätta att rasera den offentliga tjänstesektorn medan man frossar i stora ord om dess samhällsvärde. Det är bättre att precisera enligt vad Europaparlamentet kräver.
Det tredje exemplet är den allvarliga krisen till följd av galna kosjukan fortsätter att oroa oss. Jag kommer just från ett möte - därför fick jag lov att avlägsna mig om ni ursäktar - med kommissionär Oreja om de institutionella bestämmelserna på veterinär- och folkhälsoområdet. Denna kris kan om kommissionen och rådet inte kraftigt reagerar, leda till en större institutionell kris. Där måste man således också vara mer konkret och mer exakt.
Fru ordförande, van Mierlo gav oss en bild som beskriver avslutningen på regeringskonferensen, fem dagar innan mötet i Amsterdam och han refererade till det holländska ordförandeskapets initiativ. Vi skulle visa oss orättvisa om vi inte erkände dem.
Men vi befinner oss inte på en idrottsstadion, där det räcker att bara försöka. Vi befinner oss i politiken, där det som räknas framför allt är resultatet. Och resultatet av Amsterdam kommer i bästa fall att lysa igenom med ett avtal med en acceptabel gemensam nämnare, om det föregås av någon kompromiss med de franska socialisterna, som före valet lovade mycket och idag väger konsekvenserna av dessa löften. Ännu en anledning för oss att försiktigt väga våra ord.
Utmaningarna är i verkligheten historiska, medan medborgarna i Europa oroar sig för sysselsättningen, säkerheten och freden. Men vår politiska vilja att ta itu med dem är tyvärr mycket liten, fru ordförande. Och vi skyndar på med bestämda steg mot nya oavslutade kompromisser för att möta det tjugoförsta århundradets Europa. En stor anledning idag till den nya benämningen av sysselsättningen. Den är säkerligen nödvändig. Men låt oss inte skapa en falsk känsla hos våra medborgare att dessa benämningar räcker till för att vi skall kunna bekämpa detta gissel som arbetslösheten utgör. För detta behövs stora politiska initiativ. Och vi visar vår svaghet inför genomförandet och tillämpningen av dem.
Vi måste fortfarande särskilt se upp med frågorna rörande den institutionella balansen, som i sista stund inte får tippa över på bekostnad av de mindre staterna. Unionen är en union av jämlika stater. Denna jämlikhet måste behållas i Amsterdam för att vi i praktiken skall ha kvar en Europeisk union som inte gör sina medborgare besvikna. Vi väntar naturligtvis fortfarande på den ekonomiska och monetära unionen som konkret skall innebära en revolutionär utveckling. Låt oss inte spärra vägen för den i Amsterdam. Ordförande Martens sa att vi redan hade förlorat tio år. Låt oss inte förlora ännu fler, fru ordförande.
Fru ordförande, herr rådsordförande! I förslaget till fördrag från den 30 maj finns det utan tvekan fortfarande allvarliga brister när det gäller de institutionella frågorna. Allt det europeiska samarbete som beskrivs, även de problem som har påpekats i samband med en ny balans mellan valutaunionen och den ekonomiska och sociala unionen kommer inte att fungera, kommer inte att vara möjligt utan de grundläggande institutionella reformer som efterlyses och som för övrigt ingick i regeringskonferensens uppdrag.
Låt mig stryka under två punkter. Den första har redan nämnts av mina kolleger: utvidgningen som ett centralt inslag i regeringskonferensens uppdrag. Kommissionens ordförande Santer har sagt följande: " Om vi inte förbereder utvidgningen mycket noggrant kan vi komma att hamna i en mycket allvarlig situation." Låt mig därför fråga rådets ordförande: när det gäller denna fråga, vad har man konkret åstadkommit, vilket hopp finns det fortfarande för att man skall kunna åstadkomma något?
Jag har noterat att frågan om den kvalificerade majoriteten inte ens nämndes i inlägget från rådets ordförande, med undantag av GUSP, där det är en illusion. När det gäller kommissionen vet vi att beslutet har skjutits upp, men när det gäller dessa frågor är det nödvändigt att man gör framsteg med tanke på utvidgningen.
Den andra frågan gäller demokratin och Dankert har redan i sitt inlägg kommenterat detta. Vi uppskattar att det blir fler gemensamma beslut, men vi kräver att det också skall bli gemensamma beslut när det gäller nya politiska initiativ. Hela frågan om tredje pelaren och överflyttningen av tredje till första pelaren får absolut inte resultera i en försvagning av gemenskapen, eftersom detta verkligen skulle vara ett slags tillbakagång snarare än ett framsteg.
Herr ordförande, tillåt mig göra en sista kommentar som rör artikel 113. Det är sant att artikel 113 har utökat gemenskapens befogenheter, men samtidigt har den minskat Europaparlamentets makt, och denna minskning av parlamentets makt verkar mycket allvarlig.
Fru ordförande! Idag för nästan exakt tre år sedan, den 12 juni 1994, hade vi en folkomröstning i Österrike om vårt lands anslutning till Europeiska unionen. Inte alla medborgare var då nöjda med alla detaljer och inte alla medborgare var på den tiden överhuvudtaget informerade om detaljerna kring denna anslutning. Emellertid sade medborgarna i princip "ja " till projektet Europa och det i medvetande om att det ännu inte finns något färdigt, gemensamt Europa, att vi alla måste arbeta vidare för detta samt att fördjupnings- och utvidgningsprocessen i Europa löper vidare.
I dessa dagar sker nya, viktiga växelomläggningar. Vi är alla involverade. Sedan länge och väl, liksom ännu en god tid framöver, berörs vårt hela politiska system, medborgarna och politiken att i och med införandet av den gemensamma europeiska valutan ta ett ytterligare viktigt steg i riktning Europa. Därmed uppfyller vi också inom ramen för den ekonomiska politiken denna stabilitetspakt!
Idag krävs att Europaparlamentet ger sitt bidrag till regeringskonferensen. Efter helgen kommer stats- och regeringscheferna att tillkallas, för att framgångsrikt avsluta de arbeten som hittills utförts. De resultat, som vi åstadkommit till dags dato, är inte ointressanta. En del har uppnåtts, en del återstår alltjämt att göra. Låt oss alla anta denna utmaning! Låt oss fördjupa och utvidga Europa, så att vi kan uppfylla dessa förväntningar från medborgarna!
Den fråga, som Elmar Brok ändå skulle vilja ställa till rådets ordförande, lyder: om Amsterdam inte riktigt räcker till för en full utvidgning med elva stater, kommer det då åtminstone att finnas en ny artikel N inom ramen för denna regeringskonferens?
Jag förmodar att rådets ordförande i detta ögonblick framför allt tänker på kompromissen som han måste få till stånd mellan herrarna Kohl och Jospin och jag tror också att det är riktigt, för det är egentligen något av kärnan som hela debatten handlar om. Inte för att det främst är ett politiskt problem, utan för mig för att båda egentligen representerar två viktiga ansvar för den Europeiska unionen. Den ena, Kohl, som framför allt står för EMU: s renhet, en hård stabilitetspakt genom vilken sysselsättning och tillväxt skulle stimuleras, och de andre, Jospin, som säger: det är fint alltihop, men jag skulle ändå också vilja ha en verklig politik för de 18, 3 miljoner arbetslösa och de 57 miljonerna fattiga. Och jag tror att detta precis är ståndpunkterna som inte ligger på var sin ytterända, men som båda ligger i hjärtat av unionens politiska ansvar, och att ett av våra stora problem är, att vi de senaste åren har fokuserat för mycket på ena ytterändan, på den ena punkten i diskussionen, personifierat i Kohls och Waigels politik.
Jag ber då ordförande framför allt att leta efter en substantiell kompromiss, inte endast en gest, inte window dressing utan något som den ensidiga politiken verkligen kan korrigeras med. Det tycks mig som ett huvudmål och också det enda medlet för att återvinna medborgarens förtroende. För enligt min uppfattning är det egentligen det främsta målet för denna regeringskonferens. Inte att förbereda utvidgningen, inte att fastställa EMU en gång till, utan att återvinna medborgarens förtroende, som avsevärt har kommit att stå på spel under de senaste åren. Det är en signal som måste tas mycket allvarligt, att för första gången har fackföreningsrörelserna kunnat få ut tusentals arbetstagare på gatorna.
Fru ordförande, kära kollegor! Jag välkomnar den konstruktiva ansträngningen hos det holländska ordförandeskapet. Jag konstaterar emellertid att regeringskonferensen dröjer allt längre med att avtala allt mindre, vilket visar att det faktiskt inte är lång koktid som gör den bästa soppan. Kanske det är ett skäl till varför tre regeringar fallit under den pågående konferensen, regeringar som emellertid uppvisade bra resultat på det ekonomiska området.
Det är också symtomatiskt att det för första gången är Europa och den enhetliga valutan som är huvudteman i de nationella valen. Sådana faktorer visar att huvudansvaret hos de nuvarande ledarna idag är att hitta en väg för den nya Europafrågan, som ställs inför nya historiska utmaningar som inte kan lösas med metoder från förr. T.ex. att bereda väg för utvidgningen, att legitimera och balansera den enhetliga valutan, att förhandla om globaliseringen på lika villkor som stormakter som den amerikanska. De framsteg som gjorts vid regeringskonferensen svarar mot dessa mål. Kanske rör man sig i rätt riktning. Men man blir kvar bortom den historiska vägen mot en politisk och en alleuropeisk union strax före sekelskiftet. Man fruktar till och med att fördragsprojektet som lagts fram av ordförandeskapet förvärrar den tidigare komplexiteten, i stället för att förstärka en ny konsekvent hållning. Vi kan ju faktiskt inte ha ett monetärt och ekonomiskt enat Europa, som är uppdelat på alla andra områden, till exempel på områdena för intern och extern säkerhet, som är de områden på vilka själva det ekonomiska förtroendet vilar.
Det är nu nödvändigt att förstå att ju mer man insisterar på enhälligheten, desto mer kommer man att öppna vägen till den faktiska eller rättsliga flexibiliteten. Ju mer man tillbakavisar demokratiseringen av institutionerna, desto mer hotas den sociala och politiska sammanhållningen. Ett ångkok gör, än en gång, inte soppan bättre. Från Maastricht till Amsterdam verkar det inte så långt. Jag hoppas dock att man på vägen hittar ett sekel och en ny historieskrivning.
Fru ordförande, mina kollegor! Jag skulle vilja ge kommissionen och rådet två hjärtefrågor med på vägen till Amsterdam. Det aktuella fördragsförslaget innehåller ett steg bakåt ifråga om den fria rörligheten. Där talas inte längre om fri rörlighet utan bara om fri rörlighet för personer och den delas nu än en gång in i fri personlig rörlighet för unionsmedborgare och för medborgare i tredje land, d v s de som bor permanent hos oss men som inte har medborgarstatus.
Om detta förverkligas, vilket vi fruktar, nämligen att åtskillnad görs mellan unionsmedborgare, vilka åtnjuter fri rörlighet, och legalt här boende medborgare i tredje land, vilka har en begränsad fri rörlighet, då finns risken att vi på detta sätt än en gång inom området medborgerliga rättigheter skapar en ytterligare, farlig struktur med två klasser i Europa. Jag ber därför om, att man i detta sammanhang håller sig till den hittillsvarande fördragslösningen och äntligen också förverkligar den fria rörlighet, som egentligen garanterades redan i det senaste fördraget per den 1.1.1993.
Punkt två: visumpolitiken, tullpolitiken, tullsamarbetet, flyktingpolitiken och immigrationen ska göras gemenskapliga utan Europaparlamentets fulla behörighet men om de nationella parlamenten fråntas ansvar så uppstår en demokratifri zon inom de medborgarrättsliga centralfunktionerna i Europeiska unionen. Jag ber er förhindra detta, mina damer och herrar, eftersom det vore en verklig tragedi!
Fru ordförande, jag skulle aldrig drista mig till att kritisera ditt ordförandeskap men låt mig komma med ett tips. Även detta parlament måste reformera sig i samband med revideringen av Maastrichtfördraget och revideringsdebatten. Om vi, vilket jag hoppas, verkligen får mera behörighet som parlament, då måste detta parlament ändra sitt arbete. Det går inte an, att män som Brok, vilken i över två år representerat detta parlament vid regeringskonferensen, eller den tidigare parlamentsordföranden Dankert inte får tala till punkt och avbryts med hänvisning till att vår omröstningsorgie vid middagstid börjar klockan 12.00. Detta kan jag helt enkelt inte acceptera. Vi måste ha möjlighet, att vara flexibla under en sådan debatt!
Jag tackar er, kära kollegor för detta inlägg för det skall ge mig tillfälle att förtydliga mig.
Jag har faktiskt inte möjlighet att gynna någon kollega. Emellertid har det varit 42 talare. Om varje talare hade överskridit sin tilldelade tid, om så endast med 30 sekunder, skulle debatten enligt beräkningen avslutas cirka 12.30. Ordförandeskapet kan inte ta på sig detta ansvar.
Var och en av er som sett mig i verksamhet vet mycket väl att när det finns tid tilldelar jag kollegor så mycket tid som möjligt att uttala sig, men i detta fall har jag ingen annan möjlighet och att göra ett undantag för Brok skulle jag helt uppriktigt inte anse berättigat.
Vi skulle alla önska att vi hade mer tid till denna debatt och tro mig, kära kollegor, jag skulle vara den första som välkomnade detta.
Jag överlämnar nu ordet till Bourlanges. Jag förmodar att Bourlanges har uppfattat meddelandet. Han har två minuter, inte mer.
Fru ordförande, kära kollegor, vi befinner oss i ovisshet. Jag tror att den uppgift som tar form i Amsterdam är fylld med faror och gör att man tänker på den berömda sagan av Andersen där kungen är naken, men ingen vågar erkänna att han är naken.
Vi har talat om sysselsättning, men i avsaknad av befogenhet att föra en sysselsättningspolitik beslutar vi att införa ett kapitel om sysselsättning i fördraget. Detta är bra men det ersätter inte politik. Det är preferensen för det nominella som ekonomerna säger. Man har talat om grundläggande rättigheter, men de planerade sanktionerna för tillämpningen av grundläggande rättigheter saknas. Man har talat om utrikespolitik, men förfaranden är så sofistikerade att även rådets ordförande denna morgon bedömde förfarandena vara alltför komplicerade för att kunna begripas av ett likväl specialiserat auditorium som vårt. Man har talat om försvarspolitik, men motsäger sig genom att försäkra att vi önskar föra en försvarspolitik för femton stater, att vi bland oss har människor som tillhör NATO och som inte tillhör NATO och att det är inom ramen för NATO som man skall föra denna politik för femton stater. Förstå den som kan. Man talar om ekonomisk regering, men de flesta av dem som förordar detta är inte alls beredda att överföra motsvarande befogenheter. Man talar slutligen om utvidgning, men de motsvarande åtgärderna, de nödvändiga institutionella reformerna har inte genomförts med den kraft som behövs och i synnerhet har problemet med kommissionen inte lösts.
Kommissionen är det stora centrumet för unionens sammanhållning. Ingen har försvarat kommissionen, förutom den själv blygt, under förberedelserna inför regeringskonferensen. Jag fruktar att kommissionen uppdelad, splittrad, trög och förlorande sin andra kommissionär för de stora mellanstatliga staterna är den stora förloraren i systemet. Jag kan inte acceptera detta och jag, kära kollegor, slår larm.
Fru ordförande, jag vill ta upp avsnittet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Ordförandeskapet kommer att bli förvånat över att höra mig säga att jag medger de svårigheter som finns inom det ytterst känsliga området nationell suveränitet. Det är fast mellan de som i likhet med mig bör lära sig krypa innan de kan gå och de som tror att vi kommer att kastas ut på djupt vatten och antingen vinna eller försvinna. Därför skulle jag vilja tacka det nederländska ordförandeskapets ansträngningar att försöka nå en överenskommelse på det här området.
Låt mig gå rakt på den viktigaste frågan: min grupp lägger stor vikt vid den interinstitutionella överenskommelsen om finansiering av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi vill att den skall vara fast förankrad i Amsterdamfördraget. Om den inte blir det, tror jag att min grupp kommer att ha mycket svårt att stödja slutsatserna vid toppmötet i Amsterdam. Jag hoppas att ordförandeskapet vidarebefordrar detta meddelande till alla medlemsstater som tvivlar på detta område.
Å andra sidan finns det många positiva områden inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken: Petersberguppgifterna, nya åtgärder för trojkan samt politik- och planeringsenheten. Allt detta ger oss möjlighet att få ökad samstämmighet. Positiv röstnedläggning och så många omröstningar som möjligt med kvalificerad majoritet kommer att utveckla den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, även om naturligtvis avsnittet om omröstning med kvalificerad majoritet egentligen inte är mer än en något mer ambitiös version av vad vi redan hade i Maastrichtfördraget. I slutändan ankommer det på den politiska viljan att genomföra detta.
Förbehållen är tydligen att parlamentet knappast har någon roll i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns ingen bestämmelse om att rådet skall lämna något formellt svar på våra rekommendationer och kommissionen kan lämna rekommendationer till politik- och planeringsenheten medan parlamentet inte kan det. Jag skulle vilja att parlamentet kunde delta i större utsträckning.
När det gäller VEU måste vi fortsätta att arbeta med den förbindelsen. Jag skall fråga rådet om artikel 7.3 innebär att icke EU-medlemmar kan delta i EU: s verksamhet och beslutsfattande.
Vi har inget gemensamt fördrag - vi håller på att göra ett hastverk. Vi får hoppas att vi efteråt kan göra hastverket till någonting värdefullt.
Fru ordförande, mina damer och herrar! Jag tror att man sammanfattningsvis vågar påstå att den institutionella frågan, i denna fas av Europeiska unionens utveckling, är alla frågors moder. Det är möjligt att när det gäller de mer komplexa delarna och de mer sofistikerade detaljerna, så kan detta vara något som den allmänna opinionen har svårt att förstå. Men i likhet med regeringarna, som måste leda befolkningen mot en allt högre och mer ordnad tillvaro, så inser även vi detta, vi som har valts att representerar dessa folk, och vi kan inte låtsas som om vi inte vet.
Bäste rådsordförande! Naturligtvis är slutprodukten viktig och det är också sant att för gemene man spelar det mindre roll hur man når fram till den, än det faktum att man ser att den egna tillvaron blir bättre när Europeiska unionen utvecklas inom områden som rör det egna välståndet, den personliga och allmänna säkerheten, sysselsättningen, det sociala skyddsnätet, den utökade yttrandefriheten, rätten till fri rörlighet, att ta nya initiativ etc. I detta sammanhang vill även jag uttrycka min tillfredsställelse med den enhälliga uppslutningen bakom det sociala protokollet och de nya sysselsättningsskapande åtgärderna.
Detta kan kanske göra det möjligt att i ett nytt institutionellt sammanhang väcka till liv den förtroendepakt som ordförande Santer föreslog i Florens, utan att emellertid få det gehör som han hoppades på. I ett Europa som växer långsammare än vad prognoserna sagt och vad alla hoppats på, och som ännu inte klarar av att bekämpa arbetslösheten på ett effektivt sätt, inte ens på nationell nivå, så är detta en viktig utmaning. Men vi vet att utan en verklig europeisk demokrati, utan öppna och förenklade processer, utan en förbättring av gemenskapens institutioner vad gäller rutiner och metoder, som kan motverka det som har kallats sinnenas åternationalisering, så kommer vi aldrig att få se det Europa som vi vill ha.
Fru ordförande! Två för Europas medborgare centrala och synnerligen känsliga frågor är fullständigt otillräckligt reglerade i det föreliggande fördragsförslaget, nämligen för det första den nya s k ickediskrimineringsartikeln och för det andra det framtida tillvägagångssättet med avseende på flykting-, utlännings- och immigrationsrätt.
Ickediskrimineringsartikeln är så avfattad, att den träder i kraft först om rådet enhälligt vidtar åtgärder för detta. Europaparlamentet har bara åhörarrätt. Därigenom är artikeln utan verkan i praktiken. Det tycks emellertid som om det också inom andra områden kommer till en avdemokratisering, nämligen där nu en överflyttning sker från tredje till första pelaren. De nationella parlamenten kopplas bort men Europaparlamentet sätts inte in i deras ställe. Detta är en avdemokratisering som vi kommer att göra våra kollegor i de nationella parlamenten uppmärksamma på. Inte bara demokratiska utan också rättsstatliga miniminormer måste emellertid respekteras och till dessa hör, att Europadomstolen får full behörighet inom nämnda områden.
Jag skulle emellertid också vilja framhålla någonting positivt: de nya bestämmelserna, i synnerhet i artikel 119, om kvinnors jämställdhet, är väsentligt bättre reglerade i det nu föreliggande fördragsförslaget än i det första förslaget från det nederländska ordförandeskapet.
Fru ordförande, bästa kollegor! Låt mig få yttra mig om två väsentliga punkter, dels om stabilitetspakten och dels om professor Montis handlingsprogram.
Till att börja med då om stabilitetspakten. Som ni kommer ihåg hade vi mycket intensiva förhandlingar mellan Europaparlamentet, kommissionen och rådet om stabilitetspakten. Jag måste säga till er, herrar ordförande, att vi hade en mycket givande dialog i denna fråga. Parlamentet har föreslagit några ändringar och jag vill än en gång påminna om de viktigaste punkter som parlamentet framfört.
Först har vi punkten, att vi är av den uppfattningen, att hänsyn skulle tas till den s k gyllene regeln, som säger att investeringarna ska vara högre än nettobeloppet för ny skuldsättning, vid utformningen av stabilitetspakten. Denna regel har redan förankrats i författningarna hos vissa medlemsländer, medan så ännu inte är fallet hos andra. De medlemsstater, vilkas författningar innehåller denna regel, har f n vissa svårigheter med den, vilket visar att det är en sträng regel. Jag tror, att det vore bra, om denna regel förankrades i stabilitetspakten. Jag skulle också välkomna, att denna regel stegvis infördes i medlemsländernas författningar, eftersom detta å ena sidan skulle uppfylla subsidiaritetsprincipen men å andra sidan också skulle ge en ytterligare garanti för alla medlemsländers stabilitetsinriktning.
Detta är den första punkten, alltså ett krav från parlamentet och jag måste säga, att den nuvarande rådsordföranden Zalm i princip mottagit detta mycket positivt. Det skulle glädja mig mycket, om vi kunde uppnå ett resultat på denna punkt.
Den andra punkt, som vi förhandlar om, är den att vår uppfattning är att pengar, bötesbelopp, som betalas ska behandlas i enlighet med allmänna budgeträttsliga principer, d v s de ska tillfalla Europeiska gemenskapens budget. Jag vet, att finansministrarna söker efter en lösning utanför budgeten. Men, herrar ordförande, jag har ett intryck av, att man här alltjämt söker efter en rättsprincip. Jag vet inte, huruvida man på rådssidan under tiden råkat på några fyndigheter i sitt sökande efter en rättsprincip för en lösning utanför den europeiska budgeten.
Som parlamentariker har vi den åsikten, att det måste vara en lösning inom den europeiska budgeten. Detta har än en gång verkligt uttrycksfullt bekräftats av Europaparlamentets budgetutskott. Hur dessa pengar sedan ska fördelas är en cura posterior . Denna fråga kan vi diskutera. Därvid är också Europaparlamentet villigt att bidra till det kreativa tänkandet. I förhandlingarna har deltagit folk som min kollega Christodoulou, vilken redan kommit att synas som uppfinnare av den negativa reserven. Här krävs kreativt tänkande. Det skulle glädja mig mycket, om vi kunde komma fram till ett resultat.
Fru ordförande, i dokumentet från regeringskonferensen är sysselsättningen fortfarande bara retorik, den sociala sektorn utan metodik och med byråkratin har man lagt hinder för demokratin. Med dessa förutsättningar får inte unionen medborgarnas förtroende. Så här kan vi inte utvidgas. Euron blir ingen stabil valuta, när den bygger på massarbetslöshet och ojämlikhet. Det är alldeles ofrånkomligt att den till sin struktur blinda Europeiska centralbanken får en social-ekonomisk kontroll. De europeiska institutionerna är viktiga, när varje nation i unionen upplever sig vara företrädd. Parlamentet, som tyvärr har ringa makt, är för medborgarna det enda representativa organet, vars verksamhet de öppet kan följa och som de kan identifiera sig med. Så borde det vara också med kommissionen. Om de små länderna berövas möjligheten till en egen kommissionär kommer EU: s trovärdighet att minska i medborgarnas ögon. Euroikonen faller bort.
Ett närmare samarbete mellan VEU och EU är på sin plats, när vi effektiviserar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Men ett snabbt införlivande av VEU med NATO passar inte de finländska socialdemokraterna. Den militära alliansfriheten och ett trovärdigt försvar har en längre och ur Finlands synpunkt åtminstone lika lyckosam historia som militärallianserna. Nu försöker man passa in alliansen i den nordliga geopolitiken, där den i nuläget skulle skapa osäkerhet.
Fru ordförande, av princip och i jämlikhetens namn mellan män och kvinnor skall jag inte göra någon anspelning på köksutrustning, köksredskap eller måltider, det lämnar jag till männen.
Under de trettiotal inlägg vi just lyssnat till har vi i grunden nästan alltid hört samma sak. Då vi inte har befogenhet att ratificera kan ni säga er att när allt kommer omkring skall ni inte beakta detta. Jag skulle vilja säga att det finns två skäl för att beakta detta. Det första är att vi ofta har kontakt med medborgarna och jag tror att vad som sagts här återspeglar väl vad de önskar. De har fått nog av ett Europa som ger dem en känsla av att deras vardagsproblem inte beaktas.
Det andra skälet är att om vi inte har befogenhet att ratificera för regeringskonferensen har vi en samma åsikt om utvidgningen. Dessutom måste de nationella parlamentet även godkänna utvidgningen. Uppriktigt sagt, om utvidgningen inte förbereds under goda förhållanden är jag inte säker på att vi skall få stöd från vår respektive allmänna opinion.
Av dessa två skäl tror jag att denna sista debatt i Europaparlamentet skall vara till nytta för er. Jag skall avsluta med att säga att vi fäster stor vikt vid demokrati och Europaparlamentets befogenheter. Om det är 42 inlägg i denna debatt finns det ett skäl för detta och jag skulle vilja säga: vi har inte tillräcklig legitimitet. Helt uppriktigt, om medborgarna, när jag ställer upp i ett val, hade intrycket att jag har verkliga lagstiftande befogenheter och ett verkligt inflytande på de europeiska besluten skulle jag inte ha begärt att personligen få göra ett inlägg i dag. Jag skulle påstå att parlamentet i sig representerar något viktigt för medborgarna.
Fru ordförande, förslaget är ännu otillräckligt och täcker inte minimibehoven. Det räcker naturligtvis inte att fördöma den eviga blockeringen av enhälligheten om att inte diskriminera den europeiska kvinnan. Vad gäller respekten för asylhanteringen mellan medlemsstaterna sa man i Spanien att Aznar redan lyckats skaffa allt: ballongen spricker i dag när vi ser förslagen och texterna.
Eftersom vi inte lägger in lite substans i den nya franska socialistregeringen, enligt god fransk kokkonst en machistisk röra, den är ännu machistisk herr ordförande. Vilket hyckleri att efteråt säga att man försvarar den europeiska kvinnan! Detta kan inte tillåtas: era texter fördömer enhälligheten och blockeringen av alla dessa frågor.
Det är till och med ett svek och man får hoppas att denna text förbättras under kommande vecka, eftersom de europeiska medborgarna i annat fall kommer att drabbas av en stor missräkning.
Fru ordförande, kära kollegor, jag vill i slutet av denna debatt å de franska socialisternas vägnar klart framföra vårt stöd för Europabygget, vår önskan om att toppmötet i Amsterdammötet skall ge det en ny inspiration och vårt hopp om att ansträngningarna av var och en av oss skall göra det möjligt att respektera de fastställa tidsplanerna.
Det är absolut nödvändigt att ge en stark och tydlig signal till de europeiska medborgarna, nödvändigt att innefatta den sociala delen i fördraget, nödvändigt att förverkliga, och det omedelbart, vår prioritering av sysselsättning och mot arbetslöshet. Nödvändigt till slut att balansera den monetära stabiliteten genom ekonomisk tillväxt.
Det nederländska ordförandeskapet - och det tackar jag det för - gör stora ansträngningar och jag hoppas att vi från och med nu och fram till den 16 och 17 juni skall lösa de sista problemen för att bättre uppfylla medborgarnas förväntningar. Jag vet och jag kan säga att den franska regeringen skall göra allt för detta. Ett sista ord, fru ordförande, jag gläder mig över införandet av offentliga tjänster i fördraget men samtidigt beklagar jag att i detta skede se att det införs på området konkurrens. En ändring på detta skulle vara välkommet. Jag hoppas, fru ordförande, att Amsterdam skall lyckas och skapa en uppfräschad bild av Maastricht i européernas hjärta och själ.
Herr ordförande, tillåt mig att använda ett historiskt uttryck: "Det går ett spöke genom Europa ", den ekonomiska politikens förändrande spöke.
Vilken är den nya ekonomiska politiken, i den nya europeiska fasen som inleddes med de brittiska och franska valen? Vi hävdar att den måste ha följande karaktärsdrag: den måste bevara de positiva bedrifterna i politiken som gjorts fram till idag, därför att det med all säkerhet finns sådana, såsom kontrollen över inflationen och återupprättandet av företagens lönsamhet, positiva saker som måste bevaras. Samtidigt måste man emellertid tillbakavisa ensidigheten som har fört oss till dagens arbetslöshetssiffror, till fattigdom och social uteslutning. För att detta skall ske måste vi överge denna idoldyrkan av marknadens allsmäktighet och återupprätta balansen mellan marknaden och de statliga ingripandena. Målsättningen för de statliga ingripandena i den nya epoken som inleds får inte vara en full sysselsättning med ett konsumtionsslöseri eller en expansion av onödiga arbetstillfällen inom den offentliga sektorn. Vårt syfte är inte att befolkningen skall anställas inom den offentliga sektorn, detta utgör inte vårt ideal. Vårt program är ett nytt uppsving för produktiviteten som emellertid förutsätter ett intresse för arbetskraften och en större rättvisa i distributionen av produkten.
Fru ordförande! Det verkar som om vi måste förhandla fram ett annat dokument inom de närmaste fem åren. Den text som vi har framför oss är endast ett ynkligt försök att skyla över bristerna och svagheterna i Maastrichtfördraget. De viktigaste problemen är fortfarande olösta. Det finns fortfarande ingen politisk struktur som kan kontrollera och styra den framtida centralbankens makt: att hävda att det år rådet som skall utföra denna uppgift är enligt min åsikt fel svar. Det finns inte, på gemenskapsnivå, en verklig balans mellan ekonomisk politik och valutapolitik. En deklaration och ett protokoll gör inte att den nuvarande konstruktionen haltar mindre.
Trots försäkringarna om motsatsen, så saknas det fortfarande en verklig gemensam utrikespolitik. Idén att ge rådets generalsekreterare befogenheter i detta avseende är en inte bara odemokratisk lösning - Förenta Nationernas generalsekreterare är åtminstone ansvarig inför Generalförsamlingen - men även tveksam ur effektivitetssynpunkt. Det finns inte någon verklig avsikt att revidera unionens befogenheter.
Subsidiaritetsprotokollet verkar vara en vacker katalog över principer, men trots de löften som ges så har inte medlemsstaterna reviderat reglerna vad gäller kommittésystemet, vilket betyder att vi även i fortsättningen varje år kommer att dränkas av tusentals beslut i detaljfrågor.
Hade man kunnat hitta en lösning på dessa problem? Teoretiskt sett, ja. Men i verkligheten har vare sig nationella diplomater eller vi här i parlamentet trott att det skulle vara möjligt.
Låt mig sluta optimistiskt: goda nyheter verkar komma från det sociala området, att döma av de senaste dagarnas demonstrationer. Jag skulle vilja föreslå, herr ordförande, att ni bjuder in Renaults verkställande direktör till Europaparlamentet, eftersom han, till skillnad från detta parlament, har lyckats få med de sociala frågorna i fördraget.
Fru ordförande, det vore till stor hjälp om kommissionens ordförande kunde lyssna på vad jag har att säga. Det här är en oerhört viktig tid för Europeiska unionen. Under de senaste åren har Europeiska unionens medborgare...
Kära kollegor, jag önskar att vi lyssnar på vårt sista inlägg från Alan John Donnelly, i vår ärade församling och sedan rådets och kommissionens svar.
(Applåder) Om ni tillåter skulle jag vilja föreslå ordförandekonferensen att den för framtiden granskar nödvändigheten att ge mer tid till så viktiga debatter. Ni skall veta, kära kollegor, att om det inte har varit trevligt för er att bli avbrutna under era inlägg då ni överskrider er tid, har det alls inte varit trevligt för sessionens ordförandeskap att vara tvungen att ta ordet från er.
(Applåder) Jag tror verkligen att ni bör ta hänsyn till detta och att nu var och en intar sin plats i lugn och ro utan prat och vi lyssnar först till Donnelly och sedan rådet och kommissionen.
Fru ordförande, alla välkomnar det uttalandet och förhoppningsvis kommer ordförandekonferensen att ta upp den här frågan.
Europeiska unionens medborgare känner tydligt att Europa har avlägsnat sig från dem under de senaste åren. Av den anledningen är regeringskonferensen i Amsterdam ytterst avgörande för att vi skall återgå till den slags agenda som människor förstår. Det är därför som jag säger till rådet att det kapitel i fördraget som tar upp sysselsättningspolitiken inte får bli ett kosmetiskt kapitel. Det måste i detalj ta upp den sortens instrument som kommissionen och rådet skall använda för att kunna hantera de oacceptabla arbetslöshetsnivåerna inom Europeiska unionen. I samband med det måste vi se till att om tillväxt- och stabilitetspakten skall kunna överleva, vilket Caudron sade, måste det vara en balanserad pakt som innehåller stabiliserande faktorer men, ännu viktigare, också tillväxtfaktorer.
Efter toppmötet i Amsterdam måste vi få rådet att uppmana kommissionen att vidta åtgärder för att föra den politik som kan få ner arbetslöshetsnivåerna. Kammaren är oerhört besviken över att ingenting har hänt sedan toppmötet i Essen när det gäller att hantera problemen med arbetslösheten. Samtidigt som Santer sade att det skulle gå lite bättre, är det enda vi inte kan förneka åtgärder för att få ner arbetslöshetsnivåerna.
Jag skulle vilja be rådet att i Amsterdam uppmana kommissionen att, när vi har fått kapitlet om sysselsättningen och när vi har en pakt som balanserar stabilitet och tillväxt, utarbeta en ny utvecklingsmodell som ser till att vi kan hantera arbetslöshetsproblemet och den sociala utslagningen, och försöka hjälpa till att skapa ett Europa som är värdigt våra medborgare.
Fru ordförande, tack för den generositet som ni leder detta sammanträde med, och också att vilja ge mig min plats där. Jag är dock medveten om att det också från min sida är på sin plats med försynthet efter denna debatt. Jag känner också er dagordning. Jag är mycket tacksam för Europaparlamentets bidrag, och det av två skäl. Först för att det är sant som en av er, fru Dury tror jag, har sagt, att Europaparlamentet står hos medborgarna. Det kan som institution dock komma mycket närmare medborgarna än vad det nu står, men människorna själva som sitter där, står ofta mycket närmare medborgarna än rådets ledamöter. Därför har jag lyssnat mycket noga till vad som sagts här. Det är tyvärr omöjligt för mig att svara alla och särskilt med den tidspress som vi arbetar under. Men det är inte heller så nödvändigt. Jag har sagt till er vad jag hade att säga och ni har sagt vad som låg er om hjärtat.
Nu kommer jag till det andra skälet till varför jag är tacksam, och det är för att ordförandeskapet måste konstatera att vi på mycket viktiga punkter blir stärkta av Europaparlamentet, så som utvidgningen av medbestämmandet, utvidgningen av majoritetsbeslutsprocessen, flyttningen från den tredje till den första pelaren, förstärkningen av EG-domstolens roll, uppmärksamheten för grundlagarna, arbete och miljö, jag nämner ett par; de har egentligen alla framförts av er. Naturligtvis vill Europaparlamentet mer. Jag har själv under 30 år varit parlamentariker, men just ni som Europaparlament har i processen om Europa i vardandet, uppdraget att anlägga någon sorts professionell missbelåtenhet när det gäller framåtskridandet. Tack och lov har ni storsintheten att säga att det finns framåtskridande, men ni måste därvid också vara missbelåtna, för vi är verkligen i en process mot en integration och vi behöver trycket från Europaparlamentet för att övervinna de svåra gränserna som finns mellan medlemsstaterna, som jag har förmånen att vara ordförande för, men som ibland plågas av gränserna som nu en gång finns. Det gemensamma måste tillkämpas på våra egna staters historia, och det är en uppgift där Europaparlamentet spelar en mycket viktig roll, inte bara i dag. Jag måste dock här en gång särskilt nämna er ordförandes och två av era ledamöters roll som nästan permanent har varit med i processen och som hjälpt oss mycket i diskussionerna.
Jag kommer alltså att begränsa mig till ett par allmänna påpekanden. Om vi kommer till ett avtal i Amsterdam - och än en gång, stjärnorna står gynnsamt - då kan det hända så som en av er sa, att det blir mindre än vad förhoppningen är. Men låt mig omedelbart tillägga, mer än vad som förväntas. När vi för ett halvår sedan stod mot varandra, var tonen från parlamentet när det gäller dess förväntningar betydligt mer negativa; jag lyssnade då på er med den ödmjukhet som passar en tillfällig styresman, men det var trots det en ganska negativ bild. När jag lyssnar på er i dag, känner jag mig mycket tröstad av att det kommer så mycket stimulans från er och att ni kan stödja så många punkter i förslagen.
Ni har alla gått in på ett par punkter. Jag nämner nu som hastigast situationen runt EMU. Jag får kanske upprepa att det är sant att accenten för EMU mycket starkt har legat på det monetära, men det är självklart, och jag får än en gång påminna om att då vi för två år sedan började sysselsättningsdebatten, tyckte mer än hälften av medlemsstaterna att det var löjligt om Europa skulle börja föra en verklig sysselsättningspolitik. Så började vi och nu är vi ändå en bra bit längre, även om konsensus är för mycket sagt; det beror naturligtvis också på de skräckinjagande arbetslöshetssiffrorna i Europa, de hjälper oss inse att det inte går på annat sätt än att vi engagerar oss i det.
Frågan är naturligtvis vilken grad av genomförbarhet den europeiska politiken har när det gäller resultaten i arbetslöshetsfrågan. Det skulle vara ett stort fel att tro att den är den Europeiska gemenskapens fel att det nu är så stor arbetslöshet i Europa. Låt oss framför allt betänka att det i första hand är de nationella staternas uppdrag att angripa sysselsättningsproblem, men att gemenskapen kan hjälpa till. Jag vill här än en gång säga att om vi är besvikna över Europa, ska det betänkas att krisen i Europa i stor utsträckning är uppräkningssumman av kriserna i medlemsstaterna. Med "kris " menar jag makten att lösa egna problem och då talar jag nu inte om alla problemen som går över gränserna. För Västeuropas demokratier har auktoritetsproblem. I processen för att få till stånd ett Europa som "ger och tar " behövs en stor auktoritet i nationerna, och i alla våra länder diskuteras just de nationella myndigheternas auktoritet och tas den inte längre så självklar; den måste tillkämpas hos medborgarna. Det är problemet vi har nu när vi är på väg mot toppmötet och vi försöker att komma ett par steg längre.
Genom de franska valen är EMU-paketet nu på dagordningen. Jag upprepar än en gång att inte bara fransmännen tycker att det måste göras något åt sysselsättningen, utan jag hör det även idag från alla möjlig håll. Också de senaste dagarna då premiärminister Kok och jag gjorde vår resa genom Europa, märkte jag att många andra medlemsstater tycket att det är bra att vi lägger mer betoning på sysselsättningskomponenterna. Därför som vi igår mycket tydligt avtalade med den franska regeringen och med presidenten att paketet för EMU, särskilt stabilitetspakten, inte skall brytas upp för om vi bryter upp det blir det en massa ståhej och strul. Även om Frankrike inte gör det, så kommer andra länder att göra det. Dock måste det till paketet läggas en motvikt när det gäller sysselsättning, och det skall inte ses som något fristående, utan som knutet till stabilitetspakten. Där finns i alla fall när det gäller intentionen samstämmighet, och på det sättet hoppas jag att det är möjligt att avsluta hela paketet med förordningar som jag nyss nämnde, även om de inte behöver fastställas i Amsterdam - vi har ännu sex månader på oss för det. Om det lyckas utgår det en stor psykologisk kraft från det. Om det inte lyckas, då kan man inte säga att toppmötet blivit en katastrof, för vi har ännu ett spelutrymme på sex månader. Det är mödan värt att slås för det och fram till nu har jag märkt att alla är inställda på det.
Sedan några påpekanden om transparensen som nästan alla nämnt som den viktiga punkten. Tillgången till dokumenten tillkommer alla medborgare, enligt reglerna som rådet tillsammans med Europaparlamentet fastställer. I tillämpningen av transparensen spelar Europaparlamentet en viktig roll. Man hade gärna sett att rådssammanträdena skulle vara mer öppna; nåväl där kan man inte nå någon konsensus, men i varje fall kommer det ändå att vara så att utslaget av omröstningen, röstredogörelserna och andra redogörelser blir offentliga och det tillsammans med det föregående ser jag ändå att det tagits ett tydligt steg när det gäller transparensen.
Av och till fick debatten en något kulinär aspekt eftersom jag använda bilden med köket. Man måste alltid akta sig när man använder bilder för man går för långt med det och man görs ansvarig på ett sätt så att man tänker: bara jag inte hade använt den bilden. Fru Roth sa: alla medborgare vill vara med och laga mat. Det kan hända att det finns en djup önskan om det, men maten skulle inte bli bättre av det tror jag. Men jag förstår vad fru Roth menar och jag instämmer med henne när hon säger: medborgarna vill förstå hur gemenskapen som de är med i, fungerar. Jag hoppas att vi kan lämna ett bidrag till det som kanske inte helt tillmötesgår alla hennes önskningar; men vi går ändå framåt på alla de områdena.
Ännu ett sista påpekande om demokrati, framfört av många. Jag har redan sagt att enligt min känsla tas det steg framåt; det erkänns också med så många ord. Detta är en process där man bara stegvis kommer vidare. Kort sagt är det så att där unionens befogenheter stärks är den allmänna linjen att vi går i riktningen mot medbestämmande. Det är mer demokrati. Där Europaparlamentets befogenhet inte verkligt ökar där finns ju en relation till de nationella parlamenten - jag säger det också till herr Dankert. Sedan var det en dam som sa: den andra pelaren med majoritetsbeslutsprocess, framläggs inte för Europaparlamentet. Med i den andra pelaren förblir möjligheten att vidmakthålla användningen av vetorätten, så väl i det Europeiska rådet som i det allmänna rådet, och varje gång som ett veto inte används kan utsättas för parlamentarisk kritik och diskussion. Det finns alltså verkligen en parlamentarisk kontroll. Där det skjuts från den tredje till den första pelaren, med punkterna asyl, migration och visum, där finns en övergångssituation, med i första perioden det nationella parlamentet genom konsensus och sedan en förskjutning till Europaparlamentet där vi kommer i den andra perioden när det beslutas om det genom majoritetsbeslutsprocessen. Det är enligt mig en förskjutning av kontroll, men ingen minskning av kontroll.
Herr ordförande, jag har tillräckligt med anteckningar för ytterligare en halv timme om ni skulle uppskatta det, men jag vet att det inte går parallellt med era egna intressen. Jag föreslår att jag slutar här.
(Applåder)
Jag ber att få tacka Van Mierlo. Ni har tolkat vårt intresse på ett mycket bra sätt.
Jag lämnar nu ordet till Santer.
Herr ordförande, efter inlägget och de svar som gavs av tjänstgörande ordförande kan jag göra mitt inlägg mycket kort. Först vill jag tacka alla talare som väl visat att i denna fråga som gäller regeringskonferensen gör kommissionen och Europaparlamentet gemensam sak. Jag har för övrigt konstaterat i Europaparlamentets inlägg och resolutioner att de flesta delarna i dess ståndpunkt överensstämmer med den ståndpunkt som kommissionen intog i sitt yttrande redan i februari 1996.
Sedan vill jag hedra er, herr ordförande, och er företrädare, ordförande Hänsch, liksom era ledamöter Elmar Brok och Guigou som på ett betydande sätt har påverkat debatten och jag hoppas även regeringskonferensens resultat, främst på ministernivå men framförallt på personlig representantnivå. Om vi i dag förfogar över ett ganska balanserat paket är det förvisso tack vare envishet hos och samarbete från ledamöter och våra ombud på olika nivåer som detta arbete har kunnat genomföras.
Nu herr ordförande, mina damer och herrar, vill jag endast inrikta mig på viktiga aspekter som jag tycker har varit syftet även med era inlägg.
Först de frågor som gäller EMU och sysselsättningen. Jag framförde denna morgon i min inledning att EMU, den ekonomiska och monetära unionen, såsom för övrigt beteckningen ger anvisning om, innefattar två delar: den monetära delen och den ekonomiska delen. Det är viktigt att EMU står på två ben. Den monetära delen vet vi och bedömer vi är mycket utvecklad och detta av klara orsaker. Den är även centraliserad och stabilitets- och tillväxtpakten kompletterar den med fördel i syfte att garantera en budgetdisciplin på ett hållbart sätt.
Det är på goda grunder som ordförande Wilfried Martens och nyligen rådets tjänstgörande ordförande har uttalat: pacta sunt servanda. Stabilitets- och tillväxtpakten har antagits i sin helhet, till sin grundbeståndsdel, till sitt innehåll av det senaste europeiska rådet i Dublin. Ni känner till att förhandlingarna inte var lätta och gav anledning till kompromisser. Det är således stabilitetspaktens villkor, inte endast målen, utan dess villkor och innehåll som har antagits. Det är således inte fråga om att ändra denna stabilitetspakt. Detta skulle skapa ett problem om trovärdighet och tilltro som skulle ge allvarliga återverkningar på förtroendet mellan medlemsstaterna och jag tillägger även utan tvekan på de internationella finansmarknaderna. Detta skulle likaså vara kontraproduktivt emedan en fast politik och budgetdisciplin är garanterna för en hållbar tillväxt.
Däremot bör den ekonomiska delen decentraliseras. Visserligen förblir den ekonomiska politiken medlemsstaternas ansvar men de håller på att samordna sin ekonomiska politik inom rådet på grundval av artiklarna 102a och 103 i fördraget och utan tvivel kan man och bör man beklaga att samordningen av vår ekonomiska politik ännu inte genomförts på samma sätt som den monetära delen. Det är lämpligt att uppvärdera i full utsträckning artikel 103 som instrument, något som kommissionen dessutom har framfört i sitt yttrande om Europa vad gäller ekonomisk helhet till följd av Rasmussen-initiativet. Man måste tillsammans bättre undersöka möjligheten till tillväxt i den europeiska ekonomin och på dess oändliga inre marknad.
Rådet bör fullt ut använda sig av möjligheten att lämna särskilda rekommendationer till medlemsstaterna. Det räcker inte med att ha tillväxt, utan denna tillväxt måste föra med sig och skapa arbetstillfällen. Den ekonomiska politiken bör vara inriktad på vår första prioritet och ni alla, utan undantag, har denna morgon understrukit den som målet för all er politik. Det är skapandet av arbetstillfällen som är den främsta prioriteten. Om man lyckas komplettera stabilitets- och tillväxtpakten med en ny dimension, utan att ändra innehållet, men parallellt med det som har gjorts på grundval av artiklarna 102a och 103 i fördraget, då skall vi verkligen ha en helhet och den ekonomiska och monetära unionen skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt.
Införandet av sysselsättningskapitlet i fördraget bör inte undervärderas i värde på villkor naturligtvis att de nödvändiga instrumenten föreskrivs för att definiera och genomföra en gemensam strategi för sysselsättningen. Jag har ofta framfört till er att den sociala politiken förblir ett åtagande för våra medlemsstater. Men från en annan synpunkt kan ingen person i dag tänka sig att Europa med femton medlemsstater och 370 miljoner innevånare, världens främsta handelsmakt, kan förbli neutral vad gäller medborgarnas främsta problem, dvs. arbetslöshet.
Det är i denna anda som jag på grundval av och som komplement till och vid genomförandet av Jacques Delors vitbok 1993 har lanserat förtroendepakten för sysselsättning och jag är glad att i dag kunna konstatera att alla medlemsstater utan undantag nu har den inställning som jag framfört. Jag hade faktiskt intrycket för ett år sedan den 31 januari 1996 när jag presenterade mig för er att striden måste ske på två fronter: fronten för den ekonomiska och monetära politiken som inte är ett slut i sig - den enhetliga valutan är endast ett instrument för att utveckla den ekonomiska och sociala politiken - och å andra sidan fronten för sysselsättning, mot arbetslöshet. Dessa är våra två områden för åtgärder och strategi och jag hoppas, herr tjänstgörande ordförande, att denna strategi skall konkretiseras vid det europeiska rådsmötet i Amsterdam genom undertecknandet av pakten i den anda som jag har angivit.
En annan synpunkt: Vi måste skapa förhållanden för att kunna förbereda utvidgningen. Alltför få inlägg har gjorts om möjligheten till utvidgning. Emellertid bör vi förstå att en utvidgning mot Central- och Östeuropa är en unik chans och jag nämnde i morse, en historisk chans, för att för första gången sedan 500 år föra samman vår kontinent i fred och frihet. Denna historiska chans bör vi inte missa. Detta är skälet till att utvidgningen måste bli lyckosam, men den kan endast lyckas om vi förbereder oss, om vi genomför en reform av våra institutioner för att kunna inleda utvidgningen.
Detta är orsaken till att jag bedömer att efter Amsterdam skall vi få den nödvändiga kraftiga signal som gör att kommissionen kan fortsätta arbeta enligt den strategi som vi har antagit vid det sista europeiska rådsmötet, arbetet för en utvidgning. Om detta är fallet och om denna bedömning får ert godkännande, då skall kommissionen vara redo. Jag meddelar er i dag att kommissionen skall vara redo att kommande 15 eller 16 juli presentera för er all den dokumentation som behövs, yttranden över de olika medlemsstaterna, finansiella perspektiv efter 1999, nödvändiga politiska reformer: den gemensamma jordbrukspolitiken, strukturfonderna, sammanhållningsfonden med deras återverkan på den kommande utvidgningen. Vi skall vara redo, men på villkor att Amsterdam lyckas. Detta är vad som står på spel i Amsterdam och jag tror att vi bör vara uppmärksamma på att detta möte även motsvarar våra förväntningar och våra förhoppningar.
(Applåder)
Jag tackar Santer.
Jag har fått nio resolutionsförslag presenterade i enlighet med avsnitt 2, artikel 37 i arbetsordningen .
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen skall nu hållas
Omröstning
Ändringsförslag 47 är både i vår röstlista och i den svenska översättningen antecknat som ett ändringsförslag till punkt 4 c och inte till punkt 1 som vi nu pratade om. Jag ber om ursäkt, och jag ber ordföranden upprepa omröstningen på denna punkt eller kontrollera var PPE-gruppen har ansett att förslaget skall finnas.
Fru Thors, man har faktiskt bekräftat att omröstningen, trots att det fanns en felaktig uppgift i ändringsförslaget, genomförts i enlighet med den avsedda texten. Å andra sidan är resultatet oföränderligt när omröstningen väl genomförts.
Herr ordförande, ursäkta att jag måste få ordet men jag anser att för att debatten skall går rätt till, bör vi följa ordningen i ändringsförslagen. Ändringsförslag 47 som ni just har röstat om hör inte till ingress c utan till punkt 4 stycke c om jag har läst texten rätt. Då ingen tycks följa med i texten skulle man kanske kunna följa resolutionen även om den tydligen inte har någon betydelse för våra kollegor. Eftersom omröstningen har ägt rum, men vid en tidpunkt då den inte borde ha ägt rum, kan ni utan problem göra om den.
Fabre-Aubrespy, jag beklagar men det har bekräftats med all nödvändig omsorg att detta ändringsförslag inte gällde den punkt som i princip angivits utan det gällde ett annat ändringsförslag. Detta är skälet till att man genomförde omröstningen om den text som ändringen refererade till.
Herr ordförande, i egenskap av författare till detta ändringsförslag, tillsammans med Anastassopoulos och Lucas Pires, tror jag att det uppstått en viss förvirring i församlingen, beroende på att församlingens tjänstemän inledningsvis agerade så att omröstningen om detta ändringsförslag skulle göras i samband med avsnitt 4C.
Trots att församlingens tjänsteavdelning rättat till detta, tror jag herr ordförande, att det finns flera grupper som inte fått besked därom. Alltså anser jag att vi borde göra om omröstningen om denna fråga. Det tycker jag verkar vara sunt förnuft.
Herr ordförande, det har uppstått ett missförstånd. Jag godtar det eftersom den inte fanns i ordning i min omröstningslista, men vi hittade den och vi röstade säkerligen på det sätt som min grupp ville att vi skulle rösta. Jag anser inte att vi behöver ytterligare en omröstning. Vi hittade den i tid tack vare att ni gav oss några extra sekunder att göra det.
Som Green just förklarat har det inte funnits någon sammanblandning i frågan. Omröstningen om det aktuella ändringsförslaget har genomförts utan att dess författare framfört den minsta invändning vid tillfället och resultatet kan, när omröstningen väl genomförts, inte ändras.
Ändringsförslag nr 50
Herr ordförande, nu kommer vi till punkt 8. Den innehåller en viktig begäran från Europaparlamentet, det vill säga en begäran om ett gemensamt valsystem före de europeiska valen.
Ändringsförslag 50 från socialdemokratiska gruppen försöker försvaga vår begäran om ett gemensamt valsystem. Jag vill betona för kammaren att i underhuset i går hade den nya brittiska utrikesministern, Cook, följande att säga: "Det är vår vilja och avsikt att införa ett nytt listbaserat och proportionellt valsystem inför nästa europeiska val ".
(Applåder) Med hänsyn till den här viktiga förändringen från den brittiska regeringens sida, kommer den socialdemokratiska gruppen att dra tillbaka ändringsförslag 50, så att vi kan godkänna punkt 8 i sin helhet?
(Livliga applåder)
Herr ordförande, jag tror att de Vries måste förstå exakt varför den socialdemokratiska gruppen har lagt fram ändringsförslaget. Alla medlemmar i brittiska Labour Party i den här kammaren känner till partiets politik. Det är inget problem för oss. Det kanske är ett problem för det brittiska konservativa partiet men inte för oss. Vi är mycket nöjda med den ståndpunkten. Jag måste säga er att anledningen till att vi lade fram förslaget är att ordet "väsentlig ", med hänsyn till hela gruppen, innebär att om dessa frågor inte täcks av fördraget, kommer vi inte att stödja fördraget. Vi vill vara lite mer svävande kring detta och det är den ståndpunkten som de Vries alltid har accepterat, vi vill inte hota någon.
Herr ordförande, dagen före i underhuset sade Jack Straw, inrikesminister och sålunda ansvarig för valbestämmelser, att det inte fanns något åtagande att införa ett proportionellt valsystem eller ett system med regionala listor före de europeiska valen 1999. Med Labour kan man tydligen välja själv.
Nåväl, ni har nu blivit informerade om vad som händer i kommunala kammare, men vi befinner oss i Europaparlamentet och bör fortsätta med omröstningen.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande, jag är orolig för att ledaren för Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp här i kammaren försökte ge en felaktig bild av den brittiska regeringens ståndpunkt under debatten. Utrikesministern sade inte att vi kommer att ha ett proportionellt valsystem före 1999 års val. Han sade: "Det är vår vilja och avsikt att införa ett nytt listbaserat och proportionellt valsystem inför nästa europeiska val ". Han sade dock: "Jag sade då att tidtabellen var mycket snäv och vi kommer att undersöka om detta är möjligt. Vi har verkligen inte uteslutit den. " Så nu vet ni vad utrikesministern sade.
Ärade Titley, det är inte en ordningsfråga. Det är en ordningsfråga inom er politiska grupp och inte en ordningsfråga för kammaren.
Vår kammare måste i dag ta ställning vid en andra behandling om en gemensam ståndpunkt avseende det åttonde direktivet om sommartid. Det handlar om ett viktigt dokument för våra medborgare, bevis på det konkreta byggandet av medborgarnas Europa.
För min del måste två problem lösas: tillämpningen av subsidiaritetsprincipen och effekten av denna tidsändring. Det fastställda syftet med detta åttonde direktiv är förvisso att harmonisera tillämpningsperioden för sommartid och detta skriver jag under på men likaså att bedöma tidsskillnaderna mellan medlemsstaterna. Det är på denna nivå som subsidiaritetsprincipen får sin fulla betydelse. Rådet och kommissionen bör böja sig och låta medlemsstaterna bestämma om nödvändigheten av tidsändringar.
Jag kommer nu till den andra punkten: effekten av sommartidsändringen. Vi är i egenskap av valda och representanter för de europeiska medborgarna tillägnade petitioner, anmärkningar, kommentarer och förslag avseende möjligheten till sommartidsändringen. För att bedöma denna möjlighet, i synnerhet i perspektivet av en utvidgning av Europeiska unionen mot öster som bör åtföljas av en utvidgning av tidszoner, är det brådskande att ta fram en grundlig rapport genom att rådfråga berörda parter. Alla aspekter bör analyseras grundligt mot bakgrund av erfarenheter.
Jag anser att innan man fastställer något som helst åtagande bör vi lyssna på varandra och granska rapportens fördelar och nackdelar. I väntan på detta bör vi främja en harmonisering av datumen för sommartidens början och slut.
Vi granskar vid en andra behandling betänkandet om sommartid av vår kollega Belleré.
Jag vill här påpeka några viktiga faktorer: hitintills har kommissionen alltid anfört att varje medlemsstat själv kan fatta beslut om tillämpning av sommartid, vilket perfekt åskådliggör subsidiaritetsprincipen.
Den senaste utvecklingen av debatten om sommartid, som nyligen inletts av den tidigare franska regeringen, tycks dock tyda på att kommissionen inte längre nöjer sig med att endast ange datum och timmar för övergången till sommartid utan faktiskt anser att det är lämpligt att tillämpa sommartid i hela unionen.
Kommissionen framför som argument svårigheten att tänka sig en gemensam marknad med tidsskillnader mellan staterna. Detta argument är emellertid inte godtagbart för Storbritannien, Irland och Portugal!
Eftersom kommissionen idag framhåller att det är nödvändigt att tillämpa en enda tid i Europeiska unionen och flera expertgranskningar visat att fördelarna med övergång till sommartid var marginella och nackdelarna betydande, anmodar jag kommissionen och rådet att överväga att helt enkelt avskaffa principen om tillämpning av sommartid i hela unionen.
Betänkande (A4-0171/97) av Read
De danska socialdemokraterna har i dag röstat för Reads betänkande. Säkerställandet av medborgarnas tillgång till teletjänster av hög kvalitet och till rimliga priser har för oss en avgörande betydelse.
Vi är emellertid bekymrade över hur direktivförslagets artikel 7.2 som inte är entydigt utformat skall komma att tolkas.
Om de etablerade teleleverantörerna kan sägas ha ett "betydande inflytande på den nationella marknaden ", jfr. artikel 7.2, åläggs de en rad begränsningar och skyldigheter som skapar lättare marknadstillträde för potentiella operatörer.
I Danmark kan en rad etablerade teleföretag sägas ha ett "betydande inflytande på den nationella marknaden ", om man anser fasta och mobila nät vara separata marknader. Om man däremot anser näten vara en samlad marknad, kan företagen inte sägas ha ett "betydande inflytande på den nationella marknaden ", och de kommer då inte att kunna åläggas de nämnda begränsningarna och skyldigheterna, som kan bidra till att bryta monopolliknande tillstånd på telemarknaden.
Det är därför viktigt, att artikel 7.2, tolkas så att fasta och mobila nät anses vara separata marknader.
Jag är glad över att kunna stödja min kollegas i brittiska Labourpartiet, Mel Read, uppmaning att godkänna den här förlikningsöverenskommelsen med ministerrådet. Medan vi alla bör se fram emot de personliga och affärsmässiga fördelarna som en mer avreglerad telekommunikationsmarknad medför, måste vi också vara noga med att försvara konsumenternas intressen.
Att garantera att en global tjänst är tillgänglig för alla våra medborgare och att ge dem möjligheten att ta sitt telefonnummer med sig till en ny adress är praktiska fördelar för allmänheten. De potentiellt stora vinsterna som kommer att göras av telekommunikationsbolagen kommer ju att finansieras av konsumenter som betalar sina räkningar.
På samma sätt är idén att stora telekommunikationsbolag inte skall kunna utnyttja sin monopolställning viktig. I utbyte mot att låta företag konkurrera på den nya marknaden, är det riktigt att de skall uppfylla sina skyldigheter mot de betalande konsumenterna. Det är trevligt att se hur den nya brittiska Labourregeringens synsätt på marknader och konsumenter vinner insteg på EU-nivå, ytterligare ett tecken på möjligheterna med ett konstruktivt brittiskt engagemang i EU.
Europeiska rådet
Punkt 4 c i Amsterdamresolutionen gick igenom ganska knappt. Det var tur att den gick igenom, men insikten om vad det handlar om måste bli bredare, både här i parlamentet och på andra håll. Det viktigaste unionen kan göra för att skapa en hållfast, beständig politik för fler och nya jobb är åtgärder för att öka konkurrenskraften. Det handlar om avregleringar och ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Åtgärder som skadar investeringsklimatet i medlemsstaterna vore förödande. Europa måste bli starkt på global nivå och göra upp med efterbliven och obsolet politik.
Storbritannien har nyligen haft val på denna fråga. Flexibla regler på arbetsmarknaden har då diskuterats. Nu gäller det att leva upp till dem på Europanivå. Det behövs kraftfulla gemensamma åtgärder, förstärkt konkurrenskraft och avreglering, men också nationella åtgärder, för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden.
De viktigaste två dokumenten från rådsmötet i Amsterdam, nämligen pakten om budgetstabilitet i ett system med gemensam valuta och förslaget till fördrag från regeringskonferensen, gäller olika områden men förenas perfekt i sökandet efter samma mål: underordna nationerna, sätta munkavle på deras parlament och räkna staterna som enbart lokala kollektiv. På det sättet fortsätter den federala orkestern att spela utan uppehåll medan fartyget går under.
Den federalistiska orkestern fortsätter att spela: man finner i förslaget till fördrag en ny ökning av antalet majoritetsomröstningar i rådet, en förstärkning av Europaparlamentets medbeslutande, en överföring till central nivå av ett antal nationella befogenheter som hitintills ansetts som viktiga - framförallt i frågor som gäller invandring och säkerhet - avskaffandet av alla personkontroller vid de inre gränserna, utvidgning av tolkningsbefogenheter utan kontroll tilldelat EG-domstolen.
Till denna blockering uppifrån kommer småaktigt översitteri genom stabilitetspakten som föreskriver en diktaturidé för Europa och som gamla och ansvarsfulla nationella stater godkänner utan att blinka. Man tror man drömmer.
Men samtidigt går fartyget under, därför att våra samhällen vänder ryggen till detta Europa. Varför? Alla federalistiska åtgärder som just har räknats upp visar en logik i den sammanhållning som ordförande Santer förresten har yrkat mycket på denna morgon: alltid mer sammanhållning, alltid mer konvergens, alltid mer enhet för att Europa skall vara starkt. Denna uppmaning till sammanhållning har sin logik, men det är en logik som är dramatiskt delad därför tar den inte hänsyn till verkligheten i våra länder, deras olikheter som just är deras styrka utan behov av alla byråkratiska anpassningsmekanismer som man vill tvinga på dem.
Ännu värre är att man märker att dessa mekanismer i sig själva för Europa bort från människornas verkliga problem. Sammanlagt förlorar Europa i medborgarnas stöd vad det tydligen vinner i artificiell sammanhållning.
Regeringskonferensen har visat att EU-majoriteten är ointresserad av de konkreta vardagsfrågorna - för EU-ideologerna handlar det om att förvandla EU till ett verktyg för maktpolitik. Det blir i och för sig några vackra ord om jämställdhet, sysselsättning, hållbar utveckling och öppenhet. Men mer än vackra ord blir det inte.
Det blir inget juridiskt effektivt sysselsättningsmål som balans mot EMU: s finansiella åtstramningskrav.
Det finns ingen skärpt skrivning för att miljögarantin verkligen blir en garanti som kan användas så att ett medlemsland kan ha strängare miljöregler än EU. Det är fortfarande kommissionen som kan sätta stopp för länder som vill ha hårdare miljökrav.
Europol blir ett " operativt samarbete mellan polisstyrkor " - alltså inte bara ett administrativt samarbete mellan polismyndigheter . Europol-poliser skall också kunna verka på " en annan medlemsstats territorium" (och då åtnjuta diplomatisk immunitet). Ett stort steg tas alltså mot en federal EU-polis, ett " EU-FBI" .
Schengenavtalet lyfts in i EU, och hela detta rättsliga samarbete flyttas från det mellanstatliga till det överstatliga området. Det blir i stället EU som kommer att besluta om allt som handlar om invandring, asyl, gränser, pass och visum.
På spansk begäran införlivas ett protokoll om att asyl ej skall kunna beviljas medborgare i annan EU-stat. Men kan inte en demokrati förtrycka vissa grupper? Är det rimligt, och i enlighet med Genèvekonventionen från 1951, att alla EU-stater förbinder sig att aldrig bevilja asyl till baskiska, irländska eller korsikanska frihetsrörelser? Är inte en sådan bestämmelse detsamma som att säga att EU är en stat?
EU kommer att " förstärka och utveckla sin ömsesidiga politiska solidaritet" , dvs. tala med en röst i utrikespolitiken. EU får en utrikesminister som kallas generalsekreterare och ett utrikesdepartement som kallas " enhet för politisk planering och för tidig varning" . Det innebär alltså ett definitivt slut på möjligheten för små länder att tala med hög röst i världspolitiken till försvar för de mänskliga rättigheterna framför stormakternas handelspolitiska handfallenhet.
Nu skärps EU: s målsättning till en " gradvis utformning av en gemensam försvarspolitik inför utsikten till ett gemensamt försvar" . Militäralliansen VEU skall " successivt integreras i unionen" , och EU-stater " skall genom samarbete på rustningsområdet stödja den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik" . Hur kan ett land som vill bevara en trovärdig neutralitetspolitik gå med på detta? Som svensk är detta oacceptabelt!
Öppenheten påstås öka i och med det nya fördraget, eftersom alla medborgare får rätt till alla handlingar. Men denna rätt tas sedan bort, eftersom det är upp till varje EU-institution att bestämma vilka och till vem som handlingarna skall lämnas ut. Eftersom man samtidigt saknar diarieföring för inkommande post, så är det omöjligt att fråga efter dokument - man vet ju inte vad som finns.
Med hänvisning till ovanstående undrar vi vart subsidiaritetsprincipen och hänsynen till EU: s medborgare tog vägen. Vi röstar därför mot hela resolutionen och kommer att uppmana svenska folket att inte ratificera regeringskonferensens resultat.
Resolutionen innehåller en mängd förslag som ökar EU: s makt på de nationella parlamentens bekostnad. Det gäller EMU som kraftigt skulle centralisera den ekonomiska politiken till Europeiska centralbanken i Frankfurt under svag demokratisk kontroll. Det gäller den förstärkta gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med majoritetsbeslut och integrering av VEU i EU-fördraget. Det gäller Schengenavtalets integrering i EU-fördraget och överförande av beslut om asyl-, flykting- och visumfrågor m.m. från tredje till första pelaren.
Ökad tonvikt borde i stället ha lagts på utvidgningen och den demokratiska processen fram till ett alleuropeiskt samarbete, sysselsättningen, miljön och en långsiktigt hållbar utveckling. Det hade också underlättat relationen till medborgarna om förändringen mer inriktats på dessa områden.
Jag har mot denna bakgrund röstat nej till resolutionen.
Är klockan fem i tolv eller redan fem över tolv vad gäller att få Europarådet till att på ett förnuftigt sätt ägna sig åt medborgarnas behov? I en tid med 18, 5 miljoner arbetslösa i Europeiska unionen måste medlemsstaterna ta på sig ett gemensamt europeiskt ansvar för att uppnå ökad sysselsättning. Speciellt vi i vår egenskap av kristdemokrater och anhängare av den sociala marknadsekonomin kan inte tillåta, att såväl sociala framsteg som beständiga ekonomiska framsteg förhindras.
En av de mest väsentliga beståndsdelarna i Maastricht II-fördraget kommer därför sysselsättningskapitlet att utgöra. Det gör dock inte skäl för namnet förrän det varken består av icke bindande deklarationer eller leder till miljontyngda program för att skapa arbeten, vilka ändå inte går att finansiera. Det ska visa på vägar ut ur den över hela gemenskapen utbredda sysselsättningskrisen utan att förändra grundprincipen, att medlemsstaterna på samma sätt som tidigare bär huvudansvaret för bekämpandet av arbetslösheten och strukturförändringarna i regionerna.
Europeiska unionen tillför ett mervärde genom att samordna medlemsstaternas åtgärder, möjliggöra ett regelbundet och intensivt erfarenhetsutbyte och stödja förverkligandet av modellprojekt. Förutsättning för en framgångsrik insats är att medlemsstaterna enas om säkrandet av en hög sysselsättningsnivå och är redo för en regelbunden utvärdering av denna gemensamma målsättning. Varje år ska det på grundval av en framstegsrapport vara möjligt med en offentlig debatt - även i Europaparlamentet - om vad som åstadkommits och vad som återstår att göra.
Europarådet har själva lagt fram principen för den gemensamma vägen till bekämpning av arbetslösheten. På toppmötet i Essen beslutade det om en omfattande strategi för medlemsstaternas samarbete inom arbetsmarknadspolitiken. Åtgärderna ska även fortsättningsvis koncentreras till sysselsättningsintensiva sektorer - från investeringar i yrkesutbildning via främjande av problemmålgrupper till höjning av sysselsättningsintensiteten.
Denna konkreta politik ger Europeiska unionens medborgare ett perspektiv och där ingår den politiska skyldigheten för medlemsstaterna, att ständigt investera i Europas viktigaste kapital, det mänskliga kapitalet.
Detta borde vara toppmötet för den nödvändiga helomvändningen, som skulle säkerställa Europeiska unionens väg med folkets vilja och möta våra dagars reella behov.
Det är vår uppfattning att kampen mot arbetslösheten ovillkorligen måste ses som prioriteringarnas prioritering. Arbetslösheten måste bekämpas på djupaste plan och inte bara med några vaga intentionsfraser, även om de är inskrivna i fördraget.
Det är därför absolut nödvändigt att definitivt överge den nuvarande neoliberala och monetaristiska inriktningen - särskilt kriterierna för den nominella konvergensen - och ersätta den med en inriktning som är centrerad kring ekonomisk tillväxt, skapande av nya arbeten och social dialog; med en konkretisering av sammanhållningen; med bekämpningen av spekulativa kapitalrörelser; med ett försvar för de offentliga tjänsterna; med ett skydd för miljön.
Vi står emellertid inför den omisskännliga betydelsen av utvidgningen och de kompromisser som ingåtts på detta område, särskilt vad beträffar förhandlingsstarten.
Men utvidgningen bör inte bara riskera den oundvikliga inriktning som nämns ovan, som i sig själv kräver ett längre övervägande.
Vi avvisar definitivt och framför allt, att man, med svepskälet att förverkliga dem i fördraget, inför ändringar på det institutionella området som är till skada för de små länderna; och vi påpekar också att de ekonomiska förhållanden som beror på dessa länders storlek måste beaktas.
De valförfaranden som skett i vissa länder på den senaste tiden, och särskilt de senaste valen i Frankrike, visar utan tvivel den djupa önskan om förändring som finns hos de europeiska folken.
Detta är tillfället att uppfylla denna önskan.
Eftersom den kompromissresolution som antagits av vissa av parlamentets grupper inte går denna riktning, avvisar vi den.
Toppmötet i Amsterdam kommer att utgöra en lägsta punkt i nyare europeisk integrationshistoria. Ingen av de stora uppgifter, som EU står inför, har lösts ens inledningsvis: uppfyllande av skyldigheterna från Rio, övervinnande av massarbetslösheten, förberedande av de utlovade utvidgningarna österoch söderut, demokratisering av EU och socialekologisk reglering av den inre marknaden - inget av detta kan åstadkommas med utgångspunkt från det aktuella arbetsläget. I denna situation talar vårt parlament vackert om det allt mera kritiska läge i vilket EU under en nyliberal hegemoni försatt sig - i stället för att ta den historiska möjlighet att rätta till detta som uppstått efter valen i Storbritannien och Frankrike. På detta sätt har denna kammare demonterat sig ännu mera!
Förslaget till fördrag
Herr ordförande, Maastricht II-fördraget, som det kommer att antas här den 17 juni, i varje fall om man följer planen, är inte en författning för en ny stat även om det liknar en sådan. Maastricht II är inte en överstatlig institution över självständiga länder, utan det är en självständig institution. En självständig institution som får ett demokratiskt fundament, där man kan straffa de länder som inte är demokratiska. Där ingår frihetsoch människorättigheter, man får inte diskriminera på grund av kön, ålder, sexualitet. Det är saker som normalt ingår i en författning. Där ingår en generalfullmakt, som ger möjlighet att skaffa sig själv nya kompetenser. Där finns bemyndigande till de enskilda länderna att själva reglera löneavtal, kultur, undervisning och sjukhus - också sådant som finns i vanliga förbundsstatsförfattningar - medier, offentlig serviceverksamhet och yttrandefrihet. Där finns ett subsidiaritetsprotokoll, där närhetsprincipen slås fast. Där finns utrikespolitik med majoritetsbeslut, en slags påbörjan på ett gemensamt utrikesministerium, försvaret anknyts, rättspolitik och polis. Sitt territorium mister staterna kontrollen över. Maktmedel kommer till, mynt, militär och polis. Det enda som fattas är demokrati, och det är skälet till att jag röstade nej i dag.
Herr ordförande, jag röstade mot därför att denna text från det holländska ordförandeskapet, utifrån vilken toppmötet i Amsterdam slutligen kommer att fatta beslut, är en text, en tillverkning, som inte har något som helst samband med Europas folk. De har inte blivit informerade. Enligt EUROSTAT har ungefär 2 % av medborgarna fått någon information.
För övrigt erbjuder texten absolut ingenting. Det är bara ord, ord och åter ord, medan man smider bojor och skapar frustration och arbetslöshet. Representanterna för rådet och kommissionen deklinerade ordet arbetslöshet hundra gånger, och snarare med våld innefattades ett protokoll i Fördraget, en förordning angående arbetslösheten. Utan de 20 miljoner arbetslösa som de har skapat skulle detta ord heller inte finnas med i Fördraget, samtidigt som det finns andra orsaker, det socialpolitiska systemet som styr gemenskapen. Duka upp denna text, herr ordförande, denna tillverkning, på ett rikt bord för en riklig måltid till de multinationella monopolen och resolutionerna kan stå för uppassningen under dessa förutsättningar och av denna anledning röstade jag även mot de här resolutionerna.
Herr ordförande, jag har röstat mot denna text, eftersom den varken utlovar eller bygger något demokratiskt Europa, utan en auktoritär centralstat. I Maastrichtfördragstexten återkommer hela tiden begreppet territorium för frihet, säkerhet och rätt. Dock ges vi inga möjligheter till insyn. Inga ytterligare demokratiska kontrollmekanismer införs, utan tvärtom försvagas de. Språket är här mycket intressant. Det som tidigare i den europeiska politiken alltid utgjordes av begreppet "frihet " har blivit begreppet säkerhet, den inre säkerheten och den yttre säkerhetspolitiken.
Säkerhet åstadkoms emellertid inte längre på demokratisk väg genom sysselsättningspolitik eller sociala skyddssystem, utan den kontrolleras internt av regeringarna via Schengen och Europol och säkerställs externt genom en ny utrikes- och militärpolitik. Mister X styrs inte av parlamentet utan här sker det på regeringsnivå och människorna resp parlamentarikerna får inte vara med.
Supermaktsdrömmarna i denna integration når sin höjdpunkt i VEU-integrationen, vilken inte heller styrs på demokratisk väg. Därför kan man som demokrat inte rösta för en sådan text.
Inför det förslag till fördrag som presenterats till rådsmötet i Amsterdam tycks Europaparlamentet vilja påskina att det oroas av att texten saknar federalistisk ambition. I verkligheten utnyttjar parlamentet bara ännu en gång sin gamla taktik bestående i att begära maximalt för att sedan under protester nöja sig med kompromisser som likväl utgör viktiga federalistiska framgångar och som den är nöjd med innerst inne.
De nationella regeringarna å sin sida går vanligtvis rakt i fällan med en lätthet som är så otrolig att ett frivilligt avkall inte kan döljas.
Vi befinner oss exakt här, inför denna typ av roll. Låt oss till exempel undersöka förslaget till fördragets förslag på områdena säkerhet, rättsväsen och invandring. Europaparlamentets resolution fastställer att förslaget till fördrag skulle vara otillräckligt, emedan det inte föreskriver möjligheter till anhängiggörande vid EG-domstolen för enskilda individer. Men denna protest tjänar framförallt till att vända uppmärksamheten från textens federalistiska verklighet; om den antas skall frågorna om personers fria rörlighet, asyl, invandring hädanefter läggas under nationella befogenheter och falla inom gemenskapens ramar tillsammans med kommissionens ensamrätt till initiativ, EG-domstolens tolkningsbefogenheter, rådets majoritetsbeslut (om det inte gäller enhällighet med Europaparlamentets medbeslutande).
Dessa förslag representerar ett otroligt federalistiskt språng, eftersom t.ex. invandringsfrågor skall avgöras i Bryssel hädanefter. Det franska folket kommer inte längre att kunna besluta själva om sin egen politik på detta område och partierna kan endast stryka kapitlet invandring i sina program med tanke på valen till nationalförsamlingen. Man kan förresten fråga sig i vilken utsträckning allt detta överensstämmer med den franska konstitutionen?
För att lättare få denna enorma pelare godkänd utnyttjar det nederländska ordförandeskapet en hycklande strategi men som tidigare ofta visat betala sig: man inför en princip i fördraget som skall tillämpas med en differens på några år för att få medborgarna att tro att de eventuellt under intervallen skall kunna utnyttja ångerrätt, något som i verkligheten absolut inte är fallet.
Således föreskrivs i det aktuella förslaget att rådet, vad avser frågor om rörlighet, asyl och invandring som skall bli gemenskapsfrågor, skall fortsätta att besluta enhälligt under tre år efter fördragets ikraftträdande. Personkontrollerna vid gränserna skall bibehållas men under maximalt fem år, Europol skall erhålla operationella behörigheter på medlemsstaternas territorier men under en tid av enbart fem år .
Således tillkommer till Europaparlamentets klagovisor, avsedda att vända uppmärksamheten från viktiga frågor, ordförandeskapets manipulationer avsedda att få farliga principer antagna och att inbilla att deras konsekvenser är avlägsna eller hypotetiska. Den stora federalistiska strategin är i gång för att lura folken!
Vi har vissa invändningar mot beslutet. Punkt C 1c och 12 kan läsas så att några önskar skjuta fram tidpunkten för utvidgningen, men vi går in för den fastställda tidsplanen. De verkliga svårigheterna är budgeten och jordbruket bortom de institutionella frågorna.
I punkt 1 är inte a helt korrekt, b är missvisande, och c är som ovan nämnts ett eventuellt hot mot utvidgningen.
Punkt 3 kan vi inte rösta för, eftersom den omfattas av ett danskt förbehåll. Punkt 5 röstar vi emot, eftersom den omfattas av ett danskt förbehåll. Punkt 6 kan vi inte rösta för på grund av hänvisningarna till tredje pelaren och anspelningarna på kommissionens sammansättning.
Trots detta röstar vi ja till resolutionen, eftersom den stöder de områden som är viktigast för oss, nämligen öppenheten, demokratin, mänskliga rättigheter, miljön, konsumentskydd och sysselsättning, och eftersom vi inte har en rigid inställning till en förändring av EU som som bekant kräver en översyn både här och där.
Jag har inte röstat för resolutionen, därför att jag bedömer att det inte är lägligt att avskaffa regeln om enhällighet och att låta parlamentet delta i fastställandet av plats, när förhållandena är som de är i denna fråga.
Eftersom ordföranden för plenum avvek från den röstlista som jag hade tillgänglig, visste jag, och rätt många i salen med mig, inte vad vi egentligen röstade om när ändringsförslag nr 47 plötsligt kom till behandling. Därför framgick det ej i omröstningen att jag stödde ändringsförslag nr 47, där det betonades att det är viktigt att bevara balansen mellan större och mindre länder, vilket jag hade önskat göra. Jag vill också betona att den resolution som nu har antagits enligt min uppfattning bör leda till att parlamentet ser positivt på de kommande utvidgningsförhandlingarna.
Amsterdamfördraget innebär inget steg i riktning mot en europeisk demokrati. Tvärtom medför revideringen av Maastrichtfördraget en ökning av de mellanstatliga åtgärderna utan adekvat parlamentarisk och rättslig kontroll. Därigenom följs principen om statsmaktens fördelning ad absurdum. Utan medbestämmande blir den annars önskvärda utvidgningen av majoritetsbesluten i rådet till en brandfara.
Fördraget inför varken insyn i lagstiftningen eller förser EP med medbestämmande- och kontrollrapporter med avseende på integrationens kärnfrågor, t ex valutaunionen.
Det nya fördraget åstadkommer ingen jämvikt mellan unionens politiska och ekonomiska integration. Trots bedyranden, att vara förpliktad till en hållbar utveckling, sitter EU fast i den oinskränkta konkurrensens logik. Maastricht II garanterar inte, att länder kan bibehålla eller införa högre miljönormer. Införandet av ekoskatter nämns inte i fördragsförslaget.
Sysselsättningskapitlet utgör ett ordrikt intet. Ingenstans talas om målet med full sysselsättning. I Amsterdamfördraget finns inga finansiella och institutionella instrument för genomförandet av en aktiv sysselsättningspolitik på EU-nivå. Det talas om samordning av medlemsstaternas sysselsättningspolitik men dessa har för länge sedan förlorat det budgetmässiga utrymmet för sysselsättningsoffensiver p g a den trånga korsett som konvergenskriterierna utgör.
Så som fördraget för närvarande är utformat, så undergräver det demokrati och medborgerliga rättigheter, de egentliga grundstenarna för enandet av Europa.
Nu åligger det EP och de nationella parlamenten att bilda en allians för en europeisk demokrati och arbeta för ett senareläggande av regeringskonferensen. Ty på det sätt som fördraget är utformat idag, är det inte acceptabelt. Resultatet borde vara viktigare än att tidsschemat följs.
Europa står i en korsning. Avslutningen av regeringskonferensen är en första och viktig förfallodag. För att fördjupa den Europeiska unionen vidare och förbereda den för nästa århundrade måste fördragen, måste spelreglerna och institutionerna anpassas.
Bedömningen av resultaten från regeringskonferensen kommer att ske med hjälp av tre kriterier:
1.Den förlamande enhällighetsregeln måste trängas tillbaka så mycket som möjligt. Ett effektivt uppträdande från den Europeiska unionen förblir omöjligt så länge en enda medlemsstat kan fortsätta att prioritera sina nationella intressen på bekostnad av det allmänna intresset för alla invånare i unionen.2.Den sociala luckan måste förstärkas. Den Europeiska unionen måste lyssna till sina invånare och måste lämna ett svar på ropen om arbete och ett människovärdigt liv för alla. Därför måste det sociala kapitlet förbättras. Därför pläderar vi också för att ta upp ett effektivt sysselsättningskapitel i fördraget. Jämnvikten mellan monetär politik å ena sidan och den socialekonomiska politiken måste återställas.3.Europaparlamentets demokratiska delaktighet i den andra och den tredje pelaren måste förbättras. Den Europeiska unionen måste ställas i stånd att uppträda för vidmakthållandet av freden och säkerheten såväl inom unionen som utanför. Europaparlamentet måste bättre bli delaktigt i denna politik och måste kunna överta de demokratiska prerogativerna för ett antal viktiga områden, som de nationella parlamenten förlorar.Förslagen från det nederländska ordförandeskapet - så vida vi känner till dem - ger inom området för dessa tre kriterier än så länge för få perspektiv. För SP-delegationen ber jag enträget om att det i Amsterdam kommer att göras väsentliga ansträngningar för att förbättra dessa texter och att steg tas i riktning mot de ståndpunkter som Europaparlamentet upprepade gånger intagit. Också i resolutionen som vi nyss godkände.
Om det skulle visa sig att tiden eller det politiska utrymmet saknas för att uppnå en betydelsefull framgång, föredrar vi en kort fördröjning framför en tom låda.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.35 och återupptogs kl. 15.00.)
Framsteg för GUSP 1996
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0193/97) av Spencer för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor om de framsteg som gjorts för att genomföra den gemensamma utrikesoch säkerhetspolitiken (januari - december 1996).
Det gläder oss mycket, att minister van Mierlo alltjämt är närvarande och vi tar gärna detta tillfälle i akt, att nu höra ditt yttrande i rådets namn om detta betänkande av Spencer.
Fru ordförande jag är mycket tacksam för att herr Spencer är så vänlig och vill ändra ordningsföljden för min skull. Det skulle vara logiskt om han talade först, men framför allt fram emot de sista dagarna innan ett toppmöte som denna viker logiken hela tiden för evenemanget, jag måste snabbt till Bonn för ett mycket viktig möte med en av nyckelfigurerna i problemet som vi för ögonblicket har, alltså använder jag tacksamt det generösa erbjudandet.
På vägen mot avslutningen av regeringskonferensen där det eftersträvas att förbereda unionen för framtidens utmaning, är det av stor vikt att inte tappa bort var vi nu står och vad vi under den senaste tiden uppnått. Detta inte bara med hänsyn till den europeiska integrationen i allmänhet, utan också på området för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. I betänkandet som den ärade ledamoten Spencer har ställt upp över året 1996 och de där till fästa förslaget till resolution skissas en blandad bil på detta område. Det konstateras också att det är av vikt att GUSP blir mer ändamålsenlig och koherent. Rådet bedömer det på samma sätt och även därför utgör strävan mot strukturell förbättring av GUSP: s funktion en del av regeringskonferensen.
Men låt oss inte förlora ur sikte att unionen här i realiteten står i början av en lång väg, en väg på vilken det under de gångna åren gjorts framsteg som inte skall underskattas. Mot den bakgrunden måste vi formulera våra förväntningar och bilda oss en uppfattning.
Såsom ni vet lades Maastrichtfördraget basen för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för den Europeiska unionen. Detta område ligger självklart på snittytan av den traditionellt historiskt framvuxna behörigheten för de nationella staterna å ena sidan och för realiteten av den europeiska integrationen å andra sidan. Sättet för utformning av GUSP uttrycker det. En stark GUSP får härigenom sin kraft för unionens medlemsstaters likasinnande. Utformningen av den gemensamma politiken på detta område betyder i realiteten att komma till en medvetenhet om delade gemensamma intressen som måste uttryckas. På en del områden är denna medvetenhet mera utvecklad än på andra, men det är i alla fall tydligt att det pågår en process av successiv utveckling.
Utvecklingen återspeglas på institutionell nivå i tillväxten av det europeiska politiska samarbetet sedan 25 år, till praktiken för GUSP sedan Maastricht. De institutionella reformerna på GUSP: s område som nu övervägs inom ramen för regeringskonferensen utgör ett ytterligare steg i denna process och skall också betraktas som sådant. För bara tio år sedan var det nästan självklart att den ekonomiska jätten Europeisk gemenskap var en jätte på lerfötter på området utrikes- och säkerhetspolitik och att detta område inte var någon faktor av betydelse.
Den av de geopolitiska situationen pålagda situationen var i realiteten onaturlig. Men Berlinmurens fall och vågen av demokratisering i Mellan- och Östeuropa placerade gemenskapen ändå oväntat och rasande snabbt inför nya utmaningar. Europa skulle mycket mer än tidigare behöva ge uttryck för sin egen politiska identitet och vikt. Och sättet som det skall ske på börjar också så sakteliga att avteckna sig. Även om det också är tydligt att denna process kommer att kräva sin tid.
På regeringskonferensen håller vi som det är bestämmelserna i Maastrichtfördraget om GUSP mot ljuset av erfarenheterna som vi fått de senaste åren och mot behoven som vi med hänsyn till framtiden har identifierat. Det är sant att erfarenheten av instrumentet GUSP ännu bara är begränsad och det är också sant att det i den allmänna opinionen ofta finns intrycket av att unionen ännu inte kan uppträda slagkraftigt. Men låt os vara realistiska. Beror det på instrumenten eller på beredvilligheten i medlemsstaterna att arbeta med det? En effektiv och slagfärdig gemensam politik på detta område förutsätter ju önskan och beredvilligheten till samarbete, baserad på medvetenheten att våra gemensamma intressen står på spel.
Unionen är under utveckling och förbereder sig på sin framtid också när det gäller GUSP. Våra förbindelser med de associerade länderna i Mellan- och Östeuropa och vid Medelhavet blir allt starkare. Dessutom arbetar vi med den hållbara utformningen av våra förbindelser med de länder som ligger runt oss i Östeuropa och i Medelhavsområdet. När det gäller problemen på vår egen kontinent, så som i Vitryssland och före detta Jugoslavien och Albanien börjar unionen i ökande omfattning att uppfylla sin framtida och tillerkända roll. Den försöker att uppfylla den rollen i gott samarbete med organisationer som Förenade Nationerna, Europarådet och OVSE med insats av alla tillgängliga medel. Det betyder inte att unionen kan komma med eller pålägga lösningen på kort tid, men unionen utövar på området utrikespolitik inflytande som passar till dessa intressen, detta även i ljuset av omfånget av de ekonomiska förbindelserna med länderna i fråga. Det är tydligt att återupprättande och främjande av politisk och ekonomisk stabilitet härvid går hand i hand och också är av stor vikt för unionen och dess medlemsstater. Instrumenten som pre-bifallsstöd, Phare och Tacis är av stor vikt härvid.
Också i förbindelserna med de övriga grannländerna har den Europeiska unionen under den senaste perioden varit mycket aktiv. Den vidare utvecklingen av Euro-medelhavs-dialogen är ett viktigt exempel på det. Processen som började med konferensen i Barcelona har utvecklat sig till ett system av tätare ekonomiska band och en mer intensiv politisk dialog som är av strategisk vikt för unionen, dess medlemsstater och våra sydliga grannar.
Med grannarna i Östeuropa har banden också stärkts. Unionen försöker genom utvecklingen av brett formulerade aktionsplaner, till exempel att stöpa om förbindelsen med den Ryska federationen och Ukraina till ett hållbart och betydelsefullt partnerskap. På de sättet lämnar unionen sitt bidrag till bildandet av en stabil, europeisk säkerhetsstruktur.
När det gäller utvecklingen i Mellanöstern och i regionen för de stora sjöarna i Afrika har unionen också ökat ansträngningarna. För båda regionerna har speciella representanter utnämnts, herr Moratinos respektive herr Ajello, för att uttrycka unionens engagemang och för att effektivare genomföra unionens politik. Det är dock tydligt för er att det i dessa regioner endast finns en stödjande roll för unionen. Problemen som ligger till grund för konflikterna kommer i första hand att behöva åtgärdas av de berörda själva. Men unionen kan dock verkligt ha en stödjande roll. Medling och förebyggande diplomati kompletterar insatsen av humanitärt stöd och andra stöd. Jag har personligen kunnat iaktta hur mycket det har betytt att vi utnämnde herr Moratinos i Mellanöstern, för från det ögonblicket, också genom att ordförandeskapet mycket medvetet har arbetat med det, har egentligen för första gången situationen uppstått att Europa spelar en fullvärdig, politisk och inte bara ekonomisk roll i fredsprocessen Mellanöstern. Det är av största vikt att vi fortsätter att försöka att låta det vara komplementärt till de amerikanska ansträngningar. För mycket och för länge har denna barnsliga hållning när det gäller kompetens - vem får göra vad i Mellanöstern - spelat en roll. Mellanöstern är av vital betydelse för Europa. Jag har själv intrycket av att också den amerikanska diplomatin kör fast om den europeiska inte utgör ett komplement till den. Den punkten har vi fram till nu, enligt min känsla, noggrant och harmoniskt utnyttjat. Det är möjligt att från och med nu vara aktiv i en mycket större kongruens.
Förbindelserna mellan unionen och våra transatlantiska partners har överhuvud taget utvecklats vidare under den gångna perioden. Där vi ibland har olika åsikter om användningen av medel - vi har till exempel andra uppfattningar om nyttan och effektiviteten av isolering och bojkott - delar vi ändå i stor omfattning samma målsättningarna, normer och värderingar. Den överensstämmelsen kommer till uttryck i omfattningen av samarbetet inom ramen för den transatlantiska dialogen. Nyligen har vi här på toppmötet mellan den Europeiska unionen och Förenta staterna uppnått goda resultat. Precis som jag just sa om Mellanöstern, har vi nu ett behov av att samarbeta. Det var också av vikt vid den för övrigt olyckligt avlöpta historien med en gemensam resolution när det gäller de mänskliga rättigheterna i Kina, men det var i varje fall när det gäller Europa och Förenta staterna ett mycket bra samarbete. Då var samarbetet inom Europa något mindre självklart.
Ett närmare samarbete inom området för den politiska dialogen kompletterar också våra ekonomiska förbindelser med de latinamerikanska länderna tillika med våra viktigaste partners i Asien. Den Europeiska unionen/ASEANtoppmötet är ett exempel på en form för överläggning där på ett öppenhjärtigt och konstruktivt sätt tankar kan utbytas. Ingen hade trott att det skulle vara möjligt att på ASEAN-toppmötet, så som vi gjorde, diskutera i två och en halv timme mycket öppet om situationen i Burma. Vi tvingade fram det, men på ett sådant sätt att det inte verkade förstörande. Så kan man enligt mig med lite genomtänkt diplomati komma mycket längre än vad vi ofta trott.
Unionen är på detta sätt inte längre primärt en handelspartner, utan också i ökande omfattning en viktig partner i den utrikespolitiska dialogen. Att det därvid är av stor vikt att det finns enighet inom unionen om den politik som skall föras, är självklart. Endast om vi talar med en röst, kommer man att lyssna till oss. Den enigheten, baserad på medvetenheten om delade, gemensamma intressen avtvingas inte rätt och slätt genom institutionella strukturer. Det är därför av desto större vikt att vi inom ramen för rådet, men också i dialogen med er som representanter för unionens folk, utbyter tankar och försöker att uppnå enighet om utrikespolitiska utmaningarna som Europa konfronteras med. Därvid hjälper det oss naturligtvis om strukturen hjälper oss lite. Vi har fram till nu hittat den mest fria strukturen, regeringssamarbetet och konsensus. Var och en kan alltså i sista ögonblick göra vad han vill och blockera något. Det måste vi göra svårare och det gör vi också i fördraget.
Jag medger, strukturerna är inte samstämmiga. Men där köttet är så svagt, kan en struktur hjälpa till att göra det starkare. Det är det som vi håller på med. Det är våra ansträngningar inriktade på och med det vill jag sluta. Jag tackar er för att ni givit mig tillfället att på detta sätt tala till parlamentet.
Jag tackar rådets ordförandeskap för utläggningarna om utrikes- och säkerhetspolitiken.
Fru ordförande, jag tackar rådets tjänstgörande ordförande för hans kommentarer. Jag är alltid glad över att kunna tillmötesgå ordförandeskapet i hopp om att vi eventuellt får se både det nederländska ordförandeskapet och andra ordförandeskap lite oftare i utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor.
Som ni har sagt är detta det årliga betänkande om genomförandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som fastställs i fördraget. Eftersom detta är den tredje debatten har jag tagit fram jämförande tabeller som visar trender och i vissa fall brist på trender inom politikens instrument. Jag är tacksam för att ert utmärkta sekretariat varit så noggrant när det gäller de här komplexa uppgifterna. I den tredje delen av mitt betänkande tas för första gången de här uppgifterna upp på geografisk grund. De utgår från länderna i övriga Europa och närliggande länder till alla andra regioner i världen.
Jag ser fram emot den tid då vi kan höja blicken från den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens institutionella utveckling till en ostörd debatt om den viktiga frågan med Europas förbindelser med övriga världen: en debatt om tillståndet i världen som är jämbördig med vår framgångsrika debatt om tillståndet i unionen. Jag är väldigt nöjd med tjänstgörande ordförandens hänvisning till kök och disk i förmiddagens debatt. Det är alldeles riktigt. När det gäller utrikespolitik måste vi angripa kärnan och sluta oroa oss för detaljerna.
Tyvärr befinner vi oss ännu inte där, så den andra delen i mitt betänkande tar återigen upp vår kritik över att den utveckling av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som fastställdes i Maastricht har misslyckats. Det beror på institutionell rädsla och ett tillfälligt misslyckande av den europeiska solidariteten under kommersiella påtryckningar.
Jag vill inte enbart koncentrera mig på politikens brister och misslyckanden eftersom vi gör framsteg. För tjugo år sedan betraktades vår oförmåga att agera gemensamt i utrikespolitiska frågor varken som förvånansvärt eller klandervärt. För tio år sedan kände vi oss skyldiga när vi misslyckades. För fem år sedan hade vi utvecklat önskemål och en retorik men vi hade varken institutioner eller grundbestämmelser. Efter Maastricht fick vi vissa mekanismer men vi har inte varit bra på att använda dem. Vi har lekt med dem i utkanten men vi har inte använt dem för att visa oss vägen till de stora frågor som unionen står inför.
Jag är mest orolig för effekterna av det här misslyckandet på allmänheten, och i synnerhet effekterna av misslyckandet, både det politiska och tekniska misslyckandet, på kriget i före detta Jugoslavien, där allmänheten hade förväntat sig att vi skulle rädda liv men vi misslyckades. Jag anser att den lärdom vi kan dra av Bosnien är att unionen i nödfall måste kunna ingripa militärt. Om vi inte tar det ansvaret, är vi dömda att endast agera kassör vid icke-europeiska makters fredsskapande insatser. Det är mot denna bakgrund som vi måste inleda en process med att närma Europeiska unionen och Västeuropeiska unionen till varandra.
Mitt betänkande innehåller ett avsnitt, återigen för första gången, om parlamentets, dess ordförandes, kommittéernas och delegationernas roll. Jag är en obotlig anhängare av parlamentens, både de nationella och europeiska, deltagande i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag accepterar inte tanken att utrikesfrågor är ledarnas privilegium. Enligt min åsikt är ledarna i Europa redan alltför starka och parlamentarikerna för svaga. Det synsättet verkar vara baserat på teorier om statens överlägsenhet i utrikesfrågor, ett argument som förkastades av den amerikanska senaten alldeles i början av den stora republiken. Jag tycker att det verkar klokt att sträva efter en sådan inverkan, men vi måste vara självkritiska när det gäller vår egen prestation som institution, inte minst vad gäller vår tendens att reagera snabbt vid brådskande resolutioner i den här församlingen.
Jag upprepar vad ordförande Santer sade i morse om försöken att begränsa kommissionens samstämmighet när den förhandlar på unionens vägnar i enlighet med artikel 113 och 238. Inom första pelaren finns viktig utrikespolitik, och vi får inte avfärda nyttan med den. För mig är utrikespolitik, såsom den uppfattas av väljarna i Europa, inte begränsad till den traditionella diplomatin som de som dagligen är inblandade i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är uppfyllda av. För alla makter, och särskilt för en dominerande civil stormakt som unionen, måste utrikespolitiken vara en blandning av handel och ekonomi, miljö och utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter. Den måste växa och grunda sig på våra medborgares verkliga farhågor och uppfattningar. Det handlar inte bara om att den tekniska processen med översynen av fördraget skall bli klar. Det är inte bara ett spel för diplomater. Det handlar om handel, arbetstillfällen, torka och orkaner. Det handlar minst lika mycket om vad som händer i Kyoto och Genève som vad som händer i Moskva och Washington.
Vi hoppas på framsteg i Amsterdam. Under snacket kommer vi inte att stå på helspänn. Men vi kommer att vara beredda på att göra vår del för att skapa en politisk verklighet som är levande för Europas befolkning, vad medlemsstaterna än lägger fram som omarbetad och förbättrad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik efter Amsterdamfördraget.
Fru ordförande, för min grupp vill jag tacka föredragande, herr Spencer, för hans betänkande. Jag tycker att han i det betänkandet och i den tillhörande resolutionen har tagit fram de rätta punkterna. Tack också till minister Van Mierlo för hans allsidiga apologi om GUSP under år 1996. Det tyckte jag var bra alltihop. Samtidigt konstaterade jag också att det här i detta hus i dag handlar om en pliktskyldig debatt i efterhand för vilken slutsatserna tyvärr redan står fast. Det går inte bra med GUSP och Europaparlamentet skulle vara mer betjänt av inflytande under utvecklingen på området för GUSP än av denna sortens debatter i efterhand. Vikten av den gemensamma utrikespolitiken betvivlas inte i detta hus. I dag får vi bara värdera. Medlemmar i min grupp kommer att gå in på olika delar av politiken.
Det måste sägas att unionen under 1996 inte uppfyllde förväntningarna på området utrikespolitik. På ett antal områden uppnåddes visserligen framgång och det gällde då också oftast områden som verkligen hamnar under första pelaren, jag tänker på humanitär hjälp och intensifieringen av förbindelserna med Mellan- och Östeuropa och det tidigare Sovjetunionen. I många andra situationer saknades EU eller var EU inte i stånd att lämna ett avgörande bidrag till lösningen av konflikter och spända situationer. En gemensam politik om mänskliga rättigheter var det i många situationer inte tal om och särskilt de stora medlemsstaterna höll i ett antal viktiga situationer fast vid sitt eget uppträdande, vid sina egna orienteringar. Och också, det har redan sagts, Förenade Staterna hoppade ett antal gånger in i situationer som vi egentligen skulle ha löst själva. Och det är synd, för den Europeiska unionen är en viktig faktor, är också en viktig sponsor av många internationella aktiviteter och det kommer för lite tillbaka, är för lite synlig också för medborgarna. Jag tänker till exempel på den Europeiska unionens roll i FN. På säkerhetsområde måste vi avvakta vad Amsterdam kommer att ge, inte heller där tycker jag att bilden när det gäller den Europeiska unionen är optimistisk, vad vi ser är egentligen framför allt att NATO de senaste åren tycks göra det mycket bra på bekostnad av utvecklingen av den Europeiska unionens roll.
Betänkandet Spencer uttalar sig tydligt om vad som måste förändras. Vi stöder det. Det måste skapas bättre institutionella villkor för unionens utrikespolitik, särskilt inom området konfliktförebyggande. Men det spelar bara en roll och kommer endast att fungera om också medlemsstaterna själva blir något mer ambitiösa när det handlar om samarbete på utrikesområdet.
Fru ordförande, jag välkomnar varmt offentliggörandet av betänkandet. Det tar upp ineffektiviteten med Europeiska unionens politik på det här speciella området. Jag tycker att det på sätt och vis är ironiskt att vi kallar det för gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Inom många frågor saknar vi politik och när vi har en politik är den sällan gemensam. I betänkandet tas ett antal kritiska områden upp där vi har misslyckats. Betänkandet tar upp misslyckandet med att reagera på de fortsatta problemen i Bosnien-Hercegovina eller med att ta initiativ i Kosovo, avsaknaden av en effektiv hantering av det fortsatta problemet på Cypern, våra förbindelser med Turkiet och avsaknaden av en långsiktig politik för Mellanöstern och Afrika.
Vi måste också skamset erkänna att vår hantering av den kris som nyligen inträffade i Albanien har varit bristfällig. Olika förklaringar ges till detta. Vi gömmer oss ofta bakom strukturella brister och jag medger verkligen att det finns strukturella brister, inte minst kravet om enhällighet. Det förklarar dock inte allt. Ta exempelvis Europeiska unionens misslyckande med att agera samstämmigt när det gäller det fortsatta kränkandet av de mänskliga rättigheterna på det kinesiska fastlandet - en fråga som kommer att debatteras senare. Ekonomiska intressen har där tagit över den politiska principen och om vi inte lyckas agera samstämmigt, i synnerhet där principen berörs, kommer vi inte att få någon meningsfull roll i den geopolitiska världen. Låt oss visserligen ta upp problemet med strukturella brister, men vi måste också erkänna att det saknas principer i några av de sätt på vilka vi formar vår politik.
Jag hoppas att regeringskonferensen tar upp de strukturella bristerna, att vi får bort enhälligheten och ersätter den med omröstning med kvalificerad majoritet, att förbindelserna med kommissionen och parlamentet stärks på hela området, att vi avlägsnar oss från mellanstatlighet och att vi lovar att inleda en verklig debatt om utformningen av försvarspolitiken som förhoppningsvis införlivar VEU och EU-pelaren.
Jag tackar återigen föredraganden. Betänkandet visar våra svaga punkter. Låt oss hoppas att vi kan börja ändra på dessa, särskilt under resten av veckan och i Amsterdam.
Fru ordförande, som ni väl känner till utgör GUSP en viktig punkt i Europeiska unionen, inte så mycket på grund av sin existens, som på grund av sin frånvaro. Upprepade gånger har Europas svaghet att utöva en verklig gemensam utrikes- och försvarspolitik betonats i denna sal, att vara den som ständigt betalar, förutom att man inte kan spela en väsentlig roll på internationell nivå.
Spencers betänkande som är försiktigt, ärligt och klarsynt, betonar denna verklighet på många punkter. Men parallellt ger det också de styrande linjerna som är nödvändiga för att unionen någon gång här skall kunna ta på sig sin roll. Det söker ett stöd för Europaparlamentets roll vid ett godkännande av gemensamma aktioner och ställningstaganden och för dess deltagande i internationella förhandlingar. Det betonar begreppet om en gemensam säkerhet som framför allt speglas i den ekonomiska och sociala stabiliteten, i en avspänning av det etniska trycket och i främjandet av den fortsatta integrationen, dvs. en säkerhet som måste fastställa det tjugoförsta århundradets ramar, utöver militära konflikter och konfrontationer.
I Spencers betänkande föreslås det också en parlamentarisk kontroll av finansieringen av GUSP, vilket vi vet inte alla medlemsstater är överens om. Likväl handlar det här om en viktig och mycket allmän fråga som alltid förblir öppen.
Fru ordförande, jag vill gratulera Spencer för hans utmärkta arbete. Tyvärr är slutresultatet av GUSP ganska nedslående och verkligheten dementerar inte detta faktum. Spencer drar lärdomar av den europeiska maktlösheten, t.o.m. Europas utplåning på den internationella diplomatiska scenen. Krisen i före detta Jugoslavien har visat EU: s oförmåga att agera. I dag kan man tyvärr konstatera detsamma inför den albanska situationen. I brist på en verklig utrikes- och säkerhetspolitik kan Europa inte spela den roll som borde tillhöra den att bland annat återställa freden. Hur kan det vara på annat sätt om GUSP skall förbli uttryck för medlemsstaterna på regeringsnivå. Regeringskonferensen bör kunna avhjälpa detta genom att förstärka principen om politisk solidaritet och samtidigt göra det möjligt för medlemsstaterna att inte delta aktivt i vissa gemensamma åtgärder. Rådet har hittills alltför lite utnyttjat möjligheter till åtgärder och gemensamma ståndpunkter och har visat en klar tröghet. Jag beklagar gemenskapens svaga diplomatiska insatser i fallen Cypern och Turkiet till exempel. Jag beklagar vår paralysering avseende Algeriet. Vår avsaknad på gemensam politik vad gäller Afrika är dramatisk och jag fruktar mycket det som avtecknar sig mot horisonten i centrala Afrika. Sedan misslyckandet med europeiska försvarsgemenskapen 1954 verkar det för första gången, fru ordförande, som om grundvillkoren för att skapa en europeisk säkerhetspolitik finns i dag. Låt oss inte missa den chansen.
Fru ordförande, balansen i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för detta år visar, på samma sätt som vid tidigare tillfällen, att Europeiska unionens internationella agerande kännetecknas av bristande politisk vilja, avsaknaden av gemensamma mål och otillräckliga institutionella mekanismer.
Vad som tidigare hänt i Bosnien och för inte länge sedan i Albanien underbygger den bristande tillfredsställelsen bland den största delen av den allmänna opinionen inom detta område och detta trots verkligt positiva ansträngningar, som t ex de som gjorts genom den särskilt utsände Moratinos till Mellanöstern, men den omedelbara framtiden visar inga tecken på att situationen skall förbättras.
Vi har sett hur NATO och Ryssland undertecknat ett avtal över vilket Europa begränsade sig till att applådera och se på. Vi kommer i början av juli att i Madrid få se hur NATO, en institution med rötterna i det kalla kriget, utökas, till nackdel för vem? Till nackdel för Europeiska unionens egna möjligheter inom säkerhetsområdet. Till och med förslagen till regeringskonferensen är, trots några positiva punkter, klart otillräckliga.
Det måste göras en snabb vändning. Det saknas en fristående utrikespolitik med tillräckliga medel, en egen och oberoende europeisk säkerhets- och försvarsenhet, konfliktförebyggande kapacitet och en bestämd åtgärd för att minska det nuvarande avståndet mellan norr och söder. I annat fall kommer vi återigen att hänge oss åt oanständiga och orealistiska fraser, som till och med skulle kunna kvalificeras som charmfulla, som de som Van Mierlo framfört om att den Nordamerikanska diplomatin ibland stagnerar om Europa inte agerar. Detta är inte sant.
Fru ordförande, jag skulle vilja understryka en aspekt som tycks en smula bortglömd. Vi har imponerats av ett mycket bra betänkande av Spencer om GUSP, men för endast två timmar sedan har vi godkänt ett absolut hemskt dokument som utelämnar allt hopp på detta område vid toppmötet i Amsterdam.
Vi vet alla redan, jag är inte överens med min kollega och vän Anne André-Léonard i denna fråga, att det inte kommer att hända någonting på området för gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Amsterdam. Vi vet alla att förslaget till fördrag såsom det har presenterats för oss skall antas och att det inte innehåller något betydande framsteg avseende vår politik för utrikesfrågor. Det är detta som vi måste föra fram.
Vi har blivit ett parlament som viskar, som viskar på ett professionellt sätt visserligen, som van Mierlo uttryckte, men som inte längre har effektivitet gentemot två andra institutioner och i synnerhet gentemot rådet. Vi viskar fram våra meningsskiljaktigheter, vi viskar fram våra önskemål men vi är inte ens övertygade om vad vi skulle vilja. Jag anser att detta är synnerligen allvarligt.
På vissa håll är besvikelsen mycket stor i dag. Vi har detta betänkande som föreslår mycket klara åtgärder. Där föreslås politiska riktlinjer för en rad områden i världen. Där anges en rad punktreformer för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Där föreslås att använda delegationer från kommissionen som diplomatiska representanter för medlemsstaterna för de medlemsstater som inte har diplomatisk representation i mer än hälften av världens stater. Det är konkreta åtgärdsvägar. Man bör utforska dem.
För övrigt röstade vi förra månaden om ett förslag till Tindemans betänkande om att skapa en europeisk militär kår för uppdrag i Petersburg. Och vi upphör inte att beklaga oss över Bosnien, Rwanda, Albanien. Vi måste börja göra något konkret och inte sörja över att man inte har lyckats integrera VEU. Låt oss börja med det som vi är överens om. Vi vet att det inom parlamentet finns en mycket stark majoritet i detta avseende. Om parlamentet bara ville sluta att viska och ge positiva förslag!
Fru ordförande, det årliga betänkandet om utvecklingen av GUSP, som min grupp beklagar, ger tyvärr framförallt tillfälle till ett rituellt firande av traditionellt integrationstänkande snarare än ett grundligt och noggrant övervägande att se över målsättningen och de verkliga förhållandena. Det aktuella betänkandet, bakom dess obestridliga dokumentariska kvalitet och stora antal kodade uppgifter, avviker inte från regeln. Det handlar om samma ideologiska betraktelsesätt som förra året i synnerhet, att utveckla ett GUSPkoncept som skall ha till uppgift att lägga beslag på samtliga av våra nationers möjligheter till yttre insatser och som således konstant uppfattas stå i motsatsförhållande till nationell diplomati, som om ett lyckat initiativ av en eller flera medlemsstater av naturen inte kunde gynna hela Europa. Tvärtom presenteras de nationella sakkunniga och effektiva diplomatiska förvaltningarna på vilka sådana insatser vilar som ett hinder för utvecklingen av GUSP och man har allvarligt under debatterna planerat en omskolning av dem, för att inte säga nyutbildning.
Den aktuella bristen på konsekvens i GUSP beror på, jag citerar "en ständig mellanstatlig dynamik som återspeglar medlemsstaternas rädsla för att ge upp önskedrömmen om nationell makt ". Efter det tomma skalet från Lamers här är Spencers fantasifoster. Nationalstaten kommer således att i den nya dominerande ideologin spela den roll som förr i tiden tillkom klassfienden i den ideologi som omedelbart föregick den.
Att ställa GUSP mot nationell utrikespolitik är att döma den till ofruktsamhet. GUSP kan endast bli effektiv om den spelar en kompletterande roll och inte blir ett substitut för den nationella diplomatin. Då vi har verkliga gemensamma intressen som inventerats noggrant ger ett samlat agerande för att göra dem gällande obestridligen ett ytterligare värde.
På andra områden är våra inställningar olika. GUSP-processen kan därför med hjälp av medlingsförfarandet göra det möjligt att i största grad förena våra skilda inställningar. Men man bör likaså erkänna existensen av avvikande politik på vissa viktiga områden avseende skydd av nationella vitala intressen som är fullkomligt legitima och som svarar mot medborgarnas önskningar.
Att i GUSP: s namn förneka dessa verkliga förhållande kan bara skada det mål som man gör anspråk på att vilja uppnå: befästa Europas plats på den nya internationella scenen. Jag beklagar att Spencers betänkande inte hållit fast vid denna realistiska inställning om GUSP som likväl är en nödvändig förutsättning för dess framgång. Detta är orsaken till varför vår grupp inte kunde rösta för betänkandet.
Fru ordförande, kära kollegor, varje år sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft den 1 november 1993 har vårt parlament gjort en sammanställning över gjorda framsteg under utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, definierat i artikel J 7 i fördraget. Och varje år beklagar parlamentet det nedslående resultatet och frånvaron av en gemensam politik under de internationella kriserna.
Spencers betänkande utgör inget undantag från regeln. Enligt dess författare har den inledande verksamheten för GUSP inte varit övertygande i de europeiska medborgarnas ögon. En genomgång görs av kriserna under 1996 och i betänkandet beklagas i synnerhet frånvaron av gemensamma förslag och initiativ från unionen beträffande det forna Jugoslavien, utvidgningen av NATO och förbindelserna med Ryssland, dess ineffektivitet i Albanien, dess svaga diplomati i fråga om Cypern och Turkiet och dess motsättningar vad gäller Kina.
Underligt nog bedömer betänkandet unionens särskilda sändebuds insatser i Mellersta Östern som positiva och bedömer att det finns möjligheter att utnyttja i Centralafrika, Zaire och området kring de stora sjöarna. Detta måste man notera och jag vill inte göra några andra kommentarer.
De föreslagna åtgärderna för att som vanligt avhjälpa dessa brister är följande: integrering av Västeuropeiska unionen, VEU, i unionen, införandet i gemenskapsbudgeten av GUSP: s administrativa kostnader, icke obligatoriska, och med möjlighet till kontroll av parlamentet och slutligen rådets systematiska samråd med Europaparlamentet före antagande av gemensamma ståndpunkter.
Utskottet för utrikesaffärer räknar med att regeringskonferensen genomför dessa reformer. Om denna upphäver medlemsstaternas suveränitet ännu mer inom utrikespolitiken skapar den tyvärr inte mer harmoni eller fred mellan nationerna och detta är skälet till att vi röstar mot betänkandet.
Fru ordförande, när tre nya medlemsländer från början av 1995 anslöt sig till unionen, infördes i unionen klart starkare än tidigare också en tradition av militär alliansfrihet. Det är verkligen fråga om en tradition, inte en säkerhetspolitisk invaliditet, vilket man förvånansvärt ofta tycks tro. I efterkrigstidens Europa har alliansfriheten åtminstone lika lång historia som allianserna. Detta är det skäl att hålla i minnet.
Jag vill betona, att exempelvis Finland inte önskar vara politiskt alliansfritt. Vi vill stödja och stärka Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. På detta område har Finland bland annat tillsammans med Sverige varit mycket aktiv under den senaste tiden. Vi vill emellertid vara alliansfria militärt av den anledningen att detta medvetna val enligt vår åsikt och enligt våra erfarenheter bäst tryggar stabiliteten och den fredliga utvecklingen i Nordeuropa. Om Finland och Sverige nu skulle meddela att de avstår från den militära alliansfriheten, skulle följden med mycket stor sannolikhet bli en ökad militär spänning i vårt område samt utmed Europeiska unionens och Rysslands 1 300 kilometer långa gemensamma gräns. Varför skulle vi bedriva en politik som ökar spänningen? Följden skulle bland annat bli att det fredliga samarbetet i gränsområdet i betydande grad skulle försvåras.
Mot denna bakgrund har vi med viss oro följt kraven på en sammanslagning av VEU och EU. Det skulle innebära att vi skulle tvingas lämna vår militära alliansfrihet. Vi förstår, att majoriteten av Europeiska unionens medlemsländer har velat lösa sina säkerhetsproblem militärt. Vi respekterar dessa lösningar. Vi önskar emellertid att vår lösning också respekteras på samma sätt. Vägen från ett tudelat Europa mot en mer fredlig utveckling kunde tryggas just genom ett gott samarbete mellan militärt allierade och alliansfria länder.
Fru ordförande, ärade ledamöter! Skillnaden mellan tilltron till prestigen och kraften i Europeiska unionens ekonomi och svagheten och oförmågan i den externa säkerhetspolitiken och försvaret blir alltmer tydlig.
Denna splittring existerar för att man inte uppfyllt villkoren i unionsfördraget. De små framsteg som gjorts i verkställandet av den externa säkerhetspolitiken och försvaret är en besvikelse, vilket nämns i det utmärkta betänkandet av vår kollega Spencer, som vi borde stödja och rösta för.
Fru ordförande, vi har inga strategiska informationstjänster i Europeiska unionen som möjliggör en förhandsundersökning av den politiska utvecklingen i världen. I Europa har vi för närvarande inte beslutsbefogenhet för den externa politiken. Inom ramen för det europeiska området är den operationella oförmågan och bristen på resurser väl känd inom ramen för säkerhet och försvar.
Det skyndsamma införandet av dessa åtgärder kräver att en solid och konsekvent institutionell ram skapas, vilket detta parlament har rekommenderat och fortsätter att rekommendera i betänkandet i fråga, men från rådets sida har detta inte rönt stor uppmärksamhet. Vi väntar ihärdigt på de blygsamma framstegen på detta område, jag upprepar, de blygsamma framstegen på detta område som föreslagits för regeringskonferensen.
Fru ordförande, vi kan alla på skälig grund och med kunskap förutse, besluta snabbt och agera effektivt, det är den trilogi som kan ge trovärdighet till en utrikespolitik med stöd och inramning av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik inom Europeiska unionen.
Utan dessa strukturella villkor har Europeiska unionens utrikespolitiska ställning fortfarande dåligt anseende - villkoret är hårt, men verkligt - och kommer inte att på medellång sikt att ge behövligt stöd till utvecklingen av de ekonomiska, finansiella och de efterföljande sociala framstegen.
Jag hyser emellertid förhoppning om att den sammanlagda funktionen i den Europeiska monetära unionen, en fungerande europeisk centralbank och den enhetliga valutan som en positiv faktor för en större sammanhållning kommer att tjäna till att man kan satsa på en Europaunion (men det kommer säkert att vara fråga om en ny generation av europeiska politiska ledare - denna är redan utarmad - och möjligen en ny institutionell ram - denna är redan slut) där målsättningarna tillsammans med livets bekvämligheter kommer att innehålla lite mer av levnadsstolthet för den europeiske medborgaren.
Fru ordförande! Låt också mig gratulera Spencer till en utmärkt rapport, men jag vill också samtidigt uttrycka min besvikelse över att detta parlament ännu en gång nöjer sig med att bara prata. Vi säger än en gång att det skulle behövas en gemensam utrikespolitik, men vi gör ingenting konkret för att uppnå det målet.
Jag frågar mig - och er - om det, som Spencer mycket riktigt påpekar i sitt betänkande, fortfarande finns någon som när illusionen att de numera ålderssvaga nationalstaterna skall kunna spela en roll på en internationell scen som nu allt tydligare håller på att snabbt växa fram. Jag frågar mig om Europa, som utan tvekan spelar en global huvudroll på det ekonomiska och kommersiella planet, inte helst skulle vilja fortsätta spela rollen av de femton politiska dvärgarna, som fortsätter att bråka om varje viktig utrikespolitisk fråga som dyker upp på den internationella scenen. Ett tydligt exempel är det som hände i före detta Jugoslavien, men det finns fler exempel, som politiken gentemot Ryssland, Kina, som vi kommer att diskutera senare, eller när det gäller Medelhavspolitiken. Gemensamma åtgärder och ställningstaganden kan räknas på ena handens fingrar. Jag hoppas på ett klart och kraftfullt ställningstagande efter denna debatt genom ett tydligt ingripande från Europaparlamentet.
Fru ordförande! Vår kollega Spencer ska ha tack för sitt arbete, eftersom hans betänkande har gjort det uppenbart, att ett betänkande om praxis inom EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik nu helt enkelt måste leda till en uppräkning av missade möjligheter och försummelser. Och jag fruktar att, eftersom regeringskonferensen inte medför några verkliga framsteg inom detta område, även framtida betänkanden kommer att se ut på motsvarande sätt.
För att finna praktiska exempel på fiaskot behöver vi alltså inte irra omkring så långt borta i världen utan till och med bland Europeiska unionens medlemsländer resp länder, som vill ansluta sig, hotas det öppet med militärt våld. Jag anser det vara ett oförlåtligt misslyckande av Europeiska unionen, att den inte lyckas lösa upp kriszonen Grekland-Turkiet-Cypern. Tvärtom är vi åskådare till hur ekonomiskt svaga länder i en fullständigt överdimensionerad upprustning sätter in ekonomiska resurser, vilka de verkligen behöver på andra områden.
Jag anser, att här skulle helt klart tyngdpunkten ligga för alla europeiska institutioner, så att denna verkliga europeiska skandal kommer under kontroll.
Fru ordförande, Spencers betänkande innehåller säkerligen riktiga påpekanden, men jag skulle vilja vara något mera sträng. Säkerligen finns det en institutionell brist som hindrar utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, men det finns också andra brister, solidariteten saknas. Och detta såg vi 1996 i konflikten angående Imia-öarna och den neutrala ställning som Europeiska unionen konkret intog, medan en medlemsstat var inblandad. För det andra saknas principen om lika behandling. Annars kämpar Europeiska unionen för rättigheter i Tjetjenien, den kämpar just i denna stund för kurdernas rättigheter och håller samtidigt tyst inför invasioner av den turkiska armén i främmande länder vilket sker just nu. För det tredje saknas det en känsla av självförtroende. Europeiska unionens utrikespolitik lider av ett ständigt underlägsenhetssyndrom och har förlikats med idén att vara vagnen bakom ångmaskinen som dras av USA. Cypernkonflikten är karakteristisk, där Europeiska unionen gjorde vad den kunde för att misskreditera sitt speciella sändebud inför USA som inom kort hade utsett Holbrooke som deras speciella sändebud på Cypern. Jag tycker också att tragedin med Europeiska unionens utrikespolitik under 1996 visade sig i Albanienkonflikten.
Fru ordförande, mina damer och herrar! Vi välkomnar detta betänkande, eftersom vi arbetar för ett snabbt förverkligande av GUSP med avseende på Österrikes anslutning till VEU och NATO. Som särskilt viktig betraktar vi förbättringen av arbetsförhållandena mellan VEU och EU och utvecklingen av ett av USA oberoende europeiskt säkerhetssystem. Prioriterad innebörd och syfte med ett europeiskt säkerhetssystem måste dock vara att förhindra militära konflikter och först i andra hand att lösa konflikter, visserligen, om detta är nödvändigt, också med militära medel.
Europa har med anledning av sin historia under detta århundrade ett särskilt ansvar med avseende på en aktiv säkerhetspolitik. Denna får inte riskeras genom någon naiv form av pacifism ty en sak får ingen av oss här glömma: i enlighet med principerna om ensidig pacifism, antimilitarism och militär neutralitet hade inte heller Auschwitz blivit befriat.
Fru ordförande! Jag vill som alla andra här säga att det är ett mycket bra betänkande. Det har ett vidgat och bra begrepp om säkerhetspolitiken och är inte begränsat till snävt militära områden och militära frågor. Jag välkomnar också vad Spencer själv sade, att det behövs en långsiktig strategi för att tackla de stora globala världsproblemen, inbegripet fattigdom, miljö, etniska och sociala konflikter. Jag tror att detta är väldigt bra.
Jag ser framför allt i underlaget för betänkandet en bra beskrivning av hur en gemensam säkerhetspolitik skulle kunna utformas; det är en analys av bristerna, men det är också en beskrivning av vad som skulle kunna göras. Det är en bra uppslagsbok för dem som är intresserade.
Även solen har emellertid fläckar. Det har även detta betänkande på några ställen. Jag vill gärna hänvisa till vad Paasio sade om de alliansfria och neutrala staternas situation. I punkterna 15 och 19 finns dessa fläckar kvar. Jag hoppas att de försvinner vid en omröstning när man stöder ändringsförslagen nr 1 och nr 2. I övrigt: Gratulationer till ett bra betänkande!
Fru ordförande, vi bör lyckönska Spencer till hans betänkande. Frånvarande, främmande och skuldtyngd är tre ord som under långa tid har karakteriserat den officiella men obefintliga gemensamma utrikespolitiken, inte utan rätt. Samtidigt som den efter den historiska jordbävningen 1989 borde vara det främsta och enda bekymret för vår union, förblir den än idag, strax före revideringen av fördraget, en avlägsen och t.o.m. ovälkommen dröm, som det visar sig vara för vissa här.
Den likväl smärtsamma erfarenheten borde ha lärt oss, för det första med Gulfkrisen, efter upplösningen av Jugoslavien, dramat i Bosnien-Herzegovina, med tragedierna i Afrika - för att inte tala om förvirringen inför Turkiet - att den europeiska utrikespolitiken kommer att vittna om en tendens till ett stärkande av nationalismen i stället för en vilja till unifikation.
Världens största handelsmakt, som vår union skryter med att kalla sig själv, verkar bekräfta sanningen i de ironiska uttryck som används om den, som döv diplomat, blind strateg och halt militär. Naturligtvis saknas inte GUSP: s löften i Maastrichtfördraget och inte kommer det heller att saknas i morgon i Amsterdam. Det som saknas är den enhälliga politiska viljan att utöva en effektiv utrikespolitik.
Olika tekniska lösningar eftersöks. Det finns i verkligheten en iver, i den diffusa ekonomistiska uppfattningen som tjusar oss, att med pengar ersätta vår politiska och strategiska frånvaro. Liksom ledamoten av kommissionen Van Der Broek igår sa på ett lämpligt sätt, i alla krishärdar från Sarajevo till Palestina är européerna de som står för finanserna och de andra är aktörerna. Om vi vill finna roten till denna svaghet måste vi utnyttja det som vi under den senaste tiden så omsorgsfullt har hållit tyst om: vi måste överge den federala idén.
Fru ordförande, även jag vill tacka Spencer för hans betänkande. Jag håller med honom om att framstegen inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har varit en besvikelse. Det är sant att EU inte har kunnat införa bestämmelser om mänskliga rättigheter och demokrati i avtalen. Kommissionen har misslyckats med att lämna de förslag som den har kunnat i enlighet med artikel j.8, vilket Spencer påpekade. Jag välkomnar särskilt att han nämnde analysgruppen som kan bistå EU med att utarbeta en mer effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt hjälpa till med konfliktförebyggande åtgärder.
Det är sant att vi behöver en närmare förbindelse mellan EU och VEU. I likhet med Theorin godkänner jag inte innehållet i punkterna 15 och 19 om att införliva VEU i EU och utvidgad majoritetsomröstning i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
I likhet med vad Lambrias sade har den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken klart misslyckats på vissa områden såsom före detta Jugoslavien, Albanien och andra områden i världen.
Slutligen skulle jag vilja tacka Spencer för att han har tagit upp frågan om truppminor och att vi skall se till att vi alla samarbetar för att avlägsna dem från jordens yta, eftersom de vållar så stora skador och skadar människor över hela världen.
Fru ordförande! Vilket resultatet av regeringskonferensen än blir, så är en sak säker: applåderna för denna konferens kommer att bli begränsade. Hur viktigt det än är, att vi ger medborgarna känslan av att de bor i ett område av frihet och inre säkerhet, till vilken också socialt skydd och rätt till arbete räknas, så behövs emellertid också den yttre säkerheten. Just för länder som Österrike, som befinner sig i en kantzon av EU, är det viktigt, att Europeiska unionen får utrikes- och säkerhetspolitisk tyngd och därigenom blir till en stabiliserande faktor i Europa. Hittills har framför allt bristerna i GUSP kommit till synes, i Bosnien lika väl som i Albanien och i Mellanöstern. Spencers betänkande klargör detta på ett smärtsamt sätt.
Låt oss inte inbilla oss någonting - utan USAs medverkan i dessa kriszoner vore ingenting möjligt. De utfärdar ett fattigdomsbevis för Europeiska unionen. Desto viktigare är det alltså för oss, att majoritetsbeslut också inom GUSP-området underlättar Europeiska unionens handlingsförmåga. Det är positivt att EU tar på sig Petersberguppgifterna, d v s fredsbevarande och fredsskapande uppdrag. Det är negativt, att det fram till dags dato inte finns någon tidsfrist för VEU-integrationen, d v s att den militära ryggraden saknas. En klar linje för GUSP skulle också underlätta debatten i neutrala stater som Österrike. Så länge som det finns oklarheter med GUSP är det en lätt sak, att förskansa sig bakom den neutralitet, som tack vare den ändrade politiska bilden i Europa förlorat sin innebörd och som borde avlösas av en solidaritet för en gemensam säkerhetspolitik.
Fru ordförande, vid sådana här tillfällen är det tradition att tacka föredraganden. Vad som kanske är mindre tradition är att när jag tackar Spencer så menar jag det verkligen, eftersom tidigare ordförande för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor har utarbetat det årliga betänkandet på en mycket absolutistisk grund. De har talat om den värld som de skulle vilja se i stället för den värld som finns.
Spencers betänkande är i stället praktiskt och konkret, och det är just så vi bör ta upp den här frågan. Vi har trots allt en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inte för att vi vill ha en slags statussymbol för att visa resten av världen att vi har vuxit som organisation, utan för att vi tror att vår ekonomiska och politiska styrka genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kan skapa fördelar, inte bara för EU: s medborgare utan också för medborgarna i övriga Europa och faktiskt i hela världen. Det är genom att skapa dessa positiva fördelar som vi skall bedömas.
För närvarande består den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken av små delar. Den är mer inspirerad av Heath Robinson än av den moderna, datorstödda teknologiåldern. Vi behöver en tydligare definition av vad vi vill ha! Vad är en gemensam utrikespolitik och vad skall den försöka uppnå? Vi har ingen uppfattning om vad vi definierar som gemensam svårighet eller gemensam utmaning och vi har inget begrepp om vad som är ett gemensamt angreppssätt. Hur kan någon fatta beslut om en strategi för Albanien när ministerrådet har 15 olika informationsdokument? Man kan inte ens börja ta itu med problemet. Så länge som de nationella regeringarna fortsätter att ge instruktioner till sina tjänstemän kan vi inte få en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Detta är anledningen till att vi behöver en analysenhet, vilket jag hoppas att vi skall få i Amsterdam. Det är också anledningen till att vi behöver mer sammanhållning vid finansieringen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Att tigga bidrag och flytta saker från en pelare till ett annat område är inte det bästa sättet att hantera frågan. Jag hoppas att den interinstitutionella överenskommelsen införlivas i Amsterdamfördraget och inte för tidigt!
Vi behöver en struktur för beslutsfattande som respekterar den känsliga nationella suveräniteten och att vissa av frågorna är känsliga för våra medlemsstater, men som ändå tillåter oss att göra framsteg. Tanken om konstruktiv röstnedläggning och utvidgad majoritetsomröstning inom gemensamt överenskomna strategier är ett nytt sätt att gå framåt.
Vissa av dessa frågor kommer att tas upp på regeringskonferensen. Det som inte kan tas upp är avsaknaden av politisk vilja. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens största skamfläck är det som hände i Mostar och det som hände Koschnick, som var vår administratör i Mostar. Ministerrådet svek honom, vilket berodde på att det saknades politisk vilja. Det vi måste bygga upp är en politisk vilja. Vi måste förbättra parlamentets roll i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Efter att ha sagt detta, är jag glad över att Spencer varit kritisk mot parlamentet. Hur kan rådet lita på oss och ta oss på allvar om vi inte är kapabla att lämna samstämmiga rekommendationer och om vi i brådskande ärenden är slarviga och motsägelsefulla? Vi måste granska oss själva om vi verkligen skall kunna spela en avgörande roll vid utvecklingen av utrikes- och säkerhetspolitiken.
Fru ordförande, jag hoppas att när jag också lägger till mina komplimanger till dem från många talare för betänkandet från herr Spencer, att det också välmenande kommer fram efter de inledande orden från herr Titley. Jag tror nämligen att herr Spencer i sitt mycket gedigna betänkande har givit en ganska träffsäker analys av bristerna i den Europeiska unionens utrikespolitik och också gjort analyser på vilket sätt det skulle kunna förbättras. I den meningen, och också efter morgonens debatt om regeringskonferensen, skulle man kunna säga att det tydligt håller på att växa fram en enhällighet och på vilket sätt i alla fall förbättringar skulle kunna införas när det gäller instrumentet för den gemensamma utrikespolitiken. När det gäller det, är vi i lika spänd förväntan, tror jag, som detta hus är på resultaten från toppmötet i Amsterdam där det efteråt måste framgå i vilken utsträckning fördraget givit oss ett antal instrument och förbättringar av procedurer och strukturer som ger någon möjlighet till en verkligt mer effektiv, mer framgångsrik, mer slagfärdig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som av så många här i dag har begärts.
Utan att på något sätt vilja skada den kritik som med rätta kan riktas mot den gemensamma utrikespolitiken skulle jag å andra sidan också vilja varna för tendensen som kanske finns att mer eller mindre tillskriva alla internationella konflikter som nu ännu rasar och allt elände som nu finns i världen, den Europeiska unionens hjälplöshet eller bristen på möjligheter att inom överskådlig tid göra ett slut på det.
Tyvärr kan man också nämna många exempel där stora länder, världsmakter med mycket stor diplomatisk, militär och ekonomisk kapacitet, inte på en gång har kunnat göra ett slut på, om det nu är konflikten i Mellanöstern eller konflikter i Centralafrika. Till det skulle jag vilja tillägga att när det gäller unionens utrikespolitik, lyckligtvis skulle jag säga, också finns många positiva element att nämna. Inte bara att vi är den största internationella donatorn och inte bara att Europa verkligen förklarar sig internationellt solidariskt med eländiga situationer i länder och hos människor i världen. Inte endast och allena att vi också är beredda när det gäller det att förklara för våra medborgare varför det är nödvändigt att fortsätta att göra enorma internationella ansträngningar för återställande och återuppbyggnad i före detta Jugoslavien där vi då politiskt och diplomatiskt blev efter, men där vi nu i varje fall står främst för att försöka att verkligen konsolidera Dayton-freden. Vi har när det gäller hela vår strategiska omgivning, Östeuropa, tidigare Sovjetunionen, Medelhavet, Mellanöstern reviderat våra förbindelser med vart och ett av länderna och förstärkt banden.
Detsamma gäller i fråga om ett land som diskuterats mycket i detta hus, Turkiet, som vi för två år sedan slöt en tullunion med och med vilken vi fortfarande försöker att få närmare förbindelser men för vilket då också mycket tydliga och konkreta steg från ett land som Turkiet är nödvändiga och ingen dom på 21 år mot en politisk aktivist som tar ner en flagga från en byggnad.
Kort sagt, det finns också positivt att säga om unionens utrikespolitik. Men jag kommer tillbaka till utgångspunkten och i realiteten kärnan i betänkandet från herr Spencer, och det är - och det har poängterats av herr Titley senast ännu en gång - att vilka strukturer eller procedurer som sedan kommer att avtalas i Amsterdam, så kan det aldrig gälla som en ersättning för verklig politisk vilja för att verkligen försvara gemensamma intressen gemensamt. På den punkten har man tydligen blivit efter.
Jag skulle då här slutligen, fru ordförande, också vilja utstöta detta nödrop. Jag tror att det skulle vara bra om alla våra medlemsstater än en gång bokstavligen också skulle vilja läsa igenom de befintliga unionsfördragen på punkten gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och sedan också tillägna sig kommissionsordförande Santers uttalande från i morse att pacta sunt servanda , och att det i Maastricht år 1991 med totalt instämmande från alla medlemsstater helt uttryckligen avtalades att man inte bara skulle sträva efter gemensam utrikespolitik, utan också mot en säkerhetspolitik med en i sinom tid gemensam försvarspolitik och alla instrument som då också hör till det, och påpekanden som gjorts i detta hänseende om förstärkningen av den Västeuropeiska unionen och att skaffa sig instrument som också kan användas och utöva tryck där diplomatin annars hotar att misslyckas, också de förtjänar, tror jag, hel och full uppmärksamhet.
Ordförande, jag avslutar med att ännu en gång uttala min stora värdering, med adress herr Spencer och att uttala hoppet att det också under kommande år ges oss flera tillfällen att utbyta tankar i utskottet för utrikesfrågor, säkerhets- och försvarspolitik och också i plenum, om den Europeiska unionens gemensamma utrikes och säkerhetspolitik.
Vi tackar kommissionären så mycket!
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Förbindelserna mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0179/97) av Neyts-Uyttebroeck för utskottet för institutionella frågor om förbindelserna mellan Europaparlamentet och nationella parlament.
Sedan Maastrichtfördraget har den Europeiska unionen slagit in på en äkta politisk väg. Ratificeringsprocedurerna som följde, visade sedan hur starkt ropen på adekvat ansvarsskyldighet verkligen är. Det ropet har aldrig försvunnit och de föreliggande fördragsändringarna kommer bara att förstärka det. Eftersom de är de valda representanterna för unionens folk fyller de nationella parlamenten och Europaparlamentet en nyckelroll i utövandet av demokratisk kontroll på lagstiftningen och andra aktiviteter från unionen. Kvalitén på förbindelserna mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten är då också av avgörande vikt för unionens demokratisk halt. Om de blir varandras rivaler, så kommer demokratin att lida av det. Erkänner de dock att de har en gemensam uppgift, då kan demokratin segra.
Denna övertygelse kollegor har varit min ledstjärna under året som har gått mellan min utnämning som föredragande om förbindelserna mellan vårt parlament och de nationella parlamenten och i dag. Att övertyga er var inte så svårt. Att få bifall hos de nationella parlamenten var och förblir mindre självklart. För, så som det finska parlamentet har sagt, våra relationer är samtidigt ömsesidigt konkurrerande och ömsesidigt kompletterande. Kompletteringen består häri att vi, Europaparlamentet, granskar verksamheter från kommission och råd och att de nationella parlamenten granskar sina nationella regeringar och kontrollerar dem när dessa uppträder i EUegenskap.
Det verkar självklart, men är det inte på långa vägar, för hela stycken EU-lagstiftning, nästan halva budgeten åstadkoms utan adekvat parlamentarisk kontroll för att inte tala om andra och tredje pelaren där till nu knappast parlamentarisk, med andra ord demokratisk, tillsyn är möjlig.
I den sista raka linjen efter regeringskonferensens avslutning, formulerar min resolution därför några grundläggande krav, för det första: att ta upp öppenheten och transparensen i fördragen som allmän princip för unionens alla institutioner. Bara det, kollegor, skulle kunna mildra misstroendet från den allmänna opinionen, om inte gradvis hjälpa till att få bort den. För det andra: förstärkningen av Europaparlamentets befogenheter och säkert att inrätta medbestämmande för alla rådsbeslut som måste fattas med kvalificerad majoritet. För det tredje: de fördragsrättsliga skyldigheterna att meddela alla pre-lagliga och lagliga texter i tid till de nationella parlamenten, så att de åtminstone förfogar över fyra veckor för att lämna sina synpunkter innan rådet beslutar. För det fjärde: förstärkningen av samarbetet mellan unionens parlament genom bättre strömlinje på COSAC genom tidigt meddelande till parlamenten om lagstiftningsprogram från kommissionen, genom att tillerkänna ömsesidiga faciliteter och genom att organisera och besluta om elektronisk multilateral kommunikation.
De föreliggande förslagen till regeringskonferensen kommer delvis denna fråga tillmötes. Jag hoppas att förslagen inte kommer att försvagas i den sista raka linjen, utan tvärtom, att de kommer att förstärkas. Jag inser också, ordförande, kollegor, att mitt betänkande och resolution endast utgör en etapp i relationen mellan vårt parlament och de nationella parlamenten, för de kommer säkert alltid att åtminstone vara något besvärliga. Därför hoppas jag att vi inte kommer att försumma dem, utan vårda dem.
Slutligen ordförande, kollegor, skulle jag vilja använda mina sista trettio sekunder till att tacka de som hjälpt och bistått mig vid upprättandet av detta betänkande, för jag har naturligtvis inte gjort det själv. Jag skattar mig mycket lycklig att jag har kunnat räkna med stöd från tjänstemän vid utskottet för institutionella frågor, från mina egna medarbetare och från många kollegor.
Fru ordförande, på den socialdemokratiska gruppens vägnar tackar jag föredraganden. Vi har haft ett utmärkt samarbete i utskottet och den socialdemokratiska gruppen kommer att stödja hennes förslag till resolution vid omröstningen.
De nationella parlamenten och Europaparlamentet är, och måste utgöra, komplement till varandra. Vi måste stå emot försök från europaskeptiker och diverse nationalister från extremhögern att sätta upp de nationella parlamenten och Europaparlamentet mot varandra. Det är en kompletterande roll eftersom de nationella parlamenten deltar i de nationella huvudstäderna när det gäller att kontrollera, granska och övervaka de ministrar som representerar landet i rådets sammanträden i Bryssel.
De har alla olika tillvägagångssätt som de har utvecklat i enlighet med sina konstitutionella traditioner. Jag hyser inga tvivel om att några av dessa sätt kan förbättras. Det är upp till dem. Men hur bra de än är kvarstår faktum att hur bra det nationella parlamentets granskning än är, har vi fortfarande en separat granskning av femton olika nationella parlament, alla granskar en medlem i rådet. Detta gäller både den skandinaviska modellen där ministern inställer sig hos det behöriga parlamentsutskottet när han eller hon är på väg till flygplatsen från ett sammanträde med rådet, en mycket sträng form av granskning, eller någon av de andra metoder som vi har utvecklat.
Det är här som Europaparlamentets roll kommer in i bilden. Någon måste ansvara för rådet som ett samlat organ, som en institution som fattar beslut på europeisk nivå som en europeisk institution. Och det är det viktiga med medbeslutandeförfarandet - att ett parlamentariskt organ som väljs genom direkta val på europeisk nivå samarbetar med rådet. De två rollerna kompletterar därför varandra och i fördraget bör vi se till att de två rollerna skiljs åt. Vi kan stödja de kompromisser som regeringskonferensen tycks leda till. Det handlar om att vidta åtgärder som skulle underlätta den nationella kontroll som nationella parlament måste utöva genom bättre tidsfrister och ökad rörlighet för dokument, vilket ger dem tillräckligt med tid att ta itu med frågorna.
Ännu viktigare än det här i regeringskonferensen är en närliggande fråga, nämligen att utvidga omröstningen med kvalificerad majoritet. Med enhällighet i en utvidgad union med ett 20-tal medlemsstater kommer det inte att finnas några beslut för någon att granska och kontrollera. Det kommer inte att finnas någonting för de nationella parlamenten eller för Europaparlamentet att behandla, eftersom det kommer att råda handlingsförlamning. Om vi inte utvidgar omröstningen med kvalificerad majoritet i det nya fördraget till att åtminstone omfatta hela gemenskapslagstiftningen, finns det ingen anledning att diskutera det bästa sättet att genomföra nationell granskning eller Europaparlamentets granskning. Den frågan måste man ta itu med på regeringskonferensen.
Fru ordförande, jag tror att framgången för Neyts-Uyttebroecks betänkande, som antogs med stor majoritet i utskottet, beror på att den har rätt inriktning. Varför? Därför att den utgår från ett konstaterande: Europaparlamentet och de nationella parlamenten representerar de europeiska medborgarna och som Corbett sagt behöver vi inte ta strid för någonting, vi måste fortsätta på samma väg vad gäller kontrollen och den lagstiftande verksamheten. Detta betänkande, där stödet från de nationella parlamenten tas upp, sådant som det sammanställdes vid konferensen för organ med ansvar för EG-angelägenheter i gemenskapens parlament vid sammanträdet i Dublin, till vilket Europaparlamentets sambeslutande når i bestämmelser av lagstiftande natur, går alltså i rätt riktning.
Vad kan vi alltså göra för att gå vidare i denna rätta riktning? Jag anser att Neyts-Uyttebroecks betänkande i detta sammanhang innehåller konkreta förslag, förslag som förbättrar den politiska kontroll som de nationella parlamenten utövar på gemenskapslagstiftningen inom sina egna behörighetsområden, det vill säga området med de nationella parlamenten, och den regeringskontroll de utövar på samma regering som, vilket vi vet, också har sin plats i ministerrådet.
Neyts-Uytterbroeck ställer också mycket konkreta förslag rörande hur man skulle kunna förbättra kontrollen från Europaparlamentets sida och slutligen över samarbetet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten.
Föredraganden erkänner själv i sitt betänkande, fru ordförande, att förslagen inte är spektakulära, och detta är sant, de är inte spektakulära, men de styrs av sunt förnuft, de leder i rätt riktning, de framhäver vad de nationella parlamenten tillsammans med representanter från Europaparlamentet, och jag vill uttrycka min vördnad till vice ordförandena Fontaine och Imbeni, som representerar oss i nämnda forum, har överenskommit i konferensen för organ med ansvar för EG-angelägenheter i parlamenten inom gemenskapen. Förslagen leder alltså i den riktning jag tidigare framfört som den rätta.
Jag vill också gratulera föredraganden för hennes utmärkta arbete, för hennes konkreta förslag, där hon sammanställt de nationella parlamentens inställning, som framkommit vid den audiens frågestund som hölls i Bryssel för några veckor sedan. Det är med texter som denna, som inte är spektakulära, som byggandet av Europa går framåt steg för steg.
Fru ordförande! Det vi diskuterar idag är inte ett förslag om att föra över befogenheter från de nationella parlamenten till Europaparlamentet, snarare tvärtom! Förslaget gäller istället att utveckla bättre förbindelser och en bättre synergism mellan de båda församlingarna, med ett väl definierat mål: att förbättra representationen för medborgarna, som från att ha varit nationellt inriktade måste känna sig mer och mer som européer. Oundvikligen kommer besluten att i allt högra grad passera Strasbourg och Bryssel, men det kommer att ske parallellt och komplementärt i förhållande till de beslut som fattas i de enskilda medlemsstaterna. På så sätt vill vi knyta de båda institutionerna, den nationella och gemenskapens, närmare varandra när det gäller värderingar, analys, mål och framför allt prioriteringar.
I detta sammanhang måste regionerna spela en avgörande roll, även genom en bättre placering av den ansvariga institutionen Regionkommittén.
Europaparlamentet är berett att samarbeta direkt med de nationella parlamenten. Låt oss hoppas att detta sker. För att det skall kunna ske i realtid, så skulle det vara mycket användbart, vilket också krävs i betänkandet och av föredraganden som vi tackar, om man kunde upprätta elektroniska förbindelser mellan varje politisk grupps och varje ledamots europeiska och nationella parlament och respektive utskott. Vi arbetar tillsammans för att förenkla lagstiftningsproceduren, vi arbetar tillsammans med att göra viktiga samhällsinsatser och framför allt arbetar vi tillsammans för att medborgarna skall förstå varför de båda största institutionerna som företräder dem existerar och hur de fungerar!
Fru ordförande, jag har just lämnat in ett ändringsförslag som behandlar det huvudförslag som jag formulerade i ett betänkande om samma problematik som var avsett för den luxemburgska premiärministern, dvs. att känna till beviljandet av en besvärsrätt för de nationella parlamentet om ogiltigförklaring av gemenskapsakter på grund av maktmissbruk eller annat allvarligt motiv i enlighet med bestämmelserna i artikel 173.2 i EG-fördraget.
I själva verket måste man ofta konstatera att de nationella parlamenten i stor utsträckning hållit sig utanför allt som planeras på den europeiska lagstiftande nivån, innefattande områden som faller under deras ursprungliga befogenheter i fråga om konstituerande makt, något som skapar allvarliga problem i det klimat av misstroende mot den europeiska integrationen som råder i de flesta medlemsstater. Min avsikt är därför att föreslå vad man kallar på tyska "ein Vorschlag zur Güte ", dvs. en idé som kan dämpa meningsskiljaktigheter, att motarbeta känslan av frustration och maktlöshet som de nationella parlamenten ofta upplever med hänsyn till Europabygget.
Då vi befinner oss i ett system för delegering av befogenheter är det endast rättmätigt att de som delegerar även har möjlighet att kontrollera om de befogenheter som på detta sätt har tilldelats gemenskapsinstanser har eller inte har använts effektivt och inom ramen för de tilldelade delegationerna. Det är således främst för att undvika en olycklig överdriven ökning av befogenheter med fria händer som jag föreslår att de nationella parlamenten blir parter i Europeiska unionens jurisdiktionssystem i samma egenskap som de nationella regeringarna och unionens institutioner.
Fru ordförande! Också vi uppskattar det arbete som utvecklats för utarbetandet av detta betänkande, och vi samtycker med mycket av det som sagts fram tills nu.
Hur som helst skulle jag vilja understryka följande: jag tror att man i detta betänkande inte gått så långt som det skulle ha varit nödvändigt, särskilt vad beträffar två aspekter som jag tycker är grundläggande, och som vi en dag måste lösa. Första aspekten: med överföringen av befogenheter från den nationella sfären till den gemensamma uppkom situationen med det traditionella beroendet hos den exekutiva makten i förhållande till den legislativa. Den legislativa makten har koncentrerats till de exekutiva. Denna fråga måste lösas. Den andra frågan, som är helt verklig, det effektiva bortmotandet av medborgarna från de lokaler där besluten tas.
Dessa två frågor, som har mycket att göra med vad vi normalt kallar "de demokratiska underskotten ", måste konfronteras och, enligt min åsikt, måste det till en förstärkning av de nationella parlamentens roll. Europaparlamentet, vilket redan sagts och vilket är helt klart utgör ett komplement. Det måste till en förstärkning av de nationella parlamentens roll, särskilt på områden som inte endast berör befogenhetskontrollen, utan också den lagstiftande nivån. Jag tror att frågan om en sammanslutning av de nationella parlamenten på gemenskapens beslutsprocessnivå är en fråga av särskild vikt, vilken det nog är nödvändigt att fundera över.
Värdet av betänkandet från fru Neyts ligger framför allt i uppmärksamheten som fästs på den viktiga funktionen som de nationella parlamenten fyller i den Europeiska unionen. Som europaparlamentariker måste vi erkänna att medborgarna fortfarande alltid känner sig mest knutna till sina nationella parlament eftersom de står närmare dem och är rotade i historien och traditionen i deras egna länder. Förstärkningen av demokratin i unionen måste därför i första hand sökas i uppvärderingen av rollen för de nationella parlamenten inom det europeiska ordningen.
Även om förstärkningen av den nationella parlamentariska kontrollen på europeisk lagstiftning är en fråga för parlamenten själva, kan det dock på europeisk nivå vidtas ett antal åtgärder för att öka deras delaktighet. Betänkandet Neyts innehåller för detta ett stort antal värdefulla idéer. Det är glädjande att förslagen, så som att bättre informera de nationella parlamenten om europeiska angelägenheter, kan återfinnas i protokoller om de nationella parlamentens roll, som föreslagits av det nederländska ordförandeskapet med tanke på toppmötet i Amsterdam.
Samtidigt konstaterar vi att betänkandet har ägnat för lite åt Europaparlamentets bristfälliga demokratiska legitimitet. För mycket förväntas av förstärkningen av Europaparlamentets befogenheter. Europaparlamentet väljs visserligen direkt av medborgarna, men en större roll för parlamentet gör avståndet mellan unionen och medborgarna inte mindre. Medborgarna kan ju svårligen känna igen sig i ett parlament, där den nationalpolitiska pluriformen svårligen tränger igenom och där redan talbarriären omöjliggör en riktig politisk debatt. En väl fungerande demokratisk representation av ett så stort antal medborgare, språk och kulturer, genom Europaparlamentet i Bryssel och Strasbourg kommer därför definitionsmässigt fortsätta att vara problematisk.
Därför bör den politiska föredragningslistan hos den Europeiska unionen fortsätta att vara begränsad till uppgifter som i jämförelse till nationella åtgärder, har ett tydligt mervärde. Det kommer att vara det bästa bidraget till minskningen av avståndet mellan medborgaren och den europeiska politiken och minskning av den demokratiska bristen.
Fru ordförande, föredragande, vår värderade kollega fru Neyts, som jag genom detta från andra sidan barrikaden ändå gratulerar hjärtligt till ett betänkande, som jag själv inte är enig med, har enligt min åsikt orätt när det gäller tanken att den så kallade demokratiska bristen kan motarbetas bland annat genom att ge denna institution, Europaparlamentet, mer makt.
Enligt min åsikt är de europeiska folkskillnaderna, språkskillnaderna, kulturskillnaderna, de politiska skillnaderna så stora - och jag betraktar dessa skillnader som en rikedom som måste försvaras - att en större makt för denna eller vilken annan federal institution det än må vara, skulle betyda ett steg framåt för likriktning. Jag fastställer till exempel i mitt eget land Flandern att i det flamländska parlamentet är alla politiska partier emot att bara så där införa en europeisk rösträtt.
Nåväl, protesten från ett helt folk hörs inte ens i detta Europaparlament, än mindre är den respekterad. Om man vill tala om en demokratisk brist, har man där ett exempel som kan räknas med, anser jag.
Därför min begäran, bland annat för vikten av att behålla alla medlemsstaters vetorätt med hoppet om att mitt eget land, Flandern, så snabbt som möjligt kan bli en medlemsstat i den Europeiska unionen.
Fru ordförande, vi vet att det finns en olustig stämning mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet. De första klagar på att de är nedklassade till nivån för registrering av beslut som fattats på annat håll, bl.a. framförallt i Europaparlamentet. Vad avser det sistnämnda bör man bibehålla eller snarare öka dess demokratiska befogenheter, något som de nationella parlamenten ibland inte ser på med blida ögon, då de fruktar bli mindre inflytelserika.
Inför denna stämning tror jag att Neyts betänkande klargör problemet på ett utmärkt sätt och visar att Europaparlamentet och de nationella parlamenten har samma strid att utkämpa: demokratiseringen av Europa. Detta betänkande visar framförallt att i stället för rivalitet måste man tala om komplementaritet, de nationella parlamenten har till sitt förfogande ett enormt fält i träda att odla. Det innefattar all lagstiftande verksamhet i rådet och i de nationella regeringarna liksom hela fältet för samarbete på mellanstatlig nivå.
Emedan jag själv har stått inför problemet nationellt parlament mot Europaparlamentet kan jag vittna om svårigheten för de nationella parlamenten att engagera sig i den europeiska politiken. Vid sidan av ett litet antal ledamöter som är mycket invecklade i den europeiska politiken intresserar sig den stora massan nationella ledamöter relativt lite för detta, inte av brist på politisk vilja men på grund av en hel rad praktiska skäl. Ofta har de nationella parlamenten dessutom inte tid eller medel för att följa utvecklingen av de europeiska akterna. Många frågor är komplicerade, byråkratiska i Europa, och vi förmodar att ett förenklat fördrag kommer att dröja. Öppenhet har inte varit nyckelordet i Europabygget.
Allt som kan underlätta de nationella parlamentens arbete bör således göras men jag skulle i alla fall vilja varna för en tendens som visat sig i vissa länder och i vissa nationella parlament och som består i att vilja skapa en ny institution härstammande från de nationella parlamenten. En ökning av antalet parlament har alltid medfört en tillbakagång snarare en ett demokratiskt framsteg, varje kammare tenderar att utveckla sitt eget liv och att vilja hävda sig till skada för de andra.
Låt oss, herr ordförande, försöka komma överens, att samarbeta, att respektera vars och ens befogenheter och att underlätta vårt respektive arbete. Ännu en gång ett utmärkt betänkande av Neyts som bidrar mycket till detta.
Herr ordförande, jag måste säga, att jag fortfarande när jag reser runt upplever att det finns två Europa. Det är ett institutionernas Europa, som består av kommissionen och ministerrådet, men också parlamentet, å ena sidan och så invånarnas Europa å den andra sidan. Det upplever jag också här kort innan regeringskonferensen skall avslutas i Holland. Alltså existerar fortfarande problemet om förståelsen av den allmänna opinionen. Också det så kallade EU-språket är nu som tidigare en barriär för invånarna. EU-språket är i mycket liten grad fängslande, och det är våldsamt präglat av alla möjliga bokstavsförkortningar. Man har vissa stunder intrycket av att institutionerna befinner sig i några rymdskepp ovanför jordklotet, och så kommunicerar de med varandra på ett speciellt kodspråk. Man kan mycket väl uppfatta det här nere på jorden, men man kan inte förstå vad det handlar om, för det vimlar av subsidiaritet, variabel geometri och kommittésystem och annat liknande. Resultatet bli också att man finner det ointressant och ibland rent ut sagt tråkigt. Det gör man också på redaktionerna runt om. I detta sammanhang är det viktigt att speciellt peka på de nationella parlamentens roll, så att de nationella parlamenten helt enkelt upptäcker Europa. De nationella parlamenten står trots allt närmare invånarna än Europaparlamentet, så det handlar också om att använda sig av de nationella parlamenten för att göra det hela mer närvarande för medborgarna. Det är nödvändigt, vilket också kraftigt betonades här i dag. Och allt detta säger jag med erkänna att det som vi betraktar som nationell inrikespolitik i väsentlig grad också blivit europeisk inrikespolitik, och i förlängningen av detta erkännande är det viktigt att få de nationella parlamenten involverade i ett europeiskt sammanhang, så att de inte bara hänger där som satellitstationer. Därför ger jag mitt stöd till det nu föreliggande betänkandet, som är ett gott och praktiskt bidrag till en förstärkning av de nationella parlamentens roll också i förhållande till Europaparlamentet.
Herr ordförande, av ett betänkande som man vill införa som en del i det storslagna arbetet med att bygga Europa förväntar man sig en lovsång. Men vi känner att vi endast får lyssna till en refräng, upprepad 15 gånger, om det demokratiska underskottet!
De gamla partierna har upptäckt att detta är refrängen för 1997, liksom man året innan upptäckte att refrängen som sjöngs 1996 handlade om hur dåligt rättsväsendet och institutionerna fungerade. Den refrängen kom man på i Belgien sedan man övergett dödsstraffet och därefter fått gräva upp kropparna av fyra små flickor.
Kära liberala kollegor och landsmän, ni vet mycket väl att om man i dag talar om demokratiskt underskott är det närmast löjligt. Till exempel tolererar majoriteten av de europeiska parlamentsledamöterna och de federala parlamentsledamöterna i Belgien att valen i vårt land, vare sig de är nationella eller europeiska, blir systematiskt uppgjorda i förväg. Detta sker för det första med hjälp av skattebetalares pengar som alla partier mottar, utom mitt parti Nationella fronten. För det andra sker det med hjälp av media i ett Belgien där pressen är fri men subventionerad. För det tredje sker det med hjälp av rättsväsendet som utan motiv avlägsnar Nationella frontens lista i senaten och varför inte i morgon i Europaparlamentet. För det fjärde med hjälp av den befogenhet som regelbundet kastar militanta i mitt parti i fängelse därför att de har ambitionen att städa bort en korrumperad, politisk klass. Slutligen låter de folket komma till tals.
Men kanske kommer jag ändå att rösta för Neyts betänkande därför att det är lika vackert som meningslöst.
Herr ordförande, ärade kollegor! Mitt ceterum censio har överhuvudtaget ingenting med Kartago att göra. Det riktar sig istället mot bristande öppenhet, bristande närhet till unionens medborgare och den befintliga bristen på demokrati. Jag skulle mot denna bakgrund uppriktigt vilja gratulera föredraganden. Även om jag inte på alla punkter delar hennes åsikter, har jag emellertid redan i utskottet beundrat henne för att hon utarbetat det föreliggande betänkandet med mycken omtänksamhet, med en god blick för det väsentliga, liksom också med mycket tålamod.
Enligt min åsikt kommer i framtiden accepterandet av den europeiska tanken, vars utformning man verkligen kan ha olika uppfattningar om, att i hög grad bero på bemästrandet av de i betänkandet angivna problemen. Enbart en förstärkt demokratisk kontroll, framför allt ett fungerande inlemmande av de nationella parlamenten, kan säkerställa överföringen av denna tanke till medborgarna i de enskilda medlemsstaterna. Utan dessa föreslagna förbättringar däremot kommer den befintliga europaskepsisen att tillta ytterligare och det utan påverkan av de av Corbett kanske av vana nämnda rättigheterna.
Ordförande, den Europeiska kommissionen har åsikten och har också flera gånger uttryck den, att de nationella parlamenten har en viktig roll att spela vid demokratiseringen, också av gemenskapen. Därför är betänkandet från fru Neyts av yttersta vikt. De nationella parlamentens roll är viktig, främst eftersom de måste ratificera ändringar av fördraget och senare godkänna av rådet fattade viktiga beslut. För det andra kan de nationella parlamenten bidra till att minska den demokratiska bristen genom den demokratiska tillsynen som de utöver på sina egna regeringen. Det är viktigt på de områden där beslutsprocessen i huvudsak förblir en regeringskonferens-angelägenhet, så som till exempel på området gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och också på området justitia och inrikesfrågor, där Europaparlamentets roll, blir för begränsad, också enligt den europeiska kommissionens bedömning.
Väl informerade nationella parlament kan spela en viktig och nyttig roll under den nuvarande avgörande debatten om den europeiska integrationen. Det kan inte nog understrykas att det är viktig att därvid engagera de nationella parlamenten så nära som möjligt och absolut inte utestänga dessa och att göra dem till värdefulla och värderade kompanjoner som har intresse av denna process. Det betyder inte att vi skall göra beslutsprocessen ännu mer invecklad, fördröja den än mer genom att skapa nya institutioner och strukturer skall fördröja den genom.
Av alla dessa anledningar kan jag gärna instämma med det politiska budskapet som tagits upp i betänkandet från fru Neyts och som tydligt framgår från överväganden där bland annat fastställs att nu på regeringskonferensen och andra ställen måste ett antal åtgärder vidtas för att förstärka rollen från unionens medlemsstaters parlament och för att maximera deras kollektiva inflytande, med respekt för den unika institutionella ramen, utan att skapa nya formella strukturer eller urholka nationella grundlagsbestämmelser eller parlamentariska traditioner. Jag är fullständigt överens med det.
Tillåt mig att slutligen säga ett par ord om regeringskonferensen.
Det ser ur som om de nationella parlamentens roll kommer att utvidgas genom ett protokoll där två aspekter kommer att stå central. För det första måste de nationella parlamenten informeras bättre om unionens verksamheter genom utfästelser om - fru Neyts har också hänvisat till det - kommissionens grön- och vitböcker och också lagstiftningsförslag inom en period om fyra veckor. Den andra av dessa aspekter gäller den rådgivande rollen, som också hänvisats till tidigare, från COSAC. Den måste förstärkas, särskilt på området subsidiaritet och på området justitia och inrikesfrågor.
Vi är av åsikten att åtgärder för att förstärka tillsynen från de nationella parlamenten i huvudsak är en angelägenhet som måste förbli så för de nationella parlamenten själva och att detta kan hjälpa dem att uppfylla sin roll i unionen mer ändamålsenligt.
Tack så mycket, kommissionsledamot Van den Broek.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 12.00.
Rätts- och domsområde för att skydda ekonomiska intressen mot brottslighet
Nästa punkt på föredragningslistan är de muntliga frågorna B4-0168/97 - O-0056/97, till rådet, och B4-0169/97 - O-0057/97 till kommissionen, från Theato för budgetkontrollutskottet och Bontempi för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor om upprättandet av ett rätts- och domsområde för att skydda Europeiska unionens intressen mot internationell brottslighet.
Herr ordförande, fru minister, fru kommissionär! Med de båda muntliga frågorna anknyter vi till de insikter, som vunnits under utfrågningen i april avseende det rättsliga skyddet för EU-budgeten och därmed för skattepengarna. Samtidigt utgör de en kraftig maning till regeringskonferensen, att besluta om verksamma lösningar för bekämpning av bedrägerier. Utfrågningen har givit ett splittrat resultat. Å ena sidan finns det redan en rad hjälpmedel mot bedrägerier, korruption och den internationella kriminaliteten. Jag påminner om konventionen till skydd av gemensamma ekonomiska intressen, det första tillhörande protokollet avseende korruption hos EU-tjänstemän och det andra beträffande tvättning av pengar.
Ytterligare förslag ligger på bordet, t ex det från högnivågruppen beträffande internationell kriminalitet och kommissionens planerade gemensamma aktion mot den organiserade brottsligheten och korruption i allmänhet. Jag påminner om medlemsstaternas rapporter om de nationella rättsbestämmelserna avseende bekämpning av bedrägerier och slutligen om den anmärkningsvärda studien i en corpus juris avseende straffrätt och straffrättsliga processer, som kommit till på initiativ av parlamentet. Här står det klart, att den gyllene vägen till ett effektivt skydd av EU-ekonomin vore någon form av europeisk statsåklagarfunktion, som kunde eliminera hindren i samarbetet mellan de nationella rättsinstitutionerna, utan att därigenom skada deras suveränitet.
Alla dessa texter, förslag och utredningar bevisar allmänhetens starka känslor när det gäller missbruk av gemenskapens pengar och internationella bedrägerier. Men nu kommer vi till verkligheten. Den är full av besvikelser och motsägelser. Visserligen har vi i förvaltningsrätten genom förordningen om administrativa sanktioner och kontroller på plats uppnått en viss skyddsnivå. Men på det straffrättsliga området släpar vi långt efter.
Den inledningsvis nämnda, redan 1995 undertecknade konventionen och de båda tillhörande protokollen är ännu inte ratificerade. Ja, jag fruktar, att ratificeringen av alla medlemsstater blir allt mera osannolik. Därmed förblir texterna ord utan mening. Men även om alla medlemsstater ratificerar dem, uppnås därigenom automatiskt inget likvärdigt skydd av ekonomiska EU-intressen. Ty vissa medlemsstater har låtit veta, att deras rättsbestämmelser står redan i samklang med överenskommelsen. Att så inte är fallet bevisar deras egna nationella rapporter. Förutsatt dock, att ett korrekt förverkligande av konventionen skulle äga rum, skulle ändå harmoniseringen på lerfötter återstå. Ty en hel rad aspekter finns inte med, t ex förlikningsmetoder, preskription, informationsflödet från administrationen om jurisdiktion.
Klart är, att vi inte passivt kan vänta på en eventuell ratificering av de ändå svaga texterna. Initiativ måste tas utöver de nuvarande ramarna. Därför ställer vi följande krav: för det första måste medlemsstaterna ta sitt ansvar och senast till nästa år ratificera konventionen och de båda protokollen; för det andra ska kommissionen uppmanas, att komma fram med effektivare initiativ, om denna ratificering inte uppnås. För det tredje borde regeringskonferensen, vilket överenskoms redan i Dublin, förstärka EG-fördragets artikel 209a dithän, att parlamentet får medbeslutanderätt. För det fjärde borde texten i corpus juris göra det möjligt för kommissionen, att när det gäller straffrätt och straffprocessrätt stegvis komma fram med förslag, varvid hänsyn ska tas till de författningsrättsliga aspekterna i medlemsstaterna.
Slutligen riktar jag en vädjan till kommissionen och medlemsstaterna i form av en bestämd uppmaning, att till fullo utnyttja redan befintliga bestämmelser för bekämpning av bedrägerier på ett sådant sätt, att inte allmänheten eller vi parlamentariker hela tiden chockas av äkta eller förmenta subventionsskandaler.
Fru minister, fru kommissionär! Den debatt vi har begärt i de två muntliga frågorna är i verkligheten till för att ännu en gång från Europaparlamentet kunna ropa ut en varning vad gäller kampen mot den organiserade brottsligheten, som alla påstår vara prioriterad, men som är lite och dåligt utförd i verkligheten. Jag tror att analysen av den allvarliga motsättningen mellan vad som sägs och vad som görs är enkel. Kort sagt, vi står inför en kriminalitet, framför allt den internationella, som med god marginal har gjort att det juridiska, administrativa och institutionella ramverk som skapats för att bekämpa den har blivit föråldrat. Ställda inför den kriminaliteten upptäcker vi en oföränderlig och skrämmande situation: femton olika nationella system när det gäller material- och processrätten, som inte kan samarbeta sinsemellan på ett effektivt och snabbt sätt. Och det tjänar inte mycket till om man har undertecknat ett antal fördrag och konventioner om administrativt och juridiskt samarbete, när dessa instrument mycket ofta, som Theato påpekade, bara är livlösa bokstäver.
Om vi alltså på ena sidan har snabbhet och beslutsamhet - tyvärr på den kriminella sidan - så har vi på den andra sidan långsamhet, bristande kontinuitet och ineffektivitet. Efter den utfrågning som vi har haft, efter de larmsignaler som skickades ut av de sju europeiska domarna som utfärdade Genèveuppropet för bara ett år sedan, så är det uppenbart att vi, ställda inför dessa svårigheter eller denna impotens, måste fundera på nya instrument för att kunna göra Europa till ett rättssamhälle, nya instrument för den europeiska medborgaren i egenskap av bidragsgivare - när det gäller bedrägerier - men överhuvudtaget för den europeiska medborgaren när det gäller säkerhetsproblemen i mötet med den organiserade brottsligheten.
En del förslag har framkommit. Jag anser att vissa av dem absolut måste tas seriöst och vi måste på allvar fundera på hur de kan omsättas i praktisk handling, i konkreta föreskrifter: jag tänker på upphävandet av banksekretessen när det gäller internationella förfrågningar om hjälp, jag tänker på införandet av bestämmelser som skulle göra det möjligt för de europeiska domarna att vända sig direkt till sina kolleger, utan att först genomgå slingriga, långa och tröttsamma procedurer, jag tänker även på betydelsen av nya gemensamma brottsdefinitioner, framför allt inom området ekonomisk brottslighet.
I sanningens namn skall sägas, att under senare tid har vi verkligen antagit ett antal instrument. Låt mig påminna om att frånsett de finansiella besluten, så har något intressant hänt: när det gäller korruption har en konvention antagits, vi har meddelandet från kommissionen om politiken mot korruption i allmänhet, vi har detta viktiga initiativ från rådet om den organiserade brottsligheten. Dessutom diskuteras för närvarande en konvention om ömsesidigt juridiskt bistånd.
Vi undervärderar vare sig innehållet eller den politiska betydelsen av dessa dokument, men - låt mig stryka under detta - utan en verklig revolution, som sträcker sig bortom de traditionella instrumenten för internationell rättskipning och som även sträcker sig bortom den historiska nationalistiska tröghet som kännetecknar rättssystemen, så kommer det att bli mycket svårt för nya förordningar, även om de är bra, att ge goda resultat. När det gäller konventioner finns det ett oroväckande tecken: det finns många, men de bara ligger där, djupfrysta i väntan på att ratificeras, utan att fungera. Jag tror med andra ord att i och med dessa muntliga frågor och denna debatt, men framför allt med tanke på det som ligger framför oss - ratificeringen av konventionerna men framför allt regeringskonferensen och därefter de möjligheter som erbjuds i corpus juris - så har tillfället kommit att göra ett kraftfullt kvalitativt språng, att gå från deklarationer och proklamationer till handling.
Och det är just rätts- och skyddsaspekterna, förutom synen på medborgaren som bidragsgivare, som anger vilken väg vi skall välja. Det finns fyra olika spår att följa i arbetet, som beskrivs tydligt i betänkandet. Det första är reformeringen av den tredje pelaren: denna pelare är inte särskilt demokratisk och inte särskilt effektiv. Här förväntar vi oss viktiga resultat från Amsterdam, även om den text vi har fått se inte alls är tillfredsställande. Det andra är ett mycket ovanligt initiativ, som Europaparlamentet är berett att ta för att de djupfrysta konventionerna skall ratificeras. Det tredje gäller försök, åtminstone när det gäller gemenskapens finansiella åtaganden, med att tillämpa förslaget till gemensamma rättsregler och processregler som ryms i corpus juris . Även här - det måste sägas - gäller det att gå fram med fullständiga demokratiska garantier, garantier för jämlikhet mellan den anklagade och den anklagande, men något måste absolut göras i riktning mot gemensamma regler. Det fjärde spåret är att ge enheten för bedrägeribekämpning i uppdrag att samordna och lämna tekniskt stöd till de nationella rättsliga myndigheterna.
Detta är de fyra spår som Europaparlamentet pekar på. Vi är inte bara ett parlament som klagar, vi är också, när det gäller de här frågorna, ett parlament som anser sig ha genomförbara förslag. Vi hoppas innerligt, fru minister och fru kommissionär, att det som kommer ut av denna debatt och denna omröstning verkligen tas på allvar.
I budgetkontrollutskottet och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor har det diskuterats om att inrätta ett så kallat rättsområde för att kunna skydda den Europeiska unionens intresse mot internationell kriminalitet.
Ledamöterna fru Theato och herr Bontempi har frågat om detta. Ni anger härmed, tycker jag helt riktigt hur viktigt det är att bedrägeri bekämpas inom unionen. Jag håller med er. Bedrägeri som årligen kostar medlemsstaterna och medborgarna i unionen många miljoner ecu. Rådet och Europaparlamentet står bredvid varandra i kampen mot bedrägeri och kriminalitet. Rådet tycker därför också att det är viktigt att det fortlöpande sker tankeutbyte mellan rådet och Europaparlamentet. Det stimulerar ju i varje fall varandra.
Under det nederländska ordförandeskapet har tankeutbytet visat sig vara fruktbart. Jag har vid olika tillfällen haft förmånen att tala med ert parlaments ansvariga utskott om framåtskridandet av diskussionerna i den tredje pelaren och speciellt också området bekämpning av bedrägeri. Då har jag lyckligtvis kunnat konstatera att ert parlament också högt värderat denna information och dessa tankeutbyten. Jag är därför också glad att jag också i dag kan debattera denna fråga med er i plenum.
Frågorna som ledamöterna Theato och Bontempi konkret har ställt besvarar jag gärna. Dessutom kommer jag i svaret också att gå in på besluten som under nederländskt ordförandeskap fattats av rådet på området bedrägeribekämpning och på området organiserad kriminalitet i allmänhet.
Organiserad kriminalitet utgör verkligen i ökande omfattning ett hot mot vårt samhälle. Det blir allt svårare att upprätthålla ett värde som vi alla tycker är så viktigt. Upprätthållandet försvåras eftersom kriminalitet - och det vet vi också alla - allt mindre bryr sig om gränserna i medlemsstaterna rättsmakt. Kriminella blir därvid hjälpta av nya teknologier. Den fria rörligheten för människor, tjänster och varor gör det nödvändigt att medlemsstaterna utvecklar bättre metoder för att bekämpa ökande kriminalitet som är lika gränsöverskridande. Ändå har vi alla känslan av, ni, jag med, att vi ständigt ligger ett steg efter. För att låta Europa vara ett område för frihet, säkerhet och rättigheter är vi alla tvungna att förbättra förebyggande och bekämpning av den organiserade kriminaliteten. Så väl rådet som Europaparlamentet måste helt hänge sig åt det målet.
Det är också i ljuset av det som det på begäran av det Europeiska rådet i Dublin under nederländskt ordförandeskapet utvecklades en aktionsplan för ett europeiskt handlande för bekämpning av den organiserade kriminaliteten. Den aktionsplanen kommer att läggas fram för godkännande vid det Europeiska rådet i Amsterdam. Den 28 april diskuterade rådet justitia och inrikesfrågor i ett särskilt sammanträde aktionsplanen. Den diskussionen ledde till ett enhälligt stöd för innehållet i den planen från de ansvariga ministrarna för justitia och inrikesfrågor i unionen. Under detta rådets möte påpekade jag för mina kollegor vikten av en bra parlamentarisk och rättslig kontroll vid utarbetningen av åtgärderna för att bekämpa brott. Jag har tillställt er aktionsplanens text, och jag har med utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor - ni kommer säkert ihåg det - fört en fruktbar diskussion om de i aktionsplanen föreslagna åtgärderna. Det är för rådet en sporre att utarbeta aktionspunkterna i gott samarbete med Europaparlamentet.
Som ni vet, anger aktionsplanen ett stort antal åtgärder som tillsammans måste möjliggöra effektiv bekämpning av organiserade brott i Europa. Att det europeiska handlandet är nödvändigt, står utom all tvivel. Ni har här upprepade gånger begärt detta liksom att Europol snabbt skall bli operationellt. Jag är överens med er.
Jag skall inte uppehålla mig längre vid innehållet i aktionsplanen. Det är tillräckligt känt för er alla, tror jag. Men jag vill dock understryka vikten av denna plan. För, den ger ett ramverk där även bedrägerierna med finansiella medel i unionen skall angripas och som sådant anger jag byggstenarna för det europeiska juridiska rummet där medlemsstaterna kan samarbete optimalt vid gemensamma åtgärder mot organiserad kriminalitet.
Naturligtvis måste medlemsstaterna i det bistås av ett effektivt Europol. Enligt min åsikt är det detta regelverket med därtill hörande åtgärder, som båda frågeställarna talar om. Och då måste jag därvid tillägga att det naturligtvis har sina begränsningar genom den tredje pelarens struktur just nu. Det betyder också att rådet och Europaparlamentet ändå ofta kommer att tala om de separata åtgärderna som rådet skall utarbeta och jag litar egentligen på ett varaktigt konstruktivt samarbete mellan råd och parlament.
Jag vill dock tillägga här, i anslutning till det som fru Theato och herr Bontempi har sagt om den praktiska implementeringen av åtgärderna, det som jag gång efter annan har sagt: vackra texter, naturligtvis, men slutligen måste de texterna implementeras. Fördrag måste ratificeras och åtgärder måste implementeras. Staterna måste alltså göra det som de kan göra med de instrumenten.
Frågorna som är ställda till rådet, gäller särskilt att motarbeta bedrägeri med gemenskapspengar. Rådet fäster redan sedan några år stor vikt vid upprättandet av effektiva instrument. Den vikten har kommit till uttryck i det fleråriga arbetsprogrammet för samarbete inom området rätt och inrikesfrågor. Det framgår alltså att rådet verkligen menar allvar. Och det framgår också från faktumet att inom den nuvarande strukturen i unionsfördraget har man valt åstadkommandet av fördrag som det mest bindande instrumentet. Det är för rättspraktiken och för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna en stor fördel. Tydligheten som det skapar om de ömsesidiga förpliktelserna kommer ju ett effektivt samarbete bara till godo.
Ändå finns det också en viktig nackdel som frågeställarna, helt riktigt har påpekat. Än en gång säger jag här: ikraftträdande är beroende av slutförandet av de nationella ratificeringsprocedurerna. Naturligtvis är det så att de konstitutionella procedurerna utgör ryggraden i våra parlamentariska demokratier. Det är ett faktum. Men att det måste ske snabbt, låt det vara tydligt.
På den punkten ber man då också om att medlemsstaterna skall uppmuntras till att skynda på ratificeringen av fördraget om skyddet av gemenskapens finansiella intressen med det första protokollet. Rådet har uppfyllt den begäran genom att fullständigt skriva under rekommendationerna från aktionsplanen. Och däri anges konkret att instrumenten senast måste träda i kraft i mitten av 1998.
Det andra protokollet vid fördraget behandlades under mötet som rådet justitia och inrikesfrågor höll sistlidna 26 och 27 maj. Där uppnådde vi då ett politiskt avtal när det gäller alla kvarvarande frågor. Det andra protokollet som jag talar om, har regleringar när det gäller juridiska personers ansvar, straffrättsliga eller administrativa sanktioner på grund av korruption eller bedrägeri, bestraffning av tvättning, beslag av och konfiskering av olaga erhållen fördel genom bedrägeri och korruption och slutligen att stimulera samarbete mellan kommission och råd på detta arbetsområde. Jag fäster vikt vid att understryka vikten av juridiska personers ansvar, vilket är en nyhet i den Europeiska unionens regleringar. Det har lett till att texten nu görs färdig för undertecknande och jag förväntar att det undertecknandet även kan komma att ske under nederländskt ordförandeskap.
Domsområdet kommer inte att åstadkommas endast med detta fördrag, och det anger också frågeställarna. Rådet tycker också det och det framgår av aktionsplanen.
Jag skulle inte informera er optimalt om jag inte informerade er om andra resultat som vi nått under nederländskt ordförandeskap. Under rådet justitia och inrikesfrågor undertecknades avtalet för bekämpning av korruption från tjänstemän hos den Europeiska unionen och medlemsstater. Också detta instrument måste vi tillerkänna stort värde vid kampen mot bedrägeri och korruption. Arbetet med förslag till överenskommelse om ömsesidig rättshjälp i brottmål - också en mycket viktig fråga - kunde inte helt avslutas, men har framskridit substantiellt.
Dessutom har ett antal informerande rapporter blivit klara, till exempel när det gäller fördraget om skydd av gemenskapens finansiella intressen och avtalet om utlämning, varigenom de nationella ratificeringsprocedurerna i varje fall kan påskyndas.
Alla instrument som jag har kunnat diskutera, bildar tillsammans med ramverket som genom aktionsplanen erbjuds den bästa vägen för att komma fram till ett effektivt skydd av unionens finansiella intressen. Därvid går åtgärder mot korruption och bedrägeri hand i hand med andra åtgärder för bekämpning av organiserad kriminalitet. Det återstår mycket arbete att göra, det kommer nog också att tillsvidare vara så, och Europaparlamentet måste som jag ser det spela en fortlöpande roll.
Herr ordförande, fru minister, ärade ledamöter! Mycket arbete har lagts ned de senaste åren för att förbättra skyddet av Europeiska unionens finansiella intressen. Att kampen mot fusket inom EU i dag betraktas som en självklar och högt prioriterad uppgift visar att detta arbete givit resultat. Det existerar inte något enhetligt juridiskt ramverk i Europa som reglerar alla frågor som har med fusk att göra. Det är i och för sig naturligt. Många gånger handlar det om områden där det tidigare inte funnits särdeles mycket samarbete. Jag håller med dem som säger att mycket kan göras för att förbättra samarbetet mellan de befintliga rättssystemen, men jag är också övertygad om att vi måste vara öppna för förändringar när detta krävs.
De överenskommelser som har träffats under de senaste åren måste ses som ett stort steg framåt på detta område. Jag tänker inte minst på konventionen om skyddet för gemenskapens finansiella intressen. Det krävdes mycket stora ansträngningar för att nå enighet kring denna fråga. Jag är lika bekymrad som ledamöterna Theato och Bontempi över att denna konvention ännu inte har ratificerats. Det har trots allt gått två år sedan den undertecknades. Jag kan försäkra församlingen att jag tar vara på varje tillfälle som jag får att påminna medlemsstaterna om hur angeläget detta är. Jag gör det inte bara vid rådsmöten, utan i stort sett varje gång som jag ger en intervju, skriver en artikel eller håller ett anförande när jag besöker ett medlemsland. Det vore självfallet till stor hjälp om också ni, ärade parlamentsledamöter, ville trycka på så mycket ni kan i era kontakter med de nationella regeringarna och parlamenten.
Den långsamma ratificeringsprocessen är som bekant ett problem också på andra områden. Hittills har exempelvis bara Storbritannien och Danmark ratificerat Europol-konventionen, och endast Storbritannien har ratificerat utlämningskonventionen. Alla inser att båda dessa instrument i framtiden kommer att spela en viktig roll i kampen mot internationellt organiserad brottslighet i Europa. Det är därför mycket svårt att förklara för människor varför det måste dröja så länge innan konventioner kan träda i kraft. Min slutsats är att de arbetsmetoder som vi har till vårt förfogande inte är tillräckligt effektiva. Det är också bakgrunden till kommissionens förslag att flytta över allt utom polissamarbetet och straffrätten från tredje pelaren till första pelaren i de regeringsförhandlingar som just pågår. Dessutom bör samarbetet inom de områden som kommer att bli kvar inom tredje pelaren göras betydligt effektivare. Jag har också sett, precis det som Theato tog upp, att artikel 209a också finns som ett förslag till regeringskonferensen att ges ytterligare kraft. Jag förväntar mig och hoppas, precis som ni här i kammaren, att toppmötet i Amsterdam nästa vecka verkligen ger oss de verktyg som vi behöver.
Jag välkomnar också att högnivågruppen i sin handlingsplan om den internationellt organiserade brottsligheten klart och tydligt har slagit fast hur viktigt det är att ratificeringsprocessen slutförs så snabbt som möjligt, och att man där också har föreslagit en tidsplan. Det gäller inte minst fuskkonventionens tre tilläggsprotokoll som det nu råder enighet om och som handlar om korruption, förhandsbesked och rättshjälp. Det sistnämnda protokollet beslutades, som minister Sorgdrager sade, vid inrikes- och justitieministrarnas möte den 26-27 maj. Det gäller bland annat penningtvätt, rättshjälp och möjligheten att utkräva ansvar av juridiska personer. Detta innebär att kommissionen för första gången skulle få en roll att spela i straffrättsliga processer. Trots att det handlar om en begränsad roll, ser jag detta som ett mycket stort steg framåt.
Från kommissionens sida kommer vi självfallet att fortsätta att utveckla sådana instrument som krävs för att på bästa möjliga sätt kunna skydda EU: s finansiella intressen. Vi har redan föreslagit regler om ömsesidigt erkännande av bevis, direkt samarbete mellan rättsvårdande myndigheter, centralisering av den rättsliga prövningen av bedrägeriärenden samt införande av ett register över begångna bedrägeribrott. Samtliga dessa förslag kommer att tas upp till diskussion under hösten.
1996 års fuskrapport till ministerrådet och Europaparlamentet visar tydligt hur svårt det är att få gränsöverskridande bedrägerier rättsligt prövade. Det finns en uppenbar risk att bristen på ordentlig koordinering, både på nationell nivå och mellan medlemsstater, leder till sådan uppsplittring att en prövning i rätten i praktiken blir omöjlig, eller i varje fall resultatlös. När det då gäller just gränsöverskridande fuskfall behöver UCLAF få förstärka sin straffrättsliga kompetens genom att inrätta en rättslig samordningsenhet, en vad vi kallar judicial interface , bestående av domare, åklagare och andra juridiska experter, skulle UCLAF utöver den nuvarande väl fungerande koordineringsrollen också kunna ha en stödjande och rådgivande funktion gentemot medlemsstaterna.
Herr ordförande! Kommissionen kommer självfallet att granska de teman som finns upptagna i corpus juris , dvs. i den studie som har genomförts på parlamentets begäran, och där kommissionen var en aktiv deltagare. Inrättandet av en europeisk offentlig åklagarfunktion med rätt att driva straffrättsliga mål som berör skyddet av unionens finansiella intressen är en utmanande tanke. Det säger sig självt att det finns utrymme för ytterligare insatser när det gäller att förbättra villkoren för rättshjälp liksom informationsutbytet i straffrättsliga ärenden.
Herr ordförande, jag tackar för att jag än en gång fått ordet. Till börja med skulle jag än en gång vilja uttrycka mitt hjärtliga tack till kommissionär Gradin. Hon vet, att vi alltid vet att mycket uppskatta hennes stöd, liksom också hennes morska arbetssätt. Målen går inte alltid att uppnå omgående.
Jag har emellertid nu en konkret fråga till ministern, som jag tackar hjärtligt för hennes utläggningar. Jag kanske inte har förstått dig riktigt. Kan du lova oss, att ratificeringen av såväl protokollen som konventionen som du ser det kommer att vara avslutad fram till mitten av 1998, eller avsåg du bara protokollen? Detta vore ju något snedvridet ty i sig utgör ju nu för det första konventionen grunden och protokollen utgör sedan kompletteringar till denna. Kanske kan jag ändå få ett svar på denna fråga.
, rådets ordförande. (NL) Ordförande, det är så att vi i aktionsplanen gemensamt har avtalat att vi skall se till så att såväl fördragen som protokollen skall vara ratificerade i mitten av 1998. Om jag kan ge er en garanti för det? Då måste jag säga: nej, för jag har naturligtvis inte procedurerna i de andra medlemsstaterna helt i händerna, men vi har gemensamt avtalat det, så jag antar att alla också håller sig till det.
Herr ordförande, bästa kollegor! Jag är mycket tacksam för ministerns öppna svar, nämligen att hon inte kan ge någon garanti för förverkligandet av sitt eget program. Detta bekräftar bara det, som föregående talare, ordföranden i vårt kontrollutskott och min kollega Bontempi, redan sagt om hela problematiken.
Bästa fru kommissionär, du behöver inte vara orolig. Vi kommer att vid varje tillfälle tala om detta ämne, eftersom vi just i vår egenskap av parlamentsledamöter också faktiskt ser oss som företrädare för de europeiska skattebetalarna och det är med stor förvåning vi ser med vilken långsamhet och med vilken tvekan de europeiska institutionerna arbetar sig fram inom området med en europeisk rättsram.
I sitt bedrägeribekämpningsprogram 97/98 formulerar sig Europakommissionen mycket försiktigt via den av Europaparlamentet önskade studien om en europeisk rättsram, en corpus juris , att den ska kontrollera, vilka konkreta slutsatser som detta initiativ ger med avseende på samarbetet mellan de juridiska myndigheterna.
Allra senast sedan vittnesförhören i undersökningsutskottet för gemenskapens skeppningssystem vet vi i Europaparlamentet vilka slutsatser vi önskar, nämligen ett rättssystem, som äntligen är anpassat till kraven på den europeiska inre marknaden. Här har jag hört en massa om Europol och de avtal, som ska komma och som förhoppningsvis kommer, liksom om konventionerna mellan de europeiska medlemsstaterna. Jag skulle här kanske vilja citera ett något primitivare exempel från undersökningsutskottets rapport, daterad i maj förra året och således tämligen aktuell. Det kan inte få vara så, att storbedragare - i detta fall rörde det sig om åtta miljoner pund - på det sätt som beskrivs i rapporten inte kan dras inför rätta, därför att det ömsesidiga erkännandet av bevis inte reglerats.
Emedan det på åhörarläktaren kanske också finns intresserade åhörare och europeiska medborgare och denna corpus juris kanske skulle avlatiniseras något, skulle jag helt kort vilja citera ur rapporten: " De båda första anklagelsepunkterna avvisades, eftersom domaren som bevismaterial inte godtog den bevittnade översättning av den spanska lagen, som skulle föra i bevis, att de anklagade begått ett svårt brott mot spansk lag, men för domaren föreföll detta inte tillräckligt klart." Det hela utspelas på en nivå, som många av våra medborgare nuförtiden överhuvudtaget inte längre kan föreställa sig. De kan uppenbarligen inte heller föreställa sig, att det inom en gemensam inre marknad i slutet av 1900-talet görs försök, att skydda såväl marknadsaktörernas som skattebetalarnas intressen på så sätt, att ansökningar om rättsligt bistånd vid väckande av åtal cirkuleras fram och tillbaka via diplomatiska kanaler på samma sätt som för 100 år sedan.
Medlemsstaterna i Europeiska unionen har i det förgångna, enligt min åsikt, nonchalant åsett hur den europeiska inre marknaden delvis också blivit till en bedrägeriernas inre marknad. Samma medlemsstater förundrar sig idag, när det handlar om att kröna denna inre marknad genom att införa en gemensam valuta, över att våra medborgare tilltror dessa europeiska institutioner allt mindre förmåga att lösa problem.
Som representanter för de europeiska skattebetalarna kommer vi säkerligen inte att sluta upp med att hela tiden och allt kraftigare ta itu med de olika institutionernas och medlemsstaternas försumligheter. I det sammanhanget kommer vi inte att låta oss avspisas med vaga, icke bindande avsiktsförklaringar. Den som säger A till den inre marknaden, måste också säga - till dess skydd!
Herr ordförande! Bekämpningen av det organiserade subventionsfusket inom Europeiska unionen är ungefär lika effektivt organiserad som om Michael Schumacher skulle försöka vinna ett formel-1-lopp med postdiligensen. Det är inte så, att skulden för detta ligger på Europaparlamentet. Här sörjer kunniga ledamöter, i synnerhet mina kollegor Theato och Bontempi, sedan lång tid tillbaka med mycken kunskap och envishet för att något händer inom detta område. Det är alltså snarare så att rådet ska lastas för detta. Det är ju verkligen utomordentligt älskvärt när minister Sorgdrager nämner det ömsesidiga tankeutbytet mellan parlamentet och rådet men jag hyser fruktan för, att detta prat lämnar den organiserade brottsligheten tämligen oberörd och i varje fall inte påverkar dess verksamhet. Och det är ju också billigt, att vid varje tillfälle hänvisa till Europol, framför allt när den konvention, som ska utgöra grunden för Europols arbete, ännu inte ens ratificerats. Att detta är så eländigt organiserat hos oss och negativt för Europeiska unionens rykte, beror på att här föreligger ett systemfel.
Vi har försett Europeiska gemenskapen med befogenhet, att förfoga över pengar. Vi har emellertid inte givit den befogenhet att i nödfall också straffrättsligt skydda denna beslutsmakt mot missbruk. I alla medlemsstater förhåller det sig annorlunda. Den, som där förfogar över pengar, kan dra den, som lurar till sig dessa, inför domstol och få en dom. Det kan inte Europeiska gemenskapen göra; den är hänvisad till att rådet resp de enskilda medlemsstaterna gör detta. Det är just på denna punkt som kryphålet och bristen i vårt system ligger.
Enligt uppgift strider det mot den nationella suveräniteten, om gemenskapen sysslar med straffrättslig verksamhet. Eftersom den viktigaste delen av det statliga ansvaret, fördelning av pengar, redan överförts till gemenskapen, vore det bara följdriktigt, om man också som bihang tilldelade gemenskapen befogenheter att i sammanhanget sörja för straffrättsligt skydd. Ty ingenting annat fungerar. Det har vi lärt av erfarenheterna och det rentav chockerande komiska exempel, som min kollega Bösch just dragit fram.
Om vi alltså inte står beredda, att inom enskilda områden, där gemenskapen har ansvar, också ge den straffrättslig behörighet, då kommer vi ständigt att ligga efter brottslingarna - och det kan egentligen ingen ta på sig ansvaret för.
Herr ordförande, kära kollegor, ännu en gång behandlar vi frågan om fuskets gissel. Hundra gånger gör vi om arbetet men, det måste erkännas, med mycket små resultat med hänsyn till problemets omfattning. Jag skulle även vilja säga, icke utan ironi, att problemet är så omfattande att man inte ens kan bedöma dess exakta storlek.
Vad uppgår fusket till? Man beräknar mellan 5 och 10 % av EU: s budget eller till och med mer. Det handlar i varje fall om miljarder ecu som varje år förskingras ur EU: s budget. Man vet att det fuskas lite överallt, att fusket anfräter gemenskapspolitiken, EUGFJ säkerligen, men även strukturpolitiken och unionens interna politik, som turism. Europaparlamentets tillfälliga undersökningskommitté om gemenskapstransitering, som har gjort ett utmärkt arbete, har konstaterat att såsom EU: s inre marknad fungerar har den blivit det utvalda området för den internationella kriminaliteten.
Tala om för mig vem som bär ansvaret? Om det ofta är vanskligt att fastställa ansvarsområden, dessutom diffusa, i gengäld mot ett faktum tycker jag är signifikativt. Den europeiska konventionen om skydd av gemenskapens finansiella intressen, undertecknad i juli 1995, har fortfarande inte godkänts av medlemsstaternas parlament. Den är således verkningslös, t.o.m. oanvändbar. Och som bäst förväntas den bli ratificerad under nästa år. Är detta verkligen seriöst? Det ambitiösa programmet om bedrägeribekämpning, Europaparlamentets outtröttliga krav och väl definierat av kommissionen är stoppat, därför att rådet genom sin stora tröghet motsätter sig alla framsteg. Vad gäller fusket bemödar sig rådet och medlemsstaterna mer om att skydda sig mot kommissionens prerogativ än mot fuskarnas dristighet. De bedrar sig om fienden och detta misstag står EU: s finanser dyrt.
Det stora problemet är rådets brist på politisk vilja. Det finns medlemsstater som på sina territorier förvaltar mer än 80 % av gemenskapens utgifter och det åligger dem att ge unionens institutioner, huvudsakligen kommissionen, en verklig och obestridlig rätt till kontroll och intervention av förvaltningen av unionens egna resurser, redan då gemenskapens pengar är förskingrade.
Herr ordförande, kära kollegor, tillåt mig att i dag hoppas på, en gång är ingen gång, ett uttryckligt och modigt engagemang av rådet. Det gäller Europas trovärdighet i medborgarnas ögon. Vill man verkligen ge intryck av ett Europa som en öppen dörr?
Herr ordförande, med tiden blir det tröttsamt att föra denna debatt eftersom det ju inte är någonting nytt. Jag anser det vara deprimerande att vi varje gång skall höra att "vi hoppas ", "vi kanske tror ", "vi förväntar oss ". Nu är svaret från ministern här i dag, att man kanske i mitten av 1998 får den ratificerad, det vill säga tre år efter det att man enats om konventionen om bekämpning av bedrägerier. För mig verkar det, ministern får ursäkta, återigen som en rad dåliga bortförklaringar från alla medlemmar av rådet, inklusive ert, men också från mitt land, som inte har gjort något för att ratificera konventionerna. Det är ett uttryck för bristande respekt inför det som de själva varit med om att besluta. Man kan självklart sitta runt bordet och enas, när man efteråt inte genomför texten i sin egen lagstiftning. Jag menar att det vi upplever från medlemsländernas sida är ett hån inför de problem som vi slåss med. Detta uppträdande är enligt min uppfattning en besvikelse, och det som vi för närvarande kan se är att man inte heller under den pågående regeringskonferensen på allvar kommer att ta något steg för att göra något på detta område.
Vi behöver få procedurerna ändrade. Det kan väl vara så som ni, ministern, ju var inne på att parlamentet spelar en viktig roll, men vårt problem är att vi inte har någon beslutskompetens. Om vi hade det skulle vi nog se till att det på allvar skulle göras en ordentlig insats för att bekämpa bedrägeriet. Men det här är pinsamt, och jag vill till slut, herr ordförande, vädja till kollegorna i de nationella parlamenten om att de också skulle intressera sig något mera för ämnet och lägga press på sina egna regeringar.
Herr ordförande! Mina kolleger har redan ställt de mest nödvändiga frågorna. Jag skall därför bara ta upp en liten detalj till.
Grundproblemet är ju bedrägerierna. Vad är då orsaken till detta? Jag tror att en viktig orsak är att det inte finns någon känsla för EU och pengar. Är man ute och talar med människor i EU-länderna, får man intryck av att det mest handlar om att " mjölka" EU på pengar och vilka EU-bidrag det finns att få. Det skapar en känsla av att alla medel är tillåtna för att komma åt EU-bidragen. Ganska snart upptäcks också att det finns kryphål. Detta får naturligtvis inte fortsätta.
Men är då receptet att EU skall få så mycket mer makt över detta, när trovärdigheten redan är så låg för EU, Europol, konventioner osv.? Jag tror i stället att ett av sätten är att " rensa upp" en del i de bidragsträsk som finns, göra klara regler för hur EU-bidrag skall beviljas och se till att de inte beviljas för så mycket. Jag tror att man i detta sammanhang måste ta i med hårdhandskarna.
Jag måste önska Anita Gradin lycka till - hennes arbete i EU är ju att försöka komma till rätta med detta problem, även om det går trögt.
Herr ordförande! De förslag som diskuteras idag förutsätter införandet i fördraget av en rättslig bas som möjliggör en lagstiftning om bedrägeribekämpning, för att ge form och kraft åt den politiska viljan att bekämpa de bedrägerier som utförs till skada för gemenskapens budget i en omfattning som verkligen är alarmerande. Genom att harmonisera de befintliga reglerna och samarbetet inom gemenskapen vill vi emellertid stå med fötterna på jorden och vi frågar om kommissionen själv verkligen tror på en ratificering av konventionen från 1995, med tanke på att till svårigheten med att samordna de femton medlemsstaternas politiska viljor måste läggas det faktum att ratificeringen är knuten till två tilläggsprotokoll, som inte bara rör tjänstemännens ansvar, utan också berör regeringar, parlamentsledamöter och institutioner.
Herr ordförande! Samtidigt som jag uttrycker min uppskattning av Theatos och Bontempis initiativ vill jag stryka under två viktiga punkter: för det första att våra inre gränser numera har blivit fullständigt föråldrade när vi talar om de bedrägerier som sker i gemenskapen och fenomenet med den storskaliga och småskaliga kriminalitet som idag förfogar över betydande tekniska och finansiella tillgångar som gör att dessa gränser lätt kan överskridas. Förslaget är med andra ord mycket viktigt ur denna synpunkt sett. För det andra är förmodligen också det rättsliga samarbetet inom gemenskapens ram överspelat i förhållande till de aktuella problemen och i förhållande till de betydande skillnader som finns mellan medlemsstaternas olika material- och processrättsliga system. Det krävs med andra ord en europeisk corpus juris , ett europeiska juridiskt samarbetsområde.
Det jag begär är att man skall kunna bestämma kriterier och ansvarsområden, som skall vara klart definierade, för utövande av den rättsliga processen och att man under alla omständigheter alltid skall tillämpa principen om jämlikhet mellan åklagare och försvar. Om detta sker, kommer vi att ha skapat ett effektivt Magna Charta som förutom rättigheter och frihet, garanterar medborgarnas säkerhet.
, rådets ordförande. (NL) Ordförande, fru Kjer Hansen säger: vi för här i realiteten redan några gånger samma sorts diskussioner och det börjar så småningom att bli en deprimerande diskussion. Jag har lite grand benägenheten att hålla med henne, eftersom jag här känner att sättet som man diskuterar brottsbekämpning på i detta hus är helt annorlunda än sättet som vi diskuterar i det Europeiska rådet, därmed vill jag inte säga att båda sätten är fel, men inte heller att de båda är bra. Vi måste alltså försöka att hitta ett sätt att utveckla instrument för bekämpningen av organiserad kriminalitet, som är adekvata. Adekvat behöver för mig inte absolut betyda att allt ska lyftas upp till europeisk nivå, men dock att det som vi avtalar - och där kan en del verkligen förbättras, det återkommer jag strax till - också genomförs. I den betydelsen säger jag också till mig själv och till alla som tänker över denna problematik: låt oss försöka att stå kvar med fötterna på jorden.
För mig är det i första hand viktigt - och då resonerar jag från strukturen så som tredje pelaren har den nu - att vi också genomför de överenskommelser, de gemensamma handlingar som vi avtalar, att alla ratificerar, om det här sägs att det går för långsamt, då säger jag: det håller jag med om. Jag försöker och det är vad som ligger i min förmåga, att så snabbt som möjligt få det till stånd i mitt eget land. Jag vet också att vi inte är de första som klarar det. Men jag ser till det och jag hoppas att andra medlemsstater också gör det. Men sedan har vi bara en text. Vi har då en konvention. Vi har ett fördrag, men sedan måste det ske något. Det måste implementeras och sedan måste det också i praktiken - och det är helt enkelt polisens arbete - ske något, tillsammans på basis av lagliga möjligheter som skapats för det. Så är systemet som jag ser det. Jag har ändå hopp om att det kommer att fungera. Vi måste också vara realistiska. Arbetet i tredje pelaren är ännu inte så gammalt. Vi har ju ändå från början med tredje pelaren till nu, och det är bara tre till fyra år, gjort ordentliga framsteg. Inte tillräckligt, det håller jag med om. Men ändå måste vi inse att ett och annat kommit till stånd.
Det som grämer mig, är att vi fattat mer än 200 beslut och att en stor del av dem fortfarande inte är implementerade. Jag vill gärna ha ett monitoring system för att från en oberoende punkt se om medlemsstaterna också verkligen gör det som de avtalat. Det är för mig just nu det allra viktigaste.
Om det handlar om bedrägeribekämpning, har vi en mycket svår punkt att angripa. Bedrägeri med EU-pengar är relativt lätt, och då måste jag också peka på regelgivningens kvalité. Men då talar jag inte bara om äkta bedrägeri, då talar jag också om missbruk och olagligt bruk av bidrag, av pengar från Europas skattebetalare som används för ändamål som de inte är avsedda för. Och det är också saker som vi måste sätte upp kontroller för, för att se om det sker enligt avtalen som vi har träffat.
Herr Bösch har naturligtvis rätt när han säger: vid bedrägeribekämpning finns det ett problem, helt enkelt när det handlar om att erkänna varandras bevis. Det är naturligtvis ett problem som inte får finnas i Europa. Det håller jag med om. Det är problem som vi måste hjälpa ur världen. Samma gäller - och det är inte sagt här men jag nämnde det som hastigast i min inledning - för den ömsesidiga rättshjälpen i brottmål. Det är ju omöjligt att man sitter i Europa och att det finns så många procedurproblem för att bistå varandra i brottmål. Det har jag jobbat hårt med. Tyvärr. Jag hade hoppats att vi skulle komma till en definitiv avslutning. Det har inte lyckats, men vi har dock kommit så långt att jag kan förutsäga, låt mig säga så, att vi i mitten av nästa år även där kommer att få ett avtal.
Herr Giansily säger: hur stort är bedrägeriet? Det vet vi inte ens. Det är lite av ett kännetecken för något som utspelar sig illegalt. Helt vet man naturligtvis aldrig det. Men det handlar om att vi ordentligt iakttar vad som händer och hur det händer.
Herr ordförande! Jag ställer följdfrågan till ministern eftersom jag kan förstå en realistisk oro - jag är själv realist - men inte när samma realism blir ett alibi för bibehållande av status quo . Jag vill påminna om att det i andra sektorer har behövts skandaler med stor allmän uppmärksamhet, till exempel fallet Dutroux i Belgien, för att få riktig fart på de processer som lett fram till avtal om europeiskt samarbete i kampen mot pedofili eller människohandel. Vi bör inte vänta på att en ny skandal exploderar: skandalen med bedrägerier finns redan. Jag frågar mig verkligen om vi inte borde göra ett kvalitativt språng. Samtliga mina kolleger har sagt det. När det gäller ett system som skall skydda våra resurser så frågar jag ministern om det inte skulle vara ett tecken på realism att möta problemen så som de verkligen är, och inte så som man hoppas att de borde vara, dvs. med metoder som inte ger några som helst resultat.
, rådets ordförande. (NL) Jag tror inte att jag har pläderat för upprätthållande av status quo. Jag har bara sagt att vi har träffat ett ordentligt antal avtal, slutit fördrag, fattat beslut som inte är implementerade. Jag har sagt att jag inte är nöjd med det. Det är vad jag menar. Vi har ett avtal om pedofili. Vi har avtal om bedrägeri. Det handlar nu om att de används i praktiken.
Tack så mycket, ministern.
Jag vill meddela att jag mottagit ett resolutionsförslag, som lagts fram i enlighet med artikel 40.5 i arbetsordningen .
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 12.00.
Frågestund (rådet)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B4-0170/97).
Vi skall behandla frågor ställda till rådet.
Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans:
Fråga nr 1 från Jan Bertens (H-0379/97):
Angående: Europeiska unionens politik gentemot Kina
Situationen på de mänskliga rättigheternas område har förvärrats märkbart under det senaste året och EU har trots detta inte stött det förslag till resolution om situationen i Kina på de mänskliga rättigheternas område som lades fram vid den 53: e sammanträdet i Genève för FN: s kommission för mänskliga rättigheter. Därmed står EU, för första gången sedan massakrerna på Tienanmen-torget 1989, utan en gemensam politik gentemot Kina.
Hur kommer rådet att reagera på den kinesiska regeringens straffåtgärder mot Nederländerna och Danmark?
Vilka åtgärder kommer rådet att vidta för att säkerställa att unionen i framtiden får en kraftfull och sammanhållen politik, och för att undvika en upprepning av det som inträffat i Genève?
Stöder rådet uppfattningen att vi måste stå emot försök från kinesisk sida att få vapenembargot hävt? Och fråga nr 2 från Per Gahrton (H-0380/97):
Angående: EU: Kinapolitik
EU misslyckades med att samlas bakom ett gemensamt resolutionsförslag angående brott mot mänskliga rättigheter i Kina vid mötet med FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna i Genève nyligen. Fyra av de större EU-länderna valde att låta handelshänsyn bestämma sitt agerande. Tillsammans förfogar dessa länder över blockerande minoritet i rådet. Om EU haft en mer sammansvetsad utrikespolitik skulle alltså dessa fyra länder ha kunnat förhindra ett resolutionsförslag. Nu lade Danmark med stöd av ordförandelandet Nederländerna ändå fram resolutionsförslaget, vilket dessa båda länder har bestraffats för av Kina. Vilka slutsatser drar rådet av det inträffade? Om EU i högre grad skall tala med " en röst" , hur skall det då undvikas att stora EU-länder i framtiden helt förhindrar de små att agera för mänskliga rättigheter? Hur skall det förhindras att stora EU-länder endast tänker på sina handelsintressen medan små EU-länder som tar demokratiska ideal på allvar utsätts för diplomatiska och ekonomiska repressalier?
När det gäller dessa två frågor följande svar. Med anledning av förhandlingen hos FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna i Genève skall den Europeiska unionen underkasta sina befintliga informationskällor om människorättssituationen i Kina en grundlig undersökning, med mål att komma till ett koherent närmande för framtida politik med iakttagande av medlemsstaternas olika uppfattningar. Denna process av politisk utvärdering kommer att ske de närmaste veckorna, kanske månaderna i det därför lämpliga forum hos rådet för unionens ministrar, till exempel den regionala rådsgruppen, rådsarbetsgruppen för mänskliga rättigheter, den politiska kommittén osv.
Frågorna som förts fram av de ärade ledamöterna, kommer under diskussionerna som skall föras, att eftertryckligt uppmärksammas. Europaparlamentet skall på ett därför lämpligt tillfälle informeras om resultatet från denna diskussion inom rådets ram när det gäller utvärdering och utveckling av en samordnad europeiska politik när det gäller Kina på området mänskliga rättigheter.
Fru minister, hjärtligt välkommen till denna institution, hjärtligt tack också för ert tjänstemannasvar. Jag skulle vilja ställa en annan, kompletterande fråga: vilka verkliga instrument vill rådet sätta in för att inom ramen för den så kallade dialogen med Kina ge mer "svar " mot det kinesiska ekonomiska trycket, det verkliga trycket? Har ni också andra instrument än att sätta in ett antal kommissioner, arbetsgrupper, studiegrupper, jag tror att den situationen som finns i Kina har studerats tillräckligt.
Jag tror att jag måste svara herr Bertens, att om man pratar om politikutvärdering, då talar man om helheten. Jag skulle särskilt i dessa omständigheter inte vilja föregå slutsatserna av utvärderingen som jag just talade om.
Det var verkligen inte mycket till svar som kom från rådets sida. För det första måste man väl ändå kunna ge ett ordentligt svar på denna fråga, dvs. vad man tänker göra åt det faktum att flera EU-länder, bland annat ordförandens eget land, har utsatts för repressalier från Kina. Vad är det annars för mening med den så kallade solidariteten om man inte kan svara på detta?
För det andra vill jag ha ett svar på min grundläggande fråga om hur det skall gå om vi får en mer gemensam utrikespolitik. Hur skall det då gå för de små ländernas möjligheter att göra det som Danmark och Nederländerna gjorde när det gällde Kina i samband med FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna? De stora länderna hade ju i så fall kunnat rösta ned de små länderna. Har ni någon policy för detta? Ni måste ju ändå ha tänkt igenom detta! Att döma av det utomordentligt tunna och innehållslösa svar som vi fick här, måste jag säga att det inte verkar som om rådets representant har tänkt igenom dessa saker.
Jag tror att jag i första delen av mitt svar, i realiteten redan lade poängen. Jag sa nämligen "med iakttagande av medlemsstaternas uppfattning ". Alltså det är i första hand av vikt att det internt i Europa ges svar på det av mig angivna sättet för de nu olika uppfattningarna som för närvarande finns. Det är naturligtvis inte riktigt att nu, innan en sådan konsensus tala om allehanda möjliga aktioner och politiska ståndpunkter som man ännu inte är överens om.
Jag skulle gärna vilja fråga damen från rådet något: är den plan, som du presenterat, d v s en seriös studie över situationen med avseende på mänskliga rättigheter, något, där allmänna principer ställs upp, vilka tillämpas på samma sätt gentemot alla? Ty jag har alltför ofta känslan av att det finns vissa stater, t.ex. Kina, som är impopulära här och mot vilka man tillämpar sådant, som man inte tillämpar mot andra. Vad vi behöver är en gemensam europeisk politik. Är ni beredda, att utarbeta en sådan europeisk politik, som sedan också gäller för alla och inte bara för ett specifikt land?
För att kunna komma fram till en gemensam politik, en gemensam ståndpunkt, måste man verkligen ha de ingredienserna, de argumenten som man kan nå konsensus om och det är precis av den anledning som jag svarade som jag gjorde. Det leder inte till någonting att föregå en sådan undersökning och en sådan diskussion för att man med det verkligen inte finner en lösning på vad ni kallar en gemensam politik.
Fru ordförande i rådet, förbindelserna mellan Europeiska unionen och folkrepubliken Kina är komplexa.
Det finns en enormt aktuell fråga, nämligen det stundande återlämnandet av suveräniteten över Hongkong till folkrepubliken Kina. Denna situation är mycket paradox, eftersom de kinesiska myndigheterna respekterar de kinesisk-brittiska avtalen från 1984, samtidigt som de brittiska myndigheterna inte respekterat dem, just genom att utveckla demokratin, som inte fanns före 1984.
De nya besluten från de kinesiska myndigheterna kan alltså innebära en demokratisk återgång och ett steg bakåt vad gäller de mänskliga rättigheterna från och med den 1 juli i Hongkong om de tidigare avtalen tillämpas bokstavligt.
Har rådet för avsikt att tillämpa någon särskild attityd i denna fråga? Har man redan inlett något initiativ inför de beslut som den kinesiska folkliga nationalförsamlingen fattat om gällande bestämmelser i Hongkong?
Det skulle jag gärna vilja, ordförande, men jag har inte det svaret inte redo i detta ögonblick. Det är en intressant fråga. Tillåt mig att jag svarar på den vid ett senare tillfälle, endera om det går inom denna timmes ram och annars senare, skriftligen.
Som svar på frågan från den ärade ledamoten om den gemensamma marknadsordningen inom sektorn råtobak, påminner jag om att rådet i början av detta år diskuterade rapporten från kommissionen om den gemensamma marknadsordningen inom sektorn råtobak. Den rapporten innehåller en analys av, för det första det socialekonomiska tillståndet på den berörda marknaden och för det andra resultatet av den under 1992 genomförda revideringen av denna GMO.
Samtidigt skissas ett antal möjliga scenarier för en ny gemensam politisk kurs för denna sektor. Med beaktande av rådslaget hos rådet anser jag mig huvudsakligen kunna konstatera följande. För det första visade alla delegationer stor värdering för rapporten från kommissionen och den däri avfattade analysen av situationen på tobaksmarknaden. När det gäller kursen som skall följas och målsättningarna och huvudelementen för en reform av GMO för tobak, visade det sig finnas ganska stor enighet, även om det självklart framfördes olika ståndpunkter gällande omfattningen av reformen och arten av de specifika åtgärderna som skall vidtas.
Slutligen, ordförande, uttalade kommissionen sin värdering för den innehållsmässiga kommentaren från delegationerna. Man förklarade att man skulle studera detta påpekande med all behövlig uppmärksamhet inom ramen för förberedelse av dess formella förslag. Slutligen har rådet bett kommissionen att lämna in förslagen så snabbt som möjligt, så snart man förfogar över all nödvändig information och inlägg, däri även parlamentets ståndpunkt när det gäller rapporten. När dessa förslag är inlämnade kommer rådet självklart att vederbörligen ta hänsyn till yttrandet som parlamentet skall lämna om det.
Fru ordförande i rådet, ert svar har varit mycket opassande. Det är opassande att rådet på detta byråkratiska, beskrivande sätt besvarar en fråga som inte avser det betänkande som presenterats av kommissionen utan som är en fråga om sysselsättningen.
Jag ställer följande fråga till rådet: Vad skall vi göra med lantbrukarna i söder, om de inte skall få producera varken tobak eller olivolja? Detta är min parlamentariska fråga: Sysselsättningen, det ni i era tal kallar "vår politiks första prioritering ", sysselsättningen. När man inför en reform med de dimensioner som tobaksreformen har frågar vilken effekt denna reform får på sysselsättningen blir svaret "bla, bla, bla ".
Anser inte ni fru ordförande, att upprätthållandet av sysselsättningen måste vara ett villkor, grunden i alla åtgärder som möjliggörs genom den förordning som rådet skall godkänna? Svara mig fru ordförande. Ta ansvar för sysselsättningen. Vilken påverkan kommer detta att ge? Har ni utredningar om detta? Har ni gjort dem? Vilka socio-ekonomiska konsekvenser kommer detta att ha?
Jag kan berätta för er att fler än 2 000 familjer på Granada lever av detta. De lever dessutom inte i ett luxuöst överflöd, utan de har det nödvändigaste för att kunna överleva. Hur kan rådet besvara mig genom att säga att om betänkandet från kommissionen är "bla, bla, bla "? Ta ert ansvar, ni som bosatte er på Europeiska unionens adress och som säkerligen inte tillåter att parlamentet får större makt.
Jag värderar den lidelsefulla pläderingen från representanten, för frågan, som verkligen förtjänar stor uppmärksamhet från unionen, och jag hoppas att hon kommer att känna igen den uppmärksamheten sedan i diskussionen när det handlar om regeringskonferensen. Men jag begränsar mig nu till ämnet som hon talade om. Självklart finns i allt som vi gör, sysselsättningen på föredragningslistan. Jag tycker att man inte alltid skall närma sig sysselsättningspolitik per item , utan att man måste se det i ljuset av hela politiken. Annars finns det varje gång argument när det handlar om jordbrukspolitik, de tillgängliga medlen, men också att endast närma sig möjligheterna på marknaden och den därmed sammanhängande sysselsättningen inom den smala ramen för vad som i det ögonblicket, på den platsen är orsak till en stark konkurrensposition och de därmed parade möjligheterna, den svåra positionen för andra på marknaden när det handlar om priser.
Alltså jag är enig med er i den lidelsefulla frågan, när det gäller sysselsättning, men jag är inte enig med er när ni säger att det här talas i en blabla-sfär. Det gör ingen rättvisa åt den omsorgsfullhet som detta ämne tas itu med och gör inte heller någon rättvisa åt den information som jag givit er i mitt svar.
Jag vill inte göra något intrång på proceduren som jag just skissade, över det som kommer att ske. Jag har redan angivit att rådet bett kommissionen om att så snabbt som möjligt komma med förslag, så att man får insikt i den nödvändiga informationen och att sedan, när dessa förslag är inlämnade, kommer rådet vederbörligen att ta hänsyn till yttrandet som parlamentet skall lämna om det. Alltså tycker jag inte att det är en bra idé att utförligt här göra allt det som jag i mitt svar angivit, som den vanliga och omsorgsfulla proceduren.
Fru ordförande i rådet, tobaken har i mitt självständiga samhälle Extremadura sedan mer än ett halvt sekel en stor ekonomisk och social betydelse. Det är ett område som omfattas av mål 1, med en bruttoproduktion per capita på 7 322 ecu, och tobaken ger befolkningen en hög sysselsättningsnivå, eftersom den genererar ett omfattande arbete under största delen av året, både under odling, torkning och förädling. Enbart under odlings- och torkningsfasen, för att vi skall kunna bilda oss en uppfattning, skapas 1 600 000 direkta mandagar?? och detta oberoende av de indirekta arbetstillfällen som skapas i kringverksamheten.
Min fråga till rådet blir alltså, trots att ni redan svarat och jag tror att svaret kommer att bli en upprepning, men jag kan ändå inte låta bli att ställa den: Tror inte ni fru ordförande att en minskning av bonusen, på det sätt som kommissionens dokument föreslår, skulle leda till att verksamheten i många små utvinningsanläggningar upphör i de södra områdena i regionen, till förmån då för tobaksimporten och att detta skulle få mycket negativa följder för lantbrukarna, som inte har någon alternativ odling eller annan ekonomisk verksamhet?
Det handlar här om en kommission som sysslar med marknadsordningen, som alltså ser på ställningen som en viss produkt har och hur produktionen av produkten passar in i marknadens helhet och på vilket sätt premierna fungerar om man tittar på skillnaderna. Därvid, jag har redan sagt det, tittar man också på sysselsättningsaspekten. Jag skulle ändå vilja yrka på att inte föra en diskussion, som skall föras med hjälp av goda analyser och förslag, här på ofullständig bas. Jag har helt tydligt angivit för er hur långt det har kommit, och jag kan föreställa mig att ni bekymrar er över vissa aspekter av möjliga resultat, men jag ville ändå be er om att nöja er med mitt svar i det här ögonblicket vad gäller proceduren.
Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans:
Fråga nr 4 från Hans Lindqvist (H-0386/97):
Angående: Företaget Ericssons nedläggning i Norrköping
I Sverige pågår nu en debatt liknande den i Belgien om de stora företagens sociala ansvar. Företaget Ericsson, som bl.a. tillverkar mobiltelefoner, planerar att dra ner produktionen i Norrköping och flytta tillverkningen av kretskort till två multinationella företag, SCI System och Solectron i Skottland. Ca. 1 400 arbetstillfällen berörs varav 700 är direkt hotade av flytten. Enligt tidningsuppgifter, bl.a. från TT i Sverige, så har företagen i Skottland byggts upp med hjälp av regionalbidrag från EU.
Jag vill därför ställa följande fråga till rådet. Har dessa företag i Skottland erhållit ekonomiskt eller annat stöd från EU? Om ja, varför och vilken form och omfattning hade stödet? Och fråga nr 5 från Jan Andersson (H-0400/97):
Angående: Regionalpolitiskt stöd som grund för företagsflytt
Arbetstagarna vid Ericssonfabriken känner en berättigad oro över sina jobb, sedan företaget planerat att flytta kretskortstillverkningen till Skottland. Fackliga representanter har vänt sig till oss i den svenska socialdemokratiska delegationen för att få hjälp med att få klarhet om regionalpolitiskt stöd från EU medverkat till att möjliggöra en flyttning av verksamheten från Norrköping till Skottland.
Kan regionalpolitiskt stöd eller annan form av stöd från gemenskapen ha medverkat till att möjliggöra Ericssons företagsetablering i Skottland, och om så är fallet vilka lärdomar anser rådet att detta bör få för den framtida fördelningen av stöd?
Frågorna från herrarna Andersson och Lindqvist gäller eventuella följder av gemensamt stöd på grundval av den regionala politiken för att stänga företag i allmänhet och Ericssonfabriken i synnerhet, för att flytta produktionsfaciliteten någon annanstans. Såsom det är känt för den ärade ledamoten, regleras strukturfonderna i förordningar som rådet antagit för det i juli 1993. I kraft av denna regleringen har rådet lämnat förvaltningen av strukturfonderna till kommissionen. Därför ligger det snarare på kommissionen att besvara dessa frågor. Men, mer i allmänhet vill jag tala om för er att den danska delegationen genom en not har bett rådet att mer uppmärksamma effekterna av strukturpolitiken och det regionala myndighetsstödet och att kräva det på konkurrensen i gemenskapen. Sålunda behövde man fastställa hur områden i gemenskapen med utvecklingseftersläpning kan hjälpas med strukturpolitik utan att det leder till negativa följder i andra områden inom gemenskapen. Till exempel genom att företag måste stängas. Dessa frågor har då också kommit på tal i industrirådet av den 24 april 1997. Rådet begärde då av kommissionen att snabbt komma med ett betänkande och jag tror att debatten därmed är öppnad och att den kan fortsätta under andra hälften av detta år, med andra ord, er fråga finns med på dagordningen.
Jag tackar så mycket för svaret, även om jag kanske inte blev så mycket klokare. Jag kan förstå om det finns uppdelningar av arbetsuppgifter mellan kommissionen och rådet, men jag kan inte förstå varför rådet inte försöker ta reda på vad kommissionen kanske har kommit fram till under den dryga månad som gått sedan frågan ställdes. Jag skulle gärna vilja veta varför vi inte kan få ett konkret svar på om det är så att företagen i Skottland har mottagit regionalpolitiskt eller annat stöd från EU. Det har oerhört stor betydelse för det svenska näringslivet och för tusentals personer som är anställda vid Ericsson.
Om det är så att det utgår ett regionalpolitiskt stöd till ett företag i Europa som drar till sig arbetskraft, samtidigt som detta innebär att det blir arbetslöshet på ett annat ställe, skulle jag vilja ha ett generellt svar på en allmän fråga: Tycker rådet att detta är fel, och på vilket sätt kommer rådet i så fall att försöka förebygga att något sådant kan inträffa i framtiden?
Jag vill också gärna ha ett mer konkret svar på den första frågan, eftersom den är avgörande för oss.
Jag besvarar här frågorna i min funktion som ordförande för rådet och då måste jag helt enkelt ge svaret att denna fråga varit uppe i industrirådet och att sedan - och det är den normala proceduren - ombeds kommissionen att lämna en analys och en rapport på vars basis man kan avgöra vilken lösning som skall väljas. Det är inte något som rådet gör självständigt, det hör till den normala proceduren att vi framlägger en sådan begäran till kommissionen, och att det sedan av rådet kan ses som mycket brådskande. Jag tror att det framför allt genom Danmarks inlägg kan föras fram bra. Men i realiteten är frågan som Danmark ställt insedd och ännu en gång placerad på föredragningslistan genom den vanliga vägen.
Jag får också tacka för svaret. Det är väl bra att frågan nu står på dagordningen, men det hjälper knappast de anställda i Norrköping - en stad som har haft en stor strukturomvandling och har en stor arbetslöshet - om de inte kan få svar på den fråga som de har ställt till oss, och som vi har försökt få svar på, nämligen om det har utgått regionalpolitiskt stöd i just detta fall.
Jag råkar veta att företaget i Skottland tidigare har fått regionalpolitiskt stöd från RSA, Regional Selective Assistance, med 10 miljoner år 1994. Min fråga är: Har det nyligen också utgått stöd, och har det i så fall bidragit till flyttningen? I så fall vore det väldigt allvarligt. Detta skulle jag samt de anställda i Norrköping vilja ha svar på.
Det har uppstått ett stort missförstånd här, inte bara om proceduren och om kompetensen, utan också om analyserna. Vi har i Europa verkligen, stöd, strukturpolitik för regioner som i jämförelse med andra regioner är svagare. Men det betyder inte att det måste läggas en direkt relation mellan anledningen till att ett företag förflyttar sig och faktumet att man lämnar bidrag. För bidragen är avsedda för att kompensera andra svaga faktorer i en viss regionen och det är precis av den anledningen man inte varje gång, vid varje incident kan säga: gör något åt företagens förflyttning på grund av ett bidragsbelopp. Utan man måste titta på i vilken omfattning det verkligen är fråga om en måttlös konkurrens genom bidrag, obeaktat faktumet att regionen får bidrag på grund av sin eftersläpning. Man får alltså inte automatisk lägga en relation mellan ett bidrag och att ett företag försvinner. Jag vet att det är tråkigt. Vi har självklart också i Nederländerna upplevt det, därför svarar jag inte heller på frågan om det nyligen tillerkänts bidrag. Kompetensen, ni vet var den finns. Mycket intressantare är frågan om i vilken omfattningen analyserna leder till att man kan dra slutsatsen att det verkligen är fråga om konkurrensförstöring på detta område och var det är frågan om det.
Jag lyssnade med stort intresse till rådets svar. Smith och jag är intresserade av det här, och i synnerhet Smiths väljare. Det är ingenting nytt i det. Det jag är intresserad av är att medan kommissionsledamöterna Flynn och Wulf-Mathies spiller tid på reglerna, växer sig köerna till socialen i Sverige och på andra håll sig allt längre. Det är en klen tröst för de arbetslösa arbetstagarna i Sverige att veta att kommissionsledamöter undersöker problemet. Jag anser inte att det är tillräckligt.
Kommer det nederländska ordförandeskapet att undersöka förändringen av strukturfondspolitiken när man skall göra ett nytt utkast, eller kommer det att stödja Luxemburg och Förenade kungariket genom att införa någon slags garanti i strukturfonderna för att i hög grad förebygga utvecklingen och försöka garantera att det skall finnas vederbörlig rådfrågning av arbetstagarna och deltagande i verksamheten? Det måste finnas en lägsta lönenivå och en lägsta nivå för arbetsvillkor. Ett av företagen, ICI, har uppvisat mycket dåliga resultat i det här avseendet.
För det första vill jag ännu en gång upprepa att det alltid är mycket otrevlig när ett företag som ger sysselsättning i en region, försvinner. Tendensen är i allmänhet att då verkligen titta på anledningarna som finns varför en annan region har fått investeringen. Men, jag har redan påpekat det i mitt första svar att det är en för snabb slutsats att med det döma ut strukturpolitiken. Jag anser att industrirådets närmande är mycket mer balanserat, nämligen att på basis av en signal som ni lämnat, genomföra en ordentlig undersökning av frågan om det finns konkurrensförstörande element och varigenom de uppstår, inbegripet bidragen. Jag tror, när vi har ett bra betänkande, finns den möjligheten, då ser vi konkurrensstörningarna, att det då sker anpassningar. Alltså ni ber mig i realiteten att föregå en diskussion som skall ske, medan diskussionen alldeles nyligen skett och har lett till resultat när det gäller kommissionens och industrirådets arbete.
Med anledning av vad ministern redan har sagt skulle jag vilja lämna två förslag till henne.
Först och främst är den viktigaste anledningen till att företag flyttar inom Europeiska unionen inte bara strukturfonderna eller andra stimulansåtgärder, utan kanske att människor i dessa områden kan arbeta hårdare och mer effektivt och kanske att skatterna i de medlemsstaterna är lägre.
För det andra när det gäller frågan om att använda strukturfonderna på det sätt som föreslagits, berättade kommissionen i går om avskaffandet av tullfri försäljning. Kommissionen sade att den skulle tillåta statligt stöd till vissa regionala transportsektorer för att garantera att de inte missgynnades. Men alla här i parlamentet vet att allt slags stöd, vare sig det är strukturfonder eller statligt stöd, inte kan vara i evighet under den närmaste framtiden. Kanske rådet nu bör titta på vissa av sina egna beslut, i synnerhet beslut på områden som tullfri försäljning och andra beslut för att dessa områden skall förskonas från attacker av det här slaget.
Jag tror att den ärade ledamoten verkligen framför en bra punkt som också stöder mitt svar i första instans och som anger det att man verkligen måste arbete mycket mer analytiskt om man tar upp dessa frågor. Jag håller också med honom om att stödet som lämnas till områden med eftersläpning måste ses som en katalysator för att komma fram till ett Europa där det inte längre är tal om stora strukturella eftersläpningar. I det avseendet har han rätt i att man inte skall förvänta sig att denna politik kommer att vara en evig politik. Jag hoppas inte det. Jag hoppas att vi hamnar i omständigheter där det kommer att vara frågan om konkurrens på en level playing field .
Jag tackar tjänstgörande ordföranden för hennes svar.
Det råder lite förvirring här. Regionalt selektivt stöd kommer inte från någon av Europeiska unionens fonder. Kanske rådet kan bekräfta detta. Det är främst Förenade kungarikets regerings pengar. Det har inte med frågan att göra. Är det inte så att man inte kan hindra den sortens saker från att inträffa? Anledningen till att vi inte kan hindra det är de ekonomiska system vi har. Vi vet varför det händer. Vi vet exempelvis att min region förmodligen tjänar på Ericssons beslut. Men vi är ganska säkra på att Ericsson inte kommer till Skottland på grund av att företaget tror att det kan göra oss oändligt gott. Det är på grund av att Ericssons vinstsyfte kräver det.
Hur kan det allmänt sett tjäna någon av oss inom Europeiska gemenskapen att vi löser arbetslösheten på ett område och skapar arbetslöshet på ett annat? Det är säkerligen inte svaret.
Hans fråga var egentligen: hur kan man förebygga att man upphäver arbetslösheten på en plats genom att ta bort arbetet på en annan plats. Han anger helt riktigt att det inte är fråga om bidragspolitik från Europa. Förlåt om jag gav det intrycket, jag vet ju bättre, det är fråga om stöd från staterna själva till en gräns som är tillåten av regimen i Bryssel. Om man går längre, är det fråga om olagligt myndighetsstöd. Vad vi talar om är legitimt stöd som får lämnas i ett antal regioner. Varje gång görs en utvärdering om det fortfarande finns anledningen till att låta stöden fortgå i de regionerna. Det sker med ganska stor regelbundenhet med hjälp av stränga kriterier, särskilt på området sysselsättning och bakgrunden som spelar en roll i eftersläpningen. Jag tror att också utan stödsystemet kommer det alltid att vara så att sysselsättning förflyttar sig. Det ser vi inom Europa, men det ser vi i mycket starkare omfattning, globalt. En del tittar på det omedelbara resultatet efter avslutningen av en förflyttning och det är bedrövligt i en region. Å andra sidan ser vi i Nederländerna att globaliseringen av våra företag har lett till att vi också har fått tillbaka väldigt mycket välfärd och väldigt mycket sysselsättning. Kort sagt, man skall inte omedelbart relatera förflyttningen av sysselsättning till stödpolitiken. För det andra, man skall inte bara se effekterna av en sådan förflyttning inom europeisk ram, utan också i ljuset av globalisering.
Jag håller med rådets representant om att det ständigt sker en omflyttning; företag flyttar och en snabb förändring sker. Det finns självfallet ingen automatisk koppling, utan företagsetableringar beror på näringslivsklimatet i stort.
Jag undrar hur man kan få reda på fakta i fallet om huruvida bidrag verkligen har betalats ut till det berörda företaget. En av EU: s allra viktigaste uppgifter är ju faktiskt att värna konkurrens på lika villkor. Om det nu visar sig i den utredning som kommer att göras, att strukturpolitiken i EU i dag snedvrider konkurrensen, och om det visar sig i just detta fallet att konkurrensen har snedvridits, är man då beredd att göra nedskärningar inom strukturpolitiken och ha färre områden och mindre pengar att röra sig med, just för att begränsa den skadliga snedvridningen och undvika att man cementerar gamla strukturproblem i Europa?
Jag är helt enig med fru Carlsson, när hon säger att man mycket ordentligt måste hålla ett öga på när det handlar om vad effekten är av stödet som man ger till regioner som har en stor eftersläpning genom vilken de inte i tillräcklig omfattning kan delta i vad vi just kallade konkurrens med en level playing field . Vad man naturligtvis ordentligt måste hålla ett öga på är vid vilken tidpunkt som stöd är välgrundat, lämpligt och tillåtet, och vid vilken tidpunkt man har balans i jämnvikten och man måste säga: men nu kommer det att uppvisa en förstörande effekt. Det är precis anledningen, och då talar jag också lite utifrån kommissionens politik, varför det mycket ofta sker en utvärdering av valet av område och det sker mycket strikt med hjälp av kriterierna, däri självklart kriteriet arbetslöshet och svag ekonomisk struktur.
Eftersom de behandlar samma ämne kommer följande frågor att tas upp tillsammans:
Fråga nr 6 från Tony Cunningham (H-0388/97):
Angående: Den gemensamma åtgärden från den 1 oktober 1996 antagen av rådet på grundval av artikel J 3 i Fördraget om Europeiska unionen om landminor avsedda för mänskliga mål
Vad gör rådet för att upprätthålla den gemensamma åtgärden från den 1 oktober 1996?
Vilken åtgärd skulle rådet vidta vid en eventuell överträdelse av den gemensamma åtgärden? Fråga nr 7 från Wilfred Telkämper (H-0399/97):
Angående: Minor
Vilken är rådet inställning beträffande Ottawaprocessens förhandlingsrunda i Bryssel?
Är rådet redo att omfatta Brysselförklaringen?Fråga nr 8 från Joan Colom i Naval (H-0432/97):
Angående: Förbud mot truppminor
I den så kallade Ottawa-processen deltar 50 länder i syfte att underteckna ett avtal som innebär att truppminor förbjuds.
Har rådet tagit något initiativ till att ansluta sig till denna process? Har det eller avser det att genomföra någon åtgärd inom unionen för att uppnå ett förbud mot tillverkning, export, import och överföring av truppminor?och fråga nr 9 från John Iversen (H-0433/97):
Angående: Landminor
Vad gör rådet, mot bakgrund av den brittiska regeringens beslut om förbud mot landminor, för att få till stånd ett totalförbud i Europa mot landminor?
Vad gör rådet därutöver för att åstadkomma en gemensam hållning beträffande ett världsomspännande förbud inför Ottawa i december?
Så som de ärade parlamentsledamöterna kanske vet, finns det ett gemensamt uppträdande när det gäller personminor, som antogs av rådet den 1 oktober 1996. Det består av tre delar och jag skall gå in på alla tre delar.
Den första delen är riktad på att totalt bannlysa alla personminor och att aktivt arbeta för att så snart som möjligt få tillstånd ett internationellt avtal. Avtalet måste också leda till att det inte bara är fråga om bannlysning, utan också om förbud.
Den andra delen av strategien är idén om att utvidga den Europeiska unionens befintliga moratorium på export av personminor till export till alla bestämmelseorter.
I den sista delen, och det är också en mycket svår del, riktar vi oss till att ta bort redan befintliga personminor. Vi vill göra det i internationellt sammanhang och 7 miljoner ecu har ställts till förfogande för det. Meningen är att det skall betalas i slutet av 1997.
Sedan antagandet av det gemensamma uppträdandet har den Europeiska unionen energisk arbetat på verkställandet av det, och omedelbart efter antagandet av det, tog alla medlemsstater under en konferens i Ottawa beslutet som 50 länder har bundit sig till, att samarbeta för att så snabbt som möjlig avsluta ett bindande internationellt avtal för att förbjuda personminor. Sedan dess har som del av Ottawa-processen, andra konferenser organiserats av Österrike och Tyskland. Konferensen i Bryssel som står på programmet för slutet av juni, är det viktigaste mötet i follow up av konferensen i Ottawa så här långt. Den Europeiska unionen tycker därför att det är viktigt att vara närvarande på konferensen i Bryssel, som utgör en viktig milstolpe i utvecklingen av verksamheterna med anledningen av förklaringen från konferensen i Ottawa, som den Europeiska unionen applåderar av hela hjärtat.
Parallellt med dessa ansträngningar försöker den Europeiska unionen att åstadkomma att nedrustningskonferensen antar ett mandat för att inom egen ram förhandla om ett avtal så snart som möjligt, som är internationellt bindande för att i hela världen förbjuda användningen, lagringen, produktionen och export av personminor, som skall avslutas så snart som möjligt. Då har man ett tätt paket med åtgärder.
Ännu något när det gäller de egna bidragen till röjning av minor i internationellt sammanhang. För det har unionen nyligen fattat ett beslut om att ge 3, 5 miljoner ecu till gemensamt uppträdande för bidrag till FN: s frivilliga minröjningsfonder. Detta belopp skall användas för finansiering av projekt i Angola, Moçambique, Bosnien, Kroatien, Somalia, Tadzjikistan och det gemensamma uppträdande har för avsikt att bidraga med ytterligare 3, 5 miljoner ecu för att kunna ge gehör till begäran från en regional organisation eller myndigheterna i tredje land.
Man har kommit överens om att av detta belopp är 2, 07 miljoner ecu avsett för ett regionalt initiativ om minor från utvecklingsgemenskapen i södra Afrika. Tilldelningen av saldot på 1, 3 miljoner ecu studeras för närvarande.
Slutligen när det gäller medlemsstaternas skyldigheter när det gäller genomförandet av ett gemensamt uppträdande, vet de ärade parlamentsledamöterna att i artikel J.3 i fördraget om den Europeiska unionen bestäms bland annat att det gemensamma uppträdandet binder medlemsstaterna när man intar ståndpunkter och vidare agerar. I artikel J. 3 beslutas vidare följande: i fall av allvarliga svårigheter vid genomförandet av ett gemensamt uppträdande förelägger en medlemsstat det för rådet, som överlägger om det och söker en passande lösning.
Frågestunden har pågått i en timme nu och under den tiden har fyra personer redan dödats eller skadats av en landmina någonstans i världen. Det visar hur oerhört allvarlig frågan är.
Vi talar om minröjning, vilket är mycket viktigt och jag uppskattar allt arbete som gjorts hittills inom Europeiska unionen. Det är dock så att 100 000 landminor röjdes förra året medan 2 miljoner nya lades ut. Man behöver inte vara bra på matematik för att räkna ut att om vi inte inför ett totalförbud, kommer problemet aldrig att kunna lösas. Nu är de viktigaste konferenserna i Bryssel och sedan i Ottawa aktuella. Det är en oerhörd möjlighet att göra någonting åt detta fruktansvärda problem.
Vad kommer rådet att göra för att se till att alla 15 länder i Europeiska unionen ställer sig bakom ett totalförbud i Ottawa, och vad kommer det att göra för att främja tanken inte bara i Europa utan i hela världen?
Jag är glad att den ärade ledamoten verkligen ännu en gång mycket tydligt anger hur oerhört skriande detta problem är och vilka konsekvenserna av det är. Det är anledningen till varför jag så utförligt svarad om alla delar i strategien som den Europeiska unionen intar. Men kompletterande till det: den Europeiska unionen kommer parallellt med ansträngningarna inom ramen för Ottawa-processen fortsätta att sträva efter att nedrustningskonferensen antar ett förhandlingsmandat för ett totalförbud för personminer, och den Europeiska unionen fortsätter att stå bakom ett snabbt upprättande av en ad hoc-kommitté hos OC med ett förhandlingsmandat som är förenligt med unionens gemensamma uppträdande. Unionen är av den åsikten att de internationella ansträngningarna som görs i ljuset av Ottawa-förklaringen och inom nedrustningskonferensen, är kompletterande. Unionen kommer att fortsätta att leta efter alla möjliga vägar för att nå ännu mer framgång i riktningen av ett tillståndkommande för ett verkligt avgörande avtal så snabbt som möjligt.
Jag har en tilläggsfråga avseende budgeten som har olika sidor: vi vet efter uppgifter från FN, att det kommer att ta 4.000 år enbart att röja minorna i Afghanistan. Då utgör de ekonomiska medel, som vi förfogar över, en droppe i havet. Kommer dessa medel att höjas av rådet? Ni har uttalat er för ett konkret förbud, ett totalt, globalt förbud. När ska EU gå i spetsen resp finns det anslag för företag, som alltjämt producerar, för att de genast ska lägga ned produktionen?
Sedan har jag de senaste dagarna läst att Dasa Dornier, ett dotterföretag till den minproducerande rustningsjätten Daimler Benz, gläder sig över att de i dessa dagar tillsammans med den franska vapensmeden Thomson CSF från Europeiska unionens kommission får ett extra bidrag om 100 miljoner för forskning kring nya militära lokaliserings- och radarsystem. Argument: lämpligt för att spåra upp minor.
Vi har här beslutat, att den, som producerar minor, och det gör Daimler Benz, får inte dessutom extra pengar för minröjning. Hur kan rådet förklara sig i det fallet? Kommer man att här arbeta aktivt, för att dessa pengar inte ska förslösas för detta ändamål?
Jag tycker alltid att det är svårt att svara på frågor där så mycket personligt lidande finns, med svar som handlar om fördrag. Och ändå är det det enda sättet att sätta gränser. Varför är det som den Europeiska unionen har valt som strategi en så bra helhet? Jag tror för att man egentligen bryter ner ett antal möjligheter. För det första kan man säga: man måste bannlysa personminor. Man måste se till att de inte längre läggs och används. Men en mycket bra kompletterande del, och det är det andra som jag sa, är att - och det kan kontrolleras - man inriktar sig på handeln med dessa minor. Det betyder att man ägnar sig åt inte bara import utan framför allt också export av denna sortens produkter.
Verkligen, det kommer att behövas en hel del ansträngningar för att få bort minorna. När det gäller det, tror jag inte att bara pengar utan också teknologi och bra organisation är av stor betydelse. Jag känner inte till situationen som den ärade ledamoten skissar. Jag vet dock att det är av otroligt stor vikt att vi sätter in all expertis som vi har i Europa och kanske också där utanför, för att så snart som möjligt röja minorna och inte för länge stå still vid procedurerna på detta område. Vi måste verkligen börja arbeta där.
Fru ordförande i rådet, det vore bra om rådet vände sig till Kina med anledning av mintillverkningen och den internationella handeln med minor.
Ni har, fru ordförande, mycket kaxigt sagt att Europeiska unionen avsett avsätta 3 miljoner ecu till denna kampanj. Jag skulle inte vilja bli tvungen att påminna om vilken rådets inställning i budgeten 1997 i denna fråga var och vem det var, av Europeiska unionen och unionens budgetmyndighet som lade fram dessa tre miljoner. Jag hoppas rådet visar sig känsligare detta år för budgeten för 1998, åtminstone er kollega Hacienda.
Jag skulle vilja fråga om inte rådet, eftersom vi håller på att minska de europeiska trupperna, skulle kunna besluta att skicka minröjningsingenjörer som instruktörer för att avaktivera minor i många av dessa länder. Detta är en av de stående önskemålen från t ex Angola, där det råder brist på utbildad personal för att instruera minröjningsbrigaderna. Skulle inte rådet kunna anta ett gemensamt beslut om att skicka denna typ av instruktörer.
Jag måste ärligt erkänna att jag inte är så hemma i detaljerna i systematiken för röjning av personminor. Jag har i mitt svar begränsat mig till det som vi från styrande synvinkel kan göra, nämligen att stödja organisationer som kan det, genom pengar och kompletterande åtgärder. Jag hoppas att ni inte tar illa upp att jag inte kan svara på detta i detalj.
För övrigt er fråga om Kina, det är naturligtvis utomordentligt viktigt att vi får in så många länder som möjligt i ett sådant avtal, precis så som vi gjorde det med kemiska vapen och även ett antal andra punkter.
Jag vill börja med att tacka den holländske ministern för svaret. Jag är glad för att man också i rådet är ense om att det är oerhört viktigt att frågorna diskuteras vid mötet i Ottawa. Jag skulle gärna med anledning av det som sagts vilja fråga: Hur långt har man kommit i rådet med dessa frågor? Jag kan förstå att ni är eniga om att vi måste lösa dem. Hur långt har man kommit i förhandlingarna om att samordna synpunkterna, så att man kan nå fram till en gemensam ståndpunkt vid mötet i Ottawa? Har ni, ministern, den uppfattningen att vi når fram till den situationen att det faktiskt finns en gemensam ståndpunkt för ett förbud på det mycket viktiga mötet i Ottawa?
Kort och med mycket instämmande och tillfredsställelse från min sida: alla EUmedlemsstater kommer att vara närvarande på nästa konferens i Bryssel. Två medlemsstater, Grekland och Finland, antagligen som observatörer. Alla partners har accepterat EE-samordningen när det gäller Ottawaprocessen.
Får jag tacka ministern hjärtligt för hennes entusiastiska svar. Herr Cunningham och jag själv, vi är föredragande, är inte för, utan mot person minor i stället för personella minor. Ni har helt riktigt talat om Ottawa-initiativet, det får i Bryssel nästa vecka en fortsättning och sedan förhoppningsvis i slutet av detta år, undertecknande av en, jag skulle säga, entusiastisk konvention. Är det rådets avsikt att tydligt låta framgå att den riktiga teatern där det skulle ha skett, Förenta Nationernas anti-nukleär konferens, att det där fortfarande kivas om atomvapen mellan Indien och Förenade Staterna? Jag hoppas att det inte sedan kommer att bli en bottleneck som i slutet av detta år kommer att torpedera konventionen från Ottawa.
Jag skall för tolkningens skull vara kort. Jag är helt överens med den ärade ledamotens slutsats. Jag hoppas inte heller det.
Fråga nr 10 från Arthur Newens (H-0392/97):
Angående: EU: s marknadsordning för bananer
Kan rådet uttala sig om framtiden för marknadsordningen för bananer med hänsyn till den senaste tidens utveckling?
Så som herr Newens vet, har WTO: s panel nyligen gjort ett för gemenskapen negativt uttalande om tvisten om den europeiska politiken om importen av bananer, eller den gemensamma marknadsordningen i fallet.
Enligt de gällande procedurerna förfogar gemenskapen från och med datumet för utskicket av betänkandet från panelen bland alla WTO-medlemmar över en period om sextio dagar för att bestämma sin ståndpunkt.
Ni vet att det nu i första hand är upp till kommissionen att kontrollera vilken följd som panelbetänkandet skall ges och särskilt för att besvara frågan om det är önskvärt att överklaga. Kommissionen har redan tillkännagivit att man verkligen ämnar överklaga slutsatserna från WTO-panelen. Så snart ett definitivt beslut fattats inom WTO - för all tydlighet, det har alltså inte riktigt skett - kommer rådet otvivelaktigt enligt lämpliga procedurer hålla en debatt om konsekvenserna som måste dras från det definitiva beslutet. Då handlar det självklart om huvudelementen i politiken när det gäller införsel av bananer, fastställt i GMO, varvid hänsyn måste tas till specifika skyldigheter från den Europeiska unionen när det gäller länder som har undertecknad avtalet från Lomé och självklart med hänsyn till den andra sidan, WTO: s medlemsstater.
Kom i detta sammanhang ihåg att kommissionen redan tidigare har lämnat in två förslag till rådet. I första hand, ett förslag av den 8 mars 1996 för ändring av den gemensamma marknadsordningen inom banansektorn. I andra hand ett förslag av den 6 april 1995 som bland annat ger bananproducerande AVS-stater möjligheten att överlämna tillfälligt stora bananmängder med såväl traditionella som inte traditionella kategorier mellan AVS-stater från samma geografiska region. Det betyder - och nu riktar jag mig framför allt till de som inte är så hemma i detta språk - att man får skjuta med kvoten. Diskussionen om dessa förslag i rådsinstanserna pågår fortfarande och särskilt i avvaktan på resultaten från WTO-proceduren.
Jag vill tacka tjänstgörande ordföranden för hennes svar och ge mitt starka stöd till beslutet att överklaga Världshandelsorganisationens bestämmelse om bananer, eftersom beslutet kan få förödande konsekvenser för de känsliga ekonomierna i Karibiska havet och för andra länder. I vissa av dessa står bananintäkterna för mer än 50 % av utrikeshandeln. Kommer tjänstgörande ordföranden att göra allt som går för att garantera att vi kämpar så länge vi kan i den här frågan? Är det inte så att de som verkligen vinner på Världshandelsorganisationens beslut, om det genomförs, är amerikabaserade multinationella företag som redan kontrollerar mer än 90 % av världshandeln med bananer? Har vi därför inte en skyldighet att, om vi vill bekämpa fattigdomen i världen, vara mycket bestämda i de avtal vi har tecknat med de bananproducerande länderna?
För det första, naturligtvis skall Europa göra det som är nödvändigt för att försvara sin politik om det är fråga om ett klagomål och en meningsskillnad och en därpå följande dispute för WTOpanelen. Om ni säger fortsätta till det yttersta, då vill jag dock sätta en marginalanteckning när det gäller avvägningen mellan intressena som görs i WTO-panelen. Vi har inrättat WTO-panelen för att just i situationer där det är fråga om olika intressen och då talar jag inte bara om de storas intressen, utan framför allt de små ländernas intressen - Honduras, Guatemala, Mexiko och Equador i detta fall - för att ge dem ett bra redskap för att kunna uppträda vid marknadsförstörningar som träffar dem, till exempel också mot de stora länderna. När det gäller det, fäster jag utomordentligt mycket värde vid faktumet att vi nu har en sådan WTO-panel. Men det betyder inte att man, för att man är så nöjd med att panelen finns, inte får använda den för att försvara sin egen sak. Det är ungefär linjen enligt vilken jag föreställer mig att vi handlar här.
Fru ordförande i rådet, jag har lyssnat på ert inlägg, jag har hört er tala om AVSländerna, länderna i Afrika, Karibien och Stilla havsområdet, men däremot inte hört varken er eller Newens i era inlägg tala om gemenskapens bananproduktion, som är tämligen betydande: 720 000 ton produceras på Kanarieöarna, Madeira, Kreta o.s.v.
Jag framför detta för dessa områden som har mycket få försvarsmöjligheter, försvinnandet av bananen skulle vara någonting i stil med försvinnandet av mjölkkorna i Holland. Jag skulle tro att holländarna inte skulle tycka om att se korna försvinna och att man i dessa områden inte skulle tycka om att se bananen försvinna. Jag säger detta eftersom det har ett stort ekonomiskt och socialt värde.
För det andra vet ordföranden att systemet med pacifistisk konfliktlösning i Världshandelsorganisationens inte är en domstol i strikt mening, utan att förfarandet vid sådana lösningar är inriktad på vissa kommersiella förhandlingar, och jag hoppas att rådet beaktar denna förhandlingsaspekt eller kompensationssystem när man skall lösa frågan.
Jag ber om ursäkt för att jag glömde de självklara intressenterna i Europa och det fastän jag nyligen varit i Spanien för att mycket utbrett talat med min kollega om denna fråga. Jag tror att vi talar om två saker. Det är WTO-panelens status och iakttagande av domslut från WTO när det handlar om marknadsförstöring och positionen som vi intar från den Europeiska unionen, där det alltså måste fattas ett slutgiltigt beslut, för att kunna försvara våra egna intressen genom denna WTO-panelen. Jag tycker alltså inte att det är förståndigt att säga: värdet av en sådan WTO-panel tar vi upp till diskussion. Det är inte min åsikt. Min åsikt är att man med användning av ett så bra instrument, skall försvara sina intressen så bra som möjligt. För övrigt kommer det inte bara att spela en roll med bananerna, utan det kommer också i ökande omfattning att spela en roll i världen för alla möjliga produkter som i detta ögonblick fortfarande skyddas i ljuset av avtalen som är gjorda i Marrakesh om att återkalla bidrag, kvoter och andra begränsningar och de nya förhandlingar som är igång om möjliga nya tariffsänkningar på allehanda områden. Så vi måste alltså vara medvetna om att just genom Världshandelsorganisationen kommer förskjutningar att ske i världshandeln. Mot det står att det kommer att uppstå andra chanser på samma marknad. Specifikt inriktat på den här situationen ger jag er ännu en gång det formella svaret: vi ha möjligheten att överklaga, och det undersöks för närvarande. Vi försvarar våra intressen i WTO-panelen, men WTO-panelen är ett värdefullt institut, även för detta ärende, inte bara i händerna på de människor som nu verkligen anklagar oss, utan också i den Europeiska unionens händer.
Jag är något förvirrad över svaret om klagomålen och överklagan från kommissionens rättsliga avdelningar eftersom jag precis har givit en intervju med BBC World Service, där man säger att överklagan har lämnats in idag. Antingen har BBC fel eller så är rådets informationskällor något begränsade i det här fallet. Jag är mycket intresserad av det ni säger. Jag skulle vilja veta om ni tror att det är en majoritet av rådet - inklusive ert eget land, Nederländerna - som anser att vi skall fortsätta med ett banansystem och fortsätta stödja banansystemet.
Jag vill också fråga om ni anser det lämpligt att ett land som inte direkt berörs av bananindustrin skall kunna överklaga på det här sättet och erhålla ett utslag liknande det som Förenta staterna erhöll efter att de hade överklagat.
Slutligen skulle jag vilja fråga er om ni anser att det vore lämpligt, nu när överklagan uppenbarligen har lämnats in, att AVS-staterna också lämnade in en liknande överklagan och att Europeiska unionen anslog medel, resurser och stöd till dem så att deras överklagan blev så effektiv som möjligt.
Jag har i mitt svar angivit att kommissionen redan har tillkännagivit att den verkligen ämnar överklaga. Jag kan föreställa mig att det därav dras slutsatsen att det alltså är ett beslut. Jag har ännu inga andra besked än det. Men jag tycker att det redan är fritt. Så jag tror inte att det är så stor skillnad mellan det som fru Kinnock konkluderar om beslutet och det som jag har analyserat.
Sedan själva beslutet. I detta ögonblick - jag har redan angivit det - är hela behandlingen av besvärsproceduren ett ärende för kommissionen. Det betyder inte att det i ett visst ögonblick inte finns några beslut att fatta, inget förslag att diskutera via rådet. Ni frågar om Nederländernas, som medlemsstat, ståndpunkt. Tillåt mig att inte gå in på det, för jag står inte här i rollen för mitt eget land. Jag försöker att visa upp Europas intresse och att göra det från en viss neutralitet.
Sättet som ett besvär kan lämnas in på och sättet som ett annat land åter kan lämna in ett besvär på är omsorgsfullt reglerade inom Världshandelsorganisationen och kommer alltså att vara medbeslutande i vilken omfattning det kommer ett nytt utlåtande i denna fråga. Något annat är det om ni talar om fonder, kompensation och liknande. Det är självklart en fråga vi måste titta separat på inom den Europeiska unionen. Det är inte något som för ögonblicket utgör en del av review -proceduren hos panelen hos WTO.
Fråga nr 11 från Felipe Camisón Asensio (H-0393/97):
Angående: " Open skies" -avtal inom luftfarten mellan EU och USA
Kan rådet, mot bakgrund av det arbete i denna fråga som den senaste tiden har sysselsatt transportministrarna, informera om möjligheterna att inom kort nå ett " open skies" -avtal inom den kommersiella luftfarten mellan EU och USA.
Frågan från herr Camisón Asensio handlar om förhandlingarna om ett open skies -avtal mellan den Europeiska unionen och Förenta staterna. Om det, följande svar. Den 17 juni 1996 antog rådet förhandlingsriktsnören varvid kommissionen blir befullmäktigad att för EG börja förhandlingar om lufttransporter med Förenta staterna. En grundtanke därvid är konceptet med en gemensam lufttransportzon mellan den Europeiska gemenskapen och Förenta staterna och det avtalet måste då slutligen ersätta det nuvarande systemet med bilaterala förbindelser mellan de enskilda EU-staterna och Förenta staterna. Sedan 1995 har Förenta staterna tagit kontrakt med olika medlemsstater i syfta att sluta så kallade open skies -avtal och en del medlemsstater har verkligen slutit ett sådant avtal med Förenta staterna och andra för fortfarande förhandlingar.
Det nya arbetssättet från gemenskapen innebär dock att strukturerade förhandlingar sker med Förenta staterna som i sinom tid måste utmynna i ett avtal för att inrätta en gemensam lufttransportzon. Jag vill för övrigt dock påpeka för er att förhandlingarna sker i olika faser. I en första fas skulle man tillsammans med Förenta staterna undersöka om det är möjligt att skapa en helhet av föreskrifter som skulle vara tillämpliga på gemenskapens och Förenta staternas flygbolag så att de skulle kunna konkurrera under jämförbara förordningsvillkor, så kallade soft rights . Om det skulle ge substantiella resultat, då skulle man i andra fasen förhandla om den gemensamma lufttransportregleringen i sin helhet och det anger vi med trafikrättigheterna eller de så kallade hard rights . Inom den av mig just skissade ramen har gemenskapen, i detta fall kommissionen och Förenta staterna fört förberedande diskussioner den 30 och 31 oktober i Washington och sistlidna 3 april i Bryssel. Under Transportrådet den 17 juni skall kommissionen lämna en rapport om resultaten av diskussionerna som förts hittills.
Fru ordförande i rådet, vi är, efter att ha hört er, oroade över att denna fråga behandlas allt för långt ut i ytterkanterna av förhandlingen. Man omger sig med sekundära aspekter och skyfflar undan frågans verkliga mål, som borde utgöras av att fastställa trafikrättigheterna, genom att en gång för alla inleda tillträde till den andres marknad, till medborgarnas ömsesidiga gagn.
Än en gång uppstår här det tvingande behovet av union vi har i vår Europeiska gemenskap, som ni har skisserat och som jag uppmanar er att följa. Det är ju uppenbart att det avtal man strävar efter kommer att bli bättre och ge en perfekt balans mellan medlemsstaterna och Europeiska unionen, utan vare sig vinnare eller förlorare, om de femton medlemsstaterna förenar sina ansträngningar.
Jag har här ett annat utmärkt tillfälle för de europeiska institutionerna och naturligtvis rådet att visa sin förmåga och effektivitet. Detta eftersom ett sådant viktigt avtal nu är än viktigare inför en eventuell sammanslagning, som förefaller oundviklig, av American Airlines och British Airways, en grupp till vilken, som det tycks, Iberia skall förenas med, ett beslut som med tanke på omständigheterna är fullt skäligt och förståeligt. Kan ni informera oss om denna viktiga fråga?
För det första: det kräver en viss handlingskraft för att på basis av en vinnvinnsituation uppnå goda resultat. Jag har angivit för er att betydelsen av två faser är att i första hand se till att det finns lika konkurrensmöjligheter, det är de så kallade soft rights , och sedan därefter först titta på en mycket vidaregående reglering varvid det i realiteten blir ett open-skies avtal. Men där spelar - och det har ni helt riktigt signalerat - en hel del saker in. En av de sakerna är verkligen hela frågan om fusionen av flygbolag. Det är precis en av de sakerna som mycket bra passar i till exempel den första punkten när det handlar om lika konkurrensmöjligheter. Det är alltså också en aspek som säkert kommer att komma upp i den första tranchen.
På tal om handlingskraft: den 17 juni 1996 antog vi förhandlingsriktlinjerna och jag angav redan nyss att vi i transportrådet den 17 juni kommer att lämna en rapport om de första resultaten.
Eftersom frågeställarna är frånvarane bortfaller frågorna 12, 13 och 14.
Fråga nr 15 från Sören Wibe (H-0406/97):
Angående: Uppföljning av kommande val i Albanien
I det förra parlamentsvalet i Albanien i maj 1996 förekom valfusk som klart gynnade det regerande Demokratiska partiet. Internationella valobservatörer protesterade men några diplomatiska uppföljningar av övriga europeiska länder gentemot regeringen i Albanien gjordes inte. Vi står nu med facit i hand - en auktoritär regering, som inte drog sig för att mygla till sig fortsatt maktinnehav var också systematiskt inblandad i korruption och rena bedrägerier i landet. Följden blev väpnat uppror. Nu sker förhandlingar mellan de politiska partierna och rebellerna. Man är oense om valsystemet och tidtabellen för avväpningen av rebellerna har ej hållits. President Berishas mandat vållar också starka känslor.
Kan detta återupprepas? Kommer EU: s medlemsstater att reagera och kräva förnyade val om oegentligheter sker i kommande parlamentsval i juni? Hur hög kommer toleransen för valfusk att vara i Albanien i framtiden?
Till frågan från herr Wibe följande svar. Rådet har flera gånger visat att man fäster stor vikt vid att det i Albanien kommer att hållas fria och ärliga val. Nyligen har rådet för allmänna frågor i juni visat sig nöjt med ett beslut från Albanien om att organisera val den 29 juni och begärt av alla partier att helt delta i valen och att respektera valutgången. Samtidigt underströk rådet att ansvaret för landets framtid i första hans ligger hos det albanska folket. Trots det är det som vi skall göra nu, att bistå regeringen för nationell försoning vid förberedelsen av rimligt fria och ärligt genomförda val, där alla partier deltar om möjligt på det avtalade datumet. Den Europeiska unionen stöder helt ansträngningarna från OSSE på det området och inte minst inom ramen för den gemensamma ståndpunkter som antogs av råden den 2 juni på basis av artikel J 2 i VEU. Däri kallade rådet på den internationella gemenskapen att stödja valprocessen särskilt genom att ställda det nödvändiga antalet observatörer till förfogande.
Den Europeiska unionen underströk också sitt stöd för den multilaterala skyddsmakten som inom sitt mandat skall se till att valen får ett säkert förlopp. Om valprocessen skulle komma i fara genom intern albansk maktpolitik, då måste den Europeiska unionen och den internationella gemenskapen otvivelaktigt revidera sin hållning mot Albanien.
Jag vill understryka för rådet vikten av att hålla en mycket hög profil i denna fråga. För exakt ett år sedan, strax efter det att valen hade hållits i Albanien, riktade jag samma fråga till det dåvarande italienska ordförandeskapet. Eftersom det fanns klara tecken på valfusk, frågade jag om vi inte skulle vidta någon form av sanktioner. Jag fick då svaret att " det behövdes nog inte, landet Albanien var ändå på väg mot ett demokratiskt styre" osv.
Nu har vi facit i hand. Det blev nästintill inbördeskrig i landet. Vi har redan nu sett vissa tecken på att man har börjat fiffla litet grand. Exempelvis tror jag att den så kallade " bilolycka" som president Berisha påstås ha råkat ut för är ett verk av hans egna män för att dra uppmärksamhet till hans person.
Jag vill bara fråga rådet: Kan ni ge garantier för att vi vidtar omedelbara sanktioner mot regeringen, om vi upptäcker minsta tecken på valfusk nu?
Jag tror att herr Wibe varnar oss för en för stor optimism och en bekväm optimism när det handlar om processen. Å andra sidan är det naturligtvis en mycket bra sak att det blir val och att det på det sättet i varje fall finns en balans på vars grund man kan bygga upp något. Jag lät då också i mitt svar försiktigt positiv och i den sista betydelsen - jag skulle nästan säga fångstnätet för min pessimism - som ni i varje fall fäster vår uppmärksamhet på, som något som man måste ta hänsyn till. Jag skulle tillsvidare vilja lämna det vid de faktiska svaren som jag har lämnat när det gäller stödet som kan ges.
Herr ordförande, enligt min åsikt är den skriftliga frågan ingen fråga, utan en skräckhistoria. Jag skulle emellertid helt klart vilja fråga rådet följande. För det första: är inte rådet också av den åsikten, att till stabilisering av Albanien hör en jämvikt mellan den återvalde presidenten Berisha och den hittillsvarande oppositionen, som nu tillhör regeringskoalitionen, vilket jag varmt välkomnar?
För det andra: kommer man att genomföra val, när man inte avväpnar de ligor, som förekommer i söder? För det tredje: hur kan man där återupprätta de demokratiska lokala myndigheterna? Risken finns, att de massiva ekonomiska intressen där, som står bakom dessa ligor, helt enkelt tar över makten från gatan. Emellertid är det fördenskull viktigt, att återupprätta de lokala, demokratiska myndigheterna.
Man skulle kunna läsa det som en fråga, men det som ni i realiteten skissar är oron som ni har runt att hela processen runt valen och allt som gäller dem, går korrekt till. Än en gång, den oron vill jag också uttala, men det som jag har gjort är att ange på vilket sätt som man från den Europeiska unionens position också i relation till andra instanser kan komma fram till ett antal villkor, ett antal kringvillkor genom vilka det i varje fall kan förlöpa så bra som möjligt. Därvid angivande att det ligger väldigt mycket ansvar också i detta avseende hos Albaniens folk. Så en gång till, det som ni signalerar tar jag gärna till mig, men jag skulle ändå vilja försöka att börja med linjen som jag just har skissat.
Eftersom den tid som avsatts för frågestunden till rådet löpt ut kommer frågorna nr 16 till 31 att besvaras skriftligen .
(Sammanträdet avbröts kl. 19.19 och återupptogs kl. 21.00.)
Förbindelser mellan Kina och Europa
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0198/97) av McMillan-Scott för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor om meddelande från kommissionen (KOM(95)0279 - C4-0288/95) om en långsiktig politik för förbindelserna mellan Kina och Europa.
Herr ordförande, i kväll diskuterar vi ett dokument som lagts fram av kommissionen - ett meddelande om EU: s långsiktiga förbindelser med Kina.
Europaparlamentet har visat stort intresse för Kina och har under ett antal år antagit många resolutioner, så gott som alla ytterst kritiska mot Kina på många områden. Under den tid som vi förberett detta betänkande har vi försökt etablera ett nytt sätt att arbeta med Kina och i synnerhet med Nationella folkkongressen, mot bakgrund av den starkt expanderande handeln med Folkrepubliken, där alla våra medlemsstater är nära involverade i den ekonomiska utveckling som ägt rum i Kina sedan 1978. Men vi är också medvetna om att Kina fortfarande är en enpartistat - på vissa sätt en tyrannisk regim - och att Kina med rätta kritiserats, både här och på annat håll, för sina problem med mänskliga rättigheter.
Men, det tema som vi valt för detta betänkande är inte bara " business as usual" utan även " politics as usual" , för att understryka att samtidigt som vi välkomnar utvecklingen inom handeln, så försöker vi etablera någon form av politisk dialog med den kinesiska politiska eliten. Därför gav vi, för första gången, delegationen från Nationella folkkongressen, som besökte Bryssel i april, möjlighet att i detalj diskutera förslaget till betänkande. Jag är glad att de hade möjlighet att göra det - vi skickade dem en kopia i förväg, och de tittade igenom den i detalj och var, naturligtvis, yttersta kritiska till vissa aspekter. Det är viktigt att försöka få med kineserna i någon form av dialog, så vi baserade betänkande på Maastricht-kriterierna, vilka är demokrati och rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, och vi hoppas att dessa fyra kriterier med tiden kommer att finna sin plats i det kinesiska livet.
Kommissionen är engagerad i främjandet av demokratin i Kina, genom bydemokratiprogrammet. Kommissionen, och medlemsstaterna, är delaktiga i att stödja rättsstatsprincipen, utan vilken mänskliga rättigheter inte kan fungera någonstans.
Vad gäller grundläggande friheter - den mest grundläggande aspekten av det politiska livet - existerar dessa ännu inte i sådana områden som Tibet, och denna fråga tas upp i detalj i betänkandet.
Vi försöker också finna en mer samarbetsvillig ansats till Kina. Till exempel, ett EU-Kina-toppmöte, där förbindelserna skulle kunna flyttas upp till en ny nivå och inte bara genom ASEM-processen. Vi skulle vilja se ett nytt handels- och samarbetsavtal som ersättning för 1985 års avtal och som skulle innefatta standardklausulen om mänskliga rättigheter. Vi skulle vilja utöka Europeiska unionens program i Kina. För närvarande är de inte betydande varken i monetära eller, faktiskt, reella termer och de bör starkare anpassas efter Kinas storlek och dess potential i världsekonomin och, rentav, i världspolitiken. Vi skulle vilja att ett kontor öppnades i Kina för europeiska affärsgrupper, som vill utnyttja handeln.
Men framför allt har jag i mitt betänkande velat visa att det finns ett stort underskott i Kina och det är att den så kallade interna marknaden inte fungerar - faktum är att den aldrig gjort det. Kommissionen har mycket att erbjuda kineserna vad gäller den erfarenhet vi har haft av att skapa en inre marknad i Europa och av att omvandla ekonomierna i det forna Sovjetunionen till marknadsekonomier.
Vi tittar på de erfarenheter vi har haft av verksamheten i GUSP - till exempel Europeiska unionens misslyckande i Geneve april i år. Vi tittar på återupptagandet av trepartssamtalen om mänskliga rättigheter i Kina. Vi skulle vilja att en halvårsrapport läggs till detta, inte bara om mänskliga rättigheter, utan även om ekonomiska aspekter av vår förbindelse och i synnerhet om Kinas ansats vad gäller medlemskap i Världshandelsorganisationen och OECD.
Detta är alla aspekter som tas med i betänkandet. Naturligtvis tar vi upp återgången till kinesiskt styre i Hongkong. Vi säger specifikt att vi vägrar att erkänna legitimiteten hos det provisoriska lagstiftande rådet och att vi ser fram emot att kineserna fullgör de löften givit både oss och det internationella samfundet om Hongkongs civila och politiska rättigheter.
Jag är tacksam för all hjälp som jag fått från akademiker, affärsfolk, kollegor i Europaparlamentet, kommissionen och parlamentets personal i framtagandet av detta betänkande.
Herr ordförande! Samtidigt som vi diskuterar här i Europaparlamentet, så diskuterar man även i den amerikanska kongressen. Låt mig peka på det symboliska i detta sammanträffande: kanske har ordförandekonferensen i vårt parlament inte riktigt förstått betydelsen av den strategiska tillspetsningen av relationerna mellan Europeiska unionen och Kina, vilket kanske är den viktigaste politiska och ekonomiska frågan när det gäller utvecklingen och stabiliteten i världen för närvarande. Ordförandekonferensen har inte förstått detta eftersom den låter oss genomföra en debatt på det här viset, medan det verkar som om den amerikanska kongressen anser att detta är en fråga som faktiskt drar till sig stora skaror.
Detta betyder att vi fortfarande har mycket arbete framför oss när det gäller att medvetandegöra våra partier, i parlamentet och även i Europeiska unionen, om behovet av att på ett sätt som är rationellt och som främjar fred, stabilitet, samarbete och utveckling lägga grunden till en långsiktig relation med Kina. Idag har parlamentet i och med detta betänkande en möjlighet att inleda arbetet på att utveckla en organisk, heltäckande och långsiktig politisk inriktning, som inte bara tar sig uttryck i tillfälliga, ofta befogade, fördömanden som emellertid inte tar hänsyn till helhetsbilden när det gäller relationerna med ett land som är så omfattande.
Kina är nödvändigt för att bevara freden, stabiliteten och den ekonomiska tillväxten. Rätt linje är inte att isolera Kina, en uppfattning som för övrigt skulle vara praktiskt taget omöjlig att omsätta i handling med tanke på landets storlek och numera också internationella relationer. Rätt linje är att föra en dialog och att samarbeta lojalt och klarsynt för att gradvis få detta land att inse att dess utveckling och tillväxt t tjänar på samarbete och att det även ligger i Kinas intresse att respektera internationella regler, regler som gäller avtal och fördrag som avser mänskliga rättigheter och som också avser hur ett par stora knutar skall lösas upp som fortfarande återstår, som till exempel Hongkong, Tibet och Taiwan.
Att samarbeta med Kina är den enda framkomliga vägen. Jag ser att Albright i den amerikanska kongressen har hävdat denna linje, som även är vår, och hon har även angett fyra områden - jag tänker inte påminna om samtliga, eftersom jag inte har tid - där Kina på något sätt är på väg att ta positiva och konstruktiva steg in i den internationella politikens värld: det första steget är att Kina har hjälpt till när det gäller godkännandet av fördraget om förbud mot provning av kärnvapen, vilket är en viktig sak, ett andra steg är den hjälp som landet har gett när det gäller att kontrollera instabiliteten på Korea, stödet till den fredsbevarande insatsen i Kambodja och på andra håll, början till en effektiv kontroll av exporten av viktig eller farlig teknologi och de positiva diskussionerna, enligt amerikanerna, kring Kinas inträde i Världshandelsorganisationens WTO. Jag skulle kunna fortsätta.
Naturligtvis står vi också inför frågan om de mänskliga rättigheterna. Jag tror att det vore riktigt att skapa en tydlig, öppen och lojal politik gentemot Kina, där vi uttalar och hävdar vår vilja till samarbete. Denna vilja skall åtföljas av handlingar och skillnaderna skall inte tystas ner. Problemen skall inte tystas ner, därför att jag tror att intensifierade relationer och en utveckling av det ekonomiska samarbetet kommer att bidra till att ändra den allmänna opinionen och även den styrande eliten i Kan och att leda till politiska reformer som till viss del redan har påbörjats.
Jag tror därför att detta är ett viktigt betänkande: det uttömmer inte våra möjligheter när det gäller att definiera en rättvis politik, eftersom vi som Europaparlament just har inlett arbetet, men det är en bra början.
Herr ordförande! Heine har en gång sagt det om Tyskland: " Tänker jag på" - jag skulle vilja travestera detta - " Kina på natten, går jag miste om sömnen" . Detta gäller här dubbelt upp. Vi går alla miste om vår kvällsro med en så viktig fråga. Men själva den viktiga frågan förorsakar oss många bekymmer. Och till frågan om utrikes- och utrikeshandelspolitik, något som verkligen framkallar många diskussioner i Europaparlamentet, hör också frågor i samband med Kina, Kinas roll i världen och framför allt också i samband med de regioner, vilka politiskt och/eller kulturellt är förbundna med Kina.
McMillan-Scott har presenterat ett omfattande betänkande för oss, vilket behandlar många aspekter. Jag skulle här vilja inskränka mig till den människorättsliga aspekten, som ju också är den viktigaste för oss.
Europeiska unionens inställning blir därvid till ett pilotfall inte bara för en gemensam politik med avseende på Kina, utan också för dess hållning i kommande förhandlingar med andra länder. Många länder reagerar kritiskt, när de ställs inför frågan om mänskliga rättigheter. De kommer att ta vår inställning till Kina som måttstock. Betänkandet av McMillan-Scott ställer med avseende på mänskliga rättigheter upp krav, vilka förtydligar våra principer. Just på detta känsliga område borde vi inte inveckla oss i motsägelser och därigenom försvaga våra anspråk gentemot andra länder. Ekonomiska relationer är också politiska relationer. Den som riktar sina förhoppningar mot att de bidrar till ett lands demokratisering, stöder just denna tes, men till demokrati hör nu en gång för alla de mänskliga rättigheterna.
Goda relationer till Kina är något vi önskar, framför allt också en öppning in till människorna i Kina. Kina å sin sida utmanas. Överlämnandet av Hongkong kommer att visa i vilken utsträckning Kina kommer att uppfylla sina förpliktelser i enlighet med överlämnandeavtalet och därmed sätta ett riktmärke för det internationella samarbetet. Ingen tvivlar på, att omstruktureringen av ett jätterike till en modern stat drar med sig många problem och detsamma gäller för en stat med många folkslag. Men Kinas regering borde ha mod att gå framåt även på rättsstatens, de mänskliga rättigheternas och demokratins område. Dess tusentals år gamla kultur kan ge kraften. Detta gäller också för landets inställning gentemot Tibet och respekten för en likaså mycket gammal kultur. Detta gäller också för en fredlig reglering av förhållandet till Taiwan och här borde verkligen handel också följa på omvandlingen.
Herr ordförande! Jag uppskattade starkt McMillan-Scotts betänkande, men jag tycker i likhet med Colajanni att parlamentet inte visar prov på seriositet när man diskuterar en fråga av sådan vikt i en halvfull plenisal, samtidigt med fotbollsmatcher och annat.
Jag håller till exempel med McMillan-Scott om behovet av att komma fram till ett ramavtal om ekonomiskt och kommersiellt samarbete, eftersom även jag är övertygad om att de mänskliga rättigheterna skyddas och bevaras bättre i samhällen som är öppna för ett fritt utbyte av investeringar, personer och idéer. Jag anser emellertid att betydelsen av denna fråga - de mänskliga rättigheterna - inte får underskattas med tanke på det som händer varje dag: illegala metoder, systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna, ökande användning av dödsstraff i stor skala, även för smärre brott. Många personer sitter inlåsta bara för att de fredligt har framfört sina åsikter, politiska eller religiösa. Allt detta kan vi inte tigande åse, det skulle vara att göra våld på oss själva, och inte heller får vi glömma bort att med Hongkong står vi inför ett konkret prov på den kinesiska ledningens goda vilja. Vi kan inte heller låta vår vaksamhet brista när det gäller att upprätthålla de regler som finns om yttrandefrihet, pressfrihet och församlingsfrihet och rätten att demonstrera. Detta är den seriösa grund som ett framtida eventuellt avtal med Kina skall bygga på.
Herr ordförande, den liberala gruppen är i det stora hela nöjd med kollegan McMillanScotts betänkande. Vi gratulerar honom. I betänkandet tillmäts förbindelserna mellan EU och Kina en betydande vikt och behandlas på ett mångsidigt sätt. Vi anser det vara bra, att mänskliga rättigheter i betänkandet har en central plats. I detta sammanhang vill jag understryka att vi i också dessa frågor bör vara konsekventa. Det vi kräver av Kina måste vi också förutsätta av andra.
På den liberala gruppens vägnar har jag lämnat in två ändringsförslag till betänkandet, som tar upp miljöfrågor. I utskottet godkändes efter omröstning på förslag av de gröna ett stycke, eller recital i inledningen, där man konstaterar, att västvärlden och också Europa bör minska användningen och nedsmutsningen av naturresurser. Jag anser det vara viktigt, att miljöfrågorna beaktas också i förslagsdelen i betänkandet, i de operationella avsnitten. Mitt första förslag syftar till detta. I sak innehåller stycket detsamma som redan godkänts i inledningen. Dessutom föreslår jag en ny utformning av avsnitt nio. Den ordalydelse jag föreslår behandlar EU och Kina som jämbördiga parter och är mer diplomatisk än den ursprungliga. Jag önskar att parlamentets ledamöter ger mina ändringsförslag sitt stöd.
Herr ordförande, det första stycket i resolutionen om den långsiktiga politiken för relationerna mellan Kina och Europa markerar på goda grunder att dessa relationer snarare borde grundas på samarbete än konfrontation.
Olyckligtvis går resolutionen i sin helhet rakt emot denna målsättning, då den klumpigt blandar sig i ställningstaganden inom den kinesiska inrikes- och utrikespolitiken. Utgångspunkten i allt samarbete består i att betrakta det land som är ens partner som en suverän nation. Det är inte vad resolutionen gör, då man av Kina kräver samhälleliga ställningstaganden som bara angår Kina, särskilt beträffande frågor som berör dess territoriella integritet.
Utan att ge avkall på den uppfattning om mänskliga rättigheter som parlamentet företräder, skulle det ha varit möjligt och, tror jag, mycket lämpligare att ta upp denna fråga på ett sätt som skulle bidra till en positiv utveckling i Kina på detta område, i stället för att ställa krav på landet, vilka för övrigt inte alltid respekteras av Europeiska unionens medlemsstater och allierade länder.
En historisk etapp kommer att vara till ända i och med överlåtelsen av Hongkong, vilket sker genom en positiv uppgörelse som förhandlats fram i denna tunga tvistefråga. Det finns dock inte ett ord i resolutionen som välkomnar en sådan mild övergång, som tyvärr är något mycket ovanligt i dagens värld.
Slutligen vittnar de påtryckningar man kräver av kommissionen angående Taiwans anslutning till internationella organisationer och planerna på att öppna en informationsbyrå i Taipei snarare om provokation och bristande ansvar än om normala och balanserade relationer med Kina.
Allt detta är orimligt, tycker jag, och motsvarar inte alls någon önskan om relationer grundade på samarbete och ömsesidig respekt. Bara sådana kan vara gynnsamma såväl på det ekonomiska och sociala området som på området för mänskliga rättigheter, fred och säkerhet.
Eftersom mycket har utvecklats i Kina sedan 1995, även om många problem kvarstår, är det mycket beklagligt att aktualiserandet av kommissionens meddelande från 1995 sker på ett sådant negativt sätt.
Jag vill uttrycka en önskan om att relationerna mellan Kina och Europa, som sätter mycket på spel inför 2000-talet, i fortsättningen kommer att kännetecknas av ett helt annat synsätt.
Herr ordförande! Jag gratulerar McMillanScott till ett utmärkt betänkande som inte har blivit sämre av att nästan samtliga ändringsförslag från den gröna gruppen antogs i utrikesutskottet.
Som ordförande i Kinadelegationen får jag i mina kontakter med företrädare för Pekingregeringen ofta höra att vi ensidigt och osakligt bedriver kampanj mot Kina. Jag tror att detta betänkande visar att det handlar om att lägga grundvalen för ett konstruktivt samarbete, att notera de små men dock befintliga förbättringar som har skett i Kina, men att samtidigt helt öppet och utan reservationer framföra den mycket berättigade kritik som behövs mot de ytterst allvarliga bristerna i det kinesiska systemet när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter.
Vi måste fortsätta på detta sätt. Därför är det så mycket beklagligare att man på regeringsnivå i våra länder inte har lyckats samla sig till en gemensam kritik. Det är mycket beklagligt att vissa stora länder, med Frankrike i spetsen, har satt frihandeln före försvaret för de mänskliga rättigheterna. Detta måste kritiseras med skärpa av parlamentet.
Herr ordförande, vi är inte särskilt många, men vi har nöjet att ha kommissionsledamoten närvarande här bland oss, vilket jag tycker är särskilt viktigt.
Jag säger det inte på grund av Moreau, men jag tycker att vi när vi talar om mänskliga rättigheter talar om demokrati, och vårt mål är också att förhindra att en utvecklingsmodell utan demokrati och en stor variant av Singapore vinner spridning i världen. Vårt arbete i egenskap av parlament är alltså att fastlägga en politik som gör det möjligt att så snart som möjligt lyckas inrätta demokrati i Kina.
Detta betänkande utgör det första viktiga steget i denna riktning, tror jag. Det kommer också att göra det möjligt för oss att oroa kommissionsledamot Brittan, men det löser bara en liten del av problemet. Jag tror att vi alla minns de händelser som inträffade, allvarliga såväl för definitionen av en gemensam europeisk politik i fråga om utrikesfrågor som i fråga om respekten för mänskliga rättigheter i Kina. Vi minns alla Genèvekonventionen och den katastrof unionspolitiken där fick erfara. Sedan följde på varandra den franske presidenten Chiracs resa till Kina - han lovade oss då förändringar som vi fortfarande väntar på - och förra veckan den italienske premiärministern Prodis resa. Vid upprepade tillfällen sade han att han skulle vara mycket bestämd och att han skulle kräva precisa löften från Kinas sida beträffande respekten för mänskliga rättigheter. Vi har inte noterat något konkret resultat av denna resa.
Jag menar alltså att vad vi här sysslar med är viktigt, men jag tror att vi måste vara mycket hårda gentemot rådet under kommande månader, då det nyligen förklarat sig vara i färd med att omdefiniera sin Kinapolitik. Om denna politik omdefinieras på grundval av McMillan-Scotts betänkande tycker jag att det är första steget i rätt riktning. Om däremot definitionen av denna politik bekräftar den politik som Chirac och Prodi valt tror jag att vi går rakt mot en katastrof.
Herr ordförande, herr kommissionär! Låt mig gratulera McMillan-Scott till betänkandet, som är realistiskt och som har lyckats undvika den vanligaste fallgropen när det gäller Kina, vilket är att inta en ideologisk, snarare än en politisk attityd. I regel brukar två överdrifter mötas: å ena sidan en merkantil kultur och å andra sidan en radikal kultur. Men vi behöver i stället en mer pragmatisk hållning, vilket vår föredragande har visat prov på, som tar med i beräkningen den annorlunda historien och de stora objektiva skillnaderna i ett land med en miljard två hundra miljoner invånare, traditionens betydelse och de enorma motsättningarna.
Det gäller med andra ord att försöka förstå och att försöka hjälp fram den förändring som är möjlig och lita till kraften i en utvecklings- och frihetskultur: en svårare väg att gå, men säkrare och dessutom den enda möjliga. Under nästa tjugoårsperiod måste vi ta med Kina i våra kalkyler, eftersom landet kommer att vara den viktigaste faktorn när det gäller förändringar, men även den största källan till osäkerhet, och därför gäller följande: antingen en utveckling som kännetecknas av envälde och nationalism och som kommer att utgöra en fara för närområdet och för hela världen, eller ett gradvis närmande till marknadsekonomi och frihet. Mycket hänger på vad vi gör.
Ett frontalangrepp är ett misstag, eftersom det på grund av den speciella kinesiska traditionen leder till att man stänger sig inne. På samma sätt är det ett misstag att försöka exportera det sämsta i vår tradition, som t.ex. konsumismen, korruptionen, lagen om den starkares rätt. Vi måste rikta in oss på ekonomiskt, tekniskt, vetenskapligt och kulturellt samarbete för att hjälpa Kina i sina ansträngningar: vi måste exportera en kultur av frihet där mångfald ses som en tillgång, en kultur av tolerans, pluralism, mänskliga rättigheter, fredlig samexistens, respekt för minoriteter,
Om vi satser på samarbete och attraktionskraften i våra värderingar kommer vi säkerligen med tiden att nå politiska resultat. Den kinesiska regeringens politik med ett land och två system kommer att visa marknadens överlägsenhet, och samtidigt kommer den västerländska kulturen att påverka det kinesiska folket så att man väljer frihetens väg.
Herr ordförande, Scotts?? betänkande innehåller positiva punkter. Föredragandens betänkande har ungefär 30, 40 punkter som är positiva, där det stödjer vikten, den gigantiska stabiliserande, ekonomiska och övriga betydelsen som Kina har i det område av världen där det ligger, med mer allmänna konsekvenser. Men därifrån och vidare har detta betänkande runt 20 punkter som radikalt stjälper dessa positiva punkter, och det säger att man framhäver dessa därför att man tycker att det är nödvändigt att det existerar ett kreativt samarbete, särskilt mellan Europeiska unionen och detta land. Scott anser tydligen att Kina besegrats i något krig och han dikterar dess gränser. I punkt 18 beskriver Scott i detalj vilken slags författning dagens Kina bör åstadkomma. Det kinesiska folket har en konstituerande församling. Jag vet inte varifrån han får sina order. Från Dalai Lama? Från gudarna? Vad vet jag?
För det andra talar han om Tibet/Lama. Men Tibet är sedan århundraden en integrerad del av Kina. Det som händer i Tibet är en intern affär, liksom Östtyskland var och är en intern affär när det enades med Västtyskland.
För det tredje talar han om Hongkong. Hongkong har bytt herravälde. Har ni inte förstått det, Scott? En överenskommelse ägde rum mellan två suveräna stater och Hongkong införlivades helt med Kina!
(Ordföranden kopplade bort talaren.)
Jag skulle vilja gratulera McMillan-Scott för ett ytterst användbart och balanserat betänkande om förbindelserna med Kina. Jag samtycker i mycket stor utsträckning med De Luca att det i fastläggandet av vår Kinapolitik är viktigt att vara realistisk och pragmatisk.
Faktum är att jag anser att det inte föreligger någon intressekonflikt, som vissa har antytt. Gahrton föreföll tro att vi föredrog frihandel framför mänskliga rättigheter, Jag kan inte se någon sådan konflikt, eftersom vi talar om ett exceptionellt stort och viktigt land, vilket också många av debattörerna har sagt. Vi måste ställa oss själva en praktisk fråga: vilket är vårt intresse vad det gäller Kina? Det är, naturligtvis, ekonomiskt, men det är också det att Kina skall bli en fredlig deltagare i världen och en större ekonomisk aktör, som utvecklar ett fritt samhälle och som tillämpar rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter i Kina.
Det är vår målsättning. Så hur uppnår vi detta? Man talar om konsekvens. Jag tror inte man kan vara helt konsekvent, eftersom det sätt som man uppnår resultat på i Kina kommer att skilja sig markant från hur man uppnår resultat i andra länder, som är mindre och kanske på en annan utvecklingsnivå. Jag hyser inga tvivel om att bästa sättet att uppnå dessa gemensamma mål är utveckla ytterst nära band med Kina ekonomiskt och politiskt, för att stödja utvecklingen, i synnerhet i områden av särskilt intresse, men också att vara rättframma om våra åsikter om mänskliga rättigheter, Jag anser inte att det finns några motsättningar mellan dessa målsättningar.
I det långa loppet är det mest troliga sättet att förbättra situationen vad gäller de mänskliga rättigheterna i Kina, att låta Kina utvecklas ekonomiskt och att vi stödjer Kina i den utvecklingen, inte enbart internt, utan även ut mot omvärlden, t.ex. genom deltagande i Världshandelsorganisationen. Inte något meningslöst deltagande, som om det vore en klubb, till vilken vi bara ville betala inträdesavgiften åt dem, utan deltagande på grundval av accepterande av Världshandelsorganisationens regler, som å ena sidan kräver att Kina öppnar sig och blir en mer liberal ekonomi, under hänsynstagande till deras svårigheter och utvecklingsnivå, och å andra sidan ger Kina åtkomst till resten av världen.
Om det händer, kommer ekonomisk frihet automatiskt att öppnas upp i Kina. I det långa loppet kan inte ekonomisk och politisk frihet vara åtskilda. Den allt större ekonomiska friheten i Kina är det säkraste, långsiktiga sättet att likaså uppnå politisk frihet. Men det är inte följden av det ni säger: låt oss handla med Kina, låt oss förhandla fram kinesiskt medlemskap i Världshandelsorganisationen och hoppas att det i sinom tid kommer att leda till ett friare samhälle i Kina. Det räcker inte heller. Vi måste arbeta aktivt för det. Vi måste ge rätt tecken och signaler. Men vi måste också ge rätt hjälp. Det gladde mig att höra McMillan-Scott säga att samarbetsprogrammen bör utökas. Parlamentet har en viktig roll att spela vad gäller att underlätta detta skeende och det bör riktas på ett sådant sätt att det hjälper att utveckla det civila samhället och uppmuntrar demokratin. Vi har ett program som uppmuntrar, så som redan sagts, stöd på bynivå för reformer i rätt riktning.
Väyrynen hänvisade till miljöfrågorna. Även där har vi mycket att erbjuda Kina och Kina är intresserat av att ta emot vad vi har erbjuda i fråga om miljöprogram, utbildning av nyckelpersoner för miljöplanering, stödja pilotprojekt som omfattar tekniköverföring och hjälpa via miljöplanering och -styrning i Kina.
Utöver handel och samarbete har vi frågan om mänskliga rättigheter. Det har varit centralt även i den mest direkta betydelsen, och inte bara på det indirekta sätt som jag beskrivit, för vår Kinapolitik, som är heltäckande och sammanhållen. Kommissionen har aldrig tvekat att uttrycka sin kritik, både officiellt och privat, av Kinas brott mot mänskliga rättigheter. Jag har gjort det själv på högsta nivå och nämnt speciella fall. Jag håller med dem som sagt, eller antytt, att Europeiska unionens oförmåga att nå en gemensam ståndpunkt för att framföra den åsikten i Genève vid Kommissionen om mänskliga rättigheter, är ett stort misslyckande och en stor svaghet. Jag hoppas mycket starkt att Regeringskonferensen, genom att stärka vår förmåga att skapa en utrikespolitik, kommer att ge oss möjlighet att framgent i denna fråga, och i andra, visa upp en mer imponerande bild mot omvärlden och att vi på ett mer effektivt sätt kan främja våra intressen.
Vi bör inte tveka att göra det. Hongkong är viktigt. Vi bevittnar ett unikt experiment, ett experiment som syftar till att skapa ett land med de två systemen i Hongkong och fastlands-Kina. Den kinesiska regeringens satsning på att göra detta är unikt och vi bör följa och observera det noga, intresserat och med oro så att det svarar upp mot de löften som har givits. Det finns ett gemensamt europeiskt intresse, inte enbart på grund av att våra ekonomiska intressen i Hongkong, utan också eftersom Hongkong i sig kan utgöra ett exempel, inte enbart som bas för subversion, utan också som ett exempel som kan få människor på annat håll i Kina och i hela regionen att tro på att den ekonomiska friheten som rätt väg, inte bara i Västeuropa och länder med liknande tradition, utan även i andra delar av världen med annan bakgrund, men där mänskliga värden i slutänden måste vara förhärskande.
Jag lovordar betänkandet och anser att den Kinapolitik vi för är heltäckande och pragmatisk i det att den erkänner handelns och den ekonomiska utvecklingens betydelse, både för dess egen skull och som en ingång mot att skapa ett friare samhälle i Kina, men att detta underbyggs av samarbetsprogram med samma mål och kraftfullt uttryckande av våra åsikter när det sker brott mot mänskliga rättigheter i Kina och på annat håll i världen.
Tack, sir Leon.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Initiativ för Östersjöområdet
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0196/97) av Burenstam Linder för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor om meddelande från kommissionen (SEK(96)0608 - C4-0362/96) om initiativ för Östersjöområdet.
Herr ordförande! Östersjöområdet, the Baltic Sea region , hade före den kommunistiska revolutionen den snabbaste ekonomiska tillväxten i Europa. När planhushållningssystemet nu har skrotats, kan de före detta kommunistländerna tillsammans med de andra länderna i Östersjöområdet på nytt utveckla denna region till ekonomiskt blomstrande demokratier. Därigenom kan också den politiska säkerheten stärkas. Denna säkerhet förbättras genom det finmaskiga nät av samarbete på alla nivåer som nu har vuxit fram och som hela tiden utvecklas ytterligare, t.ex. på det offentliga och privata området, inom näringsliv, förvaltning, organisationer och mellan enskilda människor. Mellan staterna omfattar detta samarbete även ett icke bindande stöd inom försvarsfrågor samt gemensamma insatser i fredsbevarande internationella uppdrag.
För samarbetet i alla dessa dimensioner är den verksamhet som bedrivs i the Council of Baltic Sea States , med EU som fullvärdig medlem, särskilt betydelsefull. Europeiska unionen har i detta sammanhang viktiga uppgifter. Ytterligare omfattande reformer krävs i de före detta kommunistländerna, vilket på kort sikt kan vara svårt, eftersom omställningar ofta uppfattas som besvärliga. Incitament att bemästra kortsiktighet i politiken har ökat i de länder som har ansökt om EU-medlemskap. De vet att ytterligare omställningar är nödvändiga för medlemskap. Reformkraven får på så sätt en hög acceptans. Det blir då extra viktigt att kommissionen inför förhandlingarna om medlemskap antar den principen att nya medlemmar skall antas efter en order by merit , dvs. att de objektiva kvalifikationerna får bli avgörande.
Om någon grupp av länder redan från början känner sig utvald, minskar reformivern där. Om andra länder känner att de, även om de anstränger sig mer än andra och lyckas väl så bra, ändå ställs åt sidan, så försvagas därefter lusten att genomföra reformer, även om länderna för sin egen skull behöver fortsätta omställningarna. De politiska ledare som särskilt har drivit dessa omställningskrav komprometteras om framgångsrika reformer inte möter gensvar i förhandlingarna om medlemskap.
Denna synpunkt är värd att särskilt påminna om vad gäller de tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen. De har sökt medlemskap i både EU och NATO. Jag menar inte att de bör göras till medlemmar i EU för att de kanske inte blir medlemmar i NATO. De måste uppfylla de krav som ställs för medlemskap i EU, detta både med hänsyn till unionen och dem själva. Men det land, eller de länder, bland dem som är framgångsrika bör också tillhöra de första nya EU-medlemmarna och inte ställas vid sidan av någon från början utkorad grupp.
EU har ett eget stort intresse att befrämja stabiliteten i detta område som ibland görs till föremål för hotfulla uttalanden i den ryska inrikespolitiken. Detta är en anledning för kommissionen att anstränga sig ytterligare för att få de fyra EU-stater som ännu inte ratificerat Europaavtalen med Estland, Lettland och Litauen att nu göra det; det är nu två år sedan dessa avtal undertecknades.
Vidare bör kommissionen aktivt medverka till att gränsavtalen med Ryssland kan slutas och godkännas i alla instanser, och att denna osäkerhetsfaktor därmed elimineras. Det får inte te sig lämpligt för Ryssland att skapa osäkerhet genom att ha oklara gränsfrågor.
Ett särskilt spörsmål avser ställningen i Estland och Lettland för den ryska minoriteten och de många immigranterna från Ryssland under Sovjettiden. Jag tycker att man skall se rätt ljust på den kritik som ibland kommer från ryskt håll. De baltiska länderna har i dessa svåra frågor lyckats etablera ett förhållande mellan medborgare och invandrare som i viktiga avseenden faktiskt skiljer sig till det bättre från vad som gäller i flera EUländer, detta trots att minoritetsgruppen är så mycket större än i något annat land. Säkert går det att göra ytterligare förbättringar. Att etablera harmoniska inre förhållanden ligger även i letters och esters eget intresse.
Samverkan inom Östersjöområdet i sin helhet kan avsätta viktiga resultat på ett antal särskilda områden. Miljön i Östersjöområdet blev kraftigt förstörd under den sovjetiska perioden. Här finns ett stort reparationsarbete att göra med gemensamma krafter. En samfälld kamp mot organiserad brottslighet kan också nämnas som något där gemensamma ansträngningar har vidtagits och just inom ramen för internationellt samarbete har större förutsättningar att bli framgångsrika.
Ryssland ingår som en aktiv och intresserad part i det regionala samarbetet i Östersjöområdet och i the Council of Baltic Sea States . Detta ger regionen och samarbetet där en särskild tyngd och betydelse. Ett framgångsrikt samarbete mellan likvärdiga partners och med EU som drivande kraft kan avsätta för alla synnerligen stora fördelar. En demokratisering av Ryssland och ett ekonomiskt reformarbete där skulle göra hela Östersjöregionen till ett nytt fredligt kraftfält i Europa, och det är dit vi skall nå.
Herr ordförande! Finlands och Sveriges anslutning och associeringen av Polen och de baltiska staterna har gjort Östersjön praktiskt taget till en insjö inom Europeiska unionen. Mot denna bakgrund har Europeiska unionen ett direkt ansvar för att mera kraftfullt inrikta sin politik på hela Östersjöområdet och inte bara på de enskilda runtomliggande staterna. I samband därmed ska den med kraft främja de regionala strukturer, som bildas, exempelvis Östersjörådet - vilket Burenstam Linder just sagt -, HELCOM inom miljöpolitiksektorn, liksom också andra initiativ av regional karaktär.
Den av kommissionen utstakade ramen för understödet ska göra det möjligt att ge såväl hjälp till självhjälp, om vilken det redan nu pratas mycket i Östersjöområdet, som också ett effektivt bidrag till utveckling av den privata ekonomin, d v s små och medelstora företag.
Utskottet för externa ekonomiska förbindelser stöder därför med eftertryck konsekvenserna av det utmärkta betänkandet av Burenstam Linder, som går i denna riktning. Vi gläder oss särskilt över att våra förslag innehållsmässigt tagits med i sin helhet. För oss gäller det i sammanhanget speciellt tre punkter.
För det första den gränsöverskridande uppbyggnaden av infrastrukturer, vägar och järnvägar, liksom också hamnar. För det andra kräver vi emellertid, att detta sker på ett för miljön skonsamt och anpassat sätt. I tvivelaktiga fall gäller att utbyggnad av befintliga anläggningar och sträckningar går före nybyggnation och nyutstakning.
För det tredje måste regeringssamarbetet i Östersjöområdet kompletteras med en stående parlamentarisk dialog mellan Europeiska unionen och Östersjöstaternas parlament. Vi anser, att ordföranden i Europaparlamentet och statscheferna i staterna kring Östersjöområdet måste ta de erforderliga initiativen till detta.
Herr ordförande! Det initiativ för Östersjöområdet som kommissionen tog inför Östersjörådets toppmöte i Visby var viktigt. Vi måste verka för att skapa en närmare förbindelse mellan EU och de central- och östeuropeiska staterna i Östersjöområdet.
Området utgör i dag en unik plattform för politisk dialog och för samordningen av demokratifrämjande åtgärder i Europa. Området är också viktigt ur säkerhetspolitisk synvinkel. De baltiska staterna är på grund av historiska och geografiska skäl, Sovjetunionens ockupation och gränsen mot Ryssland ett utsatt område för eventuella konflikter, något som i sin tur skulle få följder för hela Europa. Denna risk måste elimineras. Detta skulle främst kunna ske genom att länderna stadigt förankras i det internationella samarbetet.
Även Rysslands roll är viktig. Ryssland måste på ett nära sätt integreras i samarbetet runt Östersjön. Dagens existerande samarbetsinstrument måste optimalt utnyttjas för att stärka demokratin, den politiska stabiliteten och den ekonomiska utvecklingen i detta område.
En viktig organisation för samarbete är EU. Den nu förestående utvidgningen är av stor betydelse för hela Östersjöområdet, ja för hela Europa. Detta unika tillfälle att ena Europa socialt, kulturellt och ekonomiskt får inte förbises. Alla ansökarländerna måste här få samma chans att kvalificera sig. Ingen skall på förhand uteslutas ur diskussionen, utan alla skall få starta på en och samma startlinje. I detta sammanhang är det också viktigt att se de baltiska staterna som tre separata stater och att de behandlas som sådana.
Slutligen: EU: s utvidgning mot ett fredligt, enat Europa måste hållas separerad från NATO: s utvidgning av en militär försvarsallians. Internationellt samarbete måste bygga på fredliga förtecken och får inte leva kvar i det kalla krigets skugga.
Herr ordförande, jag tackar föredraganden. Betänkandet behandlar samarbetet i Östersjöområdet ur ett brett perspektiv. I det ekonomiska och säkerhetspolitiska samarbetet i Östersjöområdet måste man betona det mångfacetterade i områdets säkerhet. De politiska, ekonomiska och sociala förhållandena i staterna i området växlar, bland staterna finns ju medlemmar i EU, blivande medlemsländer och området är också ett gränsområde för EU. En ökad säkerhet och stabilitet kan bara uppnås genom ett samarbetsnätverk, där medborgarnas inflytande är nödvändigt. EU: s utvidgningsprocess står på en reell demokratisk grund först då när vanliga människor, inte bara staterna, känner att de är i samma båt som övriga européer.
Det regionala samarbetet kring Östersjön omfattar både integrationsprocessen, allmänna regionala behov och en nordisk dimension. Den nordiska politiken bör också vara en dimension för Östersjöstrategien, eftersom Östersjöpolitiken har mer av multiplikatoreffekter och element, som ökar sammanhållningen, än den traditionella så kallade nordiska politiken. Detta förutsätter emellertid, att man accepterar, att Östersjöområdet inbegriper staterna i Östersjöområdet med sina särdrag och en nordisk dimension. De ändringsförslag, som ledamoten Väyrynen inlämnat, är väl i sig inriktade på rätt sak, men närmar sig frågan från motsatt riktning.
Det är lätt att ansluta sig till grundprinciperna i handlingsprogrammet från Kalmar, som omfattar medborgarengagemang, hållbar utveckling samt regionalt miljösamarbete. Det krävs ett större förpliktigande engagemang. I Östersjöområdet finns möjligheter och hot, bl.a. i form av miljöskydd och kärnsäkerhet. Det är viktigt att Östersjörådets sammanträde denna månad också utvärderar tillämpningen av programmet. Det egna samarbetet och insatserna i området är utomordentligt viktiga. Unionen är här bara en aktör bland andra.
När det gäller ratificeringen av Europaavtalen finns det två s.k. långsamma sniglar bland medlemsstaterna, Belgien och Frankrike. I fråga om utvärderingen av ansökarländerna bör kommissionen hålla i åtanke att i gränstvisten mellan Estland och Ryssland ligger bollen hos ryssarna. Kommissionen borde också snart bestämma sig för, om den har för avsikt att genomföra parlamentets krav på att påbörja förhandlingarna samtidigt med alla ansökarländer, klockan tickar sig ju allt närmare juli.
Herr ordförande! Liksom medlemskapet i Europeiska unionen innebar ökad säkerhet för Sverige och Finland, kommer säkerheten att öka också för våra grannländer vid Östersjön Estland, Lettland, Litauen och Polen den dag de blir medlemmar av Europeiska unionen. Därigenom ökar inte bara deras säkerhet, utan också Europas säkerhet, vilket gör det oerhört angeläget för oss alla att dessa länder så fort som möjligt blir medlemmar. Därför är det också viktigt att man nu inte fastställer någon annan ordning för dem som ansöker om medlemskap än att de skall uppfylla kraven, villkoren för medlemskap. Endast detta får vara avgörande. Det är för Europas säkerhet viktigt att vi öppnar våra armar för dessa länder.
Europaavtal är en viktig del i detta och ett viktigt steg på vägen mot medlemskap. Därför är det obegripligt att ett antal länder ännu inte - av ren slöhet, så vitt jag förstår - har ratificerat de Europaavtal som finns med de baltiska staterna. Låt mig också peka på att det för oss måste vara ett oavvisligt krav att de länder som söker medlemskap - även de länder kring Östersjön som nu gör det - uppfyller de krav som vi ställer på mänskliga rättigheter. Vi skall ge dem hjälp att göra det, men det är också viktigt att vi verkligen ställer krav, bland annat gäller det allt som Europakommissionen kräver, inklusive kravet på att avskaffa dödsstraffet.
Slutligen vill jag framföra ett tack till Burenstam Linder för ett utmärkt betänkande. Det är ett betänkande av hög kvalitet, väl i linje med det som hans företrädare från Moderata samlingspartiet, Margaretha af Ugglas, gav till vårt parlament i samma ämne.
Herr ordförande, det är viktigt att unionen kraftfullt stöder den regionala utvecklingen kring Östersjön, eftersom den skapar välstånd och stabilitet för hela kontinenten. Exempelvis beräknar man, att handeln mellan EU-länderna och de så kallade övergångsekonomierna under de närmaste åren kommer att fyrdubblas inom Östersjöområdet.
Kommissionens roll i samarbetet vid Östersjön är för närvarande alltför blygsam. Från att tidigare endast observerat och samordnat måste man nu delta med full kraft. I Östersjöområdet utarbetas som bäst ett Agenda 21-program för en hållbar utveckling, vilket också nämns i betänkandet. Också kommissionen deltar i utarbetandet av programmen, men med en mycket svag insats. Jag anser att parlamentet bör ålägga kommissionen att öka sitt engagemang för Agenda 21-programmet.
Den traditionella militära säkerhetsuppfattningen har förlorat i betydelse också i Östersjöområdet. Däremot framstår som allt viktigare miljöfrågorna, skapandet av förutsättningar för en demokratisk och socialt rättvis utveckling i länderna med s.k. övergångsekonomi, minoritetsfrågorna samt bekämpningen av kriminalitet och terrorism. Utvecklingen av samarbetet i Östersjöområdet förutsätter att man bygger upp ett samarbete också med Ryssland. Herr ordförande, parlamentet bör främja tillkomsten av en gränsöverenskommelse mellan Estland och Ryssland, ty den utgör ett villkor för utvecklingen av samarbetet mellan staterna i Östersjöområdet.
Herr ordförande! Vad gäller utmaningen till EU, att åstadkomma ett effektivt bidrag till utvecklingen och stabiliteten i Östersjöområdet och slutligen övervinna gränsdragningarna på den europeiska kontinenten, utgör kommissionens dokument ett fattigdomsbevis och beteckningen initiativ snarare ett pinsamt fiasko.
I ett område, där det sedan århundraden finns regionala och lokala förbindelser, gäller det efter övervinnandet av järnridån, att nu också övervinna penningridån, genom att intensifiera ansträngningarna att övervinna skillnaderna i levnadsstandard och stärka de demokratiska reformerna, istället för att skapa nya gränser genom Schengenfördraget.
För detta ändamål måste till den 1993 beslutade stabilitetspakten knytas en andra, som med ett till den nya situationen anpassat program utvecklar Östersjöområdet till en modell för stabilitet, demokrati och avrustning och därmed ger ett effektivt svar på säkerhetsbehovet i de mellan- och östeuropeiska länderna, i synnerhet sådana små länder som de baltiska staterna.
Låt oss vrida klockorna tillbaka till december 1995. Europeiska rådet är samlat i Madrid och beslutar att man vid förberedelserna för utvidgningen av EU skall tillämpa ett arbetssätt som garanterar ansökarländerna behandlas likvärdigt. Den ståndpunkten instämde jag med helt och gör det fortfarande. Det är mycket viktigt med hänsyn till stabiliteten i ansökarländerna, att vi nu inte kungör vilka det är som är förmer än andra och förtjänar att komma med i EU. Ursprungligen framlade föredraganden i sitt utkast till betänkande en sådan strategi för anslutningen som varken är rimlig eller välgenomtänkt. Lyckligtvis har min svenska kollega, Theorin, sett till att det i det slutliga betänkandet klargörs att först när alla ansökarländer står uppställda på samma startlinje och anslutningsförhandlingarna har kommit i gång, kan man börja med att ta ställning till vilka länder det är som bäst uppfyller villkoren för anslutning.
Samarbetet i Östersjöregionen skulle kunna stärkas med ett uttalat Östersjöprogram. Östersjörådet skulle kunna vara navet för ett sådant samarbete och delta i den politiska processen som ansvarig partner. De många goda initiativ som redan ligger i existerande budgetposter kan med fördel föras samman till ett egentligt Östersjöprogram. De gemensamma politiska och ekonomiska uppgifterna, som väntar på sin lösning, är uppenbara. Det är energi, transport, miljö. Utvecklingen av ett handelsmönster är en annan, men nog så viktig uppgift.
Till sist vill jag göra er uppmärksam på, att jag fäster stor vikt vid, att om villkoren för anslutning efter påbörjade förhandlingar kan sägas vara uppfyllda för ett eller flera av de baltiska länderna, och de sålunda kvalificerar sig för anslutning, så skall inte historiska skäl eller strategisk egoism bland EU: s nuvarande medlemsländer inte lägga hinder i vägen för en anslutning.
Herr ordförande! Jag skulle också vilja ansluta mig till gratulanterna till Burenstam Linder. Han har lyckats göra en syntes av klara analyser och vidsträckta visioner, vilka kan bli verklighet, om möjligheterna konsekvent tillvaratas och riskerna reduceras till ett minimum. I sammanhanget försummas inte heller de nödvändiga nästa stegen och jag skulle också med eftertryck vilja peka på ett av dessa nödvändiga nästa steg.
Under punkt 1 kräver föredraganden, att den fullständiga ratificeringen av Europa-avtalen med Estland, Lettland och Litauen ska drivas fram. När vi i morgon ska rösta om detta betänkande är dessa avtal exakt två år gamla. Undertecknandet skedde redan den 12 juni 1995. Föredragandens krav är därför mer än berättigade och ligger också i Europaparlamentets intresse. Ty efter ratificering av alla medlemsstater och rådet kan de hittillsvarande delegationerna konstituera sig som gemensamma parlamentariska kommittéer, vilket inte utgör någon formsak, utan säkerställer bindande deltagande i den strukturerade dialogen och säkerställer Europaparlamentets och de aktuella nationella parlamentens medverkan i utformning av konventioner, vid fastställande av politiska inriktningar och prioriteringar samt vid kontroll. Vi tillförsäkrar oss därmed påverkan på de komplicerade anpassningsprocesser, vilka måste genomföras i både de stater, som vill ansluta sig, och inom unionen.
Just i Östersjöregionen krävs såväl ett närmare samarbete som en snabb upptagning av nya medlemsstater. Ty just här har vi möjligheten, att i framtiden också starkare binda Ryssland i en regional samverkan och därmed väsentligt bidra till stabiliteten.
Herr ordförande, kollegan Burenstam Linder har utarbetat ett bra betänkande om samarbetet i Östersjöområdet. Detta vill jag gratulera honom för. På den liberala gruppens vägnar har jag lämnat in två kompletterande ändringsförslag, som avser samarbetet i området kring Barents hav. De grundar sig på Tindemans betänkande, som godkändes i maj.
Som det konstateras i Tindemans betänkande överlappar delvis samarbetsområdena i Östersjön och kring Barents hav varandra. Dessutom är alla medlemsländer i Barents euroarktiska råd också medlemmar i Östersjöstaternas råd, och kommissionen är likaledes med i båda.
Enligt Tindemans betänkande borde unionen ha en heltäckande politik för de nordliga områdena, inom vars ram samarbetet i Barentsområdet borde utvecklas. Mina förslag syftar till att man inom unionen skulle definiera vilken ställning samarbetet i Barentsområdet skall ha inom ramen för unionens politik för de nordliga områdena och hur det skall relateras till samarbetet inom Östersjöområdet. Jag hoppas att mina förslag godkänns.
Herr ordförande, jag sällar mig till de många parlamentsledamöters skara, som har gratulerat Burenstam Linder till hans berömvärda betänkande. Jag är ytterst tacksam mot honom för det, det är mycket sakligt och omfattande.
Jag skulle vilja börja med att varmt stödja vad Burenstam Linder och Gomolka, bland andra, sagt om vikten av att Europa-avtalen ratificeras med de tre baltiska länderna. Jag hoppas att det kan ske snarast möjligt, och jag kan försäkra er om att kommissionen kommer att fortsätta att trycka på för att det skall ske. Under tiden går vi naturligtvis vidare med utgångspunkt i frihandelsavtalen, men det skulle vara mycket bättre att fortsätta på den bredare bas, som erbjuds av Europa-avtalen, som så länge väntat på ratificering.
För det andra, ett antal talare har tagit till orda om betydelsen av nära förbindelser med Ryssland för en sammanhållen utveckling av Östersjöregionen. Jag håller med om det. Uppmuntrandet av reformprocessen i Ryska Federationen och utvecklandet av nära förbindelser med Ryssland är av avgörande betydelse. Jag kommer själv att resa till Moskva på söndag för att med de ryska myndigheterna diskutera framstegen i förhandlingarna om ryskt medlemskap i Världshandelsorganisationen. Det deltagandet kommer i sig att leda till ytterligare viktiga reformer i Ryssland, reformer som är nödvändiga för Rysslands deltagande i och åtnjutande av världsekonomins fördelar i större perspektiv, och det i sin tur kommer att medföra fördelar i Baltikum och på annat håll.
För det tredje har jag stor förståelse för många av de saker som sagts om de kriterier som måste tas hänsyn till vad gäller ansökningarna från de baltiska staterna, och också från andra stater, om medlemskap i Europeiska unionen. Vi måste vara på det klara med, så som många talare sagt, att varje land bör behandlas utifrån dess agna förtjänster, att länder inte bör uteslutas från eller tas med i förhandlingsprocessen bara för att det tillhör någon viss del av Europa. Vi är skyldiga alla ansökarländer detta. Burenstam Linder hade vidare mycket rätt i det han sade om betydelsen av att inte avskräcka de länder som ansökt. Det måste klargöras att de länder som ansökt kommer att få medlemskap i Europeiska unionen, när de kvalificerat sig för medlemskap, och detta gäller såväl de som kanske inte är redo vid den första förhandlingsomgången som de som är det. Så jag hoppas att vi kan försäkringar om detta.
Men, naturligtvis, största delen av betänkandet och debatten bör röra det regionala samarbetet i Östersjö-området. Där ber jag att få framföra en avvikande åsikt från Ojalas, som något tonade ned i hur stor grad Europeiska unionen i allmänhet och kommissionen i synnerhet bör vara inblandad i det. Burenstam Linder har rätt i påpekandet att nyckeln till vad kommissionen och Europeiska unionen kan göra för att stimulera samarbete i Östersjöområdet är dess medlemskap som fullvärdig medlem i Östersjöstaternas råd. I denna egenskap kan Europeiska unionen spela en viktig roll för att främja stabilitet och framgång i Östersjöområdet genom politiskt och ekonomiskt samarbete och gör också det. Naturligtvis är de berörda staterna vilja att agera tillsammans avgörande för framgången, men icke desto mindre har kommissionen, genom att deltaga i diverse möten som har ägt rum, stimulerat detta samarbete och visat sig beredd att stödja det praktiskt genom att använda sig av Phare- och Tacis-programmen, och även andra gemenskapsprogram, och koppla detta till lån i Europeiska investeringsbanken och därigenom kunnat uppmuntra ett stort antal program och projekt inom de områden som anges i initiativet: demokrati och civil trygghet, ekonomiskt samarbete, miljö- och regionalt samarbete. Det inbegriper myndigheter, institutioner och enskilda personer, det sker i form av tekniskt bistånd, tillhandahållande av utrustning eller samfinansiering av investeringar. Den roll som de lokala myndigheterna i alla länder runt Östersjön spelar är också mycket viktig i de multilaterala baltiska gränsöverskridande samarbetsprogrammen och vi i kommissionen försöker stimulera deras aktiva deltagande, tillsammans med deras nationella kollegor, för att främja kontakter mellan regioner och mellan personer. På dessa olika sätt har kommissionen och Europeiska unionen en fullvärdig, aktiv och värdefull del i den omfattande processen av att stimulera samarbete i Östersjöområdet, både ekonomiskt och politiskt på de olika sätt som jag beskrivit.
Tack, sir Leon.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Lika lön för kvinnor och män
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0143/97) av González Álvarez för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om meddelande från kommissionen (KOM(96)0336 - C4-0460/96) om vägledning för tillämpning av lika lön för lika arbete för kvinnor och män i arbetslivet. Föredragande av yttrande (): Colombo Svevo för utskottet för kvinnors rättigheter (" Hughes-förfarandet" )
, föredragande. (ES) Herr ordförande, jag tycker vi börjar med att tacka föredraganden av yttrandet, Maria Paola Colombo, för hennes arbete i denna fråga, som kompletterar det vi gjort i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, och också uttrycka vår tacksamhet till de personer som i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, Waddington, Wolf och Schörling, presenterade ändringsförslag. Dessa ändringsförslag gjorde inget mer än berikade betänkandet och föreföll mig helt enkelt vara mycket viktiga. Ett av dessa ändringsförslag avsåg incidenten med nedskärningen av den offentliga utgiften inom områden som hälsa, utbildning och annat där sysselsättningsgraden för kvinnan är mycket hög, och eftersom dessa nedskärningar av den offentliga utgiften kan skada kvinnornas arbetstillfällen.
I några av ändringsförslagen förutsattes att lagändringarna inte skulle riktas mot en grupp utan mot alla arbetare, d.v.s. framför allt mot den kvinnlig arbetskraft som i många fall har så kallade skräpkontrakt, deltidsanställningar. Även Susan Waddingtons förslag att inom 3 år analysera resultatet av lagen i denna fråga är mycket viktigt och låt oss se om det inte är mycket effektivare att omvandla texten till ett juridiskt instrument.
Kodexen förutsätter sammanfattningsvis att mottagarna är de sociala representanterna, regeringarna och föreningarna. Den förutsätter också en analys av lönestrukturerna och en värdering av arbetsplatserna och dessförinnan en sammanställning av tillräcklig information om ersättningssystemen, som är olika i olika länder, och en utredning av det kollektiva förhandlingsprocesserna, för att bestämma var insatserna skall göras och för att undvika lönediskrimineringen.
Efter 20 års tillämpning av direktivet från 1975 kan man konstatera, föredraganden av yttrandet, Colombo Svevo gör det, men också Europeiska unionens egen statistik, att det är mellan 20 och 30 % löneskillnad mellan mannen och kvinnan för likvärdiga arbeten. Enligt annan statistik är det bara i 20 % av konventionerna man behandlar frågor om olikheterna mellan mannen och kvinnan. Vi har alltså lång väg kvar att vandra. Jag måste säga att jag är en aning skeptisk mot de frivilliga avtalen, för om vi inte klarar att respektera den tvingande lagstiftningen, så vet jag inte om vi klarar att uppfylla frivilliga avtal, som t ex kodexen mellan företagarna och de olika sociala representanterna.
Trots detta och med tanke på att löneskillnaderna består och lagstiftningen inte klarat att få bukt med den, förefaller det mig som att det är lämpligt att vidta alla åtgärder vi kan vidta. Ett sätt att göra detta verkningsfullt kan i första hand vara att främja utbildning och information till kvinnorna, så att de kan delta i de kollektiva förhandlingarna och i andra hand genom att främja närvaron av kvinnor i bolagsstyrelserna, eftersom det finns män som diskuterar och försvarar kvinnans rättigheter, men generellt bör det vara kvinnan som försvarar de egna rättigheterna.
Den nuvarande osäkerheten inom sysselsättningen, har man sagt i ett av ändringsförslagen, och nedskärningen av de offentliga utgifterna gynnar inte situationen. Vi tror att den offentliga sektorn troligen skulle kunna utgöra ett gott exempel för det privata initiativet, om man vidtog åtgärder för att minska löneskillnaderna. Vi tror att offentligheten är nödvändig, inte bara vid utvärdering av arbetsplatser, utan också vid de kollektiva förhandlingarna. Det krävs känslighet och information från arbetsmarknadsparterna, kodexens spridning, inte bara bland de stora företagen, inte bara bland arbetsmarknadsparterna, inte bara bland regeringarna, utan framför allt bland små och medelstora företag, som skapar mer än 85 % av arbetstillfällena inom Europeiska unionen. Jag skulle också vilja lägga till behovet av spridning bland kvinnoorganisationerna. När det gäller utmaningen från föredragandena, skall vi försöka sprida denna kodex till samtliga kvinnoorganisationer, så att de kan använda den som ett instrument för att försvara sina rättigheter. Man borde också begrunda en utvidgning av artikel 119, när vi nu befinner oss i vindarna kring regeringskonferensen. Med en utökning av denna artikel skulle det nya fördraget värna om lika lön för likvärdigt arbete.
Herr ordförande! Utskottet för kvinnors rättigheter har visat ett uppenbart intresse för detta betänkande och jag vill tacka föredraganden för att ha upptagit största delen av de föreslagna ändringarna. Vårt intresse är stort, eftersom, som ni vet, jämlikhet i fråga om löner är modern till all annan jämlikhet och det är på denna jämlikhet som vi har byggt alla de andra. Det är därför paradoxalt att, medan denna artikel har tjänat till att skapa en mer omfattande jämlikhet inom andra områden och vad gäller andra rättigheter, såväl sociala som politiska, så lyckas vi inte tillämpa likalönsprincipen på ett korrekt sätt i våra respektive länder. Helt nyligen, i en konferens med fackföreningsfolk, så bekräftades att kvinnorna tjänar i genomsnitt 20 procent mindre än männen i Europa, och genomsnitten döljer, som alla vet, mycket omsorgsfullt skillnader som i verkligheten kan vara mycket allvarligare. Framför allt nu, som ett resultat av de atypiska arbetena, så förvärras löneskillnaderna även i de länder där det tidigare inte förekom så stora skillnader.
Ställda inför denna fortsatta ojämlikhet och inför förekomsten av lagar om formell jämlikhet, så är naturligtvis utskottet för kvinnors rättigheter medvetet om att lagen är ett svagt instrument, men det kan ändå vara ett kraftfullt verktyg när det gäller att avslöja de mekanismer som döljer ojämlikheten och därmed också ett kraftfullt instrument för att hitta de system som i morgon kan vara mer bindande: i dag är det just dessa dolda mekanismer som skall avslöjas: hur man värderar ett arbete, hur värderingssystemen kommer till och hur de utnyttjas, hur ett lönesystem konstrueras, för denna brist på jämlikhet gömmer sig även i kollektivavtalen.
En andra punkt: koden skall läsas som en del av urkunden. Det är en av delarna, det är inte allt och det är inget komplement, men denna kod, som vi anser kan förbättras, är inte ytlig, den har en viss betydelse eftersom den riktar in analysen mot inkomstsystemet, en analys som sträcker sig från insamlandet av information till en värdering av denna information, och därigenom lyfter fram det som skulle kunna vara indikationer på en tänkbar diskriminering: efter analysen följer även korrigerande åtgärder mot inkomstdiskrimineringen. Slutligen anger den också metoder för en utvärdering av de vidtagna åtgärderna.
En tredje punkt som utskottet har pekat på: koden har sin egen inneboende logik, och följaktligen bör denna logik följas. Utskottet hävdar att den föreslagna mekanismen endast kan bli produktiv om en förutsättning är uppfylld, och det är öppenhet, utan vilken man inte kan åstadkomma någonting, och för det andra om det finns en spridning av informationen: upplysningskampanjer, utbildning av experter inom området och framför allt ett utbyte av goda exempel som kan åtföljas av en utvärdering för att man skall veta hur det gick, för att lugna även dem bland oss som är en aning skeptiska om att detta inte är ett slutgiltigt, men ett användbart initiativ: naturligtvis under förutsättning att ingen fuskar!
Kan jag först av allt också få tacka föredraganden och föredraganden från utskottet för kvinnors rättigheter och i synnerhet kommissionen för det arbete som gjorts i denna viktiga fråga. Det finns definitivt mycket arbete kvar att göra, för faktum är att trots att lagstiftning om lika möjligheter för kvinnor och män varit i kraft inom Europeiska unionen i över tjugo år, tjänar kvinnor fortfarande mindre än män. Till exempel hade kvinnor, som arbetade heltid 1996 i Förenade Kungariket, endast 72 % av männens genomsnittliga veckolön. Löneklyftan mellan heltidsarbetande män och kvinnor har minskat under de senaste tjugo åren, men bara mycket långsamt.
Sedan 1992 har den endast minskat med en procentenhet. För deltidsarbetande är löneklyftan enorm och har förblivit oförändrad sedan mitten av 1970-talet, d.v.s. att kvinnor endast har 58 % av mäns genomsnittliga timlön.
Varför är det så? Huvudskälet är att män och kvinnor tenderar att vara sysselsatta i olika yrken och att manliga yrken tenderar att vara bättre betalda. Män får dessutom oftare bonus och arbetar mindre ofta deltid, där lönerna är som lägst. Kan vägledningen avhjälpa denna situation? Vägledningen föreslår främst två saker: först att arbetsgivare och fackförbund analyserar de ersättningssystem som används på arbetsplatsen och utvärderar resultaten för att upptäcka könsdiskriminering i lönestrukturerna, så att åtgärder kan vidtagas. För det andra, att en åtgärdsplan utarbetas för att eliminera all diskriminering i lönestrukturerna. Kommissionens åsikt är att om en kvinna gör ett jobb som är lika krävande som en mans, bör hon få samma lön och förmåner, även om det är ett annat arbete. Det är mycket rättvist och arbetsmarknadens parter och utskottet för sysselsättning och socialfrågor har välkomnat denna vägledning. Men utskottet har övervägt ytterligare ändringsförslag och vi ber om ytterligare åtgärder i resolutionen.
Jag skulle bara vilja nämna några av de förslag som vi skulle vilja att kommissionen övervägde. Först uppmanar vi kommissionen att genomföra en studie om könsneutral arbetsvärdering och utarbeta riktlinjer för en arbetsvärderingsmodell som kan användas av arbetsmarknadens parter.
För det andra vill vi att arbetsgivarens tillämpande eller underlåtenhet att tillämpa vägledningen skall ses som en del av bevisbördan vid tvister om könsdiskriminering - vi vill att tillämpningen av denna vägledning skall beaktas i domstolarna.
För det tredje vill vi att kommissionen och medlemsstaterna förbättrar insamlandet av och tillgången till statistik om lönenivåer så att framstegen - eller bristen på sådan - blir mer uppenbara.
Slutligen, eftersom det är frivilligt att följa denna vägledning, vill vi att kommissionen övervakar dess tillämpning. Om det inom tre år inte lett till att löneklyftorna mellan män och kvinnor börjat minska, bör det övervägas att göra denna vägledning juridiskt bindande. Tänk på de exempel jag nämnde. Löneklyftan för heltidsarbetande har bara minskat med 1 % under de senaste fem åren och för deltidsarbetande har den inte minskat sedan 1970-talet. Detta är ett mönster som återfinns överallt inom EU och ett mönster som vi måste besluta oss för att ändra.
Herr ordförande, herr kommissionär! Det betänkande, som presenterats för oss, avser kommissionens förslag till vägledning för tillämpning av principen om lika lön för män och kvinnor för lika arbete. Det är ett bra betänkande. Jag delar många av mina kollegors uppskattning av betänkandet och vägledningen.
Lagar om jämställande av man och kvinna med avseende på lönefrågor har inte fört oss framåt på senare år. Den enda hänvisningen till jämställdhet i fördraget om Europeiska unionen är artikel 119, som koncentreras på just lönefrågor. För de i alla medlemsländer bevisligen underbetalade kvinnorna har denna artikel inte inneburit någonting utöver en aning hopp. Kvinnorna vill inte bli förmånsbehandlade. De vill helt enkelt bara för likvärdigt arbete också ha samma lön som sina manliga arbetskamrater. Detta kan dock inte vara för mycket begärt! Paragrafer och vackra helgtal har inte givit någon hjälp, inte heller domstolskäromål. Alltså måste något komma fram som arbetsgivare och arbetstagare kan hålla sig till, ingen blufförpackning, inga nya tomma ord, utan en verklig vägledning.
Denna vägledning kan nu fylla exakt dessa luckor och bidra till en väsentlig förbättring av löneprincipen. Den blir till ett praktiskt hjälpmedel för de arbetsmarknadens parter, där den könsneutrala arbetsklassificeringen och - värderingen måste stå i centrum, fri från feltolkningar med avseende på arbetsinnehåll och arbetsprestation.
Redan från början är vi hög grad beroende av gott samarbete mellan arbetsmarknadens parter utan vilkas aktiva medverkan även vägledningen för lönejämställdhet också är dömd att misslyckas. Därför känner jag obehag inför några av punkterna i betänkandet. När det krävs styrning av löneförhandlingar och resultaten av dessa och det hotas med sanktioner om erforderliga rättsbestämmelser inte uppfylls, så måste det konstateras, att kontroll behövs, men vi måste hålla oss till en respekterande kommunikationsform.
En annan punkt anser jag vara nästan meningslös. Det är nödvändigt med aktuella lönenivåjämförelser, vilket bara kan ske inom en bransch. Branschövergripande jämförelser - så som det krävs i betänkandet - är fullständigt orealistiska. Det går inte att jämföra en arbetsplats i en kolgruva med en arbetsplats på ett sekretariat eller med ett vårdarbete. Där spelar det inte heller någon roll om det rör sig om samma eller om olika företag. Helt avgörande är arbetsplatsen i sig, vilket också står i texten. Det går bara att jämföra en kocka med en kock och inte blanda jämförelser hursomhelst. Jag hoppas att vi har många bundsförvanter för vägledningen, så att hoppet i detta fall blir till jämställdhet för kvinnorna, även om det bara blir i lönefrågor.
(Applåder)
Herr ordförande! Jämställdhetspolitik måste bedrivas på alla politiska plan, i de nationella parlamenten och på europeisk nivå. En av de viktigaste jämställdhetsfrågorna gäller lika lön för lika arbete. Det borde vara en självklarhet nu när vi närmar oss år 2000, men det är det inte. Den vägledning som kommissionen föreslår och det betänkande som har utarbetats av González Álvarez är ett viktigt steg på vägen mot att förverkliga målsättningen om lika lön.
Arbetslösheten drabbar kvinnor hårdare än den drabbar män. Kvinnors möjligheter att ta och få arbete måste därför underlättas. Arbetsmarknaden för kvinnor måste breddas. Här kommer några förslag som jag tror skulle underlätta en sådan utveckling: förlängd föräldraledighet, lika möjligheter till förvärvsarbete och föräldraskap för både kvinnor och män, samma trygghetsregler för deltidsarbete som för heltidsarbete är väldigt viktigt, tillgång till god barnomsorg och äldreomsorg skulle öka jämställdheten, och ett aktivt informationsarbete på arbetsplatser och skolor är ett måste.
I Sverige och i många andra länder är den offentliga sektorn väldigt viktig för att ge både kvinnor och män, men särskilt kvinnor arbete, jämställdhet och lika lön. Nedskärningar inom denna sektor kan påverka utvecklingen negativt, vilket inte får ske. Herr ordförande, bifall till ett bra betänkande!
Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar, jag instämmer med González betänkande och gratulerar henne, men kommissionens förslag om kodexen förefaller mig otillräcklig. Enligt kommissionens årsrapport om jämställdheten för 1966 är det "enbart länderna som tillämpar korrekta jämlikhetssystem på ett systematiskt och strikt sätt som skapar balans i skillnaderna ". Så är fallet i Sverige. Genom kodexen försöker man ändå balansera lönefördelningen mellan män och kvinnor, men under förutsättning att regeringarna, företagen och arbetarrepresentanterna frivilligt tar hänsyn till den. Jag hävdar att det krävs mer radikala åtgärder för att utjämna lönerna och eliminera yrkessegregationen.
Jag citerar ett närstående exempel - uppgifterna som lämnas av allmänna personalstyrelsen och dess jämställdhetsenhet, som omfattar samtliga europeiska institutioner. I deras rapport från 1996 säger man att kvinnorna representerar 18, 91 % i grupp A och männen 81, 09 %, i grupp C däremot är förhållandet omvänt, 71, 16 % kvinnor och 20, 84 % män. Alltså, herr kommissionär, ber jag er att ni lovar, i enlighet med avsnitt 16 i resolutionsförslaget att om kodexen på 3 år inte ger förväntade effekter, den då omvandlas till ett tvingande juridiskt instrument.
Herr ordförande, jag vill framföra min tacksamhet och mina gratulationer till González Álvarez och Colombo för detta magnifika betänkande. Men jag bör nog också säga att jag inte är optimist vad gäller att den effekt som majoriteten, för att inte säga alla i denna församling önskar skall bli verklighet. Jag är heller inte optimist eftersom om ett direktiv som funnits i mer än 20 år, som är tvingande, inte givit nödvändig effekt, genom att undvika behovet av att presentera detta betänkande, något som till sin karaktär är frivilligt kommer att ge mycket mindre resultat.
Hur som helst, betänkandet är bra, och dessutom bör vi åter kräva och särskilt uppmärksamma rådet, som representerar regeringarna, att man på deras initiativ och genom de offentliga myndigheterna, inte bara statliga, utan också regionala och lokala och genom offentliga och samägda företag uppmärksammar och praktiskt inför detta instrument, vars tillämpning jag förstår är rättsligt grundad. Det är sant att det också skulle vara bra att uppmärksamma de sociala representanterna: fackföreningar, företagare, kvinnokollektiv och andra kollektiv som är uppmärksamma på problemet och dagligen kämpar för och gör anspråk på jämställdheten.
Jag litar på att kommissionen kommer att stå bakom och göra en verklig uppföljning. Jag skulle till och med här våga säga att om kodexen under dessa tre prövoår inte ger någon effekt, man då kommer att försöka göra den tvingande och exekutiv. Jag litar lite mindre på rådet, som jag redan tidigare sagt.
Det är få saker som hotar både människans dignitet och även förolämpar henne, i detta fall kvinnan, som att utföra ett likvärdigt arbete, lika intensivt som en manlig arbetskamrat och få inte 20 eller 25 % mindre i lön utan i vissa fall upp till 40 % mindre. Utifrån detta parlaments politiska vilja att permanent ändra på denna absoluta ojämlikhet, anser jag att detta är en intressant fråga som vi vill kontrollera och följa upp på nära håll.
Herr ordförande! I ett läge där man med allt större oro talar om fenomenet nyfattigdom, framför allt bland kvinnorna, kan jag inte annat än instämma i behovet av att införa regler om lika lön för män och kvinnor. Jag instämmer framför allt om uppförandekoden inte begränsas till att formulera allmänna principdeklarationer, utan lyckas garantera en konkret tillämpning av nationell lagstiftning på inkomstfördelningsområdet och föreskriver rättsliga förfaranden och straffsatser.
Jag tror också det är viktigt att informationskampanjen när det gäller den nya uppförandekoden inte begränsas till att omfatta parterna på arbetsmarknaden och de stora företagen, utan den största insatsen bör vara riktad mot de kvinnor, som numera utgör merparten, som arbetar i små eller mycket små företag, dvs. till alla de kvinnor som inte är fackföreningsanslutna och som ofta är tvingade att arbeta under verkligen atypiska förhållanden och villkor, osäkra och på gränsen till att utgöra ren exploatering. De som i första hand borde vara ansvariga och stå som garanter för att denna kod blir en framgång borde vara just de regeringar i medlemsstaterna som många gånger låtsas ignorera förekomsten av denna diskriminering, eller som åtminstone inte lyckas ingripa positivt för att avlägsna dem. Den som regerar kan inte ha rent samvete bara för att man har stiftat lagar och utarbetat koder eller förordningar, om det sedan inte finns en politisk vilja att hela tiden kontrollera att dessa tillämpas effektivt. Som Svevo, som jag vill gratulera, redan har sagt, så kommer denna uppförandekod, i likhet med vilket annat instrument eller vilken annan procedur som helst, endast att ha ett berättigande och kunna fungera på villkor att ingen fuskar.
Herr ordförande! Låt även mig gratulera de båda föredragandena, González och Colombo Svevo. Det gläder mig också att det även finns män bland dem som diskuterar detta problem i kväll. Tillåt mig emellertid att uttrycka en viss bitterhet, som jag inte kan undvika att känna. Vi kan vara överens om att det inom Europeiska unionen existerar en omfattande lagstiftning som gäller frågan om lika möjligheter och jämlikhet: artikel 119 i fördraget, som vi alla hoppas skall förbättras i nästa fördrag, artikel 6 i det sociala protokollet, ett flertal direktiv och domar från domstolen. Vi hoppas också att rådet snabbt skall godkänna direktivet om bevisbördan, som för första gången innehåller en exakt definition av vad som menas med indirekt diskriminering. Vi har slutligen en serie omfattande program, finansierade genom unionens budget, som utvecklas och som har bidragit till att strävan efter jämlikhet och lika rättigheter numera är allmänt erkända företeelser i samtliga medlemsstater.
Men min känsla av bitterhet existerar därför att, trots allt detta, så diskuterar vi i kväll en mycket viktig uppförandekod eftersom de kvinnliga lönerna fortfarande, i Europa, är cirka 30 procent lägre än männens. I vissa verksamhetsgrenar får kvinnor en lägre lön, inte bara för arbete som har samma värde, men för exakt samma arbete. Det finns en segregation på arbetsmarknaden som är såväl horisontal som vertikal, och diskrimineringen, vilket mina kolleger har påmint om, ökar eftersom mängden osäkra arbeten ökar. Och denna diskriminering existerar även inom pensionssystemen. Om allt detta är sant, så är uppförandekoden välkommen, eftersom den har de egenskaper som de båda föredragandena har angivit i sina betänkanden och eftersom den, om tre år, om resultaten inte är tillräckliga, blir ett bindande instrument för alla.
Bäste herr ordförande, herr kommissionär! Principen om lika lön för lika arbete för kvinnor och män existerar bara på papper. Verkligheten ser helt annorlunda ut. Än idag tjänar kvinnor i genomsnitt 30 % mindre än män och det fortfarande över 20 år efter det att en vägledning givits om likvärdig ersättning för arbete.
Kvinnorna är överrepresenterade inom låglönesektorn och p g a lågkonjunkturen de senaste åren har klyftan mellan lönerna för kvinnor och män åter ökat. Kvinnornas missgynnade ställning visar sig också inom utbildningsområdet, i undanträngningen till s k typiska kvinnoyrken, ofta till deltidsarbetsplatser utan socialt skydd samt i förhindrande av yrkeskarriär och uppnående av ledande ställningar.
Det tjänar emellertid ingenting till att bara klaga. För att åstadkomma förändringar och effektiva åtgärder krävs noggranna analyser. Kommissionen har efterkommit Europaparlamentets initiativ, att ta fram en vägledning som princip för eliminerandet av könsrelaterade nackdelar i arbetslivet.
Det ska undersökas i vilka former yrkesmässiga olikheter förekommer, huruvida diskriminering döljs genom att män får extra bonus, eller huruvida arbetsvärderingarna helt enkelt är ensidiga. Gjorda framsteg ska dokumenteras, liksom framgångsrika modellprojekt.
Åtgärdsplanen ska utarbetas stegvis i samarbete med arbetsmarknadens parter. Dessa ska utbildas, informeras och ges sådan känsla, att principen om ickediskriminering följs till punkt och pricka vid framtida löneavtal.
Slutligen ska kvinnor i mycket större utsträckning än hittills delta direkt i löneförhandlingar som engagerade företrädare för sina intressen. Kommissionär Flynn, om hänsyn tas till initiativen från kvinnokommittén, sysselsättningskommittén och detta intressanta betänkande, så utgör Europakommissionens initiativ ett viktigt steg mot större rättvisa.
Ordförande, herr kommissionär, kollegor, det är oss en glädja att vi kan diskutera detta mycket förträffliga betänkande på kvällen innan vad vi hoppas kommer att vara avslutningen av den definitiva texten till ett nytt europeiskt fördrag i Amsterdam. Beteendekoden för lika lön för arbete av lika värde kommer säkert att öka i vikt genom omformuleringen av artikel 119 som nu äntligen tar hänsyn till prejudikat från EG-domstolen och varvid rätten till lika lön för arbete av lika värde fastställs. Jag är helt enig med föredragande att kvinnor måste engageras vid utarbetningen av funktionsvärderingssystemet och vid kollektiva förhandlingar. Så länge löneförhandlingar är en mansfråga kan lönediskrimineringen inte arbetas bort.
Så som kollegorna redan har understrukit, måste ett lagenligt bindande instrument övervägas, om den fria beteendekoden inte leder till ett lämpligt resultat. I mitt land är det den behöriga ministerns avsikt att lägga till funktionsvärderingen till arbetsreglementet som en förpliktelse. Jag tror att det skulle vara bra, hoppas detta exempel sedan följs i andra medlemsstater.
Herr ordförande! Jag vill tacka de båda föredragandena för ett alldeles utmärkt betänkande, men samtidigt också tacka kommissionen för ett bra meddelande om vägledning.
Alla vi som har talat här kan konstatera att den lagstiftning som gällt inte har räckt. Det är viktigt med lagstiftning, men det är inte tillräckligt. Det behövs mycket annat vid sidan om. Även i mitt hemland Sverige, som ofta berömt sig självt för att ha kommit längre än andra länder vad gäller kvinnors deltagande i arbetslivet och mindre löneskillnader, är det så att det också där finns skillnader mellan män och kvinnor. Dessa skillnader har tenderat att öka under den lågkonjunktur som vi har haft under de senaste åren.
Det behövs många förändringar. Det behövs en förändring av arbetsmarknaden. Det är i dag kvinnorna som har låglönejobb, arbeten inom den offentliga sektorn, deltidsarbeten och atypiska arbeten. Vi måste se till att dessa arbeten också får en social trygghet, precis som andra jobb. Vi måste se till att de kvinnor som arbetar deltid får möjlighet att gå över till heltid, och vi måste ge möjlighet till en positiv särbehandling, så att män kan komma in i kvinnoyrken, men också så att kvinnor kan komma in i mansdominerade yrken.
Vidare måste vi ha en könsneutral arbetsvärdering. På denna punkt delar jag inte ledamot Glases uppfattning. Man kan värdera arbeten inom olika sektorer. Det måste vara möjligt att jämföra det arbete som en kvinna utför inom äldreomsorgen med en byggnadsarbetares arbete. Det är ett minst lika hårt och krävande arbete.
Även om lagstiftningen är viktig, är detta en fråga för arbetsmarknadens parter. Vi måste få dem att ta dessa frågor på allvar. Först när vi får arbetsmarknadens parter att göra det, tror jag också att vi kan nå framgång i detta arbete.
Herr ordförande, meddelandet är bra eftersom det bidrar till att i ord uttrycka att kvinnor har kvalifikationer att erbjuda arbetsmarknaden. Men under många år har man inte lyckats med att få det konkreta värdet av dessa mer osynliga eller informella kvalifikationer definierade. Om det nu blir helt klart att dessa kvalifikationer är oumbärliga och värda att betala för, kan vi kanske komma ett steg framåt och kunna lyfta upp kvinnorna från den fastlåsta lönestrukturen. Det är bra att man i meddelandet betonat rollen för parterna på arbetsmarknaden. Det är viktigt att fackföreningarna spelar en central roll för att nå fram till lika lön, och det är därför helt centralt att meddelandet understryker, att kvinnorna skall involveras i avtalsförhandlingarna. Lika löners värsta fiende är en decentraliserad, uppsplittrad och individualiserad arbetsmarknad. Erfarenheterna från Danmark visar nämligen att med övergången från centrala till decentraliserade löneförhandlingar stiger lönegapet ytterligare. I Danmark är löneskillnaden 60 000 kr om året. Endast en stor manschauvinist eller en dålig arbetsgivare kan acceptera detta. Fackföreningarna är de enda som kan gå i spetsen och skapa en grund för ett modernare sätt att värdera mäns och kvinnors arbete på.
Vi hoppas att kommissionens meddelande kan bidra till att utvecklingen går i rätt riktning. I denna fråga bör vi män visa solidaritet med kvinnorna. Allt annat skulle vara opassande. Tycker ni inte det, kommissionär Flynn?
Jag är mycket glad åt det mycket starka stöd som i kväll framförts här i kammaren för vägledningen. Jag vill ta tillfället i akt och tacka utskottet för sysselsättning och socialfrågor och i synnerhet dess föredragande González Álvarez för det mycket viktiga arbete som gjorts vid utarbetandet av detta betänkande om vägledning för lika lön för kvinnor och män. Jag vill också tacka utskottet för kvinnors rättigheter för deras yttrande, föredraget av Colombo Svevo.
Det föreliggande betänkandet visar tydligt det intresse som parlamentets ledamöter visar frågan om lika lön för kvinnor och män, en princip som funnits inkorporerad i gemenskapslagstiftningen redan från första början. Men, som ni alla vet, trots det faktum att alla medlemsstater omvandlat denna princip till nationell lagstiftning, visar statistiken fortfarande att kvinnor med manuella arbeten tjänar mellan 69 och 90 % av mäns genomsnittslön. För skrivbordsarbete är löneskillnaden mellan kvinnor och män ännu större. Thomas Mann sammanfattade det så här: vi har lagstiftningen, men i många fall existerar den endast på papper. Jag är mycket medveten om problemet och för att hjälpa till att minska skillnaden har kommissionen beslutat sig för att anta föreliggande vägledning, som är en följd av vårt PM om lika lön för lika arbete, som publicerades 1994. Låt mig påminna er om denna vägledning motsvarar er egen begäran, som formulerades i Colombo Svevos betänkande om PM: et. Det är av yttersta vikt att vi ger ett mycket tydligt och enkelt svar på den centrala frågan: vad betyder egentligen konceptet lika lön för lika arbete? Svaret på denna fråga gavs alldeles tydligt av Waddington. Det kan inte bli enklare. När en kvinna utför ett arbete som är lika krävande som en mans, bör hon ha rätt att kräva samma lön och förmåner, även om det är en annan typ av arbete, om inte löneskillnaden kan rättfärdigas på icke-diskriminerande grunder.
Men, som vi alla vet, är detta inte fallet i realiteten. Det är det som är orsaken till att vi antagit denna vägledning, som syftar till att ge praktisk vägledning om hur man säkerställer genomförandet av likalönsprincipen i alla aspekter av lönepaketet. Vägledningen är inte juridiskt bindande, men den tar hänsyn till vad alla arbetsgivare verkligen måste titta på för att säkerställa att lönestrukturen i organisationen inte på något sätt är diskriminerande på grundval av kön. Skälet till att eftersträva ett sådant mål är inte enbart baserat på rättvisa. Det tar också hänsyn till behovet att säkerställa att det bidrag allas färdigheter ger till en ekonomi i förändringens vånda erkänns enligt förtjänst. Det är det som Blak menar.
Det är därför vägledningen också visar vägen för hur alla typer av indirekt diskriminering kan elimineras, där indelning, klassificering och arbetsvärdering används som bas för lönestrukturer.
Vägledningen föreslår en tvådelad ansats till att ta itu med frågan om lika lön för lika arbete, Det första steget är att samla all relevant information. Denna information kan erhållas från kollektivavtal, arbetstagarhandböcker och kopior av organisationsbestämmelserna. Den bör innefatta sådana element som arbetstider, beräkningsgrunder för övertid, lönestrukturer etc. Efter det att information om lön och anställningsvillkor inhämtats, är det andra steget att utvärdera all denna information.
Utvärderingen görs i första hand genom att upprätta en tabell, som visar förhållandet mellan kön och lönenivå och i andra hand genom analys av sådan lönerelaterade element som identifierats som potentiellt diskriminerande.
Här skulle jag vilja understryka vikten av de roller som både arbetsgivare och arbetstagare spelar för att förhandla fram lika lön. Detta ledde oss till ett ingående samråd med arbetsmarknadens parter, som omnämnts ha en central roll här i hela förslaget till vägledning, före och efter det slutgiltiga godkännandet, eftersom vårt mål var säkerställa att tillämpning och praxis mötte alla användarnas behov.
Vägledningen är ambitiös. Dess ambition är att fungera som ett praktiskt instrument. Eftersom lika lön är en grundsten för lika möjligheter för kvinnor och män, kommer den korrekta tillämpningen av vägledningen att utgöra ett test för det europeiska samfundets starka satsning på kvinnans fulla och rättvisa integration på arbetsmarknaden.
Några frågor har tagits upp som är värda att omnämnas. Till González Álvarez vill jag säga att vi nu behöver dessa praktiska verktyg, som hjälper oss att stödja tillämpningen av lika lön, Det är därför som vi inte bör glömma bort att dessas mål redan är inskrivna i artikel 119, som utgjorde den juridiska basen för åtgärder i jämställdhetsfrågor på arbetsmarknaden. Förhoppningsvis kommer detta att utvecklas vid revideringen av Fördraget.
Som svar till Colombo Svevo, har kommissionen projekt som syftar till att upptäcka de problem som finns på området lika lön i medlemsstaterna och identifiera den bästa praxisen i medlemsstaterna så att vi kan använda oss av denna i alla unionens länder. En eller två av medlemsstaterna har redan gjort det genom att utse jämställdhetsombudsmän. Jag hoppas att detta kan utvecklas i hela unionen inom en inte alltför avlägsen framtid.
Som svar på Waddingtons inlägg vill jag säga att vi redan har en del undersökningar på gång genom specialprojekt som har finansierats. Direktivet om bevisbörda, som ni nämnde särskilt, täcker, om det antas, 1975 års direktiv om lika lön, som ligger grund för att denna särskilda vägledning har antagits. Vi bör inte glömma bort att domstolen också har fällt domar om lika lön, vilket Ghilardotti hänvisade till.
Jag säger till Martinez att mainstreaming är den grundläggande principen för det fjärde programmet för lika möjligheter. Det finns, som ni vet, kommissionärsgruppen som sätts samman i alla jämställdhetsfrågor och en tvärtjänstgrupp, som arbetar just nu med hela jämställdhetsdimensionen inom alla unionens aktiviteter. Vad vi verkligen talar om här är den viktiga frågan om att öka medvetenheten om de rättigheter europeiska medborgare redan har. Vi kommer att utnyttja tillfället att distribuera vägledningen så brett som möjligt. Åtgärder har vidtagits för att kunna distribuera den i alla medlemsstater, genom alla tillgängliga kanaler.
Slutligen som svar till Andersson, problemet med deltidsarbete bör hanteras inom ramen för gemenskapslagstiftning, som kommer att tillstyrka arbetsmarknadens parters överenskommelse om atypiskt arbete. Jag är ytterst tillfreds med att arbetsmarknadens parter nu har kommit överens och kommer att omvandlas till lagtext inom en nära framtid.
Jag tackar alla som har bidragit så generöst till denna debatt.
Tack, herr kommissionär.
Jag kan upplysa om att i debatten deltog åtta kvinnor och sex män.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Ny informations- och kommunikationsteknik (IKT)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0153/97) av Plooij-Van Gorsel för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om utveckling och tillämpning av ny informations- och kommunikationsteknik (IKT) under nästa årtionde.
Ordförande, kollegor, fru kommissionär, mitt betänkande och resolutionen som i kväll ligger framför oss, är ett eget initiativ från utskottet för forskning teknologisk utveckling och energi. Detta utskott fäster stort värde vid utvecklingen av informations- och kommunikationssektorn i Europa. För trots den stora mängden dokument som europeiska kommissionen skickar till parlamentet om informationssamhället, saknade mitt utskott en klar analys av sektorn informations- och kommunikationsteknologi. Och på grund av vikten av IKT för den europeiska sysselsättningstillväxten innehåller mitt betänkande rekommendationer till ett stimulerande klimat för utvecklingen av nya IKT-produkter och tjänster och allt detta självklart med sikte på en adekvat komplettering av det femte ramprogrammet på området som skall gå från 1999 till år 2004.
De ekonomiska sektorerna med de största framtidsförväntningarna för de kommande åren hör alla till elektronikkursen, informationsteknologin och tjänsterna som är knutna till denna sektor. Med hänsyn till sysselsättningen är det av stor vikt att tillväxten i dessa sektorer genomförs. Europa förlorar marknadsandelar med snabbtågsfart på IKT-världsmarknaden. Uppgick år 1990 den europeiska andelen fortfarande till 35 %, år 1996 hade det redan sjunkit till 28 %. Europe is stuck in the middle , det är slutsatsen från benchmark -studien av den europeiska IKT-industrins konkurrensförmåga, som genomfördes under det nederländska ordförandeskapet. Sänkningen i marknadsandelar är anmärkningsvärd, eftersom Europa kan förfoga över en utomordentlig vetenskaplig infrastruktur. En hel del nya teknologier har under de senaste åren utvecklats inom Europa och sedan blivit liggande på hyllan. Tänk till exempel på HDTV. Läxan som man lär sig av det, är att utvecklingen inte bara skall ha en teknisk infallsvinkel. Många fler teknologier blir introducerade på marknaden utan framgång. Marknadsföring är och förblir nyckeln till framgång på marknaden.
Men kollegor, man kan inte överlämna allt till marknaden. Det låter kanske inte särskilt liberalt, men till en början skall myndigheterna bli en bra användare av elektroniska tjänster och produkter. Myndigheter på nationell och europeisk nivå skall uppträda styrande och vara ett bra exempel. Kort sagt, leading by example . Hur kan vi övertyga våra europeiska medborgare att de skall används IKT-produkter om myndigheterna inte gör det själva. Genom att uppträda som leading consumer eller launching customer av digitala produkter och tjänster kan myndigheterna lokalt, regionalt, nationellt och europeiskt utöva ett starkt inflytande på marknadssegmenten så som vård, åldringspolitik, transport, undervisning och på detta sätt främja användningen av IKT.
Var finns nu en viktig uppgift för Europa och medlemsstaterna? I första hand behöver vi en starkare lagstiftande ram. Så väl europeiskt som nationellt. Och det är nödvändigt för att säkerställa Europas position på världsmarknaden för informations- och kommunikationsteknologi, särskilt skall lagliga lösningar hittas för problemen runt illegal användning av mjukvara. Standardisering OCTROOI??-lagstiftning och handelsmärken skall regleras bättre. Och dessutom måste de i lagstiftningen uttryckas att telekommunikations- och informationsteknologi växer mot varandra. Denna utveckling får inte hindras genom avsaknad av lagstiftning på detta område. Kort sagt, medlemsstaterna skall bättre stämma av sin nationella IKT-politik mot varandra. Endast då kan en europeisk marknad komma till stånd. De nuvarande O & O-programmen från det fjärde ramprogrammet är tydligen inte tillräckliga för att förstärka den Europeiska IKT-positionen. Med hänsyn till innehållet i det fjärde ramprogrammet är det viktigt att dessa program analyseras på sina bidrag till den ekonomiska välfärden i Europa. Av dessa analyser kan man bland annat få fram best practice som kan hjälpa till att förbättra effektiviteten på framtida program.
Last but not least: återkommande till vikten av IKT-sektorn för sysselsättning, skall IKT-politiken inte bara inrikta sig på stora företag, utan också på små och medelstora företag. Mer uppmärksamhet är nödvändig för den innovativa förmågan hos små och medelstora företag. Jag hoppas då också, och jag skall personligen se till, att vid kompletteringen av det femte ramprogrammet skall inte små och medelstora företag hamna mitt emellan.
Herr ordförande, mina gratulationer till Plooij, som är en god talare, men ännu viktigare, en god lyssnare. Hon lyssnade uppenbarligen under debatterna i utskottet om hennes betänkande och hon har införlivat många av de idéer som framfördes.
Vi har egeninitiativsbetänkanden eftersom vi vill lägga tonvikten vid frågor som ofta berör kommande lagstiftning. det är fallet här, detta är en del av vårt utskotts tankeprocess för det femte ramprogrammet. Skall vi fortsätta att lägga tonvikten vid informations- och kommunikationsteknologier, vilket var fallet i det fjärde ramprogrammet? Titta på titeln till egeninitiativsbetänkandet, det är både utveckling och användning av informations- och kommunikationsteknologierna under nästa årtionde och det är viktigt att vi tittar inte bara på teknologin i sig, utan även dess användning.
Detta är ett väl fokuserat betänkande med konkreta förslag. Första av allt Europeiska unionens konkurrenskraft. Vi är rejält trötta på detta syndrom som uppfunnits i EU, made in Japan, och vi måste ändra den mentaliteten. Plooij varnar oss mycket starkt för att vår konkurrenskraft försämras. Jag har nyligen blivit varnad av forskare i min egen valkrets, som besökt Sydostasien, att vi lurar oss själva om vi tror att de inte håller på att gå om oss. De skickar studenter som skall lära sig det vi gör, de åker hem och förbättrar det. Vi är självbelåtna och besöker inte de länderna, så att vi kan se vad som händer.
Förenta Staterna, i sin egenskap av fritt marknadskapitalistiskt samhälle, är snar till att intervenera för att hjälpa sina industrier. Vi bör följa det exemplet. Några av de faktorer som ingår i konkurrenskraft är - som Plooij identifierat - den inre marknaden och koordination och kompatibilitet mellan medlemsstaterna. Men den inre marknaden ensam är inte tillräckligt. Vi måste ha bestämmelser, för att titta på sådana saker som public serviceskyldigheter, viktiga på detta område, vår sammanhållningspolitik, stöd till små- och medelstora företag. Jag besöker konstant små verkstäder, där människor som arbetat för stora IT-företag som t.ex. Alcatel har öppnat eget och beslutat sig för att använda sig av sina idéer - ett enormt tillväxtområde. Vi måste titta på de inverkningar IKT har på samhället, de miljöfördelar som detta kan leda till genom mindre resande till arbetet. Och de inverkningar på samhället innefattar missbruk, pornografi etc., tillämpningar, hälsa, utbildning. Vilken stor fördel vi har här med vår lingvistiska artrikedom som inbegriper två världsspråk, engelska och spanska - och jag måste naturligtvis tillägga franska med Cresson här.
Plooij-Van Gorsel har rätt när hon säger att det inte bara är kvantitativt, det är kvalitativt mycket mer än tillväxt. Detta är livet för våra medborgare. Bra gjort, Plooij-Van Gorsel.
Herr ordförande, låt mig börja med att gratulera föredraganden till hennes betänkande.
Hela området informations- och kommunikationsteknologi är av yttersta betydelse för vår livsstil och ekonomi. jag insåg detta mycket konkret denna vecka: TV-skärmen på mitt kontor fungerade inte när jag kom dit. Faktum är, att den inte fungerade under den senaste sessionen i Strasbourg heller, trots tjänsternas ansträngningar här. Till slut, i går kväll, fick vi ljud och bild igen. Till slut kunde jag se var de sammanträden hölls som det var meningen att jag skulle delta i och jag kunde t.o.m. se nyheterna på BBC World, så att jag fick information om det ytterst viktiga valet - Konservativa partiets ledarskap. Men under den tid som utrustningen inte fungerade, kände jag mig allvarligt handikappad. Jag reflekterade över att utrustningen levererats av ett nationaliserat företag i ett land, där man fortfarande var inte kommit till rätta med obalansen i ekonomin, där alltför mycket ligger konkurrensskyddat i den offentliga sektorn.
Det är allmänt känt att denna sektor - IKT - är en av de mest dynamiskt växande industrigrenarna i världen. Att telekommunikationsmarknaden öppnades för konkurrens bidrog till starkt stimulerad tillväxt och innovation i Förenade Kungariket och kommer att göra samma sak i Europa som helhet från och med nästa år.
I detta betänkande uppmanas medlemsstaterna att bättre samordna sin politik och även uppmaningar till kommissionen att utarbeta en ny IKT-politik. Varför? Jag säger så här: följ med konkurrensens och innovationens kraft, försök inte att förutspå marknaden eller att utse vinnare i förtid, för det fungerar inte. Det är kanske bättre att koncentrera de offentliga resurserna på identifierbara utmaningar, som t.ex. planering för den enorma förändring och kostnad som införandet av den gemensamma valutan kommer att medföra eller, ännu viktigare, att finna en lösning på den så kallade årtusende-bomben, då datorerna inte kommer att acceptera årtalet 2000, utan istället krascha.
Å andra sidan skulle marknaderna kunna finna lösningar på problemet med den gemensamma valutan, vilket vi ansåg i september 1992. Jag har hört talas om brittiska företag som redan erbjuder lösningar på datumproblemet. Vi lever i intressanta tider.
Det var mitt anförande. Jag ger mig nu ut på en övning i holländskt-engelskt samarbete. Min kollega, van Velzen ber om ursäkt för att han inte kan närvara och jag talar nu utifrån hans anteckningar, så ha överseende med min holländsk-engelska.
PPE-gruppen stöder huvuddragen i detta betänkande. Vi i Europeiska unionen kan dra lärdomar av Förenta Staterna. Det betyder inte att Cresson måste skriva en bok om IKT, utan att Europeiska unionen bör spela en aktiv roll i utvecklandet av IKT. Frågan är: vilken bör denna roll vara? Plooij-Van Gorsel ger oss några svar, bättre regler för den inre marknaden, prioritet åt IKT i det femte ramprogrammet, prioritet åt IKT i sammanhållningspolitiken och bättre villkor, högre prioritet åt investeringar i IKT.
Trots det saknar van Velzen en sak i Plooij-Van Gorsel-betänkandet: samordning. Det finns risk för ej sammanhållen politik i medlemsstaterna och EU. Detta betänkandet täcker så gott som alla aspekter av politik. van Velzen skulle vilja lägga fram ett förslag och det är om uppdelningen av kompetenser inom kommissionen. Varför kan man inte utse en kommissionsledamot med ansvar för IKT-politik i allmänhet och, framför allt, för allmän samordning mellan olika generaldirektorat? Om vi kan organisera vår IKT-politik väl, skulle det kunna ge oss en viktig konkurrensfördel i det att vi då integrerar informations- och kommunikationsteknologierna i Europa.
van Velzen emotser med intresse kommissionsledamotens svar. Det avslutar mitt andra anförande.
Herr ordförande, fru kommissionär! Plooijs betänkande återvänder till frågan om informationssamhället, om tillämpningar och marknadens utveckling. Detta är ett väl balanserat dokument, rikt på infallsvinklar, som upptar praktiskt taget samtliga de förslag som har framkommit i forskningsutskottet. Jag tänker bara uppehålla mig vid två punkter.
Min uppfattning, och även min erfarenhet när det gäller informationssamhällets tillväxt och spridning, är att de begränsande faktorer som man i första hand bör arbeta med är priset för att få tillgång till den digitala informationen samt den kulturella faktorn. Jag skall försöka förklara bättre vad jag menar. När det gäller kostnaden för apparater och tjänster, så kan vi hoppas att de kommer att gå ner som ett resultat av avregleringen på telekommunikationsmarknaden, men även om det är sant att datorerna hela tiden kostar mindre, så har jag ännu inte sett några klara effekter på avgifterna för telekommunikationen. Den klyfta som skall överbryggas i förhållande till USA när det gäller priserna på tjänsterna är verkligen stor.
När det gäller de kulturella hindren, så ser jag att det nu börjar komma programvara för direktköp på Internet, elektronisk handel, men dessa applikationer är ännu så länge i huvudsak amerikanska. Denna klyfta ökar på grund av språkproblemen, och det verkar svårt att surfa på Internet idag utan att kunna engelska. I Europa gör man ännu för lite när det gäller att lära ut så kallade främmande språk i skolorna, och inte tillräckligt för att de kulturella hindren skall kunna övervinnas även genom att utnyttja den teknik som finns tillgänglig i informationssamhället. Och man gör för lite för att vänja eleverna vid att använda datorer i skolorna. Min son började skolan i USA, och när vi hade kommit tillbaka till Europa och han fick brev från sina amerikanska nioåriga vänner, så var det brev som var skrivna med hjälp av dator. De barnen tyckte det var enklare att använda ett tangentbord än att använda en penna. Den europeiska skolan ger inte våra ungdomar tillgång till de bästa möjligheterna som ligger i den digitala tekniken, och jag är rädd att detta kommer att bli ett viktigt strategiskt handikapp. Här borde de europeiska regeringarna vidta snabba och välriktade åtgärder.
Herr ordförande! När det gäller detta utmärkta betänkande från Plooij-Van Gorsel vill jag bara betona sju stycken snabba saker på min korta minut.
För det första måste IT användas mer i de perifera områdena i EU. Det är av största vikt, och det är också de som bor i dessa områden som mest kan nyttja detta.
För det andra måste IT också vara stöd till den äldre befolkningen. Ungdomar behärskar redan IT och kommunikationsteknik mycket bra. Det är dock också de äldre som kan ha störst nytta av denna teknik, t.ex. när de inte orkar gå och handla, och de i stället kan beställa mat via sin dator hemifrån.
För det tredje måste inriktningen vara på de små företagen. De stora företagen har redan tillräckligt med datorer.
För det fjärde måste IT måste vara användarvänlig för att den stora delen av befolkningen skall kunna använda sig av den.
För det femte måste vi, vilket Chichester var inne på, ta reda på vad som händer på 2000-talet. Vad kommer att hända då?
För det sjätte måste byråkratin i EU-programmen minska.
För det sjunde och sista måste Europaparlamentet föregå med gott exempel. Det är en skam att vi inte använder IT-kommunikationen bättre i detta hus. Det kan inte bli sämre än det är i dag, utan det kan bara bli bättre. Jag hoppas att det blir mycket bättre i framtiden.
Herr ordförande! Detta betänkande behandlar ett högintressant och fascinerande ämnesområde. Det visar tydligt hur den europeiska IKT-branschen hamnat långt efter den utomeuropeiska konkurrensen, i synnerhet då USA.
Jag hoppas, att det ruskar om kommissionen, ty det kommer att bli en viktig uppgift för EU, att just inom detta område vidta konkreta åtgärder och målinriktat sätta in medel, för att bevara den europeiska konkurrenskraften. För att ta fram några punkter som är viktiga: koncentration på nya produkter och vertikala marknadssegment, exempelvis telemedicin, språkbearbetning eller distansundervisning, särskild hänsyn till SMF, i synnerhet också till turismen för vilken nya marknadsförutsättningar och bokningsmöjligheter öppnas och där det med hjälp av modern kommunikationsteknik går att skapa arbetstillfällen. Den erforderliga positiva motivationen och känslan uppnås tydligast genom förstärkt användning av informationsteknik inom skol- och utbildningssektorn.
, ledamot av kommissionen.. (FR) Herr ordförande, ärade ledamöter, detta inledande betänkande av Europaparlamentet kommer vid ett tillfälle när det är särskilt lämpligt att påminna om den acceleration som kännetecknar informations- och kommunikationstekniken, särskilt beträffande dess ekonomiska och sociala inverkan. Kommissionen är för sin del helt medveten om denna och jag skulle i detta hänseende vilja nämna tre exempel till stöd för mitt förslag.
Allra först de meddelanden som nyligen avgetts om informationssamhället och särskilt åtgärdsplanen, som har kommit ut i sin andra upplaga. Vidare de verksamheter som jag har startat upp inom utbildningsområdet och som diskuterats i flera ministerråd om utbildning, särskilt programmet "Att lära i informationssamhället ", som har till syfte att vi skall ställa de multimediahjälpmedel som är nödvändiga till skolelevernas förfogande, genom att låta oss inspireras av exempel som finns i en del länder, särskilt de skandinaviska. Dessa är dock initiativ som i dag tenderar att sprida sig och vi är mycket envisa på denna punkt. De flesta medlemsstater har i dag fastställt program för skolutrustning och ställer naturligtvis frågan om mjukvaror för undervisning. Jag har tillsatt en arbetsgrupp beträffande mjukvaror för undervisning, där samtidigt producenterna, användarna, de offentliga myndigheterna och ett antal specialister ingår. Vi har kommit långt på detta område under två år.
De redskap som informations- och kommunikationstekniken tillhandahåller, som till exempel multimedia och Internet, är i dag förutbestämda att spela en väsentlig roll i vardagslivet. I alla våra program, särskilt i programmen för lokal utveckling, hjälper vi de lokala myndigheter som använder sig av dessa bestämmelser, till exempel för att underlätta tillträdet till sysselsättning, sprida den information som våra medborgare behöver.
Slutligen överlämnades det femte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling i slutet av april. Jag förväntar mig för övrigt att Europaparlamentet mycket snart delger oss sin åsikt efter en första läsning och att det genom sin snabbhet särskilt visar för forskningsrådet vilken vikt man måste lägga vid forskning. Forskningen behöver kontinuitet. Därför måste man hålla fast vid att tidsplanen för ett gemensamt beslut om det femte ramprogrammet respekteras och att forskningsrådet kommer fram till ett gemensamt ställningstagande senast vid sitt möte i november. Forskningen är i själva verket en drivkraft när det gäller avancerad teknik och industriell konkurrenskraftighet. Detta gäller särskilt för informations- och kommunikationsindustrin.
Ett av de tre temana i det femte ramprogrammet berörs av informations- och kommunikationsteknik och de två andra temana anlitar informations- och kommunikationsteknik på ett betydande sätt. Jag skall nöja mig med att i detta hänseende nämna de nyckelåtgärder som vi infört, så som produkter, förfaranden, organisationer eller andra nyckelåtgärder som "Nya perspektiv för flygtekniken " eller "Morgondagens stad ".
Inom alla dessa sektorer anlitar vi avancerad teknik inom kommunikationsområdet. Dessutom ingår verkställandet av programmen och åtgärderna, i förhållande till deras ekonomiska och sociala inverkan, i själva strukturen på förslaget till det femte ramprogrammet.
Parlamentets meddelande är tydligt i detta inledande betänkande. När det gäller informations- och kommunikationsteknik måste man närma sig den på ett globalt sätt där effektiviteten är lika hög som insatsen. Kommissionen gör denna ståndpunkt till sin egen. Dessutom bör informationssamhället, i stället för att skapa ett samhälle med två hastigheter, tvärtom tillhandahålla medel för att jämna ut skillnaderna mellan olika socialgrupper och mellan utvecklade regioner och de som är mindre gynnade. Man ser redan nu mycket väl, av de första experiment som nu utförs, att avståndet lätt kan jämnas ut, till exempel mellan landsbygdsområden vad beträffar utbildning och till och med hälsa, och att man där har instrument som tillåter mindre gynnade kategorier eller regioner att få tillträde till ett visst antal tjänster.
Kommissionen skriver särskilt under på betänkandets slutliga rekommendation, nämligen nödvändigheten att likaså säkerställa å ena sidan en hållbar och hänsynstagande utveckling av miljö och social välfärd och å andra sidan ekonomisk tillväxt. Man skulle inte kunna uttrycka det bättre, för just det är våra två målsättningar.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att kommissionen ger samtliga rekommendationer ett positivt mottagande, särskilt de som riktar sig till kommissionen, och den kommer att fästa särskilt vikt vid dessa vid verkställandet av de åtgärder man ansvarar för.
Tack, fru kommissionär.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Politik för forskning och hållbar utveckling
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabetänkande (A4-0170/97) av Marset Campos för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om gemenskapens politik för forskning och en hållbar utveckling.
, föredragande. (ES) Herr ordförande, utgångspunkterna för betänkandet är tre:
Den första utgörs av den både i unionsfördraget och i nuvarande förslag om revidering av fördraget bestämt uttryckta viljan, till förmån för en bestående utveckling, d.v.s. att Europeiska unionen på ett omissförståeligt sätt proklamerar sitt åtagande vad gäller modellen för bestående utveckling, med miljövärderingar som samtidigt ger uttryck för solidariteten mellan generationerna.
För det andra konstaterandet att utvecklingen i Europa, och resten av världen, trots alla förklaringar och goda intentioner är en ökande konsumtion av energiresurser och råmaterial och följaktligen också en ökande nedsmutsning och en därav följande utarmning av naturresurserna.
För det tredje beviset på att marknadskrafterna, när de lämnas fria att konkurrera utifrån tillgång och efterfrågan, inte själva garanterar införandet av en modell för bestående utveckling, varför det för detta krävs en bestämd social insats, frivilligt och demokratiskt beslutad. Man kan inte förvänta sig att genom en underverksliknande teknisk upptäckt eller en konkret skatteteknisk åtgärd hitta lösningen på problemet. Det krävs alltså att befolkningens samvete vill ha den samling värderingar som leder till en modell för bestående utveckling. Av dessa skäl analyseras i betänkandet i första hand kommissionens oro för följderna av den nuvarande modellen för ekonomisk tillväxt, och utifrån den ställer man 13 konkreta förslag i tre stora grupper.
För det första, när det gäller behovet av att förstå omvandlingen av modellen för bestående utveckling utifrån nuvarande socio-ekonomiska modell för en icke bestående tillväxt, bedömer man att detta enbart är möjligt genom ett brett socialt samförstånd, liknande det som på sin tid möjliggjorde skapandet av välfärdsstaten. I detta sammanhang kan forskningen bidra med analyser av kopplingarna mellan de sociala och ekonomiska processerna samt nya sätt att använda resurserna, energikällorna o.s.v.
För det andra, vad gäller revideringen av unionsfördraget, genom att på ett bestämt sätt införa målen för en bestående utveckling inom alla betydande områden, konvergenskriterierna, de europeiska institutionernas funktion och tillhörande kapitel och artiklar (VI, XV och XVI).
För det tredje, konfigureringen av politiken rörande forskning och utveckling, mer konkret då femte ramprogrammet, och detta genom följande punkter:
För det första förslag om stöd till forskningsgrupper inom ekologisk produktion, distribution och konsumtion, med flera inblandade länder.
För det andra en utredning av vetenskapliga och sociala synpunkter på den bestående utvecklingen, avseende t ex varaktiga och biologiskt nedbrytbara material, klimatförändring, vattenförsämring, skogsavverkning, socioekonomiska analyser, ekologiskt kopplade avgifter, finansiella flöden o.s.v.
För det tredje utredning av medborgarnas, samhällenas och de lokala krafternas funktion vid en protagonistisk delaktighet i modellen för bestående utveckling, energieffektivitet, effektivitet vid utvinning av råmaterial, användning av förnyelsebara källor, optimering av distributionssystem, icke-intensivt jordbruk o.s.v.
För det fjärde genom att undersöka möjligheterna för de globala modellerna för energianvändningen. Därav följer behovet av att lägga större vikt vid utbredda och jämnt fördelade energikällor, som medger rationell och skälig energianvändning från medborgarnas sida på varje plats, förenat med politiska rättesnören och de nya värderingarna.
Detta är huvudlinjerna i det betänkande som utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi presenterar vid plenum, för att, om man anser det lämpligt att anta det, man skall inrikta sig mer konkret på kommissionen, rådet och oss själva i strävandet efter ett mer solidariskt och rättvist samhälle, med ekologiskt bestående ekonomi och framför allt bättre för framtidens europeiska medborgare, våra barn och barnbarn, som definitivt är slutmålet för våra ansträngningar och vår oro.
Herr ordförande, fru kommissionär! En förtjänst hos föredraganden Marset Campos är att han med sitt initiativbetänkande initierat en diskussion här i kammaren om begreppet hållbar utveckling, en diskussion som faktiskt bara är i sin linda och som alltjämt kommer att kräva mycket tid. Detta ligger emellertid i själva i det i begreppet hållbar utveckling dolda konceptet men kräver dock av oss, att vi inriktar alla våra handlingar och politiska beslut mot dess framtida komplicerade verkningar och biverkningar. En tankeprocess, en tankeprestation i det oändliga!
Föredraganden ger oss ett stycke av denna prestation när han med rätta fastställer, att den befintliga ekonomiska modellen är till nackdel för en hållbar utveckling. Men sedan skiljer sig våra tolkningar åt, när exempelvis avancerad teknik bedöms efter sina följdverkningar. Vår diskussion kommer att och måste löpa vidare. Som positivt ska ändå noteras, att hållbar utveckling avancerat till upprättandet av ett särskilt program inom det femte forskningsramprogrammet. Vi parlamentariker vill och kommer att med argusögon följa huruvida under denna rubrik verkligen rena och intelligenta produkter och metoder gynnas, huruvida intermodal transport och förnyelsebar energi verkligen ges vederbörliga möjligheter och huruvida städernas tätbefolkade områden med sina uppenbara problem bevakas lika intensivt som den drastiska försämringen av tillståndet för havets resurser och den ofta framdragna drivhuseffekten.
Vid praktiskt taget varje sammanträde har vi möjlighet, att i våra konkreta beslut påvisa " förekomsten" av nämnda problemområden. Därutöver har vi politiker ett ansvar för den offentliga diskussionen över vad som ska vara vår politiska vilja. Jag tackar föredraganden för att han tagit på sig detta ansvar.
Herr ordförande, fru kommissionär! En utveckling, som långfristigt kommer att säkra de sociala och ekologiska behoven, är välkommen. Visserligen sträcker sig betänkandet långt utöver FoU-frågor och uppvisar det världsfrånvarande försöket att ersätta den västerländska sociala marknadsekonomin med en grön planekonomi, varvid Europaparlamentet skulle få genomföra de erforderliga besluten och utöva en kontrollfunktion. En hållbar utveckling på det sätt som vi föreställer oss den, ska emellertid inte baseras på utopiska modeller, utan den måste ta hänsyn till den globala verkligheten.
Därför kan den bara uppnås genom att den aktuella situationen förändras. Ett revolutionerade byte av ekonomisk modell, på det sätt som begärs i betänkandet, medför i sig risker, som inte kan beräknas, vilket innebär att detta inte är ansvarsfullt.
I betänkandet byggs en konfliktsituation upp mellan tekniska framsteg och en hållbar utveckling. I sammanhanget är det ena inte möjligt utan det andra. Hållbar utveckling innebär därför inte " tillbaka till naturen" ; detta vore blott romantiska fantasier utan referens till verkligheten.
Därutöver måste föredraganden erkänna, att det i betänkandet krävda modellbytet redan äger rum, visserligen inte genom radikala åtgärder utan istället genom reformer.
Utöver detta tas i betänkandet ingen hänsyn till det faktum, att miljöskyddsåtgärder enbart kan finansieras av en fungerande ekonomi. Miljöskydd ställer stora anspråk på nationalekonomiska insatser. En ytterligare punkt är viktig för mig: för länderna inom EU, liksom också för andra industriländer, innefattar konceptet med hållbar utveckling utöver de ekologiska även ekonomiska och sociala aspekter. Särskild uppmärksamhet måste därför ägnas det f n mest akuta problemet, den höga arbetslösheten. Arbetstillfällen kan emellertid endast skapas i de fall en hållbar politik inte drivs på bekostnad av lönsamheten. I betänkandet görs en felbedömning av möjligheterna från forskning och utveckling för arbetsmarknaden och socialstaten.
Likaså stämmer det inte verkligheten, att göra vetenskap och teknik ansvariga för felutvecklingar inom näringsliv och samhälle. Detta synsätt är sedan länge passerat och erkänt som felaktigt. Istället är det så, att vetenskap och teknik erbjuder möjligheter, vilka blir verklighet först genom beslut inom politik, samhälle och näringsliv.
Jag skulle kunna säga mycket mera. Betänkandet innehåller totalt sett talrika fel och saker som inte stämmer. Dessutom är det i långa stycken mycket allmänt hållet och inskränker sig till utopiska krav, som strider mot den politiska och samhälleliga verkligheten. Tillräcklig hänsyn tas inte till den globala karaktären på vetenskap, teknik, näringsliv och miljöskydd och många av förslagen skulle till och med, om de förverkligas, kunna leda till betydande nackdelar för EU utan att uppnå den hållbara utveckling, som vi ju alla eftersträvar. Därför kan vår grupp inte rösta för betänkandet i dess nuvarande form.
Herr ordförande! Marset Campos betänkande fyller ett verkligt behov, nämligen att införa begreppet hållbar utveckling som en grund för diskussionen kring forskning och energipolitik. Detta syfte finner ett brett stöd i den allmänna opinionen och i Europaparlamentet. Vissa delar av betänkandet är balanserade och möjliga att instämma i, men när det kommer till omröstningen kommer vi att vara emot ett antal avsnitt, och endast om de faller bort kan vi godkänna betänkandet.
Jag håller med föredraganden om kopplingen mellan samhälle och miljö, och att det därför är svårt att göra ingripanden på det ena området utan att påverka det andra. Om jag tillåts att göra en utsvävning, så skulle jag vilja säga att det som har stannat i minnet efter rymdfärderna är just denna bild av jorden som ett skepp, en Noaks ark på resa genom rymden där alla system ombord, bland annat det som producerar syre och det som producerar koldioxid, måste befinna sig i balans.
Men låt oss återvända till betänkandet. Jag tror inte att vår uppgift är att betrakta tekniken med skepticism, utan att bestämma regler, garantera allmän tillgång till nya möjligheter, avvisa offentliga monopol och ensamrätt. Jag delar därför inte vissa ideologiska påståenden från föredraganden som har en tendens att demonisera vetenskapen och tekniken som resursslukande, som något som åstadkommer rubbningar i samhället och som riskfaktorer när det gäller människosläktets överlevnad, när i stället tekniken fortsätter att spela en pådrivande roll inom kommunikationer och utveckling och som en producent av materiella och immateriella tillgångar som ökar livslängden och förbättrar livskvaliteten.
Ordförande, föredragande anger helt riktigt vikten av en europeisk politik på området forskning och hållbar utveckling. En europeisk O & O-politik skall inte bara vara baserad på ekonomisk tillväxt utan också och framför allt på vad som är ekologiskt och samhälleligt önskvärt. Ett eget initiativbetänkande om denna fråga applåderas då av den liberala gruppen. Dock, ordalagen i resolutionen som nu ligger framför oss är oacceptabel för min grupp. Helheten andas andan av den klassiska striden mellan arbete och kapital och tidigare klasskrig. Så talas det om marknadsekonomi som modell för självbelåten individualism och teorierna från Keynes avfärdas som oriktiga. Men, kollegor, låt oss vara tydliga om det, vår välfärd i unionen har vi främst och framför allt marknadsekonomin att tacka för.
Min grupp kan då också uteslutande stödja övervägandena A, D och F. Om dessutom ändringsförslagen från den liberala gruppen för paragraferna inte godkänns, ser vi oss nödsakade att rösta mot betänkandet. Om den liberala gruppen röstar mot i detta hus, kommer betänkandet inte att antas så som förhållandena nu är.
Min grupp fäster då också stort värde vid förverkligandet av detta betänkande. För det har jag, anser jag, genom min konstruktiva hållning i forskningsutskottet visat. Jag hoppas då också att det röstas enligt det.
Herr ordförande, betänkandet Marset Campos anger ett ytterst viktigt tema. Nu när det ser ut som om begreppet hållbar utveckling får en prominent plats långt framme i det nya fördraget, kommer det att uppstå en rättsgrund för förslaget i detta betänkande: forskning i hållbarhetens tjänst. Nyttigt att gå före där alltså.
Jag är positiv till betänkandets intention. De praktiska rekommendationerna stödjer vi. Mer forskning i frågor som återvinning, klimatförändring och nedsmutsning av havet är verkligen nödvändig.
Ändå har jag ytterligare ett problem med detta betänkande. Vid begreppet "hållbar utveckling " tänker alla på olika saker. Föredragande ger en ganska konkret bild av det, det är tydligt. Han vill mot ett nytt modellsamhälle. Men detta är endast en av många visioner. En radikal för övrigt. Riktigt konkret blir föredragande för övrigt inte eller skulle det vara i den inte översatta spanska fotnoten.
Om ett stort antal viktiga frågor finns fortfarande stor meningsskillnad. Enligt mig framför allt om följande tre. För det första, med vilken hastighet måste förändringarna ske? För det andra, vem har ledningen därvid? För det tredje, hur skall de avtvingas.
Jag låter föredragandes personliga uppfattning som står i upplysningen, stå för honom. Det utgår enligt mig från en för positiv bild av människan och samhället och förväntar för mycket av myndigheterna. Jag fruktar att den nödvändiga förändringen i konsumtionsmönstret stöter på den oemotståndliga tendensen hos människor till ökning av egendom och nöje.
När det gäller förslagsresolutionen är jag kritisk mot ett antal överväganden och paragraferna 8 t.o.m. 10. Enligt mig överdrivs den "sociala pakten " och parlamentets roll starkt i denna paragraf. Jag kommer också att rösta mot det. Ändringsförslagen från fru Plooij kommer jag att stödja.
När det gäller mig alltså: fullständigt enig med ett antal konkreta rekommendationer i betänkandet, men den optimistiska synen delar jag inte.
Herr ordförande, mina gratulationer till Marset Campos, inte minst för hans tålamod och ihärdighet i arbetet med detta betänkande. Precis som det föregående betänkandet är detta en läglig påminnelse till oss, då vi behandlar det femte ramprogrammet för anledningen till att utföra forskning i Europeiska unionen.
Ibland glöms det bort att även om den huvudsakliga anledningen till forskning är att kunna bli mer konkurrenskraftig på internationell nivå, så bestäms det redan i den nuvarande Fördraget att vi måste främja alla sådana forskningsaktiviteter som bedöms som nödvändiga i de andra kapitlen. Dessa inbegriper kapitlet om social och ekonomisk sammanhållning och kapitlet om miljö. Även om termen " hållbar utveckling" först nu nått fördragsnivå - och det gläds vi åt - så är vi helt uppenbart skyldiga, under fördraget, att räkna med dessa andra saker. Marset Campos gör det. De finns inte med som en eftertanke, de togs med avsiktligen.
Det vore verkligen mycket farligt att enbart koncentrera sig på tillväxt och konkurrenskraft. Om man hade ett scenario, där mer vetenskap är lika med mer tillväxt, mer konsumtion av naturtillgångar, mer arbetslöshet p.g.a. teknisk utveckling och en allt större klyfta mellan fattiga och rika människor, fattiga och rika regioner, fattiga och rika halvklot i denna värld, vore det helt oacceptabelt och mycket farligt.
Marset Campos analys är mycket tydlig och innehåller många varningar. Men det är ingen domedagsprofetia. Den är optimistisk och visar oss vägen för hur vi kan se till att vårt arbete på forskningsområdet svarar mot kraven på hållbar utveckling. Han pekar på många åtgärder. Många av dem ingår redan i det femte ramprogrammet. Mycket av miljöarbetet är gjort. Mindre arbete har gjorts vad gäller de socio-ekonomiska aspekterna av hållbar utveckling. Det är kanske en läxa för det femte ramprogrammet.
Det femte ramprogrammet ser lovande ut. Det ser ut som om kommissionen i sina förslag är medvetet om behovet av att inkludera dimensionen hållbar utveckling.
Smarta tekniska lösningar räcker inte. Det räcker inte med att utveckla teknologi. Man måste företa samhälleliga förändringar likaså. Jacques Delors var medveten om detta när han skrev i sin vitbok att miljöteknologier kan skapa arbeten och, på så sätt, leda till ett mycket mer rättvist samhälle.
Socialistgruppen har några invändningar mot ordalydelsen i vissa stycken. Vi kommer därför att rösta i enlighet därmed. Jag måste betona att vi definitivt stöder grundtanken i detta betänkande och anser det vara ytterst viktigt i den opinionsbildning som är nödvändig inför det femte ramprogrammet.
, ledamot av kommissionen. (FR) Herr ordförande, ärade ledamöter, då kommissionen förra året beslutade att ägna frågan om forskning och hållbar utveckling ett inledande betänkande, riktade forskningsutskottet till europeiska institutioner och till den vetenskapliga gemenskapen ett viktigt politiskt meddelande. Uttrycket "hållbar utveckling " syftar i själva verket på en av de största utmaningarna som unionen och resten av industrivärlden i dag konfronteras med.
Marset Campos har i detta ämne färdigställt ett betänkande om vilket jag skulle vilja fälla tre anmärkningar. Den första för att understryka att kommissionen fullständigt ansluter sig till idén om den nödvändighet man verkligen måste ta hänsyn till vid definitionen av unionens forskningspolitik, kraven på en hållbar utveckling.
Forskningen och den tekniska utvecklingen kan och bör spela en avgörande roll i detta hänseende. Den ger oss faktiskt medel att utforma och verkställa en ekonomisk utveckling som inte sker på bekostnad av dagens och morgondagens livs- och miljökvalitet.
Min andra anmärkning består i att något nyansera den första. Att helt låta Europeiska unionens forskningspolitik kännetecknas av en hållbar utveckling, vilket Marset Campos närapå rekommenderar, och låta denna idé så fullständigt dominera att han föreslår den för vårt forskningsprogram, vore ett misstag, tror jag.
Europeiska unionen måste möta flera andra utmaningar. För att uppfylla dess medborgares förväntningar, särskilt i fråga om sysselsättning, måste vi samtidigt ha andra mål i sikte. Närmare bestämt måste vi med bestämdhet ställa forskningen i ekonomins och företagens tjänst och genom detta mellanled hjälpa den europeiska industrin att stärka sin konkurrenskraft, en nyckelfaktor för tillväxten och sysselsättningen.
Långt ifrån att vara motstridiga, stärker dessa syften varandra. På morgondagens marknader kommer de mest konkurrenskraftiga produkterna inte bara att vara de billigaste och mest effektiva produkterna. De kommer också att vara de "renaste " produkterna, de vars utnyttjande kommer att vara mest energisnålt, som kommer att medföra minsta möjliga negativa återverkningar på miljön och som man kommer att kunna återanvända på lättaste sätt.
Europa måste visa sig kapabelt att utveckla och saluföra sådana produkter. Det måste också skaffa sig en plats på den snabbt expanderande marknaden för miljöteknik.
Slutligen, som tredje och sista anmärkning, menar jag att Marset Campos betänkande bara mycket litet tar hänsyn till den dock mycket avgörande roll tanken på den hållbara utvecklingen spelade i kommissionens förslag till det femte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling. Och ändå är, om man läser texten noga, denna tanke närvarande, jag skulle till och med vilja säga allestädes närvarande i den text som lagts fram av kommissionen. Det är kring denna tanke som temaprogrammen 1, kallat "Att upptäcka livets och ekosystemets tillgångar " - det kan inte sägas tydligare - och 3, "Att gynna en konkurrenskraftig och hållbar tillväxt " inordnar sig.
I det andra fallet kombineras kraven på en hållbar utveckling uttryckligen med oeftergivliga krav på tillväxt och konkurrenskraft.
Herr ordförande, ärade parlamentsledamöter, ni erbjuds en mycket konkret möjlighet att stödja den hållbara utvecklingen i Europa. Den består i att stödja det sätt att närma sig ämnet som utvecklas i förslaget till det femte ramprogrammet och att agera så att detta snabbt kan antas under nästa års första kvartal och verkställas vid lämplig tidpunkt, det vill säga senast vid slutet av 1998.
Jag tackar er på förhand för vad ni kommer att göra och tackar Marcel Campos för att med hjälp av sitt betänkande ha hjälpt oss att hålla i minnet att politiken för forskning och teknisk utveckling främst och framför allt bör utformas till de europeiska medborgarnas tjänst, såväl för dem av i dag som dem av i morgon.
Tack själv, fru kommissionär. Tack för ert utmärkta svar, och förlåt att det blev så sent.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Internationellt avtal mellan EG, Kanada och Ryssland om humana fångstmetoder
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0187/97) av Pimenta för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om undertecknande och ingående av ett internationellt avtal mellan Europeiska gemenskapen, Kanada och Ryska federationen om normer för humana fångstmetoder.
Herr ordförande, kära kollegor! I dag analyserar vi ännu ett kapitel i den långa historien om trampfällor. Jag vill ta upp tre aspekter här: frågan om djurens välbefinnande, den institutionella frågan om beslut inom Europeiska gemenskapen - WTO. Och, slutligen, kommer jag att ta upp frågan om ursprungsbefolkningarna och kommissionsledamot Sir Leon Brittans uppförande.
När det gäller ärendet om grymheter mot djuren råder det inga tvivel om att dessa fällor är grymma och förorsakar ett omänskligt lidande. Därför har parlamentet upprepade gånger krävt att de skall avskaffas, därför har Europeiska unionen sedan 1991 en gällande förordning som syftar till att förbjuda fällorna.
Redan förra seklet påstod Charles Darwin att användandet av denna typ av fångst- och dödsinstrument var oförenliga med civiliserade samhällen. Hundratrettio år har gått sedan dess! Den fråga som vi nu ställer oss är om ett avtal om standarder för fällor med mindre grymma fångstmetoder skulle kunna vara en bra strategi för att minska grymheterna mot djuren i världen. Svaret skulle bli ja, om vi skulle stå inför ett bra avtal. Men tyvärr är avtalstexten dålig och otillräcklig. Visserligen inte på grund av de tjänstemän som förhandlat fram den, utan för att de gick till förhandlingsbordet, med, som man säger på portugisiska, " bundna händer och fötter" , för att deras chef, Sir Leon Brittan, var tvungen att till varje pris få till stånd ett avtal.
Exempel på detta saknas inte i texten. På punkten för dödliga fällor, föreslog de europeiska specialisterna, i kommissionens namn, en minsta föreskriven dödstid på 30 sekunder. Avtalet föreskriver 5 minuter. Det är lång tid, till och med mycket lång tid för att dö genom svårt lidande och det är en ökning med 10 gånger jämfört vad som föreskrevs i den text som kommissionen föreslog.
Men det stora problemet med detta avtal är bristen på selektivitet när det gäller det sätt på vilket fällorna klassificeras i förhållande till fastställda normer. Jag vill nu inte diskutera normtyperna, vilka jag i vissa fall anser ganska låga. Att fastställa ett kriterium för godkännande av varje typ av fällor - så som görs i detta avtal - i förhållande till resultaten, inte för 80 % av alla de djur som tillfångatagits, utan endast 80 % av djuren inom den djurart som varje specifik fälla är fastställd för, dvs. målgruppen, är att kränka intelligenta varelser.
Dessa fällor är per definition inte selektiva. De tar alla typer av djur, som lider lika mycket, även om fällorna inte varit avsedda för dem, eller för att de haft oturen att gå där de inte borde ha gått, eller dricka det vatten som de inte borde ha druckit. Men kommissionens illvilja blir tydligare i artikel 4.2 i bilaga I, vilken från januariversionen till den aktuella versionen uppvisar stor skillnad. Det stod faktiskt, och jag skall läsa i det engelska originalet, i januariversionen: " conventional steel jaw leghold retaining traps to be prohibited within four years from the entering into force of this agreement" .
Detta, mina herrar, försvann i den version som vi nu diskuterar, och byttes ut mot unilaterala yttranden från de länder som ville ansluta sig till detta avtal. Detta är att helt klart ge efter för Förenta staterna! Vilken befogenhet har Europeiska unionen för att kontrollera unilaterala yttranden från de länder som ville underteckna detta avtal? Jag kunde säga mycket mer om resten av texten. Till exempel att Ryssland, i sitt unilaterala yttrande, ber om pengar. I korridorerna talas det om 30 miljoner ecu. Ska vi köpa ryssarna för 30 miljoner ecu? Mycket mer kan sägas. En fråga bara: Och Förenta staterna? Om Förenta staterna inte undertecknar detta avtal och skickar Europa till WTO, vad gör vi då? Vi blir kvar där vi är idag.
Nu vill jag tala om den institutionella pakten. Kommissionen, under påtryckning från Sir Leon Brittan, hindrade 1995 antagandet av förordningarna om tillämpning av förordning 91. I januari 1996, genom ett brev från två tjänstemän, gav han rådet till medlemsstaterna att inte tillämpa den rådande lagstiftningen. Kan ett enkelt brev hindra tillämpningen av en lagstiftning som antagits av kommissionen och rådet? Where is the rule of law, Sir Leon Brittan?
1996 presenterades en ny version som parlamentet efter en första behandling inte accepterade. Rådet tog inte upp den vidare. I januari 1997 försökte man få igenom en lista av länder, inklusive Kanada och Ryssland i rådets utskott, när det inte fanns något internationellt avtal, och dessa länder inte hade förbjudit trampfällorna, en klar kränkning av den europeiska lagstiftningen. Rådet avvisade denna typ av tillnärmning, vilket var bra.
Jag skulle nu kunna tala om WTO. Jag vill bara säga att kommissionsledamoten vid tidpunkten för ratificeringen sa att det inte fanns någon mer europeisk lagstiftning som skulle sättas på spel genom anslutningen till WTO. Mer än den som han presenterade vid den tidpunkten, och som jag stödde. Idag är det trampfällorna som står på spel, det är nötköttet med hormoner som står på spel. Vad blir det i morgon, kommissionsledamoten?
Jag skulle också här vilja nämna några ord om ursprungsbefolkningarna. Jag försökte i början att åstadkomma ett system för ursprungsbefolkningsgrupperna. De kan räkna med detta parlaments stöd för att hitta en lösning med anledning av vår lagstadgade rätt att söka mindre grymheter i världen, som tillfredsställer livsbetingelserna hos dessa grupper, vilket de har rätt till. Tyvärr fann jag inget gehör, varken i Europa eller i Kanada. Men jag står dock fortfarande till förfogande för detta.
Herr ordförande, jag tackar er för ert tålamod med mig och jag vill be mina kollegor att de demonstrerar sin avvisande inställning till detta usla avtal.
Herr ordförande, historien om saxfällor är lång och bedrövlig. Ärligt talat, parlamentet är vredgat över den patetiska nivå vi uppnått efter alla dessa år.
Låt mig först säga att jag inte accepterar giltigheten av denna så kallade överenskommelse som lagts fram för oss, eftersom den har förhandlats fram av kommissionen utan mandat. Jag vill göra kommissionen uppmärksam på debatten i denna kammare den 21 februari detta år, då denna fråga diskuterades med stor känsla. Jag föreslår att Sir Leon Brittan läser den debatten, eftersom allt vi sade den kvällen fortfarande gäller.
Min grupp stöder än en gång till fullo Pimentas utmärkta betänkande, som också fick stöd från den överväldigande majoriteten av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd. Denna otillräckliga och ineffektiva, ihoplappade överenskommelse är så full av hål, att en skock isbjörnar kan storma igenom den. Den åstadkommer inte att man upphör med den grymhet mot djur, som saxfällorna utgör, faktum är att den tillåter att dessa används i åtminstone ytterligare fyra år. Den berör inte ens Europeiska unionens egna vetenskapliga experters ståndpunkt.
Vi har nu fällor med viss vaddering, som påstås vara mer humana. Jag antar att det inte gör lika ont att gnaga av sig sitt eget ben om man fångas i en sådan. Vi har godkännande för fällor som dödar på fem minuter och naturligtvis fångar dessa fällor minst 20 % icke-måldjur. Men det är ju otur för de djuren, eftersom det ju inte var meningen att de skulle fångas alls. Vi har saxfällor som kan användas under vatten och dessa påstås inte längre vara grymma.
Det har sagts mycket om rättigheterna för ursprungsbefolkningar, i synnerhet av den kanadensiska regeringen, men denna överenskommelse är faktiskt i sig ganska bräcklig vad gäller att involvera dessa folk i förhandlingarna. Avtalet med Ryssland är inte ens värt papperet det är skrivet på. Det skulle endast kunna tillämpas om vi pungade med ut massor med pengar. Tidsfristen tycks ha fallit i ett svart hål och det finns inga genomförandeåtgärder och inga sanktioner vid icke-uppfyllande. Det finns inget avtal med Förenta staterna, som föredraganden sade, eftersom de har medgivit att de kan påtvinga något genom sitt federala system, så deras jägare kan rätt och slätt fortsätta att använda sig av saxfällor.
Vi skulle kunna fortsätta denna detaljerade kritik av överenskommelsen, men det är helt enkelt för nedslående. Det enda vettiga är att förkasta den och att gå tillbaka till den lagstiftning som vi redan beslutat om i detta parlament, vilket är helt försvarbart om Kanada skulle föra oss till tvist i Världshandelsorganisationen. Till exempel kan ingen orättvis inhemsk handelsfördel för Europeiska unionen påvisas, och eftersom den drivande kraften bakom lagstiftningen är djurskyddet, kan den mycket väl försvaras som skydd av allmän moral.
Överenskommelsen är hopplöst dålig och vi kan inte acceptera den. Jag uppmanar kommissionen att förhandla fram en tuffare överenskommelse och att förbjuda försäljning inom Europeiska unionen av päls från djur som fångats i fällor som inte motsvarar kraven i ett nytt, mycket tuffare internationellt avtal.
Bäste herr ordförande, herr kommissionär! Än en gång har alltså Europaparlamentet att ta ställning till problemet med saxfällor. Vi har fått oss presenterat ett förslag till avtal genom vilket normer för humana fångstmetoder ska fastställas på det internationella planet.
Avtalsförslaget har emellertid sina brister, även om vi efter åratal av förhandlingar och status quo gärna som framsteg skulle vilja välkomna det faktum, att det överhuvudtaget föreligger ett förslag. Dock är det svårt att rösta för detta förslag. Ett eventuellt erforderligt avvisande av avtalet och införandet av europeiskt importförbud för djurskinn skadar den europeiska pälsindustrin och i synnerhet ursprungsbefolkningarna i Kanada, som ju förtjänar sitt livsuppehälle med skinnhandel.
Den, som känner mig, vet, att jag alltid tagit synnerligen allvarligt på dessa argument. Djurskydd och ett hållbart livs- och ekonomisystem för många ursprungsbefolkningar utesluter inte varandra - enligt mitt sätt att se det - utan istället kompletterar de varandra. Vårt gemensamma mål måste vara, att få samklang mellan djurskyddets intressen och ursprungsbefolkningarnas berättigade hjärtefrågor.
För att uppnå detta mål har det enligt min åsikt hittills funnits två vägar, dels att träffa ett avtal om humana fångstmetoder, som förtjänar detta namn - det nuvarande förtjänar det ju inte -, fastställer höga djurskyddsnormer och samtidigt tar hänsyn till ursprungsbefolkningarnas berättigade hjärtefrågor, eller, om detta inte går, att bygga upp ett eget marknadsföringssystem för djurskinn som fångats av ursprungsbefolkningarnas jägare. Jag tror, att om man låtit företrädare för ursprungsbefolkningarna delta i förhandlingarna, så hade man här snabbt kommit till ett resultat.
Skulle avtalsförslaget avvisas, måste ytterligare förhandlingar hållas ur dessa synvinklar. Efter mina kontakter med företrädare för ursprungsbefolkningarna i Kanada - och dessa, Pimenta, har jag haft - vet jag, att saxfällor måste avstås; detta praktiseras till och med där. Vidare finns det förutsättningar för egna marknadsföringsvägar.
På lång sikt måste emellertid ursprungsbefolkningarnas jägare och djurskyddsorganisationer samarbeta intimt och gemensamt delta i sökandet av nya, humana fångstmetoder. Ersättning av saxfällor är den huvuduppgift, som vi står inför under de närmaste åren, även utan ramavtal. En lösning av problemet består också i en förbättring av fällornas selektivitet, d v s fällor måste utvecklas som bara kan fånga vissa djur. Detta kräver naturligtvis också bättre utbildning av jägarna. Även här kan jag bara åter kraftigt rekommendera, att dra nytta av erfarenheterna hos ursprungsbefolkningarnas jägare. Slutligen nu ännu en fråga till kommissionen: hur är det med förbudet mot saxfällor inom Europeiska unionen? Enligt de uppgifter jag har sätts de ut ett fåtal kilometer härifrån och varför vet jag inte. Inverkade detta faktum på underlaget för kommissionens förhandlingar med motsvarande länder?
Herr ordförande, herr kommissionär! Först och främst måste jag säga att jag yttrar mig för Baldis räkning, som inte kunde vara närvarande i kväll och som har gett mig sina anteckningar efter att ha följt detta ärende. Personligen vill jag bara uttrycka min sympati för Pimenta som har arbetat med stor entusiasm med detta ärende.
Efter en lång serie av hinder och osäkerheter kom man i december förra året fram till ett internationellt avtal om regler för humana fångstmetoder mellan EG, Kanada och Ryssland. Avtalet, som är resultatet av stora ansträngningar från kanadensisk och rysk sida, var inte tillfredsställande enligt rådet, som begärde att antal förbättringar. Kommissionen har därför inlett nya förhandlingar och har utarbetat ett nytt förslag till avtal som kommer att presenteras för Europeiska unionens miljöministerråd den 19 och 20 juni. Eftersom Pimenta inte anser att texten är tillfredsställande, så står vi nu inför ett betänkande som löper i förväg, som förkastar ett avtal som rådet ännu inte har godkänt. Det är sant att USA inte har undertecknat avtalet och att det därför rör sig om ett ofullständigt avtal, en kompromiss, men det är en kompromiss som, enligt min kollega Baldi, innebär ett framsteg. Därför anser vår grupp att man inte skall tillbakavisa det uppnådda avtalet.
Ordförande, det tycks aldrig bli ett slut på denna debatt om viltfälleaffären. Jag kan lätt upprepa det som jag gjorde här för ett år sedan och för två år sedan. Men en sak är säker: handelsintressena har för den europeiska kommissionen vägt tyngre än djurens välfärd och demokratiska principer. Jag och med mig en stor majoritet av ELDR-gruppen tycker att det är utomordentligt beklagansvärt att kommissionen inte har hållit sig till sina avtal och nu belastar oss med ett frivilligt avtal om fångstmetoderna. Det är en urholkning av den europeiska demokratin, för det fanns ju en förordning från rådet från 1991, och den ville vi hålla oss till. Då beslöt kommissionen att skjuta upp importförbudet på päls från länderna som använde viltklämman, med ett år och jag måste säga er, jag tycker att det är mycket tråkigt för kommissionär Bjerregaard att kommissionär Brittan sitter här. Ni har vunnit. Era handelsintressen har vunnit över fru Bjerregaards djurvälfärd. Jag gratulerar er till det, men jag beklagar det dock. Jag tycker att ett avtal där det inom kort inte görs ett slut på viltklämmorna är oacceptabelt, och jag är fullständigt enig med kollega Pimenta, som säger att detta avtal är fullständigt inadekvat och inte ändamålsenligt och därför måste förkastas och att ett införselförbud utan fördröjning måste tillämpas.
Herr ordförande! Av två skäl finner jag hela denna historia otrolig. Dels, därför att vi har en förordning från år 1991, som skulle gälla från och med den 1.1.1995. Detta datum uppsköts med ett år till den 1.1.1996 och sedan på nytt till den 1.1.1997 och plötsligt har vi ingenting alls. Det, som ni tillåter er att presentera för oss som ett avtal, är helt enkelt en fräckhet. Ty för det första finns det överhuvudtaget inga humana fällor. Det räcker med att man bara en gång klämmer sitt finger i en bildörr - det gör i alla fall lika ont, oavsett om där finns gummi eller inte - och om ett djur för sin dödskamp i en fälla, som vi betecknar som human och måste dö på ett vidrigt sätt, det spelar inte heller någon roll för djuret. Dessutom kan ju nu ett djur faktiskt inte läsa om fällan passar för detta eller ett annat djur eller om det rör sig om en skyddad art.
Mest otrolig finner jag emellertid meningen - och nu citerar jag ordagrant från den officiella tidningen: " Djurets välbefinnande sjunker i dödsfällan temporärt till en mycket låg nivå." Tror ni på återfödelse? Man måste då föreställa sig, att välbefinnandet i en dödsfälla så att säga tillfälligt sjunker till en mycket låg nivå! Är ni egentligen ute för att driva med oss med sådana dokument i den officiella tidningen? Detta är inget annat än ett hån mot hela djurskyddet. Vi kommer att stödja Pimentas betänkande och undanber oss denna typ av cyniska ärenden. Jag anser att detta är fräckhet. Dels sätter ni er över förordningar och över parlamentets önskemål, vilket är att göra narr av demokratin och sedan tillåter ni er ändå denna typ av skriverier.
Herr ordförande, å socialistgruppens vägnar och i min egenskap av ordförande för parlamentets tvärpolitiska grupp för djurskydd (Inter-group for animal Welfare and Conservation). Jag skulle vilja säga att jag starkt stöder Pimentas betänkande och hoppas att det kommer att antas av parlamentet.
Jag kommer ihåg att jag satt här för sex, sju och åtta år sedan och vi talade om samma frågor. Vi trodde att vi kommit någon vart när vi fick rådets förordning år 1991, hur besvikna vi än var över att det skulle ta ytterligare fem år innan den kunde börja tillämpas. Nu, två år efter detta datum, väntar vi fortfarande på att något skall hända. Idag, i juni 1997, ber kommissionen rådet att godkänna en mycket otillräcklig och otillfredsställande överenskommelse med Kanada och Ryssland och ingenting alls med Förenta Staterna. De avsevärda eftergifter som gjorts, bristen på övertygande genomförandeåtgärder, bristen på sanktioner vid icke-uppfyllande kastar alla tvivel över huruvida de små löften som givits av Ryssland och Kanada i realiteten överhuvudtaget kommer att betyda något.
Detta betyder att åtgärderna totalt misslyckas med att tackla hela frågan om djurs lidande. Vi måste förkasta dem sådana de nu föreligger oss. Det förefaller som om kommissionen är rädd för en attack mot GATT för frihandel och att Världshandelsorganisationen skulle fatta ett negativt beslut om det. Så behöver inte vara fallet. När allt kommer omkring, blev vi utlovade att om GATT-avtalet får stöd i parlamentet, att det skulle finnas ordentliga bestämmelser om skydd av miljö och djur. Personligen har aldrig litat särskilt mycket på dessa löften, vilket är orsaken till att jag inte röstade för GATT-avtalet. Jag ansåg inte att de var tillräckliga, men vi blev tillsagda att de var det. Om de är det, låt oss utmana WTO om de fattar ett negativt beslut. Låt oss utmana dem rejält. Om vi inte kan vinna det, måste vi börja revidera GATT så att vi kan säkerställa att handeln, hur viktig den än är, inte tar överhanden över alla andra överväganden som till exempel skydd av djur och miljö och våra folks välbefinnande.
Herr ordförande! Diskussionen om förbud mot saxfällor är den oändliga historien om djurs lidande, djurs elände, mänsklig grymhet och politiskt fiasko.
Återigen har vi en EU-förordning, som trätt i kraft den 1 januari 1996 och den genomförs helt enkelt inte! Nu serverar man oss ett avtal, som inte är något avtal. Saxfällor ska vara tillåtna ytterligare några år. Djurens död måste inträffa först efter 300 sekunder, d v s efter en fem minuter lång dödsångest, dödskamp, obarmhärtiga smärtor! I avtalet ingår inte heller några bestämmelser om hur fångade djur får avlivas. Många djur, herr kommissionär, avlivas genom att de krossas, varvid den, som placerat ut fällan, helt enkelt står och trampar på djuret ända tills det dör! Vi européer vill inte ha några saxfällor och det är bra. Men utöver saxfällor är alla andra fällor tillåtna i Europa, oavsett vilka skador de förorsakar eller hur långsamt de dödar. Vi har mycket att göra, inte bara i Kanada utan även i Europa.
Jag hoppas, att parlamentet understödjer Carlos Pimenta i morgon och återförvisar kommissionens förslag. Skulle miljöministerrådet också göra detta den 19 och 20 juni, då har vi vunnit. Gör det inte det, då är detta inget fiasko för parlamentet utan ett fiasko för miljöministrarna!
Herr ordförande, vi har alla förståelse hur djupt känslorörande denna fråga är, som har bestått under många år. Men det vi måste fråga oss själva är huruvida den senaste utvecklingen representerar en hittills ej skådad förbättring av internationella normerna för fällfångst, vilka, om de antas, kommer att förbättra djurens välbefinnande och avlägsna hotet mot våra förbindelser med våra kanadensiska och ryska partners. Jag hyser absolut inga tvivel om att djurens välbefinnande kommer att förbättras avsevärt om denna överenskommelse tillämpas. Görs inte detta och om det införs ett sådant förbud som de ledamöter som uttalat sig till förmån för det vill ha, kommer inget att ske som kan förbättra djurens välbefinnande, för det skulle vara ett stort misstag att tro, att om detta hände att de berörda länderna, ställda inför faktum, helt enkelt skulle anpassa sina lagar och ändra saker och ting på det sätt som parlamentsledamöterna vill. Det är helt och hållet orealistiskt.
Det är av detta skäl som jag håller med Malerba om att detta avtal utgör ett betydelsefullt framsteg. Det gläder mig att höra att utskottet för externa ekonomiska förbindelser i går antog ett yttrande som tydligt rekommenderar att detta avtal godkänns.
Det har sagts saker om mandatet och målsättningarna och syftena. Låt oss var helt på det klara med att förordningen om saxfällor ger två distinkta alternativ för de länder som vill undvika begränsningar av pälsimport: de skulle antingen kunna förbjuda användningen av saxfällor eller de kunde använda fångstmetoder som uppfyller de internationellt överenskomna humana fångstnormerna. Det har aldrig varit avsikten att bägge alternativen skulle kunna tillämpas. I det att det inte funnit någon överenskommelse om fångstnormer, gavs, naturligt nog, möjlighet att tillämpa importförbud. Men förordningen i sig lade fast, att ett alternativ - och, jag skulle vilja säga, ett alternativ att föredra - vore att nå en överenskommelse om fångstnormer. Orsaken till att det alternativet togs med, var att en sådan överenskommelse skulle säkerställa en förbättring av djurs välbefinnande, medan ett förbud helt skulle misslyckas med detta. Det är orsaken till att vi inte framför några ursäkter för att vi förhandlat med Kanada, Ryska Federationen och Förenta Staterna. Förenta Staterna har nämnts. Vi har inget avtal med Förenta Staterna och det är därför vi nu talar om nu avtalet med Kanada och Ryssland. Förhandlingsdirektiv gavs och den överenskommelse som uppnåddes var i linje med dessa direktiv. Även om detta inte på något sätt återges i Pimentas betänkande, som på intet sätt lovordar det faktum att efter det att ministerrådet bett oss om det, fortsatte vi förhandlingarna och uppnådde betydande förbättringar i avtalet med Kanada och Ryska Federationen. Kommissionen rapporterade om det reviderade avtalet till rådet för allmänna ärenden den 2 juni, som välkomnade de uppnådda förbättringarna. Den reviderade överenskommelsen har nu formellt överlämnats till rådet för godkännande, tillsammans med en lista över tredje länder, som har rätt att exportera päls Europeiska gemenskapen, vilken inkluderar Kanada och Ryska Federationen, men inte Förenta Staterna. Europaparlamentet kommer naturligtvis, i enlighet med arbetsordningen, att konsulteras formellt om detta reviderade avtal innan det slutligen ratificeras.
De förbättringar som uppnåddes under den sista förhandlingsrundan är av avsevärd betydelse och jag är ledsen att de inte beaktats fullt ut i förslaget till resolution från Pimenta. Parlamentets betänkande tar varken hänsyn till eller uttrycker uppskattning för de substantiella förbättringar som har förhandlats fram. Överenskommelsen gäller nu alla mekaniska fällor, både sådana som är avsedda att hålla fast djuret och sådana som är avsedda att döda djuret. som används för fångst av 19 arter i vilket syfte det vara må. Fällor som inte uppfyller normerna i avtalet måste avvecklas av parterna inom en tydligt fastslagen tidsram. Följaktligen är det mycket mer vittgående än förordningen, som endast berör en typ av fälla och endast täcker 13 arter. Det kommer att minska djurens lidande, både inom unionen och i tredje länder i mycket större omfattning än vad som vore fallet om ett förbud skulle införas. Normerna är stränga vad gäller djurens skydd och de bygger på de vetenskapliga och empiriska rön, som för närvarande finns tillgängliga. Att sträcka sig längre än det, skulle resultera i en situation där de flesta fångstmetoder, inbegripet de som nu används i Europeiska unionen, inte skulle motsvara dessa normer.
Maximitiden inom vilken döden skall inträffa, d.v.s. 300 sekunder, har tagits upp. Naturligtvis hade det varit bättre om vi hade kunnat uppnå något bättre än det. Men icke desto mindre utgör det ett betydelsefullt steg mot bättre dödande fångstmetoder, inbegripet de som nu används inom gemenskapen. Vidare föreskriver avtalet att denna tidsgräns på 300 sekunder måste revideras inom 3 år och sänkas till 180 sekunder. Tekniska och säkerhetsskäl måste tas i beaktande. För att döda ett djur snabbt måste en fälla vara kraftig och skulle kunna utgöra en fara för jägarna själva eller för andra personer eller husdjur som skulle kunna utlösa fällan av misstag.
Avtalet föreskriver ett stegvis genomförande, som progressivt kommer att strama åt bestämmelserna i överenskommelsen. En första genomgång av normerna skall ske tre år efter avtalets ikraftträdande, varvid forskning som utförts av parterna skall beaktas. Därför utgör detta ett första och ambitiöst steg mot ett införande av normer baserade på internationell forskning, något som för närvarande inte existerar. ISO arbetade nästan tio år med att utarbeta sådana normer, utan att lyckas. Om de hade kunnat lägga fast sådana normer, hade efterlevnaden av dessa varit frivilligt. Detta avtal är bindande under internationell rätt. Avtalets bindande natur förstärks i den reviderade texten, i det att det är anges specifikt att skiljedomar är bindande för parterna. Undantag för ursprungsbefolkningar har också klargjorts och deras omfattning begränsats ytterligare.
Sist, men inte minst, har ett av de största framstegen i den nya förhandlingsrundan varit att i avsevärd utsträckning förstärka Kanadas och Rysslands åtaganden vad gäller en snävare tidsplan för avveckling av vissa typer av saxfällor. Det går ju an att uttrycka sig föraktfullt över att de inte avvecklas omgående, men jag måste säga er att hade vi inte detta avtal, även om vi hade ett förbud, skulle det inte ske någon avveckling alls. För Kanadas del kommer användningen av alla saxfällor avsedda att hålla fast djuret att förbjudas vid jakt på 7 av de 12 relevanta kanadensiska arterna så fort som avtalet träder i kraft. För de återstående 5 kanadensiska arterna, kommer användningen av konventionella saxfällor av stål avsedda att hålla fast djuret att förbjudas i slutet av den tredje jaktsäsongen efter det att avtal slutits med gemenskapen, med andra ord den 31 mars 2000, om rådet godkänner avtalet före 1 oktober 1997.
Naturligtvis kommer alla andra typer av saxfällor, ja, faktiskt alla andra mekaniska fällor, att förbjudas enligt den tidsplan som fastslås av avtalet, om de inte uppfyller normerna. Även om jag har förståelse för fokuseringen på saxfällor, låt oss dock inte glömma bort att det finns andra fällor och att detta avtal ger oss en metod att testa dessa fällor och att förbjuda dem om de inte uppfyller avtalskraven. avtal ger oss en metod att testa dessa fällor och att förbjuda dem om de inte uppfyller avtalskraven.
För Ryska Federationens del kommer konventionella saxfällor av stål, avsedda att hålla fast djuret, vilket är den enda typen av fälla som används i Ryssland, att förbjudas för ryska arter efter den 31 december 1999 om tillräcklig ekonomisk hjälp ges för att ersätta befintliga fällor. Jag hoppas att parlamentet, som ju är oroat över dessa saker, kommer att använda sitt inflytande till att hjälpa oss att finna de ekonomiska medel som behövs för det. Det är helt enkelt inte sant, det som sagts under debatten, att om ingen ekonomisk hjälp ges så kommer inte fällorna att ersättas, eftersom det i avtalet finns ett åtagande att om ingen ekonomisk hjälp ges, kommer fällorna att avvecklas ändå, senast fyra år efter avtalets ikraftträdande.
Nyckelfrågan vid bedömningen av detta avtal bör vara: vad är egentligen det bästa alternativet för att förbättra fällfångade djurs välbefinnande i Kanada och Ryssland? För oss råder det inga tvivel om att godkännandet av detta avtal i avsevärd grad kommer att förbättra djurens välbefinnande och försvara Europeiska unionens vidare intressen. Det råder ingen konflikt mellan handel och djurens välbefinnande. Detta avtal stärker djurens välbefinnande, samtidigt som det skyddar legitim handel. För första gången någonsin kommer ett internationellt avtal att lägga fast bindande regler för att kontrollera handel med utgångspunkt i djurs välbefinnande. Jag vill vädja till alla med sinne för rättvisa och ett öppet öra för argumenten om att detta är ett anmärkningsvärt steg framåt. Vikten av ett sådant prejudikat kan inte undervärderas. Det är bokstavligt talat första gången som ett internationellt avtal kommer att lägga fast bindande regler utifrån djurs välbefinnande. Ett embargo på päls skulle inte uppnå något, och det skulle definitivt få negativa ekonomiska, sociala och politiska följder både i tredje land och inom Europeiska unionen för ursprungsbefolkningarna, men inte begränsat till dem.
Som jag sagt är situationen med Förenta staterna annorlunda. Vi har ännu inte någon överenskommelse med dem. Det finns inget alternativ än full tillämpning av förordning 3254/91 på päls från Förenta staterna. Men jag hoppas att en mer tillfredsställande lösning fortfarande kan uppnås med Förenta staterna. Jag hyser inga tvivel om att bästa sättet att uppnå det, därigenom djurens välbefinnande i Förenta staterna, vore att få detta avtal med Kanada och Ryssland godkänt.
Det är klokt att se denna fråga i det större perspektivet av vår politik vad gäller internationell handel, miljön och djurs välbefinnande. Jag tror inte att det multilaterala handelssystemet hänsynslöst kör över miljöintressena. Det är helt fel och det tar ingen hänsyn till de enorma ansträngningar som Europeiska unionen har gjort, och faktiskt tagit täten vad gäller miljöutvecklingsarbete inom WTO. Jag hade önskat att WTO: s utskott för handel och miljö hade kunnat gå längre, men att vi misslyckades med detta framsteg berodde inte på någon motvilja från Europeiska unionens sida, ännu mindre på motvilja från kommissionens sida att trycka på i miljövänlig riktning. Det berodde på att resten av världen inte lyckades följa vårt initiativ. Vi har inget att skämmas för. Mot bakgrund av detta inser man att alla försök att använda denna fråga till att skapa en konflikt inom WTO struntar i våra ärliga ansträngningar och sätter den stabila utvecklingen av internationell handel och miljö, som vi alla hoppas på, på spel. Skulle vi följa en annan väg skulle det nästan säkert leda till interna ett självförvållat nederlag och förlorad tilltro till EU inom det multilaterala skiljedomsförfarandet.
Det är skälen till att starkt rekommenderar, vilket också kommissionen gör - och försöken att skapa sprickor inom kommissionen kommer inte att lyckas - att man intar en positiv attityd gentemot avtalet med Kanada och Ryska Federationen. Jag anmodar Europaparlamentet att beakta den senaste texten, när den yttrar sig om denna delikata och viktiga fråga.
Herr ordförande, jag skulle vilja vända mig direkt till Sir Leon Brittan, eftersom det är första gången som han närvarat vid debatten om denna fråga i denna kammare under åtminstone de senaste två åren.
Ni läser upp ert skrivna anförande. Tyvärr svarade ni varken mig, Pollack, Eisma, Flemming eller Schnellhardt. Vi tog upp betydande frågor om selektivitet, om brist på sanktioner, om vad som hände om USA anmälde oss till WTO etc.
Det är för sent att gå in på enskilda artiklar. Men när ordförande Santer kom till kammaren för att be om ett godkännande för hans team och program, lade han i sin egenskap av ordförande i kommissionen avsevärd vikt, t.o.m. bortom det juridiskt fastslagna sambeslutsförfarandet, vid de ståndpunkter som uttrycktes demokratiskt av denna kammare.
När parlamentet röstade om denna fråga i februari i år, var resultatet 85 mot 3. Om vi antar detta i morgon med mer än 75 % av de närvarande, kommer ni att acceptera att vi har legitim demokratisk rätt att inte samtycka till er ståndpunkt? Och även om ni själv tror på vartenda ord ni sagt, skull ni, om vi - företrädarna för 15 länder i Europa, från alla politiska partier - förkastade er ståndpunkt med stor majoritet, ha ödmjukheten att acceptera att ni inte är den enda personen här i världen och att ni kan ha fel?
Herr ordförande! Tack så mycket för att jag fått tillfälle, att kortfattat lämna lite information. Jag talar för Europeiska folkpartiets grupp i utskottet för externa ekonomiska förbindelser. Igår kväll röstade vi faktiskt med stor majoritet för kommissionens förslag av de skäl, som sir Leon Brittan just framfört och vilka Malerba för Baldis räkning också fört fram som argument.
Vi vet, att diskussionen om utsättande av fällor alltid är ett svårt problem. Vi anser emellertid, att i en gradvis utveckling mot humanare fångstmetoder var kommissionens beslut riktigt. Vi har med stor majoritet, visserligen mot rösten från miljöutskottets föredragande, men med rösterna från Ilaskivi och andra kollegor från andra grupper röstat för kommissionens förslag. Jag vet att detta ställningstagande kanske är en minoritetsåsikt, även inom min grupp, men jag skulle vilja påpeka, att vi igår givit kommissionen vårt stöd enligt bästa vetande och samvete.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 00.25.)
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
Uttjänt kärnbränsle och radioaktivt avfall (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Romana Jordan Cizelj, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om förslaget till rådets direktiv om hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall - C7-0387/2010 - 2010/0306(NLE)).
Romana Jordan Cizelj: Fru talman! Vi behandlar ett lagstiftningsförslag genom vilket vi för första gången kommer att införa europeiska normer för hantering av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle. Två år har gått sedan vi antog ett direktiv om kärnsäkerhet, och sedan dess har den säkra driften av kärnkraftverk uppmärksammats i allt större utsträckning.
Parlamentet har vid ett flertal tillfällen efterlyst ett direktiv om hantering av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle. Händelserna i Fukushima visar att vi gjorde rätt eftersom använt kärnbränsle som förvaras i en tillfällig bassäng också kan utgöra en risk som kan förebyggas genom lämpliga åtgärder. Utskottet för industrifrågor, forskning och energi (ITRE) är mycket positivt till ett EU-direktiv men vi vill att det ska vara strängare inom vissa områden. I vårt betänkande har vi uppmärksammat tekniska aspekter, tillhandahållande av ekonomiska och personella resurser samt oberoende och behöriga tillsynsmyndigheter.
Låt mig beskriva våra ståndpunkter lite mer ingående för er. Inte ens de bästa idéerna, hur önskvärda de än må vara, kommer att kunna förverkligas om det inte finns tillräckliga ekonomiska resurser. I ITRE-utskottet har vi i grund och botten förstärkt finansieringskraven. Enligt oss räcker det inte med att dessa resurser bara är tillräckliga och tillgängliga. På politisk nivå måste vi se till att dessa två krav genomförs, och därför stöder vi ökad öppenhet och kontroll när det gäller ekonomiska resurser. Vi inför också ett krav på att pengarna ska användas till ett särskilt syfte.
Vi har också försvarat tillämpningen av principen om att förorenaren betalar, och jag anser att det är ett av parlamentets viktigaste krav. Vi har dessutom reagerat på allmänhetens oro angående säkerheten vid slutförvaring av kärnbränsle och gett vårt stöd till reversibilitetsprincipen. Vi har antagit ståndpunkten att använt kärnbränsle måste kontrolleras. Av tekniska skäl eller vid uppkomst av nya tekniska lösningar kan detta bränsle dock utvinnas, behandlas eller återvinnas och återanvändas.
Vi har i hög grad ökat kraven på öppenhet och fastställt detaljerna för allmänhetens deltagande, vilken information som ska ges till allmänheten, vilken kommunikationsmetod som ska tillämpas och hur deltagandet i förfarandena ska se ut. I detta sammanhang har vi hänvisat till Århuskonventionen. Vårt utskott är positivt till regionalt samarbete. För att garantera att detta samarbete inte enbart fungerar som en ursäkt för att skjuta upp beslut har vi dock lagt till många krav som detta samarbete ska uppfylla.
Vi har särskilt uppmärksammat skyddet av de arbetare som hanterar använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, efterlevnad av Alara-principen (as low as reasonably achievable) som tillämpas i praktiken, behovet av utbildning samt behovet av utveckling av vetenskapliga och tekniska färdigheter.
Jag vill framför allt betona vår ståndpunkt om export av radioaktivt avfall. Jag vågar påstå att inte en enda ledamot i utskottet är en så kallad nimby (”not in my backyard”). Vi är inte positiva till oansvarig hantering och vi vill att radioaktivt avfall ska slutförvaras på ett säkert sätt. Å andra sidan vet vi att det finns undantag där export är tillåten. Därför stödde vi det ändringsförslag som tillåter export till länder som tillämpar samma normer som vi kommer att införa i EU genom det aktuella direktivet. Vi bör t.ex. inte exportera radioaktivt avfall till länder som inte har några slutförvarsanläggningar. Vi har också lagt fram ett ändringsförslag i vilket vi kräver att kommissionen, efter att granskningarna har slutförts, utvärderar konceptet för hantering av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle. Särskild tonvikt bör läggas vid reversibilitetsprincipen och exportkraven.
Parlamentet har endast en rådgivande funktion enligt Euratomfördraget. Vi har arbetat hårt och jag vill tro att vårt arbete inte är förgäves. Därför förväntar jag mig att kommissionen och rådet tar hänsyn till våra ståndpunkter och jag ber er att under denna debatt stödja de ståndpunkter som ITRE har antagit.
Günther Oettinger: ledamot av kommissionen. - (DE) Fru talman, ärade ledamöter! I dag diskuterar vi ett förslag från kommissionen om ett ämne som rör Europa och som är med på parlamentets föredragningslista för andra gången. Kommissionens första förslag antogs inte 2003 och 2004. Vi anser att det är klokt och genomtänkt att tillämpa högsta möjliga säkerhetsnormer för användning av kärnenergi på europeisk nivå, oberoende av vad det ska användas till samt för hantering av kärnavfall.
Jag vill tacka Romana Jordan Cizelj för hennes uttömmande betänkande och för hennes arbete under de senaste veckorna. Jag vill också tacka skuggföredragandena från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och från de andra utskotten. Mina tjänstemän har berättat för mig att ni har utarbetat ett mycket objektivt och kompetent betänkande. Vi är nöjda med att det stöder de grundläggande aspekterna av kommissionens förslag, som syftar till att vara en viktig byggsten i utvecklingen av ett omfattande europeiskt rättsligt säkerhetssystem på högsta möjliga nivå.
Jag är nöjd över att ni i grund och botten godkänner den europeiska rättsliga ramen och att ni stöder våra förslag om ansvaret för de nationella programmen, om tydligt arbete, val av tidpunkt och ekonomiska krav, om information och om allmänhetens fulla deltagande på ett tidigt stadium i alla nationella genomförandeförfaranden.
Vi vill arbeta tillsammans för att se till att vi har utförliga och tillförlitliga bevis på avfallshanteringen och dess säkerhet, i synnerhet som förvaringsperioderna kommer att vara mycket långa.
Vi anser att många av de förslag som ni har utarbetat är välinformerade. De stöder och förstärker kommissionens strategi.
Jag vill göra ytterligare några anmärkningar om fyra särskilda områden.
För det första är den grundläggande principen att vi inte vill reglera varenda liten del av det grundläggande konceptet subsidiaritet. Utgångspunkten skiljer sig åt bland de olika medlemsstaterna. Vi vill införa en europeisk rättslig ram. De grundläggande punkter som är viktiga när det gäller säkerhet och normer ingår i förslaget till direktiv. Vi har t.ex. lämnat manöverutrymme när det gäller allmänhetens deltagande, utbildningen av anställda och chefer samt detaljerna för de finansiella modellerna - inte finansieringens kvalitet - och vi lämnar avsiktligt regleringen av de anläggningar för slutförvaring som byggs och/eller drivs gemensamt av flera medlemsstater öppen. Om så krävs kan vi utfärda rekommendationer inom detta område om vi behöver vara mer specifika senare i processen.
Jag är dock säker på att detta förslag inte kommer att vara det sista som läggs fram under de kommande 20 åren. Jag förväntar mig att vi kommer att behöva komplettera eller ändra innehållet under genomförandet under de kommande två till fem åren. Därför erbjuder kommissionen uttryckligen alla er möjligheten att se över direktivet i rätt tid så att vi kan dra lärdom av våra erfarenheter och förbättra direktivet ytterligare.
För det andra, när det gäller frågan om reversibiliteten hos lagrat kärnbränsle och avfall är principen att alla förvarsanläggningar måste vara utformade på ett sådant sätt att de - ur geologisk och teknisk synvinkel - är lämpade för permanent slutförvaring och säkra. Vi är dock medvetna om att utvecklingen kommer att gå framåt inom forskningen och vetenskapen. Just nu ökar förväntningarna på att utvecklingen inom en nära förestående framtid - den kommande eller därpå följande generationen av forskning - kommer att göra det möjligt för oss att återvinna eller förvara avfall mer effektivt än i dag. Därför anser vi att reversibilitet och på samma gång ständig tillgång och säkerhet är lika viktiga och vi vill kunna införliva detta i den nationella lagstiftningen och kanske förtydliga det i inledningen.
För det tredje stöder vi särskilt föredragandens åsikter om vikten av lämplig finansiering till nationella avfallshanteringsprogram. Därför omfattar kommissionens förslag viktiga krav angående finansieringen som syftar till att garantera att vi inte lägger en alltför stor börda på kommande generationer. Följaktligen vill vi garantera att lämplig finansiering görs tillgänglig i rätt tid och i enlighet med principen om att förorenaren betalar, att de nationella programmen omfattar uttömmande och tillförlitliga uppskattningar av kostnaderna och att de anställda och hela befolkningen informeras om alla problem som hänger samman med avfallshantering. Det är också viktigt att finansieringen är öppen.
Vi stöder också förslagen om att finansiering av avfallshanteringen måste garanteras för tillräckligt långa perioder. Vi kommer att länga fram dessa förslag till rådet för er räkning.
Min sista punkt rör export. Den grundläggande principen i vårt förslag är att var och en av medlemsstaterna, oberoende av hur många kärnkraftverk de har - eller om de har några överhuvudtaget - och vilken mängd avfall de vanligtvis måste behandla måste ta ansvar för sina egna uppgifter samt ingå bilaterala avtal och utveckla lösningar tillsammans med andra medlemsstater. Alla medlemsstater har nämligen kärnavfall från medicinsk utrustning och industriell forskning, även om de inte har några kraftverk. I princip ligger inte export till tredjeländer i Europas intresse.
På 1970- och 1980-talen exporterade mitt hemland Tyskland stora mängder farligt avfall till f.d. Tyska demokratiska republiken och till Östeuropa. Avfallet förvarades sedan där i utbyte mot betalning i anläggningar som inte var i närheten att uppfylla den tidens normer och som inte gav bästa möjliga skydd till miljön och befolkningen. Detta är också ett orosmoment i det här fallet. Därför är vi i kommissionen beredda att anta alla möjliga restriktiva lösningar, däribland exportförbud och exportrestriktioner. Vi vill uppmana parlamentet att inte stödja liberaliseringen av detta område utan att i stället stödja en restriktiv lösning. På så sätt kan vi enklare se till att rådet inte mildrar exportrestriktionerna i slutet av förfarandet.
Jag vill varmt tacka er för ert konstruktiva stöd i dag. Jag är förvissad om att om några år kommer vi återigen att diskutera detta ämne i parlamentet i syfte att utvidga och förbättra det första direktivet.
Jean Lambert: föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. - (EN) Fru talman! Låt oss hoppas att vi vid översynen av direktivet har en annan rättslig grund.
Vårt utskott antog ståndpunkten att den rättsliga grunden bör vara artikel 153 i fördraget, eftersom denna fråga direkt rör hälsa och säkerhet. Vi betonade också vikten av att tillhandahålla information och genomföra verkliga samråd med arbetarna angående säkerhetsbevisningen och säkerhetsbedömningen, inte bara när det gäller platser som hanterar använt kärnbränsle och radioaktivt avfall utan också hur dessa bör transporteras samt behovet av rigorösa och effektiva kontroller med påföljder som är effektiva, avskräckande och proportionerliga.
Vi efterlyser också att alla tillståndsinnehavare garanterar omfattande och löpande utbildning av alla som hanterar dessa ämnen, däribland underleverantörer - en potentiellt svag länk i säkerhetskedjan - tillfälligt anställda och alla andra som arbetar vid anläggningen, oberoende av deras arbetsuppgifter. Vi antog också ståndpunkten att det inte är enkelt att skilja på civilt och militärt avfall eftersom civilpersoner mycket väl kan hantera militärt avfall i dag.
Pavel Poc: Fru talman! Jag vill framföra mina varma gratulationer till föredraganden för resultatet av hennes arbete. I egenskap av föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet gavs jag möjlighet att uppleva hur det tekniska förslaget blev ytterst politiskt känsligt över en natt, och därför vill jag också tacka alla mina kolleger som lyckades bibehålla en objektiv inställning, trots de påtryckningar som uppstod till följd av katastrofen i Japan. Jag vill framför allt tacka skuggföredragandena från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för att de bidrog till att utskottets yttrande var av mycket hög kvalitet.
Jag menar att direktivet kommer att bilda en rättslig ram i EU för hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall och att det kommer att utgöra en mycket viktig del av EU-lagstiftningen i och med att det säkerställer att kärnenergin används på ett säkert sätt av de medlemsstater som behåller den i sin energimix. Jag välkomnar också verkligen kravet på att medlemsstaterna ska garantera tillräcklig finansiering till utgifter som hänger samman med hantering av använt kärnbränsle. Jag har besökt flera anläggningar för förvaring av radioaktivt avfall, och jag är fast övertygad om att brist på finansiering kan direkt leda till att de blir mindre säkra, vilket är någonting vi måste undvika i Europa.
Edit Herczog: Fru talman! Jag välkomnar detta betänkande på Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentets vägnar. Det är ett resultat av långa debatter, samråd och förhandlingar, och vi kommer enhälligt att stödja det i morgon. Vi har använt kärnkraft för att producera energi, tillverka läkemedel och driva ubåtar och isbrytare under 60 år. Och under de senaste 60 åren har vi inte lyckats hitta effektiva lösningar för hantering och långsiktig förvaring av farligt avfall. Vi stöder direktivet, även om vi inte håller med om alla punkter i det, eftersom det minskar de politiska hindren och fastställer de finansiella villkor och det oberoende som krävs. Även om vi har olika åsikter om energiproduktion håller vi alla med om, mot bakgrund av principen om att förorenaren betalar, att det avfall som produceras i EU ska förvaras i EU även om upparbetningen sker i tredjeland. Vi stöder initiativet att minimera avfallet och, om forsknings- och utvecklingsresultaten gör det möjligt, att öka återvinningen eftersom principen om reversibilitet är mycket viktig för oss.
Vi anser också att det är mycket viktigt att ha den mänskliga faktorn i åtanke. Det är absolut nödvändigt att vi garanterar den mänskliga faktorn. Arbetarnas säkerhet hänger nära samman med detta och måste vara en prioritering under avfallsförvaringen. Vi menar dock också att det är viktigt att nämna att den nuvarande rättsliga grunden inte ger tillräckliga lösningar på EU-nivå eftersom vi inte har medbeslutanderätt. Därför anser vi att det är viktigt att hitta en ny rättslig grund för framtiden. Europa måste vara ledande både när det gäller reglering och uppförande av förvaringsanläggningar. Det är det enda sättet vi kan statuera ett exempel för resten av världen på.
Fiona Hall: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! Kärnavfall är ett problem som vi måste ta itu med. Även om alla kärnkraftsreaktorer skulle stängas ner i morgon skulle det fortfarande finnas avfall från ett halvt sekels kärnkraftsproduktion och från olika verksamheter. Eftersom vi inte bara kan önska att det ska försvinna måste vi ta itu med kärnavfall på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt. Det betyder att vi måste se till att det radioaktiva avfallet även fortsättningsvis kontrolleras och granskas av EU.
När kärnavfallet väl är utanför Europas gränser kan vi inte garantera hur det hanteras. Därför stöder ALDE-gruppen bestämt kommissionens ståndpunkt och insisterar på att upprätthålla status quo. Export av radioaktivt avfall till tredje länder måste förbjudas.
Ett framträdande problem med kärnavfall är att det utgör en fara under mycket lång tid. För 10 000 år sedan bodde vi i grottor. Hur ska vi kunna veta hur det mänskliga samhället och Jorden ser ut om 10 000 år?
Därför måste vi framtidssäkra de beslut vi fattar i dag. I nuläget kan geologisk förvaring av kärnavfall generellt ses som den minst dåliga lösningen men den tekniska utvecklingen kan potentiellt omkullkasta denna slutsats. Därför välkomnar jag kommissionsledamotens anmärkningar angående detta. Av denna anledning är det klokt att införa en klausul om översyn i direktivet.
Slutligen måste jag bara påpeka, vilket flera kolleger har gjort före mig, hur absurt det är att parlamentet bara rådfrågas och inte har någonting att säga till om när det gäller direktivet, som säkerheten för så många framtida generationer är beroende av.
Evžen Tošenovský: Fru talman! Som skuggföredragande för gruppen Europeiska konservativa och reformister välkomnar jag Romana Jordan Cizeljs betänkande. Det utarbetades i en tid av mycket komplexa och till och med hysteriska debatter till följd av naturkatastrofen i Japan och dess konsekvenser för kärnkraftverken.
Efter många debatter har vi lyckats bevara en rationell inställning till vår hantering av radioaktivt avfall. Det behöver inte sägas att vi bör sträva efter att garantera maximal säkerhet vid hanteringen av radioaktivt avfall, och i betänkandet betonas därför plikten att informera och att vara öppen när det gäller dessa verksamheter så att allmänhetens förtroende ökar. Alla dessa verksamheter måste vara föremål för stränga kontroller i enlighet med internationella normer. Det är viktigt att tillhandahålla förvaring i anläggningar för mellanlagring och långsiktiga förvaringsplatser i enlighet med dessa normer. Dessa verksamheter är mycket kostsamma eftersom det handlar om anläggningar som ska vara i drift under tiotals eller till och med hundratals år. Den tekniska utvecklingen under kommande årtionden bör därför också tas med i beräkningen. Förvaringstekniken måste ge utrymme för ett visst mått av flexibilitet. Enligt min mening är det obetänksamt att försöka förvara radioaktivt avfall på permanenta förvaringsplatser.
Béla Kovács: (HU) Fru talman! Samtidigt som EU försöker att hitta en lösning på förvaringen och bortskaffandet av s.k. använt kärnbränsle ses dessa som ekonomiskt sunda energikällor i Förenta staterna och Ryssland. Använt bränsle från kärnkraftverk kan i dag enkelt användas som bränsle i fjärde generationens smältsaltreaktorer. Tillämpningen av protonacceleratormetoden med ett bly-vismutmål skapar ännu större möjligheter. Högaktiva radioaktiva isotoper med lång livslängd som genereras av kärnkraftverk är i grund och botten ofarliga. De kan omvandlas till lågaktiva isotoper med kort livslängd, vilket innebär att anläggningen kan fungera som ett elkraftverk. Det faktum att dessa reaktorer dessutom kan drivas med torium och att våra förekomster av detta material är 10 gånger större än våra förekomster av uran är ytterligare en fördel. Dessa reaktorer drivs av en sönderdelning av den kritiska massan av klyvbart material, vilket innebär att det är omöjligt att en spontan kedjereaktion uppstår hos kärnbränslet. Om vi inte börjar införa och tillämpa den nya tekniken kommer vi återigen att hamna på efterkälken inom forskningen och utvecklingen samt ekonomiskt.
Maria Da Graça Carvalho: (PT) Fru talman! Jag gratulerar föredraganden till hennes utmärkta arbete. Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att se till att medlemsstaterna utarbetar ett regelverk och inrättar nationella program för mer ansvarsfull hantering av radioaktivt avfall.
Det är viktigt att de nationella programmen är tydliga angående beslutsprocessen. Beslutsfattandet måste grundas på en tydlig fördelning av plikter och ansvar bland de olika berörda enheterna. Huvudfrågor är övervakning, kontroll och information, som är grundläggande för öppen hantering. Allmänhetens deltagande leder till enighet och engagemang och därefter till social legitimitet för strategierna för hantering av radioaktivt avfall. Det är mycket viktigt att allmänheten informeras om de potentiella riskerna inom alla områden som har anknytning till kärnenergi och till de nya teknikerna.
Information, kunskap och stor öppenhet är nödvändiga för allmänhetens acceptans. Jag måste också betona den viktiga roll som internationellt samarbete och gemensamma forsknings- och utvecklingsprogram spelar för utbyte och spridning av bästa praxis inom detta område.
Marita Ulvskog: Fru talman! Kärnkraftsdebatten delar ofta upp oss i olika läger. Vi är för eller emot, vi vill ha snabb avveckling och utfasning, eller ingen utfasning alls. När det gäller kärnkraftsäkerhet är utgångsläget ett annat. Här är vi överens om att vi vill ha högsta möjliga säkerhet och det gäller naturligtvis också det kärnavfall som vi, oberoende av kärnkraftens livstid, kommer att ha ansvar för, vi och många, många generationer efter oss. Avfallet måste tas om hand på absolut bästa möjliga sätt och EU-direktivet måste vara utformat så att det verkligen uppfyller dessa mål. En fråga av särskild betydelse är den om export av kärnavfall som flera talare redan har nämnt. EU-länder måste även fortsättningsvis naturligtvis kunna ingå avtal sinsemellan om avfallet, men vi ska inte exportera till länder utanför EU. Det är ett moraliskt imperativ, och det måste vi leva upp till.
Corinne Lepage: (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! De länder som inte kan bearbeta sitt eget avfall bör inte få tillåtelse att använda den teknik som har producerat avfallet. Inget land bör vara ett annat lands soptunna. Därför måste vi stödja kommissionens ståndpunkt om export av avfall och förbudet och därför måste vi vara ytterst stränga när det gäller alla bilaterala avtal som kan komma att ingås.
För det andra bör kärnavfall regleras genom civilrätten, men med strängare regler. Den definition som har lagts fram för oss är mindre än en minimistandard. I själva verket är den inte en definition av avfall. Logiskt sett kommer det nämligen aldrig att finnas radioaktivt avfall eftersom vi alltid kommer att kunna hitta en ny teknisk lösning. Jag anser att detta är oansvarigt.
Slutligen bör kostnaderna för avveckling och för avfallsförvaring korrekt införlivas i priset för kärnenergi, vilket tyvärr inte är fallet i dag. Vi kan inte försöka tillämpa principen om att förorenaren betalar om vi inte kommer att vara helt bestämda och ansvarsfulla när det gäller hur vi kontrollerar priserna.
Marina Yannakoudakis: (EN) Fru talman! Den senaste tidens händelser i Japan utgjorde i högsta grad en påminnelse om de potentiella problem som är förknippade med kärnkraft och med hanteringen av använt kärnbränsle. I en värld som hotas av energibrist måste vi dock hålla alla vägar öppna.
Vi måste försöka främja alla former av energiproduktion - alltifrån förnybara hållbara energikällor till investeringar i säkra kärnkraftsanläggningar. När det gäller kärnenergi, säkerhet och insyn i förfarandena finns det två frågor som alltid måste beaktas. Lösningen är inte nödvändigtvis att stänga kärnkraftsanläggningar, vilket Tyskland planerar att göra, utan snarare att se till att vi följer så stränga säkerhetsbestämmelser som möjligt när det gäller hantering av denna form av energi och det avfall som den genererar.
Kärnkraften har en betydande potential för EU, men samtidigt måste vi vara realistiska. Vi måste agera proaktivt så att vi har tillgång till kärnkraft nu och i framtiden, och vi måste arbeta med detta betänkande.
Paul Rübig: (DE) Fru talman! Allra först vill jag gratulera Günther Oettinger. Han är den tredje kommissionsledamoten med ansvar för kärnsäkerhet, kärnavfall och en avveckling av kärnkraften. Parlamentet har alltid stött kommissionen och krävt att tillsynsmyndigheten för denna sektor bör flyttas upp på EU-nivå. Tyvärr har dock rådets arbetsgrupp för kärnsäkerhet inte ansett att dessa frågor hör hemma på dagordningen.
Jag är stolt över att vi sakta men säkert börjat föra seriösa diskussioner med varandra om dessa frågor och över att rådet verkligen försöker lyfta fram det europeiska mervärdet, utan att undergräva subsidiaritetsprincipen. Samtidigt anser jag dock att detta även handlar om att helt enkelt inse vad vi kan uppnå på detta så känsliga område inom ramen för det åttonde ramprogrammet för forskning. Det är därför som den vetenskapliga aspekten och vad vi tror att en harmonisering kommer att leda till i framtiden samt huruvida vi vill uppnå ett ömsesidigt erkännande utgör särskilt viktiga frågor på detta område.
Jag anser att vi även bör tänka igenom vilka frågor vi vill fokusera på inom den närmaste framtiden. Jag minns så väl att Loyola de Palacio en gång sade att denna fråga inte kommer att komma upp på dagordningen igen förrän nästa kärnkraftsolycka inträffar. Tyvärr hade hon rätt. Det är redan i senaste laget, men nu måste vi fundera på vilka åtgärder som ska vidtas på EU-nivå. Men det räcker inte med detta. EU måste vara banbrytande, inte minst internationellt. Vi måste fastställa standarder på detta område tillsammans med Internationella atomenergiorganet (IAEA). Vi behöver standarder för att kunna garantera högsta möjliga säkerhet och för att vi i slutändan så långt det är möjligt ska kunna undvika att utsätta människor för risker. Günther Oettinger, jag vill tacka dig. Du har rätt inställning, och vi kan vara helt säkra på att parlamentet och kommissionen kommer att göra stora framsteg.
Hannes Swoboda: (DE) Fru talman! När det gäller exportförbudet vill jag för det första säga att jag helt och hållet instämmer med Günther Oettinger. Eftersom det verkar finnas ett brett samförstånd i denna fråga hoppas jag att man även kommer att kunna enas vid omröstningen i morgon och att vi kan stödja kommissionen. Det vore verkligen bra om kommissionen och parlamentet kunde samarbeta i denna fråga.
Min andra fråga gäller allmänhetens delaktighet där du, Günther Oettinger, säger att vi inte behöver någon detaljreglering. Principiellt sett har du rätt. Vi måste emellertid också göra allmänheten delaktig i ett gränsöverskridande perspektiv. Eftersom vi har gränsnära lagringsanläggningar kan vi inte bara säga att här går gränsen och att denna fråga inte har något med medborgarna i andra länder att göra. Vi kommer antagligen att behöva gemensamma regler på detta område, eftersom det annars finns risk för att tvister uppstår eller att människor stängs ute och får höra att frågan inte angår dem eftersom de är medborgare i ett annat land. Vi är dock alla EU-medborgare. Med tanke på att vissa länder tvingas ha lagringsanläggningar av detta slag nära sin gräns är det viktigt för oss att vissa principer fastställs och att kommissionen lägger fram förslag till grundläggande bestämmelser, så att allmänhetens delaktighet tas på allvar och grundas på gemensamma principer.
Vladimir Urutchev: (BG) Fru talman! Först och främst vill jag tacka Romana Cizelj för ett utmärkt betänkande som jag verkligen hoppas kommer att föra oss närmare antagandet av ett direktiv om kärnavfall och använt kärnbränsle.
Det råder ingen tvekan om att EU behöver regler och en rättslig ram för de obligatoriska krav som är nödvändiga för att garantera högsta möjliga säkerhetsnivå, något som såväl vi som EU-medborgarna så gärna vill ha. Att endast skapa säkerhet inom EU är emellertid inte tillräckligt. Om verksamhet där kärnenergi används bedrivs nära EU:s gränser och i enlighet med regler och standarder som är mindre stränga än de som gäller inom EU ger detta i allra högsta grad oss och EU:s medborgare anledning till oro. Skälet till detta är att kärnkraftsolyckor inte bryr sig om några geografiska gränser.
Hur kan vi sprida EU:s höga standarder till andra länder? Det enda genomförbara sättet att göra detta är genom samarbete med dessa länder och genom att bedriva gemensamma projekt. Det är därför som jag ser det som ytterst viktigt att vi antar det första ändringsförslaget, som lagts fram av utskottet för industrifrågor, forskning och energi, så att det blir möjligt att exportera använt kärnbränsle och radioaktivt avfall till tredjeländer, under förutsättning att dessa länder tillämpar lika stränga standarder som vi gör. Om medlemsstaterna nekas denna konkreta lösning går de miste om det effektivaste sättet att sprida EU:s höga krav. Det jag avser är alltså samarbete och gemensamma projekt för hantering av radioaktivt avfall. Vi måste upphöra med våra moraliska tvivel och med misstankarna om att den europeiska kärnkraftsindustrin kommer att ta tillfället i akt och göra sig av med olämpligt avfall på andra länders bekostnad. Allvarligt talat kommer detta inte att hända. Jag vill verkligen uppmana kommissionen att inta en mer konstruktiv inställning i denna fråga.
Judith A. Merkies: (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Kommissionsledamoten har tagit upp tre frågor som jag tror att du kan räkna med att en stor majoritet i detta parlament kommer att stödja. Du har talat om stöd för ett exportförbud. Du kommer att få stöd från många av oss, eftersom detta gäller vårt eget avfall. Vi måste ta hand om det själva och bör inte exportera avfall till andra länder utanför EU.
Du efterlyser öppenhet. Ingen är emot öppenhet. Det framstår som en god idé, i synnerhet med tanke på att kärnkraft och radioaktivt avfall är frågor som väcker starka känslor hos många.
Du har även sagt att den slutgiltiga lösningen med lagring under jord är reversibel. Du framhöll att detta inte är någon permanent lösning och att vi alltid kommer att ha tillgång till avfallet. Jag instämmer. I detta avseende har du mitt fulla stöd.
Jag har emellertid en invändning, och den gäller lagring under jord. Är du alldeles säker på att detta är den säkraste metoden? Jag anser inte att det är det. Och denna metod tillämpas inte heller någon annanstans. I en del länder lämpar sig inte de geografiska förhållandena särskilt väl för lagring av radioaktivt avfall. Jag anser därför att det bör finnas ett realistiskt alternativ för avfallshantering på ett annat säkert sätt ovan jord.
András Gyürk: (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I varje medlemsstat produceras radioaktivt avfall. Vi bör därför inte endast ta hand om använt bränsle från kärnkraftverken för att skydda miljön och människors hälsa, utan även se till att den allmänna hanteringen av radioaktivt avfall är säker och effektiv. Detta i sig ger oss anledning att diskutera denna fråga här i Europaparlamentet i dag.
Jag håller med om att kärnkraften faller under nationell behörighet. Samtidigt är det motiverat med grundläggande EU-principer för en nationell reglering av avfallshanteringen. Så länge det saknas både sådana principer och enhetliga bestämmelser kommer marknadsaktörerna välja att göra sig av med sitt radioaktiva avfall i de länder som har de lägsta kraven. Det är därför som initiativet att medlemsstaterna ska införa obligatoriska program för avfallshantering är så positivt. Ett av kraven är dock att det utses behöriga myndigheter som noggrant kontrollerar hanteringen av radioaktivt avfall och vid behov utdömer lämpliga påföljder om någon bryter mot bestämmelserna. Jag anser att man i de nationella programmen även måste klargöra ansvarsområdena för dessa myndigheter och vilket ansvar marknadsaktörerna har.
Jag vill avsluta med att påpeka att en omfattande hantering av använt bränsle och radioaktivt avfall är en mycket dyr verksamhet. Detta innebär att det är meningslöst att genomföra nationella program så länge som finansieringsfrågan är olöst. En viktig grundprincip är att de finansiella resurser som krävs för hanteringen av kärnavfall avsätts redan på produktionsstadiet. Jag håller med om att den som producerar avfallet också är den som ska bära kostnaderna för avfallshanteringen. Detta ger bra incitament för marknadsaktörerna att minska mängden radioaktivt avfall och se till att avfallshanteringen blir effektiv.
Francesco De Angelis: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I och med Fukushimakatastrofen har kärnkraftssäkerheten aktualiserats på nytt. Problemet med radioaktivt avfall måste diskuteras och lösas.
Sammanfattningsvis är det två frågor som jag ser som högsta prioritet. Den första rör förbudet mot export av avfall. Varje land måste kunna ta hand om sitt eget avfall, och framför allt ska principen om att förorenaren betalar föras fram som ett rättvist krav. Den andra frågan rör säkerheten, och i synnerhet arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Detta ser jag som en ytterst viktig fråga som vi måste kunna ge människor ett lugnande besked om. Vi måste kunna ge EU-medborgarna beskedet att denna fråga hanteras med största möjliga öppenhet och, framför allt, med yttersta försiktighet.
Marian-Jean Marinescu: (RO) Fru talman! I detta direktiv fastställs den rättsliga ram som ska gälla för en ansvarsfull hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, och en sådan ram är ett absolut måste för en reglering på detta område.
För närvarande håller tre kärnkraftsanläggningar i EU på att avvecklas med finansiellt stöd från EU. Tyskland har redan meddelat att man tänker avveckla verksamheten vid ett antal kärnkraftsanläggningar. Inom en nära framtid kommer även andra kärnkraftverk i andra medlemsstater att behöva avvecklas på grund av att de nått slutet på sin livslängd. På nationell nivå kommer direktivet att leda till att radioaktivt avfall deponeras runt om i hela EU. Detta utgör ett resursslöseri och en källa till oro för allmänheten. Så ser situationen ut i Rumänien för närvarande, bl.a. i den region som jag kommer från där radioaktivt avfall från Kozloduyanläggningen lagras.
Jag anser att vi behöver ett långsiktigt tillvägagångssätt på EU-nivå som omfattar gemensamma tekniska lösningar, hushållning med resurser och mekanismer för EU-finansiering. Med hjälp av en helhetssyn och relevant information kan medborgarnaåterfå sitt förtroende för EU och känna sig trygga.
Csaba Sógor: (HU) Fru talman! Hanteringen av använt bränsle och radioaktivt avfall är en viktig och brådskande fråga som fått ökad uppmärksamhet efter katastrofen i Fukushima. Trots tekniska innovationer och lösningar och program för avfallshantering utgör detta problem en utmaning som blir allt större för var dag. Hanteringen och slutförvaringen av radioaktivt avfall är ett reellt problem som kommer att finnas kvar i framtiden. Vår målsättning inom EU är energisäkerhet och en miljövänlig och stabil energiproduktion. Det finns emellertid även flera andra frågor som vi i allt högre grad måste uppmärksamma, exempelvis bearbetningen, omvandlingen och slutförvaringen av de snabbt ökande mängderna radioaktivt avfall. Vi måste inte bara skapa tekniska förutsättningar för detta utan även bygga upp en omfattande politisk, rättslig och social struktur. Vi bör överväga, utvärdera och planera för ett paneuropeiskt samarbete på detta område. Samtliga ansvarfulla aktörer bör involveras i arbetet för att bygga upp och utveckla en sådan säker process. Vi måste vidta åtgärder som skyddar även kommande generationer.
Jaroslav Paška: - (SK) Fru talman! Hanteringen av kärnavfall är en fråga som av goda skäl bevakas noga av allmänheten, och det är därför bra att kommissionen har beslutat att denna fråga ska hanteras genom en omfattande lagstiftning där samtliga berörda parters skyldigheter och ansvarsområden definieras klart och tydligt.
Det är positivt att man i det framlagda direktivet betonar bättre kvalitetsövervakning och kontroller, men framför allt en större öppenhet när det gäller dessa processer samt allmänhetens delaktighet. Jag anser att en viktig fråga som återstår att lösa är hur man ska kunna säkra tillräckligt med öronmärkta medel för att täcka de kostnader som oundvikligen uppstår i samband med avvecklingen av kärnreaktorer och hanteringen av det radioaktiva avfallet från dessa reaktorer. Det föreslagna systemet med ett oberoende organ som övervakar nivån på de finansiella reserverna kan med rätt organisation skapa de förutsättningar som krävs för att en kärnkraftsanläggning under sin livslängd ska kunna ackumulera tillräckligt med finansiella medel för att själv kunna finansiera en miljövänlig avveckling, vilket ju bör vara vår målsättning.
Elena Băsescu: (RO) Fru talman! Jag välkomnar detta betänkande med tanke på den globala kärnkraftspolitikens kursändring och kommissionens förslag till direktiv på detta område.
Jag vill betona hur viktigt det är med en korrekt tillämpning av principen om att förorenaren betalar, något som också har aktualiserats i samband med katastrofen i Japan. Även om de låga kostnaderna gör kärnkraften attraktiv måste de anställdas och allmänhetens säkerhet sättas i första rummet. Detta är anledningen till att jag stöder ett samarbete mellan medlemsstaterna i syfte att på ett säkert sätt kunna lagra kärnavfall. Insyn i denna process innebär att även allmänheten görs delaktig i besluten om var avfallet ska lagras och andra detaljfrågor. Fördelarna med regionala forskningsprogram på detta område har redan kunnat påvisas.
Jag anser även att EU-medlemsstaterna måste ha gemensamma anläggningar för bearbetning och lagring av avfall från kärnkraftverk.
Miroslav Mikolášik: - (SK) Fru talman! Jag ser med stor tillfredsställelse på de framsteg som görs när det gäller hanteringen av använt bränsle och radioaktivt avfall genom att särskilda krav fastställts för att se till att medlemsstaterna uppfyller sina skyldigheter inom de nationella reglerings- och organisationsramarna och utformar effektiva nationella program för alltifrån produktion till lagring av avfallet. I systemet som helhet är det viktigt att reglerna även omfattar principen om insyn, tillsyn och kontroll. Jag välkomnar även alternativet med lagring djupt nere i berggrunden, inklusive reversibilitetsprincipen. De nationella programmen måste dock garanteras tillräckligt med finansiering så att principen om att förorenaren betalar kan upprätthållas, och detta är också en aspekt som definitivt stärks i direktivet - och det ser jag som positivt - inklusive adekvata avskräckande påföljder som måste ingå i varje system.
Günther Oettinger: ledamot av kommissionen. - (DE) Fru talman! De inlägg som gjorts visar att ledamöterna i Europaparlamentet har läst, tänkt igenom och analyserat förslaget i detalj. Jag ser inga konflikter. Jag håller med om att vi bör ta med era förslag i förfarandet.
Vi anser att en punkt som Hannes Swoboda tog upp är viktig, dvs. att medborgarnas rätt till delaktighet ska vara gränsöverskridande. Det händer ofta att slutförvaringsplatser och kärnkraftverk av geologiska eller andra skäl förläggs till områden nära gränsen till en annan nation. Ett europeiskt synsätt kräver därför ett oinskränkt medborgardeltagande för alla samt öppenhet och adekvata rättigheter.
Tack för er medverkan! Jag hoppas att vi kan räkna med ert stöd vid omröstningen här i parlamentet i morgon.
Romana Jordan Cizelj: föredragande. - (SL) Fru talman! Jag ser mycket positivt på att även denna debatt har visat att det finns många frågor där vi har samma, ja nästan identisk inställning och att dessa frågor är centrala för en säker hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.
Jag vill också påpeka att vårt arbete i de tider som nu råder, dvs. efter olyckan i Fukushima, har varit ytterst svårt, och det gläder mig att utskottet för industrifrågor, forskning och energi (ITRE) trots de svåra tiderna har antagit en lämplig text, och att vi inte har förirrat oss i ideologiska diskussioner.
Jag anser att i de frågor där vi tycker olika är meningsskiljaktigheterna av en sådan art att de inte utgör något hot mot betänkandet, och detta är mycket positivt. Därför hoppas jag att detta betänkande, detta direktiv, antas så snart som möjligt så att vi också kan börja genomföra det. Självklart håller jag med alla de ledamöter som har påpekat att Europaparlamentet endast har en rådgivande roll i kärnenergifrågor. Jag anser att detta bör bli föremål för en seriös debatt vid ett senare tillfälle och att vi bör försöka hitta en gemensam lösning på detta område, eftersom det här rör sig om en demokratifråga.
Slutligen vill jag tacka alla de som har hjälpt till med utarbetandet av detta betänkande, dvs. skuggföredragandena, framför allt inom ITRE-utskottet, men även föredragandena och deras grupper som har utarbetat yttranden. Jag vill tacka alla ledamöter som har deltagit i debatter och som har lagt fram ändringsförslag och jag vill tacka rådet och kommissionen - vi har haft ett bra samarbete och regelbundet och i god tid utbytt åsikter. Självklart vill jag även tacka min assistent, min politiska grupps rådgivare och ITRE-utskottets rådgivare.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 23 juni 2011.
Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)
Paolo Bartolozzi: I egenskap av skuggföredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har jag följt denna fråga särskilt noga, och jag vill ge Romana Jordan Cizelj en eloge för hennes ovärderliga arbete. Trots de problem som uppstod vid förhandlingarna - inte minst på grund av det ytterst känsliga läget internationellt sett - har det arbete som resulterat i förslaget till direktiv om hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall inneburit att man lyckats utforma en enhetlig och harmoniserad rättslig ram så att man kan se till att denna typ av avfall hanteras på ett säkert sätt, oavsett hur kärnkraften kommer att användas eller vilka konsekvenser den kommer att få i framtiden. Jag menar att det är här styrkan i förslaget ligger. Förslaget innebär att medlemsstaterna ska garantera högre säkerhetsnivåer som också överensstämmer med internationella säkerhetsnormer, att ökad uppmärksamhet ges åt teknik- och forskningsframsteg, framför allt när det gäller reversibilitetsprincipen, att större vikt fästs vid skydd av miljön och människors hälsa samt att ansvarsfördelningen ska fastställas i enlighet med principen om att förorenaren betalar och principen om öppenhet och i enlighet med den roll som tillståndshavaren har.
Ioan Enciu: skriftlig. - (EN) EU producerar mer än 40 000 m3 radioaktivt avfall varje år, varav 80 procent utgörs av kortlivat lågaktivt radioaktivt avfall och ca 5 procent av långlivat lågaktivt radioaktivt avfall. Det är viktigt att EU genomför direktivet om hantering av använt bränsle och radioaktivt avfall. Rumänien är en av de medlemsstater som ställer sig positiv till möjligheten att kunna exportera radioaktivt avfall till tredjeländer. Använt bränsle från forskningsreaktorer i Rumänien måste antingen skickas tillbaka till ursprungslandet (dvs. Ryssland eller USA) eller i vissa särskilda fall exporteras till ett tredjeland. Av denna anledning kan jag inte stödja det exportförbud som föreslås i betänkandet. Eftersom kärnkraften även fortsättningsvis kommer att utgöra en del av medlemsstaternas energimix i framtiden är det viktigt att ett betänkande av detta slag antas av parlamentets plenarförsamling. Använt bränsle bör snarast möjligt överflyttas från förvaringsbassänger till torrlagringsanläggningar, och högsta prioritet bör ges åt det äldsta radioaktiva avfallet. Det är även viktigt att medborgarna har förtroende för de principer som ska vara vägledande för säkerheten vid lagringsanläggningar och för program för avfallshantering.
Alajos Mészáros: Inom hela EU produceras radioaktivt avfall, t.ex. isotoper för medicinsk eller industriell användning eller för användning inom jordbruket, forskningen eller på utbildningsområdet. Den största delen använt bränsle kommer emellertid från kärnkraftsanläggningar. För närvarande kan sådant avfall hanteras på två olika sätt: återvinning eller slutförvaring. Avfallet klassificeras i tre olika typer baserat på hur radioaktivt det är: lågaktivt, medelaktivt eller högaktivt avfall. Hur avfallet klassificeras avgör även om det kommer att bli föremål för ytnära slutförvar eller djupförvar. Det slutgiltiga ansvaret för använt bränsle och radioaktivt avfall ligger hos medlemsstaterna. De flesta medlemsstater har emellertid fortfarande inte fattat de allra viktigaste besluten när det gäller använt bränsle. Tyvärr finns välorganiserade slutförvaringsprogram för radioaktivt bränsle endast på ett fåtal platser. Vi måste göra ett politiskt åtagande för långsiktig hantering av använt bränsle och radioaktivt avfall som innebär att strängast tänkbara säkerhetsföreskrifter följs. Medlemsstaterna måste anta stränga nationella kärnsäkerhetsföreskrifter för att skydda sina medborgare. Dessutom måste de inrätta ett system som fastställer de nationella myndigheternas behörighet och ansvar när det gäller kärnavfallshanteringen. Information till allmänheten måste också ges, eftersom det är mycket viktigt att medborgarna hålls informerade om vad som händer runt omkring dem.
Rovana Plumb: skriftlig. - (RO) Alla åtgärder vi vidtar måste omfatta ett skydd för allmänheten och miljön. Jag stöder införandet av en ”säkerhetskultur” som innebär att det ska finnas säkerhetsnormer, oberoende och starka tillsynsorgan, adekvata mänskliga och finansiella resurser och lämplig information till allmänheten.
Processen för att informera allmänheten ska präglas av öppenhet och insyn. Ett mer öppet förfarande innebär att man klart och tydligt definierar myndigheternas ansvar och att det finns ett väl underbyggt och samordnat system för att informera allmänheten så att man kan få och behålla människors förtroende för hanteringen av radioaktivt avfall från kärnenergiproduktionen och den nukleärmedicinska industrin.
Jutta Steinruck: Hanteringen av använt bränsle och radioaktivt avfall är en högst aktuell fråga. Den senaste tidens händelser i Japan har lett till att fokus återigen ligger på de omedelbara risker som anställda och andra som exponeras för radioaktivt material utsätts för.
Det finns tonvis med radioaktivt avfall i Europa som fraktas omkring av människor. Det gläder mig att vi nu kan lägga grunden till ett skydd för dessa människors hälsa inom hela EU.
Vi har utarbetat ett betänkande i parlamentet som bygger på kommissionens tekniska rapport och där fokus ligger på människorna, däribland såväl anställda inom transportföretag och kärnanläggningar som hanterar radioaktivt avfall som anställda vid slutförvarsanläggningar. Ledamöterna i utskottet för sysselsättning och sociala frågor har därför inriktat sig på ett skydd för berörda arbetstagare med hjälp av säkerhetsåtgärder, hälsoskyddsåtgärder och utbildning för de anställda om radioaktivt avfall. Ekonomiska intressen får inte ges högre prioritet än arbetstagarnas och allmänhetens hälsa. Det behövs omfattande dokumentation om allt avfall och hur det hanteras, med tanke på hur skadligt detta avfall är för människor och miljön.
Jag ser positivt på att utskottet för industrifrågor, forskning och energi har tagit med så många av våra krav i det slutliga betänkandet.
Kathleen Van Brempt: Kärnkraften är en kontroversiell fråga som väcker hätska debatter i parlamentet och de olika grupperna. I och med Fukushima har debatten blossat upp och lett till att många människor radikalt har ändrat åsikt. Det är positivt att denna fråga hanteras på ett sätt som gör det möjligt för såväl förespråkare som motståndare i parlamentet att göra sin röst hörd. Oavsett vilken inställning vi har i denna fråga är problemet med radioaktivt avfall emellertid en realitet och vi måste hantera avfallet på bästa och säkrast möjliga sätt. Därför välkomnar jag detta betänkande som bidrar till en strängare och säkrare avfallspolitik och som innebär att alla medlemsstater behandlas lika och att avfallsproducenternas ansvar lyfts fram.
Jag stöder principen om att förorenaren ska betala, och vi får under inga omständigheter smita undan från vårt ansvar. Därför efterlyser jag också ett förbud mot export av kärnavfall till tredjeländer. Detta handlar inte bara om etik, utan även om säkerhet och om att skydda människor. Vi har ju ingen insyn i eller kontroll över tredjeländers avfallspolitik. Detta innebär oacceptabla risker. Vi måste själva ta hand om vårt avfall och med hjälp av strikt lagstiftning och förslag kräva att hanteringen sker på ett så säkert och, ur tekniskt hänseende, optimalt sätt som möjligt.
| sv |
3. Ansvarsfrihet 2006: Europeiska övervakningsmyndigheten för GNSS (
- Före omröstningen om ändringsförslag 1:
Christopher Heaton-Harris: (EN) Herr talman! Det gäller en ordningsfråga Jag undrade bara om någon i den här byggnaden vet vad ”GNSS” står för.
Talmannen: Herr Heaton-Harris! I alla händelser kan ni vara säker på att vi alla från och med i dag kommer att veta vad denna akronym står för.
Omröstningen är härmed avslutad.
| sv |
10. Avtal EU/Schweiz om skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Fru talman! Det är en liten ändring till protokollet. Vid ändringen av föredragningslistan för torsdagen den 16 november behandlades den brittiska ubåten i Gibraltar och tre inlägg gjordes. Poetterings och Barón Crespos inlägg är troget återgivna i protokollet där den ena begärde och den andra gick på den politiska kompromissen
från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater för att frågan skulle tas upp på föredragningslistan för december. Men det gjordes ytterligare ett inlägg, av Galeote Quecedo, vilket inte är upptaget i protokollet, där förekommer bara hans namn.
Låt mig ge förklaringen att detta återspeglar en enligt vår mening omotiverad rädsla för den som läser vårt resolutionsförslag objektivt, och det gör att vi fruktar att ett nytt utelämnande kan inträffa i december. Men detta är som sagt en förklaring. Jag begär helt enkelt att Galeote Quecedo skall tas med i protokollet.
Tack, herr Aparicio Sánchez. Vi kommer alltså att komplettera protokollet med Galeote Quecedos uttalande.
Fru talman! Vissa av oss hade förväntat sig ett tillkännagivande från talmannen i går om Sacharovpriset - vem som hade fått det, röstsiffrorna och när det överlämnas i kammaren. Kan ni ge oss information om detta i dag eller så snart som möjligt?
Herr Bethell! Det gäller inte justeringen av protokollet, men jag kan mycket gärna tala om för er att talmanskonferensen röstade för att föreningen " Basta Ya" skall få årets Sacharovpris. Priset kommer att delas ut till föreningen " Basta Ya" under den kommande sammanträdesperioden i december.
(Protokollet justerades.)
Stadgan om grundläggande rättigheter
Nästa punkt på föredragningslistan är rekommendation (A5-0325/00) av Duff och Voggenhuber för utskottet för konstitutionella frågor om godkännande av utkastet till Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter i Europeiska unionen.
Fru talman! Låt mig som ledamot från Salzburg först framföra ett stort tack till er för de ord av uppmuntran och tröst som ni yttrade i går. När sorgehögtiden äger rum på fredag i katedralen i Salzburg för denna den största katastrof som drabbat min hembygd under de senaste årtiondena, då vet jag att detta parlament kommer att vara en del av den sörjande församlingen, och jag tackar er för era deltagande ord och tröst för de anhöriga.
Fru talman, mina damer och herrar! Efter nio månaders arbete, där vi kämpat för att komma fram till ett samförstånd, föreligger nu utkastet till stadga om de europeiska grundläggande rättigheterna. I dag skall vi säga " ja" eller " nej" till detta, och föredraganden föreslår att kammaren skall godkänna denna stadga om de grundläggande rättigheterna och anta den. Det föreslår vi av full övertygelse. Jag vet att många av er, och även jag, beklagar att vi i dag bara säger " ja" eller " nej" och inte kan förmedla även andra politiska budskap till rådet, som kanske vore nödvändiga i detta sammanhang och som kunde uttrycka denna kammares kritiska stöd för stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilken bara kan utgöra ett första steg, eftersom den ännu långt ifrån har uppnått det som parlamentet i mars i år begärde av detta politiska projekt.
Men det är nödvändigt att här också erinra om vad denna stadgas värde består i - om den antas. Jag tror att det finns en första grundläggande rättighet, en oskriven grundläggande rättighet, nämligen människornas rättighet att känna till sina rättigheter. Denna grundläggande rättighet kommer nu att uppfyllas. Av de vaga formuleringarna och principerna om rättigheter i unionen får vi nu ett klart system för de grundläggande rättigheterna, som är bindande för alla EU-institutioner och för medlemsstaternas tillämpning av europeisk rätt. Värdet av denna stadga består också i att rättigheter som är stadfästa rättigheter inom folkrätten - stadfästa, men icke på ett bindande vis, stadfästa, men utan möjlighet att lämna in klagomål, stadfästa, men utan garantier - görs till rättsliga principer, ja till författningsprinciper i själva unionen, och med säkerhet kommer det här också att utvecklas en dynamik, som en dag kommer att leda till att denna stadga om de grundläggande rättigheterna blir bindande.
Men det är en revolution i diskussionen och i de grundläggande och mänskliga rättigheternas historia att man i denna stadga för första gången tagit upp de sociala rättigheterna, jämbördiga med de klassiska mänskliga rättigheterna och de klassiska grundläggande rättigheterna, vilket inte på något liknande sätt är fallet i någon lista över grundläggande rättigheter i någon medlemsstat. Denna stadga ger också uttryck för en gemensam värderingsgrund för alla kandidatländer, för alla stater som vill ansluta sig till denna europeiska union, och just när det gäller de sociala rättigheterna ger den en klar signal till kandidatländerna att de skall uppfylla dessa sociala normer.
Den innebär, även om många stats- och regeringschefer inte vill erkänna det, enligt min djupa övertygelse, också ett påbörjande av den författningsprocess som detta parlament så ofta och envist har krävt. Jag är övertygad om att denna stadga om de grundläggande rättigheterna lägger grunden till en kommande europeisk författning och en författningsprocess. Jag tror att det kan få oss alla att godkänna denna stadga, även om det i detaljerna kan vara svårt att acceptera att många rättigheter, flera väsentliga rättigheter, som parlamentet med all rätt och av goda skäl har krävt för människorna i Europa, inte finns med i stadgan. Det är svårt att inse att rätten till en rättvis lön inte finns med, och att vi stötte på oövervinneligt motstånd när det gällde att ta med rätten till ett människovärdigt existensminimum, rätten till arbete, rätten till bostad. Jag tror att denna stadga måste kompletteras i framtiden, om den skall bli till grundstenen för en europeisk författning. Men det får inte hindra oss från att beslutsamt ta detta första steg.
Jag hoppas att detta parlament, även om det i dag bara säger " ja" till denna stadga om de grundläggande rättigheterna, under de närmaste veckorna klargör att det begär av rådet att stadgan skall vara rättsligt bindande, och att den också måste ge människorna möjlighet att vända sig till EG-domstolen. Jag hoppas att denna kammare med stor majoritet i sin resolution i Nice kommer att ge eftertryck åt dessa krav.
Jag är nu framme vid slutet. Jag vill bara, med er tillåtelse, också tacka min medföredragande för hans stora, engagerade och beundransvärda arbete, och jag tackar er för ert stöd.
(Applåder)
. (EN) Fru talman! Vad man än anser om mandatet från Europeiska rådets sammanträde i Köln, var det knappast överraskande att det konvent som inrättades för att ge förslag till en stadga lyckades fullständigt med att uppfylla mandatet. Vi stod inför en ytterst svår uppgift när det gällde att skriva in de grundläggande fri- och rättigheterna i medlemsstaternas författningsmässiga traditioner och också inom ramen för gemenskapslagstiftningens allmänna principer.
Jag anser att konventet lyckades med att få en bra balans mellan behärskning och ambition. Vi undvek att tränga undan fördragen och maximerade i stället deras genomslagskraft genom att för första gången göra förhållandet mellan medborgarna och unionen klart och tydligt. Vissa kommer att bli besvikna över att stadgan inte blev mer långtgående, men det handlar naturligtvis om en kompromiss som formades i konventets smältdegel, och den utgör en balans mellan konkurrerande politiska förhållningssätt, nationaliteter och kulturer.
Denna balans krävde ett brett samförstånd inom konventet och samma sak bör gälla inom Europaparlamentet. Parlamentet spelade en viktig roll vid utformningen av stadgan. Vi vann på att delta på ett kraftfullt sätt under förfarandet och de medborgare som vi företräder kommer att vinna på dess högtidliga införande, i synnerhet som det står i artikel 52.3 att unionen sedan kan gå vidare och ge ett mer omfattande skydd av de grundläggande fri- och rättigheterna, i samband med att den europeiska integrationen fortsätter.
. (FR) Fru talman, mina damer och herrar ordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Jag vill först av allt låta ordförandeskapets kondoleanser instämma i dem från Europaparlamentet, med anledning av katastrofen som ägt rum i närheten av Salzburg, i Österrike, och säga att vi fullständigt delar anförvanternas sorg inför denna mycket allvarliga olycka.
Jag är särskilt glad över att befinna mig inför er i dag för att på ett fördjupat sätt diskutera detta vackra projekt som stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen är, innan ni antar kammarens slutliga ståndpunkt om denna text. Vi har förvisso redan diskuterat frågan vid två tillfällen, en första gång den 3 oktober, i samband med en muntlig fråga från ordföranden i utskottet för konstitutionella frågor, Giorgio Napolitano, och sedan den 24 oktober, när jag kom hit för att för er lägga fram resultatet av det informella Europeiska rådet den 13 och 14 oktober, i Biarritz, där stadgan just var en av de stora punkterna på föredragningslistan.
Men dagens debatt är för den skull i mina ögon långt ifrån en upprepning. Den är tvärtom i dag särskilt viktig, eftersom det är i dag som er kammare skall besluta om den, såsom slutsatserna från Europeiska rådet i Köln angav, och tillsammans med rådet och kommissionen högtidligt tillkännage denna text vid Europeiska rådet i Nice, som äger rum om mindre än en månad. Det handlar uppenbarligen om ett stort politiskt beslut och ett nytt tillfälle att visa de europeiska medborgarna på detta initiativs omfattning.
När det gäller den ståndpunkt som förespråkas av utskottet för konstitutionella frågor, där jag vill hylla föredragandena Duff och Voggenhuber som nyss talat, förstår jag att man uppmanar er att anta stadgans text i dess nuvarande utformning och därmed ge ert ordförandeskap mandat att i ert namn i Nice högtidligt tillkännage stadgan, tillsammans med ordförandena i rådet och kommissionen. Denna ståndpunkt överensstämmer med den som stats- och regeringscheferna antog vid Europeiska rådet i Biarritz vilka enhälligt och utan förbehåll godkände stadgan, och jag kan därför bara i rådets namn uppmana er att instämma i denna ståndpunkt, kanske genom att ange några skäl för det.
Denna stadga symboliserar enligt rådets ordförandeskap en dubbel framgång. Till att börja med framgång när det gäller den metod som valts: den med en instans, konventet, som består av ledamöter i Europaparlamentet, nationella parlament, Europeiska kommissionen - och jag tar tillfället i akt att hylla Vitorino som bidragit med all sin kompetens - och personliga företrädare för stats- och regeringscheferna, alltsammans under ordförandeskap av Roman Herzog, f.d. ordförande i Karlsruhes och tyska förbundsrepublikens domstol.
Mångfalden och kvaliteten hos de ledamöter som utsetts är en berikande faktor, det tror jag är obestridligt. Den dubbla strävan som konventet haft att arbeta helt öppet och fullständigt interaktivt med medborgarna via Internet förefaller mig också fullständigt anmärkningsvärd. I en strävan efter öppenhet som betalat sig har konventet på så sätt under sitt arbete utfrågat de stora europeiska icke-statliga organisationerna, arbetsmarknadens parter på vår kontinent och, vilket är viktigt också för framtiden, kandidatländerna. Denna öppenhet och denna öppning har aktivt bidragit till en successiv förbättring av de olika versionerna av förslaget till stadga, och gjort det möjligt att den sista skulle bli den rätta.
Jag vet att konventets erfarenhet redan tydligt förefaller som en av vägarna, jag säger inte som vägen men en av vägarna som Europa hädanefter skulle kunna följa för att bli mer öppet och bättre lyssna på sina medborgare. Ledamöter i er kammare uttryckte bl.a. vid vår tidigare debatt önskemål om att kunna upprepa denna erfarenhet. Jag tvivlar för min del inte på att det tillfället kommer.
Den andra och huvudsakliga framgången är det resultat som konventet uppnått. Stadgan är i första hand - och det är tillräckligt ovanligt för att betonas, jag ser det bl.a. vid förberedelserna av regeringskonferensen - ett tydligt och välorganiserat dokument. Genom att samla ett femtiotal artiklar, vilket faktiskt är en kort text, fördelade på sex kapitel, där överskrifterna låter bra, kanske en ny devis för Europa: värdighet, frihet, jämställdhet, solidaritet, medborgarskap, rättvisa, motsvarar den definitivt vår strävan efter att vara koncisa och tydliga och därmed också våra landsmäns strävan och förväntningar.
Stadgan är vidare en mycket enhetlig text. Författarna har lyckats respektera två krav vilket inte var lätt: dels att inte skapa någon ex nihilio-rätt, dels att åstadkomma en exakt, men också utvecklingsbar och dynamisk bild av omfattningen av de grundläggande rättigheterna i unionen.
Men det är framför allt genom innehållets kraft som stadgan, det är jag övertygad om, kommer att vara epokgörande. Den bekräftar på nytt till att börja med tydligt de grundläggande rättigheterna såsom de huvudsakligen framgår av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Författarna till stadgan har i det sammanhanget hela tiden eftersträvat att undvika - vilket också återfanns i kravspecifikationen - varje risk för motsättning i rättspraxis mellan Europadomstolen för mänskliga rättigheter, som är ansvarig för konventionen, och EG-domstolen, bl.a. genom att använda skrivningen från Europarådets konvention när den föreföll tillräckligt lyckad. I de allmänna bestämmelserna anges också i artikel 52, stycke 3, att när stadgan innehåller rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av konventionen, " har de samma innebörd och omfattning som i konventionen" .
Jag anser fullständigt uppriktigt att författarna på detta sätt mycket noggrant, så långt det är möjligt, begränsat risken för motsättningar i rättspraxis mellan domstolen i Luxemburg och den i Strasbourg. Jag tror för övrigt att vi, när vi just firat 50-årsminnet av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, kan lita på att domarna vid de två domstolarna kommer att underhålla och förlänga en dialog de redan för, och som utan tvivel utgör en försäkring mot varje risk för ett Europa med mänskliga rättigheter i två hastigheter som vissa tagit upp.
Man nöjer sig självfallet inte med att i stadgan på nytt bekräfta eller förnya redan befintliga rättigheter, då skulle den inte riktigt ha motsvarat våra förväntningar. Den bekräftar en rad nya rättigheter som inte finns i konventionen och som motsvarar utvecklingen i våra samhällen, vare sig det handlar om utveckling av teknik, uppkomsten av nya herravälden eller den ökande komplexiteten i våra administrativa och offentliga system. Det är särskilt viktigt att medborgarna exempelvis vet att unionen förbjuder varje form av mänsklig kloning för reproduktiva syften, eller att den garanterar medborgarna skydd av personliga uppgifter.
Jag gläds slutligen naturligtvis åt den betydelse som texten fäster vid de ekonomiska och sociala rättigheterna. Frankrike har med kraft förespråkat att detta avsnitt skulle vara omfattande, men det var också strävan inom andra medlemsstater, i Europaparlamentet och hos en rad nationella parlamentariker, vilket rådets ordförandeskap bara kan glädjas åt. Det gällde också den nyskapande kraften och drivkraften hos stadgan och förstärkningen av den europeiska sociala modellen som vi fäster så stor betydelse vid.
Man bör först av allt betona betydelsen av att man införlivat ett kapitel med titeln " Solidaritet" . Jag vill därför på nytt hylla ordförande Herzog som jag tror är ansvarig för det. Denna värdering med solidaritet är den som bäst sammanfattar den europeiska sociala modellen som är av samma väsen som gemenskapskonstruktionen. Och det är just denna solidaritet som stadgan garanterar, genom rätten till gratis utbildning, genom arbetstagarnas rätt att blir informerade och rådfrågade, genom rätten till förhandling och kollektiva åtgärder, inklusive strejkrätten, även om det inte var lätt att skriva in i texten, men också genom rätten till skydd mot omotiverade uppsägningar, rätten till social trygghet eller förbudet mot barnarbete.
Jag skall också betona artikel 23, som på ett mycket tydligt sätt fastställer jämställdhet mellan män och kvinnor, genom att precisera att denna jämställdhet måste finnas inom alla områden, och att principen inte hindrar att system med särskilda fördelar utnyttjas till förmån för det underrepresenterade könet.
Totalt sett skulle jag vilja säga att denna text definitivt innebär det största kollektiva framsteget när det gäller att bekräfta de sociala rättigheterna, både genom omfattningen av de inskrivna rättigheterna, och även för att dessa rättigheter för första gången finns i samma text som de civila och politiska rättigheterna, vilket på ett högtidligt sätt visar att samtliga grundläggande rättigheter är odelbara.
Emellertid har viss kritik kunnat framföras när det gäller stadgans innehåll. Vissa klandrar texten för att den återspeglar " de politiska valen hos initiativtagare till ett liberalt Europa" . De kritiserar " kravet på konsensus" som villkor för att anta stadgan inom konventet. Jag citerar här innehållet i ett upprop från några parlamentsledamöter, bl.a. europeiska, som nyligen gjorts och som kräver att stadgan skall ses över. När det gäller metoden vill jag erinra om att konventet själv fastställde sina regler för förfarande, utan att någon utanför tvingade det till det och att regeln med samförstånd förefaller som en särskilt konstruktiv väg i en så skiftande kammare som konventet utgjorde. Jag är säker på att de ledamöter av konventet som kommer att uttala sig här kommer att kunna bekräfta det. För mig har detta val förvisso bidragit till att få en text som jag anser är balanserad och ambitiös.
Den europeiska fackliga samorganisationen har kunnat beklaga sig över det som den anser vara brister, såsom avsaknaden av hänvisning till rätten till en minimilön exempelvis. Jag skulle därför på nytt vilja precisera vissa saker i det sammanhanget. Uppgiften var att i stadgan, vilket man kan beklaga, det kommer kanske senare, att samla de grundläggande rättigheterna och inte att på det här stadiet utforma en social stadga, och konventets mandat som anges i de ursprungliga specifikationerna gjorde det inte möjligt att ex nihilo skapa helt nya sociala rättigheter. Jag är övertygad om att det kommer andra etapper på denna väg.
Stadgan är för övrigt inte det enda initiativet från det franska ordförandeskapet på det sociala området, tvärtom. Ordförandeskapet har faktiskt placerat främjandet av ett mer solidariskt Europa i centrum av sina prioriteringar. Ordförandeskapet har därför, som ni vet, genom att stödja sig på slutsatserna från rådet i Lissabon lanserat ett initiativ till en social dagordning, som bör göra det möjligt att fastställa de åtgärder som Europeiska unionen skall inleda under de kommande åren för att ta hänsyn till befintliga behov, och bl.a. garantera att sysselsättningen förbättras kvantitativt och kvalitativt och att den sociala sammanhållningen blir större.
Dessa åtgärder - stadgan å ena sidan och den sociala dagordningen å den andra - kompletterar varandra anser jag, och återger väl strävan efter att placera den sociala dimensionen i hjärtat av den europeiska konstruktionen.
Jag vill för övrigt också påpeka att ordförandeskapet, och jag tror även övriga institutioner, är nöjda med den totala ståndpunkten från den europeiska fackliga samorganisationen, som betonar den koppling som finns mellan stadgan och den sociala dagordningen, och som sammanfattningsvis anger att slutsatsen av konventet, som antagits av stats- och regeringscheferna, utgör ett viktigt steg på " vägen mot ett socialt och medborgarnas Europa" . Jag anser att det är ett viktigt ställningstagande och jag välkomnar det.
Det är alltså i denna strävan som stats- och regeringscheferna, om inte antagit - det kommer i Nice - så i alla fall godkänt, stadgans text. Den balans som författarna uppnått har välkomnats av alla och ordförandeskapet önskar inte inleda diskussionerna på nytt, lika lite som era föredragande, tror jag.
Jag kommer nu avslutningsvis till en fråga som vi redan tagit upp, den om stadgans juridiska värde. Jag hörde naturligtvis era föredragande önska på nytt att stadgan skulle vara en inledning till ett konstitutionellt fördrag och man vet att jag för min del är positiv till det. Men jag skulle vilja erinra er om, eftersom vi tvingas till stor precision med tanke på vad som händer i dag, att i Biarritz kunde Europeiska rådet bara konstatera att en majoritet av medlemsstaterna inte var beredda att diskutera införlivandet av denna stadga i fördragen, åtminstone inte för närvarande. Jag kan därför försäkra er, eftersom denna fråga inte kommer att ställas formellt förrän efter Nice, att det franska ordförandeskapet verkligen har för avsikt att se till att föra in denna framtidsutsikt i slutsatserna från Europeiska rådet i Nice.
Det hindrar inte att flera personer, bl.a. ledamöter av Europaparlamentet, föreslagit att en uttrycklig hänvisning till stadgan om de grundläggande rättigheterna skall föras in i artikel 6 i unionens fördrag, som redan hänvisar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. De har på så sätt betonat vad som faktiskt utgör en paradox, nämligen en situation där det i fördraget inte skulle hänvisas till en ny och egen text för Europeiska unionen, eftersom det redan hänvisas till en befintlig text som tillhör Europarådet.
Som ni vet har jag personligen visat min öppenhet och till och med mitt stöd för detta förslag, och jag upprepar det här. Men ordförandeskapet kan, ännu en gång på grundval av de bilaterala kontakter det har, bara konstatera att flera medlemsstater inte önskar det. Och jag skulle för övrigt vilja informera Europaparlamentet om att på initiativ av ordförandeskapet genomfördes i går en diskussion inom den förberedande gruppen för denna fråga, som informerar mig om att diskussionen inte varit fullständigt övertygande, vilket kanske innebär att vissa regeringar skulle kunna låta sig inspireras av en tydlig ståndpunkt från Europaparlamentet i sin helhet.
Faktum kvarstår att texten genom sin tydlighet, enhetlighet och sitt innehåll kommer att göra sig gällande som den referenstext som unionen hade ett så starkt behov av, det är jag övertygad om. Och för rådets ordförandeskaps räkning kan jag därför bara, ännu en gång, uppmuntra er att anta stadgan om de grundläggande rättigheterna inför ett gemensamt och högtidligt antagande i Nice. Jag är övertygad om att det blir ett av Europeiska rådets högtidliga tillfällen som avslutar det franska ordförandeskapet.
(Applåder)
Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! En av huvuduppgifterna för de direktvalda ledamöterna i Europaparlamentet, som företräder 370 miljoner medborgare i Europeiska unionen, är att närma Europa, det förverkligade europeiska enandet, till människorna. Därför var det rätt och riktigt att Europaparlamentet gav utarbetandet av en stadga om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen en framträdande plats och bidrog till den på ett intensivt och konstruktivt sätt.
Det innebar för oss som parlament en stor framgång - och här har grupperna stått enade, det är ett positivt resultat - att vi genomdrev att Europaparlamentet företräddes av 16 ledamöter i detta konvent för de grundläggande rättigheterna. Det resultat som nu föreligger visar också att metoden att låta Europaparlamentet delta på ett avgörande sätt, var riktig.
Låt mig här uttala ett särskilt varmt tack och erkännande till våra företrädare i konventet under ledning av vår kollega Méndez de Vigo. Ni, kära kolleger - och jag menar alla som medverkat från Europaparlamentet - har på ett avgörande sätt bidragit till att det svåra uppdraget som gavs av Europeiska rådet i Köln kunnat utföras på mycket kort tid, men ändå med största möjliga noggrannhet. För vår grupp vill jag eftertryckligen tacka inte bara alla kolleger från vår grupp, utan i synnerhet Ingo Friedrich, parlamentets vice ordförande, för att han samordnade vårt arbete. Men vårt stora tack måste gå till alla ledamöter i konventet, i synnerhet till ordföranden, den tidigare tyske förbundspresidenten Roman Herzog, som jag önskar ett snabbt tillfrisknande i fortsättningen.
Vår grupp röstar, med undantag för den brittiska delegationen, enhälligt ja till stadgan. Föreliggande förslag är balanserat och har redan i europeisk samstämmighet fått stort bifall från alla sidor. Visserligen kan stadgan inte uppfylla alla önskningar. Så är det för varje kompromiss, den kan inte göra rättvisa åt allting. Europa kan bara göra framsteg och på så vis hitta vägen till sig självt, om alla är beredda att bidra till ett bra resultat. Det är fallet i fråga om stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Stadgan om de grundläggande rättigheterna har sprungit fram ur en mängd europeiska och nationella rättskällor. Den bekänner sig till vår kontinents andliga, religiösa och moraliska arv, liksom till de odelbara och universella värden som gäller människornas värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet. Den framlagda stadgan vilar på principerna om demokrati och på rättsprinciperna. Eftersom stadgan ställer personen, människan som person, i centrum, genom att den motiverar unionsmedborgarskapet och ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, skapas en omfattande öppenhet. Medborgarna visas entydigt på de grundläggande rättigheter som de har. Det klargörs för institutionerna, organen och myndigheterna i Europeiska unionen vilka rättsliga ståndpunkter de obetingat måste beakta och respektera i sitt agerande för människorna i Europa.
Föreliggande stadga är, anser jag, ett stort tärningskast och kan, som en stor europeisk tidning sade den 26 september 2000, bli Europas visitkort. Redan under plenardebatten om EU-toppmötet i Biarritz den 3 oktober i år påpekade jag också i samband med diskussionen om den fortsatta behandlingen av stadgan att det nu handlar om Europeiska unionens framtid.
Med vårt godkännande ger vi er i uppdrag, ärade fru talman, att gemensamt med ordföranden i Europeiska rådet och ordföranden i Europeiska kommissionen att högtidligt tillkännage stadgan vid EU:s toppmöte i Nice om några veckor. Men denna högtidliga akt i Nice kan, enligt vår uppfattning, bara vara ett första steg. Europeiska unionen är i dag långt mer än en ekonomisk gemenskap. Om vi som företrädare och förkämpar för medborgarna i Europeiska unionen och hela Europa vill fortsätta att ena vår kontinent, ambitiöst och engagerat, då kan det högtidliga tillkännagivandet bara vara ett första steg. Från Europeiska folkpartiets grupp förordar vi gemensamt och enhälligt att stadgan om de grundläggande rättigheterna tas med i fördragen så snart som möjligt, så att den också utvecklas till en direkt rättslig tyngd för människorna i Europeiska unionen.
(Applåder)
Herr rådsordförande! Ni har tagit ställning till detta, jag förstår fullkomligt den problematik som också hörs i era ord, men för Europeiska folkpartiets del vill jag helt klart säga att vi kräver ett ambitiöst resultat från Nice, inte bara vad gäller förutsättningarna för utvidgningen av Europeiska unionen, utan också ett ambitiöst resultat vad stadgan beträffar. Därför uppmanar jag på Europeiska folkpartiets ledamöters vägnar på nytt ordförandeskapet i rådet att i Nice verka för att det utarbetas en tidtabell för det rättsliga genomförandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna i EU-fördraget. Vi önskar er, som franskt ordförandeskap i rådet, lycka till med detta! Om ni lyckas, kommer det att bli en gemensam framgång för Europaparlamentet och för alla människor i Europeiska unionen!
(Applåder)
Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, ärade ledamöter! I historien om den europeiska integrationen finns det vissa ögonblick som kan ses som historiska brytpunkter, och detta är en av dem, för parlamentets antagande av stadgan kommer att innebära ännu ett steg mot genomförandet av grundarnas drömmar och projekt. Jag vill påminna om att den första gången man talade om förklaringen om rättigheter var under kongressen för Europarörelsen i Haag 1948, där ligger ursprunget till Europakonventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Nu går vi tillbaka, till EU-dimensionen, för att säga att detta är en värdegemenskap; vi har fyllt det europeiska medborgarskapet, som erkänns i EU-fördraget, med verkligt innehåll, och vi har befäst vårt territorium, inte bara som en inre marknad utan även som ett rättsligt territorium där människors grundläggande rättigheter erkänns.
För socialister och socialdemokrater i hela Europa betyder också godkännandet av stadgan att vi uppfyller ett löfte till våra väljare, vi gick till val med ett manifest som innehöll 21 prioriteringar, en av dem var att driva på en europeisk stadga om rättigheter för att befästa unionsmedborgarnas grundläggande civila, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Det europeiska toppmötet i Köln, under Schröders tyska ordförandeskap, föreslog just, dels det område som blev till en konvention, dels att man skulle skriva denna stadga, det gav ett mandat till en före detta president för republiken, Roman Herzog, som utsågs till ordförande för denna instans. Jag anser att detta bör betonas i dag, eftersom det arbete som har genomförts inte är exklusivt knutet till någon politisk inriktning, och att denna gest hedrar det tyska ordförandeskapet och visar att vi alla tillsammans bör arbeta för att genomföra de grundläggande värdena. Jag tycker att vi har arbetat på samma sätt i Europaparlamentet. Jag har haft tillfälle att uttrycka min beundran för det arbete Íñigo Méndez de Vigo har utfört såsom ordförande för Europaparlamentets delegation. Jag vill också betona den viktiga roll som min kollega Pervenche Berès spelade som ledare för den socialistiska gruppens delegation. Jag tycker att vi alla kan känna oss stolta över denna framgång, en gemensam framgång.
Europa är i dag något mer än en inre marknad och dessutom har vi fått en viktig del av det som bör utgöra en framtida konstitution, men trots alla genomförda ansträngningar saknas det fortfarande ett viktigt steg för att vi skall bli helt nöjda - och jag säger det med tanke på toppmötet i Nice -, och det gäller den sista punkten som rådsordföranden tog upp: införlivandet av stadgan i fördragets artikel 6. Jag anser att det förutom det personliga stödet som rådets ordförande har upprepat finns en rad detaljer som talar för detta; för närvarande hör majoriteten av stats- och regeringscheferna till vår politiska familj, andra gör det inte, men de är för detta införlivande och för ett reformerat och demokratiskt Europa.
Stadgan förser unionen med en grundläggande legitimitet som värdegemenskap, och detta bör framhållas. För vi har också upplevt händelser som visar att artikel 7 måste få en mycket solidare grund. Våra regeringar behöver i Nice uppnå konkreta resultat att erbjuda medborgarna - de institutionella frågorna är viktiga, men som rådets ordförande och kommissionären mycket väl vet är det svårt att sälja dessa till allmänheten.
Stadgan innebär också en konkretisering av Köpenhamnskriterierna, vilka vi anser är grundläggande i anslutningsförhandlingarna, och jag skulle vilja säga att den är mer än så. När det gäller de länder som förhandlar med oss, ger stadgan även dem garantier gentemot oss, det handlar alltså inte bara om ett uttalande, utan om ett element som fungerar alldeles utmärkt i förhandlingsprocessen. Min grupp anser därför fortfarande att det är absolut nödvändigt att införliva en hänvisning till stadgan i artikel 6.2 i fördraget. Eftersom jag tror att rådets ordförande kommer att vara mycket upptagen i helgen inför det kommande mötet, ber jag er att sända ett meddelande till mötet, så att utrikesministrarna kan vidarebefordra detta till regeringscheferna. Och det är följande: om Europeiska rådet i Nice inte lyckas införliva stadgan på detta sätt, är jag rädda att Europaparlamentet kommer att få svårt att godkänna fördragsreformen. Jag anser att detta är ett positivt meddelande som rådets ordförande bör meddela sina kolleger, för vi har fortfarande tid att införliva stadgan i artikel 6 i fördragen. Efter Nice kan vi börja tala om den europeiska konstitutionen. Just nu är det viktigaste att denna etapp konsolideras.
Detta är vårt förslag.
Fru talman! Låt mig börja med att från ELDR-gruppens sida gratulera föredragandena och alla som medverkat i konventet.
De har visat att man kan arbeta med europeiska frågor på ett nytt och föredömligt sätt, ett sätt som är överlägset regeringskonferensens genom sitt demokratiska, öppna arbete med full insyn och möjligheter för medborgarna att delta.
Att Europasamarbetet inte enbart bygger på ekonomiska överenskommelser har nämnts här flera gånger. Det har blivit extra tydligt under det gångna året. Framväxten av främlingsfientliga och antidemokratiska rörelser ställer frågan om europeiska gemensamma värden på sin spets.
I takt med att de europeiska institutionerna får allt mer makt över medborgarna är det också viktigt att sätta gränser för detta inflytande. I den föreslagna stadgan sätts medborgaren och dennes rättigheter i centrum på ett unikt sätt. Det har naturligtvis också gjorts politiska kompromisser, det har varit ett givande och ett tagande, men på det stora hela står vi inför en katalog av gemensamma och moderna rättigheter som tydligt konkretiserar den europeiska värdegemenskapen. Eftersom det finns en viss oro är det viktigt att påpeka att stadgan kompletterar, och inte konkurrerar, med Europarådets stadga för mänskliga rättigheter. Därför är det angeläget att redan i Nice skapa den juridiska möjligheten för EU att underteckna Europarådets konvention.
Vid toppmötet i Nice kommer stadgan att antas i form av en politisk deklaration. Detta får inte förvandlas till enbart en ceremoni med fluffiga deklarationer. Medborgarna är trötta på denna typ av evenemang. Det måste göras klart att man uppfattar stadgan som moraliskt bindande.
Så snart som möjligt efter toppmötet måste också det svenska ordförandeskapet slå fast förfarandena för hur man skall arbeta med stadgans fortsatta ställning, med målet att den efter vissa ändringar blir bindande och en del i en framtida europeisk författning.
Fru talman, kära kolleger! Stadgan om de grundläggande rättigheterna - en avgörande etapp i det europeiska bygget - har givit upphov till en rad debatter. För vissa är det en framgång, för andra är det i dag en sviken förhoppning. Det var många som ansåg att Europa äntligen hade möjlighet att ta sig ur det enda området med frihandel och de liberala hjulspåren för att grunda ett medborgarnas Europa.
Allt bidrog till att förstärka denna förhoppning: sammansättningen av konventet som utgjorde ett originellt prejudikat jämfört med den vanliga mellanstatliga metoden, debatterna var offentliga, samtliga texter fanns på en Internetadress som är tillgänglig för alla, och det civila samhället har uppmanats att göra sin stämma hörd. Men öppenheten kommer inte att uppväga det demokratiska underskottet eftersom de icke-statliga organisationerna endast kunde uttala sig fem minuter och deras kommentarer egentligen inte beaktades.
Ja, det har gjorts några framsteg, men det är otillräckligt jämfört med bristerna. Det krävdes flera veckors kamp för att föra in strejkrätten. Rätten till arbete omvandlades till rätten att arbeta. Rätten till hälsa, social trygghet, bostad och minimiinkomst är obefintliga eller bara i storleksordning med solidariteten. Pressfriheten är inte längre någon " garanti" utan den " respekteras" . Minoriteternas rättigheter är minimala. Den olika behandlingen av européer och invånare i tredje land är ett faktum, på samma sätt som den fria rörligheten enligt Amsterdamfördraget, eller rätten att leva i en familj som ändå erkänns i internationell rätt. Ett stort antal rättigheter, däribland de politiska rättigheterna, är föremål för ett europeiskt företräde som ersätter det nationella.
Var finns då våra heliga principer om allmängiltighet, odelbarhet och enhet när det gäller rätten? Vad blev det av det europeiska medborgarskapet, hjärtat i detta jämställdhetens Europa för alla medborgare? Vad som återstår är en bitter känsla. Stadgan är en förlängning av det liberala Europa mot medborgarnas sociala Europa. Vilken attityd skall vi inta till denna text som inte är bättre än ingenting, eftersom den befinner sig hitom det befintliga?
I den nuvarande utformningen kan stadgan inte bli " betecknande" för Europas medborgare. Den ger bara ett mervärde, den motsvarar på intet sätt deras förväntningar, eller deras behov. Kan man i termer av grundläggande rättigheter acceptera en minsta gemensam nämnare när Europa vill vara en modell för mänskliga rättigheter? Vi måste vägra att nöja oss med denna minimalistiska stadga, vilket den europeiska socialdemokratin förefaller resignera inför. Stadgan kan inte vara en bakgrundsfigur för det franska ordförandeskapet för att dölja en döende regeringskonferens.
Det civila samhället har beslutat sig för att vid det europeiska toppmötet i Nice i december samla sig, göra sin stämma hörd och utropa sin längtan efter en stadga som erbjuder verkliga garantier för Europas medborgare. Vi bör stödja dessa åtgärder och, snarare än att acceptera en haltande text, kräva att arbetet i konventet fortsätter efter Nice, med nya förfaranden och en bred offentlig debatt. Det gäller framtiden för vår demokrati, liksom våra rättigheter och friheter.
Fru talman! Stadgan om de grundläggande rättigheterna är ett mycket viktigt politiskt projekt för den europeiska integrationens framtid, och jag samtycker till den. Varför? För det första för att den säkerställer medborgarnas rättigheter gentemot organen och myndigheterna i Europeiska unionen. För det andra sluter den gapet i skyddet för de grundläggande rättigheterna för de människor som bor i unionen. För det tredje säkrar stadgan också den befintliga skyddsnivån i unionen vad gäller den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, ja den går delvis utöver den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. För det fjärde: Stadgan - och det är särskilt viktigt för mig - utgår från de medborgerliga och politiska mänskliga rättigheternas och de sociala grundläggande rättigheternas odelbarhet. Som medlem av konventet engagerade jag mig för sociala rättigheter som gick ännu längre, i synnerhet för att rätten till arbete och till ett existensminimum skulle förankras i den, vilket med tanke på den befintliga sociala stadgan absolut borde ha tagits med.
Ändå delar jag Europeiska fackliga samorganisationens sammanfattande bedömning att stadgan om de grundläggande rättigheterna, trots den snäva tolkningen av de sociala rättigheterna, är ett viktigt steg för att främja ett socialt Europa och ett medborgarnas Europa, och innebär ett mervärde jämfört med det aktuella läget.
Fru ordförande, jag tror att det som vi nu behöver, i synnerhet med tanke på Nice, är en bred offentlig debatt med medborgarna om stadgans text, och vi måste också överväga att ge dem möjlighet att rösta för denna stadga. Därför förespråkar jag personligen en folkomröstning i hela Europa om stadgan, så att vi äntligen får en demokratisk legitimering från medborgarna själva beträffande den europeiska uppbyggnaden.
Fru talman! Ofta tilldelar man namnteckningar på papper stor betydelse; ofta blir namnteckningarna mytiska. Detta är vad som har hänt med pakten om arbetstagarnas grundläggande arbetsmarknadsmässiga och sociala rättigheter som undertecknades i Strasbourg under ett europeiskt råd där det verkade som om man hade löst frågan om hur institutionerna skulle kunna skydda arbetarnas människovärde. Men sedan kom dementin: I Maastricht skrev Storbritannien inte under det sociala protokollet och förnekade därmed den yviga retorik med vilken man beskrev den utomordentliga betydelsen av att man undertecknade pakten om arbetstagarnas grundläggande rättigheter.
Låt oss se till att inte samma sak händer med fördraget om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. För förutom namnteckningarna är det viktigt att det görs konkreta politiska åtaganden som förverkligas under de kommande dagarna - varje dag - av samtliga länder och av alla politiska krafter. Fördraget kan inte ändras, och detta faktum leder till ett demokratiskt underskott, vilket får oss att dela slutsatserna från Biarritz om att inte se fördraget som rättsligt bindande. Om fördraget hade varit möjligt att ändra, om man hade insett att fördraget har brister vad gäller skyldigheter och rättigheter, så skulle det vara enklare: stadgan är alltför svag när det gäller försvaret av den naturliga familjen, skyddet av barndomen; den bortser från behovet att reglera den nya tekniken inom global information; den diskriminerar den privata utbildningen på bekostnad av den offentliga; den bortser, i försvaret för miljön, från skyddet av djurens hälsa och rättigheter; den är alltför allmän när det gäller försvaret av konsumenterna och lämnar dörren öppen för saluförande av livsmedel som är starkt skadliga för hälsan. Dessutom innehåller stadgan politiska luckor: den tar till exempel inte upp problemet med politiska flyktingar.
Därför anser vi att stadgan är viktig som en principförklaring, men enbart för att inleda en debatt: en debatt som vi anser vara nödvändig inför framtiden, men en debatt som fortfarande måste utvecklas, som måste fortgå parallellt med processen för enande. Vi ser denna stadga som betydelsefull i egenskap av politisk förklaring och som ett gemensamt åtagande: därför röstar vi för rekommendationen och Nationell allians lovar att föra en demokratisk debatt som skall integrera och förbättra innehållet i stadgan under de kommande månaderna och som bör försiggå parallellt med diskussionen om anslutningen och det nya europeiska medborgarskapet.
Fru talman, herr tjänstgörande rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag tror att denna stadga bara är den femtielfte demonstrationen av unionens och våra medlemsstaters förmåga att öka antalet tomma texter, avsiktsförklaringarna.
Denna stadga har som ni vet ingen rättslig grund. I denna stadga planeras inte för någon organisation som skall se till att de principer och rättigheter den räknar upp respekteras. Denna stadga är en ny tom text och det är inte uppmaningarna från Barón och andra om att föra in frågan om stadgan i artikel 6 och artikel 7 i fördraget som kommer att ändra på något. Vi vet genom exemplet med Österrike att Europa har reagerat utanför fördraget med bilaterala åtgärder, och att Europa inte hade kraft, eftersom artikel 6 och artikel 7 inte möjliggjorde det, att se till att de stora principer Europa åberopar respekteras.
Frågan är viktigare än så. I Köln fick rådet den geniala idén att uppfinna ett ben för hunden, där hunden var Europaparlamentet. Rådet uppfann denna stadga, och vårt parlament kastade sig över benet - som det dessutom har för vana att göra - och tuggade på det så mycket och dessutom så bra att vi fick intrycket i dag av att delta i en historisk händelse. Men de verkliga frågor som vi ställs inför är de vita sidorna i det sammanfattande dokumentet från det franska ordförandeskapet, frågan om kommissionen och frågan om röstviktningen inom rådet. Vårt parlament, som alltid varit starkt med de svaga och svagt med de starka, som visar sig alltmer obetydligt i sitt sätt att angripa saker och ting, har inget att säga om denna kommissionens programmerade destruktion. Parlamentet accepterar detta avsteg som omvandlar kommissionen till ett underråd, en verkställare för ett råd som är, och alltid kommer att vara, starkare.
Det som återfinns på dagordningen för toppmötet i Nice är det mellanstatliga avsteget förankrat i texterna. Ni kan acceptera det, ni kan avreagera er över tomma texter, men detta är verkligheten och det är sorgligt att konstatera att de små länderna i Europeiska unionen, genom att framhärda med att vilja ha en kommissionär per medlemsstat, förstärker detta förslag som innebär att försvaga kommissionen.
Vi håller på att programmera ett mord på kommissionen, ett mord som också är ett självmord eftersom kommissionen i förra veckan instämde i rådets förslag. Låt oss därför gråta eller låtsas att vi är glada, fira denna stora händelse som inte är något annat än en stor tom händelse. Jag tror att vi bör komma ihåg det.
Vare sig vi röstar för eller emot denna stadga eller avstår från att rösta kommer det inte att förändra någonting.
Fru talman! Man skulle inte kunna tro att Dupuis och jag talar om samma text. Bakom omröstningen om stadgan finns det en helt dold dagordning om att skapa en första del av en författning för vad man skulle kunna kalla Europas förenta stater. Inskrivningen i fördraget sker förmodligen först under en särskild författningskonferens år 2004, men redan genom det högtidliga undertecknandet av kommissionen, rådet och parlamentet kommer EG-domstolen att få en ny källa för sina domslut, och domstolens företrädare har ju redan meddelat att man kommer att låta sig inspireras av stadgan. Kommissionens företrädare vid konventet i Turin tillmäter dokumentet en rättslig betydelse. Det är därför absurt att den danska regeringen hävdar att det inte finns något som helst nytt i stadgan. Vad skall vi i så fall ha texten till?
Det finns naturligtvis nyheter i stadgan i förhållande till den befintliga rätten, t.ex., ett förbud mot diskriminering av nationella minoriteter, vilket är bra, och en ny formulering av positiv särbehandling av det underrepresenterade könet och nya bestämmelser om kloning, personskydd och rätt till tillgång till dokument. Problemet är inte innehållet utan syftet, som är att överglänsa de nationella författningarna och Europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna. EG-domstolen kommer att bli vår nya högsta domstol och författningsdomstol, även när det rör frågor om grundläggande fri- och rättigheter, och den kommer också att bli sista tolkningsinstans av Europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna. Jag har lagt fram ändringsförslag under konventet om att stadgan skall lyda under de nationella författningsdomstolarna och domstolen för de mänskliga rättigheterna. Detta kunde inte antas, och det vittnar ju om syftet att skapa en författning. Fru talman! Jag måste tyvärr därför rösta emot rekommendationen.
Fru talman! Först ett hjärtligt tack till min vän Méndez de Vigo som ledare för delegationen, som har bytt med mig, eftersom jag genast måste leda en förlikning för parlamentet. Konventet har utfört ett utmärkt arbete. Med detta resultat, herr minister, har Europa också visat på sina andliga grundvalar. Av detta kan vi se vad som är Europas kärna. Många nya rättigheter för barn, seniorer och handikappade har nämnts, också intressant för mig, en ny rättighet till företagarfrihet, vilket i praktiken betyder ett slags förbud mot socialism.
I praktiken är det så. Ni är ju nu socialdemokrater och inga socialister! Det är också viktigt för mig att de andliga och religiösa grundvalarna mycket klart berördes i inledningen, ty den som förnekar sina rötter kan inte växa, och den som inte kan växa, kan inte heller blomstra. Vi vill ha ett blomstrande, välmående Europa. Därför ville vi nämna rötterna.
Hur skall det fortsätta? Stadgan om de grundläggande rättigheterna skall bli en del av ett framtida europeiskt författningsfördrag - inte en författning - så att det klart kommer till uttryck att Europeiska unionen inte är någon stat, ingen nationalstat, utan Europeiska unionen går sin egen väg. Nationalstaterna behåller sin markerade ställning. De och endast de kan genom den vanliga ratificeringen ändra på fördrag. Detta kommer till uttryck när vi talar om ett författningsfördrag i stället för en författning. Om vi vill vara trovärdiga, då kan vi ju för utvecklingen av Europeiska unionen inte kopiera begreppen i läran om statsrätt under 1800- och 1900-talet, utan vi måste utveckla egna begrepp för det. Därför är det fullt riktigt att vi inte säger stat, utan statsförbund, att vi säger kommissionen eller den verkställande makten i stället för regeringen, författningsfördraget i stället för författningen. Den som vill att Europa skall röna framgång, måste klart definiera begreppen, och den som vill att Europa skall ha framgång, behöver ett smalt Europa. Vi vill att Europa skall röna framgång, och därför måste grundvalarna stämma, begreppen - klart definierade - måste stämma, ansvarsområdena måste stämma, och sedan kan vi eventuellt vid nästa val till Europaparlamentet år 2004 lägga fram ett författningsfördrag, och då blir det av detta en helhet, som vinner medborgarnas förtroende och även kan övertyga vetenskapen. Klarhet i begreppen är början till framgång!
(Applåder)
Fru talman, herr tjänstgörande rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag tror att den röst vi skall avge för att göra det möjligt för er, fru talman, att utropa denna stadga i vår institutions namn är en viktig röst. Efter marknadernas tid, har tiden för rättigheternas Europa kanske äntligen kommit. Konceptet med medborgarskap i Europeiska unionen är relativt nytt.
Låt oss komma ihåg att det var ett initiativ från Felipe Gonzales, som föreslog oss detta vackra koncept. Sedan dess har det utvecklats och levt. Hittills har det bara levt genom en sång och ett pass. Men nu förefaller det mig som om det med denna stadga också kommer att finnas ett innehåll, definitionen av rättigheterna såsom vi delat upp dem i denna vackra text. Det är en vacker text eftersom den är lättläst, tydlig, exakt, skriven " som om" - vi får se i morgon - men under tiden kan den redan i dag läsas som en text med rättigheter och det är vad vi vill. Det är också en text som är ett framsteg för kvinnorna, eftersom den är skriven i ett neutralt genus.
Men det är också en text som vi kan vara stolta över i sakfrågan, eftersom den är balanserad. Den första rättigheten är den om värdighet. Hur kan man låta bli att erkänna att bakom konceptet med värdighet i det tjugoförsta århundradet är det samtliga odelbara rättigheter som vinner? Det är mänskliga och medborgerliga rättigheter men även sociala rättigheter.
Jag vet att mandatet från Köln var svårt. Det vara ett rättvist mandat, kommer vissa att säga, men otillräckligt, enligt andra. Det var ett mandat som vi använt med all dess dynamik, och jag höll på att säga ända tills dynamiken tog slut. Vissa i denna kammare, inklusive i min egen politiska familj i vid mening, kommer att beklaga avsaknaden av minimilön, rätten till bostad, eller bristen på en uttrycklig hänvisning till Europeiska rådets sociala stadga och gemenskapens stadga i textens allmänna bestämmelser. Och ändå uppmanar jag dem att läsa texten seriöst. Efter att ha hört inläggen här i förmiddag är jag inte säker att alla verkligen har läst texten i hela dess omfattning.
Jag vill säga några ord om denna omfattning. När det beträffande sociala rättigheter sägs att denna text inte går tillräckligt långt, uppmanar jag dem som är inne på den linjen att titta på det juridiska värdet av de texter som vi hittills har på europeisk nivå, när det gäller sociala rättigheter. Stadgan har skrivits som en text som kan ha ett tvingande värde. Den går betydligt längre än de texter med vilka vi identifierar oss politiskt, men som med tanke på den juridiska anordning som genomför dem, även om de naturligtvis vilar på gemensam politik, i juridiska termer, ändå inte fastställer några verkliga rättigheter som den ena eller andra dagen kan erkännas av en domare.
Denna text måste göras känd och upplevas. För att använda ett uttryck från Caterine Lalumière skulle jag vilja säga att " vi måste sätta den i omlopp" . Vi behöver därför alla arbeta hand i hand, på grundval av bredast möjliga omröstning, hoppas jag, i denna kammare. Det förutsätter att vi mobiliserar oss, vi ledamöter i Europaparlamentet, liksom våra kolleger i de nationella parlamenten och i rådet, och naturligtvis i regeringarna, men även i det civila samhället som följt oss i utarbetandet av denna text.
Några ord om det juridiska värdet. Herr rådsordförande! Ni hade vänligheten att redogöra för arbetet i regeringskonferensen i går kväll. Jag fick intrycket att även om flera regeringar inte önskar det skulle nästan en majoritet kunna urskiljas till förmån för ett införande i artikel 6. Det är inte a och o för denna stadgas ställning. Den måste ha sin rätta plats som inledning till en konstitution, men tyvärr gäller det en framtida institutionell historia. För närvarande fäster vi betydelse vid denna hänvisning till artikel 6. Det är det mandat som vi har lämnat till våra företrädare. För vårt parlament är den etapp vi skall gå in i frukten av en lång kamp, som vi inledde redan 1975 och som vi, efter alla våra resolutioner, våra Spinelliprojekt och våra förslag till europeisk konstitution, hela tiden påmints om. Jag hoppas att vi i samband med omröstningen kan vara så många som möjligt här i kammaren, för att er röst, fru talman, skall bli en stark röst vid tillkännagivandet.
Fru talman! Stadgan innehåller flera välkomna punkter. Rätten till god förvaltning, vilket Malmström också talade om, är ett av de allra viktigaste framstegen. Den rätten finns inte i andra internationella handlingar, och den saknas i många grundlagar i medlemsstaterna.
Tillgången till en öppnare administration är en av de mest konkreta förbättringar som stadgan kan erbjuda våra EU-medborgare. Stadgan innebär också en öppning till förmån för minoritetsrättigheterna, eftersom artikel 22 säger att unionen skall respektera den kulturella, religiösa och språkliga mångfalden. Denna respekt i kombination med diskrimineringsförbudet skapar en grund för att i framtiden trygga minoriteters ställning.
Arbetsmetoden har varit lyckad. Den har varit så lyckad att Finlands statsminister i sitt tal förra fredagen utpekade metoden till ett sätt att komma fram med idéer inför en kommande grundlag för EU. Detta ser jag som viktigt. Det är dock även viktigt att EU ansluter sig till människorättskonventionerna - de två hör ihop.
Till slut konstaterar jag med glädje att också barnen nämns. Jag hoppas att det ger en grund för kommissionär Vitorino att vidta åtgärder så att EU kan komma med ett bidrag inför det kommande toppmötet i höst om barnens ställning. Jag konstaterar även med mycket stolthet att en representant för min riksdagsgrupp i mitt hemland, Gunnar Jansson, spelade en mycket viktig roll när denna stadga utarbetades. Jag tror att han har bidragit till den klarhet som Berès nämnde här. Stadgan är klar och koncis, och ett föredöme för många grundlagar.
Jag vill gratulera och tacka herr Méndez de Vigo och alla som arbetat med den. Jag inte bara tackar dem, utan jag avundas dem också. Man har gjort ett väldigt bra arbete.
Vi har här en text som klart och tydligt säger vad Europeiska unionen handlar om och vilka rättigheter vi har som medborgare i denna stora och betydelsefulla union. Det gör mig verkligen nedslagen att alla brittiska konservativa har motsatt sig idén om att göra unionens institutioner ansvariga för brott mot unionens medborgerliga rättigheter. Det är tråkigt att Churchills och Maxwell Fyfes parti har kommit dithän att de säger " nej" , nu när vi äntligen försöker att se till att unionens institutioner inte blir betraktade som Bryssels tyranner, utan som personer som enligt artikel 51 är bundna till åtaganden som skall följas av alla unionens institutioner.
Jag är ännu inte säker på, eftersom jag inte hört något från dem, i hur hög grad Blairs hundar släpps fria för att uttala sig för detta utmärkta projekt. Jag hoppas att Martin, som hjälpte till på ett så bra sätt vid detta konvent, kommer att övertala sina kolleger om att tiden nu är inne för att inte bara anta denna stadga, utan för att göra den till en del av vår lagstiftning, bindande för de som regerar över oss, och inte bara ett tillkännagivande, utan en bindande del av fördragen. Det bästa vi kan göra för tillfället är att få den omnämnd i artikel 6, men detta är bara en början.
Det är inget perfekt dokument; vi vet alla att det inte är ett perfekt dokument. Ingenting i livet är perfekt och det är inte heller perfekt att tillkännage rättigheter utan att upprätthålla dem på ett effektivt sätt. Jag noterar att det finns artiklar om att tilltalade skall betraktas som oskyldiga till dess de överbevisats om sin skuld och om legalitetsprincipen och rätten till försvar. Som jag sade i går kväll - jag säger det i dag igen - så har det skett för många misslyckanden i detta avseende överallt i denna union och ibland, i vår iver att utveckla det rättsliga och polisiära samarbetet, förbiser vi betydelsen av att se till att de oskyldiga inte blir passiva offer - en indirekt skada av kriget mot brottsligheten.
Låt oss inte passivt bara anta dessa rättigheter, utan låt oss göra dem verkliga för våra medborgare, och låt oss också göra dem till en del av vår lagstiftning.
Fru talman! Jag underskattar inte den mycket viktiga ambitionen att bekräfta en mänsklig värdegemenskap, eller det faktum att man för första gången i denna typ av text placerar civila, politiska och sociala rättigheter på samma nivå. Jag tror också att den metod som inletts med konventet varit innovativ i sin strävan efter mer information och öppenhet. Men vid sidan av detta finns fortfarande stor otillfredsställelse.
Det finns en stor skillnad mellan den ursprungliga ambitionen och det vi uppnått. Det är naturligtvis möjligt att framföra den ena eller den andra artikeln, välkomna verkliga framsteg i bekräftandet av ett antal nya rättigheter knutna till utvecklingen av våra samhällen eller på nytt bekräfta avgörande grundläggande rättigheter. Man kan också notera artiklar som ligger långt hitom rättigheter som erkänts på annat håll, bl.a. när det gäller det sociala området.
Det handlar inte om att göra en kolumn med positivt och en med negativt, fru talman. Förra gången talade ni om det halvtomma eller halvfulla glaset. Det handlar faktiskt om att förstå det övergripande angreppssättet och ambitionen med stadgan och att ställa sig frågan: " Är den i nivå med de krav och förväntningar som de europeiska medborgarna har, ger den dem stödpunkter för att möta periodens utmaningar?
Ja, jag har läst texten, jag har läst den igen. Det är faktiskt en lättläst text. Jag har hört argumenten från mina kolleger, men jag fortsätter att anse att det finns mycket farliga tvetydigheter i stadgan och att den gemensamma nämnaren är minimal.
Trots innovationerna med konventet som jag talat om måste vi säga saker ärligt. De europeiska medborgarna har inte fått tillräckligt med information och om de hade tillfrågats - vilket borde ha varit nödvändigt - för att bidra till utarbetandet av stadgan, skulle innehållet säkerligen ha varit annorlunda.
Det är aldrig för sent att göra något bra. Nice borde inte bara vara ett mål för stadgan, platsen för en tillkännagiven självtillfredsställelse, utan det skulle vara klokt att göra det till en startpunkt för en så bred " medborgardebatt" som möjligt om denna så viktiga fråga om de grundläggande rättigheterna.
Avslutningsvis, eftersom beslutet om stadgan är ett stort politiskt beslut, hör jag till dem här i parlamentet som anser att det är för tidigt att uttala sig i dag.
Fru talman! Förslaget till Europaparlamentets resolution om stadgan om de grundläggande rättigheterna bygger på samma tvetydighet som arbetet i kammaren. I båda fallen ber man er godkänna en text utan att säga vad den skall användas till. Är det ett politiskt uttalande? Är det ett komplement till fördraget? Är det den första delen av en framtida konstitution? Man kommer att tala om det för er senare, sannolikt efter Nice. Denna osäkerhet medför en grundläggande brist i de medgivanden som gjordes när arbetet i kammaren avslutades eller vid omröstningen i dag. Vissa lugnar sig genom att tänka att en positiv röst inte medför några åtaganden, eftersom stadgan bara skulle förbli ett uttalande. Det är ett misstag. Denna text blir, åtminstone om den antas i detta skick, - och det är ett viktigt förbehåll, jag återkommer dit - tvingande, genom EG-domstolens rättspraxis.
I detta förfarande finns två fascinerande aspekter. Den första är att den på detta sätt antagna stadgan skulle föra oss rakt in i ett likriktat Europa, som den övervägande majoriteten av ledamöter i denna kammare säger att de avskyr och som dess väljare absolut inte vill veta av. Men rättspraxis inom EG-domstolen, som i morgon skall tolka rättigheterna i detalj, kommer att tillämpas på ett enhetligt sätt på hela Europa, och för varje nationell demokrati undanröja dess självständiga beslutsrätt. Mina damer och herrar parlamentsledamöter! Ni kan inte i morgon säga att ni inte visste.
Den andra fascinerande aspekten: vi håller i dag på att diskutera en fråga - de mänskliga och medborgerliga rättigheterna - där unionen inte har någon som helst befogenhet. Men Europeiska rådet i Köln lyckades till slut, med hjälp av kammaren som spelade sin roll som spridare av förvirring perfekt, få alla att glömma att det handlade om en befogenhet för de nationella parlamenten, som de är på väg att låta sig bli bestulna på successivt.
Enligt de nuvarande fördragen är dagens diskussion fullständigt olaglig. Det är ett verkligt dåligt förebud för ett Europa som påstår sig vilja respektera de grundläggande rättigheterna.
Det är anledningen till att jag anser - och jag vänder mig nu särskilt till rådets ordförandeskap - att om de samlade regeringarna i Nice antar stadgan som ett politiskt uttalande, borde de låta den föregås av ett preliminärt uttalande som erinrar om att fastställandet och utvecklingen av medborgerliga rättigheter i samtliga fall enbart faller under de nationella parlamenten.
Fru talman! I år fyller Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna femtio år. Den stadga vi diskuterar här verkar vara en dålig kopia av den konventionen: den väcker många frågor i juridiskt avseende, till exempel när man i artikel 2.2 säger: " Ingen kan dömas till döden" - och det är bra - och sedan: " eller avrättas" . Men hur kan man avrättas om man inte först har blivit dömd till döden? Detta är överdrivet, överflödigt, absurt. Man talar om friheten att utföra religiösa riter, utan några begränsningar. Den italienska konstitutionen innehåller till exempel en gräns för vad som kan anses som stötande; konventionen föreskriver en gräns för andra människors rättigheter, för den allmänna ordningen. Är till exempel sataniska riter, orgiastiska riter tillåtna, eller inte? Detta är definitivt inte klart.
I politiskt hänseende fattas även ett erkännande av folkens rätt till självbestämmande, det fattas en tydlig definition av skyddet för den naturliga familjen. Slutligen har vi detta förfarande som icke blott icke tillåter de nationella parlamenten, utan inte ens Europaparlamentet, att ändra stadgan, och som inte heller tillåter att man ändrar förslaget till beslut, och som å ena sidan deklarerar medborgarnas rättigheter och, å den andra, inte gör annat än förnekar rättigheterna för medborgarnas företrädare, dvs. oss parlamentariker, eftersom vi inte ens har rätt att lägga fram ändringsförslag.
Det är därför jag, som anser mig vara för ett medborgarnas Europa, inte helt känner igen mig i denna stadga och jag kan därför inte rösta för förslaget.
Fru talman! På frågan om Europaparlamentet skall medverka till ett högtidligt tillkännagivande av stadgan är mitt svar helt enkelt nej! Den duger verkligen ingenting till! Vem är det vi hjälper genom att kungöra den här stadgan? Inte medborgarna i medlemsländerna, eftersom de flesta av rättigheterna i stadgan är så vagt formulerade att varje berörd part, även institutionerna, kan plocka ut de delar som passar dem. Dessutom har man på intet sätt tillgodosett behovet av ett välfungerande system för rättsligt skydd om stadgan mot all förmodan skulle bli rättsligt bindande.
Dessutom är dokumentet fullt med rättigheter som inte har någonting att göra med begränsningen av institutionernas befogenheter. Stadgan riktar sig alltså framför allt till medlemsstaterna, men de har redan innefattat alla de nödvändiga grundläggande rättigheterna i sina egna grundlagar eller författningar. Som en extra garanti för ett gott skydd av de grundläggande rättigheterna har samtliga medlemsstater undertecknat den europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter.
Vad kan stadgan i dess nuvarande form tillfoga mer än stor förvirring? Enligt Joseph Weiler lider den europeiske medborgaren snarare av ett överskott än av en brist på skydd för grundläggande rättigheter. På den punkten är jag helt och hållet överens med honom. Ett överskott av skydd för grundläggande rättigheter är minst lika skadligt som en brist! Stadgan har till slut blivit föga mer än ett prestigeprojekt. Som övervakare av medborgarnas intressen bör Europaparlamentet inte medverka till detta.
Fru talman! Jag har redan från början talat för stadgan om de grundläggande rättigheterna. Jag har också hela tiden arbetat för att den måste bli rättsligt bindande. Men det hindrar inte att jag omöjligen kan instämma i den förhärskande euforiska bedömningen att konventet är ett instrument för en konstitutionell utveckling som hör framtiden till. Bortsett från de innehållsmässiga problem i stadgan som redan diskuterats i dag är enbart det blotta inkluderandet av nationella parlamentsledamöter inte någon ersättning för att nationella parlament grundligt skall befatta sig med frågor som har med författningar att göra. Jag vill i varje fall varna för att man inte bör missförstå detta instrument med konventet som en Deus ex machina för Europeiska unionen.
Ännu en mening till rådets ordförande: Som tidigare ledamot av en högsta domstol vill jag försäkra er att den överlappande behörigheten på senaste tid mellan olika högsta domstolar kommer att föra med sig en divergerande rättslig praxis, och att en divergerande rättslig praxis kan förväntas. Vi får absolut inte glömma bort detta problem.
Herr talman! I dag avslutar vi, genom omröstningen om de 12, en process som inleddes 1984 när parlamentet godkände förslaget till Fördraget om Europeiska unionen, i vilket redan fanns en begäran om en förklaring om rättigheter, en process som vi fortsatte 1989 genom De Guchts resolution.
Parlamentet har alltid prioriterat stadgan om grundläggande rättigheter, först och främst för att det har velat se de principer och värden som förenar européerna återspeglade i en text. Detta är särskilt viktigt just nu, när vi inleder en ambitiös utvidgningsprocess.
För det andra, därför att stadgan om grundläggande rättigheter är en viktig faktor för vägen mot en politisk union.
Och för det tredje, herr talman, och detta är säkert det viktigaste skälet, därför att en stadga om grundläggande rättigheter kommer att öka känslan av tillhörighet i Europeiska unionen.
Av dessa skäl kommer min grupp - vilket vår ordförande Poettering tidigare har sagt - att rösta för denna stadga.
Dessutom återspeglar denna stadga parlamentets åsikt, så som vi uttrycker den i Duff/Voggenhuber-resolutionen den 16 mars. Stadgan har utformats med hjälp av en parlamentsdelegation och som ordförande för denna delegation vill jag tacka de medlemmar som har ingått, för deras arbete, åtagande och stöd under alla dessa månader.
Någon talare sade att vi måste gå ut med information om stadgan, ett arbete som kan inledas i detta parlament. När man hör vissa av ledamöternas inlägg inser man att denna information är nödvändigare än någonsin. Vissa borde läsa stadgan innan de kommer med sina inlägg, så att de kan undvika att säga det de säger.
Herr talman! Låt mig säga några ord om stadgans effekter. Jag menar att det finns en falsk debatt här. Hänvisningen till artikel 6 är logisk och jag tycker att rådets ordförandeskap noggrant bör notera vad Barón sade. Ordföranden för den grupp som företräder majoriteten av Europeiska unionens regeringar sade med all tydlighet att parlamentet - åtminstone hans grupp - inte kommer att godkänna fördragsreformen i Nice om den inte innehåller en hänvisning till artikel 6.
Stadgan kommer att få effekter. Den kommer att få effekter oavsett den står med i fördraget eller ej. Jag vill tillägga att den redan har haft effekter. Om ni läser de " tre vise männens" rapport om situationen i Österrike, skall ni se att stadgan omnämns vid tre tillfällen. Denna rapport utarbetades mellan den 29 augusti och 6 september, när stadgan ännu inte hade utformats. Stadgan kommer alltså, oavsett om den är införd i fördragen, oavsett om den är införd i artikel 6.2, att binda kommissionen - och jag vill berömma kommissionär Vitorinos viktiga arbete när det gäller stadgans utformning -, parlamentet och rådet, och den kommer att få effekter, herr talman, oavsett vad vissa av kammarens ledamöter tycker om det.
Herr talman! De kolleger som denna förmiddag har sagt att denna stadga inte återspeglar den ena eller den andra rättigheten tillräckligt starkt eller över huvud taget, eller säger att den inte är tillräckligt kristdemokratisk, socialistisk eller grön, verkar ha missat hela poängen med stadgan. Detta är en stadga som formulerar rättigheter som inte tillhör något parti och alla partier. Det är en sammansmältning av befintliga europeiska värderingar på ett modernt och fantasifullt sätt. Alla delar av kammaren som är intresserade av Europeiska unionens utveckling bör välkomna detta.
Just som kommissionen säger i sitt utmärkta meddelande och som Moscovici påminde oss om i förmiddags, så är denna stadga unik eftersom den för samman civila, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter på ett sätt som inte är aktuellt när det gäller någon annan stadga om mänskliga rättigheter eller grundläggande rättigheter som finns i världen. Den är också modern, som kommissionen påpekar, eftersom den tar upp frågor som handlar om bioetik, genetisk modifiering och informationsskydd, såväl som tillgång till information. Det är alltså ett bra steg i rätt riktning. Konventionen och dess ordförande, Méndez de Vigo, skall gratuleras för sitt arbete med stadgan.
Den stora frågan som nu splittrar oss, är vad stadgan skall användas till. Enligt min mening har den tre syften. För det första att säga till medborgarna: Europeiska unionen är inte bara något som tar form omkring er, det är en gemenskap som ger er rättigheter, som ger er garantier, som ger er skydd under vissa förhållanden. För det andra, att säga till institutionerna: Ni har en plikt som uttrycks i denna stadga, dvs. att hantera medborgarna på ett visst sätt. När ni antar lagstiftning, när ni vidtar administrativa åtgärder, när ni utarbetar dokument, måste ni följa denna stadga. För det tredje uttrycker den både till befintliga medlemsstater och till ansökarländer, att när man blir medlem i gemenskapen så blir man medlem i en värdegemenskap. Det finns vissa förhållanden som man måste upprätthålla och nå upp till för att bli eller fortsätta vara medlem i Europeiska unionen. Detta är ett mycket tydligt budskap, inte bara till ansökarländerna, utan också till de befintliga medlemsstaterna. Om man tänker på den bräckliga politiska situation som råder i en eller två av våra medlemsstater, är detta ett viktigt budskap vid denna tidpunkt.
Hur kommer man att använda sig av stadgan? Jag håller med kolleger som säger att domstolen inte kommer att strunta i en stadga som högtidligt antagits av de tre institutionerna: kommissionen, rådet och parlamentet. Domstolen kommer att ha stadgan i åtanke när den formulerar domslut. Detta skall man välkomna, inte var rädd för, som Bonde verkar tycka. Dupuis och t.o.m. mitt eget hemlands Europaminister har antytt att detta är ett innehållslöst och tomt dokument. Detta kan jag inte acceptera. Detta är ett stort steg framåt i skapandet av Europeiska unionen. Jag välkomnar det.
(Applåder)
Herr talman, kära kolleger! En stadga för Europa, för medborgarna i Europa, det är bra. Jag säger det som federalist, med vetskap om att den princip man en dag måste hänvisa till blir subsidiaritetsprincipen, för att uppnå större frihet för Europas folk, inbegripet mitt lilla folk, folket i Aostadalen, som alltid odlat federalismen i Italien och i Europa. Men vi måste naturligtvis betona att stadgan bara är utgångsläget och inte slutstationen. Jag vill påpeka att det är bra att tala om nationella minoriteter och språkliga och kulturella skillnader i kapitlet om jämställdhet. Vi måste gå framåt på vägen mot en verklig europeisk konstitution för att ge de språkliga minoriteterna en internationell garanti.
Herr talman! Innehållet i stadgan hade kunnat vara bättre och problemet med dess rättsliga status borde ha kunnat lösas nu och inte i en mycket dimmig framtid. Det som har hindrat oss att nå båda dessa resultat är, herr minister, detsamma som kommer att hindra oss att nå ett tillfredsställande resultat, i termer av demokrati och effektivitet, i Nice: kravet på enhetliga beslut om varje enskild del av texten. Den som ligger längst efter och som är sämst utvecklad har än en gång besegrat den som i samhället och i institutionerna kämpar för att de grundläggande rättigheterna skall gälla för alla och bli ett effektivt och rättsligt bindande svar på nya problem, t.ex. riskerna inom vetenskapen, de nya medborgarnas rättigheter, rätten till en sund miljö etc. Vi är därför än en gång desillusionerade och missnöjda. Visst kommer vi att rösta för stadgan, men med en känsla av att den inte kommer att kunna uppamma den entusiasm och det engagemang som är så nödvändigt från medborgarnas sida gentemot Europa, och för detta kommer, som vanligt, regeringarna - och vissa regeringar mer än andra - att få bära det historiska ansvaret.
Herr talman! Det är svårt att förneka att socialpolitiken i unionens medlemsstater sedan ett par år tillbaka bestäms av ekonomisk och monetär politik, av förenlighet med budgeten, av stabilitetspakter, av flexibilitet och av brist på avlönat arbete under tillbedjan av marknadsguden och konkurrensen, dess oskiljaktiga följeslagerska. Klyftan mellan den som har mycket och den som har litet eller inget blir allt bredare, medan den som har mycket, just på grund av de heliga principer som angetts ovan, kräver allt större uppoffringar av den som har litet eller inget.
Stadgan för grundläggande rättigheter, med sin konstanta hänvisning till nationell lagstiftning och praxis för ett faktiskt förverkligande av sociala rättigheter, har en tendens att göra denna underordning, denna mekanism med vilken de få på ett orättfärdigt sätt kan lägga beslag på tillgångarna, denna liberal-liberalistiska samhällsmodell som växer fram med en imponerande hastighet ur de europeiska socialdemokratiska idéernas aska, till en irreversibel process. Denna stadga över sociala rättigheter innebär ett steg tillbaka jämfört med lagstiftningen i många medlemsstater och just på grund av dessa hänvisningar tjänar den som ett instrument för att ändra eller försämra den nationella lagstiftningen. De medborgerliga och politiska rättigheterna förblir innehållslösa formaliteter om de inte bygger på de medborgerliga rättigheter som förverkligats och inte bara räknats upp.
Det verkar som om det sekel som är på väg att avslutas, med all dess kamp för frigörelse av missgynnade sociala klasser skulle ha gått förbi utan mening och utan att ha lärt oss någonting. Vi kan inte intala oss att denna stadga skulle utgöra ett första steg mot en union som blir alltmer solidarisk. Den utgör i stället en bottennotering för framtidens socialpolitik i framtiden. Jag hoppas bara att stadgan inte integreras i fördragen och att de rörelser som i samhället, inom fackförbunden, i de politiska organisationerna kräver ett rättvisare och i realiteten mera solidariskt Europa skall växa sig allt starkare.
Herr talman, ärade kolleger! I och med debatten om stadgan om grundläggande medborgerliga rättigheter tar vårt parlament i dag ett nytt viktigt steg på vägen mot Europeiska unionen, mot ett enigare och - hoppas jag - rättvisare och ärligare Europa.
Jag röstar för denna stadga, inte för att jag är övertygad om att den kommer att tillämpas på ett korrekt och effektivt sätt, utan för att man inte kan låta bli att instämma i de principer som ligger till grund för stadgan. Vissa viktiga oklarheter återstår, oklarheter som uppkommer ur en oro som vi alla kan dela: jag tänker på de länder i gemenskapen där rätten till liv är och förblir enbart och uteslutande en principförklaring, eftersom man på ett hämningslöst vis förtrycker mänskligt liv redan från befruktningen; jag tänker på de europeiska konsumenter som, enligt stadgan, har många och viktiga nya rättigheter och som för tillfället serveras det som återstår av kor, som är lika galna som den kapitalism som blir fetare på fattiga människors bekostnad; jag tänker på de anställda i fabrikerna som borde ha rätt till en stabil sysselsättning och som, i marknadsglobaliseringens namn, ser sin framtid gå upp i rök när man lokaliserar arbetet till den plats där det kostar minst; jag tänker på studenterna och universitetslärarna och rätten till utbildning, och jag tänker på de bristfälliga och obsoleta strukturerna i de många länder som inte tar sitt ansvar; jag tänker, ärade kolleger, på friheten och rätten att uttrycka åsikter, och jag tänker på de många som befolkar de europeiska fängelserna enbart för att de inte tänker som andra; jag tänker på rätten till ett hem och rätten till ett värdigt liv; jag tänker på de unga som, på grund av grupper som ofta har maffiabakgrund, numera inte ens har rätten att älska.
Jag tänker på allt detta och på annat och jag ör orolig, men jag röstar för stadgan, även om den är en utopi, för av oss alla kräver man en revolution som, för att kunna genomföras, kräver ett korn, ett korn av rationell utopi.
Herr talman! I rekommendationen, som är ämnet för denna debatt, godkänner parlamentet Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Man instruerar sedan sin ordförande och kommissionens och rådets ordförande att anta Nicestadgan. Men denna stadga syftar klart och tydligt till att utvidga de europeiska folkens allt närmare union. Enligt medföredraganden, Duff, är detta ett stort steg i riktning mot att förbättra den europeiska integrationens kvalitet.
I egenskap av företrädare för engelska folket, och inte för de europeiska folken, kan jag bara säga att jag inte har något mandat att verka för ytterligare europeisk integration - och det har inte heller den brittiska regeringen, om den i praktiken skall företräda sina medborgare. Faktum är att de flesta i Förenade kungariket är helt emot ytterligare integration. Som demokrat är alltså jag också det. Jag tar avstånd från detta initiativ och kommer att rösta mot det.
Herr talman! Stadgan gör befintliga rättigheter synliga samtidigt som historiska steg tas för Europa. Ytterst berör debatten om EU skall vila på normala rättsstatliga principer. Stadgan fyller ett tomrum i EG-rätten, och stärker individens skydd mot kränkningar från europeisk polis, myndigheter som bekämpar fusk och konkurrensmyndigheter. Trots att vi i praktiken redan idag utmäter straff, saknas normala överprövningsmöjligheter av kränkningar av mänskliga rättigheter, vilka är nödvändiga i ett rättssamhälle.
Varje individ - kvinna, man, arbetstagare och företagare - måste skyddas mot eventuella politiska och administrativa övergrepp från EU. Det finns inga anständiga argument att motsätta sig just detta. Den som orättmätigt skadas av unionens rättsmedel måste ha rätt till rättsprövning. Om ett konkurrenskraftigt utvidgat Europa skall kunna formas måste det grundas på rättsstatliga principer. Det behövs ett brett politiskt stöd för individens rätt till rättsprövning av övergrepp. Hur skall annars ett rättsområde med 500 miljoner personer kunna fungera?
Stadgan är en balanserad och solid grund för utvidgningen. Det finns många missförstånd om dess materiella innehåll och dess konsekvenser. Dessa missförstånd måste redas ut. För dem som känner behov av det, rekommenderar jag att man läser förklaringarna i konvent 49, och även tar del av den case-law från de båda domstolarna som är knuten till stadgan.
Stadgan kommer att påverka rättsutvecklingen i EU, och den kommer sannolikt att successivt också få alltmer stöd. Jag anser att domstolen särskilt bör låta sig påverkas av de punkter som gäller näringsfriheten, entrepenörsskapet och äganderätten. Till sist vill jag rikta ett varmt tack till vår kompetente delegationsledare Méndez de Vigo.
Herr talman! Förslaget och godkännandet av förslaget till stadgar för grundläggande rättigheter borde kunna få ett omfattande stöd. Jag tycker att man endast kan motivera invändningar från dem som är motståndare till Europeiska unionen, och här har vi fått höra en och annan. Men jag förstår inte invändningarna från dem som motiverar dem med att stadgan inte innehåller allt det som man skulle vilja att den omfattade. Jag tror inte att någon av oss någonsin kommer att få se alla våra drömmar förverkligade, för stadgan kan inte återspegla enbart den ena sidan, utan måste vara en gemensam utgångspunkt för alla dem som känner sig som europeiska medborgare, och som respekterar skillnaderna och olika människor möjligheter att leva tillsammans.
Hade det varit möjligt att skapa något ännu bättre? Ja, det tror jag, om inte annat eftersom inte alla mina förslag har antagits. Men är det då bättre att inte göra något? Att inte godkänna denna stadga? Absolut inte! Denna stadga förvandlar unionen till en union för rättigheter; det är ett steg i unionens konstitutionaliseringsprocess, och det är det första internationella dokument som, enligt principen om de grundläggande rättigheternas oskiljaktighet, innehåller både medborgerliga och politiska rättigheter, ekonomiska och sociala rättigheter, nya rättigheter. Jag kan inte förstå dem som säger att stadgan inte fyller någon funktion, att den bara innehåller allmänna och vackra fraser. Den som säger detta bortser från institutionernas historia: även "liberté, égalité et fraternité" är vackra ord, men de har kommit att utgöra grundvalen för många rättsliga instrument i detta vårt Europa. Det är på grundval av formler som dessa artiklar som våra domstolar genom tidernas gång har garanterat våra grundläggande rättigheter.
Låt oss lämna till de reaktionära krafternas cynism att hävda att det bara är makt och pengar som betyder något och att resten bara är ord. Nej, de ord som inkarnerar våra principer, våra värderingar, våra grundläggande rättigheter har kraft och makt, om vi tar dem till oss som viktiga instrument för vårt samhällsliv. Låt oss med andra ord anta stadgan och låt oss ta orden på allvar, låt oss inte tillåta att de förringas, nedvärderas, försummas. Låt oss ta våra rättigheter på allvar, om vi vill att våra regeringar skall respektera dem och om vi vill att våra domstolar skall garantera dem.
Herr talman! Jag har länge tillhört de tveksamma. Stadgan innehåller positiva delar, men även principiella betänkligheter. Avgörande för mig har blivit ett upprop från Europas snabbast växande progressiva folkrörelse, franska Attac, som betecknar stadgan som ett instrument de régression sociale, ett verktyg för social nedrustning.
Attac konstaterar att stadgan innebär ett steg tillbaka i förhållande till medlemsstaternas, FN:s, Europarådets och ILO:s redan gällande regler. Attac konstaterar även att fackliga rättigheter ignoreras och anser att det i själva verket handlar om att stadfästa kapitalets fria rörlighet.
När Europas snabbast växande progressiva folkrörelse, med sina rötter i den första demokratiska revolutionens hemland Frankrike, som inte kan misstänkas för någon skandinavisk euroskepsis eller något liknande, så kraftigt säger nej till förslaget till stadga, är det omöjligt för mig att rösta ja.
Herr talman! Jag kan fortsätta där Gahrton avslutade. Jag menar att det är ett problem att man på en och samma gång hävdar att de sociala rättigheterna skall vara odelbara och allmänna, och samtidigt konsekvent i det avsnitt som heter " Solidaritet" , hänvisar till nationell lagstiftning och praxis. På detta sätt sviker man just det odelbara och allmänna på dessa områden. Det var den del av innehållet som jag har problem med. Men jag har också problem med den konstruktion som vi håller på att skapa. Om vi verkligen vill stärka de mänskliga rättigheterna på europeisk nivå, bör vi i stället använda vår energi på att stärka Europarådets arbete, låta EU ratificera Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de motsvarande konventionerna om kulturella och sociala rättigheter, i stället för att långsamt bygga upp ett konkurrerande system i förhållande till Europarådet, som vi nu håller på att göra. Europarådet företräder ju hela Europa, alla europeiska stater. Vi har bara femton - än så länge. Slutligen har vi problemet med att man vill bygga upp en grundlag utan folkligt stöd. Detta kommer inte öka antalet röstande vid nästa val till Europaparlamentet.
Herr talman! Den stadga som ligger framför oss för godkännande är ett arbete som vi kan vara stolta över. För första gången sedan Europeiska unionen grundades har vi här underlaget till en grundlag, en grundlag för den överstatliga struktur som unionen utgör.
Enligt vår bedömning är det ett bra dokument, ett dokument som vi även som kristdemokrater kan ta del av och säga: här återspeglas våra normer och värderingar. Rätten till mänsklig värdighet och mänsklig integritet formuleras i klara ordalag. Det gäller också för respekten för familjen och familjelivet och det sätt på vilket rättigheterna för barn, äldre och funktionshindrade är formulerade. På så vis ger den här stadgan ett extra skydd för de mest sårbara grupperna i vårt europeiska samhälle, och det är bra.
Stadgan ger också jämvikt. Vid sidan av de sociala rättigheterna som har formulerats väl, återfinner vi nu också näringsfrihet och fritt yrkesval i texten. Således har man funnit en bra jämvikt mellan ett antal rättigheter som för det mesta framhävs av fackförbund och rättigheter som i huvudsak förespråkas av arbetsgivarorganisationer samt små och medelstora företag.
Jag har en tredje randanmärkning som jag vill framföra om rättigheterna för medborgare från tredje land. Även för dem har vi artiklar som skyddar medborgare mot diskriminering, exempelvis på arbetsmarknaden. Även det var en önskan från vår grupp.
Så till den starkaste delen av stadgan: det är artikel 21, den stora antidiskrimineringsartikeln. Den förbjuder diskriminering på sexton områden. Jag betraktar den som kronan på den här stadgan. Den här artikeln kommer ofta visa sig vara nödvändig om vi ser till utvecklingen samt den diskriminering, rasism och främlingsfientlighet vi ser i våra medlemsstater.
Herr talman! Det var en stor ära att få arbeta tillsammans med kollegerna från parlamentet och från de nationella parlamenten för att utarbeta den här stadgan. Vi tackar Roman Herzog och Iñigo Méndez de Vigo för deras förträffliga sätt att leda konventet, och det är vår innerliga förhoppning att stadgan kommer att godkännas i Nice med vår talman Nicole Fontaines namnteckning.
Låt oss framför allt hoppas att våra europeiska medborgare ofta kommer att åberopa den här stadgan om deras rättigheter kränks. Den är avsedd för de medborgarna, och vi hoppas att de kommer att ta emot den med tacksamhet.
Herr talman! Den 6 december kommer jag att demonstrera i Nice. De europeiska fackföreningsrörelserna och de icke-statliga organisationerna har uppmanat till det. Bara från organisationerna inom Europeiska fackliga samorganisationen väntas 60 000 människor. De här sammankomsterna är inte någon demonstration mot stadgan. Även i de här kretsarna tycks det finnas personer som tror det och som måhända skulle vilja det. Men de har inte förstått någonting av det hela. Manifestationen är för ett socialt och demokratiskt Europa, för ett medborgarnas Europa. Stadgan är en del av förändringen i den riktningen, av dynamiken som leder till ett starkt och socialt Europa.
Som ni vet är det framför allt de sociala och ekonomiska grundläggande rättigheterna som jag har ägnat stor uppmärksamhet. Förutom ECHR måste även Europarådets sociala stadga gälla som källa och grund till EU-stadgan. Vet ni vad som slog mig förra veckan då framstegsrapporten angående utvidgningen presenterades av Prodi och Verheugen? Den där översikten längst bak över ratificeringen av fördragen om grundläggande rättigheter. Lägger man en översikt som avser de nuvarande medlemsstaterna bredvid den så visar det sig att de åtminstone i fråga om Europarådets reviderade sociala stadga uppvisar sämre resultat än ansökarländerna. Det tycker jag är oerhört genant.
Den nya stadgan kommer, även om den ännu inte är bindande, att få en rättslig verkan. Det angav EG-domstolen klart och tydligt den 2 oktober under konventets sista sammanträde. De institutioner som nu högtidligt kommer att underteckna stadgan, får emellertid inte överlåta allt till domarna. Till att börja med måste de skriva in en hänvisning i artikel 6 i EU-fördraget. Vi måste staka ut en väg som leder till ett bindande införande av stadgans artiklar i fördraget, och övervakningsförfaranden måste utarbetas, rapporteringsskyldigheter, oberoende experter och besvärsförfaranden. Vid sidan av domstolen för de mänskliga rättigheterna har även Europarådet stor erfarenhet av liknande former av övervakning som vi kan bygga vidare på.
Först som sist måste det stå klart att Nice inte är stadgans slutpunkt utan dess början. Grundläggande rättigheter, Europas hjärta: slagordet som hörs från Europeiska fackliga samorganisationen och icke-statliga organisationer kommer att förbli mycket aktuellt under den närmaste tiden. Av den anledningen kommer vi att ge oss ut på gatorna i Nice.
Herr talman! Sociala grundläggande rättigheter, individuella fri- och rättigheter samt miljöskydd omnämns inte alls eller i allt för liten utsträckning i de befintliga nationella grundlagarna. Somliga förespråkare för en europeisk grundlag eller en stadga som ett mellansteg på vägen dit ser däri en möjlighet att arbeta bort denna bristfällighet i ett slag. Det finns även andra förespråkare för en europeisk grundlag. De vill ha ett propagandadokument som framför allt beskriver Europeiska unionen i dess nuvarande form och rättfärdigar utvecklingen mot en europeisk superstat utan att invånarna i Europa får några nya rättigheter.
Den första avsikten ger jag mitt stöd, den andra avvisar jag. Förslaget till en stadga för grundläggande rättigheter för Europeiska unionen är en otydlig kompromiss mellan dessa två motsatta uppfattningar, i vilken den andra dominerar. I fråga om vissa rättigheter innebär den till och med ett steg tillbaka. Av den anledningen är det här dokumentet inte moget för en beslutsprocess. På kort sikt är det mycket viktigare att Europeiska unionen binder sig vid Europarådets redan befintliga europeiska konvention om skydd för mänskliga rättigheter. Förslaget till stadga kan tills vidare fungera som ett intressant underlag för diskussioner om det framtida samarbetet mellan de europeiska folken för partier, fackförbund, miljöorganisationer, kyrkor och många andra grupperingar i unionens medlemsstater och kandidatländer.
Herr talman, ärade kolleger! Makt behöver kontrolleras. De europeiska institutionerna har makt, och denna makt måste vi begränsa, i medborgarnas tjänst. Det är hög tid att sluta gapet i det europeiska skydd för de grundläggande rättigheterna som hittills har funnits. I många år har man diskuterat om unionen inte helt enkelt borde ansluta sig till den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, på samma sätt som medlemsstaterna själva. Det gläder mig att det av en rad olika skäl inte skett någon anslutning av unionen till konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Med tanke på texten i stadgan, som vi idag kommer att rösta för - med stor majoritet, hoppas jag - är det uppenbart att vi med vår stadga kommer att uppnå ett större och mer tidsenligt skydd av de grundläggande rättigheterna än vad en anslutning till Europakonventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna skulle ha medfört. Bara en knapp tredjedel av stadgan upprepar garantier ur konventionen om de mänskliga rättigheterna. Den stora återstoden fortsätter med unionsmedborgarens politiska rättigheter, ekonomiska och sociala rättigheter och last but not least även de viktiga framtidsfrågorna med miljö-, hälso- och konsumentskydd.
Stadgan måste bli till europeisk rätt, om den verkligen skall fylla sin funktion. Det steg vi tar i dag är bara ett steg på den långa väg som återstår. Den högtidliga förklaringen måste bli till bindande europeisk författningsrätt.
Inleder vi med vårt steg i dag en utveckling, där vi i slutändan får en europeisk superstat? Nej! Kravet på grundläggande rättigheter för unionen, förknippat med frågan om en konstitutionalisering av fördragen, betyder inte att vi i slutet på vägen har ett Förenta staterna. Men vi behöver så snart som möjligt en författningstext för Europa, där medborgarna finner klara och begripliga budskap om sitt Europa, om vilka rättigheter medborgarna själva har, om var unionen har tagit på sig ansvaret och var behörigheterna även i framtiden skall iakttas av medlemsstaterna, och om hur Europa skall utföra sina uppgifter med alla garantier för ett rättsprincipiellt skydd för de mänskliga rättigheterna. Denna uppgift måste vi arbeta vidare på! Låt oss gå denna väg!
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Jag vill först instämma i de gratulationer som helt berättigat har riktats till deltagarna i konventet, särskilt Méndez de Vigo och min kamrat Pervenche Berès, låt mig också med stolthet framhäva den aktiva roll kommissionär António Vitorino har spelat.
Jag skulle vilja trycka på tre punkter som mina kolleger redan har tagit upp här under förmiddagen. För det första: när det gäller förtjänsterna i konventets verksamhet. Det är en förtjänst att hålla i minnet och en stimulans inför framtida arbeten, när det till exempel gäller framtida revideringar av Europeiska unionens fördrag. För det andra: betona den bindande karaktären av denna stadga. De europeiska medborgarna kan inte förstå att Europa skulle gå snabbare fram när det gäller marknaden och valutan, och långsamt när det gäller att effektivt förverkliga de medborgerliga rättigheterna och de grundläggande rättigheterna. För det tredje: betona, vilket redan har skett, att det i slutsatserna från Nice, och främst i revideringen av fördraget, skall finnas en referens till stadgan om de grundläggande rättigheterna i artikel 6.2. Det får inte bara bli pompösa förklaringar i undertecknandet av denna stadga och vid dess kungörelse; det är nödvändigt att dessa rättigheter verkligen genomförs. Därför vädjar vi om och insisterar än en gång på att ordförandeskapet skall utöva en pedagogisk funktion tillsammans med sina partner i rådet.
Slutligen två förslag: att undertecknande och ratificering från kandidatländernas parlament av denna stadga om grundläggande rättigheter skall ingå i gemenskapslagstiftningen, och att man i slutsatserna från Nice fastställer ett precist kalendarium för att framtida ordförandeskap skall kunna införliva stadgan i fördraget, och jag vill föreslå att det sammanfaller med tidsfristen för alla parlamentens ratificering av den nya fördragsrevideringen i Nice.
Herr talman, ärade kolleger! Den stadga som vi står beredda att rösta igenom som övertygade Europavänner utgör utan tvekan ett framsteg på vägen mot uppbyggnaden av den politiska union som vi tror bergfast på. Men många har pekat på att denna text inte har samma rättsliga värde som ett fördrag. Och just därför är det nödvändigt att göra ytterligare framsteg. Slutmålet är att få en europeisk konstitution, en grundlag för en union som inte kan begränsa sig till att enbart ha en gemensam valuta, utan som måste bli en politisk realitet, med en verkligt gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, aktör på samma villkor som Förenta staterna och som kan bemöta den stora utmaning som globaliseringen innebär och där länderna på den asiatiska kontinenten, framför allt Kina, under de kommande åren kommer att spela en viktig roll.
Stadgan utgör därför, herr ordförande, enbart inledningen på ett svårt och viktigt, men samtidigt stimulerande, arbete. Den text som vi i dag skall godkänna och som, eftersom den är resultatet av en kompromiss - detta har redan påpekats av ordföranden Poettering - till vissa delar inte är tillfredsställande, borde kunna bidra till att starta en omfattande debatt om framtiden och om en framtida europeisk konstitution. Stadgan om de grundläggande rättigheterna borde befästa rättigheterna med bindande rättslig verkan och slå fast vilka behörigheter som tillkommer unionen, medlemsstaterna, regionerna och den borde ha en godkännandestämpel från folkviljan. Därför borde den också debatteras och godkännas av detta parlament och av de nationella parlamenten.
Övertygade om att framtidens Europa i allt högre grad måste skydda människors rättigheter, familjens rättigheter och förhindra en återkomst av nya former av rasism, nya former av antisemitism, kommer ledamöterna från Forza Italia, tillsammans med PPE-gruppen att rösta för den rekommendation som åtföljer stadgan över de grundläggande rättigheterna.
Herr talman! Jag vill först och främst säga tack till deltagarna i konventet, både deltagarna från parlamentet och från kommissionen och rådet. Jag tycker att man utfört ett mycket kvalificerat arbete. Den stadga som vi skall godkänna i dag både stärker och synliggör de gemensamma grundläggande rättigheterna och värdena som vår gemenskap skall bygga på. Det är en stadga som i hög grad sätter människan i centrum. Jag vill betona ett par viktiga punkter. Först och främst tycker jag att det är bra att man slår fast att Europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna och domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg skall respekteras. Det är viktigt att vi inte förstör dessa två institutioners auktoritet. Samtidigt tycker jag det är viktigt att slå fast att de gemensamma värderingarna skall fastställas med hänsyn till de olika kulturer och traditioner som vi har i Europa. Jag tror att det är viktigt att uppmärksamma detta om vi skall kunna få de europeiska medborgarnas nödvändiga stöd för stadgan.
Jag vill också lyfta fram en särskilt positiv del i stadgan, dvs. frågan om fastställande av mycket långtgående minoritetsbestämmelser, mycket långtgående bestämmelser om icke-särbehandling. Det tycker jag är mycket positivt. Jag tycker också det är bra att man varit framsynt och tagit med nya skyddsområden. Jag syftar på både miljöområdet och biotekniken. Jag tror att ett antagande av stadgan i Nice kommer att bli en stark signal till vissa ansökarländer om den betydelse som EU fäster vid respekten för de grundläggande fri- och rättigheterna. Slutligen kan jag säga att jag blir mycket nöjd om stadgan antas som ett politiskt dokument i Nice. Jag tror att den kommer att bli en bra grund för den dialog som vi skall ha med medborgarna i Europa om Europas framtida utveckling.
Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Så långt är allt klart: Om en av grupperna i kammaren eller en av våra mer än 100 politiska grupperingar hade skrivit stadgan, skulle den på många punkter se annorlunda ut, men det är ju irrelevant. Det handlade om ett europeiskt samförstånd, och detta har vi nu framför oss. Det handlar om ett dokument om de grundläggande rättigheterna som är det modernaste i hela världen, och det förtjänar det sannerligen att i stort mått respekteras som. Konventet har - om jag förstått det rätt - ur mer än 31 rättskällor destillerat ut det som var värt att bli grundläggande rättigheter. Konventet har förtydligat Europeiska unionens värdefundament, och jag vill uppmana dem som har bett om ordet, och exempelvis i stadgan saknar politikens ansvar inför Gud, att ändå respektera att det i inledningen fastslagits att denna text formulerats i medvetande om unionens andliga, religiösa och moraliska arv.
Låt mig nu nämna en sak till. Det var tyvärr inte möjligt att i tillräcklig utsträckning få med minoriteternas rättigheter i stadgan. Europaparlamentets delegation ville ta med hänsynstagande till de etniska minoriteterna. Det gick inte att genomföra i hela konventet. Ur min synpunkt är det en brist, som bör nämnas här. Sedan vill jag rikta ett ord till våra kritiker. Det är vanligt att politiken kritiseras av journalisterna. Det är också i sin ordning och bör inte ändras, men jag vill för en gångs skull vända på det, och denna gång rikta denna komplimang till våra kritiker, nämligen till journalisterna: Ni har misslyckats över hela linjen! Under nio månader har det helt offentligt, i de mest öppna förfaranden som någonsin har funnits, arbetats på denna text om de grundläggande rättigheterna, och den europeiska sensationspressen i sin helhet har misslyckats och försummat att informera medborgarna om det som här har arbetats fram!
Herr talman! Jag skall inte tala länge om effekterna av denna stadga på de olika nivåerna: på intern nivå vet den europeiske medborgaren att Europa nu inte bara är ekonomiskt, på utvidgningsplanet kan inte ett land utge sig för att vilja bli medlem i unionen om det inte i sin egen rättsordning respekterar stadgans principer och på världsnivå, slutligen, är det Europas budskap.
Men det finns andra effekter, bl.a. på vår egen rättsordning. Jag instämmer självfallet med dem som i artikel 6 vill föra in en hänvisning till stadgan och senare införliva den i fördragen. Vem kan för ett ögonblick tro att vårt parlaments antagande inte medför några juridiska konsekvenser? Parlamenten är traditionellt väktare av de offentliga friheterna och vi har här en lite speciell metod, eftersom högtidligt tillkännagivande inte existerar inom parlamentarisk rätt.
Vi skall strax officiellt så högtidligt som möjligt, och jag hoppas med så stor majoritet som möjligt, anta denna stadga och det kommer att finnas många domstolar som drar slutsatser av det, även om denna stadga inte omedelbart skulle införlivas i fördragen.
Det finns också en annan effekt som gäller våra egna arbetsmetoder. Jag skall ge er ett exempel på det. Mina kolleger i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter har gjort mig äran att utse mig till föredragande om respekten för de mänskliga rättigheterna inom unionen. Det finns naturligtvis ett " före" och ett " efter" stadgan. Efter att stadgan om de grundläggande rättigheterna antagits av parlamentet kommer den att vara min analysschablon för detta betänkande, och så långt mina och mina medarbetas personliga och intellektuella möjligheter tillåter, skall jag göra en analys, rättighet för rättighet och land för land, av respekten för stadgan i unionens femton medlemsländer. Vi i parlamentet är faktiskt bokhållare för de egna regler vi antar, med en filosofi som inte skall vara den med "nollangrepp" på de mänskliga rättigheterna: låt oss inte längta efter befrielse från världsliga behov, det kommer säkerligen att förekomma angrepp mot de mänskliga rättigheterna. Men vi är tillsammans skyldiga att se om man kan anmäla dessa angrepp, om det finns någon domstol som kan döma dem och en offentlig administration för att utreda och förhindra upprepning. I vilket fall som helst blir det er föredragandes filosofi, mina damer och herrar parlamentsledamöter, efter att vi antagit stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Herr talman! Det största problemet, som jag ser det, med Europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna, hur ädelt dess syfte än är, är dokumentets inre oförenlighet som, samtidigt som man bara hänvisar till Europeiska unionens institutioner, glider in på områden där EU för närvarande inte har någon behörighet - vilket kan få oönskade konsekvenser.
När det t.ex. rör straffrätten, kan avskaffandet av rätten att utlämna flyktingar till länder som tillåter dödsstraff innebära att Europeiska unionen blir en fristad för amerikanska mördare. Införlivandet av principen mot dubbelbestraffning torde vara pinsamt för den brittiska regeringen, som nu beslutat sig för att avskaffa den. För det andra är bestämmelserna mot diskriminering löjligt långtgående och lätta att missbruka. Dessa rättigheter öppnar vägen för krav om godkännande av äktenskap mellan homosexuella och rätt för dessa att adoptera barn, och klausulerna om diskriminering på grund av språk kan förbjuda arbetsgivare i Förenade kungariket att vägra att anställa läkare från EU som inte talar engelska. De kan t.o.m. hota de reformer av fackföreningarna som skedde under Thatchers tid på åttiotalet.
Det mest oroväckande är den Orwelliknande möjligheten enligt artikel 52 om upphävande av de grundläggande rättigheterna när Europeiska unionens intressen hotas. Vi har redan sett Bernard Connollys fall, vars kritiska bok om kommissionen drogs in av Förstainstansrätten. Kommer vi att få se en situation i framtiden då bara politiskt korrekta uttalanden om EU tolereras? Denna stadga är inte bara potentiellt skadebringande, utan också onödig mot bakgrund av det faktum att vi redan har Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, som 1950 stöddes av den store konservative politikern Winston Churchill, och artiklarna 6 och 7 i Amsterdamfördraget.
Vi blev vittnen till hyckleriet i denna kammare när vänstern inte var beredd att stödja mitt förslag om den italienska kungliga familjens rätt att vistas i Italien. Vi ser redan effekterna när den rättsliga aktivismen i Förenade kungariket tar maktbefogenheter från vårt nationella parlament. Vi ser nu hur icke-folkvalda domare utvidgar denna aktivism på ett betydande sätt i Europa. Detta kommer bara att upprätta en konkurrerande behörighet mellan Europeiska gemenskapernas domstol och domstolen för de mänskliga rättigheterna, och ge fördelar, eller skall jag säga pengar, till redan överbetalda advokater som är ombud i rättstvister. Det kommer, slutligen, att öka det antal personer som hävdar att EU är benhårt inställd på att anta en federal författning i vilken en stadga utgör det första kapitlet.
Herr talman! Omröstningen om stadgan innebär att vi åter är på väg mot en europeisk konstitution. Unionen är en gigant i världsekonomin, men om den förblir utan själ, om det fria utbytet växer sida vid sida med det demokratiska underskottet, så ökar också risken att konkurrenskraften hamnar i konflikt med solidariteten och att en marknad utan regler kommer att ge näring åt nostalgiska känslor i de sociala och geografiska grupperingar som känner sina traditioner och sin säkerhet hotade.
Stadgan har många vänner, men också många fiender; vi har lyssnat på kritiken från dem som inte vill se en politisk union. Dessa möten mellan olika uppfattningar är en del av de fri- och rättigheter som ingår i stadgan.
Argumenten från stadgans fiender gör emellertid dess politiska betydelse, men även dess rättsliga värde, tydligare, ett värde som inte strider mot, utan som förstärker fördragens demokratiska perspektiv. För vissa utgör stadgan ett alltför litet steg, för andra är det ett för stort steg. I PPE-gruppen, som har demokratiska och kristna rötter, är vi övertygade om att hänvisningen till Europas andliga och moraliska arv kommer att stärka sammanhållningen i en union som värdesätter kulturella och politiska skillnader. Den metod som tillämpats i en kraftfull och öppen konvention och det arbete som utförts av Méndez de Vigo och andra kolleger förtjänar att få vårt kraftfulla stöd. Av Nice förväntar vi oss nu en strategi som förvandlar EU till en union med ekonomiska, sociala och politiska rättigheter.
. (FR) Herr talman, herr minister, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Kommissionen skulle till att börja med vilja ansluta sig till vad ordförande Moscovici har sagt, och välkomna det grundläggande bidraget från ledamöterna i Europaparlamentet till debatten, till konventet, och särskilt den roll som Mendes de Vigo har spelat i konventets presidium för att utarbeta stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Jag skulle också vilja betona den mycket viktiga roll som spelats av ordförande Herzog som fick oss att inte bara utarbeta stadgan som om den skulle bli tvingande, det var grundläggande, utan som också spelat en avgörande roll i den politiska förhandlingen, vilket gjort det möjligt för oss att uppnå ett samförstånd. Ett samförstånd som jag tror vi för våra medborgare kan presentera som européernas gemensamma syn på de grundläggande rättigheternas roll i vårt gemensamma äventyr för att det tjugoförsta århundradets europeiska union skall se dagens ljus.
Vi har redan talat mycket om mervärdet av denna stadga. Jag skulle bara vilja betona två saker, som enligt kommissionens uppfattning är grundläggande. Till att börja med principen om rättigheternas odelbarhet: man kan inte se principen om odelbarhet av de politiska och ekonomiska och sociala rättigheterna som en mindre fråga eller som en uppgörelse med det förflutna. Tvärtom. Principen om de grundläggande rättigheternas odelbarhet är en politisk kompromiss gentemot framtiden, framför allt vid ett tillfälle då vissa anser att den vilda globaliseringen, eller finansmarknadernas herravälde, måste garanteras genom att medborgarnas sociala rättigheter offras.
Det är viktigt att säga att denna stadga inte är en ideologis gisslan. Den är gisslan hos människans centrala värderingar i den europeiska konstruktionen å ena sidan, och å andra sidan är stadgan gisslan hos en viss bild av den sociala modellen, en social modell där solidaritet och respekt för de grundläggande rättigheterna är förenliga med den ekonomiska konkurrenskraften på världsnivå. Det är inte någon liten sak, det är en politisk stadga för framtiden.
Det finns ytterligare ett mervärde: det är principen om de grundläggande rättigheternas universalism. I det hänseendet vill jag betona att det för första gången i ett dokument från Europeiska unionen blir fullständigt tydligt att rättigheterna som räknas upp i stadgan till största delen beviljas alla människor, oberoende av nationalitet eller till och med rätt till uppehåll. Denna sammanfattning är viktig när unionen uppmanas att fastställa den juridiska ställningen, i termer av rättigheter och skyldigheter, för medborgare från tredje land som vistas lagligt i Europeiska unionen.
Den här stadgan är naturligtvis bara en början. Jag ser den som en solid grund på vilken den fortsatta sociala utvecklingen kan byggas, även när det gäller dess juridiska värde. Jag tror att målsättningen med de grundläggande rättigheternas odelbarhet är avgörande och att rådet, kommissionen och parlamentet måste göra en särskild satsning på att publicera och sprida stadgan bland medborgarna, men jag är fullständigt övertygad om att bortom stadgans politiska pedagogik kommer den att sprida ut sina juridiska effekter, bl.a. gentemot de institutioner som proklamerar den. Jag är övertygad om att kommissionen, rådet och till och med parlamentet inte kommer att kunna bortse från Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i framtiden när de agerar i egenskap av lagstiftare eller verkställare. Jag är också säker på att inte heller EG-domstolen kommer att ignorera stadgan. Och här tycker jag det är tråkigt att höra kritik mot den rättsliga aktivismen, eftersom jag undrar om den bästa uppmaningen till denna aktivism inte finns just i artikel 6.2 i fördraget, som hänvisar till ett vagt och abstrakt koncept såsom den gemensamma konstitutionella traditionen i de femton medlemsstaterna, i stället för att hänvisa till en stadga med 48 tydliga och lättförståeliga artiklar.
(Applåder)
Slutligen anser kommissionen som ni vet att konventet har utarbetat en text som förr eller senare kan införlivas i fördragen. Man skulle till och med kunna säga att stadgans införlivande i fördragen, erkännandet av dess tvingande juridiska värde, skulle kunna vara en vals i tvåtakt. Den kan införlivas i fördragen och kommissionen anser att denna möjlighet måste utövas fullt ut inom ramen för omorganisationen av fördragen som vi föreslagit regeringskonferensen, och som vi väntar på att Europeiska rådet skall kunna godkänna i Nice. Men just nu skulle det vara obegripligt om stats- och regeringscheferna just den dag de högtidligt skall tillkännage stadgan, kan bortse från den i artikel 6.2 i fördragen. Jag litar på att det franska ordförandeskapet kan uppnå samförstånd för att redan i Nice erkänna åtminstone hänvisningen till stadgan som inspirationskälla för tolkningen av de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen.
(Applåder)
. (FR) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Jag kan inte säga det bättre än Antonio Vitorino, och jag skall därför fatta mig kort och betona kvaliteten i debatterna i detta parlament, en kvalitet som bara kan liknas vid den som visat sig inom konventet, och jag välkomnar, liksom ni, era ledamöters delaktighet - bl.a. Méndez de Vigo och Pervenche Berès - i denna kammare. När jag lyssnar till debatten gläds jag åt att se hur en tydlig och klar majoritet för denna text tycks växa fram, även om vissa av er fortfarande behöver övertygas. För vissa skulle texten vara alltför tvingande, eller till och med ha gått alltför långt, i förhållande till vissa reformer som den skulle riskera att rasera, och för andra skulle den vara tom eller otillräckligt tvingande. Jag drar kanske slutsatsen av det att denna text är en bild av vårt Europa, som går framåt genom kompromisser mellan olika utformningar, mellan olika nationer, mellan olika traditioner, och man skulle kunna använda Galileis formulering: " Och likväl rör hon sig" .
Jag skall bara ta upp några av de iögonfallande punkterna i denna debatt. Herr Dupuis! Till att börja med tror jag uppriktigt sagt inte att denna text är innehållslös. Jag tror tvärtom, såsom Antonio Vitorino sade, att den illustrerar en gemensam bild av vår union, att den ger den ett grundläggande berättigande, såsom Enrique Barón sade, och för min del är jag övertygad om att det är ett stort tillskott i riktning mot våra landsmäns förväntningar. De behöver mening och värderingar, de behöver ett erkännande av sina rättigheter. Denna text motsvarar dessa behov, med sina ofullständigheter och sina begränsningar. Och det gäller även kandidatländerna, där medborgarna också törstar efter rättigheter och värderingar. Jag är övertygad om att stadgan på så sätt fullständigt integreras i gemenskapens politiska regelverk.
Under denna debatt tog ni naturligtvis upp diskussionen om stadgans juridiska värde. Jag vill i min egenskap av rådets ordförande försäkra er om att jag tydligt hörde ert budskap, särskilt det som med stor kraft framfördes av Enrique Barón. Men jag upprepar att om vi till att börja med hade fastställt principen att stadgan skulle vara tvingande, då skulle denna text ha gjort er besvikna. Valet var tydligt: det var antingen en betydande text, som riskerade att inte bli tvingande omedelbart, eller en text som kanske skulle ha viss möjlighet att bli tvingande omedelbart, men som därmed skulle ha förlorat allt innehåll. Jag konstaterar för övrigt att det i dag inte tycks finnas någon majoritet inom Europeiska rådet för denna tvingande värdering.
Vi bygger en stor politisk byggnad, och varje etapp är viktig. Det är anledningen till att jag tror att den rimliga attityden består i att konsolidera den grund som stadgan utgör, och sedan förbereda nästa nivå. Jag tvivlar inte på att den så småningom kommer.
Kommissionären har just erinrat om i vilken anda denna stadga utarbetats, som om den skulle bli tvingande en dag. Jag är för min del, precis som han, övertygad dels om att den får omedelbara unika effekter, dels att den inom kort kommer att bli tvingande.
När det gäller metoden har jag en känsla av att kompromissen på intet sätt försvagat texten utan att den tvärtom gjort det möjligt att betona viss enighet, eller till och med enhetlighet, kring de värderingar och rättigheter som vi delar.
När det gäller medborgarnas roll, som skulle vara otillräcklig, anser jag kritiken vara bara delvis orättvis. Aldrig har öppenhetsprincipen tillämpats med så mycket övertygelse och framgång i den europeiska konstruktionens historia. Jag erinrar om att exempelvis EFS (Europeiska fackliga samorganisationen) som tillfrågats företräder 60 miljoner löntagare i Europa, att man rådfrågat flera hundratals icke-statliga organisationer, att medborgare helt enkelt kunnat lämna sitt bidrag och att vissa av deras förslag godtagits av konventet.
Jag skall sluta med det viktigaste, nämligen innehållet, och säga att för mig har stadgan verkligen ett betydelsebärande innehåll - dvs. ett innehåll som får betydelse för medborgarna - och ett ambitiöst innehåll. Konventet valde att skriva in grundläggande rättigheter med inspiration från de olika instrumenten i Europarådet, fördragen och medlemsstaternas konstitutioner. De mänskliga rättigheterna som finns inskrivna i stadgan är mitt i prick. Jag tänker exempelvis på den mänskliga värdighetens okränkbarhet, rätten till liv och förbudet mot dödsstraff. De är moderna. De stora etiska frågorna och friheten när det gäller den nya tekniken och ny vetenskap tas upp. Jag tänker exempelvis på människors rätt till integritet, skydd av personliga uppgifter och, såsom också Pervenche Berès erinrade om, är min övertygelse att de sociala rättigheterna inte skall nedvärderas.
Stadgan bekräftar de sociala värderingarna i den europeiska konstruktionen. Den garanterar att unionen respekterar och kommer att respektera deras genomförande inom staterna. Det kommer att bidra till att förstärka det förtroende som medborgarna bör ha för unionen. Stadgan fäster dessutom särskild betydelse vid vissa kategorier människor som är mer sårbara, såsom handikappade, barn och äldre. Den bekräftar också starkt jämställdheten mellan män och kvinnor inom alla områden, liksom icke-diskriminering. Dessa rättigheter tillkännages med en, enligt min mening, anmärkningsvärd kraft som unionen kan vara stolt över.
Stadgan tar slutligen upp de grundläggande principerna för unionen. Den erinrar om gemenskapens grundläggande friheter och för samtidigt fram det europeiska medborgarskapet. Också här är man ambitiös med stadgan genom att tillkännage rätten till god administration.
Jag har under debatten hört några formuleringar som verkligen var mitt i prick: stadgan skulle vara ett ben som man slänger åt hunden - där hunden är Europaparlamentet - eller resterna av avkall från det döende franska ordförandeskapet, bl.a. när det gäller ledningen av regeringskonferensen. Jag överlåter dessa starka domar åt upphovsmännen, och jag instämmer inte nödvändigtvis i dem, men jag hoppas att de dementerats när vi skall anta Nicefördraget.
Vad jag ville säga med detta är att Nice är en viktig punkt. Jag anser bl.a. att vi måste nämna artikel 6 men även artikel 7, och jag hoppas att vi kommer att uppnå reformer på dessa två punkter. Nice är en viktig punkt, men det är inte någon slutpunkt, det är en etapp i den europeiska konstruktionen, en etapp där jag tror att stadgan kommer att utgöra en av de viktigaste beståndsdelarna, och jag gläds åt att se parlamentets möjligheter ta form.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen äger rum i dag kl. 12.00.
Turkiet
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande två betänkanden:
Betänkande (A5-0297/2000) av Morillon för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om den återkommande rapporten 1999 från kommissionen om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning (KOM(1999) 513 - C5-0036/2000 - 2000/2014(COS)),
Betänkande (A5-0303/2000) av Seppänen för budgetutskottet om förslaget till rådets beslut om ändring av beslut 2000/24/EG för att skapa ett särskilt EIB-åtgärdsprogram till stöd för konsolidering och förstärkning av tullunionen mellan EG och Turkiet (KOM(2000) 479 - C5-0454/2000 - 2000/0197(CNS)).
. (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Den 13 december 1999 beslutade Europeiska rådet i Helsingfors att bevilja Turkiet status som kandidatland inför anslutningen till Europeiska unionen, och inrätta ett partnerskap inför anslutningen samt en gemensam ekonomisk ram för att underlätta för den turkiska ansökan att gå framåt i enlighet med Köpenhamnskriterierna.
Det är i den andan som arbetet som lett till det aktuella betänkandet har bedrivits inom utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, och jag tackar här för alla mina kollegers bidrag till utarbetandet av detta betänkande som innehåller slutsatsen att Turkiet i dag inte uppfyller Köpenhamnskriterierna, vilket också kommissionen anser.
Sedan beslutet i Helsingfors måste vi välkomna de ansträngningar som gjorts av Turkiet för att utforma ett program för utveckling av dess rättsliga förråd, framför allt för att bättre uppfylla unionens krav när det gäller respekt för de mänskliga rättigheterna. Det vittnar bl.a. den rapport om som upprättats under ledning av Demiroc, sekreterare vid det höga turkiska samordningsrådet för mänskliga rättigheter, där man föreslår ett mycket stort antal reformer av konstitutionen. Men man måste också konstatera och förstå de känslor som uppstår inom de olika politiska partierna och inom den allmänna opinionen i Turkiet genom att vara medveten om betydelsen av dessa reformer. De turkiska medborgarna anser att deras inträde i unionen inte bara kommer att kräva en smärtfri översyn av deras institutioner och ett delvis övergivande av en suveränitet som de är mycket fästade vid, utan även en radikal förändring av deras vanor och mentalitet.
Det har fått vårt parlament att föreslå att ett Europa-Turkiet-forum skall inrättas, som i en fördjupad diskussion förenar kvalificerade företrädare för det turkiska samhället och europeiska parlamentsledamöter som fått mandat för det. Beslutet om Turkiets anslutning har alltför stor betydelse för unionens och Turkiets egen framtid för att det skall kunna fattas i tystnad - eller till och med i hemlighet - vid kanslierna. Det kommer att krävas långa debatter, såväl vid Europaparlamentet som i de nationella parlamenten, och det är anledningen till att alla är överens om att vägen blir lång och svår.
Inrättandet av det forum som föreslås av vårt parlament borde göra det möjligt att på detta sätt överbrygga de första hindren på denna väg. Vårt parlament bör, inom detta forum och under sina debatter, mycket tydligt säga till våra turkiska partner att de inte behöver frukta någon som helst europeisk vilja till inblandning i sina inre angelägenheter, men att vi föreslår dem ett kontrakt som är under mer exakt utarbetande, i samband med partnerskapet inför anslutningen, herr kommissionär, och naturligtvis i samband med stadgan om de grundläggande rättigheterna. Det är turkarnas sak om de vill acceptera eller förkasta detta.
I sakernas nuvarande tillstånd åligger det också vårt parlament att säga till det turkiska folket att det i dag finns tre villkor för dess anslutning. Till att börja med: respekten för behovet av identitet som i hela Europa allt tydligare visar att våra landsmän har en starkare önskan att bevara sina rötter inför internationaliseringens oundvikliga framsteg. Europa är medvetet om att dess rikedom består av dess mångfald och är fast beslutet att erkänna detta behov av identitet, och det är anledningen till att vi betonar såväl minoriteternas rättigheter som skyldigheter. Det är i den andan som Europa är berett att hjälpa Turkiet att framför allt finna en lösning på det kurdiska problemet. Det andra problemet som uppenbarligen bör få en lösning snarast möjligt är frågan om Cypern, där ingen i dag förstår varför ön är delad av en mur, eftersom lyckligtvis en rad andra murar fallit under det senaste decenniet, exempelvis i Berlin, i Sarajevo nyligen, och mellan Nord- och Sydkorea. Om kampen mot terrorismen kan betraktas som avslutad borde den turkiska arméns betydelse i utarbetandet av politiska beslut kunna minska successivt.
Jag har talat om tre villkor som först måste uppfyllas. Parlamentet erkände det armeniska folkmordet 1987. Vissa skulle vilja göra den turkiska regeringens erkännande av detta folkmord till ett villkor för anslutningen. Det skulle strida mot andan och bokstaven i den process som fastställdes i Köpenhamn för alla kandidatländer. Jag har lidit alltför mycket, tillsammans med alla samhällen i Bosnien-Herzegovina, av de tragiska konsekvenserna av systematiska påminnelser om tidigare grymheter för att tro att man kan bygga en fredlig och stabil framtid om man inte upphör att återuppliva det förgångnas bitterhet.
. (FI) Herr talman, herr minister, kommissionär! I dag debatterar vi två betänkanden: Morillons är mer politiskt och mitt mer tekniskt. Rådet föreslår att Turkiet får status av nation som Europeiska investeringsbanken kan bevilja lån som Europeiska unionen garanterar säkerhet för. Rådet föreslår enhälligt att Turkiet beviljas säkerhetsgaranti på samma villkor som övriga länder med denna status. Även parlamentets budgetutskott har varit enhälligt.
Detta innebär inte att vi är tillfreds med demokratin i Turkiet eller med sättet hur frågorna om mänskliga rättigheter respekteras där; förvisso icke. Eftersom Turkiet lämnat in sin medlemsansökan till unionen, känner man säkert i landet till de kriterier för medlemskap som fastställdes i Köpenhamn. Då Europeiska unionen i Helsingfors godkände Turkiet som kandidatland är landets frågor om mänskliga rättigheter inte längre interna. Genom medlemskapsansökan har Turkiet gett unionen rätt att ta ställning till dess interna angelägenheter.
Frestelsen att öronmärka lånevillkoren för Turkiet med krav på demokrati var stor, men till det gav betänkandet inga tekniska möjligheter. Det är nämligen bara fråga om att komplettera det tidigare beslutet 2000/2024/EG. Om man velat ställa villkor, borde detta ha gjorts vid det tidigare beslutet i fjol. Då visste man ännu inte att Turkiet, tack vare den gynnsamma utvecklingen av föranslutningsprocessen, skulle beviljas rätt till lånegaranti. Dessutom kunde villkoren inte ha ställts enbart på basen av Europeiska parlamentets beslut.
Jag vill fästa er uppmärksamhet på hur litet parlamentets inflytande är på Europeiska investeringsbankens verksamhet och hur dålig Europeiska unionens tillsyn över banken är. Garantifonden i EU:s budget genom vilken lånet till Turkiet garanteras hör till de obligatoriska utgifterna, och därför behövde rådet inte beakta parlamentets ståndpunkter. En allmänt utbredd inställning i Europeiska parlamentet är att vi bör ställa villkor för de krediter som investeringsbanken beviljar. Dessa villkor gäller miljöskyddet och social hänsyn till medborgare i tredje världen och, i Turkiets fall, respekterande av de mänskliga rättigheterna. Den nuvarande rättsliga grunden för garantifonden omöjliggör emellertid detta. Vi behöver en bättre samverkan mellan EU:s institutioner. Problemen med tillsyn och kontroll av Europeiska investeringsbanken beror på att det bara sitter företrädare från medlemsländerna i dess förvaltningsorgan, av dessa vill en del hindra kommissionen och Europeiska parlamentet från att ta ställning till frågor om banken. Därför är Europeiska investeringsbanken en av de sista skyddshamnarna för bankväsendet i världen. Där svallar inte samhällsdebattens vågor höga.
Slutligen vill jag fästa uppmärksamhet på en fråga kommissionen känner till, det är därför jag särskilt fäster rådets uppmärksamhet på den: år 2001 kommer garantifondens medel att vara otillräckliga för dess förpliktelser. Så kommer uppenbarligen att ske även år 2002. Om fonden står fast vid sina förpliktelser, bör maximibeloppet för garantierna korrigeras. Det här är parlamentets enda möjlighet att uttrycka sin juridiska åsikt i frågan. Rådet är i färd med att bevilja mer lån och garantier än det har rättsliga förutsättningar till.
. (FR) Herr talman, herr kommissionär, herrar föredragande, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Ni har önskat att vi skulle genomföra en debatt om Europeiska unionens förbindelser med Turkiet och ni vet vilken betydelse rådets ordförandeskap fäster vid förstärkningen av dessa förbindelser, som tagit en ny vändning sedan detta lands ansökan godkändes i Helsingfors. Debatten om de två betänkanden som lagts fram av Morillon och Seppänen kommer därför vid rätt tidpunkt, eftersom kommissionen just överlämnat två mycket viktiga dokument, dels sin senaste rapport om de framsteg som gjorts av Turkiet på vägen mot anslutningen och dels dess förslag till partnerskap inför Turkiets anslutning.
Om ni tillåter skall jag börja med det mycket intressanta betänkandet från Morillon, som omfattar hela förbindelsen mellan Europa och Turkiet, och särskilt rapporten om framsteg som lades fram 1999 av kommissionen, några veckor före Europeiska rådet i Helsingfors. Genom att erkänna Turkiets ansökan följde rådet rekommendationerna från kommissionen i dess rapport, och i vars analyser jag tror att vi alla kan instämma.
Sedan dess har åtgärder vidtagits av unionen och Turkiet för att omsätta besluten från Helsingfors i konkreta handlingar. Jag tänker naturligtvis på det arbete som inletts inom associeringsrådet för att anpassa den turkiska lagstiftningen till gemenskapens regelverk. Men jag tänker framför allt, såsom Morillon även betonade, på Turkiets ansträngningar för att anpassa sig till europeiska normer och bruk, särskilt när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna och förstärkningen av rättsstaten. Mycket återstår att göra det vet vi, men jag tror att man börjar vänja sig vid reformer i Turkiet. Det åligger därför oss européer att åtfölja detta land på dess mycket långa och svåra väg mot anslutningen. I det hänseendet tvivlar jag inte på att allas vår vilja att hjälpa Turkiet att göra framsteg på vägen mot demokratisering kommer att segra. Vem skulle bättre än er kammare kunna göra det? Jag kan därför bara glädjas åt ert förslag att skapa ett Europa-Turkiet-forum för mänskliga rättigheter, för att på så sätt göra det möjligt för de turkiska medborgarna att bedöma hela det europeiska perspektiv som erbjuds dem, men också kraven.
Jag vet naturligtvis att Turkiets ansökan ändå fortsätter att ge upphov till frågor. Jag uppfattar förbehållen från många, inte bara inom ert parlament, utan även i alla medlemsstater. Jag har absolut noterat ert önskemål, som Morillon på ett utmärkt sätt gjorde sig till tolk för, att vara fullständigt delaktiga i den europeisk-turkiska förbindelsens öde. På denna punkt vill jag vara fullständigt tydlig. Jag tror inte att någon har för avsikt att undvika debatten i denna fråga, tvärtom. Det har redan förekommit ett stort antal diskussioner, ibland svåra, men, det är jag övertygad om, välgörande, här i parlamentet liksom i de nationella parlamenten i medlemsstaterna. Det franska ordförandeskapet har för sin del inte för avsikt att dra sig undan från denna berättigade strävan efter öppenhet, information och debatt. Jag tror att Morillons utmärkta betänkande vittnar om er vilja att genomföra denna föranslutningsprocess med Turkiet, och samtidigt visa prov på stor och berättigad vaksamhet när det gäller de fortfarande avsevärda reformer som detta land ännu måste inleda.
Vi är alla överens om att förhandlingarna inte i något fall kan inledas - och jag betonar det - innan Turkiet fullständigt har uppfyllt de politiska kriterierna från Köpenhamn. Jag har därför noga noterat förslagen från Morillon om villkoren före Turkiets anslutning och de förtjänar den största uppmärksamhet. Vi är alla medvetna om, ni själva, rådets ordförandeskap, och, tror jag, även kommissionen, som återigen betonat det i sin senaste rapport om Turkiets framsteg, de ansträngningar som detta land fortfarande måste göra, de reformer det måste genomföra inom så grundläggande områden som respekten för de mänskliga rättigheterna, de grundläggande friheterna och minoriteterna bl.a. områden där vi bara kan beklaga att framstegen fortfarande går alltför långsamt och är otillräckliga. Men det är också lämpligt att avhålla sig från - och det betonas i ert betänkande mycket klokt - att påtvinga den turkiska ansökan nya eller orimliga krav.
Jag tillåter mig att insistera på frågan om lika behandling av Turkiet jämfört med andra kandidater eftersom det, enligt min uppfattning, handlar om en grundläggande princip som bekräftats i Helsingfors och som måste styra förstärkningen av förbindelsen mellan Europa och Turkiet. Jag tror rent allmänt att det skulle vara beklagligt att ge Turkiet känslan av att vi tar tillbaka de åtaganden vi gjort och de principer vi själva fastställt i Helsingfors. Det är anledningen till att unionen i samma anda måste hålla de åtaganden den gjort gentemot detta land och som det förefaller mig nödvändigt att respektera, bl.a. när det gäller ekonomiskt stöd. Det franska ordförandeskapet har gjort detta till en av sina målsättningar och jag tror att vi gör framsteg. Er kammare har självfallet uppmanats att uttala sig vid flera tillfällen om detta ärende, vare sig det handlar om Meda-programmet eller budgetförordningar som lagts fram av kommissionen för att Europa och Turkiet skall närma sig varandra och för att åtfölja tullunionen, men vi har också åtgärderna från Europeiska investeringsbanken, vilka är grundläggande för att åtfölja Turkiets ekonomiska utveckling och för att fortsätta den återuppbyggnad som inleddes efter jordbävningen.
Jag gläds i det hänseendet åt slutsatserna i betänkandet från Seppänen beträffande EIB:s särskilda åtgärdsprogram för att förstärka tullunionen med Turkiet. Frankrike sparade inte på ansträngningarna vid sitt förra ordförandeskap, 1995, när det gällde att sluta detta avtal om tullunion som varit i kraft sedan januari 1996. Man måste emellertid erkänna att beviljandet av anslag till Turkiet inte alltid återspeglat nivån på de åtaganden som då gjorts av unionen. Men saker och ting går framåt, framför allt sedan ett år tillbaka, och jag gläds åt de ökade anslag som aviserats av kommissionen när det gäller detta land. Det är viktigt att de ekonomiska medel som ställs till förfogande för Turkiet är i nivå med de fastställda målsättningarna. Ordförandeskapet anser för sin del att detta särskilda handlingsprogram för lån från EIB mycket snart skall kunna antas av rådet, sannolikt redan vid sammanträdet med ekonomi- och finansministrarna den 27 november.
Jag vill tillägga att vi alla med intresse väntar på det förslag som aviserats av kommissionen om en gemensam förordning för att samordna allt gemenskapsstöd till Turkiet, såsom planerats i Helsingfors. Det är naturligt att harmonisera villkoren för föranslutningsstödet till detta land med de villkor som gäller för övriga kandidatländer enligt modellen för Phare-programmet. Er kammare kommer självfallet att få tillfälle att så småningom uttala sig om denna fråga. Men som ni vet kommer detta föranslutningsstöd framför allt att vara avsett att hjälpa Turkiet att uppnå de målsättningar som fastställs i det framtida partnerskapet inför anslutningen. Det handlar om ett grundläggande instrument för föranslutningsstrategin för detta land som kommissionen i sin senaste rapport om framstegen med rätta betonar betydelsen av. Den detaljerade granskningen av detta förslag kommer alltså att inledas i rådets behöriga församlingar, och som ni förstår kan jag i min egenskap av rådets ordförande inte avgöra något på förhand. Men utan att föregripa debatten som börjar denna vecka tror jag mig kunna säga att kommissionen lämnat ett mycket konstruktivt förslag, som innehåller starka krav, både för unionen och Turkiet.
I det hänseendet gläds jag åt att detta förslag överensstämmer med ett stort antal av de mycket välkomna rekommendationer som lämnats av. Morillon. Jag tänker på de fördjupade demokratiseringsansträngningarna, bl.a. när det gäller uppdelningen av makten eller hävandet av undantagstillståndet i vissa provinser i Turkiet. Det är ordförandeskapets önskan att detta förslag skall antas snabbt, om möjligt redan den 20 november av nästa råd (allmänna frågor) och, såsom jag redan sagt, med respekt för de mycket exakta beslut som fattades i Helsingfors. Det kommer sedan att åligga Turkiet att låta sig inspireras av detta för att utarbeta sitt nationella program för att anta regelverket och inrätta reformerna, alla nödvändiga reformer, med stöd av unionen.
Vi står alltså inför en stor uppgift och vi vet att den är lång och komplex. Vi skall vara krävande och vaksamma, men samtidigt följa vårt eget val, dvs. ett vad, ett visst förtroende för Turkiet, dess vilja att komma närmare unionen, och låt oss också hjälpa Turkiet att öka sin förmåga att införa nödvändiga reformer, de nödvändiga reformer som vi har fullständig rätt att kräva av dem.
(Applåder)
Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Jag vill till att börja med tacka ledamöterna Morillon och Seppänen så hjärtligt för deras mycket konstruktiva och politiskt mycket kloka betänkanden, och säga att denna debatt äger rum vid en mycket gynnsam tidpunkt, nämligen vid en tidpunkt när vi är i stånd att välja en kanske avgörande inriktning på förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet.
Kommissionen har, som ni vet, under den gångna veckan inte bara lagt fram lägesrapporten för år 2000, utan för allra första gången i historien när det gäller våra förbindelser också ett förslag till ett partnerskap inför anslutningen. Jag är lycklig över att kunna säga att den turkiska regeringen under mellantiden har erkänt detta partnerskap inför anslutningen som grund för ett fortsatt samarbete, så att vi kan hysa en berättigad förhoppning att uppnå just det som vi vill uppnå, nämligen att med vår politik hjälpa reformkrafterna i Turkiet, ge ny kraft åt reformprocessen och driva den framåt med tanke på det medlemskap som eftersträvas i Europeiska unionen.
Föreliggande förslag till resolution i parlamentet understryker ju vårt gemensamma mål att föra Turkiet närmare Europeiska unionen. Man måste alltid mycket tydligt säga att det är vårt europeiska strategiska intresse att förankra Turkiet fast och varaktigt i vår värdegemenskap. Vi vill ha Turkiet som ett modernt och öppet land, där demokrati och mänskliga rättigheter respekteras, rättsprinciper utövas, och där minoriteter skyddas och respekteras. Vi kan redan i dag säga att Helsingforsprocessen har utlöst många intressanta och viktiga utvecklingsprocesser.
I Turkiet har de första tecknen börjat synas på att en reformprocess har påbörjats, en process med grundläggande och långtgående politiska reformer. Det grekisk-turkiska förhållandet har tydligt förbättrats. Bara för några dagar sedan bekräftade den grekiske och den turkiske utrikesministern att båda länderna vill enas om och genomföra fortsatta förtroendeingivande åtgärder, både bilateralt och inom ramen för Nato. Slutligen måste jag säga att även Cypernsamtalet ju har återupptagits inom FN:s ram. Hittills har redan fem samtalsrundor ägt rum. Detta i sig är redan ett viktigt framsteg.
Men det gäller, vilket kommissionen i sin lägesrapport mycket tydligt har påpekat, att Turkiet, liksom alla andra kandidatländer, inom ramen för förberedelserna för anslutningen måste uppfylla Köpenhamnskriterierna. Vår huvudsakliga uppmärksamhet riktas för ögonblicket på de politiska kriterierna, ty om de politiska kriterierna inte uppfylls fullständigt kommer frågan om att ta upp anslutningsförhandlingar inte att ställas. Jag upprepar: Frågan om att ta upp anslutningsförhandlingar uppkommer först när vi kan konstatera att de politiska villkoren uppfyllts. Det är inte fallet i dag.
Man har ofta uttalat sin oro här i parlamentet. Jag bekräftar än en gång att vi måste oroa oss för den otillräckliga respekten för de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter, att vi måste oroa oss över att arméns roll är förankrad i författningen, att vi fortfarande är djupt oroade över läget för befolkningen av kurdisk härkomst och över undantagstillståndet i de återstående fyra provinserna i sydost.
Men jag har sagt att Helsingforsprocessen också redan gett en positiv utveckling, positiva resultat. Det viktigaste för mig är att efter Helsingfors har en debatt om villkoren för en anslutning av Turkiet till EU utlösts i Turkiet, bland den turkiska allmänheten, en debatt som stöds och krävs av reformkrafterna i landet. Ett exempel på detta är rapporten om tortyr i Turkiet från utskottet för mänskliga rättigheter i den turkiska nationalförsamlingen, men också den turkiska regeringens motsvarande beslut om anpassning av den turkiska författningen och det turkiska rättssystemet till Europeiska unionens värderingar.
Det som är avgörande är att allt som tillkännages och som diskuteras i Turkiet nu också verkligen genomförs. Jag tror att det av oss framlagda partnerskapet inför anslutningen är det bästa sättet att underlätta detta genomförande och samtidigt se till att Europeiska unionen har nödvändigt inflytande på själva processen. Vi har nämnt de prioriteringar på kort och medellång sikt som Turkiet bör genomföra inom ramen för ett nationellt program, så att Köpenhamnskriterierna uppfylls. Detta kommer sedan det ekonomiska samarbetet att inriktas på.
Vårt dokument beskriver i sin politiska del de grundläggande och långtgående politiska reformerna. Dessa inkluderar de författningsmässiga garantierna för yttrande-, församlings- och religionsfrihet, avskaffande av dödsstraffet, stopp för allt utövande av tortyr, anpassning av militärens roll till spelreglerna i ett demokratiskt samhälle, upphävande av undantagstillståndet i landets sydöstra del, samt garanti för kulturella rättigheter för alla turkar, oavsett nationell härkomst.
Jag har i mina kontakter med den turkiska regeringen alltid påpekat att Europeiska unionen förväntar sig ett fast åtagande från Turkiets sida att vidta konkreta åtgärder för att genomföra dessa reformmål. Men jag måste också säga att jag är övertygad om att den turkiska regeringen är fast besluten att ta itu med de nödvändiga reformåtgärderna. President Sezar har i sitt tal inför det turkiska parlamentet förra månaden med all tydlighet sagt varför det för Turkiet inte finns något alternativ till denna reformkurs. Jag ansluter mig fullständigt till det som den turkiska presidenten sade: Turkiet måste bli en fullständig demokrati, inte bara därför att Europeiska unionen begär det, utan därför att det turkiska folket förtjänar det.
Allt detta betyder att vi fortfarande har mycket arbete framför oss. Det gäller för övrigt också för uppfyllandet av de ekonomiska kriterierna och förmågan att överta gemenskapens regelverk. Också här ser jag en stor överensstämmelse med Morillons betänkande.
Som ni vet föreslog kommissionen i juli en förordning som utgör den rättsliga grunden för partnerskapet inför anslutningen och samtidigt skapar en enhetlig ekonomisk ram. Denna text är nu framlagd för er för yttrande. Jag vill utnyttja tillfället i denna debatt och be er att stödja detta förslag. Utan denna rättsliga grund kan partnerskapet inför anslutningen inte utveckla sina - som jag säkert tror - positiva politiska effekter, eftersom partnerskapet inför anslutningen då inte kan beslutas.
Vi kräver långtgående reformer av Turkiet som kandidat till Europeiska unionen. Men det betyder att vi omvänt också måste vara beredda att stödja Turkiet i dess reformprocess, vilket vi ju också gör i fråga om alla andra kandidatländer, med avsevärt större ekonomiska anslag. Som ett möjligt bidrag till detta har kommissionen lagt fram förslaget att Turkiet skall erhålla en kredit från Europeiska investeringsbanken om cirka 450 miljoner euro. Den skall i synnerhet tjäna till att förbättra konkurrenskraften för det turkiska näringslivet på den europeiska inre marknaden.
Genomförandet av de nödvändiga politiska reformerna kommer att utgöra en tyngdpunkt - om inte rentav tyngdpunkten - i förbindelserna mellan unionen och Turkiet. Jag finner det mycket positivt att ni kommer att diskutera denna fråga med era turkiska kolleger vid den gemensamma parlamentarikerkommittén nästa vecka. Jag välkomnar också de förslag som ställts i det aktuella betänkandet om intensifieringen av det parlamentariska samarbetet och det civila samhällets starkare roll. Jag tackar för er uppmärksamhet!
(Applåder)
Herr talman! Jag vill gratulera föredragande Seppänen till hans betänkande som är så användbart inom den allmänna ramen för debatten om Turkiets anslutning till unionen. Här talar vi om att fastställa ett särskilt program för att befästa tullunionen, och utöka Europeiska investeringsbankens mandat för att kunna täcka beviljandet av nya lån till Turkiet för perioden 2000-2004 på 450 miljoner euro.
Betänkandet godkändes enhälligt i budgetutskottet. Detta eftersom det särskilda programmet på 450 miljoner, där unionen garanterar 65 procent, specificerar att med en tillförseldel på 9 procent skulle man bara behöva överföra ett belopp på 26 miljoner euro från garantifonden, och det skulle bara få budgeteffekter vid utebliven betalning, då skulle man nämligen bli tvungen att använda sig av garantin.
Genom dessa lån från Europeiska investeringsbanken stöder vi investeringarna i den turkiska industrin och landets infrastruktur för transporter, energi och telekommunikation. Allt detta för att höja Turkiets konkurrenskraft inom tullunionen och därigenom minska de negativa effekterna som avskaffandet av tullarna kommer att leda till för den turkiska ekonomin.
Den viktigaste frågan angående Turkiet berörs alltså inte i budgetutskottet, och detta måste vi göra mycket klart. Den grundläggande frågan om Turkiets anslutning är fortfarande en politisk fråga och hör till andra parlamentsutskott. Tullunionen och lånen från Europeiska investeringsbanken är något som redan fungerar med Turkiet sedan många år. Det vi nu försöker göra är att ge nödvändiga impulser för att driva på scenariot med en framtida anslutning. Jag upprepar att de enda allvarliga problem vi kan få skulle vara om det utlovade makroekonomiska stödet skulle nå det högsta förutsatta beloppet, eftersom restposten för garantier då praktiskt taget skulle krympa till noll under 2001 och 2002. Vi påminner om att det ligger i Europeiska unionens intresse att finansiera projekt för kärnsäkerhet i tredje land inom ramen för Euratom. En nollnivå för den återstående reserven skulle kunna innebära vissa problem för att finansiera dessa investeringar.
Den allmänna situation som beskrivs i detta betänkande kännetecknas av en förhandlingssituation mellan parlamentet och rådet angående budgeten 2001, där Europaparlamentet vill utöka sin rätt till information och rådgivning angående unionens utrikes åtaganden med ekonomisk betydelse. Det är den inställning som Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater förespråkar och som parlamentet röstade för i första behandlingen. Vi hoppas att detta leder till en trepartsdialog och ett förlikningsförfarande.
Herr talman, mina damer och herrar, herr rådsordförande, herr kommissionär! Först vill jag å min grupps vägnar tacka de båda föredragandena så hjärtligt för deras betänkanden. Det är ju aldrig enkelt att sätta samman ett betänkande om Turkiet, då det ju finns många motsägande utvecklingstendenser. Å ena sidan har en positiv utveckling ägt rum - jag tänker här på den nye ministern för Europafrågor, och på att det skapats ett eget generalsekretariat för europeiska frågor hos statsministern - men man kan också notera beklagliga brister på framsteg när det gäller att förbereda Turkiet inför medlemskapet i Europeiska unionen. Ingenting har gjorts för att avskaffa dödsstraffet. Nästan ingenting har gjorts för att på rättslig grund starkare förankra minoriteter och mänskliga rättigheter, även om vissa FN-konventioner har undertecknats.
Det är också ett beklagligt tecken att det till ordförande i ett utskott för de mänskliga rättigheterna i parlamentet valts en person, som inte obetingat garanterar att de mänskliga rättigheterna kommer att få mer uppmärksamhet. Situationen för kurdfrågan ser ut på liknande vis. Även här kom det några lätt positiva signaler. Det konstaterades att det absolut var tänkbart att sända rapporter på kurdiska i radio och TV, och att det också skulle kunna följa ett visst erkännande av den kurdiska kulturen. Å andra sidan förekom det fängslande av några kommunstyrelseordförande och svårigheter för Hadep-partiet i sydost, i kurdiska områden.
Jag tror att just dessa motsägelser visar att det i Turkiet självt pågår en kamp mellan framstegsvänliga krafter och tröga krafter, som helt enkelt inte vill gå vägen i riktning mot Europa, och det beklagar jag mycket. Men jag ger kommissionären fullständigt rätt. Vi måste och bör göra allt för att stödja de positiva och framstegsvänliga krafterna i Turkiet.
I detta sammanhang vill jag också öppet beröra den så kallade Armenienfrågan. Min grupp beslutade med majoritet vid ett sammanträde, där jag tyvärr inte kunde delta, att stödja ändringsförslag 25. Innehållsmässigt finns det nästan heller ingenting att invända mot detta förslag, även om - och det beklagar jag - många missbrukar förslagen i samband med Armenien och massakern på armenierna för att här på omvägar komma med principiella invändningar mot Turkiets medlemskap i Europeiska unionen, och det anser jag vara felaktigt, det anser jag vara farligt. Jag skulle ändå - jag vet inte hur omröstningen utfaller - brådskande vilja uppmana Turkiet att också ta denna fråga på allvar. Vi alla måste reda ut vår egen historia och även det som tidigare länder och stater gjort, på ett öppet och ärligt sätt. Jag tror att Turkiet borde ta sats på nytt för att gemensamt med Armenien låta historiker undersöka vad som hänt, för att avslöja och klara upp det och också klart ta ställning till det och klart bekänna sig till det.
Jag tror att det vore det bästa sättet att komma ur denna svåra situation, ty att påtvinga någon ett sådant arbete utifrån är alltid svårare än om man själv tar itu med detta upplysningsarbete. I den andan vill jag än en gång komma tillbaka till det som kommissionären sade. Han sade: Vi har ett strategiskt intresse av att Turkiet fast och beständigt förankras i den europeiska värdegemenskapen - jag hoppas att det var ungefär de ord han använde. Det är det som det handlar om, och Turkiet bör också notera det. Till och med om detta parlament är kritiskt och till och med om parlamentet kanske är mer kritiskt än vad rådet och kommissionen kan vara, är det vår önskan att Turkiet går denna väg och att Turkiet, så snart man klarar av det, blir medlem i Europeiska unionen.
Herr talman! Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp välkomnar starkt Morillonbetänkandet, som vi anser har utarbetats på ett skickligt, uppriktigt och kraftfullt sätt. Vi kommer att motstå initiativen, av vilka vissa är ganska hycklade, att rubba den balans som framgångsrikt uppnås genom betänkandet, särskilt de ändringsförslag som försöker att göra Europaparlamentet till en domstol som skall yttra sig över det förgångna.
Det är klart att Turkiets historia diskuteras som en del av dess allmänna självrannsakan i samband med de grundläggande rättigheterna. En sådan process är detsamma som en sann kulturrevolution. Vi bör vara nöjda med att denna process har inletts.
Morillonbetänkandet och partnerskapsavtalet gör att Europeiska unionen måste börja engagera sig i Turkiets kandidatur. Det är nu Turkiets sak att visa att man vill satsa på ett medlemskap. Europaparlamentet kommer att spela sin roll när det gäller att utveckla förbindelserna med politiska partier, icke-statliga organisationer och pressen, såväl som sin snåriga och laddade förbindelse med det turkiska parlamentet. De europeiska liberalerna är sannerligen redo att ta sitt ansvar när det gäller att utveckla idén med ett turkiskt medlemskap och sprida välstånd, stabilitet och säkerhet till alla europeiska folk.
Herr talman, mina damer och herrar! Herr Morillon! Jag lyckönskar er till ert betänkande, men tyvärr har ni inte, har vi inte, lyckats lösa alla problem.
Det är till att börja med självklart att den strategi som består i att godkänna Turkiets ansökan var bra. Det var en bra strategi - såsom kommissionären påpekade - eftersom den debatt som i dag äger rum i Turkiet om integrationen i Europa är detsamma som en debatt för en radikal reform av detta lands politiska situation.
Vi befinner oss i en historiskt viktig fas för Turkiet, som gått från debattstadiet till det praktiska stadiet, dvs. inrättandet av reformer av konstitutionen och lagarna, med exempelvis amnesti för fångar som fängslats för åsiktsbrott.
Turkiet har detta stadium framför sig. Vi måste vara tydliga: det kan inte bli några andra stadier utan att Turkiet gått från diskussionsstadiet till det praktiska stadiet. Det är exakt vad som sägs i Morillons betänkande.
Sedan har vi situationen på Cypern, och där måste vi säga till Turkiet att det är otänkbart att landet inte godtar det som beslutats vid Europadomstolen i Strasbourg. Turkiet har dömts flera gånger. Landet måste utan dröjsmål böja sig för besluten från Europadomstolen, som ett tecken på att de accepterar de internationella förbindelserna såsom de fastställts av oss, och inte bara av dem.
Vi kommer därmed till det grundläggande problemet. Det finns i detta parlament och i medlemsstaterna flera strategier. De finns de som är för Turkiets ansökan och anslutning och som vill att denna ansökan skall gå via en fördjupad reform av det turkiska samhället. Och sedan har vi dem som är emot anslutningen och som styr den nödvändiga debatten om politiken och reformerna i Turkiet för att flytta Turkiet långt ifrån Europa. Det är självklart att det turkiska samhället känner exakt denna motsättning.
Det är anledningen till att det sista problemet som måste lösas, folkmordet i Armenien, har en sådan betydelse. Ingen här, framför allt inte jag, nekar till att det förekommit ett folkmord av armenier under den sista epoken av det ottomanska riket. Det är en tydlig självklarhet på samma sätt som det är självklart att Turkiet, på samma sätt som varje civiliserat samhälle, måste vänja sig vid tanken att ta sig an det förgångna, hur fruktansvärt det än varit. Det är ett ideologiskt och civilisationsmässigt sine qua non-villkor för att få bli medlem i Europa.
Det finns också en annan fråga: om vi skall rösta i dag kommer majoriteten av min grupp att rösta för denna resolution. Personligen är jag inte övertygad om nyttan av denna handling, eftersom jag vill flytta debatten så att den äger rum inom Turkiet. Det betyder att jag föreslår att Europaparlamentet självt arrangerar en debatt om folkmordet i Armenien, då kommer majoriteten att instämma och vi förlänger debatten i Turkiet.
Herr talman! Först vill jag uttryckligen tacka kollegerna Morillon och Seppänen för deras betänkanden. Kollega Morillon, ert betänkande är enligt min åsikt mycket realistiskt och ansvarsfullt. Under månaderna som gått sedan rådets beslut i Helsingfors har intressanta symboliska åtgärder vidtagits i Turkiet från regeringens sida. Den tryckande situationen i de turkiska fängelserna, diskrimineringen av kurderna och den turkiska Cypernpolitiken har dock inte ändrats. Den turkiska militärens roll, som är oförenlig med rättsprincipiella och demokratiska seder och bruk, har säkert blivit till en nyckelfråga för det fortsatta förhållandet mellan EU och Turkiet och kan bara lösas genom att militären avstår från makten. Även om det i min grupp finns olika åsikter om Morillons betänkande, är det klart - men jag tror att det också gäller för andra grupper - att vi inte på något vis kommer att mildra kritiken beträffande de nämnda frågorna. Kompromisser är möjliga nästan överallt, men inte här.
Det viktigaste och verkligen konkreta resultatet har hittills utgjorts av det faktum att en diskussion och en viss politisk differentiering har påbörjats. Detta bör erkännas och måste stödjas aktivt. Men där handlar det inte bara om att uppfylla Köpenhamnskriterierna, utan om demokratiska normer, som ändå är absolut nödvändiga. Turkiets medlemskap på en sådan grundval, och inte bara av geostrategiska överväganden som görs av USA eller Nato, skulle berika Europeiska unionen och utgöra ett betydelsefullt steg mot ett förenat Europa.
Jag bortser därvid inte från de problem som exempelvis hänger samman med att EU i detta fall geografiskt skulle sträcka sig långt utöver Europa och in i säkerhetspolitiskt ytterst instabila regioner. Varken i samband med Turkiets kandidatstatus eller den aktuella utvidgningen österut har de strategiska frågor som hänger samman med de europeiska integrationsperspektiven tagits upp av regeringarna eller, herr kommissionär, av kommissionen, och de har inte diskuterats med parlamentet, och det anser jag vara oacceptabelt med tanke på konsekvenserna. Min erfarenhet är - för övrigt livserfarenheter som innefattar både upplevelser av radikala samhälleliga omvälvningar och vägran att i tid erkänna nödvändigheten av dem - att det inte finns något alternativ till kritisk öppenhet. Allt annat skulle bara spela de personer i händerna inom EU och Turkiet, som inte vill ha detta medlemskap. Och här, kommissionär Verheugen, förstår jag inte längre den lägesrapport som ni lagt fram. Med anledning av ert besök i Turkiet i mars nämnde ni åtminstone, liksom i dag, problemet med den kurdiska befolkningen vid namn. I ert betänkande dyker detta problem inte upp på något konkret sätt. Jag tror att det är ett sorgligt steg tillbaka i jämförelse med den gamla kommissionens rapport från 1999. Sanning innebär att begreppet överensstämmer med sin verklighet. Det ansåg i varje fall Georg Wilhelm Hegel. Några verkliga framsteg har jag hittills inte sett i Turkiet, men jag anser att de är möjliga. Men kommissionens rapport är för mig ett verkligt steg tillbaka!
(Applåder)
Kolleger! Var snälla och sitt ned och sluta prata! Vi håller fortfarande på med debatten.
(Tillrop från Ferber: Men säg det på tyska!) Talmannen. Kära kollega Ferber, det tjänar ingenting till, eftersom det finns personer som inte använder hörlurar och liksom ni inte förstår tyska, utan talar bayerska!
Herr talman, kära kolleger! I motiveringen till Morillons betänkande hävdas att beslutet om Turkiets anslutning är alltför betydelsefullt för unionens framtid och för Turkiet självt, för att den skall godkännas i komfortabel tystnad eller hemlighet i sekretariaten. Vi är helt överens med denna utsaga, men vi konstaterar att Europeiska rådets beslut i Helsingfors att bevilja Turkiet status som kandidatland inte föregicks av en nödvändig allmän och parlamentarisk debatt, vilket också påpekas i den nämnda motiveringen.
Turkiets kandidatur har alltid delat den europeiska opinionen, och det förvånar oss att man går in på en tydlig debatt om skälen till att ändra den traditionellt reserverade inställningen som denna kandidatur har mött. Låt oss titta på det geografiska problemet. Är det så att man inte längre bara betraktar en liten del av det turkiska området som en del av den europeiska kontinenten? Vilken ny doktrin om det europeiska territoriet gör det möjligt att införliva denna nya uppfattning om den yttre gränsen som en anslutning av Turkiet i Europeiska unionen innebär? I dag har Europa en fredsgräns, men om Turkiet kommer med i Europeiska unionen, kommer Europa att få en ny gräns, som inte bara ligger utanför Europa utan också är en krigs- och konfliktgräns. Det räcker med att tänka på Iran, Irak, Syrien, Armenien och Georgien.
Och hur skall vi lösa konflikten med den gemensamma demokratiska modell som européerna önskar och accepterar, och vad händer med det oräkneliga antalet restriktionerna i utövandet av de grundläggande rättigheterna i Turkiet, där bevarandet av dödsstraffet bara är det värsta exemplet, eller kurdfrågan, där den turkiska staten inte respekterar de grundläggande rättigheterna till en kulturell identitet för de miljoner kurder som lever i landet?
Vi ser kort sagt ingen problematisering av den demografiska aspekten eller av de svårigheter, inte bara geografiska, utan framför allt den redan svåra balansen mellan stora, mellanstora och små medlemsstater som Turkiets kandidatur utgör. Jag slutar som jag började: meningen och syftet med mitt inlägg var att uppmärksamma det faktum att dessa omfattande förändringar inte får ske utan en demokratisk och klar debatt, om vi inte vill fortsätta att förvärra bristen på medborgarskap och deltagande som många européer känner inför modellen för det europeiska bygget.
Herr talman! Morillons betänkande är ensamt mycket betecknande för de grundläggande motsättningarna i de europeiska åtgärderna när det gäller Turkiet.
Man hittar allt och dess motsats i detta förslag till resolution. Till att börja med många illusioner, många besvärjande beaktanden, som lyckligtvis omedelbart hinns upp av verkligheten, och denna turkiska verklighet överensstämmer naturligtvis inte med de europeiska illusionerna eller drömmarna. Det ligger både en stor naivitet och en stor tillräcklighet i att påstå att européerna kommer att få turkarna att, jag citerar: " radikalt förändra sina vanor och mentalitet" . Vilken arrogans från Europeiska unionens sida att vilja påtvinga det turkiska folket sina egna värderingar, sina institutionella principer och sin politiska kultur! Det tjugonde århundradet har ändå visat oss i vilken utsträckning konstruktivism, voluntarism, avskärmade från verkligheten och alla slags ideologier, kunde leda till katastrof. Låt oss därför ge det turkiska folket dess rätt att förfoga över sig självt, att besluta om sin framtid, sin rätt till olikhet, sin rätt att bevara civilisationsvärderingar som bestämt inte är våra.
Det enda verkliga beaktande som borde påtvingas oss är därför ett beaktande om verklighet och självklarhet. Turkiet är inte ett europeiskt land, dess kultur är inte europeisk, dess värderingar är inte europeiska. Turkiet bör därför inte bli medlem i Europeiska unionen. Det skulle för övrigt på intet sätt hindra Europa från att utveckla ekonomiska, diplomatiska, politiska och fredliga förbindelser med ett fritt och oberoende Turkiet. Denna tydliga ståndpunkt skulle bl.a. ha fördelen att inte längre ge ros och ris till den turkiska regeringen, sluta upp med att säga till dem: ja, men senare, ja, men på dessa villkor, ja, men det ena eller andra. Europas motsägelser och dess förhalande innehåller obegriplighet och förödmjukelse. Man kan inte utnyttja folkens värdighet.
Vi kommer därför att rösta emot detta betänkande, såsom vi röstat emot alla betänkanden som syftar till att införliva Turkiet i Europeiska unionen.
Herr talman! Är Turkiet verkligen redo att lösa viktiga in- och utrikesproblem som exempelvis konflikten på Cypern och minoritetsfrågan på ett sätt som är tillfredsställande för Europeiska unionen?
Den här angelägna frågan ställde nyligen den tidigare turkiske utrikesministern, Mümtaz Soysal. En fullkomligt opportun fråga för övrigt, för hur tungt väger egentligen ett medlemskap i Europeiska unionen i Ankara? Priset är bekant: Köpenhamnskriterierna skall vara uppfyllda. Det är det än så länge inte tal om, vilket föredragande Morillon med rätta konstaterar i sitt välbalanserade betänkande.
Herr talman! Tillåt mig att helt kort gå in på tre väsentliga punkter i Morillons betänkande: den turkiska arméns politiska inflytande, kurdfrågan och den punkt om " tolerans för andra religioner och kulturer" som berörts.
Vad gäller den turkiska arméns politiska inflytande - och det är oförminskat i dagens läge! - så är det ingenting mindre än den civila politikens överhöghet som kommer på tal. Varför sviker landets politiker i den här avgörande maktfrågan? Eller tycker de kanske om att gömma sig bakom militärapparaten när europeiska krav på reformer förs på tal?
Att tillerkänna de cirka 12 miljoner kurderna fullständig kulturell autonomi skulle vara ett effektivt sätt att till stor del neutralisera den känsliga kurdfrågan.
Hur svårt är det trots detta inte att övertyga det politiska etablissemanget i Turkiet om den här för båda parter fördelaktiga lösningen! Se bara på den omedgörliga hållning som ordföranden för utrikesutskottet, Kamran Inan, intar. Denne mentor för turkisk utrikespolitik utesluter kategoriskt varje eftergift i frågor som rör Cypern och kurderna. Att prisge nationella intressen är när allt kommer omkring ett för högt pris att betala för ett osäkert medlemskap i Europeiska unionen, menar Inan.
För en och en halv vecka sedan underströk det ultranationalistiska MHP:s (National Action Party) partidag i förbigående " den turkiska rasens överlägsenhet" på fullaste allvar. Lägg noga märke till att MHP enligt de senaste opinionsmätningarna är den mest populära politiska rörelsen i Turkiet.
Arvtagarna till den legendariske Atatürk bör inte betrakta Europeiska unionen som någon " exklusiv kristen klubb" , ponerar kollega Morillon i skäl D. Nej, så fortsätter han, Europeiska unionen är en värdegemenskap, inte minst när man talar om värden som rör " tolerans för andra religioner och kulturer" .
I själva verket kan man säga att den kristna minoritetens ställning i Turkiet på det hela taget är sämre än de muslimska gruppernas ställning i Europa. Det är avsevärt mycket lättare att bygga en moské i Europa än det är att bygga en kyrka i Turkiet, en punkt som i hög grad bör uppmärksammas i kommissionens och parlamentets kontakter med de turkiska myndigheterna.
Herr talman, ärade kolleger! Föreliggande betänkande bekymrar mig mycket. Problemen är så graverande att ett medlemskap från Turkiets sida är helt uteslutet inom överskådlig tid. Jag vill framföra tre förbehåll: Turkiet har ett helt olöst problem med de minoriteter som bor i landet. För det andra: Något slut på den ständigt pyrande tvisten med Grekland beträffande Cypern är inte i sikte. För det tredje: Turkiet förfogar över ett system för rättsliga åtgärder, som fortfarande stöds på dödsstraff och polistortyr, vilka är ovärdiga en västlig demokrati. För lite sedan visades förskräckliga bilder i tysk TV på hur poliser svårt misshandlade fångar.
Turkiet har alltså en lång och besvärlig väg framför sig, där man utan tvivel behöver vår hjälp. Det är vårt mål att hjälpa Turkiet på vägen mot att bli ett fritt demokratiskt land, med gällande rättsprinciper. Rådet kommer att tvingas fråga sig huruvida det inte har stjälpt Turkiet snarare än hjälpt det genom att ge det kandidatstatus. Skador uppstår framför allt när det väcks förhoppningar i Turkiet på en anslutning, men dessa inte kan uppfyllas på grund av det politiska läget. De islamiska krafterna kommer med säkerhet att dra politisk nytta av en sådan besvikelse!
OMRÖSTNING
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0279/2000) av Paciotti för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om skydd för enskilda personer då gemenskapsinstitutioner och organ behandlar personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (KOM(1999) 337 - C5-0149/2000 - 1999/0153(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Rekommendation (A5-0325/2000) av Duff och Voggenhuber för utskottet för konstitutionella frågor om godkännande av utkastet till Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter (4487/1/00 - C5-0570/2000 - 2000/2233(AVC))
(Parlamentet antog beslutet.)
Betänkande (A5-0313/2000) av Marinho för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om Republiken Frankrikes initiativ inför antagandet av rådets rambeslut om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott (10232/2000 - C5-0393/2000 - 2000/0814(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0312/2000) av Karamanou för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om Republiken Portugals initiativ inför antagandet av rådets akt om utarbetandet på grundval av artikel 43.1 i konventionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå (Europolkonventionen) av ett protokoll om ändring av artikel 2 och av bilagan till konventionen (9426/2000 - C5-0359/2000 - 2000/0809(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0314/2000) av Roure för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om initiativet från Republiken Frankrike inför antagandet av en konvention om förbättrad ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, särskilt när det gäller kampen mot organiserad brottslighet, penningtvätt av vinning av brott och ekonomisk brottslighet (10213/2000 - C5-0394/2000 - 2000/0815(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0317/2000) av Gebhardt för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om initiativet från Republiken Portugal, Republiken Frankrike, Konungariket Sverige och Konungariket Belgien inför antagandet av rådets beslut om inrättande av en provisorisk Eurojust-enhet (10356/2000 - C5-0395/2000 - 2000/0816(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0310/2000) av Langenhagen för budgetkontrollutskottet om revisionsrättens särskilda rapport nr 9/1999 om forskningsverksamhet inom jordbruk och fiske: Fair-programmet (fiske, jordbruk och agroindustriell forskning) samt kommissionens svar (C5-0227/2000 - 2000/2133(COS))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Röstförklaringar
Betänkande (A5-0279/2000) av Paciotti
Fatuzzo (PPE-DE). (IT) Fru talman! Jag röstade för Paciottis betänkande i första hand för att avsikten med detta direktiv är att skydda identitet, personuppgifter, förnamn, efternamn, adresser och andra uppgifter som gäller medborgarna i Europeiska unionen. De äldre och pensionärerna, som jag har nöjet att företräda i detta parlament, betraktas alltför ofta som siffror. Men de äldre vill inte bli betraktade som siffror, de vill bli betraktade som människor av kött och blod. Detta är den viktigaste anledningen till att jag godkänner detta direktiv, även om ändringsförslag 65 från Ferri och Fiori dessvärre inte godkändes, ett ändringsförslag som krävde att det organ som skall utöva övervakning och kontroll skall bestå av ett kollegium med flera personer.
Fru talman! Jag ser det som min plikt att påpeka att i Paciottibetänkandet och andra direktiv och förordningar uppmanas vi att reglera en viktig maktfaktor: informationstekniken. Insamlingen av data är inte problemfri, databankerna är av olika slag; det finns de som är sekretessbelagda, de som hör till polisen, tjänstesektorns uppgifter: här finns med andra ord en enorm makt samlad. Låt mig understryka att det faktum att man överlåtit dessa omfattande kontrollbefogenheter över de europeiska databankerna till att monokratiskt organ - med all den respekt för och tillit till garantiorganet som jag naturligtvis har - verkar ha varit tecken på en sänkning av uppmärksamheten just när det gäller den idé om det centrala när det gäller individen som, ställd inför informationsteknikens makt, borde ha en referensram av garanterade rättigheter och friheter. Enligt min mening skulle en nämnd bättre ha motsvarat detta behov. Men under de kommande tillfällen när vi skall diskutera informationsteknikens makt, måste vi ha i åtanke att det krävs en betydligt mer omfattande kontroll, en kontroll som därmed bättre kan garantera den enskilda människans rättigheter.
. (FR) Paciottis betänkande är ett första steg för att försöka åtgärda den försening som uppstått när det gäller att försvara privatlivet och personuppgifter. I det hänseendet är inrättandet av ett " oberoende kontrollorgan" positivt.
Men ingen av de grundläggande frågorna när det gäller försvar av personers rättigheter och friheter tas uttryckligen upp, och texten, som ofta är tekniskt förvirrande, kan leda till olika tolkningar. Dessutom ligger den betydligt under den franska lagstiftningen " data och frihet" .
Andra förslag borde ha förekommit: förklaringen om förekomsten av alla databaser måste göras obligatorisk, det måste vara förbjudet att samköra register (bl.a. när det gäller privatliv, hälsa och social situation) för att förhindra att väldiga databaser inrättas, vi måste också ge anställda som handskas med privata uppgifter möjlighet att stå emot påtryckningar från arbetsgivare, genom att inrätta en stadga med yrkeskodex och en samvetsklausul av samma typ som för journalister.
Vi måste slutligen ge medborgarna möjlighet att själva skydda sitt privatliv genom att göra varje form av kryptering fri i överföringen av uppgifter. Inom denna ram måste krypteringsteknikerna garanteras av oberoende organisationer.
Dessa grundläggande bestämmelser måste beaktas för att personuppgifterna verkligen skall kunna försvaras. Vi har därför avstått från att rösta.
. (EN) Jag välkomnar detta betänkande och kommer att rösta för det. Europeiska unionens medborgare är oroliga när det rör skyddet för deras integritet, och denna oro är inte oberättigad. Varje dag samlar man in enorma mängder uppgifter, som sorteras och bearbetas. Detta gäller t.ex. i samband med kreditkortsbetalningar, spårning av mobiltelefonsamtal, lagring av telekommunikation, sökning på Internet, bearbetning av andra uppgifter som tagits, t.ex., från tidigare ifyllda blanketter, etc.
På EU-nivå motverkas risken för att det sker missbruk av personuppgifter genom två direktiv, dvs. direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och direktiv 97/66/EG om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet.
Inget av dem går att tillämpa på EU:s institutioner. Och ändå finns det ett behov av en grupp bestämmelser för skydd av personuppgifter, därför att institutionerna behandlar inte bara interna uppgifter (t.ex. uppgifter som har samband med deras ensidiga verksamhet, budget och personalrapporter), utan också uppgifter som insamlats från medborgare vid utförande av EU-åtaganden (t.ex. beviljande av bidrag, undersökning av konkurrensfall, offentlig upphandling, statistisk forskning och statistiska undersökningar och uppgifter som har att göra med utarbetande och genomförande av lagstiftning).
Genom detta betänkande torde en del av tomrummet fyllas igen.
Rekommendation (A5-0325/2000) av Duff/Voggenhuber
Fru talman! Hur skulle Pensionärspartiet kunna undvika att rösta för stadgan om grundläggande rättigheter? Det är det första dokument av betydelse i hela världen som innehåller en artikel, nummer 25, med rubriken " De äldres rättigheter" och som lyder: " Europeiska unionen erkänner och respekterar de äldres rätt till ett värdigt och fritt liv och till att delta i samhälls- och kulturliv" . Äntligen erkänner en betydelsefull organisation av stater, den viktigaste som finns, organisationen av stater i Europeiska unionen, och dess viktigaste organ, det enda som valts direkt av folket, Europaparlamentet, att de äldre har sina egna rättigheter. Detta är skälet till varför jag med glädje röstade för denna stadga.
Arlette Laguiller, Armonia Bordes och Chantal Cauquil röstade emot stadgan. Vi vet att i detta klassamhälle där endast kraftförhållanden räknas utgör inte stadgor något verkligt skydd för arbetarna. Man vägrar att i denna stadga införliva så grundläggande rättigheter som rätten till en anständig pension, en minimiinkomst, en anständig bostad eller hälsovård. När det gäller artikeln som förbjuder barnarbete innan den obligatoriska skolgången avslutats, tillåter den undantag, vilket är allvarligt när man vet att ett oacceptabelt stort antal barn arbetar i flera europeiska länder, de utnyttjas och får inte rätt till en verklig utbildning. Denna text erbjuder inte något kompletterande skydd och ger regeringarna och de rika klasserna ytterligare möjligheter att attackera på detta område. Strejkrätten erkänns endast med restriktionen " i enlighet med nationell lagstiftning och praxis" .
Stadgan har därför inget värde som skyldighet för de länder där sociallagstiftningen befinner sig under det lilla som finns i stadgan. I länder där lagstiftningen är mer gynnsam för arbetarna skulle stadgan däremot kunna vara gångbar mot den. I stället för att öka mänskliga och sociala rättigheter, kommer den att underlätta åtgärder som syftar till att minska dem.
Fru talman! Jag deltog inte i omröstningen om stadgan om grundläggande rättigheter eftersom jag inte instämmer i proceduren: parlamentet har inte kunnat behandla eventuella ändringsförslag, inte bara vad gäller själva texten till stadgan, utan inte ens texten till rekommendationen. Vi har inte kunnat göra annat än att acceptera eller förkasta. Eftersom jag inte instämmer i denna procedur anser jag alltså inte att jag kan delta i omröstningen.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ligger långt efter i jämförelse med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och även i jämförelse med flera av Europeiska unionens medlemsstaters författningar. Det är inte hållbart att hävda att det är första gången som samhälleliga rättigheter förs på tal eftersom sådana har tagits upp i internationella fördrag, t.ex. de internationella arbetslagarna.
Som betecknande noterar vi att
det i artikel 15 anges att " Var och en har rätt att arbeta" men utan att erkänna rätten till lönearbete,
i artikel 16 erkänns näringsfrihet för första gången i en internationell text,
i artikel 28 ges arbetsgivarna möjlighet till lock-out och åsidosättande av fackföreningarna vid förhandlingar med arbetsgivarna,
det i artikel 3 ges rikligt utrymme åt alla sorters genetiska experiment,
i artikel 14 erkänns visserligen rätten till utbildning men tolkar det uteslutande som en möjlighet att kostnadsfritt följa undervisning och detta endast gällande den obligatoriska utbildningen.
Det handlar om krympande och inte om utvidgade rättigheter och orsakerna är uppenbara. Stadgans skapare strävar efter att med ett sanktionerat dokument driva igenom sin aggressiva politik gentemot allt det som arbetarklassen under de senaste 150 åren har uppnått med kamp, uppoffringar och blod. Det eventuella antagandet av stadgan vid det förestående toppmötet i Nice, antingen genom införlivande i fördragen eller helt enkelt som en förklaring, innebär en negativ utveckling. Det råder inget tvivel om att den slutligen syftar till att utgöra inledningen till en förestående europeisk författning som, i sin tur, kommer att bli höjdpunkten på EU:s väg mot en federativ statsbildning där det institutionaliserade beslutsfattandet blir förbehållet ett fåtal med makt för tillämpning av alla. Det väsentliga målet är att tjäna Europeiska unionens monopolkapital och dess intressen på bekostnad av intressena för de arbetande och för folk i allmänhet.
Vi är naturligtvis inte ovetande om att stadgan för några länder kan betyda ett visst framsteg i en del frågor. För de flesta länder handlar det emellertid om en tillbakagång i jämförelse t.ex. med vad som gäller internationellt. Vårt mål bör vara framsteg och inte en utveckling som leder till en försämring.
KKE:s Europaparlamentariker röstar nej till texten som inte bara är oanvändbar utan även farlig.
. (FR) Det skulle vara berättigat att anta stadgan om de grundläggande rättigheterna om en europeisk stat, grundad på en konstitution som antagits med allmän rösträtt, redan fanns. Det är inte fallet i dag.
Rättigheterna i stadgan finns redan inskrivna i de nationella konstitutionerna och försvaras av de nationella parlamenten nära folken och deras kultur.
Stadgan är dessutom en kompromiss som bygger på minsta gemensamma nämnare, som kommer att skada de sociala fördelar som förvärvats i en rad av våra medlemsstater.
Rätten till bostad har därmed minskats till " rätten till hjälp till bostad" medan rätten till arbete ersatts med en rätt till " tillgång till arbetsförmedlingstjänster" .
Ingen restriktion planeras i yttrandefriheten, vilket underförstått innebär att brottsliga uttalanden (anstiftan till våld, rashets) hädanefter inte kan dömas.
Stadgan innehåller slutligen inga artiklar om skyldigheter, vilket ändå är motsatsen till rättigheter.
Vi ser därför ingen anledning att i dag anta en sådan text, om det inte är för att maskera det programmerade misslyckandet med regeringskonferensen och Europeiska rådet i Nice.
. (FR) I mitt inlägg i förmiddags redogjorde jag för principerna för invändningar mot stadgan, vilka för övrigt ledamöterna i den tvärpolitiska gruppen SOS Demokrati angivit att de fullständigt ansluter sig till. Jag skulle nu vilja räkna upp de förbehåll som gäller vissa särskilda artiklar, för vilka jag haft tillfälle att lägga fram ändringsförslag under arbetet i kammaren. Dessa förbehåll kan samlas i fem stora kategorier:
Artiklar som tränger in på staternas befogenheter. Ett typiskt fall finns i artikel 2.2 " Ingen får dömas till döden eller avrättas" . Detta påstående motsvarar ingen europeisk behörighet. Dess förekomst i stadgan, liksom det stora antalet artiklar av samma slag, föder en misstanke om uppriktigheten i artikel 51.2 där det står: " Denna stadga medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för gemenskapen och unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen" . Om stadgan blir tvingande kommer naturligtvis artikel 2.2 också att bli det, med en mycket större makt än Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, som ett land alltid har rätt att dra sig ur.
Artiklar som tenderar att inrätta nya ogrundade skyldigheter. Flera artiklar går utanför den befintliga rätten. Exempelvis artikel 19.1 där det står att: " Kollektiva utvisningar skall vara förbjudna" , men man säger inte att detta förbud kan upphävas vid krig eller allvarliga problem med allmän ordning. Artikel 52.2 anger förvisso att " I den mån denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna skall de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen" . Men denna mening är mycket vagare. Vi har redan hört att kollektiva utvisningar skall vara förbjudna i samtliga fall.
En annan ny skyldighet: i artikel 21 läggs nya fall av icke-diskriminering till dem som redan finns i artikel 13 i Fördraget om europeiska gemenskapen. Artikel 21.2 innebär till och med att all diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden inom området för Fördraget om Europeiska unionen, vilket ingen text i dag fastställer.
Tredje exemplet: i artikel 45 anges att " Rörelse- och uppehållsfrihet kan i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen medges medborgare i tredje land som är lagligen bosatta inom en medlemsstats territorium" , medan en sådan rättighet, som faktiskt finns i artikel 62 i Fördraget om Europeiska gemenskapen, för närvarande inte gäller, och kanske aldrig kommer att gälla om villkoren inte uppfylls.
Artiklar som på ett olagligt sätt lamslår utvecklingsbara situationer. Det gäller bl.a. de ekonomiska och sociala rättigheterna som räknas upp i kapitel IV i stadgan. Artikel 29 innebär exempelvis att " Var och en har rätt att få tillgång till kostnadsfri arbetsförmedling" . Men det handlar om ett fullständigt tillfälligt påstående som man under en annan epok kommer att kunna bedöma annorlunda.
Artiklar som underskattar de naturliga levnadsreglerna i samhällena. Även om länderna i Europa befinner sig i en alarmerande demografisk situation behandlar stadgan familjeproblemen mycket lätt. Ingenstans sägs, trots att vi begärt det, att familjen består av en man och en kvinna som uppfostrar barn och att den utgör den grundläggande cellen i samhället. I artikel 24 om barnens rättigheter lyckas man till och med undvika att säga, trots att vi begärt det även här, att alla barn har rätt att leva med sina föräldrar. Samtidigt är stadgan alltför diskret när det gäller förekomsten av nationella gemenskaper och deras rätt att upprätta egna regler. Det nya kravet på icke-diskriminering när det gäller språket exempelvis, som återfinns i artikel 21 och 22, motsäger den franska grundlagen som innebär att Frankrikes språk är franska.
Artiklar som fördunklar eller förvanskar stadgans allmänna ram. Jag har redan nämnt artikel 51.1 där man mot all självklarhet förklarar att stadgan på intet sätt ändrar befogenheter som fastställts av fördragen. Stadgan innehåller faktiskt så många motsättningar att någon en dag måste knyta upp dem. Jag har också nämnt artikel 52.2 där det påstås att innehållet och omfattningen av stadgans rättigheter är desamma som i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Denna tillnärmning är i praktiken mycket svår att göra, för man vet aldrig när man läser stadgan om man befinner sig inom ramen för en artikel där man haft för avsikt att respektera konventionen, eller inom ramen för en artikel där man haft för avsikt att frivilligt avlägsna sig ifrån den. Det bör också erinras om artikel 52.1 i vilken det anges att begränsningar kan göras i rättigheterna om de... " faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen " . Om stadgan skulle bli tvingande skulle en mening som denna bli fruktansvärt begränsande för staternas suveränitet.
I ett vidare perspektiv beklagar vi att man i inledningen till stadgan inte placerat detta dokument i ett perspektiv, genom att erinra om att Europeiska unionen är en sammanslutning av stater och att medborgarna har den grundläggande rätten att de beslut de fattar demokratiskt på nationell nivå respekteras. Såsom jag sade under den debatt som föregick omröstningen hoppas jag att regeringarna som samlats i Nice, om de vill anta denna stadga som en politisk förklaring, låter den föregås av ett inledande uttalande som erinrar om denna situation, liksom den grundläggande befogenheten för de nationella parlamenten beträffande medborgarnas rättigheter.
. (EN) SOS Demokrati förkastar stadgan om de grundläggande rättigheterna av tre skäl. För det första därför att den är onödig. För det andra därför att den är odemokratisk. Och för det tredje därför att den förmodligen kommer att begränsa, i stället för att utöka, de europeiska folkens frihet. Vi skall i tur och ordning ge en kort förklaring till dessa tre invändningar.
Ratificeringen av stadgan om de grundläggande fri- och rättigheterna skulle vara ett av de mest ambitiösa steg som någonsin tagits av Europeiska unionen. Innan vi gör något som kommer att få en så stor betydelse, bör vi ställa oss frågan: Var i Västeuropa sker dessa hemska övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som detta dokument skall ta itu med? Det handlar trots allt om 15 moderna demokratier, inte 15 länder som fungerar som Rwanda.
Alla medlemsstater har redan åtagit sig att följa Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och en rad mindre avtal. Varför måste EU klampa in på detta område?
Ingen har ännu besvarat denna fråga. Faktum är att Roman Herzog, ordförande i den ifrågavarande konventionen, har hävdat att stadgan inte kommer att skapa några nya rättigheter. Om så är fallet verkar det vara konstigt att man genomför en så omfattande konstitutionell revolution för en sådan liten förbättring.
De mänskliga rättigheterna är kanske inte direkt hotade i EU, men det är demokratin med politiskt ansvar. Stadgan kommer att engagera Europeiska gemenskapernas domstol i en rad politiska beslut, inom områden som är så mångskiftande som arbetsrätt, flyktingpolitik, invandring och familjerätt. Mot bakgrund av att ingen har valt domarna, så representerar detta en minskning av den demokratiska förvaltningen.
Stadgan kommer dessutom att förplikta EG-domstolen att fälla nationella rättsakter, eller t.o.m. bestämmelser i de nationella författningarna, inom åtskilliga nya politikområden. Då EG-domstolen, på grundval av den långt mer begränsade texten i de befintliga Europafördragen, redan uppvisat en oroande tendens till rättslig aktivism, kommer förmodligen detta problem att bli särskilt akut.
Även de som accepterar en skriftlig EU-författning bör tveka när de reflekterar över vissa bestämmelser i stadgan.
Av största vikt är artikel 52, i vilken man anger att de rättigheter som det hänvisas till på andra ställen i dokumentet kan åsidosättas när de strider mot " allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen" . Detta återinför begreppet " raison d'Etat" , som Europarådet försökt att få bukt med under de senaste 50 åren. Rätten för en regering att godtyckligt åsidosätta sin egen författning är den karakteristiska definitionen av en diktatur. I Tyskland under nazitiden, t.ex., fanns denna bestämmelse i den s.k. lagen om bemyndigande (Enabling Act).
Något som är mindre dramatiskt, men inte mindre viktigt, är att stadgan är dåligt formulerad. Vi kan t.ex. ta artikel 21, i vilken man förbjuder " All diskriminering på grund av kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning..." . Om man tar detta bokstavligt, skulle denna artikel innebära att ett socialistiskt parti inte fick diskriminera konservativa personer som ville vara kandidater i partiet, eller att ett operasällskap måste erbjuda soprantjänster till män. Det går inte att förutsäga hur dessa vagt formulerade bestämmelser kommer att användas i händerna på en aktivistisk domstol.
De mänskliga rättigheterna respekteras redan i EU, och de skyddas av de nationella författningarna i enlighet med de olika medlemsstaternas sedvänjor. Genom stadgan skapas nu en mekanism för att begränsa eller åsidosätta dessa rättigheter, utan att ens göra anspråk på att erbjuda några nya.
Många européer skryter stolt med att vi har rätt att göra vad vi vill, så länge det inte är uttryckligen förbjudet i lag. Ändå föreslår man nu att vi skall " få" våra rättigheter av domarna vid EG-domstolen. SOS Demokrati förkastar idén om att vi skall vara beroende av EU för att få ta del av våra egna fri- och rättigheter. Aldous Huxley sade: " Rättigheter är inte något man får: man tar dem" .
. I kapitel VII Allmänna bestämmelser artikel 51.2 i utkastet till stadgan om grundläggande rättigheter står det "Denna stadga medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för gemenskapen och unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen" . Därför saknar den också verklig betydelse för folks rättigheter.
Debatten om denna stadga har ivrigt applåderats av EU-federalister som vill se den som början till en konstitution för Europeiska unionen.
Vi ser dock en stor fara med denna stadga. Den riskerar att urholka Europarådets arbete för de mänskliga rättigheterna. och leda till att de mänskliga rättigheterna behandlas på olika sätt i de europeiska länderna i framtiden.
Vi röstar nej till denna stadga då vi inte vill ha den överhuvudtaget. Detta innebär inte att vi är emot mänskliga rättigheter i sig. Vi anser dock att dessa rättigheter kan garanteras av andra instanser än Europeiska unionen. Vi anser att förslaget till stadga är en dålig produkt som bör lämnas därhän. I stället uppmanar vi EU att ratificera den europeiska mänskliga rättighetskonventionen samt andra konventioner om sociala och kulturella rättigheter.
. (FR) Stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen som vårt Europaparlament antagit i dag är ett mycket viktigt dokument.
Stadgan innehåller förvisso fortfarande brister såväl när det gäller innehållet som formen.
Och jag skulle förvisso personligen ha föredragit att dess sociala dimension var mycket mer konsekvent!
Jag skulle förvisso ha velat ha den direkt införlivad i våra europeiska fördrag!
För närvarande skall vi inte " ta avstånd från vårt nöje" och vi kan inte förneka det avsevärda arbete som utförts eller det viktiga resultat som erhållits i dag.
Stadgan om de grundläggande rättigheterna är ett dokument och en gemensam stadga för alla europeiska medborgare!
Vi måste nu sprida den på ett omfattande sätt, se till att alla får kännedom om den och se till att så många medborgare som möjligt funderar över dess förslag. Och det är på detta sätt som den successivt, via rättspraxis, kommer att genomsyra all vår nationella och europeiska rätt!
Det är ett mycket positivt resultat för det franska ordförandeskapet i Europeiska unionen och för vårt Europaparlament.
Vi måste sannolikt i morgon se till att den utvecklas och kompletteras. Vi måste mycket snabbt införliva den i fördragen. Vi måste av bara farten utarbeta en europeisk konstitution för ett demokratiskt, öppet, effektivt och medborgarvänligt Europa.
Men jag upprepar det i dag: vi har alla anledning att vara stolta över de villkor under vilka vi passerat denna viktiga etapp för Europa.
. (EN) Jag röstade för stadgan och håller med om att vi inte bör protestera mot de rättigheter som den omfattar.
Som jag sagt tidigare i denna kammare, protesterar jag mot att stadgan skall bli bindande. Jag och min regering betraktar den som en politisk förklaring.
Vi måste se till att de befintliga rättigheterna som följer av Europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna, som stöds genom beslut av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, inte urvattnas eller trasslas till.
Alla medlemsstater har undertecknat och ratificerat Europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna, i anslutning till vilken man har byggt upp en betydande mängd lagstiftning och rättigheter; man har också visat prov på att det går att utveckla konventionen i takt med samhällsutvecklingen.
Jag stöder därför stadgan i dagens omröstning, men jag har inte för avsikt att stödja den i egenskap av ett bindande dokument.
. I kapitel VII Allmänna bestämmelser artikel 51.2 i utkastet till stadgan om grundläggande rättigheter står det " Denna stadga medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för gemenskapen och unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen" . Därför saknar den också verklig betydelse för folks rättigheter.
Debatten om denna stadga har ivrigt applåderats av EU-federalister som vill se den som början till en konstitution för Europeiska unionen.
Jag ser dock en stor fara med denna stadga. Den riskerar att urholka Europarådets arbete för de mänskliga rättigheterna, och leda till att de mänskliga rättigheterna behandlas på olika sätt i de europeiska länderna i framtiden.
Jag röstar nej till denna stadga då jag inte vill ha den överhuvudtaget. Detta innebär inte att jag är emot mänskliga rättigheter i sig. Jag anser dock att dessa rättigheter kan garanteras av andra instanser än Europeiska unionen. Jag anser att förslaget till stadga är en dålig produkt som bör lämnas därhän.
. (FR) Jag bedömer stadgan om de grundläggande rättigheterna som ett godtagbart framsteg. Jag avstod ändå från att rösta vid den slutliga omröstningen, eftersom jag anser att vissa sociala rättigheter formulerats på ett mindre uppriktigt sätt än de ekonomiska rättigheterna. " Rätten till arbete" såväl som " strejkrätten" tas endast upp på ett indirekt sätt. Européerna har " rätt att arbeta" (motsatsen skulle ha varit förvånande), de har rätt att försvara sina sociala intressen genom " kollektiva åtgärder" , " inbegripet strejk" . Varför inte direkt erkänna " strejkrätten" ?
Jag skulle dessutom ha föredragit en stadga som inte bara innehöll " rättigheter" för medborgarna utan även " skyldigheter" gentemot samhället. I artikel 17 står det blygsamt att " utnyttjandet av tillgångar" kan regleras i allmänt intresse. Men det finns inte ett spår av den sociala skyldigheten när det gäller äganderätt.
I stadgan räknas de grundläggande friheterna upp som mina landsmän bör kunna åtnjuta. Men det är ingenstans fråga om skyldigheten för var och en att respektera andras rättigheter. Ett samhälle som bara känner till rättigheter och inga skyldigheter blir ett egoistiskt samhälle.
- (DE) Även om man inte skall missbedöma betydelsen av de grundläggande rättigheterna för unionens medborgare, har ledamöterna från Frihetspartiet i Europaparlamentet avstått från att rösta, eftersom det på grund av innehållsmässiga problem med stadgan (exempelvis förbudet enbart av reproduktiv men inte av terapeutisk kloning av människor) inte är möjligt att godkänna den, och det å andra sidan förefaller vara mer än tvivelaktigt att använda sig av konventet som instrument för kommande konstitutionell utveckling. Men i första hand ser vi i den dubbelspårighet av behörighet i EG-domstolen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (EGMR) som kan förväntas innebära en risk för att det utvecklas en divergerande rättslig praxis och därmed rentav en ojämlik behandling av medborgarna i dessa känsliga frågor, som strider mot de grundläggande rättigheterna. Dessutom är vi övertygade om att det blotta inkallandet av nationella parlamentsledamöter inte kan ersätta en grundlig behandling i nationella parlamentet av frågor som har författningsrang.
. (EN) En av de största kritiska punkterna som riktas mot EU i Förenade kungariket handlar om att det verkar som om EU utvecklats längre än vad dess mandat tillåter, både vad gäller detaljstyrning och tillämpningsområden. Vi inom det konservativa partiet försöker att komma fram till hur man kan bestämma behörigheten, så att den följer fördragens bokstav och anda och att hänsyn tas till medlemsstaternas centrala ställning under den politiska processen i EU.
Att räkna upp och befästa systemets omistliga karakteristiska, som garanterar den enskildes rättigheter och bestämmer den politiska processens gränser, i en rad medlemsstater som ingår i ett gemensamt, halvt om halvt inhemskt rättsligt område, är ett fruktbart sätt att undersöka och försöka uppnå dessa åtråvärda mål.
Problemet med stadgan om de grundläggande rättigheterna är att den är en hybrid, den är varken ett rättsligt befäst rättighetssystem eller en politisk uppförandekod som på ett sätt för ihop rättsliga, ekonomiska och sociala rättigheter, och detta resulterar i förvirring och brist på tydlighet.
. (FR) Jag röstar emot godkännandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna huvudsakligen för att jag inte vill ansluta till en symbolisk och mediamässig handling som syftar till att lansera ett budskap om identitet och hopp bland den europeiska allmänna opinionen, trots att det huvudsakligen bygger på skenmanövrar.
Metoden med konsensus som antagits av ledamöterna i konventet har, som vanligt när enhällighet krävs, lett till en minimistadga där utformningen är fylld av stora brister och tvetydigheter. Den ursprungliga idén med konventet var att åstadkomma en text i samförstånd som skulle göra det möjligt för de femton medlemsländerna att göra den tvingande, genom att införliva den i fördraget. Det är slutligen ett lurendrejeri som fått företräde: texten är svag och den är inte tvingande.
De europeiska medborgarna har knappast behov av ett högtidligt uttalande om de grundläggande rättigheterna som de för övrigt redan tillerkänns genom internationella konventioner och nationella rättsordningar. Jag tror inte att ett sådant resultat övertygar särskilt många om intresset av att utveckla Europeiska unionen. Låt oss vända blad! Stadgan är en dålig övning.
Om medborgarna skall känna sig berörda av Europeiska unionen, dess politik och institutioner åligger det bl.a. parlamentarikerna att ytterligare visa på de avgörande valen, motsättningarna, olikheterna i intressen och förslag som styr de ekonomiska och sociala aktörerna på den europeiska scenen. Dagens aktuella nyheter - sjöfart eller djurmjöl - är en fingervisning till oss om att vi måste reglera och kontrollera marknaderna och de ekonomiska aktörerna i mycket större utsträckning, och vända oss mot intressen som inrättas kortsiktigt och i vinstintresse. Vi behöver en bättre europeisk lagstiftning till förmån för en livskvalitet för alla och för den sociala solidariteten. Det är vår prioriterade kamp för att påståendet om grundläggande rättigheter skall kunna konkretiseras i politiska val.
. (FR) Socialdemokratin lovade oss att Europa inte längre bara skulle vara en ekonomisk marknad, en valuta och en avregleringsmaskin. Genom att berikas med en stadga om de " grundläggande rättigheterna" skulle det sociala Europa äntligen bli socialt.
Men det blev inget av det. Denna stadga är en social tillbakagång när det gäller demokrati och friheter, och ligger betydligt under gällande fördrag. Det krävdes ett stort antal påtryckningar för att rätten till medlemskap i en fackförening och strejkrätten till slut skulle kunna införlivas. Utöver några allmänna påståenden har kvinnorna rätt att " gifta sig och bilda familj" . Invandrarna å sin sida har rätt att inte " utvisas kollektivt" .
När det gäller de sociala rättigheterna är de frånvarande. Ingen rätt till arbete, utan " rätten att arbeta" , ingen rätt till social trygghet eller till en bostad, utan " rätten till socialt stöd och stöd till bostad" , ingen rätt till pension eller en minimiinkomst, inget förbud mot uppsägningar, utan ett " skydd mot all omotiverad uppsägning" . I verkligheten förvisas kampen mot social utslagning till nivån med stöd, i stället för att kräva grundläggande tvingande rättigheter för arbetsgivarna och staterna. Stadgan ger däremot naturligtvis mer än vad som förtjänas åt äganderätten och det fria företagandet.
Av alla dessa anledningar bör stadgan inte införlivas i unionens fördrag, och vi kan inte acceptera denna text i dess nuvarande skick.
. (FR) Det förfarande som valts för att utarbeta och anta stadgan om de grundläggande rättigheterna ger egentligen Europaparlamentet endast ett alternativ: godkänna eller vägra att godkänna den nuvarande stadgan. Inför ett så tudelat val är min röst utan tvetydighet, den godkänner det framsteg som stadgan innebär, ett framsteg som ändå är mycket relativt, både när det gäller textens innehåll och omfattning.
Det är till att börja med lämpligt att gå tillbaka när det gäller det metod som man har valt. Lika mycket som metoden med konventet är intressant och givande när det gäller att upprätta en grundläggande text, lika litet är det motiverat att man fråntar Europaparlamentet som företräder de europeiska folken möjligheten att ändra och berika texten.
Och ändå: när historikern koncentrerar sig på det sätt på vilket förklaringen om de mänskliga rättigheterna eller den internationella förklaringen av samma slag upprättats, upptäcker han i vilken utsträckning den parlamentariska debatten, systemet med ändringsförslag kunnat ge inspiration, relevans och även ambition till dessa grundande texter, som fortfarande i dag är fulla av kraft.
Medan den institutionella debatten inleds samtidigt med antagandet av stadgan borde alla, som liksom jag önskar en europeisk konstitution och som anser att denna stadga kan fungera som stomme för en inledning till en sådan konstitution, kräva att Europaparlamentet kan rösta om innehållet, inom ramen för sitt normala parlamentariska agerande, nämligen rätten att delta i överläggningar och beslut i sakfrågan.
I anslutning till denna institutionella debatt är införandet av stadgan i våra fördrag om EU grundläggande, för att de rättigheter som på detta sätt räknats upp skall kunna garanteras för alla och för att den offentliga politik som krävs för att den skall genomföras skall kunna utvecklas, antingen av medlemsstaterna eller av unionen själv, utan att strida mot befintliga juridiska texter. Man måste faktiskt konstatera att lagen om fri konkurrens, om en gemensam marknad, alltför ofta tvingar sig in jämfört med alla andra krav och kränker de sociala och grundläggande rättigheterna. Vi har sett alltför många förklarande texter som inte fått någon verkan. Det är därför den första prioriteten: att ge denna stadga en verklig juridisk omfattning.
Dessutom är det nuvarande innehållet på vissa punkter tvetydigt och otillräckligt. Till att börja med gör skillnaderna i översättning mellan tyskan och franskan att frågorna om hänvisningen till " religiösa" eller " andliga" värderingar kvarstår fullständigt. Jag är för egen del övertygad om att konfessionsfriheten är en värdering som gäller frigörelse och aktualitet. Jag beklagar tvetydigheten i termerna och avsaknaden av en klarare hänvisning till konfessionsfriheten.
För det andra anges inte rätten till arbete direkt. Alla kan bedöma hur ambitiös en hänvisning är som säger att " Var och har rätt att arbeta" . Mellan det faktum att inte förbjuda tillträde till arbete och åtgärden för att möjliggöra det, ligger mer än en nyans. Vår stadga skulle tydligt ha angivit rätten till arbete, liksom för övrigt rätten till bostad, vilket också uttrycks i en kringgående och föga skyddande formulering.
Denna stadga måste förbättras och vårt parlament bör föreslå en strategi som gör det möjligt att aktualisera och berika den.
. (EN) Jag kommer att rösta för detta betänkande och jag vill uttrycka mina gratulationer till Duff och Voggenhuber för deras ledarskap i parlamentet i samband med denna viktiga fråga.
Jag ser fram emot det högtidliga tillkännagivandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna i Nice.
. (NL) Jag förnekar inte att det står vissa saker i stadgan som jag kan instämma i. Samma saker finns redan inskrivna i de nationella grundlagarna, i den europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och i den europeiska sociala stadgan. Det står inte heller mycket i stadgan, trots att fackföreningsrörelsen, miljöskyddsrörelsen och organisationer som värnar om de mänskliga rättigheterna har insisterat på det. Detta gör stadgan till ett överflödigt dokument. Det är ett propagandadokument som ger intryck av att någonting värdefullt har åstadkommits, men som inte betyder någonting i verkligheten. Dessutom är det i rättsligt hänseende ett förvirrande dokument, som leder till att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg får konkurrera med EG-domstolen i Luxemburg. I den här utformningen är stadgan ingenting annat än ett propagandainstrument som är till för att visa hur bra det är att det finns en europeisk union och att alla borde vara nöjda med den. Den inverkar förvisso på medlemsstaternas nationella befogenheter, men den tillför inte Europas invånare någonting. Utan ändringar, som lägger större tonvikt på sociala grundläggande rättigheter och miljö, kan jag inte ställa mig bakom godkännandet av en stadga.
- (DE) " Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna" är ett viktigt steg för att bestämma Europeiska unionens allmänna, gemensamma värderingar. När jag trots detta avstått från att rösta, var följande anledningar utslagsgivande:
1. Stadgan fastställer viktiga grundläggande rättigheter. I föreliggande form motsvarar den i viktiga frågor inte i tillräckligt hög grad kraven på social rättvisa, så som jag företräder dem. Till exempel finns inte rätten till arbete och rätten till bostad med. Likaså saknas skyldighet att vid innehav av egendom bidra till den allmänna välfärden. Redan i dag utgår man från att stadgan skulle kunna utgöra grundvalen för en europeisk författning. Det är desto mer oeftergivligt att man där förankrar grundläggande sociala rättigheter.
2. Stadgan har uppstått som ett resultat av arbetet i ett konvent som sammanträder offentligt och har en bred sammansättning. Det är utan tvivel ett framsteg när det gäller utarbetandet av dokument av en sådan grundläggande betydelse. Ändå uppfylls inte EU:s anspråk på att vara en folkens och medborgarnas union. Denna stadga måste, om den skall vara ett uttryck för de gemensamma värderingarna för folken i Europeiska unionen, också kunna diskuteras av folken. Därför borde den inte beslutas och högtidligt tillkännages vid rådets möte i Nice, utan toppmötet bör ge en impuls till en europeisk debatt om stadgan. Däri ser jag en chans till att ge en vidare utformning av ett Europa för folken och med ett brett medborgardeltagande.
3. I stadgan har delvis höga anspråk formulerats, men motsvarande bindande krav saknas; det är alltså inte möjligt för medborgarna att överklaga något. Det medborgarnas Europa, som eftersträvas, måste skapa sådana möjligheter.
På grund av dessa överväganden har jag avstått från att rösta i Europaparlamentets kammare.
. (EN) Jag röstade för stadgan om de grundläggande rättigheterna som en avsiktsförklaring.
De grundläggande klausulerna är inte kontroversiella och bör därför stödjas av alla. Det kommer inte att bli något skifte i maktbalansen mellan EU och medlemsstaterna. Denna stadga är ett bekräftande dokument och klargör EU:s ståndpunkt - i synnerhet för de som har för avsikt att bli medlemmar i ett utvidgat Europa.
Vi måste emellertid bestämt stå emot alla kampanjer för en rättsligt bindande stadga, som bara skulle skapa rättslig osäkerhet. Det är uppenbarligen inte lämpligt att göra detta dokument rättsligt bindande, eftersom det inte är en juridisk text.
- Jag lade ner min röst om stadgan om grundläggande rättigheter då jag anser att vi innan vi godkänner eller förkastar den, borde ha vetat hur Europeiska rådet i Nice skulle behandla den. Kommer dessa bestämmelser i framtiden att främst vara av uttalandekaraktär eller tvärtom att bli bindande för gemenskapsinstitutionerna och de europeiska medborgarna?
Vi känner väl till majoritetens inställning i detta parlament. Entusiasterna för en europeisk federalism ser i denna lista över rättigheter embryot till en framtida europeisk konstitution, vilken medlemsstaternas nationella konstitutioner skall anpassas till. Vi förstår deras inställning då de försöker ge en kvalitativ politiskt annorlunda betydelse åt en text om grundläggande rättigheter, som inte bara är vag och allmän utan också av diskutabel nytta för EU som inte har några allvarliga brister, varken på ett normativt plan eller när det gäller försvaret av och tillämpningen av dessa rättigheter.
Lyckligtvis tycks de nationella regeringarnas inställning vara en förnuftig väg, det vill säga att anta stadgan med en rent politisk omfattning och inte bindande. Den stora politiska debatten om stadgan kommer alltså att ske först mellan de nationella regeringarna och därefter möjligen när detta parlament får konfronteras med dess beslut. Därför, och i konsekvens med vad jag skrev i inledningen av denna röstförklaring, kan jag inte göra annat än att lägga ner min röst.
. Den föreliggande texten om en stadga om grundläggande rättigheter innehåller många viktiga, och för människovärdesprincipen centrala formuleringar, som vi svenska kristdemokrater varmt välkomnar.
Då det i Sveriges kommuner och landsting råder stor tveksamhet om det riktiga och ändamålsenliga i att stadgan blir juridiskt bindande, och huruvida EU faktiskt kan, och förmår, infria alla de förväntningar som unionen säger sig garantera, har jag valt att lägga ned min röst i denna omröstning.
. (EN) Under debatten i kammaren i dag om stadgan om de grundläggande rättigheterna, sade kommissionens företrädare att denna stadga var ett första steg mot ett rättsligt bindande dokument. Talare efter talare, med några få undantag, tog fasta på det behov som finns av ett Europa med konstitutionella rättigheter.
Dessa uttalanden bekräftar den oro som finns i mitt hemland om avsikten att göra denna stadga till ingress i en europeisk författning.
Vår premiärminister, Ahern, sade nyligen klart och tydligt att Europeiska stadgan om de grundläggande mänskliga rättigheterna även i fortsättningen bör vara ett politiskt, inte ett rättsligt, dokument. Ledamöter av den irländska regeringen har nyligen ställt frågor om centralmakten i Bryssel hotar den irländska identiteten och premiärminister Ahern, samtidigt som han bekräftade att Irlands medlemskap var grundläggande för landets välstånd och ekonomiska framgång, motsatte sig bestämt varje form av alltför snabb utveckling i riktning mot ett mer federalt - centraliserat - Europa, eftersom det skulle gå betydligt längre än vad de flesta européer för närvarande önskar eller är beredda att acceptera.
Mot bakgrund av Irlands nationella ståndpunkt och i överensstämmelse med vad de flesta av mina väljare vill, måste jag rösta mot denna stadga om grundläggande mänskliga rättigheter som, trots att den vid denna tidpunkt bara är en politisk ståndpunkt, av allt att döma är avsedd att bli ingress i en europeisk författning som kommer att åsidosätta mitt hemlands författning och det irländska folkets vilja.
. (FR) Jag röstade emot, bestämt emot, det utkast till stadga om de grundläggande rättigheterna som överlämnats till oss.
Jag gjorde det framför allt för att protestera mot den antidemokratiska process den är resultatet av. Från början till slut har utarbetandet av stadgan givit upphov till en rad maktövertaganden.
Ett semantiskt maktövertagande, redan från början, med frågan om namnet på den institution som stadgan kommer ifrån. Den inrättades som " kammare" av toppmötet i Köln, och utnämnde sig sedan själv till " konvent" , ett namn som på ett obehagligt sätt erinrar om 1793 och terroristavsteg under franska revolutionen, vilka genomfördes av ett annat konvent.
Ett maktövertagande gentemot parlamenten. Denna text, vars definitiva version tagits fram av ett presidium med en oklar funktion, kommer att påtvingas medborgarna i våra länder av EG-domstolen, trots att den inte ens ratificerats av våra nationella parlament, som ändå har exklusiv befogenhet när det gäller mänskliga rättigheter! När det gäller de europeiska parlamentarikerna är det inte nog med att de inte haft rätt att lämna in ändringsförslag till stadgans text - man har dessutom hävdat att själva resolutionen bara kan gå till omröstning i sin helhet, på bekostnad av de mest elementära demokratiska reglerna.
Ett maktövertagande mot en rad grundläggande rättigheter som på ett oroande sätt avlägsnats från texten. Den fullständigt grundläggande och elementära rätten för ett barn att leva med sin far och sin mor har inte behållits, trots att ett antal " konventsledamöter" uttryckligen och oupphörligt begärt det. Den grundläggande rätten till en nation, vilket också krävts och också är grundläggande har även den censurerats. Varje hänvisning till våra nationers religiösa arv, som ändå uttryckligen nämns i de flesta grundläggande texter som styr våra stater, även i Frankrike, med hänvisning till det högsta väsendet, har, trots att den förekom i den ursprungliga texten till stadgan, avlägsnats efter diverse påtryckningar, vilka bl.a. tycks ha utövats av företrädarna på högsta nivå för vissa medlemsstater, med hänvisning till en upplysningsfientlighet som blandar ihop berättigad konfessionsfrihet och uteslutning av varje religiös hänvisning från den offentliga verksamheten.
Avslutningsvis har den kohandel som denna typ av process oundvikligen leder till resulterat i att begreppet européernas " religiösa arv" vägts mot främjandet av den " fria företagsamheten" ... Gissa vem som kommer att vinna? Man bedömer gränserna för regeln om samförstånd som tillämpas inom en sådan ram genom att konstatera de groteska val den leder till.
Stadgans text innehåller slutligen inget europeiskt. Den skulle kunna antas i sitt nuvarande skick var som helst på jorden. Det är ödet för processer av detta slag att leda till texter som bestämt anpassar sig till den minsta gemensamma nämnaren. När det gäller en sådan text, utöver dess illegala karaktär, eftersom unionen inte har någon som helst befogenhet när det gäller mänskliga rättigheter, kan man inte ens se intresset i sakfrågan, trots att våra friheter i Europa är förvånansvärt skyddade av våra nationers grundande texter och Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Den metod som använts däremot, de uteslutningar som uttalats och tvetydigheten som omger själva typen av text kastar ett ganska skarpt ljus på de nya totalitära frön som finns i själva processen med den europeiska integrationen.
Betänkande (A5-0313/2000) av Marinho
Fru talman! Detta dokument från Marinho är början på en framtida europeisk straffrätt. Pensionärerna stöder tanken på en förstärkt straffrätt, inte bara nationellt utan framför allt på europeisk nivå, för dessvärre utgår brottsligheten inte längre bara från våra respektive stater, utan den begås av personer av annan nationalitet. Pensionärerna och de äldre är de som, mer än andra, är brottslighetens offer: naturligtvis inte den tunga brottslighetens, den som leder till penningtvätt och som vi bekämpar, utan de små brottsliga handlingar som är ett resultat av den tunga brottsligheten och som gör livet så svårt för alla, framför allt för de äldre.
. (FR) Vi granskade i går kväll fyra förslag till texter om kampen mot den organiserade brottsligheten, vilka i sin helhet förefaller oss välkomna, även om betänkandena och ändringsförslagen från Europaparlamentet å sin sida är mer tveksamma.
Dessa texter har två gemensamma punkter. Till att börja med kompletterar de varandra, genom att utvidga Europols befogenheter, genom att inrätta en provisorisk enhet för rättsligt samarbete, genom att förbättra det rättsliga stöd som medlemsländerna kan ge varandra och genom att bättre fastställa villkoren för kampen mot tvättning av pengar, som är resultatet, eller orsaken, eller åtminstone den punkt som måste passeras för en rad mycket allvarliga brott.
Vidare bygger alla dessa texter på initiativ från medlemsländerna, eftersom de sorterar under antingen den tredje pelaren eller artikel 67 i Fördraget om Europeiska gemenskapen, för vilket kommissionen inte har något initiativmonopol. Jag betonar i förbigående att under denna sammanträdesperiod har totalt sju betänkanden sitt ursprung i nationella initiativ, vilket bevisar att detta system, där det finns, faktiskt är mycket produktivt. Dessutom utvecklar det ett samarbete som bättre respekterar den nationella suveräniteten, vilket bevisas av initiativet från Republiken Frankrike om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, vilket är ämnet för Roures betänkande, som lyckas förena den ömsesidiga rättsliga hjälpen med respekten för medlemsstaternas grundläggande intressen.
Vi har i allmänhet stöttat dessa initiativ, utom när ändringsförslagen från Europaparlamentet tenderade att göra dem alltför urvattnade i federalistisk riktning. Vi beklagar däremot livligt att en femte text, Ceyhuns betänkande om två initiativ från Republiken Frankrike som syftar till att bättre hålla tillbaka den illegala invandringen, återförvisats till utskottet. De argument som framförts av Europaparlamentet är fullständigt bedrägliga. I verkligheten vill vår kammare blanda sig i allt, men känner motvilja mot att stödja besluten som ändå står i centrum för staternas ansvar för att skydda folken. Lyckligtvis har Europaparlamentet på detta område bara en rådgivande roll, i avvaktan på en fullständig tillämpning av Amsterdamfördraget, men parlamentet lyckas utnyttja den i fel riktning, genom att bromsa upp de bra besluten.
. (FR) Jag har redan uttalat mig om förslaget till ändring av direktivet från 1991 rörande tvättning av pengar. Europaparlamentet hade redan visat på bristerna i detta direktiv. Kommissionen har nyligen lagt fram ett förslag som tar hänsyn till parlamentets kommentarer. Rådets gemensamma ståndpunkt är inte officiellt känd.
Det betänkande vi i dag diskuterar ligger helt i linje med det åtagande som gjordes vid Europeiska rådet i Tammerfors, i oktober 1999, om att bekämpa den farsot som tvättning av pengar utgör, och som varje år motsvarar mellan 2 och 5 procent av världens BNI.
Det franska ordförandeskapet har prioriterat detta i sin dagordning. Det är anledningen till att det franska ordförandeskapet genom en samling lagstiftningsåtgärder avser att inrätta en rättslig ram som är tillräckligt omfattande för att täcka brottet med tvättning av pengar.
Å ena sidan föreslås att Europols behörighet utvidgas till tvättning av kapital (Karamanous betänkande), å andra sidan föreslår man en rad åtgärder som främjar internationellt samarbete inom området ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (Roures betänkande). Dessa två betänkanden har i dag gått till omröstning och jag har röstat för dem.
Enligt Marinhos betänkande avser man att utvidga principen med ömsesidigt erkännande av nationella åtgärder för identifiering, upptäckt, frysning eller beslagtagande och konfiskering av brottets instrument och produkter, vilken inrättats av den gemensamma ståndpunkten 98/6399/rättsliga och inrikes frågor 1998, till att omfatta beslut som fattas före domen, särskilt de som skulle göra det möjligt för behöriga myndigheter att snabbt agera för att skaffa bevis och beslagta tillgångar som enkelt kan överföras.
Dessa voluntaristiska åtgärder är absolut nödvändiga för att bekämpa detta fenomen, som hela tiden utvecklas och internationaliseras. " Det står i centrum för den organiserade brottsligheten, det måste utrotas överallt där det finns." (Europeiska rådet i Tammerfors i sin slutsats 51).
Det är anledningen till att jag röstat för Marinhos betänkande, och därmed stött det franska ordförandeskapets ansträngningar.
. (DA)Även om vi stöder kampen mot penningtvätt och därför också kan förstå behovet av att de behöriga myndigheterna utrustas med de rätta instrumenten för syftet, kan vi inte rösta för Marinhos betänkande. Eftersom detta betänkande, tillsammans med betänkandena av Karamanou och Roure, som vi också röstar om i dag, syftar till en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga förfaranden för fastställande av straffsatser för penningtvätt, tar man indirekt ett steg mot skapandet av ett gemensamt europeiskt rättssystem med domstolar, polis, domare, rättsväsen, etc., en utveckling som vi inte kan eller vill stödja.
Kampen mot penningtvätt sker under alla omständigheter på flera nivåer, och som utgångspunkt menar vi att det inte finns behov av att fastställa straffsatser för detta på gemenskapsnivå.
- (DE) Meningsfullheten i och den absoluta nödvändigheten av att bekämpa penningtvätt är ingen tvistefråga. Men uppfattningarna om hur det skall ske skiljer sig åt. På så vis orsakar fastställandet av minimistraff genom detta rambeslut elementära rättsprincipiella problem. Detta fastställande av minimistraff motsäger de väl uttänkta nationella straffrättssystemen. Dessutom påbjuds det en harmonisering av den straffrättsliga ramen, men inte en standardisering av den.
Fastställandet av den straffrättsliga ramen måste, mot bakgrund av rättsprincipiella och demokratiska överväganden och som kärnpunkt i den nationella suveräniteten, överlåtas åt medlemsstaterna.
. (EN) Jag välkomnar detta betänkande. Man lade fram förslag till särskilda åtgärder mot penningtvätt i Tammerfors 1999. Europeiska rådet, som upptäckt att allvarliga former av brott i allt högre grad skedde för att undgå skatter och avgifter, uppmanade medlemsstaterna att ge fullständig rättslig hjälp vid undersökningar och åtal i samband med denna typ av brott och när det gällde tillnärmning av straffrätt och förfaranden som rör penningtvätt. Man accepterade att principen om ömsesidigt erkännande också skulle tillämpas för beslut som fattas under förberedande överläggningar, i synnerhet när det gäller dem som skulle göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att snabbt säkra bevis och beslagta tillgångar som är lätta att flytta.
Genom detta initiativ föreslår det franska ordförandeskapet ett antagande av ett rambeslut om tillnärmning av straffrätt och förfaranden som rör penningtvätt (t.ex. spårning, spärrning och beslagtagande av medel).
Godkännandet av detta betänkande och det franska initiativet kommer tveklöst att vara ett bidrag i kampen mot penningtvätt.
. (NL) Gränsen mellan att göra affärer och ekonomisk brottslighet är ofta svår att dra. Narkotikahandel, vapenhandel, illegal dumpning av avfall, att överraska konsumenter med produkter av dålig kvalitet, banksekretess och skatteparadis bidrar onekligen till den ofta förespråkade ekonomiska tillväxten. Ändå är det uppenbart att de strider mot mänsklighetens intressen och bevarandet av vår miljö. Egendomsrätten tycks nästan vara helig. Så var det för ett århundrade sedan, och efter att ha försvagats lite är den nu tillbaka med full kraft. Därför innebär allt som gör det lättare att oskadliggöra dem som profiterar på illegala ekonomiska handlingar ett steg framåt. Samtidigt utnyttjar man det här ämnet för att förstärka polissamarbetet i Europa. Ibland verkar det som om den målsättningen är viktigare än att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. I praktiken skulle ett sådant samarbete kunna vara väl lämpat för andra ändamål än att bekämpa penningtvätt. Det får negativa konsekvenser i fråga om rättigheterna för medborgare som inte gör sig skyldiga till den här formen av kriminalitet. Den bästa lösningen är därför att göra bankers och andra företags böcker helt offentliga och att utveckla en demokratisk kontroll över ekonomin.
. (EN) Jag gratulerar Marinho, min socialdemokratiske kollega, till hans utmärkta betänkande om en förstärkning av kampen mot internationell penningtvätt och den organiserade brottsligheten. Brottsligheten är en av de viktigaste frågorna för våra väljare och många stöder bestämt uppfattningen att brottslingarna skall placeras inom lås och bom. Vi måste slå ned hårt på brottsligheten och orsakerna till brottsligheten, så att våra medborgare, var de än bor, känner sig trygga och blir skyddade mot dessa brottslingar.
Penningtvätt ger bränsle till narkotikasmugglingen. Den befintliga EU-lagstiftningen räcker tydligen inte för att minska den penningsumma - den rapporteras uppgå till 590 miljarder US-dollar - som tvättas i världen varje år. Vi välkomnar initiativet från det franska ordförandeskapet som syftar till att förbättra samarbetet mellan de nationella myndigheter som är ansvariga för att ta itu med penningtvätten och fastställa enhetliga straffsatser. Alla medlemsstater bör betrakta penningtvätt som ett brott som ger ett minimistraff på fyra års fängelse.
Europaparlamentet har denna vecka röstat om ytterligare åtgärder i vår strävan att bekämpa den internationella brottsligheten. Vi hoppas på att kunna utvidga Europols behörighet, så att myndigheten skall kunna ta itu med allvarliga internationella brott. Vi vill också ta bort rättsliga hinder som förbjuder utlämnande av misstänkta brottslingar som anklagas för penningtvätt eller andra liknande brott som omfattar olagliga medel. Detta kommer att bli ett viktigt instrument för att göra det möjligt att ställa brottslingar inför domstol över hela Europeiska unionen.
Dessa betänkanden är avgörande om den gemensamma marknaden inte skall bli en fri marknad för brottslingar. Det sista vi vill är att den gemensamma marknaden gör det möjligt för brottslingar att slinka in osedda genom bakdörren. Dessa åtgärder som formulerats av socialdemokratiska ledamöter av Europaparlamentet utgör ett viktigt steg i kampen mot den internationella brottsligheten, och jag uppmanar kammaren att stödja dessa betänkanden.
Betänkande (A5-0312/2000) av Karamanou
Fru talman! Jag röstade för Karamanoubetänkandet, som har ett annat viktigt syfte när det gäller kampen mot brottsligheten, dvs. att skapa en europeisk poliskår. Jag har dock drabbats av vissa tvivel därför att en pensionär, Lucia Boroni, sade till mig häromdagen: " Jag var ute och promenerade när någon stal min plånbok. Då fick jag se en polis i närheten som hade en jacka med påskriften ' Europeisk polis' och jag sade till honom: Men varför springer ni inte efter tjuven som stal min plånbok? Och polisen svarade: Jo, det finns en princip om att vi inte skall lägga oss i sådant som hör till nationernas behörighet, subsidiaritetsprincipen. Tjuven var italiensk, och därför skall en italiensk polis springa efter honom. Jag är den framtida europeiska polisen."
Jag hoppas verkligen att detta bara förblir en ond aning och inte en realitet! Ack ja!
. (EN) Även om vi kommer att stödja betänkandet, har vi, som brittiska konservativa ledamöter, särskilda reservationer när det rör vissa aspekter av betänkandet; dessa är följande: utvidgning av kvalificerade majoritetsbeslut - med hänsyn till Europol kommer rådet att tillämpa 2/3-majoritet i enlighet med artikel VI i fördraget (artikel 1.1b - ändringsförslag 3); centralisering av Europols befogenheter - EG-domstolen kommer att få behörighet att döma i alla tvister eller konflikter mellan medlemsstaterna, i enlighet med tolkningen eller tillämpningen av konventionen (artikel 1.1d - ändringsförslag 5).
. (EN) Samtidigt som jag välkomnar ett närmare samarbete mellan medlemsstaternas polisstyrkor, både mellan dessa och genom Europol, delar jag föredragandens oro över bristen på demokratisk ansvarighet inom Europol.
Eftersom penningtvätten har fått enorma proportioner över hela världen, är det helt klart så att Europol måste få befogenheter att bekämpa den, med hänsyn till att utforma en europeisk strategi för polisiärt och rättsligt samarbete. Det är emellertid mycket viktigt att de nationella parlamenten och Europaparlamentet får tillgång till information om Europols verksamhet för att kunna säkerställa den politiska ansvarigheten och att det finns en roll för EG-domstolen att säkerställa den rättsliga ansvarigheten.
Betänkande (A5-0314/2000) av Roure
Fru ordförande! Jag röstade för Rourebetänkandet. Även detta är ett dokument som syftar till att bekämpa brottsligheten genom en anpassning av straffrätten. Men även här måste jag få berätta att i lördags befann jag mig i Curno, min hemkommun, utanför banken dit pensionärerna varje månad kommer för att ta ut sin pension. Jag såg en jättelång kö av äldre och pensionärer. En av dem, den sista i kön, kände igen mig och frågade: " Men hur kan det komma sig att kön är så lång?" Detta intresserade mig, så jag gav svaret: " De håller på att kontrollera om det finns några svarta pengar, enligt de nya reglerna." " Det spelar ingen roll" , svarade den gamla, " vita eller svarta pengar, jag tar dem ändå bara jag får min pension" .
Detta är vad jag hoppas inte skall ske när detta dokument tillämpas.
. (ES) De partier jag företräder i denna kammare, Eusko Alkartasuna och Esquerra Republicana de Catalunya, stöder helt Roures betänkande om förbättrad ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, särskilt när det gäller kampen mot organiserad brottslighet, penningtvätt av vinning av brott och ekonomisk brottslighet. Vi stöder också upprättandet av en konvention som underlättar kampen mot den organiserade brottsligheten och penningtvätten, liksom de olika åtgärder som föreslås för att uppnå dessa mål. Tanken om att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europa är givetvis en strävan vi stöder.
Att medlemsstaternas möjligheter att avslå en begäran om ömsesidig rättslig hjälp begränsas till den anmodade medlemsstatens " väsentliga intressen" , vilket därmed övervinner begrepp som suveränitet, allmän ordning eller nationell säkerhet, tycker vi är ett steg framåt, men det är fortfarande otillräckligt. Detta främst för att vi fortfarande anser att det är oacceptabelt att låta en medlemsstat åberopa " väsentliga intressen" för att kunna avslå rättsligt samarbete i brottmål. Detta visar återigen att medlemsstaterna har mycket kvar att lära om betydelsen av gemensam suveränitet. Dessutom måste jag, såsom ledamot som företräder basker och katalaner, påminna om att man måste fortsätta betona samarbetet mellan medlemsstaterna, oberoende av att det i EU finns andra polisstyrkor som inte verkar på nationsnivå.
Detta betänkande, och i allmänhet området med frihet, säkerhet och rättvisa i Europa, baseras på den demokrati och rättsstat som skall råda i EU. Därför är det mest oroande i EU:s framtida rättsliga samarbete att vissa medlemsstater för närvarande föreslår straffrättsliga reformer som gränsar till brott mot de mänskliga rättigheterna. Som ni väl känner till, ärade ledamöter, har den spanska regeringen drivit på en straffrättslig reform för att skärpa straffen för vissa typer av brott. Konkret överväger man i denna särskilda lagstiftning, fängelsestraff på upp till tio år för barn på 14 år, för att inte nämna andra åtgärder.
Ärade ledamöter! Vi är övertygade om att Europa bör skapa detta område med frihet, säkerhet och rättvisa som vi så ofta nämner i våra inlägg. Vi är de första att stödja det. Men jag vill rikta uppmärksamheten på de möjliga straffrättsliga reformer som kan komma att genomföras i olika länder - såsom Spanien med Partido Popular vid makten - genom att utnyttja ett visst tillstånd, för dessa reformer är oroande för det fria och demokratiska Europa.
. (EN) Jag välkomnar Roures betänkande om ett annat initiativ från det franska ordförandeskapet - denna gång för att öka samarbetet inom det rättsliga området för att se till att det inte införs några hinder som förbjuder utlämnande av misstänkta brottslingar som anklagats för penningtvätt eller andra liknande brott som omfattar olagliga medel.
I förslaget till konvention föreslås att banksekretessen inte skall få användas som skäl till att vägra utlämna information, som begärs av en annan medlemsstat, om någon som misstänks vara delaktig i ekonomiska brott. Tanken är dessutom att medlemsstaterna på begäran skall utlämna uppgifter om alla bankkonton som innehas av misstänkta personer. Syftet med den nya konventionen är att tvinga medlemsstaterna att aktivt undersöka misstänkta transaktioner.
Betänkande (A5-0317/2000) av Gebhardt
Fru talman! Detta är ett dokument - som jag röstade för - som har som mål att gradvis skapa en enda europeisk domarkår. Man inrättar faktiskt en provisorisk enhet som utgörs av en företrädare för de domare eller poliser som utövar funktionen som domare i våra femton medlemsstater. Jag hade emellertid hoppats att man även skulle ta med en företrädare för advokaterna i var och en av de femton staterna i detta organ, för jag tror att om man skall skapa något nytt på det rättsliga området är det bra att lyssna inte bara på de domare som dömer, utan även på de advokater som har en mycket stor erfarenhet inom detta område. Detta säger jag inte bara för att min dotter just har tagit sin jur. kand.
. (DA)Det oförställda syftet med Gebhardtbetänkandet, dvs. att institutionalisera det rättsliga samarbetet och göra det överstatligt genom inrättande av Eurojust bygger på ett förhållande som är mycket problematiskt. Det finns inte en, utan femton olika rättspolitiska kulturer och femton olika rättssystem i EU. Ett införlivande av dessa olika rättstraditioner i EU:s byråkrati, skulle kunna resultera i ett elitistiskt och slutet system utan någon form för folkligt stöd. Ett sådant system kommer inte heller att kunna lösa de problem som medlemsstaterna står inför.
Vi motsätter oss också kraftfullt ambitionen att göra EU till en " rättsstat" genom inrättande av organ med " en balanserad och oberoende samexistens av den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten" . Det är fortfarande medlemsstaterna i egenskap av rättsstater, som skall utgöra kärnan i det europeiska samarbetet. Vi röstar därför emot betänkandet.
Betänkande (A5-0310/2000) av Langenhagen
Fru talman! Detta är det enda betänkande som jag har röstat emot. Jag röstade " nej" till detta dokument för jag blev förbluffad över att läsa föredraganden Langenhagens motivering, där hon tydligt och klart bekräftar att de procedurer som utförts när detta program förverkligats, ett program som fördelat 665 miljoner euro, inte har varit korrekta. Dessvärre har vi fått höra att vissa ledamöter i de utskott som skulle fördela de europeiska forskningsfonderna inom sektorerna jakt och fiske även har kunnat utnyttja denna forskning. Jag tror därför att vi måste vara betydligt mer uppmärksamma än vad som för närvarande är fallet när vi betalar ut pengar för olika forskningsprojekt.
(Sammanträdet avbröts kl. 12.52 och återupptogs kl. 15.00.)
Turkiet (fortsättning)
Herr talman! Som ledamot i den gemensamma parlamentarikerkommittén EU-Turkiet ägnar jag mig intensivt åt Turkiets framtida anslutning. Jag skulle i dag särskilt vilja understryka kollegan Morillons krav att inrätta ett europeisk-turkiskt forum i denna kammare, och dessutom rikta kravet till de nationella parlamenten i våra medlemsstater att behandla Turkiets framtida anslutning offentligt. Detta är viktigt både för Turkiet, och i hög utsträckning för medlemsstaterna själva, respektive för våra medborgare. Våra regeringar röstade i Helsingfors för Turkiets kommande anslutning. Respektive befolkning överraskades av detta beslut, och många kan ännu inte förstå det, ty man ger inte heller det egna folket något diskussionsforum, vilket leder till att man talar om denna fråga i skymundan, utan sakkännedom och utan kunskap om bakgrunden till Helsingforsbeslutet. På så vis uppstår en anti-hållning, som vi inte har råd med i unionen med tanke på de många turkiska migranter som redan bor hos oss, och med tanke på den växande främlingsfientligheten.
Mina turkiska kolleger från den Stora turkiska nationalförsamlingen beklagar också detta missförhållande, nämligen att ingen uppenbarligen vill tala med dem, ingen från de nationella regeringarna eller parlamenten, och knappast inte heller någon ur de europeiska institutionerna. Naturligtvis finns det informella samtal, men så gott som inga officiella möten äger rum. Man skulle kunna få det intrycket att det finns ett slags gentlemen's agreement om att man bara talar i skymundan i stilla kammare om Turkiets anslutning. Vad är man rädd för? Var Helsingforsbeslutet ändå överilat? Rådets och kommissionens eufori i början har tydligt försvagats. Turkiet har hittills just när det gäller de politiska kriterierna inte uppnått några väsentliga framsteg, förutom avsiktsförklaringar.
Desto viktigare är det nu, nästan ett år efter Helsingfors, att diskutera Turkiets anslutningsperspektiv i våra nationella parlament och med våra medborgare. Det är vi skyldiga både Turkiet och vår egen befolkning. En sådan diskussion kan kanske också bidra till att integrera de migranter från Turkiet som lever hos oss.
Herr talman! Om Turkiet vore medlem av EU skulle det vara det folkrikaste medlemslandet näst efter Tyskland. Det skulle vara den första medlemmen som geografiskt överbryggar klyftan till Asien, och som har en huvudsakligen muslimsk tradition. Dessvärre är det ett land som inte bara är stort, utan som dessutom känns ostabilt när det gäller demokratin.
Alla dessa faktorer visar att Turkiets ansökan om medlemskap i EU är en av de viktigaste frågorna för EU:s framtid. Kommissionens återkommande rapport om utvidgningen bekräftar framsteg, men visar också på stora brister vad gäller demokratin, de mänskliga rättigheterna och hanteringen av etniska minoriteter, t.ex. kurderna. Turkiet har inte kommit så långt som man hade hoppats. Tortyren existerar fortfarande, och militären spelar en alldeles för stor politisk roll. Turkiets roll på Cypern är också oacceptabel.
Min roll här är att representera PSE-ledamöterna i budgetutskottet. Då handlar det förstås om ekonomi. Ur ekonomisk synvinkel är fattigdom, inflation och budgetunderskott generella problem, liksom den sociala snedfördelningen av de ekonomiska framstegen. Här behövs det stora strukturella reformer.
Betänkandet av Seppänen handlar om att utöka Europeiska investeringsbankens befogenheter och mandat för insatser i Turkiet. Institutionellt sett bygger denna fråga på den tullunion som existerar med Turkiet sedan ganska många år. Den tullunionen behöver dock förstärkas genom ett särskilt åtgärdsprogram från Europeiska investeringsbanken, eftersom Turkiet, för bankens del, ännu inte ingår i kretsen av länder som kan få föranslutningsstöd.
Vi ser det som mycket angeläget att EU genom EIB aktivt stöder utvecklingen, så att Turkiet snarast kan starta en konkret process i syfte att uppfylla Köpenhamnskriterierna. Det är därför som kraven på demokrati och mänskliga rättigheter måste komma till uttryck också i EIB:s finansieringsverksamhet. Konkret handlar det om möjligheterna att utfärda lån till projekt i Turkiet till ett belopp av 450 miljoner euro fram till år 2004. Turkiet är visserligen redan låneberättigat i flera sammanhang, men nu vill kommissionen satsa på ekonomisk uppbyggnad, särskilt vad gäller infrastrukturen, för att stärka landets ekonomiska konkurrenskraft.
Låt mig göra en principiell kommentar om förfarandet, utöver sakfrågan. Det här är ett samrådsförfarande, men det rimliga vore förstås att det vore ett medbeslutandeförfarande eftersom dessa beslut faktiskt kan leda till att budgeten måste justeras. Det gäller särskilt i detta skede när vi stegvis allt mer engagerar EIB:s resurser, men utan att fullt ut täcka upp de ekonomiska risker vi tar. När EIB ger lån till länder utanför medlemsländerna, borde det också ske i samråd med parlamentet om vilka politiska prioriteringar som bör göras i denna huvudsakligen utrikespolitiskt motiverade del av bankens verksamhet.
Det budgetmässiga problemet just nu är att marginalen i garantifondsreserven riskerar att ta slut. Vi ökar investeringsbankens åtaganden, men vi ökar inte i samma mån EU-budgetens lånegarantireserv, och vi har åtagit oss att finansiera 65% om ett lån inte kan återbetalas. Den återstående garantifondsreserven är nu så låg att den kan komma att hindra unionen från att använda EIB som instrument om nya händelser skulle inträffa som behöver insatser av denna karaktär.
Trots denna oro föreslår ändå budgetutskottet att parlamentet godkänner kommissionens förslag. Vi står dock bakom föredragandens kritiska synpunkt att det idag saknas en effektiv utvärdering av EIB:s utlåningsverksamhet, och att det brister vad gäller allmänhetens insyn i och den demokratiska kontrollen av bankens verksamhet.
Att vi ändå kommer att rösta ja beror på att vi ser det som viktigt att bidra till en mer positiv utveckling på de områden där Turkiet fortfarande brister, i detta fall särskilt på det ekonomiska området.
Morillon har skrivit ett bra betänkande, i vilket han betonar att varken religiösa invändningar eller geostrategiska överväganden är avgörande faktorer för Turkiets anslutning.
Utmaningen för Turkiet när det gäller uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna, handlar om att inte bara reformera författningen, utan också dess politiska och intellektuella inspirationskällor. I Västeuropa har pluralistiska idéer och differentierade identiteter inom samma stat lett fram till ett erkännande av kulturella, språkliga och politiska rättigheter och decentralisering. Turkiet måste ta till sig dessa moderna europeiska mångfaldsbegrepp och rätten att få vara annorlunda. Kemals ideologi som var modern 1930 är inte det år 2000. Jag har därför lagt fram mina ändringsförslag om behovet av en politisk lösning för det kurdiska folket.
Det är oacceptabelt att kommissionen inte nämner kurderna i anslutnings- och partnerskapsdokumentet, trots att man hänvisat till detta folk i flera regelbundet utkommande rapporter, och kommissionär Verheugen nämnde dem i förmiddags.
Jag hoppas att parlamentet och rådet tar itu med detta förhållande. Det hjälper inte Turkiet eller Europeiska unionen att försöka undvika denna fråga, som är den största enskilda orsaken till Turkiets dåliga resultat på området för de mänskliga rättigheterna. Om det inte blir en lösning av kurdfrågan, kommer inte heller Köpenhamnskriterierna att uppfyllas, och jag uppmanar därför parlamentet att godkänna mina ändringsförslag och jag uppmanar rådet och parlamentet att föra fram ståndpunkten att en lösning av kurdfrågan är nyckeln till ett avlägsnande av Turkiets problem när det gäller att uppfylla Köpenhamnskriterierna.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! I min egenskap av ledamot av delegationen till de tre länderna i södra Kaukasien - Georgien, Armenien och Azerbajdzjan - stöder jag fullständigt Morillons betänkande, särskilt artikel 18, där den turkiska regeringen uppmanas att förbättra sina förbindelser med sina grannar i Kaukasien.
Även om Azerbajdzjan och Turkiet har särskilda förbindelser är det långtifrån fallet när det gäller Armenien, ett land som Turkiet upprätthåller en handelsblockad emot, något som är oacceptabelt efter att landet uppnått kandidatstatus inom Europeiska unionen. Meningsskiljaktigheten beträffande erkännandet av det armeniska folkmordet bör även upphävas, för att de diplomatiska och handelsmässiga förbindelserna skall kunna normaliseras, särskilt som Turkiet spelar en avgörande roll i projektet med att uppföra en pipeline för olja från Kaspiska havet till den turkiska hamnen Djian, i Medelhavet.
Turkiet bör också införliva miljöbegreppet, särskilt i projekt som gäller uppförande av stora dammar, som definitivt kommer att påverka grannländernas vattenfunktion.
Herr talman! Jag vill gratulera general Morillon till hans betänkande som under rådande omständigheter är så balanserat som det går. Vi känner alla till hur svårt det är att i liknande problematiska fall alltid handskas effektivt med strävanden att tjäna politiska, ekonomiska samt andra syften och intressen på bekostnad av rättsliga principer och regler, oftast med en metod kännetecknad av att olika bedömningsgrunder användes.
Därför lovordar jag frispråkigheten som generellt kännetecknar Morillons betänkande, trots att jag anser att en mer direkt formulering på vissa ställen skulle ge en mer exakt bild av uppgifterna för utvärdering av Turkiets väg mot anslutning. I detta sammanhang betonar jag den grundläggande slutsatsen i punkt 22 att Turkiet inte uppfyller Köpenhamnskriterierna och jag påtalar de många fördömandena gällande Turkiets handlande och brister inom områdena för de mänskliga rättigheterna, de demokratiska friheterna samt landets internationella agerande, och jag vill understryka de rekommendationer härvidlag som riktas av Europaparlamentet till landet i fråga att rätta sig efter de europeiska värderingarna i anslutning till detta.
Dessutom, och trots vad som tydligt anges i skälen I och J, och i punkterna 12 och 17 om obestridliga turkiska överträdelser av dessa värden, framför allt vad gäller den turkiska ockupationsarmén på Cypern som Turkiet uppmanas dra tillbaka, är det ett faktum att det skulle vara att föredra att uttryckligen påtala Turkiets aktuella och historiska ansvar rörande vissa problem. Detta gäller t.ex. den konstanta turkiska likgiltigheten och den därmed sammanhängande återvändsgränden i Cypernfrågan - i vilken de turkiska provokativa avsikterna under en ny upphettad kris märks tydligt , nonchalerandet av internationella fördrag och expansionspolitiken gentemot Grekland, tystandet av den historiska sanningen om det armeniska folkmordet och föraktet för grundläggande minoritetsrättigheter i kurdfrågan.
Något sådant skulle kanske också vara till en större hjälp för Turkiet självt eftersom det skulle ge ett riktigare budskap till de krafter i landet som verkligen strävar efter en modernisering. Det skulle också stärka dessa krafter i ansträngningarna att säkra de nödvändiga förutsättningarna för ett europeiskt perspektiv, så att följaktligen även många av dem som av seriösa skäl tvivlar till och med på den principiella trovärdigheten i detta perspektiv skulle övertygas.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar kolleger! Som rådets ordförande sade i morse är vår debatt mycket aktuell då den sammanfaller med de texter som kommissionen har förberett, alltså betänkandet om Turkiets framsteg och, naturligtvis, framför allt texten om partnerskap.
Det är det första allvarliga steget som tas i Turkiets anslutningsprocess för att denna skall gå in i den praktiska tillämpningsfasen. Vi å vår sida anser att detta är något vi bör välkomna. Turkiet har med all sin olikhet alltid utgjort en oskiljbar del av den europeiska verkligheten. Den gamla rivaliteten kan inte medföra att man bortser från Turkiets närvaro i de europeiska ländernas liv. Om Europa på ett positivt sätt lyckas ta emot och ansluta Turkiet, med dess olikhet, till sin gemenskap, kommer, tror jag, ett mycket stort politiskt och kulturellt steg att ha tagits av Europa. Våra värderingars allmängiltighet kommer att bekräftas, det vill säga värderingar som inte bygger på att parternas särdrag utplånas utan på att deras olikheter och särskiljande egenskaper förenas till en helhet.
För att kunna förenas till en helhet krävs naturligtvis att det också finns någon gemensam grund. Den gemensamma grunden har vår föredragande, med sitt verkligen utmärkta betänkande som jag vill tillägga att även jag gratulerar honom till, utforskat och påvisat för Turkiet. Den gemensamma grunden heter demokrati och förutsätter yttrandefrihet, alltså samma mänskliga och politiska rättigheter för alla, oberoende av etnisk härkomst, och rätten att fritt utse regering genom fria val, med verkligt fria val och endast med fria val, något som naturligtvis är oförenligt med autonoma maktcentra, och ännu mer om det är fråga om autonoma centra för en militär övermakt. Om det är något man skulle vilja att Morillons betänkande mera gick in på så är det på denna punkt gällande behovet av ökad tydlighet så vitt gäller det omöjliga att få en fungerande demokrati och anslutning av Turkiet utan att den i konstitutionen fastlagda militära övermakten avskaffas. Demokratin är oförenlig med väpnade styrkor som institutionaliserade politiska funktioner och naturligtvis står den även i motsatsställning till faktiska ingrepp av armén i det politiska livet, vare sig det sker med konstitutionell täckning eller inte.
Av ett demokratiskt land är det naturligt att man kräver ett fredligt sinnat agerande gentemot dess grannar, särskilt då de också råkar vara blivande partner. Med tanke på detta är det passande att på ett fördömande sätt omnämna det turkiska flygvapnets bombanfall i Kentakor samt att understryka och erinra om den turkiska regeringens skyldighet att villkorslöst stödja förhandlingarna mellan turkcyprioter och grekcyprioter.
Det oroar oss, herr talman, att det från turkiskt officiellt håll och från den turkiska pressen för närvarande inte märks några uppmuntrande reaktioner i den riktningen, utan förmodligen pågår försök till motsatsen. Jag hoppas att Turkiet kommer att se över frågan igen på ett mer seriöst sätt och inse sina skyldigheter.
Herr talman! Det är tråkigt att vår debatt i dag har fläckats av en liten ansamling fientliga ändringsförslag. De har lagts fram av TDI, GUE m.fl. Jag anser att de är opassande, mindre välbetänkta, olägliga och olämpliga, eftersom man i dessa ändringsförslag använder tre ord - " folkmord" , " muslim" och " asiatisk" - på ett sätt som är rasistiskt, nedlåtande och diskriminerande, och som gör att man reser ogenomträngliga och falska hinder mot Turkiets anslutning till unionen.
Muslimerna följer en av de tre trosläror som utgår från Abraham. Islam är bror till kristendomen och judendomen. I detta sammanhang används " asiatisk" som en rasistisk term som man måste beklaga och bortse från. När det gäller folkmord: Turkiet är inte ansvarigt för den armeniska massakern. Om vi är av den åsikten, skall vi då skylla alla de brott mot mänskligheten som det ottomanska imperiet begick på den moderna tidens Turkiet? Det är faktiskt så att FN:s konvention av 1948 inte utvidgats för att omfatta den armeniska tragedin. Fram till dess anser jag inte att detta parlament bör agera annorlunda. Jag välkomnar Turkiets försiktiga framsteg i riktning mot anslutning till unionen och jag stöder kommissionen och Morillons betänkande.
Turkiets anslutning till Europeiska unionen har blivit en viktigare fråga än någonsin på dagordningen.
Jag hör inte till dem som utnyttjar det religiösa argumentet för att skjuta upp detta perspektiv. Det kan emellertid inte vara en formalitet. Jag tänker här på erkännandet av det armeniska folkmordet 1915. När nu Frankrike är ordförandeland har senaten äntligen genomfört denna starka handling, två och ett halvt år efter nationalförsamlingen.
Att erkänna detta folkmord innebär för den skull inte att Turkiet skulle vara en barbarisk stat. Tvärtom kan en nation bara växa genom att se sitt förgångna i ansiktet. Hur skulle Europa kunna vara trovärdigt inför våldet som begås i dag i världens stater, vilket ibland går så långt som till folkmord, om vi välkomnade Turkiet genom att sopa undan historien? Vidare är förnekandet och bekämpandet av det kurdiska folket fortfarande lika upprörande som oacceptabelt. Parlamentsledamoten Leyla Zana, mottagare av Sacharovpriset, som fängslades 1995 enbart för att ha talat kurdiska i det turkiska parlamentet, sitter fortfarande i fängelse. Vårt parlament har bekräftat dessa uppgifter vid flera tillfällen. Inget skulle motivera att vi bortser från dem i dag.
Herr talman! I punkt 17 i betänkandet av Morillon slås fast att Europaparlamentet " uppmanar den turkiska regeringen att dra tillbaka sina ockupationstrupper från norra Cypern" . Jag är själv författare till denna formulering genom det ändringsförslag nr 72 som antogs i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik den 10 oktober 2000.
Jag skulle vilja vända mig speciellt till Verheugen, kommissionär med ansvar för utvidgningen, och till det franska ordförandeskapet. Nästan 40 procent av Cypern är ockuperat av utländsk trupp, av turkiska soldater. Nicosia är idag, elva år efter Berlinmurens fall, Europas enda delade huvudstad. Sankt Paulus' och Sankt Barnabas' ö, Cypern, har historiskt sett inte tidigare varit delad, men är nu detta sedan 26 år genom en utländsk invasion.
EU:s fyra friheter går inte att tillämpa på hela Cypern till följd av delningen. Är det möjligt att Turkiet över huvud taget kan inleda medlemskapsförhandlingar utan att de fyra friheterna tillämpas på Cypern? Måste inte Nicosia bli en enad stad, och Cypern ett enat land? Måste inte ockupationstrupperna bort?
I tidigare anföranden har det armeniska folkmordet nämnts. Det ägde rum bara 24 år före Hitlers tid och före andra världskriget, då Hitler igångsatte förintelsen av judarna. Han hänvisade själv till detta folkmord såsom något glömt. Turkiet måste göra upp med sanningen!
Herr talman, kära kolleger! Morillon har i sitt betänkande under skäl D gjort ett väsentligt påpekande, som jag tror borde spela en betydande roll i denna debatt.
Morillon säger att Turkiet skall anstränga sig för att inte betrakta Europeiska unionen som en exklusiv kristlig klubb, som Turkiet vill ansluta sig till. Detta konstaterande förutsätter omvänt att man konstaterar utanför Europeiska unionen att vi inte är någon exklusiv kristlig klubb, som av religiösa eller kulturrelativistiska argument vill, kan eller bör utestänga Turkiet. Konstaterandet måste lyda så, att en stat som är utrustad med en författning där kyrkan och staten är åtskilda och som är bebodd av övervägande muslimska invånare, vilken stöder sig på de värden som Europeiska unionen själv är grundad på - frihet, jämlikhet, tolerans - skulle kunna berika Europeiska unionen. Den grundar sig ju inte på religiösa värderingar, utan på värderingar som är baserade på upplysningen och som helt oberoende av en människas eller en stats och dess invånares religiösa inriktning vinner insteg i medlemsstaternas författningar och, som vi i dag har sett i debatten om stadgan om de grundläggande rättigheterna, i EU:s idé om de grundläggande rättigheterna. Det betyder att Turkiet som demokratisk rättsstat med sådan maktdelning och sådana grundläggande värderingar som vi menar, kommer att medföra ett berikande av Europeiska unionen.
Men samtidigt visar Morillons betänkande också att Turkiet befinner sig mycket långt från dessa krav. Köpenhamnskriterierna är, det måste medges, ekonomiska kriterier, men de är också kriterier som just rör dessa punkter. Frågan lyder: I vilken mån har tolerans, demokratiska rättsprinciper, maktdelning och respekt för maktdelningen förverkligats i Turkiet? Då måste vi konstatera - och det visas också i Morillons betänkande - att detta inte är fallet i tillräcklig utsträckning. De nödvändiga framstegen har ännu inte uppnåtts i tillräcklig grad, och Turkiet måste fortsätta att anstränga sig.
Herr talman! Vi diskuterar inte hur Europeiska unionen skall anslutas till Turkiet utan hur Turkiet skall anslutas till Europeiska unionen, något jag fullständigt samtycker till. Jag anser därtill att kollegan Morillons betänkande visar vägen för hur det kan ske. Och därför skulle jag vilja rikta min fråga till kommissionären och till rådets ordförande vilka i hög grad instämmer med Morillons betänkande - som de har sagt oss , varför de inte animeras till att förtydliga texten om partnerskap, som de har formulerat den, och i vilken saknas vissa frågor ur den väsentliga diskussionen med Turkiet t.ex. gällande kurderna, Cypern samt samlevnaden i fred och utan hot med de till Turkiet angränsande länderna.
Beträffande folkmordet på armenierna, herr talman, instämmer jag fullständigt i att det inte bör vara ett villkor för anslutning av Turkiet. Här diskuterar vi likväl vad vi säger och vad vi minns. Turkiet kommer att bli ett verkligt demokratiskt land då det lär sig att leva med sitt förflutna, såsom det demokratiska Tyskland har lärt sig att leva med sitt förflutna enligt vad som begärdes av landet.
Herr talman! Jag skulle gärna vilja gratulera general Morillon så hjärtligt till detta betänkande, eftersom han framför allt visar på ögonmått och trots detta inte låter det saknas klarhet. Morillon har vid sidan av klargörandet av hur långt Turkiet befinner sig från att uppfylla Köpenhamnskriterierna räknat upp vilka ytterligare villkor Turkiet måste uppfylla. Där finns för det första Cypernfrågan, den turkiska arméns roll, i synnerhet det nationella säkerhetsrådets roll, som i sin överdrivna maktställning motsäger demokratiprincipen, men framför allt också kurdfrågan, och sist men inte minst den pågående konflikten med Grekland, som på Turkiets initiativ också måste mildras.
Kommissionär Verheugen har här förklarat att det framför allt är de politiska kriterierna som måste uppfyllas. Ni vet alla att det i vår grupp funnits stor skepsis med tanke på anslutningsstatusen, men det är också glädjande att nu, när vi har anslutningsstatusen, så är Turkiet i gång med att besluta om reformer för att uppfylla Europeiska unionens krav. Turkiet ansvarar självt.
Jag vill tillfoga några ekonomiska kriterier, dels den höga inflationsräntan, som legat på över 100 procent och i dag fortfarande ligger över 50 procent, den höga statsskulden, som beror på att budgeten överansträngts av de militära utgifterna och militärkonflikten med PKK, höga realräntor, en fortfarande dominerande statlig sektor, väldiga regionala skillnader i Turkiet, en skillnad i välstånd om 1:10 jämfört med det inre av Turkiet, vilken Europeiska unionen i denna utsträckning aldrig kan klara av, olika utbildningsförutsättningar, analfabetism, åtminstone hos kvinnorna fortfarande 27,6 procent, alltså saker som Turkiet självt måste lösa.
Optimismen hos exempelvis vice statsministern Mesut Yilmaz att man redan 2002 skulle kunna uppfylla Maastrichtkriterierna, är enligt min uppfattning överdriven. Turkiet måste veta att man befinner sig på en svår väg, att man måste avstå från suveränitet, och att man måste anstränga sig. Vi vill hjälpa dem på denna väg, inte hindra dem, och framför allt uppfylla våra ekonomiska åtaganden.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Det är i min egenskap av föredragande om Cyperns anslutning som jag önskar få ordet i denna debatt. När nu Turkiet och Cypern är kandidatländer i Europeiska unionen är det alltmer uppenbart att lösningen på den cypriotiska frågan blir ett inrikespolitiskt problem. Det har bekräftats för oss av kommissionär Günther Verheugen att Cypern spelar en viktig roll i de diskussioner som för närvarande förs med Turkiet. Det skulle inte kunna vara på något annat sätt, med tanke på Turkiets politiska och militära betydelse på Cyperns norra del.
Vår föredragande Morillon förtjänar våra lyckönskningar för att ha nämnt lösningen på det cypriotiska problemet bland villkoren för Turkiets medlemskap. Ingen skulle förstå, skriver han, att Cypern fortfarande är delad av en mur, eftersom lyckligtvis en rad andra murar fallit under det senaste decenniet. För att denna otidsenliga mur skall falla är det nu nödvändigt att Turkiet följer säkerhetsrådets resolutioner där landet uppmanas att dra tillbaka sina ockupationstrupper från öns norra del. I punkt 17 i vårt resolutionsförslag krävs detta uttryckligen.
Det är på tiden att Turkiet lyssnar till de turkiska cyprioterna, där den allra största majoriteten vill överbrygga klyftorna och bli medlem i Europa tillsammans med de grekcypriotiska medborgarna. Om däremot Turkiet fortsätter att stödja de halvhjärtade separatistansatserna, eller till och med annekteringsansatserna, från den icke-erkända regimen på norra Cypern, kommer det att leda till att de nära förestående förhandlingarna misslyckas och Turkiet blir då ansvarigt för det. På medellång sikt kommer en sådan attityd att utgöra ett oöverstigligt hinder mot Turkiets anslutning. Ett av de villkor som anges i Morillons betänkande och som Europaparlamentet kommer att anta kommer då alltid att förbli olöst.
Så snart myndigheterna i Ankara förstått att status quo är oacceptabelt för Europa och övriga världen kommer viktiga framsteg att kunna göras: ön kommer att kunna återförenas och en total och rättvis lösning som är hållbar och förenlig med internationell rätt kan i framtiden åstadkommas.
Herr talman! Det finns mycket i denna resolution om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning som går att rekommendera - i synnerhet uppmaningen till kommissionen att genomföra en föranslutningsstrategi som får tillräckliga resurser. Men var finns det verkliga välkomnandet av beslutet som fattades vid toppmötet i Helsingfors att ge Turkiet status som kandidatland? Var i resolutionen finns erkännandet av de anmärkningsvärda initiativ, och jag citerar här från motiveringen som medföljde resolutionen, " de anmärkningsvärda initiativ som Turkiet tar för att anpassa sina strukturer till EU:s krav" ? Det är verkligen synd att man inte diskuterade Turkiet under den omfattande debatten om utvidgningen, i samband med de andra kandidatländerna.
Det är naturligtvis så att kurdiska folkslag, såväl som andra kulturella och språkliga minoriteter inte får utsättas för politisk, ekonomisk eller någon annan form av diskriminering, och måste få möjlighet att uttrycka sig fritt; men denna frihet att uttrycka sig måste ske på ett fullständigt fredligt sätt och utan hot och terrorism. Vi bör komma ihåg att avlägsnandet av Turkiet från den västra intressesfären var ett av Sovjets främsta mål under kalla kriget, och att man stödde PKK som ett instrument i samband med denna politik. Var finns kravet i denna resolution att företrädarna för minoriteterna skall förkasta våld? Fred inom landet är en förutsättning för investeringar och ekonomiska framsteg. Terrorismen har utgjort ett hinder för sådana framsteg.
Vi måste också förstå att lösningen av särskilt svåra problem, t.ex. i samband med Cyperns anslutning, som kräver medgivande från alla cyprioter, inte kommer att bli lättare att nå genom en komplicerad väg för Turkiet mot anslutning. Turkiet är trots allt, tillsammans med Grekland och Förenade kungariket, en av garantimakterna i förhållande till Cypern.
Jag märker att det finns en allt större nervositet i detta parlament när det handlar om vad som kan hända om Turkiet blir medlem av unionen. Jag skulle vilja säga att det finns en allt större nervositet bland många av de nuvarande medlemsstaterna när det gäller tempot och intensiteten i den politiska integrationen inom EU, och den socialistiska tråd som löper genom denna utvecklingsstruktur och som blir alltmer tydlig. Tänk så mycket mer önskvärt och godtagbart ett mål med en lösare sammanknuten gemenskap av nationsstater skulle vara; en gemenskap med frihandel och som agerar i samförstånd inom ett begränsat antal politikområden, och tänk så mycket enklare det då skulle vara att anpassa ett land som Turkiet.
Herr talman! Det är inte möjligt för oss att rösta för Morillons betänkande då vi är säkra på att - i motsats till vad som hävdas, men också till vad många hoppas i Turkiet - anslutningsprocessen inte kommer att förbättra folkens liv. Tvärtom, kommer det att försämras. Det mål som betänkandet objektivt sett tjänar märks i förslaget till resolution i vilket man framhåller Turkiets bruttonationalprodukt, den stora andel av landets transaktioner som sker med Europeiska unionen, de antifolkliga liberala ekonomiska reformerna, påskyndandet av privatiserandet och förstärkandet av den fria marknadens regler som det turkiska parlamentet röstade fram efter krav från Internationella valutafonden.
Karaktäristisk är även den glädje som uttrycks i resolutionen rörande Turkiets avsikt att ställa en militär styrka till förfogande inom ramarna för den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Vi talar alltså om Turkiets ännu större underkastelse i samband med de ekonomiska, politiska och militära mål som storfinansen inom EU ställer upp.
Vi bortser naturligtvis inte från de positiva inslagen i resolutionen, t.ex. de mänskliga rättigheterna, trots att den felaktigt uppfattar regimens konststycken för framsteg och bortser från de 10 000-15 000 politiska fångarna. Positivt är också att Cypern-frågan och begäran om tillbakadragande av ockupationstrupperna tas upp samt behovet av respekt för Europadomstolens beslut såsom i fallet Loizidou, behovet av en politisk lösning på frågan om kurderna samt bombanfallen mot Irak. Vi är dock rädda för att detta ännu en gång utgör önsketänkande. Varför ingår förresten inte allt detta i Europeiska kommissionens rapport?
För oss återstår den grundläggande frågan: I motsats till vad många hävdar har Turkiet som sedan 1995 ingår i tullunionen och 1999 utnämndes till kandidatland, inte bara låtit bli att förbättra livet för sitt folk utan, inom vissa områden, försämrat det. Säkert kommer anslutningsprocessen och själva anslutningen att försämra deras liv, framför allt inom det ekonomiska och det sociala området. Det är också säkert att oavsett sättet för finansiering så kommer den att användas till att stärka landets repressiva mekanismer och till att uppmuntra regimen att fortsätta sin nuvarande politik.
Vi känner för övrigt inte igen rollen som försvarare av de mänskliga rättigheterna hos Europeiska unionens härskande kretsar. Deras verksamhet har hittills visat på det motsatta. Av just den anledningen, alltså av solidaritetskänslor gentemot Turkiets folk sätter vi oss emot landets anslutning och följaktligen är vi också emot rapporter och betänkanden som stöder detta.
. (FR) Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter, herr kommissionär! Såsom flera parlamentsledamöter betonat i dag kommer vägen mot Turkiets anslutning till Europeiska unionen att bli lång och svår.
Flera talare har delgivit oss sin oro över situationen för de mänskliga rättigheterna, behandlingen av minoriteter, särskilt när det gäller kurderna, arméns betydelse i det politiska livet, rättssystemet och dödsstraffet, vilka alla är allvarliga frågor. Vi kan bara instämma i denna oro, som kommissionen för övrigt på ett utmärkt sätt gjort sig till tolk för i sin senaste årsrapport.
Men jag tror samtidigt att man inte får måla upp en alltför svart bild av situationen. Framsteg har gjorts och uppmuntrande tecken märks. Regeringen har aviserat en rad reformer. President Sezer har personligen engagerat sig till förmån för sitt lands moderniseringsprocess. Det förefaller mig därför som om vi bör uppmuntra de turkiska myndigheterna att gå framåt för att efterleva de politiska kriterierna från Köpenhamn, något som är nödvändigt. Vi måste samtidigt vara vaksamma när det gäller det verkliga genomförandet av aviserade åtgärder. Det förefaller mig som om det är denna balans som förespråkas i betänkandet av Morillon.
Den strategi som valdes i Helsingfors i december förra året innebar en vändpunkt i förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet. Det är inom denna ram som vi bestämt bör fortsätta våra åtgärder för att främja en tillnärmning mellan unionen och Turkiet.
Jag avslutar därför med att säga: låt oss vara krävande, låt oss vara vaksamma, låt oss ange våra villkor, men låt oss inte lägga till alltför mycket, för vi måste också uppfylla våra åtaganden och Europeiska unionen gjorde i Helsingfors ett viktigt val.
Herr talman! Jag vill i slutet av denna debatt påpeka att det naturligtvis finns ett samband mellan kommissionens rapport om framsteg som gjorts i Turkiet, respektive inte gjorts, och partnerskapet inför anslutningen.
Flera talare har ju kritiserat att kommissionen inte har berört vissa problem. Jag kan bara anta att dessa talare inte har läst rapporten, ty alla de problem som nämnts här, och som man påstår att kommissionen inte har tagit upp, behandlas i rapporten. Det stämmer inte heller att det kurdiska problemet inte nämns vid namn. När det handlar om kurdiskt språk, kurdisk kultur, kurdiska bosättningar, kurdiska partier, sägs det naturligtvis också: kurdisk. Den som säger att ordet eller begreppet " kurdisk" inte förekommer, har uppenbarligen inte läst rapporten. Jag måste försvara mig mot att man här ger intryck av att rapporten år 2000 avviker i terminologi från rapporten år 1999. Det är inte fallet.
Det nya är partnerskapet inför anslutningen, och i partnerskapet inför anslutningen finns det ett mycket viktigt konstaterande. Där sägs det nämligen att kandidatlandet skall behandla alla frågor som tas upp i lägesrapporten. Där finns det alltså en inre relation. Partnerskapet inför anslutningen som sådant är ett mycket balanserat dokument, som huvudsakligen stöder sig på slutsatserna från Helsingfors. Jag måste nog meddela parlamentet att det här uppenbarligen hos den ene eller andre talaren uppstått det felaktiga intrycket att detta redan är verklighet. Vi har ett förslag, och jag är nu i eftermiddag inte i stånd att säga er om detta projekt kommer att lämna förslagsstadiet, i synnerhet inte om parlamentet följer de förslag som under förmiddagen och eftermiddagen lagts fram här. Det anstår mig inte att ge parlamentet råd eller kritisera det, och det gör jag inte heller. Jag måste bara påpeka de konsekvenser som besluten kan få. Om ni behandlar den armeniska frågan i samband med anslutningen till EU, så beakta vad jag säger: Om man tar upp den armeniska frågan i samband med anslutningen till EU - då kommer det projekt vi talat om i dag aldrig att påbörjas, så enkelt är det.
Om de slutsatser från Helsingfors som rör lösningen av Cypernfrågan ändras på så sätt som några talare här har krävt, nämligen att lösningen av Cypernfrågan skall sättas som villkor för en anslutning, då kommer projektet också att misslyckas. Just detta ändrade vi ju förra året med stort bifall från Europaparlamentet. Vi har tidigare sagt att det inte är något villkor, och av Turkiet kan man ju bara kräva att det seriöst gör allt som är möjligt för att komma fram till en lösning. Men vi skall ändå aldrig glömma bort att det behövs två för att lösa detta problem, och inte bara en. Därför kan ni av Turkiet följaktligen inte begära mer än seriösa, konstruktiva och trovärdiga ansträngningar, men lösningen kan ni bara begära av dem som tillsammans har föresatt sig att lösa problemet.
Slutligen är det viktigt för mig att än en gång påpeka att vi med Helsingforsstrategin har gett Turkiet ett erbjudande. Nu gäller det att genomföra första steget i denna Helsingforsstrategi, och jag anser att det är ojust att göra den bedömningen att denna strategi redan har misslyckats, trots att det första steget överhuvud taget inte tagits. Nu handlar det om att ta det första steget, och det är ert ansvar som ledamöter i Europaparlamentet att besluta om huruvida vi kan ta detta första steg eller inte.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Europa-Medelhavskonferensen i Marseille
Nästa punkt på föredragningslistan är muntliga frågor till rådet (B5-0551/2000) och till kommissionen (B5-0552/2000) av Brok på utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitiks vägnar om Europa-Medelhavskonferensen i Marseille i november 2000.
Normalt sett skulle författaren till frågorna, dvs. Brok, tala först, men han deltar just nu i ett sammanträde med talmannen och kommer strax att närvara i kammaren. Eftersom vi har så ont om tid, skulle herr Moscovici ha något emot att svara på frågan innan den ställts rent formellt, då han känner till innehållet i frågan?
. (FR) Herr talman, herrar kommissionärer, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Jag skall faktiskt svara innan Brok kommer tillbaka från sitt möte med talmannen, eftersom jag själv skall ha ett möte med talmannen och vi därför måste hålla oss till denna mycket omfattande föredragningslista.
Jag tackar ordförande Brok för att ha låtit mig göra en sammanfattning om unionens Medelhavspolitik, eftersom vi i dag som ni vet står inför den fjärde konferensen med utrikesministrarna inom Europa-Medelhavspartnerskapet, vilken skall hållas i Marseille.
Ni vet vilken betydelse det franska ordförandeskapet fäster vid förstärkningen av Medelhavsdimensionen i unionens yttre förbindelser, och att vi till och med gjort det till en av våra prioriterade frågor under detta halvår. Det är för övrigt också anledningen till att vi insisterar på att en sammanfattning skall göras över de fem första årens genomförande av Barcelonaprocessen, just för att vi i Marseille skall kunna fastställa nödvändiga riktlinjer. Kommissionär Patten, som jag vill tacka, formulerade i sitt meddelande " Förnyelse av Barcelonaprocessen" intressanta diskussionsvägar i detta hänseende.
Brok hänvisade till den gemensamma strategin för Medelhavet som antogs i juni i Feira. Det är ett viktigt och användbart bidrag. Till skillnad från Europa-Medelhavspartnerskapet som enar de femton medlemsländerna med de tolv partnerländerna vid Medelhavets södra kust handlar det framför allt om ett verktyg för intern disciplin i unionen, som på sätt och vis är avsett att förstärka enhetligheten och samordningen för samtliga gemenskapsinstrument och medlemsstaternas politik när det gäller Medelhavsområdet.
Prioriteringar för att genomföra denna gemensamma strategi har redan fastställts av ordförandeskapet och lades fram för ministerrådet i september förra året. Ordförandeskapet har särskilt ansträngt sig för att fastställa de områden där unionen och dess samarbetspartner i söder borde satsa sina ansträngningar för att ge ny fart åt Barcelonaprocessen, särskilt en ökad dialog på det politiska och ekonomiska planet, större effektivitet när det gäller gemenskapsstöd, genomförande av ett samarbete under regional nivå och integrationen syd-syd eller en kapacitetsökning för initiativ inom området rättsliga och inrikes frågor.
Det är också vår målsättning för konferensen i Marseille. Under de två mötesdagarna räknar ordförandeskapet med att med allas hjälp lyckas ge ny fart åt denna process. Det skulle sannolikt vara överflödigt att jag i detalj här erinrar om det politiska sammanhang som konferensen hålls i. Men jag anser uppriktigt att de nuvarande svårigheterna i Mellanöstern gör denna Europa-Medelhavsdialog mer nödvändig än någonsin.
Det är alltså inte för att situationen är svår i Mellanöstern som konferensen i Marseille skall sänka sina ambitioner. Jag säger naturligtvis inte att den nuvarande situationen inte får någon inverkan på detta möte. Jag tänker särskilt på freds- och stabilitetsstadgan, som varit föremål för en mycket fördjupad diskussion mellan de 27 parterna, men vars antagande sannolikt kräver en lugnad regional miljö.
Brok, som nu är här, frågade just om de förseningar som konstaterats i förhandlingen. Skall man tala om försening? Att diskussionen är lång och ibland känslig, det är säkert, jag skulle till och med vilja säga att det är normalt, med tanke på bl.a. den politiska situationen i Mellanöstern. Det grundläggande är, enligt min mening, att vi fortsätter arbetet och att projektet inte överges.
I det hänseendet tror jag att de 27 parterna är fast beslutna att anta denna text så snart omständigheterna medger det. Vi får inte glömma att Barcelonaprocessen är ny, det är bara fem år sedan den inrättades. Och när vi inledde partnerskapet 1995 var vi för övrigt medvetna om att vi inledde ett långsiktigt arbete. Det fanns inget självklart i att från den ena dagen till den andra få 27 så olika parter att samsas i ett ofta spänt politiskt sammanhang, ibland mer än så, och i en så speciell form som Barcelona. Men vi lyckades upprätthålla dialogen även när det gäller ämnen som ibland är känsliga, exempelvis stabiliteten, terrorismen, emigrationen och de mänskliga rättigheterna. Ni kan vara övertygade om att vi absolut har för avsikt att fortsätta i den riktningen.
Detta samarbete inom politik och säkerhet, det man kallar det " första avsnittet" inom Barcelona, är grundläggande, även om vi vet att det är det känsligaste och det längsta att genomföra. Men vi har också de andra " avsnitten" inom Barcelona, det ekonomiska och finansiella avsnittet, å ena sidan, och det sociala, kulturella och mänskliga å den andra. Och detta leder mig till att betona en grundläggande princip när det gäller unionens Medelhavspolitik, och jag skall därmed svara direkt på Broks fråga.
Jag tänker på universaliteten i processen med parallell och balanserad utveckling av dessa tre avsnitt, som är grunden till andan och det specifika med Barcelona och som vi måste bevara. Och även om det stämmer att det är det ekonomiska avsnittet inom Barcelona som trots sin långsamhet fungerar bäst, är det viktigaste att inte förlora denna universalitet ur sikte, för utan den skulle processen vara dömd att bara vara en enkel frihandelszon bland andra, utan politisk vision, utan mänsklig vision på lång sikt, och det skulle vara beklagligt. Våra samarbetspartner i Medelhavsområdet är våra närmaste grannar. Vi har mycket gemensamt med dem, ett arv, en historia, en kultur, handel och gemensamma intressen. Och slutligen, såsom Brok också betonat, har vi utmaningar att anta tillsammans mot rasismen, intoleransen och främlingsfientligheten.
Stora projekt erbjuds även samarbetet när det gäller kampen mot all slags illegal handel, migration, och förstärkning av rättstaten. Vi européer har en erfarenhet att föra fram. Det ligger också i vårt intresse att åtfölja våra partner i deras process med att genomföra strukturreformer, modernisera och öppna ekonomierna för konkurrensen. Den nya impuls vi vill ge till processen i Marseille bör därför stödja sig på alla de politiska och ekonomiska komponenterna som, jag upprepar det, kompletterar varandra och är olösligt förbundna med varandra.
Barcelona är en process, ett ambitiöst partnerskap, som kräver medel som är anpassade till de målsättningar det tilldelats. Brok tar upp de finansiella resurserna. De kommer självfallet aldrig att vara tillräckliga. Utmaningarna är sådana, behoven i länderna i söder är så stora att unionens medel alltid kommer att förefalla otillräckliga, särskilt som unionens yttre åtaganden har ökat på ett fantastiskt sätt under de senaste åren. Det är en debatt vi fört vid flera tillfällen i rådet, det vet ni, och som står i centrum, det tror jag att jag kan säga, för den reform som inletts på initiativ av kommissionär Patten.
Faktum kvarstår att rådet ansträngt sig, särskilt sedan 1995, för att förse Medelhavsområdet med större medel, som står i proportion till partnerskapets utmaningar. Det franska ordförandeskapet satsade på det redan 1995 bl.a. vid Europeiska rådet i Cannes, där vi lyckades att på nytt balansera medlen för Medelhavspolitiken jämfört med dem som var avsedda för länderna i Central- och Östeuropa.
Det är i den andan som Meda-programmet I inleddes med 3,4 miljarder euro vilka utnyttjats mellan 1995 och 1999. Det fleråriga beloppet skall nu fastställas för perioden 2000-2006, och jag kan bara önska - jag kan inte ge några siffror på detta stadium - att det är i nivå med unionens Medelhavsambitioner.
Som ni vet försöker vi för närvarande att åstadkomma ett avtal med de femton medlemsstaterna, vid behov genom att hålla ett extraordinärt råd i morgon, i Marseille. Vi har redan lyckats komma överens om villkoren för budgetförordningen för Meda II. Jag tror att vi i framtiden kommer att förfoga över ett instrument som är effektivare, snabbare, synligare och alltså totalt sett mer trovärdigt. Förvaltningen av programmet kommer att förenklas, och återbetalningar och utbetalningar kommer att påskyndas. Och sedan har vi också lånen från EIB som är grundläggande för partnerländernas utveckling, bl.a. tack vare de stora infrastrukturprojekten.
Jag tror att med ett mandat på flera miljarder euro för Medelhavsområdet perioden 2000-2007 kommer vi att kunna motsvara förväntningarna från våra partner i söder under de kommande åren, och det är nödvändigt. I dag när vi står inför Marseille önskar det franska ordförandeskapet självfallet att denna Medelhavsprioritering för unionen skall bekräftas, även i ekonomiska termer. I verkligheten handlar det inte längre, såsom 1995, om att återupprätta en balans med östra Europa utan det gäller även att förbereda den framtida utvidgningen av unionen.
Vi får inte glömma att Barcelona, liksom unionens samtliga yttre förbindelser, är en fullständig del av gemenskapens regelverk och att det är lämpligt att kandidatländerna förbereder sig för att se Medelhavsländerna som privilegierade samarbetspartner, eftersom de är privilegierade partner för vårt Europa. Här finns en stor utmaning för det framtida Europa, vars gravitationscentrum, det stämmer, kommer att flytta sig österut på kontinenten, men utan att det står i motsatsställning till södern. Ytterligare en anledning i våra ögon att bekräfta Medelhavsdimensionen för unionen som vill vara en global aktör i världen och för vilken Medelhavet bör fortsätta att vara " ett hav som enar" , ett " mare nostrum" på latin.
Herr talman! Det visar på rådsordförandens kraft att han redan har besvarat de frågor som jag ännu inte hade ställt. Jag vill uttryckligen tacka det franska ordförandeskapet i rådet för att det försöker att åter förse denna Barcelonaprocess med nödvändigt Momentum. Detta är i själva verket en utomordentligt viktig fråga, och det vill jag också säga eftersom jag kommer från Centraleuropa. Vi i Centraleuropa måste erkänna att diskussionen om Barcelonaprocessen ligger i vårt eget gemensamma intresse, på samma vis som vi ber sydeuropéerna att förstå att utvidgningen med central- och östeuropeiska stater är ett gemensamt intresse. Om vi alla förstår detta och lägger vikt vid det, då är vi inne på en förnuftig och riktig väg.
Det handlar om att å ena sidan utvidga Europeiska unionen och å andra sidan skaffa sig goda grannar. Båda sakerna är av gemensamt intresse, och för båda delarna har Europeiska unionen varit beredd att ställa nödvändiga budgetmedel till förfogande. Vi ställer oss naturligtvis frågan hur processen i sin helhet skall finansieras i fortsättningen, med tanke på situationen för budgetplanen just nu och med hänsyn till Balkanpolitiken, eftersom det börjar betvivlas att vi i längden kan klara av detta. Därför hoppas vi naturligtvis att Pattens koncept går igenom, och att kommissionen är i stånd att genomföra dessa projekt snabbare än som tidigare varit fallet.
Det är utomordentligt viktigt att vi inser fördelarna med Barcelonaprocessen. På så vis kan nämligen också den nödvändiga ekonomiska och sociala utvecklingen med vår hjälp sättas i gång i dessa länder, så att människorna i dessa regioner får några framtidsutsikter. Detta har också en del att göra med att undvika emigration. Det borde på sikt inte heller inom hela Medelhavsområdet - på samma sätt som i Europeiska unionen - längre vara nödvändigt att tvingas emigrera på grund av social nöd, utan denna önskan skulle härledas till andra överväganden. Jag anser att vi bör bidra till detta. Om det finns sådana ekonomiska och sociala framtidsutsikter, har därigenom också ett viktigt villkor uppfyllts för att mänskliga rättigheter och en demokratisering av det samhälle man har där skall kunna genomföras.
Allt detta är naturligtvis av oerhört stort säkerhetspolitiskt intresse för oss. Det betyder att det inte bara är en chans till mer handel och förändringar, utan också i utomordentligt hög grad ren säkerhetspolitik. Det måste vi tydligt informera våra medborgare om, för att också få acceptans för det. Främlingsfientlighet, statsterrorism eller andra sorters terrorism hör inte hit, och jag hoppas att det även här finns en chans att ställa saker och ting i ordning. Utvecklingen i många stater i Nordafrika, som vi både förr och nu betraktat med stor oro, kan införlivas här, och jag hoppas att vi utan " om" och " men" lyckas att få med alla stater i Nordafrika i denna process.
Den nuvarande situationen i Mellanöstern visar allt mer vilka åtgärder som är nödvändiga inom ramen för en gemensam politik och ett gemensamt samarbete. Jag vill just i dag utnyttja tillfället att ge uttryck åt min förhoppning att ingen av de båda parter som i dag strider i Mellanöstern kommer att ta något ensidigt steg denna vecka, som skulle göra det utomordentligt svårt att under de närmaste veckorna gå tillbaka till förhandlingsbordet. Vi bör försöka att bidra till att ge människorna i Palestina en chans till en egen utveckling, en egen framtid och en egen stat, nämligen via ett enande med Israel och på grundval av att staten Israel säkras.
Jag hoppas att Europeiska unionen i Marseille ordnar så att denna Medelhavsprocess fortsätter, och så att det också blir möjligt för oss att åter gemensamt vårda det som Moscovici med all rätt har kallat mare nostrum. Detta är det Medelhav, runt vilket de tre stora monoteistiska religionerna uppstod, som i dag delvis är invecklade i stridshandlingar. Vi måste även på denna mycket principiella grund åter lyckas komma till tals med varandra. Jag anser att Europeiska unionen här har en särskild roll att spela, ty staterna och människorna i dessa regioner väntar på Europeiska unionens politiska inflytande, eftersom EU där kan sörja för ett stort mått av balans och trovärdighet. Jag hoppas att det faktum att man förväntar sig detta politiska inflytande och att vi där motses som aktör bidrar till att föra detta framåt i Marseille och förse det med den nödvändiga trovärdigheten, så att vi på så sätt kan bidra till freden i denna region och till vår egen stabilitet.
. (EN) Herr talman! Det finns, som ni vet, ett talesätt på engelska som säger att när stjärnan inte medverkar under en föreställning, blir det som en uppsättning av Hamlet utan den förste dödgrävaren. Under min hedervärde väns tillfälliga, men fullständigt förståeliga, frånvaro i början av denna debatt var jag frestad att säga att detta skulle bli som Hamlet utan prinsen, men jag är glad att han nu är här och kan bidra med sin kunskap och sitt sunda förnuft till denna oerhört viktiga debatt som äger rum på den hedervärde ledamotens initiativ.
Som ministern sade för en stund sedan, äger Europa-Medelhavskonferensen rum i Marseille denna vecka mot bakgrund av den bestående krisen för fredsprocessen i Mellanöstern. Vi hade alla hoppats att omständigheterna skulle vara mycket bättre, och det blev de nästan. Många av oss blev mycket glada, t.o.m. överraskade, över de framsteg som verkade ha skett i Camp David i somras, och vi uttryckte mycket stor uppskattning av president Clinton och hans förvaltning när det gällde allt man hade gjort för att föra saken framåt. Vi var så nära en lösning, och det är detta som gör de senaste veckornas problem, eller tragedi, så mycket större. Av byråns rapporter i morse och i eftermiddags att döma, fortsätter läget att vara spänt. De nuvarande svårigheterna bör uppmuntra oss till att fördubbla våra ansträngningar för att främja samarbetet inom ramen för Europa-Medelhavskonferensen.
Ingen skulle försöka att förneka att Barcelonaprocessen och fredsprocessen i Mellanöstern är sammanbundna med varandra. Genombrottet för Europa-Medelhavsförbindelserna i Barcelona skedde förmodligen delvis p.g.a. genombrottet i Madrid som sedan ledde fram till Osloavtalen. Det är visserligen sant att bakslag i den förebyggande fredsprocessen har saktat ned framstegen i samband med Barcelonaprocessen. Detta är tyvärr ett faktum som vi måste leva med. Men vi får inte glömma bort att Barcelonaprocessen har utvecklats över fem år. Detta har skett trots alla svårigheter i Mellanöstern.
En sak är fullkomligt klar. Vi får inte låta Barcelonaprocessen bli gisslan i fredsprocessen i Mellanöstern. Barcelonaprocessen har sin egen kraft. Den har sina egna mål, som fortfarande är fullständigt giltiga. Vi har alla intresse av att uppvisa både förmåga att komma igen och framåtanda i Marseille i veckan.
Kommissionen har uppmuntrats av det allmänt sett positiva bemötandet av de förslag som vi lagt fram för att stärka Barcelonaprocessen, både i Europeiska unionen och bland våra Medelhavspartner. Kanske kan jag bara helt kort ta upp vissa av huvuddelarna i det strategiska förhållningssätt vi har föreslagit, som jag hoppas kommer att möta ett visst gillande i Marseille.
Det gäller först och främst att påskynda förhandlingarna och ratificeringen av associeringsavtalen. Detta gäller främst med Egypten, men också med Algeriet, Syrien och Libanon. Vi slutförde faktiskt våra förhandlingar med Egypten för nästan ett och halvt år sedan, och jag hoppas att vi nu snabbt skall kunna börja genomföra avtalet, som sedan efterhand undertecknas av alla.
Jag skulle också vilja att vi inledde mer seriösa förhandlingar om associeringsavtalen med de andra länderna. Vi lade fram argumentet att vi borde ta itu med den känsliga frågan om handeln med jordbruksprodukter. Vi borde, enligt vår mening, undersöka vad som behöver göras för att se till att avtalen är fullständigt förenliga med WTO:s bestämmelser, senast vid slutet av övergångsperioden. Vi argumenterar för en förstärkning av syd-sydhandeln genom att uppmuntra till undertecknande av frihandelsavtal mellan partnerna. I detta sammanhang åtar sig kommissionen att tillhandahålla tekniskt bistånd när det gäller viktiga punkter som bestämmelser om ursprungsland och tullfrågor. Vi vill se ett sammanförande av strategierna för frågor som rör den gemensamma marknaden och avtal om att införa ursprungskumulation sida vid sida med de subregionala frihandelsavtalen för alla partner som inleder frihandel med varandra, och som antar det harmoniserade protokollet om ursprungsregler.
Vi vill också se en ökning av investerarnas intresse för regionen. Förutom ekonomiska reformer, bör de nyligen upprättade samarbetsnätverken mellan investeringsfrämjande organ och mellan arbetsgivarförbund att hjälpa till, vilket också införandet av ett nytt regionalt instrument för riskkapital borde göra. Att nå överenskommelser om ett nytt regionalt program om rättsliga och inrikes frågor, som omfattar den vidaste definitionen av migration, kampen mot organiserad brottslighet och samarbete i rättsliga frågor, är också någonting som vi hoppas kan ske i framtiden genom givande diskussioner.
Vi har också frågan som jag vet att vi haft tillfälle att diskutera många gånger i denna kammare, dvs. förbättringen av medelstilldelningen genom Meda-programmet. Revideringen av Meda-förordningen och den redan meddelade reformeringen av kommissionens biståndssystem för tredje land, kommer att hjälpa till med att åstadkomma detta och kommer också att resultera i att mer mänskliga resurser blir tillgängliga. Genom att decentralisera leveranserna av bistånd, kommer vi att se till att våra partner blir mer delaktiga under alla stadier av utformningen och genomförandet av den politiska strategin.
Vi har alla intresse av att Meda-programmet fokuseras på de rätta målen. Vi har för avsikt att göra detta genom en nära dialog med våra partner på alla nivåer. Men man kan inte komma undan det faktum att det är de partner som har tagit itu med associeringsprocessens inneboende utmaningar som bör få mest stöd.
När det gäller de mänskliga rättigheterna, föreslår vi ett strukturellt förhållningssätt där man granskar ländernas resultat under en viss tidsperiod. Här måste vi återigen vara uppriktiga. Om det råder stor tvekan om ett lands hantering av de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättssäkerheten och om detta land inte är redo att diskutera dessa frågor på ett öppet sätt, kan det bli problem för landet att passa in i det nya världsmönstret, och det kommer förmodligen inte i det långa loppet att kunna blomstra och utvecklas.
Jag vill bara säga en sak till om Meda-programmet och reformeringen av vårt bistånd till tredje land, som är relevant för de diskussioner som ledamöterna har på annat håll.
För att se till att vi skall kunna fördela medel på ett snabbare sätt i Medelhavsområdet och på andra platser i världen, behöver vi - som ledamöterna förstår rent rationellt och intellektuellt - mer resurser till förvaltningen av våra program, och kommissionen har lagt fram förnuftiga förslag till en lösning av denna fråga. Det finns vissa ledamöter som tycker att vi bör föra in dessa extraresurser i reserven fram till dess vi har uppnått vissa andra mål.
Jag säger, i god tro, till parlamentets ledamöter, att det kommer en tidpunkt då ni måste lita på oss och då ni måste låta oss utföra arbetet, eftersom vi förståeligt nog inte kan genomföra våra planer effektivare om de personer som vi behöver för att förvalta dem inte finns att tillgå förrän vi faktiskt visat att vi kan förvalta saker och ting på ett mer effektivt sätt. Det är en vansinnig situation att försätta oss i, så jag ber alla ledamöter som har inflytande i dessa frågor att, om vi skall vara seriösa när det rör reformeringsprocessen, ni då måste ge oss möjlighet att visa om vi kan vara lika bra som vi säger eller inte. Om vi inte kan det måste vi ta konsekvenserna, och kommissionären ansvarig för yttre förbindelser måste tids nog ta konsekvenserna, men försätt oss inte i en ställning där målen är bestämda, men där ni inte ger oss medlen förrän efter det att vi har visat att vi kan uppnå målen. Det finns inget som helst förnuft i detta. Det handlar om en fråga som är oerhört viktig för alla Medelhavsländer och jag hoppas kunna övertyga dem denna vecka, att vi är fast beslutna att göra bättre ifrån oss när det gäller genomförandet av våra program i framtiden.
Jag hoppas att alla ministrar som samlas i Marseille kommer att förstå behovet av att man når samförstånd om denna grupp av realistiska förslag till vitalisering av Barcelonaprocessen just nu när Mellanöstern drabbats av allvarliga svårigheter.
Jag informerar gärna parlamentet så snart som möjligt om vilka resultat som man kom fram till vid mötet i Marseille. Vi har använt enorma resurser i samband med detta partnerskap. Vi har inte förvaltat dem så bra som vi hade kunnat, men vi har använt enorma resurser och det återspeglar den betydelse som parlamentet, kommissionen och rådet fäster vid en förstärkning av partnerskapet kring vårt " mittersta hav" .
Under de kommande åren kommer det att bli allt viktigare att detta partnerskap blir framgångsrikt och jag hoppas att, i Marseille denna vecka och under de följande veckorna, vi lyckas se till att hela detta företag får ännu mer fart och energi än vad som varit fallet hittills.
(Applåder)
Herr talman! Det borde vara enkelt att svara på frågan om vad det är som sker i Medelhavsområdet om minister Moscovici bara kunde tolka Broks avsikter och förklara den situation som vi för närvarande upplever med stor oro i Medelhavsområdet. Vi noterar också med stor tillfredsställelse att kommissionen har för avsikt att på nytt sätta fart på Barcelonaprocessen. Vi hävdar att i detta område som gränsar till Europeiska unionen pågår ett mycket viktigt spel och det är nödvändigt att den lista över åtaganden och förslag som kommissionär Patten just har gjort upp verkligen förverkligas betydligt snabbare än vi varit vana vid under de senaste åren.
Vi anser att fredsprocessen är omistlig om vi skall kunna utveckla partnerskapet Europa-Medelhavsområdet, men alla kan notera de svårigheter som gjorde det omöjligt att förverkliga stabilitets- och fredspakten. Därför krävs det nya förslag, kanske i vissa avseenden konkretare, förslag som gör det möjligt att komma fram till en stabilitetspakt, före årets slut, senast under det första halvåret nästa år. Sedan har vi hela frågan om associeringsavtal, handelsfrågorna och frågan om Meda-programmet. Visserligen har vissa avtal ingåtts, men det finns många, alltför många frågor som inte har lösts eller som åtminstone fortfarande diskuteras: de långa behandlingstiderna, villkoren för ratificering av avtalen, många svårigheter som uppkommer ur bristen på flexibilitet när det gäller det förhandlingsmandat som rådet har givit kommissionen. Och när det gäller alla de byråkratiska problem som vi har stött på under de senaste åren, så vill jag inte ens ta upp den frågan.
Vi anser att initiativen till stöd för en förbättring av hur Meda-programmet förvaltas är viktiga och att de kan ge ett grundläggande bidrag och leda till att vi gör de viktiga framsteg i ekonomiska och finansiella partnerskap som gör det möjligt att uppnå viktiga resultat för Medelhavsområdet, resultat som bidrar till ekonomisk stabilitet, till avreglerings- och privatiseringsprocessen och till den nödvändiga strukturella anpassning som behövs för investeringar och, inte minst, till ett decentraliserat samarbete, en gemensam politik när det gäller invandringsflöden och sysselsättning, en politik som gör det möjligt för Europeiska unionen att uppnå en framtida utveckling inom det egna territoriets södra del.
Ett sista påpekande när det gäller frågan om budgeten: vi måste fråga kommissionen om de personella resurser som för närvarande finns tillgängliga enligt budgeten verkligen är tillräckliga för att åter få fart på Barcelonaprocessen. Denna reflexion uppkommer ur det faktum att i den allmänna budgeten har man inte nämnt frågan om en revidering av de ekonomiska resurserna. Jag vill inte ge mig in i diskussionen om avsättningar, eftersom de redan varit föremål för hårda konfrontationer i utskottet. Om de finansiella avsättningar som gjorts för de aktuella regionerna skulle ändras, vilket Europaparlamentet kräver, hur skulle i så fall kommissionen ändra sina åtgärder?
Herr talman! Fem år efter Barcelonakonferensen är det nu dags att summera. Europaparlamentet godkände i mars i år en resolution som kritiskt gick igenom partnerskapets politiska program och instrument och föreslog ett par viktiga ändringar. Rådet antog i juni 2000 i Feira en gemensam Medelhavsstrategi och efter att ha föreslagit och uppnått en reformering av Medaförordningen lade Europeiska kommissionen nyligen fram ett dokument om en nytändning för Barcelonaprocessen. Allt detta är ett tecken på att man är medveten om att de resultat som hittills har uppnåtts är otillräckliga, även om svaren, enligt min åsikt, ännu inte är adekvata i förhållande till den nuvarande situationen, trots att man också måste säga att fem år verkligen inte är mycket när det gäller så här komplexa processer.
Men under alla omständigheter har den process som inleddes i Barcelona och som vilade på tre pelare - en politisk, en ekonomisk och en kulturell - utmärkts av tre begränsningar, numera allmänt erkända, och återklanger av det har vi även hört här i inlägget från kommissionär Patten. Den första begränsningen gäller det försteg man gett det fria utbytet, knutet till den ekonomiska och handelsmässiga avregleringsprocessen i samband med gemensam utveckling, ekonomisk integration, socialpolitik, kulturell dialog, utbildning och utnyttjande av de mänskliga resurserna. Den andra begränsningen avser typen av förbindelser mellan Europeiska unionen och partnerskapsländerna runt Medelhavet. Man kan notera att den bilaterala dimensionen, allt annat än enkel att förhandla fram, långt från att ratificeras, för närvarande dominerande, i allt högre grad riskerar att forma ekonomierna i dessa länder till en funktion av deras handelsutbyte med unionen, vilket blockerar en utveckling av dimensionen syd-syd även på grund av partnerländernas svårigheter att upprätta inbördes samarbete. Den tredje begränsningen gäller det bristande engagemang som visats från medborgarna i Europa och runt Medelhavet när det gäller denna process som i alltför hög grad verkar kännetecknas av centralism och en i det närmaste total monopolställning från regeringarnas sida.
Jag har understrukit dessa frågor, eftersom det är i denna riktning som man måste söka efter nyckeln till en nystart av processen, och till allt detta skall läggas en utfyllnad av den politiska dagordningen från Barcelona. Det är i själva verket obegripligt att jordbrukspolitiken, kontrollen av invandringen och skuldfrågan inte i dag befinner sig i centrum av partnerskapet Europa-Medelhavet. När det gäller jordbruket vill jag påminna om att parlamentet lovat organisera en konferens nästa vår.
Det dramatiska sammanbrottet i fredsprocessen i Mellanöstern förändrar dessutom fullständigt scenbilden i regionen. Dessvärre satsade Europeiska unionen hela sin politik på att Osloavtalet skulle bli en framgång. Rådets gemensamma strategi hade denna inriktning. Ministerkonferensen Europa-Medelhavet, som inleds i morgon i Marseille, kommer däremot att äga rum i ett dramatiskt läge som gör Europas roll i regionen ännu känsligare och som tvingar unionen att spela en mer betydelsefull politisk roll i konflikten mellan Israel och Palestina. Det faktum att de 27 partnerskapsländerna har bekräftat, åtminstone hittills, att de vill träffas i Marseille är redan i sig en gest som visar att än är inte allt förlorat, även om jag till fullo håller med kommissionär Patten om att partnerskapet Europa-Medelhavsområdet inte får vara fredsprocessens fånge. Jag menar till och med att i det förflutna har fredsprocessen utgjort ett alibi inte bara för Europa, utan även för länderna i Medelhavspartnerskapet för att inte våga för mycket. Därför tror jag att den debatt som vi står inför i dag kan tjäna till att ge oss en medvetenhet om hur central denna politik är för hela unionen.
Herr talman, ärade ledamöter! För det första vill vi gratulera till Broks initiativ att hålla denna debatt innan mötet i Marseille inleds.
Såsom kommissionär Patten har sagt, ser vi att bristen på en konsoliderad fred i Mellanöstern förvrider hela processen som skissades under konferensen mellan Medelhavsländerna och EU, och särskilt själva den korrekta tillämpningen av Meda-fonderna.
Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp stöder naturligtvis kommissionens åtgärder för Medelhavspolitiken, vilka skisserades för fem år sedan i Barcelona och som vi hoppas kan befästas. För några dagar sedan sade rådets generalsekreterare Solana, vid ett möte med ekonomiministrarna, att de viktigaste prioriteringarna för den europeiska utrikespolitiken är våra grannar, och våra första grannar är Medelhavsländerna. Det undgår oss inte heller att källan till potentiella konflikter på medellång sikt, på grund av den demografiska utvecklingen, den ojämna inkomstfördelningen, förväntningarnas utveckling och de kulturella skillnaderna, också finns där. Vi måste alltså prioritera arbetet med att garantera fred och säkerhet i Europeiska unionens Medelhavsområde, och vi måste göra allt för detta samarbete och för att de utlovade medlen används effektivt, när det gäller Europeiska unionens " egoistiska" generositet. Vi måste vara generösa gentemot Medelhavsområdet, men utifrån en egoistisk inställning, vilken är att skydda den stabilitet som Europeiska unionens medborgare och det europeiska samhället så väl behöver.
Herr talman! Vi lade fram Meda-betänkandet i början av september, och detta betänkande gjorde det möjligt för oss att konstatera att vissa saker fungerade dåligt, men det var även, och framför allt, ett tillfälle att högt och tydligt tillkännage vad vi vill inom Europa-Medelhavsområdet såväl när det gäller vår kammare som kommissionen.
Kommissionär Patten! Jag har läst artikeln som ni publicerade i Le Monde i dag. Jag instämmer fullständigt. Jag hörde vad minister Moscovici sade nyss: det är exakt samma sak som ni själv sade. Och det vi röstat för här med en enorm majoritet (502 röster för och knappt 17 små röster emot) visar tydligt att vi alla är enhälliga när det gäller att på nytt satsa på och berika denna Europa-Medelhavsprocess.
Jag skulle, när nu konferensen i Marseille skall äga rum, vilja precisera ett antal punkter för att vara säker på att vi får svar, för det räcker inte att uttala besvärjelser - eftersom vi alla är överens. Vi måste också agera konkret och få exakta svar. Jag stämde av i torsdags kväll med Josselin, den franske minister som ansvarar för dessa frågor, och jag vet också att det franska ordförandeskapet fullständigt instämmer i att främja processen på det sätt som vi ser det.
Till att börja med skulle jag vilja tala om budgeten. Hur långt har vi kommit på den punkten? Man har sagt att i stort sett åtta miljarder euro budgeterats för perioden 2000 - 2006, men detta belopp förefaller variera. Vilken är budgeten för år 2001 slutligen? Det behövs minst 1 miljard euro per år, men de har för närvarande inte delats ut och man talar om 200 miljoner euro som skulle tas från ett flexibilitetsområde som rör anslagen för Kosovo och Serbien. Allt detta är oklart. Det handlar inte om någon konkurrens mellan alla dessa behov utan det är nya medel som vi måste finna.
Jag är fullständigt överens med kommissionär Patten: för att göra något konkret och korrekt måste anslagen absolut beviljas. Jag gör ett engagerat upprop till alla våra kolleger att planera för de nödvändiga anslagen, så att vi skall kunna agera och beakta ärendena. För det andra skulle jag vilja påpeka att vi på nytt måste lansera det decentraliserade samarbetet, som verkar vara illa däran. Det är ett stort orosmoment för de lokala myndigheterna och de icke-statliga organisationerna. Det forum som ägde rum den 12 november i Marseille betonade just dessa punkter.
Vi måste vidare öka det regionala totalanslaget för att möjliggöra tvärgående förbindelser och handelsutbyte, emigration och integration liksom miljöskydd, kampen mot terrorismen och droghandeln, och göra framsteg i riktning mot de mänskliga rättigheterna, såsom vi begärt.
Vi undrar vilka åtgärder kommissionen avser att vidta för att infordra projektförslag, där det civila samhället deltar och för behandling och uppföljning av ärenden.
Det var de viktiga och konkreta frågor jag ville ställa och jag tackar Brok för att ha möjliggjort denna debatt alldeles innan ordförandeskapet och kommissionen kan diskutera dessa frågor.
Herr talman, herr kommissionär! Jag instämmer i den strävan som uttryckts om att snarast på nytt lansera Europa-Medelhavspartnerskapet. Initiativtagarna själva bedömer det som att Barcelonaprocessen är ur funktion - det är det uttryck som används - och den har långtifrån uppfyllt sina löften. Den resolution som i dag föreslås är ur den synvinkeln långt under den aviserade ambitionen. Folken i syd är ofta kritiska och oroas över detta misslyckande. Jag instämmer i deras otålighet, eller till och med besvikelse och ilska, inför trögheten men även otillräckligheten och de första skadorna av detta partnerskap.
Skillnaderna mellan Medelhavets två kuster är fortfarande mycket stora och håller kvar befolkningen i syd i en explosiv ekonomisk och social situation: fattigdom och arbetslöshet, bl.a. bland ungdomarna. Vägen mot ett delat blomstrande område har alltså för närvarande lösts genom associeringsavtal som styrs av strikt ekonomiska och finansiella intressen, vilka bortser från befolkningens behov. Folket tyngs emellertid redan av skulden, prisfallet på råvaror och påtvingade strukturmanövrar.
Frihandelsområdet riskerar att avsevärt accentuera denna obalans, medan det brådskande i ärendet tvärtom kräver större samarbete för att motsvara behoven. Jag tänker särskilt på de offentliga tjänsterna, och framför allt områdena vatten, utbildning, hälsa, kollektivtransporter och till och med bostäder. Detta partnerskap har bara en framtid om det blir föremål för ett nära samarbete med företrädarna för berörda medborgare, föreningarna, de icke-statliga organisationerna, fackföreningarna och samtliga civila samhällen.
Dessutom borde drömmen om fred på Medelhavets båda sidor utvidgas och uppfyllas snarast. Den onda cirkeln med våldet i Mellanöstern, kriget som bedrivs med våld och beslutsamhet mot det palestinska folket, som Israel fortsätter att förvägra rätten till en stat, hotar framtiden för hela regionen. De palestinska ledarna kräver det uttryckligen: Europeiska unionen bör hädanefter reservationslöst engagera sig för att få stopp på ljudet från kulorna, uppmuntra en effektiv dialog och aktivt kämpa för att FN:s resolutioner tillämpas.
Marseillekonferensen skulle ha kunnat genomföras i den andan. Misslyckandet - eller det relativa misslyckandet - med freds- och stabilitetspakten visar att Europas " säkerhet" endast kan uppnås på grundval av söderns marginalisering och en stängning av gränserna. Jag har kontrollerat det i Marseille de senaste dagarna, och ett stort antal röster uttryckte sig, med adress till ministerkonferensen, till förmån för en avskrivning av skulden, för att ersätta frihandeln med förbindelser för solidarisk gemensam utveckling...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Frågan om dialogen Europa-Medelhavet skall enligt mitt förmenande, när det gäller dess sociala, politiska och kulturella aspekter, ses som en fortsättning av den process - konferensen Europa-Medelhavet - som inleddes i Barcelona i november 1995, när man för första gången talade om Medelhavspolitik och även om de svårigheter som berodde på frågans komplexitet.
Världen utvecklas mot en globalisering som numera är omöjlig att hejda och mot den bakgrunden är det nödvändigt att organisera sig i större block som agerar gemensamt inom ramen för en global konkurrens. Detta behov tvingar nationalstaternas Europa att formera sig i ett enda politiskt, ekonomiskt och kommersiellt block för att kunna organisera och ge impulser till en marknad bestående av över 350 miljoner konsumenter och skapa förbindelser mellan denna marknad och övriga marknader. För att göra detta är det nödvändigt att skapa lämpliga strukturer som kan vara både politiska och ekonomiska. Men framför allt krävs det politiska strategier som inte låter byråkratin breda ut sig tidsmässigt eller på annat sätt.
Europa är bärare av viktiga värden: fred, frihet och sociala framsteg, värden som måste försvaras dagligen, just därför att de är frukten av erövringar som kostat stora uppoffringar.
Europas ekonomiska framsteg ifrågasätts i dag i den pågående globaliseringsprocessen, en process som medför att vår kontinent löper allvarlig risk att drabbas negativt av utmaningarna från Sydostasien - där kostnaden för arbete är en tiondel av vår - från USA och från Japan. Medelhavspolitiken utformas i dag i en värld med många olika intressen: utvecklingen av initiativ som syftar till att bevara freden - men inte enbart detta, vill jag understryka - skapandet av partnerskap som engagerar Nord- och Sydeuropa, just därför att syftet att göra Medelhavet till ett område för dialog, tolerans och samarbete och till en garant för fred och stabilitet inte kan förverkligas utan en stark politisk vilja och utan en hållbar och balanserad social och ekonomisk utveckling av de mindre gynnade folken, en social utveckling för folken längs Medelhavets stränder som leder till sysselsättning, för att få ett slut på de problem som skapats av den massiva invandring från Medelhavsbäckenet som numera drabbar samtliga länder i unionen.
Vi är med andra ord övertygade om att man i unionens Medelhavspolitik måste ta hänsyn till sitt ursprung i Medelhavet, och att den politiken därför måste göra Medelhavet till ett projekt, utan att glömma att folkens rättigheter går före de individuella rättigheterna, om inte annat så därför att de konflikter som uppkommer mellan nationer äventyrar möjligheterna till liv och utveckling för de enskilda medborgarna. Braudels " tusen Medelhav" , de antika samhällen som i åratal betraktat varandra med fientlighet från Medelhavets ena strand till den andra har i dag en möjlighet att inleda en gemensam utveckling, som genom styrkan i dialogen och i den politiska viljan skulle kunna bereda vägen för reella möjligheter till framsteg och ekonomisk och social utveckling.
Herr talman! På samma sätt som Europeiska unionen i Nice måste finna sin balans mellan fördjupande och utvidgning, borde den i Marseille skapa ett balanserat förhållande mellan sin centraleuropeiska funktion och sitt Medelhavsansvar. Det gäller att göra prioriteringar, det vill säga genom utvidgningsprocessen stabilisera Europa från mitten, forcera stabiliseringsprocessen i Sydosteuropa och på västra Balkan, och inte försumma Barcelonaprocessen, som slingrat sig fram i fem år.
Man kan anställa hypotetiska betraktelser över om en beslutsam, enhetlig Balkanpolitik från EU:s sida skulle ha kunnat förhindra Balkankrigen och därigenom bespara Europeiska unionen kostnaderna för krigets följder. Inför Marseille gäller det nu att se till att man inte lämnar Balkanhjälp på bekostnad av Meda-programmen och omvänt, och allt detta inom den i Berlin överenskomna ekonomiska ramen. Under dessa förutsättningar borde det vara möjligt att vid det extraordinära rådet i Marseille komma fram till ett enande, som inte än en gång bara tydliggör skiljelinjer inom EU.
Det är absolut nödvändigt att Meda-stödprogrammen inte heller från kommissionens sida försenas på grund av byråkratiska hinder, och att projektidentifieringen i framtiden sker snabbare även från de berörda ländernas sida i Medelhavsområdet. Det är en besvikelse att Medelhavsländerna bara har lyft en knapp fjärdedel av de 4,7 miljarderna euro i det Meda I-program, som löpte ut 1999. Men detta visar också att man måste vara realistisk när man bedömer Medelhavsgrannarnas absorptionsförmåga. Jag välkomnar i detta sammanhang uttryckligen kommissionens plan att påskynda associeringsavtalen, och jag betraktar den utförda revisionen av Meda-förordningen som mycket positiv.
Jag har i mina tidigare utläggningar medvetet undvikit att förknippa Europa-Medelhavskonferensen med konflikten i Mellanöstern. Det kan säkert betraktas som en framgång att detta möte överhuvud taget äger rum, att Israel och palestinierna har gått med på att delta och att hotelserna om bojkott från Arabförbundet uppenbarligen går på tomgång. Man kan hoppas att denna konferens i Marseille inte kommer att ändra funktion till att bli en plattform för polemik, och att den viktiga ansatsen till en Medelhavspolitik från Europeiska unionens sida och ett återupplivande av Barcelonaprocessen därvid inte kommer längre.
Herr talman! Om konferensen mellan Medelhavsländerna och EU i Marseille i morgon och i övermorgon genomförs med närvaro från alla länder som har undertecknat Barcelonaförklaringen, tycker jag att vi har anledning att glädjas. Det kommer att vara en framgång att visa att Barcelonaprocessen, som inleddes kring Osloavtalen, har nått tillräcklig mognad och soliditet för att inte stoppas av motgångarna i Mellanösternprocessen. Genom dess kontinuitet kan den också ge det bästa möjliga bidraget, en bieffekt men en viktig sådan, till återupptagandet av Mellanösterndialogen.
I de värderingar som det vimlar av dessa dagar då Barcelonaprocessen fyller fem år, breder tanken ut sig om att vi kan nöja oss med att bara fortsätta processen, på grund av att det har hållits ministermöten med företrädare för Israel, den palestinska myndigheten, Syrien, Libanon etc. Det är kanske en sorglig tröst. Det är en kontrasterande balans och givetvis kan inte den strategiska utvecklingen av Europa-Medelhavspolitiken bestämmas utifrån en balans som beror på ett visst tillstånd. Det är det kontinuerliga arbetet som kan ge resultat, och de positiva resultaten kommer till slut att mätas utifrån utvecklingen i de södra Medelhavsländerna. Dessa länder har enorma svårigheter att hitta en väg att anpassa sig till utveckling och ekonomisk integration på global nivå, och vi måste göra allt vi kan för att bidra till att uppnå en ny balans i en situation som kännetecknas av avgrunder mellan nord och syd.
Om de nuvarande tendenserna fortsätter har vi anledning att se pessimistiskt på framtiden. I dag är en europé statistiskt sett tolv gånger rikare än en person från Maghreb, och inom tio år kommer europén att vara tjugo gånger rikare, om vi inte lyckas vända situationen. Därför är kommissionens förslag om en ny ansats positivt, och vi håller helt med om de två prioriteringar som Patten har peka på i sina inlägg och som han upprepade här under eftermiddagen. Vi måste skynda på förfarandena med associeringsavtalen. Framför allt måste vi hindra att vi inom fem år tvingas göra en utvärdering av tillämpningen av Meda som leder oss till slutsatsen att programmet bara har utnyttjats till 26 procent.
Detta är dock inte tillräckligt. Vi måste troligen inleda en ny plan på medellång sikt och jag vill bara räkna upp de tre frågor som jag anser viktiga i det sammanhanget: Den första, några europeiska projekt som skapar strukturer för ett regionalt område i länderna i syd. Den andra, en human politik när det gäller hanteringen av främst migrationsströmmarna. Den tredje, en reflexion och strävan efter samling och enhällighet kring utvecklingen av en gemensam jordbrukspolitik i Medelhavsområdet, utan vilken vi troligen inte kan nå några positiva resultat på medellång sikt.
Herr talman! Att åter få fart på Barcelonaprocessen och ge den en tydligare inriktning innebär att man inte bara måste ägna sig åt frågor som gäller den fria marknaden, ekonomi och handel, utan att faktiskt åter få igång en politik som innebär samarbete och utveckling och försvar av mänskliga rättigheter i hela området; det innebär att genomföra de reformer av social karaktär som behövs, med tanke på sysselsättningens fundamentala betydelse, samt behovet av att åter få igång ekonomierna i söder genom att minska eller skriva av skulder; det innebär att främja ett ekonomiskt, kulturellt och politiskt samarbete, inte bara med länderna i norr, utan inbördes mellan länderna i söder; det innebär att ge det civila samhället en viktigare roll. Men det är meningslöst att försöka dölja det faktum att Barcelonaprocessen befinner sig i ett kritiskt skede, inte bara på grund av bristande dynamik eller ett avstannande europeiskt engagemang när det gäller tilldragelserna på Balkan eller på grund av unionens utvidgning samt de dramatiska förhållanden som kännetecknar de öppna konflikterna runt Medelhavet, och som påverkar processen.
Palestinafrågan har än en gång hamnat i centrum. Kommissionär Patten säger att vi inte får bli fångar i situationen mellan Palestina och Israel. Visserligen, men vi får inte heller ha några illusioner. Om vi inte kraftfullt tar upp frågan om erkännandet av en palestinsk stat, en stat som skulle kunna samexistera med Israel, om man inte får ett slut på den militära ockupationen av Västbanken och Gaza, så kan situationen inte lösas: för det första naturligtvis för att få ett slut på det palestinska folkets lidande, men även för att regionen skall bli stabilare. Jag hoppas att unionens ministerråd i Marseille skall kunna inta en position när det gäller detta problem som stämmer överens med det som alltid framhålls så pompöst, dvs. att de mänskliga rättigheterna inte får kränkas. Återstarten är nödvändig och den skall ske, men den skall ske i vetskap om att man inte bortser från det som är den centrala frågan i Medelhavet.
Herr talman! Sedan Barcelonakonferensen och på tröskeln till Marseillekonferensen har, som man har sagt här, många saker hänt i Medelhavsregionen. Denna konferens kommer att hållas inom ramen för pågående våldsamheter och fredskris, till följd av Mellanösternkonflikten, men det är också så att själva dess genomförande gör det möjligt att hålla lågan tänd för Europa-Medelhavsprocessen och att hålla den tragiska konflikten utanför. Vi har många gemensamma problem som i dag påverkar Europa-Medelhavsområdet: illegal invandring, fattigdom, utlandsskuld, mänskliga rättigheter, torka och terrorism, som obarmhärtigt förstör livet för oskyldiga människor och familjer, vilket vi så tragiskt upplever i Spanien, Algeriet eller Mellanöstern.
Vi måste i dag mer än någonsin uttala att bara det regionala samarbetet, dialogen med det civila samhället, ekonomiskt och kulturellt utbyte, solidaritet och ömsesidig förståelse kan skapa ett välmående och fredligt område. Kommissionen och rådet måste genast börja arbeta med det som beslutades i Feira, de bör göra en gemensam utvecklingspolitik möjlig för att utveckla Medelhavsregionen. Vi varken kan eller får förspilla våra personella resurser, jordbruksresurser, industri- eller hantverksresurser vilka, förenade med så viktiga produkter som oljan, gasen eller de nya teknikerna, måste vara grundinstrumenten för att utveckla ett mycket mer balanserat, rättvist och konkurrenskraftigt Medelhavssamhälle än det nuvarande.
Herr talman! Jag återgår till Mellanösternkonflikten. För mindre än två månader sedan var det israeliska parlamentets talman och de palestinska lagstiftningsrådets ordförande här och förenade sina händer med Europaparlamentets talman i en vädjan om fred och överenskommelse, alla parlamentariker enades i en kraftig applåd inför den gesten. När vapnen ersätter orden, dialogen och förståelsen är det ett misslyckande för demokratins grund och väsen vilket är parlamentet, detta är också ett misslyckande för oss. Det är en varningssignal om att Europeiska unionen bör spela en mycket mer aktiv roll i Medelhavsområdet, som historiskt och kulturellt har berikat och upphöjt vår europeiska kontinent. Det vore ett misstag att inte ta på sig den huvudroll som historien kräver av oss.
Å andra sidan anser jag också, herr kommissionär, att de gränser som geopolitiken kräver måste tjäna till att förhindra den fria rörligheten för dem som lever ett liv som är förkastligt i alla civiliserade länder, med organiserad brottslighet, olaglig handel med vapen, narkotika eller människor och särskilt terrorism. Vi måste göra gränserna till ett verkligt filter för brottslighet och brottslingar och inte till en barriär mot utveckling, kultur och välstånd för befolkningen. Europeiska unionen behöver en ny invandringskultur och en bättre hantering av migrationsströmmarna. Europeiska unionen är tillsammans med ursprungsländerna, medansvarig för invandringen och för att få ordning på dessa migrationsströmmar som är så viktiga för regionens utveckling.
Herr talman, kära kolleger! Varje dag som går påverkas av den nuvarande krisen i Mellanöstern och varje dag som går visar oss, om det fortfarande behövs, att allt det som sker i söder - kring Medelhavet - berör oss direkt, även i vårt dagliga liv. När södern mår bra är fred möjlig. Demokratiska framsteg görs, vi ser allt mer ekonomisk utveckling och mindre vild emigration - kort sagt det finns hopp. Men när södern går dåligt finns det krig, våld, integrism - även hos oss i våra kvarter - och då talar jag inte om riskerna med en ny oljekris.
I dag kan återigen det värsta hända. Man känner det tydligt när man tittar på nyheterna. Vi är några personer här som sedan några år upprepar allt detta. Sedan några år har tyvärr också utvidgningen av Europa österut, kriserna på Balkan och krigen avlägsnat södern från de flesta européers tankar, vilket resulterar i en rad förseningar i processen och politiken när det gäller Medelhavsområdet.
Vi upplever sänkta anslag och framför allt svårigheter att skaffa fram dessa anslag. De allmänna förhandlingarna kör fast, förhandlingarna om associeringsavtal blir försenade och ratificeringarna ännu mer. Det resulterar i mycket stor besvikelse hos våra samarbetspartner i söder och vår politiska tyngd, Europas tyngd, har minskat i samma omfattning, trots att vi ändå fortfarande är de största finansiärerna i söder.
Vi måste alltså - och vi är flera som sagt det här i eftermiddag - redan nu strama åt våra politiska målsättningar i riktning mot södern, stärka de inskrivna anslagen, påskynda associeringsavtalen med partnerländerna, på nytt ge prioritet åt freds- och stabilitetsstadgan, göra ansträngningar för att bidra till utvecklingen och påverka skuldbördan i de fattigaste länderna, och slutligen öppna våra marknader för deras produkter och harmonisera våra regler för mottagande och asyl för personer som emigrerar till oss.
Sammanfattningsvis måste vi på nytt skapa förtroende för Europa i dess strävan efter ett verkligt partnerskap med södern. Det är alla medvetna om. Det krävs en kvantitativ ansträngning, men framför allt en kvalitativ. Kommissionen och rådet säger att de vill det. Vi är beredda att tro dem, men länderna i söder behöver annat än löften och tal: det är vår uppgift att ge dem det.
Marseille är sannolikt den sista möjligheten till det. Det är en av de stora frågorna för det franska ordförandeskapet.
Herr talman! Toppmötet i Marseille vill vara ytterligare ett steg mot inrättandet av ett frihandelsområde, en slags gemensam marknad som främjar anslutning till WTO såsom ni beskriver det så bra, i tidningen Le Monde i dag, herr Patten.
Det är den ekonomiska pelaren som framhävs. Europeiska unionen eftersträvar här - liksom vid mötet ASEM III i Seoul för en månad sedan - sin ekonomiska modell och sitt kapital. I Marseille samlade också det andra toppmötet medlemmar i fackföreningar och politiska organisationer från Medelhavets alla kuster. Dessa eftersträvade tillsammans på ett beslutsamt sätt lösningar på sina folks behov. För mig går detta bestämt via nya medel, alltså genom att skulden avskrivs.
Men betydligt allvarligare är, när vi här i kammaren ärligt utbyter åsikter som ibland är mycket olika, att fler palestinier hela tiden massakreras. Europeiska unionen bör - och det är brådskande - bestämt fördöma det israeliska angreppet mot det palestinska folket, vars krav att leva i fred i en stat är berättigat och därmed bör tillgodoses.
Herr talman! Europa har ibland mycket bråttom och ibland är den som har bråttom som lämnar saker bakom sig. Jag observerar att vi i alla dokument om förstärkning av Barcelonaavtalet glömmer vissa saker. En av dem är att avregleringen och den inre marknaden inte kan genomföras utan att beakta vissa viktiga aspekter, som människor, kultur och utbildning. Om vi avreglerar marknaderna och främjar en ansats för att integrera dem, men glömmer bort det tidigare, löper vi risken att till slut i stället för ett samarbete uppnå en kolonialisering.
Det är nödvändigt att Europa går utanför subsidiaritetsprincipen eller, kommer förbi den principen, och blir medvetet om att det är nödvändigt att bidra med ett mycket viktigt bidrag för att höja nivån i mottagarländerna, såväl för män som kvinnor, inte bara när det gäller grundutbildningen, utan även i en minimiutbildning som man i Europa anser bör vara till för alla medborgare. Vi kan alltså inte bara tala om produkter och organisation av marknaden och låta bli att tala om medborgarna.
För det andra anser jag att vi också glömmer ett annat viktigt tema, nämligen miljön. Europa har inte åstadkommit någon politik beträffande ökenutbredningen eller för bra vatten för Medelhavsländerna, och det är viktigt att börja skapa en miljöpolitik för Medelhavsområdet, vilken omfattar koordinaten, logiken och de klimatiska variationerna i Medelhavsområdet.
Politiken som den förs i dag skulle inte kunna föras i många av de södra Medelhavsländerna. Vi måste också tänka på att det i Europa finns ett allvarligt tryck från medborgarna i norr gentemot södra Medelhavet, via turismen. Genom de ökade oljepriserna kommer trycket på Medelhavet att öka ännu mer. Detta innebär en konsumtion av området, en fullkomligt oacceptabel politik med miljöutsläpp och avfallsdumpning. Vi kan inte heller kräva att de europeiska medborgarna skall föra en god miljöpolitik om vi inte tillämpar denna politik på andra länder.
Jag har mottagit ett resolutionsförslag, i enlighet med artikel 42.5 i arbetsordningen, för att avsluta debatten.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon onsdag kl. 11.30.
Hjälp till återuppbyggnad
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
A5-0324/2000 av Lagendijk för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om det ändrade förslaget till rådets förordning om Europeiska byrån för återuppbyggnad (KOM(2000) 628 - C5-0526/2000 - 2000/0112(CNS));
A5-0330/2000 av Westendorp y Cabeza för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om ändrat förslag till rådets förordning om bistånd till Republiken Albanien, Bosnien och Hercegovina,, Förbundsrepubliken Jugoslavien, Republiken Kroatien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och om ändring av förordning (EEG) nr 3906/89, beslut 97/256/EG och förordning (EEG) nr 1360/90 (KOM(2000) 628 - C5-0525/2000 - 2000/0111(CNS).
Herr talman, herr kommissionär! Det har dröjt ett tag innan kommissionen lade fram ett slutgiltigt förslag om biståndet till västra Balkan. Det fanns som bekant ett förslag redan i maj, men vi blev tvungna att vänta till september på ett definitivt förslag. Det berodde uteslutande på den diskussion som fördes inom kommissionen om ett annat sätt att ge utländskt bistånd. Det förslag som nu har lagts fram återspeglar med andra ord den här diskussionen och är enligt min uppfattning också ett första exempel på hur det bör gå till i framtiden. Det innebär också att det var värt att vänta på kommissionens nya förslag, eftersom detta förslag, både vad beträffar den fullständiga förordningen om Balkan och förslaget till en byrå i Kosovo, klart och tydligt anger på vilket sätt Europeiska kommissionen har för avsikt att ge sitt bistånd i framtiden. För att kanske uttrycka det en smula statiskt, är det också en slags ny början för detta bistånd baserad på de utomordentligt dåliga erfarenheterna i Bosnien, men också baserad på de goda erfarenheterna i Kosovo. Nu har en förordning lagts fram som i mina ögon gör det möjligt för Europeiska unionen att på ett effektivt sätt och i tid hjälpa länderna på västra Balkan och tillse att EU-medlen används på ett bra sätt där. I det här sammanhanget, och det är mycket viktigt, - jag återkommer strax till det - har man funnit en god balans mellan kommissionens ansvar å ena sidan och nödvändigheten av att medlemsstaterna involveras på ett eller annat sätt å andra sidan. Det handlar om en balans som enligt min och så vitt jag förstår även kommissionens åsikt inte fanns tidigare, då medlemsländerna i alltför hög grad försökte göra sin mening gällande i fråga om biståndet. I de förslag som nu har lagts fram är balansen mycket bättre. Naturligtvis, och då kommer jag in på betänkandena av mig själv och Westendorp, finns det utrymme för förbättringar. Var och en som ser och läser de framlagda betänkandena kommer att upptäcka att ett antal förbättringar av vissa delar föreslås. Det handlar till exempel om särskild uppmärksamhet åt uppbyggnaden av det civila samhället, särskild uppmärksamhet åt stödet till medier, särskild uppmärksamhet åt undervisningens viktiga roll. Jag var händelsevis på en konferens i Zagreb i förra veckan, och då framgick det tydligt hur viktigt det är att framtida generationer av små Balkaninvånare, om jag får uttrycka det så, inte uppfostras med de gamla, stereotypa och fientliga uppfattningarna och att en förnyelse äger rum även på detta område. Jag anser att det är viktigt att det i den här förordningen fastställs att Europeiska kommissionen även i framtiden, precis som nu, bistår med pengar till den här typen av projekt. Jag skulle emellertid vilja välja ut två politiska huvudlinjer.
Den första gäller - och jag beklagar att jag än en gång måste besvära kommissionären med detta - finanserna. För att formulera det mycket skarpt: om vi i dag och i morgon lyckas avge ett bra yttrande om den här förordningen, så har vi utfört en del av vårt arbete; jag skulle vilja kalla det den första hälften. Då står det svart på vitt hur det bör gå till i framtiden. Men om vi i december inte tillför de medel som behövs för att genomföra förordningen, då ägnar vi oss i dag åt en debatt om ett tomt fodral. Detta är ingen kritik mot kommissionen. Kommissionen har kunnat se att jag uttryckligen uppmanar till att uttryckligen ta med den uppskattning av kostnaderna som kommissionen har gjort, dessa omtalade 5,5 miljarder euro under de kommande sju åren, i denna förordning eftersom vi annars, för att formulera det skarpt, ägnar oss åt hycklande. Vi kan inte fastställa en förordning här i parlamentet med vetskapen om att de medel som kommer att krävas för att genomföra den inte kommer att finnas. Det är av den anledningen som det här är del ett i kampen för ett väl fungerande bistånd till Balkan. Del två kommer i oktober när våra kolleger i budgetutskottet, men i sista hand parlamentet, måste fatta beslut om ett dugligt sätt att underbygga den här förordningen finansiellt. I den bemärkelsen är det synd att Moscovici inte är här för tillfället, för som jag ser det ligger ansvaret på den här punkten främst hos rådet, hos medlemsstaterna som måste vara beredda att erkänna att det de vill och det vi vill med denna förordning kostar pengar och att de pengarna måste kunna återfinnas i Europeiska unionens budget.
Den andra punkten, den allmänna punkten om biståndet, avser den balans som måste finnas - vilket är anledningen till ett ändringsförslag på den punkten - mellan å ena sidan behovet av att Europeiska unionen är synlig på Balkan och å andra sidan nödvändigheten av att också stödja mindre projekt. Det är nu en gång för alla så - och alla som har varit på Balkan kan bekräfta det - att Förenta staterna är utomordentligt bra på att ge intryck av att de med mycket mindre pengar är i stånd att åstadkomma mycket mer. Att Europeiska unionen i själva verket lägger ned mycket mer pengar men inte alls är lika synlig har fått många att dra slutsatsen att det är nödvändigt att vi är närvarande på ett mycket mer synligt sätt på Balkan. Jag instämmer i den bedömningen. Det innebär nästan automatiskt att mycket pengar kommer att gå till de stora projekten, till vägar, till broar, till de projekt som man kan fästa en europeisk flagga vid. Än en gång, det är nödvändigt för att göra unionen mer synlig. Men, det varnar jag för, denna prioritering får inte leda till att de mindre projekt som vi hittills också har stött kommer att bli offer för detta. Det är anledningen till min uppmaning att inom denna förordning finna en god balans mellan synlighet, det vill säga stora projekt, å ena sidan och å andra sidan ägna fortsatt uppmärksamhet åt projekt för demokrati, åt projekt som har att göra med säkerhet, projekt som för det mesta inte är så synliga, men som är desto mer nödvändiga för att garantera stabiliteten på Balkan.
Så till byrån i Kosovo. I positiva ögonblick tror och hoppas jag att byrån som den har fungerat hittills och som den bör komma att fungera i framtiden borde bli en förebild för hur det borde förhålla sig med biståndet på Balkan, men också i andra delar av världen. Mina erfarenheter efter åtskilliga besök vid byrån är så positiva, eftersom det i mina ögon förhåller sig så att man med alla, jag understryker med alla, de fel som görs ändå klart och tydligt ger hjälp på ett nytt och bra sätt. Om vi då talar om att förstärka effektiviteten, den allmänna målsättningen för den här förordningen, om vi då överför det målet på byrån i Kosovo, så kan en förstärkning av effektiviteten inte innebära någonting annat än en minskning av medlemsstaternas roll. För att uttrycka det mycket konkret: att strama åt tyglarna för den styrelse som är knuten till byrån. Tidigare har även vi uttalat omfattande kritik i fråga om det sätt på vilket Europeiska kommissionen tillhandahåller hjälp. Ofta är det för byråkratiskt. Ofta sker det via alltför invecklade förfaranden, men vi får inte blunda för och inte vilja blunda för, och jag hoppas att medlemsstaterna inte heller gör det, den roll som de har spelat i det sammanhanget. Alltför ofta har medlemsstaterna försökt att få ett ord med i laget i fråga om tillhandahållandet av hjälp. Alltför ofta har det lett till förseningar, till ineffektivitet och till att man har bevakat nationella intressen. Enligt min åsikt, och det är ett av de centrala budskapen i mitt betänkande om byrån, så kommer medlemsländerna i framtiden i långt mindre utsträckning att agera på detta sätt eftersom det är bevisat att det försenar biståndet.
Slutligen, herr talman och herr kommissionär, en sista punkt: Hos en del av mina kolleger finns en tendens att vilja utvidga byråns verksamhet ännu mer än vad som hittills beslutats. Byrån finns nu i Kosovo och rådet har, enligt min uppfattning med rätta, beslutat att utvidga verksamheten till Serbien och Montenegro. Jag anser att vi måste stanna där, eftersom vi kan lära oss en läxa av det arbete som byrån nu utför, fysisk återuppbyggnad, för att kunna göra samma sak på ett väl fungerande sätt i Serbien och Montenegro. Biståndsinsatser på Balkan inom ramen för Cards i länder som Kroatien, Albanien och Makedonien kräver andra överväganden, kräver annan kapacitet. Jag skulle därför vilja säga att vi bör låta byrån göra vad den är bra på, och det är fysisk återuppbyggnad. Det kommer att bli mycket svårt att genomföra denna på ett lika bra sätt i Serbien. Låt oss begränsa oss till detta och inte förhasta oss genom att utvidga byråns kapacitet utanför före detta Jugoslaviens gränser.
Herr talman, herr kommissionär! Jag är medveten om att Balkan inte är ett område som inger mycket optimism. Jag tror dock inte att jag är överdrivet optimistisk om jag säger att Europeiska unionen nu skördar frukterna av en samordnad och trägen verksamhet. Dessa frukter visade sig, efter den tragedi Balkanländerna har upplevt, redan för några månader sedan i Kroatien genom fria val och ett system som strävar efter att respektera de mänskliga rättigheterna, och de visade sig nyligen i Belgrad, där medborgarna uttryckte sin vilja att leva i fred och frihet och ingå i den europeiska familjen.
Vi får inte bedra deras förväntningar och nu mer än någonsin behöver dessa länder vårt stöd. Det är nödvändigt att fortsätta med denna stabiliseringsprocess av regionen och förbereda dem för ett mer långsiktigt perspektiv av integration i de europeiska institutionerna. Med detta står det klart att vi spelar ut vår trovärdighet och vår egen stabilitet. Om vi vill hjälpa dem måste vi göra det på ett mer effektivt sätt än hittills och på ett mer samordnat sätt. Om inte detta sker kommer det att inträffa som Lagendijk kallade för Europeiska unionens förlorade synbarhet, det vill säga att vi kommer med de viktigaste ekonomiska bidragen på Balkan men syns mycket mindre än länder som USA, vilka i tid kan reagera, praktiskt taget i realtid, på varje nödvändighet som dyker upp i landet. Detta i så hög grad att när jag var i Bosnien och Hercegovina och besökte något samhälle, tog man med glädje emot mig och sade: " vad bra att ni amerikaner är här och hjälper oss" . I så hög grad hade Europeiska unionens åtgärder förlorat sin synlighet.
I det betänkande jag har utarbetat om biståndet till västra Balkan i tätt samarbete med Lagendijk i de två frågor som vi i dag behandlar och som är ett exempel på samarbete mellan två utskott, har vi kunnat konstatera en rad begränsningar: å ena sidan geografiska begränsningar, dessa innebär att vi måste utvidga byråns verksamhet, inte bara till Kosovo, utan också till Jugoslavien. Vi har också funnit vissa funktionella begränsningar. För det första att de internationella organisationerna som genomför dessa operationer, som Unmik i Kosovo eller kontoret för den höge representanten i Sarajevo, också behöver använda sig av detta bistånd.
Å andra sidan finns det en rad åtgärder - jag tänker konkret på Cards-programmet -, som bör gå längre än återuppbyggnad och sträcka sig till fortbildning, utbildning och till återuppbyggnad av det civila samhället i tätt samarbete med de icke-statliga organisationerna. Det är oerhört viktigt att de icke-statliga organisationerna samarbetar i denna fråga, men också att det finns en viss samordning mellan dem, om vi verkligen vill att deras verksamhet skall bli effektivare och nå alla parter i dessa regioner.
Det är också nödvändigt att betona massmedias roll. Massmedia har ofta varit ansvariga för den tragedi som regionen har upplevt, och det är nödvändigt med helt fria medier som arbetar enligt de regler som gäller i våra demokratier. Det är också mycket viktigt att se till att rättsväsendet verkligen blir oberoende. Vi har även stött på vissa begränsningar i verksamheten, vilka är några av orsakerna till den bristande synligheten. Begränsningar i verksamheten som handlar om förvaltningssystemet för biståndet. Ibland är det för mycket byråkrati, för mycket " red-tape" och för mycket tvekan när det gäller att bevilja biståndet. Det är därför viktigt att förvaltningskommittén för Cards-programmet, är en kommitté som begränsar sig till de stora dragen i den fleråriga programplaneringen, men som inte utför någon alltför detaljerad daglig " micro-management" , för i annat fall skulle vi än en gång kunna få samma problem som tidigare.
Det är också viktigt att arbetet i förvaltningskommittén för Cards och arbetet i byrån för återuppbyggnad i Kosovo inte blandas ihop, och att det inte finns några dubbla anställningar, inte en enda överlappning, utan en perfekt uppdelning av funktionerna. Det är även viktigt att stärka Europaparlamentets roll och jag tror att Europaparlamentet genom de ändringsförslag, som är tänkta att gå till omröstning i morgon, kan få en viktigare rådgivningsroll i en interinstitutionell samarbetsprocess.
Slutligen vill jag ta upp det finansiella paketet. Talmannen vet mycket väl att det är väldigt svårt att i dag upprepa miraklet med brödet och fiskarna, och med de få bröd och fiskar vi har i dag är det praktiskt taget omöjligt att möta alla utrikes plikter som Europeiska unionen har. Vi måste genomföra ett effektivare och mer samordnat bistånd och koncentrera alla spridda element.
Jag avslutar med att säga - jag upprepar därmed kommissionens ord - att dessa två förslag utgör en hörnsten i en process som måste leda till att dessa länder som har haft och har så många problem, helt och fullt skall kunna integreras i de europeiska strukturerna. Jag är fast övertygad om att Balkanländerna har en lösning, att den balkanska förbannelsen kan drivas ut, men till det krävs allt vårt stöd och dessa två program går i den riktningen.
Herr talman! Jag tycker innehållet i detta viktiga fördrag har förklarats tydligt och utförligt av ordförande Westendorp. Vi, i egenskap av utskott för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, ett utskott som jag har den äran att leda - har med vårt yttrande givit ett bidrag för att understryka betydelse av återuppbyggnaden på Balkan som en möjlighet att integrera detta område i Europa som helhet. För att samtidigt ge betänkandet ett innehåll och en innebörd som är renodlat kulturell, inte i abstrakta eller allmänna termer, utan i termer av solidaritet, har vi föreslagit ändringar som har mottagits positivt av utskottet för industrifrågor och som jag tror kan bidra till, å ena sidan, att ytterligare utveckla det ekonomiska, medborgerliga och solidariska stöd som de områden som drabbats så hårt behöver för sin återhämtning till ett verkligt samhällsliv, och, å den andra, en möjlighet till kulturell och institutionell solidaritet - jag understryker: institutionell - så att man i dessa områden kan känna sig nära knutna till Europa, men även på ett samhälleligt plan, när det gäller kulturella initiativ.
Det faktum att ändringsförslagen, som formulerats som yttranden från utskottet för kultur har tagits upp och att man lyckades skapa enhällighet, är enligt min mening ett viktigt faktum som denna församling skall ha all heder av.
Herr talman, ärade kolleger, herr kommissionär! Det är en lycklig man som står inför er, en lycklig man som föredragande av yttrandet eftersom den övervägande delen av budgetkontrollutskottets ändringsförslag i princip har övertagits av kommissionen. Det kan vi alltså bara glädjas åt. Vårt arbete har gett vissa resultat.
Men jag är också en lycklig man eftersom jag tycker att parlamentet genom att framhärda har lyckats vända ett tillstånd som ursprungligen inte var så bra till det bättre. Föredragande Langendijk har med rätta påpekat att man i kommissionens ursprungliga förslag egentligen inte hade lärt sig något av det förflutna, inte lärt sig något av de påpekanden som revisionsrätten redan gjort, inte lärt sig något av erfarenheterna från Europeiska byrån för återuppbyggnad, inte lärt sig något av de påpekanden vi kunde ta del av i Packs betänkande redan förra året, inte lärt sig något av den ad hoc-delegation som vi skickade till Kosovo och som under ledning av Doris Pack och Terry Wynn formulerade en rad mycket viktiga rekommendationer.
När jag skrev mitt betänkande i juli insåg jag omedelbart att detta ursprungliga förslag inte var bra. Jag bad då kommissionen att dra tillbaka förslaget. Jag är glad att de gjorde detta och kom med ett nytt förslag.
Sedan den 4 oktober ligger ett nytt förslag framför oss, ett förslag som vi nu arbetar med. Jag tror att vi kan glädjas åt det tack vare det tryck som parlamentet utövat.
Vad handlar det om? Vi måste se till att vi med de förordningar som ligger framför oss sörjer för att det bistånd som Europeiska unionen ger till västra Balkan tillhandahålls på ett snabbt, flexibelt och obyråkratiskt sätt i samarbete befolkningen och de lokala myndigheterna. Det har inte skett i tillräckligt stor utsträckning de senaste åren. För att kunna göra det behöver vi ett flexibelt medel, en enkel struktur, en struktur som inte är byråkratisk. Det är synd att rådets ordförande inte är närvarande. Det är framför allt rådet, det är framför allt medlemsstaterna som så att säga har bildat gruset i maskineriet under de senaste åren. De har omöjliggjort det som kunde ha varit möjligt.
Jag gläder mig således åt det förslag som ligger framför oss. För budgetkontrollutskottets räkning kan jag säga er att vi stöder alla ändringsförslag. Vi gläder oss naturligtvis också åt att ändringsförslaget i fråga om Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) har övertagits. Det är mycket riktigt så att även bedrägeribekämpningsenheten måste kunna utföra sitt arbete i full utsträckning på västra Balkan.
Slutligen ett litet påpekande som jag vill göra mer för egen räkning än som talesman för budgetkontrollutskottet. Jag arbetar för närvarande på ett betänkande om användningen av de finansiella medlen i Bosnien och Hercegovina. Det är ett uppföljningsbetänkande till en särskild rapport från revisionsrätten. Kolleger! I Cards-förordningen kommer vi att bli tvungna att se till att tillräckligt mycket pengar avsätts till Bosnien och Hercegovina. Uppdraget är inte slutfört där ännu. Vi har fortfarande en lång väg kvar att gå där. Det är en bräcklig och instabil stat. Låt oss framför allt lägga det på minnet inför framtiden.
Jag beklagar att jag måste inleda gruppdebatten utan att rådets ordförandeskap är närvarande hos oss. Man har lovat att det strax kommer hit.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Langendijks och Westendorps betänkanden, som å ena sidan ägnas åt byrån för återuppbyggnad och å andra sidan åt Cards-programmet - egentligen kan man inte dela dem - baseras i sina ändringsförslag på de insikter som vi gjort med föregångarna Obnova och även med Europeiska byrån för återuppbyggnad av Kosovo. Jag tror att vi alla har klart för oss att vi bara med smalare och mer effektiva strukturer verkligen kommer att lyckas att också för framtiden stabilisera det goda arbete som Kosovobyrån under de senaste månaderna har kunnat utföra.
Vi måste i framtiden lägga ansvaret på några få personer, även på en direktör, om ni så vill, så att verkligen en person har ansvaret inför den instans, som väljer ut dessa enskilda program. Jag anser att bara om vi låter enbart några få personer vara ansvariga, så får det europeiska arbetet ett ansikte lokalt. I Bosnien har vi alltid sett att amerikanerna med mycket små ekonomiska medel har lyckats att skapa en bra bild av sig. På många områden där vi har gett ut mest pengar, och fortfarande gör det, är vi egentligen inte synliga, eftersom de hos oss på något sätt flyter ut och inte verkligen är förankrade i en enda institution.
Jag anser också att onödigt dubbelarbete av governing board och management board och onödiga ritualiserade möten med dess medlemmar, där ändå den ansvarige direktören måste fatta nödvändiga beslut i rätt tid, måste undvikas. Jag hoppas att parlamentets förslag kommer att godkännas av kommissionen och rådet. Än en gång: Onödiga utgifter för onödiga sammanträden måste verkligen undvikas. Man är i större behov av pengarna lokalt, och det är bättre att satsa dem där.
Om rådet kanske nu äntligen också vill lära sig av de fel det gjort, i motsats till vad som nämns i mitt betänkande om Kosovobyrån, skulle det naturligtvis också vara mycket gynnsamt för skattebetalaren. Målen med Cards-programmet var egentligen OK. Men det saknades i detta Cards-program något mycket viktigt, nämligen ett viktigt mål: stödet till undervisning och utbildning i dessa länder. Utan undervisning och utbildning är allting förgäves. Därför är jag mycket glad över att kollegerna från alla utskott har hjälpt mig att lämna in detta ändringsförslag. Som jag har förstått det, är också kommissionären av den uppfattningen att detta måste vara ett viktigt mål för Cards-programmet.
Men det måste också vara ett mål som ligger rådet varmt om hjärtat. Jag hoppas verkligen att den franske utbildningsministern Jacques Lang i sitt kabinett kan se till att den franska regeringen under nästa Coreper inte är emot att man tar upp målet med utbildning i Cards-programmet. Jag tror att det är kontraproduktivt, och jag är säker på att Jacques Lang kommer att utnyttja alla sina möjligheter, och om Moscovici skulle vara där, skulle han kanske också göra det. Jag tackar alltså alla kolleger och kolleger, som har betraktat detta mål som viktigt, och jag gläder mig alltså över att vi i framtiden på detta område kan bidra också med mer innehåll i dessa länder.
(Applåder)
Herr talman! Jag skulle i dag vilja framföra ett par allmänna påpekanden om det jag skulle vilja kalla " den politiska rekonstruktionen av Balkanområdet" . Swoboda kommer för min grupps räkning att tala lite mer om det jag skulle vilja kalla " rekonstruktionen av EU, återuppbyggnadsansträngningar" , som även har behandlats i Lagendijks och Westendorps betänkanden i dag, för vilka de erhåller mina komplimanger.
I sig kan det senaste årets utveckling på Balkan betecknas som positiv. På ett år har många framgångar kunnat noteras och den interna dynamiken i ett antal länder förstärker äntligen det internationella samfundets roll; detta samtidigt som vi fortfarande har Kosovokrisen i färskt minne. Kosovo är och förblir ett sorgebarn.
Resultatet av lokalvalet var positivt. Det är det naturligtvis alltid när de måttfulla vinner, men att den interna situationen förblir ansträngd vittnar det aktuella mordet på fyra romer som efter att ha flytt till Belgien återvände till Kosovo om. Naturligtvis är den dominerande frågan: vilken är Kosovos framtid inom Jugoslavien? Vi, PSE, är emot fantasier om ett självständigt Kosovo. Vi emotser därför med spänning det första mötet mellan president Kostunica och Rugova. I det sammanhanget kan Europeiska unionen kanske spela en medlande roll.
Vi får emellertid inte fixera oss enbart på Kosovo. Det sker också en positiv utveckling. Jag skulle vilja beteckna det som en återgång till det normala, dock en långsam sådan. Det senaste året har kännetecknats av att en verklig demokrati börjat växa fram samt av politiker som vägrar att uteslutande använda nationalism som ett politiskt verktyg. De kom och kommer i stället för tre politiker som i synnerligen hög grad representerade före detta Jugoslaviens sämsta sidor på nittiotalet. Jag talar då om Tudjman, Milosevic och Izetbegovic.
I Zagreb sitter en regering som hjälper oss i tankearbetet om regionens framtid, som verkligen investerar i demokrati och stabilitet. I morgon tar vi i denna kammare emot Jugoslaviens nya president. För mig är de Balkans nya hjältar, och således är de naturligtvis mer än välkomna.
Kroatien måste nu snabbt kunna stärka banden med Europeiska unionen. Vid sidan om Slovenien är det enligt mig det första landet från före detta Jugoslavien som på sikt kan komma i fråga för ett medlemskap i EU.
Serbien förtjänar just nu framför allt materiellt stöd, så snabbt som möjligt. Europa måste tydligt visa att det stöd som utgår därifrån verkligen gör en skillnad redan innan parlamentsvalet äger rum i Serbien. Enligt min mening går huvudpriset denna vecka emellertid till ledarna för socialdemokraterna i Bosnien och inom parentes till befolkningen i Slovakien som inte lät sig lockas i den folkomröstningsfälla som oppositionen hade gillrat för regeringen, men det är ett annat kapitel.
I vissa rapporter om valet i Bosnien läste jag att extremnationalisterna har vunnit parlamentsvalet i Bosnien och Hercegovina. Så verkar det vid första anblicken, framför allt i Republika Sprska och i den kroatiska delen. I den bosniska delen försvagas nationalisternas ställning för första gången. Där börjar i vilket fall som helst förändringarna i Kroatien och Serbien att få ett inflytande.
För socialdemokraterna har det gått påfallande bra där. Det är inte någonting anmärkningsvärt i Europa och inte ens på Balkan, men något som däremot kan kallas anmärkningsvärt är att detta parti är multietniskt och att de öppet värnar om det och står för det. På möten i Sarajevo nyligen presenterade ledaren för detta parti, Zlatko Lagumdzija, tillsammans med serbier, kroater, montenegriner, albaner och andra företrädare från regionen ett koncept för återuppbyggnad av själen. Därmed berörde han det väsentliga. Vi måste framför allt investera i den fysiska återuppbyggnaden av före detta Jugoslavien, men det är bara meningsfullt om någonting också förändras i människornas huvuden.
Politiker som öppet arbetar för det förtjänar inte bara vår beundran utan framför allt vårt stöd. De är de enda som kan rasera den nationalistiska bastionen. Stabiliteten i regionen kommer att vara beroende av i vilken mån de nya ledarna lyckas dämpa den nationalistiska andan och utveckla en annan mentalitet. Deras politiska öde kommer till en del att vara beroende av hur pass framgångsrik biståndet från Europeiska unionen kommer att bli. Betänkandena av kollegerna Westendorp och Lagendijk innehåller de byggstenar som behövs för ett effektivt tillvägagångssätt i det sammanhanget.
Herr talman! Den liberala gruppen stöder de betänkanden vi nu behandlar, och vi stöder kommissionens försök att effektivisera det mycket svåra arbete som unionen gör för Balkanländerna. Biståndet har varit för byråkratiskt och för långsamt, eftersom kommissionen har arbetat för centralistiskt och för toppstyrt. Det har varit för mycket detaljstyrning och parlamentet har på vissa punkter ett medansvar för denna utveckling. Det är mycket olyckligt att kontoret delats upp i ett huvudkontor i Saloniki och ett operativt centrum i Pristina. Det har vi varit emot hela tiden. Och det har nu också kritiserats av revisionsrätten. Det är bra att man genom budgeten i år avsätter 175 miljoner till Kosovo och 200 miljoner till nödhjälp i Serbien. Men det är mycket olyckligt att anslagen till FN:s förvaltning i Kosovo, till den baltiska regionen och till mekanismen för akuta ingripanden finns i reserven.
Det är mycket olyckligt att vi inte med säkerhet vet hur mycket pengar vi har till Serbien nästa år. Det är särskilt olyckligt med hänsyn till att den serbiske folkvalde presidenten kommer hit i morgon. Det är också olyckligt att en rad program har lagts i den s.k. resultatreserven. Jag vet naturligtvis att parlamentet därmed vill tvinga kommissionen att prestera bättre resultat, men man skall ju inte ta sina egna barn som gisslan; vi skulle mycket hellre ge kommissionen fria händer att effektivisera arbetet och att vi förbehåller oss rätten att kritisera kommissionen om det inte lyckas. Vi skall inte göra oss medskyldiga till att program som vi vill ha eventuellt lider skada. Låt oss ge kommissionen större anslag och rätt att delegera ansvar, så att det blir lättare att fatta snabba beslut och ställa om åtgärden. Låt oss fira den serbiska folkvalda presidentens besök i morgon genom att nu på allvar ge kommissionen en chans att växla över vår hjälp till ett nytt och bättre spår.
Herr talman! De finansieringsformer som vi undersöker är ännu ett system för utländskt ingripande i detta ytterst känsliga område av Europa. Världsimperialismen vet mycket väl hur den skall använda taktiken med piskan och moroten, växla mellan bombanfall och humanitär hjälp, katastrof och återuppbyggnad. Dess slutliga mål är att folken underkastar sig den nya världsordningen. Jag frågar mig hur de som har spridit katastrofen kan tala om återuppbyggnad, hur de som har mördat små barn och civila kan vara så fräcka att de åt sina offer ger en lektion i vad demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter betyder. De imperialistiska styrkorna i Jugoslavien är skyldiga att betala krigsskadestånd, inte att ge humanitär hjälp. De händelser som inträffade i Jugoslavien för några veckor sedan, den förmodade folkliga resningen, hade bakom sig åtminstone hundra millioner dollar av utländskt bidrag till den så kallade " demokratiska oppositionen" . Kanske skapade händelserna ett euforiskt klimat bland imperialismens ledarkretsar, emellertid vet även de själva mycket väl att de inte har kuvat tanken på motstånd hos det jugoslaviska folket och andra folk. Av denna anledning förbereder de för övrigt lättrörliga militära och polisiära styrkor.
. (FR) Herr kommissionär, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Vi är alla medvetna om att västra Balkan är en stor utmaning för Europeiska unionen och trovärdigheten för dess utrikespolitik, både när det gäller omfattningen av vårt mänskliga, politiska och ekonomiska engagemang i regionen, och vår strävan efter att främja stabilisering genom uppbyggnad, utveckling och in fine på nytt integrera Balkan i den europeiska familjen.
Detta år inleddes lyckligtvis med den demokratiska förändringen i Kroatien, till följd av riksdags- och presidentvalet. Året fortsatte med en annan stor händelse, nämligen segern för de demokratiska krafterna i Förbundsrepubliken Jugoslavien och Milosevics fall. Året kommer att avslutas med, hoppas vi, konsolideringen av demokratin den 23 december, i samband med riksdagsvalet i Serbien.
Europeiska unionen har verkligen ansträngt sig - det vet ni - för att bidra till dessa historiska förändringar. Unionen reagerade omedelbart på den nya given i Kroatien, genom att inleda den process som, i samband med toppmötet i Zagreb den 24 november, alltså om tio dagar, kommer att leda till att förhandlingar inleds om ett stabiliserings- och associeringsavtal med detta land. På samma sätt som unionen engagerade sig för det serbiska folket vidtog unionen nödvändiga åtgärder så snart president Kostunica, som ni kommer att ta emot i morgon, valts: hävande av sanktionerna mot Förbundsrepubliken Jugoslavien, katastrofstöd om 200 miljoner euro, vilket beslutades av Europeiska rådet i Biarritz, och införlivande av Förbundsrepubliken Jugoslavien i det internationella samfundet, för att stödja processen med att stärka demokratin.
Jag skulle vilja återkomma lite mer till ordförandeskapets prioriteringar till förmån för västra Balkan. Inför toppmötet i Zagreb ville vi koncentrera unionens åtgärder på att stärka demokratin och uppvärdera stabiliserings- och associeringsprocessen. Vi har därför två målsättningar: till att börja med utveckla det regionala samarbetet, vidare genomföra en verklig tillnärmningspolitik mellan dessa länder och Europeiska unionen.
I Köln erbjöd Europeiska rådet en framtidsutsikt när det gäller anslutning till unionen. I Feira gav rådet de länder som deltar i stabiliserings- och associeringsprocessen status som potentiella kandidatländer. Vi vill gärna bekräfta detta erbjudande till toppmötet i Zagreb, men också gå längre genom att för varje land fastställa de etapper som måste gås igenom och de reformer som måste uppfyllas på denna väg. Vi önskar slutligen konkretisera ett gemenskapsstöd av största betydelse för att åtfölja denna process.
På Frankrikes initiativ kommer toppmötet i Zagreb att för första gången samla stats- och regeringscheferna från Europeiska unionen och de länder på västra Balkan som deltar i stabiliserings- och associeringsprocessen: Albanien, Bosnien och Herzegovina, Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Förbundsrepubliken Jugoslavien. Detta toppmöte blir därför ett tillfälle att på högsta nivå ta konsekvenserna av de avgörande demokratiska förändringar som ägt rum i regionen och som följaktligen kommer att göra det möjligt att på nytt bekräfta att vägen hädanefter är öppen för att närma alla länder i regionen till unionen, inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen.
Vi vill förädla denna process genom att i Zagreb visa på slutandet av förhandlingarna om det första stabiliserings- och associeringsavtalet med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, eller genom att bekräfta ett individuellt synsätt anpassat till situationen för varje land och, såsom jag redan sagt, genom att skissa upp framtidsutsikterna för var och en av oss.
Toppmötet får också som målsättning att stärka demokratin i Förbundsrepubliken Jugoslavien, stödja försoningsprocessen mellan detta land och grannländerna och uppmuntra utvecklingen av ett tillitsfullt samarbete mellan länderna i området. Utan att vänta på att stabiliserings- och associeringsavtalen träder i kraft kommer unionen därmed att erinra om att de förväntar sig av de fem berörda länderna att de åtar sig att sinsemellan redan nu upprätta avtal om regionalt samarbete. Dessa avtal om regionalt samarbete, som planeras i enlighet med stabiliserings- och associeringsavtalen, bör enligt vår mening innefatta upprättandet av en politisk dialog och ett regionalt frihandelsområde, samt ett nära samarbete inom området rättsliga och inrikes frågor, särskilt för att förstärka rättsväsendet och dess oberoende i kampen mot den organiserade brottsligheten, korruptionen, tvättningen av pengar och all annan brottslig handel. Tillnärmningen till Europeiska unionen är i rådets ögon nära förbunden med utvecklingen av det regionala samarbetet.
Granskningen av betänkandena från Westendorp och Lagendijk om förslagen till förordningar om dels ett ramprogram, dels en europeisk byrå för återuppbyggnad, ger oss tillfälle att återkomma till omfattningen av stödet som unionen avser att bevilja västra Balkan, för att åtfölja stabiliserings- och associeringsprocessen. Dessa två betänkanden går i rätt riktning. Ordförandeskapet instämmer i er strävan efter att genomföra principerna i reformen av förvaltningen av unionens yttre stöd: färre förfaranden, mer samordning på fältet, färre utestående åtaganden. Vi stödjer samtidigt utvidgningen av det europeiska återuppbyggnadsbyråns insatsområde till hela Förbundsrepubliken Jugoslavien, vilket har visat vad det duger till i Kosovo. Vi hoppas att de program, vars verkställande kommissionen kommer att delegera till kontoret, skall genomföras effektivare och snabbare.
Ordförandeskapets målsättning är att uppnå ett avtal om förslagen till förordning om Cards-programmet och om byrån för återuppbyggnad vid rådet (allmänna frågor) i slutet av november, alltså nästa vecka, för att kunna avisera dem i Zagreb den 24 november. Jag erinrar om de huvudsakliga prioriteringarna för Cards-programmet: en institutionell förstärkning i riktning mot demokratin och rättstaten, ekonomisk utveckling och återuppbyggnad samt regionalt samarbete. Cards borde på så sätt göra unionens stöd i regionen mer enhetligt, effektivare och synligare.
Medlemsstaterna önskade enhälligt, bl.a. vid rådet (budget) den 20 juli i år återuppta debatten om beloppet för det ekonomiska totalanslaget för Cards för perioden 2000-2006 när det gäller taket för rubrik 4 i budgetplanen som fastställdes av Europeiska rådet i Berlin. Detta belopp, som omfattar stöd till förmån för Förbundsrepubliken Jugoslavien kommer att vara resultatet av ett globalt skiljeförfarande om fördelningen av de 10 miljarder euro som är tillgängliga inom taket för rubrik 4, mellan de två stödprogrammen, Meda II och Cards, vars antagande återfinns bland våra prioriteringar.
Slutligen åstadkom ordförandeskapet vid rådet (allmänna frågor) den 18 september att asymmetriska handelsförmåner antogs, till förmån för de länder som deltar i stabiliserings- och associeringsprocessen. Dessa åtgärder beviljar dessa länders jordbruks- och industriprodukter förmånstillträde till gemenskapsmarknaden. Unionen gjorde på detta sätt en exceptionell gest eftersom denna avreglering, bl.a. för jordbruksprodukterna, nästan fullständigt erbjuds utan kvoter och tullar. Dessa åtgärder trädde i kraft den 1 november. Rådet arbetar för närvarande på att de skall utvidgas till Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Det franska ordförandeskapet hade ställt upp ambitiösa målsättningar för västra Balkan som är på väg att uppnås: utvecklingen av stabiliserings- och associeringsprocessen, antagandet av Cards-programmet, antagandet av asymmetriska handelsförmåner för att inte tala om de mest framträdande gemenskapsåtgärderna. Den efterlängtade segern för demokratin i Kroatien och sedan i Förbundsrepubliken Jugoslavien tvingar Europeiska unionen, det vet vi, att gå mycket längre. Det är anledningen till att vi vid toppmötet i Zagreb måste lämna ett mycket starkt politiskt budskap, som är i nivå med förhoppningarna om fred och försoning som folken i regionens länder placerat i denna demokratiska förändring. Nu är det Europeiska unionens uppgift att inte vara rädd för att säga till dessa länder: ja, er plats, er framtid, är mitt i den europeiska familjen.
Herr talman! Mitt första intryck av president Kostunica är att han tillämpat en mycket pragmatisk politik sedan han tillträdde sitt ämbete i Förbundsrepubliken Jugoslavien. Han har befäst sin seger, men har också varit taktfull under sina förbindelser med de övriga politiska ledarna i regionen. Han har redan besökt Sarajevo, han har närvarat vid ett informellt regionalt möte i Skopje och han har också varit i Moskva. Europeiska unionen gjorde rätt i att reagera positivt på president Kostunicas maktövertagande. Begränsningarna när det gäller viseringar har lättats och olje- och flygtrafikembargot har nu upphävts. Det faktum att kommissionen har fördelat 200 miljoner euro till bistånd vid nödsituationer och andra situationer, som skall tas om hand av icke-statliga organisationer, måste betraktas som lovvärt. Jag hoppas att president Kostunica och hans anhängare kommer att fortsätta befästa sin ställning som det nya demokratiska ledarskapet i Förbundsrepubliken Jugoslavien på alla politiska nivåer.
Valen till det serbiska parlamentet planeras äga rum den 23 december. Jag välkomnar det faktum att president Kostunica har bekräftat betydelsen av att samarbeta med krigsförbrytartribunalen i Haag. En inbjudan har lämnats till president Kostunica att delta, i egenskap av Jugoslaviens nya president, vid det kommande toppmötet i Zagreb. Vid detta toppmöte, i stället för att prisa Kroatiens initiativ till att bli en demokrati, kommer man nu oundvikligen i stället att hylla president Kostunicas prestationer. Det är mycket viktigt att förklara för de andra deltagande Balkanländerna att Jugoslaviens återvändande till det internationella samfundet på inget sätt kommer att minska Europeiska unionens stöd till dem. Man måste visa vederbörlig uppmärksamhet när det rör känsliga förhållanden i alla länder i Balkanregionen, och försäkra dem att de inte kommer att glömmas bort i den allmänna euforin över president Kostunicas maktövertagande.
Ytterligare mål för toppmötet i Zagreb måste omfatta ett tillkännagivande av gemenskapens program för bistånd och återuppbyggnad och demokratisering och stabilisering i västra Balkanområdet, ett bekräftande av det stegvisa upprättandet av ett frihandelsområde mellan Europeiska unionen och västra Balkanområdet, och ett åtagande av länderna i regionen att samarbeta regionalt och upprätta ett frihandelssystem dem emellan.
Denna debatt som nu avbryts kommer att återupptas kl. 21.00. Fru Pack har begärt ordet för en ordningsfråga. Jag ber er att ställa en ordningsfråga och inte fortsätta debatten med Moscovici.
Moscovici kunde tyvärr inte vara här när jag talade. Jag skulle gärna vilja höra av honom om han är positiv till att de mål som nämns i Cards-programmet kompletteras med ett mål, nämligen stöd till undervisning och utbildning i sydöstra Europa. Det är ett viktigt nytt mål i Cards-programmet. Kommissionen är positiv till detta, och jag skulle gärna vilja veta om rådet också är för det.
. (FR) Det är en intressant fråga som förefaller ha kommissionens stöd. Vi skall därför granska den i rådet.
Frågestund (rådet)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till rådet (B5-0553/2000).
Fråga nr 1 från (H-0818/00):
Angående: Mekanism för akuta ingripanden Varför har detta förslag inte diskuterats formellt under det franska ordförandeskapet, trots att man hade börjat arbeta med frågan under den föregående ordförandeskapsperioden?
. (FR) Kommissionen lade den 10 maj i år i Coreper fram ett förslag som syftar till att inrätta ett system för akuta ingripanden, i syfte att uppfylla förväntningarna från stats- och regeringscheferna i Helsingfors. Dessa hade vid Europeiska rådet, och inom ramen för rapporten om utvecklingen av den europeiska kapaciteten för militär och civil krishantering, begärt att ett system för snabb finansiering, exempelvis kommissionens inrättande av en fond för akuta ingripanden, skulle ske för att möjliggöra en snabbare finansiering av Europeiska unionens verksamhet och bidra till åtgärder som genomförs av andra internationella organisationer och, i förekommande fall, finansiera de icke-statliga organisationernas verksamhet.
I enlighet med mandatet från Coreper genomförs studien av detta projekt inom ramen för rådets grupp av rådgivare för yttre förbindelser. En första granskning ägde rum den 6 november. Målsättningen är att anta en förordning så snart som möjligt, med tanke på att rådet för detta måste förfoga över ett yttrande i vederbörlig ordning från er kammare.
Tack skall ni ha för svaret. När jag lade fram denna fråga rådde det faktiskt dödläge i rådet och det blev ingen diskussion, vilket var syftet med den framlagda frågan. Men jag välkomnar det faktum att det nu börjat röra på sig inom rådet och att vi i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik faktiskt fått ett exemplar av ert senaste dokument i vilket man kan läsa om hur kompromissen verkar bli.
Herr rådsordförande! Ni vill ha ett yttrande av parlamentet och vi har förstått att ni har för avsikt att fatta ett beslut under nästa månad, dvs. i december. Om jag berättar för er att parlamentet kommer att diskutera detta i januari, så vill jag veta om ni kommer att avvakta vårt yttrande innan ni fattar beslut.
. (FR) Jag kan bara upprepa slutsatsen i mitt svar, nämligen att vår målsättning är att anta en förordning snarast möjligt, men att rådet för detta måste förfoga över ett yttrande i vederbörlig ordning från Europaparlamentet. Det är nödvändigt.
Eftersom de behandlar samma ämne kommer frågorna nr 2 och 3 att besvaras tillsammans.
Fråga nr 2 från (H-0819/00):
Angående: Västsahara En delegation från Europaparlamentets tvärpolitiska grupp " Fred för folket i Sahara" , som jag är medlem i, besökte den 13-15 september de sahariska flyktinglägren i sydöstra Algeriet.
Vi träffade de högsta ledarna för RASD, Demokratiska sahariska arabrepubliken, bland annat dess president, samt företrädare för Minurso. Minurso har gjort ett beundransvärt identifieringsarbete för att utarbeta röstlängder inför folkomröstningen om självstyre som ingår i den plan som FN:s generalsekreterare utarbetat och som den marockanska regeringen och Polisario undertecknat. Det stora antalet protester, i synnerhet från Marockos sida, hindrar emellertid att folkomröstningen äger rum.
Delegationen kunde konstatera att flyktingarnas levnadsförhållanden var förskräckliga. Befolkningen känner en djup oro och är mycket besviken till följd av att folkomröstningen ständigt skjuts upp och förhandlingarna misslyckades den 28 september i Berlin i år.
Vi kände att det fanns stora förväntningar på att EU gör ett klart ställningstagande i frågan så att konflikten, som förhindrar stabilitet i området, kunde lösas.
Vad ämnar rådets ordförandeland göra för att spela en aktivare roll och garantera att FN:s fredsplan genomförs fullständigt, såsom parlamentet krävde i sin resolution av den 16 mars 2000?
Fråga nr 3 från (H-0846/00):
Angående: Folkomröstning om självstyre i Västsahara De pågående samtalen mellan den internationelle medlaren James Baker, ombud för FN:s generalsekreterare, och parterna i konflikten om att hålla en folkomröstning om självstyre i Västsahara har kört fast. Vid mötet den 28 september i Berlin dryftade de marockanska myndigheterna möjligheten att överge fredsplanen för anordnande av en folkomröstning. Kommissionens ordförande har planerat en resa till Marocko och Algeriet i november.
Vilka initiativ vidtar eller avser rådet att vidta till stöd för fredsplanen för att folkomröstningen skall kunna hållas så snart som möjligt för att undvika den risk för området som en förnyad konflikt skulle innebära? Vilken är rådets politiska bedömning av det nuvarande dödläget och vilka planer har det för att bidra till en rättvis lösning på konflikten?
. (FR) Europeiska unionens råd ger sitt stöd till den pågående processen i Förenta nationerna. Unionen stöder de ansträngningar som för närvarande görs av FN:s särskilda sändebud James Baker, som just nu förefaller lite upptagen med andra åtaganden, men det kommer så småningom att gå över, för att finna en rättvis och ömsesidigt godtagbar lösning för Västsahara. Rådet är berett att bidra till ett klimat av förtroende mellan parterna och försöka inrätta det. En lösning på konflikten i Västsahara bör bidra till stabiliteten i Maghreb och dess ekonomiska och sociala utveckling. Men faktum kvarstår att detta ärende faller under FN och generalsekreterarens personliga sändebud, vars ihärdiga åtgärder i denna komplexa fråga måste stödjas.
Sedan flera månader har Bakers uppdrag två målsättningar. Det handlar både om att försöka lösa de svårigheter som utgörs av genomförandet av planen för en lösning, som bör leda till att en folkomröstning om självstyre för folket i Västsahara genomförs och om att försöka uppnå ett politiskt avtal. En ny tidsfrist om fyra månader har just beviljats parterna - det är resolution 1324 - för att försöka gå framåt på de två fronterna. Rådet är emellertid oroat över situationen för befolkningen i lägren i Tindouf, både humanitärt och när det gäller livsmedel. Europeiska unionens aktiva deltagande förtjänar i det hänseendet att betonas. Europeiska unionen är den organisation som genom ECHO-programmet lämnar mest humanitärt stöd till de västsahariska flyktingarna - 10,58 miljoner euro planeras för perioden 1999-2000, och ett stöd om 9 miljoner euro fr.o.m. november 2000 för en tidsperiod om åtta månader genomförs för närvarande.
Tack för ert svar. Ni talar om en ömsesidigt godtagbar lösning. Jag har själv varit i lägren i Tindouf där situationen har varit mycket svår i 25 år.
Man måste emellertid konstatera att en av de två parterna - Marocko i detta fall - som har en diplomatisk tyngd och som åtnjuter alla medel för en stat, gör färre ansträngningar för att garantera tillämpningen av fredsplanen, dvs. Houstonavtalet, som de ändå har undertecknat. De fortsätter att tala om problem med territoriell integritet: det är de termer som används av kungen, bl.a. vid hans senaste trontal. Men det handlar om processen med självstyre för ett folk, och om tillämpningen av FN:s resolutioner. Oavsett vilket resultatet av folkomröstningen blir - oberoende eller anslutning till Marocko - förefaller det mig som om det är den demokratiska vägen, och därmed den effektiva, som slutligen kommer att lösa denna konflikt. Annars skulle intensifieringen av den nuvarande spänningen och det möjliga återupptagandet av vapnen bli farligt för hela regionen vid ett tillfälle när man talar om - vi talade till och med om det nyss här - att på nytt satsa på Europa-Medelhavspartnerskapet.
Hur skall vi kunna uppnå denna stimulans utan att lösa konflikten? Vi känner till de nära förbindelser som finns mellan Europeiska unionen och Marocko, och särskilt mellan Frankrike och Marocko. Jag skulle vilja ställa följande fråga till Moscovici: vilket innehåll, vilken typ av diskussion för ni för närvarande med den marockanska regeringen om Västsahara?
. (FR) Marockos utrikesministerium överlämnade i slutet av mötet i Berlin, den 28 september 2000 - jag tror att ni vet det - ett uttalande som på nytt bekräftade dess tillgänglighet, när det gäller att utnyttja alla medel för att utarbeta en hållbar och definitiv lösning. Rabat tycks nu ha förstått att dess förslag inte motsvarade förväntningarna hos FN:s generalsekreterare och hans personliga sändebud, och att det borde vara utgångspunkten för att undersöka en rättvis och definitiv lösning.
Marocko skickade därför ut sin utrikes- och samarbetsminister till New York den 26 oktober för att han skulle utfrågas privat av säkerhetsrådet, efter generalsekreterarens utfrågning av Polisario som ägde rum den 19 oktober. I sitt inlägg angav Ben Aïssa att en fullständig handling om det marockanska förslagets omfattning och innehåll skulle läggas fram vid parternas nästa sammanträde under överinseende av Baker. Enligt Ben Aïssa lämnade Marocko i Berlin endast ett förslag till dialog och skissade upp konturer.
Frankrikes ståndpunkt är att den tillgänglighet som Marocko aviserade i Berlin utgör ett första steg mot att komma ur den nuvarande återvändsgränden där processen befinner sig, att detta steg bör uppfattas som ett utgångsläge för att undersöka en lösning men att det behöver preciseras och få större substans för att utgöra ett politiskt erbjudande som kan beaktas av samtliga parter. Det är vad vi lägger fram för våra marockanska samarbetspartner.
Herr talman, herr rådsordförande! Jag tror att EU skulle ha ett mycket större inflytande i Maghreb om förbindelserna med reformprocessen i Marocko vore starkare. Jag vill fråga er hur läget är för associeringsavtalet med Marocko. Ni känner till att vi har diskuterat fiskeriavtalet. Även det måste lösas. Men frågan om associeringsavtalet är, tror jag, mycket brådskande.
Fråga nr 4 från (H-0820/00):
Angående: Säker transport av radioaktivt material i EU Vilka överläggningar ägde rum mellan rådet (transport-, miljö- och energiministrarna), det franska ordförandeskapet och den ständiga arbetsgruppen för säker transport av radioaktivt material i EU före - eller efter - den tyska regeringens meddelande i september 2000 om att den tänkte återuppta den gränsöverskridande transporten av radioaktivt material, som i maj 1998 inställdes på grund av säkerhetsskäl?
. (FR) Transport av radioaktivt material i Frankrike sker i enlighet med relevant lagstiftning. Det handlar bl.a. om rådets direktiv 94/55/EEG, av den 21 november 1994, om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning rörande transport av farligt avfall på väg, och direktiv 96/49/EEG av den 23 juli 1996, om tillnärmning a medlemsstaternas lagstiftning rörande transport av farligt avfall per järnväg, som tillämpas på transport av radioaktivt material och där olika tekniska föreskrifter fastställs när det gäller fordon, märkning och emballage.
Organisationen av transport av radioaktivt avfall mellan Frankrike och Tyskland är föremål för bilaterala samråd mellan de två länderna. Varken ministerrådet eller det franska ordförandeskapet är inblandade i dessa samråd. Jag kan bara säga att Frankrike och Tyskland - nu uttalar jag mig inte längre som ordförande i rådet - tog upp dessa frågor vid ett bilateralt möte i Vittel förra veckan, och man beslutade att inrätta en arbetsgrupp för att lösa problemet.
Jag beklagar att jag måste informera ministern om att han egentligen inte har svarat på min fråga. Jag frågade vilka överläggningar som ägde rum mellan rådet, det franska ordförandeskapet och den ständiga arbetsgruppen. Jag ställde frågan därför att bara tre veckor efter det att rådets grupp av sakkunniga, den ständiga arbetsgruppen för säker transport av radioaktivt material i EU, hade offentliggjort en rapport i april 1998 som gav klartecken till transportsättet av radioaktivt material, upptäckte man att transporterna var förorenade, som ministern mycket väl känner till. Eftersom det verkar som om transporterna skall återupptas - och det gläder mig att alla dessa överläggningar äger rum - kan vi lita på arbetsgruppen för avfall? Man sade att allt var som det skulle, men sedan upptäckte man att transporterna var förorenade. Mot bakgrund av detta, varför finns det bara företrädare för kärnkraftsindustrin och regeringen i denna arbetsgrupp? Varför kan vi inte ha oberoende sakkunniga som har information som kan vara relevant? Jag skulle vilja att ministern svarade på denna punkt.
. (FR) Vi har beslutat - jag upprepar det igen - att inrätta en arbetsgrupp. Det är huvudsakligen en bilateral fråga. Men ni kan vara säkra på att vi verkligen har för avsikt att lösa den. Det är inte för att avlägsna den ena eller den andra beståndsdelen, utan för att få slut på problemet.
Fråga nr 5 från (H-0826/00):
Angående: EU-initiativ rörande konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan Den mångåriga konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan har medfört en förödande stagnation i den ekonomiska utvecklingen och fått allvarliga konsekvenser för de två ländernas samhällsstrukturer. På sistone har båda sidor gjort försök att närma sig varandra för att komma ur det dödläge som de hamnat i och gå vidare med att bygga upp länderna. Senaste tiden har åtminstone elva möten ägt rum mellan Armeniens och Azerbajdzjans presidenter, Robert Kotjarian respektive Gejdar Alijev (International Herald Tribune, den 7 september 2000). Hittills har EU förhållit sig som en passiv åskådare till de två ländernas ansträngningar och har inte tagit några initiativ i frågan utan lämnat fritt utrymme åt andra att utnyttja situationen i strategiskt intresse.
Vilka diplomatiska initiativ har rådet för avsikt att ta för att Armenien och Azerbajdzjan skall kunna närma sig varandra, för att den bilaterala konflikten skall kunna lösas och samarbetet mellan länderna främjas?
. (FR) Stabiliteten och utvecklingen i Kaukasien utgör en av de strategiska prioriteringarna för Europeiska unionen. Som ni vet stöder Europeiska unionen de pågående medlingsförsöken för att finna en politisk lösning på alla problem i regionen, på grundval av respekten för de berörda staternas territoriella integritet och en lämplig självständighetsgrad. Unionen följer alltså på nära håll kontakterna mellan Armenien och Azerbajdzjan, i syfte att finna en lösning på frågan om Nagorno-Karabach. Rådet välkomnar därför de möten som regelbundet ägt rum mellan de två presidenterna och hoppas att dessa möten skall göra det möjligt att uppnå en politisk lösning.
Europeiska unionen är fortsatt övertygad om att Minskgruppen inom OSSE spelar en central roll inför en lösning på konflikten i Nagorno-Karabach, även om de olika planer för en lösning som föreslogs av gruppen 1997 och 1998 har avvisats både av Erevan och Baku. Unionen utnyttjar för övrigt alla instrument den förfogar över inom ramen för partnerskaps- och samarbetsavtalet för att bidra till att förbättra förbindelserna mellan de två länderna. Tack vare de olika samarbetsinstanserna har det varit möjligt att upprätta en regelbunden politisk dialog, som syftar till att underlätta utbyte mellan Armenien och Azerbajdzjan.
Samtidigt fortsätter unionen att lämna omfattande materiellt stöd till dessa två länder genom sina olika program, bl.a. Tacis. Unionen har erbjudit sig att finansiera gränsöverskridande projekt av ömsesidigt intresse för att bidra till att återupprätta goda grannrelationer mellan de två länderna. Europeiska unionens åtagande har offentligt erkänts av Armenien och Azerbajdzjan, som förklarat sig öppna för en förstärkning av förbindelserna mellan länderna och unionen.
Tillåt mig säga att jag inte kan godta talmannens svar som tillfredsställande. Det har myndighetsutövningens formella prägel och inte ett initiativs politiska prägel. Vi bör betona att Kaukasus behöver en mer omfattande plan och mer omfattande initiativ för att stabiliseras. Och genom att Europeiska unionen nyligen - efter vad jag har läst i tidningarna - har ändrat strategi beträffande sina energiproblem och riktar sig mer mot f.d. Sovjetunionen - med allt vad det betyder för området i stort - är det tydligt att EU inte kan förbli passiv när det gäller utvecklingen. I detta avseende och eftersom frågan naturligtvis inte ställdes för att uttrycka en tillfredsställelse över att allt går bra utan för att uttrycka en problemställning anser jag alltså att den kan bli utgångspunkt för en heltäckande politik, som den vi har diskuterat nu på senaste tiden rörande Balkan, alltså en ny stabilitetspakt för Kaukasus-området, med det politiska initiativet av Europeiska unionen och med politiska mål och prioriteringar som har samband med utvecklingen, självstyret och demokratin i detta område.
Herr talman! Till att börja med skall jag upprepa den fråga som Souladakis ställde, alltså vilken typ av initiativ har Europeiska unionen tagit gällande detta stora problem som får ett rikt område att stagnera och dömas till att förbli i denna situation? Eftersom ett av de stora spörsmålen som skapar problemen i området är det embargo som Turkiet riktat mot Armenien skulle jag särskilt vilja fråga ordföranden om frågan har ställts vid de förhandlingar och diskussioner som för närvarande pågår med Turkiet, åtminstone som en akademisk diskussion, om att Turkiet skulle lyfta embargot mot Armenien vilket dömer detta land till fattigdom och olycka.
. (FR) Jag förstår de synpunkter som framförts av de två ärade parlamentsledamöterna. Jag har inte mycket att tillägga om unionens åtgärder såsom de genomförts.
När det gäller diskussionen med Turkiet har vi just haft en mycket viktig debatt i frågan och ni känner mycket väl till Europeiska unionens ståndpunkt på denna punkt.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 6.
Fråga nr 7 från (H-0832/00):
Angående: Lagstiftningsförslagen för att hindra gömmandet av flyktingar Det franska ordförandeskapet har föreslaget flera skärpningar av lagstiftningen för den som transporterar eller gömmer flyktingar som saknar rätt att befinna sig i EU. Förslagen omfattar alla som gömmer flyktingar, även de som gör det utan ekonomiska vinstintressen. Förslagen ger också möjligheter för EU-staterna att på olika sätt straffa eller till och med upplösa organisationer som gömmer flyktingar. Anser ordförandeskapet att denna möjlighet att upplösa organisationer också skall omfatta ideella sådana såsom kyrkor, kloster och partier?
. (FR) Katastrofen i Dover i juni förra året visade på ett grymt sätt behovet av att mer effektivt bekämpa den illegala invandringen.
Europeiska rådet i Feira i juni bad rådet att snabbt genomföra åtgärderna för bekämpning av den illegala invandringsverksamheten som återfinns i slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors i oktober 1999.
De åtgärder som frågeställaren hänvisar till består av ett förslag till rådets direktiv och ett förslag till rambeslut som, när det gäller det förstnämnda, syftar till att fastställa begreppet stöd vid inresa och rörlighet under en illegal vistelse, och när det gäller det andra att just stärka den straffrättsliga ramen för att straffa dem som hjälper flyktingar att komma in eller olagligt uppehålla sig i ett land på det sätt som definierats.
Dessa texter som överlämnats till Europaparlamentet för samråd granskas för närvarande i rådets behöriga grupper. De syftar huvudsakligen till att kämpa mot människohandeln, som bedrivs genom stöd till organiserad illegal invandring. Målsättningen är att kunna bryta ned och straffa de brottsliga organisationerna som ägnar sig åt denna typ av handel.
Frågan från den ärade parlamentsledamoten ger därför ordförandeskapet tillfälle att undanröja vissa missförstånd. De aktuella texterna har inte som mål att förhindra potentiella flyktingar att utöva sin rätt att begära asyl på unionens territorium.
Parlamentsledamoten håller väl med om att en potentiell flykting inte i och med detta faktum är en illegal invandrare. Dessa texter syftar inte heller till att hindra icke vinstdrivande organisationer att utföra sina uppgifter under förutsättning, naturligtvis, att de respekterar tillämpliga lagar. Det handlar alltså om att bekämpa brottsliga organisationer som sysslar med människohandel och inte om att upplösa icke-statliga organisationer, välgörenhetsorganisationer eller politiska och religiösa organisationer om inte naturligtvis - men det kan jag inte ens tänka mig - deras verksamhet fungerar som täckmantel för illegal verksamhet.
Vi är överens om att situationen i Dover är en signal på att vi måste reagera, men jag tycker också att den tyder på något annat. I danska medier har vi sett en 14 år gammal pojke från Afghanistan, som sade att om skall fly så måste man ha en agent. Det var hans uttryck - en agent - men det visar ju litet på hur svårt det är för människor som flytt att faktiskt komma till ett område där de kan ansöka om asyl, och det är ju där hela problemet ligger. Jag vill gärna fråga om hur rådet ser på det faktum att man på så sätt bidrar till ytterligare kriminalisering av humanitära handlingar. Vi står ju i ett vadställe, där de två grupperna invandrare och flyktingar ofta blir hopblandade. Vad menar rådet? Om man kriminaliserar detta område ytterligare, så kommer man ju att bidra till att bara de skrupelfria, de cyniska och de som vill tjäna pengar på det kommer att vara kvar. Är det verkligen rådets politik att på så sätt bidra till att fattiga, förföljda människors pengar hamnar i maffians och liknande organisationers fickor?
. (FR) Jag tror att andan i de europeiska texterna innebär att varje medlemsstat vidtar nödvändiga åtgärder för att betrakta det som ett brott om man avsiktligt underlättar, direkt eller indirekt, för en utlänning som inte är medborgare i en av unionens medlemsstater att komma in eller röra sig eller vistas olagligt på dess territorium. Det är den allmänna filosofin.
Herr talman! Jag välkomnar rådets svar på den ursprungliga frågan. Jag vill bara att ministern skall upprepa att den föreslagna lagstiftningen riktas mot dem som försöker att utnyttja och tjäna pengar på personer som befinner sig i en desperat situation, och inte syftar till att ytterligare kriminalisera invandraren eller den möjlige invandraren. Det handlar om att stoppa ligor från att tjäna pengar på invandrare. Det var det som händer i Dover. Det handlade om organiserad människosmuggling som slutade med att folk dog, gömda i en lastbil, därför att man tjänade pengar på dem. Vi måste få ett slut på detta.
Skulle rådet också - och här håller jag med Frahm - kunna uppmuntra medlemsstaterna att på ett tydligare sätt göra åtskillnad mellan asylsökande och olagliga invandrare? För närvarande verkar det som om medlemsstaterna börjat glömma bort sina internationella åtaganden. Vi har ett internationellt åtagande som går ut på att vi måste behandla asylsökande korrekt och genom bestämda förfaranden. Det verkar som om vissa medlemsstater blandar ihop asylsökande och olagliga invandrare.
. (FR) Jag bekräftar den läsning som gjordes av Martin. Det handlar helt riktigt om att bekämpa brottsliga organisationer som är inblandade i handeln med människor och inte att ändra på traditionella texter som gör det möjligt för potentiella flyktingar att utöva sin rätt att begära asyl på unionens territorium. Det är just vad det handlar om och inget annat. Och jag vill lägga till ytterligare en precisering: det handlar bl.a. i dessa texter om att förstärka den straffrättsliga ramen för att bekämpa den organiserade människosmugglingen. Det är denna typ av händelser och denna typ av organisation som vi bestämt vill bekämpa.
Herr talman, herr minister! Även om jag nu har fått förklaringar så förstår jag inte riktigt varför detta oprecisa och delvis inhumana förslag överhuvudtaget har lagts fram. Vore det inte rimligare och lämpligare att EU:s regeringar och ministerrådet funderade över varför människor illegalt tvingas ta sig till Europa? Jag skulle vilja fråga ministern hur många av EU:s medlemsländer som idag kräver inresevisum, är det 10 länder, är det 50 länder, eller är det kanske 100 länder? Enligt den senaste uppgiften jag har handlar det om 127 länder. Stämmer denna siffra? Om så är fallet, anser ni att detta är rimligt, och anser ni att detta innebär en human asylpolitik?
. (FR) Jag har inga ytterligare svar att ge.
Fråga nr 8 från (H-0836/00):
Angående: Hedersmord i Turkiet Dussintals kvinnor faller varje år offer för " hedersmord" i Turkiet. Den turkiska lagen ger visserligen kvinnor samma rättigheter som män, men i praktiken dömer många män fortfarande kvinnor till döden för att de blivit våldtagna, för att de begått äktenskapsbrott eller för att de bara träffar andra män. Männen som utför morden får sällan långa fängelsestraff, vissa kommer undan med så lite som två år.
Den nya lagstiftning som förbereds i Turkiet om förbud mot straffnedsättning är nödvändig, men ännu viktigare är att muslimska ledare officiellt tar avstånd från hedersmord som direkt bryter mot islam. Det krävs såväl lagstiftning som insatser för ökad debatt och medvetenhet.
På vilket sätt kommer rådet verka för att Turkiet vidtar effektiva åtgärder i kampen mot hedersmord?
. (FR) Den ärade parlamentsledamoten har fäst rådets uppmärksamhet på frågan om hedersmord i Turkiet. Den här traditionen lär vara på stark tillbakagång och lär bara, sägs det, delvis finnas kvar i landsbygdsområden. Rådet är emellertid fortsatt oroat över dessa brott som ofta begås under oacceptabla former. Den turkiska regeringen har inlett omfattande reformer som syftar till att bättre bekämpa sådana handlingar, som naturligtvis är förbjudna i den nationella lagstiftningen.
I rapporten som det turkiska ministerrådet antog den 21 september som ett reformprogram återfinns i avdelningen med lagändringar flera förslag: föra in åtgärder i civillagen som ökar den verkliga jämställdheten mellan män och kvinnor på det sociala och utbildningsmässiga området, bekämpa våld i familjen bättre, fördöma detta våld starkare, genom att inrätta specialiserade familjedomare, och slutligen förbjuda möjligheten att minska straffet för hedersmord.
Ni kan vara säkra på att rådet kommer att vara särskilt vaksamt när det gäller genomförandet av dessa åtgärder, som är en del av respekten för Köpenhamnskriterierna som togs upp nyss. I vilket fall som helst är hedersmorden inte ett problem som är specifikt för Turkiet, eftersom de påverkar ett stort antal länder i världen. Rådet stödde därför det nederländska initiativet att i år inom ramen för den tredje kommittén för Förenta nationernas generalförsamling införa ett förslag till resolution mot dessa brott, som fortfarande granskas. Rådet noterar att Turkiet också lämnat sitt stöd till detta initiativ.
Utan att förstå hur man kan förklara ett så barbariskt fenomen som hedersmord kan man notera att dussintals turkiska kvinnor varje år kallblodigt mördas av sina bröder, fäder, kusiner eller makar, med den uttalade motiveringen att familjens heder skall upprätthållas.
För familjen, och särskilt för männen i familjen, ligger det status, ära och heder förborgad i mängder av ägodelar, inbegripet de kvinnliga familjemedlemmarna. Manliga familjemedlemmar har enligt det här synsättet befogenhet och plikt att ta livet av en kvinnlig familjemedlem som av någon anledning minskar sitt värde som oskändad kvinna. Det spelar ingen större roll om hon syndat frivilligt eller ofrivilligt, dvs. blivit våldtagen.
Det är bra att rådet pekar på de initiativ som är tagna. Det är viktigt att förbjuda straffnedsättning, men ännu viktigare är det att motverka det allmänna accepterandet av hedersmord. Min fråga till rådet är: Är ni beredda att ta krafttag för att bryta våldsspiralen genom att t.ex. kräva att muslimska ledare officiellt tar avstånd från hedersmord?
. (FR) Jag tror att man måste bekämpa dessa brott med alla medel, absolut alla medel, och jag konstaterar att såväl rådet som FN:s generalförsamling och även den turkiska regeringen, tror jag, är beredda att göra det. Denna typ av regressiva handlingar från en annan tid måste försvinna.
Fråga nr 9 från (H-0839/00):
Angående: Den franske Europaministern Moscovicis inställning till Österrike I en intervju med den franska tv-kanalen "France 3" har den franske Europaministern Pierre Moscovici ännu en gång betonat sin avvisande hållning till den österrikiska förbundsregeringen. Han sade att han även i fortsättningen var övertygad om att regeringskoalitionen mellan ÖVP och FPÖ var " onormal" och att FPÖ är ett " rasistiskt och främlingsfientligt parti" .
Hur motiverar rådet att en officiell företrädare för det franska ordförandeskapet för rådet oemotsagd fortsätter att visa fram en sådan avvisande, aggressiv och sårande inställning till en fullvärdig medlem i Europeiska unionen, till och med efter de vise männens rapport om Österrike och det därpå följande hävandet av de ogrundade " sanktionerna" mot Österrike? Kan rådet förklara om dessa uttalanden från den franske Europaministern också företräder det franska EU-ordförandeskapets inställning eller om det handlar om Moscovicis privata åsikter? Kan rådet bekräfta att det inte uppstår några nackdelar för eller någon diskriminering av Österrike och dess förbundsregering när de viktiga och stora europeiska projekten behandlas, på grund av Moscovicis uttalanden och inställning? När kommer rådet att offentligt distansera sig från Moscovicis uttalande och förklara sig?
. (FR) Det stämmer att när jag upptäckte denna fråga undrade jag vad den franske ministern med ansvar för Europafrågor hade sagt när han, jag citerar frågan: " ännu en gång betonat sin avvisande hållning till den österrikiska förbundsregeringen. Han sade att han även i fortsättningen var övertygad om att regeringskoalitionen mellan ÖVP och FPÖ var onormal och att FPÖ är ett rasistiskt och främlingsfientligt parti." Frågeställaren fortsätter: " Hur motiverar rådet att en officiell företrädare för det franska ordförandeskapet oemotsagd fortsätter att visa fram en sådan avvisande, aggressiv och sårande inställning till en fullvärdig medlem i Europeiska unionen.
Kan rådet förklara om dessa uttalanden från den franske Europaministern också företräder det franska ordförandeskapets inställning eller om det handlar om Moscovicis privata åsikter? Kan rådet bekräfta att det inte uppstår några nackdelar för eller någon diskriminering av Österrike och dess förbundsregering när de viktiga och stora europeiska projekten behandlas, på grund av Moscovicis uttalanden och inställning? När kommer rådet att offentligt distansera sig från Moscovicis uttalande och förklara sig?"
Inte i kväll, och jag kommer nu till svaret, eftersom jag känner ministern och jag skall lämna er ett svar från rådet. Som svar på den fråga som ställdes av den ärade parlamentsledamoten erinrar ordförandeskapet om att den politiska situationen i Österrike och de bilaterala åtgärder som antagits av de övriga medlemsstaterna mot Österrike, och sedan hävts, inte faller under rådet, eftersom det rörde sig om bilaterala åtgärder. Ordförandeskapet har därför inget svar på denna punkt. Men det säger sig självt att när åtgärderna har hävts blir det inte längre fråga om någon som helst nackdel eller olik behandling för Österrike och dess federala regering, eftersom det inte förekommer några åtgärder.
Jag kan däremot personligen bekräfta att vad som sades av denna minister på TV-kanalen France 3 återspeglar hans uppfattning i frågan.
(Applåder)
(PPE-DE). (DE) Herr talman, herr rådsordförande! Med ert svar har ni visat att ni som person tar rådet som gisslan. Ni har också visat att era personliga fördomar, som motsäger den österrikiska verkligheten och de vises rapport, också starkt påverkar er funktion som ordförande i rådet, så som tydligt framgår av er resplan för att förbereda den franske presidentens och rådets ordförandes tour des capitales. Jag frågar er därför när ni kommer att utöva ert ämbete fullständigt baserat på Robert Schumans anda, på innehållet i de vises rapport och den österrikiska realiteten, och därvid inte låta er ledas av era personliga fördomar?
(Applåder)
. (FR) Jag har inga personliga förutfattade meningar i ärendet. Jag kan precis som alla här eller annorstädes göra en politisk analys av en regerings art. Jag noterar för övrigt att de kloka uttalat sig och att exempelvis adjektiven rasist och främlingsfientlig återfinns i rapporten, åtminstone som en fråga.
För övrigt kan jag försäkra er att i min egenskap av rådets ordförande har dessa personliga synpunkter ingen som helst inverkan. Jag säger det tydligt: ingen. Den österrikiska regeringen är den berättigade regeringen i ett av Europeiska unionens länder. Man kan godkänna dess form eller inte. Det är för övrigt för att de 14 andra inte godkände den som de vidtog åtgärder. I dag har vi inte längre några åtgärder och därmed kommer vi att handla med denna regering som med andra. Det har för övrigt alltid varit så i unionen, eftersom de aktuella åtgärderna var bilaterala, som jag sade.
Jag försäkrar därför att inom ramen för unionen betraktas den österrikiska regeringen helt på samma nivå som de övriga. Den deltar i alla råd inom ramen för detta ordförandeskap. När det gäller den rundresa som statschefen, president Jacques Chirac, gör kommer han självfallet att stanna i Wien. Jag tillägger att presidenten kommer att, såsom traditionen bjuder, åtföljas av en minister i sin regering, antingen utrikesministern eller undertecknad. Nästa vecka kommer ett möte med Europakonferensen, dvs. med kandidatländerna, att äga rum i Frankrike på min inbjudan. Man har aviserat att Ferrero-Waldner skall komma. Jag skall gärna välkomna henne.
Allt detta gör alltså att man noga måste skilja på saker och ting. Vi har det franska ordförandeskapet för Europeiska unionen, som har sina skyldigheter och utövar dem helt objektivt, och vi har den politiska uppfattning som en politiker kan ha när det gäller en politisk situation. Och där ändrar jag mig inte.
Herr talman! Jag delar rådets ordförandes åsikt att högerextremistiska partier inte har någonting i regeringar att göra. Det skulle inte heller ha varit möjligt i Österrike, ty hos oss är sådana partier förbjudna. Min fråga till rådets ordförande: Varför är egentligen högerextremistiska partier inte förbjudna i Frankrike, och vad anser rådets ordförande om vänsterextremistiska partier i regeringar? Tillåt mig, ärade herr talman, ett litet påpekande: Jag älskar Frankrike, jag älskar fransmännen, och de franska männens charm är i regel - jag säger i regel - oöverträffad!
Avvikelserna om Frankrike och om de franska männens charm är mycket intressanta i detta parlament, men rådets ordförande måste besvara frågorna som rådets ordförande. Inte som fransman eller som inrikespolitiker.
. (FR) Jag undrade bara varför ni använde uttrycket " i regel" , när det gällde fransmännens charm. Jag tror att den är allmän, jag hoppas åtminstone det.
Jag ville bara säga att i den här frågan förelåg ingen diskriminering gentemot det ena eller det andra landet. Jag tar ett exempel: om det i mitt land Frankrike i morgon - och jag uttalar mig nu som minister - skulle komma ett högerextremistiskt parti till makten, skulle jag önska att man vidtog åtgärder mot mitt land av den typ som vidtogs mot Österrike. Det föreligger alltså ingen diskriminering gentemot det ena eller det andra landet. Jag tror att det finns ett antal värderingar som är Europeiska unionens värderingar och som faktiskt har låg tolerans när det gäller vissa länders tillträde till vissa ansvarsområden. Det var den politiska ståndpunkten.
Jag vill ändå påpeka, fru Flemming, att jag tycker om Österrike och jag tycker om österrikarna i allmänhet.
Herr talman! I Nice handlar det nu om reformen av institutionerna. Tror ni att den österrikiska modellen, nämligen bilaterala majoritetsbeslut, i framtiden kommer att bli ett instrument för att fatta beslut vid sidan av de europeiska institutionerna och här grunda en ny institution respektive en ny grupp, för att kunna kringgå enhälligheten i rådet?
En tilläggsfråga till detta: Hur förhåller ni er till vänsterextremistiska partier och vad anser ni om det?
. (FR) Jag skall svara er mycket tydligt på den första punkten. Dessa bilaterala åtgärder har visat sin omfattning och sina begränsningar. De har vidtagits och de har hävts, och jag tror att man måste föreslå ett rättsligt system som skrivs in i fördragen. I det hänseendet har flera länder, däribland Österrike, lämnat förslag till ändringar av artikel 7 i Fördraget om Europeiska unionen, för att inrätta ett system för förebyggande och varning, som skulle göra det möjligt att lämna rekommendationer till ett land som man kan misstänka inte instämmer i Europeiska unionens värderingar, samtidigt som man lyssnar till det. Det är förslaget från den österrikiska regeringen, exempelvis. Jag kan försäkra er att denna ståndpunkt fullständigt beaktas, och det är min övertygelse att vi inom ramen för regeringskonferensen bör uppnå en reform av fördraget i den riktningen.
För övrigt har jag inte här uttalat orden " extremvänstern" och " extremhögern" eftersom vi skulle riskera att få en definitionsdebatt. När ni förklarar att högerextremistiska partier är förbjudna i Österrike, så är det mycket bra. Men man kan också fråga sig vad som är eller inte är extremhögern. För min del har jag velat tala om värderingar: jag har talat om värderingar såsom de återfinns i våra texter, jag har talat om värderingar såsom de på nytt bekräftas i stadgan om de grundläggande rättigheterna och jag har bl.a. det stämmer - talat om kampen mot all diskriminering, som finns inskriven i titeln till de europeiska texterna. Det är detta vi måste se till att man respekterar.
Fråga nr 10 från (H-0842/00):
Angående: Rådets svar på en skrivelse från Turkiets utrikesminister Ismail Cem Vid frågestunden den 5 september 2000 i anslutning till min tilläggsfråga (H-0610/00), gavs jag tillfälle att fråga rådets ordförande om rådets svar på den skrivelse som den turkiske utrikesministern Ismail Cem sänt till EU:s 15 utrikesministrar, i vilken Cem försöker föra fram sin egen tolkning av de beslut som fattades vid toppmötet i Helsingfors.
Ordförandes svar som löd " jag har inget specifikt svar på detta" och hans allmänna hänvisning till toppmötet i Helsingfors med tal om " vår gemensamma regel" utgjorde minsann inget svar på de ytterst konkreta påståenden som Cems skrivelse innehöll.
Jag vill med andra ord fråga rådet hur dess svar lyder på den punkt i Cems skrivelse där denne hävdar att partnerskapet och EU:s förbindelser med Turkiet under inga omständigheter skall sammankopplas med Cypernfrågan och att en sådan sammankoppling " skulle strida mot de villkor som fastställdes i Helsingfors" .
. (FR) Turkiets utrikesminister Cem har sänt en skrivelse till sina kolleger i Europeiska unionens medlemsländer. Man har inte vänt sig till rådet med detta brev men ordförandeskapet har självfallet svarat Cem. Innehållet i detta svar har meddelats samtliga medlemsstater.
När det gäller partnerskapen inför Turkiets anslutning som ni tar upp, lade kommissionen fram sina förslag den 8 november, samtidigt med rapporterna om de framsteg som uppnåtts av vart och ett av de 13 kandidatländerna på vägen mot anslutningen. Rådet måste nu granska detta förslag. Ordförandeskapet behåller sin målsättning att anta partnerskapet vid rådet (allmänna frågor) den 20 november. Denna fråga om partnerskap har alltså inte kunnat tas upp i grunden i svaret från Vedrine till Cem? Ordförandeskapet betonade emellertid vid detta tillfälle betydelsen av att göra detta partnerskap till ett användbart instrument för att fastställa det framtida nationella programmet för Turkiets övertagande av regelverket och för att genomföra föranslutningsstrategin för detta land, i enlighet med bokstaven och andan i slutsatserna från Europeiska rådet i Helsingfors. Jag tror för övrigt att den debatt vi hade nyss om Turkiet gör det möjligt att illustrera den anda i vilken både rådet och kommissionen vill arbeta.
Jag tackar ordföranden som rätteligen har tagit upp förslaget till rådets beslut om partnerskap vilket är en ny uppgift. Därför kommer mina frågor att vara mycket konkreta och grundade på kommissionens text. För det första: Är det möjligt för rådet att godta en text om Turkiet i vilken ordet minoritet och ordet kurd inte finns med? För det andra: Är det möjligt för rådet att godta en text i vilken, bland de långsiktiga målen, inte heller synpunkten från Helsingfors finns med angående gränskonflikter, som det står, mellan ett kandidatland och ett av Europeiska unionens medlemsländer? Och för det tredje: Är det möjligt i en sådan text i samband med Cypern-frågan att bara ha med kommissionens komiska formulering " Turkiet bör stödja FN:s generalsekreterares ansträngningar" i stället för " Turkiet måste godta en lösning grundad på FN:s beslut" ?
. (FR) När det gäller minoriteterna, och särskilt det kurdiska problemet, tror jag att den som lyssnat till debatten nyss vet att dessa frågor är kända och beaktas både av kommissionen och rådet.
När det gäller den politiska lösningen på Cypern som ni hänvisar till, herr Alavanos, kommer denna fråga självfallet att även fortsättningsvis tas upp med Turkiet såsom vi förbundit oss att göra i Helsingfors. Jag erinrar om att denna politiska dialog vid sidan av det framtida partnerskapet inför anslutningen utgör en av beståndsdelarna i Turkiets föranslutningsstrategi, som fastställdes vid detta tillfälle. I rådet (allmänna frågor) på måndag, den 20 november, kommer just förslaget om partnerskapet inför anslutningen som kommissionen just formulerat att diskuteras och det innehåller mycket tydliga, uttryckliga och exakta hänvisningar till slutsatserna från Helsingfors. Det är i den andan som vi skall arbeta. Rådets ordförande kommer att göra allt för att uppnå ett bra avtal.
Herr talman! Jag skulle vilja uttrycka min förvåning. Här har vi alltså följande situation rörande vilken jag skulle vilja att ministern svarade oss. Till att börja med tas det upp i slutsatserna från Helsingfors att en lösning på Cypernfrågan inte är en förutsättning för Cyperns anslutning. Denna Cypernfråga är inte vilket problem som helst. Det är ett konkret problem som handlar om invasion och ockupation av en betydande del av territoriet av ett land som är medlem i FN och kandidat för anslutning till Europeiska unionen, från ett annat lands sida, även det medlem av FN och även det kandidat för anslutning till Europeiska unionen. Hur kan man säga att ett slut på denna ockupation inte är en förutsättning för lösning på Cypernfrågan? Och hur ser ministern vidare på Färms synpunkt - vi har inte fått något svar från ordförande Moscovici - att det inte är möjligt att ta hänsyn till Cypernfrågan i samband med arbetet för ett partnerskap mellan Turkiet och Europeiska unionen? Är det alltså möjligt att arbeta för detta partnerskap och för Turkiets anslutning till Europeiska unionen utan att ockupationen av Cypern upphör och att Turkiet tar sina bosättare från Cypern? Om det är på det viset, anklaga oss då inte för att vi anser Europeiska unionen vara en imperialistisk organisation.
. (FR) Jag var närvarande vid Europeiska rådet i Helsingfors, även i salen, när man behandlade dessa frågor. Jag vet att vi har godtagit Turkiets ansökan, och när jag säger vi menar jag alla femton, alltså även Grekland. Vi gjorde det genom att dra slutsatser som är mycket exakta, som engagerar och kommer att fortsätta att engagera oss. Och det är vad det handlar om. Allt detta och bara detta.
Det är en fråga om översättning. Jag har inte sagt att det stämmer att det finns en imperialistisk regim i Turkiet, men jag sade att om Europeiska unionen accepterar denna logik, dvs. möjligheten att Turkiet blir medlem i Europeiska unionen samtidigt som landet ockuperar en stor del av Cypern, kan man inte säga att vi inte har rätt att betrakta Europeiska unionen som imperialistisk.
. (FR) Det förelåg inget översättningsfel i mitt svar.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 11.
Fråga nr 12 från (H-0850/00):
Angående: Följderna av ett fiskeavtal med Marocko och avtalets särdrag Skulle det enligt de senaste förhandlingarna mellan Europeiska unionen och Marocko om ett fiskeavtal vara möjligt att nå ett sådant avtal före slutet av november 2000? Vad kännetecknar detta nya fiskeavtal? Tillfredsställer det sektorns grundläggande behov? Beaktar det i första hand behoven i berörda mål 1-regioner?
. (FR) Gemenskapens målsättning är att snarast möjligt avsluta förhandlingarna som syftar till ett nytt fiskeavtal med Marocko. I det sammanhanget gör den förhandlingskalender som nyligen antogs, och som består i ett möte per vecka, det möjligt för oss att vara optimistiska när det gäller att snabbt avsluta dessa förhandlingar.
Även om det på detta stadium är svårt att planera för de slutliga särdragen i ett sådant avtal, förefaller det klart att det genom avtalet bör upprättas en ram för samarbete och partnerskap på fiskeområdet, som är mer omfattande än det tidigare avtalet, och att dess verksamhetsområde samtidigt bör utvidgas till hela fiskenäringen. Avtalet kommer också att ta hänsyn till behovet att säkerställa ett hållbart utnyttjande av resurserna och behovet av att bidra till utvecklingen av den marockanska fiskerinäringen.
Även om det ännu är för tidigt att utvärdera särdragen i det framtida avtalet jämfört med branschens förväntningar, kan rådet ändå försäkra den ärade parlamentsledamoten om att den huvudsakliga målsättningen för gemenskapen är att bevara gemenskapssektorns intresse för att tillämpa ett hållbart fiske på marockanskt vatten. Rådet är mycket medvetet om, det försäkrar jag er, behoven i samtliga berörda regioner och särskilt de vars ekonomier till stor del är beroende av detta avtal. Gemenskapen kommer att se till att dessa behov beaktas i avtalet.
Herr talman! Jag tackar rådets ordförande så mycket för detta så positiva, i viss mån optimistiska och hoppingivande svar. Vi måste vara medvetna om att fiskeavtalet med Marocko är mycket mer än ett enkelt fiskeavtal och att, som rådets ordförande känner till, om vi inte kommer fram till ett avtal, med tanke på dess betydelse, skulle detta kunna innebära försämrade förbindelser mellan Europeiska unionen och Marocko.
Jag skulle vilja fråga er om det franska ordförandeskapet de kommande veckorna kommer att göra några ansatser för att äntligen komma fram till ett avtal.
Det är mycket nödvändigt, herr rådsordförande, att det franska ordförandeskapet trycker på i denna slutsträcka, för kommissionär Fischler saknar insikter om Medelhavsområdet för att kunna uppnå ett avtal. Det är svårare för honom att nå framgångar i någonting som handlar helt om Medelhavsområdet, än att Pitres, Granadasamhället i La Alpujarra, skall få en hamn och mer än så, en utvidgning av den hamnen.
Med tanke på denna omständighet är min fråga till det franska ordförandeskapet om det, som har både vilja och fantasi, kommer att göra det möjligt att uppnå ett fiskeavtal, vilket är nödvändigt efter elva månader med flottan i hamn. Andalusien och Galicien, mål 1-regioner, behöver det och det är många européer till havs och på land som behöver denna framgång.
. (FR) Jag vet inte, särskilt som det inte direkt är någon från Medelhavsområdet som förhandlar om detta fiskeavtal, utan kommissionären för jordbruk och fiske, Franz Fischler. Men jag betvivlar inte att han ändå kommer att visa prov på fantasi. Mitt svar var inte särskilt präglat av optimism eller hopp, utan anger framför allt en vilja, den från Europeiska unionens franska ordförandeskap, nämligen att vi vill kunna sluta ett avtal, ett bra avtal.
Vad är då ett bra avtal? Det är ett avtal som respekterar gemenskapsidéer, som månar om intressen för samtliga regioner i Europeiska unionen, och jag har självfallet de bekymmer som ni uttryckte och som samtidigt gör det möjligt att uppnå goda överenskommelser med Marocko. Det är vad vi försöker göra och det är på den vägen och ingen annan som vi skall slå in.
Herr talman! Jag skall ställa en fråga, var inte orolig. Tillåt mig hur som helst att säga att Fischler varken hör till Medelhavet eller till Atlanten, och dessutom har vi oturen att ha en generaldirektör för fisket som är från norra Atlanten och som lärde känna fiskeproblemen först när han nyligen utsågs till denna post. Frågan jag vill ställa till ministern i detta sammanhang är följande: Förslaget vi känner till från Marocko, tar i princip upp att man vill försöka minska Galiciens, Andalusiens, Kanarieöarnas och Portugals flottor, som fiskar i Marockos vatten, med minst 25 procent. Avtalet som föreslås är ett tvåårigt avtal i stället för femårigt och dessutom vill man att Europeiska unionen skall betala de 21 miljarder pesetas som man för närvarande betalar. Låt mig säga att den politiska vilja som har visats i praktiken - inte i teorin - från gemenskapsförhandlarnas sida har varit helt och hållet ingen alls, och i vilket fall som helst otillräcklig. Därför måste jag uttrycka mina tvivel om resultatet. Jag frågar ministern följande: Anser ni att det är godtagbart att förhandla om den minskning jag har nämnt och om ett bibehållande av Europeiska unionens kostnader för avtalet med Marocko?
. (FR) Mitt svar om det nordiska eller Medelhavsmässiga ursprunget var ett svar på ett skämt från talmannen, och var i sin tur ett skämt. Kommissionären har ansvar för jordbruket och fisket, för hela Europeiska unionen, och det spelar ingen roll om han kommer från söder, norr, mitten eller öster.
Jag kan bara erinra er om hur förhandlingarna utvecklades när det gällde fisket. Kommissionär Fischler har diskuterat med de högsta marockanska myndigheterna vid olika tillfällen. Två tekniska möten ägde rum i Rabat, den 25 juli 2000 och i Bryssel den 27 och 28 september 1999. Vid dessa tekniska möten har gemenskapens delegation som leds av generaldirektör Smith lagt fram åtgärder som den kunde planera inom ramen för ett nytt partnerskap om fisket med Marocko, för att främja utvecklingen av den marockanska fiskesektorn.
Delegationen har även försökt att fastställa en förhandlingskalender. I det sammanhanget måste man erkänna att den marockanska parten inte svarat på gemenskapens erbjudande. Det intryck vi haft av att förhandlingarna kört fast har gjort att kommissionär Fischler begärt ett nytt möte med premiärminister Youssoufi, den 16 oktober 2000. Han har träffat kung Mohammed VI, premiärminister Youssoufi och den nya havsfiskeministern Chbaatores. Dessa möten förefaller äntligen ha satt fart på förhandlingarna och ett nytt möte med en marockansk delegation ägde rum den 30 oktober 2000. Det var alltså helt nyligen. Jag tror därför att vi måste fastställa en riktning, inte visa prov på någon överdriven optimism, men inte heller visa prov på en orimlig pessimism.
Fråga nr 13 från (H-0854/00):
Angående: Grundläggande rättigheter och straffrättsligt förfarande Känner rådet till att häktningsvillkoren för utländska långtradarchaufförer som grips i hamnar längs Engelska kanalen ofta inte uppfyller alla villkor som fastställs i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna när det gäller fängsligt förvar och rätten till en opartisk rättegång? Känner rådet till liknande allvarlig oro när det gäller det portugisiska straffrättsliga systemet? Kommer rådet därför att skjuta upp förslag till ömsesidigt erkännande av domar i straffrättsliga ärenden till dess minimikrav i fråga om mänskliga rättigheter uppfylls fullt ut i alla medlemsstater?
. (FR) Herr talman, herr parlamentsledamot! Det ankommer inte på rådet att uttala sig om det uppträdande som nämns av den ärade parlamentsledamoten, uppträdanden som konstaterats på den ena eller den andra medlemsstatens territorium och som skulle strida mot principerna i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilken undertecknats och ratificerats av samtliga stater.
När det gäller genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande av straffrättsliga beslut, i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors, är det lämpligt att notera att denna princip bör göra det möjligt att förstärka samarbetet mellan medlemsstaterna, men även skyddet av mänskliga rättigheter. Principen om ömsesidigt erkännande av straffrättsliga beslut förutsätter ett ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna för respektive rättssystem när det gäller straffrätt. Detta förtroende bygger just på minimistandarder, bl.a. när det gäller rättegångsförfaranden, vars antagande är en förutsättning för att det ömsesidiga erkännandet skall genomföras.
Europeiska unionens medlemsstater har det gemensamt att de alla fäster stor betydelse vid principerna för frihet och demokrati, respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter liksom rättsstaten. Det är genom att vara uppmärksam på dessa värderingar i fördragen om Europeiska unionen som rådet kommer att fortsätta sitt arbete när det gäller ömsesidigt erkännande av straffrättsliga beslut.
Herr talman! Jag har framför mig ett dokument som en av mina väljare fick i fängelset i Longuenesse, som ligger i norra Frankrike, tre månader efter det han för första gången kvarhölls där p.g.a. misstanke om narkotikabrott. Det är på franska - ingen översättning eller tolkning erbjöds till personen i fråga. Han har nu kvarhållits i fem månader. Jag har fått ett brev från systern till en annan av mina väljare, i vilket hon skriver att hennes bror kvarhållits i fängelse sedan den 28 mars 2000 p.g.a. liknande misstankar.
Denna typ av kvarhållna personer får inte rätt att välja sin egen advokat. De får ta emot hjälp av en försvarsadvokat. Det är sällan en sådan försvarsadvokat besöker personerna eller förklarar för dem vad de anklagas för.
Det handlar här om brittiska medborgare från Skottland, där alla som anklagas för ett brott inom 110 dagar efter kvarhållandet antingen måste få en rättegång eller bli frisläppta för att aldrig igen kunna bli anklagade för att ha begått just detta brott. Vi har inte gemensamma rättsliga normer i Europeiska unionen, och eftersom vi har så skilda normer och misslyckas så totalt med att följa bestämmelserna i artikel 6 i konventionen om de mänskliga rättigheterna, är det oacceptabelt att gå vidare med rådets förslag.
. (FR) Ja, jag ville bara svara att det är just för att vi är uppmärksamma som ett åtgärdsprogram för att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av straffrättsliga beslut är möjligt. Det är precis vad det är frågan om.
Herr talman! Min ordningsfråga handlar om att det återstår tjugo minuter av frågestunden, att det finns mycket få ledamöter i kammaren och att det inte finns någon risk för att dra över tiden. Jag ber er att fatta beslut om att ni tillåter två kompletterande frågor.
Följdfrågorna måste ställas av andra ledamöter. Ni har omformulerat er fråga enligt arbetsordningen.
Fråga nr 14 från (H-0855/00):
Angående: EU:s energipolitik "Energifrågan i Europa är inte en behörighet för gemenskapen utan en nationell sådan" hette det nyligen i ett uttalande från kommissionsledamoten med ansvar för energifrågor. I det inledande skedet av de diskussioner som fördes inför regeringskonferensen (1996/1997) framlades ett förslag om att i Amsterdamfördraget införa särskilda bestämmelser som skulle öppna dörren för utarbetandet av en gemensam energipolitik. Förslaget förkastades av de 15 medlemsstaterna, precis som tidigare hade skett i samband med Maastrichtfördraget. Verksamhet på energiområdet finns naturligtvis (vitboken, Save-programmet, en miljard euro ur det femte programmet för forskning, alternativa energiformer osv.) Men trots detta kommer EU:s totala energiberoende (gas, olja, bensin, kol och uran) enligt alla prognoser att öka i framtiden. Jag vill, mot bakgrund av det faktum att utvecklingen på oljemarknaderna kräver en mer kraftfull politik av EU på området för energi, fråga rådet på vilket sätt det tror sig kunna minska den europeiska ekonomins beroende av olja. Har konkreta åtgärder (för t ex säkerhet beträffande försörjningen, energieffektivitet) vidtagits för att göra medlemsstaternas ekonomier mindre sårbara vid kriser? Vilka är rådets medel och initiativ på kort och medellång sikt när det gäller energiförsörjning och sparande av energi?
. (FR) Rådet är medvetet om den ökade betydelsen av Europeiska unionens totala energiberoende och erinrar den ärade parlamentsledamoten om sina slutsatser från maj 2000.
Rådet fäster i detta sammanhang den största vikt vid sitt arbete inom följande områden: främjande av förnybara energikällor, energieffektivitet, säkerhet när det gäller energiförsörjning och diversifiering av energikällorna.
När det gäller frågan om förnybar energi upptar ett förslag om satsning på el från denna typ av energi för närvarande behöriga instanser i rådet, för att uppnå ett avtal vid nästa sammanträde i rådet i december, under förutsättning att Europaparlamentet lämnat sitt yttrande i tid.
När det gäller energieffektivitet lade kommissionen fram en handlingsplan vid rådets möte i maj. På grundval av denna plan bör rådet nu i december anta slutsatser som innehåller en förteckning över prioriterade åtgärder som bör göra det möjligt för kommissionen att utvärdera de områden där medlemsstaterna önskar gemenskapsåtgärder, eller tvärtom föredrar att begränsa sig till samordnade åtgärder.
I det meddelande som kommissionen antog den 4 oktober 2000 om Europeiska unionens oljeförsörjning angav den för övrigt att den avser att vid Europeiska rådet i Göteborg lägga fram en plan för energibesparing och diversifiering av energikällor, som bör bidra till att öka energieffektiviteten, särskilt inom byggnation och transport.
När det gäller säker energiförsörjning har kommissionen för avsikt att under november månad 2000 lägga fram en grönbok om framtiden och situationen för de olika energikällorna inom ramen för en säkrare energiförsörjning i Europeiska unionen. Detta meddelande kommer att ta upp såväl kärnkraften som den förnybara energin. Så snart det överlämnats kommer rådet att granska det mycket uppmärksamt. Ordförandeskapet har för övrigt kallat till en konferens om säkerhet inom energiförsörjning, som kommer att äga rum i Paris den 24 november 2000.
Herr rådsordförande! Jag skall inte dölja för er att syftet med min fråga till att börja med var att förfoga över en förteckning med förslag och en kalender. Ni presenterade dem och jag tackar er för det, men det var också för att se om ni kunde lämna information eller bedömningar som rådet skulle kunna lägga fram, kanske i riktning mot ett förstärkt samarbete, mot en sorts överföring till gemenskapsnivå av energipolitiken, med tanke på att, såsom vi sett nyligen vid krisen, medlemsländerna går framåt på ett oorganiserat sätt och konkurrerar med varandra, såväl när det gäller försörjningen som priset, och att resultatet snarare är ynkligt för hela Europa.
Jag skall inte heller dölja för er att jag kanske också var ute efter idéer. Vissa kolleger har föreslagit - och jag instämmer också i det - att man skall förfoga över information, avsikter som exempelvis skulle kunna gå i riktning mot en politik som föreskriver euron som betalningsmedel för oljan i vissa länder. Det är framför allt dessa frågor som intresserar mig, och många med mig tror jag, alla medborgare i unionen, eftersom det inte bara är en fråga om kvantitativt beroende utan även ett ekonomiskt och finansiellt beroende.
. (FR) Det handlar om intressanta förslag som förtjänar en debatt, men jag kan inte svara för rådets räkning här. Jag tror att när det gäller energifrågorna i allmänhet bör vi eftersträva villkor för ett bättre gemensamt uttryck, eftersom det faktiskt handlar om problem som åtminstone bör behandlas samordnat inom Europeiska unionen.
Fråga nr 15 från (H-0858/00):
Angående: Nytt lagförslag i Förenta staterna om embargo mot Kuba Ett nytt lagförslag som håller på att godkännas i Förenta staterna har väckt en storm av protester, inte bara på Kuba utan även i flera europeiska länder. Med förevändningen att förbudet mot försäljning av livsnödvändiga varor och produkter som läkemedel och medicinsk utrustning från Förenta staterna till Kuba har hävts, utvidgas nu embargot på andra plan och hindren för handelskontakter blir ännu flera än tidigare. Man vill t ex ytterligare begränsa amerikanernas möjligheter att resa till Kuba och man vill införa bestämmelser, som med tanke på den internationella handeln är helt oacceptabla, om att organisationer och banker i Förenta staterna inte skall finansiera försäljningar som i stället skall garanteras av tredje land eller betalas kontant.
Jag vill fråga rådet vilka initiativ det tänker ta för att stoppa godkännandet av detta lagförslag i Förenta staterna, ett lagförslag som strider mot de internationella handelsbestämmelserna, och undrar också vilka åtgärder rådet tänker vidta för att slutgiltigt avskaffa embargot mot Kuba och i dess ställe införa normala handelsförbindelser mellan detta land och alla andra länder, i synnerhet med EU:s medlemsstater?
. (FR) De åtgärder som den ärade parlamentsledamoten hänvisar till återfinns i förslaget till budgetlag som undertecknades av president Clinton den 28 oktober 2000. Unionens ståndpunkt när det gäller extraterritoriella åtgärder som beslutats av Förenta staterna har inte ändrats. Jag tror att ledamöterna i Europaparlamentet känner till den väl. Unionen tar varje tillfälle att erinra Förenta staterna om det. Man måste emellertid med beklagande konstatera att den amerikanska regeringen ännu inte åtgärdat sina egna åtaganden när det gäller det avtal som slöts vid toppmötet i London i maj 1998. Vi uppmanar den amerikanska regeringen att göra det, eftersom vi anser att det är en grundläggande punkt när det gäller att lösa denna meningsskiljaktighet.
Europeiska unionens målsättning när det gäller Kuba, såsom den fastställdes i den gemensamma ståndpunkten om Kuba som antogs av rådet den 2 december 1996, består i att uppmuntra en process med fredlig övergång till en demokratisk pluralism, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, samt en höjning och hållbar förbättring av levnadsstandarden för det kubanska folket. Att uppmuntra den kubanska regimen att göra den kubanska lagstiftningen, liksom dess genomförande, förenlig med internationella normer faller även under denna målsättning.
I den andan gjorde vi i samband med omröstningen om resolutionen om embargot, inom ramen för den tredje kommissionen i FN:s generalförsamling den 9 november, ett upprop till de kubanska myndigheterna om att de fullt ut skall samarbeta med de internationella organisationer som försvarar de mänskliga rättigheterna. Europeiska unionen noterar med tillfredsställelse att Kuba har fortsatt att vara mycket aktivt i olika internationella och regionala forum. Unionen erkänner också att åtgärder vidtagits av den kubanska regeringen för att bättre integrera sitt land ekonomiskt i regionen. Unionen påpekar behovet av att successiv och oåterkalleligt öppna den kubanska ekonomin mot yttervärlden. Unionen bekräftar sin vilja att vara Kubas partner i denna process.
Europeiska unionen noterar slutligen med oro de konstateranden som gjorts på plats av Förenta nationernas kontor och program. Unionen beklagar de negativa och ibland dramatiska konsekvenserna av det amerikanska ekonomiska embargot för det kubanska folket, särskilt för kvinnor och barn.
Herr talman! Tack för svaret. Jag lade märke till några kommentarer från ert svar angående att på Kuba respekteras inte de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Ni misstänker naturligtvis att jag inte instämmer i den åsikten, men i alla händelser anser jag att ett sådant omdöme utgör en inblandning i ett lands inre förhållanden. Och utifrån hur ni formulerar er uppfattning frågar jag mig om det slutligen finns någon skillnad mellan det yttersta målet för Europeiska unionens politik gentemot Kuba och det yttersta målet för den amerikanska politiken gentemot Kuba? Det verkar som om båda två önskar att detta lands socialistiska regim skall störtas.
. (FR) Det är komiskt vilka översättningsproblem det kan bli, för jag har inte känslan av att det alls var det jag sade. Jag erinrade om de mycket tydliga meningsskiljaktigheter som finns mellan Förenta staterna och Europa när det gäller de extraterritoriella åtgärder som beslutats av Förenta staterna. Jag nämnde med tillfredsställelse för rådet att Kuba fortsätter att vara mycket aktivt i olika internationella regionala forum. Jag erkände att åtgärder vidtagits av den kubanska regeringen för att bättre införliva landet ekonomiskt i regionen och jag bekräftade på nytt Europas önskemål om att vara Kubas samarbetspartner i denna process. Jag erinrade slutligen om att Europeiska unionen med oro noterade de iakttagelser som gjorts på plats av Förenta nationernas kontor och program, och beklagade också de negativa och ofta dramatiska konsekvenserna av det amerikanska ekonomiska embargot för det kubanska folket. Jag sade alltså motsatsen till det ni just sagt.
Och samtidigt måste jag erinra er om Europeiska unionens ståndpunkt gentemot Kuba, såsom den fastställdes av rådet den 2 december 1996, och som består i att uppmuntra en process med fredlig övergång till demokratisk pluralism, respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna liksom en höjning och en hållbar förbättring av det kubanska folkets levnadsstandard. Det finns alltså ingen ståndpunkt när det gäller typen av regim, men kanske ett antal uppmuntranden eller främjanden av utvecklingen av denna regims vanor.
Om ni inte ser någon skillnad mellan detta eller det ena eller det andra förslaget, beror det kanske på att det finns vissa brister på förståelse som eventuellt är frivilliga.
Fråga nr 16 från (H-0859/00):
Angående: Turkiets kränkning av suveränitetsprincipen inom ramarna för Nato Turkiet har genom sitt handlande ifrågasatt Greklands rätt till territoriell suveränitet, i det att landet stoppade de grekiska flygplan som deltog i Natos övning Destined Glory och inte godkände det grekiska FIR-planet och flygningarna över Limnos och Ikaria och dessutom struntade i de yttranden som Natos rättsliga tjänst avgav, och därutöver bröt mot den övningsplan som Natos ledning hade godkänt. Allt detta gjorde att den grekiska regeringen nödgades dra tillbaka sina styrkor.
Hur rådet den bedömer detta handlande där en av EU:s medlemsstaters suveräna rättigheter har ifrågasatts inom ramen för Nato. Har rådet för avsikt att vidta några åtgärder, och i så fall vilka, gentemot de turkiska myndigheterna för att få ett slut på provokationerna och vilka konsekvenser kommer dessa händelser att få med tanke på förbindelserna mellan EU och Turkiet, framför allt med avseende inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, mot bakgrund av att Turkiet har status som kandidatland?
. (FR) När det gäller händelserna som rör de grekiska och turkiska flygplanen under övningen Destined Glory, bör det betonas att den skedde inom ramen för en Natoövning mellan två medlemmar i Atlantalliansen. Det åligger därför Nato att vidta de åtgärder man bedömer nödvändiga för att sådana händelser inte skall upprepas. Denna händelse har för övrigt inte tagits upp i Europeiska unionens råd.
På grundval av de tvister som i Egeiska havet ställer Turkiet och Grekland mot varandra erinrar rådet om slutsatserna från Europeiska rådet i Helsingfors, där principen om en fredlig lösning av meningsskiljaktigheterna betonas, i enlighet med Förenta nationernas stadga, och där man enträget uppmanar kandidatländerna att göra allt för att reglera sina eventuella meningsskiljaktigheter som rör gränserna, liksom andra frågor av samma typ. Annars bör de ta upp sina meningsskiljaktigheter inför EG-domstolen inom en rimlig tid. Senast före slutet av år 2004 kommer Europeiska rådet att göra en sammanfattning av situationen när det gäller de meningsskiljaktigheter som återstår, särskilt när det gäller deras inverkan på anslutningsförfarandet och för att främja en lösning på dem via den internationella domstolen.
Rent allmänt är frågorna om en lösning på meningsskiljaktigheterna mellan Grekland och Turkiet en del av den förstärkta dialogen inom ramen för föranslutningsstrategin för Turkiet och partnerskapet inför anslutningen, som kommissionen just föreslagit, och som rådets franska ordförandeskap - det bekräftar jag - vill få antaget snabbt. Rådet gläds också åt att de turkiska och grekiska utrikesministrarna vid sitt möte i Budapest den 31 oktober i år kunde komma överens om att fortsätta att inrätta förtroendeåtgärder inom ramen för Nato och på det bilaterala planet.
Herr talman! Till att börja med anser vi det vara oacceptabelt att, som ordföranden sade, den grekiska regeringen inte tog upp frågan i rådet trots det berättigade uppseende det väckte i Grekland.
För det andra hänvisar rådet som Pontius Pilatus i sitt svar till Nato utan att ta ställning till Turkiets provocerande ifrågasättande av Greklands suveräna rättigheter, ett ifrågasättande som Turkiet den här gången passade på att göra med anledning av övningar med Nato. Förstår då inte rådet att detta handlar om ett problem som är högst politiskt och att det inte är godtagbart att ha samma förhållningssätt till offret som till förföljaren?
Därtill är det ett faktum att Turkiet ifrågasätter de grekiska FIR (Flight Information Regions) på 10 distansminuter samt i flygkorridorerna ovanför Limnos och Ikaria vilket har reglerats genom Lausanne- och Montreuxkonventionerna men också genom de mellanstatliga konventionerna Turkiet-Italien och Italien-Grekland.
För det tredje tar rådet inte hänsyn till Natos eget rättsorgan som har uttalat sig för Greklands ovannämnda rättigheter enligt de internationella konventionerna, oavsett om sedan Nato under påtryckningar från Turkiet i sista ögonblicket ändrade sin övning. Natos eget rättsorgan!
För det fjärde, slutligen, tror inte rådet att det med sitt svar uppmuntrar Turkiet, kandidat till medlemskap i Europeiska unionen, i landets nuvarande politik av ifrågasättande av Greklands, medlemsland i Europeiska unionen, suveräna rättigheter, då det indirekt erkänner att det finns gränsproblem - vilka är lösta, vilket vi har sagt, genom internationella konventioner?
. (FR) Jag har erinrat om vad rådet har gjort eller inte gjort, vad det borde göra eller trodde att det skulle göra, men för övrigt tror jag att vi nu har en ram för att behandla dessa särskilda problem, nämligen slutsatserna från Helsingfors, där jag erinrar om att de är våra allmänna regler eftersom de antagits enhälligt - det säger sig självt - av alla medlemsstater. Det är det mandat rådet sätter upp för sig för den fortsatta granskningen av denna ansökan, som i dag redan varit föremål för en lång och fördjupad debatt.
Jag måste meddela er, ärade ledamöter - även om ni är ett fåtal vill jag göra detta högtidliga uttalande -, att för första gången under denna mandatperiod har vi hunnit med att avsluta frågestunden. Jag vet inte om alla är tillfredsställda över det, men det är nästan en historisk händelse som vi noterar mycket noggrant.
Jag förklarar härmed frågestunden avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 18.55 och återupptogs kl. 21.00.)
Hjälp till återuppbyggnad (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om hjälp till återuppbyggnad.
Herr talman, herr kommissionär, kolleger! Kommissionen måste till att börja med tillämpa slutsatserna från Feira på sina förslag. Alla vi som befinner oss i Europeiska unionen och som antas ha en ansvarsfull ställning ställs inför en stor utmaning. Jag anser att vi i dag har den historiska möjligheten att bevisa att våra handlingar sammanfaller med våra goda avsikter gentemot västra Balkan. De belopp som bör ställas till förfogande för Balkan bör kvalitetsmässigt och kvantitetsmässigt påminna om en ny Marshallplan i den meningen att de kan utgöra en språngbräda för en nystart för länderna på västra Balkan. Vi bör också ha i åtanke att länderna på västra Balkan inte är tredje land utan kandidatländer för anslutning till Europeiska unionen och det är som sådana vi bör bemöta dem.
Det är sant att Europeiska unionen ofta anklagas för att utlova hjälp till länder som drabbats av olika olyckor eller katastrofer men dröjer så länge med att ge hjälpen och att förverkliga ekonomiska löften att antingen intrycket ges att EU ångrat sina givna löften eller att när utbetalningen av pengarna kommer är det alldeles för sent. Lyckligtvis finns ett ljust undantag från denna regel, som verkligen är en regel. Detta undantag är Europeiska byrån för återuppbyggnad med säte i Thessaloniki och med operativt centrum i Kosovo. Denna byrå både uppfyller kommissionens beslut om decentralisering och uppvisar utmärkta resultat i förvaltningen av det arbete som utförs. Den har redan skrivit på avtal för 90 procent av budgeten för år 2000 vilket är fantastiskt. Den har redan betalat ut ungefär 30 procent av de belopp som har anslagits för år 2000. Och något utan motstycke: För år 2001 har de begärt en minskning av anslagen för lönekostnader. Jag föreslår därför, herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar att inte bara låta dessa människor med arbetslust och engagemang fortsätta på sätt som sker, inte bara låta dem vara ostörda i sitt arbete utan att naturligtvis ge dem ansvaret också för Förbundsrepubliken Jugoslavien och varhelst annars det behövs, liksom även att ställa sin sakkunskap till andra organs förfogande, organ vilka vi mycket väl vet hur illa de fungerar, hur ineffektiva de är och vilka bristande resultat de uppnår. Jag vill alltså tro att vi genom det nu anförda skall kunna bidra med något bättre till detta hårt drabbade och problemtyngda område.
Herr kommissionär, kära fåtal kolleger som har hittat vägen hit! Jag vill först naturligtvis tacka föredragandena, i synnerhet den närvarande föredraganden, så hjärtligt till hans arbete och det mycket bra samarbetet.
Föregående talare har för denna region talat om ett slags Marshallplan, och med all rätt, tror jag. Om man ger ut pengar, har nu en gång den som ger ut pengarna privilegiet att helt klart definiera de politiska målsättningarna, och kommissionären har alltid gjort detta. Jag vill ändå i min grupps namn än en gång kort skissera det.
För det första: I denna region har vi tyvärr fortfarande den situationen att de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter inte respekteras tillräckligt. Det är nu en gång ett faktum. Vårt första mål måste därför vara att hjälpa där vi kan och där vi ser viljan till att i framtiden starkare acceptera de mänskliga rättigheterna och rättigheterna för minoriteter.
För det andra: I denna region ifrågasätts alltid internationella överenskommelser, senast även Daytonavtalet. Beträffande valkampen i Bosnien-Hercegovina är en av de sorgligaste följdföreteelserna av denna valprocess att ledande politiker har distanserat sig från Dayton, men inte på så sätt att de säger att de vill gå längre, de vill stabilisera mer, utan det är fråga om en destabilisering. Här måste det sägas ett klart " nej" . Till respekten för den internationella överenskommelsen - även i samband med Dayton - räknas naturligtvis även samarbetet med tanke på Haagtribunalen. Här måste vi uppträda beslutsamt - även om det sker med en viss tolerans - gentemot Kostunica, som vi i morgon kommer att ta emot här, och de nya jugoslaviska auktoriteterna. Det finns några positiva signaler, med säkerligen inte tillräckligt många.
För det tredje: Ingen ensidig ändring av gränser. Det gäller för Montenegro och även för Kosovo. Här måste vi också säga ett klart och entydigt ord. Jag säger även här att vi måste ge det nya Jugoslavien en chans. Jag hoppas att Jugoslavien kommer att gripa tag i den. Jag utesluter inte gränsändringar, men jag vill helt entydigt utesluta dem för den händelse att de görs ensidigt, vem som än gör dem. Sådana ändringar får bara göras efter överenskommelser.
För det fjärde, vilket är mycket viktigt för oss: Det byggs upp nya gränser, men det finns de som alltid lätt hoppar över gränserna, nämligen alla kriminella organisationer med sina brottsliga aktiviteter. De erkänner inga gränser. Gränsöverskridande illegala aktiviteter, vare sig det gäller narkotikahandel, gränsöverskridande samarbete eller människohandel, måste bekämpas av oss.
Det finns gränser som skall avlägsnas, men inte genom kriminella aktiviteter, vilka tyvärr i denna region också är långt mer omfattande än vad som kan iakttas i andra områden. Därför är detta målsättningar som vi också måste uppnå med de ekonomiska medlen och de instrument som vi nu skapar. Jag tror att också kommissionen och rådet är överens med oss om att vi under de närmaste åren med all konsekvens måste uppnå denna målsättning med våra medel. Men våra pengar får inte heller gå dit där viljan saknas!
Herr talman! I morgon kommer Kostunica, Förbundsrepubliken Jugoslaviens nye president, till vårt parlament och skall tala. Hans närvaro kan i semantisk mening ge ett framtidsperspektiv på den totala politik som vi bedriver. En andra iakttagelse är att de föregående talarna med viss klagan sagt att Europeiska unionen betalar medan USA hörs. Men det är ju logiskt, därför att USA har agerat politiskt både i Bosnien med Dayton-avtalet liksom i Kosovo med det initiativ USA tog i samband med bombningarna och vadhelst annat.
Vad betyder detta för oss? Att politiken måste komma först eller i alla fall röra sig parallellt för att kunna ha politiska mål. Vilka bör dessa politiska mål vara? Det är tydligt att den institutionella delen, en väl fungerande demokrati, prioriteras i hela området. Därför att en väl fungerande demokrati kommer att skapa förutsättningar för att minoriteterna i de olika områdena skall respekteras. Denna väl fungerande demokrati kommer att fungera till gagn för normala förhållanden i området. Den måste emellertid även bäras upp av människor. Vi bör inse att det i väldigt många fall under denna övergångsperiod har funnits personer som har tjänat olika syften vilket på ett osunt sätt kommit till uttryck i det politiska livet i området. I den bemärkelsen bör vi ändra uppfattning om personer, företeelser och situationer.
Ytterligare ett ämne som jag skulle vilja ta upp är allt det som har att göra med strategin i området. Helt klart är det en positiv utveckling att politiken förenas med de ekonomiska och institutionella framtidsperspektiven. För att den positiva utvecklingen skall få ytterligare resultat bör den emellertid ses ur en strategisk synvinkel. Med ett sådant betraktelsesätt anser jag inte att det tjänar något positivt syfte att åter ta upp frågan angående sätet för Europeiska byrån för återuppbyggnad, en fråga som avslutades för ungefär ett år sedan med Packs betänkande. Och det skulle vara bra om kommissionär Patten, som både har stor erfarenhet - för att inte säga vishet - när det gäller att hantera internationella kriser och har besökt olika områden på Balkan, åkte till Europeiska byrån för återuppbyggnad, till dess säte i Thessaloniki, och såg hur denna myndighet arbetar. I den bemärkelsen instämmer jag med och upprepar vad kollegan Folias sade.
Alltnog, nu är den gnälliga delen avslutad och vi skall övergå till den positiva delen. Lagendijks betänkande är liksom kommissionens förslag en mycket bra text, frånsett att jag skulle kunna kritisera den på en punkt. Jag anser att de har utformat en ram av politiska initiativ som borde ta form senare då vi kan bidra med nya uppfattningar. Vi bör betrakta detta område som en del av Europa och inte som ett område för rivalitet mellan stater och mellan europeisk eller amerikansk nationell politik. Om vi betraktar detta område som ett fält för presumtiv politisk rivalitet så gör vi fel. I alla händelser anser jag att vi befinner oss på rätt kurs.
Herr talman, ärade kolleger! Låt mig först av allt tacka föredragandena för de utmärkta betänkanden som de lagt fram för oss i dag. Den signal som parlamentet sänder med dessa dokument är tydlig och kraftfull. Min förhoppning är att kommissionen och rådet tar emot dessa betänkanden med det intresse de förtjänar och att de på lämpligt sätt ändrar de båda förordningarna.
Vi är alla medvetna om den betydelse som Europeiska unionens hjälp har för Balkanregionen. Återuppbyggnaden av ett demokratiskt politiskt system i Serbien är början på ett nytt kapitel. Men i denna nya fas måste unionen vara en aktiv deltagare och inte bara en passiv och senfärdig åskådare, som vi har varit hittills. Vårt ekonomiska och tekniska ingripande måste vara omfattande och effektivt: det är det minsta unionen kan göra för att garantera en stabil framtid i regionen och på hela kontinenten. Vi måste vara medvetna om att vägen till fred i Balkan fortfarande är lång och att det finns potentiella krishärdar som kan leda till att vi halkar tillbaka ner i det förflutna. Men denna region, den mest plågade regionen i Europa, har aldrig visat så hoppfulla tecken som i dag. Den närmast despotiska regimen i Kroatien har ersatts av en demokratisk och västvänlig regim. De sköra länder som omger det som återstår av Jugoslavien har lyckats överleva krisen, och inte bara det: Bulgarien, Albanien och Makedonien har dessutom gjort ekonomiska framsteg.
I den ömtåliga balans som i dag utmärker Balkan har Europeiska unionen ett stort, ett enormt ansvar, och när vi talar om unionen menar vi medlemsstaterna, men också Europeiska kommissionen, parlamentet. Medlemsstaterna lämnar storslagna avsiktsförklaringar, som emellertid måste åtföljas av konkreta ekonomiska åtaganden. Europeiska kommissionen måste ta ansvaret för att dessa program fungerar bra, och detta är huvudsyftet med de båda betänkanden som vi skall rösta om i morgon. Parlamentet måste tillfrågas och informeras regelbundet, och detta är de båda föredragandenas andra krav, ett krav som vi alla måste stödja.
Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen och parlamentet har med föreliggande texter beräknat de krigsskador, som på grund av Natos bombningar uppstod enbart i Serbien, utan att man inkluderar Kosovo, till 4 miljarder euro. Därmed har de indirekt erkänt en del av sin materiella krigsskuld. Nato påstod att man ingrep för att förhindra ytterligare lidande. Men detta krig resulterade i långt fler flyktingar, döda och sårade än vad som åstadkoms under de 12 föregivet avgörande månaderna före Natos militäraktion. Destabiliserades inte denna region på ett avgörande sätt först genom Natos krig? När allt kommer omkring tjänade Natos ingrepp på Balkan till att legitimera den nya Natostrategin och det självpåtagna mandatet.
Med erkännande av de uppkomna krigsskadorna och det faktum att Nato fick situationen att eskalera, borde betalningarna inte utgöras av hälften, utan av det fulla beloppet av de beräknade krigsskadorna. Men EU bör framför allt inte ställa några krediter till förfogande, utan - och det gäller i synnerhet de länder som är medlemmar av Nato - de bör betala krigsskadestånd för de skador de orsakat.
. (EN) Detta har varit en utmärkt debatt, även om de närvarande vid denna tid på kvällen begränsas till de cognoscenti som finns kvar. Det är i vilket fall trevligt att se en del bekanta ansikten i kammaren.
Jag har inte för avsikt att ta upp de områden som tidigare täcktes av ministern under hans kommentarer om toppmötet i Zagreb. Jag stöder fullständigt alla de mål som han angav. Detta toppmöte äger rum under betydligt trevligare förhållanden än vad vi kanske hade föreställt oss när ordförandeskapet tog upp det för första gången.
Jag vill koncentrera mig på förordningarna. Först och främst vill jag tacka kammaren för dess utmärkta och snabba arbete under granskningen av dessa två förslag till förordningar. Jag vill gratulera föredragandena från de behöriga utskotten: Framför allt Westendorp y Cabeza, som har betydande erfarenhet " på plats" i Bosnien när det gäller dessa frågor, och även Lagendijk, som vi har en regelbunden dialog med om sydöstra Europa. Han är åtminstone en annan människa som, liksom jag, kan säga att han läst Misha Glenny i Balkanländerna. Jag vill också tacka följande ledamöter: Staes, Färm och Gargani för den höga kvaliteten på deras betänkanden och yttranden.
Dessa två förslag behandlar två viktiga saker som prioriteras av unionen: Bistånd till sydöstra Europa och att detta tillhandahålls så snabbt och effektivt som möjligt. Vid Europeiska rådets sammanträden i Lissabon och Faro underströk man betydelsen av att unionen beaktar denna regions integration i Europas huvudströmningar på de ekonomiska och politiska områdena. Vår strategi för att uppnå detta handlar om stabiliserings- och associeringsprocessen. Det är naturligtvis så att Europeiska unionen ger ett viktigt bidrag till arbetet med stabilitetspakten genom denna process. Stats- och regeringscheferna har också bekräftat unionens beslutsamhet att stödja denna process med tekniskt och ekonomiskt bistånd. Demokratins återkomst till Serbien, som ägde rum tack vare det serbiska folkets beslutsamhet och mod och de demokratiska krafterna där, ger nu en möjlighet att bygga upp välståndet i hela regionen.
Europeiska unionen måste nu i högre grad än någonsin tidigare leva upp till sina åtaganden. För att kunna göra detta måste vi ha de rätta rättsliga instrumenten, flexibla förfaranden och en effektiv förvaltning. Meddelandet om reformen av biståndet till tredje land som kommissionen antog den 16 maj, visar vår beslutsamhet när det gäller att drastiskt förbättra biståndets snabbhet, kvalitet och synlighet. I sydöstra Europa har denna beslutsamhet redan gett konkreta resultat.
I Kosovo har den insatsgrupp som vi utnyttjade under de sista dagarna före slutet av konflikten och, under det senaste halvåret, Europeiska byrån för återuppbyggnad skapat metoder för att kunna ge hjälp i tid och på ett effektivt sätt. Siffrorna talar sitt tydliga språk: 84 procent av de medel som tilldelades för återuppbyggnad under Obnova-programmet - 444,5 miljoner euro under 1998 till 2000 - hade tagits i anspråk vid slutet av oktober 2000. 70 procent av de använda medlen hade kontrakterats och 43 procent av de kontrakterade medlen hade betalats.
Vi har presterat snabba resultat även i Serbien, där kommissionen, på bara drygt fyra veckor, utarbetat ett biståndsprogram för akuta situationer som totalt tar i anspråk 200 miljoner euro. Det antogs av kommissionen i förra veckan och de första lastbilarna med bränsle för uppvärmning började rulla in i Serbien under helgen, före tidsschemat och före de flesta andra biståndsgivarna. Detta program kommer att rulla på varje dag från och med nu: Ett kontrakt om import av elektricitet för 30 miljoner euro undertecknades i dag av det serbiska elbolaget, och detta bör fungera inom de närmaste dagarna. Varje dag är dyrbar i detta läge.
Våra reformer har också börjat ge resultat i Bosnien, där genomförandet av biståndet, när det gäller kontrakterade och utbetalade belopp har ökat dramatiskt, eftersom vår delegation i Sarajevo förstärktes förra året och den fick större befogenheter genom decentralisering. De resultat som uppnåtts är oerhört uppmuntrande.
Dessa resultat kan också Europaparlamentet vara stolt över. Det var Europaparlamentet som tryckte på larmknappen om den dåliga förvaltningen i Bosnien. Det var parlamentet som stödde kommissionens förslag att skapa Europeiska byrån för återuppbyggnad. Det var parlamentet som förespråkade gemensamma bestämmelser för bistånd till regionen och det var parlamentet, i sin roll som budgetmyndighet, som såg till att medel blev tillgängliga för nödhjälp i Serbien, utan dröjsmål. Detta är en bra utveckling, men vi måste bygga vidare på den. Det finns fortfarande stora förbättringar som kan göras. Detta är syftet med dessa två förslag.
Parlamentsledamöterna har lagt fram ett betydande antal ändringsförslag. Jag vill kommentera dem, eftersom de har att göra med våra två förslag om byrån och förordningen.
Kommissionen har lagt fram förslag om en förordning om bistånd som är avsiktligt enkel och tydlig. I denna anges de övergripande målen för biståndet, för huvudprinciperna som styr programverksamheten, för kommittéförfarandet i samband med programmen, men inte för enskilda projekt. Kommissionen föreslår också enkla beslutsarrangemang för program som drivs av Europeiska byrån för återuppbyggnad.
Låt mig diskutera några av de allmänna frågor som tagits upp av parlamentet, först kommissionens roll och dess finansiella ansvar i samband med driften av byrån. Kommissionen ser mycket seriöst på sitt ansvar för genomförandet av gemenskapsbudgeten. En rad nya ändringsförslag understryker detta ansvar genom att hänvisa till artikel 274 i fördraget. Men för att kunna utöva detta ansvar behöver vi rättsliga instrument som gör det möjligt för oss att agera på ett snabbt och flexibelt sätt.
För det andra vill parlamentet att vi skall hänvisa mer specifikt till sektoriella prioriteringar. Vi vill, mot bakgrund av våra erfarenheter, ha så mycket flexibilitet som möjligt. Men vi kan acceptera åtskilliga av parlamentets ändringsförslag som uppmanar oss att ange viktiga sektoriella prioriteringar, som t.ex. bistånd till utbildning, yrkesutbildning, miljö, det civila samhället och icke-statliga organisationer, etnisk försoning och återvändande för fördrivna personer. Vi kan i samma anda godkänna förslaget att i förordningens skäl inkludera en hänvisning till Europeiska rådets slutsatser vid toppmötet i Faro. Parlamentets resolution om kommissionens meddelande om stabiliserings- och associeringsprocessen, förtjänar också att nämnas i skälen. Vi tycker att det är förnuftigare att det nämns där än att skriva in det i artikeln som handlar om villkor.
Vi kan naturligtvis också godkänna förslaget om att riktlinjerna som kommissionen kommer att anta skall återspegla sökandet efter större effektivitet, vilket är viktigt i samband med våra reformer.
Jag vill bara lägga till att det är viktigt, när vi nu lagt fram en förordning som syftar till att förenkla saker och ting, att inte nu låta förordningarna belamras med varningar och förbehåll och en uppseendeväckande stelbenthet.
Som Staes sade: Vi vill inte att folk skall sätta käppar i hjulet. Om vi inte kan få en klar och tydlig förordning, så är det, uppriktigt sagt, bättre utan någon förordning över huvud taget. I klarspråk: Vi kan godta andemeningen, under förutsättning att man kan ändra ordalydelsen i vissa fall, i ändringsförslagen 1, 2, 5, 6, 7, första delen av 11, första delen av 13, 16 delvis, 17, 18, 19 delvis och 20, 21, 24, 28 första delen, 31 och delar av 37.
Kommissionens ståndpunkt om den totala summa vi beräknade vara nödvändig för regionen, det s.k. finansiella referensbeloppet och dess förenlighet med budgetplanerna, är välkänd. Vi anser inte, som kammaren känner till, att det är nödvändigt att uttryckligen hänvisa till detta i förordningen. Trots Lagendijks vältalighet tror jag inte att det är nödvändigt, men han sade en sak som är absolut sann, och detta togs också upp, på ett annat sätt, av Westendorp när de sade att visst är dessa förordningar bra, men om det inte finns medel i budgeten till att täcka Europeiska unionens politiska prioriteringar så slösar vi bara bort vår tid.
Westendorp sade att rådet inte kunde - jag tror att detta var innebörden av hans kommentarer - göra en replik av Nya testamentet och utföra mirakler med bröd och fiskar. Detta kanske anses av vissa ministrar som en aning brutal bedömning av rådets maktbefogenheter, men det är helt sant. Vi har att göra med begränsade budgetmedel, men jag hoppas verkligen att den budget som är tillgänglig för Europeiska unionens åtgärder i tredje land återspeglar Europeiska unionens politiska prioriteringar. Det är denna diskussion vi har fört med rådet under de senaste veckorna och månaderna, och varken kommissionen eller parlamentet har gjort dåligt ifrån sig under denna diskussion. Jag tycker nog, i synnerhet, att de senaste två månadernas erfarenheter har visat att kommissionens finansieringsförslag inte var så besynnerliga som vissa antydde vid den tidpunkten.
Låt mig nu vända mig till det andra framlagda förslaget, Europeiska byrån för återuppbyggnad, och i och med detta vill jag varmt gratulera, i likhet med vad Lagendijk gjorde under sina kommentarer, till det utmärkta jobb som styrelsen, chefen och personalen har gjort på plats i Kosovo. De utgör en fenomenal grupp och det förvånar mig inte att deras resultat är oerhört imponerande. De har förtjänat sitt goda rykte när det gäller att kunna åstadkomma resultat, och jag vet att parlamentets egen delegation som besökte i Kosovo i maj var lika imponerad som jag.
Det är tydligt att det är förnuftigt att ta lärdom av byråns verksamhet under det senaste halvåret, och se hur vi kan hjälpa den att arbeta effektivare. Detta är nödvändigt, eftersom byrån nu kommer att ha ansvaret för hela Jugoslavien.
Vårt viktigaste mål är att klargöra styrelsens roll. Den måste ta ansvaret för granskningen och godkännandet av de återuppbyggnadsprogram som kommissionen fattar beslut om. Vi vill också förenkla beslutsfattandet. Enligt den nya förordningen får kommissionen anta program som föreslagits av byrån utan föregående överläggningar med förvaltningskommittén.
Låt mig bara klargöra att kommissionen fortfarande har ansvaret för det formella antagandet av programmen. Det är kommissionen som beslutar om önskvärdheten av dessa program; det är kommissionen som är ansvarig för genomförandet av budgeten; det är kommissionen som antar programmen.
I en rad ändringsförslag försöker man säkerställa att byrån skall lyda direkt och endast under kommissionen, och därmed se till att kommissionen blir ensam ansvarig för byråns förvaltning inför Europaparlamentet, revisionsrätten och OLAF. Låt mig klargöra detta sammanhang. Byrån har en viss grad av självständighet, i likhet med alla byråer inom EU:s organisation. Så är läget enligt den nuvarande institutionella strukturen, och den självständighet som byrån har nu måste respekteras, om inte byråns institutionella struktur förändras. Detta minskar inte det fullständiga ansvar som kommissionen har, som krävs enligt fördraget, för verkställandet av gemenskapsbudgeten. Jag vill tacka parlamentet för det förnuftiga och pragmatiska sätt på vilket det har accepterat byråns nuvarande struktur. Jag känner till parlamentets åsikter i denna fråga och kommissionen kommer att ta hänsyn till dessa vid utformandet av alla framtida förvaltningsmyndigheter.
Språkanvändningen utgör ytterligare en känslig fråga. Jag hoppas att parlamentet kommer att förstå det förnuftiga i förslagen som jag lade fram i maj, och kommer att fortsätta att arbeta konstruktivt tillsammans med andra med denna mycket svåra fråga, men jag kan inte stödja parlamentets ändringsförslag som går ut på att ta bort kravet på enhällighet, eftersom detta skulle vara oförenligt med kommissionens ståndpunkt.
Vi kan godkänna de ändringsförslag som utformats för att avlägsna kravet på ytterligare ett beslut av rådet för att utvidga byråns behörighet till att omfatta hela Jugoslavien. Jag kan också godkänna de ändringsförslag som hänvisar till rådets (allmänna frågor) beslut av den 9 oktober, till återskapandet av det civila samhället och rättssäkerheten, till betalning för tjänster som utförs av byrån, till tredje land, till möjligheten att inrätta ytterligare operativa centrum, till direktörens ansvar för genomförandet av arbetsprogrammet och byråns budgetstruktur.
Detta innebär att vi kan godta andemeningen, förutsatt att ändringar kan göras i vissa fall när det gäller ordalydelsen, i ändringsförslagen 1, 2, 6, 8, 10 delvis, 11, 37, 16, 27 och 33. Vi kommer noga att undersöka önskvärdheten av att utarbeta en lista över frågor som styrelsen bör ta itu med. Vi kommer att göra detta i syfte att klargöra dess roll; i detta fall handlar det om ändringsförslag 21 och 22. Vi kommer också att granska den tidtabell som ni förslår i samband med antagandet av byråns budget, samtidigt som hänsyn tas till principen om god budgetmässig programplanering och förenlighet med gemenskapens budgetförfaranden. Det handlar här om ändringsförslag 29 och 30.
Låt mig upprepa mitt tack till parlamentet för dess hårda arbete i samband med dessa frågor. Vi har gjort verkliga framsteg i sydöstra Europa. Detta förslag bör göra det möjligt för oss att dra fördel av den nya möjlighet Europeiska unionen får när det gäller att skapa beständig fred och välstånd i hela regionen.
Jag måste säga att Europeiska unionen inte gjort så värst bra ifrån sig i samband med händelserna i sydöstra Europa under 1990-talet. Jag hoppas att det kan bli en ändring på detta under nästa årtionde, och denna förordning kommer att ge oss vissa av de prosaiska medel som krävs för att kunna se till att detta sker.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
ASEM III (Seoul den 20-21 oktober 2000)
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om tredje mötet Asien-Europa (ASEM III - Seoul, den 20 och 21 oktober 2000).
. (EN) Herr talman! Låt mig syssla medlitet hoppande mellan kontinenterna. Låt mig, innan jag rapporterar om det tredje ASEM-mötet och utvärderar resultatet av detta, kort säga några ord om ASEM-processen. Det första toppmötet 1996 ägde rum vid en tidpunkt då det fanns en enorm optimism när det gällde Asien, när folk talade om det asiatiska ekonomiska miraklet. Det andra mötet, 1998, ägde rum under en ekonomisk kris, när många sade att det var över för denna gång i Asien och att man i hög grad hade överdrivit allt. Det var mer jordbundet vid det tredje mötet. Det var inget asiatiskt ekonomiskt mirakel, men väldigt många spännande saker har skett i Asien och man har i de flesta länder återhämtat sig väldigt fort efter krisen 1997/98. I de stycken det har varit mest framgångsrikt, har man använt sig av en kombination av ekonomiska och politiska reformer. Detta har utgjort bakgrunden till dessa möten.
Utmaningen för det tredje mötet i Söul var att fördjupa ASEM-processen, både för deltagare på regeringsnivå och för den bredare allmänheten. Man måste visa att det inte behövde äga rum några dramatiska händelser för att möten mellan europeiska och asiatiska stats- och regeringschefer skulle vara berättigade. Vi redovisade våra mål för ASEM III i vår arbetsgrupp, vi diskuterade saken med Europaparlamentet före mötet vid två tillfällen i arbetsgruppen (ASEAN) och i plenum, vilket resulterade i, anser jag, er resolution av den 5 oktober, vars mål vi inte bara tog hänsyn till, utan också lyckades uppnå i de flesta fall.
Förutom att anta tre viktiga dokument, deltog de politiska ledarna vid mötet aktivt i en diskussion om känsliga frågor som t.ex. de mänskliga rättigheterna, Sydkinesiska havet, Östtimor och Myanmar. De lovade högtidligt att främja och skydda de grundläggande mänskliga rättigheterna och stödja respekten för demokratin, rättssäkerheten, jämlikheten, rättvisan och miljömedvetandet. Vi kom överens om att intensifiera ASEM:s politiska dialog på hög nivå genom att locka fram kraft ur den mångfald som medlemmarna uppvisar, samtidigt som ingen fråga utelämnas. Ledarna gav sitt samtycke till en utvidgad och uppdaterad ram för samarbete mellan Asien och Europa 2000, vilken utgör arbetsprogrammet för nästa årtionde. Behovet av gemensamma initiativ för att genomföra Kyotoprotokollet bekräftades, en dialog mellan konsumenter och producenter för stabilisering av världsmarknadspriset för olja förespråkades, såväl som ett närmare samarbete för att utveckla energibesparande tekniker. Vi diskuterade den gränsöverskridande brottsligheten, utnyttjandet av migranter, människosmuggling, kampen mot narkotika, alla dessa frågor som, tyvärr, utgör globaliseringens mörkaste sidor.
På mötet antogs den separata Söuldeklarationen för fred på den koreanska halvön, genom vilken toppmötet mellan de två koreanska staterna i juni välkomnades, och genom vilken båda sidor uppmanades att fortsätta bygga på sina framsteg och genom vilken man betonade betydelsen av att få med Demokratiska folkrepubliken Korea i en multilateral dialog. Rörande utvidgning, så antogs det dubbelriktade förhållningssättet, varigenom ett kandidatland först och främst måste få stöd från sina regionala partner innan man begär stöd från den andra regionen. Det slutliga beslutet fattas genom samförstånd av stats- eller regeringscheferna. Det diskuterades inga specifika kandidater under ASEM III-mötet.
På området för ekonomiskt och finansiellt samarbete, kom ledarna överens om att samarbeta för att ta itu med de utmaningar som hör samman med globalisering, informationsteknik, elektronisk handel och den digitala klyftan, genom att utvidga forsknings- och informationsnätverken mellan de två regionerna. Ledarna bekräftade också att man förberedde ett utgivande av frivilliga årsrapporter om initiativ för att komma tillrätta med handelshinder som identifierats i samband med handlingsplanen för underlättande av handel.
Alla ASEM-partner accepterade att arbeta mot en ny omfattande WTO-runda så snart som möjligt, samtidigt som man ser till att ta hänsyn till utvecklingsländernas särskilda behov. På det sociala och kulturella området uppmärksammade ledarna betydelsen av ett bättre samarbete inom utbildningssektorn med särskilda initiativ för att främja en ömsesidig medvetenhet, inklusive en förbättring av samarbetet mellan universiteten och de elektroniska nätverken mellan skolor. Vad gäller kontakterna mellan folken, som hör nära samman med detta område, fortsatte man att stödja principen om att öppna ASEM-processen till en större del av det civila samhället, även om initiativet från icke-statliga organisationerna om att upprätta ett socialt forum inte kunde genomföras p.g.a. motståndet från vissa asiatiska partner.
Jag är säker på att parlamentet ser att dessa resultat överensstämmer med resolutionen av den 5 oktober, som jag nämnde tidigare. De mänskliga rättigheterna och rättssäkerheten ingår i processen; det fanns en klar förståelse för behovet av att snabbt komma igång med en omfattande WTO-runda, men jag är inte säker på att detta har återspeglats hittills under diskussionerna vid APEC-mötet i Brunei. Även om förslaget att upprätta ett socialt forum inte godtogs, diskuterades det civila samhället och icke-statliga organisationer aktivt och jag hoppas verkligen att det kommer att ske ytterligare framsteg inom detta område före ASEM IV i Köpenhamn.
Ledarna kom slutligen överens om att uppmuntra till en intensivare kontakt mellan parlamentarikerna, i likhet med vad som angetts i ramavtalet om samarbete. ASEM III dominerades på ett oundvikligt sätt av den betydelsefulla utvecklingen på den koreanska halvön, som resulterat i den mycket välförtjänta nomineringen av Sydkoreas president till Nobels fredspris, en man som haft en enastående karriär, både vad gäller hans engagemang för demokratin och de mänskliga rättigheterna och rättssäkerheten och, under den senaste tiden, för försoningen mellan södra och norra delen av halvön.
Jag tror att detta påminde oss i Europa om vilken viktig roll vi har i Asien, inte bara när det handlar om ekonomi och handel, även om jag måste säga att ett av skälen till Asiens återhämtning, är att vi hållit vårt ord när det gällt att hålla våra marknader öppna för den asiatiska exporten under de senaste två åren. I år verkar det mycket troligt att Kina får ett handelsöverskott med Europeiska unionen på 40 miljarder euro. Vi har hållit vårt ord när det gäller ekonomiska och handelsrelaterade frågor vilket, bl.a., borde få Asien att ta oss på litet mer allvar. Det är viktigt att komma ihåg att vi också har en politisk roll i Asien, inte bara när det rör vårt förespråkande av demokrati och god förvaltning, utan även när det rör det bidrag vi kan ge på Koreanska halvön och på andra ställen för den framtida stabiliteten och säkerheten. ASEM-processen är viktig. Detta var ett mycket värdefullt möte. Processen utvecklas och förstärks med tiden, och jag ser fram emot nästa ASEM-möte i Danmark om några år när jag är övertygad om att vi kommer att bygga vidare på de framsteg som redan har skett.
Högt ärade herr talman, högt ärade herr kommissionär! Jag tror att det faktum att vi är så få här beror på att förhandlingarna i kväll gick så snabbt och att några kolleger, som ville tala, ännu inte är här, utan fortfarande sitter vid matbordet. Jag ber alltså om att man inte tar det ringa deltagandet som ett tecken för att frågan inte är viktig för dem.
Herr kommissionär, jag delar till att börja med er uppfattning att denna ASEM-process är av stor vikt. Den är politiskt och ekonomiskt av stor betydelse. Jag skulle önska att både denna kammare och många av era kolleger i kommissionen skulle sätta betydelsen av Asiens förbindelser med Europa i dess riktiga samband, även när det gäller unionens fiskeripolitik - min spanska kollega får förlåta mig och även herr Fischler får ursäkta. Om man långsiktigt betraktar den politiska och ekonomiska utvecklingen i världen med sina många poler, är Asiens förbindelser med Europa och omvänt av central betydelse. Därför är vi mycket lyckliga över att toppmötet i Seoul har ägt rum och att alla regeringschefer, bortsett från ett par stycken, var där. Det var av stor betydelse.
Ni har rätt i att i positiv bemärkelse ställdes Asien-toppmötet på visst sätt i skuggan av utvecklingen i Koreas båda delar, så att det ägnades mer tid åt att bedöma närmandet av Koreas båda delar till varandra, än att verkligen tala om Asienprocessen. Men vi bör alla glädjas åt den positiva utvecklingen där. Jag tillåter mig dock ett påpekande till rådets stackars företrädare, som måste föra protokoll: Det var naturligtvis pinsamt i Seoul att några av EU:s medlemsstater hade tillkännagett att de vill ta upp diplomatiska förbindelser med Nordkorea, medan andra inte gjort det. Det hade varit mycket klokt - om vi nu skall ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik - om alla 15 staterna gemensamt hade fattat beslutet att ta upp förbindelserna vid samma tidpunkt och på samma villkor, i stället för att enskilda stats- och regeringschefer höll enskilda shower.
Det är positivt - det vill jag absolut hålla med om - att man har enats om ett ramprogram för det asiatisk-europeiska samarbetet. Men, ärligt talat, herr kommissionär, har ni förstått innehållet i ramavtalet? Jag har fortfarande stora svårigheter att verkligen förstå substansen i det man kommit överens om för de närmaste årtiondena. Och här tror jag att det för parlamentet - även om vi bara är några få här, men någon läser väl protokollet, och vi, de få specialisterna, kommer i varje fall att fortsätta behandlingen - är beroende av att man deltar i denna process för att formulera ramen för det asiatisk-europeiska samarbetet. Jag tror hur som helst att parlamentet är alltför lite aktivt. I synnerhet som vi i er, herr kommissionär, har en bra samtalspartner, bör vi inför Köpenhamn och före konferenserna försöka enas om innehållet och som parlament ge impulser till idéer hur vi också skall kunna fylla den ram som ni har beslutat om.
Det gläder mig mycket att den europeiska sidan klart och tydligt har uttalat sig för de mänskliga rättigheterna. Men konsekvenserna av vad detta betyder måste vi än en gång tala om i lugn och ro. Jag tror att det var en mycket bra politisk bekännelse, men vi har fortfarande vissa problem.
Jag tror att det är vår uppgift som parlament att återuppta det som den europeiska sidan lyckligtvis tagit med i slutsatserna, nämligen det samarbete mellan Europaparlamentet och parlamenten i de asiatiska staterna efter den första ASEM-konferensen som vi hade i Strasbourg för några år sedan. Det är en viktig uppgift och jag önskar att parlamentet kanske nästa år före Köpenhamn ger impuls till detta andra möte. Vi bör låta det äga rum i Asien, eftersom det förra gången ägde rum i Strasbourg. Just när man betraktar samarbetet mellan Asien och Europa med tanke på synpunkter om demokrati eller mänskliga rättigheter anser jag att det är viktigt att vi arbetar närmare tillsammans med parlamenten i de asiatiska staterna och ser till att detta bidrar till en positiv utveckling.
Ledamot Jarzembowski! När det gäller ert påpekande om antalet - det obetydliga antalet - närvarande, kan vi säga att om vi även räknar kommissionären, så är talarna närvarande till 75 procent. Och det är ju inte så illa!
Herr talman! Redan för en månad sedan talade vi om den här saken, och vi hade då ett mycket bra samtal med kommissionären. Våra hjärtan klappade fulla av förväntan. En positiv aspekt är naturligtvis den öppning mot Nordkorea som har åstadkommits, men det är beklagligt att vi från vår sida inte har ställt de medel till förfogande som egentligen borde ha tillhandahållits i det syftet. För övrigt är resultatet enligt vår uppfattning dock en smula tunt, och det är ändå att uttrycka saken milt. Vårt problem med ASEM III är inte så mycket vad som har uppnåtts, för det är naturligtvis positivt med projekt angående penningtvätt, hiv och aids, livsmedelssäkerhet och liknande. Två konkreta förslag har till och med antagits, närmare bestämt rundabordskonferensen om globaliseringen och the duo fellowship program, 4 300 fellowships till ett belopp av 25 miljoner amerikanska dollar. Det är naturligtvis inte lite, men det finns ändå en del frågetecken som måste rätas ut. Jag återkommer snart till detta.
Viktigare är vad som inte har antagits. Långt mer hade kunnat ske vad gäller finansiell stabilitet, handel och investeringar, infrastruktur. Det väcktes förslag om ett ASEM-miljöcentrum. Det hade varit någonting mycket bra. Det som vi anser vara allvarligt är det som inte har åstadkommits på området mänskliga rättigheter. Saker har sagts, men vi återfinner ingenting av det i de redan avtalade projekten och inte ens på området för exempelvis en tillbörlig reserv, vilket mycket väl hade varit möjligt. Denna tillbörliga reserv har för övrigt också något att göra med globaliseringen. Vi har kommit överens om att ägna oss åt globaliseringen och då närmare bestämt de negativa effekter som den medför. Enligt vår uppfattning har globaliseringen tvärtom positiva effekter. Negativa effekter finns, men vi måste väl ändå se till de positiva effekterna också.
I fråga om the fellowship programme anser vi det vara obegripligt att dess sekretariat placeras i Seoul. ASEF i Singapore fungerar utmärkt. Varför inte placera det där?
Vi vet att kommissionen tar ASEM på fullaste allvar, och vi stöder dem vad det beträffar helhjärtat. Frågan för oss är om våra ministrar har tagit ASEM på tillräckligt allvar. Vi tycker att de har visat en beklaglig brist på ambitioner, och de förtjänar således inte heller några applåder.
Det har dock gjorts framsteg på en punkt, den parlamentariska dialogen mellan Asien och Europa. Kanske kan vi som parlamentariker åstadkomma vad ministrarna har misslyckats med på den punkten. Europeiska kommissionen förtjänar vårt stöd eftersom vi är övertygade om att de är på väg åt rätt håll. Vi anser dock att ministrarna borde ha kunnat uppnå ett långt bättre resultat.
Jag har i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen mottagit sju resolutionsförslag.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.
Regionala fiskeorganisationer
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0275/2000) av Jové Peres för fiskeriutskottet om meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om Europeiska gemenskapens deltagande i regionala fiskeorganisationer (KOM(1999) 613 - C5-0108/2000 - 2000/2068(COS)).
. (ES) Herr kommissionär! De regionala fiskeorganisationerna har fått en ökad betydelse, särskilt när det gäller fiskevatten som står under flera staters suveränitet och förvaltningen av gemensamma fiskbestånd och ständigt vandrande arter. Med tanke på anpassningen till det lokala fisket, utgör de ett särskilt lämpligt verktyg när det gäller att utnyttja resurserna på ett rationellt sätt. Detta är skälet till att Europeiska unionen ser till att få de befogenheter som behövs för att delta fullt ut. Kommissionens meddelande begränsas till att behandla faktorer som hänför sig till en bedömning av fördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna av de uppgifter som denna medverkan resulterar i. Denna inriktning är nödvändig men otillräcklig, då är det lämpligt att anta en tydlig, homogen och enhetlig plan för Europeiska unionens deltagande i fiskeorganisationerna. Med tanke på olikheterna mellan de nuvarande regionala organisationerna måste gemenskapens medverkan i var och en av dem anpassas till deras särprägel. Den måste dock svara mot samma grundläggande principer ur ett rättsligt och institutionellt perspektiv. Av detta skäl förfäktar man i förslaget till betänkande från Europaparlamentets fiskeriutskott, en strävan till fördelning av enhetliga funktioner mellan gemenskapen och medlemsstaterna för alla de regionala fiskeorganisationerna.
Uppgiften att agera på gemenskapens vägnar tillfaller kommissionen, såsom en garant för gemenskapens intressen. Dess avdelningar bör inte bara sköta sina uppgifter att företräda, vilka hittills tycks ha begränsats på grund av bristande medel. I framtiden kan inte kommissionens avdelningar begränsa sig till att spela rollen av fasad; de måste på ett klart och precist sätt delta i alla sidor av gemenskapens deltagande i dessa regionala organisationer, såväl när det gäller representation, kontroll av överföring och verifikation av uppgifter, liksom deltagande i vetenskapliga forum: i allmänhet, ledning av gemenskapens arbete, inklusive kontrollen av fisket som bedrivs inom ramen för dessa organisationer.
Kontrollen av fisket berör medlemsstaternas suveränitet och anspråk på att sköta sin egen rättsskipning, och sålunda i någon mening nuddar vid själva kärnan av deras självständighet. Denna kontroll bör överflyttas till ett gemenskapsorgan, för att den gemensamma fiskeripolitiken skall bli tillämplig på alla medlemsstater, fartyg och yrkesmän, oberoende av deras nationalitet, så att man undviker avsteg från principen att alla skall behandlas lika. Därför bör ledningen av kontrollen och efter hand även själva deltagandet överlämnas till kommissionen, som följaktligen måste få tillgodoräkna sig kostnaderna härför ur gemenskapens budget.
Det är nödvändigt att förbättra befintliga mekanismer när det gäller införlivandet av gemenskapsrätten för att förbättra rättssäkerheten och övervinna den nuvarande långsamheten. Men även om det skulle gå snabbare att samordna de regionala organisationernas normer med gemenskapsrätten så måste rådet och parlamentet fortsätta att sträva efter att fullfölja sin roll när det gäller att leda gemenskapens fiskeripolitik.
Inför de regionala fiskeorganisationernas allt viktigare roll, måste Europeiska unionen utöva sina fulla befogenheter på fiskeriområdet, detta är framför allt ett problem när det gäller personella och materiella resurser. Kommissionen har, kanske för att kringgå problemet med resurserna, beslutat att föreslå en omformulering av de funktioner som tillkommer gemenskapen och medlemsstaterna, utan att ändra på deras respektive ansvarsområde. Ett sådant sätt att tackla problemen kunde måhända ha varit godtagbart som en övergångslösning, men som en permanent lösning kan det leda till allvarliga problem: problem med rollfördelningen och problem av institutionell art.
Den rollfördelning som kommissionen föreslår skulle för gemenskapen förbehålla vad man skulle kunna kalla representation " på hög nivå" , medan man till medlemsstaterna delegerar deltagandet i tekniska och vetenskapliga kommittéer. Även deltagandet i de regionala fiskeorganisationernas arbete skulle överlåtas till medlemsstaterna, liksom uppgifter som inspektioner och kontroll. Detta skulle innebära att gemenskapens funktion som avtalspart skulle förvandlas till en ren fasad.
Vi får inte låta Europatanken krympa till ett antal innehållslösa förklaringar. När det nu finns en gemensam fiskeripolitik och gemenskapen anser sig ha ansvar för fiskerifrågor måste man uppträda därefter och se till att man förfogar över de personella och materiella resurser som behövs för att man skall klara av uppgifterna, så som principen om tillräckliga medel för den gemensamma fiskeripolitiken kräver. Och vidare, om gemenskapen är avtalspart i de regionala fiskeorganisationerna måste man handla därefter och iklä sig denna roll. Att tillämpa en sådan princip medför finansiella konsekvenser och det kan komma att kräva juridiska förändringar, kanske överlåtelse av nationell suveränitet. Men om man bestämmer sig för en viss politisk modell är det nödvändigt att bevilja medel så att det är möjligt att genomföra modellen i praktiken.
Herr talman! Utan tvekan är de regionala fiskeorganisationerna i dag den bästa garanten, om inte den enda, för förvaltning av världens fiskeresurser och bör vara det i ännu högre grad i framtiden. Denna betydelse har föredraganden, som har utarbetat ett utmärkt betänkande, insett fullt ut och han framhåller den verkligt svaga punkten i meddelandet. Mycket goda avsikter som bara kan förverkligas om det finns en äkta politisk vilja.
Om vi utgår ifrån att det av alla kustländer i världen är oerhört få som har den ekonomiska, rättsliga, lagstiftningsmässiga och politiska potential som Europeiska unionen har, så inser vi vilket ansvar vi har. Emellertid varken agerar eller styr gemenskapen, på sin höjd reagerar den. Men den reagerar med så få medel och så litet förutseende att det till i slutändan är som att skicka ut David mot Goliat. Bara det att i Bibeln vann David, vilket inte är fallet här.
Jag har varit observatör i några regionala organisationer, och jag kan försäkra er att det är patetiskt att se hur tre tjänstemän på mellannivå försöker reagera, utpumpade och nästan utan att sova, på problem som man kunde se var på väg för flera månader sedan och inför oerhört starka delegationer, starka dels på grund av själva sin karaktär av stormakter, som USA eller Japan, dels för att de på förhand har fört en intelligent allianspolitik. Eftersom generaldirektoratet för fiske håller på att omstruktureras och detta kan medföra mer personal och bättre medel, anser jag att vi bör välja att prioritera en förstärkning av detta område. Detta betyder i första hand att inte behöva begränsa sig till att reagera på händelser som Galapagosavtalet och dess tydliga avsikt till ensidig utvidgning av vatten som rättsligt sett hör till fyra länder, vilket går emot den internationella havsrätten, eller mot godtyckliga försök att fördriva gemenskapsflottorna, några av de få som följer strikta normer och bestämmelser.
Det är likaså kommissionens plikt att företräda oss på ett värdigt sätt på internationell nivå, och även att ta initiativ. Därför borde den driva på bildandet av nya regionala organisationer, och börja där det redan finns en gemenskapsnärvaro, som när det gäller västra och södra Stilla havet. Inför den planerade omstruktureringen vill jag uttryckligen yrka på att man inrättar en ny enhet för ständigt vandrande arter, vars behov kommissionen redan har insett genom att formulera en rad exklusiva bestämmelser angående dessa arter som är det viktigaste målet för de fartyg som seglar under bekvämlighetsflagg, ett gissel som sprider sig allt mer.
Jag avslutar med att upprepa mitt stöd till föredragandens betänkande.
Herr talman! Låt mig tacka föredraganden och kommissionären.
De regionala fiskeorganisationerna och gemenskapens deltagande i dessa är en viktig fråga. Genom att de omfattar nästan allt öppet hav ger dessa organisationer ett instrument för säkerställande av ett aktivt bevarande och förvaltning av fiskeresurserna. Det är denna värdefulla resurs som jag nu skulle vilja uttala mig om.
Vi har redan drabbats av en minskning av fiskbestånden som gör att fisket befinner sig i en krissituation. Det sker överfiske, förorening av våra fiskevatten, klimatet förändras - det har vi förstått genom konferensen som pågår i Haag just nu - och den fysiska förändringen av miljön skapar ett ökat tryck på dessa ändliga resurser.
En reformering av den gemensamma fiskeripolitiken är viktig, men det är ännu viktigare att det blir rätt slags reformer. I Skottland har Skotska yrkesfiskareförbundet och Världsnaturfonden samarbetat och lagt fram förslag om regional förvaltning. Fiskeförvaltningsplanen skulle omfatta alla intressegrupper i en viss region. Även om den inledningsvis bara är rådgivande, hoppas man att den genom att den visar sig effektiv och verkningsfull till sist skall få en ledande roll.
Utvecklingen i riktning mot en regionalisering av den gemensamma fiskeripolitiken kommer att vara avgörande för att se till att det vidtas lokala åtgärder. De regionala fiskeorganisationerna har en roll på internationell nivå och inom regional förvaltning kan man se till att det globala blir lokalt. Detta kommer verkligen att skapa ett hållbart fiske.
Herr talman! Jag har bara en minut för att uttala mitt stöd till vår kollega Salvador Jovés utmärkta betänkande, som på ett mycket träffande sätt behandlar en del av den gemensamma jordbrukspolitiken, vilken unionen inte har erkänt som en grundläggande del av densamma.
Förblindade av dispyterna om de gemensamma vattnen, har de europeiska länderna i praktiken glömt bort att fisket har en internationell dimension, såväl när det gäller bevarandet av havsresurserna och produktionen som när det gäller marknaderna och flottornas karaktär. Som en följd av detta finns det regioner i unionen, till exempel Galicien som jag företräder, vilka drabbas särskilt allvarligt av denna situation och bristerna på personal och material som Europeiska kommissionen lider av i tillämpningen av den gemensamma politiken för de regionala fiskeorganisationerna.
Föredraganden kritiserar helt berättigat dessa brister och föreslår mycket lämpliga lösningar, vilka vi instämmer i.
Herr talman, herr kommissionär! Tillståndet för fiskbeståndet är - och det känner vi nu alla till - oroande över hela världen. Detta beror dels på de talrika miljöföroreningarna, vilket vi just har hört, som exempelvis orsakats av tankfartygsolyckorna den senaste tiden - och sådana tankfartygsolyckor finns det ju sannerligen inte så få av.
Men den huvudsakliga orsaken är ändå utfiskningen av fiskbestånden på grund av fiskeflottornas överdimensionerade fångstkapacitet. I miljöns, men även i yrkesfiskarnas intresse, måste vårt mål vara att uppnå en hållbar ransonering av fiskeresurserna. För att kunna uppnå detta mål har dock gemenskapen fortfarande några viktiga steg kvar. Men tid har vi egentligen inte så mycket kvar av.
I sitt meddelande till rådet och parlamentet anmärker kommissionen på att det saknas enhetliga bestämmelser för fisket inom och utom de exklusiva ekonomiska zonerna. Fortfarande gäller den starkares rätt på öppet hav. Denna rätt grundar sig på den rådande frihetsprincipen. Havet känner inga gränser. Knappast någon fisk har en fast bostad. Jag tänker här på alla vandrande fiskbestånd. Om några bedriver överfiskning, så får detta en dominobricka att falla. Ingen aldrig så skonsam behandling av fiskresurserna kan leda till framgång om de andra hänsynslöst följer sina ekonomiska intressen och bryter mot påbudet om att skydda beståndet.
Globalt sett är EU:s fångstpotential den fjärde i storlek. Ändå ger denna storlek inte EU rätt att vidta åtgärder enbart för sig självt; åtgärderna måste stå i samklang med EU:s internationella åtaganden. På grund av denna globalitet efterfrågas ett internationellt samarbete, men till de viktigaste instanserna - och här kommer vi åter tillbaka till grunden för detta samarbete - räknas i synnerhet de regionala fiskeorganisationerna. Deras särskilda betydelse uppstod dock inte först efter New Yorköverenskommelsen 1995, utan de är också principiellt bäst ägnade att främja ett ansvarsfullt fiskeri. Endast dessa organisationer har möjlighet att genomföra överregionalt beslutade bestämmelser i enlighet med de lokala förhållandena. De genomför statistiska program och ansvarar för inspektion och kontrollsystem. De kan på det mest effektiva sättet se till att påbuden inte ignoreras.
Med tanke på den stora betydelse som de regionala fiskeorganisationerna har för ett hållbart fiske anser jag att det är absolut nödvändigt att EU får en företrädare i varje regional fiskeorganisation, så att vi alla äntligen arbetar för samma mål.
ordförande i fiskeriutskottet. (ES) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Då jag är på väg mot en av dessa regionala fiskeorganisationer, mot Marrakech, där jag i övermorgon skall delta som observatör för fiskeriutskottet i detta parlament, vill jag delta i debatten om detta betänkande av vår kollega Salvador Jové, ett utmärkt betänkande där vårt utskotts inställning framgår mycket klart.
Vi stöder de regionala fiskeorganisationerna, vi kräver fler regionala fiskeorganisationer och större inflytande från kommissionen i dem. När vi säger fler organisationer menar vi de som kan och bör skapas i södra Atlanten och i södra Stilla havet - vilket har sagts här - och att kommissionen kan leda dem. Jag tror att fiskets framtid på internationellt vatten beror på dessa organisationer och alla kommissionens ansträngningar, herr kommissionär, är små. För att försvara FN:s ståndpunkt, såväl i 1982 års konvention, som i den från New York, vilken har nämnts här, måste vi ha en mycket aktiv närvaro i dessa organisationer för att få ett ansvarsfullt fiske. Fiskeriutskottet kommer att få stöd här i parlamentet, även när det gäller att godkänna mer materiella och personella resurser som behövs, vilket också har uttryckts här. Vi är en budgetmyndighet och jag tycker att vi bör påverka denna budgetpost, för i dessa organisationer och i dessa vatten sätter vi i framtiden mycket på spel när det gäller det framtida fisket de närmaste åren.
Jag vill framhålla den praktiskt taget enhälliga åsikten i Europaparlamentet så att kommissionen alltså inser att vi är allierade i denna konstruktiva kamp för att ge kommissionen mer tyngd - genom fler tjänstemän. Jämfört med andra länder är naturligtvis Europeiska unionens representation liten och vi måste vara mer och bättre företrädda, herr Fischler. Jag vill säga att vi kommer att följa strategin att först sammankalla vårt utskott för att få information om vilken inriktning som kommer att drivas. Vi kommer att göra detta tillsammans med fiskesektorn för att komma fram till en gemensam ståndpunkt. Därefter kommer ärendet att gå tillbaka till parlamentsutskottet, så att kommissionen där skall kunna redovisa vad man kommit fram till.
Jag avslutar, herr talman, med att än en gång gratulera föredraganden Jové till det utmärkta betänkande han har genomfört.
Låt mig först och främst ta tillfället i akt och välkomna betänkandet och säga att hela frågan om förvaltning, övervakning och bevarande av fiskebestånd utgör ett större problem. Vi är mycket medvetna om det i Europeiska unionen och mycket längre bort än så.
Detta har också varit en källa till mycket stora meningsskiljaktigheter mellan yrkesfiskarna, å ena sidan, och forskarna, å den andra. De av oss som är politiker vi befinner oss i viss mån i mitten. Vi är varken yrkesfiskare eller forskare, och vi försöker att komma fram till sanningen genom att bedöma vad båda sidor säger till oss. Detta är en oerhört svår situation att försöka bemästra.
Det jag vill säga till denna kammare och till kommissionären, är att vi behöver information av högsta kvalitet och högsta standard som vi alla, forskare, yrkesfiskare eller politiker, kan ta till oss. Jag tror därför att kommissionen har en mycket viktig roll när det gäller att uppmuntra yrkesfiskarna att samarbeta med den och därmed komma fram till en lösning som vi alla kan ställa upp på.
Kommissionen bör ta hänsyn till de åsikter som uttrycks av regionala myndigheter och branschen. När kommissionären svarade mig förra veckan, verkade han blanda ihop geografin något - han visste inte om han var på väg till Skottland, Irland eller Nordirland. Jag upptäckte plötsligt att han besökt Skottland och Irland, men inte Nordirland. Förhoppningsvis får han bättre ordning på geografin i framtiden. Jag vet att han känner till var Nordirland ligger, och jag hoppas verkligen att han kommer att besöka yrkesfiskarna där.
Jag vill säga, innan vi fattar ett beslut som får ett stopp på det rådande kaoset - eftersom jag anser att vi är medvetna om den situation som kommer att uppstå i december när det rör totala tillåtna fångstmängder och kvoter - vilket kommer att bli oerhört svårt, inte bara för de regionala och nationella områdena och yrkesfiskarna, utan också för kommissionen. Vi behöver ett bättre sätt att ta itu med detta vid en bättre tidpunkt under året, med ett bättre ledarskap och större samarbete än tidigare. Jag uppmanar kommissionen att ta till sig detta.
Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Till att börja med vill jag tacka er för att ni stöder våra ansträngningar att främja och stärka gemenskapens verksamhet i de regionala fiskeorganisationerna. Jag är överens med alla som säger att vi behöver fler regionala fiskeorganisationer, och jag är också överens med Varela med flera om att kommissionen bör spela en lämplig roll i dessa regionala fiskeorganisationer.
Vi är också överens med denna kammare om att kontrollfrågorna måste vara en hörnpelare i den regionala fiskeripolitiken. Men jag måste också än en gång bekräfta kommissionens åsikt att den inte ensamt kan ta på sig ansvaret för kontrollen i de regionala fiskeorganisationerna. Det är nu en gång - och det motsvarar vår grundstruktur i Europeiska unionen - medlemsstaterna som primärt skall sköta kontrollen. När de utövar sina maktbefogenheter som flaggstater måste de ställa både de nödvändiga mänskliga och ekonomiska och de materiella resurserna till förfogande för att gemenskapen skall kunna uppfylla sina internationella åtaganden.
Kommissionen håller därför fast vid sin slutsats i meddelandet att NAFO (Northwest Atlantic Fisheries Organisation) i fråga om kontrollaktiviteterna utgör ett undantag från regeln, men inte skall göras till regel. Kommissionen skall koncentrera sig på sin egentliga uppgift, nämligen att övervaka och samordna medlemsstaternas genomförande av kontrollåtgärderna i de regionala fiskeorganisationerna. Dessutom skall kommissionen också ta på sig en mängd uppgifter i samband med förhandlingar, som måste föras inom ramen för de regionala fiskeorganisationerna.
Det vore helt enkelt opassande att sätta sig över gängse institutionell praxis i gemenskapen när det gäller kontrollansvaret för fartyg som verkar på öppna havet.
Jag vill här erinra om två väsentliga punkter. Gemenskapen måste å ena sidan agera konsekvent, oavsett om det nu handlar om kontrollverksamhet inom gemenskapens vatten, eller om det handlar om kontrollverksamhet på öppna havet.
För det andra: De ståndpunkter som man å andra sidan intar i denna fråga, måste stå i samklang med de ståndpunkter som intas inom ramen för den pågående debatten om kommissionens så kallade kärnverksamhet. Av dessa orsaker sträcker sig diskussionen om kontrollåtgärder utöver området för de regionala fiskeorganisationerna. Det måste väljas ett omfattande sätt att agera, som tar hänsyn till all fiskeriverksamhet i gemenskapen, både i EU:s vatten och på öppna havet.
Om vi totalt sett på nytt vill överväga våra uppgifter som kommission i fråga om kontrollverksamheten inom och utom gemenskapens vatten, så anser jag att det är lämpligt att vi gör det i samband med förberedelserna av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. Det betyder att vi här nästa år kommer att ha alla tillfällen till en intensiv diskussion om dessa frågor. Detta beträffande kärnfrågan i betänkandet.
Låt mig också göra ett par korta påpekanden om några andra punkter. I fråga om varaktigheten för genomförandet av de regionala fiskeorganisationernas beslut håller jag med er om att kommissionens slutresultat kan och måste förbättras. Hittills har visserligen några framsteg kunnat uppnås, men här måste man framför allt anstränga sig för att göra en bättre tidsmässig planering.
Beträffande frågan om överträdelser och sanktioner: här har kommissionen alltid arbetat för att ta med sanktioner i kontrollbestämmelserna. Ty utan sanktioner blir kontrollen helt enkelt tandlös. Tyvärr har vi hittills inte lyckats genomföra sådana idéer, eftersom rådet alltid uttalat sig emot det. Men vi kommer att försöka att inom ramen för de pågående arbetena med att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, som det formulerades och beslutades vid toppmötet i Tammerfors, även uppnå framsteg i denna fråga.
Vidare till den i punkt 16 uttalade anklagelsen. Där heter det att kommissionen skulle vilja utesluta parlamentet från förfarandet då gemenskapen deltar i de olika regionala fiskeorganisationerna. Jag måste säga att det överhuvud taget inte stämmer, tvärtom. Kommissionen har här alltid uttalat sig för reglerna för samarbete mellan parlamentet och kommissionen och har också alltid hållit sig till reglerna i det interinstitutionella avtalet.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Griskött
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande(A5-0305/2000) av Garot för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 2759/75 om den gemensamma organisationen av marknaden för griskött (KOM(2000) 193 - C5-0225/2000 - 2000/0076(CNS)).
Herr talman! Jag har samma problem som Nicholson, men i en ännu mer akut form. Jag anlände för min debatt om ASEM III vid den tidpunkt som anslagits, för att upptäcka att hela debatten redan var avklarad. Jag vet inte var problemet ligger. Jag tror att det beror på att en eller två ledamöter är frånvarande, vilket sedan skjuter debatten framåt och sedan gör att fler och fler anländer efter debattens slut. Jag vet inte hur vi kan lösa detta problem, men jag vill be kammaren om ursäkt för att jag inte var närvarande när jag borde ha varit det. Jag vet inte hur vi skall ta itu med detta problem i framtiden.
. (FR) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Vi skall i kväll diskutera situationen för grissektorn och dess gemensamma organisation av marknaden, som visat sig dåligt anpassad till den senaste kris som ägt rum.
Mellan 1998 och 2000 har produktionen skenat iväg orimligt med en ökning om 20 miljoner djur, för att uppnå en årlig nivå på 205 miljoner slaktade grisar i Europeiska unionen. Vi har då noterat en minskning av kursen med 30 procent, med den rad av konsekvenser som ofta är ohållbara för producenterna, särskilt för de unga och de mest skuldsatta. Vissa uppfödare som försatts i konkurs har inte haft något annat val än att ändra social status och bli vanliga anställda i kooperativa eller privata företag och samtidigt blir kvar på sina gamla jordbruk. Det är inte, herr kommissionär, mina kära kolleger, tolkningen av den europeiska jordbruksmodellen som unionen avser att få erkänd på den internationella scenen.
Ett konstaterande krävs uppenbarligen när det gäller målsättningarna i den ändrade förordningen 2759/75, den om den bristande anpassningen och otillräckligheten när det gäller verktygen inom den gemensamma organisationen av marknaden för griskött, nämligen privat lagring och återbetalningar: den privata lagringen, som intresserar aktörerna desto mindre som den genomförs i ett sammanhang av strukturkris, och återbetalningarna, som alltid är användbara, men som är beroende av internationella avtal som alltmer begränsar dem. Det är därför lämpligt att tänka sig nya instrument för att vara beredd på varje allvarlig kris som skulle kunna uppstå, trots en mycket hög konsumtionsnivå inom unionen och väl utnyttjade exportmöjligheter.
Den fortsatta förbättringen av produktiviteten inom uppfödningen genererar redan ett ökat utbud och om den skulle åtföljas av en gränslös utvidgning av produktionsapparaten skulle det återigen oundvikligen leda till en allvarlig obalans på marknaden. För, och det är den senaste krisen som lärt oss det, återupprättandet av marknaderna går nu desto långsammare som de specialiserade uppfödningarna i de flesta fall upprätthåller sin produktion i väntan på bättre tider.
Under sådana förhållanden, kära kolleger, gäller problemet i mindre utsträckning framtiden för produktionen än framtiden för producenterna. Det är därför nödvändigt att ge unionen flexibla instrument för att förebygga och hantera kriserna inom sektorn för grisuppfödning.
Kommissionen föreslår oss i det hänseendet att ett nytt instrument skall införlivas i den gemensamma organisationen av marknaden: nämligen utjämningsfonderna. Idén är förvisso bra, men eftersom tillämpningen är frivillig för medlemsstaterna och producenterna och den jämfört med den frysning av produktionen som krävts i en krisperiod inte innebär någon som helst lämplig lösning för uppfödarna är den, när allt kommer omkring, av föga intresse. I den nuvarande utformningen skulle den sannolikt vara verkningslös.
Det är anledningen till att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, som är medvetet om problemets omfattning, på grundval av mitt betänkande lämnat ändringsförslag för att göra förslaget mer attraktivt och effektivt. I detta fall handlar det om att göra det möjligt att upprätta tillförlitliga prognoser om marknaden genom god kännedom om produktionsmedlen, inrätta utjämningsfonder i alla medlemsstater, med gemenskapsstöd för att inrätta dem så att varje uppfödare i unionen, vare sig det handlar om vanliga uppfödare eller uppfödare som göder djuren, som vill ansluta sig kan göra det genom ett åtagande om att stabilisera sin produktion under fem år, upprätta medfinansiering av dessa fonder av uppfödarna eller deras grupperingar och av Europeiska unionen, i syfte att uppmuntra producenterna att ansluta sig, variera utbetalningen av stödet från dessa fonder under krisperioder, och slutligen se till att medlemsstaterna tillsammans med kommissionen vidtar de åtgärder som förefaller dem bäst anpassade för att återupprätta balansen på marknaderna och om en kris uppstår, med tanke på att denna ansträngning för att återupprätta marknaden bör ske genom beaktande av utvecklingen av produktionen i varje medlemsstat och bör återverka på de uppfödare som inte anslutit sig till utjämningsfonden.
Herr kommissionär, kära kolleger! Detta är alltså de resultat som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling förespråkar. Vi är för vår del övertygade om att dessa åtgärder kan förebygga kriser inom grisuppfödningen, eller till och med hantera dem om de mot förmodan skulle uppstå på nytt. Vi kan på så sätt genom flexibla, kompletterande och därmed oupplösliga instrument, och till en rimlig kostnad för unionen, låt oss erkänna det, göra framtiden mindre problematisk för våra uppfödare.
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Som medföredragande till Garots betänkande om en gemensam organisation av marknaden för griskött vill jag här än en gång tydligt peka på skuggsidorna i betänkandet. Betänkandet, som i huvudsak förespråkar att det skall inrättas en utjämningsfond för grisköttsproducenter och därmed går längre än kommissionens förslag, antogs i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Å min grupps vägnar har jag för morgondagen begärt delad omröstning, eftersom jag personligen avvisar idén med en utjämningsfond för grisköttsproducenter. En spargris för grisköttsproducenter säger jag gärna ja till, men en utjämningsfond för grisköttsproducenter, som dessutom skall medfinansieras med europeiska pengar, säger jag nej till!
Jag anser att vi inte behöver några fler regleringar och statliga ingrepp. Den fria marknadens egenskap består nu en gång av att den utjämnar utbud och efterfrågan vid ett bestämt pris. Det stämmer att grisköttsproducenterna pungslås av en historisk prisnedgång. Men tidigare hade man en fas med stabila ekonomiska förhållanden. Ett jämförelsevis ringa utbud, framkallat av svinpest och BSE-diskussionen samt av hög export till tredje land, gynnar prissituationen, och våra jordbrukare begär hela tiden att politiken ändå om möjligt skall hålla sig utanför. Detta är återigen ett bra försök att bevisa det. Jag anser att hysteri inte passar in här!
I varje bra lärobok om jordbruk talas det om två klassiska griscykler. Det som vi har upplevt under de senaste tre åren, även om den haft en mer drastisk omfattning, är nämligen en del av denna klassiska griscykel. Grisköttsmarknaden är nu en gång en av de få jordbruksmarknaderna, som i stor utsträckning förblivit opåverkade av statliga ingrepp. Grisuppfödarna i mitt land välkomnar detta utomordentligt. Inrättandet av en utjämningsfond skulle avsevärt påskynda koncentrationen i den europeiska slaktgrisproduktionen, eftersom risken med större kapitalinvesteringar skulle överföras till den gemensamma fonden.
Jag är medveten om att det finns mycket olika jordbruksfilosofier i Europa, i Tysklands federala system har man en annan än eventuellt i Frankrikes centralistiska system. Idén med samfinansiering genom EU avvisar jag beslutsamt. Jag avvisar ökade statliga ingrepp. Europeiska reglementen - så många som behövs, men så få som möjligt! Vad har vi då för avsikt att göra i händelse av eventuella ytterligare jordbrukskriser, exempelvis inom fjäderfäsektorn? Vi kan inte varje gång göda en ny EU-spargris. Det skulle bli en början utan slut. I stället är det förnuftigare att varje grisköttsproducent skapar sin egen reserv. Alltså åt varje grisköttsproducent en egen spargris. Det skulle vara min önskan!
Herr talman! Kommissionens förslag medger att marknaden för griskött i Europeiska unionen är föremål för svängningar, med perioder med balans på marknaden och tillfredsställande prisnivå, följa av perioder med stort utbud där priserna rasar. Krisperioderna blir alltmer intensiva. Den senaste höll i sig från mitten 1998 till i början av 2000 och innebar en prissänkning med mer än 30 procent. Resultatet blir att familjejordbruk försvinner, vars enda möjlighet är att stänga och gå in i vad som kallas en integrerad produktion, det vill säga, den där producenten förlorar sin självständighet som djuruppfödare och går in i en företagsstruktur - distributionskedjor, supermarknader - som dikterar produktionsmönstren i utbyte mot en viss ekonomisk stabilitet. Ibland har vi frågat oss i vilken grad den regelbundna marknadskrisen är framprovocerad av spekulationsverksamhet hos de nämnda företagsstrukturerna, vilka på så sätt garanterar kontrollen över sektorn i enlighet med sina intressen.
Kommissionen medger att de två enda stödåtgärder till marknaden, stöd till privat lagring och exportbidrag, är otillräckliga för att bekämpa krisen, och emellertid lägger man fram ett blygsamt och ineffektivt förslag. Dess brist på fantasi och ambitioner är förvånande. Mer än en åtgärd för att garantera producenternas inkomster vid prisfall, tycks det bara vara ett förmyndaraktigt råd: spara under perioder med feta kor för att kunna stå emot när de magra korna kommer.
Det som i förslaget kallas regleringsmekanismen, består i att bevilja den medlemsstat som önskar den, en producentfinansierad fond, till vilken producenterna frivilligt ansluter sig under en minimiperiod om fem år, med åtagande om att inte öka sin besättning. Bidraget från gemenskapsbudgeten är noll och kommissionen begränsar sig till att i förvaltningskommittén bevilja en avgifts- och utbetalningströskel. Det frivilliga systemet innebär att arbetet med produktionskontroll ligger på ett fåtal, medan resten tar bort denna effekt genom en obegränsad produktion fram till en ny kris. Genom allt detta gör oss kommissionens text besviken och vi anser att den är oacceptabel. Den löser inte sektorns periodiska instabilitet, den bryter med den gemensamma jordbrukspolitikens solidaritetsprincip och utgör ett klart fall av åternationalisering och konkurrenssnedvridning.
Därför försvarar vi betänkandet av vår socialistiske samordnare, Georges Garot, och de ändringsförslag som antagits i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Dessa gör något mycket annorlunda av förslaget, för det första, den obligatoriska karaktären i denna åtgärd för medlemsstaterna, för det andra, gemenskapens samfinansiering av fonden och bidrag genom ett avtagande stöd för dess igångsättande, för det tredje, kommissionens deltagande i krisförvaltningsåtgärderna, och för det fjärde, utvidgningen av tillämpningsområdet för denna åtgärd till spädgrisuppfödare och till anläggningar med slutet kretslopp. Det tar också upp behovet att främja producentorganisationer vars utbredning varierar mycket mellan medlemsstaterna.
Ändringsförslagen som godkänts i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling innebär för socialisterna en godtagbar ram för inrättandet av de fonder som föreslås, och därför vill vi be kommissionen att den, om den inte är beredd att godkänna ändringsförslagen, drar tillbaka sitt förslag, vilket i sin nuvarande utformning förkastas av både oss och sektorn.
Herr talman, herr kommissionär! Jag vill gärna börja med att tacka Garot för hans betänkande, även om jag inte stöder innehållet. Jag håller med om att det varit en kris i grissektorn, men jag stöder inte Garots förslag om hur man kan lösa framtida kriser. Grissektorn har nämligen som enda sektor kunnat klara sig på de gällande marknadsvillkoren tills nu, med ett fåtal ingrepp som t.ex. exportbidrag och privat lagring, och det skall grissektorn fortsätta med. Den utjämningsfond som diskuteras i Garots förslag kommer, om det ges EU-stöd, kanske på kort sikt att främja de mindre producenterna och den kommer att bidra till att hålla dem vid liv på konstgjord väg på bekostnad av de större och mer produktiva producenterna, som ju företräder det framtida sättet att producera grisar här i Europa.
Det extra EU-stöd som föreslås i Garots betänkande anser jag strida mot allt förnuft i dessa tider, då vi genom Agenda 2000 och den förestående utvidgningen med Central- och Östeuropa skall reformera jordbrukspolitiken. Det gör vi inte genom att uppfinna nya stödsystem - det finns för övrigt inga pengar i budgeten till detta. Jag vill gärna ha en redogörelse från kommissionen om hur detta förslag stämmer överens med handelsavtalen med WTO och Agenda 2000. Jag anser att det strider mot den gemensamma jordbrukspolitiken att upprätta nationella fonder som kommer att resultera i en snedvriden konkurrens för de europeiska grisuppfödarna. Men vad som kanske är ännu värre, är att det kan bidra till att det sker en återföring av jordbrukspolitiken till de enskilda medlemsstaterna. Jag vill därför uppmana ledamöterna att rösta mot Garots betänkande och även mot kommissionen förslag, så att den avreglering som pågått inom grissektorn nu kan fortsätta.
Herr talman, herr kommissionär! Man ser än en gång allt det som går att göra av gemensamma organisationer av marknaden! Jag gratulerar föredraganden. Om alla gemensamma organisationer av marknaden skulle vara så anti-cykliskt upplagda som den som Garot har föreslagit, eller om alla organisationer av marknaden skulle komma att verka till fördel för de mindre företagen, vilket ju Busk just har anmärkt på, då skulle vi ha en annan struktur på jordbruksföretagen i Europa. Organisationerna av marknaden, som de hittills har fungerat, har snarare bidragit till en koncentration än förhindrat den.
Det är intressant att fronterna nu förvandlas. De som liksom jag också snarast är emot en organisation av marknaden i traditionell mening, stöder detta förslag. Keppelhoff-Wiechert, som med all kraft värjer sig mot att de andra organisationerna av marknaden skall tas tillbaka eller att man skall införa en samfinansiering för dessa organisationer av marknaden, säger nu att det här inte får förekomma någon samfinansiering! Om vi skulle införa den samfinansiering, som man här har räknat med, nämligen 50 procent, för de andra organisationerna av marknaden, exempelvis för socker, där PPE intensivt värjer sig mot varje ändring, då skulle på en gång jättelika summor frigöras.
Om Busk oroar sig över att WTO inte skulle acceptera det, så är han beträffande organisationen av marknaden för socker av en helt annan åsikt. Den måste vi försvara gentemot WTO! Detta är ett förslag som amerikanerna också har kommit med. Vi inför ett försäkringssystem och kan mycket väl klargöra att sociala aspekter är av betydelse. Jag anser rentav att det är en lysande prestation som föredraganden här har åstadkommit, vilken visar vad man kan göra med förvaltning, om man följer en bestämd målsättning, och den är här klart fastställd. Fru Keppelhoff-Wiechert, denna målsättning passar inte er. Då skall ni också säga det, även om man kan tvista om det. Mig passar denna målsättning, och jag säger att om vi haft den i andra organisationer av marknaden, då skulle vi i dag ha en annan struktur.
Beträffande frågan om samfinansiering och deltagande på europeisk nivå: Kommissionen har föreslagit att den nu befintliga organisationen av marknaden skall utvidgas med ett försäkringssystem, men bara med pengar från företagen själva. Tack så mycket, vad är då det för ett förslag? Det kan ni dra tillbaka igen, då håller ni fast vid det andra och tar bort det andra också, eftersom det nämligen har främjat koncentrationen. När man gör någonting, då måste man göra det i samma anda som Garot gjort. Han har av kommissionens dåliga förslag gjort ett förnuftigt, anti-cykliskt förslag som säkrar strukturen. Därför kommer vår grupp att rösta för detta förslag, och jag hoppas verkligen att detta förslag i morgon får majoritet. Jag är bara spänd på att få veta, herr Garot, vad beslutsfattarna i rådet, på europeisk nivå, kommer att göra av detta. Jag tror inte att det har en chans. Just därför att dess målsättning är sådan som jag just beskrivit, kommer man förmodligen att strunta i det, såvida inte det franska ordförandeskapet har ytterligare något i fickan som det kan erbjuda för att genomdriva sitt förslag. Av den anledningen blir det förmodligen en första klassens begravning, men synnerligen intressant!
(Applåder)
Herr talman! Förändringar av organisationen av marknaden innebär alltid svåra beslut. För att komma fram till ett beslut krävs det att de marknadsreglerande ingreppen i utbud och efterfrågan görs så träffsäkert som möjligt, så att produktionen, i detta fall produktionen av griskött, säkrar inkomsterna för jordbrukarna. Under lång tid var detta inte fallet.
Det finns de som hyser motstånd mot betänkandet och avvisar det. Vissa av deras krav går utöver betänkandet, eftersom mycket beträffande produktionen av nöt- och griskött inte är i sin ordning. De senast kända fallen av BSE kommer att få en produktionsminskning till följd och ställa allt som tidigare skett i skuggan. Globaliseringen av ekonomin visar sig här vara en fälla, och detta har överhuvud taget inget med cykliska kriser att göra. Slaktdjur transporteras tvärs över Europa, djurbestånd minskas med hjälp av statliga subventioner, men å andra sidan byggs stora ekologiska anläggningar. Detta betänkande erbjuder inte heller några lösningar, mycket annat krävs för det. Betänkandet innebär dock ett försök att enligt frivillighetsprincipen och genom skapande av producentkooperativ bunta ihop produktionen. Detta syfte är ärligt och trovärdigt. Jag kommer att rekommendera min grupp att inte avvisa det.
Herr talman! Vid ett tillfälle när livsmedelssäkerhet mer än någonsin står på dagordningen och framför allt vid ett tillfälle när hela köttnäringen i Europa berörs av krisen med galna ko-sjukan är det mycket viktigt att reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för griskött antas utan dröjsmål.
Marknaden för griskött kännetecknas av cykliska förändringar, som är välkända av ekonomerna, men krisen 98/99 var längre och mer omfattande än någonsin tidigare och visade på fenomenets omfattning, som varje gång försätter ett stort antal familjejordbruk i konkurs och varje gång tvingar branschen till ytterligare koncentration och integration.
Denna kris har på ett mycket tydligt sätt visat på otillräckligheten i de nuvarande mycket lätta mekanismerna inom den gemensamma organisationen av marknaden för griskött, och på behovet av att planera för ett regleringssystem som gör det möjligt att stabilisera producenternas inkomster tack vare ett system med uttag, i perioder med bra konjunktur, och utbetalning, vid krisperioder, såsom Europeiska kommissionen äntligen föreslår, med det franska systemet stabi-porc som modell. Men detta förslag skulle vara fullständigt otillräckligt om det gav medlemsstaterna möjlighet att vägra att ansluta sig till dessa regleringssystem och om man lät enbart inbetalningarna från producenterna utgöra reserverna som skulle stödja inkomsterna under krisperioder, eftersom man då skulle skapa en svinproduktion med två hastigheter.
Å ena sidan skulle de största producenterna eller de som är integrerade med företagen tidigare i produktionskedjan ställa sig utanför ett sådant system och föredra de system de redan förfogar över: individuellt sparande, banklån, utjämningskassa. De skulle inte behöva göra några åtaganden om begränsning av produktionen och skulle behålla sina tillväxträttigheter. De skulle på så sätt själva vara orsaken till den kommande överproduktionskrisen som definitivt skulle leda till att utjämningsfonderna gick i konkurs.
Å andra sidan skulle de mer blygsamma producenterna, familjejordbruken, spela med i solidaritetsspelet och acceptera att begränsa sin produktion, de skulle betala till en nationell utjämningsfond som skulle dra dem med sig i konkursen vid nästa överproduktionskris.
Den nuvarande gemensamma organisationen av marknaden för griskött är mycket lätt och alltför blygsam. Detta förslag till reform är det första, om än aldrig så lite signifikativt, som kommissionen föreslår sedan 1975. Ändringsförslagen från vårt utskott för jordbruk, efter impuls från Georges Garot, vars arbete jag tackar för, omvandlar denna begränsade text till en omfattande text. De ändringar som gjorts av vårt utskott är faktiskt avgörande. Samtliga medlemsstaters deltagande i detta nya system blir obligatoriskt. Varje uppfödare, oavsett var i unionen han befinner sig, kan bli medlem i systemet. Gemenskapsbudgetens bidrag är även det grundläggande, för utan det skulle de som ansluter sig till en av dessa fonder egentligen bara utsättas för krav och systemet skulle inte alls vara attraktivt.
Ansträngningarna kan inte bara göras av producenterna själva. Det är anledningen till att vår föredragande föreslår ett större åtagande från unionens sida, genom en medfinansiering av utjämningsfonderna. I stället för att på så sätt skapa ett exceptionellt system med hänvisning till internationell praxis närmar man sig, med detta flexibla system för förebyggande och hantering av kriser, till en rimlig kostnad det som tillämpas i vissa länder utanför unionen, exempelvis systemen för inkomstförsäkring som gäller i Förenta staterna och Kanada.
Vi stöder därför förslaget från kommissionen med dessa omfattande ändringar, tack vare arbetet i vårt utskott för jordbruk, och vi kommer att rösta för Garots betänkande.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Låt mig genast i förväg säga att jag principiellt välkomnar kommissionens förslag att inrätta en utjämningsfond, även med tanke på det österrikiska jordbruket.
Denna fond kan vara ett lämpligt instrument för att reducera grisproducenternas förluster i kristid. Framför allt har griskriserna under 1998 och 1999 visat att instrument som privat lagerhållning och exportbidrag från den dåvarande gemensamma organisationen av marknaden för griskött inte är tillräckliga. För att i framtiden undvika sådana kriser och kunna behärska dem, tror jag att förslaget är det första steget.
En väsentlig punkt, som kommissionen i sitt förslag dock inte har räknat med, är samfinansieringen. Jag anser att även i fråga om genetiskt modifierat griskött (GMO-griskött) skall grundprincipen med EU-finansiering gälla för den gemensamma organisationen av marknaden. Därigenom skulle ett intensivare deltagande från jordbrukarnas sida kunna garanteras, och på så sätt skulle indirekt en produktionsbegränsning kunna uppnås.
Förslaget föreskriver att medlemsstaterna skall inrätta fonden. Jag anser att det måste garanteras att alla medlemsstater inrättar denna fond, så att jordbrukarna i hela Europa får samma möjlighet att ta del av den. När det gäller förvaltningen av denna fond bör den statliga förvaltningen reduceras till ett minimum, dvs. medlemsstaterna bör bevilja och granska fonderna, men inte själv förvalta dem, utan överlåta detta till exempelvis producentkooperativen. Deltagande i utjämningsfonden skulle vara frivilligt för varje jordbrukare. Men om han deltar bör han förpliktas att göra detta i fem år.
Jag är övertygad om att man med detta instrument skulle få större stabilitet på marknaden och att jordbrukarna i Europa skulle få möjlighet att behärska de cykliskt återkommande kriserna på ett bättre sätt.
Herr talman, kommissionär! Betänkandets föredragande Garot har behandlat kommissionens förslag till upprättandet av en fond för grisköttssektorn sakligt och gjort de nödvändiga specificeringarna. Bemödandena att i förtid balansera produktion och marknadsföring gagnar såväl produktionskedjan som övriga intressenter. Jag vill trots allt understryka att vi ännu i detta skede inte bör övergå till en reglerad marknad inom svinnäringen. Jag instämmer med fullaste hjärta med min kollega Busk i hans påpekande att då vi snart står inför en utvidgning österut och då en total reformering av hela jordbrukspolitiken ändå blir aktuell om några år, så lönar det sig inte nu att börja reglera en enstaka sektor, det vore inte förnuftigt.
I den här frågan står unionens södra och norra delar i ett motsatsförhållande: i söder är man mer positiv till en gemensam finansiering, medan man i norr anser att svinnäringen bör bygga på frivillighet. På frivillighetens grund kan man bygga upp system som, vilket Schierhuber nyss nämnde, grisuppfödare från alla delar av Europa kan delta i. Gemenskapen kunde närmast finansiera den tekniska sidan då systemet körs igång. Vad jag förstått, är frivilliga fonder till hjälp för upprätthållandet av en balanserad marknad även inom grisköttsuppfödningen.
Herr talman! För det första skulle det vara helt fel av oss att komma hit i kväll för att antingen kritisera betänkandet eller kommissionen för att den lagt fram förslaget. Jag vill tacka föredraganden för betänkandet. Det är första gången vi har haft en konstruktiv debatt om de problem som finns i grisköttsbranschen i Europeiska unionen - i varje fall under de elva år jag suttit i detta parlament. Jag säger inte att det är rätt, jag säger inte att jag instämmer, men det är åtminstone första gången vi har haft en konstruktiv debatt om frågan.
Det råder inget tvivel om att grisuppfödare, oavsett var de kommer från, har drabbats av svårast möjliga period. Jag har sett familjejordbruk som gått i konkurs; jag har träffat fruar till jordbrukare som undrat hur de skall klara sig, eftersom branschen står inför så stora problem. Den fråga jag måste ställa till mig själv är mycket rättfram och enkel: Kommer detta förslag hjälpa till med att lindra deras problem på kort eller lång sikt? Jag ställer mig mycket tveksam till om det kan hjälpa grisuppfödaren, och det gäller på kort eller lång sikt. Medfinansiering är en aspekt, men jag har en hemsk föraning om att detta kanske skapar olika utgångslägen för jordbrukarna i många länder i Europeiska unionen.
Jag måste fråga kommissionären - eftersom detta kanske kan vara till nytta för en del av oss - om detta förslag kommer att vara tvingande för medlemsstaterna? Om det tillämpas i alla medlemsstater, så finns det ju en viss rättvisa. Om så inte är fallet är det orättvist. Man kommer att misstänka att uppfödare i andra medlemsstater har orättvisa konkurrensfördelar. Kan kommissionären svara på detta? Om jag röstar för eller mot beror på hur han svarar på detta.
Orättvis konkurrens måste undvikas till varje pris. Grisköttet har genom tiderna - som Keppelhoff-Wiechert sagt - drabbats av väldigt varierande toppar och dalar när det gäller priset. När priset varit högt har uppfödaren klarat sig bra. När priset varit lågt har familjen inte klarat sig så bra. Det är en fråga om balans.
Detta är för närvarande problemet inom grisuppfödningen. Kommer kommissionären att ta itu med samma problem inom fjäderfäsektorn, eller när det gäller svamp, tomater eller andra näringar som får särskilda svårigheter någon gång i framtiden? Vi måste fråga oss själva detta: Kan den gemensamma jordbrukspolitiken verkligen klara av de utmaningar den står inför för tillfället?
Även om politiken är bra, och jag prisar den, måste vi börja planera igen. Vi måste granska den igen. Vi måste ha ytterligare överläggningar och ökat samarbete för att hitta ett sätt som utmynnar i ett förslag, snarare än att uppmana de hårt pressade uppfödarna att betala för någonting som de inte har råd med. Låt oss undersöka hur vi kan stödja näringen på bästa sätt i det långa perspektivet.
Herr talman! Det fina med den här debatten är väl ändå att det framkommer vad som går och vad som inte går att fastställa i den gemensamma jordbrukspolitiken. I den bemärkelsen är det en tänkvärd kväll, i synnerhet när det gäller gruppen De gröna. Jag har förstått att man vill ha en organisation av marknaden för den intensiva djurhållningen och riva upp jordbrukspolitiken i de fall den är markbunden, markbunden produktion. Det är just den typen av jordbruk som vi för framtiden har erkänt som den mest hållbara, miljövänliga formen av jordbruk. I sig är det anmärkningsvärt. I framtida diskussioner med gruppen De gröna kommer vi säkert att få anledning att återkomma till det.
Jag vill allra först ge föredraganden, Garot, en komplimang för det faktum att han har ansträngt sig till det yttersta för att se om det är något han kan göra när grissektorn hamnar i kris. Det är värt en komplimang i sig. För det andra är frågan om hans medicin är den rätta medicinen? Det tvivlar jag starkt på. Den medicinen tror jag ärligt talat inte på. Jag skall berätta för er varför. Jag tror att en organisation av marknaden endast är meningsfull när man börjar tala i termer av samfinansiering, europeisk finansiering och när man även träffar avtal beträffande den mängd man producerar. Gör man inte det är risken stor att man visserligen utjämnar marknaden eller inkomsterna, men då framför allt i en nedåtgående spiral, och det kan inte vara avsikten. I så fall väljer jag ändå en fri marknad för grissektorn, varvid marknaden slutligen avgör hur priset utvecklas. Jag skulle då, om vi väljer en organisation av marknaden och en förstärkning av politiken på marknaden, hellre välja att göra producentgrupperingarna bättre rustade så att de står starkare på marknaden, en marknad där de som styr efterfrågan i allt större utsträckning går samman och alltså får en allt starkare ställning på marknaden. Man kan fråga sig i vilken utsträckning jordbruket och trädgårdsodlingen i Europa kan finna ett bra svar på det. I så fall väljer jag hellre att förstärka grupperingarna, i synnerhet för att få en bättre ställning på marknaden och för att kunna sluta bättre avtal.
I den bemärkelsen måste jag ändå säga att jag kommer fram till en annan slutsats än kollega Garot och att även kommissionens förslag, ja det kan jag nästan säga, det kan jag nästan acceptera som det föreligger, men vi måste också vara ärliga, för själva problematiken gör det egentligen ingen skillnad.
Herr talman! Det är det tillvägagångssätt som jag skulle vilja välja i den här frågan, varvid jag än en gång avvisar den medicin som Garot föreslår, men ändå uppskattar den ansträngning han har gjort till det yttersta för att ändå se efter om det finns någon möjlighet att ge ett något utökat socialt stöd till svinsektorn.
Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag tacka er så hjärtligt, herr Garot, som föredragande för det utmärkta betänkande som ni har sammanställt om införandet av en utjämningsfond i den gemensamma organisationen av marknaden för griskött. Krisen inom grissektorn, som vi nu lyckligtvis har övervunnit, var egentligen utgångspunkten för kommissionens förslag. Lyckligtvis befinner vi oss för närvarande i den ekonomiskt gynnsamma fasen i griscykeln, som kännetecknas av en tillbakagång av utbudet och tydligt förbättrade priser för jordbrukarna. I flera månader har producentpriserna legat på 140-150 euro per 100 kilo, och utsikterna bedöms även i fortsättningen som positiva av experterna. Utvecklingen på marknaden visar alltså att cykeln för grisköttsproduktion fortfarande är i kraft och äger giltighet, och att också dåliga tider följs av goda tider. Detta faktum bör vi inte glömma bort, när vi diskuterar dagens förslag.
Vi diskuterar ett instrument för att stödja producenternas inkomster under kristid. Vi talar inte om en ny organisation av marknaden för griskött. Det finns en organisation av marknaden för griskött, och vi bör inte göra felet att ifrågasätta den befintliga organisationen av marknaden för griskött, som i princip fungerar.
Vid granskningen av de i betänkandet framlagda ändringsförslagen vill jag först koncentrera mig på de punkter som tydligt avviker från kommissionens förslag. Till att börja med har vi frågan om samfinansiering. Den är säkerligen i viss mån nyckelfrågan när vi diskuterar detta förslag, och den berörs också i ändringsförslag 11 och 12. Här måste jag dock understryka att det huvudsakliga ansvaret för jämvikten på marknaden och för den prisnivå som framkallas av den ligger i grisköttsproducenternas händer. Grisköttsproducenterna beslutar om produktionsvolymen och därmed indirekt och automatiskt också om den kommande prisutvecklingen. Enligt min åsikt vore det därför fel att avhända producenterna deras ansvar. Dessutom medför samfinansieringen den risken att marknadens signaler når producenterna i svagare utsträckning. Jag kan därför inte hålla med om att avsikten med hela saken skulle kunna bestå i en anticyklisk prispolitik. Om vi vill starta en anticyklisk prispolitik, då skulle det bara betyda att vi skulle sätta griscykeln i gungning.
En sak har jag också lärt mig i dag, nämligen att det, efter vad det sägs, finns ledamöter som stöder idén att vi nu bör införa samfinansiering i alla organisationer av marknaden. Alltså, om vi gör detta i alla organisationer av marknaden, då är det möjligt att vi inte utesluter grisfrågan. Men det är egentligen inte temat för denna debatt, så som jag har förstått den hittills.
Den andra viktiga frågan handlar om frivilligheten i systemet. I kommissionens förslag överlåts valet till medlemsstaterna om de skall inrätta en fond eller inte, medan ändringsförslagen föreskriver ett åtagande för alla medlemsstater. Men vi bör inte glömma att den europeiska grisköttsproduktionen varierar i hög grad från land till land och även är olika organiserad, och även samarbetet mellan de olika nivåerna i produktionskedjan är mycket olika organiserade. Av den anledningen finns det en hel rad medlemsstater, men också grisköttsproducenter i dessa medlemsstater, som redan från början avvisar en utjämningsfond, eftersom de säger att de inte behöver den, eftersom de har andra former för att säkerställa sina inkomster i cykelns nedgångsfas.
Men andra länder vill obetingat ha en utjämningsfond, och jag måste helt öppet säga till er: Om vi nu skulle föreslå ett obligatoriskt införande av utjämningsfonden, skulle följden bli att vi kan glömma det hela, eftersom vi aldrig skulle få majoritet för det i rådet.
Vidare beträffande införlivandet av de specialiserade spädgrisproducenterna i det föreslagna systemet, så som det kommer till uttryck i ändringsförslag 7 och 13. Jag anser att det är ytterst problematiskt eftersom a) spädgrisproduktionen förlöper mycket heterogent och b) ett stöd till spädgrisproducenterna inte obetingat automatiskt faller inom samma cykel som stödet till grisköttsproducenterna. Dessutom varierar vikten på spädgrisar enormt, mellan 8 och 30 kg. Det finns inte heller något enhetligt prisnoteringssystem så att säga för standardspädgrisar, och därför finns det inte heller någon grund som man kan stödja sig på. Här, tror jag, är det mycket bättre att den ekonomiska jämvikten mellan priset på spädgrisar och priset på slaktsvin åstadkoms via marknaden, och inte genom artificiella åtgärder. I synnerhet bör vi inte heller glömma bort att jordbrukarna i många länder själva göder de spädgrisar som de producerar och därigenom via de gödsvin de köper har direkt tillgång till kompensationsfonden.
Ändringsförslag 16 kan kommissionen inte anta, ty denna ändring skulle innebära ett drastiskt ingrepp i beslutsfriheten för de jordbrukare som inte går med i fonden, för att de skall kunna behålla sin frihet. Dessutom definieras inte åtgärderna, så att beslutet om de åtgärder som skall tillämpas i huvudsak förblir i medlemsstaternas händer. Det skulle vara en verklig åternationalisering, som jag inte kan godkänna.
Den planerade produktionsminskningen per medlemsstat, beroende av den tidigare produktionen, kommer återigen betänkligt nära en kvotreglering. Dessutom skulle det därigenom uppstå en enorm byråkratisk insats - även i samband med kontroller. Enligt kommissionens åsikt kan det rättfärdigas att enbart de jordbrukare som ansluter sig till utjämningsfonden också underkastas en ordning, ty dessa får ju som motprestation en viss inkomstgaranti, medan andra, som inte ansluter sig, inte får denna inkomstgaranti. Förutom dessa fyra kärnfrågor, som uppkommer i samband med diskussionen om betänkandet, finns det också en rad ytterligare ändringsförslag, som är av mindre principiell natur, men som framför allt också omfattar detaljbestämmelser, detaljer som enligt min åsikt inte bör tas upp i rådets förordning, utan i genomförandebestämmelserna.
Vad beträffar graderingen av bidrag efter antal djur vill jag påpeka att kommissionens förslag redan föreskriver en rättslig grund för ett sådant agerande.
Låt mig avslutningsvis också helt kort ta upp en fråga, som framför allt berörs i ändringsförslag 6, nämligen förbättringen av den statistiska informationen om utvecklingen av grisbestånden och möjligheterna att göra prognoser för produktionsutvecklingen. Här anser jag inte att någon ny lag eller någon ny föreskrift är nödvändig. Det som krävs är snarast att medlemsstaterna och deras statistiska enheter korrekt och i omfattande utsträckning tillämpar de redan befintliga föreskrifterna. Mina enheter har påpekat problemen för kollegerna i Eurostat, som har ansvaret för dessa statistiska undersökningar, och även insisterat på en motsvarande förbättring av resultaten. Under de senaste månaderna har flera samtal förts om detta, och det har helt klart visat sig att vi inte lider någon brist på föreskrifter, utan bara en brist på att föreskrifterna tas på allvar, att de statistiska undersökningarna om grisbestånden genomförs korrekt, och att även de frågor, som riktas till medlemsstaterna, besvaras ärligt.
Av det jag sagt kan ni dra den slutsatsen att jag inte ser mig i stånd att godkänna de ändringsförslag som ni har lagt fram. Men jag är ändå mycket tacksam för den seriösa debatt som har ägt rum här, och jag hoppas att det ändå blir möjligt att på grundval av kommissionens förslag komma fram till ett resultat i rådet, ty fortfarande - det säger jag helt öppet - har vi här det problemet att medlemsstaternas åsikter i denna fråga ligger mycket långt från varandra.
Herr talman! Tillåt mig en fråga till kommissionären, eftersom jag är något irriterad: Han har sagt att kommissionen alls inte haft för avsikt att ändra den gemensamma organisationen av marknaden för griskött. Men rubriken heter här: " om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 2759/75 om den gemensamma organisationen av marknaden för griskött" . Vad har då kommissionen lagt fram för oss? Vill ni inte ändra lika radikalt som vi, då kan vi komma överens om det, men om ni inte alls vill ändra, är texten felaktig. Kanske kan ni förklara det. Parlamentet tar sig friheten att lämna in sina förslag, när ni lägger fram ett utkast för oss. Vi är i vår fulla rätt till det!
Herr talman! För att klargöra detta: Jag har inte sagt att man inte kommer att ändra organisationen av marknaden för griskött om vi inför detta förslag från kommissionen. Naturligtvis är det en ändring av organisationen av marknaden för griskött, det är det inget tvivel om, men i debatten har åsikter framförts som om det nu skulle handla om att införa en organisation av marknaden för griskött, och då har jag tillåtit mig att påpeka att vi redan har en sådan.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
(Sammanträdet avslutades kl. 23.10.)
| sv |
Röstförklaringar
Talmannen: Vi kommer nu till röstförklaringarna.
Muntliga röstförklaringar
Jens Rohde: (DA) Fru talman! Vi har i dag uppnått en historisk kompromiss med direktivet om patienträttigheter. Jag anser att detta är det mest historiska avtal som vi har slutit under min tid i parlamentet. En historisk kompromiss som har cementerats mellan två parter som alltför länge har stått alltför långt från varandra, nämligen parlamentet och rådet. Nu har vi genom hårt arbete lyckats säkra en kompromiss som kommer att gynna patienterna, då de skyddas mot orimligt långa väntetider, samtidigt som vi hittat en balans som kan garantera att medlemsstaterna kan övervaka vad som händer ur både medicinsk och ekonomisk synvinkel.
Det är ett mycket gott resultat vi har uppnått här i dag, för både patienterna och medlemsstaterna. Det finns anledning att för det första gratulera förhandlarna, och sedan naturligtvis, och viktigast av allt, gratulera EU:s medborgare till det resultat som har röstats fram här i dag.
Clemente Mastella: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det har fram till nu funnits alltför många frågetecken kring tillgången till vård och ersättningen för kostnader vid gränsöverskridande vård. Det direktiv som vi har godkänt i dag kommer äntligen att göra det möjligt för alla patienter att dra nytta av ett antal rättigheter på hälso- och sjukvårdsområdet i hela EU.
Syftet är inte på något sätt att uppmuntra gränsöverskridande hälso- och sjukvård i sig, utan syftet är att göra den möjlig, säker och högkvalitativ när den kan vara till nytta eller rentav nödvändig. Vi behöver bättre information och större tydlighet i de rättsliga bestämmelserna om hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat än patientens försäkringsmedlemsstat.
Den rådande situationen är otillfredsställande. Direktivet ger patienter möjligheter att göra viktiga val som grundar sig på deras behov, inte deras resurser, och val som är välgrundade och inte framtvingade.
Andres Perello Rodriguez: (ES) Fru talman! Den spanska delegationen från gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet röstade för förslaget, liksom resten av vår grupp, men jag vill inte gärna lämna kammaren utan att uttrycka min oro angående frågan om organtransplantationer som ingår i detta direktiv. Detta har tagits med trots bedömningen från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, på grund av rådets envisa beslutsamhet att få med organtransplantationer i detta direktiv.
Jag hoppas att detta inte urholkar effekten av en sund lagstiftning som vi antagit i parlamentet, med andra ord, direktivet om organtransplantationer eller den handlingsplan som antogs helt nyligen och nästan enhälligt. Vi kommer att vara vaksamma och se till att inkluderingen av organtransplantationer inte undergräver det utmärkta arbete som utförs av framgångsrika organisationer som den spanska nationella transplantationsorganisationen, och naturligtvis den strävan att rädda 20 000 liv som legat till grund för både direktivet om organtransplantationer och handlingsplan som vi, som sagt, har antagit.
Jag vill vara helt tydlig och framhålla att vi kommer att fortsätta att se till att direktivet respekteras i detta avseende.
Morten Messerschmidt: (DA) Fru talman! Nu står vi här i dag igen med en fråga som har drivits igenom av människor som inte är folkvalda, nämligen EU-domstolen, som med hjälp av en rad avgöranden har satt press på de faktiskt folkvalda institutionerna att även utarbeta det direktiv som röstades igenom i dag.
Jag skulle säga att det naturligtvis är i grunden tilltalande att förbättra möjligheterna för EU-medborgare att få ordentlig vård. Men de problem som detta direktiv kommer att skapa överskuggar helt de fördelar som det innehåller. Vad gör vi exempelvis om det blir så stor press på ett visst lands hälsosystem att väntelistorna blir ohanterliga? Vad gör man om läkarna börja skicka folk en masse till ett visst land - med förhandstillstånd visserligen, men ändå? Det skulle kunna vara Danmark, som jag kommer från, eller Tyskland, Nederländerna eller något annat EU-land där hälso- och sjukvården är känd för att vara av hög kvalitet. Det skulle innebära att landets egna medborgare hamnar längst bak i kön eller i varje fall att de inte får särbehandlas, trots att det är de som genom sina skatter har betalat för att ha en ordentlig sjukvård.
Jag vill därför framhålla att de nackdelar och den potentiella katastrof som detta direktiv kan leda till i de nationella hälso- och sjukvårdssystemen helt klart överskuggar de fördelar som mina kolleger här har nämnt.
Jim Higgins: (EN) Fru talman! Morten Messerschmidt har rätt. Den här frågan har domstolen dumpat på oss, men jag välkomnar den och jag vill berömma Françoise Grossetête för ett utmärkt betänkande. Med detta direktiv kommer nämligen patienterna att kunna få fullständig och tydlig information när de väljer gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Det är mycket tydligt vad detta innebär.
Patienter med sällsynta sjukdomar kommer att kunna dra nytta av den kompetens och den diagnostik som kan fås i andra länder om behandlingen inte är tillgänglig i deras egna medlemsstater. Syftet med direktivet är att erbjuda patienter ett val som grundas på deras behov, inte deras resurser, ett välinformerat val som inte tvingas fram, och det är verkligen mycket positivt. Det medger också ett samarbete mellan medlemsstaterna.
Jag välkomnar det faktum att direktivet helt utesluter något som skulle kunna missbrukas och det är hela området vårdturism. För mig är detta ytterligare ett steg i rätt riktning, ytterligare ett steg mot att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna och skapa en större sammanhållning inom unionen. Jag anser att detta är en bra dag för patienter i Europeiska unionen.
Constance Le Grip: (FR) Fru talman! Jag ville också rösta för betänkandet av min kollega Françoise Grossetête, om direktivet om tillgång till gränsöverskridande hälso- och sjukvård.
Jag välkomnar de framsteg som denna text innebär för patienternas rörlighet i hela EU. Efter många år av osäkerhet, i synnerhet rättslig osäkerhet, och ett omfattande arbete från Europaparlamentets sida erbjuder denna text förenkling, förtydligande och kodifiering av villkoren för att EU-medborgarna ska kunna utnyttja vård i en annan EU-medlemsstat än den man är bosatt i, både vad gäller tillgång och återbetalning. Jag tänker framför allt på alla de patienter som lider av sällsynta sjukdomar som nu äntligen till slut kommer att kunna få tillgång till lämpliga specialbehandlingar som kan möta deras behov.
Jag vill understryka att detta direktiv är en konkret EU-åtgärd som är inriktad på folkets EU och som ger EU-medborgarna nya rättigheter. Det är därför helt avgörande för medborgarnas rörlighet inom unionen.
Adam Bielan: (PL) Fru talman! Jag röstade för direktivet som presenterats av Françoise Grossetête, så att principen om gränsöverskridande vård i EU nu äntligen, efter många års förhandlingar, kan omsättas i praktiken. Direktivet i dess nuvarande form är en bra kompromiss som grundas främst på patienternas rättigheter, men som också skyddar medlemsstaternas nationella sjukkassor.
För medborgare i länder som Polen innebär möjligheten att få vård utomlands lika möjligheter att få åtnjuta modern hälso- och sjukvård. Patienter nekas ofta tillgång till snabb och adekvat vård på grund av överbelagda sjukhus, långa vårdköer och kölistor till vissa centrala förfaranden. Tiden är en viktig faktor i vissa fall. Direktivet gör det möjligt för medborgarna att själva bestämma om de vill vänta flera månader för att få behandling i sitt eget land, eller om de vill välja att få behandling någon annanstans. Det blir lättare för medborgarna att avgöra hur de vill behandlas om de vet att kostnaderna för behandlingen också kommer att ersättas - åtminstone till stor del, och ibland helt - om den utförs i en annan EU-medlemsstat.
Förenklingen av reglerna för vård utomlands kan naturligtvis också ses som ett sätt att mobilisera marknadskrafterna när det rent allmänt gäller tillgång till hälso- och sjukvård. Jag anser därför att dessa lösningar kommer att bidra till ökad konkurrenskraft inom vårdsektorn och att förbättringarna av dessa tjänster därmed kommer att påskyndas.
Mairead McGuinness: (EN) Fru talman! Jag välkomnar detta vårddirektiv, men jag är försiktig eftersom djävulen finns i detaljerna.
Det är mycket viktigt att medborgarna inser att direktivet inte kommer att träda i kraft förrän om 30 månader. Under tiden kan de dock ändå passera gränserna för att få vård i en annan medlemsstat och de kan få ersättning för den vård de får. Det är faktiskt så att det redan i dag finns medborgare som reser över gränserna för att få hälso- och sjukvård. Detta är mycket viktigt.
För den som vill ha mer detaljer om detta komplexa direktiv har jag lagt ned en del tid på att göra en sida med frågor och svar, som finns på min webbplats. Jag uppmanar de medborgare som ser detta via Internet eller på annat sätt att gå in där och ta en titt, och om jag inte har ställt rätt frågor så tala om det för mig. Vi måste sprida ordet om denna mycket positiva utveckling mot gränsöverskridande sjukvård för alla.
Jarosław Kalinowski: (PL) Fru talman! Det europeiska samhället blir allt mer rörligt. Vi studerar, arbetar, kopplar av och reser utanför våra egna länders gränser. Medborgare som bor i Europeiska unionen bör ha rätt till gratis akutsjukvård oavsett var de befinner sig i EU. Självklart ska vi inrätta instrument som förhindrar så kallad vårdturism, samtidigt som vi ska göra det lättare för de patienter som bäst behöver det att dra nytta av nya möjligheter. Jag tänker i första hand på behandling av ovanliga och sällsynta sjukdomar som utförs i specialistcentrum, ofta i ett annat land än patientens hemland. Vi kan dock inte tillåta ingrepp i utformningen av medlemsstaternas hälsopolitik. Detta faller under den nationella behörigheten och medlemsstaterna är fria att fatta egna beslut på området. Direktivet innebär vissa steg i denna riktning. Självklart röstade jag för.
Anneli Jäätteenmäki: (FI) Fru talman! Det var verkligen på tiden att vi etablerade gemensamma EU-regler för att skydda våra medborgare och patienter. Det var också utmärkt att vi fick fram ett särskilt direktiv i denna fråga och att det inte bara införlivades i tjänstedirektivet. Under utarbetandet insåg man nämligen hur många detaljer som fortfarande helt förbisetts, eller som inte fattats beslut om när tjänstedirektivet antogs.
Patienternas rätt till gränsöverskridande vård kommer att tvinga EU:s medlemsstater att få bort väntelistorna i sina egna länder.
Systemet med förhandstillstånd är nödvändigt. Utan det skulle många medlemsstater få svårt att kontrollera kostnaderna för sina egna hälso- och sjukvårdssystem och att planera och bedöma framtiden. Det skulle också kunna leda till en situation där resurser snarare än behov skulle ha varit den avgörande faktorn.
Direktivet kommer i själva verket inte att påverka särskilt många EU-medborgare. De flesta vill få vård nära hemmet och på sitt eget språk. Men systemet behövs ändå, och om det finns väntelistor finns möjligheten att få vård i ett annat land.
Marian Harkin: (EN) Fru talman! Även jag är mycket nöjd med den överenskommelse som vi nått i dag och som jag tror kommer att bidra till att ge patienterna tillgång till gränsöverskridande vård på ett proportionerligt och rättvist sätt.
Som flera redan har påpekat finns det här förslaget tack vare att en medborgare från ditt eget land, från södra England, ifrågasatt systemet och fått rätt av domstolen.
Det som vi försöker göra här i dag och det som vi hittills, tillsammans med rådet, har gjort är att se till att slå vakt om medborgarnas rättigheter och kopplat medborgarnas behov och rättigheter till lagstiftningen, och det är ju faktiskt vad arbetet här i parlamentet bör handla om.
Det finns fortfarande några saker som måste redas ut. Det ömsesidiga erkännandet av recept mellan medlemsstaterna är mycket viktigt eftersom det inte bara handlar om vård utan också om eftervård, men vi har tid på oss att slutföra denna detalj.
Min sista kommentar är att många medborgare med anledning av den pågående finanskrisen frågar sig om EU fungerar. Levererar unionen till sina medborgare? Det är en öppen fråga, men jag tror att vi i dag med viss säkerhet kan svara att EU fungerar.
Gerard Batten: (EN) Fru talman! Jag röstade emot denna rättsakt om patienträttigheter vid gränsöverskridande vård, eftersom den bara kommer att lägga ytterligare en enorm börda på de brittiska skattebetalarna och på National Health Service (NHS).
NHS används redan som en internationell sjukvårdstjänst och missbrukas i hög grad av icke-brittiska medborgare, vilket kostar Storbritannien hundratals miljoner, om inte miljarder, brittiska pund varje år. Den bördan faller huvudsakligen på mina väljare i London. Det nya systemet kommer att innebära att NHS får ännu mer skyldigheter att tillhandahålla behandling till EU-medborgare som aldrig har betalat en penny i skatt till Storbritannien. Den så kallade möjligheten att i efterhand få ersättning från patientens medlemsstat kommer att visa sig ogenomförbar.
Det är rätt att en utländsk medborgare i Storbritannien ska få akutvård vid behov, men inga utländska medborgare borde släppas in i Storbritannien utan att först ha tecknat en adekvat rese- och sjukförsäkring. En sådan politik vore rättvis men kan naturligtvis inte genomföras så länge Storbritannien är medlem i Europeiska unionen. Detta är ännu ett skäl, om det nu behövs fler, till varför vi bör utträda.
Hannu Takkula: (FI) Fru talman! Det är utmärkt att parlamentet och rådet äntligen har kommit fram till denna historiska kompromiss. Regleringen av gränsöverskridande hälso- och sjukvårdtjänster kan leda till att de väntelistor som har uppstått i många medlemsstater försvinner. Det är också ett tillfälle att utbyta erfarenheter om bästa metoder. I detta sammanhang är det också viktigt att se till att patienternas intressen och rättigheter är väl etablerade. Det är minst lika viktigt att komma ihåg att patientsäkerheten är avgörande när vi inleder det gränsöverskridande samarbetet, och samtidigt att se till att standarden för vård och behandling är korrekt överallt.
Jag välkomnade därför med entusiasm Françoise Grossetêtes betänkande. Jag hoppas att det kommer att främja folkhälsan i EU och att vi tack vare det kommer att kunna rädda många människor och påskynda deras tillfrisknande.
Paul Rübig: (DE) Fru talman! Jag tror det är viktigt att vi inte använder de nationella skattesystemen för att arbeta mot den inre marknaden. Detta är särskilt nödvändigt när det gäller gränsöverskridande tjänster, för det är där som lika behandling krävs. Vi har ett aktuellt negativt exempel på detta i Ungern, där retroaktiva prisgränser används som en form av krisskatt. Det är oacceptabelt och det kommer att ha en allvarlig inverkan på finans-, försäkrings- och affärssektorn och på energiindustrin. Jag hoppas att inte samma sak kommer att hända inom sektorn för hälso- och sjukvårdstjänster.
Jag skulle vilja be Viktor Orbán att se över dessa bestämmelser, eftersom de strider helt mot begreppet den inre marknaden.
Syed Kamall: (EN) Fru talman! Gott nytt år, det är härligt att se dig som ordförande.
En av de saker som vi på det stora hela är överens om i hela parlamentet - även om jag vet att det finns en del undantag - är vår tro på en fungerande inre marknad.
Jag har väljare som skriver till mig för att förklara att de är missnöjda med vården i hemlandet och vill resa till en annan EU-medlemsstat för att få bättre vård, och de är osäkra på vad de har för lagliga rättigheter. Därför välkomnar jag och många andra dagens omröstning om patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Jag hoppas på att det vi kommer att få se i de områden där patienter får dålig service är att de utnyttjar sina rättigheter enligt direktivet och röstar med fötterna, dvs. söker vård i en annan medlemsstat och därmed sätter press på hälsovårdssystemen att förbättra sin service och se till att möta patienternas behov.
Vi måste dock underlätta förfarandet för medlemsstaterna att återkräva utgifter som deras medborgare haft vid utlandsresa eller när de erbjudits tjänster på annat håll. När vi har rett ut dessa problem borde detta bli ett direktiv som vi alla kan vara stolta över.
Joe Higgins: (GA) Fru talman! Jag röstade för resolutionen om avtalet mellan Europeiska unionen och Kamerun och mellan Europeiska unionen och Republiken Kongo om skogslagstiftningen och handeln med skog från dessa länder. Det är viktigt att bevara de tropiska skogarna för att upprätthålla balansen i våra ekosystem. Det är också viktigt att skydda skogarnas urbefolkningar, som pressas hårt av de stora multinationella företagens exploatering av miljön och av avverkningen av de skogar som de är beroende av för sin försörjning, till förmån för dessa bolags vinster.
Därför lade jag fram ett ändringsförslag som säger att skogar och skogsindustri bör vara statligt ägda och styras demokratiskt av dem som arbetar i branschen och av de urbefolkningar som bor i skogarna.
Morten Messerschmidt: (DA) Fru talman! Frihandel är i själva verket det enda sättet att uppnå välstånd. Det har vi sett på den inre marknaden mellan EU:s medlemsstater, och det är ingen tvekan om att detsamma gäller beträffande utvecklingsländerna. Det är det enda reella utvecklingsinitiativ som vi kan och faktiskt bör sätta i verket.
Om vi ser hur de andra stora regionerna agerar runtom i världen, ingår avtal och betraktar sina partner ur strategisk synvinkel, kan vi verkligen se att de alla agerar allt snabbare och snabbare. Det finns stora frihandelsområden mellan Nord- och Sydamerika, mellan Aseanländerna, Asien och Mercosur osv. Det enda område som i detta sammanhang står tillbaka, närmast förlamat av globaliseringens utmaningar, är EU.
Även om jag stöder betänkandet som vi har röstat om i dag, är knappast ett frihandelsinitiativ med Fiji och Papua Nya Guinea det mest imponerande resultat som vi kunde ha förväntat oss efter så många års förhandlingar. Vad sägs om Kina? Vad sägs om Förenta staterna? Indien? Alla de länder som för tillfället tar jobben ifrån oss? Ska EU svika de europeiska arbetstagarna även i detta avseende?
Syed Kamall: (EN) Det är en truism att de mest välmående samhällena är de friaste och de friaste samhällena är de mest välmående, och vi bör erkänna den roll som frihandeln spelar i detta. När det gäller internationella multilaterala diskussioner om frihandel har tyvärr WTO:s Doharunda avstannat, och därför följer EU nu Förenta staternas och andras exempel och undertecknar allt fler bilaterala avtal.
Vi kan låta många av medborgarna i fattigare länder få tillgång till frihandelns fördelar. Samtidigt måste vi erkänna en del av de övergångsproblem de blir tvungna att hantera under anpassningen till den ökade konkurrensen. Men i slutänden måste vi flytta fokus från producenternas intressen till konsumenternas. Många konsumenter, i många olika utvecklingsländer, frågar mig varför de inte har samma valmöjligheter när det gäller tillgång till varor och tjänster som vi har här i väst. Ett sätt vi kan hjälpa dem på är genom ökad frihandel, vilket också ger våra konsumenter ett större urval. Må det fortsätta länge.
Nirj Deva: (EN) Fru talman! Stillahavsområdet har länge behandlats styvmoderligt i Europeiska unionens utomeuropeiska utvecklingsinitiativ. Det gläder mig mycket att de initiativ som tagits av Fiji och Papua Nya Guinea för att inrätta ett ekonomiskt partnerskapsavtal inte bara kommer att hjälpa oss att handla friare med dem, utan också kommer att möjliggöra för dem att handla med varandra inom regionen.
Ett av avtalets viktigaste resultat hittills är det faktum att ursprungsreglerna om fiske äntligen bör ge folket i Stillahavsområdet möjligheter att skapa mervärde för sitt fiske. Vissa av länderna i Stillahavsområdet importerar fisk trots att deras hav är fulla av fisk! Det som nu har uppnåtts är att de faktiskt kan bearbeta den fisk som de fångar och borde kunna tillföra öka värdet av fisken och exportera den till EU. Detta är vägen framåt för utvecklingsarbetet och vägen framåt för att minska fattigdomen.
Barbara Matera: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I dag har jag röstat för den muntliga frågan om internationella adoptioner i Europeiska unionen.
Internationella adoptioner har visat sig vara det förfarande som ger de största chanserna att hitta en permanent familj för barn för vilka en lämplig familj inte kan hittas i ursprungslandet. Samarbete mellan de myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för internationella adoptioner är viktigt för att se till att adoptioner sker för barnets bästa och med respekt för barnets grundläggande rättigheter, samt för att förhindra försäljning och handel med barn.
Förfarandet för internationella adoptioner måste också förenklas, eftersom det alltför ofta innebär för mycket byråkrati, vilket avskräcker familjer från att försöka adoptera. Slutligen ger Rumänien anledning till oro, eftersom det är det enda landet i EU där internationella adoptioner är förbjudna enligt lag. Det finns för närvarande cirka 70 000 föräldralösa barn i landet, varav 40 000 bor på barnhem och 30 000 i fosterhem.
Kommissionen bör granska Rumäniens fall, så att dessa övergivna barn kan välkomnas in i familjer genom internationell adoption.
Andrea Češková: (CS) Fru talman! Eftersom jag på grund av mina egna barn inte kunde delta i vad som uppenbarligen var en intressant debatt i måndags, vill jag nu passa på att uttrycka mitt fulla stöd till denna församling, vilket jag också gjort genom min röst. Jag hoppas verkligen att de steg som följer på denna resolution dels kommer att leda till en minskning av byråkratin kring internationella adoptioner av barn, dels göra det möjligt att bättre övervaka vad som händer barnen och bekämpa handeln med barn.
Mairead McGuinness: (EN) Fru talman! En del ledamöter här i parlamentet kanske inte är medvetna om det mycket obehagliga ordkrig som rasar kring adoptionsfrågan, och som varken är till någon hjälp eller välkommet. Om vi verkligen vill sätta barnens rättigheter i centrum för denna debatt, vilket vi har gjort här i kammaren och vilket denna resolution också gör, så måste vi göra det rätta för alla barn, oavsett vilken medlemsstat de är födda i.
Det är viktigt att vi inte hackar på någon enskild medlemsstat utan inser att alla länder har barn som är övergivna eller som inte får omsorg inom det som vi menar med en kärnfamilj, och som behöver andra former av omsorg. Ja, det finns många familjer som är villiga att ge kärleksfulla hem till barnen. Och samtidigt som vi kanske behöver se över byråkratin får vi för den skull inte ge avkall på kontrollen.
Avslutningsvis vill jag säga att i viss utsträckning utsätts de som adopterar och lyckas med det för betydligt hårdare krav än de som bara föder barn.
Licia Ronzulli: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Mina tankar går nu till de tusentals par runt om i världen som varje dag möter de svårigheter som är förknippade med att adoptera ett barn.
Adoption är en värdefull handling, en äkta gest av kärlek som öppnar dörren till en ny familj för ett barn som tyvärr inte längre kan räkna med kärlek från sina egna nära. De som inom sig bär smärtan av att ha övergivits har rätt att växa upp i en lycklig miljö med människor som kan erbjuda dem ett nytt liv.
Det är därför vår plikt att hjälpa föräldralösa barn så att en ljus framtid inte förblir en ouppnåelig dröm för dem. Genom att anta denna gemensamma resolution i dag sänder vi ut ett starkt och viktigt budskap. Vi måste främja unionens politik som syftar till att övervinna svåra familjesituationer. Byråkratisk letargi och försenad lagstiftning kan inte och får inte krossa ett barns drömmar och hopp om att få en familj och en lycklig framtid.
Diane Dodds: (EN) Jag välkomnar det förslag till resolution om internationella adoptioner som vi röstat om i dag. Jag vet flera personer i min valkrets som har genomgått, eller just nu går igenom denna process och det är en fröjd att se glädjen i både föräldrarnas och barnens ansikten när det är slutfört. För att komma dit är vägen dock alltför ofta mycket lång, i många fall tar det flera år. Som anges i förslaget kan byråkratin ofta vara mycket omfattande och vi gör rätt att som parlament leta efter sätt att minska sådan byråkrati genom en mer effektiv process.
Det viktigaste i allt detta är dock barnens behov och säkerhet, och många av dem har stora behov. Det är rätt att alla skyddsåtgärder måste sättas in för att skydda barn från att placeras där de kan vara sårbara. Men det verkar som om det ofta händer att potentiella kärleksfulla, omtänksamma föräldrar får gå igenom för mycket och helt enkelt avbryter processen. I sådana fall är både föräldrar och barn förlorare.
Cristiana Muscardini: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Problemet med internationella adoptioner har funnits i Europa i många år och dagens resolution är äntligen ett försök att ge en strimma av hopp till en situation som blir allt mer komplicerad och svår.
I stället för att främja internationella adoptioner har anslutningen av nya länder gjort det ännu svårare för många par att kunna erbjuda ett nytt hem och en familj till barn som har upplevt svåra lidanden och umbäranden i sina egna länder.
Samtidigt som byråkrati å ena sidan förhindrar adoption av barn så ökar handeln med organ och barnprostitution å den andra. Vi är därför positiva till detta förslag till resolution. Vi anser att förfarandena för internationella adoptioner behöver effektiviseras och vi måste se till att ett europeiskt adoptionssystem äntligen inrättas för att ge alla behövande barn en framtid.
Julie Girling: (EN) Fru talman! Från er fanklubb här i hörnet vill jag tacka er för ert effektiva ordförandeskap.
Det här är en viktig fråga. Internationella adoptioner är naturligtvis mycket viktiga. Det är viktigt att det blir rätt. Jag välkomnar verkligen resolutionen som, precis som många av de resolutioner vi godkänner här i kammaren, innehåller massor av kloka, skickliga och välformulerade ord. Det jag verkligen vill säga här - och jag har lärt mig mycket genom att hjälpa en väljare och jag hjälper för närvarande en väljare - är att det inte räcker med att bre ut sig om allt detta i en resolution.
Vi i parlamentet är inga skinande ljus när det handlar om att förenkla frågor och se till att medborgarnas organisationer arbetar för dem. Kan jag få be om att de utmärkta orden i resolutionen också tillämpas. Att vi faktiskt förenklar saker. Att vi gör oss av med byråkratin och genomför förbättringar. Annars kommer vi bara att försöka uppfinna hjulet på nytt för Europa och det slutar med att förfarandet blir ännu svårare.
Hannu Takkula: (FI) Fru talman! Också jag vill gärna säga hur glad jag är över resolutionen om internationella adoptioner. Jag har haft tillfälle att följa några fall på nära håll. Jag vet att adoption för närvarande inbegriper en mängd byråkrati och det är bra att byråkratin kan minskas på det här sättet. Processerna kan därmed påskyndas och göras öppnare.
Det ligger i allas intresse att adoptioner inte innefattar något som är oetiskt eller kopplat till människohandel eller handel med barn. Det är mycket viktigt att se till att ett barn inte blir ett självändamål utan att barnet genom adoptionen får ett kärleksfullt hem och behandlas som en unik och värdefull person. Det är viktigt att barnet får möjlighet att ha en far och en mor, att ha den rättigheten, och det är anledningen till att det är viktigt att beakta hela situationen i en familj, när beslut om adoption fattas.
Dessa är mycket känsliga frågor. Vi vet att vissa studier har visat att vi bär vår kulturella genotyp i vår DNA men vi måste se till att ett barn kan åtnjuta ett bra och kärleksfullt hem och en kulturell miljö där han eller hon kan växa och utvecklas till en välbalanserad person och medborgare.
Morten Messerschmidt: (DA) Fru talman! Serbien är sannolikt det europeiska land som de senaste tusen åren har belägrats mest, först av turkarna, sedan tyskarna och till slut ryssarna. Nu har vi möjlighet att både ur ett långsiktigt historiskt perspektiv och när det gäller modern historia omvandla det som har varit dåliga tider till en ljus framtid.
Det råder ingen tvekan om att sett från Belgrad är varken Nato, med sin massaker i huvudstaden, eller EU med sitt barbariska stöd till att slita ut en viktig del ur Serbien, nämligen Kosovo, särskilt lockande allierade. De är emellertid ändå allierade. De är vänner och alla är väl medvetna om det. Det är därför viktigt att inleda en rationell förbindelse så att vi kan lägga det förgångna bakom oss och se framåt. Mitt parti stöder därför en fortsatt dialog i frågan.
Miroslav Mikolášik: (SK) Fru talman! Stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och Serbien skapar en grund för nära och långsiktiga förbindelser grundade på ömsesidighet och gemensamma intressen och bidrar till politisk, ekonomisk och institutionell stabilisering både i Serbien och hela Balkan.
För Serbien innebär det också en ny möjlighet att omvandlas och blomstra genom den övergripande omstruktureringen och moderniseringen av ekonomin. Serbien måste absolut fortsätta att stärka demokratin och rättsstaten, satsa mer på att reformera rättsväsendet och den offentliga förvaltningen, tillämpa principerna för rättvisa och samtidigt stärka administrativa och rättsliga system över hela linjen.
Jag anser att ett grundläggande villkor för att Serbien ska integreras i unionen är att man måste lösa allvarliga fall av överträdelse av mänskliga rättigheter och den tillhörande frågan om nära samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien.
Daniel Hannan: (EN) Fru talman! Tack till er personal och alla tolkar för ert tålamod under denna ovanligt långa sammanträdesperiod.
Inför valet mellan demokrati och överstatlighet väljer Europeiska unionen nästan alltid överstatlighet och ingenstans är det tydligare än när det gäller politiken för västra Balkan. Vi bibehåller faktiskt protektorat i Bosnien, i Kosovo och jag vågar påstå till och med i Makedonien, enbart i syfte att förebygga etnografiska gränser enligt de linjer som lokalbefolkningen där skulle välja.
Det är mycket svårt att ha en fungerande demokrati om inte människor känner att de har tillräckligt gemensamt med varandra för att acceptera att styras av varandra. Om man vill ha styrande för och av folket måste man ha ett folk som alla erkänner viss identitet och viss lojalitet med.
Med andra ord behöver demokrati ”demos”, en enhet som vi identifierar oss med när vi använder ordet ”vi”. Jag säger inte att det är enkelt. Människor kan upprätthålla många lojaliteter, befolkningar kan bli uppblandade, men vår inriktning, allt annat lika, bör vara nationellt självbestämmande. Om man tar ut dessa ”demos” ur demokratin återstår bara ”kratos” med makten hos ett system som genom lag måste framtvinga sådant det inte vågar be om i den medborgerliga patriotismens namn.
Nirj Deva: (EN) Fru talman! Det här är verkligen goda nyheter. När vi tänker på hur långt Serbien har kommit när det gäller rättsstatens principer och internationell rätt och med tanke på vad Serbien var för cirka 20 år sedan jämfört med i dag tycker jag att vi ska rekommendera och hylla den serbiska förvaltningen för de steg den har tagit för att göra Serbien till ett land som omfattas av rättsstaten. Till och med när det gäller dess förhållande till Kosovo är rättsstaten nu uppenbarligen dominerande. I sina förbindelser med Internationella brottmålsdomstolen är rättstatsprincipen dominerande.
Reformeringen av rättssystemet bygger på internationella prejudikat och bästa internationella metoder. Till och med den oberoende civilförvaltning de inrättar är av hög kvalitet och de förväntar sig ett motsvarande högt resultat från den. Man ansluter sig till Köpenhamnskriterierna. Så i alla dess olika avseenden har ett land som genomled ett mycket svårt krig nu kommit fram som en nation som är redo och passande att vara en bra partner till andra medlemsstater i Europeiska unionen. Jag gratulerar dem till det.
Adam Bielan: (PL) Fru talman! Jag skulle vilja säga en sak till i fråga om Serbien. Det avtal vi röstade om i dag mellan Europeiska unionen och Serbien är en milstolpe på vägen mot att associera detta land med europeiska system. Tolv medlemsstater har redan ratificerat fördraget, vars mål är att öppna dörren för Serbiens medlemskap i Europeiska unionen. Jag instämmer helt i avtalet och jag skulle vilja uppmana de återstående medlemsstaterna att ratificera det så snart som möjligt. Serbiens integration i europeiska system kräver fullt samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien när det gäller ansvarighet för krigsbrott, och även fortsatt dialog om Kosovo och vidtagande av alla nödvändiga åtgärder för att förebygga diskriminering av romer. Alla åtgärder som syftar till att utvidga demokratin och stärka skyddet av mänskliga rättigheter i Serbien, eller med andra ord, åtgärder som leder till politisk, ekonomisk och social stabilisering i landet, är icke desto mindre en källa till stor tillfredsställelse för mig och de har mitt stöd.
Clemente Mastella: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att kommissionens meddelande om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar är ett mycket viktigt steg för att koppla ihop olika nuvarande policyer när det gäller hälso- och sjukvård inom EU för att hantera den här typen av sjukdom. Jag talar av erfarenhet eftersom min far led av Alzheimers sjukdom, liksom min farmor, och jag hoppas att den genetiska linjen inte fortsätter med mig.
Vi avser därför att förnya vårt engagemang för att bekämpa de fragmenterade åtgärder, de ojämna svar som finns inom EU och de rådande orättvisa villkoren när det gäller tillgång till behandling av sjukdomen. Vi vill i stället främja tidig diagnos och livskvalitet, förbättra de epidemiologiska kunskaperna om sjukdomen och samordna den forskning som finns, samtidigt som vi stöder solidaritet mellan medlemsstaterna genom att dela med oss av bästa metoder.
I det här betänkandet uppmanar vi till förbättrad samordning mellan medlemsstaterna och en effektivare och solidaritetsbaserad respons med inriktning på förebyggande och behandling av människor som lever med demenssjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom, liksom människorna omkring dem, vare sig de är sjukvårdspersonal, tjänsteleverantörer eller anhöriga.
För att en europeisk strategi inom detta område ska fungera är det avgörande - jag ska sluta här - att de olika länderna prioriterar att utarbeta nationella handlingsplaner.
Seán Kelly: (GA) Fru talman! Jag röstade för betänkandet och jag är glad att det accepterades så gott som enhälligt. Jag måste säga att jag deltog i hela debatten i parlamentet men fick inte någon möjlighet att tala. Jag använder därför den här minuten till att ta upp några saker.
Det viktigaste är att vi snarast behöver forskning för att hitta orsakerna till sjukdomen. Vilken roll spelar den mat vi äter för sjukdomen? Vilken roll spelar stressen i livet för sjukdomen? Vilken roll spelar våra gener för sjukdomen? Varför får dubbelt så många kvinnor som män sjukdomen?
Det här är mycket viktiga frågor. Frågorna kan inte besvaras utan forskning och jag vädjar till kommissionen att välja ut ett välrenommerat medicinskt centrum för att bedriva forskningen och besvara frågorna.
Jarosław Kalinowski: (PL) Fru talman! Alzheimers sjukdom är ett lidande som mänskligheten ännu inte funnit någon bot mot. Uppgifter från medicinskt håll visar på en alarmerande ökning av antalet diagnostiserade fall och trenden med ett åldrande Europa kommer att få drastiska konsekvenser inom en snar framtid. Problemet med demens påverkar inte bara dem som lider av sjukdomen utan även deras närmaste familj och vänner, som ofta tvingas ägna sitt liv åt att ta hand om sina nära och kära. Vi behöver snarast betänkanden som detta där ett problem betonas och förslag lämnas till initiativ som förbättrar vår hälso- och livskvalitet. Det säger sig självt att om vi kombinerar satsningarna i EU:s medlemsstater, skapar förebyggande program och erbjuder socialt stöd till hela familjer är det alla projekt som förtjänar vårt stöd i alla hänseenden. Vi måste göra allt som står i vår makt för att hjälpa dem som lider och minimera det antal som faller offer för sjukdomen i framtiden.
Jim Higgins: (EN) Fru talman! Det jag tycker om i det här betänkandet är att det på ett mångfasetterat sätt hanterar en skrämmande utmaning och det är hela området kring Alzheimers. Ni talar om förebyggande, diagnos, behandling och bot. Verkligheten är den att de stora fasorna i form av sjukdomar är cancer och Alzheimers. Vi har gjort massor när det för det första handlar om att komma överens om att diagnostisera orsakerna till cancer och för det andra förebygga cancer och för det tredje hantera botemedel. Vi har kommit långt på den vägen.
Även om Alzheimers sjukdom upptäcktes redan 1906 kännetecknas hela demensområdet fortfarande av att vi fortfarande inte vet orsaken och fortfarande inte har något botemedel. Det här betänkandet är ändå mycket välkommet. Samtidigt finns det stora utmaningar: vad ska vi göra när det gäller att diagnostisera orsakerna så att vi kan förebygga och så småningom införa någon form av definitivt botemedel?
Syed Kamall: (EN) Fru talman! De av oss som antingen har besökt Haiti eller sett den fruktansvärda förstörelsen där för en tid sedan och tittat på vad som hände instämmer i att det var helt rätt att de icke-statliga organisationerna och hjälpsamfunden gick samman och tog sig an problemen på fältet när det gäller tak över huvudet, mat, filtar och alla dessa typer av problem.
Men låt oss nu titta på situationen ett år senare. Vi tittar på några av de problem som belyses i resolutionen - det faktum att haitierna endast har skyfflar, hackor och skottkärror för att röja upp i stället för den typ av storskalig utrustning som de behöver. I resolutionen beklagar man också den allvarliga bostadskrisen i Haiti och talar om behovet av ett markregister och ägande, men vädjar också till kommissionen, i en anda av samförstånd, om att se till att avsevärda ansträngningar görs tillsammans med regeringen för att lösa problemet.
Det enda som tycks saknas här är den privata sektorns roll. Om vi på längre sikt ska kunna tackla några av problemen vi står inför på kort sikt är det absolut rätt att vi samarbetar med icke-statliga organisationer, men på längre sikt har den privata industrin stor betydelse.
Nirj Deva: (EN) Fru talman! Ett år efter jordbävningen på Haiti har 5 procent av spillrorna undanröjts, en miljon människor är hemlösa, 230 000 är döda, 300 000 är skadade och 15 procent av möjlig nybebyggelse inom beboeliga områden har ägt rum.
Varför? Varför har endast 5 procent av spillrorna tagits bort? Vid en jordbävning faller stora stycken av murar. Vem kan plocka upp dem? Icke-statliga organisationer med skovlar? Kommissionsledamöter med hinkar? Nej! Det kan bara röjas upp med hjälp av tung lyftutrustning och endast ett slags människor har tillgång till det, nämligen militären - flygvapnet, marinen och armén. Men vad hände? När flygvapnen, marinerna och arméerna kom för att hjälpa till skrek man på parlamentets vänsterkant och vänsterflygeln i hela världen åt dem att lämna Haiti. Så det gjorde de! Och nu har hela platsen sett likadan ut i ett helt år.
Det är politiskt häpnadsväckande att ingen har tagit ansvar för denna situation men jag lägger ansvaret för katastrofen bestämt i knät på vänsterflygeln här i parlamentet och världssamfundet.
Hannu Takkula: (FI) Fru talman! Jag skulle vilja säga några ord om situationen på Haiti. Det är mycket viktigt att inse när nu en uppdatering av situationen genomförs att nivån på samordningen har varit otillfredsställande. Vi behöver bättre samordning, vilket framgår av det faktum att saker och ting har gått framåt för sakta.
Det är helt sant som Nirj Deva tidigare sade att situationen också delvis har blivit politiserad. Det ligger inte i någons intresse om situationen blir politiserad. Haiti behöver hjälp och grundläggande förnödenheter betydligt snabbare än vad som var fallet förra året. Hjälpen måste nå rätt destination.
När vi tittar på arbetet på gräsrotsnivå har de olika hjälporganisationerna arbetat bra. När vi granskar Europas bidrag på Haiti har många kristna hjälporganisationer gjort ett utmärkt arbete på gräsrotsnivå - det vill säga de har hjälpt människor att överleva. Vi bör dessutom erkänna dessa satsningar och stödja dem för vad de är, men när det gäller krisen på Haiti behövs det också mer storskaliga och bättre samordnade aktioner på EU-nivå och självfallet på FN-nivå.
Peter van Dalen: (NL) Herr talman! Litauen är en suverän medlemsstat. Landets parlament har diskuterat nya förslag när det gäller sexuell läggning i medier och offentligt. Litauens demokrati sliter hårt. Landets president har blockerat liknande förslag två gånger redan. Den politiska debatten om nya förslag har inletts och det är ännu omöjligt att förutsäga vad slutresultatet blir.
Ändå har majoriteten av Europaparlamentet tagit fasta på frågan. Det förefaller faktiskt som om majoriteten i kammaren har en upplyst moralisk kompass som ger dem högre kunskap om vad som är moraliskt tillåtet och vad som inte är det. Till och med innan man vet om den nya lagen kommer att godkännas och hur den kommer att se ut är det allseende ögat hos vårt parlaments höga präster intensivt riktat mot Litauen. Jag kan absolut inte stödja en sådan arrogans.
Miroslav Mikolášik: (SK) Fru talman! Rätten att godkänna nationella lagar tillhör det lagstiftande organet i den aktuella staten. Man kan inte inkräkta på en suverän stats rätt utifrån. Även Litauen har sin suveräna rätt.
När det gäller Europeiska unionen är det också nödvändigt att slå fast att definitionen av äktenskap och familj hör till familjerätten i enskilda medlemsstater och EU bör inte lägga sig i det området. Skyddet av familjen, den institution som uppfostrar barnen och förbereder dem för livet, kan därför inte ses som negativ eller som en form av diskriminering.
När det gäller att skydda minderåriga mot de skadliga effekterna av offentlig information beslutade även Europaparlamentet nyligen att de olika typerna av annonsering som spridits via nya kommunikationskanaler de senaste åren har blivit ett socialt fenomen. Denna företeelse medför avsiktligt missvisande och förvirrande information och risken för missbruk av förtroende, och staten måste hitta en lämplig lösning på detta.
Forskning visar att minderåriga förtjänar särskilt skydd mot vissa slag av information som kan få långtgående konsekvenser för en hälsosam utveckling av personen i fråga. Jag säger detta i min egenskap av läkare.
Vytautas Landsbergis: (EN) Fru talman! Här kommer mina kommentarer till resolutionen som fördömer Litauen eftersom inget hände. Den antagna texten saknar den viktigaste synpunkten. Det jag ville föreslå, utan att lyckas, som ett muntligt ändringsförslag till skälen skulle vara: ”Europaparlamentets ingripande i nationella parlaments förfaranden på ett tidigt stadium i arbetet för all föreslagen lagstiftning strider mot den grundläggande principen om medlemsstaters suveränitet och subsidiaritet och Europaparlamentet riskerar därför att framstå som ännu mer kopplat till det forna Sovjets tillämpningar” etc. enligt den antagna texten.
Förevändningen för en sådan resolution var just ett förslag till ändring från en ledamot av det nationella parlamentet. Jag betonar, ett ändringsförslag. I den parlamentstext som just antagits presenterades emellertid detta faktum envist och orimligt i plural och det nämndes sex gånger att det påstods finnas flera dåliga ändringsförslag.
Även resolutionens titel innehöll en absurditet. Det står ”om överskridande”. Det förekom inget överskridande, endast ett förslag från en parlamentsledamot. Det förelåg inget parlamentsbeslut som kunde innebära att en överträdelse skedde. Uttalanden som detta visar på en extremt låg kvalitet på utarbetandet, för att inte säga brist på ansvar från dem som utarbetade och lade fram denna text för omröstning, en text som åtminstone skulle ha krävt betydligt intelligentare utarbetande, om den inte bara helt enkelt skulle ha avfärdats som skräp. Jag röstade därför emot hela saken.
Daniel Hannan: (EN) Fru talman! I årtionden har nu Europeiska unionens medlemsstater gjort breda och godartade framsteg i riktning mot principerna om likhet inför lagen, privatliv och personlig frihet så jag hoppas att det inte uppstår något steg tillbaka i någon medlemsstat i frågan om jämlikhet grundat på sexuell läggning. Jag tror inte att det kommer att hända. En punkt som missats i debatten, vilket Vytautas Landsbergis just har påmint oss om och vilket Peter van Dalen påminde oss om tidigare, är att detta är ett förslag. Det är ingen lagstiftningsresolution.
Som ni minns hade vi våra egna debatter om detta i Storbritannien. Vi hade våra egna argument när det gäller avsnitt 28. Jag var mycket ovanlig i mitt parti på den tiden när jag var emot det. Jag var emot det till och med på det allra tidigaste stadiet när det fortfarande hette avsnitt 27. Det föreföll mig ytterligt stötande att använda lagen som en mekanism för att visa på gillande eller ogillande. När vi gjorde det placerade vi ett otroligt kraftfullt vapen i händerna på staten vilket senare användes för att fördöma pistoler och jakt och så vidare.
Men det viktiga är att jag inte är lagstiftare i Litauen. Vi kan här i kammaren ha mycket bestämda uppfattningar om abortlagstiftning i Polen eller dödshjälpslagar i Nederländerna. För våra väljare är dessa känsliga frågor som borde fastställas korrekt via respektive medlemsstats mekanismer. Vi bör vara ödmjuka nog att erkänna rätten till demokrati och parlamentarisk överhöghet inom de 27 medlemsstaterna.
Skriftliga röstförklaringar
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för detta dokument som syftar till att stärka patienters rättigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Det måste sägas i dag att det föreligger alltför mycket osäkerhet kring frågorna om tillgång till vård, ersättning och ansvar för klinisk uppföljning när det gäller gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Direktivet är avsett att tillåta alla patienter - och inte enbart de bäst informerade eller rikaste - att åtnjuta en rad rättigheter på hälso- och sjukvårdsområdet som redan har erkänts av EU-domstolen. Det bör betonas att syftet med dokumentet absolut inte är att uppmuntra gränsöverskridande hälso- och sjukvård som sådan, utan att säkra tillgång, säkerhet och kvalitet när den används eller är nödvändig. Europeiska unionens medborgare måste få bättre information och större tydlighet när det gäller rättsliga regler för att resa till en annan medlemsstat än försäkringsmedlemsstaten för att få hälso- och sjukvård. Jag instämmer i att vi måste bekämpa ”medicinsk turism” men för att skydda patienters rättigheter måste vi införa ett förenklat förhandstillstånd för patienter, vilket i vilket fall som helst kommer att innebära att hälso- och sjukvårdsansvariga får besked i förväg om exceptionella kostnader i anslutning resor till hälso- och sjukvårdsinrättningar i andra medlemsstater.
Antonello Antinoro: Denna rekommendation till rådet var avgörande för att ge patienter största möjliga rättssäkerhet så att de kan utöva sina rättigheter i praktiken, vilket domstolen också påpekat.
Detta synsätt strider emellertid inte mot medlemsstaternas exklusiva behörighet över förvaltningen av deras inhemska hälso- och sjukvårdssystem eller de val som gjorts för den nationella hälso- och sjukvårdspolitiken, vilket slås fast i fördraget. Huvudpunkterna som ingår är: sällsynta sjukdomar, kvalitet och säkerhetsstandarder, ersättning av kostnader samt förfaranden för förhandstillstånd och förskottsbetalning, kontaktpunkters roll som så kallade one-stop-shops, medlemsstaternas exklusiva behörighet när det gäller ”shoppingvagnar med hälsotjänster” och etiska val på hälso- och sjukvårdsområdet samt e-hälsa och samarbete mellan medlemsstater.
I rekommendationen klargörs också patienternas rättigheter enligt specifikationen från domstolen och förbättringen av den övergripande rättssäkerheten när det gäller gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Målet är att underlätta tillgången till säker, gränsöverskridande hälso- och sjukvård av hög kvalitet med ersättning av kostnader och att främja samarbete mellan medlemsstaterna när det gäller hälso- och sjukvård.
Liam Aylward: Jag röstade för detta betänkande eftersom det finns en särskild osäkerhet för närvarande när det gäller tillgång till vård, läkemedel och ersättning av kostnader vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård.
Samtidigt som det är mycket viktigt att inte öka pressen på nationella hälso- och sjukvårdssystem eller öka obalansen i dessa system måste patienterna ha rätt och frihet att söka gränsöverskridande hälso- och sjukvård och måste få information om dessa rättigheter. Den rättsliga osäkerhet som föreligger när det gäller rätt till gränsöverskridande hälso- och sjukvård och ersättning av kostnader måste undanröjas, och patienterna måste få tillgång till korrekt och tydlig information om när och hur medicinsk behandling i andra medlemsstater täcks.
Jag välkomnar betänkandets innehåll när det gäller att tillhandahålla kontaktpunkter i alla medlemsstater för att informera patienter om tillgänglig medicinsk behandling, hur man ansöker om gränsöverskridande hälso- och sjukvård och hur man klagar eller överklagar.
Zigmantas Balčytis: Jag röstade för detta viktiga dokument. Europeiska unionens medborgare förväntar sig att medlemsstaterna ska erbjuda säker och effektiv hälso- och sjukvård av hög kvalitet. Medlemsstaterna är själva behöriga för sina egna hälsovårdssystem och därför varierar tillgänglighet och kvalitet något. Patienterna kan inte alltid erhålla lämplig behandling i den egna medlemsstaten och detta strider huvudsakligen mot de friheter som garanteras i EU-fördraget. Frågan om erkännande av ordinationer i unionen återstår också att lösa vilket orsakar stora problem för människor som reser. Jag anser inte att den fria rörligheten för patienter och rätten att välja behandling i en annan medlemsstat kommer att uppmuntra medicinsk turism. Jag tror att det kan vara en positiv signal till medlemsstaterna om att vidta lämpliga reformer när det gäller hälso- och sjukvårdstjänster och se till att den vård som erbjuds är så skiftande och av så hög kvalitet som möjligt så att patienter vid behov kan erhålla behandling i en annan medlemsstat.
Regina Bastos: Direktivet om tillämpning av patienters rättigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård är ett avgörande steg i riktning mot rörlighet inom Europeiska unionen. Det syftar till att klargöra och bidra till tillgång till gränsöverskridande hälso- och sjukvård av god kvalitet, tillsammans med patientens rätt till ersättning av kostnaderna från försäkringsmedlemsstaten, och därmed främja samarbete mellan medlemsstaterna. Det ger dessutom tydliga fördelar för patienterna, särskilt de som lider av sällsynta och komplicerade sjukdomar, eftersom det kommer att vara möjligt att diagnostisera och behandla dem i den lämpligaste medlemsstaten. En sådan rörlighet kommer också att göra det möjligt för patienter att ha rätt att undvika nationella väntelistor och dra nytta av de medicinska tjänster som erbjuds i andra EU-länder. Det blir helt enkelt möjligt för alla patienter att dra nytt av ett antal rättigheter som domstolen redan har erkänt. Detta är definitivt ett steg framåt i processen med den europeiska integrationen, för att stärka solidariteten, och i ett Europa som är inriktat på sina medborgare. Av dessa skäl röstade jag för betänkandet.
George Becali: Jag röstade för detta betänkande och skulle vilja tacka föredraganden för det arbete hon har lagt ned och för förslagen. Jag stöder idén att patienterna ska göra val baserat på sina behov och inte utifrån sin ekonomi, på en fullständigt informerad grund och inte under tvång. Rörlighet för patienter i stället för nationella väntelistor är en brådskande fråga för europeiska medborgare, men särskilt för dem i de nya medlemsstaterna, bland annat Rumänien. Jag röstade också för idén att inrätta ett förenklat system för förhandstillstånd för patienterna.
Jean-Luc Bennahmias: Allt fler européer söker hälsovård i en annan medlemsstat än den egna men de gör det ofta utan att först ha tagit reda på sina rättigheter på området. Människorna måste ta sig igenom en rad besvärligheter för att få sina kostnader för behandling utomlands ersatta, och det är mycket svårt för dem att hitta den information de behöver.
Under denna första sammanträdesperiod 2011 har vi antagit ett direktiv som klargör rättigheterna för de europeiska patienter som väljer att söka vård utomlands. Texten, som antogs med stor majoritet, innebär att patienter kan få sina kostnader för den behandling de får i en annan medlemsstat ersatta. Det här är goda nyheter för alla patienter som står på långa väntelistor och kämpar för att få behandling i sin egen medlemsstat.
Det är vårt mål att uppmuntra rörlighet som ett sätt att förbättra behandling för europeiska patienter. Det kommer också att finnas ett närmare samarbete om sällsynta sjukdomar för att förbättra behandlingen av patienter som kräver högt specialiserad vård.
Vilija Blinkevičiūt: Jag röstade för betänkandet eftersom detta förslag till direktiv syftar till att ge alla patienter rätten och möjligheten att erhålla viktig hälso- och sjukvård i andra medlemsstater så snabbt som möjligt. Det anger dessutom i vilka fall dessa tjänster kan användas - för närvarande är reglerna för ersättning av kostnader vid utnyttjande av dessa tjänster nämligen inte alltid tydliga och begripliga. Jag vill betona att detta direktiv måste rikta sig till alla patienter - och inte enbart de bäst informerade eller rikaste - och att det bör garantera säkerhet för alla patienter. Redan vid den första behandlingen var parlamentet positivt till direktivet men tyvärr tog rådet inte hänsyn till parlamentets alla ändringsförslag. Rådet bortsåg exempelvis från den mycket viktiga frågan om behandling av sällsynta sjukdomar. Omkring 25 miljoner européer lider emellertid av sällsynta sjukdomar och de bör därför få möjlighet till hälso- och sjukvård i andra medlemsstater. Jag instämmer dessutom i parlamentets ståndpunkt att, för att undvika diskriminering av människor med lägre inkomster, måste den ursprungliga medlemsstaten betala sjukhuset i den andra medlemsstaten som ger behandlingen direkt, utan att kräva att medborgarna ska betala i förväg, eller också ska patientens alla kostnader ersättas omedelbart. Det är också mycket viktigt för alla medlemsstater att bibehålla nationella kontaktpunkter för att ge patienterna all nödvändig information, exempelvis om tillgänglig hälso- och sjukvård, förfaranden och begärd dokumentation.
Jan Březina: Jag röstade för Françoise Grossetêtes betänkande eftersom det undanröjer den osäkerhet som har funnits i många år kring frågan om ersättning av kostnader och den tillhörande frågan om tillgång till gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Hittills har de bättre informerade och mer motiverade patienterna utnyttjat fördelarna med gränsöverskridande hälso- och sjukvård men nu öppnas den möjligheten för alla andra. Jag instämmer i den villkorade betalningen av kostnader baserat på förhandstillstånd i motiverade och noga definierade fall, när gränsöverskridande hälso- och sjukvård innefattar minst en natt på sjukhus för en patient och kräver högt specialiserad och kostsam medicinsk utrustning, eller om det finns en särskild risk för patienten eller befolkningen i allmänhet. I dessa fall anser jag att förhandstillstånd är ett sätt att förebygga överdriven hälsoturism.
En ökad hälsoturism kastar en skugga över många europeiska hälso- och sjukvårdssystem. Om en patient drabbas av en orimligt lång väntetid i sitt hemland bör vi emellertid inte bli förvånade om han eller hon vill resa till en plats där han eller hon kan få hälso- och sjukvård snabbare och kanske också av högre kvalitet. I länder till vilka många utländska medborgare reser för medicinsk behandling och operationer finns det emellertid en risk för att inhemska patienter behandlas först efter att efterfrågan från utländska patienter har tillgodosetts.
Maria Da Graça Carvalho: I direktivet fastställs regler för att underlätta tillgången till gränsöverskridande hälso- och sjukvård som är säker och av hög kvalitet och som främjar samarbete inom hälso- och sjukvård mellan medlemsstater, samtidigt som nationell jurisdiktion respekteras fullt ut. Det innefattar grundläggande gemensamma värderingar om universalitet, tillgång till hälso- och sjukvård av god kvalitet, likabehandling och solidaritet. Det finns tydliga fördelar för patienterna, särskilt de som lider av sällsynta och kroniska sjukdomar eftersom de kommer att kunna åtnjuta och få tillgång till expertcentrum inom den sjukdom de lider av. Direktivet är ytterligare ett exempel på hur EU ställs till EU-medborgarnas förfogande eftersom det gör det möjligt för dem att välja den institution som erbjuder lämplig hälsovård, oavsett i vilket europeiskt land den är belägen.
Carlos Coelho: Medlemsstaterna är ansvariga för att tillhandahålla säker och effektiv hälso- och sjukvård av hög kvalitet som medborgarna behöver. Direktivet får därför inte äventyra medlemsstaternas frihet att besluta om den lämpligaste formen av hälso- och sjukvård. Vi lever i ett område av frihet, säkerhet och rättvisa där EU-medborgarna åtnjuter fri rörlighet. Det innebär att vi måste införa tydliga regler om tillhandahållande av gränsöverskridande hälso- och sjukvård, särskilt när det gäller frågan om kostnader för hälso- och sjukvård som ges i en annan medlemsstat. I enlighet med rättspraxis från domstolen medger detta direktiv den europeiska allmänheten större säkerhet i och med att det blir möjligt för dem att åtnjuta den hälso- och sjukvård de behöver i en annan medlemsstat och få kostnaderna ersatta upp till det belopp som fastställts av deras nationella system. Det är viktigt att skapa ett förenklat system med förhandstillstånd för sjukhusvård som inte blir ett hinder för patienter som får säker medicinsk vård av god kvalitet. Direktivet är ett grundläggande första steg i riktning mot rörlighet för patienter inom EU eftersom standardiserade minimiregler är att föredra framför rättsliga beslut från fall till fall.
Lara Comi: Jag välkomnar antagandet av direktivet som syftar till att införa nya regler för gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Europeiska unionen tar ett viktigt steg med den nya lagstiftningen. Det kommer inte bara att underlätta tillhandahållandet av sjukvård, särskilt i gränsregioner, och öka behandlingsmöjligheterna för EU:s medborgare - det kommer också att främja allmänna framsteg inom hälso- och sjukvården, tack vare forskningsincitament från samarbete mellan medlemsstater. Jag välkomnar särskilt införandet av lagstiftning för att stärka samarbetet när det gäller sällsynta sjukdomar. Det kommer att göra det möjligt för dem som lider av dessa att åtnjuta fördelarna med närmare samarbete inom hälso- och sjukvård mellan medlemsstater. Kravet på att ersättningen av kostnader förutsätter att behandling och kostnader täcks av hälsovårdssystemet i patientens eget land, liksom kravet på ett förhandstillstånd för behandling som kräver sjukhusvård, kommer att bidra till att säkra stabiliteten i den nationella hälso- och sjukvården. Direktivet möjliggör därmed betydande framsteg för att förbättra hälso- och sjukvården genom att göra en avvägning mellan behoven i medlemsstaterna, som är ansvariga för att tillhandahålla hälso- och sjukvårdstjänster, och de medborgare som är de huvudsakliga mottagarna av dessa tjänster.
Corina Creţu: Förslaget till lagstiftningsresolution om rådets ståndpunkt vid den första behandlingen i syfte att anta ett direktiv från Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av patienters rättigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård är ett viktigt dokument, och om vi antar resolutionen skulle det innebära ett stort steg framåt ur ett socialt perspektiv. Möjligheten för EU-medborgare att behandlas var som helst inom EU kommer att tvinga stater vars hälso- och sjukvårdssystem befinner sig i ett betänkligt skick att ändra sina prioriteringar och ägna området berättigad uppmärksamhet.
Den här möjligheten kommer också att innebära att de olika systemen direkt konkurrerar med varandra vilket tvingar dem att utvecklas och på lämpligt sätt uppmärksamma patienternas förväntningar och behov.
Samtidigt kommer det att uppmuntra framväxten av gränsöverskridande medicinska expertcentrum vilka också kommer att fungera som ett nav för att tillhandahålla utbildning och specialistutbildning för studenter och läkare.
Vasilica Viorica Dăncilă: Jag anser att det är fördelaktigt att man i direktivet om betalning för hälso- och sjukvårdstjänster som tillhandahålls utomlands inför kravet på en förteckning över specifika kriterier och villkor för hur en nationell myndighet måste motivera sin vägran att ge behandling till en patient utomlands. Dessa villkor måste ta hänsyn till den möjliga risken för patienten eller för allmänheten i den situation när ett antal sådana krav ställs. Jag hoppas att direktivet också får grönt ljus från rådet så att det kan träda i kraft så snart som möjligt, för patienternas bästa.
Proinsias De Rossa: Jag stöder förslaget om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Hälso- och sjukvård borde aldrig behandlas som en tjänst på en kommersiell marknad. Initiativet syftar till att undanröja onödiga hinder för patienter som söker hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat än den egna. Med initiativet försöker man genomföra det som domstolen har slagit fast i många beslut. Man försöker dessutom vara tydlig om en patiens rätt till ersättning från den egna staten. Samtidigt som man säkerställer säker och effektiv gränsöverskridande hälso- och sjukvård av hög kvalitet är det också viktigt att åstadkomma en bra balans mellan rätten för patienter inom EU att söka behandling utomlands, och kapaciteten hos de nationella hälso- och sjukvårdssystemen och nationella prioriteringar inom hälso- och sjukvård. Genom direktivet klargörs ersättningen av kostnader för behandlingar som patienter fått i en annan medlemsstat och säkerställer att de nationella hälso- och sjukvårdssystemen fungerar väl och är i ekonomisk balans. Det är viktigt att medlemsstaterna kan besluta att inrätta ett väldefinierat system för tillstånd i förväg när det gäller att ersätta kostnader för sjukhus- eller specialistvård.
Marielle De Sarnez: Det är en tydlig signal vi sänder till våra landsmän genom att föreslå ett system där patienternas behov prioriteras. Europaparlamentet har bibehållit en enad och bestämd ståndpunkt när det gäller detta genuina erkännande av patienters behov i Europa, vilket utgör ett första steg i riktning mot att stärka deras rätt att få tillgång till säker hälso- och sjukvård av hög kvalitet i Europa. Enligt de nya reglerna kommer EU-medborgarna att kunna få kostnaderna ersatta för behandling de genomgår i en annan medlemsstat, under förutsättning att typen och kostnaden för behandling normalt skulle täckas i deras eget land. Myndigheterna får befogenheten att kräva att patienterna begär förhandstillstånd för behandling som kräver att de läggs in på sjukhus eller får specialistsjukvård, och om de vägrar måste det motiveras tydligt. Att söka hälso- och sjukvård utomlands kan framför allt gynna patienter som står på långa väntelistor eller de som inte kan finna specialiserad hälso- och sjukvård. Vi måste nu se till att genomförandet av detta direktiv övervakas korrekt och att det leder till verkliga resultat inom hälso- och sjukvård för patienter i Europa.
Anne Delvaux: Frågan om gränsöverskridande hälso- och sjukvård har förhandlats under lång tid och det ledde till ett ramaskri när ett tidigare förslag innebar en risk för att det skulle skapas hälso- och sjukvård med två hastigheter, som specifikt främjade medicinsk turism för välbeställda patienter och skadade de medlemsstater som inte kunde ha planerat sina egna hälso- och sjukvårdsbestämmelser på grund av att efterfrågan berodde på den kvalitet som erbjöds... Den text vi antog i onsdags innebar större enhällighet. Den gör det möjligt för europeiska patienter att dra nytta av behandlingar som inte är tillgängliga i deras egna länder eller för vilka väntelistorna är långa. Kostnaden för behandling i en annan medlemsstat ersätts i patientens försäkringsmedlemsstat, men är begränsad till det belopp som skulle ha betalats för liknande behandlingar... Patienterna måste begära förhandstillstånd för vissa specialistbehandlingar eller sådana som kräver att patienten läggs in på sjukhus. En eventuell vägran att bevilja tillstånd måste emellertid motiveras. Detta är ytterligare ett steg i riktning mot ett mer konkret hälso-Europa. Vi kan inte annat än vara nöjda med det.
Robert Dušek: Vi ser bristande medvetenhet och en avvisande inställning när det gäller tillgång till gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Inom ramen för EU:s friheter borde alla medborgare kunna utnyttja hälso- och sjukvårdstjänster i en annan medlemsstat av princip, om terapin eller behandlingen där är av bättre kvalitet eller snabbare och om patienten betalar för denna behandling eller terapi själv. Att ge människor tillgång till hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat är därför en prioriterad fråga. Debatten har pågått i år utan att vi lyckats uppnå några meningsfulla framsteg. Det går att få behandling i en annan medlemsstat endast i akuta fall. Det är därför inte möjligt att planera hälso- och sjukvård eller medicinsk behandling i en annan medlemsstat.
Man har fortfarande kravet att ha sjukvårdsförsäkring i staten i fråga, och den kan naturligtvis endast erhållas av EU-medborgare som bor permanent i den staten. Detta är helt enkelt orimligt eftersom ingen medborgare kan ansluta sig till en sjukvårdsförsäkring i två eller fler EU-länder med tanke på att man bara kan ha en huvudsaklig permanent adress, och det är i det land där man är stadigvarande bosatt. Vi förhindrar därför lagstiftningsvägen EU-medborgare från att investera i sin hälsa och behandling i större utsträckning om de försöker göra detta. Rekommendationen utgör åtminstone ett litet steg i rätt riktning och jag kommer att rösta för att den antas.
José Manuel Fernandes: Genom förslaget klargörs och underlättas tillgång till gränsöverskridande hälso- och sjukvård och utövandet av rätten till ersättning av kostnader från försäkringsmedlemsstaten, vilket gör det möjligt för alla patienter i EU att dra nytta av hälso- och sjukvård i andra medlemsstater. Dessa rättigheter har egentligen redan erkänts av domstolen. Det är ett steg framåt i den europeiska integrationsprocessen och när det gäller att stärka solidariteten, med minskade väntelistor, förbättrad kvalitet på hälso- och sjukvård och ett incitament i riktning mot vetenskaplig forskning. Sällsynta sjukdomar är en prioritet och diagnos och behandling kan nu genomföras i den medlemsstat som är bäst lämpad för detta. Direktivet är till för alla européer som behöver hälso- och sjukvård. Portugals hälsominister har därför fullständigt fel när hon säger att denna möjlighet är till för bättre utbildade människor och de som har större ekonomiska resurser: det är vad som händer nu, utan direktivet. Portugal har utmärkt hälso- och sjukvård och kan inte stå vid sidan av detta viktiga projekt. Landet måste dra nytta av detta direktiv för att ytterligare modernisera och konkurrera och därmed kunna tillhandahålla tjänster inom detta område till alla européer som behöver dem.
Carlo Fidanza: Jag välkomnar den nya lagstiftningen om patienters rätt till medicinsk behandling i en annan EU-medlemsstat. Arbetet i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) i nära samarbete med övriga politiska grupper var återigen grundläggande. Godkännandet av vår franska kollega Françoise Grossetêtes betänkande kommer efter långa förhandlingar med rådet och kommer att möjliggöra betydande framsteg inom ett område där befintlig lagstiftning inte var tillräcklig. Den nya lagstiftningen som endast påverkar människor som väljer att behandlas utomlands innebär att EU-medborgare kan få ersättning för kostnaderna för medicinsk vård som de erhåller i en annan medlemsstat, under förutsättning att hälsovårdssystemet i försäkringsmedlemsstaten täcker behandlingen och tillhörande kostnader. Allt detta är särskilt viktigt när vi tänker på att hälsovård utomlands bäst gynnar patienter som står på en lång väntelista eller som inte kan få specialistvård.
Ilda Figueiredo: Vi röstade emot direktivet om tillämpning av patienters rätt till gränsöverskridande hälso- och sjukvård även om det har gjorts några ändringar till den ursprungliga texten. Den slutliga texten är resultatet av en kompromiss med majoriteten av rådet som medger 30 månader för införlivande av medlemsstaterna.
Vår röst emot beror på tillämpningen av principen med fri rörlighet när det gäller hälso- och sjukvård utan att ta hänsyn till deras särart, inbegripet behovet av en offentlig nationell hälso- och sjukvårdstjänst vars primära syfte i respektive land är att bemöta sina medborgares behov.
Vi ska komma ihåg att kommissionens förslag har tillkommit efter att parlamentet 2007 vägrade att tillåta införlivande av hälso- och sjukvårdstjänster i direktivet om tjänster på den inre marknaden, på grund av arbetstagarnas och allmänhetens avgörande kamp, som kullkastade den delen av det skamliga förslaget till direktiv från Frits Bolkestein.
Parlamentets slutliga beslut mot vilket vi alltid har kämpat innefattar emellertid ett antal eftergifter som gör det möjligt för den medlemsstat som så önskar att använda vissa mekanismer för att skydda sin samhällstjänst.
Även om det gör det svårare att få tillgång till hälso- och sjukvård, särskilt för människor som inte har möjlighet att använda privat hälso- och sjukvård eller som inte har råd att resa utomlands, kommer de praktiska konsekvenserna av dess genomförande fortfarande att bero på beslut i Portugals parlament och regering.
Lorenzo Fontana: Det är mycket viktigt att förbättra situationen när det gäller medborgarnas rätt att erhålla hälso- och sjukvård när de befinner sig i en annan medlemsstat. Jag hoppas att rädslan för överdriven inblandning från EU-lagstiftningen i medlemsstaternas inte kommer att bekräftas. Jag tror emellertid att det är bra för patienterna att kunna åtnjuta rätten till medicinsk behandling i en annan medlemsstat och få ersättning för kostnaderna till det maxbelopp som är tillåtet i deras eget hälsovårdssystem. Jag har därför beslutat att stödja Françoise Grossetêtes rekommendation.
Pat the Cope Gallagher: Jag stöder patienternas rätt att söka nödvändig medicinsk behandling i ett europeiskt land som inte är patientens eget. Alla irländska medborgare och naturligtvis alla europeiska medborgare har rätt att resa till ett annat land i Europeiska unionen för att erhålla medicinsk behandling. Jag vill inte förespråka ”medicinsk turism” men jag är positiv till ett system som hjälper pensionärer som lever utomlands och de med sällsynta eller ovanliga sjukdomar.
Elisabetta Gardini: Under tidigare debatter i parlamentsutskotten har det ofta upprepats att detta direktiv inte är avsett att uppmuntra ”hälso- och sjukvårdsturism” utan enbart fastställa tydliga regler om gränsöverskridande hälso- och sjukvård.
Det är viktigt att medicinsk behandling som ges i en annan medlemsstat än där patienten är registrerad är baserad på ett bevisat, objektivt behov, för att undvika att belasta de nationella hälso- och sjukvårdssystemen med alltför stora kostnader som oundvikligen skulle äventyra deras effektivitet. Ett steg framåt har tagits när det gäller sällsynta sjukdomar: patienterna kommer att lättare få tillgång till högt specialiserad behandling och kan be att få träffa en specialist i en annan medlemsstat.
Jag anser därför att inrättandet av nationella kontaktpunkter, för att se till att patienter är fullständigt informerade om den behandling som är tillgänglig i andra länder och om hur de kan få tillgång till och få ersättning för kostnaderna för gränsöverskridande behandling, är viktig. Avslutningsvis skulle jag vilja betona att medlemsstaternas exklusiva jurisdiktion över tillgängliga behandlingar och etiska val på hälso- och sjukvårdsområdet inte under några omständigheter bör ifrågasättas.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: Direktivet om tillämpning av patienters rättigheter när det gäller gränsöverskridande hälso- och sjukvård är ett absolut grundläggande nytt rättsligt instrument som kan medföra betydande förbättringar för situationen för patienter i Europeiska unionen. Patienter som i dag vill utnyttja medicinska tjänster i ett annat land än sitt eget ställs inför en rad administrativa och ekonomiska hinder. Därför kan endast de mest förmögna ha råd med lyxen av behandling utomlands. Som ett svar på dessa problem innebär förslaget till direktiv att administrativa förfaranden ska förenklas så mycket som möjligt, exempelvis genom att begränsa skyldigheten till förhandstillstånd för behandling från den nationella hälso- och sjukvårdsorganisationen, och genom att säkerställa bättre utbyte av information om medicinska tjänster i andra länder med hjälp av nationella kontaktpunkter. Det innebär inte att främja ”hälso- och sjukvårdsturism” som vissa påstår utan att säkerställa rätten till tillförlitlig vård av hög kvalitet när det behövs. Jag anser också att direktivet på längre sikt kan bidra till att nivån på medicinska tjänster i de olika medlemsstaterna kan närma sig varandra.
Patientens bästa ska alltid stå i centrum när vi granskar förslaget till direktiv. Lagstiftarens roll är att anta en lag som minimerar formaliteterna för att få tillgång till läkare och gör det möjligt för medborgare som lider av dålig hälsa att ha ett stort urval av medicinska tjänster. Jag är därför helhjärtat positiv till förslaget till direktiv om tillämpning av patienters rättigheter när det gäller gränsöverskridande hälso- och sjukvård och hoppas att förhandlingarna, som redan har pågått i sju år, kommer att leda till en överenskommelse med rådet.
Robert Goebbels: I slutändan röstade jag för direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Kompromissen mellan parlamentet och rådet är framför allt acceptabel eftersom den erkänner staternas rätt att vidta åtgärder för att säkra den ekonomiska balansen mellan systemen för social trygghet, inte minst genom ett system med förhandstillstånd för ekonomisk ersättning av kostnader för sjukhusvård i en annan medlemsstat. Det kommer att förhindra alla former av hälsoturism.
Den tidigare kommissionen var omdömeslös när den ansåg att hälso- och sjukvård bara var ytterligare en kommersiell tjänst. Vissa parlamentsledamöter misstar sig när de säger att ”hälso-Europa är nu en realitet”. De allra bästa behandlingarna kommer aldrig att vara tillgängliga för den vanliga medborgaren utan kommer att bero på kontakter och särskilt på en rejäl plånbok. Det är tyvärr en verklighet som inte kan skylas över av direktivet.
Louis Grech: Jag välkomnar Françoise Grossetêtes betänkande om antagande av ett direktiv om tillämpning av patienters rätt till gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Dagens omröstning har fört oss ett steg närmare att kodifiera patienters rättigheter i EU-lagstiftningen. Det är mycket viktigt att patienterna när direktivet väl träder i kraft inte får ta på sig den ekonomiska bördan för gränsöverskridande hälso- och sjukvård och att ersättningen genomförs snabbt och enkelt. Hög kvalitet, likabehandling, solidaritet och universalitet inom hälso- och sjukvård måste förbli riktlinjerna under införlivandet och genomförandet i de olika medlemsstaterna. Dessutom bör regeringarna offentliggöra tidsplaner och handlingsplaner för hur man bäst kan övervaka och säkerställa detta slags genomförande.
För att direktivet verkligen ska bli effektivt måste kommissionen slutligen övervaka och kontrollera samordningen mellan patientens försäkringsmedlemsstat och den medlemsstat där behandlingen sker, och se till att eventuella olikheter och skillnader när det gäller patienters tillgång till gränsöverskridande vård och behandling undanröjs.
Nathalie Griesbeck: Eftersom jag kommer från den enda region i Frankrike som delar gräns med tre andra medlemsstater i EU och företräder en valkrets som särskilt påverkas av gränsöverskridande frågor är jag mycket intresserad av dessa problem. Gränser är verkligen fortfarande alltför ofta hinder i områden där gränsöverskridande pågår varje dag. Europa bygger på principen om fri rörlighet för personer och denna frihet, denna rörlighet för medborgare, måste även gälla patienter. Frågan om gränsöverskridande hälso- och sjukvård är därför mycket viktig. Jag röstade därför bestämt för betänkandet om patienters rätt till gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Texten kommer att göra det möjligt för patienter att lättare söka vård i en annan medlemsstat. Framför allt klargör den reglerna som kommer att gälla. Patienter kommer att kunna få tillgång till mer information (framför allt via kontaktpunkter) om sina rättigheter och ersättning av kostnader. Detta är därför ett avgörande och mycket konkret steg som kommer att medföra verkligt mervärde när det gäller att upprätta ett socialt Europa och ett verkligt hälso-Europa.
Mathieu Grosch: Jag välkomnar direktivet om patienters rätt till gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Tillhandahållandet av hälso- och sjukvårdstjänster på kortast möjliga tid och med ett tydligt patientfokus som också kan användas av andra medlemsstater är ett grundläggande krav för att föra Europa närmare tillsammans. Gränsöverskridande hälso- och sjukvård är en daglig verklighet i gränsområden som det jag kommer ifrån. Mot den bakgrunden är jag mycket glad att det kommer att bli lättare att få tillgång till tillförlitlig, gränsöverskridande hälso- och sjukvård av hög kvalitet och att få behandlingskostnaderna ersatta. Jag är särskilt positiv till det mervärde vi ger till patienter som står på väntelistor. De nya bestämmelserna kommer att göra det möjligt för dem att behandlas snabbare i en annan medlemsstat, i stället för att vänta länge på behandling i det egna landet. Att fastställa reglerna för att vägra förhandstillstånd är klokt och gör situationen tydligare. Vissa gränsöverskridande hälso- och sjukvårdsproblem är emellertid olösta, framför allt för dem som under lång tid reser över gränsen och som efter att de har gått i pension inte får tillgång till eller endast begränsad tillgång till tjänster som är viktiga för dem i det land där de tidigare arbetade.
Sylvie Guillaume: Jag röstade för denna text, som när allt kommer omkring undviker att göra hälso- och sjukvård till vilken handelsvara som helst. Jag vill dessutom tacka det spanska ordförandeskapet för detta och för att man verkade för ett återinförande av det tidigare tillståndssystemet för gränsöverskridande sjukvård och specialistsjukvård.
Ja, Europeiska unionen främjar rörlighet för sina medborgare och har en skyldighet att lagstifta om hälso- och sjukvård. Men vi måste se till att hälso- och sjukvård fortsätter att vara en offentlig nyttighet som på bästa tänkbara villkor är tillgänglig för alla, inte en källa till tillväxt som låter nationella sjukvårds- och socialförsäkringssystem konkurrera med varandra.
Małgorzata Handzlik: Direktivet om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård är ett viktigt steg för att undanröja de hinder som patienter fram till nu har stött på i EU:s medlemsstater. Det främsta syftet med direktivet är att göra det lättare för européer att få tillgång till vård i andra EU-medlemsstater, i synnerhet vård som inte finns tillgänglig i deras hemländer. Det här är särskilt goda nyheter för personer som bor i gränsområden och framför allt för individer som lider av sällsynta sjukdomar som kräver specialistsjukvård som de inte kan få i sina hemländer. Det gläder mig också att det finns flera bestämmelser som säkrar vissa fördelar för patienter, bl.a. det ömsesidiga erkännandet av recept, avskaffandet av kravet på utländska tilläggsförsäkringar och tillgången till patientjournaler. Idén om nationella kontaktpunkter som ska ha till uppgift att informera patienter om deras rättigheter är också viktig.
Patienter måste få utförlig information om hur de kan få tillgång till vård utomlands. De måste också upplysas om hur de kan få ersättning för kostnaderna för sådan vård, som ska ersättas utifrån kostnadsnivån i det land där patienten är försäkrad. Jag anser att de lösningar som man har funnit kommer att göra det lättare för patienterna att få tillgång till en säker och god sjukvård i hela Europeiska unionen.
Ian Hudghton: För några år sedan röstade jag för att sjukvård inte skulle omfattas av tjänstedirektivet och jag röstade mot direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård i första behandling. Den gången fanns det en tydlig tendens inom kommissionen att betrakta sjukvård som en handelsvara. Det är inte så jag ser på sjukvård - patienter ska inte bara behandlas som betalande kunder. Rådet har dock förbättrat lagförslaget avsevärt och ändrat den rättsliga grunden så att det inte är en ren inremarknadsfråga. Jag har därför röstat för betänkandet och är säker på att det kommer att stärka patienternas rättigheter i hela EU.
Juozas Imbrasas: Jag röstade för detta dokument därför att det går ut på att stärka patienternas rättigheter i samband med gränsöverskridande sjukvård. Det är beklagligt att det i dag råder så stor osäkerhet om rätten till vård, ersättning och ansvar för klinisk uppföljning i samband med gränsöverskridande sjukvård. Syftet med direktivet är att alla patienter - inte bara de mest välinformerade och förmögna - ska kunna dra nytta av ett antal vårdrättigheter som redan har erkänts av EU-domstolen. Målet är absolut inte att uppmuntra gränsöverskridande sjukvård i sig, utan att garantera tillgången till säker och god sjukvård när den kan vara till nytta eller är nödvändig. Direktivet ska ge patienterna möjlighet att göra ett val utifrån sina behov, inte sina resurser, ett val som är välinformerat och inte görs under tvång. För att inte diskriminera personer med lägre inkomster delar jag också parlamentets uppfattning att ursprungsmedlemsstaten ska betala det sjukhus i den andra medlemsstaten som erbjuder vården direkt, utan att medborgarna först måste betala själva, eller åtminstone att patienternas kostnader ersätts utan dröjsmål. Det är också mycket viktigt att varje medlemsstat inrättar en nationell kontaktpunkt som kan ge patienterna all nödvändig information om möjligheterna att få tillgång till sjukvård, hur man går tillväga och vilka dokument som krävs.
Filip Kaczmarek: Jag röstade av flera viktiga skäl för att Grossetêtebetänkandet skulle antas. Direktivet om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård innehåller många positiva saker. Det undanröjer hinder för behandling, garanterar likvärdig tillgång till sjukvård i hela EU för alla, sätter stopp för diskriminering av patienter, inför ett ömsesidigt erkännande av recept, förkortar väntetiderna för läkarbesök och undanröjer kravet på utländska tilläggsförsäkringar. Att direktivet innebär att personer som lider av sällsynta sjukdomar får omfattande tillgång till sjukvård och att funktionshindrade får högre ersättningsnivåer är andra saker som talar till dess fördel.
Direktivet ska förhindra vårdturism genom att slå fast att vårdkostnader ska ersättas upp till det tak som gäller i försäkringslandet. Om de faktiska kostnaderna är lägre än detta tak ska de ersättas fullt ut.
Tillståndsfrågan har lett till en livlig debatt. Godkännande av den nationella hälsovårdsfonden ska bara krävas för sjukhusvård eller dyra medicinska ingrepp, inte för några andra behandlingar, under förutsättning att de omfattas av den s.k. korgen av garanterade tjänster. Om en medlemsstat inte har gett patienter rätt till specialistbehandling på nationell nivå innebär direktivet inte att patienterna får rätt att få sådan behandling utomlands eller att kostnaderna för behandlingen kommer att ersättas. Personer med sällsynta sjukdomar utgör ett viktigt undantag.
Sandra Kalniete: skriftlig. - (LV) Direktivet om EU-medborgares rätt att få sjukvård i vilken som helst av de 27 medlemsstaterna är ett viktigt steg mot bättre sjukvård i EU. Det kommer särskilt lägligt med tanke på hur mycket arbetstagarna rör sig inom EU. När direktivet träder i kraft kommer patienter att få utförlig information om de nya reglerna så att de blir medvetna om vilka möjligheter de har och kan dra full nytta av dem. Medborgarna kommer att kunna få initial behandling i vilken medlemsstat som helst och läkare ska inte kunna vägra behandling. Enligt direktivet ska medborgarna i framtiden kunna välja i vilken medlemsstat de ska få planerad sjukvård.
De måste emellertid få förhandstillstånd från hemlandet, eftersom vården ska betalas utifrån priserna i den stat där patienten är bosatt. Det är emellertid ändå ett steg i rätt riktning, eftersom det kommer att förbättra tillgången till sjukvård. Vi måste komma ihåg att medborgarna har rätt att få vård i en annan medlemsstat om de inte kan få den där de bor, vilket är särskilt viktigt när det handlar om komplicerade eller sällsynta hälsoproblem. Både min grupp och jag stöder därför direktivet, eftersom det är ett viktigt steg från parlamentets sida som kommer att få positiva effekter för EU-medborgarnas liv.
Giovanni La Via: Jag stödde Françoise Grossetêtes rekommendation eftersom förslaget kommer att gynna EU:s medborgare. De nya bestämmelserna om sjukvård innebär i själva verket att EU-medborgarna kan få ersättning för vård i andra medlemsstater, under förutsättning att vården och kostnaderna normalt skulle täckas i deras hemländer. Detta kommer att gynna patienterna och förkorta de ibland alldeles för långa väntetiderna avsevärt. Vårt samhälle präglas av allt större rörlighet och jag anser att det i dag är viktigare än någonsin att underlätta EU-medborgarnas rörlighet, även inom ett så livsviktigt område som sjukvård. Jag anser också att det är viktigt att uppmärksamma den nya lagstiftningen om bekämpning av sällsynta sjukdomar, eftersom den syftar till att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna så att patienter i EU kan dra full nytta av sin rätt till behandling.
Elżbieta Katarzyna Łukacijewska: Jag anser att direktivet om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård är en framgång och har därför röstat för att det ska antas. Vår hälsa är vår mest värdefulla tillgång. Jag vill att européerna ska ha tillgång till bästa tänkbara sjukvård. Direktivet erbjuder patienter möjligheter och hopp och tvingar sjukvårdssystemen att genomföra ytterligare reformer. Det öppnar upp de europeiska sjukhusen och klinikerna för bl.a. polska patienter. Det är en bekräftelse på att EU är ett projekt under uppbyggnad och att vår prioritet ska vara att förbättra och främja samarbetet mellan EU:s medlemsstater på hälsoskyddsområdet.
David Martin: Jag röstade för betänkandet eftersom det nu har slagits fast att brittiska patienter bara kan få samma statligt finansierade vård utomlands som de skulle ha rätt till enligt det brittiska sjukvårdssystemet. Jag välkomnar att ändringsförslagen om att rätten skulle utvidgas till ”alla behandlingsmetoder som är tillräckligt prövade och testade av internationell medicinsk vetenskap” eller ”lika effektiv vård” röstades ned. Ett obegränsat utnyttjande av gränsöverskridande sjukvård hade kunnat leda till en enorm belastning på det brittiska sjukvårdssystemet.
Jiří Maštálka: Det dokument som har lagts fram har sitt ursprung i en debatt i Europaparlamentet som ägde rum under föregående valperiod. Det fanns en del brister och risker med det konkreta kommissionsförslaget som hade kunnat få en negativ inverkan på konsumentskyddet och därmed på medborgarna. Jag välkomnar kompromissen i ändringsförslag 107, framför allt därför att det ökar garantin för patienter i samband med gränsöverskridande sjukvård och lyfter fram den positiva utvecklingen mot ökad medvetenhet hos patienterna. Sist men inte minst anser jag det vara positivt att det i ändringsförslaget betonas att det är medlemsstaternas ansvar att tillhandahålla en säker, högkvalitativ, effektiv och tillgänglig hälso- och sjukvård på sitt territorium. Jag anser det också vara viktigt att fastställa under vilka omständigheter en medlemsstat kan vägra att ge förhandstillstånd. Ändringsförslaget innebär också positiva steg mot interoperabilitet och stöder samarbete inom prevention och diagnostik.
Véronique Mathieu: Hur kan vi säkra alla EU-medborgares grundläggande rättighet att röra sig fritt inom vårt gemensamma område om de inte ges möjlighet att enkelt få vård i andra medlemsstater än den där de är bosatta? Genom antagandet av detta direktiv kan patientrörligheten, som är en oupplöslig del av medborgarrörligheten, äntligen slås fast i en rättsakt. Jag vill gratulera föredraganden till den överenskommelse som man lyckades uppnå med rådet om denna viktiga text, vars antagande har dröjt alltför länge. Jag hoppas verkligen att medlemsstaternas införlivande av denna lagstiftning på sikt kommer att göra det möjligt för EU-medborgarna att verkligen få tillgång till en god gränsöverskridande hälso- och sjukvård.
Nuno Melo: För de allra flesta européer är det i dag oklart vad som gäller beträffande rätten till sjukvård, ersättning och ansvar för klinisk uppföljning i samband med gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Syftet med direktivet är att alla patienter - inte bara de mest välinformerade - ska kunna dra nytta av ett antal vårdrättigheter som i och för sig redan har erkänts av EU-domstolen. Direktivet befriar hur som helst inte medlemsstaterna från deras ansvar för de egna medborgarnas sjukvård. Det handlar bara om patienter och deras rörlighet inom EU, inte om fri rörlighet för tjänsteleverantörer.
Andreas Mölzer: Om väntetiderna för operationer i patientens hemland är långa kommer garantin att kostnaderna för vård utomlands kommer att täckas av patientens sjukförsäkringssystem att vara en stor lättnad. Bestämmelserna kommer att möjliggöra rörlighet inom EU för kroniskt sjuka. Men de kommer bara att göra nytta om de samtidigt kan garantera att det inte kommer att finnas någon vårdturism, vilket skulle öka trycket ytterligare på de redan ansträngda sjukförsäkringssystemen. Förutom att vissa medicinska områden i länder med avancerad sjukvård snabbt skulle kunna bli överbelastade finns det också en risk att fattigare EU-medlemsstater som har satsat mindre på sjukvård tvingas betala enorma kostnader. Vi får i detta sammanhang inte heller bortse från att det system genom vilket EU-ländernas sjukförsäkringssystem ska kunna ersätta varandra inte fungerar och att det under årens lopp har ackumulerats skulder på miljontals euro. Även om medlemsstaterna i teorin kan utesluta vissa typer av vård om de fruktar att strömmen av utländska patienter skulle kunna äventyra deras sjukvårdssystem kommer det inte att vara så enkelt i praktiken. Vi har inte ens lyckats lösa de nuvarande ersättningsproblemen och det är osannolikt att åtgärderna för att förhindra vårdturism kommer att vara effektiva. Jag har röstat mot förslaget till resolution för att förhindra att socialförsäkringsutgifterna skjuter i höjden.
Rareş-Lucian Niculescu: Jag röstade för Françoise Grossetêtes betänkande eftersom det är en klar förbättring för EU:s medborgare att få tillgång till gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Många av våra medborgare kan inte få vård för sina sjukdomar i den medlemsstat där de är bosatta. Vi måste därför göra det möjligt för dem att söka vård var som helst inom EU och att få ersättning för kostnaderna för denna vård.
Wojciech Michał Olejniczak: skriftlig. - (PL) Den 19 januari 2011 antog Europaparlamentet ett direktiv om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård som syftar till att förenkla reglerna för vård utomlands. Jag noterar med tillfredsställelse att Europaparlamentet som medlagstiftare har spelat en viktig roll när det gäller att utforma tydliga bestämmelser som gynnar patienterna, bl.a. om ersättning för kostnader för vård i andra länder. Bestämmelserna om gränsöverskridande hälso- och sjukvård är desto viktigare som de påverkar varenda medborgare i EU. Det nya direktivet garanterar ömsesidigt erkännande av recept och gör det lättare att få information om vård utomlands. De utökar dessutom behandlingsmöjligheterna för personer med sällsynta sjukdomar och förbättrar möjligheterna för funktionshindrade att få högre ersättning för sjukvårdskostnader. Europaparlamentet ska även spela en roll i inrättandet av nationella kontaktpunkter i varje medlemsstat som ska ge information om allt som rör vård utomlands. Kontaktpunkterna ska ha ett nära samarbete med varandra. Låt mig avsluta med att säga att det finns ett starkt behov av det direktiv som vi har antagit, eftersom den nuvarande lagstiftningen om vård utomlands är otydlig och alltför komplicerad, och att det för alla EU-medlemsstaters skull är absolut nödvändigt att förenkla dessa frågor.
Alfredo Pallone: Jag röstade för rekommendationen om ett antagande av Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, eftersom jag anser det vara helt grundläggande att garantera god sjukvård som uppfyller höga kvalitets- och patientsäkerhetskrav i hela EU. När direktivet väl har antagits kommer patienter att behöva ansöka om förhandstillstånd för att kunna söka vård i en annan medlemsstat. Detta kommer att garantera behandlingens och vårdens kvalitet och säkerhet. Patienter kommer sedan att kunna begära ersättning för vårdkostnaderna utifrån kostnadsnivån för likvärdig vård i försäkringsmedlemsstaten. De kommer också att få skydd, vård och ersättning för alla sällsynta sjukdomar, vars behandling kommer att främjas genom att medlemsstaterna ska samarbeta inom forskning.
Maria do Céu Patrão Neves: Varje medlemsstat har ansvar för att tillhandahålla sina medborgare sjukvård. I det här direktivet fastställs regler för att göra det lättare att få tillgång till gränsöverskridande hälso- och sjukvård som är säker och av hög kvalitet, och det främjar ett samarbete på sjukvårdsområdet mellan medlemsstaterna samtidigt som det till fullo respekterar ländernas jurisdiktioner.
Specialistsjukvården har utvecklats i olika takt. Vissa länder har skapat spjutspetscentrum för sällsynta eller kroniska sjukdomar som inte är vanliga just där men som kräver specialistvård. Detta är tveklöst ett av skälen till att främja fri rörlighet på detta område.
Direktivet är ännu ett exempel på hur EU verkar i européernas tjänst, samtidigt som det främjar solidariteten mellan invånarna och gynnar patienterna, särskilt dem som lider av sällsynta eller kroniska sjukdomar och som kan ha nytta av att få tillgång till spjutspetscentrum för sina sjukdomar.
Jag har av alla dessa skäl röstat för betänkandet.
Aldo Patriciello (PPE: ), skriftlig. - (IT) Genom direktivet kommer alla patienter att kunna utöva de rättigheter som redan har erkänts av EU-domstolen, samtidigt som socialförsäkringssystemen helt och hållet ligger kvar under medlemsstaternas behörighet, eftersom direktivet handlar om patienter och deras rörlighet inom EU, inte om fri rörlighet för tjänsteleverantörer.
Jag är positiv till en grundlig översyn av dagens otillfredsställande situation när det gäller sjukvård, vilken präglas av den konflikt som råder mellan rättspraxis och de nationella systemen. Låt mig poängtera att parlamentet intog samma ståndpunkt under första och andra behandlingarna, genom att kodifiera domstolens rättspraxis om gränsöverskridande vård (EU-medborgare har rätt att få vård i andra länder på samma villkor som i sina hemländer) och delar rådets önskan att motverka vårdturism.
Förslaget innehåller en särskild skyddsklausul och ett system för förhandstillstånd som är flexibelt för patienter, men samtidigt gör det möjligt att förvarna om exceptionella kostnader som kan uppstå. Syftet är alltså att stärka patienternas rättigheter genom att garantera tillgång till information och samarbete mellan medlemsstaterna.
Försäkringsmedlemsstaten måste se till att dess medborgare har tillgång till information. Andrabehandlingsrekommendationen går ett steg längre genom att ta vederbörlig hänsyn till möjligheterna när det gäller e-hälsa.
Rovana Plumb: Jag röstade för betänkandet, som gynnar EU:s medborgare genom att föreskriva tydligare regler om patienters rättigheter att söka vård utomlands och ger dem möjlighet att göra ett val baserat på deras behov, inte deras resurser, ett val som är välinformerat och inte görs under tvång. Direktivet slår fast följande principer: patienter ska kunna få den polikliniska vård som de har rätt till i sina egna medlemsstater i en annan medlemsstat utan förhandsgodkännande och få ersättning för vårdkostnaderna upp till det tak som fastställs i deras eget sjukvårdssystem. Information är en annan viktig fråga. Alla medlemsstater ska därför vara skyldiga att ha en nationell kontaktpunkt som kan informera patienter om rätten till sjukvård, hur man går tillväga, klagomål, överklaganden och så vidare.
Paulo Rangel: Efter de mål som har prövats i EU-domstolen är syftet med detta direktiv att förtydliga och stärka användarnas rättighet till säker och högkvalitativ gränsöverskridande hälso- och sjukvård genom att främja patientrörligheten inom EU och öka medlemsstaternas samarbete och solidaritet på detta område. Det är därför ett stort framsteg för den europeiska integrationen och jag har följaktligen röstat för detta betänkande.
Raül Romeva i Rueda: Den lagstiftning som i dag har antagits är ett viktigt framsteg för patienternas rättigheter i EU. De gröna anser att den slutliga kompromiss som har antagits idag gör en bra avvägning mellan att garantera patienternas rättigheter till gränsöverskridande hälso- och sjukvård och att skydda en god hälso- och sjukvård på nationell nivå. Patienter kommer att ha rätt att få vård på sjukhus i andra medlemsstater och att få den ersättning som de skulle ha haft rätt till om de hade fått vården hemma. Denna rättighet får emellertid inte ges på bekostnad av hållbara nationella hälso- och sjukvårdssystem. De gröna anser att den slutliga kompromissen gör det möjligt för medlemsstaterna att inrätta ett rimligt system med förhandstillstånd för ersättning av vårdkostnader, och att parlamentsledamöterna har lyckats hålla nere antalet skäl för vilka en patient kan vägras vård i ett annat land. Medlemsstaterna kommer framför allt inte att kunna vägra ersättning om förhandstillstånd har getts, vilket var en viktig fråga.
Marie-Thérèse Sanchez-Schmid: Det direktiv om gränsöverskridande hälso- och sjukvård som ska bli föremål för omröstning i dag är en revolution, vilket jag välkomnar. EU:s befogenheter när det gäller hälso- och sjukvård är en mycket känslig fråga och det är inte mer än rätt att varje medlemsstat inrättar sina egna system för social trygghet och sjukförsäkring utifrån sin egen kultur. Men varför bygga ett Europa och garantera fri rörlighet om det inte samtidigt är möjligt att få vård inom hela EU? Parlamentet har i tre år kämpat för att skapa rättslig visshet kring gränsöverskridande hälso- och sjukvård och klargöra villkoren för ersättning. Ett stort steg kommer nu att tas och jag vill tacka min kollega Françoise Grossetête för hennes insats. Det här är ett historiskt ögonblick: hälsans Europa håller på att byggas och den gränsöverskridande hälso- och sjukvården kommer inte längre att vara en risk, utan en möjlighet. Låt oss se till att vi omsätter detta i praktiken, så att varje EU-medborgare kan få del av högkvalitativ hälso- och sjukvård. Det är det pris som måste betalas för hälsa.
Daciana Octavia Sârbu: Jag har idag röstat för ökad rättslig visshet och patientrörlighet i fall där människor är tvungna att resa utomlands för att få vård. Under idealiska förhållanden skulle ingen patient behöva lämna sitt hemland för att få medicinsk behandling, men när det är nödvändigt måste de kunna göra det med vetskap om sina rättigheter i fråga om vård och ersättning. Det är också viktigt att medlemsstaternas vårdsystem är medvetna om sina skyldigheter och att de har kvar rätten att välja, förvalta och tillhandahålla sjukvård på det sätt de anser vara lämpligt.
Betänkandet behandlar dessa två och många andra viktiga frågor, bl.a. behandling av sällsynta sjukdomar och europeiska referensnätverk för att främja ett utbyte av bästa metoder. Frågan om gränsöverskridande hälso- och sjukvård har inte alltid varit lätt och jag vill tacka föredraganden och skuggföredragandena för deras hårda arbete med denna fråga.
Peter Skinner: Jag är positiv till betänkandet eftersom det tar upp en del av de nuvarande problemen som staterna inte har tagit itu med. Det är inte, som vissa påstår, ett direktiv som säger åt medlemsstaterna hur de ska sköta sina sjukvårdssystem. Det är ett betänkande som Storbritannien anser sig kunna stödja, främst därför att man har lyckats lösa många av de problem som fanns i tidigare betänkanden. Innebörden av direktivet om patienträttigheter är att de rättigheter som redan finns förbättras, framför allt att patienter som inte kan få adekvat behandling i Storbritannien nu kan åka någon annanstans inom EU enligt redan gällande bestämmelser. Det faktum att det förmodligen kommer att vara mycket få personer som gör detta beror på den betydelse familjens stöd har för de sjuka, där närhet är det viktigaste.
Kostnaderna i Storbritannien bör ersättas när det finns rimliga skäl för behandling utomlands. Det handlar inte om en blankocheck för vårdturism, det handlar om att tillämpa nu gällande brittiska regler för medborgarna.
Bart Staes: Direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård - som jag stöder - ger patienter entydiga rättigheter att söka medicinsk behandling utomlands och att få ersättning utifrån gällande kostnadsnivåer i deras hemländer. Detta skapar ökad rättslig visshet för patienter i gränsområden, personer som besöker andra länder, patienter med sällsynta sjukdomar och patienter som ställs inför långa väntetider. För att värna vårdens kvalitet och en rättvis tillgång till vård får medlemsstaterna emellertid kräva att patienter ska ha förhandstillstånd för sådan behandling. Detta kommer att vara ett krav för inläggning på sjukhus eller mycket dyrbar eller riskfylld behandling.
Ersättning kan dessutom vägras under vissa mycket begränsade omständigheter (t.ex. om likvärdig behandling finns tillgänglig i patientens hemland) och medlemsstaterna ska ha rätt att ingripa om det finns bevis för överutnyttjande. Direktivet bevarar således balansen mellan patienternas rätt till god sjukvård och medlemsstaternas rätt att finansiera sin egen sociala trygghet och organisera sin egen sjukvård. Jag hoppas dessutom att patienternas önskan om att söka vård någon annanstans inte ska sätta onödigt tryck på den högkvalitativa vård som är förstahandsvalet för de allra flesta patienter i de länder där den erbjuds.
Michèle Striffler: Även patienter har rätt att röra sig fritt. Jag har därför röstat för betänkandet om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård. I Alsace är frågan om gränsöverskridande hälso- och sjukvård, precis som i alla andra gränsområden, mycket viktig om det t.ex. är närmare till vård i utlandet än i den medlemsstat där man är bosatt.
Betänkandet kommer att göra det möjligt för alla EU-medborgare att få information om gränsöverskridande hälso- och sjukvård och att få reda på sina rättigheter på detta område via de nya kontaktpunkter som ska inrättas i varje medlemsstat. Antagandet av denna text är startpunkten för ett verkligt hälsans Europa som kommer att gynna 500 miljoner medborgare.
Nuno Teixeira: Det krävs vissa åtgärder för att förverkliga målet att bygga en inre marknad grundad på fri rörlighet mellan medlemsstaterna. Den fria rörligheten för personer och tjänster fäster särskilt uppmärksamheten på den vård som medborgare i en medlemsstat kan få i en annan medlemsstat. EU-domstolen har bekräftat patienträttigheterna beträffande just rätten till vård för att garantera en säker och god sjukvård och att patienter får ersättning. Efterfrågan på större rättslig visshet på detta område innebär att medlemsstaterna måste samarbeta med varandra, särskilt genom att erkänna recept utfärdade i andra medlemsstater och att garantera en god sjukvård inom sitt eget territorium. Jag vill särskilt framhålla att kommissionen är skyldig att vidta åtgärder för att göra det lättare att förstå information som rör recept och instruktioner om hur läkemedlen ska tas som anger det aktiva ämnet och dosering, vilket kommer att få tydligt positiva effekter för patienterna. Frågans särart gör att den måste behandlas i ett annat direktiv än tjänstedirektivet. Jag röstade för betänkandet av min kollega från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), Françoise Grossetête, eftersom jag anser att det är relevant att bekräfta patienternas rättigheter till gränsöverskridande sjuk- och hälsovård.
Róża Gräfin von Thun und Hohenstein: Direktivet om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård är ett oerhört viktigt dokument för EU:s medborgare och jag har därför mycket uppmärksamt följt arbetet med denna fråga. Jag noterar med tillfredsställelse att direktivet ger patienter rätt att välja var de ska få vård och därmed stärker den gemensamma marknaden, vilket är huvudsyftet med mitt arbete i Europaparlamentet. Det innebär också att direktivet inför anpassningar som tar hänsyn till medborgarnas frihet att resa och arbeta i vilken EU-medlemsstat som helst. Det här direktivet, som skulle kunna kallas ett hälsans Schengen, tar upp sådana frågor som ömsesidigt erkännande av recept, stopp för diskriminering av patienter på grund av deras ursprungsland och avskaffande av kravet på utländska tilläggsförsäkringar.
En annan mycket viktig fråga när det gäller den gemensamma marknaden är den om förfalskade läkemedel. I direktivet understryks att detta utgör ett allvarligt problem, särskilt i samband med gränsöverskridande hälso- och sjukvård, vilket även gäller vårdturism. Direktivet tacklar detta problem genom att se till att vårdkostnaderna ersätts upp till garantinivån i hemlandet eller, om vården eller ingreppet kostar mindre än detta belopp, att ersättning utgår för de faktiska kostnaderna. De lösningar som införs kommer att förbättra situationen för patienter i EU och stärka den gemensamma marknaden. Jag har därför röstat för till att direktivet ska antas.
Thomas Ulmer: Jag var glad över att kunna rösta ja till betänkandet, som efter överenskommelsen med rådet i andra behandling, kommer att medföra stora förbättringar av den fria rörligheten för patienter inom EU. Poliklinisk behandling kommer nu inte att vara något problem för medborgarna i EU och vård på sjukhus har blivit mycket enklare. Det är på sådana här områden som EU kan ge ett väsentligt mervärde. Resultatet är att hälso- och sjukvårdssektorn gradvis håller på att förvandlas från ett lapptäcke av enskilda tjänster till en enda enhet.
Viktor Uspaskich: Det är mycket viktigt för våra medborgare att ha möjlighet att få nödvändig och högkvalitativ hälso- och sjukvård vare sig de är hemma eller utomlands. Jag är glad över att betänkandet även talar om patientrörlighet inom EU. Litauer som lever och arbetar utomlands måste ha möjlighet att få vård om de behöver det, utan att vara tvungna att betala absurda summor eller vänta i månader i ovisshet. Information är avgörande. Jag stöder föredragandens förslag att varje medlemsstat ska ha en nationell kontaktpunkt för att informera patienter om rätten till hälso- och sjukvård och om hur man går tillväga. Ibland finns det inte någon vård tillgänglig för alla sjukdomar i en medborgares hemland och i sådana fall bör vård erbjudas i ett annat land. Vi måste försöka se till att gränsöverskridande hälso- och sjukvård eller ”vårdturism” (som föredraganden påpekar i det här fallet) inte försvagar våra nationella vårdsystem. Det är nödvändigt att finna en perfekt balans. Att priserna är låga och att det är enkelt att resa gör Litauen särskilt attraktivt för andra EU-medborgare som kan söka sig utomlands för att hitta billigare behandlingar och billigare operationer. Utan stränga kontroller kan ”vårdturism” leda till ett överskott på tjänster eller onödiga logistiska kostnader, i synnerhet för nya EU-medlemsstater som Litauen.
Derek Vaughan: Det finns stora skillnader mellan hälso- och sjukvårdsstrukturerna i EU och jag stöder detta direktiv som drar upp konturerna för ett enhetligt tillvägagångssätt att finansiera gränsöverskridande hälso- och sjukvård.
Även om gränsöverskridande hälso- och sjukvård bara berör en liten andel av EU:s medborgare innebär förtydligandet av dessa patienters gällande rättigheter i denna enda rättsakt att medborgare som vill resa till en annan medlemsstat för att få vård är ekonomiskt skyddade. Det är viktigt att t.ex. patienter som bor nära nationella gränser och invånare i mindre medlemsstater som lider av sällsynta sjukdomar får ekonomiskt stöd när de söker vård på andra håll inom EU.
Överenskommelsen kommer att göra det möjligt att ge patienter ersättning för vård upp till det tak som fastställs i deras egna nationella vårdsystem för liknande vård. Direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård kommer även att innebära att medlemsstaterna inrättar kontaktpunkter för att ge tillräcklig information till medborgare som vill resa utomlands för att få vård.
Marie-Christine Vergiat: Den 19 januari antog Europaparlamentet EU-lagstiftning om patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård.
Jag kan bara stödja rätten till sjukvård för alla EU-medborgare oavsett i vilken stat de är bosatta. Det är emellertid inte detta som är huvudsyftet med denna text, som först och främst har som mål att stärka den inre marknaden snarare än att främja en allomfattande tillgång till hälso- och sjukvård.
I texten sägs att möjligheten att resa utomlands för att få vård särskilt kan gynna patienter som står på långa väntelistor eller som inte kan få specialistvård.
Patienters viktigaste rättighet är att utan hinder få adekvat och omedelbar behandling där de är bosatta. Det är motbjudande att lägga fram det som en rättighet att en sjuk människa ska behöva förflytta sig och bekosta en resa utomlands för att få adekvat vård.
I stället för att hjälpa offentliga hälso- och sjukvårdssystem att garantera lika rätt till god sjukvård uppmanas patienter välja vård inom EU som vilken annan vara som helst som får omsättas fritt inom Europeiska unionen.
En sådan syn på hälso- och sjukvård kan jag inte ställa mig bakom.
Laima Liucija Andrikien: Jag instämde i denna resolution om frivilliga Flegt-partnerskapsavtal med Republiken Kamerun och Republiken Kongo. Det måste understrykas att de frivilliga avtalen om handel med timmer inte får undergräva EU:s övergripande mål att bekämpa klimatförändringarna och måste garantera en hållbar användning av skogsresurser. Jag hoppas att de frivilliga avtalen ska främja, snarare än motverka, idén om gemensamma insatser för att stoppa handeln med olagligt fällt timmer och bidra till ansträngningarna att stoppa avskogning och skogsförstörelse, samt de koldioxidutsläpp och den minskning av den biologiska mångfalden som följer på sådan avskogning och skogsförstörelse i världen.
Jag stöder därför kraven på att kommissionen ska se till att EU för en konsekvent politik och fästa största vikt vid att se till att de frivilliga partnerskapsavtalen inte uppmuntrar en expansion av industriell avverkning till intakta skogslandskap, samt arbeta med alla stater som undertecknar frivilliga partnerskapsavtal i framtiden för att kontrollera och vidta åtgärder för att undanröja både direkta och indirekta negativa effekter av kommersiell avverkning på vilda djur och växter.
Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar de frivilliga partnerskapsavtalen på grund av vad de representerar i fråga om att bekämpa handeln med olagligt avverkat timmer i EU. Jag vill understryka deras betydelse för att sätta stopp för avskogning och skogsförstörelse, samt de för de koldioxidutsläpp och den minskning av den biologiska mångfalden som följer på sådan avskogning och skogsförstörelse i världen. Betänkandena främjar på en och samma gång ekonomisk tillväxt, mänsklig utveckling och hållbara livsmedelskällor. Jag uppmanar kommissionen att se till att EU för en konsekvent politik som verkligen främjar ett infriande av de internationella åtaganden som parterna har gjort i de frivilliga partnerskapsavtalen.
Marielle De Sarnez: Enligt FN är 20-40 procent av världens timmerproduktion ett resultat av olaglig avverkning. Avskogningen ökar dessutom med 13 miljoner hektar varje år och ger upphov till uppskattningsvis 20 procent av de globala utsläppen av koldioxid. De frivilliga partnerskapsavtal som parlamentet just har antagit kommer att bidra till att motverka handeln med olagligt avverkat timmer genom att förbättra spårbarheten för timmer som har avverkats i Republiken Kongo och Kamerun tack vare oberoende övervakning och strategier för god skogsförvaltning. Mer generellt erinrar avtalen om det ansvar som vilar på EU i samband med förhandlingar om handelsavtal. Europeiska kommissionen måste föra en konsekvent handelspolitik och se till att handelsavtalen inte leder till en storskalig avskogning för att tillgodose kraven på fri handel inom timmer- eller biobränsleproduktionen. Parlamentet insisterar därför på att Europeiska kommissionen regelbundet ska lägga fram en rapport om genomförandet av dessa avtal.
Edite Estrela: Jag röstade för resolutionsförslaget om frivilliga Flegt-partnerskapsavtal, eftersom avtalen kommer att göra det möjligt för oss att fastställa en god praxis för framtida förhandlingar med länder som levererar trä i syfte att utrota olaglig avverkning samt bevara och använda världens skogsresurser på ett hållbart sätt.
Diogo Feio: Olaglig avverkning är inget annat än skövling av naturresurser i länder som levererar trä, vanligtvis utvecklingsländer, och det är ett klart angrepp på den biologiska mångfalden och människors livskvalitet och framtidsutsikter. Om de avtal som har ingåtts med Republiken Kongo och Republiken Kamerun visar sig vara effektiva för att bekämpa detta gissel kan de komma att bana väg för framtida avtal av samma slag. Jag välkomnar EU:s intresse av att skydda andra länders naturresurser, men vill samtidigt betona att trots det regelverk som upprättas genom avtalen är varje seger i kampen mot handeln med olagligt timmer starkt beroende av regeringarna och myndigheterna i de timmerproducerande länderna. Utan deras inblandning och faktiska engagemang blir alla instrument man kommer överens om värdelösa. Denna modell är därför också en uppmaning till dessa länders motparter i EU att ta sitt ansvar och inse vikten av att skydda framtida generationers intressen och agera för allas bästa genom att stå emot lockelsen av omedelbara vinster.
José Manuel Fernandes: EU har ansträngt sig för att bekämpa olaglig skogsavverkning och samtidigt bevara och använda världens skogsresurser på ett hållbart sätt.
Jag välkomnar därför undertecknandet av de frivilliga partnerskapsavtalen med Kamerun och Republiken Kongo i syfte att förbättra skogsförvaltningen och om nödvändigt reformera befintlig lagstiftning för att se till att verksamheten inom skogsbrukssektorn är öppen, respekterar urbefolkningars rättigheter och inte bidrar till negativa miljöeffekter.
Avtalen är avgörande för att utrota olaglig skogsavverkning och därmed sätta stopp för avskogning och skogsförstörelse samt de för de koldioxidutsläpp och den minskning av den biologiska mångfalden som följer på sådan avskogning och skogsförstörelse i världen. Jag vill därför understryka hur viktigt det är att uppmana kommissionen att regelbundet sammanställa och lägga fram en lägesrapport till parlamentet om genomförandet av de olika bestämmelserna i alla nuvarande och framtida avtal.
João Ferreira: Det konstateras med rätta i denna resolution att den storskaliga industriella exploateringen av tropiska skogar är ohållbar, eftersom den leder till nedbrytning och förstörelse av ekosystem som är mycket viktiga, både ur funktionell synpunkt och på grund av de naturtillgångar som de skyddar. Vi anser också att det är rätt och lägligt att resolutionen pekar på begränsningarna och motsägelserna i de frivilliga Flegt-partnerskapsavtalen. Den innehåller dock inte det som krävs för att angripa orsakerna till problemet med olaglig och ohållbar skogsavverkning. Det är framför allt viktigt att nämna att detta problem inte kan skiljas från de enorma bristerna i dessa länders ekonomier och den utbredda fattigdomen bland deras invånare, och att denna verksamhet ibland är den enda inkomstkällan för många familjer. Detta leder oundvikligen till den slutsats som finns med i vårt ändringsförslag, som tyvärr förkastades, att olaglig och ohållbar skogsavverkning bara kan stoppas om man tar itu med den fruktansvärda sociala och ekonomiska situationen i dessa länder i syfte att förändra den ekonomiska modell som bygger på ett starkt beroende av exploatering och export av ett litet antal råvaror till industriländer, vilket främjar ett nykolonialt beroendeförhållande och uppmuntrar plundring av resurser från utvecklingsländer och deras underkuvande.
Jarosław Kalinowski: Jag vill än en gång använda Europaparlamentet som forum för att erinra alla om skogarnas betydelse för klimatet, vattenförvaltning, jordbruk och kulturen i landet eller regionen i fråga, särskilt i landsbygdsområden. Varor tillverkade av timmer har också ett avsevärt marknadsvärde. Vi måste därför vara helt säkra på att timmer från Kamerun, Republiken Kongo eller något annat tredjeland har avverkats, transporterats och saluförts på lagligt sätt och med respekt för lokalbefolkningarnas behov och lagstiftningen om skogsförvaltning. Partnerskapet med dessa länder kommer att leda till en bättre skogsförvaltning och större trovärdighet och konkurrenskraft för exporterande länder på den internationella arenan.
David Martin: Jag välkomnar denna resolution, som läggs fram i samband med godkännandeförfarandet beträffande de frivilliga partnerskapsavtalen om skogslagstiftning och handel med timmer med Kamerun och Kongo. I resolutionen betonas med rätta att tillräcklig finansiering, övervakning och delaktighet för icke-statliga organisationer och civilsamhället kommer att vara avgörande för att avtalen ska uppnå sina syften.
Jean-Luc Mélenchon: Frågan om skogsförstörelse spelar en helt avgörande roll i kampen mot skövlingen av den biologiska mångfalden. Skogsförstörelsen är i första hand ett resultat av de produktionsstyrda argumenten för den moderna tidens globalisering och är därför fullständigt laglig. Genomförandet av bilaterala frivilliga partnerskapsavtal för att bekämpa den olagliga exploateringen av skogar är ett mycket halvdant steg mot inrättandet av den mekanism för att bestraffa alla miljöbrott som krävs. Dessa avtal, som fortfarande är mycket primitiva, förtjänar dock ändå att uppmuntras och framför allt förbättras.
Nuno Melo: Skogsavverkningen i afrikanska länder är ofta olaglig, vilket har ett starkt inflytande på skyddet av producentländernas naturresurser, förutom att det är en attack på den biologiska mångfalden och på människors livskvalitet och framtidsutsikter.
Den här typen av avtal med Republiken Kongo och Kamerun kan, om de är effektiva och verkligen lyckas sätta stopp för olaglig avverkning i dessa afrikanska länder, bidra till att stoppa denna trend. Det är anmärkningsvärt att EU använder sig av den här typen av avtal för att skydda andras naturresurser. För att dessa initiativ ska lyckas är det emellertid mycket viktigt att även regeringarna och myndigheterna i de producerande staterna sluter upp i denna kamp.
Andreas Mölzer: Vi kan inte räkna med att partnerskapsavtalen om en hållbar användning av världens skogsresurser ska leda till några underverk. Den olagliga avverkningen kan bara bekämpas effektivt om de lokala systemen blir mer motståndskraftiga mot korruption, om de bakdörrar som för närvarande används för att kringgå befintliga regler stängs till och om slutligen kraftiga böter och påföljder kan utdömas för brott mot reglerna. När det gäller de skador på miljön som verksamheten inom skogsbrukssektorn orsakar är det viktigt att inte glömma bort de skador som orsakas av transporterna. Även om vi inte kan räkna med några underverk är avtalen ett steg i rätt riktning, varför jag har röstat för betänkandet.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för resolutionsförslaget om partnerskapsavtalen om skogslagstiftningens efterlevnad, förvaltning och handel med skog samt import av trävaruprodukter till unionen. Jag röstade ja eftersom jag anser att förhandlingarna om dessa frivilliga partnerskapsavtal gör det möjligt för oss att få fram riktlinjer för bästa metoder som kan fungera som en mall för de förhandlingar som är på gång om andra frivilliga partnerskapsavtal med timmerproducerande länder.
Jag välkomnar i detta sammanhang att EU tar på sig sin del av ansvaret för att utrota olaglig avverkning och handel i samband med detta, och för att öka ansträngningarna att bevara och använda världens skogsresurser på ett hållbart sätt. Jag välkomnar att de inblandade parternas åtaganden för att förbättra skogsförvaltningen är transparenta och respekterar urbefolkningarnas rättigheter, samtidigt som de säkrar skogarnas biologiska mångfald, klimatet och en hållbar mänsklig utveckling.
Paulo Rangel: Jag röstade för detta resolutionsförslag om frivilliga partnerskapsavtal med Kamerun och Republiken Kongo. Jag vill framhålla att det i samband med förhandlingar om framtida avtal av detta slag måste föreskrivas åtgärder som säkrar målen att utrota olaglig avverkning, att bevara och använda skogsresurserna på ett hållbart sätt samt att respektera lokalbefolkningarnas rättigheter.
Raül Romeva i Rueda: Efter en noggrann granskning tillsammans med flera icke-statliga organisationer har vi beslutat stödja undertecknandet av de två frivilliga partnerskapsavtalen. De grönas rekommendationer antogs enhälligt i utskottet. I vår motivering krävde vi dock att kommissionen skulle förklara några detaljer mer ingående. För att ta upp ytterligare några saker har en muntlig fråga med debatt därför lagts fram med stöd från alla politiska grupper, i vilken understryks att kommissionen måste se till att vissa kriterier garanteras, inte bara under undertecknandefasen utan även under avtalens mest avgörande genomförandefas. Vi begär t.ex. att kommissionen inom sex månader efter ikraftträdandet av ett frivilligt partnerskapsavtal ska lägga fram en rapport om de åtgärder som har vidtagits för att fortsätta och bibehålla dialogen mellan de berörda parterna civilsamhället, inbegripet lokal- och urbefolkningarna under genomförandefasen. I texten framhålls risken med storskalig exploatering av skogar och både de direkta och indirekta effekterna av kommersiell avverkning på vilda djur och växter, biologisk mångfald, avskogning, skogsförstörelse och lokalbefolkningar och urbefolkningar. Vi har också försökt ta upp det viktiga behovet av att garantera yttrandefrihet och respekt för de mänskliga rättigheterna, så att klagomål kan framföras i alla länder som omfattas av frivilliga partnerskapsavtal.
Licia Ronzulli: Frivilliga partnerskapsavtal om skogslagstiftningens efterlevnad, förvaltning av och handel med skog samt import av trävaruprodukter till unionen (Flegt) är den europeiska modellen för att bekämpa den olagliga internationella handeln med timmer som för närvarande befinner sig på förslagsnivå.
De godkända partnerskapen med Republiken Kamerun och Republiken Kongo innehåller riktlinjer för god praxis som kan fungera som en viktig mall för andra pågående förhandlingar med timmerproducerande länder. Idén om gemensamma insatser för att stoppa handeln med olagligt avverkat timmer och produkter tillverkade av sådant timmer, och att bidra till ansträngningar att stoppa avskogning och skogsförstörelse, samt de för de koldioxidutsläpp och den minskning av den biologiska mångfalden som följer på sådan avskogning och skogsförstörelse i världen, är central i den godkända texten. Detta skulle samtidigt främja en hållbar ekonomisk tillväxt, en hållbar mänsklig utveckling och respekt för ur- och lokalbefolkningar.
Även om skogar enbart tillhör de stater där de ligger är skogsmiljön ett av mänsklighetens gemensamma arv och måste skyddas, bevaras och om möjligt återställas med det yttersta målet att bevara den globala biologiska mångfalden och ekosystemens funktioner och skydda världens klimat mot de förändringar som nu äger rum.
Bart Staes: Inom ramen för Flegt har länder som exporterar tropiskt timmer börjat upprätta frivilliga partnerskapsavtal med EU för att garantera att timret kan spåras och är lagligt. I avtalen föreskrivs också en oberoende övervakning. De kan därmed sätta en standard för förvaltning och exploatering av skogar. Jag kan bara välkomna att kommissionen har ingått avtal med Kamerun och Republiken Kongo. Avtalen utgör en bra grund för framtida frivilliga partnerskapsavtal med t.ex. vissa asiatiska länder och med Demokratiska republiken Kongo.
En annan viktig fråga för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen är att kommissionen har åtagit sig att inom sex månader efter ikraftträdandet av de frivilliga partnerskapsavtalen lägga fram en rapport om de åtgärder som har vidtagits för att fortsätta och bibehålla dialogen mellan de berörda parterna civilsamhället, inbegripet lokal- och urbefolkningarna. Överexploateringen av skogar hotar inte bara lokalbefolkningen utan även djur- och växtliv och den biologiska mångfalden. Avtalen kommer att minska den massavskogning som leder till ökad global uppvärmning.
Luís Paulo Alves: Jag stöder målet att skapa en rättslig ram för att märka och garantera trävaruprodukters spårbarhet, inrätta förfaranden för en statlig och oberoende kontroll som intygar att alla trävaruprodukter som exporterats från Republiken Kamerun till de europeiska marknaderna har förvärvats, avverkats, transporterats och exporterats lagligt, i syfte att garantera en laglig exploatering av de kamerunska skogarna och förstärka tillämpningen av skogslagstiftningen och förbättra förvaltningen. Jag anser också att avtalet är oerhört viktigt eftersom detta land är Afrikas största exportör av timmer till Europa och det finns allvarliga problem på flera förvaltningsnivåer, däribland miljöförstörelse och korruption. Det är också nödvändigt att se till att de internationella åtaganden som EU och Kamerun har gjorts fullgörs vad gäller miljön, att det införs en övervakning av civilsamhället och större delaktighet för lokal- och urbefolkningar, så att de kan utöva sina grundläggande rättigheter.
Zigmantas Balčytis: Jag röstade för denna rekommendation. Kamerun, som till 40 procent är täckt av skog, är den största afrikanska exportören av trävaror till Europa. Landet säljer 80 procent av sågat virke till EU. Sektorn har dock allvarliga problem när det gäller förvaltningen, vilket medför miljöproblem, orättvisor, fattigdom och korruption. Fram till i dag har undersökningar som har gjorts av icke-statliga organisationer visat att 20 procent av det kongolesiska timmer som importeras till den europeiska marknaden är av olagligt ursprung, vare sig det är avsett för produktion, försäljning, bearbetning eller export. Detta frivilliga partnerskapsavtal mellan Europeiska unionen och Kamerun är ett bra exempel på hur vi genom att vara ansvarsfulla köpare kan ha ett positivt inflytande på kvaliteten på miljön i tredjeländer eller världen i allmänhet, minska föroreningar och bekämpa klimatförändringar, fattigdom och korruption. Jag anser att principen om ansvarsfulla köp kan bidra starkt till att minska volymen av illojal och olaglig handel och bidra till att skydda skogar och biologisk mångfald.
Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar de åtaganden som har gjorts mellan EU och Republiken Kamerun för att förbättra skogsförvaltningen och om nödvändigt reformera befintlig lagstiftning, för att se till att verksamheten inom skogsbrukssektorn är transparent, respekterar urbefolkningars rättigheter och inte bidrar till en negativ miljöinverkan.
Skogsmiljön är världens gemensamma arv och måste skyddas, bevaras och om möjligt återställas med det yttersta målet att bevara den biologiska mångfalden och ekosystemens funktioner, samt att skydda klimatet. För att uppnå dessa mål måste partnerregeringar i Afrika och tredjeländer upprätta planer för resursförvaltning och markutnyttjande. De måste samtidigt fastställa vilket bistånd från utländska partner och internationella organisationer som behövs för att uppnå dessa mål.
George Sabin Cutaş: Jag röstade för ingåendet av ett frivilligt partnerskapsavtal mellan Europeiska unionen och Republiken Kamerun om skogslagstiftningens efterlevnad, eftersom det kommer att utgöra ett regelverk för en laglig hantering av exploateringen av timmer i Kamerun och av dess export till EU. Syftet med detta är att få bort den korruption som är roten till den olagliga handeln med timmer och att upprätta ett antal riktlinjer för god förvaltning på detta område.
Civilsamhällets medverkan till avtalet är ett positivt steg och måste fortsätta i syfte att garantera extern kontroll av framstegen i processen för att få bort bedrägerier och utveckla en hållbar handel.
Edite Estrela: Jag röstade ja till rekommendationen om det frivilliga partnerskapsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kamerun, eftersom avtalet föreskriver en rad politiska och lagstiftningsmässiga reformer som gör det möjligt för skogssektorn i Kamerun att främja en god förvaltning och transparens, i syfte att bekämpa bedrägerier och olaglig handel med trävaror.
Diogo Feio: Ingåendet av det frivilliga partnerskapsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kamerun om skogslagstiftningens efterlevnad, förvaltning av och handel med skog (Flegt) samt import av trävaruprodukter till unionen är av största betydelse med tanke på de negativa effekter den olagliga handeln med trävaror med nödvändighet för med sig. Avtalet bör göra det möjligt att spåra trävarornas ursprung och uppmuntra genomförandet av oberoende kontroller som kan bevisa deras ursprung. Jag hoppas att man genom att knyta Kamerun till Flegt effektivt kommer att minska de resurser som smugglarna har tillgång till och därigenom införa ett effektivt och transparent system för kontroll av trävaruprodukters laglighet.
José Manuel Fernandes: Europeiska unionen har gjort stora ansträngningar för att bekämpa olaglig avverkning, samtidigt som man försöker bevara skogsresurser och främja en hållbar användning av dem på global nivå.
Jag välkomnar därför ingåendet av det frivilliga partnerskapsavtalet med Kamerun i syfte att förbättra skogsförvaltningen och när så krävs reformera befintlig lagstiftning och se till att verksamheten inom skogssektorn är transparent, respekterar ursprungsbefolkningarnas rättigheter och inte bidrar till negativ miljöpåverkan.
Dessa avtal är av största vikt för att få bukt med olaglig avverkning och därigenom få ett slut på avskogning och skogsförstörelse och koldioxidutsläpp och minskad biologisk mångfald på global nivå som följer i deras spår. Jag vill i det sammanhanget betona hur viktigt det är att kommissionen uppmanas att regelbundet sammanställa en lägesrapport om genomförandet av de olika bestämmelserna i alla löpande och kommande avtal och lägga fram den för parlamentet.
João Ferreira: Även om målen som ställs upp i detta avtal, som handlar om spårbarhet och kontroll av trävaruprodukter från Republiken Kamerun, helt klart är lovvärda tar de inte itu med problemet med skogsförstörelsen i den utsträckning som vi anser vara nödvändig och det därmed förknippade hotet mot resurser som har ett enormt värde ur ett ekologiskt och bevarandemässigt perspektiv och är viktiga för lokalsamhällenas och ursprungsfolkens livsstil och existens. Föredraganden inser själv avtalets svagheter och radar upp en lång rad frågor som inte uttryckligen tas upp i det. Framför allt förhindras inte möjligheten att storskalig industriell avverkning förvärrar skogsförstörelsen och avskogningen, även när det gäller urskog med hög biologisk mångfald. Föredraganden erkänner att överenskommelsen kommer att underlätta import av trävaror från Kamerun till EU och att det kan leda till konflikter med EU:s mål att bekämpa klimatförändringar. Man tillstår att lokalsamhällen och ursprungsfolk inte direkt har involverats i diskussionerna om avtalet. Man erkänner också att det saknas riktad finansiering och nödvändig teknisk assistans och personalresurser för att genomföra avtalet. Det är några av de skäl som gör att vi lägger ned våra röster.
Lorenzo Fontana: Det faktum att Kamerun är Afrikas största exportör av lövved till Europa gör det nödvändigt att reglera varuflödet via det partnerskapsavtal som vi i dag röstar om. Korruptionen och olagligheterna som påverkar handeln i Kamerun måste verkligen angripas genom utarbetande av ett laglighetsförsäkringssystem och oberoende övervakning av hela systemet. Trots kvarvarande tveksamheter kring hur effektivt avtalet egentligen är, anser jag att det är rätt att stödja Yannick Jadots rekommendation.
Juozas Imbrasas: Jag ställer mig bakom detta dokument eftersom målet med det frivilliga partnerskapsavtalet mellan Kamerun och Europeiska unionen (FPA) är att tillhandahålla en rättslig ram för att märka och garantera trävaruprodukternas spårbarhet, inrätta förfaranden för statlig och oberoende kontroll som intygar att alla trävaruprodukter som exporterats från Kamerun till de europeiska marknaderna förvärvats, avverkats, transporterats och exporterats lagligt, i syfte att garantera en laglig exploatering av de kamerunska skogarna och förstärka tillämpningen av skogslagstiftning och förbättra förvaltningen. Enligt min mening måste vi sätta stopp för den olagliga handeln med trävaror och för korruptionen, och inrätta ett effektivt och transparent system för kontroll av trävaruprodukternas laglighet. Det frivilliga partnerskapsavtalet Kamerun-EU har ingåtts enligt WTO:s regler och föreskriver en serie politiska och lagstiftningsmässiga reformer som gör det möjligt för skogssektorn i Kamerun att införa en god förvaltning och mer transparens. Genom FPA inrättas ett innovativt förfarande för att bekämpa bedrägerier och olaglighet i samband med handeln med trävaror, bland annat en laglighetsdefinition för handeln med trävaror, utarbetande av ett laglighetsförsäkringssystem samt oberoende övervakning av hela systemet för en mer hållbar handel med trävaror. Det måste betonas att dessa frivilliga avtal inte får gå emot unionens mål när det gäller kampen mot klimatförändringar och att man måste garantera en hållbar användning av skogen och hejda avskogningen och skogsförstörelsen och dithörande koldioxidutsläpp och förlust av biologisk mångfald på global nivå.
Giovanni La Via: Resolutionsförslaget i fråga rör det viktiga partnerskapsavtalet mellan EU och Kamerun. Partnerskapets huvudsyfte är att tillhandahålla en rättslig ram för att garantera trävaruprodukternas spårbarhet, inrätta förfaranden för att certifiera alla trävaruprodukter som exporterats från Kamerun till de europeiska marknaderna och kontrollera att handeln uppfyller alla lagliga och framför allt miljömässiga krav. Kamerun är Afrikas största exportör av lövved till Europa, som köper 80 procent av landets produktion. Mot den bakgrunden måste vi beakta behovet av att kontrollsystem och kontrollförfaranden inom detta marknadsområde i syfte att undvika verksamheter på marknaden som använder sig av olagliga förfaranden. Jag har bestämt mig för att stödja denna rekommendation eftersom jag är övertygad om att vi måste ingå avtal med länder utanför Europa. Jag vill dock betona att dessa partnerskap måste uppfylla de miljöskyddsbestämmelser vi har antagit och måste underkastas stränga kontroller för att se till att verksamheten verkligen skapar möjligheter till utveckling och tillväxt.
Jean-Luc Mélenchon: I kampen mot skövlingen av den biologiska mångfalden är skogsförstörelsen en helt avgörande fråga. Den är i huvudsak en följd av den moderna globaliseringens produktionsdrivna logik och är därför fortfarande helt laglig. Genomförandet av det bilaterala partnerskapsavtalet mellan EU och Kamerun för att bekämpa den olagliga exploateringen av skogar är ett mycket litet steg mot det den nödvändiga åtgärden att införa en mekanism för att bestraffa alla miljöbrott.
Offentliga myndigheter måste säkerställa att beslut om godkännande och kontroll av exportlicenser är oberoende, och främjandet av handeln med trävaror och utvecklingen av skogsindustrin måste begränsas till vad som är ekologiskt hållbart. Att sådana åtgärder saknas är särskilt beklagligt. Dessutom måste allvarliga invändningar göras när det gäller kontrollsystemets tillförlitlighet med tanke på de tjänstefel som begåtts av Kameruns myndigheter.
Nuno Melo: I afrikanska länder sker ofta avverkningen olagligt, vilket får mycket svåra konsekvenser för skyddet av de skogsproducerande ländernas naturtillgångar, samtidigt som det är ett hot mot den biologiska mångfalden och människors livskvalitet och framtidsutsikter.
Jag har förhoppningar om att det avtal som ingåtts med Kamerun verkligen ska motverka den olagliga avverkningen i landet, och därigenom bidra till att förbättra levnadsvillkoren för de grupper som försörjer sig på inkomsterna från denna näring samt att det ska förbättra den biologiska mångfalden och skydda naturtillgångarna i Kamerun.
Andreas Mölzer: Även om partnerskapsavtalet med Kamerun inom skogssektorn är lovvärt och därtill ett mycket lämpligt sätt för EU att bättra på sin image eftersom det introduceras under det internationella skogsåret är det tveksamt om avtalet är värt papperet det är skrivet på. Korruptionen hör till tingens ordning i Kamerun. I den internationella rankning som genomfördes av Transparency International 2010 kom landet på plats nr 146. Miljöorganisationerna hävdar att Kameruns regering är medveten om de miljöbrott som begås av skogsindustrin, men att korruptionen förhindrar att företagen kontrolleras och lagförs. Utländska företag uppges kontrollera drygt 60 procent av produktionen och förädlingen av trävaror och står för tre fjärdedelar av exporten av trävaruprodukter. Även om vi inte kan förvänta oss några mirakel av det här avtalet är det ett steg i rätt riktning och jag har därför röstat ja till betänkandet.
Franz Obermayr: Fyrtio procent av Kameruns yta täcks av skog - än så länge - eftersom Kamerun är den största exportören av tropiska träslag i Afrika och inte i något annat land kalhuggs skog i en sådan omfattning. Experter bedömer att de ekologiskt viktigaste trädarterna i Kongoflodens avrinningsområde kommer att ha försvunnit inom tio till femton år om avverkningen fortsätter på samma sätt som hittills - inriktad mot största möjliga avkastning. Detta utgör ytterst ett hot mot Afrikas gröna lungor, som har en avgörande betydelse för världens klimat, och riskerar att drabba Kameruns unika växt- och djurliv. För att skydda Kameruns regnskog är det nödvändigt att bekämpa korruption och mutbrott (inom landets myndigheter men också hos dem som på lokal nivå förvaltar den statligt ägda skogen), effektiv lagföring, ett hållbart skogsbruk där man inte avverkar mer skog än det som växer upp igen) och bättre utbildning av dem som avverkar för att förhindra att marken skadas i samband med avverkningen. Framför allt måste europeiska bolag ta sitt ansvar, eftersom 80 procent av produktionen exporteras till Europa. EU måste agera i den här frågan genom att vidta direkta och beslutsamma åtgärder. Jag har därför röstat ja till det här betänkandet som är ett steg i rätt riktning.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstar ja till undertecknandet av det frivilliga partnerskapsavtalet (FPA) mellan Europeiska unionen och Republiken Kamerun, som syftar till att stärka skogsförvaltningen, främja Kameruns trävaruprodukter och göra landet mer konkurrenskraftigt på världsmarknaden.
Dessa syften måste följa målen och åtagandena inom ramen för EU-handlingsplanen för skogslagstiftningens efterlevnad samt förvaltning av och handel med skog, nämligen att stärka gemenskapens rättigheter vad gäller innehav och tillgång till mark och garantera att det civila samhället på ett effektivt sätt deltar - med särskild uppmärksamhet på ursprungsbefolkningar - i det politiska beslutsfattandet gällande skogsförvaltning och därtill relaterade frågor samt öka insynen och minska korruptionen. Dessa mål kommer inte att kunna uppfyllas om inte Kameruns myndigheter fullt ut och effektivt deltar i arbetet.
Jag instämmer med föredraganden när han betonar behovet av att Europaparlamentet med tanke på de nya befogenheter som följer av Lissabonfördraget kontrollerar de olika etapperna i förhandlingen och genomförandet av det frivilliga partnerskapsavtalet, och när han uppmanar kommissionen att förse parlamentet med beskrivningar av de sociala, ekonomiska och miljömässiga konsekvenserna av detta avtal för att kunna utvärdera genomförandet.
Aldo Patriciello: Syftet med det frivilliga partnerskapsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kamerun (FPA Kamerun-EU, som ingicks den 6 maj 2010) är att tillhandahålla en rättslig ram för att märka och garantera trävaruprodukternas spårbarhet, inrätta förfaranden för statlig och oberoende kontroll som intygar att alla trävaruprodukter som exporterats från Kamerun till de europeiska marknaderna har följt lagliga kanaler och förstärka tillämpningen av skogslagstiftning och förbättra förvaltningen.
De flesta kriterierna enligt FPA:s definitioner har uppfyllts. Kamerun täcks till 40 procent av skog och är Afrikas största exportör av lövved till Europa, och 80 procent av landets sågade virke går till EU. Det finns emellertid allvarliga problem med förvaltningen (korruption), vilket resulterar i miljöförstöring.
Man måste därför snabbt komma i gång med att bekämpa den olagliga handeln med timmer för att bättre analysera och övervaka de ofta komplexa handelsflödena. FPA Kamerun-EU föreskriver en rad politiska och lagstiftningsmässiga reformer och kommer att träda i kraft så snart de utlovade ändringarna i lagstiftningen har genomförts och laglighetsförsäkringssystemet har införts.
Av alla dessa skäl röstar jag ja till förlaget som gör att parlamentet kan ställa sig bakom rådets ståndpunkt.
Paulo Rangel: Det frivilliga partnerskapsavtalet mellan Kamerun och EU föreskriver en rad politiska och lagstiftningsmässiga reformer som kommer att ge Kameruns trävarusektor möjlighet att införa en god förvaltning och ökad transparens. Det är viktigt att garantera att all export av trävaror från Kamerun till de europeiska marknaderna sker helt lagligt, och att alla reformer som genomförts respekterar de lokala samhällenas och ursprungsfolkens rättigheter och leder till faktiska resultat när det gäller att bekämpa korruption och stärka det lokala civilsamhällets roll. Jag röstade därför för undertecknandet av detta avtal, och jag hoppas att de åtaganden som har gjorts och målen i Flegthandlingsplanen fullt ut följs när avtalet genomförs.
Csanád Szegedi: Jag anser att betänkandet, som ställer sig bakom ingåendet av ett frivilligt partnerskapsavtal mellan Kamerun och EU, är värt att stödja i omröstningen. Jag anser att det är mycket viktigt att Kamerun, som är Afrikas största exportör av lövved till Europa, tillämpar strikta regler för sin verksamhet inom detta område. Vi får inte tillåta att olagligheter och miljöförstöring fortsätter. Det är nödvändigt att upprätta ett effektivt och transparent kontrollsystem. Jag är övertygad om att europeiska politiker måste vara särskilt uppmärksamma på miljön och att de måste stödja alla ansträngningar som syftar till att värna vår miljö eller bidrar till att göra det, inte bara i Europa, utan även globalt.
Luís Paulo Alves: Jag ställer mig bakom målet att tillhandahålla en rättslig ram för att märka och garantera trävaruprodukternas spårbarhet, inrätta förfaranden för statlig och oberoende kontroll som intygar att alla trävaruprodukter som exporterats från Kamerun till de europeiska marknaderna förvärvats, avverkats, transporterats och exporterats lagligt, i syfte att lägga grunden för en laglig förvaltning och användning av de kamerunska skogarna och förstärka tillämpningen av skogslagstiftning och förbättra förvaltningen. Avtalet har en avgörande betydelse eftersom landet exporterar virke och trävaruprodukter till ett värde av drygt 250 miljoner euro per år, varav mer än hälften går till EU. Jag instämmer också i att man måste se till att Republiken Kongo uppfyller sina internationella åtaganden i fråga om mänskliga och miljömässiga rättigheter.
Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar de åtaganden som har gjorts i det frivilliga partnerskapsavtalet (FPA) mellan EU och Republiken Kongo i syfte att förbättra skogsförvaltningen och reformera gällande lagstiftning inom området. Det är nödvändigt att se till att verksamheten inom skogssektorn är transparent, respekterar människors rättigheter och inte bidrar till skadliga miljöeffekter. Jag vill betona att det kongolesiska civilsamhällets oberoende organisationer och oberoende externa observatörer spelar en viktig roll för att kontrollera att avtalet genomförs av alla berörda parter.
Edite Estrela: Jag röstade ja till rekommendationen om det frivilliga partnerskapsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kongo, eftersom avtalet föreskriver en rad politiska och lagstiftningsmässiga reformer som gör det möjligt för skogssektorn i Kongo att främja en god förvaltning och transparens, i syfte att bekämpa bedrägerier och olaglig handel med trävaror.
Diogo Feio: Den olagliga handeln med trävaror är ett problem som allvarligt påverkar de producerande länderna, däribland Republiken Kongo, och det äventyrar ekosystemen, människors livsstil och själva ekonomin i utvecklingsländerna. Tyvärr fortsätter EU att acceptera olagliga trävaror och därför måste åtgärder som syftar till att förhindra den typen av import till EU välkomnas. I det avseendet är ett partnerskapsavtal som syftar till att identifiera ursprunget och lagligheten för virke som når EU självklart en positiv åtgärd. Precis som när det gäller andra produkter ska konsumenten kunna se varifrån virket kommer och försäkra sig om att det uppfyller gällande rättsliga krav.
José Manuel Fernandes: Europeiska unionen har gjort stora ansträngningar för att bekämpa olaglig avverkning, samtidigt som man försöker bevara skogsresurser och främja en hållbar användning på global nivå.
Jag välkomnar därför ingåendet av det frivilliga partnerskapsavtalet med Republiken Kongo i syfte att förbättra skogsförvaltningen och när så krävs reformera befintlig lagstiftning, och se till att verksamheten inom skogssektorn är transparent, respekterar ursprungsbefolkningarnas rättigheter och inte bidrar till negativ miljöpåverkan.
Dessa avtal är av största vikt för att få bukt med olaglig avverkning och därigenom få ett slut på avskogning och skogsförstörelse, och koldioxidutsläpp och minskad biologisk mångfald på global nivå som följer i deras spår. Jag vill i det sammanhanget betona hur viktigt det är att kommissionen uppmanas att fortlöpande sammanställa en lägesrapport om genomförandet av de olika bestämmelserna i alla löpande och kommande avtal och lägga fram dem för parlamentet.
João Ferreira: Avtalet syftar till att säkerställa spårbarhet och kontroll av trävaruprodukter från Republiken Kongo. Dessa mål är utåt sett lovvärda, men tar inte itu med problemet med skogsförstörelsen i den utsträckning som vi anser vara nödvändig och det därmed förknippade hotet mot resurser som har ett enormt värde ur ett ekologiskt och bevarandemässigt perspektiv och är viktiga för lokalsamhällenas och ursprungsfolkens livsstil och existens. Att föredraganden själv uttrycker oro över detta räcker för att bevisa avtalets svagheter och förklarar varför vi lägger ned våra röster. Framför allt är inte avtalet i sig någon garanti för att avskogningen och den storskaliga förstörelsen av orörd skog kommer att bekämpas, och kan rentav komma att påskynda dem i avsaknad av ytterligare eller kompletterande åtgärder eftersom avtalet syftar till att uppmuntra EU-import av trävaruprodukter från Republiken Kongo. Detta kan leda till uppenbara konflikter med EU:s uttalade mål att bekämpa klimatförändringar och skydda den biologiska mångfalden. Det bör därtill framhållas, vilket föredraganden också gör, att det saknas riktad finansiering och nödvändig teknisk assistans och personalresurser för att genomföra avtalet.
Lorenzo Fontana: Precis som när det gäller bestämmelserna om Kamerun har jag beslutat att stödja Yannick Jadots rekommendation, samtidigt som jag beklagar att Lissabonfördraget inte ger Europaparlamentet befogenhet att ändra förslaget, utan bara vill ha dess godkännande. Årligen exporterar Kongo trävaror till ett värde av över 250 miljoner euro, varav hälften går till EU. Trots att det precis som i Kameruns fall fortfarande råder tvivel om huruvida det avtal vi röstar om verkligen är effektivt, har jag bestämt mig för att stödja det eftersom det utgör ett första steg i kampen mot bedrägeri och olaglighet i handeln med trävaror.
Juozas Imbrasas: Jag ställer mig bakom detta dokument eftersom målet med det frivilliga partnerskapsavtalet mellan Kongo och Europeiska unionen (FPA) är att tillhandahålla en rättslig ram för att märka och garantera trävaruprodukternas spårbarhet samt inrätta förfaranden för statlig och oberoende kontroll som intygar att alla trävaruprodukter som exporterats från Kongo till de europeiska marknaderna förvärvats, avverkats, transporterats och exporterats lagligt. Enligt min mening måste vi sätta stopp för den olagliga handeln med trävaror och för korruptionen, och inrätta ett effektivt och transparent system för kontroll av trävaruprodukternas laglighet. Kongo exporterar trävaror till ett värde av över 250 miljoner euro, varav hälften går till EU. Fram till nu har de icke-statliga organisationernas undersökningar visat att 20 procent av de kongolesiska trävaror som importeras till den europeiska marknaden har ett olagligt ursprung, om det nu gäller produktion, försäljning, förädling eller export. De många krigen mellan 1993 och 1999 har inte förbättrat situationen utan snarare varit gynnsam för det gissel som korruptionen är. Man måste därför snabbt komma i gång med att bekämpa den olagliga handeln med timmer för att bättre analysera och övervaka de ofta komplexa handelsflödena. Det måste betonas att dessa frivilliga avtal inte får gå emot unionens mål när det gäller kampen mot klimatförändringar och att man måste garantera en hållbar användning av skogen och hejda avskogningen och skogsförstörelsen och dithörande koldioxidutsläpp och förlust av biologisk mångfald på global nivå.
Giovanni La Via: Som vi alla vet kommer mycket av det virke vi använder inom EU från Republiken Kongo. Undersökningar från icke-statliga organisationer som arbetar inom området visar att åtminstone 20 procent av virket från Kongo har olagligt ursprung. Syftet med denna rekommendation om utkastet till beslut om skogslagstiftningens efterlevnad är att se till att Europeiska unionen ska kunna göra vad som redan har krävts för Kameruns vidkommande även i Kongo, nämligen att vidta åtgärder för att se till att marknaden för trävaror inte utsätts för någon olaglig och därmed oacceptabel inblandning. Enligt vad som föreslås i rekommendationen kan detta uppnås genom att åtgärder antas som ger EU möjlighet att se till att de politiska reformer som lanseras genom partnerskapsavtalen verkligen bidrar till en ekonomi som är ren, ur både laglig och miljömässig synvinkel, i syfte att skydda landet från brottslig verksamhet och en felaktig användning av landets resurser.
David Martin: Jag röstade för det här betänkandet. Kongo exporterar trävaruprodukter för mer än 250 miljoner euro, varav hälften går till Europeiska unionen. Fram till nu har de icke-statliga organisationernas undersökningar visat att 20 procent av de kongolesiska trävaror som importeras till den europeiska marknaden har ett olagligt ursprung, om det nu gäller produktion, försäljning, förädling eller export. De många krigen mellan 1993 och 1999 har inte förbättrat situationen utan snarare varit gynnsam för det gissel som korruptionen är. Man var alltså tvungen att snabbt komma i gång med att bekämpa den olagliga handeln med timmer för att bättre analysera och övervaka de ofta komplexa handelsflödena. Det frivilliga partnerskapsavtalet bör kunna bidra till att bekämpa korruptionen och avsevärt minska handeln med olagligt timmer.
Jean-Luc Mélenchon: I kampen mot skövlingen av den biologiska mångfalden, är skogsförstörelsen en helt avgörande fråga. Den är i huvudsak en följd av den moderna globaliseringens produktionsdrivna logik och är därför fortfarande helt laglig. Genomförandet av det bilaterala partnerskapsavtalet mellan EU och Kamerun för att bekämpa den olagliga exploateringen av skogar är ett mycket litet steg mot det den nödvändiga åtgärden att införa en mekanism för att bestraffa alla miljöbrott. Offentliga myndigheter måste garantera att beslut om godkännande och kontroll av exportlicenser är oberoende, och stöd måste tillhandahållas för att bekämpa olämplig laglig exploatering av skogar. Att sådana åtgärder saknas är särskilt beklagligt.
Nuno Melo: I afrikanska länder sker ofta avverkningen olagligt, vilket får mycket svåra konsekvenser för skyddet av de skogsproducerande ländernas naturtillgångar, samtidigt som det är ett hot mot den biologiska mångfalden och människors livskvalitet och framtidsutsikter. Jag har förhoppningar om att det avtal som ingåtts med Republiken Kongo verkligen ska motverka den olagliga avverkningen i landet, och därigenom bidra till att förbättra levnadsvillkoren för de grupper som försörjer sig på inkomsterna från denna näring samt att det ska förbättra den biologiska mångfalden och skydda naturtillgångarna i Kongo.
Andreas Mölzer: Den här sortens avtal kommer att få betydelse först när vi kan vara säkra på att utländska företag inte längre exploaterar lokala företag, som saknar expertkunnande om skogsbruk och miljövård, och när Republiken Kongo tar hårdare tag mot korruptionen. Målet måste vara att skapa en skogssektor som agerar ansvarsfullt och planerar för kommande generationer. Så länge lokalbefolkningen inte är medveten om dessa frågor kommer alltihop att fortsätta vara ett spel för gallerierna.
Så länge inte underlåtenhet att uppfylla bestämmelserna om avverkning medför betydande böter och sanktioner kommer avtalet med EU att fortsätta vara fullkomligt verkningslöst. Även om ”selektiv avverkning” verkligen tillämpas är det viktigt att komma ihåg hur många träd som kommer att gå förlorade exempelvis under transportprocessen, för att kunna anlägga vägar genom skogarna. Vi kan inte förvänta oss några mirakel av avtalet, men det är trots allt ett steg i rätt riktning och därför har vi röstat ja till betänkandet.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag har också röstat ja till det frivilliga partnerskapsavtalet (FPA) mellan Europeiska unionen och Republiken Kongo om skogslagstiftningens efterlevnad samt förvaltning av och handel med skog och import av trävaruprodukter till EU. Jag välkomnar målet att skapa en rättslig ram som bland annat gör det möjligt att märka och garantera trävaruprodukternas spårbarhet, inrätta förfaranden för statlig och oberoende kontroll som intygar att alla trävaruprodukter som exporterats från Republiken Kongo till de europeiska marknaderna förvärvats, avverkats, transporterats och exporterats lagligt, i syfte att lägga grunden för en laglig förvaltning och användning av de kamerunska skogarna och förstärka tillämpningen av skogslagstiftning och förbättra förvaltningen.
Angående FPA Kongo-EU som ingicks den 9 maj 2009 vill jag betona att kriterierna enligt FPA:s definitioner har uppfyllts, bland annat när det gäller förhandlingsprocessen som lett till ett innovativt avtal, vars mål är att effektivt bekämpa en dålig förvaltning som är orsaken till den olagliga handeln med trävaror och korruptionen, samt att inrätta ett effektivt och transparent system för kontroll av trävaruprodukternas laglighet.
Aldo Patriciello: Syftet med det frivilliga partnerskapsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kongo (FPA Kongo-EU) är att tillhandahålla en rättslig ram för att märka och garantera trävaruprodukternas spårbarhet, inrätta förfaranden för statlig och oberoende kontroll som intygar att alla trävaruprodukter som exporterats från Kongo till de europeiska marknaderna har följt lagliga kanaler och att förstärka tillämpningen av skogslagstiftning och förbättra förvaltningen.
Icke-statliga organisationers undersökningar har visat att 20 procent av de kongolesiska trävaror som importeras till den europeiska marknaden har ett olagligt ursprung, på alla nivåer i hanteringen. Mina damer och herrar, det är skälet till att det finns ett akut behov av att fastställa förfaranden för att bekämpa den olagliga handeln med trävaror.
FPA Kongo-EU föreskriver en rad politiska och lagstiftningsmässiga reformer som gör det möjligt för skogssektorn i Kongo att införa en god förvaltning och ökad transparens. Det är viktigt att se till att de politiska och lagstiftningsmässiga reformerna bidrar till en minskning av fattigdomen och en påtaglig förbättring av befolkningens levnadsvillkor.
FPA kommer att träda i kraft så snart de utlovade ändringarna i lagstiftningen har genomförts och laglighetsförsäkringssystemet har införts. Av alla dessa skäl stöder jag föredragandens förslag om att stödja rådets ståndpunkt.
Paulo Rangel: Det frivilliga partnerskapsavtalet mellan Kongo och EU föreskriver en rad politiska och lagstiftningsmässiga reformer som kommer att ge Kongos trävarusektor möjlighet att införa en god förvaltning och ökad transparens. Det är viktigt att garantera att all export av trävaror från Kongo till de europeiska marknaderna sker helt lagligt, och att alla reformer som genomförts respekterar de lokala samhällenas och ursprungsfolkens rättigheter och leder till faktiska resultat när det gäller att bekämpa korruption och stärka det lokala civilsamhällets roll.
Jag röstade därför för undertecknandet av detta avtal, och jag hoppas att de åtaganden som har gjorts och målen i Flegthandlingsplanen fullt ut följs när avtalet genomförs.
Licia Ronzulli: Jag röstade för dessa resolutioner eftersom jag anser att vi måste försöka lösa det allvarliga problemet med avskogning och skogsförstörelse. Det är ett prioriterat mål att bevara skogarnas oskadade tillstånd.
Kommissionen och rådet måste intensifiera sina ansträngningar för att se till att mänskliga rättigheter respekteras i Republiken Kongo. Ett annat problem där det krävs förebyggande åtgärder är korruptionen, som väsentligen måste minskas. För att se till att korruptionen stävjas är det viktigt att stödja åtgärder som utformats för att garantera det lokala rättsliga systemets oberoende och inrättandet av nya rättsliga förfaranden.
Det är också viktigt att uppdatera lagtexter som utformats för att förbättra den sociala rättvisan och respekten för lokalsamhällenas och ursprungsfolkens rättigheter. Jag vill avslutningsvis betona behovet av extra tekniska och finansiella resurser för att stödja upprättandet av ett system för kontroll av trävaruprodukternas laglighet.
Elisabeth Köstinger: Europaparlamentets godkännande av det frivilliga partnerskapsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Kamerun och Republiken Kongo har lett till att ett viktigt steg nu tas i kampen mot olaglig avverkning och olaglig handel med trävaror. Ett certifieringssystem som garanterar en tydlig spårbarhet kommer att gagna inte bara EU:s ekonomi och den europeiska trävaruindustrin i synnerhet, utan även ekonomin och trävaruindustrin i Kamerun och Kongo. Jag stöder båda dessa avtal helhjärtat.
Raül Romeva i Rueda: Som en del i EU-handlingsplanen för skogslagstiftningens efterlevnad samt förvaltning av och handel med skog (Flegt) har länder som exporterar tropisk lövved börjat ingå frivilliga partnerskapsavtal (FPA) med EU för att garantera trävaruprodukternas spårbarhet och laglighet och inrätta kontrollförfaranden. Syftet med de båda frivilliga partnerskapsavtalen med Republiken Kongo respektive Kamerun är att tillhandahålla en rättslig ram för att i) märka och garantera trävaruprodukternas spårbarhet, ii) inrätta förfaranden för statlig och oberoende kontroll som intygar att alla trävaruprodukter som exporterats från Kongo till de europeiska marknaderna förvärvats, avverkats, transporterats och exporterats lagligt, i syfte att garantera en laglig exploatering av de kongolesiska skogarna och iii) förstärka tillämpningen av skogslagstiftning och förbättra förvaltningen. Ett frivilligt partnerskapsavtal mellan EU och Ghana ingicks redan 2009. Genom Lissabonfördraget har Europaparlamentet fått medbeslutande och måste ge sitt formella godkännande till de båda frivilliga partnerskapsavtalen för Kamerun och Republiken Kongo. Fler sådana avtal är att vänta inom den närmaste framtiden, i synnerhet med en del asiatiska länder liksom med Demokratiska Republiken Kongo.
Licia Ronzulli: Jag röstade ja till dessa resolutioner eftersom jag tror det är viktigt att bevara naturskog, då exploateringen av sådan skog kan leda till skogsförstörelse och avskogning och till global miljöförstöring.
Reformen av den rättsliga ramen i skogssektorn är därför nödvändig för att få ett frivilligt partnerskapsavtal som ligger i linje med målen i handlingsplanen för skogslagstiftningens efterlevnad samt förvaltning av och handel med skog (Flegt) och för att se till att de sociala och miljömässiga kriterierna uppfylls. Lagtexter som utformats för att förbättra den sociala rättvisan måste uppdateras så att lokalsamhällenas och ursprungsfolkens rättigheter respekteras och dessa grupper härigenom garanteras direkt inflytande i utarbetandet av de nya bestämmelserna och i genomförandefasen av avtalet om transparens.
Kommissionen måste se till att lokalsamhällenas rättigheter respekteras. De är ofta de första som drabbas av klimatförändringar och miljöförstöring.
Marie-Christine Vergiat: Europaparlamentet har godkänt flera avtal för att bekämpa den olagliga handeln med trävaror mellan EU och Kongo och mellan EU och Kamerun.
Dessa internationella avtal har utformats för att säkra spårbarheten för trävaror som exporteras till EU, i syfte att bekämpa kampen mot avskogning och bevara den biologiska mångfalden, samt skydda ursprungsbefolkningarnas rättigheter.
Föredraganden Yannick Jadot från Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har fört in ett antal ändringsförslag som lagts fram av Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster.
Det återstår nu att genomföra dessa betänkanden, och vi måste se till att kommissionen verkligen tar Europaparlamentets synpunkter i beaktande.
Betänkandena kan emellertid bli en källa till stöd för alla som kämpar för en annan sorts förbindelser med länderna i Syd, och i synnerhet med de afrikanska länderna söder om Sahara.
Angelika Werthmann: Jag har röstat för att EU ska ingå frivilliga partnerskapsavtal med Republiken Kamerun och med Republiken Kongo. År 2011 är det internationella skogsåret. Välmående skogar är viktiga för att bevara den lokala biologiska mångfalden och de bidrar väsentligen till de klimatmål vi själva har ställt upp eftersom de fungerar som naturliga koldioxidsänkor. Överallt i världen förstörs växtlighet och skogar, så även i Centralafrika. Satellitbilder visar att cirka 25 000 km² av Afrikas skogar och annan växtlighet har gått förlorade de senaste 30 åren. De nya partnerskapsavtalen kommer att främja en ansvarsfull förvaltning av skogssektorn i båda dessa länder, något EU har ett indirekt ansvar för på grund av sin trävaruimport. EU accepterar nu sitt ansvar. Den nödvändiga transparensen kommer också att säkerställas genom införandet av system för spårbarhet och laglighetsförsäkring för trävaruprodukter.
John Attard-Montalto: Resolutionen handlar visserligen om arbetsviseringar, men det är högst osannolikt att medborgare från Stillahavsstaterna väljer att söka jobb på Malta, och inte inom resten av EU. Därför röstade jag ja till den ursprungliga texten.
Alain Cadec: I resolutionen förklaras varför Europaparlamentet ställer sig tveksamt till interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap. Man redogör för avtalets mål (utveckling, att stärka handelsförbindelserna mellan EU och Stillahavsområdet) och betonar de problem som uppstått till följd av att bearbetade fiskprodukter undantagits från ursprungsreglerna. Jag kan inte godkänna avtalet och röstade följaktligen mot resolutionen, eftersom jag inte tycker att den tillräckligt betonar problemen med att bearbetade fiskeriprodukter undantas från ursprungsreglerna, i synnerhet tonfisk.
Jag ser fram emot att Europeiska kommissionen ska förse oss med den konsekvensanalys som föreskrivs enligt avtalet. Den ska innehålla en analys av avtalets konsekvenser för sysselsättningen inom EU och i Stillahavsstaterna liksom för EU:s fiske och beredningsindustri. Det är omöjligt att kontrollera ursprunget för beredd tonfisk som kommer in på den europeiska marknaden. Jag kommer att följa förhandlingarna om det slutliga partnerskapsavtalet mellan EU och Stillahavsstaterna, och jag ska se till att avtalet inte innehåller några undantag från ursprungsreglerna för bearbetade fiskeriprodukter från Papua New Guinea.
Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar de ansträngningar som har gjorts för att fördjupa handelsförbindelserna mellan Stillahavsstaterna och EU, i syfte att stödja regional integration och främja en successiv integrering av AVS-staternas ekonomier i världsekonomin.
EU kan spela en viktig roll för att främja en hållbar social och ekonomisk utveckling och bidra till de övergripande insatserna för att utrota fattigdomen i dessa länder. Handelsförbindelserna mellan denna region och EU måste därför främja och öka handeln, hållbar utveckling och regional integration, och samtidigt bidra till ekonomisk diversifiering och minskad fattigdom.
Den rådande finansiella och ekonomiska krisen innebär att handelspolitiken är viktigare än någonsin för utvecklingsländerna, och jag uppmanar parterna att genomföra förhandlingarna om ett fullständigt avtal om ekonomiskt partnerskap med alla 14 AVS-stater i Stilla havet så snabbt som möjligt.
Ole Christensen, Dan Jørgensen, Christel Schaldemose och Britta Thomsen: När det gäller ändringsförslag 6, punkt 23.3, anser vi att det alltid ska vara den enskilda medlemsstatens sak att besluta om en visering ska utfärdas till tredjelandsmedborgare. Om det är fråga om en arbetsvisering ska arbetet alltid ske på samma villkor som om det hade utförts av en EU-medborgare i medlemsstaten i fråga. Vi vill också ha en mer exakt definition av vad som avses med ”anhörigvårdare och inom liknande yrken”.
Corina Creţu: Den rådande finansiella och ekonomiska krisen tydliggör att handelspolitiken är viktigare än någonsin för utvecklingsländerna. Stillahavsregionens särskilda karaktär, som bygger på fiske och fiskerirelaterade verksamheter och branscher, uppvisar en stor potential för framtida exportökningar, förutsatt att fisket bedrivs på ett miljömässigt hållbart sätt.
När det gäller Aid for Trade (handelsstöd) syftar det till att stödja utvecklingsländers förmåga att ta vara på nya handelsmöjligheter.
George Sabin Cutaş: Jag röstade ja till resolutionen om interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap mellan EG och Stillahavsstaterna med beaktande av att det bara är ett steg från att förhandla om ett nytt och mer omfattande partnerskapsavtal.
Samtidigt måste Europeiska kommissionen ha i åtanke att det kommande avtalet måste förhandlas med ett större antal stater i regionen för att undvika att avtalet blir en källa till splittring i regionen. Avtalet får inte heller leda till att företag från tredjeländer gynnas av undantag från EU-tullar på bekostnad av lokala industrier, arbetstagare och inkomster.
Edite Estrela: Jag röstade ja till det här resolutionsförslaget eftersom jag tror att partnerskapsavtalet kommer att stödja regional integration och främja en successiv integrering av AVS-staternas ekonomier i världsekonomin, och därigenom främja en hållbar social och ekonomisk utveckling i dessa stater och bidra till de övergripande insatserna för att utrota fattigdomen.
Diogo Feio: Även om det bara är Papua Nya Guinea och Fiji som har undertecknat interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap med EU anser jag att avtalet förtjänar vårt stöd eftersom det gör att de europeiska marknaderna kan öppnas för lokala produkter och å andra sidan gradvis öppnar de ländernas marknader för europeiska produkter. Jag hoppas att handelsförbindelserna mellan Stillahavsstaterna och EU ska växa och bli starkare, samtidigt som man respekterar vissa områdens särdrag och tar hänsyn till de särskilda behoven hos de sämst ställda. Handelsmekanismen måste därför användas med beaktande av utvecklingsbehoven i de länder som har undertecknat avtalet, och användas som ett verktyg för att möta de behoven. Det fullständiga avtal som kan komma att ingås får inte blunda för de tre huvudfrågor som anges i resolutionen: förhandlingar om immaterialrätt, insyn i offentliga upphandlingar och arbetsviseringar.
David Martin: Av min resolution, som åtföljer godkännandet av interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap mellan EU och Stillahavsstaterna, framgår tydligt att parlamentet visserligen välkomnar detta interimsavtal som enbart omfattar Fiji och Papua New Guinea, men anser att alla steg som syftar till att ingå ett fullständigt avtal måste omfatta samtliga 14 Stillahavsstater. Det är viktigt för den regionala solidariteten, för sammanhållningen och integrationen.
Nuno Melo: Målet med de ekonomiska partnerskapsavtalen mellan EU och Stillahavsstaterna måste vara att öka handeln och gynna hållbar utveckling och regional integration, samtidigt som ekonomisk diversifiering främjas och minskad fattigdom eftersträvas. Även om det än så länge bara är Papua Nya Guinea och Fiji som har undertecknat avtalet är det ett viktigt steg mot den framtida ekonomiska utvecklingen i regionen, som omfattar 14 länder och har avgörande betydelse för världshandelns utveckling.
Maria do Céu Patrão Neves: Den breda övertygelsen om att ett främjande av handelsförbindelserna mellan Stillahavsregionen och EU kommer att öka handeln, gynna en hållbar utveckling och regional integration och samtidigt främja ekonomisk diversifiering och minskad fattigdom, är en viktig utgångspunkt för Europaparlamentets resolution om interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap mellan EG och Stillahavsstaterna. Genom detta interimsavtal kommer millennieutvecklingsmålen att kunna nås.
Tillsammans med upprättandet av en verklig regional marknad utgör den frågan en viktig förutsättning för ett framgångsrikt genomförande av avtalet om ekonomiskt partnerskap (EPA). Detta gäller även möjligheterna att i framtiden ingå ett fullständigt EPA. Regional integration och regionalt samarbete har avgörande betydelse för den sociala och ekonomiska utvecklingen i Stillahavsstaterna.
Jag röstade ja eftersom jag är övertygad om att avtalet kan bidra till Stillahavsregionernas ekonomiska utveckling och jag instämmer i det som sägs i resolutionen om att en sådan utveckling måste kompletteras med en politik för miljömässig hållbarhet och integration. Det är parlamentets uppgift att övervaka genomförandet av detta avtal, som en del av de befogenheter parlamentet tilldelas genom Lissabonfördraget.
Maurice Ponga: Jag välkomnar Europaparlamentets beslut om att godkänna interimsavtalet mellan EU och Stillahavsstaterna. Avtalet är ett uttryck för Europeiska unionens engagemang för den här delen av världen och skickar en stark politisk signal till länderna i regionen. Det gläder mig. Den politiska resolutionen som åtföljer beslutet om att godkänna avtalet erbjuder oss ett tillfälle att föra fram våra krav. Vi vill upprätta balanserade och rättvisa förbindelser med Stillahavsstaterna - förbindelser som gör att dessa länder kan utvecklas samtidigt som våra egna medborgares intressen värnas. Interimsavtalet omfattade särskilda bestämmelser om ursprungsreglerna för fiskeriprodukter och det var viktigt att reglera det undantaget. För att se till att det här undantaget, som ska göra det möjligt att skapa sysselsättning och välstånd, verkligen gynnar lokalbefolkningen och inte skadar den europeiska fiskberednings- och konservindustrin, var det viktigt att föreskriva en utvärdering av dess konsekvenser så snart som möjligt och göra det möjligt att slopa undantaget om så skulle visa sig nödvändigt. Nu finns det garantier för att avtalet blir rättvist och för att åtgärder kommer att vidtas för att skydda våra intressen om så krävs.
Paulo Rangel: Jag röstade för den här resolutionen om interimsavtalet om partnerskap mellan EG och Stillahavsstaterna i hopp om att detta avtal - som för närvarande enbart omfattar två länder: Papua Nya Guinea och Fiji - kan lägga grunden till ett mer omfattande avtal. Ett sådant avtal skulle bli ett verktyg för att främja en hållbar social och ekonomisk utveckling i Stillahavsregionen, minska fattigdomen och stärka regional integration och regionalt samarbete i linje med millennieutvecklingsmålen.
Licia Ronzulli: Interimsavtalet om partnerskap mellan Papua Nya Guinea, Fiji och Europeiska gemenskapen paraferades den 14 december 2007.
Dessa båda länder var de enda i Stillahavsregionen som ingick avtalet eftersom de var mest aktiva i att upprätthålla handelsförbindelser med EU, och framför allt för att de var intresserade av att skydda sina socker- och tonfiskindustrier. I fråga om marknadstillträde skulle avtalet garantera skattefritt och kvotfritt tillträde, och därmed generera investeringar och sysselsättningsmöjligheter.
Genom att få ökat tillträde till Europamarknaden vill dessa länder också dra fördel av nya investeringsmöjligheter, vilket kommer att få positiva effekter på sysselsättningen. I avtalet om ekonomiskt partnerskap föreskrivs att en ad hoc-kommitté senare ska inrättas för att övervaka genomförandet och med jämna mellanrum utvärdera hur avtalet påverkar lokalsamhället och den lokala ekonomin.
Tokia Saïfi: I resolutionen förklaras parlamentets tveksamhet till interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap. Målen med avtalet anges (utveckling, att stärka handelsförbindelserna mellan EU och Stillahavsregionen) och man betonar de problem som uppstår genom att bearbetade fiskeriprodukter undantas från ursprungsreglerna. Därför röstade jag ja till resolutionen och därför stödde jag de ändringsförslag som lagts fram av De Gröna, och som ligger helt i linje med vår uppfattning. Jag ser fram emot att Europeiska kommissionen ska förse oss med den konsekvensanalys som föreskrivs i avtalet, och jag kommer noga att följa förhandlingarna om det slutliga partnerskapsavtalet.
Derek Vaughan: Jag ställde mig bakom detta interimsavtal om ekonomiskt partnerskap med Papua Nya Guinea och Fiji eftersom det är viktigt att utveckla starka förbindelser med exporterande länder i Stillahavsregionen. Trots den oro som vissa ledamöter uttryckt anser jag att vi måste främja ett närmare samarbete med dessa länder eftersom det ger EU möjlighet att övervaka fångsterna av tonfisk och annan fisk som konserveras på Papua Nya Guinea. Den industrin har också skapat hundratals jobb för lokalbefolkningen i detta fattiga land.
Luís Paulo Alves: Jag röstade ja till den här resolutionen eftersom jag tror att den bidrar till att sluta nya handelsavtal med Fiji och Papua Nya Guinea som är förenliga med Världshandelsorganisationens regler. Interimsavtalen om ekonomiska partnerskapsavtal (EPA) är avtal om varuhandel avsedda att förhindra ett sammanbrott i handeln mellan länderna i AVS-länderna och Europa. Även om interimsavtal i rättslig bemärkelse kan ses som ett första steg i processen, är de helt oberoende internationella avtal som inte med nödvändighet leder fram till ett fullständigt avtal om ekonomiskt partnerskap. Jag välkomnar rekommendationerna om undertecknandet av slutgiltiga avtal varifrån EU-medlen för att finansiera dessa avtal bör komma, det vill säga inte från Europeiska utvecklingsfonden, behovet av en parlamentarisk kommitté för att övervaka genomförandet av avtalet samt en översynsklausul som föreskriver en övergripande konsekvensanalys inom tre till fem år.
Bastiaan Belder: Ekonomiska partnerskapsavtal ska främja handeln mellan EU och Papua Nya Guinea och Fiji och bidra till handel, utveckling, hållbar tillväxt och fattigdomsminskning. Regional integration är avgörande för dessa länders utveckling. Därför måste kommissionen förklara hur dessa interimsavtal ska bidra till utvecklingen. Det är viktigt att vi undertecknar ett slutligt avtal med länderna i regionen. De uppmjukade ursprungsreglerna ger Papua Nya Guinea stora möjligheter att främja den lokala ekonomin.
Det är emellertid viktigt att vi ser till att de fattigaste länderna inte bara används som transitländer för produkter från andra länder som inte är berättigade till detta särskilda tillträdessystem. Den lokala ekonomins intressen är här av stor betydelse. Kommissionen måste övervaka genomförandet och vidta lämpliga åtgärder så fort allvarliga snedvridningar på marknaden påvisas i konsekvensanalyserna.
Alain Cadec: Det här är ett avtal som garanterar varor från Stillahavsregionen gynnsamma tillträdesvillkor till den europeiska marknaden. Jag är positiv till en utveckling av regionen, men anser att undantaget från ursprungsreglerna för bearbetade fiskeriprodukter är oacceptabelt. Undantaget skapar nämligen en situation med orättvis konkurrens för EU:s konservindustri och gynnar egentligen inte lokalbefolkningen.
Dessutom har importen av tonfisk från Papua Nya Guinea fördubblats under de båda senaste åren och vi har skäl att befara att den trenden kommer att bli än starkare framöver. Som vice ordförande i fiskeriutskottet beslutade jag att rösta nej till avtalet eftersom det bortser från det yttrande som fiskeriutskottet har antagit där det föreslogs att undantaget från ursprungsreglerna för bearbetade fiskeriprodukter skulle upphävas efter det att förhandlingarna om interimsavtalet om partnerskap avslutats.
Diogo Feio: Trots att så få länder har godkänt interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap är detta avtal ett bevis för EU:s engagemang att stödja utvecklingen i Stillahavsländerna genom att använda en mekanism som går utöver rena stödförfaranden och försöker mobilisera den lokala ekonomin, vilket förhoppningsvis leder till skapandet av företag och sysselsättning, och till ökad rörlighet av personer och varor. Även om jag i princip ställer mig bakom ett sådant instrument kan jag inte dölja att jag känner mig tveksam till avtalets effekter för fiskeindustrin. Jag vill därför att kommissionen särskilt noga granskar den frågan och jag anser att det är motiverat att kommissionen lägger fram en rapport om fisket i Stilla havet och förvaltningen av regionens fiskebestånd till parlamentet, såsom föredraganden har begärt.
José Manuel Fernandes: Jag stöder detta utkast till rådets beslut om ingående av interimsavtalet om partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och två Stillahavsstater - Papua Nya Guinea och Fiji - och det av följande skäl: för det första är dessa länder regionens största ekonomier och har tidigare undertecknat ekonomiska partnerskapsavtal med EU, för det andra har det inte varit möjligt att utsträcka partnerskapet till att omfatta andra länder trots att det kanske hade varit bra, för det tredje är detta ett interimsavtal som kammaren måste utvärdera om vi avser att omvandla det till ett fullständigt avtal, för det fjärde har Fiji gjort åtaganden om mänskliga rättigheter, demokratiska principer och rättsstaten gentemot EU, och för det femte kan partnerskapet bidra till den strategiska utvecklingen i dessa länder, trots den kritik som medlemmar av det civila samhället och politikerna i regionen har framfört.
João Ferreira: Vi har under lång tid kritiserat undertecknandet av dessa avtal om ekonomiskt partnerskap med AVS-länderna. Oavsett syftet med avtalen och den retorik med vilken de presenteras är deras mål i grunden frihandel med alla de ytterst negativa konsekvenser som följer av detta. Vid den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens senaste sammanträde, som ägde rum i december 2010, uttryckte AVS-ländernas råd sin oro över det faktum att kommissionen inte respekterar deras invändningar i frågor som handlar om att skydda deras ekonomier. Dessutom finns det en motsägelse mellan den flexibilitet som kommissionen påstår sig tillämpa och den bristande flexibilitet den visar prov på när det gäller de tekniska förhandlingarna. I fråga om interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap med Fiji och Papua Nya Guinea har samhällsorganisationer och politiska organisationer i Stillahavsområdet dessutom framfört allvarlig kritik mot EU p.g.a. de påtryckningar som dessa två länder utsatts för i syfte att förmå dem att underteckna avtalet. Länderna har hotats med att de kommer att förlora sin privilegierade tillgång till de europeiska marknaderna. Kritiker menar även att solidariteten mellan länderna i Stillahavsområdet har minskat avsevärt sedan detta avtal undertecknades och att motsättningar har uppstått vilket har lett till att vissa regionala grupper har splittrats p.g.a. de påtryckningar de utsatts för i syfte att förmå dem att underteckna interimsavtalen.
Pat the Cope Gallagher: Det finns inget som är viktigare än barns hälsa och skyddet av barns rättigheter och välmående. Barn måste även ha rätt att leva i en familj och man måste se till att de inte tvingas att bo långa perioder på barnhem.
Bruno Gollnisch: Genom avtalet mellan EU och Stillahavsstaterna beviljas Papua Nya Guinea ett allmänt undantag från ursprungsreglerna för fiskeriprodukter, framför allt tonfisk. Denna klausul innebär att dessa varor kan anses ha sitt ursprung i Papua Nya Guinea och därmed befrias från alla tullar och kvoter, även om fiskarna, fiskezonerna och de fabriker som producerar konserverad fisk inte kommer från Papua Nya Guinea.
De som gynnas av detta är de kinesiska, australiensiska och thailändska fiskeflottorna och andra fiskeflottor som lastar av sin fångst i hamnar i Papua Nya Guinea. Andra som gynnas är konserveringsfabrikerna som tillhör dessa länder och som har anläggningar i Papua Nya Guinea, men som anställer utländska medborgare under tvivelaktiga förhållanden. Det är uppenbart att det är den europeiska, och i synnerhet den franska industrin som främst känner av denna orättvisa och olagliga konkurrens.
Inom EU ökade importen av tonfisk från Papua Nya Guinea med 76 procent mellan 2008 och 2009. Enbart i Frankrike ökade den med 1 500 procent under samma period. De negativa ekonomiska och sociala effekterna av detta undantag är välkända och oron över regionens fiskbestånd är välgrundad. Därför röstade jag mot detta avtal.
Jarosław Kalinowski: Stillahavsstaterna utgör ett unikt område som främst består av östater som i stor utsträckning präglas av etnisk mångfald och vars kultur skiljer sig mycket från den europeiska kulturen. För dessa stater krävs andra politiska och ekonomiska prioriteringar. Genom att ingå ett avtal med dessa stater vill vi underlätta det fria flödet av varor och tjänster, vilket bör medföra kommersiella fördelar för båda sidor. Vi måste emellertid även se till att vi samtidigt som vi strävar efter marknadsliberalisering inte uppfattas som inkräktare som bara vill säkra tillgång till resurser och försvaga den regionala solidariteten under processen, vilket kritikerna vill få oss att tro. Låt oss ingå avtal, öppna marknaderna och främja konkurrenskraften, men låt samtidigt våra handlingar styras av sunt förnuft och ömsesidiga fördelar i alla instanser, i synnerhet när vi hjälper regioner som Stillahavsstaterna som ofta drabbas av naturkatastrofer.
Elisabeth Köstinger: Interimsavtalet om partnerskap mellan Europeiska gemenskapen, å ena sidan, och två av AVS-länderna, närmare bestämt Papua Nya Guinea och Fiji, å andra sidan bör betraktas som ett steg mot ett fullständigt avtal. Interimsavtalet om partnerskap täcker alla viktiga områden av ett handelsavtal, men skulle så småningom även kunna täcka immateriell äganderätt och utveckling i fråga om offentlig upphandling. Jag stöder avtalet, men samtidigt är jag i allra högsta grad medveten om den inverkan som det kan ha på den europeiska fiskerisektorn och när det gäller detta förväntar jag mig att kommissionen genomför den typ av konsekvensanalys som beskrivs i punkt 15 av den resolution som antagits av parlamentet.
Giovanni La Via: Genom det initiativ som parlamentet i dag har godkänt upprättas ett avtal som utan tvekan kommer att stärka handeln mellan EU och vissa Stillahavsstater. Papua Nya Guinea och Republiken Fijiöarna ingick interimsavtalet om partnerskap framför allt i förhoppningen om att kunna skydda sina socker- och tonfiskindustrier. Enligt min mening är detta ett steg mot utveckling och välfärd. Tack vare ursprungsreglerna kommer avtalet dessutom tillföra verkligt mervärde till fiskeriindustrin och exporten från dessa regioner. Jag måste även betona att avtalet kan få stora konsekvenser för förbindelserna med de andra Stillahavsstaterna, däribland Australien och Nya Zeeland.
David Martin: Jag är mycket glad över parlamentets överväldigande stöd till min rekommendation om att vi bör godkänna interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap mellan EU och Stillahavsstaterna. Interimsavtalet mellan Papua Nya Guinea, Fiji och Europeiska gemenskapen paraferades den 14 december 2007. Dessa två länder var de enda länderna i Stillahavsregionen som anslutit sig till avtalet, medan de övriga länderna i den regionala Stillahavsgrupperingen, som har en liten varuhandel med EU, valde att inte underteckna avtalet. Fiji och Papua Nya Guinea ingick avtalet framför allt i förhoppningen om att kunna skydda sina socker- och tonfiskindustrier, som skulle ha drabbats svårt av det allmänna preferenssystemet. Interimsavtalet omfattar frågor om ursprungsregler och marknadstillträde. I fråga om ursprungsregler omfattar avtalet regler som hänför sig till fiskeri-, textil- och jordbrukssektorn och som medför investeringar och sysselsättningsmöjligheter. I fråga om marknadstillträde skulle avtalet garantera skattefritt och kvotfritt tillträde, och därmed generera investeringar och sysselsättningsmöjligheter. Handels- och utvecklingsfrågor bör behandlas inom en bredare regional ram.
Jean-Luc Mélenchon: Det interimsavtal om partnerskap mellan EU och Papua Nya Guinea och Fijiöarna som undertecknats är resultatet av skamliga påtryckningar. I avtalet fastställs gradvis avskaffande av tullar i en omfattning som är ohållbar för dessa stater, förbud mot kvantitativa begränsningar när det gäller export och import samt avskaffande av exportsubventioner vid export av jordbruksprodukter till Stillahavsstaterna för Papua Nya Guinea och Fijiöarna. Avtalet innehåller rendez-vous-klausulen om att ”framgångsrikt avsluta de pågående förhandlingarna om ett heltäckande avtal om ekonomiskt partnerskap”. Dessa avtal är ytterligare ett bevis på EU:s nykolonialism. Jag röstade emot.
Nuno Melo: Målet med avtalen om ekonomiskt partnerskap mellan EU och Stillahavsstaterna måste vara att öka handeln, främja hållbar utveckling och regional integration samtidigt som man främjar ekonomisk diversifiering och minskar fattigdomen. Även om det för närvarande endast är Papua Nya Guinea och Republiken Fijiöarna som har undertecknat avtalet är detta ett viktigt steg mot den framtida ekonomiska utvecklingen i denna region som består av 14 stater och som har en avgörande betydelse för den internationella handelns utveckling. Detta är det första steget mot en utvidgning av avtalet till andra länder i regionen, och mot ett kraftigt uppsving för deras ekonomier och ökat välstånd för deras befolkningar.
Alfredo Pallone: Jag röstade för interimsavtalet om partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Stillahavsstaterna eftersom jag anser att det är viktigt för Europa att ha partnerskapsavtal om handel med tredjeländer som kan exportera produkter som de europeiska länderna har svårt att få tillgång till. Det är logiskt att utvecklingen av den internationella handeln åtföljs av avtal som främjar handel och som gör det kommersiella nätverket allt tillgängligare. Förhandlingarna om de nya avtalen om ekonomiskt partnerskap inleddes 2002 i syfte att bygga vidare på och stärka de regionala integrationsprocesserna i AVS-länderna. Avtalet i fråga omfattar ursprungsregler som hänför sig till fiskeri-, textil- och jordbrukssektorn och som medför investeringar och sysselsättningsmöjligheter samt marknadstillträde, med skattefritt och kvotfritt tillträde till marknader för att generera investeringar och sysselsättningsmöjligheter. Interimsavtalet har även medfört att regeringarna har avstått från ett visst handlingsutrymme i form av lagstiftningsbefogenheter.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för rekommendationen om ingåendet av interimsavtalet om partnerskap mellan EU och Stillahavsstaterna av följande skäl: Fijiöarna och Papua Nya Guinea beslutade sig för att ingå avtalet framför allt i förhoppningen om att kunna skydda sina socker- och tonfiskindustrier. Interimsavtalet omfattar ursprungsregler som hänför sig till fiskeri-, textil- och jordbrukssektorn. Samtidigt fastställs undantag som kan hota vissa EU-industriers konkurrenskraft. När det gäller sektorn för konserverad tonfisk innebär undantaget att det blir möjligt för länder som Papua Nya Guinea att fungera som ett veritabelt centrum för beredning av enorma mängder tonfisk från flera olika källor: Filippinerna, Thailand, Kina, Förenta staterna, Australien osv. Tonfisken lossas i landets hamnar för att behandlas i hastigt uppförda fabriker av aktörer från dessa länder som har som enda mål att utnyttja den tullfria handeln som EU beviljar i och med detta interimsavtal. Detta har skadat den europeiska sektorn för konserverad tonfisk som har protesterat mot den orättvisa konkurrensen.
Därför anser jag i likhet med föredraganden att en rapport om just dessa aspekter av Stillahavsstaternas fiskerisektor bör läggas fram för parlamentet så att man kan bedöma vilka konsekvenser åtgärderna kan få för EU-marknaden.
Aldo Patriciello: Förhandlingarna om de nya avtalen om ekonomiskt partnerskap mellan AVS-länderna och EU inleddes 2002. Meningen var att dessa avtal skulle ersätta det tidigare allmänna preferenssystemet och gynna AVS-länderna.
Eftersom frågor av särskilt intresse behandlades i enskilda förhandlingar på nationell nivå och eftersom det var osannolikt att partnerskapsavtalen skulle ingås direkt beslutade man att ingå interimsavtal om ekonomiskt partnerskap med fokus på varuhandel till slutet av 2007. Syftet med interimsavtalen är att förhindra avbrott i handeln och de leder inte nödvändigtvis till fullständiga avtal om ekonomiskt partnerskap.
I Stillahavsregionen är det endast Fiji och Papua Nya Guinea som har ingått ett sådant avtal. Avtalet omfattar ursprungsregler som hänför sig till fiskeri-, textil- och jordbrukssektorn och som medför investeringar och sysselsättningsmöjligheter. Kommissionen hoppas kunna ingå ett fullständigt avtal om ekonomiskt partnerskap med den regionala Stillahavsgruppen, och samtal om detta pågår.
Jag anser att det är lämpligt att stödja rådets ståndpunkt för interimsavtalet om partnerskap eftersom skyddet av naturresurser bör prioriteras, framför allt med tanke på bristen på sådana och den försämrade miljön. Det är även nödvändigt att hålla de tio år gamla avtalen med AVS-länderna vid liv, om än i en annan form.
Maurice Ponga: Jag välkomnar Europaparlamentets beslut att godkänna interimsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Stillahavsstaterna. Avtalet speglar EU:s åtagande i fråga om denna region och sänder en stark politisk signal till staterna där. Det gläder mig. Den politiska resolution som åtföljer beslutet att godkänna avtalet innebär en möjlighet att framhålla våra krav. Vi vill upprätta ett balanserat och rättvist förhållande till Stillahavsstaterna, ett förhållande som ger dessa östater möjlighet utvecklas samtidigt som våra egna medborgares intressen skyddas. Eftersom interimsavtalet innehåller särskilda bestämmelser om ursprungsreglerna för fiskeriprodukter var det viktigt att inkludera detta undantag.
För att se till att detta undantag, som bör leda till skapande av sysselsättning och välstånd, verkligen gynnar lokalbefolkningen och inte skadar den europeiska industrin för behandling och konservering av fiskeriprodukter var det nödvändigt att föreskriva att en konsekvensanalys genomförs så snart som möjligt och att undantaget upphävs där så är nödvändigt. Det finns garantier för att se till att avtalet är rättvist och åtgärder om nödvändigt vidtas för att skydda våra intressen.
Paulo Rangel: Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att främjandet av handelsförbindelser mellan Stillahavsstaterna och EU kan bidra till att främja regionens hållbara sociala och ekonomiska utveckling, minska fattigdomen och stärka den regionala integrationen och det regionala samarbetet, i enlighet med millennieutvecklingsmålen. Jag delar emellertid den oro som föredraganden ger uttryck för när det gäller undantaget från ursprungsreglerna och dess negativa konsekvenser för EU:s för behandling av fiskeriprodukter och konservering. Undantaget måste på lämpligt sätt utvärderas av kommissionen.
Raül Romeva i Rueda: De gröna har sedan länge varit emot avtal om ekonomiskt partnerskap med AVS-regionerna och fortsätter att vara det. Vi ser därför inte något mervärde med interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap med två av Stillahavsstaterna.
I detta specifika fall oroar sig de gröna över att denna region i Stilla havet kommer att präglas av ytterligare splittring som en konsekvens av interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap och förmånshandelsordningar med EU. Dessutom stämmer den väntade okontrollerade ökningen av traditionell export, som är koncentrerad till råmaterial som koppar, socker, kopra, fisk och palmolja (jordbruksbränslen!) inte alls överens med behoven av en hållbar utveckling. Därför stödde De gröna Stillahavsområdets handelsministrars (fruktlösa) begäran om att se över kritiska aspekter av interimsavtalen om ekonomiskt partnerskap, närmare bestämt definitionen av ”i stort sett all handel”, förbudet av användningen av exportskatter och bristfälligt skydd av nya industrier, samt klausulen om mest gynnad nation.
När det gäller aspekten med undantag från ursprungsreglerna skulle en alternativ lösning ha varit att begränsa bestämmelsen till fångst inom den 30 mil stora exklusiva ekonomiska zonen (EEZ), i stället för att låta den gälla alla vatten. Sist men inte minst saknar Fiji ett demokratiskt styre. Vår skuggföredragande José Bové ingav 11 ändringsförslag när det gäller detta.
Tokia Saïfi: Genom interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Stillahavsstaterna får varor från Stillahavsregionen förmånligt tillträde till EU:s marknader. Jag stöder utvecklingen av denna region, men anser att undantaget från ursprungsreglerna för behandlade fiskeriprodukter är oacceptabelt eftersom det innebär att produkter som tillverkas i ett land men av råvaror från ett annat land kan befrias från tullar. Undantaget har visat sig stimulera fiske i det tropiska området utan någon hänsyn till hanteringen av fiskebestånden. Eftersom handelsförmånerna inte bara påverkar fiskezoner i Papua Nya Guinea är det svårt att övervaka fångstens ursprung och detta strider mot EU:s åtaganden för att få slut på olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Jag oroar mig också över spårbarheten för produkter som ska importeras till Europa från detta område. Genom att rösta mot betänkandet ville jag visa mitt ogillande för en klausul som enligt min mening inte bör förekomma i något framtida handelsavtal.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för denna resolution om internationella adoptioner i Europeiska unionen vars syfte är att garantera varje barns välmående och där föräldralösa och övergivna barns rätt att leva i en familj och få skydd erkänns. Jag instämmer i att man bör undersöka möjligheten att samordna de strategier som är kopplade till internationella adoptioner och beakta internationella konventioner, men det bör betonas att adoptioner i första hand bör ske i barnets ursprungsland om det är till barnets bästa.
Det är mycket viktigt att ta fram en ram för att garantera insyn och samordna insatser för att förhindra människohandel med barn för olagliga adoptioner. Samtidigt måste vi förbättra, effektivisera och underlätta internationella adoptioner och undvika onödig byråkrati samt trygga rättigheterna för barn från tredjeländer.
Zigmantas Balčytis: I Lissabonfördraget fastställs det att skyddet av barns rättigheter är ett av EU:s mål. Ännu större uppmärksamhet måste ägnas åt detta mål sedan EU:s stadga för grundläggande rättigheter har trätt i kraft. I EU:s politik måste därför barns rätt till skydd och välmående, som är nödvändigt för deras välfärd, garanteras. Jag röstade för denna resolution eftersom jag anser att politiken för skyddet av barns rättigheter bör förbättras. Antalet barn som överges och placeras på institution, som är mycket högt i vissa medlemsstater, ger upphov till oro. Dessutom är kränkningar av barns rättigheter, våld mot barn, människohandel med barn för prostitution, olagligt arbete eller annan olaglig verksamhet fortfarande ett stort problem inom EU. Jag instämmer i att det är nödvändigt att på EU-nivå övervaka hur de nationella systemen fungerar, för att klargöra frågor som rör skyddet av barns rättigheter och om nödvändigt vidta åtgärder så att hemlösa barn får ett mer effektivt skydd och ges möjlighet att leva i en familj och vara trygga.
George Becali: Jag röstade för denna resolution eftersom problemet med övergivna barn har blivit allt allvarligare inom EU. Det är viktigt att barns rätt att adopteras skyddas på internationell nivå för att förhindra att dessa barn tvingas leva på barnhem. Kommissionen måste informera oss om vilka åtgärder som har vidtagits eller kommer att vidtas på EU-nivå för att skydda minderåriga som ska adopteras av europeiska medborgare. Jag anser att adoption måste ske i enlighet med nationell lagstiftning och internationella konventioner. Kommissionen måste förklara för oss hur dessa förfaranden kommer att garantera att barnets intressen alltid skyddas.
Mara Bizzotto: Jag röstade för den gemensamma resolutionen om internationella adoptioner eftersom jag anser att samordning av adoptionsstrategier och verktyg på EU-nivå inte bara skulle leda till en förbättring av förfarandet som sådant utan även garantera ökat skydd för föräldralösa och övergivna barn och deras rätt att leva i en familj. Samverkan mellan internationella organisationer, EU-institutioner och medlemsstater skulle leda till en positiv spiral där fokus ligger på barns behov och på information, förberedande och stödtjänster till adoptivfamiljer. Slutligen anser jag att förbättrad samordning kan garantera ökad säkerhet för adopterade barn när det gäller korrekta adoptionsförfaranden och ömsesidigt erkännande av handlingar för att förhindra människohandel med barn.
Vilija Blinkevičiūt: Jag röstade för resolutionen om internationella adoptioner i Europeiska unionen. Skyddet av barns rättigheter är ett av EU:s viktigaste mål. Vi måste skydda varje barns välmående och värna om deras intressen. För närvarande finns det många konventioner om skydd av barn och föräldraansvar. Syftet med Europeiska konventionen om adoption av minderåriga från 1967 är att samordna medlemsstaternas lagstiftning i fråga om adoption. Alla medlemsstater undertecknade 1993 års konvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner (Haagkonventionen). Även om adoptionsfrågan ingår i medlemsstaternas behörighetsområde anser jag att det finns ett behov av att utforska möjligheten att på EU-nivå samordna en strategi med åtgärder som är kopplade till internationella adoptioner. Internationella konventioner måste beaktas vid upprättandet av en sådan strategi. Vi måste sträva efter att förbättra informationstjänsterna, förberedandet av adoptioner mellan länder, handläggningen av internationella adoptionsansökningar och uppföljningstjänsterna efter en adoption, med tanke på att alla internationella konventioner om skydd av barns rättigheter erkänner föräldralösa och övergivna barns rätt att leva i en familj och få skydd. Exempelvis måste EU:s institutioner och medlemsstaterna aktivt bekämpa människohandel med barn för olagliga adoptioner.
Sebastian Valentin Bodu: Rumänien var förmodligen det europeiska land som tillät de värsta oegentligheterna när det gäller internationella adoptioner på 1990-talet, omedelbart efter kommunismens fall. Det berodde på bristande erfarenheter i ett land som genomgick en mörk period under nästan 50 år, men även på att det fanns personer som var beredda att utnyttja dessa brister. Detta ledde till att nästan tusen barn försvann i samband med internationella adoptioner. Med stöd av EU, som vi förberedde oss för att bli medlem av, genomförde Rumänien omfattande ändringar av sin adoptionslagstiftning, trots de enorma internationella påtryckningarna om att vi inte skulle tillgripa drastiska åtgärder som att avskaffa internationella adoptioner. Under dessa omständigheter, och med tanke på Rumäniens dåliga erfarenheter av internationella adoptioner, är oviljan att acceptera en europeisk adoptionsbyrå, vilket kommer att leda till att en verkligt europeisk adoptionsmarknad skapas, förståelig.
Målet för alla resolutioner om internationella adoptioner måste vara säkerhet för minderåriga, oavsett staternas eller adoptionsfamiljernas intressen. Dessutom anser jag att inhemska adoptioner, oavsett eventuella resolutioner eller beslut, måste ges företräde i alla rättssystem, såväl nuvarande som framtida.
Corina Creţu: Jag röstade för Europaparlamentets resolution om internationella adoptioner i Europeiska unionen, baserat på Rumäniens erfarenheter på detta område. En analys måste genomföras av alla nationella adoptionssystem för att se vilka deras styrkor och svagheter är och för att rekommendera bästa metoder för adoption av medlemsstaterna. Viktiga framsteg skulle göras om den politik och de strategier som är kopplade till instrumentet för internationella adoptioner kunde samordnas på EU-nivå för att förbättra hjälpen från informationstjänster, förberedandet av adoptioner mellan länder, handläggningen av internationella adoptionsansökningar och uppföljningen efter en adoption, eftersom föräldralösa och övergivna barns rätt att leva i en familj och få skydd måste bli verklighet.
Edite Estrela: Jag röstade för resolutionen om internationella adoptioner i Europeiska unionen. Även om detta är en fråga för medlemsstaterna anser jag att skyddet av barns rättigheter bör vara ett av EU:s mål. När det gäller detta anser jag att möjligheten att samordna strategier som är kopplade till ett instrument för internationella adoptioner och uppföljningen efter en adoption måste övervägas, med tanke på att alla internationella konventioner om skydd av barns rättigheter erkänner föräldralösa och övergivna barns rätt att leva i en familj och få skydd.
Diogo Feio: Adoption av barn är en särskilt känslig fråga. Mänsklig värdighet, och i detta fall, den särskilda omsorg som krävs i fråga om minderårigas intressen, innebär att iakttagande av och respekt för internationella konventioner i frågan, samt en undersökning om bästa metoder och utbyte av erfarenheter mellan medlemsstaterna rekommenderas. EU kommer att kunna övervaka dessa ansträngningar och hjälpa till att ta itu med det problem som människohandel med barn utgör, ett fenomen som främst drabbar de fattigaste länderna och de människor som har det svårast ekonomiskt.
José Manuel Fernandes: EU har alltid kämpat för att skydda barns rättigheter och värna om deras intressen. Avsikten med denna resolution är att undersöka möjligheten att på EU-nivå samordna de strategier som är kopplade till instrumentet för internationella adoptioner, i enlighet med de internationella konventionerna, för att förbättra hjälpen från informationstjänster, förberedandet av adoptioner mellan länder, handläggningen av internationella adoptionsansökningar och uppföljningen efter en adoption, med tanke på att alla internationella konventioner om skydd av barns rättigheter erkänner föräldralösa och övergivna barns rätt att leva i en familj och få skydd. Trots att adoptionsfrågan tillhör medlemsstaternas behörighetsområde anser jag att det måste finnas en minimikonvergens på EU-nivå under förutsättning att barns intressen alltid respekteras. Därför röstade jag för.
Ilda Figueiredo: Vi är alla överens om att varje barns välmående och rättigheter måste garanteras, vilket även fastställs i denna parlamentsresolution. Det räcker emellertid inte med att komma med generella påståenden: det är även nödvändigt att erkänna orsakerna till att det uppstår situationer där barn utnyttjas i samband med internationella adoptioner.
De vanligaste orsakerna till att barn överges är fattigdom, otillräckliga socialvårdssystem, bristen på ett tillräckligt socialt infrastrukturnätverk eller lämplig samhällsservice samt konflikter och militära ingripanden.
Louis Grech: För att begränsa det ökade problemet med övergivna barn bör EU:s institutioner och medlemsstaterna spela en mer aktiv roll när det gäller att förbättra instrumentet för internationella adoptioner. Det bör ske genom att internationella adoptionsförfaranden främjas och samordnas på EU-nivå, utan att barnens säkerhet, trygghet och rättigheter på något sätt äventyras och genom att alla internationella konventioner om skydd av barns rättigheter respekteras. Unionen och medlemsstaterna måste garantera noggrannare kontroller vid internationella adoptioner, för att undvika utnyttjande, övergrepp, bortförande av och människohandel med barn. Medlemsstaterna bör hitta en balans mellan höga internationella standarder och skydd för att skydda barnets rättigheter och minskad byråkrati, och underlätta internationella adoptionsförfaranden. Dessutom bör medlemsstaternas regler när det gäller internationella adoptionsförfaranden vara öppnare och länderna bör även ha ett ständigt informationsutbyte om villkor och förhållanden för det adopterade barnet i den nya miljön. Sammanfattningsvis anser jag att det viktigaste vid internationella adoptionsförfaranden alltid bör vara att de genomförs i barnets intresse, med särskild uppmärksamhet för barn med särskilda behov, för att garantera barns och familjers rättigheter.
Sylvie Guillaume: Jag röstade för denna gemensamma resolution som ger oss möjlighet att försvara föräldrars rättighet att adoptera ett barn från en annan medlemsstat och samtidigt garantera skydd av minderåriga vid tiden för adoptionen och efter att de har adopterats. Det bör finnas ett system med särskilda regler för internationella adoptioner för att undvika utnyttjande, såsom människohandel med barn.
Ian Hudghton: Våra nationella rättssystem har alla sina särskilda metoder när det gäller att hantera adoption och andra frågor som rör barns välmående. Eftersom frågor som människohandel och sexuellt utnyttjande av barn har en internationell dimension kan det emellertid vara lämpligt med åtgärder på EU-nivå. Vi får aldrig glömma bort att barnets intressen är ytterst viktiga och därför röstade jag för denna resolution.
Juozas Imbrasas: Jag röstade för denna viktiga resolution om internationella adoptioner i Europeiska unionen eftersom skydd av barns rättigheter är ett av EU:s viktigaste mål. Det finns många gällande konventioner om skyddet av barn och föräldrars ansvar. Jag anser att det finns ett behov av att undersöka möjligheten att på EU-nivå samordna frågor som rör internationella adoptioner, i syfte att förbättra informationstjänsterna, förberedandet av adoptioner mellan länder, handläggningen av internationella adoptionsansökningar och uppföljningen efter en adoption. Det är väldigt viktigt att upprätta ett system för att garantera insyn och förhindra människohandel med barn i adoptionssyfte. Jag vill också betona att adoption när så är möjligt och om det är till barnets bästa i första hand bör ske i barnets ursprungsland.
David Martin: Jag välkomnar denna resolution där man efterlyser att möjligheten att på EU-nivå samordna de strategier som är kopplade till instrumentet för internationella adoptioner, i enlighet med de internationella konventionerna, beaktas för att förbättra hjälpen från informationstjänster, förberedandet av adoptioner mellan länder, handläggningen av internationella adoptionsansökningar och uppföljningen efter en adoption, med tanke på att alla internationella konventioner om skydd av barns rättigheter erkänner föräldralösa och övergivna barns rätt att leva i en familj och få skydd.
Véronique Mathieu: Antalet övergivna barn har stadigt ökat de senaste åren och detta fenomen märks i alla våra medlemsstater. Dessa barn är offer för konflikter och social utestängning, och utnyttjas av brottsliga nätverk och inom all typ av människohandel, men de är även offer för ett misslyckat internationellt adoptionsinstrument. Dessutom bör det påpekas att majoriteten av dessa barn är flickor som är ett lätt byte för prostitutionsnätverk och andra former av modernt slaveri. En åtgärd vi kan vidta i denna tragiska situation är att underlätta internationella adoptionsförfaranden. Vi bör stifta en särskild lag om internationell adoption. Alla barn bör garanteras rätten att bli adopterade.
Även om ansvaret för denna fråga i dag fortfarande ligger hos medlemsstaterna bör vi påpeka att skyddet av barnets intressen är en grundläggande princip för EU och en del av stadgan för de grundläggande rättigheterna. I avsaknad av EU-lagstiftning på detta område bör EU göra allt som står i dess makt för att underlätta dessa adoptioner, framför allt genom att under de kommande månaderna tillåta ömsesidigt erkännande av handlingar för civilstånd och adoptionsbeslut.
Nuno Melo: Adoption av barn är en fråga som alltid har varit viktig för EU och som måste hanteras med yttersta omsorg. Barn är alla samhällens framtid och måste därför behandlas på ett värdigt sätt. Deras intressen måste beaktas, vilket innebär att överensstämmelse med relevanta internationella konventioner är nödvändigt och rekommenderas. Därför är det EU:s skyldighet att göra allt man kan för att bekämpa problemet med människohandel med barn, som främst drabbar barn i de fattigaste länderna och de som har det svårast ekonomiskt.
Andreas Mölzer: Barnen är den svagaste länken i vårt samhälle. Att skydda deras rättigheter och se till att de respekteras måste vara en av de viktigaste prioriteringarna för EU. Barn faller emellertid fortfarande offer för människohandel och utnyttjande inom EU, vilket ofta är ett resultat av olagliga adoptioner. Trots att adoptioner är ett effektivt sätt att se till att barn inte bara bor på barnhem är det nödvändigt att stränga kontroller genomförs för att förhindra oegentligheter, framför allt av internationella organisationer. Jag lägger ned min röst eftersom resolutionen inte innehåller tillräckliga åtgärder för att garantera att barn kan skyddas mot utnyttjande som ett resultat av adoption.
Alfredo Pallone: Adoption är ständigt en mycket känslig fråga som förtjänar särskild uppmärksamhet eftersom det är barns framtid som står på spel. Adoption är ofta ett sätt att undvika att övergivna och föräldralösa barn tvingas genomlida en olycklig barndom på ett barnhem, utan den kärlek och omsorg som alla barn förtjänar. Det vore grymt och orättvist att förneka oskyldiga barn möjligheten att bli älskade och vägledas genom livet av kärleksfulla föräldrar som finns där för dem. Därför röstade jag för resolutionen eftersom jag har en stark tro på adoptionens kraft när det gäller att erbjuda barnen, som är världens framtid, ett bättre liv. På EU-nivå måste vi skapa en samordnad struktur med öppna och effektiva förfaranden, uppföljning efter en adoption och en kontrollmekanism för att övervaka verksamheten i varje medlemsstat. Att adoptera ett barn innebär att se till att barnet får en bättre framtid som präglas av trygghet och hopp. För att hantera de internationella skillnaderna anser jag därför att det är nödvändigt att genomföra särskild lagstiftning i frågan.
Georgios Papanikolaou: Jag röstade i dag för den gemensamma resolutionen om internationella adoptioner i EU, vars syfte är att förbättra systemet för adoptioner mellan medlemsstaterna och fastställa garantier för att se till att adoptionen genomförs i barnets intresse med absolut respekt för dess grundläggande rättigheter. Vi betonar behovet av följande i resolutionen: att upprätta en adoptionsstrategi på EU-nivå med adoptionsregler för såväl de fattigaste som de mest utvecklade länderna som gör det möjligt att följa upp varje barn som har genomgått internationell adoption genom att de behöriga nationella myndigheterna regelbundet rapporterar till ursprungslandet, att effektivisera adoptionsförfarandena och få bort byråkrati, att minimera barnens tid på institutioner och barnhem, att prioritera nationella adoptioner samt att få ett slut på oansvarigt agerande av gäng som utnyttjar och bedriver människohandel med barn i adoptionssyfte.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för parlamentets resolution om internationella adoptioner i EU. Detta initiativ handlar om att uppfylla unionens mål i artikel 3 i Lissabonfördraget om ”skydd av barnets rättigheter”.
Den ekonomiska utvecklingen i EU-länderna innebär inte att de allvarliga bristerna när det gäller barns rättigheter har försvunnit. I synnerhet gäller det problemet med barn som växer upp i otrygghet och då särskilt otryggheten bland övergivna barn och barn som växer upp på institutioner, samt det våld som de utsätts för har försvunnit. En annan brist gäller människohandel med barn för adoption, prostitution, olagligt arbete, tvångsäktenskap, gatutiggeri eller andra olagliga syften, som fortsätter att vara ett allvarligt problem inom EU.
Detta visar hur viktigt detta initiativ är. Kommissionen ombes överväga möjligheten att på EU-nivå samordna de strategier som är kopplade till instrumentet för internationella adoptioner är. Det krävs en strategi som överensstämmer med de internationella konventionerna för att förbättra hjälpen från informationstjänster, förberedandet av adoptioner och handläggningen av adoptionsansökningar samt uppföljningen efter en adoption. Strategin måste beakta skyddet av barns rättigheter och erkänna föräldralösa och övergivna barns rätt att leva i en familj och få skydd.
Rovana Plumb: Ett stopp för internationella adoptioner var ett av villkoren för Rumäniens anslutning till EU. År 2001 beslutade Rumänien att införa ett moratorium för internationella adoptioner efter att Europaparlamentets föredragande för Rumänien, Emma Nicholson, fördömt människohandeln med barn och kritiserat den rumänska staten för att ha försummat sina barn. Jag anser att när så är möjligt och om det är till barnets bästa ska en adoption i första hand ske i barnets ursprungsland. Möjliga alternativ skulle kunna vara en fosterfamilj eller annat boende, eller ett omhändertagande hos en familj inom ramen för ett internationellt adoptionsförfarande i enlighet med relevant nationell lagstiftning och internationella konventioner. Placering på institution bör endast användas som en tillfällig lösning. Samtidigt är det viktigt att en ram på EU-nivå tas fram för att genomföra bedömningar av utvecklingen när det gäller adopterade barn i deras nya familjer och att socialtjänsten i det land som barnet adopterats till regelbundet rapporterar till de behöriga myndigheterna i ursprungslandet efter att adoptionen genomförts. Denna ram och dess åtgärder bör utarbetas och samordnas av medlemsstaterna och kommissionen i samarbete med Haagkonferensen, Europarådet och barnorganisationer för att förhindra människohandel med barn i adoptionssyfte.
Paulo Rangel: Adoption är en särskilt känslig fråga som förtjänar EU-medlemsstaternas fulla uppmärksamhet. Trots att stora framsteg har gjorts till följd av Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner fortsätter barn som växer upp i otrygghet, kränkningar av barns rättigheter, våld mot barn och människohandel med barn för adoption, prostitution, olagligt arbete, tvångsäktenskap, gatutiggeri eller andra olagliga syften att vara ett problem inom EU.
Därför måste vi göra allt vi kan för att skydda barnets rätt att leva i en familj. För att kunna uppnå detta är det viktigt att undersöka möjligheten att på EU-nivå samordna de strategier som är kopplade till instrumentet för internationella adoptioner, i enlighet med de internationella konventionerna, för att förbättra hjälpen från informationstjänster, förberedandet av adoptioner och handläggningen av adoptionsansökningar och uppföljningen efter en adoption.
Raül Romeva i Rueda: Vi i Verts/ALE-gruppen har lagt ned våra röster. Efter förhandlingar mellan de politiska grupperna ersattes de negativa punkterna i det gemensamma förslaget till resolution. Initiativet till resolutionen togs emellertid av italienare till följd av ett mycket specifikt nationellt behov och när det gäller en fråga som inte tillhör EU:s behörighetsområde. Vi har lyckats göra resolutionen till en begäran om att man ska undersöka ”möjligheten att på EU-nivå samordna de strategier som är kopplade till instrumentet för internationella adoptioner”, utan någon hänvisning till specifika nationella problem. Eftersom vi redan arbetar med denna fråga i JURI- och LIBE-utskotten behövs denna resolution inte.
Nuno Teixeira: Ett barns rätt att växa upp i en sund familjemiljö som gynnar barnets utveckling är den viktigaste tanken bakom denna resolution. Det växande antalet barn som lever på barnhem och de kränkningar av deras rättigheter - framför allt människohandel, olaglig adoption och olagligt arbete samt prostitution - som fortsätter att begås inom EU har lett till att man försöker vända situationen. Samtidigt är det värt att uppmärksamma det ökade antalet olagliga internationella adoptioner där tredjeländer är inblandade och där de villkor som fastställs i Haagkonventionen inte uppfylls. Fastställandet att skyddet av barns rättigheter inom EU är ett av EU:s mål i artikel 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och i artikel 24 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Detta mål har banat väg för samordning av politik och strategier mellan medlemsstaterna, i enlighet med de gällande internationella instrumenten. Jag anser att en mekanism snarast måste upprättas på EU-nivå för att kontrollera hur de olika nationella systemen fungerar när det gäller detta. En öppen och effektiv mekanism för att övervaka adoptionsförfarandena både före och efter adoptionen och de internationella organisationernas engagemang främjar inte bara barns rättigheter utan ger dem även möjlighet att få en harmonisk uppväxt.
Oreste Rossi: Genom de nya migrationsflödena blir problemet med övergivna barn, som gradvis hade förbättrats, återigen allt mer allvarligt och påtagligt.
Det är nödvändigt ta fram en rättslig ram som omfattar skydd av barn och föräldrars ansvar, avskaffa onödig byråkrati när det gäller praktiska förfaranden och harmonisera medlemsstaternas lagstiftning i enlighet med Lissabonfördraget och 1993 års konvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.
Jag anser att Tysklands hantering av adoptioner inte bör tas efter, framför allt när det gäller placeringen av barn hos par där den ena parten är tysk och den andra från ett annat EU-land. Lagstiftarnas mål måste naturligtvis i slutändan vara att garantera barn rätten till det skydd och den omsorg de behöver för sitt välmående, samtidigt som man så långt det är möjligt undviker att de tvingas bo på barnhem.
Artur Zasada: Internationella adoptioner bör tillåtas om det är till barnets bästa, men endast om möjligheterna till adoption i medlemsstaten i fråga har uttömts. Som regel bör barnet växa upp i det land som han eller hon är medborgare i.
Internationella adoptioner sker även i mitt hemland Polen. Oftast handlar det om barn som vars chanser att adopteras inom Polen är dåliga p.g.a. att de lider av olika sjukdomar. Under 2006 var det t.ex. 202 utländska familjer som beslutade sig för att ta hand om 311 av våra medborgare - 214 polska barn adopterades av föräldrar från Italien, 25 från Frankrike, 22 från Förenta staterna, 20 från Nederländerna, 15 från Sverige, 7 från Tyskland, 6 från Schweiz, 1 från Belgien och 1 från Kanada. Eftersom problemet med föräldralösa barn knappt existerar i Västeuropa finns det ett stort intresse för att adoptera barn från länderna i Central- och Östeuropa.
Jag anser att kommissionen först och främst bör göra följande: 1) informera parlamentet om vilka åtgärder som har vidtagits eller kommer att vidtas på EU-nivå för att förhindra att internationella adoptioner blir en täckmantel för människohandel med barn, 2) berätta vad kommissionen kommer att göra för att förhindra att barn adopteras för att adoptivföräldrarna vill följa den senaste trenden. Européernas intresse för att adoptera barn från Afrika ökar till följd av att detta fenomen har blivit populärt bland filmstjärnor. Det är emellertid vare sig lämpligt eller en seriös utgångspunkt för att bli adoptivförälder.
Laima Liucija Andrikien: Jag stöder denna resolution om Serbiens europeiska integrationsprocess, där det bekräftas att Serbiens framtid finns inom EU, och där landet uppmuntras att fortsätta sina ansträngningar för att nå detta mål. Serbien har gjort framsteg när det gäller att genomföra reformer, men ytterligare framsteg krävs för att landet ska uppfylla Köpenhamnskriterierna. Kosovofrågan är mycket viktig. Därför stöder jag uppmaningen till den serbiska regeringen om att den ska avveckla de serbiska parallella strukturer i Kosovo som undergräver decentraliseringsprocessen och hindrar den serbiska befolkningen från att helt integreras i de kosovanska institutionerna.
EU måste sända en tydlig signal till den serbiska regeringen om att vi förväntar oss att Serbien ska inta en konstruktiv hållning till det kommande allmänna valet i Kosovo. Jag instämmer i att kosovoserbers deltagande i valprocessen är en absolut nödvändig förutsättning för att förhindra att den kosovoserbiska befolkningsgruppen blir marginaliserad.
Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för denna resolution. Utvidgningen av EU bygger på politisk, rättslig och teknisk överensstämmelse med EU:s höga standarder och normer. Redan 2003 gavs ett löfte om att länderna på västra Balkan skulle anslutas till EU så snart de uppfyller de fastställda kriterierna. EU:s mål är att garantera långsiktig stabilitet och hållbar utveckling på västra Balkan. Eftersom integrationstakten i de olika länderna i denna region varierar måste alla länder göra så stora ansträngningar som möjligt, genomföra de reformer som krävs och vidta nödvändiga åtgärder för att garantera säkerheten och stabiliteten i varje land, samt i regionen som helhet. Serbien gör stora framsteg på många områden och har haft ett framgångsrikt och konstruktivt samarbete med EU. Avskaffandet av EU-viseringen år 2009 visar de serbiska medborgarna att EU ser positivt på de reformer som genomförs i landet. Jag instämmer i att reformer i fråga om skydd av medborgarnas och minoriteternas rättigheter, mediepluralism, oberoende domare, fängelser och många andra områden måste fortsätta. Ansträngningar för att upprätthålla rättsstaten, garantera demokratiska statliga institutioner och effektivt skydd av mänskliga rättigheter och friheter måste förbli en av de serbiska myndigheternas viktigaste prioriteringar.
Sebastian Valentin Bodu: Omröstningen om stabiliserings- och associeringsavtalet är uppmuntrande för Serbien. Jag hoppas att omröstningen om godkännandet i dag i Europaparlamentet kommer att leda till en snabbare ratificeringsprocess. Jag bör påpeka att en fråga som framhävs i betänkandet om stabiliserings- och associeringsavtalet är Serbiens underlåtenhet att erkänna myndigheterna i Kosovo och tillämpa parallella strukturer. Rumänien har inte erkänt Kosovos självständighet, som skedde genom en ensidig självständighetsförklaring i strid med internationell rätt. Serbien är en uppskattad granne till Rumänien, och våra länder har århundraden av historia som förenar oss. Rumänien förstår och stöder sina serbiska vänner. Det är uppenbart att Serbiens framtid finns i EU och dess samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien bör vara ett bevis på Belgrads åtagande när det gäller europeiska värden, demokrati och mänskliga rättigheter.
Serbien måste naturligtvis följa samma väg som alla andra medlemsstater för att bli medlem av EU. Landet måste emellertid även behandlas på samma sätt som andra stater. Den senaste tidens utveckling visar att Serbien har förstått vilka förväntningar Europeiska gemenskapen har på landet. Påtagliga framsteg har gjorts, men EU måste på ett taktfullt sätt hantera vissa aspekter av Belgrads historia som tynger det serbiska folket.
Vasilica Viorica Dăncilă: EU bygger på principer som försoning och fredlig samexistens, principer som överensstämmer med målen om att förbättra förbindelserna mellan de olika folken i regionen. När det gäller detta anser jag att Serbiens framtid finns sida vid sida med länderna i EU och jag anser att landet måste öka sina ansträngningar för att uppnå detta.
Edite Estrela: Jag röstade för denna resolution eftersom jag inser att Serbien kan bli en viktig aktör när det gäller att garantera säkerhet och stabilitet på Balkan. Det är oundvikligt att Serbiens framtid finns i EU. Därför anser jag att landet bör fortsätta att sträva mot detta mål. De framsteg som redan har gjorts i reformprocessen är lovvärda.
Diogo Feio: Den som tittar på en karta över EU inser snabbt att västra Balkan är ämnat att bli en del av unionen. Jag tror att dessa länder så småningom kommer lyckas att bli medlemmar. Serbiens väg har varit särskilt svår sedan f.d. Jugoslavien upphörde som stat efter den sovjetiska supermaktens fall. Dess roll som den angripande parten i inbördeskrigen och den brutala inverkan dessa krig har haft på grannländerna och världssamfundet som helhet har inneburit allvarliga konsekvenser för landet och dess folk. Kosovos utträde, som fortsätter att vara en mycket kontroversiell fråga, har lett till att spänningarna i regionen har ökat och fortsätter att vara en mycket stor riskfaktor när det gäller att orsaka instabilitet. Jag hoppas att Serbien håller fast vid sin strävan att bli medlem av EU, och jag vill gratulera dess folk och ledare till de framsteg de har gjort när det gäller detta.
José Manuel Fernandes: Serbiens framtid finns i EU. Därför välkomnar jag Serbiens ansökan om medlemskap i EU som överlämnades den 22 december 2009, och ministerrådets beslut den 25 oktober 2010 om att be kommissionen undersöka Serbiens ansökan.
Jag gratulerar Serbien till de framsteg som gjorts i reformprocessen. Jag vill betona att utvecklingen av det regionala samarbetet fortsätter att vara en huvudprioritering för EU och är avsedd att fungera som en katalysator för försoning, goda grannförbindelser och goda förbindelser mellan folken på västra Balkan. Därför uppmanar jag Serbien att inta en konstruktiv hållning till ett mer inkluderande regionalt samarbete.
Jag vill påpeka att ett fullständigt samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (Icty) är ett grundläggande villkor för Serbien på dess väg mot EU-medlemskap. Det bör konstateras att Serbien fortsätter att tillmötesgå Ictys begäran om stöd. Jag uppmanar den serbiska regeringen att fortsätta att ha ett nära samarbete med tribunalen, bl.a. genom att snabbt överlämna alla begärda handlingar och i tid slutföra de mål som hänskjuts från Icty.
Ilda Figueiredo: Vi röstade mot denna resolution, framför allt p.g.a. de krav som ställs på Serbien och EU:s oacceptabla ståndpunkt när det gäller Kosovo. Parlamentet uppmanar t.ex. den serbiska regeringen att avveckla de parallella strukturer i Kosovo som den menar ”undergräver decentraliseringsprocessen och hindrar den serbiska befolkningen att helt integreras i de kosovanska institutionerna”, och fortsätter att kräva samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien. Dessa påtryckningar på Serbien är oacceptabla och märkliga med tanke på att motsvarande åtgärder inte har vidtagits när det gäller Kosovo, trots de offentliga klagomålen om att Kosovos nuvarande ledare har varit involverad i handel med mänskliga organ.
Det är även oacceptabelt att parlamentet utövar påtryckningar på Serbien om att landet ska ”inleda en dialog med Kosovo utan att återigen hänvisa till nya förhandlingar om status eller delning”.
Genom ”Serbiens europeiska integrationsprocess” lyfts en aspekt som vi länge har betonat fram. I dag är det uppenbart att syftet med det krig som Nato och EU:s mäktigaste länder, under ledning av Tyskland, förde var att rasera Jugoslavien och dela upp dess territorium i länder som kunde skydda stora EU-företags ekonomiska intressen.
Bruno Gollnisch: Jag röstade inte för resolutionen om Serbiens europeiska integrationsprocess. Det berodde inte på processen i sig utan på att texten är otydlig när det gäller Kosovofrågan.
Den gemensamma resolutionen mellan EU och Serbien som antogs av FN:s generalförsamling nämns, men samtidigt sägs det rent ut att denna inte kan betraktas som ett officiellt erkännande av Kosovo från Serbiens sida, eller från de EU-medlemsstater som inte har erkänt landet.
Inte heller nämns Europarådets mycket oroande rapport om den handel med organ från serbiska fångar som befrielsearmén i Kosovo (UCK-gerillan) bedrivit och som lett till att den nuvarande premiärministern i Kosovo ifrågasätts. Samtidigt är överlämnandet av de två återstående serberna som är på flykt undan Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien ett nödvändigt villkor för Serbiens anslutning till EU.
Precis som i fallet med de olika krig som ledde till delningen av f.d. Jugoslavien framställs den ena sidan som ond, och endast denna sida förväntas vara ångerfull. I längden blir det svårt att hålla fast vid detta synsätt även om den serbiska regeringen, som lockas av EU:s dragningskraft, tycks acceptera det i hopp om EU-anslutning.
Ian Hudghton: Serbiens väg mot EU-medlemskap bör välkomnas och kommer förhoppningsvis stärka freden och välfärden i området. I parlamentets resolution efterlyses fullständig respekt för minoritetskulturer och minoritetsspråk - frågor som är centrala för Europeiska fria alliansen.
Giovanni La Via: Stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Serbien trädde i kraft den 1 februari 2010. Trots att 11 månader har gått sedan dess har alla EU-medlemsstater ännu inte ratificerat avtalet. Genom detta resolutionsförslag ville Europaparlamentet för det första betona den viktiga roll som Serbien har inom EU och för det andra erkänna de sociala och politiska förbättringar som den serbiska regeringen har genomfört de senaste åren. Dessutom ville man framhålla de insatser som landet fortfarande måste genomföra för att uppfylla EU:s krav på demokratisering, frihet och antagande av rättvis och hållbar politik. Eftersom jag betraktar Serbiens anslutning till EU som ett stort steg framåt för både EU och Republiken Serbien röstade jag för resolutionsförslaget. Jag anser att landet mycket snart kommer att komma tillrätta med alla de begränsningar som under så lång tid har orsakat en så djup splittring mellan Serbien och EU.
David Martin: Jag röstade för denna resolution där Serbiens framsteg i fråga om reformer och rådets begäran till kommissionen om att utarbeta sitt yttrande om Serbiens ansökan om medlemskap i EU framhålls. I resolutionen påpekas emellertid med rätta att ”ett fullständigt samarbete med Icty”, däribland utlämnandet av de återstående två personer som är på flykt till Haag, ”är ett grundläggande villkor för att Serbien ska kunna avancera mot ett EU-medlemskap”.
Jean-Luc Mélenchon: Jag röstar mot denna text av solidaritet med det serbiska folket. Kravet på att landet ska uppfylla Köpenhamnskriterierna, trots de svidande nedskärningarna som är resultatet av de åtstramningsprogram som Internationella valutafonden påtvingat landet sedan januari 2009, är ett socialt brott som jag vägrar stödja. Då har jag ändå inte nämnt de många kränkningar av den serbiska statens suveräna rätt att vägra att samarbeta med företrädare för den separatistiska provinsen Kosovo som denna text innehåller.
Nuno Melo: Vi instämmer alla i att länderna på västra Balkan är ämnade att bli en del av EU. Det kommer att bli verklighet inom en nära framtid.
Serbien som ingår i denna grupp är ett land som har genomgått svårigheter sedan f.d. Jugoslavien upphörde som land och efter det sovjetiska imperiets kollaps. Dessutom fick de inbördeskrig som det blev involverat i och dessa krigs brutala effekter för grannländerna och hela världssamfundet olyckliga konsekvenser för landet och dess folk. Det så kallade kriget i Kosovo, som fortfarande pågår och som är mycket kontroversiellt inom hela världssamfundet, har också bidragit till att fred fortfarande inte har skipats i regionen.
Därför är det önskvärt att Serbien fortsätter att röra sig mot det europeiska alternativet. Jag vill ta tillfället i akt att gratulera Serbiens ledare och folk till deras ansträngningar och de framsteg de har gjort.
Rolandas Paksas: Jag röstade för detta resolutionsförslag om Serbiens europeiska integrationsprocess eftersom utvecklingen av ett regionalt samarbete fortsätter att vara en huvudprioritering för EU och är avsedd att fungera som en katalysator för genomförandet av politik för försoning och grannsämja på västra Balkan. Eftersom Serbien strävar efter att bli en viktig aktör när det gäller att garantera säkerhet och stabilitet i regionen är dess framtid nära kopplad till EU och därför måste landet göra allt som krävs för att bli fullvärdig medlem av EU. För att få status som EU-kandidatland och påbörja förhandlingar med EU måste Serbien inleda en dialog med Kosovo, inta en konstruktiv hållning till det kommande allmänna valet i Kosovo och göra allt det kan för att förhindra att den kosovoserbiska befolkningsgruppen blir marginaliserad. Jag instämmer i förslaget om att Serbien inte ska tilldelas kandidatstatus förrän landet har börjat samarbeta fullständigt med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (Icty).
Vidare måste Serbien fortsätta med de reformer som inletts och genomföra nya. De serbiska myndigheterna måste göra allt de kan för att se till att rättsstatsprincipen upprätthålls och demokrati tillämpas i landet och kontrollera att korruptionsnivån i Serbien stadigt minskar, och att personer med viktiga tjänster som utnyttjar sin ställning tilldöms stränga straff.
Maria do Céu Patrão Neves: Detta förslag till resolution om Serbiens process för att integreras i EU förtjänar mitt stöd av följande skäl.
Vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki i juni 2003 gavs ett löfte om alla länder på västra Balkan skulle anslutas till EU så snart de uppfyller inträdeskriterierna. Integrationstakten i de olika länderna på västra Balkan skiljer sig åt och är beroende av deras respektive framsteg, framför allt när det gäller deras beslutsamhet att uppfylla alla krav och skyldigheter, genomföra alla reformer och anta de åtgärder som krävs för att bli EU-medlemsstat.
Serbiens roll när det gäller att garantera säkerhet och stabilitet är viktig. Därför bekräftas det på nytt i denna resolution att Serbiens framtid finns i EU, och landet uppmanas att fortsätta sina ansträngningar för att uppnå detta mål. Serbien beröms för de framsteg landet gjort i reformprocessen. Rådets beslut av den 14 juni 2010 om att inleda ratificeringsprocessen för stabiliserings- och associeringsavtalet med Serbien samt det faktum att tio medlemsstater redan har ratificerat avtalet välkomnas också.
Paulo Rangel: Jag röstade för denna resolution där det återigen bekräftas att Serbiens framtid finns i EU, samtidigt som framstegen när det gäller de reformer som genomförts betonas. Landet uppmanas att fortsätta sina ansträngningar för att uppfylla de krav och kriterier som ett EU-medlemskap innebär.
Raül Romeva i Rueda: Vår grupp röstade för, eftersom 16 av de 17 ändringsförslag som ingivits antogs eller inkluderades i de kompromissändringsförslag som föredraganden utarbetade, däribland förslaget om att kandidatstatusen ska vara kopplad till närmare samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (Icty). I andra ändringsförslag behandlades Kosovo, jämställdhet, minoriteters rättigheter, det civila samhället, kollektivtrafik, miljö och förbindelserna med Bosnien.
Licia Ronzulli: Betänkandet innebär att handelshindren mellan EU och Serbien minskar och det är ett steg på vägen mot denna Balkanstats EU-anslutning.
Stabiliserings- och associeringsavtalet undertecknades 2008, men sedan dess har det endast ratificerats av 12 medlemsstater, däribland Italien. Det viktiga mål som uppnåtts i dag måste fungera som en nystart för Serbien som lämnade in sin ansökan i december 2009. Landet måste verkligen fortsätta att fullständigt samarbeta med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien, vilket alltid har varit ett nödvändigt villkor för anslutning.
Csanád Szegedi: Serbien har på ett allvarligt sätt brustit när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Medborgare av ungersk nationalitet betraktas som andra klassens medborgare och polisbrutalitet förekommer ofta. Fallet med pojkarna från Temerin har ännu inte utretts. Så länge som det inte sker några väsentliga framsteg på dessa områden kan jag inte stödja Serbiens europeiska integrationsprocess. Dessutom anser jag att det är nödvändigt att den ungerska ursprungsbefolkningen i Vojvodina ges fullständig territoriell autonomi.
Luís Paulo Alves: Med tanke på rådets och kommissionens interimsbeslut (15191/2007) och stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Serbien stöder jag ingåendet av avtalet.
George Becali: Jag röstade för detta betänkande, och det är inte första gången som jag när jag anger mina skäl inkluderar personliga skäl. Västra Balkan och Serbien är mer än bara en region av strategiskt intresse för EU, och det är inte bara så att medborgarna i denna region behöver oss, utan vi behöver även dem. EU är Serbiens främsta handelspartner, vilket är ett talande bevis för detta. Serbien har en unik ställning i Europa eftersom det är det land som har flest flyktingar och fördrivna personer. Jag är övertygad om att en ökning av integrationsprocessens takt i Serbien gynnar hela västra Balkan.
Corina Creţu: Jag röstade för resolutionen om Serbiens integration. Ett viktigt skäl till detta är att Serbien kan bli en viktig aktör när det gäller att garantera säkerhet och stabilitet i regionen. Samtidigt är en konstruktiv inställning till regionalt samarbete och goda grannförbindelser avgörande för stabiliserings- och associeringsprocessen. Alla dessa aspekter spelar en avgörande roll i processen för att omvandla västra Balkan till ett område med varaktig stabilitet och hållbar utveckling.
Serbiens EU-integrationsprocess gynnas även av de framsteg som har uppnåtts i reformprocessen. Serbiens insatser för skydd av minoriteter välkomnas även om tillgång till information och utbildning på minoritetsspråken fortfarande måste förbättras, framför allt för den rumänska minoriteten som allvarligt diskriminerats under det senaste århundradet.
Stora framsteg har även gjorts när det gäller att främja jämställdhet, framför allt antagandet av en jämställdhetslag och en nationell handlingsplan för att förbättra kvinnornas ställning och gynna jämställdhet.
Diogo Feio: Serbiens avgörande roll för västra Balkan är tydlig: det kommer att bli svårt för regionen att uppnå stabilitet om inte stabilitet råder i Serbien. De reformer som landet har genomfört är berömvärda eftersom deras syfte har varit att stärka demokrati, öppenhet och mekanismerna i rättsstatsprincipen. Dessutom har ansträngningar gjorts för att återupprätta förbindelser och partnerskap med grannländerna, dess forna fiender, ett steg som jag välkomnar eftersom det är angeläget ur human synvinkel. De avtal som Serbien har upprättat med EU och den senaste tidens ömsesidiga öppnande av gränser tyder på att den stegvisa politiken för att skapa faktisk solidaritet inte har försummats. Jag hoppas att EU kommer att vara sträng i sin behandling av Serbiens ansökan om medlemskap, men att man samtidigt håller i åtanke att landets anslutning sida vid sida med Kroatien, som befinner sig i ett mycket mer framskjutet skede, kommer att förmedla ett viktigt budskap till det serbiska folket, hela regionen och EU.
José Manuel Fernandes: Serbiens framtid finns i EU. Därför välkomnar jag Serbiens ansökan om medlemskap i Europeiska unionen som lämnades in den 22 december 2009, och ministerrådets beslut av den 25 oktober 2010 där kommissionen uppmanas att undersöka Serbiens ansökan.
Jag vill gratulera Serbien till de framsteg som gjorts i reformprocessen. Jag vill betona att utvecklingen av ett regionalt samarbete fortsätter att vara en huvudprioritering för EU och är avsedd att fungera som en katalysator för försoning, goda grannförbindelser och goda förbindelser mellan folken på västra Balkan.
Därför uppmanar jag Serbien att inta en konstruktiv hållning till ett mer inkluderande regionalt samarbete. Jag stöder detta förslag till rådets och kommissionens beslut om ingående av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Serbien, å andra sidan.
Carlo Fidanza: Jag välkomnar stabiliseringsavtalet mellan EU och Serbien. Genom stabiliserings- och associeringsavtalet minskar hindren mot handel mellan EU och Serbien och avtalet är ett steg mot en eventuell EU-anslutning av Balkanstaten. Avtalet undertecknades 2008, men sedan dess har endast 12 medlemsstater, däribland Italien, ratificerat det. Dagens omröstning visar parlamentets stöd för avtalet och sänder en signal till de återstående 15 medlemsstaterna om att även de bör ratificera det. Trots det faktum att Serbien har prövats hårt av de händelser som har kommit att prägla den senare delen av dess historia har landet långsamt börjat återhämta sig och stärka sin demokratiska struktur. Serbiens geografiska placering och strategiska roll innebär att det utan tvekan hamnar i centrum för Balkanländernas EU-integrationsprocess. Serbien är också en viktig handelspartner och landet har bl.a. en avgörande roll inom järn- och stålindustrin. Dagens omröstning sker efter att ett annat viktigt steg togs i december 2009, då viseringar avskaffades i Schengenområdet. Detta ledde till att de serbiska medborgarna kände sig mer europeiska.
Ilda Figueiredo: Ett nytt stabiliserings- och associeringsavtal har i dag antagits mellan EU och Serbien. Avtalet innebär att ett frihandelsområde upprättas och att landets anslutning till EU kan förutses. Med tanke på våra åsikter om utvidgningen lade vi ned våra röster om detta betänkande.
Vi var särskilt negativa till de villkor som landet påtvingas av EU och i synnerhet kravet på ett fullständigt samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien, som fortsätter att vara ett grundläggande villkor för Serbiens framtida anslutning. Samma krav har inte ställts på andra länder i liknande ställning. Vi bör även hålla i åtanke att för att avtalet ska kunna träda i kraft måste det ratificeras av de 27 medlemsstaterna.
Genom stabiliserings- och associeringsavtalet, som undertecknades 2008, upprättas ett frihandelsområde mellan EU och Serbien och landets anslutning till EU förutses. Serbien lämnade in sin ansökan om EU-medlemskap i december 2009. I oktober förra året bad rådet kommissionen att utarbeta ett yttrande i fråga om landets ansökan om anslutning som kommer att läggas fram i höst.
Lorenzo Fontana: När det gäller utvidgningsprocessen förtjänar situationen på västra Balkan särskild uppmärksamhet. Serbien har utan tvekan problem, men situationen i Belgrad tycks vara långt bättre än i andra länder i området. Därför stöder jag texten, samtidigt som jag hoppas att samarbetsprocessen med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien kommer att accelerera. Jag hoppas även att den kommer att fungera som uppmuntran för det serbiska folket och de serbiska myndigheterna.
David Martin: Jag röstade för ett godkännande av stabiliserings- och associeringsavtalet med Serbien, men konstaterar att det hittills endast är 11 medlemsstater som har ratificerat avtalet. Jag uppmanar övriga 16 att göra detsamma så snart som möjligt.
Jean-Luc Mélenchon: Stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EU och Serbien innebär precis som alla andra avtal av denna karaktär att folket döms till extrem fattigdom för att möjliggöra en snabb övergång till en marknadsekonomi och upprättandet av ett frihandelsområde under de kommande fem åren. EU förtjänar vare sig sina egna medborgare eller medborgarna i de länder som vill bli medlemmar av unionen. Jag röstar mot detta betänkande av solidaritet med folket i Republiken Serbien.
Nuno Melo: Vi instämmer alla i att länderna på västra Balkan är ämnade att bli en del av EU. Det kommer att bli verklighet inom en nära framtid.
Serbien som ingår i denna grupp är ett land som har genomgått svårigheter sedan f.d. Jugoslavien upphörde som land och efter det sovjetiska imperiets kollaps. Dessutom fick de inbördeskrig som det blev involverat i och dessa krigs brutala effekter för grannländerna och hela världssamfundet olyckliga konsekvenser för landet och dess folk. Det så kallade kriget i Kosovo, som fortfarande pågår och som är mycket kontroversiellt inom hela världssamfundet, har också bidragit till att fred fortfarande inte har skipats i regionen.
Därför är det önskvärt att Serbien fortsätter att röra sig mot det europeiska alternativet. Jag vill ta tillfället i akt att gratulera Serbiens ledare och folk till deras ansträngningar och de framsteg de har gjort. Jag vill betona den roll som Serbien har spelat för stabiliseringen av regionen västra Balkan som helhet och framför allt stabiliteten och sammanhållningen i Bosnien och Hercegovina.
Justas Vincas Paleckis: Jag röstade för den här resolutionen eftersom jag välkomnar de framsteg som Serbien gjort i reformen av den offentliga förvaltningen och den rättsliga ramen samt i kampen mot korruption och organiserad brottslighet. Jag ställer mig bakom föredragandens uppmaning till alla EU-medlemsstater att inleda ratificeringsprocessen för stabiliserings- och associeringsavtalet med Serbien. Det grundläggande villkoret för att Serbien ska kunna närma sig ett EU-medlemskap, som det här betänkandet grundar sig på, är ett helhjärtat samarbete med Internationella domstolen i Haag. Jag vill uppmana Serbien att engagera sig starkare i sysselsättningspolitik och social sammanhållning.
Dessutom vill jag rikta en uppmaning till landet att fortsätta att skapa en miljö som gynnar utveckling av demokrati, rättsstatsprincipen, en fri marknadsekonomi och respekt för de mänskliga rättigheterna. Serbien har visserligen redan gjort goda framsteg på miljöområdet, men bör göra ytterligare insatser när det gäller förnybar energi och energieffektivitet. Huvuddelarna av EU:s regelverk om förnybar energi återstår att införliva och landet måste anta lagstiftningspaketet om energieffektivitet.
Alfredo Pallone: Jag röstade för Europaparlamentets resolution om Serbiens europeiska integrationsprocess och stabiliserings- och associeringsavtalet med EU. Bakgrunden är att jag anser att en konstruktiv inställning till regionalt samarbete och goda grannförbindelser är ett viktigt inslag i stabiliserings- och associeringsprocessen som är av avgörande betydelse för att omvandla västra Balkan till ett område med varaktig stabilitet och hållbar utveckling. Serbien har också en viktig roll för säkerheten, stabiliteten och försoningen mellan folken i denna region. EU fördömer alla krigsbrott som förstörde f.d. Jugoslavien och stöder arbetet inom Icty (Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien). EU betonar också att Serbiens framtid finns i ett EU-medlemskap och uppmuntrar landet att fortsätta att sträva mot det målet.
Maria do Céu Patrão Neves: Det finns inget som hindrar parlamentet från att godkänna förslaget till rådets och kommissionens beslut om ingående av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Serbien, å andra sidan.
Inom ramen för parlamentets aktuella behörighet när det gäller internationella avtal har rådet lagt fram en begäran om att avtalet ska antas och utskottet för utrikesfrågor har utfärdat en rekommendation om att avtalet ska ingås.
Jag röstade för eftersom jag anser att det här avtalet är en oerhört viktig förutsättning för en kraftfull och effektiv grannskapspolitik i vilken Serbien har en betydande roll för den geopolitiska balansen på Balkan.
Aldo Patriciello: Med beaktande av förslaget till rådets och kommissionens beslut, stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EG och Serbien, rådets begäran om parlamentets godkännande i enlighet med artiklarna 217 och 218 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artiklarna 81 och 90 i arbetsordningen samt utskottet för utrikesfrågors rekommendation, anser jag att det är ytterst logiskt och nödvändigt att stödja parlamentets ståndpunkt.
Därför ställer jag mig bakom förslaget till rådets och kommissionens beslut för att i första hand främja ett närmare samarbete med Serbien, men också för att i allmänhet stödja stabilisering och samarbetsåtgärder inom EU.
Paulo Rangel: De reformer som Serbien genomför kommer att bana väg för stora framsteg mot ett EU-medlemskap. Därför anser jag att ingåendet av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Serbien, å andra sidan ska stöttas.
Teresa Riera Madurell: Parlamentets godkännande av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EU och Serbien, efter rådets beslut att inleda ratificeringsprocessen, är ett viktigt steg mot att integrera västra Balkan i EU. Jag röstade för eftersom jag ser EU som en ledande spelare som är skyldig att stödja en fullständig stabilisering av västra Balkan. EU:s internationella trovärdighet hänger i hög grad samman med dess förmåga att agera med sina angränsande länder. När det gäller västra Balkan, däribland Serbien, tycks det enda tänkbara sättet vara ett inträde i EU. Ett EU-inträde är dock förknippat med en rad villkor, och Serbien visar prov på en utomordentlig beslutsamhet att bli en del av EU.
Även om parlamentet i dag har gett sitt godkännande ska vi komma ihåg att man också antagit en resolution som visserligen speglar en positiv syn på Serbien, men som även poängterar att Belgrads samarbete med Internationella domstolen i Haag och en helhjärtad satsning på demokrati och rättsstatsprincipen alltjämt är en förutsättning för att landet ska kunna närma sig EU.
Raül Romeva i Rueda: Vi har gett vårt stöd åt den här texten eftersom de flesta av våra ändringsförslag har antagits. Dessa ändringsförslag gällde Kosovo, jämställdhet mellan könen, minoritetsrättigheter, det civila samhället, allmänna transporter, miljö och förbindelserna med Bosnien. Det ändringsförslag som avvisades ska återförvisas eftersom det förlorades på lika röstetal (27 mot 27). Detta är mycket viktigt eftersom det uppmanar Serbien att inleda en dialog med Kosovo utan att hänvisa till nya förhandlingar om vare sig status eller delning.
Angelika Werthmann: Jag har röstat för ingåendet av ett stabiliserings- och associeringsavtal mellan Europeiska unionen och Republiken Serbien. Serbien spelar en betydande roll för stabiliteten i hela Balkan-regionen och det är därför viktigt för oss att ha en löpande diskussion med landet på institutionell nivå. På senare år har Serbien gjort stora framsteg mot EU. Efter Internationella domstolens beslut att Kosovos ensidiga självständighetsförklaring inte strider mot folkrätten måste Europa anta en aktiv fredsbyggande roll. Dessutom måste vi på alla tänkbara sätt stötta Serbien i dess ansträngningar för att samarbeta med Internationella brottsmålsdomstolen.
Artur Zasada: Jag är mycket nöjd med resultatet av dagens omröstning om förslaget till rådets och kommissionens beslut om ingående av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater och Republiken Serbien. Sedan 2007 har Serbien gjort tydliga framsteg i samarbetet med unionen vilket gjort det möjligt att återuppta förhandlingar med EU. De slutfördes den 10 september 2007 och efter samråd med EU:s medlemsstater paraferades stabiliserings- och associeringsavtalet i Bryssel den 7 november 2007. Vi ska dock komma ihåg att en förutsättning för ett helhjärtat samarbete är att Serbien uppfyller det politiska villkor som rådet fastställde i samband med antagandet av förhandlingsdirektiven, det vill säga ett fullständigt samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för det här initiativbetänkandet som syftar till att utveckla ytterligare en rad åtgärder för att i synnerhet skapa förutsättningar för tidig diagnos och livskvalitet, förbättra epidemiologiska kunskaper om Alzheimers sjukdom och samordna forskningen, främja utbyte av bästa metoder mellan medlemsstaterna och se till att respektera rättigheterna för demensdrabbade personer. Varje år utvecklar 14 miljoner medborgare i EU någon form av demens, och Alzheimers sjukdom står för hälften av dessa fall.
Det är nödvändigt att samordna de olika strategier som finns för närvarande för att kunna ta itu med situationen på ett samordnat, objektivt och mer effektivt sätt som underlättar för vårdare och anhöriga genom förbättringar av olika hälsovårdssystem, utbildning och rådgivning. Jag anser att det är viktigt att den europeiska strategin om demens inriktar sig på de sociala aspekterna av sjukdomen och lägger större tonvikt vid forskning och förebyggande åtgärder samt möjligheterna till tidig diagnos.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för den här resolutionen om ett europeiskt initiativ om Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar vars grundläggande syfte är att förbättra samordningen mellan medlemsstaterna och att formulera en mer effektiv och solidarisk respons som innefattar såväl förebyggande insatser och behandling av personer som drabbats av demenssjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom, som människorna runtomkring dem, oavsett om de är hälso- och sjukvårdspersonal, tjänsteleverantörer eller anhöriga. Kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar är ett viktigt steg i arbetet med att ta fram specifika förslag om hur de olika handlingsprogram och åtgärder som finns för att ta itu med sjukdomar av detta slag ska fogas samman till en helhet. Den splittring som råder härvidlag, det ojämna bemötande som kan noteras runtom i Europa och det faktum att såväl tillgången till som kvaliteten på den vård som tillhandahålls kännetecknas av stor ojämlikhet utgör mer än tillräcklig grund för detta initiativ.
Därför är det avgörande att fokusera på tidig diagnos och förebyggande insatser och agera för att öka allmänhetens kunskaper om vad det innebär att leva med demens. En annan nödvändig del i en europeisk strategi är att se till att det finns tjänster som garanterar största möjliga täckning och lika villkor för alla när det gäller tillgång till vård och behandling av patienter, oavsett ålder, kön, inkomst och var de bor.
Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här viktiga dokumentet. Var tjugofjärde timme diagnostiseras ett nytt fall av neurodegenerativa sjukdomar (nervsjukdomar). Dessa sjukdomar utgör i dag en av de främsta orsakerna till funktionshinder bland äldre, och Alzheimers sjukdom står för mer än hälften av fallen. Antalet personer som drabbas av dessa sjukdomar förväntas öka avsevärt. Detta är oroväckande, inte minst med tanke på den ökande medellivslängden och det minskade antalet arbetsföra i förhållande till antalet pensionärer. Jag välkomnar kommissionens förslag att formulera en europeisk solidarisk respons som innefattar förebyggande insatser och behandling av personer som är drabbade av demenssjukdomar (gradvis försämring av mentala förmågor) men också ett bättre stöd till människorna i deras omgivning. En europeisk strategi ska dessutom se till att det finns tjänster som garanterar största möjliga täckning och lika villkor för alla när det gäller tillgång till vård och behandling av patienter, oavsett ålder, kön, inkomst och huruvida de bor i landsbygd eller städer.
Regina Bastos: Gemensamt för demenssjukdomar är en långsam och progressiv förlust av minne samt koncentrations- och inlärningsförmåga och drabbar vanligtvis människor över 65 år. Demens är en grupp av neurodegenerativa sjukdomar som inte ska betraktas som en normal del av åldrandet. Det beräknas att mer än 8 miljoner européer i åldrarna 30-99 år lider av neurodegenerativa sjukdomar, vilket motsvarar 12,5 fall på 1 000 personer och kvinnor drabbas oftare än män. Forskarna menar att denna siffra kan komma att fördubblas under de närmaste tjugo åren. Den vanligaste formen av demens i Europa är Alzheimers sjukdom, som står för mellan 50 och 70 procent av fallen. Jag röstade för det här betänkandet som syftar till att förbättra patienternas livskvalitet och välbefinnande, främja forskning och förebyggande insatser och förbättra utbytet mellan medlemsstaterna så att de kan hantera situationen på ett mer effektivt och övergripande sätt i syfte att förebygga och behandla personer som är drabbade av demenssjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom samt människorna omkring dem. Förslaget att lansera ett Europeiskt år för psykisk hälsa är också värdefullt.
George Becali: Jag stöder föredraganden och röstade för hennes förslag. Alzheimers sjukdom blir allt vanligare och drabbar ett stadigt ökande antal människor, inte minst då antalet arbetsföra i förhållande till antalet pensionärer fortsätter att minska. Förändringar i patienternas personlighet och sätt att bete sig gör dem beroende av människor omkring dem. Det förslag som föredraganden presenterar för oss går ut på att förbättra samordningen mellan medlemsstaterna, solidariteten och stödet inte bara till de drabbade utan även till dem som i någon mån påverkas.
Mara Bizzotto: Allt fler människor i Europa och den övriga världen drabbas av Alzheimers sjukdom och medelåldern hos de drabbade har sjunkit de senaste årtiondena. Sjukdomen har länge varit ett socialt problem och ett hälsovårdsproblem, men har nu blivit en omedelbar folkhälsoprioritering. Därför är det positivt att EU under de närmaste åren tänker satsa på att samordna politiken på europeisk nivå. Detta kommer att omfatta forskning och utbyte av bästa metoder för att behandla Alzheimers sjukdom, en satsning på bättre möjligheter till tidig diagnos och ökat stöd till patienternas anhöriga. I många medlemsstater innebär det en särskilt stor ekonomisk och psykologisk press att ta hand om familjemedlemmar som behöver ständig omvårdnad och behandling. Jag röstar för Marisa Matias betänkande i förhoppning om att mycket kommer att göras - betydligt mer än vad som gjorts hittills - för en sjukdom som blir allt vanligare och har avsevärda sociala konsekvenser som inte så många känner till.
Vilija Blinkevičiūt: Jag välkomnar ett europeiskt initiativ när det gäller Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar eftersom allt fler människor varje år drabbas av någon form av demens. Eftersom Europas befolkning åldras, och de sociala och ekonomiska konsekvenserna i hög grad också påverkar sjuk- och hälsovårdssystemen i medlemsländerna måste man omedelbart vidta åtgärder och utforma specifika initiativ för att bekämpa denna svåra sjukdom. De senaste europeiska rönen visar att Alzheimers sjukdom alltjämt är underdiagnostiserad i EU och att ojämnlika förhållanden råder mellan medlemsstaterna när det gäller förebyggande åtgärder, tillgång till vård och tillhandahållande av tillbörliga tjänster. Det är viktigt att fokusera på tidig diagnos och förebyggande insatser i fråga om Alzheimers sjukdom. Kostvanor är en betydande orsakande faktor vid utvecklingen av Alzheimers sjukdom, och man bör därför ge prioritet åt att förebygga demens genom modifierande behandling. Särskilt bör man uppmärksamma förebyggande faktorer som att främja hälsosamma kostvanor, fysisk och mental aktivitet samt kontrollera faktorer som innebär en förhöjd risk för hjärt- och kärlsjukdomar som diabetes, höga kolesterolhalter, högt blodtryck och rökning. Dessutom är det mycket viktigt att förbättra värdigheten för alla patienter under sjukdomens hela förlopp och att minska de orättvisor som råder. Med andra ord måste vi se till att det finns tjänster som garanterar största möjliga täckning och lika villkor för alla när det gäller tillgång till vård och behandling av patienter, oavsett ålder, kön, inkomst och var man bor.
Sebastian Valentin Bodu: Alzheimers sjukdom har samma effekt överallt. Diagnosen Alzheimers sjukdom fastställs fortfarande ofta först efter det att sjukdomen börjat utveckla sig och forskningen har ännu inte lyckats hitta ett botemedel. Detta gör det ännu mer angeläget att hitta möjligheter att förbättra livet för dem som drabbas. Drygt 8 miljoner människor i Europa lider av neurodegenerativa sjukdomar och utsikterna ser inte alls ljusa ut. Tvärtom väntas antalet patienter fördubblas på 30 år. Därför måste samordningen mellan medlemsstaterna förbättras samtidigt som vi måste formulera en mer effektiv och solidarisk respons som innefattar såväl förebyggande insatser och behandling av personer som drabbats av demenssjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom, som människorna i deras omgivning. För att en europeisk strategi inom detta område ska fungera är det mycket viktigt att de enskilda medlemsstaterna prioriterar arbetet med att ta fram nationella handlingsplaner. Vi måste också fokusera på tidig diagnos och förebyggande insatser liksom på insamling och bearbetning av epidemiologiska uppgifter om sjukdomen.
När väl dessa villkor har uppfyllts bör man se till att integrera de insatser som görs i de enskilda medlemsstaterna, från att bedriva forskning till att tillhandahålla sjukvård. Det är viktigt att täppa till de luckor som fortfarande finns på utbildningsområdet, i fråga om familjestöd och när det gäller åtgärder för att skapa en större insikt hos allmänheten om vad det innebär att leva med demens.
Nikolaos Chountis: Jag röstade för betänkandet om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom eftersom det innebär att kommissionen och de nationella regeringarna åtar sig att genomföra nationella handlingsplaner för att främja forskning på europeisk nivå kring orsakerna till och förebyggande och behandling av Alzheimers sjukdom, öka det ekonomiska stödet till den, förbättra de förebyggande insatserna och förutsättningarna för tidig diagnos, arrangera informationskampanjer för allmänheten för att stärka förmågan att känna igen symptomen på demens samt uppmärksamma den tunga bördan för demenspatienternas vårdare och ge psykologiskt stöd till patienter och deras anhöriga. Det allra viktigaste är dock att värna om ett allmänt förhållningssätt till sjukdomen överlag. Offentligt finansierad forskning, förebyggande insatser, behandling och stöd till patienter och deras anhöriga är inte bara principiellt viktigt.
Det behövs ett allmänt förhållningssätt för att undvika läkemedelsföretags och andra privata aktörers spekulationer. Medlemsstaterna måste tillhandahålla de offentligt finansierade tjänster och infrastrukturer som krävs för att ta itu med frågor som rör hälsan och de sociala konsekvenserna för patienterna och deras omgivning.
Carlos Coelho: Uppskattningsvis 7,3 miljoner människor i EU lider av olika typer av demens, och i de flesta fall är det fråga om Alzheimers sjukdom. Detta är ett omfattande hälsoproblem eftersom demenssjukdomar inte bara påverkar de som direkt drabbas av dem utan även deras vårdare. En europeisk strategi på det här området skulle skapa förutsättningar för ett mer integrerat förhållningssätt, effektivare åtgärder för behandling och en ökad kunskap om mentala sjukdomar vilket i sin tur skulle ge människor i allmänhet en ökad insikt om hjärnsjukdomar som har ett samband med människors åldrande.
För det första anser jag att det är viktigt att förbättra samordningen mellan medlemsstaterna genom att utveckla nationella strategier och planer som är inriktade på Alzheimers sjukdom. För det andra är det betydelsefullt att se till att förbättra stödet och tillhandahållandet av lämpliga tjänster till patienter och deras familjer. Slutligen är det av vikt att satsa mer på forskning, behandling och förebyggande insatser när det gäller den här typen av sjukdom. Jag vill gratulera Marisa Matias till det betänkande hon har lagt fram och jag ställer mig bakom rekommendationerna till kommissionen, rådet och medlemsstaterna.
Mário David: Det beräknas att 9,9 miljoner människor i Europa lider av demens och av dessa har majoriteten - drygt 7 miljoner - fått diagnosen Alzheimers sjukdom. Vetenskapliga studier visar att denna siffra kan komma att fördubblas vart tjugonde år. Mot denna bakgrund måste såväl EU som medlemsstaterna anta ett nytt förhållningssätt till förebyggande insatser och behandling av denna sjukdom.
Jag stöder innehållet i det betänkande vi röstat om i dag. Där föreslås bland annat en bättre samordning mellan medlemsstaternas sjukvårdstjänster och sociala tjänster samt mellan människorna omkring dem som lider av Alzheimers sjukdom såsom sjukvårdspersonal och privata institutioner. Dessutom vill jag betona den vikt som man i betänkandet fäster vid tidig diagnos och förekomsten av sammankopplade referenscentrum, ett tvärvetenskapligt synsätt på sjukdomen, yrkesutbildning som är inriktad på den här typen av sjukdomar och ett stödnätverk för anhöriga. Förslaget om satsningar på informationskampanjer som syftar till att upplysa allmänheten om neurodegenerativa sjukdomar är också ett viktigt inslag i betänkandet. Jag välkomnar också idén om att en europeisk strategi för dessa sjukdomar måste värna om sådana tjänster som gör att systemet är tillgängligt för alla oavsett var man bor.
Marielle De Sarnez: Nästan 10 miljoner européer lider av demens, varav de allra flesta av Alzheimers sjukdom. EU:s respons har hittills varit svag och situationen för patienterna, deras familjer och vårdare skiljer sig väsentligt mellan olika medlemsstater. I dagsläget är det bara sju medlemsstater som har en nationell strategi. Därför uppmanar nu parlamentet medlemsstaterna att utarbeta särskilda program och strategier på nationell nivå för att bekämpa denna sjukdom och dess effekter. Dessa strategier måste vara inriktade på sjukdomens sociala konsekvenser och hälsoeffekter liksom på tjänster och stöd som är nödvändiga för patienterna och deras familjer. Insatser som skapar förutsättningar för tidig diagnos och sjukvårdstjänster som är inriktade på förebyggande och forskning måste dessutom bli en EU-prioritering på folkhälsoområdet. Därför måste man på EU-nivå uppmuntra forskning samt utvecklings- och investeringsprogram i offentlig-privat regi. Om vi kunde minska utvecklingen av Alzheimers sjukdom - och på sikt kanske till och med utrota den - skulle vi på ett betydande sätt kunna reducera antalet personer i beroendeställning och skapa möjligheter för äldre människor att så länge som möjligt få ut mesta möjliga av sina liv.
Edite Estrela: Jag röstade för betänkandet om ett europeiskt initiativ om Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar eftersom det presenterar åtgärder för att se till att människor som drabbas av demens ändå får en värdig tillvaro samt att minska ojämlikheter, förhindra social utestängning och skapa förutsättningar för tidig diagnos och forskning om vad man kan göra för att förebygga dessa sjukdomar.
Diogo Feio: Omkring 9,9 miljoner människor i Europa är drabbade av någon form av demens vilket innebär att Europa har den näst högsta förekomsten av den här typen av sjukdomar i världen. Bara i Portugal beräknas antalet demenspatienter uppgå till 153 000 och av dem har drygt 90 000 Alzheimers sjukdom. Siffrorna väntas dessutom stiga till det dubbla fram till 2020. Mot bakgrund av den åldrande befolkningen står därmed länder och samhällen så här i början på millenniet inför en stor utmaning i kampen mot denna sjukdom, som i så hög grad är förknippad med ålder. Jag kan därför inte göra annat än att ge mitt fulla stöd åt ett initiativ som går ut på att göra demens till en EU-prioritering på folkhälsoområdet och uppmanar medlemsstaterna att utarbeta särskilda nationella strategier och planer för att ta itu med Alzheimers sjukdom. Den demokratiska sociala centern (Democratic Social Centre) i Portugal har värnat om denna strategi som är högaktuell och helt i linje med EU:s hälsopolitik och prioriteringar och har begärt att regeringen utformar en nationell demensplan som ska se till att människor som lider av Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar får ett värdigt, medmänskligt och kvalificerat stöd.
José Manuel Fernandes: Varje år utvecklar 1,4 miljoner medborgare i EU någon form av demens, vilket betyder att ett nytt fall diagnostiseras var tjugofjärde sekund. I Portugal beräknas 153 000 människor lida av demens, och 90 000 av dem har Alzheimers sjukdom. Mot bakgrund av EU:s åldrande befolkning förutspår forskare och andra specialister att dessa siffror kommer att ha stigit till det dubbla 2040.
På grund av den åldrande befolkningen och att andelen förvärvsarbetande invånare minskar i förhållande till andelen pensionärer förväntas demenssjukdomar bli en av de största utmaningarna för hållbarheten hos de nationella social- och vårdsystemen. Därför är det nödvändigt att regeringar utarbetar specifika nationella strategier och planer för Alzheimers sjukdom för att kunna ta itu med de sociala konsekvenserna och hälsoeffekterna av demens, inte bara genom att garantera tillhandahållandet av tjänster men också genom att stötta människor med demens och deras familjer.
Jag välkomnar förslaget att lansera ett Europeiskt år för psykisk hälsa för att öka kunskapen om åldersrelaterade hjärnsjukdomar och om metoder för att upptäcka och identifiera tidiga symptom på sådana sjukdomar genom information till allmänheten om förebyggande åtgärder och behandling.
João Ferreira: Alzheimers sjukdom och andra former av demenssjukdomar har med all rätt börjat bli mer uppmärksammade. Enligt rapporten för 2010 från Alzheimer's Disease International är ungefär 9,9 miljoner människor i Europa drabbade och denna siffra väntas stiga väsentligt fram till 2020. Bristen på yrkeskunniga vårdare av människor med Alzheimers sjukdom måste tas på största allvar, eftersom denna situation riskerar att bli ännu sämre i framtiden om ingenting görs nu. Därför är det nödvändigt att utbilda ett tillräckligt stort antal hälso- och sjukvårdspersonal och se till att tillhandahålla lämplig vård inom den offentliga sektorn, respektera patienternas önskan att få bo kvar i sin hemmiljö så länge det är möjligt samt att förespråka principerna om värdighet, social integration och patientens oberoende och självbestämmande. Eftersom läkemedelskostnaderna för denna sjukdom är mycket höga och merparten av patienterna därmed inte kan bekosta dem själva, bör man öka finansieringen av de mediciner som finns. Det är absolut nödvändigt att främja och utveckla forskningen på det här området, i synnerhet i fråga om förebyggande faktorer, diagnos och behandling där den grundläggande principen är att den offentliga sektorn ska bära det yttersta ansvaret och se till att inga patienter missgynnas på grund av sämre förmåner eller tillgänglighet.
Pat the Cope Gallagher: Jag stöder till fullo det här betänkandet om Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar. Alzheimers sjukdom är den främsta orsaken till demens och står för mer än 44 000 sjukdomsfall på Irland och omkring 10 miljoner i hela Europa.
Alzheimers sjukdom är en progressiv sjukdom vilket betyder att hjärnan skadas allt mer över tid samtidigt som sjukdomssymtomen blir mer akuta. Och eftersom EU:s befolkning åldras kommer sorgligt nog sannolikt allt fler att drabbas. Samordningen mellan medlemsstaterna måste förbättras när det gäller forskning kring grundorsakerna till demenssjukdomar och utbytet av bästa vårdmetoder måste bli mer utbrett.
Många gånger är det de anhöriga som bär den tyngsta vårdbördan. På Irland finns det 50 000 människor som dagligen tar hand om demensdrabbade personer. Jag skulle vilja ge ett särskilt erkännande åt dessa vårdare och till Alzheimerförbundet på Irland som på ett utmärkt sätt stöder de som är drabbade av Alzheimers sjukdom.
Nathalie Griesbeck: Det beräknas att nästan 10 miljoner människor i Europa lider av demens, och majoriteten av dessa har Alzheimers sjukdom. Denna siffra kommer så gott som att fördubblas vart tjugonde år. År 2020 kan en av fyra människor över 65 vara drabbad. I Frankrike ökar antalet människor som insjuknar varje år med 160 000. Därför kan vi med säkerhet säga att alla européer förr eller senare indirekt eller direkt kommer att stöta på problem som har att göra med Alzheimers sjukdom eller andra demenssjukdomar. Mot den bakgrunden stöder jag fullt ut det här initiativbetänkandet som uppmanar kommissionen att göra kampen mot Alzheimers sjukdom till en av EU:s prioriteringar på folkhälsoområdet. Det är avgörande att personer som lider av Alzheimers sjukdom får tillgång till lämplig vård. Framför allt behövs ett närmare europeiskt samarbete på forskningsområdet (inom ramen för nästa ramprogram för forskning) samt när det gäller förebyggande åtgärder, diagnos (med gemensamma kriterier, gemensamma rutiner och så vidare) och behandling. Vi välkomnar också lanseringen av ett europeiskt år för psykisk hälsa, som ett komplement till den internationella Alzheimerdagen, vilket jag hoppas ska ge människor en ökad kunskap på området.
Françoise Grossetête: I egenskap av ordförande för den Europeiska alliansen mot Alzheimers sjukdom kan jag bara välkomna de åtgärder som rekommenderas i detta europeiska initiativ, som strävar efter att förbättra den epidemiologiska kunskapen om sjukdomen och samordna den forskning som bedrivs. Med hjälp av EU:s stöd har gemensamma forskningsprogram inrättats, och jag hoppas att dessa kommer att bära frukt. Under tiden är det mycket viktigt att vi i varje strategi lägger tonvikten på förebyggande åtgärder och satsar på att försöka ställa tidigast möjliga diagnos i enlighet med vad som framgår av betänkandet. Medlemsstaterna ska omedelbart vidta åtgärder och bland annat genomföra kampanjer för förebyggande åtgärder utifrån en ambitiös europeisk plan för att bekämpa Alzheimers sjukdom. Förändringar i patienternas beteende och personlighet som orsakas av sjukdomen innebär att de i ökad utsträckning blir beroende av andra. Patienterna är inte de enda som lider av denna sjukdom, utan även deras familjer och vårdare. Jag vill också särskilt lovorda sammanslutningen Alzheimer Europe som vid sidan av nationella sammanslutningar som kämpar mot sjukdomen spelar en mycket viktig roll för att hjälpa patienter och deras familjer.
Sylvie Guillaume: Jag stöder fullt ut det här initiativbetänkandet som uppmanar kommissionen att göra Alzheimers sjukdom till en av de främsta prioriteringarna på folkhälsoområdet. Det är inte bara vår uppgift att främja metoder för tidig diagnos, hitta sätt att så tidigt som möjligt upptäcka sjukdomssymptom och satsa på forskning om neurodegenerativa sjukdomar. Framför allt måste vi försöka förbättra vardagen för patienter och deras familjer vilket alldeles för ofta förbises i offentliga strategier. Dessutom bör vi ägna särskild uppmärksamhet åt kvinnor, som dubbelt så ofta som män drabbas av denna svåra sjukdom.
Ian Hudghton: Marisa Matias betänkande tar upp ett ämne som blir allt viktigare i vårt åldrande samhälle. I mitt hemland Skottland har regeringen gjort demens till en nationell prioritering och inom den internationella forskningen tar man numera hjälp av skotsk expertis. Jag välkomnar det här europeiska initiativet som ett sätt att förbättra samordningen av EU:s insatser mot demens.
Juozas Imbrasas: Jag röstade för den här resolutionen om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar eftersom det grundläggande syftet är att förbättra samordningen medlemsstaterna emellan och att formulera en mer effektiv och solidarisk respons som innefattar såväl förebyggande insatser och behandling av personer som drabbats av demenssjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom, som människorna runtomkring dem, oavsett om de är hälso- och sjukvårdspersonal, tjänsteleverantörer eller anhöriga. Det är viktigt och dessutom livsnödvändigt att skapa bättre förutsättningar för tidig diagnos och en god livskvalitet, att stötta samarbetet mellan medlemsstaterna och främja utbytet av bästa metoder och kliniska studier på området samt att respektera rättigheter och förväntningar hos dem som lever med denna svåra sjukdom. Detta är ett betydelsefullt steg i arbetet med att ta fram specifika förslag om hur de olika handlingsprogram och andra åtgärder som finns för att ta itu med sjukdomar av detta slag ska fogas samman till en helhet. Det är också en förutsättning för att kunna garantera största möjliga täckning och lika villkor för alla när det gäller tillgång till vård och behandling av patienter oavsett deras ekonomiska resurser.
Giovanni La Via: I och med dagens omröstning om Marisa Matias betänkande har parlamentet försökt understryka att kampen mot Alzheimers sjukdom är en EU-prioritering på folkhälsoområdet. Enligt världsrapporten om Alzheimers sjukdom för 2009 (”World Alzheimer Report 2009”) lider omkring 28 procent av EU:s medborgare av den här typen av demens, och denna siffra kommer sannolikt att stiga med tanke på EU:s åldrande befolkning. Därför anser jag att institutionerna har ett ansvar att inte underskatta denna sjukdom och att vidta konkreta åtgärder för att stödja patienterna och deras familjer. I det här avseendet måste parlamentets roll vara att främja en strategi som kan öka allmänhetens kännedom på det här området och uppmana rådet och kommissionen att ta hänsyn till denna sjukdom när man planerar framtida åtgärder inom den förebyggande hälsovården. Av de åtgärder som föreslås i betänkandet vill jag främst framhålla utarbetandet av riktlinjer för utveckling och tillämpning av en gemensam tidig diagnos och formuleringen av strategier för att underlätta tillgången till finansiering.
Petru Constantin Luhan: Antagandet av det här betänkandet om ett europeiskt initiativ om Alzheimers sjukdom är ett viktigt steg i kampen mot denna sjukdom i ett skede när antalet människor i Europa som lider av demens uppgår till 9,9 miljoner och majoriteten av dem har Alzheimers sjukdom. Genom att anta det här betänkandet blir det möjligt för medlemsstaterna att vidta samordnade åtgärder för att bekämpa denna sjukdom i EU. Jag tror att en tänkbar lösning är att utnyttja resurserna i flaggskeppsinitiativet ”Innovationsunionen” inom EU 2020-strategin och det planerade pilotpartnerskapet om aktiv och hälsosam ålderdom som ska inledas under våren 2011.
Mot bakgrund av den förväntade dramatiska ökningen av antalet patienter med Alzheimers sjukdom 2020 finns det ett behov att i samband med genomförandet av forskningsprojekt främja utvecklingen av partnerskap mellan offentliga institutioner samt mellan privata och offentliga institutioner, för att därigenom utnyttja anläggningar, resurser och erfarenheter inom den privata respektive offentliga sektorn i syfte att motverka följderna av Alzheimers sjukdom och andra typer av demens.
Elżbieta Katarzyna Łukacijewska: Ett av de mest effektiva sätten att öka samhällets förståelse för demens hos äldre personer är att lyfta fram problemet och genomföra en aktiv informationskampanj. I första hand måste vi uppmärksamma Alzheimers sjukdom, eftersom den håller på att bli ett allt allvarligare problem inte bara i EU utan i hela världen, och enligt läkarna ökar antalet drabbade konstant. Vårt samhälle åldras och vi måste tala öppet om det här problemet och försöka hitta lösningar. Framför allt måste vi understryka vikten av att förebygga sjukdomen. Därför röstade jag för Marisa Matias betänkande om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar.
David Martin: Jag röstade för det här initiativbetänkandet som är parlamentets svar på kommissionens kommunikation om ett europeiskt initiativ om Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar.
De främsta syftena med betänkandet är att förbättra möjligheterna till tidig diagnos och livskvalitet, öka de epidemiologiska kunskaperna om sjukdomen, få till stånd en bättre samordning av forskningen och främja solidaritet mellan medlemsstaterna genom utbyte av bästa metoder och att respektera demensdrabbades rättigheter.
Alla dessa förslag är välkomna, eftersom jag anser att en europeisk strategi om demens skulle lägga en större vikt vid den sociala aspekten av situationen för människor som lever med demens och deras vårdare samtidigt som det skulle ge ytterligare stöd åt forskning om förebyggande faktorer och tidig diagnos.
Barbara Matera: Världsrapporten om Alzheimers sjukdom 2009 innehåller alarmerande statistik. Uppskattningsvis 35,6 miljoner människor världen över lider av demens i olika former. Dessutom upprevideras ständigt denna siffra i Europa där befolkningens medelålder stiger snabbt.
Därför är det viktigt att skapa ett nätverk för statistikutbyte i medlemsstaterna liksom en plattform för samordning av forskning om orsakerna till Alzheimers sjukdom samt hur den kan förebyggas och behandlas. Eftersom tidig diagnos kan bidra till att hålla nere sjukvårdskostnaderna i Europa ska de ekonomiska investeringarna fördelas på ett lämpligt sätt samtidigt som man på EU-nivå måste utarbeta strategier för att främja riktade förebyggande insatser.
Jag måste också understryka betydelsen av att ta hänsyn till kvinnors särskilda behov när det gäller medicinsk och social forskning, hälsa, sysselsättning och socialpolitik, eftersom dubbelt så många kvinnor som män lider av sjukdomen och kvinnorna dessutom är överrepresenterade bland vårdarna. Alzheimers sjukdom är en stor utmaning för det europeiska samhället. Endast genom en gemensam insats kan vi hantera de sociala konsekvenserna och hälsoeffekterna av demens och tillhandahålla tjänster och stöd till människor som lider av neurodegenerativa sjukdomar samt till deras familjer.
Nuno Melo: Mitt parti i Portugal, den demokratiska och sociala centern - folkpartiet (CDS-PP) har alltid varit en stark förespråkare av en nationell demensplan som gör att människor som lider av den här typen av sjukdomar kan få tillsyn av kvalificerad personal under mänskligt värdiga former. Därför kan jag inte göra annat än att stödja detta EU-initiativ som vill göra kampen mot demens till en av EU:s prioriteringar. Antalet européer som drabbas av Alzheimers sjukdom och andra former av demens är så stort att en sådan prioritering är nödvändig. Att agera i ett tidigt skede är mycket viktigt för att behandlingen av den här typen av sjukdom ska lyckas och för att patienterna ska kunna få bästa möjliga livskvalitet.
Andreas Mölzer: Alzheimers är en lömsk sjukdom, och trots omfattande forskning finns det inga effektiva läkemedel. Det är inte heller troligt att man inom den närmaste framtiden kommer att hitta ett botemedel mot sjukdomen och dess konsekvenser i form av förlust av minne och andra högre hjärnfunktioner som leder till ett fullständigt beroende av andra människor. Det är därför det är så viktigt att redan i ett tidigt skede inleda behandlingen. En grundläggande åtgärd är att utbilda allmänheten om förebyggande faktorer, men också om hur man tidigt kan upptäcka sjukdomen och försena utvecklingen av den. Många allmänläkare inleder uppenbarligen behandlingen med demensmediciner för sent för att inte överskrida sin budget, vilket är kontraproduktivt. Medicinska experter menar att man genom att inleda behandling med rätt mediciner kan skjuta upp behovet att flytta till ett kostsamt vårdhem i upp till ett år.
I det här sammanhanget får man inte glömma bort den svåra fysiska och psykiska press som det innebär för anhöriga som vårdar en sjuk familjemedlem. På grund av denna press drabbas ungefär en tredjedel av vårdarna av depression, utbrändhet och liknande besvär. Vi vill minska lidandet för de människor i EU som drabbas av Alzheimers sjukdom, och av den anledningen röstade jag för Marisa Matias betänkande.
Cristiana Muscardini: Jag välkomnar Marisa Matias betänkande eftersom det finns ett behov i Europa att skapa ett nära samarbete och samordning mellan medlemsstaterna för att effektivt kunna ta itu med förebyggande åtgärder och behandling av Alzheimers sjukdom som i dag påverkar omkring 6 miljoner européer.
EU:s stöd till nationella insatser, inte bara i fråga om förebyggande och behandling utan även när det gäller samordning av forskningsanslag, utbyte av bästa metoder och lämplig finansiering till aktörer i läkemedelsbranschen som arbetar för att ta fram effektiva läkemedel är nödvändigt för att vi ska kunna stärka självständigheten och främja värdigheten för dem som drabbas av sjukdomar som är starkt invalidiserande, även när det gäller känslomässiga och sociala relationer.
Alfredo Pallone: Mitt beslut att rösta för betänkandet om Alzheimers sjukdom grundar sig på en önskan att förbättra EU:s nuvarande strategi för att bekämpa sjukdomen. Det progressiva åldrandet av EU:s befolkning leder till en betydande ökning av antalet människor som drabbas av neurodegenerativa sjukdomar, varav Alzheimers sjukdom står för 50 procent. Jag betraktar därför betänkandet som ett steg i kampen mot denna svåra sjukdom. I det här sammanhanget är det avgörande att fokusera på förebyggande insatser både när det gäller tidig diagnos och insamling av epidemiologiska uppgifter. Dessutom måste vi täppa till de luckor som fortfarande finns på utbildningsområdet och i fråga om familjestöd och skapa en större medvetenhet hos allmänheten om vad det innebär att leva med demens.
Georgios Papanikolaou: Jag röstade för betänkandet om ett europeiskt initiativ om Alzheimers sjukdom eftersom det kommer att bidra till att förbättra livskvaliteten för patienter och anhöriga och minska ojämlikheterna mellan medlemsstaterna när det gäller förebyggande insatser, tillgång till behandling och tillhandahållandet av lämpliga tjänster till dem som drabbas av demens. I Europa har 1,4 miljoner människor någon form av demens och drygt 8 miljoner medborgare i åldern 30-99 lider av en neurodegenerativ sjukdom. Hälften av dem har Alzheimers sjukdom och den siffran kommer sannolikt att fördubblas vart tjugonde år framöver. Syftet med det här betänkandet är att förbättra den aktuella situationen med utgångspunkt i några grundprinciper: att skapa möjligheter för tidig diagnos, främja förebyggande insatser och patienternas livskvalitet, få till stånd en solidarisk och samordnad respons från medlemsstaterna på områden som sträcker sig från forskning till medicinsk behandling samt skapa en mer värdig tillvaro för patienterna under hela behandlingstiden.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för förslaget till Europaparlamentets resolution om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar. Jag delar vissa av de farhågor som Marisa Matias tar upp i sitt betänkande och jag välkomnar uppmaningen till rådet att göra demens till en EU-prioritering på folkhälsoområdet.
Det är viktigt att agera globalt. Den transnationella samordningen är i själva verket rätt blygsam inom EU, vilket leder till fragmentering och ett begränsat utbyte av kunskaper och bästa metoder mellan medlemsstaterna. Och forskningen om Alzheimers sjukdom ligger efter jämfört med forskningen om andra stora sjukdomar i Europa.
Mot bakgrund av dessa uppgifter, som finns väl beskrivna i det här dokumentet, är det nödvändigt att utforma inte bara de oumbärliga specifika nationella planerna och strategierna för Alzheimers sjukdom utan också ett instrument på EU-nivå som främjar en effektiv samordning av europeisk forskning på detta område. På så vis kan vi tillhandahålla en sjukvård som grundar sig på ett löpande utbyte av bästa metoder i alla europeiska länder. Detta i sin tur gör det möjligt för oss att undvika ett ojämnt bemötande och ojämlikhet i fråga om tillgång till vård och behandling av denna sjukdom.
Aldo Patriciello: Statistiken om Alzheimers sjukdom och andra former av demens är ytterst oroväckande. Den visar bland annat att 1,4 miljoner medborgare i EU varje år utvecklar någon form av demens och att ett nytt fall diagnostiseras var tjugofjärde sekund.
Grovt räknat drabbar demens en av tjugo personer över 65 år och en av fem personer över 80 år, och uppskattningsvis drygt 8 miljoner européer har någon form av demenssjukdom. I ljuset av detta behövs en samordning av de olika nationella strategierna i EU. Splittrade insatser, ett ojämnt bemötande runtom i Europa och ojämlikhet när det gäller tillgången till vård och behandling utgör mer än tillräcklig grund för detta initiativ som grundar sig på fyra huvudsakliga principer: att skapa förutsättningar för tidig diagnos, förbättra de epidemiologiska kunskaperna om sjukdomen, främja solidaritet mellan medlemsstaterna och respektera demensdrabbades rättigheter.
Ännu har man inte lyckats hitta något botemedel mot Alzheimers sjukdom. Därför är det viktigt att stärka den icke-farmakologiska behandlingen och satsa mer på åtgärder för att förbättra patienternas välbefinnande. Mot bakgrund av allt detta är jag helt för en bättre samordning mellan medlemsstaterna och en mer effektiv respons i syfte att förebygga demens.
Rovana Plumb: Det här betänkandet är ett viktigt steg mot en europeisk strategi på det här området som bygger på fyra grundläggande principer: att skapa förutsättningar för tidig diagnos och livskvalitet, förbättra de epidemiologiska kunskaperna om sjukdomen och samordna forskningen, främja solidaritet mellan medlemsstaterna genom utbyte av bästa praxis och respektera rättigheterna för demensdrabbade och deras vårdare. Varje år utvecklar 1,4 miljoner medborgare i EU någon form av demens. Ett nytt fall diagnostiseras var tjugofjärde sekund. Grovt räknat drabbar demens en av tjugo personer över 65 år och en av fem personer över 80 år. Det beräknas att mer än 8 miljoner européer i åldrarna 30-99 år lider av neurodegenerativa sjukdomar, en siffra som enligt forskare kan komma att fördubblas vart tjugonde år. När det gäller tillgång till diagnos och behandling råder det fortfarande skillnader såväl mellan olika länder som inom dem. Därför måste vi formulera nationella handlingsplaner som innebär en solidarisk respons och innefattar såväl förebyggande insatser och behandling av personer som drabbats av demenssjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom, som människorna runtomkring dem, oavsett om de är hälso- och sjukvårdspersonal, tjänsteleverantörer eller anhöriga.
Paulo Rangel: Uppskattningsvis 9,9 miljoner personer i Europa lider av demens, varav de allra flesta av Alzheimers sjukdom. Neurodegenerativa sjukdomar är en av de främsta anledningarna till funktionshinder och beroende hos äldre, och man tror att antalet demensdrabbade kommer att ha stigit till det dubbla 2020.
I ljuset av detta vill jag betona vikten av det här betänkandet. I betänkandet understryker man bland annat behovet av att medlemsstaterna och EU på ett betydande sätt stärker samarbetet och samordningen dels av innovativa och tvärvetenskapliga insatser inom den kliniska forskningen kring orsakerna till Alzheimers sjukdom samt förebyggande och behandling av sjukdomen, dels av det informationsutbyte som sker och de ekonomiska resurser som ställs till förfogande på området. Jag välkomnar också att man lägger fokus på tidig diagnos, utbildning av vårdpersonal, familjestöd och informationskampanjer som riktar sig till allmänheten för att kunna garantera att patienterna får en vård som grundar sig på utbyte av bästa metoder.
Robert Rochefort: Var tjugofjärde sekund diagnostiseras ett nytt fall av neurodegenerativ sjukdom i EU. Grovt räknat drabbar demens en av tjugo personer över 65 år och en av fem personer över 80 år. Alzheimers sjukdom står för mer än hälften av dessa fall. Totalt sett lider fler än 8 miljoner européer i åldrarna 30-99 år av neurodegenerativa sjukdomar, en siffra som enligt forskarna kan komma att fördubblas vart tjugonde år. EU måste agera för att man under de närmaste årtiondena ska kunna hantera situationen med de allt fler människor som drabbas av dessa sjukdomar. Jag välkomnar parlamentets resolution som i synnerhet uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder för att minska antalet som drabbas av Alzheimers sjukdom genom att till exempel främja en sund livsstil, se till att alla patienter får tillgång till mediciner, inrätta specialiserade centrum och tillfredsställande medicinsk utrustning över hela landet och utarbeta nationella handlingsplaner för forskning på det här området.
Raül Romeva i Rueda: Vi stöder det här förslaget eftersom det bl.a. uppmanar rådet att göra demens till en EU-prioritering på folkhälsoområdet och dessutom med kraft uppmanar medlemsstaterna att utarbeta specifika nationella planer och strategier för Alzheimers sjukdom som syftar till att bemöta demenssjukdomens sociala och hälsomässiga konsekvenser samt att tillhandahålla tjänster och stöd åt demenssjuka och deras anhöriga. Detta har redan skett i vissa medlemsstater genom planen ”Alzheimers sjukdom och relaterade tillstånd” från 2008, som har gjort det möjligt att på nationell nivå samordna såväl det medicinska och sociala omhändertagandet som den kliniska forskningen och grundforskningen om denna sjukdom.
Licia Ronzulli: Medelåldern i EU stiger konstant vilket medför att åldersrelaterade problem, i synnerhet demens, blir allt viktigare.
Antalet personer i världen som lider av någon form av demenssjukdom beräknas uppgå till drygt 35 miljoner, och denna siffra kan komma att fördubblas vart tjugonde år. Uppskattningsvis 9,9 miljoner personer i Europa lider av demens, varav de allra flesta av Alzheimers sjukdom.
Enligt en studie som utförts av världsorganisationen Alzheimer Disease International kostar varje Alzheimerpatient EU-länderna 24 000 euro per år vilket sammanlagt blir omkring 161 miljarder euro. Under de närmaste årtiondena förväntas demens bli en av de största utmaningarna för hållbarheten i de nationella social- och vårdsystemen.
Mot bakgrund av statistiken över antalet inblandade människor är det nödvändigt att tillhandahålla tjänster och stöd till människor med demens och inte minst till deras familjer som står för den större delen av deras omvårdnad. Detta har redan gjorts av många medlemsstater som genomfört planen ”Alzheimers sjukdom och relaterade tillstånd”. En gemensam målsättning måste vara att främja en större kunskap hos allmänheten om dessa sjukdomar som är knutna till åldrandet och att komplettera Alzheimerdagen den 21 september med informationskampanjer om förebyggande insatser i fråga om den här typen av sjukdomar samt om hur man behandlar stroke.
Joanna Senyszyn: Jag röstade för det här betänkandet om ett europeiskt initiativ om Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar. I parlamentet hölls nyligen en debatt om frågor som gäller situationen för äldre personer i den ekonomiska krisen, arbetsmarknadskrav och ökade sysselsättningsnivåer. Statistiken över antalet människor som får diagnosen demens vittnar om hur omfattande problemet är. Varje år utvecklar 1,4 miljoner européer någon form av demenssjukdom och totalt beräknas 10 miljoner människor vara drabbade. I Polen uppgår antalet alzheimerpatienter till 200 000. Neurodegenerativa sjukdomar utgör i dag en av de främsta orsakerna till funktionshinder bland äldre, och problemet förvärras hela tiden på grund av den ökade livslängden hos befolkningen.
Alzheimers sjukdom är en stor utmaning i alla samhällen. I världsrapporten om Alzheimers sjukdom för 2010 uppges att de årliga kostnaderna världen över för Alzheimers sjukdom och andra former av demenssjukdomar är 600 miljarder amerikanska dollar. Vi behöver därför en gemensam europeisk strategi i kampen mot demens. Och vi måste utveckla och främja förebyggande åtgärder mot Alzheimers sjukdom, det vill säga en sund livsstil. Detta innebär att se till att människor håller sig fysiskt och mentalt aktiva, att de engagerar sig i samhället och äter en hälsosam kost. Vi ska också kunna garantera de som vårdar patienterna ett tillfredsställande ekonomiskt stöd och psykologisk hjälp. I en europeisk strategi i kampen mot Alzheimers sjukdom ska dessutom kvinnornas behov ha en central roll. Kvinnor drabbas nämligen dubbelt så ofta som män av demens och är också överrepresenterade bland vårdarna inom demensområdet.
Bart Staes: Jag har av djupaste övertygelse röstat för det här initiativbetänkandet om Alzheimers sjukdom. Det innehåller en mycket god översikt över de åtgärder som måste vidtas på området. Inga ändringsförslag har lagts fram till texten som antagits av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet vilket visar att dessa rekommendationer har ett brett stöd. Jag vill uppmärksamma er på den allt vanligare företeelsen med så kallade demensvänliga gemenskaper i länder som Tyskland, Belgien och Skottland liksom på vikten av att ta hänsyn till konsekvenserna av den förväntade utbredningen av Alzheimers sjukdom. Dessutom vill jag poängtera att överdrivet dystra förväntningar faktiskt många gånger kan ha en negativ inverkan på själva sjukdomen vilket man bland annat konstaterade vid en konferens som anordnades av det belgiska ordförandeskapet i fjol. Även dessa kommentarer bör inkluderas i strategin.
Csanád Szegedi: Jag instämmer i det som sägs i betänkandet om att det är viktigt att de olika metoder som används för att behandla sjukdomen bör fogas samman till en helhet. Enligt uppgifter utvecklar 1,4 miljoner medborgare i Europa varje år någon form av demens. Därför är tidig diagnos och förebyggande insatser av särskilt stor betydelse, liksom en bättre samordning mellan medlemsstaterna. Jag håller också med om att vi måste sträva efter att uppnå största möjliga täckning och lika villkor för alla när det gäller tillgång till vård och behandling av patienter, oavsett ålder, kön, inkomst eller var man bor.
Thomas Ulmer: Jag har röstat för det här betänkandet som innehåller en omfattande och detaljerad redogörelse för problem, önskemål och bekymmer hos alzheimerpatienter och deras vårdare och som uppmanar oss att vidta gemensamma åtgärder. I dagsläget är bara var femtonde europé över 65 drabbad av demens, men denna siffra kommer att stiga väsentligt under de närmaste årtiondena. Vi kommer därmed att ställas inför en stor utmaning.
Derek Vaughan: Jag stöder till fullo detta initiativ om Alzheimers sjukdom och andra former av demenssjukdomar. Demens väntas bli en av de största utmaningarna för sjukvården de närmaste åren och det är därför nödvändigt att stärka samarbetet mellan våra länder och förbättra de förebyggande insatserna, möjligheterna till diagnos och vården av patienterna i allmänhet. I betänkandet belyser man vikten av att öka kunskapen på detta område och behovet av att tidigt upptäcka symptom på Alzheimers sjukdom. Detta skulle göra det lättare att i ett tidigt skede ställa diagnos och förbättra tillgången till behandling. På samma sätt som det är viktigt att främja välbefinnandet hos demenspatienter är det också av stor betydelse att belysa situationen för vårdarna, som ofta utsätts för såväl känslomässiga som ekonomiska svårigheter. Ett led i att förbättra tillvaron för dem som drabbas av Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar är därför också att utarbeta handlingsplaner för att underlätta vardagen för patienternas vårdare.
Jarosław Leszek Wałęsa: Under detta plenarsammanträde har vi röstat om Europaparlamentets resolution om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar. Jag röstade för resolutionen eftersom den är ett mycket viktigt steg mot detaljförslag om att förena befintliga politiska strategier och sätt att hantera sjukdomar av det här slaget. Neurodegenerativa sjukdomar är i dag en av de vanligaste orsakerna till funktionshinder bland äldre, och det är mycket sannolikt att antalet människor som påverkas av dessa sjukdomar kommer att öka markant. Detta framstår än tydligare om vi tar hänsyn till den ökande förväntade livslängden och sysselsatta personers minskande andel i förhållande till människor som går i pension. Med tanke på detta är det av största vikt att förebyggande åtgärder blir en central del av alla strategier och att ansträngningar görs för att se till att diagnos kan ställas så tidigt som möjligt. Som en folkets företrädare känner jag ett medansvar för att EU sätter alla klutar till för att lösa detta problem.
Angelika Werthmann: Som ett resultat av det snabbt ökande antalet människor som lider av Alzheimers och andra demenssjukdomar behöver EU agera snabbt, bland annat genom att verka för att det riktas större fokus på tidig diagnos och förebyggande. Det betyder t.ex. att personer i riskzonen bör testas i ett tidigt skede och att riktade utbildningskampanjer ska användas för att hjälpa anhöriga till äldre att skilja mellan normala ålderstecken och tidiga demenssymtom. Medlemsstaterna behöver dela med sig av sin expertis och involvera både forskare och läkare i processen. Det alarmerande stora antalet personer som lider av sjukdomen och de åtföljande kostnaderna för de enskilda medlemsstaterna innebär att det finns ett skyndsamt behov av förebyggande arbete. Det måste ske i form av en sund kosthållning och åtgärder för att fördröja sjukdomsutbrott. I betänkandet hänvisas även till att det ska ges praktiskt och psykologiskt stöd till anhöriga. Det visar sig att en patient som vårdas hemma behöver tre vårdare, som ofta måste sluta sitt arbete. I betänkandet nämns slutligen vikten av att bibehålla Alzheimers-patientens värdighet. Det kan man göra genom ett utbildningsprogram som bör börja i skolorna.
Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Jag röstade för förslaget till resolution om framställningen om kommissionens bristande uppföljning av ett konkurrensärende och vilken skada detta har åsamkat det berörda företaget. Jag vill uppmärksamma att kommissionens svar till utskottet för framställningar inte tog tillräcklig hänsyn till frågorna från framställaren och utskottsledamöterna, och inte behandlade farhågorna i yttrandet från utskottet för rättliga frågor. Därför är det nödvändigt att uppmana kommissionen att omedelbart vidta de åtgärder som behövs för att avsluta förfarandet, som inleddes 1997, enligt skyddsklausulen i artikel 8 i direktiv 93/42/EEG. Kommissionen måste dessutom omgående reagera på den berättigade oro som framförts av framställaren, som befunnit sig i denna oacceptabla situation i tretton år och därmed har drabbats av betydande inkomstförluster - och göra vad som behövs för att framställaren ska kunna hävda sina rättigheter.
Diogo Feio: Det här ärendet, som har pågått i över tio år, har orsakat avsevärd ekonomisk skada för företaget, eftersom det ännu inte har fått något slutligt svar från kommissionen angående missförståndet med de tyska myndigheterna. Det måste vara så att alla medicintekniska produkter som säljs i EU uppfyller EU-lagstiftningen och de säkerhetsstandarder som ska garantera säkerhet och skydd för konsumenterna. Men det är kommissionens uppgift att vidta de nödvändiga åtgärderna för att komma till ett avslut i ärendet, eftersom en tvist behöver lösas så snart som möjligt.
José Manuel Fernandes: Det som diskuteras är en astmainhalator som har funnits på marknaden sedan 1996. De tyska myndigheterna ifrågasatte produkten och informerade kommissionen för att ett skyddsklausulsförfarande skulle inledas. Men kommissionen rådfrågade inte tillverkaren och fattade heller inte något beslut. Ärendet är alltså ännu inte avslutat och framställaren står utan möjligheter till rättslig prövning. Tillverkaren släppte ut produkten under nytt namn på marknaden 2003 och 2005 begärde regeringen i Oberbayern - utan att vederbörligen underrätta kommissionen om detta - att produkten skulle återkallas från marknaden i enlighet med den tyska lagen om medicintekniska produkter. Tillverkaren underrättade kommissionen om det andra säljförbudet i syfte att inleda överträdelseförfaranden mot Tyskland, men kommissionen påstår att det saknades tillräckliga bevis för att inhalatorn uppfyllde de grundläggande kraven i direktivet och fastställde att det inte behövdes någon ny produktsäkerhetsöversyn.
Jag röstade för resolutionen, för det är av yttersta vikt att kommissionen omgående reagerar på den skadelidandes berättigade oro så att han kan hävda sina rättigheter.
Peter Jahr: Det gläder mig att parlamentet i dag har antagit en resolution om Christoph Kleins framställning. Utskottet för framställningar har arbetat med ärendet en lång tid. Christoph Klein uppfann en astmainhalator på mitten av 1990-talet och ett omtvistat säljförbud infördes två gånger för produkten. Utan att gå in på detaljer är jag övertygad om att det första förbudet mot inhalatorn 1996 inte var helt lagligt. Som ett minimum måste omständigheterna som ledde fram till förbudet granskas kritiskt. Kommissionen hade att genomföra ett skyddsklausulsförfarande för att den berörda parten skulle kunna överklaga beslutet. Men förfarandet är ännu inte avslutat. Den rättsliga grunden och legitimiteten för det andra förbudet kan definitivt ifrågasättas. Men det verkar även ha ägt rum en överträdelse av Europeiska unionens lagstiftning. Det har lett till att Christoph Klein på ett uppseendeväckande sätt har förvägrats en rättvis behandling och att situationen måste rättas till. Det är viktigt att kommissionen snabbt hittar en lösning på problemet en gång för alla.
Giovanni La Via: Min ja-röst till förslaget till resolution bygger på behovet av att visa att EU, och särskilt Europaparlamentet som ett demokratiskt tillsatt organ, alltid har stått på medborgarnas sida. Den resolution som antas i dag bygger på framställning 0473/2008 från den tyske medborgaren Christoph Klein om kommissionens bristande uppföljning av ett konkurrensärende om säljförbud för en astmainhalator. I sådana ärenden ska vi, i första hand i egenskap av EU-medborgare och i andra hand som ledamöter av Europaparlamentet, se till att det i praktiken är möjligt att tillämpa skyddsklausuler om någon av EU:s institutioner inte följer bestämmelserna i fördragen. Detta är min sammanfattade röstförklaring. Jag hoppas också att kommissionen rättar sig och åtminstone lämnar exakta svar i frågan om varför astmainhalatorn togs bort från marknaden så att vi får klarhet i vad som har hänt.
David Martin: skriftlig. - (EN) Betänkandet visar hur värdefullt arbetet i parlamentets utskott för framställningar är. Vi agerar utifrån ett legitimt klagomål om astmainhalatorer från en tysk medborgare. Kommissionen uppmanas i resolutionen att omgående reagera på den berättigade oro som framförts av framställaren, som befunnit sig i denna oacceptabla situation i tretton år och därmed har drabbats av betydande inkomstförluster och att göra vad som behövs för att framställaren ska kunna hävda sina rättigheter.
Nuno Melo: Den här typen av konflikter drabbar alla inblandade, såväl företaget i fråga på grund av ekonomiska förluster, som EU-institutionerna till följd av den extremt negativa bild som skapas av att förfaranden inte avslutas. Tio år för att reda ut en konflikt är för lång tid och det är kommissionens ansvar att snabbt hitta en lösning, till nytta för alla inblandade. Men jag vill betona hur viktigt det är att alla medicintekniska produkter som släpps ut på marknaden i EU uppfyller alla unionens säkerhetsnormer.
Andreas Mölzer: I rådets direktiv 93/42/EEG om medicintekniska produkter förklaras exakt vilka krav en produkt måste uppfylla, dels för att bli godkänd, dels för att få stanna på marknaden. Om en produkt är CE-märkt uppfyller den kraven. Det är medlemsstaternas ansvar att införa kontroller för att förhindra obehörig användning av CE-märkningen och vid behov ta bort produkter från marknaden. Den relevanta myndigheten ska informera kommissionen omedelbart om åtgärder som vidtagits av det här slaget. Jag la ner min röst eftersom jag inte anser att kommissionen behöver agera i det här ärendet.
Paulo Rangel: Jag röstade för resolutionen, som föranletts av en framställning från en tysk medborgare om utsläppande av astmainhalatorer på marknaden, där kommissionen uppmanas att vidta de nödvändiga åtgärderna för att avsluta ett förfarande som dessvärre har förhalats i 13 år, med betydande inkomstförluster för företaget i fråga.
Raül Romeva i Rueda: Europaparlamentet gör följande genom att anta resolutionen:
1. Europaparlamentet anser att kommissionen i sitt svar till utskottet för framställningar har underlåtit att fullt ut besvara framställarens och utskottsledamöternas frågor samt de frågor som utskottet för rättsliga frågor tagit upp i sitt yttrande.
2. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utan dröjsmål vidta nödvändiga åtgärder för att avsluta detta förfarande, som inleddes 1997 i enlighet med skyddsklausulen i artikel 8 i rådets direktiv 93/42/EEG.
3. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att omgående reagera på den berättigade oro som framförts av framställaren, som befunnit sig i denna oacceptabla situation i 13 år och därmed har drabbats av betydande inkomstförluster. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta de åtgärder som krävs för att framställaren ska kunna hävda sina rättigheter.
Licia Ronzulli: Astmaanfall orsakar plötsliga andningsbesvär som kan vara i timmar.
Tyskland införde ett säljförbud mot vissa astmainhalatorer, först 1997 och sedan igen 2005. Kommissionen uppmanades att ta ställning till förbudens legitimitet men fattade aldrig något beslut och agerade därmed i strid med skyddsklausulförfarandet som enligt direktiv 93/42/EEG ålägger kommissionen att fatta ett beslut.
Allvaret i underlåtenheten understryks av att de inhalatorer som drogs tillbaka från marknaden skulle ha kunnat höja livskvaliteten för ca 30 miljoner astmatiker, enligt tillförlitliga uppskattningar.
Erminia Mazzonis fråga utgör en uppmaning till kommissionen att reagera i fråga om att man inte har respekterat skyddsklausulen i artikel 8 i direktiv 93/42/EEG. Enligt artikeln ska kommissionen, när den ska fatta beslut om en nationell lagstiftningsåtgärd på hälsans område, så snart som möjligt samråda med de berörda parterna och underrätta dem om huruvida de nationella åtgärderna är motiverade eller inte. I detta skede av förfarandet ska det, precis som EG-domstolen också har beslutat, inrättas en kommitté som ska ta ställning till kommissionens faktiska ansvar.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för resolutionen om situationen i Haiti ett år efter jordbävningen där Europaparlamentet återigen ger uttryck för solidaritet med haitiernas lidande på grund av jordbävningen och koleraepidemin. Jag stöder den viktiga uppmaningen om ett starkt, långsiktigt engagemang från det internationella samfundet, även EU, för att leva upp till alla de utfästelser som gjordes vid den internationella givarkonferensen i New York. Det är viktigt att agera omedelbart och samordna det humanitära biståndet till folket i Haiti, där mer än en miljon människor fortfarande bor i tältläger som var tänkta som en tillfällig lösning. Människorättsorganisationer fortsätter att djupt beklaga de motbjudande levnadsförhållandena i lägren, särskilt ”våldtäkt och sexuellt våld” som kvinnorna är utsatta för.
Men på lång sikt är det förstås uppenbart att hjälporganisationerna inte kan fortsätta att träda in där den haitiska staten inte tar sitt ansvar eller helt träda in i dess ställe och att man nu snabbt måste verka för den långsiktiga utvecklingen, särskilt när det gäller tillgång till hälso- och sjukvård, dricksvatten och stadsförnyelse. Omedelbara åtgärder krävs på politisk nivå för att bygga upp den haitiska staten när det handlar om demokrati och gott styre, något som är nödvändigt för landets återuppbyggnad och för att se till att det civila samhället i Haiti och haitierna är involverade i processen.
Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag gav mitt stöd till resolutionen om situationen i Haiti ett år efter jordbävningen. Situationen i landet är fortsatt mycket komplex och kaotisk, återuppbyggnadsarbetena har svårt att komma igång, miljoner människor svälter och jordbävningen har fått enorma konsekvenser för över 800 000 barn som riskerar våld, sexuellt utnyttjande, människohandel och exploatering. Situationen i landet förvärrades ytterligare av den politiska krisen efter president- och parlamentsvalen. Trots att det internationella samfundet reagerade effektivt på tragedin i Haiti och fördelade ekonomiskt och humanitärt bistånd har hittills bara en liten andel av de tio miljarder dollar som utlovades betalats ut. Koleraepidemin som har sitt grepp om landet har tydligt visat att den haitiska staten inte är i stånd att agera på ett lämpligt sätt på situationen i kombination med begränsningarna i det internationella systemet för bistånd. Den fortsatta politiska oron hindrar att återuppbyggnaden kommer igång och att man kommer offren till undsättning och förvärrar situationen ytterligare. Europeiska unionen måste som den dominerande givaren utöva politiskt ledarskap när återuppbyggnaden ska organiseras i Haiti och se till att hjälpen når de mest behövande.
Sebastian Valentin Bodu: Situationen i Haiti har blivit ytterst allvarlig efter det att alla det internationella samfundets ansträngningar har visat sig fruktlösa för att förbättra läget i landet som är förött av inbördeskrig och naturkatastrofer och nu är drabbat av en koleraepidemi. Förra årets förödande jordbävning gjorde att världens ögon riktades mot Haiti. Men trots de gemensamma ansträngningarna, som gjorts i en våg av starka känslor, förändras inte läget till det bättre. Därför är sannolikt den viktigaste aspekten av den resolution som Europaparlamentet har antagit uppmaningen till FN att ompröva mandatet för MINUSTAH i Haiti som ett resultat av den epidemi och de spänningar som har uppstått på grund av de nationella valen nyligen, som utspelades under stora våldsamheter och allvarligt ifrågasätts av det internationella samfundet. Den lilla statens fattiga befolkning är i själva verket den som drabbas hårdast av problemen.
Det är helt avgörande att FN fortsätter att hålla i samordningen av alla civila och militära insatser i syfte att återställa säkerheten och ge humanitär hjälp samt sörja för återuppbyggnad och utveckling. Hela det internationella samfundet och Europeiska unionen i synnerhet behöver prioritera engagemanget i återuppbyggnaden av Haiti så högt som möjligt innan det är för sent för landets befolkning.
Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar det internationella samfundets massiva svar på den förödande jordbävningen i Haiti och den genuina politiska viljan att stödja återuppbyggnaden av landet. Jag välkomnar särskilt det kollektiva åtagandet från kommissionen och medlemsstaterna att ge sammanlagt 1,2 miljarder euro, däribland 460 miljoner euro avsedda för annat än humanitär hjälp från kommissionen.
Men omfattningen av katastrofen i Haiti är en sorg och konsekvenserna är mycket påtagliga, ännu ett år efter jordbävningen. Säkerheten, hälsan, folkhälsan och levnadsvillkoren är också en bedrövelse och man måste bygga upp den haitiska staten när det handlar om demokrati och gott styre, något som är nödvändigt för landets återuppbyggnad och för att se till att det civila samhället i Haiti och haitierna är involverade i processen. Det viktigaste är att hjälpa landet att hämta sig från jordbävningen, men det är också viktigt att det internationella samfundet tar tillfället i akt och löser problemen med de ekonomiska, sociala och politiska skillnaderna i Haiti.
Carlos Coelho: Följderna av katastrofen i Haiti utgör en plåga ännu ett år efteråt, och den humanitära, ekonomiska och sociala situationen är kaotisk. Beklagligt nog sker i princip ingen återuppbyggnad, nästan ingen bråte är undanröjd och fattigdomen är skriande, våldet är förödande samtidigt som koleran breder ut sig och kvinnor i flyktingläger blir våldtagna.
Detta oförändrade tillstånd får inte fortsätta att råda! Det internationella samfundet måste tillsammans med Haitis regering ingå ett tydligt, långsiktigt åtagande, hålla sina löften och göra allt för att skydda Haitis befolkning. Jag yrkar på att Europeiska kommissionen skrider till verket omedelbart för att skydda de över 800 000 barn som är utsatta för våld, sexuellt utnyttjande, barnarbete och människohandel.
Det är också nödvändigt i återuppbyggnadsarbetena att involvera den lokala livsmedelsproduktionen och livsmedelsförsörjningen genom att utveckla infrastruktur på landsbygden och ge stöd åt bönder i småskaliga jordbruk. Jag välkomnar ansträngningarna och arbetet som görs på plats av de humanitära organisationerna men jag kan inte annat än att fördöma oförmågan hos Interim Haiti Recovery Commission att samordna de tusentals humanitära organisationerna och givarna som stöder återuppbyggnadsarbetet.
Vasilica Viorica Dăncilă: Det är viktigt för Haitis invånare att Europeiska unionen visar solidaritet efter den katastrof som har drabbat dem och som har orsakat avsevärda mänskliga och materiella förluster. Därför välkomnar jag EU:s beslut om åtaganden att ge ekonomiskt stöd till återuppbyggnaden i landet på cirka 1,2 miljarder euro och förslaget från unionens höga representant för utrikes frågor och utrikespolitik Catherine Ashton att anta en ekonomisk plan för de kommande tio åren med fokus på både utveckling och tillväxt i regionen tillsammans med återuppbyggnaden av landet. Det är ett viktigt beslut, särskilt som EU är en av de största givarna till landet i Västindien-regionen. Men EU-medel bör fördelas enligt kriterier som liknar dem som tillämpades i medlemsstaterna eller enligt specifika program, inte enbart för att återuppbygga, hus, skolor, vägar och annan infrastruktur utan också för att ge mikrolån som ger utvecklingen en skjuts framåt och för att införa mikroprojekt för ekonomisk återhämtning som bygger på den modell som tillämpas i dag i EU för mikroföretag. Förenta staterna genomförde Mashallplanen i andra världskrigets efterdyningar, vilket starkt bidrog till att Västeuropa kunde byggas upp på nytt. Nu kan EU i sin tur införa ett liknande program för Haiti.
Mário David: Den fruktansvärda katastrof som slog till mot Haiti för ett år sedan försatte oss alla i chock och gav upphov till en global ström av välvilja, något som möjliggjorde logistiska, mänskliga, ekonomiska och humanitära resurser snabbt och i stor skala.
Ett år senare är det lämpligt att göra en ny bedömning av situationen på plats, inte minst för att Haiti inte dominerar rubrikerna i massmedia längre. Genom den föreslagna resolutionen görs denna bedömning och det lyfts fram möjligheter och lösningar på de enorma och allvarliga problem som befolkningen upplever i sitt dagliga liv. Detta görs också på ett bra sätt, vad jag förstår. Det enda som saknas är en tydligare tendens att involvera lokalsamhällen och lokala organisationer i fördelningsarbetet och i sökandet efter lösningar för framtiden.
Jag vill ändå betona den tydliga tonvikten på ”lång sikt” och att man söker lösningar som syftar till att ”en gång för alla ta itu med de underliggande orsakerna till den utbredda fattigdomen i Haiti”, och uppmaningen till EU/medlemsstaterna att inlemma den ”lokala livsmedelsproduktionen” och ”livsmedelsförsörjning” i återuppbyggnadsansträngningen i Haiti via utvecklingen av infrastruktur på landsbygden och ge stöd åt ”småjordbrukare”.
Jag hoppas också att man snart finner en definitiv lösning när det gäller de tillfälliga flyktinglägren där nästan en miljon människor lever under nästan omänskliga förhållanden.
Diogo Feio: För drygt ett år sedan slogs världen av kraften i den jordbävning som ödelade Haiti, dödade över 200 000 människor och ställde till med en förödelse av rent fasansfulla mått. Det internationella samfundet mobiliserades då till offrens undsättning medan de internationella institutionerna, världsopinionen och medierna gav uttryck för samma åtagande. Tyvärr verkar den internationella uppmärksamheten ha riktats någon annanstans, så det är Europaparlamentets ansvar att påminna om vad som hände och att rapportera om dagsläget. Ett år senare måste man konstatera att inte mycket har hänt och att landet, som redan befann sig i allvarliga svårigheter och kollapsade under naturkrafterna inte har lyckats komma på fötter. Den information som har samlats in pekar entydigt på att ingen förändring till det bättre verkar ha åstadkommits snabbt eller med den målmedvetenhet eller kompetens som behövs. Över en miljon människor är fortfarande hemlösa. Det internationella samfundet kan inte överge landet och låta det bli ännu ett förlorat land.
José Manuel Fernandes: Läget i Haiti är fortfarande kaotiskt ett år efter jordbävningen, och landet befinner sig fortfarande i nödläge och återuppbyggnadsarbetet har knappt börjat. Jag välkomnar de humanitära organisationernas arbete på plats med att ge vård till de skadade, dricksvatten och mat. Men återuppbyggnaden måste vara den haitiska regeringens uppgift eftersom det främst är politisk stabilitet som kan hjälpa landet att byggas upp på nytt. Därför bör den haitiska regeringen hålla sig till och genomföra de åtaganden man gjorde i den nationella återuppbyggnadsplanen och stärka statens auktoritet, så att styret på lokal nivå kan bli mer effektivt samtidigt som man ger de lokala och nationella institutionerna mer kapacitet.
João Ferreira: Verkligheten på fältet visar vad resolutionen verkar vilja skyla över, nämligen att Förenta staternas - och även EU:s - främsta intresse var att säkra och vidmakthålla sitt politiska inflytande för att säkerställa sin ekonomiska och geostrategiska dominans över Haiti och samtidigt blunda för det mänskliga drama som haitierna har levt i under decennier. Efter att ha infört strukturella justeringsstrategier i landet, via Internationella valutafonden och Världsbanken, som har ödelagt landets ekonomi och skapat en katastrofal social situation, svarade Förenta staterna på förra årets jordbävning med en militärinvasion. Allt detta förvärrades av en koleraepidemi som vi nu vet kom in med soldater från FN-styrkan i landet, MINUSTAH, United Nations Stabilisation Mission in Haiti, (även om man förnekar allt ansvar). Majoriteten i parlamenten har inte nämnt dessa uppgifter alls. Ingenting har heller sagts om dem som verkligen har visat Haiti sann solidaritet, Kuba och ALBA, Alianza Bolivariana para las Américas. Kuba har skickat läkare och specialutbildad personal som hittills har behandlat över 50 000 människor mot kolera och med hjälp av de haitiska myndigheterna har det nu gått att nå de mest avlägsna samhällena, vilket är en garanti för att ingen medborgare i landet står utan hjälp mot koleran och har lett till att tusentals liv har kunnat räddas.
Pat the Cope Gallagher: Jordbävningen och koleraepidemin som följde var en regelrätt katastrof för Haitis folk. Jag kräver att det internationella samfundet - även Europeiska unionen - gör verklighet av sina utfästelser vid den internationella givarkonferensen i New York förra året och att pengarna utan dröjsmål skickas till Haitis folk och de icke-statliga organisationer som det handlar om.
Sylvie Guillaume: Situationen i Haiti är fortfarande mycket oroande. De många hjälparbetarnas insatser, som är värda alla lovord, möts av den styrande regimens oförmåga att minska risken för inbördeskrig som hotar ön. Vi måste kräva att den europeiska proklamationen av samförståndet kring det humanitära biståndet (för samordnade åtgärder inom EU och med andra aktörer för att förbättra förmågan till snabba insatser vid humanitära kriser) tillämpas fullt ut och särskilt framhäva att åtagandena om återuppbyggnaden av Haiti, som gjordes vid den internationella givarkonferensen den 31 mars, nu måste omsättas i handling och inte stanna vid bara ord.
Elie Hoarau: Jag lade ner min röst om kompromissresolutionen mellan de politiska grupperna i Europaparlamentet om Haiti. Anledningen är att resolutionen (trots att den är välgrundad) inte utgör någon varaktig lösning för att se till att Haiti verkligen reser sig ur krisen och att den inte ställer tillräckligt med frågor om hur det ska gå till när hjälpen som utlovats av Europeiska unionen betalas.
Haitis folk behöver riktigt utvecklingsbistånd och det måste prioriteras genom att man sätter in internationella team som arbetar med byggnation, offentliga arbeten och lämplig utrustning så att de aktivt kan delta i det brådskande arbetet med att bygga upp offentliga och privata byggnader i landet, med start i de fattigaste områdena, städerna och byarna. Haitis folk behöver också verklig medicinsk hjälp, först för att begränsa koleraepidemin så snabbt som möjligt och sedan för att slutgiltigt få bukt med den. Läkare, mediciner och medicinska stödtjänster måste sättas in snabbt och i stor omfattning.
Juozas Imbrasas: Jag röstade för resolutionen om situationen i Haiti där Europaparlamentet återigen ger uttryck för solidaritet med haitiernas lidande på grund av jordbävningen och koleraepidemin. Jag ställer mig bakom den mycket viktiga uppmaningen till det internationella samfundet, och även EU, att ingå ett bestämt och långsiktigt åtagande att omedelbart hålla alla sina löften, för mer än en miljon människor lever i vad som var tänkt som tillfälliga läger och människorättsorganisationer rapporterar att levnadsförhållandena i dessa läger utan bekvämligheter är förfärliga och att kvinnorna riskerar att bli utsatta för våldtäkt och sexuellt våld. Just nu har människor inte tillräckligt med mat och 80 procent av Haitis befolkning lever i yttersta misär. Människor måste ges tillgång till hälso- och sjukvård, vatten och sanitära inrättningar. Åtgärder måste vidtas för att säkerställa den långsiktiga utvecklingen i Haiti. Därför håller jag med om att EU och medlemsstaterna behöver ta med återhämtning och återuppbyggnad av Haiti bland sina allra viktigaste prioriteringar och att tiden är inne för att hjälpa Haiti att bli ett ekonomiskt och politiskt starkt, självständigt land. Det internationella samfundet måste ta tillfället i akt att komma till rätta med roten till fattigdomen i Haiti en gång för alla.
Giovanni La Via: Den 12 januari 2010 drabbade en jordbävning Haiti som skördade runt 222 750 liv och gjorde nästan två miljoner människor hemlösa. En koleraepidemi bröt ut tio månader efter tragedin och har hittills släckt 3 333 liv. Dessa siffror bekräftar att det är en tragedi och att situationen är allt annat än enkel. Dessutom är landet fortfarande utan regering, trots att val hölls i november med starka misstankar om valfusk. I dagens omröstning ber vi Europeiska unionen att samarbeta med de haitiska institutionerna för att utveckla lagar och förordningar som ska hjälpa landet att bättre utnyttja allt det ekonomiska stöd som det har fått det gångna året och framför allt på ett sätt som vilar på en demokratisk och laglig grund. Betoningen i förslaget till resolution ligger på en koppling mellan nödhjälp, återuppbyggnad och utveckling och stödet för en politik som bygger på nära samarbete med den lokala regeringen, vilket är vad vi hoppas på genom att anta resolutionen.
David Martin: Jag röstade för resolutionen som slår ett slag för det arbete som utförts och de resultat som nåtts av de humanitära organisationerna (Röda korset, icke-statliga organisationer och Förenta nationerna) och medlemsstaterna och betonar behovet av att informera om de effekter som inte syns av det humanitära arbetet och om att man fick situationen under kontroll tack vare att man bland annat sörjde för sjukvård till de skadade, dricksvatten, mat och tillfälligt tak över huvudet.
Men i resolutionen konstateras också att koleraepidemin har visat på den haitiska statens nästintill totala hjälplöshet ställd inför en sjukdom som är lätt att förebygga och att behandla i kombination med begränsningarna i det internationella biståndssystemet i ett land där humanitära organisationer utför mängder av uppgifter (12 000 icke-statliga organisationer). Det betonas även att de humanitära organisationerna inte kan eller ska kompensera för den haitiska statens tillkortakommanden eller ta dess plats och att det omedelbart måste vidtas åtgärder för att säkerställa den långsiktiga utvecklingen särskilt när det gäller tillgång till hälso- och sjukvård, dricksvatten och stadsförnyelse.
I resolutionen välkomnas det kollektiva åtagandet från kommissionen och medlemsstaterna vid den internationella givarkonferensen om återuppbyggnaden av Haiti att ge sammanlagt 1,2 miljarder euro, därav 460 miljoner avseende annat än humanitärt bistånd från kommissionen.
Nuno Melo: Det är lite drygt ett år sedan tragedin inträffade i Haiti då över 200 000 människor miste livet och mer än tre miljoner haitier drabbades. Än i dag säger människorättsorganisationer att det fortfarande finns en miljon människor som lever i tillfälliga flyktingläger under omänskliga förhållanden. För ett år sedan gjorde det internationella samfundet och EU en enorm ansträngning för att hjälpa Haiti och förhindra att naturkatastrofen skulle få de följder vi nu ser. Därför är tiden inne att på nytt minnas dessa människor som lider oerhört, särskilt de mest utsatta som ofta är kvinnor och barn. Tiden är inne att göra en kraftsamling så att allting kan återgå till det normala i detta land som är skakat av naturkatastrofer.
Andreas Mölzer: Ett år efter den förödande jordbävningen i Haiti har situationen i landet inte blivit ett spår bättre. Kolerautbrottet har i själva verket gjort allting tusenfalt värre, trots allt det humanitära och ekonomiska bistånd som sköljer över landet. Huvudstaden Port-au-Prince ligger fortfarande begravd i tonvis av rasmassor och lokalbefolkningen har bara spadar att röja med. Tusentals människor saknar fortfarande tak över huvudet och handeln med barn blomstrar samtidigt som landet, styrt av en diktator, fortfarande befinner sig i politiskt kaos efter valen. Jag röstade för förslaget till resolution eftersom Haitis folk behöver vår hjälp och Västvärlden måste ta sitt ansvar.
Wojciech Michał Olejniczak: Den 12 januari var årsdagen för jordbävningen i Haiti som fick sådana förödande konsekvenser. Den kostade 222 750 människor livet och tvingade omkring 1,7 miljoner människor att lämna sina hem. I samband med dessa tragiska händelser antog Europaparlamentet den 19 januari en resolution som beskriver situationen på ön ett år efter katastrofen. Trots ansträngningarna från många internationella organisationer och internationellt bistånd för att återuppbygga landet förblir läget i Haiti spänt och landet sitter fast i en djup kris. Ön hemsöktes av en koleraepidemi tio månader efter jordbävningen och president- och parlamentsvalens giltighet har också ifrågasatts av internationella valobservatörer. Med tanke på landets situation uppmanar Europaparlamentet Europeiska unionen och det internationella samfundet som helhet att visa solidaritet med ön och samarbeta närmare med de haitiska myndigheterna och göra utfästelser om att alla återuppbyggnadsåtgärder i landet ska vidtas först efter samråd med invånarna. Det är också viktigt att parlamentet betonar sättet på vilket stöd ska ges till Haiti, nämligen i form av bidrag och inte lån som skulle försätta landet i ännu djupare skuld. Slutligen vill jag uttrycka min solidaritet med Haiti och jag hoppas att arbetet med återuppbyggnaden av landet kan ske rationellt.
Alfredo Pallone: Ett år efter den ohyggliga jordbävningen i Haiti, en av mänsklighetens mest förödande naturkatastrofer, ligger såren efter katastrofen ännu öppna. Ofattbart nog slog en orkan till som följdes av en koleraepidemi fem månader senare, vilket gjorde den redan komplicerade politiska situationen etter värre. Mitt beslut att rösta för resolutionen bygger främst på behovet att mobilisera åtgärder och insatser som kan se till att landet får all hjälp det behöver för att åtminstone återskapa drägliga levnadsvillkor. Dagens civila och politiska spänningar spär bara på oron eftersom de hindrar det humanitära biståndet från EU att nå fram och därmed fördröjer återuppbyggnaden. Därför är det nödvändigt och en skyldighet för EU-institutionerna att ge så mycket stöd som möjligt, åtminstone för att garantera att de som har förlorat allt får tak över huvudet, sjukvård, mat och grundläggande social service. Det är bara med vår hjälp som haitierna så småningom kan återvända till ett normalt liv.
Georgios Papanikolaou: Jag röstade för den gemensamma resolutionen om situationen i Haiti ett år efter jordbävningen - humanitärt bistånd och återuppbyggnad. I resolutionen betonas aspekter som skyddet av mänskliga rättigheter och värdighet. Där påminns vi om att det förutom den fattigdom och otrygghet som medborgarna lever i (60 procent av befolkningen lever utomhus och 80 procent i absolut fattigdom) just nu råder oro i Haiti, om situationen för de mest utsatta i samhället som är utsatta för våld, sexuellt utnyttjande, människohandel, exploatering och övergivande. I resolutionen uppmanar Europaparlamentet kommissionen att gå ett steg längre än att bara konstatera dessa fall, och att ge ett konkret bidrag till processen med att skapa ett system med socialt skydd i Haiti.
Paulo Rangel: Ett år efter jordbävningen förblir läget i Haiti kaotiskt, landet befinner sig ännu i nödläge och majoriteten av befolkningen lever under extremt svåra förhållanden. Därför måste det internationella samfundet och EU göra ett långsiktigt åtagande för att hålla alla löften om stöd till återuppbyggnad till Haiti och förbättra haitiernas levnadsvillkor.
Raül Romeva i Rueda: Haiti är återigen en akut fråga. Vi upprepar med denna resolution vår solidaritet med det lidande folket i Haiti som drabbades av jordbävningen och koleraepidemin och betonar att Haitis folk och civila samhälle måste involveras i återuppbyggnadsarbetena och få delta i samråd. Vi kräver också ett starkt, långsiktigt åtagande från det internationella samfundet och EU att infria alla utfästelser som gjordes vid den internationella givarkonferensen i New York och utbetala medlen utan dröjsmål. Vi betonar också att allt EU-finansierat humanitärt stöd och återuppbyggnadshjälp ska ges i form av bidrag snarare än lån som måste betalas tillbaka.
Licia Ronzulli: Av alla katastrofer som drabbade vår planet 2010 lämnade jordbävningen i Haiti det svåraste såret att läka.
I dag, ett år efter det näst mest förödande jordskalvet i mänsklighetens historia, syns spåren av katastrofen ännu med smärtsam tydlighet. Över en miljon människor, hälften av dem barn, lever ännu i tillfälliga tältläger och en koleraepidemi skördade ytterligare över 4 000 liv i oktober. Det saknas fortfarande mat, tillgång till dricksvatten, sanitet och skolor. Av de 500 miljarder dollar som regeringar och privata organisationer har utlovat har mycket lite - blott sex miljarder dollar - nått fram och resten har ännu inte synts till.
Antagandet av den gemensamma resolutionen i dag är ett viktigt steg för att visa en enad front för att möta framtida prövningar. Om naturen förstör måste människorna bygga upp igen. Dessa ord ska inspirera oss att engagera oss ännu mer.
Vilija Blinkevičiūt: Jag röstade för Europaparlamentets resolution för att jag hoppas att Litauens parlament har den politiska viljan att avvisa lagförslaget som skulle kränka de mänskliga fri- och rättigheterna. All diskriminering måste stoppas, även diskriminering på grund av sexuell läggning. Lagförslaget har ännu inte antagits av Litauens parlament, så med denna resolution vill Europaparlamentet varna för att Europeiska unionen hyser oro för sådana lagförslag som kränker mänskliga rättigheter och diskriminerar medborgare. De föreslagna ändringarna av lagen om förvaltningsbrott strider dessutom mot artikel 25 i Litauens konstitution, där det anges att ”människor inte får hindras från att söka, motta och sprida information och idéer”, och dess artikel 29, enligt vilken ”alla människor ska vara lika inför lagen, domstolarna och andra statliga institutioner och tjänstemän”. Den litauiska regeringen avgav ett negativt yttrande om det förslag som debatteras i Litauens parlament eftersom det strider mot internationell lag, gemenskapslagstiftningen och nationell lag. Det litauiska parlamentets utskott för mänskliga rättigheter har ännu inte presenterat sin slutsats om de föreslagna ändringarna. Därför hoppas jag att det litauiska parlamentet tar hänsyn till Europeiska unionens kritik, Europaparlamentets resolution och den litauiska regeringens negativa slutsats.
Carlos Coelho: skriftlig. - (PT) Med tanke på EU:s skyldigheter när det gäller mänskliga rättigheter enligt internationella konventioner och EU:s lagstiftning, i synnerhet respekten för alla minoriteters rättigheter och kampen mot alla former av diskriminering, är det inte acceptabelt att det i en av EU:s medlemsstater stiftas lagar som klart strider mot de värderingar och principer som EU vilar på. Jag respekterar den rätt varje stat har att diskutera, ändra och anta nationella lagförslag utan inblandning utifrån, förutsatt att det sker med respekt för de mänskliga rättigheterna och utan att några grundläggande principer kränks, i det här fallet principen om icke-diskriminering, oavsett om sådana principer är inskrivna i fördragen eller stadgan om de grundläggande rättigheterna. Jag hoppas att Litauen, eller varje annan medlemsstat i samma situation, så snabbt och smidigt som möjligt avbryter förfaranden för att anta eller gå vidare med att omarbeta eller ändra några nationella lagar som strider mot någon bestämmelse, princip eller värdering som är fastlagd i gemenskapslagstiftningen.
Proinsias De Rossa: Jag stöder resolutionen där det litauiska parlamentet uppmanas att avvisa lagförslag om att bötesbelägga ”offentligt främjande av homosexuella relationer”. Denna resolution följer efter ett antal oroande händelser, t.ex. antagandet av lagen om skydd av minderåriga mot skadlig påverkan från offentlig information, lokala myndigheters försök att stoppa manifestationer för jämlikhet och stolt homosexualitet och ledande politikers och parlamentsledamöters provocerande eller hotfulla språkbruk och hatiska anföranden. En färsk rapport från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter drar slutsatsen att ”att ändringarna skulle kunna medföra en kriminalisering av nästan alla offentliga uttryck för, skildringar av eller information om homosexualitet”. Dessa ändringsförslag förefaller verkligen stå i strid med Litauens åtaganden enligt den egna författningen, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Jag noterar den bestämda ståndpunkt som flera gånger intagits av Republiken Litauens president, Dalia Grybauskaitė, som fördömer det homofobiska lagförslaget som skadligt för Litauens medborgare och uppmuntrar presidenten att lägga in sitt veto mot ändringsförslagen till lagen om förvaltningsbrott om dessa skulle antas.
Harlem Désir: De senaste månaderna har det litauiska parlamentet antagit ett antal lagar som förbjuder eller straffbelägger varje offentlig referens till homosexualitet eller bisexualitet. Syftet med ett lagförslag som nu debatteras i parlamentet är att ändra lagen om förvaltningsbrott och införa böter på upp till 2 900 euro för ”offentligt främjande av homosexuella relationer”.
Detta är helt i strid med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och Europeiska unionens fördrag som ålägger EU och dess medlemsstater att slå vakt om yttrandefriheten och de grundläggande friheterna och att ge verktyg på EU-nivå för att bekämpa diskriminering och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Genom att anta resolutionen uppmanar vi till att lagförslaget dras tillbaka, att sexuell läggning ska upptas bland de principer som åtnjuter skydd enligt landets utbildningslag, minderårigas rätt till fri tillgång till information om sexuell läggning och till ett klarläggande av vad förbudet i reklamlagen innebär.
Det är inte första gången som en medlemsstat har hindrat EU-medborgares fri- och rättigheter när det gäller sexuell läggning med förevändning att man inte vill lägga sig i och därigenom uppmuntrar diskriminering. Denna homofobiska hysteri måste få ett slut.
Edite Estrela: Jag röstade för resolutionen eftersom det i den fastslås att EU:s institutioner och medlemsstaterna är skyldiga att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras, skyddas och främjas enligt europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen utan att någon skillnad görs på grund av sexuell läggning.
Diogo Feio: Det litauiska parlamentet beslöt den 12 november 2010 att inleda förfarandet med att bedöma förslaget till ändring av lagen om förvaltningsbrott, enligt vilken offentligt främjande av homosexuella relationer ska bestraffas med böter. De litauiska myndigheterna överväger för närvarande dessa ändringar. Det är relevant i våra överläggningar att dra sig till minnes att ingen lagstiftning ännu har antagits som bryter mot någon bestämmelse i EU-regelverket. Därför avstår jag från att ta ställning till politiska, lagstiftningsmässiga och rättsliga aktiviteter som tydligt faller inom de litauiska lagstiftande, verkställande och rättsliga myndigheters ansvarsområden. Men jag yrkar på att de litauiska myndigheterna bevarar respekten för frihet principen om lika behandling och icke-diskriminering på grund av sexuell läggning.
José Manuel Fernandes: Europeiska unionen och dess institutioner har en plikt och ett ansvar att slå vakt om respekten för de mänskliga rättigheterna, även alla minoriteters rättigheter. Därför måste jag avvisa och bekämpa varje form av diskriminering, särskilt på grund av sexuell läggning.
I samband med detta stöder jag parlamentets resolution som ett initiativ för att bekräfta de värderingar och principer som Europeiska unionens identitet bygger på, utan att äventyra den grundläggande subsidiaritetsprincipen. Jag vill betona att jag erkännner och respekterar en medlemsstats rätt, däribland Litauens, att fritt diskutera och jämföra olika utkast och idéer i arbetet med att ändra och anta nationella lagar. Jag vill också betona att de litauiska myndigheterna åter har bekräftat att de kommer att respektera EU:s rättsliga ram och inte agera i strid med den, och även främja respekten för de mänskliga rättigheterna.
Bruno Gollnisch: Litauen försöker kontrollera predikningar om viss sexuell läggning av det mindre utbredda slaget, utan tvekan i hopp - med rätta - om att i stället kunna främja familjen bestående av en pappa, en mamma och deras barn vilken utgör grunden i varje samhälle. Vissa ser det som ett oacceptabelt angrepp mot de mänskliga rättigheterna och regelrätt diskriminering. Men liksom det så riktigt betonas resolutionen från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) är det pågående lagstiftningsförfarandet i Litauen långt ifrån slutfört och det prövas just nu av de relevanta tillsynsmyndigheterna utifrån landets konstitutionella och internationella åtaganden.
I resolutionen betonas även att Europaparlamentet inte blandar sig ”i de nationella parlamentens debatter [...] varje demokratis rätt att [...] ändra och anta nationell lagstiftning och nationella bestämmelser”. Men att vi sitter här och diskuterar frågan och lägger fram texter är en inblandning och en kränkning av Litauens och litauernas rättigheter. Det är oacceptabelt. Eftersom sakfrågorna hänger samman vill jag som fransk medborgare också passa på att uttrycka min djupa oro om det fall som har tagits till Frankrikes författningsdomstol i icke-diskrimineringens namn, där man ifrågasätter de artiklar i civilrätten som helt naturligt bevarar principen om äktenskapet som förbundet mellan man och kvinna.
Sylvie Guillaume: Jag välkomnar att Europaparlamentet har tagit ställning och uppmanat Litauen att avvisa ett lagförslag om att införa böter för ”offentligt främjande av homosexuella relationer”. Vi ska komma ihåg att det inte finns någon plats för homofobi i EU och att det i artikel 21 i stadgan om den grundläggande rättigheterna finns ett tydligt förbud mot all diskriminering på olika grunder, även sexuell läggning. Rådet blockerar fortfarande ett övergripande direktiv om kampen mot diskriminering för att garantera lika skydd mot alla former av diskriminering. Men det är hög tid att agera för att förhindra lagar som denna, som ligger långt ifrån de värderingar vi värnar om här, varhelst de dyker upp i EU.
Ian Hudghton: En av de första uppgifterna för det nyinrättade skotska parlamentet var att upphäva en lag i författningssamlingen som förbjöd ”främjandet” av homosexualitet på Skottlands skolor. Lagen hade antagits av Margaret Thatchers högerorienterade unionistregering, en regering som inte hade någon legitimitet i Skottland. Det skotska parlamentet hade en annan syn på saken och såg över den för att bättre anpassa den till det 21:a århundradet. Låt oss hoppas att Litauens folk visar att de är sinnade på ett liknande sätt.
Giovanni La Via: Europaparlamentets motto ”Förenade i mångfalden” är den princip som ska vara vägledande i allt vårt arbete i och utanför Europeiska unionen. Det var i linje med denna princip som jag röstade för resolutionen, eftersom jag anser att samtidigt som Europaparlamentet inte vill blanda sig i ett lands interna angelägenheter så ska det kunna uttrycka sin ståndpunkt och fungera som en resonansbotten för att återge de behov som allmänheten i EU har i stort. Den resolution som antas i dag tjänar till att belysa vårt parlaments gemensamma ståndpunkt i förhållande till litauens parlament, seimas. I resolutionen begärs en ändring av ett lagförslag om att ändra lagen om förvaltningsbrott och bötesbelägga ”offentligt främjande av homosexuella relationer”, vilket - och detta framgår uttryckligen av texten - skulle kunna kriminalisera i stort sett alla offentliga uttryck för, beskrivningar av eller information om homosexualitet. Därför är det vår plikt här i dag som ledamöter i Europaparlamentet, men framför allt som medborgare, att uppmana det litauiska parlamentet att avvisa den nya lagen i grundprincipens namn om att skydda de grundläggande rättigheterna.
David Martin: Det finns inget utrymme för att tolerera diskriminering på grund av sexuell läggning (eller för den delen några andra skäl) i Europeiska unionen. Därför välkomnar jag resolutionen som är skarpt formulerad i fråga om tecken på intolerans i Litauen och där det klargörs att EU-institutionerna inte stillatigande tänker se på när Litauen antar lagar som diskriminerar en del av samhället.
Véronique Mathieu: Jag vill börja med att betona att kampen mot alla former av diskriminering, särskilt på grund av sexuell läggning, är en av Europeiska unionens grundläggande principer. Vi har nu en ansenlig mängd EU-lagstiftning i frågan, vilket betyder att denna princip kan tillämpas fullt ut i alla medlemsstater. Vi bör ta upp kampen mot homofobi här i parlamentet och i våra nationella parlament. Det är också viktigt att framhålla att den text vi diskuterar i dag endast är ett lagförslag i det här skedet som har lagts fram av ett litet antal ledamöter av det litauiska parlamentet.
Den föreslagna ändringen om att kriminalisera det offentliga främjandet av homosexuella relationer har öppet kritiserats av Litauens president och regering. Vi ska inte gå händelserna i förväg och fördöma ett land eller en regering. Jag vill i stället uppmana våra kolleger i det litauiska parlamentet att se till att de strikt följer vår gemenskapslagstiftning, särskilt artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna som förbjuder alla former av diskriminering.
Jean-Luc Mélenchon: Jämlikhet mellan medborgarna är en princip som EU tummar på allt för ofta. Vi skulle vilja se en reaktion från EU varenda gång principen nonchaleras. I resolutionen avvisas att en lag institutionaliseras som skulle få företräde framför principen om jämlikhet mellan litauerna på grund av deras sexuella läggning eller att de skulle straffas för den, för den delen. Jag välkomnar och stöder verkligen resolutionen.
Nuno Melo: Det är en av EU:s institutioners och medlemsstaters skyldigheter att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras, skyddas och främjas i EU enligt europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen utan att någon skillnad görs på grund av sexuell läggning. Förslaget till resolution ligger i linje med detta genom att den litauiska staten varnas för att skada friheten och principen om jämlikhet och icke-diskriminering på grund av sexuell läggning.
Andreas Mölzer: skriftlig. - (DE) I den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna garanteras att människor med olika sexuell läggning inte ska diskrimineras. När Litauen undertecknade Lissabonfördraget blev landet också en part i denna konvention. Europaparlamentet anser att det vore ett uppenbart fördragsbrott om det litauiska parlamentet skulle anta lagen om skydd av minderåriga mot skadlig påverkan från offentlig information. Den litauiska regeringen uppmanas också att avstå från varje annat lagändringsförslag i frågan och att ta med sexuell läggning på listan över skyddsgrunder. Jag lade ned min röst eftersom det är oklart i vilken utsträckning EU blandar sig i nationella angelägenheter.
Paulo Rangel: EU:s institutioner och medlemsstater är skyldiga att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras, skyddas och främjas i EU enligt europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen utan att någon skillnad görs på grund av sexuell läggning. Därför är det viktigt att uppmana de litauiska myndigheterna att inte anta några lagar som strider mot principen om jämlikhet och icke-diskriminering på grund av sexuell läggning.
Raül Romeva i Rueda: Ännu en gång måste vi uppmana det litauiska parlamentet att avvisa ett ändringsförslag till lagen om förvaltningsbrott, ta med sexuell läggning på listan över skyddsgrunder i utbildningslagen, ge minderåriga fri information om sexuell läggning och klargöra vad förbudet i reklamlagen innebär, samtidigt som vi noterar den bestämda ståndpunkt som flera gånger har intagits av Litauens president Dalia Grybauskaitsom har fördömt det homofobiska lagförslaget och kallat det skadligt för Litauens medborgare och Litauens anseende. Parlamentet uppmanar presidenten att lägga in sitt veto mot ändringsförslagen till lagen om förvaltningsbrott om de skulle bli antagna.
Licia Ronzulli: Det litauiska parlamentet antog 2010 en ändring av förvaltningslagen om genomförande av lagen om skydd av minderåriga mot skadlig påverkan av offentlig information som antogs 2009.
Detta ändringsförslag skulle hindra massmedierna från att främja sexuella relationer eller andra former av homosexuellt beteende som inte är inskrivet i grundlagen eller civilrätten, inte minst med tanke på massmediernas inflytande på barns emotionella och mentala utveckling.
I artikel 10 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna står det att yttrandefriheten tillkommer envar. Men med utövandet av dessa friheter följer skyldigheter och ansvar och det kan sanktioneras enligt lag eftersom detta behövs för att skydda den allmänna moralen.
Som en reaktion på marknadens dynamik förefaller inte massmedierna bry sig allt för ofta om barn som individer som är väldigt lättpåverkade emotionellt. Det gemensamma målet bör vara att fästa större vikt vid frågor som rör barn och ungdomar, med andra ord arbeta med alla typer av medieexperter för att utveckla en befäst känsla av kollektivt ansvar.
Michèle Striffler: Jag röstade för resolutionen om brott mot yttrandefriheten och diskriminering på grund av sexuell läggning i Litauen. Den interparlamentariska dialogen (mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten) har blivit en viktig del av Europeiska unionen sedan Lissabonfördraget trädde i kraft. Europeiska unionen vilar också på oantastliga värderingar om att bekämpa alla former av diskriminering, och jag ska verka för att upprätthålla denna värdering under hela min mandatperiod.
| sv |
23. Konvention om användning av informationsteknologi för tulländamål (
Petru Constantin Luhan: (EN) Herr talman! På PPE-gruppens vägnar skulle jag vilja be er att genomföra en separat omröstning om ändringsförslag 27. Det handlar om att ge Eurojust och Europol full tillgång till databasen. Jag vill be alla kolleger att inte rösta för det.
| sv |
1. Uppförandekod för datoriserade bokningssystem (
- Före omröstningen:
Jeanine Hennis-Plasschaert: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag talar för ALDE-gruppen avseende Timothy Kirkhopes betänkande. I enlighet med artikel 168 i parlamentets arbetsordning, vill ALDE-gruppen begära återförvisning till utskottet. För att vara tydliga så har vi inga avsikter att bryta åtagandepaketet med rådet som sådant, men min grupp anser att en mer omfattande debatt om definitionen av ett moderföretag borde hållas.
Kommissionen arbetar på ett formellt meddelande vilket vi välkomnar. Det ger oss ändå inte den 100-procentiga klarhet vi behöver just nu. En ordentlig debatt borde tillåtas liksom en lämplig rådfrågning av våra juridiska avdelningar. Det är ingen brådska att genomföra omröstningen om denna fråga just nu.
Brian Simpson: (EN) Herr talman! Jag är glad över att kunna tala för ALDE-gruppens förslag om återförvisning till utskottet. Under mina många år i detta parlament kan jag inte minnas ett betänkande på transportområdet som har förorsakat så mycket förvirring och osäkerhet som detta. Vi stiftar en lag här och med den kommer ett ansvar att agera med full vetskap och förståelse av den text som ledamöterna ska rösta om. Men många ledamöter är osäkra. Många ledamöter kämpar för att begripa denna komplexa lag, som har gjorts ännu mer komplicerad genom rådets ingripande.
Det finns en stor osäkerhet och oro i en stor del av kammaren, varför jag tror att vi behöver ompröva, omvärdera och mer i detalj granska effekterna av dessa förslag i transportutskottet. Det handlar om att få det rätt, inte att göra det snabbt. Genom att göra detta kommer vi inte att skapa några problem. Vi kommer att agera ansvarsfullt som lagstiftare och försvara parlamentets rätt att arbeta i sin egen takt, inte i en takt som dikteras av industrilobbyister och ministerrådet.
Georg Jarzembowski -: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det Brian Simpson precis har sagt är verkligen svårbegripligt, han vänder verkligen upp och ner på allting. Det finns vissa industrier som försöker blockera lagstiftningen i sina företags intressen. Jag vill säga detta; med denna uppförandekod är vår avsikt att förbättra konsumenternas rättigheter. Vi behöver förstärka konsumenträttigheterna så att vi får skäliga erbjudanden från de datoriserade systemen.
Vi avvisar kraftfullt dessa förseningstaktiker från socialisternas sida, som försöker spoliera åtagandena med den franska regeringen och få dem att bryta ihop under denna mandatperiod. Jag vill uppmana er att avvisa begäran om återförvisning till utskottet.
Timothy Kirkhope: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag uppmanar till att inte återförvisa detta till utskottet. Jag tror att det är onödigt och en uppskjutningstaktik som eventuellt kan skada de europeiska konsumenternas intressen, vilka vi representerar. Överenskommelsen i första behandlingen togs i juni upp med rådet och kommissionen efter en omfattande debatt i mitt utskott, transportutskottet. Mina skuggföredragande var indragna helt och hållet genom hela processen och var såvitt jag vet överens om resultatet.
Två ordförandeskap, det slovenska och det franska, har båda samarbetat fullständigt med mig i denna fråga och jag förstår inte varför det nu behövs mer tid att debattera eller granska denna viktiga åtgärd. Den mest rättvisa och demokratiska vägen att fortsätta är att gå till omröstning nu om överenskommelsen. Många av dem som nu protesterar brydde sig inte att komma till debatten i går kväll när kommissionsledamot Peter Mandelson, på min begäran, klargjorde för parlamentet att ett formellt meddelande kommer att publiceras i Europeiska unionens tidning innan bestämmelsen träder i kraft, där bestämmelsen ges en tydlig tolkning från kommissionens synpunkt och ett mycket konkret och strikt kriterium (vilket gäller för konkurrensfrågor) för att driva igenom dessa åtgärder i de europeiska konsumenternas intresse. Jag tror inte att konsumenterna kommer att förstå dessa protester om vi inte går vidare för att genomför åtgärden. Därför ber jag er alla uppriktigt att stödja mig och det hårda arbete som vi alla har gjort i de olika politiska grupperna för att få igenom denna fråga så snabbt som möjligt.
(Parlamentet avslog förslaget om återförvisning till utskottet)
| sv |
4. Libanon (omröstning)
- Före omröstningen:
Jana Hybášková: (EN) Herr talman! Jag begär en språklig korrigering, därför att resolutionen har framförhandlats på franska språket. På franska, där det står ”notamment du Hezbollah” i den första meningen i punkt 5 ska det på engelska stå ”especially Hisbolah” och på tjeckiska ”a zejména Hizballáhu”. Jag kan inte vara ansvarig för andra språkversioner.
- Efter omröstningen om punkt 1:
Pasqualina Napoletano: för PSE-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ändringsförslaget ersätter punkt 1 i originaltexten enligt följande:
(EN) ”Europaparlamentet välkomnar det avtal som slutits i Doha när det gäller valet under de närmaste dagarna av general Michel Sleiman till president i Libanon, inrättandet av en ny nationell samlingsregering och antagandet av vallagen. Parlamentet uppmanar parterna till avtalet att fullt ut genomföra detta avtal. Parlamentet betonar betydelsen av den positiva reaktionen från det internationella samfundet. Parlamentet lyckönskar de libanesiska partierna till detta avtal, liksom Staten Qatar och Arabförbundet till den framgångsrika medlingen.”
(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)
| sv |
– Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om kommissionens uttalande om den nordliga dimensionen.
Kommissionsledamot Louis Michel har ordet och talar för kommissionen.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att vi har fått tillfälle att debattera politiken kring den nordliga dimensionen i parlamentet och att vi får göra detta före ministermötet den 21 november som kommer att ägnas åt detta ämne.
Den nordliga dimensionen är en integrerad politik inom EU. Dess syfte är att uppmuntra dialog och praktiskt samarbete i de norra delarna av Europa såsom den baltiska regionen och de arktiska och subarktiska områdena av vår kontinent. Den är utformad för att med hjälp av ett effektivt och långsiktigt samarbete garantera det allmänna välbefinnandet i denna vidsträckta region som har många naturresurser. Den gör det också möjligt att komma till rätta med den splittring som förekommer inom denna region vars olika delar har många gemensamma drag och där gemensamma utmaningar möter på båda sidor av de berörda staternas gränser.
Den nordliga dimensionens politik har utvecklats avsevärt sedan den lanserades 1999, då den officiellt inleddes genom Europeiska rådet i Helsingfors. Europeiska rådet i Feira i juni 2000 införlivade sedan den ursprungliga handlingsplanen om den nordliga dimensionen, som sträckte sig över perioden 2000–2003, och utvecklade den till att omfatta EU:s yttre och gränsöverskridande strategier. Europeiska rådet i Bryssel i oktober 2003 stödde den andra handlingsplanen till förmån för den nordliga dimensionen, som trädde i kraft den 1 januari 2004 och sträcker sig över perioden 2004–2006. I denna andra plan togs hänsyn till EU:s utvidgning, som genomfördes den 1 maj 2004. Sedan detta datum är åtta av de nio staterna kring Östersjön medlemmar i Europeiska unionen. Den nionde är Ryska federationen. Redan tidigare hade allt större vikt lagts vid förbindelserna och samarbetet med nordvästra Ryssland inom ramen för den nordliga dimensionens politik, något som med säkerhet kommer att förstärkas åren efter 2006.
Den andra handlingsplanen berör fem områden som bedöms som särskilt viktiga för länderna i norr: den ekonomiska sidan av handel och infrastruktur, utvecklingen av mänskliga resurser – utbildning, kultur, forskning och hälsa – miljö och kärnsäkerhet, samarbete över gränserna och slutligen rättsliga frågor och inre angelägenheter. Dessutom betraktas Kaliningrad och Arktis som övergripande teman som ska integreras i de fem prioriterade områdena.
I handlingsplanen betonas principerna om subsidiaritet och dynamisk samverkan mellan de olika aktörerna inom den nordliga dimensionen. Dessa båda principer garanterar full delaktighet för alla parter när det gäller att genomföra handlingsplanen och de berörda parterna är i synnerhet partnerstaterna, de regionala organisationerna, de regionala och lokala myndigheterna, utbildningsanstalterna och forskningsinstituten samt slutligen det civila samhället, EU självt inte att förglömma. Jag vill särskilt betona vikten av den funktion som Östersjöstaternas råd och Barentsrådet fyller, liksom rådens verksamhet och projekt. Kommissionen är medlem i och fullt verksam inom dessa organisationer.
Alltsedan första början har de initiativ som antagits inom ramen för den nordliga dimensionen genomförts med hjälp av de befintliga gemenskapsprogrammen eller budgetarna hos de partner som berörs av denna dimension, vare sig de är stater eller regionala organisationer. De finansiella instrument som EU för närvarande använder för att främja den nordliga dimensionen utgörs av programmen inom Tacis, de nationella och regionala programmen, däribland de så kallade grannskapsprogrammen, Interreg och i mindre utsträckning andra gemenskapsstrategier som indirekt berör den nordliga dimensionen.
Den nordliga dimensionen främjas även genom den ökade omfattningen av de lån till Ryssland som Europeiska investeringsbanken har beviljat. Kommissionen har föreslagit att Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet, det vill säga ett av fyra nya instrument för att finansiera yttre verksamhet, från och med 2007 ska utgöra huvudkällan för gemenskapens finansiering med avseende på Ryssland och följaktligen den nordliga dimensionen.
Den institutionella ram som har fastslagits i den andra handlingsplanen har fungerat som man tänkt sig, med ministermöten vartannat år och däremellan möten mellan högre tjänstemän. Det första mötet med högre tjänstemän ägde rum i Bryssel den 21 oktober 2004, då företrädare för följande parter deltog: alla stater som deltar i den nordliga dimensionen tillsammans med alla andra medlemsstater i EU, de fyra nordliga regionala organisationerna, det vill säga Östersjöstaternas råd, Barentsrådet, Nordiska ministerrådet och Arktiska rådet, de internationella finansinstitut som verkar i norra Europa samt företrädare för EU:s institutioner. Kanada och Förenta staterna har också deltagit som observatörer.
Ministermötet 2005 som kommer att hållas i Bryssel den 21 november på initiativ av det brittiska ordförandeskapet kommer att vara viktigt, eftersom dess syfte är att godkänna riktlinjerna för utarbetandet av ett politiskt uttalande och ett ramdokument för att genomföra den politik som man vill föra efter 2006, det vill säga efter det att den andra handlingsplanen har löpt ut.
Enligt kommissionen måste huvudmålet vara att göra den nordliga dimensionens politik till en gemensam politik för alla berörda parter, särskilt Ryska federationen. Om denna nya politik för den nordliga dimensionen skall bli framgångsrik, måste alla parter, och särskilt Ryssland, känna full delaktighet. Detta förutsätter även ett oreserverat engagemang för de mål och strukturer som denna dimension omfattar.
När alla parter väl har visat detta engagemang kan vi se fram emot nya partnerskap i den nordliga regionen inspirerade av den framgångsrika förebild som partnerskapet för miljön inom den nordliga dimensionen utgör, som till största delen finansieras av EU och som åskådliggör det mycket fruktbara samarbete som finns mellan de fyra berörda internationella finansinstituten, Ryssland och kommissionen.
Från kommissionens synpunkt måste den nya nordliga dimensionen betraktas som den form för regionalt uttryck som ska gälla för de nordliga delarna inom ramen för de fyra gemensamma områden som överenskoms vid toppmötet den 10 maj mellan EU och Ryska federationen – ett regionalt uttryck som skulle stärkas genom full delaktighet från Norges och Islands sida. Det skulle även i fortsättningen inbegripa ytterligare ett antal mål med anknytning till specifika nordliga företeelser, särskilt dess känsliga miljö och frågan om ursprungsbefolkningarna liksom teman som hälsa och socialt välbefinnande.
Kommissionen förbereder för närvarande de basdokument som ska ligga till grund för den nya nordliga dimensionen. Dessa ska bestå av ett gemensamt politiskt uttalande och en strategisk ram, där målen fastställs och de åtgärder som krävs för att nå dem anges. Dessa dokument ska godkännas under andra hälften av 2006 efter en mycket omfattande samrådsprocess med alla som deltar i denna dimension, särskilt de fyra nordliga regionala organisationerna, de internationella finansinstitut som är verksamma i denna region, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén. Dokumenten ska träda i kraft 2007 sedan den andra handlingsplanen har löpt ut. Det politiska uttalande och den strategiska ram som berör den nya dimensionen ska vara permanent till sin karaktär och ersätta det nuvarande mönstret med 3–4 års handlingsplaner samtidigt som den med nödvändighet förblir föremål för regelbunden översyn. Genom att underlätta dessa periodiskt återkommande översyner tänker vi oss också att alla berörda parter i den nordliga dimensionen i framtiden ska lägga fram utvärderingar vid den nordliga dimensionens ministermöten.
Samråd om den nya strategin har påbörjats och jag gläder mig över detta tillfälle att diskutera denna fråga med parlamentet. Kommissionen kommer med glädje att lyssna till alla nya idéer eller förslag från parlamentet om hur denna strategi ska utvecklas och vi kommer även att hålla parlamentet fullständigt informerat om hur denna utveckling framskrider. Kommissionen kommer att fortsätta att utarbeta årliga rapporter. Det informationssystem som berör den nordliga dimensionen är också tillgängligt på generaldirektoratet för yttre förbindelsers webbplats.
Herr talman, mina damer och herrar, låt mig avsluta med en förhoppning om att de diskussioner som vi för närvarande genomför med Ryssland kommer att leda till att Ryssland oreserverat engagerar sig i den nya fas som strategin för den nordliga dimensionen kommer in i 2007. Jag vill även understryka att kommissionen är fast besluten att fortsätta att verka för att denna strategi ska lyckas, både genom att genomföra den andra handlingsplanen och genom att utveckla strategin.
. – Herr talman! Det är utmärkt att den nordliga dimensionen än en gång blir föremål för debatt och jag är mycket uppmuntrad av kommissionsledamot Louis Michels engagemang för dess utveckling. När man tittar på talarlistan blir man emellertid uppmärksammad på ett väsentligt problem som är förknippat med detta ämne: Hittills har den nordliga dimensionen varit en angelägenhet för alldeles för få människor. Det är för få i Europaparlamentet och i EU:s medlemsstater som anser att detta har något med dem att göra. Programmet har ännu inte gett de resultat som vi hoppades på och många vet fortfarande mycket litet om det. Detta större initiativ av det finländska ordförandeskapet 1999 är ett alldeles för värdefullt projekt för att tappas bort enbart på grund av brist på politisk slagkraft. Den nordliga dimensionen måste göras livskraftigare, och jag är tacksam för att en ledamot av kommissionen har samma målsättning.
Förutom att den tilldrar sig mycket liten uppmärksamhet har den nordliga dimensionen tilldelats mycket litet pengar. Eftersom den inte har en egen budgetpost har den förblivit en teoretisk fråga. Om man jämför med de summor som EU har ställt till förfogande för finansiering i Medelhavsområdet är det uppenbart att de belopp som tillförts den nordliga dimensionen utgör en bråkdel av dessa, men det gläder mig att höra talas om nya finansiella instrument. Den nordliga dimensionen har lidit av en viss brist på identitet och man har hittills inte lyckats skapa en tydlig profil för den som särskiljer den från andra program. Vi måste vara realistiska: Endast genom en strategi med en tydlig ekonomisk ram och en egen budgetpost kan vi göra programmet etablerat. Detta är ett skäl till att några av oss som företräder de nordiska länderna på sistone har sneglat i riktning mot Östersjön och länderna längs dess kust. Östersjön är otvetydigt en del av den nordliga dimensionen. Med EU:s utvidgning österut blev Östersjön nästan helt och hållet ett innanhav inom Europeiska unionen och bör tillmätas den betydelse som det förtjänar. Det är vårt hav, Det omges av nya medlemsstater i EU som är högst motiverade att stärka samarbetet i Östersjöområdet så att alla viktiga delar av den nordliga dimensionen förstärks och ny politisk kraft används för regionalt samarbete.
Den nordliga dimensionen har varit ett redskap för yttre förbindelser, men de olika delarna av dess verksamhetsfält har inte främjats tillräckligt av de faktorer som skulle hålla samman den. Nu krävs ett nytt synsätt för att förena regionen. I detta sammanhang är bevarandet av Östersjöns miljö och den ekonomiska utvecklingen av Östersjöområdet viktiga faktorer. När vi gick med i EU var det kanske tillräckligt om vi kunde påverka den verbala verkligheten så att det åtminstone fanns några som upprepade de ord och idéer som vi gav uttryck för. Detta är inte längre tillräckligt; då unionen växer och behovet samtidigt är stort vill jag att den nordliga dimensionen och strategin för Östersjön ska bli ett forskningsprojekt som kommer att gynna de människor som bor i regionen och bidra till att bevara dess miljö.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för detta meddelande. Det utvidgade EU behöver synliggöras i dess olika geografiska regioner. Det är allmänt vedertaget inom EU att verksamheten i Medelhavsregionen måste vara synbar för att upprätthålla människornas säkerhet och välbefinnande samt en stabil och hållbar utveckling på vår kontinent. Den nordliga dimensionen är en senare skapelse inom EU:s verksamhetsområden. Den har varit en del av unionens politik sedan det tyska ordförandeskapet 1999 enligt beslut av rådet. Såsom det har sagts här har emellertid kommissionens och medlemsstaternas engagemang för denna politik varit mycket otillfredsställande, och det var mycket intressant och tillfredsställande att höra kommissionsledamotens försäkran om att det kommer att ske en förändring på detta område.
EU:s senaste utvidgning innebär även att behovet av en ny östlig dimension uppstår. Den nordliga dimensionen är en övergripande konstruktion som syftar till att uppmärksamma EU:s nordliga regioner, men även dess nordliga grannregioner, till exempel i form av praktiskt samarbete med den nordvästra delen av Ryssland och de arktiska regionerna. Det praktiska arbetet i den nordliga dimensionen bygger på partnerskap där EU, Ryssland, Norge och Island deltar. Kanada är också inblandat i många projekt. Det praktiska arbetet i den nordliga dimensionen bygger på partnerskap och det bästa exemplet på detta är förverkligandet av partnerskap på miljöområdet; det sätt på vilket dessa har åstadkommits kan tjäna som exempel för alla andra regionala EU-projekt. Kort sagt, det bidrag på 75 miljoner euro som kommit från partnerländerna och EU har inneburit att vi har kunnat starta eller planera miljöprojekt för 2 miljarder euro. I höst kommer ett reningsverk sydväst om Sankt Petersburg att bli färdigt. Det kommer att ha stor betydelse för att minska utsläppen i Östersjön. I framtiden måste vi utveckla en politik för den nordliga dimensionen, engagera nya organ och byråer i den och stödja tidigare partners arbete. Som kommissionsledamoten sa är Nordiska ministerrådet, Östersjöstaternas råd och Barentsrådet alla viktiga aktörer i den nordliga dimensionen. Viktigast av allt är emellertid kommissionens eget engagemang tillsammans med medlemsstaternas. Den nordliga dimensionen måste bli en realitet, så att den blir en verklig del av vår gemensamma politik.
. – Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans mycket omfattande och beskrivande uttalande om den nordliga dimensionen och även för att han delgivit oss några tankar om framtiden. Det är framtiden – det som kommer efter 2006 – som mycket handlar om.
Under de senaste sex åren har jag haft förmånen att företräda parlamentet i ett antal parlamentariska församlingar i Nordpols- och Östersjöregionerna samt Barents hav. Det står helt klart att våra parlamentskolleger i dessa organ tittar på parlamentet och Europeiska unionen för att åstadkomma en robust och fungerande politik för den nordliga dimensionen. Det är lite ironiskt att detta är en politik som normalt tillämpas på regional nivå, och det är därför absolut grundläggande att den innefattar valda ledamöter och alla andra berörda parter, precis som kommissionsledamoten sa.
Det är emellertid en politik som tenderar att fastställas vid ministermötena två gånger om året. Parlamentet har därför ibland föreslagit att någon form av forum för den nordliga dimensionen, som omfattar alla intressenter och valda företrädare, skulle vara en bra idé för framtiden. Vi måste ge den här politiken en s.k. bottom-up-fart så att den verkligen fungerar, är dynamisk och återspeglar önskemålen inom det aktuella området. Den ursprungliga nordliga dimensionen hade också en bred vision av en politik från Ural till Grönland, som skulle omfatta Nordpolen och den subarktiska regionen.
Vi satsar mycket på våra förbindelser med Ryssland, och mycket kan göras där. Om vi har ett dynamiskt Sankt Petersburg blir Östersjön dynamisk i sig själv, och det påverkar också handeln i det område jag bäst känner till – Förenade kungarikets nordöstra kust. Det kan därför vara till nytta för oss alla, och vi bör intressera oss för det. Det måste emellertid vara en gemensam politik i partnerskap med Ryssland, inte ett förtäckt sätt att styra viss EU-politik i riktning mot Ryssland.
Såsom redan har sagts måste vi också engagera våra egna samarbetspartner, Norge och Island. Den norska regeringen har nyligen åstadkommit ett mycket omfattande policydokument för diskussion om regionerna längst upp i norr. De vill att Europeiska unionen ska delta. Vi bör besvara det. Denna känsliga del av vår värld ger oss möjlighet att samarbeta med många partner och även ha en dialog med Förenta staterna om klimatförändringar. Vi bör utnyttja detta tillfälle inom en bredare politik för den nordliga dimensionen.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Den nordliga dimensionen är både en fråga om yttre förbindelser och en inre angelägenhet. Östersjön är en del av den nordliga dimensionen som är förknippad med båda. Såsom redan har sagts har den efter utvidgningen nästan helt och hållet blivit ett innanhav inom EU.
Östersjön är ett av de mest sårbara havsområdena i världen, och för närvarande är det i mycket dåligt skick. Inget av detta kan emellertid ses på ytan. Ett ofta upprepat nedslående faktum är att det största området av ofruktbar mark i Europa ligger på botten av Östersjön. Det är i själva verket ett vidsträckt område som saknar syre, där de fundamentala levande organismerna har dött. Östersjön är ett ganska stort hav till ytan, men det är grunt. Det genomsnittliga djupet är endast 58 meter, medan det i Medelhavet, för att ta ett exempel, är flera kilometer. Mängden föroreningar som når Östersjön är emellertid stor. Ungefär 0,5 procent av världens befolkning lever i dess nederbördsområde, men omkring 10 procent av världens sjöfart passerar genom det. Antalet oljetransporter ökar mycket snabbt, särskilt från hamnar i Ryssland. Vi vet att en större olycka med en oljetanker är en katastrof var den än inträffar. I Östersjön skulle emellertid följderna bli mycket svårare och mer långsiktiga än i Atlanten. Övergödningen av Östersjön blir synlig på sommaren, till exempel i form av blågröna alger. Den största orsaken till detta är jordbruket. Graden av miljöförgiftning är hög: Graden av föroreningar i säl och havsörn är ungefär fem gånger större än i Atlanten. Några av dessa problem kan endast lösas i samarbete med Ryssland, men några, såsom utsläppen från jordbruket, är frågor vilkas lösning ligger i händerna på EU och dess medlemsstater.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot! Europeiska unionen är som en båt med kölen i Medelhavet och masten i Östersjön. Vindarna blåser i dess segel från alla håll, inte minst från de håll där våra partner i den nordliga dimensionen, Ryssland, Norge och Island, befinner sig. Detta glömmer våra sydliga vänner i Medelhavsregionen ibland. Ryssland är ett rikt land med många fattiga människor. Landet har hamnat i ett tillstånd av kaos på ett sätt som vi humanister inte kan åse med likgiltighet: Det finns gatubarn och prostituerade, kriminella och terrorister och miljöproblemen är enorma. Rysslands hälsotillstånd återspeglas i det faktum att landets befolkning minskar med en miljon om året. Det vore bra om kommissionsledamoten satte på sig hörlurarna, eftersom jag inte tror att han förstår finska.
Det är möjligt att hjälpa denna grannstat till EU att lösa sina finansieringsproblem genom till exempel Tacis och EU:s grannskaps- och partnerskapsprogram inom ramen för den nordliga dimensionen. Vi behöver ett nytt och bättre handlingsprogram för den nordliga dimensionen, som måste läggas upp tillsammans med Ryssland. Nu när den ärade kommissionsledamoten lyssnar, ska jag fortsätta.
Den nordliga dimensionen får emellertid inte bara bli en fråga om att hjälpa Ryssland utan måste ligga till grund för ett samarbete. Det måste finnas en tro på goda avsikter på båda sidor. Inom den nordliga dimensionen måste det även finnas utrymme för ett samarbete med det oljerika Norge och det energirika Island. Dess handlingsplan bör utsträckas inom den nordliga regionen till att omfatta Grönland och Alaska, för att inte nämna Barents hav.
På samma sätt bör ett närmare samarbete komma till stånd med de regionala råden. Det faktum att EU inte alltid deltar i Arktiska rådets, Barentsrådets eller Barents euro-arktiska råds sammanträden säger något om dess likgiltighet inför de yttre förbindelserna i utvecklingen av den nordliga dimensionen. Kommissionen bör ta den önskan som finns hos EU:s nordliga medlemsstater att utveckla Europas nordliga regioner jämsides med Medelhavsregionen på allvar, och kommissionsledamoten bör lyssna på debatten genom hörlurarna om han inte förstår språket.
. – Herr talman! Det finns tyvärr en ständig strävan att komma in på snart sagt alla områden. Vi ska rösta om många sådana förkastliga förslag senare idag. När det gäller den nordliga dimensionen är det därför, enligt min uppfattning, mycket viktigt att vi får en koncentration på resultatinriktad verksamhet och inte på allt mellan himmel och jord som ligger norr om femtionde breddgraden.
Vad är det då som är viktigt i den nordliga dimensionen de närmaste tio, femton åren? Jag håller helt med i stort sett alla de talare före mig om att svaret är Östersjön. Dessutom vill jag tillägga att kärnkraftverken utanför Sankt Petersburg tillhör de riktigt maktpåliggande aktuella frågorna. I båda fallen ska man notera att Ryssland är helt centralt. Det gäller därför att vårda den kontakt som vi har med Ryssland och utveckla den på dessa båda områden.
Östersjön är ett fullständigt unikt innanhav. Det finns ingen analogi med Medelhavet eller egentligen några andra hav i världen. Östersjön är bräckt vatten, vilket betyder att flora och fauna som egentligen är anpassade för salt havsvatten eller för sötvatten ständigt lever farligt. Salthalten går upp eller ner beroende på hur vattnet strömmar genom Öresund. Det gör Östersjön oerhört känslig, eftersom det är ett grunt hav, vilket flera talare har påpekat. Östersjön tål inte föroreningar, men runt Östersjön finns nu en intensiv ekonomisk verksamhet och ett intensivt jordbruk med mängder av utsläpp. Det betyder att vi bör arbeta med att t.ex. rädda flora och fauna, rena utsläpp, kontrollera sjötransporter samt lägga ned kärnkraftverken vid Sankt Petersburg.
. – Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det tycks, nu när EU har tagit på sig en ledande roll i förverkligandet av den nordliga dimensionen, som om denna mer liknar en affärsplan än en politik. Varför? Trots att det är välkommet att den nordliga dimensionen sätts in i Östersjöregionen i syfte att utveckla samarbetet både inom regionen och även i Östersjöns gränsområde österut och att ansträngningar görs för att få med Ryssland, som vårdar sin förståelse för västerländska värderingar, är det dags att ta en ordentlig titt på hur pass allvarligt Ryssland har tagit hänsyn till den nordliga dimensionen i sig och de faktorer som hör samman med den. Det är helt uppenbart att Ryssland i förhållande till regionen som helhet först och främst tänker på sina egna intressen. Detta bevisas av landets oförmåga att frigöra sig från imperialistiska tankegångar, som grundar sig på tsar Peter I:s inställning till Europa på 1700-talet, och en framtvingad brytning som slutar i en oförmåga att acceptera de baltiska staternas återvunna oberoende och likaberättigade medlemskap i Östersjöregionen i fråga om utveckling och säkerhet. Följden är att de resurser som utvecklats i Östersjön är fullständigt otillräckliga när det gäller att motsvara de mål som har satts upp inom den nordliga dimensionen. Detta gäller till exempel transport- och energisystemen och de nya hamnarna i Sankt Petersburg, som inte bara utgör en komplikation i fråga om miljöläget utan även gör det dyrare för konsumenter i Europeiska unionen att få tillgång till naturtillgångarna i den nordliga regionen. Följden blir att fartygs- och tankerrutterna förlängs, att trafiken i Östersjön fortsätter att öka och inom en nära framtid kommer att fördubblas eller tredubblas, att kostnaderna för råvaror ökar liksom risken för fartygskollisioner i Östersjön. Allt detta måste vi komma ihåg.
Jag vill också särskilt betona att Ryssland har ett särskilt behov att vårda demokratin, eftersom det tyvärr står helt klart att den nuvarande ryska regimen försummar detta ytterst viktiga mål. Först när Ryssland har lyckats lösa dessa problem kan vi börja hoppas på att den nordliga dimensionens tekniska och ekonomiska mål kommer att nås när det gäller Ryssland.
– Herr talman! Jag vill börja med en kommentar till de personer som utarbetar Europaparlamentets föredragningslista och även till det engelska tolkbåset. Vi talar i dag om den dimensionen, inte den dimensionen. Det är en ganska stor skillnad. Det finns fyra nordiska länder medan den nordliga dimensionen omfattar hela Nordeuropa. Det är viktigt att komma ihåg det när vi utarbetar föredragningslistan nästa gång.
Jag anser att den nordliga dimensionen befinner sig vid ett vägskäl. Vi har två möjligheter. Den ena är att den tynar bort under den ryska färdplanen och bara blir en del av den. Den andra är att vi på nytt börjar fokusera på den, exempelvis i riktning mot Östersjön. Jag råkar föredra möjlighet nr 2.
Jag är mycket glad över att kommissionen tar upp frågan i dag och att vi har möjlighet att diskutera den. Jag är också mycket glad att se att det finns andra icke-finländare i kammaren utöver Diana Wallis, som var den enda icke-finländaren som uttalade sig i frågan i november 2003. Det görs alltså framsteg i frågan, och det är bra.
Jag skulle vilja lämna tre kommentarer. För det första anser jag att den nordliga dimensionen bör ha en egen budgetpost. Jag tror absolut att den behöver det. Om den placeras under grannskapspolitiken kommer den bara att få smulor från den allmänna budgeten. Ge den därför en egen budgetpost.
För det andra anser jag att vi behöver föryngra den nordliga dimensionen och ge den mer innehåll än tidigare. De idéer som kommissionsledamot Louis Michel har framfört är ett steg i rätt riktning. Jag instämmer emellertid fullständigt med exempelvis Eija-Riitta Korhola och Satu Hassi som har sagt att vi på nytt bör inrikta den här dimensionen på Östersjön, eftersom det sannolikt är det sjukaste hav vi har i dag i Europa. Till alla er som sitter i parlamentet för första gången i dag vill jag säga: kom ihåg att Östersjön i genomsnitt är 59 meter djup, jämfört med två eller tre kilometer i Medelhavet. En oljekatastrof skulle innebära slutet för Östersjön, och jag är säker på att ingen vill uppleva det. Låt oss därför fokusera bättre.
För det tredje behöver vi börja samordna institutionerna som hanterar den nordliga dimensionen och Östersjöregionen. Vi behöver mer samordning mellan Nordiska rådet, Barentsrådet och Östersjöstaternas råd. De behöver samarbeta.
Jag vill ställa en sista fråga till kommissionsledamoten. Tror ni att det skulle vara en bra idé att ha den nordliga dimensionen som ett övergripande koncept och en strategi för Östersjön som ett underliggande tema inom den nordliga dimensionen?
– Herr talman! Den nordliga dimensionen har tjänat som en användbar ram för samarbete över nationsgränser och särskilt över EU:s yttre gräns med Ryssland. Den spelar en viktig roll för detta slags samarbete mellan folk och olika organisationer och den är speciellt viktig för säkerheten, välståndet och stabiliteten inom en region. Den nordliga dimensionen bör ingå i EU:s politik på alla områden och inte bara kvarstå som en särskild kategori. Det var skönt att höra att kommissionsledamoten instämmer. Vare sig det handlar om miljö, hälsa eller kultur har allt även en nordlig dimension på samma sätt som EU:s politik för Medelhavsområdet.
EU:s nordöstra gräns är av minst lika avgörande betydelse som dess gräns i södra Medelhavet. Skillnaderna i levnadsstandard i norr är de största i Europa. På den ryska sidan ligger statistiken för ekonomi och hälsa på samma nivå som i Afrika. Hiv/aids, tuberkulos, droger och alkoholism har sänkt den förväntade livslängden för män till utvecklingsländernas nivåer.
Av de hundratals projekten är de som märks tydligast det om miljöpartnerskap för den nordliga dimensionen och det om folkhälsa och socialt välbefinnande inom den nordliga dimensionen. Målet för det sistnämnda programmet är att få dessa smittsamma sjukdomar under kontroll och att förhindra olika samhällsfaror i våra angränsande områden, vilket inte heller i framtiden kommer att vara någon enkel match. Herr talman, EU:s bästa investeringar för miljö och hälsa görs fortfarande bakom Finlands östra gräns, och det är vid den gränsen som hela EU:s intressen bevakas, framför allt av finnarna.
– Herr talman! Kommissionens rapport visar att betydelsen av den nordliga dimensionen i unionens yttre förbindelser ökar. Särskilt glädjande är att Rysslands inställning till den håller på att bli mer positiv än tidigare. För att utveckla den nordliga dimensionens betydelse i unionens yttre förbindelser bör kommissionen ges två uppgifter. För det första bör inte bara Ryssland utan även våra partner för ekonomin i norra Europa, Island och Norge kraftigt uppmuntras att delta i samarbetet i de nordliga regionerna och till exempel EU:s nya grannskapspolitik. För det andra bör kommissionen delta mer dynamiskt i arbetet inom de råd som verkar i jordens nordligaste region, nämligen Östersjöstaternas råd, Barentsrådet och Arktiska rådet.
Mitt huvudbudskap handlar emellertid om något som helt och hållet fattas i kommissionens rapport, nämligen samarbetet inom Östersjöregionen. Fram till förra våren var de baltiska staterna och Polen våra grannar och partner i de yttre förbindelserna. Nu när de har anslutit sig till unionen bygger utvecklingen i Östersjöregionen främst på ömsesidigt samarbete mellan medlemsstaterna och unionens inre politik. Kommissionen måste ta hänsyn till detta när den utformar riktlinjerna för den nordliga dimensionen. Nu när våra partner i den nordliga dimensionen har gått från att endast vara grannar till att vara medlemmar bör en omfattande strategi för utvecklingen av Östersjöregionen läggas upp, inom vars ramar medlemsstaterna och kommissionen kan samarbeta om projekt, som att förbättra miljöbevarandet, energiekonomin samt de inre kommunikationerna i regionen. Samarbetet kring Östersjön kommer att etablera den nordliga dimensionen i unionens inre politik, men samarbetet med Ryssland kommer naturligtvis fortfarande att genomföras som en del av de yttre förbindelserna inom den nordliga dimensionen.
Samarbetet i Östersjöregionen kommer slutligen att bidra till att ge verklig tyngd åt rådets synpunkter, som har betonat betydelsen av den nordliga dimensionen i allmänhet och kommer även att bidra till unionens inre utveckling. En viss omorganisation bör ske inom kommissionen så att inte enbart generaldirektoratet för yttre förbindelser utan även andra generaldirektorat handlägger frågor som har med den nordliga dimensionen att göra.
– Herr talman! Det är verkligen på tiden att vi diskuterar den nordliga dimensionen här i parlamentet. Jag instämmer med övriga talare och välkomnar den finska regeringens initiativ. Det är också bra att franska, tyska, österrikiska, belgiska, brittiska och andra kolleger deltar i debatten, vilket kolleger också påpekat.
Det är som sagt på tiden att vi utvidgar arbetet med den nordliga dimensionen så att den omfattar en Östersjöstrategi som på ett korrekt sätt återspeglar dagens verklighet, där Östersjön gränsar till åtta av EU:s medlemsstater och den ryska federationen. Här i parlamentet finns en tvärpolitisk grupp för Östersjön och Europa som träffas en gång i månaden i Strasbourg och som jag har äran att vara ordförande i. Den omfattar ledamöter inte bara från varje politisk grupp utan företräder även de flesta medlemsstater. Vi har arbetat för att åstadkomma en Östersjöstrategi. I går hade vi äran att träffa rådets tjänstgörande ordförande och ministern för Europafrågor, Douglas Alexander. Vi är mycket tacksamma för hans entusiasm och intresse för det projekt som ska leda till ministermötet den 21 november om den nordliga dimensionen.
Kommissionsledamot Michel! Jag vill verkligen be er att – kanske i ert svar – bara bekräfta att kommissionen, ni och era kolleger, kommer att ha ett mycket nära samarbete med det brittiska ordförandeskapet så att Östersjöstrategin initieras och genomförs på ett framgångsrikt sätt, vilket kommer att ses som en naturlig förlängning – ett komplement – till arbetet med den nordliga dimensionen.
Jag instämmer helt med övriga talare i att vi bör ha en grannlaga budgetpost för Östersjöstrategin för att bemöta och balansera vårt mycket framgångsrika arbete inom Euromed-politiken, vilken – uppenbarligen – historiskt sett föregår arbetet i Östersjön.
Detta arbetes omfattning kan inte underskattas. Det hör till den allra viktigaste politik som EU nu bör utveckla. Det vi talar om är inget mindre än att kompensera och övervinna ett halvt sekels sovjetisk ockupation, förtryck, vanstyre och marginalisering. Vi måste återupprätta den ekonomiska harmonin, säkerheten, välståndet och den kulturella pulsen i Östersjöregionen. Om detta arbete ska lyckas är det absolut grundläggande att den brittiska, tyska, polska, franska och italienska regeringen och hela EU-administrationen stöder detta stora arbete. Vi vill se en verkligt framgångsrik utvidgad Europeisk union. Det kommer inte att ske om vi inte har en framgångsrik Östersjöstrategi.
– Herr talman! Jag vill börja med att tacka kommissionsledamoten för hans uppmuntrande framställning och jag fortsätter nu på svenska.
Utvidgningen av EU i fjol påverkar i högsta grad den nordliga dimensionen. Östersjöregionen med hela åtta medlemsstater utgör nu kärnan och hjärtat i den. Denna region har en stor ekonomisk utvecklingspotential och överhängande utmaningar på bland annat miljöpolitikens område som måste bli en del av hela unionens agenda. Invånarna väntar sig en politik som gör det möjligt att till fullo tillvarata regionens potential, något som också måste beaktas i unionens Rysslandpolitik.
När Europaparlamentet inrättade sina s.k. intergrupper, var den grupp som skulle behandla Östersjöregionen som helhet en av de populäraste, vilket är ett tecken på hur efterfrågat detta samarbete är. Trots det saknas ett gemensamt medvetande och därigenom samhörighet och gemensam identitetsuppfattning i regionen. Detta sår efter Europas tudelning måste vi nu få att läka.
Östersjön måste bli en angelägenhet för hela EU. En välmående union behöver en välmående Östersjöregion, och regionen behöver EU för att kunna lösa en rad problem, såväl miljömässiga som sociala och ekonomiska.
Det är också viktigt att Ryssland kommer med i samarbetet under namnet av den nordliga dimensionen. Som en symbol vore det viktigt att stödja Sankt Petersburg, så att allt avfallsvatten från staden i framtiden skulle renas till gagn för alla som lever i Östersjöregionen. Sådana uppenbara problem förväntar sig befolkningen ska lösas.
Det är olyckligt att den nordliga dimensionen många gånger uppfattats som en intern finsk fråga. Det är också beklagligt att det viktiga Östersjösamarbetet på sätt och vis fallit utanför den nordliga dimensionen, trots att Östersjösamarbetet är en väsentlig del av den.
Det är viktigt att kommissionen nu lyckas stärka den nordliga dimensionens östersjödel ordentligt. Forskningen i regionen måste kunna samordnas bättre och riktas in på gemensamma frågor. Viktiga infrastrukturprojekt kan binda samman regionen. Vi behöver vidare ett omfattande utbyte av studerande och arbetskraft. Energiförsörjningen måste bli mer mångsidig. Mitt budskap till kommissionsledamoten är: Bygg in Östersjön som en viktig del i den nordliga dimensionen. Gör upp en modig strategi för regionen. Våga mera!
– Herr talman! Jag känner mig uppmuntrad av kommissionsledamotens nya sätt att ta sig an frågan. För mig var den nordliga dimensionen ett ambitiöst initiativ när den finska statsministern Paavo Lipponen föreslog det för åtta år sedan. Under det första finländska ordförandeskapet lyckades man vända EU:s uppmärksamhet mot Nordosteuropa.
I dag har Östersjön blivit ett innanhav i EU och enar en mycket lovande region med 85 miljoner invånare och med en enorm ekonomisk potential. Jag vill lämna tre kommentarer.
Min första kommentar gäller den ytterst alarmerande ekologiska situationen i Östersjön, där miljö- och giftfarorna ofta är upp till fem gånger större än i Nordsjön. Dessa ökande risker och utmaningar behöver hanteras av en mer sammanhängande och långfristig politik där man använder EU:s alla resurser. Det är därför hög tid att bredda begreppet med den nordliga dimensionen bortom samarbetsprojekt med Rysslands nordvästra regioner, och i stället se till att det omfattar hela Östersjöområdet, inklusive Kaliningrad.
För det andra bör vi inom den nordliga dimensionen ha en särskild Östersjöstrategi, på samma sätt som det finns en EU-strategi för Medelhavet. Det är dags att dra praktiska slutsatser från utvidgningen av EU mot öster och nordost. Det är uppenbart att vi behöver ett mycket mer kreativt och balanserat synsätt på dessa områden, och även inrätta konkreta finansiella instrument.
För det tredje är en av huvudbeståndsdelarna i den nordliga dimensionen samarbetet med Ryssland. Den gemensamma utrikespolitikens effektivitet och tillförlitlighet sätts särskilt på prov i denna region. Trots Europaparlamentets resolution i maj om Ryssland, där medlemsstaterna uppmanades att stå emot Rysslands försök att göra skillnad mellan gamla och nya medlemmar, står tyvärr den 8 september som en symbol för de åtskilda förbindelserna mellan Ryssland och några stora medlemsstater. Genom den så kallade Schröder-Putin-överenskommelsen kommer officiellt byggandet av en ny pipeline under havet mellan Tyskland och Ryssland att påbörjas, och på så sätt förstärka förbindelserna mellan dessa två länder. En sidoeffekt av projektet skulle vara att utsätta Polen, de baltiska staterna och Ukraina för den ryska traditionen att använda ekonomiska påtryckningar för att föra fram sina utrikespolitiska mål.
Om EU:s långfristiga samarbete med Ryssland ska bli framgångsrikt måste vi börja sända en tydlig och enhetlig signal till Moskva. Vår första prioritet måste vara att övertyga de ryska makthavarna om att vi tar vår egen gemensamma utrikespolitik på allvar.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det faktum att det bor nästan 500 miljoner personer i Europa har gjort det till den del av världen som har den högsta köpkraften, och detta gör den typ av strategi som vi diskuterar i dag särskilt viktig. Köpkraft har inte bara fördelar utan även nackdelar, så vi måste alltså överväga inom vilka områden vi vill tillämpa denna nya dimension.
Jag vill särskilt uppmärksamma energipolitiken. Jag anser att särskilt Östersjöregionen har en ljus framtid och att den har stor betydelse för oss. Länder som t.ex. Norge, med sina råolje- och naturgasreserver, och Island, med sin förnybara geotermiska energi, är exempel som vi kan följa i detta avseende och som ger oss en enorm möjlighet att utveckla gemensamma energipolitiska strategier på detta område. Jag menar att de rådande energipriserna – på både olja och gas – innebär att detta kommer att bli en av de viktigaste frågorna i framtiden. Inte bara i detta avseende, utan även när det gäller att trygga vår energiförsörjning kommer detta område att få en särskild roll framöver.
När jag säger att även infrastrukturen innebär en mycket viktig utmaning för oss, avser jag inte bara energiinfrastrukturen utan även sådana saker som telekommunikation. Uppgifter som att t.ex. utveckla bredbandstekniken och garantera tillgång till information på Internet för en större del av samhällsmedborgarna, kommer att bli viktiga i framtiden – särskilt i avlägset belägna regioner.
I samband med gränsöverskridande samarbete är de ekonomiska frågorna av stor betydelse – att föra samman små och medelstora företag. Behovet av att skapa arbetstillfällen och att försöka höja levnadsstandarden i dessa regioner gör att det blir särskilt viktigt att vi i vårt främjande av särskilt små och medelstora företag, och framför allt av samarbete, inte tar hänsyn till några gränser.
Detta leder mig fram till en verkligt viktig fråga, dvs. den om WTO och Ryssland. Jag anser att det, i synnerhet för Hongkongsamtalen, är mycket viktigt att vi tillsammans med Ryssland diskuterar en gemensam strategi för global lagstiftning. Jag menar att denna dimension är särskilt viktig för oss när det gäller våra handelsförbindelser, och den ytterligare utvecklingen av WTO:s strukturer och dess betydelse för Europa kommer att stämma överens med detta. Det pågår en mycket intressant diskussion i denna region om hur vi ska kunna samarbeta för att anpassa oss till de nya situationerna i ett globalt sammanhang, och jag betraktar detta som den verkliga utmaningen för Europa.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka parlamentet för det stora intresse det har uttryckt i kammaren för denna uppenbart viktiga fråga. Jag vill också tacka talarna som överlag har reagerat mycket positivt på det uttalande jag gjorde på Benita Ferrero-Waldners vägnar. Jag vill påpeka att det är hon som förtjänar beröm eftersom jag uttalade mig på hennes vägnar, och jag ska se till att informera henne om denna allmänna känsla av stöd. Jag kommer också att vidarebefordra alla de förslag och tankar som har uttryckts och som inte nödvändigtvis har med uttalandet att göra, särskilt de som rör Rysslands plats och roll och samarbetet med detta land.
Den ryska ekonomin uppvisar en uppmuntrande tillväxt, så EU:s budget kommer troligtvis inte att öka på detta område. Kommissionen förkastar emellertid inte möjligheten till nya partnerskap om Ryssland formellt stöder den nordliga dimensionen. Jag vill bara tillägga att jag inte anser att jämförelsen med Medelhavet är helt lämplig med tanke på de två regionernas olika karaktär, särskilt när det gäller de ekonomiska indikatorerna, de berörda befolkningarna och antalet berörda länder etc.
För att återvända till Ryssland så är kommissionen mottaglig för landets förslag och bidrag. Ryssland måste vara närvarande vid ministermötet om den nordliga dimensionen, som ska hållas den 21 november 2005, och sedan delta fullt ut i all verksamhet inom ramen för den nordliga dimensionen. Ryssland är en strategisk partner till EU, vilket har framkommit av de positiva slutsatserna från mötet den 10 maj och genom antagandet av färdplanerna för de fyra gemensamma områdena. Vårt mål är att utarbeta en gemensam politik för EU och Ryssland om den nordliga dimensionen, som även inbegriper Norge och Island. Denna politik bör stämma överens med de fyra områdena och bör anpassas till den nordliga regionen, och den bör ha en rad särskilda kännetecken.
Jag ska nu säga något om särskild finansiering. Jag anser att Europeiska gemenskapen bör fortsätta att stödja den nordliga dimensionen inom ramen för de program som för närvarande håller på att genomföras, dvs. Tacis och Europeiska grannskapspolitiken, och de program som ska genomföras i framtiden inom ramen för utkastet till Europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. Man bör också uppmärksamma att möjligheterna till lån från Europeiska investeringsbanken till Ryssland och de västliga nya oberoende staterna har ökat under den senaste tiden, vilket kommer att bli användbart när det gäller infrastrukturen. Tack vare det praktiska stödet från en lång rad givare har miljöpartnerskapet inom den nordliga dimensionen visat sig vara mycket användbart för att uppfylla mycket specifika och brådskande behov. Det är inte omöjligt att man skulle kunna återupprepa dessa resultat på andra områden, men detta skulle kräva ett liknande engagemang från alla dem som har tillhandahållit medel.
Jag vill svara på en viktig fråga som jag fick flera gånger, nämligen frågan om en strategi för staterna kring Östersjön inom den nordliga dimensionen. Detta alternativ skulle naturligtvis ha sina fördelar. Jag anser emellertid att vi trots allt bör påpeka att kommissionen är aktiv i staterna kring Östersjön genom EU:s inre politik. Faktum är att åtta av de nio länder som gränsar till Östersjön drar nytta av EU:s inre politik och program. Vi får inte glömma bort områdena längst uppe i norr med sina specifika egenskaper: förhållandevis glest befolkade men med mycket omfattande ursprunglig kultur och karakteristiska miljöproblem. Jag tänker då t.ex. på de f.d. ryska militärbaserna med kärnvapen på Kolahalvön.
Detta var de svar vi ville ge i dag. Jag kommer naturligtvis att särskilt bemöda mig om att vidarebefordra de känslor, tankar och det mycket starka engagemang som de parlamentsledamöter som uttalade sig under debatten har gett uttryck för.
– Debatten är avslutad.
– Även om jag inte har deltagit i debatten har jag lyssnat med intresse, på samma sätt som det land jag företräder, nämligen Skottland. Det skotska parlamentet har fullständig behörighet inom områden som fiske, miljö och flera andra områden som är relevanta för den nordliga dimensionen. Tråkigt nog har vi inte kunnat tillföra så mycket till utvecklingen av den här politiken, men jag hoppas att det kommer att ändras. Vi har mycket att bidra med från vår egen erfarenhet och mycket att lära som nation i nordväst. Jag vädjar i dag till Europeiska kommissionen att komma ihåg oss i sin planering och till den skotska regeringen att vara mer delaktig tillsammans med våra grannar Island, Norge och andra.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0173/2005) av Thierry Cornillet för utskottet för utveckling om turism och utveckling (2004/2212(INI)).
. – Herr talman! Turism är den största globala ekonomiska verksamheten, både när det gäller omsättning och antal arbetstillfällen. Den är en av de mest dynamiska sektorerna i världen, även om den är oerhört instabil och mycket känslig, särskilt när det har skett terroristattentat. Tänk bara på dem den 11 september som skapade en sådan plötslig nedgång i turistverksamheten. Utvecklingsländerna var de första som drabbades av detta bakslag.
Ett utmärkande särdrag för turistekonomin är att den spänner över oerhört många områden. Den leder naturligtvis till en utveckling av hotell och andra former av logi, t.ex. stugor med egenhushåll och familjedrivna gästhus, som ligger utanför det egentliga hotellsystemet. Den ger upphov till restauranger som är eller inte är knutna till hotell. Den gör det möjligt att utbilda personal inte bara till de yrken som associeras med hotell- och cateringbranschen, utan även i språk. Den leder till en oerhört vittomspännande ekonomisk verksamhet med alla typer av försäljningsfolk som gärna tillgodoser kraven från t.ex. personer som har glömt sin tandkräm eller sina mediciner eller som vill ha croissanter varje morgon på sitt hotell. Turismens utveckling påverkar alla områden inom livsmedelsbranschen, för att nu inte nämna alla souveniraffärer som finns.
Turismen i sig skapar dessutom en mycket stor efterfrågan på olika typer av infrastruktur, framför allt flygplatser men även hamnar och större vägar samt mindre vägar som leder till turistorter och andra platser. Turismen främjar dessutom specifika efterfrågepåverkande områden som traditionellt faller under statens ansvar; det kan handla om säkerhets- eller folkhälsofrågor. Jag återkommer till denna punkt.
Eftersom turismen spänner över så många olika områden garanterar den därför en faktisk ekonomisk utveckling, men det slutar inte där. Turismen leder också till bevarande av mark och bättre miljöskydd. Saken är den att vi nu, i och med inrättandet av världsarv, allvarligt bedömer vilka platser som ska skyddas, utan att vi för den skull på ett i och för sig lovvärt sätt gör dem oåtkomliga, så att det blir möjligt att utnyttja dem på ett ”intelligent” sätt för turiständamål.
Turismen är också en faktor för demokrati och politisk stabilitet, eftersom turister som inte vill köpa paketresor ser ett land som öppnas för dem, därför att turismen är berikande och bildande på ett sätt som, vilket alla känner till, undergräver diktaturer, därför att turismen kan skapa etiska regler, särskilt när det gäller barnarbete, och därför att idén med rättvis turism, som faktiskt utgör en form av avrådan, börjar få fotfäste i vår del av världen.
Turismen är slutligen en viktig faktor inom folkhälsa och utbildning. Hälsorisker är helt och hållet fel typ av reklam. Kom ihåg problemet med Ebolaviruset i Kongo och på andra håll. Samma sak gäller emellertid malaria, vilket leder till att länderna blir mycket mer lyhörda för behovet av att utrota dessa sjukdomar. Turismen är oerhört krävande när det gäller ordentliga sjukvårdsinfrastrukturer, som naturligtvis även kommer lokalbefolkningen till godo. Turismen är avslutningsvis en faktor inom utbildningen eftersom den leder till att människor lär sig språk och därmed vidgar sina sinnen.
Låt oss inte lura oss själva. Turismen kan också orsaka störningar och leda till missförhållanden. Jag ger bara två exempel. Det första är sexturismen, som vissa länder tydligen ser som ett utvecklingsmedel eftersom de inte skapar egna resurser för att förhindra den. Det andra är fastighetsspekulation, särskilt den som innebär att inflytelserika familjer köper upp egendom eller att områden förstörs, om man inte är försiktig.
Det faktum att turismen är världens mest omfattande form av ekonomisk verksamhet och att den kan vara en ekonomisk hävstång för utvecklingsländer, kan inte vara likgiltigt för EU. Turismen måste därför integreras bättre i alla former av det stöd vi erbjuder. Detta gäller naturligtvis alla våra program, t.ex. Europeiska utvecklingsfonden (EUF), Meda eller Asean. Den procentuella andel av dessa fonder som direkt är avsedd för turismutvecklingsprojekt måste ökas. Vi själva måste stärka våra egna strukturer. Det gläder mig att kommissionsledamot Louis Michel är närvarande i kammaren, eftersom det som jag just har sagt inte bara gäller generaldirektoratet för näringsliv, utan även generaldirektoratet för bistånd, och avdelningarna för turism inom båda dessa generaldirektorat bör förstärkas. Vi behöver hjälp med att stärka det offentlig-privata partnerskapet. Låt oss inte lura oss själva. Den offentliga sektorn kommer inte att ta hand om all turismutveckling. Genom det stöd den ger genom oss och genom den stimulans detta ger upphov till, särskilt när det gäller skapande av viktig infrastruktur, kan emellertid offentliga sektorn hjälpa turismen att utvecklas ytterligare.
Avslutningsvis måste turismen ge upphov till en etisk reflexion i Europeiska unionen och mer allmänt på en global nivå. För att förhindra korruption och skoningslös spekulation i alla dess former kan man inte hjälpa alla överallt. Man måste fundera över hur man kan stoppa sexturismen och, i synnerhet, de former av rättsliga åtgärder som vi har tillgång till i våra egna länder. Särskilt när det gäller barnarbete måste vi vara säkra på vilken situation som råder avseende arbetsförhållanden och medborgerliga friheter i utvecklingsländerna.
Turismen, som ger kunskap om andra folk och ger utbyte av erfarenheter, erbjuder en lovande väg för utvecklingsländerna. Slutligen: människor som besöker andra länder är kanske mer medvetna än andra om det akuta behovet att öka och kanalisera det internationella biståndet. Att detta bistånd finns blir uppenbart för dem. När folk har sett bevis på det, visar de intresse, och när de har blivit intresserade skänker de pengar på ett mycket mer synligt sätt.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig välkomna det grundliga arbete som har gjorts i samband med utarbetandet av detta betänkande och resolutionen om turism och utveckling, som är full av intressanta idéer.
Som föredraganden Thierry Cornillet har uppmärksammat har generaldirektoratet för bistånd, som jag leder, inte någon särskild avdelning för turismfrågor. Detta innebär naturligtvis inte att det inte finns några projekt på detta område. I sin motivering pekar föredraganden dessutom på den avsevärda finansieringen från Europeiska utvecklingsfonden på detta område. Kommissionen hanterar frågan om turism i utvecklingsländerna genom att ge bistånd till den privata sektorn samt hållbar förvaltning av naturresurserna. Främjare av turism i utvecklingsländerna har därför tillgång till alla instrument för stöd till den privata sektorn. Den investeringsfacilitet som förvaltas av Europeiska investeringsbanken har därigenom finansierat åtskilliga hotellprojekt i AVS-länderna, samtidigt som Proinvestprogrammet tillhandahåller icke-ekonomiskt stöd inom området, som t.ex. förbättring av kapacitet och främjande av investeringar.
Europeiska utvecklingsfonden har dessutom finansierat hotellutbildningsskolor i åtskilliga länder för att följa med i den snabba utvecklingen inom turismområdet. Väg-, hamn- och flygplatsinvesteringar som finansieras genom Europeiska utvecklingsfonden spelar dessutom en viktig roll för såväl turismens utveckling som för vattenförsörjning, elektrifiering, hygien, avfallshantering och miljöbevarande program.
Miljömärkningssystemet, som stöds av kommissionen, gör det dessutom möjligt för entreprenörer inom turismområdet att erhålla ett märke som intygar att deras företag tar hänsyn till miljönormer – något som är viktigt på marknaden för miljöturism.
Det är därför mycket svårt att isolera projekt som enbart är inriktade på turism. I betänkandet uppmärksammar man områdets tvärgående karaktär. Jag instämmer helt i denna idé. EU:s strategi innebär att man stöder sina partner i deras utvecklingsansträngningar genom att hjälpa dem att öka alla resurser som finns tillgängliga för dem, däribland turism. När det gäller de små östaterna i Västindien och Stilla havet är turismen nästan den enda tillgängliga resursen. En lämplig miljöförvaltning av ekosystem som t.ex. skogar, korallrev eller floder skulle bidra till att dessa resurser bevaras och att de genererar långsiktiga intäkter för lokalbefolkningen.
Jag instämmer i åsikterna som uttrycks i punkterna 1 och 2 som handlar om hållbar turism. EU:s samarbete med sina partner har som mål att främja en hållbar utveckling som grundas på lokala resurser och som tar hänsyn till miljön.
När det gäller ökningen av rekommenderade turismprojekt, måste jag påpeka att vi måste förhindra en spridning av finansieringen, och för att nå maximal effekt koncentrerar kommissionen – tillsammans med sina partner – sitt stöd till ett förhållandevis begränsat antal områden. Dessa områden bestäms i samförstånd med de berörda länderna. Eftersom turism i huvudsak är en verksamhet inom den privata sektorn sköts mångfaldigandet av turismprojekt av initiativtagarna. För initiativtagare i AVS-länderna har kommissionen inrättat investeringsfaciliteten, med ett kapital på 2,2 miljarder euro, för att därmed kunna bemöta de ökade finansieringsbehoven. Kommissionen betraktar metoden för deltagande och biståndsmottagarnas strävan efter följsamhet som en av huvudprinciperna för sin utvecklingspolitik. Den privata sektorn rådfrågas, vilket rekommenderas i punkt 15. När det gäller stöd till länder som drabbats av naturkatastrofer, finns detta redan som ett permanent stöd från gemenskapen, och detsamma gäller skyldigheten att ta hänsyn till och skydda miljön och lokala kulturer.
Vi delar den oro som uttrycks i punkt 30 om utbildningen av specialiserad personal på plats i de aktuella länderna, och vi vill påpeka att detta är just vad kommissionen alltid har gynnat. I Madagaskar har kommissionen t.ex. inrättat ett utbildningsprojekt som riktas till både initiativtagare och deras anställda. Kommissionen håller naturligtvis med om att man kraftfullt måste bekämpa sexturismen, särskilt när offren är barn, och i synnerhet genom att ge partnerländerna den rättshjälp de behöver för att utrota detta gissel.
Jag vill tacka Europaparlamentet för den uppmärksamhet man har gett kommissionens tjänsteavdelningar, och ni kan vara säkra på att jag kommer att vidta alla nödvändiga steg för att se till att all verksamhet som har att göra med turismen övervakas mer effektivt. Kommissionen anser trots allt att man inte behöver inrätta ett generaldirektorat som bara arbetar med turismfrågor.
. – Herr talman! Ingen tvivlar på turismens betydelse som en central del i EU:s utvecklingspolitik. Turismen, som föredraganden helt riktigt nämner i sitt betänkande, är inte bara en faktor för ekonomisk tillväxt, den bidrar också på ett betydande sätt till demokrati och politisk stabilitet i utvecklingsländerna.
En effektiv EU-politik för turism i andra länder är emellertid beroende av en integrerad politik för en hållbar europeisk turism inom Europeiska unionen. Låt mig koppla vår diskussion i dag till diskussionen som hölls om riktlinjerna för en hållbar europeisk turism,. Jag anser nämligen att vi bara kommer att få en effektiv turismpolitik för utvecklingsländerna om EU skapar ett harmoniskt samband mellan de inre och yttre befogenheterna för turismfrågor. Med andra ord, ””.
Efter antagandet av Maastrichtfördraget har turismpolitiken varit ett centralt mål för EU:s åtgärder. I och med konstitutionen för Europa återintegreras turismen i områdena för stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder från EU:s sida. Den rättsliga grunden finns alltså, och utmaningen är att skapa en samordnad europeisk åtgärdsstrategi på turismområdet.
Utmaningen är att gå från förklaringar till en sammanhållen och effektiv strukturpolitik som medfinansieras av EU, en politik för hållbar turism, en källa till ekonomisk utveckling av både traditionella resmål och resmål på landsbygden, en källa till kunskap om historien och kulturarvet, en politik med specifika strategiska riktlinjer, tydliga målsättningar och sammankopplade mål och medel.
En politiskt mogen och institutionellt fulländad europeisk politik för en hållbar europeisk turism kommer också att underlätta en friktionsfri sammankoppling av den europeiska turismpolitiken och den europeiska utvecklingspolitiken.
. – Herr talman! Jag vill tacka Thierry Cornillet för hans betänkande som belyser betydelsen av turismen och dess potential i industriländerna.
När vi ser på industriländerna måste vi komma ihåg att turismen spelar en större roll i vissa regioner än i andra, och det framgår också av siffrorna i betänkandet. I Karibien är turismen avgörande för ekonomin, men det gäller inte Afrika söder om Sahara där turismen med några få undantag inte är lika stor.
Av den anledningen kan den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet inte stödja betänkandet i sin helhet. Vi kan exempelvis inte stödja punkt 8 där man kräver att alla utvecklingsländer ska göra upp planer för turismutvecklingen, åta sig att varje år utarbeta rapporter om siffror och bidrag eftersom det inte är lämpligt i alla situationer, och i många länder skulle det vara ganska lågprioriterat. Vi kan inte heller instämma i punkt 10. Vid ett tillfälle när EU kräver alltfler visumkontroller från medborgare i tredjeland förefaller det lite ironiskt att vi ber andra länder att avskaffa sina viseringskrav. Visum är ofta en stor inkomstkälla för utvecklingsländerna, så det är inget vi kan stödja.
Det finns också några områden där betänkandet skulle kunna vara mer nyanserat, exempelvis skäl Q och T. Erfarenheten har visat att det tyvärr är fullt möjligt för turismen att blomstra parallellt med odemokratiska regimer. Vissa av dessa regimer har visat sig vara bra på att skydda turismen och turisterna med mycket hårdhänta polismetoder. De har emellertid samtidigt förtryckt sitt eget folk, och det är anledningen till att jag har reservationer mot punkterna 24 och 25.
Vi i den socialdemokratiska gruppen stöder starkt åtgärder för att utveckla turismen, särskilt ekoturism och hållbar turism, och vi välkomnar det som kommissionsledamoten sagt. Vi vill att den privata sektorn ska investera i turismen, men göra det på ett ansvarsfullt sätt, utveckla turistprojekt som bidrar till den lokala ekonomin och hjälper mikroföretag att växa, så att den lokala befolkningen drar nytta av det och lokala produkter konsumeras.
Inom alltför många områden, inbegripet exempelvis paketerbjudanden och kryssningar, utnyttjar turismen den lokala ekonomin, men erbjuder inte så mycket i stället. I vissa fall – och här är jag inte överens med Thierry Cornillet – kan det skada miljön, och de knappa resurserna utnyttjas för mycket. Vi måste undersöka det slag av turismprojekt som vi vill investera i mer noggrant. Skulle EU och kommissionen kunna göra mer? Det är jag säker på att de skulle kunna, och vi har hört några exempel på vad som skulle kunna föreslås. Behöver vi ett nytt generaldirektorat för detta? Jag är inte säker på det. Jag är inte säker på att ett generaldirektorat för turism i vilket fall som helst skulle göra så mycket för utvecklingsländerna.
Jag välkomnar mycket avsnittet om sexturismen. Det är mycket viktigt att vi gör betydligt mer för att tackla denna brottsliga verksamhet, så tack igen till Thierry Cornillet för hans betänkande.
. – Herr talman! Detta betänkande av Thierry Cornillet innehåller en överväldigande mängd värdefulla förslag och berättigade krav. De flesta skälen är belysande och föredraganden räknar kritiskt upp en lång rad problem, däribland barnarbete, sexuellt utnyttjande av barn och fastighetsspekulation. Verts/ALE-gruppen gläder sig över att denna fråga diskuteras i kammaren över huvud taget och att man tar upp sådana aspekter som t.ex. investeringar av vinster från turism i det berörda utvecklingslandet, undvikande av massturism, främjande av mänskliga rättigheter och bevarande av biologisk mångfald. Vi anser att det är beklagansvärt – och det är på denna punkt jag i stort sett håller med Linda McAvan – att detta dokument visar att européer ofta intar en arrogant inställning gentemot tredjeländer och anser att de alltid vet bäst.
Vi anser att miljöskydd och behovet av en verkligt hållbar ekonomi på detta område inte alls uppmärksammas tillräckligt i betänkandet. Diskussionen om de miljömässiga och sociala konsekvenserna av massturism, t.ex. vattenförorening, lokalbefolkningens utanförskap eller de multinationella hotellkedjornas exploatering saknas eller är för diffus.
Som ett inledande försök är detta betänkande viktigt, men det finns många saker som bara diskuteras halvhjärtat eller för vagt. Vi hoppas att kommissionen mer grundligt kommer att ta itu med de frågor som den har betonat, och att man lägger större vikt vid internationell solidaritet som ett medel för att främja fred.
. – Herr talman, mina damer och herrar! I det betänkande som vi diskuterar och ska rösta om i dag intar föredraganden ett allmänt förhållningssätt till frågor som har att göra med utvecklingen av turism, särskilt i utvecklingsländer. Föredraganden Thierry Cornillet förtjänar därför ett tack från oss.
För många av de fattigaste länderna i världen står turismen naturligtvis för en viktig och möjlig inkomstkälla, och det är därför bra att både föredraganden och utskottet för utveckling inte förlorar millennieutvecklingsmålen ur sikte när de diskuterar turismens funktion i samband med projekt för fattigdomsbekämpning. Jag anser att detta är mycket viktigt.
Jag måste emellertid kritisera att föredraganden i betänkandet ger ett intryck av att EU, som en ”outsider”, talar om för utvecklingsländerna vad de får eller inte får göra. Jag anser inte att detta är lämpligt. Jag menar att det inte är rätt att EU blandar sig i hur utvecklingsländerna sköter sin viseringspolitik. Jag menar att det inte är legitimt att utvecklingsländerna uppmanas att inge rapporter till vem det nu vara månde, oaktat vad man sedan gör med dessa rapporter. Ett betänkande av detta slag är, anser jag, inte heller rätt plats för EU att kräva inrättande av särskilda polisenheter.
Man kan inte heller missta sig på EU:s antagande, som återigen uttrycks i detta betänkande, att turismen kommer att bidra till att lösa alla befintliga problem i världen. Jag betraktar detta som mycket tveksamt och därför välkomnar jag framläggandet av ändringsförslaget om att stryka skäl Q, enligt vilket turismen är totalitarismens, diktaturernas och maktkoncentrationens fiende. Detta är önsketänkande som inte har någon förankring i verkligheten.
I likhet med Sepp Kusstatscher finner jag det emellertid beklagansvärt att man i detta betänkande knappt nämner de verkliga miljöproblemen som har att göra med massturism, i vilket fall inte i en omfattning som skulle göra det möjligt att lösa dem. De ändringsförslag som har antagits i utskottet för utveckling innebär att betänkandet nu innehåller formuleringar som förespråkar detta, men de går emot den grundläggande inriktningen i betänkandet som helhet. Min grupp kan därför inte stödja detta betänkande.
. – Herr talman! Det rungande ”nej” som fransmännen och holländarna framförde om EU-konstitutionen klargjorde att breda lager av de medborgare vi företräder vill ha ett smalare och inte ett bredare EU-samarbete. I betänkandet föreslås bland annat att ett självständigt generaldirektorat för turism ska upprättas inom kommissionen. Detta innebär ytterligare makt åt EU, vilket Junilistan är emot.
Det är sant att en välorganiserad turistsektor har god potential att bidra till en förbättrad situation för människor i många utvecklingsländer. Däremot bör inte EU bedriva en gemensam turismpolitik, vilket föreslås i betänkandet. Vi anser att EU endast ska arbeta med verkligt gränsöverskridande frågor, där EU bidrar med ett unikt mervärde i förhållande till redan befintliga internationella organisationer. EU ska därmed inte ägna sig åt utvecklingspolitik och turismpolitik.
I punkt 10 krävs att utvecklingsländerna inför en icke-restriktiv viseringspolitik. Detta är ett helt orimligt förslag. Utvecklingsländerna ska naturligtvis självständigt bestämma vilken viseringspolitik de vill bedriva. I annat fall borde även utvecklingsländerna kunna kräva att EU inför icke-restriktiv viseringspolitik.
I punkt 24 förespråkas att kampen mot brottslighet i utvecklingsländerna förs på ett sätt som inte skadar dessa länders anseende som turistmål. Ska EU diktera för andra länder hur brottslighet ska bekämpas?
I punkt 25 krävs att turismen främjas, skyddas och tryggas genom initiativ som syftar till att bekämpa brott riktade mot turismen, bl.a. genom att specialutbildade polisenheter inrättas. Återigen: Detta är inte EU:s uppgift.
Vi är kritiska till att punkt 30 hänvisar till EU-konstitutionen som redan har förkastats av det franska och nederländska folket. Vi förespråkar ett EU med begränsat inflytande och kommer därmed att rösta nej till detta betänkande.
– Herr talman, mina damer och herrar! Cornilletbetänkandet innehåller utan tvekan många meningsfulla punkter. Till exempel undersöker föredraganden den mörka sidan hos vissa former av turism, såsom sexuellt utnyttjande av barn på vissa turistorter eller fastighetsspekulation som påverkar den inhemska – och ofta mindre välbeställda – befolkningen. Jag menar emellertid att det fattas en viktig punkt i detta betänkande, nämligen en tydlig ståndpunkt om turism till länder där de mänskliga rättigheterna överträds grovt och där det skulle vara på sin plats om EU övervägde att införa ett embargo för att utöva större påtryckningar på de berörda länderna.
Nirj Deva gav ett exempel på detta för några månader sedan när han kommenterade att turister på Seychellerna, paradisöarna, betalar 300 US-dollar per natt eller mer för ett hotellrum, medan lokalbefolkningen måste slava för den lokala potentaten och hans kumpaner för några dollar per dag.
Man kommer också att tänka på den kommunistiska diktaturen i Kuba. I betänkandet hänvisar man försiktigt till den, men där försvinner politiska motståndare bakom galler i flera månader och år utan någon form av rättegång, samtidigt som en gammal och senil man som under sitt styre gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten lever på valuta från sedeslösa västeuropéer. Detta är också tråkiga bieffekter av turismen som förtjänar vår uppmärksamhet.
– Herr talman! Turismen är en viktig inkomstkälla för många utvecklingsländer och den har en betydande inverkan på omvandlingen av deras ekonomier. Det är tydligt att bistånd inom detta område bör vara en av prioriteringarna i det stöd som ges av EU. Vi måste emellertid samtidigt vara medvetna om vissa hot som turister utsätts för och om hot som har anknytning till den ström av turister som påverkar EU:s 25 medlemsstater. Frågor om det sätt på vilket turismsektorn kan tänkas stödja totalitära regimer måste framhållas i alla diskussioner om turism och utveckling.
Jag noterar med oro att narkotikahandeln inte tas upp i texten. Det är trots allt så att nöjeslystna resenärer till utvecklingsländer ofta använder narkotika. Detta leder till en uppgång i handeln för alla typer av narkotika på det berörda landets territorium.
Det är viktigt att man inte bortser från det hot som terrorister utgör för turisterna. Terroristverksamhet riktas ofta direkt mot turister. Händelserna i Egypten, där muslimska terrorister brukar inrikta sig på turister, är ett belysande fall.
Potentiella epidemier utgör en annan negativ påverkan på turismutvecklingen, eftersom resenärer blir avskräckta från att besöka det aktuella landet. Vi bör därför garantera ekonomiskt stöd till vaccineringsprogram för barn som ger dem skydd mot difteri, stelkramp och andra infektionssjukdomar. En ny sjukdom som innebär ett direkt hot mot europeiska länder har nyligen uppkommit. Jag syftar på fågelinfluensan, som även fungerar som en starkt avskräckande faktor mot resor i länder som har drabbats. Det gynnar inte någon om man inte lyckas reagera på detta hot.
Man får inte heller bortse från sexturismen. Den drabbar många barn och det behövs ett beslutsamt och tydligt agerande mot den och alla typer av brottslighet som förknippas med den. Jag föreslår därför att vi ger logistiskt stöd till länder som har problem av detta slag. De som har fallit offer för sexturismen måste rehabiliteras, men det är viktigt att inte bara behandla konsekvenserna utan även se till att turisterna är fullständigt medvetna om det straff som väntar dem om de begår brott av detta slag. Man måste behandla förövarna synnerligen strängt.
Turismen är en inkomstkälla för totalitära regimer. Detta är en viktig fråga, men den nämns knappt. Frågan om upprätthållande av diplomatiska förbindelser med den kubanska regeringen är känslig för flera av regeringarna i EU:s medlemsstater, eftersom den så ofta kopplas samman med turismsektorn. Å ena sidan inser vi vilken hjälp ett så pass fattigt land kan få om vi stöder turismsektorn, men å andra sidan är vi medvetna om att alla inkomster hamnar i händerna på en liten, sluten grupp med nära band till Fidel Castros regim. Jag beklagar bristen på ett tydligt och övertygande förhållningssätt till sådana situationer i det föreliggande dokumentet.
– Herr talman! Jag vill framföra mitt tack och mina gratulationer till föredraganden. Det är mycket viktigt att vi tillstår att turismen är en stor industri i många utvecklingsländer. Många av de fattigare länderna och de minst utvecklade länderna, exempelvis Moçambique och andra, ser det som en sektor som behöver utvecklas ytterligare. Det är därför lämpligt att be kommissionen att undersöka hur vi kan göra det, och då naturligtvis med AVS-länderna, enligt de bestämmelser som redan finns i Cotonuavtalet.
För vissa utvecklingsländer står turismen för ungefär 50 procent av BNP, så vi bör vara medvetna om det. Vi kan vara övertygade om att det leder till att infrastrukturen utvecklas, det kan bidra till att minska isoleringen för landsbygdsområden och det erbjuder nya möjligheter för grönsaksodlare och andra i utvecklingsländerna. Det finns emellertid också avigsidor som vi alla här skulle erkänna. Vi behöver ha ett ordentligt regelverk som förhindrar att det förekommer korrupta metoder, markspekulation eller miljöskador, och det borde inte vara omöjligt för oss givare att se till att värdländerna inte på något sätt lider av utvecklingen av turismen.
Det jag ser och hör från kommissionen är att det inte verkar finnas särskilt mycket förståelse för hur vi faktiskt kan integrera turismen i de bredare utvecklingsstrategier som vi har, som borde vara positiva och något som är värt att tänka på. Det måste finnas tydligt offentliggjorda straff, som min kollega sa, för människor som är inblandade i sexturism eftersom så många människor, särskilt barn, dras in i prostitution och narkotika.
Europeiska unionen har en roll att spela här, och vi har också möjlighet att påverka industrin – ingen här har talat om turismindustrins ansvar i våra egna länder för att deras metoder inte ska skada de länder där de befinner sig. Vi behöver vara säkra på att vi kräver rättigheter för arbetarna – när det gäller låga löner, långa arbetsdagar och bristen på säkra avtal. Detta är den typ av frågor som skulle kunna övervakas via våra AVS-förbindelser med 78 länder.
– Herr talman! Jag upprepar kommentarerna från min gruppkollega Sepp Kusstatscher om de många olika aspekterna på detta betänkande, där man noga belyser paradoxen i industriländerna när det gäller turismen.
När kommissionen utvecklar frågan bör den emellertid komma ihåg principerna från gårdagens debatt om hållbar turism. Betänkandet om hållbar turism var utmärkt. Jag hoppas att kommissionen kan se den debatten och den här som två sidor av samma mynt när man ska utforma en strategi på området.
Jag instämmer fullständigt med föredraganden att turism kan vara en mäktig kraft i industriländerna. Jag minns emellertid mycket väl hur turismen, när jag arbetade i Indien under sex månader, mycket ofta hade en negativ inverkan på lokala samhällen. Jag anser att något av det mest användbara vi och kommissionen kan göra för att utveckla detta är att fokusera på hållbarhet och kanske till och med utarbeta en kod för bästa praxis som företag kan eftersträva. Vi kan vara positiva på detta område. Jag ser fram emot att få se hur kommissionen utvecklar det.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag uttalar mig på det nya italienska socialistpartiets vägnar. Som Cornilletbetänkandet helt riktigt har visat har turismen gett utvecklingsländerna en viktig möjlighet till hållbar utveckling. Man måste emellertid, när man använder denna resurs, respektera lokalbefolkningarnas kultur, egenart, socioekonomiska läge och traditioner.
Jag vill nämna två allvarliga typer av olaglig verksamhet som tyvärr ofta går hand i hand med turismen på dessa områden. Först och främst finns sexturismen som anses vara den tredje största formen av olaglig handel i världen; ofta är minderåriga inblandade och den är en skamlig men allt större verksamhet. En annan typ av olaglig verksamhet är fastighetsspekulation som har omfattat – och generellt sett förstört – områden med miljömässiga och kulturella värden, med det tysta medgivandet och ofta t.o.m. godkännandet från nedgångna lokala myndigheter.
Det behövs ett starkt, kraftfullt initiativ från gemenskapens institutioner så snart som möjligt, ett initiativ som särskilt koncentreras på finansiering och lagstiftning för att bekämpa dessa två olagliga verksamheter som framför allt utförs av européer.
– Herr talman! Jag kommer att hålla mitt inlägg inom tvåminutersramen. Det råder ingen tvekan om att turismen i dag främjar utveckling, och den är också en viktig del av vår utvecklingspolitik. Den är positiv för sysselsättningen, levnadsstandarden, hälsan och infrastrukturen i många utvecklingsländer. Jag vill ta upp tre punkter.
Den första handlar om att vi behöver ett gränsöverskridande samarbete mellan EU och utvecklingsländerna, mellan länderna i Afrika och utvecklingsländerna samt även inom själva länderna. Detta kräver samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn.
Den andra punkten handlar om att vi, enligt min mening, behöver bestämmelser som grundas på en hållbar utveckling. Vi måste uppmärksamma, som många redan har gjort i tidigare inlägg, frågan om att bekämpa och utrota barnsexturismen. Jag tror att vi skulle lyckas bra om vi öronmärkte ekonomiskt bistånd för detta syfte. Det handlar väldigt mycket om att upplysa människor både i västvärlden och på andra håll.
Min tredje och sista punkt handlar om att vi bör investera i lån av hjärnkapital, med vilket jag menar att människor skickas från Europa till utvecklingsländer för att hjälpa till med att öka den ekonomiska tillväxten, men detta måste alltid göras med hänsyn till landets egna åsikter, särdrag och kultur. Jag talade i två minuter.
– Mina damer och herrar! Tidigare talare har redan påpekat att turismen både är världens främsta ekonomiska verksamhet och ett område som utvecklas på ett mycket dynamiskt sätt, både i industriländerna och naturligtvis även i utvecklingsländerna.
Ekonomiskt sett har turismen avgörande betydelse för en rad olika branscher. Den driver på byggandet av infrastruktur som t.ex. hotell, restauranger, flygplatser och vägar samt fungerar som en drivkraft bakom förbättringar av utbildningssystem, tillväxten inom bygg- och bankbranschen och utvecklingen av små och medelstora företag. Det kan därför inte råda någon tvekan om att turismens ekonomiska betydelse bör betraktas i ett positivt ljus.
Låt mig nu ta upp turismens politiska betydelse. Flera ledamöter har redan uppmärksammat att turismen i många fall kan främja respekten för de mänskliga rättigheterna, de medborgerliga friheterna och demokratin och öka den politiska stabiliteten. Jag vill dessutom påpeka att turismen, i bästa fall, också kan främja ett ömsesidigt erkännande mellan kulturer, vilket är av oerhörd vikt i denna tidsålder av globalisering och olika globala risker.
Samtidigt står det emellertid helt klart att turismen också medför vissa risker. När det gäller ekonomi handlar dessa risker om en övertro på turismen – ett problem som redan har nämnts av tidigare talare. Man har också tagit upp miljörisker, t.ex. hotet mot dricksvatten- och industrivattenkällor, som har uttömts i många länder. Ytterligare ett olöst problem har att göra med sophanteringen, med vilken jag avser både fast och flytande avfall. Det är underförstått att turismen också utgör en risk för samhället, t.ex. när det gäller lokala kulturer som försvinner, prostitution och barnprostitution, som har nämnts av tidigare talare, och uppkomsten av olika typer av intolerans, som t.ex. religiös intolerans, olika former av främlingsfientlighet, rasism och ofta även extremism i en rad länder.
Personligen är jag mycket glad över att detta betänkande har lagts fram, eftersom man betonar de möjligheter som turismen ger och samtidigt belyser de många risker den medför. Trots mina reservationer kommer jag att rösta för det, även om inte heller jag anser att man bör inrätta ett generaldirektorat för turism.
– Herr talman! Turismen bör i alla regioner vara ett positivt bidrag till ekonomisk tillväxt och stabilitet. Turism och terrorism går självklart inte ihop, och som ett område som är tänkt att för alltid lämna terrorismens mörka skugga börjar vi i Nordirland att se en stadig vinst från den ökade turismen, och jag är glad att kunna säga det.
Jag välkomnar det verkligen, men man måste erkänna att utan verkligt statligt engagemang kan den fulla potentialen aldrig uppnås. Turismen måste planeras noga. Den måste bygga på möjligheter. Genomförandet av de olympiska spelen i London 2012 är ett sådant tillfälle för min region. Det innebär inte bara att spelen ska genomföras utan också att spin-off-effekter för turismen ska skötas och organiseras på ett sådant sätt att alla regioner i Förenade kungariket får nytta av det.
Året 2012 innebär också särskilda möjligheter för Belfast eftersom det är hundraårsminnet av Titanic – och jag kanske får tillägga att vi vann en ”titanisk” seger i går kväll över det engelska fotbollslaget! En Titanicutställning i världsklass planeras på just den plats där det berömda skeppet byggdes. Jag hoppas verkligen att både den nationella regeringen och kommissionen kommer att kunna bidra ekonomiskt till den stora framgång som denna satsning kan bli.
– Herr talman! Att turismen kan ha många bieffekter är inget att tvista om. Jag är själv från Tyrolen och jag vet vad jag talar om för Tyrolen är nu en av de regioner i världen som får flest besök av turister. Turismen är den snabbast växande sektorn i ekonomin och ger redan miljontals människor arbete. Även om turismen har potential att stabilisera inkomster och ekonomiska förutsättningar i utvecklingsländerna är det viktigt att vi skapar den rättsliga ram som krävs för att de ska slippa de faror och risker som följer i turismens kölvatten.
Det viktigaste är att utvecklingen av turismen på varje turistort utgår från en grund som kommer att stå säker på lång sikt. Liksom vi fastslår i punkt 35 i förslaget till resolution som hänvisar till Världsturistorganisationens etikkod, måste vi skydda våra värdar, och det innebär att turisterna måste behandla sina värdar med respekt i stället för att bete sig på ett sätt som gör att man förstör strukturer som har utvecklats under tidens lopp. Avvikelser som sexturism förtjänar ett kraftigt uttalat fördömande och framförallt, bestraffning i lagens namn. Vi bör behålla de EU-program som ger kampen mot denna skadliga verksamhet ekonomiskt stöd.
För det andra måste vi skydda naturen på de platser utomlands som turisterna besöker och inte bara genom att förhindra fastighetsspekulation, som omnämns i punkt 40. Det är genom våra egna levnadsvanor som vi förstör naturtillgångarna i dessa länder. Vi måste vara medvetna om att vi använder mycket mer vatten och energi än vad de gör och vår livsstil exporteras naturligtvis genom vårt sätt att bete oss när vi är där. Mängden avfall har också ökat dramatiskt, vilket kan leda till att naturområden förstörs eller överexploateras. Här måste vi från allra första början utgå från ett begrepp om vad hållbar turism är, och sedan bygga vidare utifrån det.
Det är först när dessa förutsättningar finns på plats som de positiva effekterna av utlandsresor kan ge fullt genomslag, genom att de bidrar till att skapa arbetstillfällen och välstånd, främjar ekonomisk utveckling och framförallt att stimulerar till befolkningsökningar och till samhällslivet. Detta kan främja förståelse folk emellan, något som vi behöver i en värld som tyvärr blir allt osäkrare. Hur som helst ger jag betänkandet ett varmt välkomnande.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag måste hålla med om turismens betydelse för ekonomin och för hållbar utveckling.
Emellertid hyser jag vissa tvivel om Cornilletbetänkandet där ett antal överflödiga och naiva påståenden utmärker sig. I skäl S till exempel vore det ärligt talat värt att ändra på den tonvikt som läggs vid ”och demokratins försvarare”, och i skäl AG tas en del meningslösa saker upp: man föreslår att sexturism ska bekämpas av myndigheterna i samarbete med icke-statliga organisationer och förslaget om att främja turisminitiativ som kontrolleras av EU verkar inte vara genomförbart.
Slutligen, för ordningens skull, kan man inte i punkt 30 ”välkomna” den nya rättsliga grunden för turismen som fastställts i den europeiska konstitutionen, eftersom konstitutionen nu är värdelös, död och begraven efter resultaten i folkomröstningarna och genom till exempel Blairregeringens rädsla för att genomföra någon ny folkomröstning inom en nära framtid.
Slutligen kräver inte utveckling och turism ökade utgifter. Jag är emot att stärka de befintliga tjänsteavdelningarna eller skapa nya i Europeiska kommissionens generaldirektorat som föredraganden föreslår.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag har lyssnat med stort intresse på de åsikter och kommentarer som framförts i samband med betänkandet. Först av allt vill jag säga att jag i allmänna drag kan ställa mig bakom det huvudsakliga innehållet i betänkandet, kanske förutom vissa punkter som har tagits upp under debattens gång och som jag kan hålla med om.
Turism kan vara en betydande drivkraft för ett fattigt lands utveckling. Med detta sagt måste vi emellertid även ta hänsyn till de sociala följderna, följderna för miljön och, skulle jag till och med vilja säga, följderna för kulturarvet. Faktum är att även här i Europa leder ett stort antal besökare till vissa platser till slitage och man måste vidta åtgärder för att ta itu med detta. Därför anser jag att vi alltid måste vara medvetna om behovet av att skydda ländernas kulturarv. Till de följder som jag redan nämnt vill jag också tillägga spekulation och ekonomiska följder.
Med detta sagt anser jag att vi måste respektera en grundprincip, nämligen att det i första hand är upp till de stater vi samarbetar med att avgöra huruvida de ska behandla turism som en prioriterad ekonomisk sektor. Det är inte vår uppgift att besluta åt dem. Med den utgångspunkten anser jag att det viktiga på kommissionsnivå – och fru Kinnock, jag kommer att göra ett mycket bestämt åtagande i det avseendet – är att kommissionen, förutom att bidra till uppbyggandet av infrastrukturer för turismen genom utvecklingsprojekt, kan erbjuda regeringar användbar kunskap när det gäller att utvärdera de positiva och negativa följderna av investeringar i turistnäringen och om hur man använder olika tillgängliga instrument för att förhindra de minst önskvärda följderna. Jag anser att det finns mycket att utforska på det området men jag håller med er, fru Kinnock, om att vi för vår del inte har tänkt över den här frågan tillräckligt. Jag lovar därför att vi ska arbeta med denna fråga eftersom jag anser att vi kan erbjuda länderna i fråga den kunskap som krävs för att se till att investeringarna i turism uppfyller en hel rad kriterier i enlighet med bästa metoder.
I samband med detta skulle jag vilja göra en mindre utvikning. Jag arbetar för närvarande med en idé om en slags etisk märkning avsedd för privata företag som mottar och förvaltar medel som kommissionen har beviljat dem inom ramen för ett samarbete. Jag kommer snart att få tillfälle att ha ett utbyte av åsikter och rådfråga parlamentet i denna fråga. Vi kommer att kunna skapa en koppling mellan den märkningen och den reflexion som jag talade om.
Slutligen ska jag säga några ord om sexturismen. Det finns ett förslag om att återställa budgetposten för kampen mot sexturism för att garantera en effektiv tilldelning av medel för dessa åtgärder. Den reform av budgetposterna som kommissionen föreslår inom ramen för budgetplanen 2007–2013 syftar till att upprätta en mer effektiv och rationell ram för skapandet och förvaltningen av dessa poster, att sätta stopp för den meningslösa fragmenteringen och underlätta fastställandet av prioriteringar inom posterna. Europaparlamentet och det civila samhället kommer till fullo att rådfrågas om genomförandet av denna reform. Det är ett löfte. En så viktig fråga som att bekämpa sexturism kommer säkerligen att finna sin rätta plats under ”Mänsklig och social utveckling” tillsammans med andra frågor såsom kampen mot aids, jämställdhet, utbildningsproblem eller social sammanhållning.
Hur som helst kan ni vara tryggt förvissade om att vi kommer att göra vårt yttersta för att försöka få på plats en arsenal av stödinstrument inriktade på de utvecklingsländer som vill satsa på turism.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl.12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0215/2005) av John Bowis för utskottet för utveckling om allvarliga och försummade sjukdomar i utvecklingsländerna (2005/2047(INI)).
. – Herr talman! Mina betänkanden inleds alltid med ett citat. Denna gång är det: Om det är svårt för tolkarna är detta det äldsta språket – eller ett av de äldsta – i Europa. Det är Ovidius och betyder: hindra det från början. Det är för sent för läkekonsten att vara förberedd när sjukdomen har växt sig stark under lång tid. Detta är mitt tema.
Under 2005 har vi upplevt många hot mot hälsan, och nya hälsohot på vår dagordning såsom Marburgepidemin har dykt upp i Angola, med en dödlighet på över 90 procent. EU reagerade snabbt och stödde Läkare utan gränser, och tillhandahöll inte bara kraftfull antibiotika och intravenösa vätskor utan även system för vattenrening och skyddande engångsutrustning.
Det är bara ett exempel på behovet av försiktighet, förebyggande och snabb reaktion, bara en anledning till att vi aldrig får ”plocka russinen ur kakan” i vår kamp mot sjukdomar. Vi måste fortsätta att tackla de tre stora hoten, aids, tbc och malaria, men de människor som blir kroniskt sjuka eller lever med funktionshinder som världen försummar är lika många – eller till och med fler – än de som dör. Det är dags att få ett slut på fatalismens fattigdom, det är dags att låta försummade sjukdomar komma in från kylan och ge verkligt hopp till dem som lever med och, alltför ofta, dör av dessa sjukdomar.
Tio procent av världens medel för biomedicinsk forskning avsätts för att ta hand om de problem som svarar för 90 procent av världens sjukdomsbörda. Sådan ser obalansen ut. I slutet av 2004 befann sig bara 18 FoU-projekt i ett kliniskt utvecklingsstadium för samtliga försummade sjukdomar och ytterligare 42 var på väg. Samtidigt hade vi för övriga sjukdomar 2 100 projekt i ett kliniskt utvecklingsstadium.
Mindre än 1 procent av de 1 393 nya läkemedel som kom ut på marknaden mellan 1975 och 1999 var avsedda för tropiska infektionssjukdomar. Varje år dör 1,5 miljoner barn under fem år från sjukdomar som kan förebyggas med vaccin. Patienter som lider av sömnsjuka, leishmaniasis, denguefeber, trakom och många andra får alltför ofta ålderdomliga läkemedel, vissa av dem mycket giftiga och andra ineffektiva. Vissa sjukdomar försummas eftersom de är sällsynta i västvärlden, och det har därför inte växt fram någon marknad för att utveckla sådana läkemedel. Vissa försummas för att läkemedel från västvärlden inte görs tillgängliga eller finns till ett överkomligt pris.
Jag för min del lever med diabetes. Jag har tillgång till västerländsk medicin, behandling och vård. När vi var i Mali för den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen besökte jag den lokala diabeteskliniken. Det fanns två – bara i Bamako – och de hade inte råd med läkemedel eller insulin, och resultatet blev därför amputationer och blindhet, leversjukdomar och tidig död.
Jag efterlyser mer forskning om försummade sjukdomar och mer stöd till vårdprojekt i utvecklingsländerna.
Den kliniska forskningen är långsam och ojämn. Det finns massor av grundforskning och kunskap om parasiter och genom, men det behövs mer överbryggande forskning för att omvandla grundforskningen till testade och säkra läkemedel och kliniska tillämpningar.
Jag stöder verkligen kravet från initiativet om läkemedel mot försummade sjukdomar (DNDi) om mer forskning inom detta område, och jag hoppas att kollegerna vill stödja kampanjen. Uppmaningen gäller också mer hjälp – både tillgänglig och ekonomiskt överkomlig – för sjukdomar som påverkar industriländerna, såsom diabetes, epilepsi, depression och schizofreni. Femtiotvå miljoner människor lider av epilepsi, 80 procent av dem får ingen behandling, 70 procent skulle kunna leva anfallsfria liv med jämförelsevis billiga läkemedel mot epilepsi för fem euro per dag. Och historien fortsätter.
Jag välkomnar verkligen att kommissionen fört fram frågan om hiv/aids, malaria och tbc. Kommissionens meddelande och handlingsprogram är mycket välkomna. Vi vet att det uppstod fler nya infektioner med aids under 2004 än under något tidigare år. Vi vet att priserna på antiretrovirala läkemedel är en ökande allvarlig folkhälsorisk – det har WHO slagit fast. Vi vet att det finns en verklig möjlighet att bota malaria med de nya läkemedel som tillverkas av växten , och vi behöver påskynda tillverkningen och distributionen av den, liksom av nät som skyddats med insektsmedel.
När det gäller tbc behöver vi erkänna kopplingen till aids – de varianter som är resistenta mot flera läkemedel och som dödar två miljoner per år. Jag vädjar till kommissionen att fortsätta sitt utmärkta arbete mot tbc, aids och malaria och förnya sina ansträngningar när det gäller de försummade sjukdomarna, eftersom de också dödar och försvagar människor inom utvecklingsländerna.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera John Bowis till betänkandet. Han har identifierat några av de grundläggande saker som kommissionen kommer att inrikta sina åtgärder på under de kommande åren med parlamentets och medlemsstaternas hjälp.
Europeiska kommissionen stöder en förbättring av resultaten på hälsoområdet genom projekt, sektoriellt budgetstöd och allmänt budgetstöd kopplat till resultat inom hälsovården. Kommissionen kommer också att fortsätta att stödja forskning och utveckling som syftar till att förebygga, behandla och bota sjukdomar, inbegripet de så kallade försummade sjukdomarna. I åtgärdsprogrammet för att intensifiera kampen mot hiv/aids, malaria och tuberkulos inom externa åtgärder förslås extra åtgärder för att bekämpa dessa tre stora fattigdomssjukdomar. I programmet föreslås en rad sammanhängande och konkreta åtgärder som ofta förvaltas gemensamt av Europeiska kommissionen och medlemsstaterna och som ska vidtas både i samarbetsländerna och på världsnivå med målet att stärka kampen mot dessa sjukdomar och bidra till att millenniemålen kan uppnås.
Våra åtgärder måste bidra till att öka trovärdigheten hos en politik som bygger på förebyggande arbete, tillgång till behandling och satsningar på framtagande av nya vaccin och andra verktyg, samt ingrepp i förebyggande syfte eller i behandlingssyfte. I detta sammanhang kommer EU att förstärka den politiska dialogen med samarbetsländerna för att, genom ambitiösa strategier och ett aktivt deltagande från det civila samhället och den privata sektorn, hjälpa dem att bemöta de enorma utmaningar som de står inför. EU kommer att bidra till att stärka dessa länders kapacitet på centrala områden, särskilt med avseende på regelverk för utvärdering och tillståndsutfärdande för läkemedel, och även forskning.
Jag vill också informera er om andra initiativ som jag redan har tagit och som hänger nära samman med åtgärdsprogrammet. Det första initiativet gäller personalresurskrisen inom hälsovården i utvecklingsländerna. Som ni vet är detta ett akut problem i länder som försöker intensifiera sitt arbete i kampen mot de tre sjukdomarna. Jag kommer därför att lägga fram ett meddelande för kollegiet om medel för att stärka denna kamp i samarbete med medlemsstaterna i EU och Afrikanska unionen.
Jag kommer också att lansera ett nytt initiativ med syftet att garantera tillgången till nya mediciner. Detta kräver att vi får extra stöd från Världshälsoorganisationen (WHO). Detta kommer även att kräva nya åtgärder på EU-nivå för att – som ni så väl har uttryckt det – den privata sektorn ska investera i forskning och utveckling av nya läkemedel som är mer specifikt anpassade för att bota sjukdomar som drabbar vissa länder och som uppenbarligen är av ringa ekonomiskt intresse för industrin för närvarande.
Jag har försökt att ge er en tydligare bild av hur kommissionen avser att genomföra åtgärdsprogrammet, genom samarbete med EU:s medlemsstater, genom resursprogrammering och genom att lansera särskilda initiativ. Jag hoppas verkligen att vi ska kunna föra en dialog om dessa frågor.
. – Herr talman! Jag har alltid drömt om att få vara den siste talaren före omröstningen: det är en garanti för att få en massa människors uppmärksamhet, även om ingen egentligen lyssnar.
Jag skulle vilja ta upp tre mycket korta saker. Den första är att min grupp tillsammans med mig stöder John Bowis’ betänkande, som är utmärkt. Man ser ofta på utvecklingspolitik som en slags postkolonial uppgörelse som ska lätta våra samveten. Denna gång är det inte så: det handlar om människor och att förebygga att epidemiska sjukdomar sprids i världen. Detta är frågor som berör oss alla, och min grupp stöder därför betänkandet.
Min andra reflexion är att det behövs mer forskning på detta område. Vi vet väldigt lite om epidemiska sjukdomar och om hur de sprids. Det görs ett omfattande arbete, men det måste investeras mer pengar, och kommissionen, och i högsta grad Europeiska unionen, skulle kunna vara den rätta källan.
Min sista punkt är att vi behöver mer pengar. Det står helt klart, vilket också påpekas i John Bowis’ betänkande, att finansiering är den viktigaste prioriteringen. Mellan åren 1975 och 1999 var till exempel mindre än en procent av nya mediciner till för behandling av tropiska och epidemiska sjukdomar. Vi har verkligen en hel del arbete att göra. Det som vi i grunden behöver är mer pengar och forskning, men min grupp stöder till fullo det betänkande som lagts fram.
– Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
– Jag vill föreslå ett ändringsförslag genom vilket formuleringen ”samt inrättandet av en gemensam gränsräddningsstyrka” i stycke 9 i resolutionen ersätts med formuleringen ”samt inrättande av en europeisk räddningsstyrka, varvid gränszonernas sårbarhet skall beaktas särskilt”. Jag vill också påpeka att det har gjorts ett litet misstag i stycke 17 i den portugisiska översättningen. Därför bör man utgå från den engelska versionen av stycke 17 som originalversion.
. –Herr talman! Jag har ett muntligt ändringsförslag. Det är sant att ordalydelsen i stycke Q är lite brysk när det står ”Turismen är totalitarismens, diktaturernas och maktkoncentrationens fiende”. Därför vill jag mildra det lite så att ledamöterna kan godta ändringsförslaget genom att ändra till ”Utvecklingen av turismen kan vara ett sätt att bekämpa totalitarism, diktaturer och maktkoncentration”.
– Omröstningen är avslutad.
– Herr talman! Jag vill lyckönska och tacka alla de ledamöter som har varit med och skrivit denna resolution. Tyvärr är det inte den första och blir förmodligen inte heller den sista. Jag hoppas emellertid att det blir en uppföljning. Jag personligen har röstat för resolutionen eftersom den innehåller en punkt 12 där man vänder sig till kommissionen och ber att kommissionen fullt ut ska ta hänsyn till behovet av att finansiera åtgärder för att förebygga skogsbränder. År 1992 kom en förordning. Denna förordning upphävdes 2003 och i dess ställe kom Forest Focus som för närvarande tilldelas 61 miljoner euro för ekologiska skyddsprogram och bara 9 miljoner för kampen mot bränder.
Jag kommer själv från en skogsregion och jag måste säga er att skogsförvaltarna beklagar denna situation eftersom det krävs medel för att anlägga brandgator, till utrustning och till övervaknings- och kontrollsystem som är mycket effektiva när det gäller att förebygga skogsbränder.
Jag hoppas därför att kommission kommer att beakta denna resolution till fullo och att man kommer att ge förebyggandet av skogsbränder och upprättandet av förebyggande system den plats de förtjänar i vår budget. Annars kommer vi tyvärr att tvingas erkänna att vår medkänsla ofta är kortvarig.
–Jag anser att det gemensamma förslaget till resolution om naturkatastrofer är en otroligt viktig signal till medborgarna i EU och jag röstade för det. Dess betydelse understryks av att extrema väderförhållanden inte längre uppstår slumpmässigt utan är en väldefinierad vädertendens.
Den globala uppvärmningens påverkan på det dagliga vädret är uppenbar. Att nå Kyoto-målen har blivit en stor utmaning för hela världen. Om vi inte minskar utsläppen av växthusgaser kraftigt tror forskarna att detta bara är en försmak av det väder Europa kommer att få känna på under nästa halvsekel. Tiden är inne för att utveckla en tydlig strategi och vidta åtgärder, inbegripet finansiella instrument, som gör det möjligt för oss att förebygga, varna eller i alla fall skjuta upp naturkatastrofer.
Att det tog så lång tid att få fram hjälp till de slovakiska Tatrybergen visade oss att det kommer att krävas ett helhjärtat åtagande från EU:s sida för att reparera följderna av naturkatastrofer i framtiden. Det krävs också omedelbart ekonomiskt bistånd från Solidaritetsfonden när en medlemsstat begär det.
.– Vi svenska socialdemokrater röstade för resolutionen om naturkatastrofer eftersom vi kan ställa upp på den allmänna inriktningen. Vi delar uppfattningen att katastroferna i hög grad beror på klimatförändringarna som för med sig extrema väderförhållanden. För att råda bot på klimatförändringarna måste det global arbetet med Kyotoprotokollet fortsätta och intensifieras. Vi tror också att EU:s medlemsstater gemensamt kan hjälpas åt för att klara de akuta kriser som uppstår i naturkatastrofernas spår. Däremot tycker vi att en del förslag i resolutionen är för detaljerade och långtgående. Vi ställer oss tveksamma till att jordbruksstöd ska gå till att anlägga brandgator och vi vill inte ha en EU-finansierat system för jordbruksförsäkringar.
.– Vi välkomnar internationell solidaritet då ett land drabbas av naturkatastrofer, eller andra händelser med förödande konsekvenser. Vi anser dock inte att EU ska använda denna typ av händelser till att förstärka unionens inflytande över olika politikområden. Kommissionen ska inte genomföra detaljerade analyser om orsakerna till att skogsbränder inträffar. EU ska inte utveckla en gemensam politik för hur skogsbränder ska motarbetas. EU-organ med ansvar för att övervaka olika klimatfaktorer ska inte bildas. Det är beklagligt att EU-parlamentet försöker ta varje tillfälle i akt till att flytta fram EU:s positioner.
.– Vi välkomnar antagandet av resolutionen som vi har bidragit avsevärt till.
Vi vill betona antagandet av följande förslag som vi lade fram på nytt för plenarsessionen:
- insisterar på att fonden används för områden och länder som drabbats av naturkatastrofer,
- uppmanar kommissionen att påskynda alla relevanta administrativa förfaranden i gemenskapen, särskilt de som gäller behovet av en ny programplanering för strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, och att göra den överdrivet stela förvaltningen av dessa fonder mer flexibel,
- betonar behovet av gemenskapsstöd till återbeskogning av de drabbade områdena.
Vi förlitar oss på att de kommer att genomföras.
Vi beklagar också att följande förslag förkastades:
- ett av EU finansierat offentligt system för jordbruksförsäkring bör inrättas så att jordbrukarna garanteras en minimiinkomst i nödsituationer som har förorsakats av bland annat torka, bränder eller översvämningar,
- uppmanar rådet att i förslaget till den kommande budgetplanen för 2007–2013 beakta behovet av att skapa mekanismer till stöd för den drabbade befolkningen, som syftar till att förhindra att nya stora katastrofer äger rum på grund av klimatförändringar och till att minimera deras följder.
.– De omfattande bränder och översvämningar som Europa har upplevt denna sommar understryker ytterligare behovet att ta en global strategi för klimatförändringar på allvar.
Det är lämpligt att se till att Solidaritetsfondens regler tydligt medger stöd till befolkningar som direkt berörts av naturkatastrofer, och att medel snabbt kan frigöras när en begäran har inkommit från en medlemsstat.
.– Det är bra att Europaparlamentet till sist har insett att något behöver göras åt naturkatastrofer. Det är brådskande att EU utvecklar sin befintliga kapacitet i den offentliga sektorn, inte minst med tanke på de storskaliga bränderna i Sydeuropa och den stora översvämningen i Centraleuropa. Den amerikanska regeringens övergripande misslyckande inför de katastrofala översvämningarna i New Orleans är en annan anledning till varför det är dags att sätta stopp för den nyliberala tvångstanken att dra ned på kostnaderna och en efter en splittra institutioner som räddar liv.
Vi måste förhindra den sammanslagning av civila och militära strukturer som förespråkas av sådana talesmän för EU:s militära politik som Javier Solana, EU:s höge representant för utrikes- och säkerhetspolitik, och parlamentsledamoten från de Gröna, Angelika Beer, eftersom detta inte bara skulle resultera i att civila strukturer militariseras utan även skulle utsätta civila hjälparbetare för den mycket stora risken att betraktas som en del av väpnade styrkor och därmed, vilket har skett i Afghanistan, som en part i konflikten.
För att frigöra mer medel för katastrofhjälp bör sådana EU-projekt som satellitnavigationsprogrammet Galileo, som även kan användas och är avsedda för militära syften, stoppas. Galileo subventionerar inte bara vapentillverkaren och rymdteknikföretaget EADS, utan systemet införs också i ett alltför sent skede för att kunna bli en framgång. Galileo är också avsett att spela en nyckelroll i framtida europeisk säkerhets- och försvarspolitik som ska inriktas på väpnad intervention.
.– Portugal har återigen drabbats av en katastrof, hundratusentals hektar har förvandlats till aska, familjer har gjorts hemlösa, områden på landsbygden har förstörts och värst av allt, den har skördat liv. Detta förtjänar vår uppmärksamhet och vårt engagemang för att finna lösningar som kan begränsa konsekvenserna till ett minimum i den utsträckning det är möjligt. En seriös och samordnad ansträngning krävs också för att se till att detta inte händer igen.
Det är tydligt att klimatförändringarna och den extrema värme som de har medfört är den direkta, omedelbara orsaken till katastrofen. Försumlighet från människornas sida är emellertid en faktor som man inte bör bortse från.
Jag tror personligen att det engagemang som Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater har visat på initiativ från ledamöter från folkpartiet i Portugal (CDS-PP) i slutändan kommer att bidra stort till att öka medvetandet hos gemenskapsinstitutionerna och till att få fram medel.
Denna resolution, som också hänvisar till katastrofer i andra medlemsstater vilka förtjänar vår solidaritet av liknande orsaker, kommer att vara till hjälp i beslutsfattandet och i genomförandet av de åtgärder som krävs. Bland dessa åtgärder skulle jag vilja understryka det brådskande behovet av att återinföra stöd till att anlägga brandgator och uppmaningen till en mobilisering av Solidaritetsfonden. Apropå det har jag inget annat val än att dra slutsatsen att Portugals regering har varit förskräckligt försumlig när det gäller dessa två aspekter.
.– Som ledamot av Europaparlamentet företräder jag en del av Frankrike, Centralmassivet, som är väldigt beroende av turismutveckling och jag är glad över att ha gett mitt stöd till Luís Queirós betänkande och även jag vill gratulera honom till ett utmärkt arbete.
De yrkesverksamma inom turismen har väntat ivrigt på denna omröstning. Turismen är faktiskt en av de näringar i EU som gör störst framsteg. Den omfattar mer än 2 miljoner företag varav majoriteten är små och medelstora företag.
Jag är mycket nöjd med de ändringsförslag där en förenkling av de särskilda mervärdesskattereglerna för resebyråers och researrangörers vinstmarginal efterfrågas, och även bibehållandet av konkurrenskraften hos de företag som är etablerade i EU jämfört med företag från tredjeländer.
Jag hoppas också att rådet kommer att fatta beslut om reducerad mervärdesskatt utan vidare dröjsmål så att medlemsstaterna kan tillämpa reducerad moms för restauranger, en möjlighet som redan finns för andra verksamheter inom turismen. Restaurangägarna har fått många löften och nu väntar de sig konkreta resultat av oss. Låt oss inte göra dem besvikna!
Slutligen är det nödvändigt att Europeiska rådet och Europeiska kommissionen antar ett globalt ställningstagande för turism...
.– Turism är en mycket viktigt näringsgren för ett flertal av EU:s länder, men turism tillhör inte det gemenskapspolitiska området. Ändå uppmanas kommissionen i denna rapport att vidta en rad åtgärder på området turism. I rapporten föreslås också att det ska inrättas en särskild post för turismrelaterade åtgärder i EU-budgeten. Vi anser att turism är ett exempel på något som medlemsstaterna ska hantera själva och inget område som EU ska lägga sig i. Därför har vi röstat nej till betänkandet.
.– Moderaterna har röstat emot betänkandet om turism och understryker därmed att turismen, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, är medlemsstaternas kompetensområde. Eftersom det inte är något gemenskapsområde motsätter vi oss även rapportens olika steg och tendenser att gå i den riktningen, exempelvis ser vi därför inga skäl för kommissionen att utarbeta ett turistpaket som skulle omfatta en översyn av gällande direktiv om konsumenträttigheter inom turismen. Dessa åtgärder bör utvecklas i medlemsstaterna med berörda parter.
.– Jag röstade för Luis Queirós betänkande som i det stora hela förtjänar mitt och min grupps stöd.
Om man kommer från Madeira som jag gör, en region där turismen är en av huvudkomponenterna i en hållbar tillväxt, är det självklart att stödja betänkandet och det gör jag huvudsakligen av följande skäl: För det första på grund av turismens betydelse på EU-nivå, nationell och regional nivå, och dess bidrag till ekonomisk tillväxt, skapande av arbetstillfällen och teknisk innovation. Något som i sin tur bidrar till att uppnå Lissabonstrategins målsättningar. För det andra, på grund av den utvecklingspotential som turismen utgör för regioner med ekonomiska svårigheter och geografiska särdrag såsom de yttersta randområdena. För det tredje på grund av det bidrag som EU och gemenskapsåtgärderna ger till utvecklingen av turistnäringen och som stöder, samordnar och kompletterar medlemsstaternas åtgärder. För det fjärde, inom samma område, därför att EU ger incitament till att skapa de effektivaste strukturerna och tillhandahålla tillräcklig finansiering. För det femte på grund av turismens roll för miljöskydd, för regional planering och för att bevara och blåsa nytt liv i kulturella värden, traditioner, sedvanor och natur- och kulturarv och till sist, på grund av säkerhetsfrågor och skyddet av turistens rättigheter som konsument.
.– Vi röstar nej till detta betänkande. Denna fråga är inte något EU ska befatta sig med. I betänkandets punkt E skrivs att turismen i dag inte är ett gemenskapspolitiskt område utan i enlighet med subsidiaritetsprincipen tillhör medlemsstaternas kompetensområde. Detta är en helt korrekt bedömning.
Trots detta innehåller betänkandet en uppsjö av förslag för en turismpolitik på EU-nivå:
- turisttjänster klassificeras på EU-nivå
- ett särskilt utbildningsnät för turismrelaterad kompetens
- organ som företräder turisterna i deras egenskap av konsumenter inrättas
- en kontaktgrupp inrättas med deltagande av medlemsstaterna och turistföretagen
- ett nätverk upprättas för utbyte av goda lösningar mellan organisationer för riskfyllda idrotts- och fritidsaktiviteter.
Vi motsätter oss alla sådana förslag
Trots att förslaget till EU-konstitution fallit anges den som grund för att turism är en EU-fråga. Det föreslås att en särskild post för turism ska inrättas i EU:s budget. Toppmötet i juni visade tydligt att medlemsländerna inte vill betala för allehanda nya politikområden.
Betänkandets motivering, att turismen bidrar till tillväxt och sysselsättning och därför är central för Lissabonprocessen, kan appliceras på i stort sett alla områden. Vi menar att subsidiaritetsprincipen är överordnad sådana tankesätt.
.– Vi välkomnar antagandet av vårt förslag, där vi:
- ”betonar att det är av stor vikt att bevara kulturarvet (särskilt i de fall Unesco utsett en plats till världskulturarv) för en hållbar utveckling av turismen i EU” och uppmanar ”kommissionen att frigöra mer pengar för att bevara kulturarvet”.
Med detta sagt beklagar vi förkastandet av bland annat följande förslag som vi har lagt fram och där vi gav uttryck för:
- ”oro över omfattningen av osäkra arbeten i turistnäringen som ett resultat av kontraktsförhållanden, lönenivåer, arbetsvillkor och säsongsarbete” och fastställde att ”för att förbättra kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls och främja bättre social sammanhållning måste man investera i högkvalitativa arbetstillfällen och hjälpa arbetstagarna i näringen att skaffa sig utbildningsbevis (yrkesutbildning, bättre arbetsvillkor, främjande av stabila kontraktsförhållanden)”,
- och fastställde att ”turistnäringen bidrar stort till ekonomisk utveckling, till sysselsättning på regional nivå och till territoriell sammanhållning” samt att det är nödvändigt att ”stödja näringens utveckling, både på bred front genom olika gemenskapsåtgärder och fonder och särskilt genom upprättandet av ett gemenskapsprogram med syftet att främja näringen och samverkande effekter mellan de olika berörda ekonomiska och sociala aktörerna”.
.– Jag håller med om huvuddragen i betänkandet. Emellertid vill jag uttrycka vissa förbehåll när det gäller förhållningssättet till utvecklingen av turism, som är alltför inriktat på att skydda miljön och konsumenten.
Konsumenternas och miljöförsvararnas röster hörs redan tillräckligt inom EU-institutionerna. Konsument- och miljöskydd har egna rubriker i fördragen och hela generaldirektorat inom kommissionen arbetar med respektive område.
Varför vill vi då överbetona dessa områden? Jag anser personligen att all turismpolitik i första hand bör inriktas på den ekonomiska verksamhet som turistnäringen ger upphov till och att ett balanserat förhållningssätt till de olika områdena bara kan åstadkommas om tjänstetillhandahållarnas (hotellägare, restaurangägare, researrangörer, yrken av alla slag, privat transport osv.) intressen försvaras till fullo.
Föredraganden har rätt i att konstatera att turism skapar tillväxt, men för att det verkligen ska vara fallet måste vi låta våra nationella ekonomiska aktörer bli konkurrenskraftiga och se till att de inte hindras av regelverk och beskattning av den typ som finns framför allt i Frankrike.
.– Moderaterna har röstat emot initiativbetänkandet om könsdiskriminering i hälsovårdsystemet. Jämställdhetsfrågor, sjuk- och hälsovårdsfrågor, i likhet med många andra frågor där det finns olika lösningar och traditioner i de olika medlemsstaterna, ska behandlas på nationell nivå. EU ska bara syssla med sådana frågor där de enskilda medlemsstaterna inte kan göra det bättre själva.
Ovanstående rapport tar upp många viktiga aspekter som rör kvinnors hälsa och tillgången till vård. Tillskillnad från rapportören Eva-Britt Svensson anser vi att många av dessa aspekter bäst åtgärdas av den enskilda medlemsstaten, det enskilda sjukhuset eller den enskilda individen. Ett sätt att utveckla och förbättra hälso- och sjukvården, utan att EU exempelvis lägger sig i nationella hälsostrategier eller att kommissionen åläggs att göra utredningar om vissa tendenser inom hälsovården, är genom bästa praxis och utbyte av information mellan medlemsstaterna, sjukhus, forskningsinstitut och andra berörda parter, vilket vi varmt välkomnar.
.– Jag röstade för detta initiativbetänkande, i vilket skiljaktigheter när det gäller läkares föreskrifter, behandlingar och kostnader mellan män och kvinnor belyses.
Även om jag motsätter mig mänsklig kloning, anser jag att det finns fördelar med att undersöka möjligheterna för stamcellsbehandling av degenerativa sjukdomar.
.– Att ledamöter i Europaparlamentets socialdemokratiska grupp har röstat nej till punkt 10 i Svenssonbetänkandet eller lagt ned sin röst har att göra med olika tolkningar av den FN-resolution som punkten hänvisar till och med det beklagliga faktum att det under de förberedande överläggningarna inte var möjligt ta itu med skillnaderna mellan de olika språkversionerna av betänkandet. I min roll som PSE-gruppens skuggföredragande och för att undvika missförstånd vill jag därför framföra detta förtydligande:
Om någon i min grupp röstar nej till punkt 10, eller väljer att inte rösta, innebär detta självklart inte att han eller hon är för kloning av människor. Vi stöder förbehållslöst FN:s resolution A/59/516/Add 1 (”Förklaring om kloning av människor”) där det fastställs att metoder som strider mot människans värdighet, såsom reproduktiv kloning, inte kan tillåtas.
Eftersom vi inte vill att dylika ting tolereras under några omständigheter krävs det mer specifikt i den tyska språkversionen att ”kloning av människor inte ska komma i fråga för stöd och finansiering från EU-program”. Detta krav är uttryckligen formulerat i futurum eftersom avsikten är att dylika metoder aldrig ska komma att tillåtas i EU och att det naturligtvis aldrig borde bli möjligt att finansiera dem i smyg.
Det är beklagligt att man i många språkversioner, däribland engelska, franska och svenska, får intrycket att vi i dag tillåter att kloning av människor främjas inom ramen för EU-program. Detta är självklart inte fallet och därför kan vi inte ställa oss bakom punkt 10 i betänkandet.
.– Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder ansträngningarna att ta itu med könsdiskriminering i hälsovårdssystemet inom hela EU. Dålig tillgång till hälso- och sjukvård samt alla former av utnyttjande av kvinnor är frågor som borde tas upp av medlemsstaterna vid utveckling av den offentliga politiken. Det är högst önskvärt att medlemsstaterna delar uppgifter och bästa metoder när det gäller hur dessa problem borde hanteras, och i vissa avsnitt i detta betänkande ges faktiskt vissa användbara idéer.
Det finns dock ett antal förslag i detta betänkande där vi förklarar oss oeniga, och som har lett till vårt beslut i den slutliga omröstningen. Användandet av strukturfonder för förebyggande åtgärder på hälso- och sjukvårdsområdet samt att ställa särskilda villkor när det gäller anställning av medicinsk personal är frågor som med rätta ligger inom medlemsstaternas ansvarsområde.
.– Initiativbetänkandet som behandlar könsdiskriminering i hälsovårdssystem tar upp många angelägna frågeställningar som berör kvinnors hälsa. Inte minst det faktum att det är mannens fysionomi som är utgångspunkten inom den moderna medicinen, trots att det uppenbarligen existerar betydande biologiska skillnader mellan könen. Detta är ett missförhållande som mitt parti, folkpartiet liberalerna, har påtalat vid ett flertal tillfällen. Trots betänkandets goda intentioner att främja kvinnors hälsa inom unionen röstar jag emot betänkandet. Jag väljer att göra detta eftersom jag anser att betänkandet i allt för många avseenden strider mot subsidiaritetsprincipen. Åtskilliga av förslagen som presenteras bryter mot medlemsstaternas suveränitet och inkräktar även på individens rätt att själv fatta beslut som påverkar den egna livsföringen. Det är inte Europaparlamentets uppgift att besluta om kvinnor ska ha rätt till kejsarsnitt eller att vårdpersonal ska ha kortare arbetstid och högre löner. Samtidigt präglas betänkandet på andra områden av allt för svepande formuleringar, jag syftar här främst på avsnitten om överstimulering av äggstockar och att avlägsna äggceller.
.– Jag vill gratulera Eva-Britt Svensson till hennes viktiga betänkande om könsdiskriminering i sjuk- och hälsovårdssystemen som jag ger mitt fulla stöd. Jag vill särskilt betona behovet av att se till att båda könen kan åtnjuta fördelar av behandling men att de också har lika möjligheter att tillhandahålla medicinsk behandling och vård.
Jag vill också peka på behovet av att satsa på hälsovårdsforskning där hänsyn tas till patientens kön. Därför stöder jag initiativet att ta med forskning om hälsosituation efter kön i det nya programmet för hälsa och konsumentskydd (2007–2013) och att ta det i beaktande när man planerar för det sjunde ramprogrammet för forskning.
.– Redan i Romfördraget 1957 satte man som mål att undanröja bristen på jämställdhet mellan kvinnor och män. Sedan dess har en hel del hänt, framför allt som ett resultat av programmen för kvinnors hälsa under 1990-talet, men mycket återstår fortfarande att göra.
Andelen kvinnor som arbetar inom sjuk- och hälsovården är exempelvis allmänt sett i och för sig mycket hög – i Österrike mer än 78 procent – men den är näst intill obefintlig på tjänster i ledande ställning och i övriga yrken med hög status och därmed höga löner.
Detta motsäger det man har kallat ”åldrandets feminisering”, eftersom män är i majoritet i befolkningen upp till ungefär 45 års ålder och kvinnor i åldrarna därefter. Detta gör det särskilt viktigt att ytterligare beakta specifika kvinnoproblem.
De allmänna screeningprogram för tidig upptäckt av bröstcancer hos kvinnor mellan 50 och 69 år som vissa medlemsstater har inrättat var ett ytterligare framsteg, och att detta är viktigt är ställt utom allt tvivel, eftersom man i betänkandet föreslår och enträget uppmanar andra att vidta liknande åtgärder. Något som emellertid bör vara en tankeställare för oss är att den bröstcancer som drabbar kvinnor mellan 35 och 55 år oftast är den mest livshotande, och vi måste följaktligen göra mer för att öka kunskapen om farorna bland denna åldersgrupp och införa screeningprogram därefter.
– Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder till stor del detta betänkande, där man föreslår en mycket nödvändig reform av ett föråldrat system, genom vilket EU ger 127 miljoner euro till Europaskolor. Det är emellertid nödvändigt att ett budgettak för EU:s bidrag införs; att de medlemsstater som är värdar för skolorna i högre grad bidrar till de lokala kostnaderna; att det finns ett realistiskt bidrag från föräldrar till barn tillhörande kategori III. Vi uppmanar även kommissionen att ge ett passande svar på den rådgivande kommitténs rekommendationer när det gäller att ge valuta för pengarna och att skydda EU:s skattebetalares intressen.
Det är oacceptabelt att avgifterna har stigit med 62,2 procent för perioden 2005–2006 jämfört med perioden 2002–2003. Höjningen är upprörande, eftersom den är oöverkomlig för de flesta berörda familjer och eftersom den beslutades medan avtalet från 1994, som skulle gälla i 10 år, fortfarande var i kraft.
Europaskolorna tillhandahåller en offentlig tjänst, och ensidiga beslut av detta slag som kränker familjernas stadgade rättigheter bör därför inte få fattas.
Oavsett vilka kompromisser som kan vara möjliga i budgetfrågor anser vi att vi måste framhärda på ett antal punkter: 1) Europaskolor bör finnas i samtliga medlemsstater; 2) Så många språksektioner som möjligt bör finnas, enligt principen om respekten för den kulturella identiteten; 3) Högsta tillåtna klasstorlek bör minskas från nuvarande 32 elever; 4) Vissa anpassningar av läroplanerna bör företas – för närvarande ingår t.ex. inte konsthistoria, trots att detta skulle främja en större förståelse för de gemensamma kulturella värderingar som i århundraden har väglett Europas folk; 5) En yrkesinriktad studentexamen bör inrättas vid sidan av den nuvarande humanistiskt och naturvetenskapligt inriktade europeiska studentexamen. Båda dessa program skulle fortsättningsvis utgöra en specifik och erkänd referenspunkt för en europeisk ungdomsutbildning.
.– Systemet med Europaskolor håller på att få ett eget liv med diskussionen om att ”det europeiska skolsystemet främjar tanken om EU-medborgarskap” (citat punkt C i betänkandet).
Vi kan förstå behovet av Europaskolor för att ge undervisning till EU-tjänstemäns barn på deras modersmål. Men systemet har blivit konstigt när till exempel bara 1,6 procent av eleverna vid Europaskolan i Culham utgörs av barn till personal vid EU:s institutioner och organ. Med utvidgningen av EU har antalet officiella språk blivit så stort att hela situationen med Europaskolor måste omprövas. Utplacering av decentraliserade EU-organ skulle nu också medföra att Europaskolor måste grundas i samtliga medlemsländer.
Vi anser att utbildning av EU-tjänstemäns barn måste lösas på ett smidigare sätt. EU:s institutioner och organ får helt enkelt som arbetsgivare betala skolavgifterna (upp till en viss nivå) för barnen till deras personal. Om sedan föräldrarna väljer att placera sina barn på en statlig, kommunal eller privat friskola får de lösa det lokalt. I regel finns möjlighet att välja mellan en lokal eller en internationell skola på de platser där EU:s institutioner och organ är lokaliserade. Systemet med Europaskolor verkar ha överlevt sig självt.
Vi har därför röstat nej till detta betänkande.
.– EU har sedan 1957 inrättat speciella skolor för gemensam utbildning av barn till personal vid Europeiska gemenskaperna, samtidigt som man har tagit in ett mycket begränsat antal utomstående elever. Vad var då tanken bakom denna undantagspolitik, där man tillämpar ett korporativistiskt preferenssystem – en politik som samma EU till yttermera visso tar avstånd från på andra områden? Lev som jag lär, inte som jag lever!
Systemet med Europaskolor främjar därför tanken om ett europeiskt medborgarskap, som för Europa är vad tanken om det nationella medborgarskapet bör vara för Frankrike och de andra fria nationerna i Europa. Dessa skolor inrättas inte för att bygga det nationernas Europa som vi strävar efter, utan för att främja den europeiska integrationen – en politik som nyligen, den 29 maj 2005, avvisades av fransmännen.
Med dessa skolor diskrimineras inte bara tjänstemän utanför EU, utan alla barn inom EU. De ger också upphov till ett system med upprörande privilegier som med få undantag förbehålls tjänstemännen vid EU:s institutioner i syfte att upprätta en enda, tvingande europeisk modell, nämligen ett federalt Europa genom integration.
.– Europaskolorna finns till för att ge barnen till personalen vid EU:s institutioner utbildning på deras modersmål. Till skillnad från vissa ledamöter välkomnar jag detta. Barnen till EU:s tjänstemän förtjänar en kvalitetsutbildning på sitt modersmål, och skolornas existens hjälper institutionerna att anställa och behålla lämplig kvalificerad personal.
Föredraganden gör rätt i att fokusera på två frågor som skolorna hittills har misslyckats att lösa: för det första att tillgodose och vidta åtgärda för elever med särskilda undervisningsbehov, något som måste förbättras, och för det andra behovet att införa läroplaner och kvalifikationer med starkare yrkesinriktning.
.– Europaskolorna är uppenbarligen värdefulla och av godo och bör betraktas som en resurs för de anställda inom gemenskapen. Som med alla institutioner måste man emellertid regelbundet utvärdera verksamhetens kvalitet och effektivitet och på ett vettigt och välbetänkt sätt föreslå lämpliga och ändamålsenliga reformer för att åstadkomma förbättringar. Eftersom detta är det viktigaste syftet med det betänkande vi har framför oss röstade jag ja.
Jag är emellertid angelägen om att understryka en aspekt i betänkandet, nämligen att de uppgifter och skyldigheter som åligger medlemsstaterna inte får övertas av gemenskapen.
– Detta förslag förtjänar Europaparlamentets stöd. Den flerspråkiga och mångnationella utbildning som bedrivs i dessa skolor kan stå som förebild för medlemsstaternas utbildningssystem. Programmet har emellertid sina svagheter. Det finns inga standardregler för elevintagning som gäller alla sådana institutioner, alltför stora klasser och för elever som tvingas ha undervisning på ett annat språk än modersmålet. Det finns inte heller några rekommendationer som rör utbildning av barn med särskilda behov. Dessa brister måste rättas till.
Efter EU:s utvidgning måste man beakta behovet av att inrätta liknande skolor i de nya medlemsstaterna. Gränsförvaltningsbyrån i Warszawa bör kunna erbjuda just en sådan möjlighet, eftersom undervisning måste anordnas för barn till tjänstemännen där. Institutioner av detta slag kommer att spela en viktig roll för att främja tanken på europeisk integration bland framtida generationer.
.– Som upphovsman till betänkandet om turism i Europa har jag med intresse följt Thierry Cornillets arbete. Jag menar att vi båda två i vårt arbete utgår från uppfattningen att turismen är en industri som kan ingjuta nytt liv i samhällena, och att detta inte bör förbises.
Jag anser emellertid att det i betänkandet föreslås åtgärder som ligger utanför unionens ansvarsområde och som inverkar negativt på de privata initiativ som är själva kärnpunkten i denna industri.
Cornilletbetänkandets räckvidd utvidgas ytterligare – det spänner över vår politik för utvecklingsbistånd. Turismen kan på så sätt märkbart bidra till demokratisering och politisk balans i samhällena, eftersom den gynnar skapande av nya arbetstillfällen, stöder teknikutvecklingen och bidrar till yrkesutbildning.
Det är emellertid genom privata initiativ som utvecklingen kommer att föras framåt, och jag är helt övertygad om att vi inte behöver lagstiftningsåtgärder eller andra ingripanden som skulle kunna motverka sitt syfte. Jag lade därför ned min röst vid omröstningen om Cornilletbetänkandet.
– Nästa punkt på föredragningslistan är fortsättningen på debatten om allvarliga och försummade sjukdomar i utvecklingsländerna.
. – Herr talman! Jag vill helhjärtat instämma i de gratulationer som kom John Bowis betänkande till del i morse. Jag är övertygad om att detta inte kommer som någon överraskning för honom, eftersom han har lagt fram ett mycket nyanserat och framsynt betänkande om ett viktigt ämne, och det är min förhoppning att det kommer att stödjas av en överväldigande majoritet i kammaren.
Ämnet allvarliga och försummade sjukdomar i utvecklingsländer handlar till mycket stor del om mänskliga rättigheter. Rätten till hälsa och tillgång till läkemedel är i första hand sociala frågor, eftersom det framför allt är utvecklingsländerna och, som så ofta i dessa länder, de allra fattigaste människorna som drabbas av de försummade sjukdomarna. Jag anser därför att det är bra att man i Bowisbetänkandet uttryckligen sätter in dessa frågor i sitt sammanhang bland andra politiska frågor, såsom skuldavskrivning för de fattigaste länderna.
Om länderna även i fortsättningen avsätter 40 procent av sin bruttonationalprodukt (BNP) till betalning av ränta och amortering på utlandsskulden kommer varken situationen eller sjuk- och hälsovårdssystemen i länderna att förändras, oavsett hur många resolutioner vi antar i kammaren.
Det gläder mig att John Bowis ägnar en stor del av sitt betänkande åt problemet med hiv/aids och att han som vanligt intar ett mycket progressivt förhållningssätt. Vi måste oförtröttligt påminna om att det viktigaste i kampen mot hiv/aids är att förebygga sjukdomen. Uttalandet i Bowisbetänkandet om att oerhört många fler nya infektioner bröt ut under 2004 illustrerar den politiska situation som parlamentet länge har kritiserat, nämligen att varken bidragen eller stödet till lämpliga förebyggande åtgärder är tillräckliga. Kritiken riktar sig i första hand mot Bush-administrationen i Förenta staterna.
Jag menar att det är fel att hantera detta på ett dogmatiskt sätt och enbart som en principfråga och bortse från den faktiska situation som råder i utvecklingsländerna. Jag tackar John Bowis för att vi i Europaparlamentet har fått möjlighet att göra gemensam sak med kommissionen och visa att Europeiska unionen väljer en annan väg.
I samtliga uttalanden, vare sig de kommer från den icke-statliga organisationen Läkare utan gränser eller från Världshälsoorganisationen (WHO), betonas att vi inte kommer att kunna lösa problemet genom att förlita oss på marknadskrafterna. Vi kommer tvärtom endast att få bukt med det genom omfattande offentliga investeringar och större engagemang från den offentliga sektorns sida, inte bara i Europa utan även i de drabbade utvecklingsländerna. Jag anser att detta påpekas alltför sällan och att vi i stället gång på gång får höra krav på neddragningar av de offentliga insatserna.
Om vi menar allvar när vi säger att vi vill lösa problemet behöver vi få detta bekräftat, och det gladde mig mycket att i dag höra kommissionsledamoten tala om att man överväger konkreta stödåtgärder, vilka även skulle innefatta investeringar i grundforskning.
. – Herr talman! John Bowis har verkligen författat ett utmärkt betänkande som förtjänar vårt odelade stöd. Jag anser att han gör rätt i att kräva att kommission utvidgar kampen mot hiv/aids, tuberkulos och malaria till att innefatta övriga försummade sjukdomar. Människor verkar inte riktigt känna till att sjukdomar som afrikansk sömnsjuka, leishmaniasis och denguefeber är ett omfattande hot mot många människors hälsa i de fattigaste länderna.
Om mediciner överhuvudtaget finns att tillgå är de antingen av mycket tvivelaktig kvalitet eller helt föråldrade. Det pågår praktiskt taget ingen forskning och utveckling (FoU) när det gäller dessa försummade sjukdomar. Läkemedelsindustrin är framför allt intresserad av att försäljningen går med vinst och investerar endast om det finns tillräckliga incitament. Tänkbara politiska åtgärder som skulle kunna få fart på investeringarna innefattar skattelättnader, innovationsbelöningar, stöd till förkvalificering samt löften om köp av patenträtter.
Som föredragande för den förordning som syftar till att genomföra WHO:s beslut om handelsrelaterade immateriella rättigheter (TRIPs) samt tillgång till läkemedel, är det min förhoppning att rådet och parlamentet mycket snabbt kommer att enas om en text som gör det möjligt att direkt tillämpa detta viktiga beslut i de 25 medlemsstaterna.
Vidare måste kommissionen och medlemsstaterna aktivt stödja genomförandet av Doha-förklaringen och motverka att WHO:s medlemsstater vidtar åtgärder som skulle kunna urholka dessa åtaganden, och de afrikanska ledarna å sin sida måste ta sitt ansvar i kampen mot de allvarliga och försummade sjukdomarna. Det är viktigt att också de prioriterar sjuk- och hälsovården. Det är i detta sammanhang oansvarigt av vissa afrikanska regeringar att skattebelägga försäljning och import av läkemedel och därmed göra dem oåtkomliga för de fattiga.
Världssamfundet kommer emellertid att behöva komplettera de offentliga och privata investeringarna på nationell nivå med ett långsiktigt ekonomiskt stöd. Vi i Europaparlamentet måste fortsätta att envist kräva att 35 procent av utvecklingsbiståndet ska gå till hälsa och utbildning. Endast på detta sätt kan vi ge nytt hopp till de tiotusentals människor som fortfarande dör i sjukdomar som kunde och borde ha utrotats för länge sedan.
. – Herr talman! Jag vill tack John Bowis för ett mycket bra arbete, framför allt för att han går bortom välkända sjukdomar som aids, malaria och tbc och tar upp sömnsjuka, leishmaniasis och Chagas sjukdom. De är bortglömda sjukdomar här i väst, men de gör sig brutalt påminda i syd med miljoner offer årligen.
Tsunamin synliggjorde människors lidanden, och hjälpen flödade in. Kan vi synliggöra dessa sjukdomar och mobilisera samma resurser, så kan miljoner människors lidande minska. Igår röstade vi om behovet av pediatrisk medicin, och parlamentet gav tyvärr extra patentförlängningar värda många miljarder till bolagen som kompensation. Då måste vi rimligtvis kunna hitta de knappt tre miljarder euro som behövs för att finna behandlingar till dessa sjukdomar som drabbar u-världens barn och vuxna.
Tbc och aids finns här i västvärlden, och därmed finns det också behandlingar. De drabbar emellertid främst vuxna, och vi saknar behandlingar anpassade för barn. Det måste satsas offentliga medel på detta område. U-världens barn har nämligen ingen möjlighet att finansiera sina medicinska behov själva. Pengarna kan t.ex. komma ifrån en 1-procentig vinstskatt på läkemedelsbolagen som får betalt när de funnit botemedel. Det finns många andra lösningar.
Det är vårt gemensamma ansvar att det omedelbart skapas resurser för att bekämpa dessa sjukdomar. En civilisations utveckling kan bedömas utifrån hur den behandlar sina mest utsatta medlemmar. Jordens mest utsatta grupp är just dessa fattiga och sjuka barn. Kan vi inte ens hjälpa dem har humanismen försvunnit, och vi borde flytta tillbaka till grottorna.
. – Herr talman! Jag skulle kort vilja kommentera betänkandet på min kollega Jirí Maštálkas vägnar, som på grund av brådskande göromål i Tjeckien inte kunde delta i denna sammanträdesperiod.
För det första skulle jag vilja gratulera föredraganden, John Bowis, till hans betänkande. Det är ett välbalanserat, välskrivet och väl presenterat betänkande.
För det andra talar vi om ett problem som direkt eller indirekt berör tre fjärdedelar av världens befolkning, och de möjliga lösningarna av det. Detta innebär att omedelbara praktiska åtgärder måste vidtas samt att finansiell och annan hjälp ges.
För det tredje kräver dessa sjukdomar ett komplext tillvägagångssätt. Samarbete mellan internationella organisationer, icke-statliga organisationer och den privata sektorn behövs, liksom engagerade individer som till exempel forskare och framställare. För maximal effektivitet måste det föreligga ett fullständigt engagemang, med uppmärksamhet och stöd, både finansiellt och i form av sakkunskap och expertis från de industrialiserade länderna, samt ett nära samarbete med utvecklingsländer, grundat på partnerskap.
För det fjärde kan inte problemet med allvarliga och försummade sjukdomar endast förknippas med fattiga utvecklingsländer. Vissa av Europeiska unionens grannstater räknas inte till utvecklingsländerna, men ändå liknar deras epidemiologiska situation och de möjliga lösningarna de som finns i utvecklingsländerna. Vitryssland, Ukraina och Moldavien, liksom Ryssland, har allvarliga problem med hiv/aids, tuberkulos och andra sjukdomar. Vi borde innefatta dem i vår debatt och även när vi överväger finansiellt eller andra former av stöd.
Min femte punkt är att, även om vi har diskuterat hotet från bioterrorism i våra utskott och under våra sammanträdesperioder, jag undrar om vi är beredda på den oundvikliga spridningen av vissa av de sjukdomar som nämns i detta betänkande. Det förekommer ofta katastrofscenarier där spridningen av vissa tropiska sjukdomar och deras mutationer sammanbinds med global uppvärmning. Det finns till och med varningar för att vissa sjukdomar som malaria skulle kunna drabba vår kontinent. Vill vi vänta tills våra liv är direkt drabbade innan vi gör något? Folk i utvecklingsvärlden är också människor, och det är vår skyldighet att hjälpa till att skydda dem.
Vi borde inte begränsa de frågor som lagts fram i detta betänkande till tillgång på läkemedel och botemedel för sjukdomar, utan vi borde också beakta situationen för dem som är mindre gynnade än oss själva. Tack för er uppmärksamhet.
. – Herr talman! Trots att fattigdomsrelaterade sjukdomar skördar många offer får hiv/aids, malaria, tuberkulos och flera andra sjukdomar fortfarande alltför lite uppmärksamhet. I vissa fall är tillgången på säkra och effektiva mediciner otillräcklig, och skulle de gå att få tag på gör priset att de sjuka många gånger inte har råd med dem.
I Bowisbetänkandet framhålls att konsekvensen av detta blir att i princip endast fattiga människor drabbas, eftersom det inte finns några lönsamma marknader för medicinerna. Som vi har sett med tuberkulos och malaria kan förnyade sjukdomsutbrott förklaras med otillräckliga investeringar i FoU. Om en förändring ska ske fordras gemensamma insatser på internationell nivå. Detta illustrerar vikten av det dynamiska synsätt som efterlyses i Bowisbetänkandet.
Trots att vissa sjukdomar inte får tillräcklig uppmärksamhet ens i utvecklingsländerna vore det värdefullt om man i Europa tog initiativ till att stödja kontrollen av dem. Den sjukdom man först kommer att tänka på är lepra. Borde inte större uppmärksamhet ha ägnats åt denna sjukdom i betänkandet? Har kommissionen redan tagit initiativ till åtgärder för att bekämpa lepra?
I Bowisbetänkandet konstateras bl.a. att vi ska se till att EU, i samarbete med medlemsstaterna, agerar på ett verklighetsförankrat och lättförståeligt sätt.
Om vi emellertid anser att regeringarna och industrin ska uppfylla de åtaganden som ålagts dem av världssamfundet är hoppet om konkreta förbättringar på fältet relativt litet. Hälsa är inte något som kan tvingas fram, utan ett resultat av att man med stöd av lokalbefolkningen förbättrar sjuk- och hälsovården.
Avslutningsvis är det viktigt med en övergripande förståelse av problemet. Även om det finns ett starkt samband mellan sjukdom och fattigdom är det inte särskilt klokt att sätta likhetstecken mellan kontrollen över specifika sjukdomar och målet att uppnå en generell fattigdomsminskning. Förståelse är av avgörande betydelse för parlamentarisk kontroll när det gäller de politiska åtgärderna och deras effektivitet.
Jag vill än en gång tacka John Bowis för hans tankeväckande betänkande.
– Jag vill tacka John Bowis för hans viktiga betänkande, till vilket jag också ingav ett flertal ändringar och ändringsförslag, som till största delen godkändes av utskottet. Jag vill även tacka John Bowis för att han noterade dessa påpekanden.
Jag håller med honom om att en lösning av detta problem och stöd till utvecklingsländerna är en mycket invecklad fråga, men om stödet ska vara effektivt måste det vara allsidigt och målorienterat. Detta innebär att det inte bara krävs ytterst noggranna statistiska beräkningar av de olika sjukdomstyperna, graden av sjuklighet för dessa och den förväntade spridningshastigheten, utan också, som i hans betänkande, förslag på lösningar.
Dessa sjukdomar kan spridas över hela världen om de nonchaleras från början, vilket fallet var med exempelvis hiv-infektionerna. Att vi har lärt oss läxan blev uppenbart genom den snabba och kraftfulla reaktionen på svår akut respiratorisk sjukdom (sars) och fågelinfluensa. Vi i Europa kan inte sova lugnt i förvissningen om att vi har löst problemet med tuberkulos i och med att vi har tillgång till läkemedel och diagnosmetoder som gör att vi effektivt kan förebygga sjukdomen, när vi vet att oräkneliga barn i Afrika dör i denna sjukdom varje dag.
När jag nämnde allsidigt stöd avsåg jag också dricksvattenförsörjningen i utvecklingsländerna, eftersom bristen på dricksvatten direkt bidrar till uppkomsten och spridningen av vissa sjukdomar. Jag avsåg dessutom utbildningsprogram för barn och ungdomar som till exempel inriktas på reproduktiv hälsa, sexualundervisning och hygien. Det är också viktigt att tillhandahålla garantier inom ramen för detta stöd, t.ex. ekonomiska incitament för läkemedelsföretagen, vilka lade ned tillverkningen av vissa läkemedel mot sjukdomar som drabbar fattiga människor, eftersom ingen kunde betala för dem.
Sist men inte minst krävs det bättre villkor, i första hand när det gäller säkerheten, för den sjuk- och hälsovårdspersonal som tillhandahåller stöd i dessa områden.
– Herr talman! Jag instämmer fullständigt i detta utmärkta betänkande av föredraganden John Bowis, men jag inser att man inte med endast två minuter kan göra ämnet allvarliga och försummade sjukdomar i utvecklingsländer någon rättvisa. År 2002 dog 1,8 miljoner människor i enbart tuberkulos; 2,2 miljarder befinner sig i farozonen för malaria, som kan förebyggas och botas under förutsättning att tillräckligt med artemisininbaserad kombinationsterapi eller den nya kombinationsterapin finns tillgänglig; 39,4 miljoner människor lever med hiv-virus, och bara under det senaste året har 3,1 miljoner dött i aids, huvudsakligen i länderna i Afrika söder om Sahara. Endast 700 000 av de sex miljoner som behövde antiretroviral behandling kunde få det.
De mänskliga, sociala och ekonomiska följdverkningarna av detta är oberäkneliga. 60 miljoner människor, återigen i länderna i Afrika söder om Sahara, riskerar att drabbas av sömnsjuka på grund av tsetseflugan. 2 500 miljoner människor – två femtedelar av världens befolkning – riskerar att smittas av denguefeber, en annan moskitburen infektion, som nu är endemisk i 100 länder, utan att någon särskild behandling eller ens ett vaccin ännu finns.
Det finns ännu ingen särskild behandling eller något vaccin tillgängligt mot ebolavirusets härjningar, som har varit förstasidesstoff under de senaste åren i dessa trakter, och som har dödat 1 200 personer sedan viruset först upptäcktes. Listan över försummade sjukdomar fortsätter. Vi skulle också kunna tillägga, som vår föredragande gör, de 121 miljoner människor som lever med depression. Närmare nio procent av världens män och närmare tio procent av kvinnorna lider av depressiva tillstånd årligen. 873 000 människor begår självmord, och detta är förmodligen en alltför låg beräkning. 50 miljoner lever med epilepsi, över 80 procent av dem i utvecklingsländerna; 24 miljoner lever med schizofreni; 37 miljoner lever med demens, huvudsakligen alzheimer, och med en åldrande befolkning ökar antalet ständigt.
Slutligen, vi har räknat upp problemen, men vilka är orsakerna? Brist på rent vatten, brist på hygien, brist på grundläggande läkemedel, kostnaden för grundläggande läkemedel, frågor om läkemedelsresistens, ineffektiva bekämpnings- och läkemedel, läkemedelsförgiftning, men framför allt, huvudorsaken är brist på politisk vilja i i-världen att göra något åt det. Vårt gensvar på sarspandemin visar vad vi kan göra om vi prioriterar smittsamma sjukdomar. Detta ledde till inrättandet av Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar, och det finns, som vår utmärkte föredragande påpekade, ett trängande behov av samma dynamiska tillvägagångssätt när det gäller att ta itu med andra allvarliga globala sjukdomar. John Bowis ledde oss när det gällde Centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar, och han ledsagade oss här i detta betänkande. Tack, John, du har gjort ett utmärkt arbete.
– Herr talman! Även jag vill i min tur tacka min vän John Bowis och gratulera honom till det synnerligen uttömmande betänkande som han har lagt fram för oss. Dagens diskussion är särskilt aktuell inför den viktiga debatten i FN:s generalförsamling om millennieutvecklingsmålen.
Den är emellertid också aktuell genom problemet med utbrotten av fågelinfluensa och de risker som har uppstått genom att den spridits till Europa. Jag uppmanar därför kommissionsledamot Louis Michel att aktivera alla nödvändiga mekanismer och vidta alla de försiktighetsgärder som krävs för att skydda folkhälsan i Europa.
Varje dag ser vi, särskilt på den afrikanska kontinenten, en dramatisk ökning av sjukdomar i utvecklingsländerna. Situationen är en förolämpning mot mänskligheten och såväl världssamfundet som FN och EU måste därför vidta världsomfattande åtgärder som går längre än bombastiska uttalanden och som leder till att en samordnad strategi omgående utarbetas och genomförs.
Sjukdomsökningen är en följd av den dramatiska ekonomiska och sociala situation som människorna i utvecklingsländerna lever i. När stats- och regeringscheferna möts i New York för att granska millennieutvecklingsmålen kommer det säkerligen att bli en massa fagert tal och fromma önskningar, men en sak är klar, och det är att inget av de uppställda målen kommer att uppnås, och definitivt inte mål nr 6 om att stoppa och motverka spridningen av hiv/aids.
Internationella löften och åtaganden uppfylls inte. Trots G8-ledarnas löfte om att skriva av de fattigaste utvecklingsländernas skulder har inga framsteg gjorts hittills. Trots löften om att införliva WTO-avtalen om immateriella rättigheter i den internationella lagstiftningen, genom vilka fattigare länder ska få hjälp att importera billigare läkemedel, har inga framsteg gjorts.
Även de europeiska länderna dröjer med ratifikationen, och jag uppmanar kommissionen att utöva alla nödvändiga påtryckningar i denna riktning. Kommissionen måste också, inom ramen för det humanitära biståndet, visa sitt bestämda intresse för att bevilja stipendier för läkare och vårdpersonal i utvecklingsländerna.
Jag vill avslutningsvis säga några ord om ett synnerligen viktigt problem, nämligen ökningen av psykiska och neurologiska sjukdomar i krigs- och konfliktområden. Jag tänker framför allt på Palestina, där Israels ockupation, avspärrningen av de ockuperade områdena, fattigdom och fångenskap har inneburit att förekomsten av psykiska sjukdomar har ökat dramatiskt, särskilt bland kvinnor och ungdomar. Kommissionen bör försöka lösa problemet genom att i samarbete med Världshälsoorganisationen ge ekonomiskt stöd till behandlingsprogram.
Fattigdomen och den fortsatta sjukdomsspridningen är den moderna tidens slaveri. Vi bär ett stort ansvar. Ett ansvar mot världsfreden, säkerheten och stabiliteten.
Varmt tack till er, och varmt tack och gratulationer till kommissionsledamot Louis Michel som uträttar ett mycket viktigt arbete.
– Herr talman! Jag välkomnar detta betänkande oerhört mycket. Under senare år har EU slagit rekord i att avstå från eller minska royaltyn på läkemedel för fattiga länder, och jag uppmanar oss att inte vara klenmodiga när det gäller att utöva påtryckningar för fler eftergifter, oavsett argumentens komplexitet, av vilka jag inte tror fullständigt på alla, och jag säger detta både som europeiskt patentombud, och som politiker.
Så sent som i går röstade vi om åtgärder för att ersätta forskningskostnaden för pediatriska läkemedel. Det är klart att när marknadskrafterna själva inte ger kostnadseffektiv forskning i läkemedel till våra barn, är det inte överraskande att det finns färre resurser för utvecklingsländer och fattiga länder. För malaria och tbc, som redan ökar i utvecklingsländerna, finns det åtskilliga forskningsprojekt genom partnerskap på gång, som innefattar en vädjan om att tillverka de eventuella läkemedlen som utvecklingsländer har råd med. Ett sådant projekt leds av Oxfords universitet. Det syftar till att framställa ett malariavaccin och sköts i samverkan med ett bioteknikföretag i Oxford och ett tyskt läkemedelsföretag. Ett tbc-vaccin undersöks samtidigt av andra på andra håll.
Likaväl som att vara förebyggande är vaccinationer vanligtvis engångsbehandlingar, något som är ytterligare en fördel i miljöer och länder där läkemedelsförvaring och doseringssystem är svåra att följa eller tillförselvägarna är osäkra. Men vi måste erkänna att offentlig finansiering kommer att bli oumbärlig, särskilt för mindre kända sjukdomar, och jag anser att EU borde inbegripa detta i sina program.
Jag kan stödja detta betänkande, som många andra kommer att göra, enbart från mitt hjärta och genom min humana känsla, men det finns anledning att stödja det med era pengar, för när det gäller många av dessa sjukdomar kommer en fördröjning av åtgärder slå tillbaka på andra sätt senare.
– Herr talman, mina damer och herrar! I likhet med andra före mig vill jag först och främst gratulera min kollega John Bowis till hans förtjänstfulla och både uttömmande och nyanserade betänkande om allvarliga och försummade sjukdomar.
Inför FN:s toppmöte i New York där millennieutvecklingsmålen kommer att stå i centrum för debatten är detta betänkande ett inlägg i ett synnerligen aktuellt ämne. Jag behöver inte påminna er om att vi redan nu vet att dessa mål inte kommer att uppnås inom den tidsram vi hade satt upp och att de är på god väg att hamna på listan över löften som brutits av de rika nationerna.
Eftersom tre av de åtta viktigaste millennieutvecklingsmålen rör hälso- och sjukvårdsfrågor bör min kollega John Bowis genom sitt arbete kunna bidra till att öka medvetandet om hur verkligheten ser ut. Jag skulle vilja att Europaparlamentet dels visar att man har den nödvändiga kunskapen om situationen, dels klart och tydligt talar om för medlemsstaterna att de ska återuppliva målen. De hälso- och sjukvårdsproblem som de fattigaste länderna måste ta itu med förvärrar underutvecklingen i dessa länder.
En sak är klar – de som i dag har det största behovet av behandling får inte tillgång till den. Varför? Antingen för att den är dyr eller för att grundforskningen och forskningsutvecklingen är otillräcklig, för att inte säga obefintlig, när det gäller vissa allvarliga och försummade sjukdomar. Dessutom är det så, att om läkemedlen faktiskt finns och är överkomliga i pris får befolkningarna många gånger ändå inte tillgång till dem, eftersom de inte är anpassade till de speciella sanitära förhållandena i dessa länder.
Problemet är av ett mer allvarligt och strukturellt slag. Medan grundforskningen huvudsakligen bedrivs inom den offentliga sektorn handhas läkemedelsutvecklingen nästan uteslutande av den privata sektorn. Utan någon intäktsgaranti har läkemedelsindustrin inget som helst intresse av att investera i utvecklingen av nya molekyler. Alla innovationer är därför beroende av om man kan erhålla synnerligen lönsamma patent. Det är därför i praktiken omöjligt för befolkningar med svag köpkraft, som till övervägande delen kommer från de länder som utgör målgruppen för millennieutvecklingsmålen, att få tillgång till dessa inte desto mindre livsviktiga läkemedel. Följden av denna logik blir också att priserna pressas upp på ett konstlat sätt. Mina damer och herrar! I detta globaliseringens tidevarv måste varje människas hälsa vara allas angelägenhet. I fråga om läkemedel måste behoven styra vårt handlingssätt i den världsomfattande frågan om hälsa och utveckling.
Vi måste vidare stödja och uppmuntra utvecklingsländerna så att de anslår minst 20 procent av sin budget till hälso- och sjukvårdspolitiska åtgärder, åtgärder för investeringar i FoU eller åtgärder för anpassning av bestämmelserna om immateriella rättigheter. Ländernas egna ekonomiska resurser är följaktligen otillräckliga. I dagens värld kan inga framsteg göras för att möta de stora utmaningarna på sjuk- och hälsovårdsområdet utan ett gemensamt åtagande från de offentliga myndigheternas och den privata sektorns sida. Läkemedelsindustrin måste komma bort från ett renodlat lönsamhetstänkande och ompröva sina åtaganden och prioriteringar, framför allt på forsknings- och utvecklingsområdet, men också på marknadsföringsområdet. De offentliga myndigheterna å sin sida måste fastställa rättsliga ramar, ange mål och erbjuda möjligheter som både tillgodoser det allmänna bästa och respekterar individens intressen.
Jag riktar därför rådets och kommissionens uppmärksamhet på behovet av initiativ. Detta innebär att vi måste ta fram ett utkast till ett nytt internationellt fördrag om medicinsk forskning och utveckling, och det sjunde ramprogrammet för forskning måste innehålla en specifik hänvisning till forskning och utveckling inom området försummade sjukdomar, vilka skulle garanteras anslag. Vi måste vidare se till att Doha-förklaringen om obligatoriska licenser inte strider mot de bilaterala handelsavtalen. Avslutningsvis måste vi verka för ett snabbt ikraftträdande av den gemenskapsförordning som för närvarande diskuteras av parlamentet och rådet, i vilken det ges möjlighet för den generiska läkemedelsindustrin att ta fram behandlingar som kommer att förebygga hälsokatastrofer som kan få tragiska återverkningar för en stor del av vår jord.
– Herr talman, mina damer och herrar! En megatrend världen över handlar om att folk vill leva och ha hälsan längre, och detta ligger också oss inom EU varmt om hjärtat. Parlamentet har med överväldigande majoritet beslutat att fördubbla anslagen till det sjunde ramprogrammet för forskning (Fp7). Jag hoppas att rådet agerar i enlighet med vårt beslut och ser till att Fp7 kan träda i kraft snarast möjligt.
Förutom att fördubbla budgeten måste vi engagera näringslivet, vilket för utvecklingsländernas del betyder de små och medelstora företag som flyttar till orter där de få statliga strukturer som finns hittills har visat sig oförmögna att hantera problemen. Vi bör följaktligen gynna lokal tillverkning vid små och medelstora företag och samarbeta med de småföretagare som verkligen vet vad lokalbefolkningen behöver och vill ha. Vi bör framför allt inrikta oss på de tjänster de utnyttjar, t.ex. vattenförsörjningen, som redan har nämnts i dag. Vi bör gynna de småföretag som tar ansvar för den lokala och regionala vattenförsörjningen och vet hur det går till att få fram rent dricksvatten som är så välbehövligt och eftertraktat.
På området för utvecklingsbistånd bör vi inrikta oss på att ge garantier, stöd och lån till de företagare som förklarar sig villiga att genom samordnade insatser och i ett globalt sammanhang tillgodose lokalbefolkningens behov. Jag anser att detta vore ett bra resursutnyttjande och ber kommissionsledamoten att samråda med sin kollega Günther Verheugen, eftersom ett initiativ av detta slag förvisso behöver all den uppmärksamhet det kan få.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Som Paul Rübig sa vill människor leva och ha hälsan längre. Människorna i utvecklingsländerna, som är ämnet för denna debatt, vill få möjlighet att leva och leva på ett människovärdigt sätt.
Man skulle kunna formulera det så här: ”fattig, sjuk, arbetslös, utan hopp” – i dessa länder leder ofta ett tillstånd till ett annat. Jag betraktar betänkandet som en väckarklocka. Det gör oss mer medvetna, är ett rop på hjälp och ställer oss inför sjukdomar som vi inte ens kan uttala ordentligt, även om vi har en uppfattning om hur många miljontals människor som är drabbade. Knappt hade fågelinfluensan dykt upp förrän vi i Europa förklarade att vi hade beredskap för att möta den. Har vi, här i Europa, skaffat oss beredskap för att undvika att smittas av dessa sjukdomar? Det har vi inte. Är vi beredda att, och vill vi, hjälpa människorna att bekämpa dessa sjukdomar i deras eget land? Inte i tillräcklig utsträckning.
Jag vill därför lägga fram tre förslag. Här kommer det första: Under det luxemburgska ordförandeskapet beslutade vi att öka EU:s utvecklingsbistånd till 0,7 procent. Vi måste enligt min uppfattning skynda oss att tillsammans med medlemsstaterna beräkna hur stor del av detta som, när vederbörlig hänsyn tagits till fattigdom, arbete och hälsa, kan gå till kampen mot sjukdomar och till sjuk- och hälsovårdssektorn.
För det andra måste vi öka anslagen till forskning om dessa sjukdomar i Europa. För det tredje ber jag att alla organisationer, bl.a. den jag leder, som tar emot EU-bidrag för utvecklingsåtgärder ska inbjudas till en konferens där vi kan fundera över hur vi tillsammans kan vara mer påtagligt aktiva på dessa områden i utvecklingsländerna.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill än en gång berömma kvaliteten i det betänkande som lagts fram. Jag håller med om det mesta som sagts i denna fråga.
Detta kommer i exakt rätt ögonblick i dag: för två dagar sedan var jag faktiskt på återupprustningskonferensen, om jag får säga så, för den globala fonden för kampen mot aids, tuberkulos och malaria. Där meddelade jag ett antal åtgärder som jag tänker vidta för att särskilt propagera för forskning kring sjukdomar i utvecklingsländer och fattiga länder, och som tyvärr inte alltid är intressanta för läkemedelsindustrin, eftersom kostnadseffektiviteten är låg. Jag håller därför, mer eller mindre, med om påståendet att de offentliga myndigheterna och medlemsstaterna uppenbarligen måste engagera sig mer i denna politik. Jag lade också fram ett antal åtgärder för att uppmuntra dem som utövar ett yrke inom hälsoområdet, som nu är bosatta i EU eller på annat håll, och som ursprungligen kommer från dessa länder, att återvända till sina egna länder. Vi skulle kunna uppmuntra till detta på flera sätt.
Jag vill inte dölja att jag alltmer frestas föreslå er en reformvänlig plan inom kort för att systematiskt öka den andel av våra budgetar som rör utbildning och hälsovård, antingen i den tionde Europeiska utvecklingsfonden, eller i den kommande budgeten, eftersom detta problem ännu inte har lösts. I själva verket blir jag allt mer övertygad om att utbildning och hälsovård är av yttersta vikt. Även om vi naturligtvis vis snabbt måste reagera på ett antal problem och ta våra resurser i anspråk för dessa, så måste vi allvarligt fundera över en verklig – jag skulle vilja säga nästan systematisk – strategi inom områdena utbildning och hälsovård.
Jag har hört talas om en siffra på 20 procent, faktiskt 35 procent. Jag menar att det kanske är svårt att för ögonblicket tänka sig 35 procent, men vi skulle säkert kunna planera för en gradvis ökning under flera år av de resurser som investeras inom dessa två sektorer. Jag anser också, och jag kommer säkert tillbaka till denna punkt senare under debatten om EU:s politik och debatten om budgetstöd, att det är tillrådligt att påbörja förhandlingar med regeringarna om sektorsvist stöd. Inom en specifik och sammanhängande ram med minimerade villkor skulle detta också göra det möjligt för oss att uppmuntra regeringar och offentliga myndigheter att ta sig an dessa viktiga sektorer.
Jag har noterat många idéer som även de ryms i detta betänkande. Jag kan försäkra er att jag kommer att inspireras av dem för att genomföra och föreslå politiska åtgärder för er inom detta område. Liksom ni är jag mycket uppmärksam när det gäller detta område, och jag vill tacka alla talare och föredraganden för att de har gett oss detta utmärkta verktyg, som är en källa till inspiration, och som jag säkert kommer att utnyttja.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum efter eftermiddagens debatter.
– Herr talman, mina damer och herrar! Som medlem i det nya italienska socialistpartiet och ledamot av utvecklingsutskottet vill jag påpeka följande.
Hälsovårdssystemen i utvecklingsländerna har ständiga problem: återbetalning och hantering av skulderna utgör grovt räknat 40 procent av BNP, medan resurserna till utbildning och hälsovård förblir sorgligt låga. Förutom enskilda länders ansträngningar måste världssamfundet åtminstone komma överens om att komplettera dessa investeringar med lämpligt långsiktigt ekonomiskt stöd.
Förhoppningen är att det sjunde ramprogrammet, liksom de strategiska millenniemålen, kommer att innehålla en särskild hänvisning till forskning kring de sjukdomar som drabbar dessa länder och även anslå lämpliga medel. Det är absurt och i många avseenden oacceptabelt att praktiskt taget ingen forskning görs kring dessa sjukdomar, som praktiskt taget uteslutande drabbar fattiga människor i utvecklingsländerna, därför att det inte finns några lönsamma marknader.
En sådan situation måste man snabbt få bukt med genom ett seriöst, konkret och snabbt internationellt åtagande.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om sex resolutionsförslag om hungersnöden i Niger(1).
. – Herr talman! Vi står inför en kärv verklighet: i fattiga länder, särskilt länderna i Afrika söder om Sahara, råder det hungersnöd och rika länder kommer med löften. Klimatförändringar på vår planet orsakar störst skador i underutvecklade länder och bland fattiga befolkningar, vilket visade sig i New Orleans och i samband med den utdragna torkan och temperaturhöjningarna i Afrika.
Ledarna för FN:s medlemsstater, som ska mötas i New York, måste slutligen inse vilka de har ett ansvar inför och de måste övergå från uttalanden till verkliga åtgärder. Den dramatiska hungersnöd som folken i Afrika drabbats av visar att man måste planera för ett globalt strategiskt stöd, inte försenade barmhärtighetsåtgärder.
Det mål som satts upp av G8, nämligen att i man första hand ska bekämpa fattigdom och hunger i Afrika hänger samman med direkta och djärva beslut. Men det undermineras av medlemmarnas inställning. Ett typexempel är den fortsatta förseningen när det handlar om att faktiskt avskriva de fattiga ländernas skulder. Den anarkistiska avregleringen av den internationella handeln med jordbruksprodukter ökar gapet mellan de utvecklade länderna och utvecklingsländerna. Den globala livsmedelskrisen har nu en strukturerad form. Den hotar stabiliteten, och här krävs internationellt strukturerat ingripande.
Även om det humanitära stödet måste ökas kan det ur denna synvinkel inte innebära någon lösning på Afrikas allvarliga problem. Krisen i Niger har bekräftat den allvarliga bristen i FN:s och EU:s mekanismer för tidig varning och förebyggande. Som det visar sig i fallet med Niger medför denna brist att finansieringen av humanitär hjälp i efterhand ökar enormt.
Icke desto mindre kommer alla strategier som även i fortsättningen uteslutande grundar sig på generöst internationellt humanitärt bistånd – Kofi Annan har begärt en tiodubbel ökning av FN:s biståndsfond – att vara ineffektiva på lång sikt, om inte världssamfundet påbörjar en ”grön revolution” i Afrika. Långtgående förändringar och reformer krävs inom stat, samhälle, ekonomi och jordbruksproduktion.
EU har jämförelsevis stora komparativa fördelar i Afrika och måste genomföra de viktiga beslut som man fattade i ministerrådet den 24 maj 2005.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot! Den 28 augusti sa Kofi Annan: ”Vi bär alla ett ansvar för hungersnöden i Niger”. Måste vi göra likadant? I själva verket skickade jag ett brev till er i april där jag ställde frågor om hotet för hungersnöd i Niger. Jag tar också tillfället i akt att tacka för er respons. Men det är så det är. Vi måste alltid först se förfärliga bilder på våra TV-skärmar innan vi ingriper.
Så sent som i juni vägrade Nigers regering, som länge har förnekat omfattningen av krisen, att tillåta att nödsändningar med matransoner delades ut gratis. Man sade sig göra detta för att undvika en destabilisering av marknaden, medan vi mycket väl vet att de fattigaste människorna inte kunde få tag på eller inte hade råd med dessa livsmedel som hade ett rimligt pris och var subventionerade.
Vi återkommer därför till samma fråga: vad gör vi för detta döende Afrika i förfall? Det kan medges att världen slutligen har vänt sin uppmärksamhet mot Nigers öde. Hjälpen har slutligen kommit. Givarna insåg att denna kris handlade om verklig hungersnöd, som drabbade en tredjedel av Nigers befolkning, 3,6 miljoner människor, vilket är ett stort antal. Det vi fortfarande kan uppmana till i vår resolution är att det bistånd som avsätts för dessa befolkningar ska motsvara det befintliga behovet, och att det naturligtvis ska nå de svagaste människorna, utan undantag. Inte heller i det här fallet berättar jag någonting för er som ni inte visste tidigare.
Jag hänvisar särskilt till exempelvis nomadbefolkningen, som inte nödvändigtvis finns med i Världslivsmedelsprogrammet och som har förlorat nästan all sin boskap, som också håller på att hungra ihjäl. Följaktligen har ett antal självmord konstaterats bland fulanifolket, stolta människor som inte klarar av att tigga. Denna hungersnöd påminner oss också om att vi måste föra en verklig politik för utvecklingsbistånd.
Herr kommissionsledamot! Jag är väl medveten om att ni kan underbygga era ord med siffror och åtgärder. Vilket hållbart utvecklingsprojekt genomför kommissionen därför för Niger? För Afrika? Hur är det med stödet till jordbruksexporten? Alla dessa frågor kommer ständigt att ställas, men jag menar att det verkligen är dags att lösa dem på EU-nivå.
. – Även om denna punkt har rubriken ”Hungersnöd i Nigeria” i den tjeckiska versionen av föredragningslistan, kommer jag att diskutera situationen i Niger, så som den kallas i andra versioner av föredragningslistan, inklusive de franska, tyska och engelska versionerna, och i de resolutionsförslag som har lagts fram.
Ett tydligt särdrag skiljer den afrikanska kontinenten i sin helhet från Europa. En konstant ström av hundratusentals människor passerar ständigt gränserna på kontinenten, vilka fastslogs så sent som under den första hälften av 1920-talet. Detta fenomen är helt omöjligt att kontrollera. Många människor färdas med sin boskap och alla sina ägodelar, särskilt i Sahelområdet, dit Niger hör, och det är anledningen till att kriserna sprider sig så snabbt mellan de olika länderna i detta område. Många människor som känner till Nigers överflöd av naturtillgångar, till exempel de stora uranfyndigheter som utvinns i landet, skulle bli förvånade över att få veta vart vinsterna från detta tar vägen. Åtgärder för att minska korruptionen och utsätta regeringen i landet för påtryckningar för att de ska använda budgetresurserna på ett effektivt sätt är därför ett logiskt och nödvändigt första steg.
Man kan inte komma ifrån att mervärdesskatt på mjöl och mjölk skulle kunna förvärra situationen för livsmedelsförsörjningen. Men det grundläggande felet är bristen på stöd till modernt jordbruk, som skulle grunda sig på att bygga bevattningssystem och vattenresurser för att utveckla produktion av grödor. Det spridda bruket med nomadiserande boskapsskötsel, som är särskilt vanligt i landets norra del, leder till ökenspridning och en upptrappning av krisen under årens lopp. Dessutom kan nomadernas färder över gränserna resultera i att krisen sprider sig till andra länder, särskilt Mali och Burkina Faso.
Två beslut måste därför fattas genast. Det första måste vara att inrikta sig på det omedelbara behovet av livsmedelsbistånd, och det andra att utveckla ett brett program för att anlägga konstbevattning och vattenresurser. Ett viktigt tillägg till detta program måste vara ett system för att utbilda ett tillräckligt antal jordbrukare i rationellt jordbruk, som grundar sig på jordbruksproduktionsmetoder som gynnar det aktuella området. Dessutom måste träd planteras för att förhindra ökenspridningen. Det är troligt att den svåraste uppgiften blir att begränsa bruket med bete på de områden som är mest utsatta.
Andra länder i området måste också engageras i programmet, eftersom vi annars kommer att få ett ständigt ökande antal relaterade problem när öknen breder ut sig söderut. Livsmedelsleveranser är bara en kortsiktig lösning på problemet, och på längre sikt måste man finna en bredare lösning. Påtryckningar för att avreglera offentliga tjänster och snabbt öppna marknaderna är helt klart inte det som behövs. Det skulle kunna göra situationen ännu mer krisartad under den närmaste framtiden. Under omröstningen bör vi därför sträva efter att anta en resolution som är formulerad så att den kan utgöra grunden för en verklig lösning på de problem som både Niger och området som helhet står inför.
. – Herr talman! Detta resolutionsförslag återspeglar en oro, som grundas på belägg från tidigare afrikanska hungerkatastrofer, och handlar om den omedelbara kris som innebär att lokala producenter kan undermineras och fattigdomen öka på lång sikt genom att man översvämmar landet med utländskt livsmedelsstöd. Det finns dock metoder att hantera denna kris som inte riskerar att skada den lokala ekonomin.
Den icke-statliga organisationen Oxfam arbetar till exempel med inkomstskapande åtgärder så att människor har råd att köpa mat. Oxfam har minskat antalet svaga djur genom att köpa dem till ett skäligt pris och slakta dem. Oxfam använder också system som kallas ”kuponger för arbete”, som täcker verksamhet såsom bortskaffande av djurkroppar, torkning av slaktat kött och återplantering av skog.
Krisen i Niger i år är inte exceptionell. För många människor är den hunger som de nu står inför bara något värre än det som de upplever varje år. Trots korta regn och gräshoppssvärmar låg faktiskt årets livsmedelsproduktionen bara elva procent under femårsgenomsnittet. Den verkliga frågan är därför inte vad som orsakade krisen i år, utan vad som orsakar endemisk hunger och fattigdom. Svaret på detta är komplext. Det finns rapporter om att det i byar, där kvinnor och barn svälter, ligger säd inlåst i hushållsförråd, vilka kvinnor av tradition inte får beträda. Vi talar ofta om vikten av kvinnornas roll, men det finns inget starkare exempel än detta på den skada som sker när kvinnor står maktlösa. Bara en av fyra flickor går i grundskolan i Niger. Om flickor börjar gå i skolan så kommer kvinnor att börja bryta sig in i sina egna sädesförråd.
Slutligen förvärrar vi inom EU de långsiktiga problemen på grund av vårt misslyckande att vidta tillräckligt kraftiga åtgärder mot klimatförändringen. Alla program för förbättring av jordbruket som någonsin uppfunnits kommer att bli oanvändbara om ökenspridningen i Sahel fortsätter. Överbetning och skogsskövling är medverkande faktorer, men sedan har vi också en ökning av världens temperatur. Så låt oss ägna oss åt lite gemensamt tänkande här i Europaparlamentet. Nästa gång som vi diskuterar åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser, låt oss minnas marginaliserade länder och hungersnöden i Afrika.
. – Herr talman! Jag skulle vilja börja genom att citera James Morris från Världslivsmedelsprogrammet. Han sa: ”Niger har sänt oss ett budskap i klagan från de barn som är alltför undernärda för att ropa på hjälp.” Han sa också: ”Tyvärr har strålkastarljuset redan flyttat sig, och donationerna har återigen sinat ut.” Detta är problemet. 2,7 miljoner människor i Niger har ett akut behov av livsmedelsstöd. Samtidigt som distributionen av livsmedelsstödet fortsätter i de värst drabbade delarna av landet finns det en växande oro för att det ekonomiska stödet för katastrofverksamhet avtar. Under den andra halvan av augusti mottog Världslivsmedelsprogrammet endast två donationer. Finansieringen för dess katastrofverksamhet ligger fortfarande under 50 procent, och det fattas fortfarande 29,6 miljoner US-dollar för att ge det stöd som behövs.
En livsmedelskris är komplex. Vädermönster, livsmedelsproduktion, marknader, teknik, hygien, hälsovård, utbildning och barnuppfostringsmetoder har alla spelat sin roll. Förra årets torka i förening med gräshoppsinvasionen, följd av årets torka, har kombinerats med en ökning av livsmedelspriserna, som har tredubblats på landsbygden och dubblats i städerna, delvis som ett resultat av efterfrågan från grannländer som Nigeria.
Vi delar Läkare utan gränsers åsikt, som har kritiserat den långsamma reaktionen, först från Nigers regering och sedan från FN. Världslivsmedelsprogrammet beräknar endast att leverera livsmedelsransoner till 110 000 människor, tio procent av de värst drabbade områdenas 1,2 miljoner. Problemet är att livsmedelsdistributionen inte når de som har störst behov, i synnerhet barn under fem år, och att de livsmedel som distribueras inte är lämpliga för små barn och spädbarn, de huvudsakliga offren för denna aktuella epidemi.
Vi oroar oss också för att krisen ska sprida sig till andra länder i regionen. Det vidsträckta Sahel och de norra delarna av Mali lider redan, och i Burkina Faso har jordbrukare redan förlorat uppemot 90 procent av sin skörd och måste sälja sin boskap för att få ihop pengar till baslivsmedel. Vi behöver brådskande åtgärder, och vi behöver dem nu.
– Herr talman! Jag upprepar de kommentarer som min gruppkollega Marie Anne Isler Béguin har framfört när det gäller att ifrågasätta kommissionens åtgärder på detta område, men vi i kammaren måste också spela vår roll.
Situationen i Niger trotsar nästan beskrivningen – ett land med 12 miljoner människor drabbas på regelbundna, fortlöpande grunder av alla slags naturkatastrofer, som ytterligare försvåras av inhemska misstag och internationell likgiltighet tills det är för sent, och av inkonsekvens på fortgående grunder.
Man hoppades att G8-toppmötet, som vi i Skottland stod värdar för, skulle göra några modiga framsteg mot att skapa ett fortgående ramverk, kanske ge kommissionen en ledtråd för pågående, sammanhängande, konstruktivt engagemang med länder som Niger. Vi blev mycket besvikna, men den skuldlättnad som kungjordes var i alla fall ett steg framåt.
Det är vår roll i kammaren att övervaka att dessa ord faktiskt blir till handling. Vi kan kanske diskutera detta vid den gemensamma parlamentariska församlingen AVS–EG, som – till min förtjusning – kommer till Edinburgh i november. Vi i kammaren måste spela vår roll när det gäller att ge ett sammanhängande ramverk, och jag ser fram emot att samarbeta med kommissionen på dessa grunder.
. – Herr talman! Dagens debatt belyser en av de många tragedierna i världen i dag. Det har uppskattats att ett barn dör av svält var sjunde minut i vår värld, trots de stora framsteg som gjorts inom teknik, forskning, produktion och nya metoder.
Ingen av dem som är här i dag kan ens föreställa sig ångesten hos dem som dör av svält, och vi kan inte heller förstå tillståndet för barn och vuxna i yttersta misär. Niger är inte den enda plats där detta händer. Andra länder söder om Sahara och faktiskt även på andra platser i världen drabbas på liknande sätt. Niger lider för närvarande av torka och gräshoppssvärmar. Som ett resultat av detta svälter fem miljoner människor, och mer än en miljon, inklusive barn, är i omedelbar fara för att dö av svält. Detta bör vila tungt på allas våra samveten. Det bör särskilt tynga samvetena hos dem som enbart styrs av vinstmotiv, som tillgriper marknadsprinciper som begränsar livsmedelsproduktionen, med minimal hänsyn till omistliga mänskliga rättigheter, mänsklig värdighet och moraliska principer.
De framgångshistorier som bland andra detta parlament har förkunnat har blivit en anklagelse, ansikte mot ansikte med den faktiska globaliseringen av fattigdomen och hotet mot nationernas fredliga samexistens. Debatter som den vi håller i dag kommer inte att ändra någonting, och det gör inte heller det humanitära stöd som lämnas av de mycket rika G8-länderna, för vilka Afrika tycks ha blivit en prioritering. Det krävs skuldlättnader och en långsiktig utvecklingspolitik, och även solidaritet med utvecklingsländerna i världen.
– Herr talman, mina damer och herrar! Den livsmedelskris som Niger för närvarande är utsatt för är oacceptabel. Den är oacceptabel därför att befolkningar, och särskilt barn, svälter och har ett stort behov av hjälp. Men sättet som denna kris har utnyttjats på för att kritisera givarnas saktfärdighet och anklaga dem för att misslyckas med att bistå människor i nöd föranleder mig att komma med några påpekanden som endast syftar till att lägga fram en objektiv analys av den rådande situationen i Niger och erbjuda riktig information, åtminstone i fråga om EU:s stöd.
Niger är ett av de fattigaste länderna på vår planet. Det är en del av det torraste området i Sahel, där livsmedelsförsörjningen alltid hänger på en tråd. Livsmedelsförsörjningen i Niger är extremt osäker, och undernäring är ett återkommande problem. Minsta osäkerhet i klimatet, till exempel brist på regn eller rentav rovdjur som förstör skördarna, vare sig det är fåglar eller gräshoppor, och minsta förändring av marknadspriset orsakar omedelbart livsmedelsbrist. Människor förbrukar sina lager alltför snart, magasinen är tomma från april och det blir ont om livsmedelsprodukter på marknaderna, eller också säljs de till skyhöga priser. Människor får lov att vänta till nästa skörd i september eller oktober, i förhoppningen, naturligtvis, att det faller normalt med regn för årstiden. Den kris som vi har för närvarande är emellertid allvarligare än under tidigare år. Gräshoppsinvasionen i slutet av sommaren 2004 och bristen på regn i flera områden i Sahel, särskilt i vissa områden i Niger, resulterade i en mycket mager skörd.
Så länge sedan som i september 2004 avdelade kommissionen 25,5 miljoner euro för kampen mot gräshopporna i de värst drabbade länderna i Sahel, dvs. Senegal, Tchad, Mauretanien, Mali och Niger, och medel har anslagits till FN:s fackorgan för livsmedels- och jordbruksfrågor (FAO).
Så långt tillbaka som i februari–mars 2005 visade sig varningstecknen på en svår livsmedelsbrist i Niger. Priset på säd steg snabbt, priset på boskap sjönk, massor av boskapshjordar förflyttades i förtid och brist på lokala livsmedelsprodukter uppstod på marknaderna. Efter information från den nationella byrån för att förhindra och hantera livsmedelskriser, och med starkt stöd från kommissionen, avsatte Nigers regering medel för att köpa 42 000 ton säd som såldes vidare billigt, och man delade ut livsmedel som ersättning för högintensivt arbete. Världslivsmedelsprogrammet för sin del ingrep för att stödja den nationella byrån och vädjade om 2,3 miljoner euro, vilket kommissionen omedelbart reagerade på med ett anslag på 1 miljon euro. På grund av bristen på exakta uppgifter kunde vid den tidpunkten ingen, vare sig regeringen, Världslivsmedelsprogrammet eller de icke-statliga organisationerna, bedöma om det var en något svårare kris än under de gångna åren, eller om det var en allvarlig livsmedelskris.
Kommissionen kontaktade följaktligen hjälporganisationer för att få höra deras analyser, och framför allt deras planer, eftersom vi inte fick någon begäran om medel vid den tidpunkten. Ingen av de icke-statliga organisationerna och inget av de organ som vi för närvarande arbetar tillsammans med kontaktade oss med någon vädjan, vilket vanligen är fallet eftersom kommissionen, som ni känner till, inte själv deltar i denna typ av ingripanden.
Inte förrän i slutet av maj och början av juni avslöjade de granskningar av livsmedelsförsörjningen som genomfördes i vissa områden i landet vilken kris som var på gång. Det var då som de humanitära partnerna visade sig. Kommissionen fattade alltså genom Kontoret för humanitärt bistånd (ECHO) två brådskande beslut om att ställa ett totalt belopp på 6,3 miljoner euro till förfogande. Det är den kronologiska ordningen i det som skett.
Hur ser situationen ut i dag? I en utvärdering som ECHO nyligen genomförde fastslogs att livsmedelsbehoven i dag täcks i tillräcklig utsträckning, även om det förekommer vissa förseningar när hjälpen ska genomföras. Kommissionen är uppenbarligen beredd att öka sitt bistånd om det visar sig att det finns ytterligare behov. Det som för närvarande behövs är effektiv samordning mellan partnerna lokalt för att de ska lyckas när de riktar in sig på områdena och för att de ska skynda på hjälpen. Kommissionen har också avsatt 2 miljoner euro för Mali, 4,6 miljoner euro för Eritrea och 4,5 miljoner euro för Etiopien. Dessa länder har också drabbats av krissituationer i livsmedelsförsörjningen.
Denna kris angår oss och vi bör alla helt och fullt dra lärdom av den. För min del kan jag se två viktiga lärdomar. När det gäller i första hand Niger är det väsentligt att, förutom humanitära ansträngningar, finna en långsiktig lösning på landets sårbarhet, genom att förbättra strategin för livsmedelssäkerheten. Det är just denna politik som kommissionen i många år har bedrivit i ett försök att reagera på denna kris i ett längre perspektiv. Jag hänvisar huvudsakligen till bevattningsprojekt, projekt för att bygga reservoarer osv., vilka stöds med gemenskapsmedel.
Nigers nationella system för tidig varning och mekanismer för att upptäcka livsmedelsbrister måste stödjas och förbättras. Program för landsbygdsutveckling och organisation av marknaden är en del av detta mål, liksom skolmåltider. Kommissionen är Nigers huvudsakliga givare. Genom den nionde Europeiska utvecklingsfonden har landet kunnat erhålla medel på närmare 400 miljoner euro, inklusive 60,6 miljoner euro för utveckling av livsmedelssäkerheten. Under budgetposten livsmedelssäkerhet avsätts 15 miljoner euro till ett stödprogram (2004–2006) för den nationella byrån för förebyggande och hantering av livsmedelskriser. Med undantag av ett litet antal europeiska länder är kommissionen emellertid praktiskt taget ensam om att hjälpa detta land.
I de debatter som inleds nästa år om anslag efter den nionde Europeiska utvecklingsfonden kommer man utan tvivel att ta hänsyn till de lärdomar som har dragits av denna livsmedelskris. Det måste ändå påpekas redan nu att vad än kommissionen kan göra för Niger så är utmaningen fortfarande enorm. Det kommer att bli svårt att svara upp till den utan ett mer påtagligt utvecklingsstöd från hela världssamfundet. Som ni vet prioriterar kommissionen en ökning av medlen för utvecklingsstöd, och detta kommer att vara vårt budskap i New York.
Med hänsyn till reaktionen från de internationella hjälporganisationerna beklagar jag för det andra att jag tvingas konstatera att den kunde ha varit bättre samordnad och samordnats bättre med Nigers regering och med hjälporganisationerna, vare sig det handlar om icke-statliga organisationer eller FN:s organ, och vare sig det handlar om tidpunkten för varning och upptäckt eller om när man reagerade på krisen och riktade in sig på behoven. Kommissionen är beredd att stödja en oberoende utvärdering som syftar till att identifiera metoder för att förbättra samordningen av stödet i en liknande situation.
Jag skulle vilja säga ett par ord om givarnas åtgärder. Jag medger att jag är oroad – det vill jag inte dölja – av de påpekanden som gjorts av vissa humanitära organisationer. Som givare kunde kommissionen ha agerat snabbare om den under våren, nere på plats, hade funnit de humanitära organisationer som den hade hoppats påträffa. Men jag kan notera att så snart mediamaskinen satte fart var det inte längre svårt att finna partner som var beredda att komma till Niger. Jag har alltid hyllat expertisen och engagemanget hos de humanitära organisationer som är våra partner, men de påpekanden som jag hörde från flera av dem om livsmedelskrisen i Afrika, vare sig det gällde Sahel, Afrikas horn eller Sydafrika, med innehållet att problemet berodde på otillräcklig respons från givarna, förvånade mig. Det är att forcera det intellektuellt när man resonerar på detta sätt. Livsmedelskriserna i Afrika är – som ni är väl medvetna om – komplexa fenomen som beror på flera faktorer: klimatet, demografin, befolkningens hälsotillstånd – man behöver till exempel bara tänka på de förfärliga effekterna av aids i södra Afrika till följd av försämrad fysisk motståndskraft – samt politiskt och ekonomiskt styre. Att påstå att givarstöd skulle vara tillräckligt för att förhindra dessa kriser anser jag inte är helt rättvist. Det är dessutom en något patriarkalisk och moralistisk attityd, som jag ogillar.
Ni kan vara säkra på att kommissionen kommer att fortsätta att vara ytterst vaksam, och jag hoppas att vi från och med nu, när vi blir medvetna om ett problem och när man vädjar om hjälp, kommer att finna arbetsorganisationer och partnerorganisationer som gör det möjligt för oss att arbeta snabbare.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i slutet av eftermiddagens debatter.
– Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om sju resolutionsförslag om brott mot mänskliga rättigheter i Kina, särskilt avseende religionsfriheten(1).
. – Herr talman! Religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet och en viktig indikator på ett samhälles civiliseringsgrad. Det kan, trots det, inte förnekas att religion i vissa fall har utnyttjats i politiska och ekonomiska syften. Man kan inte heller förneka att religiös fanatism i vissa fall har lett till flera extrema manifestationer riktade mot våra demokratiska institutioner. I själva verket är linjen mellan religionsfrihet och ett adekvat skydd av medborgaren mycket fin och kräver oerhörd vishet när det gäller att lagstifta, i förening med ett ärligt uppsåt att tillämpa lagstiftningen korrekt.
Inte oväntat saknas sådan vilja i totalitära stater, där religion bara uppfattas som ett möjligt hot mot de styrande regimernas politiska stabilitet. Detta verkar vara fallet med Kina. Nyligen genomförde den kinesiska regeringen, tack vare internationella påtryckningar, nya förordningar när det gäller religiösa angelägenheter, men det står redan mycket klart att dessa förändringar inte går tillräckligt långt och att en politik som begränsar religionsfrihet består. Det finns otaliga väldokumenterade exempel på förföljelse och trakasserier av religiösa grupper och individer i Kina, och de behöver inte nämnas här en gång till. Vi uppmanar den kinesiska regeringen att sätta stopp en gång för alla för religiöst förtryck i landet och att dessutom omedelbart frige alla de individer, som förföljs av statliga myndigheter på grund av sin religiösa övertygelse eller religiösa bruk, från kvarhållande i häkte och sluta åtala dem.
Jag uppmanar er att stödja detta gemensamma resolutionsförslag.
. – Herr talman! Vi bör välkomna utvecklingen av förbindelserna mellan EU och Kina i fråga om handel, ekonomi, kultur och politik. Kina skulle kunna bli en strategisk partner för EU när vi satsar på att skapa en ny världsordning. Man bör emellertid komma ihåg att ett verkligt partnerskap måste byggas på grundval av gemensamma värderingar. Trots vår positiva inställning till Kina får vi inte överse med kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Folkrepubliken Kina, och inte heller med angrepp på politisk frihet och fackföreningsfrihet. Vi får heller aldrig glömma bort att Kina inte är en demokrati.
I sin resolution belyser Europaparlamentet kränkningarna av grundläggande mänskliga rättigheter i Kina, särskilt när det gäller religionsfrihet, och speciellt i fråga om kristna kyrkor och samfund. Vi uppmanar de kinesiska myndigheterna att upphöra med den strikta kontrollen, förtrycket och förföljelserna av religiösa grupper, både kristna grupper och andra. Jag tänker också på tibetansk buddism och islam.
Den romerskkatolska kyrkan har i stort sett drivits under jorden. Vi är mycket oroade över detta, och över situationen för de protestantiska kyrkorna. Dessutom vill vi ha en förklaring på vad som hänt vissa saknade romerskkatolska biskopar och präster. Vi kräver att de katolska och protestantiska präster som har arresterats och fängslats ska friges, och att alla lekmän som straffats för sin religiösa utövning ska friges.
De kinesiska myndigheterna måste garantera att man uppfyller artikel 36 i Folkrepubliken Kinas konstitution, där religionsfrihet i Kina föreskrivs. Jag vill också rikta parlamentets uppmärksamhet mot den information som kommer från organisationen Journalister utan gränser, om domen mot Shi Tao, en Internetanvändare. Den 30 april 2005 dömde en domstol i Changsha honom till 10 års fängelse för att han avslöjat statshemligheter. Shi Tao var journalist och arbetade för den ekonomiska tidskriften , och det brott han begått var att på Internet publicera information ur ett konfidentiellt dokument från det centrala propagandaministeriet, som översänts till redaktionen före den 15:e årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg. Man bör också undersöka agerandet från Yahoos Internetportals sida då denna avslöjade uppgifter om Shi Tao för domstolen.
. – Herr talman! Kina är återigen föremål för en debatt här i parlamentet, och jag befarar att det inte blir sista gången som vi behandlar denna fråga.
De växande förbindelserna mellan EU och Kina innebär stora möjligheter för båda parter, och jag skulle rentav vilja säga för världen i allmänhet.
Men dessa förbindelser får inte enbart grunda sig på en förbättring av handelsförbindelserna för båda parter. Om EU vill att dess Kinapolitik ska vara trovärdig måste EU vara mycket tydligare när det begär att Kina radikalt ska förbättra sin politik när det gäller de mänskliga rättigheterna.
Dialogen mellan EU och Kina om mänskliga rättigheter är ett bra instrument för detta, men jag befarar att det är klart underutnyttjat. Det finns olika problem som Kina inte behandlar på ett ansvarigt sätt med tanke på sin roll i världen, där länderna blir alltmer beroende av varandra: fackföreningsfrihet, yttrandefrihet, pressfrihet och även religionsfrihet.
Jag är en av dem som förespråkar att regeringsinstitutioner och offentliga institutioner ska vara sekulära till sin natur och att det är viktigt att skilja på den politiska och religiösa makten, men jag anser också att verklig sekularism måste garantera fri religionsutövning inom den privata sfären. Jag är därför oroad över de ständiga klagomålen från olika grupper om de svårigheter de möter när de utövar sin religion i Kina.
På samma sätt som jag motsätter mig att staten skulle ge särskilt ekonomiskt eller annat stöd till en särskild religion mer än till någon annan – för ett par dagar sedan fördömde jag till exempel att kommissionen hade avsatt så stora medel till Världsungdomsdagen som stöds av den katolska kyrkan – så anser jag inte att det är godtagbart att institutioner kränker den individuella rätten till religionsfrihet. Detta är i sig en fråga som hänger samman med de mänskliga rättigheterna och som vi måste påtala och kritisera.
Sammanfattningsvis uppmanar vi i denna resolution de kinesiska myndigheterna att omedelbart upphöra med allt religionsförtryck, att respektera de internationella människorättsstandarderna och att garantera demokrati, yttrandefrihet, föreningsfrihet och pressfrihet, och även, som det sägs i resolutionen, religionsfrihet på alla landområden som kontrolleras av de kinesiska myndigheterna.
. – Herr talman! Dagens Kina styrs fortfarande av ett parti som kallar sig kommunistiskt men som inte – och det stämmer verkligen på dess ledarskap – har varit kommunistiskt på många år. Nu för tiden spelar ingenting annat någon roll än jakten på ekonomisk tillväxt och exportfördelar på världsmarknaden, vilket åstadkoms genom låga löner, dåliga arbetsförhållanden och förbud mot oberoende fackföreningar. Alltsammans påminner i stor utsträckning om den diktatoriska modell som Sydkorea tidigare tillämpade för att bli en industrination. Huruvida den stora majoriteten av folket drar några fördelar av detta kommer inte att märkas förrän om några tiotals år. Under tiden har man skapat ett samhälle med stora skillnader mellan människorna i fråga om makt och inkomster och med stor likgiltighet för naturen, landskapet och miljön. Det är långt ifrån det skydd av människor och miljö som vi socialister hyllar.
Även om de kinesiska ledarna inte längre är kommunister har de tyvärr behållit de sämsta dragen i kommuniststatens traditioner. De tolererar inte oberoende organisationer och andra maktcentrum vid sidan av sig. Människor får ha en tro, men de får inte organisera sig i någon nämnvärd utsträckning. Ledarna fruktar att oberoende kyrkor skulle kunna bli en källa till opposition, och i enlighet med en kombination av ateistisk tradition och maktpolitik är det därför regeringen som beslutar vilken religion som ska tillåtas och under vilka förhållanden.
Det är allmänt känt att det inte är den officiella katolska kyrkan som är tillåten utan en nationellt kontrollerad variant. Det är mindre välkänt att den judiska tron – vilken före revolutionen 1949 hade många anhängare, särskilt i de stora städerna utmed östkusten – är helt förbjuden. Vi bör inte ge detta Kina möjlighet att hota grannländer eller slå ned på inhemsk opposition. Det är därför självklart att vapenembargot bör förstärkas.
EU:s medlemsstater bör under inga förhållanden tillåtas sälja vapen till Kina. Alla försök att häva vapenembargot skulle vara förkastliga. Det ligger inte i någons intresse att påbörja en ny kostsam kapprustning och framkalla nya hot. Det är just därför som även EU bör tvinga fram en avrustning.
. – Herr talman! Jag gratulerar Erik Meijer till hans utmärkta och mycket exakta inlägg, men jag måste säga att jag blev förvånad över att höra det som vissa ledamöter tidigare sa. Det är inte så underligt att de kristna förföljs och förvägras sina rättigheter på ett så brutalt sätt som för närvarande om vi tänker på hur vissa personer i EU:s ledande klasser uppträder. Till och med här i parlamentet finns det personer som inte kan förmå sig till att fördöma kränkningarna av de kristnas mänskliga rättigheter i Kina när de uttalar sig utan att först ha gett uttryck för sin fientliga inställning till kyrkan som inte alls har något med frågan att göra, och som i en debatt om de grundläggande rättigheterna för dem som faller offer för förföljelsen inte kan låta bli att hänge sig åt kritik av Världsungdomsdagen.
Det finns naturligtvis inte något kristet monopol i EU, vilket är helt rätt, men 85 procent av EU:s befolkning är kristna, och 56 procent av dem är katoliker. Dessa människor har också rätt till lämplig politisk representation. Vem ska tala, inte bara för de förföljda och små kristna minoriteterna i Kina, utan även för landets judar, muslimer och buddister, om inte vi gör det? Den islamiska världen tar upp frågan om sina muslimska bröder och systrar som förföljs på platser som till exempel Kina. Det är bara vi européer som bagatelliserar dessa kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller intar en kritisk hållning. När vi gör det blir vi själva delaktiga i dem.
När jag ser bilderna av Tony Blair vid toppmötet mellan EU och Kina påminns jag om att det var han som sa att EU för honom var mer än en frihandelszon. Jag kan inte se något bevis för detta, för om han verkligen betraktade det som ett samhälle baserat på värderingar, skulle han föra en utrikespolitik som inriktas på de mänskliga rättigheterna – inklusive dessa mänskliga rättigheter – också när han förhandlar med ett stort land som Kina. Samma sak kan sägas om förbundskansler Gerhard Schröder. Hans isolerade försök att häva vapenembargot har vi lyckligtvis satt stopp för. Vi behöver en enighet som går utöver partigränserna om vi ska kunna tala tydligt och klart, också till ett stort land som Kina, när det handlar om mänskliga rättigheter och religionsfrihet.
. – Herr talman! Jag vill citera ett kort, avslöjande utdrag ur ett brev från en anonym kinesisk protestant: ”Jag ser verkligen fram emot att få andlig näring”, något som det enligt honom råder brist på i den officiella protestantiska kyrkan, eftersom staten i ideologiskt avseende hårt håller efter den.
Det är exakt denna kränkning av religionsfriheten i Folkrepubliken Kina som dess regering gör sig skyldig till som har lett till en ökande ström av blomstrande, icke-registrerade protestantiska hemkyrkor. I ljuset av Kinas nya bestämmelser om religiösa frågor som trädde i kraft den 1 mars i år är hemkyrkorna utsatta för en våg av slumpartat regeringsförtryck, inklusive grymma störningar av gudstjänster, kraftiga böter, arresteringar, förstöring av privata hem och misshandel eller reprimander enligt mottot ”lärare får inte tro på kristendomen”. Särskilt chockerande var rapporten om räden den 7 augusti i år mot en protestantisk hemkyrka i Shenyang-provinsen. Bland de trettio gudstjänstbesökarna fanns ungefär 10 kvinnor som först tvingades klä av sig och sedan posera nakna. De som bjöd motstånd blev brutalt misshandlade.
Vid en undersökning nyligen om huruvida det är den centrala regeringen eller lokala myndigheter som är ansvariga för kränkningarna av religionsfriheten i Kina framkom något viktigt. Vissa lokala myndigheter är välvilliga mot kristna medborgare och skyddar dem aktivt på grund av deras lojala bidrag till den lokala ekonomiska och sociala utvecklingen. Detta är ett praktiskt exempel som det vore bra om den kinesiska centrala regeringen följde, för när allt kommer omkring avgör regeringen alltid exakt vad som är normal religiös verksamhet, och det är endast denna som är tillåten i lag.
Herr kommissionsledamot! Jag vill vädja till er, era kolleger i kommissionen eller annars till rådet att i detalj förklara för de kinesiska myndigheterna hur störande denna måttstock för den grundläggande rätten till religionsfrihet är. Vad är normal religiös verksamhet? Framför allt hoppas jag att ni och rådet kommer att utöva påtryckningar om frisläppande av alla dem som, vilken tro de än har, är fängslade eller lider av brist på religionsfrihet i Kina.
. – Herr talman! Sorgligt nog håller det på att bli tradition här att vi ägnar torsdagseftermiddagarna åt att diskutera hur de kinesiska myndigheternas handlar mot det egna folket, och mot alla andra som de har lagt under sig. Jag vill påminna parlamentet om att vi nyligen diskuterade kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Tibet. Uttrycket kränkningar av de mänskliga rättigheterna är något av en eufemism, när de händelser som det faktiskt handlar om inkluderar mord, fängelse och massförsvinnanden, och när människor hindras från att utöva sin religion och det inte finns någon sorts frihet. Låt oss tala klarspråk. Detta bör kallas brottslig verksamhet, inte kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Vi har följt händelserna i Kina under de senaste 60 åren. De av oss som kommer från de tidigare kommuniststaterna vet mycket väl hur kommunistmyndigheter brukar uppträda, oberoende av om de är ideologiskt engagerade i kommunismen eller inte. Det är oväsentligt. Jag talar av egen erfarenhet, och jag har fortfarande starka minnen från de tidiga åren av kommunism i Polen. Detta handlar helt enkelt om en illasinnad kommunistisk eller postkommunistisk diktatur.
Alla förföljs. Anhängare till islam, buddister, judar ... alla jagas. När det gäller dem som är utsatta för de grymmaste förföljelserna ... nåja, kanske inte, för i Tibet har buddisterna förföljts på ett lika grymt sätt, men det bör sägas att kristna och särskilt katoliker förföljs. Särskilt riktar man in sig på de katoliker som håller sig till en grundläggande princip i den katolska kyrkan, nämligen enighet med den mer vittomfattande kyrkan, som personifieras av påven. Vissa splittringar har uppmuntrats, och en nationell kyrka har uppstått, men den kan uppenbarligen aldrig erkännas.
Tillståndet blir värre, inte bättre. Som det nämns i vår resolution ökar antalet arresteringar. Det gör också antalet fall av tortyr, oförklarliga försvinnanden, arresteringar som görs av kriminalpolisen, och antalet isoleringsläger. Själva uttrycket ”isoleringsläger” borde få blodet att isas i våra ådror. Vi européer är mycket väl medvetna om de ohyggligheter som begicks under det nazityska styret och det kommunistiska styret i Sovjetunionen.
EU har haft diplomatiska förbindelser med Kina i 30 år. Det har talats mycket om dialog. Jag undrar hur denna dialog ser ut, och vad den innebär. Det förefaller som om den betyder att parlamentet antar den ena resolutionen efter den andra på torsdagseftermiddagar, när de flesta ledamöterna redan är på väg hem.
Men samtidigt lägger andra, som kunde ha en betydande inverkan på vad som skulle kunna ske i Kina, fram frågan om lindring av embargot. Frankrike och Tyskland är här särskilt vältaliga, och de påstår att embargot är ineffektivt. Allt detta händer i ett läge när vi bör isolera Kina så mycket som möjligt. Det handlar inte bara om ekonomi. Framför gäller det moraliska principer. EU bör göra fullständigt klart att det inte kan bli fråga om några överenskommelser eller någon dialog av något slag med Kina. Kina förtjänar ett totalt fördömande.
. – Herr talman! Förra veckan sa Tang Jiaxuan, före detta utrikesminister i Folkrepubliken Kina, till FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att varje land bör främja och skydda de mänskliga rättigheterna på sitt eget sätt, utan att någon annan lägger sig i. Vi kan helt enkelt inte acceptera denna åsikt. Respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna, även religionsfrihet, är inte en intern kinesisk angelägenhet. Det är en angelägenhet för alla som inte är egoister eller opportunister.
Vi bör komma ihåg att religionsfrihet också är möjlig i odemokratiska länder. Tjecker, judar och människor från Nederländerna emigrerade inte till Polen på 1500-talet för att vårt land var en demokrati, utan för att alla religioner kunde utövas i full frihet i Polen. Vi bör dock också komma ihåg att det har funnits och ännu finns politiska system som bara erkänner religiösa ledare av olika övertygelser om de stöder teorin att all auktoritet är given av Gud, även den grymmaste.
Kina bör inte bara respektera religionsfriheten, utan också att kyrkor och religiösa samfund ska vara oberoende. Världsliga auktoriteter kan inte tillåtas ha inflytande på beslut om vem som ska bli katolsk biskop, den femtonde Dalai Lama eller den tolfte Panchen Lama. Tibetanska munkar kan inte tvingas att delta i ideologisk utbildning. Den 87-årige Gongola Lama har sagt att instruktörerna på sådana utbildningskurser indoktrinerar munkarna till att älska det gemensamma fäderneslandet Kina och underkasta sig lagen. De lär också munkarna att Dalai Lama är en fara. Vissa munkar tvingas skriva under ett dokument där det står att de inte längre erkänner Dalai Lamas andliga och politiska ledarskap.
Världshistorien är full av exempel på förtryck med religiösa motiv. Man bör dock komma ihåg att sådant förtryck alltid har visat sig vara ineffektivt, även under de grymmaste regimer. Det kommer att visa sig vara ineffektivt även i Kina. Det spelar ingen roll om en person blir av med sitt arbete eller sin egendom, fängslas, utvisas, korsfästs eller gasas. Varken påven eller Dalai Lama kan frammana någon så kallad splittring, eftersom källan till religionens styrka inte finns hos de troende eller prästerskapet, utan i religionens egen natur. För de flesta religioner är inte döden ett tragiskt slut, utan början till ett nytt liv.
– Herr talman! Religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet och, som den föregående talaren sa, i artikel 36 i den kinesiska konstitutionen påstår man sig tillåta frihet för religiösa övertygelser, men ändå överensstämmer retoriken inte med verkligheten.
Ett exempel som Amnesty International har gett var fallet med Zhang Rongliang, som var ledare för ett av de största nätverken av hemkyrkor i Kina. Han internerades i sin by, polisen sökte igenom varje hus i byn och konfiskerade allt kristet material, hans fru och barn har hållit sig gömda, han har fängslats fem gånger på totalt tolv år, och under denna tid blev han svårt torterad.
Kammaren har också tagit upp fallet med Tenzin Delek Rinpoche, den tibetanska munk som dömdes till döden av de kinesiska myndigheterna i en orättvis rättegång. Han sitter nu i fängelse på livstid, men ingen vet var han hålls fången, och hans familj skulle vilja få reda på det.
Till dess att Kina tar itu med religionsfrihet på allvar måste vi belysa brott mot mänskliga rättigheter i kammaren. Vi måste tala för dem som inte är fria att tala för sig själva.
– Herr talman, mina damer och herrar! Det är ett erkänt faktum att Kina är välkänt för sin ringa hänsyn till de mänskliga rättigheterna. Att ytterligare understryka detta vore eufemistiskt.
Mina damer och herrar! Vad som fattas i parlamentets resolutioner – även partiöverskridande resolutioner som denna – är lite intellektuell ärlighet.
Punkt 3, där det står att det måste göras klart för de kinesiska myndigheterna att ett äkta partnerskap bara kan utvecklas om de gemensamma värderingarna respekteras och praktiseras fullt ut, blir i själva verket hycklande.
Resolutionen blir sedan löjlig när man välkomnar en strukturerad dialog mellan EU och Kina om de mänskliga rättigheterna efter att ha räknat upp en beklaglig mängd brott mot dessa rättigheter och ställt de vanliga kraven. Inte ett ord om allvarligt fördömande, för att inte tala om några förslag till sanktioner.
Att associera sig med denna resolution vore att göra sig själv till åtlöje och samtidigt bli en moralisk medbrottsling till den våldsammaste kombination av fri marknad och kommunism som någonsin har funnits. Jag uppmanar mina kolleger att inte rösta för denna resolution.
– Herr talman! Folkrepubliken Kina rättar sig inte efter principen om respekt för individens grundläggande mänskliga rättigheter. Det kommunistiska Kina har nu i många år misslyckats med att uppfylla de mest grundläggande universella normerna och kraven när det gäller frihet att yttra sig, tänka, agera och skapa.
Vid det senaste ministermötet mellan EU och Kina i maj 2005 uttryckte unionen sin oro när det gäller fyra aspekter av de mänskliga rättigheterna. I synnerhet begärde unionen att de som ännu satt fängslade i samband med den prodemokratiska rörelsen 1989 skulle släppas, att mediecensuren skulle minskas, att systemet för ”återutbildning genom arbete” skulle reformeras, och att den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter skulle ratificeras. Vi borde också kräva ett slut på förtrycket av den romersk-katolska kyrkan. Denna erkänns inte av regimen.
Över 126 familjer förlorade sina närmaste i massakern på Himmelska fridens torg, och omständigheterna kring denna händelse är fortfarande oklara. Enligt Amnesty International fängslades enbart i slutet av förra året över 50 personer för att ha publicerat information på Internet som skulle kunna vara skadlig för myndigheterna. Amnesty International har också rapporterat att 3 400 människor avrättades och över 6 000 dömdes till döden 2004 i Kina. Dessa siffror är verkligen skrämmande.
Den kinesiska regeringen ägnar sig åt en skoningslös utrotning av människorna i Tibet. Den använder sig av falska anklagelser om lagbrott, bestämmer i förväg utgången av rättegångar och organiserar massavvisningar av tibetaner från områden där sedan etniska kineser flyttar in. Över 100 tibetanska religiösa ledare sitter i kinesiska fängelser anklagade för omstörtande verksamhet. Världen står bara och tittar på när en av alla tiders äldsta och viktigaste kulturer försvinner framför ögonen på den.
Hur många fler tragedier och skrämmande siffror behövs för att världen ska börja lägga märke till de brott mot de mänskliga rättigheterna som begås i Kina? Vi kommer inte att nå det önskade resultatet med hjälp av diplomati. Unionen står inför en enorm utmaning. EU:s agerande kommer att avgöra huruvida Kina kommer att klara av att vidta specifika åtgärder för att möta kraven på att ändra sin politik gentemot det egna folket.
– Herr talman! Kina är en stor nation och har varit en stor civilisation, men dess namn och anseende har minskat på grund av dess brott mot mänskliga rättigheterna.
Jag vill att kineserna hörsammar mina kollegers ord och denna resolution om religionsfrihet. Jag vill att de släpper katoliker och kristna som sitter i fängelse. Jag vill att de visar muslimerna, uigurerna i Xinjiang, rättvisa. Jag vill att de visar tibetaner rättvisa och drar tillbaka sitt hot om att straffa deras Panchen Lama. Jag vill att de upphör att utnyttja psykiatrin. Jag vill att de lyssnar till Fen Yangs röst. Hon arresterades när hon besökte vänner och dömdes utan rättegång till två år i ett kvinnligt arbetsläger, där hon misshandlas och hjärntvättas. Jag vill att de lyssnar till Wang Nans mor. Wang Nan dog på Himmelska fridens torg, och hennes mor arresterades för att ha tagit emot ett paket med T-shirtar. Detta är oegentligheter som vi inte kan tolerera. Kina kommer endast att förskaffa sig och förtjäna vår respekt om man hörsammar, agerar och sätter stopp för dessa oegentligheter.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag svarar på min kollega Benita Ferrero-Waldners vägnar.
Trots att det under de senaste åren har gjorts betydande framsteg när det gäller frågor om de mänskliga rättigheterna i Kina, särskilt på området ekonomiska och sociala rättigheter, är Europeiska unionen fortfarande oroad över den allmänna situationen för de mänskliga rättigheterna i landet, och i synnerhet över de inskränkningar av medborgerliga och politiska rättigheter som har drivits igenom.
Respekten för de mänskliga rättigheterna är faktiskt ett centralt inslag i Europeiska unionens utrikespolitik. Europeiska unionen har regelbundet tagit upp frågan med de kinesiska myndigheterna på ett rättframt och öppet sätt, både genom politisk dialog – även på toppnivå, till exempel nyligen under det senaste bilaterala toppmötet i Peking den 5 september – och genom den bilaterala dialog som särskilt har ägnats åt de mänskliga rättigheterna.
Inom ramen för dialogen mellan EU och Kina har frågan om trosfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet och föreningsfrihet alltid varit en av Europeiska unionens viktigaste prioriteringar. I synnerhet har unionen ständigt uttryckt sin djupa oro över situationen för de personer som har åtalats eller berövats sina grundläggande rättigheter på grund av att de öppet har praktiserat sin tro, oavsett vilken religion eller tro det rör sig om. Ett antal av de religiösa personer som har omnämnts av parlamentets ledamöter finns med på den lista med individuella fall som unionen systematiskt skickar till sina kinesiska förhandlingspartner inom ramen för dialogen om de mänskliga rättigheterna. Dessutom har Europeiska unionen vid flera tillfällen officiellt kontaktat de kinesiska myndigheterna via dess representanter i Peking. Tenzin Deleg Rinpoche och pastor Zhang Rongliang – för att nämna några exempel – är några av dem som har varit i fokus för dessa handlingar.
Avskaffandet av dödsstraffet, eller åtminstone införandet av ett moratorium vad gäller dess tillämpning, Kinas snabba ratificering av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och samarbete med Förenta nationernas mekanismer är också några av de prioriterade frågor som regelbundet tas upp med de kinesiska myndigheterna. I det senare fallet krävde Europeiska unionen under den senaste sessionen av dialogen om de mänskliga rättigheterna i Luxemburg den 24–25 februari att EU:s särskilda rapportör om religions- och trosfrihet ska få möjlighet att resa till Kina så snart som möjligt.
Europeiska unionen tänker utan tvivel fortsätta och fördjupa dialogen med Peking om de mänskliga rättigheterna genom seminarier som är kopplade till dessa frågor. Vid sidan av dialogen gör dessa seminarier det också möjligt att öka medvetandet om vissa viktiga aktörer i det kinesiska civilsamhället. Vi hoppas att nästa session av den särskilda dialogen om de mänskliga rättigheterna, som kommer att äga rum i Peking den 24–25 oktober 2005, kommer att leda till att viktiga framsteg kan göras.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum när eftermiddagens debatter har avslutats.
– Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om sex resolutionsförslag om politiska fångar i Syrien(1).
. – Herr talman! Parlamentet har tagit upp frågan om Syriens brott mot mänskliga rättigheter tidigare, och det råder inget tvivel om att vissa förbättringar på området respekt för mänskliga rättigheter har genomförts under de senaste åren till följd av påtryckningar från både Europeiska unionen och internationellt håll.
Tyvärr är inte dessa förbättringar tillräckligt långtgående. Exemplet med de fortsatta frihetsberövandena av två parlamentariker som betraktas som farliga, Riad Seif och Mamoun al-Homsi, och den förföljelse av många civila aktivister, som Hasan Zeino och Yassin al-Hamwi, som nyligen inträffade, är relevanta bevis på detta. Det är också mycket riktigt de syriska myndigheternas fortsatta taktik att införa hinder för registrering av och fri verksamhet för icke-statliga människorättsorganisationer i landet. Detta är naturligtvis också fallet när det gäller taktiken att skrämma och trakassera otaliga syriska människorättsaktivister.
Den syriska regeringen måste inse att denna situation är oacceptabel för EU, och om den fortsätter kommer det utan tvivel att hindra genomförandet av ett framtida associeringsavtal mellan EU och Syrien. Vi uppmanar de syriska myndigheterna, och särskilt den nuvarande presidenten Bashar al-Assad, som har sänt ut hoppfulla signaler om att vilja öppna det syriska politiska systemet, som sedan många år tillbaka domineras av Baathpartiet, att fortsätta på ett snabbt och bestämt sätt i den mycket behövliga processen av demokratisering och reformering av landet.
Sådana förändringar kommer inte bara att ge honom och hans regering mycket respekt utomlands, utan även, och viktigare, kommer de att gynna det syriska folket i hög grad.
Kolleger! Jag uppmanar er att stödja detta gemensamma resolutionsförslag.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot! Om vi i dag hade fått välja ämnena för våra debatter när det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna, skulle vi kanske ha valt Tunisien, där försvarare av de mänskliga rättigheterna i dag belägrades av den tunisiska armén. Problemen med Tunisien visar på ett allmänt sätt hur allvarligt vi behandlar de mänskliga rättigheterna i våra associeringsavtal. Det är därför vi ville ha denna resolution om Syrien.
Vi vill att Syrien ska öppna sig och bli demokratiskt. I månader nu har vi krävt att fall som involverar politiska flyktingar som Riad Seif och Mamun al-Humsi ska behandlas seriöst. Béatrice Patrie och jag, som företrädare för utskottet för utrikesfrågor, samt parlamentets talman, Josep Borrell Fontelles, skickade skrivelser i augusti där vi krävde att dessa två politiska fångar, som redan har avtjänat två tredjedelar av sina straff, skulle släppas. De är före detta parlamentsledamöter som är i dålig fysisk kondition. Dessa skrivelser har ännu inte besvarats.
Vi vill att det i det kommande associeringsavtalet med Syrien tydligt ska anges att de mänskliga rättigheterna är ett villkor som vi inte kommer att förhandla om. Vi vill inte isolera Syrien. Vi anser att Syrien är ett vänland som måste bli demokratiskt och som vi kan hjälpa. För närvarande vill vi dock framföra följande budskap till den syriska regeringen: Nu när det är dags att komma fram till ett beslut om detta associeringsavtal, ta då detta budskap på allvar; tro inte att vi varje gång måste vara tvungna lägga fram resolutioner för att slutligen inleda en konstruktiv dialog med Syrien om de mänskliga rättigheterna, särskilt med den underkommitté om mänskliga rättigheter som vi uppmanar er att upprätta.
. – Herr talman! Samtidigt som vi befinner oss mitt i firandet av tioårsdagen av Barcelonaprocessen måste vi komma ihåg att respekten för de mänskliga rättigheterna är en av hörnstenarna i Europa–Medelhavsavtalet, och i detta sammanhang förtjänar den resolution vi röstar om i dag om situationen för politiska fångar i Syrien särskild uppmärksamhet.
Vi vill därför uppmana kommissionen, rådet och medlemsstaterna att klargöra för de syrianska myndigheterna att det avtal vi för närvarande förhandlar om måste innehålla tydliga bestämmelser om de mänskliga rättigheterna i enlighet med Europa–Medelhavsavtalet.
Dessutom kräver vi liksom Véronique De Keyser att en underkommitté om mänskliga rättigheter i Syrien upprättas inom ramen för associeringsavtalet, på samma sätt som i fallet Jordanien och Marocko, i syfte att föra en strukturerad dialog om mänskliga rättigheter och demokrati. Denna underkommitté skulle bli en viktig del av handlingsplanen.
Slutligen måste vi än en gång betona vikten av att rådfråga och involvera det civila samhället i underkommitténs arbete för att få en bättre övervakning av situationen för de mänskliga rättigheterna.
– Herr talman! Även innan far och son al-Assad fick makten i Syrien var landet fånget i villfarelsen att det förtjänade att vara mycket större än det egentligen är, och att det skulle omfatta Libanon, Jordanien, Israel, Palestina och delar av Irak.
Syrien lägger skulden på Frankrike och Storbritannien för att i onödan ha delat upp dessa regioner, som landet hade vunnit från Turkiet i första världskriget, och därigenom gjort det omöjligt för landet att återgå till det Storsyrien som fanns före det ottomanska riket.
För över 40 år sedan ledde Syriens storhetsdröm till att landet tillsammans med Egypten och Jemen ledde ett försök att skapa en förenad arabrepublik. När detta projekt misslyckades och Syrien dessutom förlorade Golanområdet till Israel 1967 såddes fröna till en auktoritär och militaristisk regim. Regimen är intolerant mot etniska minoriteter, mot kristendomen och mot tolkningar av islam som avviker från den version som propageras av staten. Den är också intolerant mot inhemsk opposition, misstänksam mot grannländer och ännu mer misstänksam mot stormakter längre bort.
Under åren har våldshandlingar av landsförvisade från andra länder fått stöd från syriskt territorium, och man misstänker också att den senaste tidens politiska mord i Libanon har organiserats från Syrien. Europeiska unionen hoppas kunna upprätta starka förbindelser med alla stater i dess omedelbara närhet, däribland alla länder runt Medelhavet. Om Turkiet går med i Europeiska unionen någon gång i framtiden kommer både Syrien och Irak att bli våra grannländer.
Min grupp anser att inte bara ekonomiska eller militära skäl ska vägas in när våra förbindelser med Syrien fördjupas. Europeiska unionen måste lägga mer tonvikt på frigivningen av politiska fångar, rätten att opponera sig och en demokratisering av regeringen. Hur kommer kommissionen att göra detta? Även om vi bör förstå de omständigheter som har resulterat i att Syrien för närvarande har hamnat i denna dåliga situation, får vi inte finna oss i detta. Demokratiseringen av Syrien är nu viktigare än fördjupade handelsförbindelser. Familjen al-Assads kriminella regim får inte belönas för sitt dåliga uppförande. Genom att driva denna linje kommer vi att bidra till att Syrien blir demokratiskt, och ett erkännande av en palestinsk stat har också en roll att spela i detta.
. – Herr talman! Syrien förblir under president Bashar al-Assads styre, den enda kvarvarande Baathregimen i arabvärlden sedan den irakiska baathismen fallit. Sedan 1963 har Syrien fungerat som en stat i ständig kris, något som är den rättsliga grunden till många av de repressiva instrument som regeringen har infört, och som den rättfärdigar på grundval av den pågående konflikten med Israel till följd av Syriens förlust av Golanhöjderna 1967 och kampen mot islamistiska terrorister som motsätter sig den sekulära socialistiska staten.
Men den senaste tiden, eftersom Syrien har ägnat sig åt ett mer aktivt engagemang i EU genom att delta i Barcelonaprocessen och skriva under ett Euromed-associeringsavtal, har landets samtliga inrikespolitiska områden blivit föremål för kraftig internationell granskning, särskilt dess dåliga meritlista när det gäller mänskliga rättigheter och påstådda fängslade politiska fångar, med dödsfall i häkten och godtyckliga arresteringar, hindrande av mötesfrihet eller av medborgare från att lämna landet, samt, naturligtvis, användandet av tortyr.
Det har inte blivit bättre av Syriens beklagliga uppförande när det gällde att blunda för islamistiska terrorister som gick in i Irak från dess territorium trots dess egen kamp mot islamism, liksom dess förtäckta stöd till utbildning av terrorister för Hamas, Islamiska Jihad och Hizbollah, trots att man fortsätter att förneka sådant stöd. Syriens tillbakadragande från Libanon under internationella påtryckningar har störts av arresteringen av den prosyriska säkerhetschefen i samband med mordet på Rafiq Hariri, en skarp kritiker av den syriska regimen. Syrien förblir en enpartistat, även om det talas om att rätta till detta problem.
I denna resolution krävs nåd för ett antal fall som åberopas av Amnesty International, och det råder inga tvivel om att de statslösa kurdernas svåra situation i Hassake och diskrimineringen av små kvarvarande judiska samhällen är helt oacceptabel.
Som föredragande för EU:s grannskapspolitik anser jag att det trots allt är viktigt att hålla Syrien engagerat i dialog med EU och att uppmuntra demokratiseringsprocessen samt iakttagande av grundläggande mänskliga rättigheter som Syrien har skrivit under inom ramen för sina internationella skyldigheter – skyldigheter som de måste leva upp till i verkligheten om de verkligen vill åtnjuta en fördelaktig Euromed-handlingsplan i framtiden.
. – Herr talman! Jag vill fortsätta Charles Tannocks resonemang. När president Bashar al-Assad övertog ämbetet efter sin far sattes en hel del förhoppningar till honom. Kristna syrier som känner honom väl säger att han har en väldigt tolerant inställning gentemot andra trossamfund, inte minst kristna, eftersom han själv tillhör den alawitiska minoriteten.
Desto tråkigare är det att Baathregimens brutala förtrycksapparat fortfarande fungerar, med underrättelsetjänsten i Libanon och polisen i själva Syrien. Jag vill understryka att vi måste tillämpa särskilt strikta normer eftersom vi har knutit band med Syrien genom Europa–Medelhavsdialogen och församlingen för Europa–Medelhavsområdet. Även om vi bör stödja Syrien i dess önskan att närma sig Europeiska unionen, kan vi inte göra det om landet inte försvarar de grundläggande mänskliga rättigheterna och går mot pluralism och demokrati. Att detta endast kan ske steg för steg är uppenbart, men processen måste inledas genast och vi måste sända ett tydligt budskap om detta.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Partnerskapet mellan Europa och Medelhavsländerna har redan möjliggjort viktiga framsteg på vägen mot att skapa en gemensam värdegrund: de mänskliga rättigheterna, representativ demokrati, jämställdhet mellan män och kvinnor och sociala framsteg. I detta sammanhang utgör inledandet av en valprocess i Egypten – även om det måste erkännas att den har sina brister – och Libanons återvunna självständighet belysande exempel. Tyvärr visar de senaste händelserna i Tunisien att vägen dit är svår. Därför måste frågor ställas om villkorligheten i våra partnerskap. Om ett land som ingått ett associeringsavtal allvarligt bryter mot detta, borde det kunna leda till att avtalet upphävs, även temporärt. I Syrien har president Bashar al-Assads tillträde till makten ingett stort hopp. Dock nås vi av motstridiga politiska signaler, vilket innebär att en viss förvirring och osäkerhet kvarstår när det gäller att fullborda ratificeringsprocessen för associeringsavtalet. I egenskap av ordförande för delegationen för förbindelserna med Mashrekländerna reste jag nyligen med en delegation från parlamentet till Syrien. Under detta besök och särskilt i närvaro av president al-Assad själv lade vi stor tonvikt vid behovet av att respektera grundläggande friheter och behovet av att säkra frigivandet av de två före detta parlamentsledamöterna Riad Seif och Mamun al-Humsi. Deras frigivning har tagits upp som en punkt i den rapport från besöket som har utarbetats av vår Mashrekdelegation. Frigivningen – jag citerar: – ”av de två fängslade syriska parlamentarikerna är en förutsättning för att associeringsavtalet ska kunna undertecknas”. Omröstningen om denna brådskande resolution kommer att fungera som en kraftig signal från parlamentet: respekten för de mänskliga rättigheterna och för de grundläggande friheterna är faktorer som inte är förhandlingsbara i våra partnerskap.
– Herr talman! FN gjorde helt rätt i att uttrycka sin oro för brott mot de mänskliga rättigheterna i Syrien.
Jag ger mitt fulla stöd till Europaparlamentets resolutionsförslag, där vi kräver att de syriska myndigheterna friger de politiska fångar som sitter fängslade i landet. Bland dessa finns flera syriska parlamentariker som vi betraktar som våra kolleger. Syrien måste övertalas att ratificera konventionen mot tortyr, där tortyr av fångar förbjuds.
Det är dock svårt för mig att stödja förslaget om att Syrien ska uppmanas att se till att de som arresterats blir väl behandlade. Vi vet ju trots allt att detta handlar om politiska fångar, så vi borde verkligen insistera på att inga politiska fångar någonsin får finnas, och inte ha överseende med detta och artigt be Syrien att inte behandla dem så grymt.
Syriens respekt av de mänskliga rättigheterna måste vara ett ovillkorligt krav om unionen ska ingå ett associeringsavtal med landet. Det är otänkbart för oss att samarbeta med ett land som har politiska fångar och utövar tortyr och andra former av antidemokratiskt förtryck som leder till förföljelse av religiösa minoriteter som judar eller kristna.
– Herr talman! Tyvärr har de förhoppningar som även uppstod kring den senaste konferensen för Baathpartiet i Syrien snabbt grusats. Regimen fortsätter med sina antidemokratiska och totalitära metoder mot alla oppositionella. President Bashar al-Assad verkar vara för svag för att kunna omvälva den totalitära regim av lismande svågerpolitik som genomsyrar det politiska systemet.
De två fängslade före detta parlamentsledamöterna vars omedelbara frigivning vi kräver – tillsammans med ett omedelbart slut på alla politiska åtal – är också offer för anklagelserna om nepotism från regimens sida.
Jag tror dock att det kommer att ligga i det syriska folkets och deras rättigheters intresse att Europeiska unionen skriver under och ratificerar associeringsavtalet. Detta kommer att ge oss fler verktyg för att kontrollera och utöva påtryckningar, till exempel klausulen om de mänskliga rättigheterna och en strukturerad politisk dialog.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen deltar fullt ut i Europeiska unionens ansträngningar för att stödja de mänskliga rättigheterna i Syrien. På grundval av principerna i Barcelonaförklaringen är vårt mål att upprätta en konstruktiv dialog om de mänskliga rättigheterna med de syriska myndigheterna. I detta sammanhang har Europeiska unionens trojka tidigare vidtagit åtgärder i samband med arresteringarna av oppositionella, däribland Riad al-Turk, och domarna mot två parlamentariker, Mamun al-Humsi och Riad Seif.
Alldeles nyligen uttryckte kommissionen sin djupa oro till Syriens ambassadör angående interneringen av offentliga personer och parlamentsledamöter, och mer specifikt av Mamun al-Humsi och Riad Seif.
Europeiska kommissionens delegation i Damaskus övervakar mycket noggrant kvarhållandet av dessa två politiska fångar. Nyligen påpekade delegationens ledare denna situation för Syriens vice utrikesminister Walid Moallem. Försöken att få Mamun al-Humsi och Riad Seif frigivna misslyckades trots att de enligt syrisk lag skulle kunna beviljas frigivning i förtid efter att ha avtjänat tre fjärdedelar av sina fängelsestraff.
Lagen kräver dock att de två fångarna skriver under en förklaring där de för all framtid avsäger sig all politisk aktivitet som skulle kunna skada den syriska staten. De vägrade att skriva under denna förklaring. Från syrisk synpunkt kan därför ingenting mer göras för att frige fångarna.
Vi ser också motstridiga, om än positiva, tecken som kanske är en effekt av de internationella påtryckningarna. Jag tänker till exempel på frikännandet av människorättsaktivisten Aktham Naisseh i juni i år.
Den övergripande situationen är dock tyvärr otillfredsställande, och kommissionen kommer att fortsätta att i nära samarbete med ordförandeskapet och medlemsstaterna ta upp individuella fall med sina kontakter med den syriska administrationen på alla nivåer.
När det gäller förhandlingarna om associeringsavtalet är kommissionen fortfarande övertygad om att en dialog om de mänskliga rättigheterna kommer att bli mer effektiv inom ramen för de kontraktsmässiga förbindelser som avtalet innebär. Detta avtal, som innefattar bestämmelserna om frihandel, samarbete och politisk dialog, och med klausulerna om de mänskliga rättigheterna och demokrati som centrala komponenter, kommer att bli ett viktigt instrument för att göra det syriska samhället mer öppet och demokratiskt.
När det gäller att förbättra stöd- och utvecklingsprogrammen för Medelhavsländerna (Meda) med syfte att stödja utvecklingen av ett demokratiskt samhälle, fortsätter kommissionen att prioritera stödet till det civila samhället på samarbetsområdet, och den hoppas kunna fortsätta i den riktningen med hjälp av framtida program.
Eftersom det har nämnts flera gånger kommer jag att säga några ord om associeringsavtalet. Kommissionen är fortfarande medveten om de nuvarande politiska svårigheterna när det gäller att skriva under avtalet med Syrien. Genom att genomföra det militära tillbakadragandet från Libanon har Syrien tagit ett första positivt steg mot att tillämpa FN:s säkerhetsråds resolution 1559. På grund av den rådande situationen, det vill säga den fortsatta synbara närvaron av den syriska underrättelsetjänsten i Libanon liksom bristen på samarbete i Irak, står det dock klart att Syrien måste agera kraftfullt och positivt för att återställa förtroendet, och detta måste göras innan Syrien ens överväger att skriva under avtalet.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum om några ögonblick.
– Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
– Herr talman! Det finns ett muntligt ändringsförslag till skäl E: När det står ”Riad al-Hamood, medborgarrättsaktivist” måste det preciseras att ordet ”kurdisk” föregår ordet ”medborgarrättsaktivist”.
– Därmed är omröstningen avslutad, och vi går nu vidare till röstförklaringarna.
.– Den moderata delegationen har idag röstat för ett betänkande om allvarliga och försummade sjukdomar i utvecklingsländerna. Vi anser att sjukdom och ohälsa är ett dominerande problem i dessa länder som både är en orsak till och ett resultat av underutveckling.
Vi är emellertid tveksamma till att EU uttalar synpunkter på läkemedelsindustrins prissättning av olika produkter. Vi är också tveksamma till att tvinga läkemedelsindustrin att återinvestera en del av vinsterna i FoU avseende försummade sjukdomar. Vi skulle snarare vilja uppmuntra läkemedelsindustrin att av etiska och moraliska skäl frivilligt besluta att återinvestera en del av vinsten i forskning avseende sjukdomar som drabbar fattiga länder. Detta är i linje med att ta ansvar för global utveckling.
Vad som ytterligare bör uppmärksammas är de afrikanska regeringar som tar ut en försäljnings- eller importskatt på antiretrovirala och andra läkemedel. Detta resulterar i att läkemedlen blir otillgängliga för många fattiga grupper. Där måste de berörda regeringarna kraftfullt uppmanas att avskaffa sådana skatter.
.– Den globala kampen mot smittsamma sjukdomar är en angelägen fråga som kräver ett omfattande internationellt engagemang. Junilistan är av uppfattningen att det internationella samarbetet ska bedrivas inom redan etablerade organisationer med kompetens och erfarenhet inom området, såsom Världshälsoorganisationen (WHO). Junilistan förespråkar ett avgränsat EU-samarbete. Vi är kritiska mot att unionen eftersträvar inflytande och kompetenser i frågor som redan hanteras av befintliga internationella organisationer.
.– Som ett resultat av den ekonomiska utvecklingen och den förbättrade livskvaliteten i Europa har vi ett avsevärt ansvar gentemot resten av världssamfundet. Samtidigt som man kan bekänna sig till en världssyn som ser frihandel som en av de viktigaste förutsättningarna för utveckling måste man också tänka på att det finns vissa områden som helt enkelt inte kan lämnas åt marknadens nycker. Detta beror på att marknaden inte gynnar mer långsiktiga mål, oavsett hur global den än är. Det är inte för att misskreditera marknaden, utan för att påpeka att den oundvikligen har sina begränsningar. I detta sammanhang får vi inte glömma att vissa sjukdomar hämmar utvecklingen i världens fattigaste länder. Det är därför mycket viktigt att EU:s utvecklingsinitiativ – vars effektivitet ibland kan ifrågasättas – bör medföra att vi bekämpar dessa sjukdomar inom ramen för utvecklingsstödet som helhet.
– Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
3. Syrien: fallet Muhannad Al Hassani (omröstning)
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 23 oktober 2008.
| sv |
20. Ansvarsfrihet 2006: Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop) (
| sv |
Skriftliga förklaringar för införande i registret (artikel 123 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
7. Saluförande av plantmaterial av grönsaker (kodifierad version) (
| sv |
4. Ändringsbudget nr 1/2009 (
| sv |
Läget i Tjetjenien
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om läget i Tjetjenien.
Minister de Miguel från rådet har ordet.
. (ES) Herr talman, ledamöter! Sedan den ryska militära aktiviteten återupptogs i september 1999 i den ryska förbundsrepubliken Tjetjenien har läget där varit föremål för särskild uppmärksamhet från Europeiska unionen. Såväl slutsatserna i Tammerfors i december 1999 som de insatser som gjorts av ordförandeskap därefter visar detta. I motsats till vad några förutspådde har denna inställning inte ändrats efter attentaten den 11 september.
Det spanska ordförandeskapet har agerat och kommer att fortsätta att göra det under detta halvår, helt i linje med den oro unionen känner. Redan i ordförandeskapets arbetsplan för utvecklingen av den gemensamma strategin för Ryssland innefattades ett avsnitt i vilket man tog upp viljan att fortsätta att uttrycka unionens önskan att en snabb fredlig lösning nås i Tjetjenien, inom ramen för principen om territoriell integritet, rättsstaten och respekten för de mänskliga rättigheterna, samt att villkoren för distribution av säkrare och effektivare bistånd förbättras.
Denna avsiktsförklaring har under de månader som gått sedan januari omvandlats till olika konkreta insatser. Ordförandeskapet har haft frågan om Tjetjenien med på dagordningen vid alla möten då politisk dialog förts mellan Europeiska unionen och Ryssland på olika nivåer, såväl av politiska företrädare, som i ministertrojkan Europeiska unionen-Ryssland, trojkan för politiska direktörer Europeiska unionen-Ryssland, trojkan kommittén för utrikes och säkerhetspolitik-Ryssland och i expertmötena, den s.k. COEST-trojkan.
Med anledning av den nyligen hållna trojkan på ministernivå med den ryska utrikesministern, Ivanov, den 2 april, togs frågan åter upp av ordförandeskapet. Unionens delegationschefer i Moskva uppvaktade i början av mars vice utrikesministern i Ryska federationen, Gusarov, för att uttrycka den oro unionen känner över läget för de mänskliga rättigheterna i regionen för honom.
Till alla dessa insatser, som tjänat till att förmedla Europeiska unionens uppfattning om utvecklingen i den kaukasiska republiken till de ryska myndigheterna, bör man lägga till begäran och därefter det stöd nämnda myndigheter gett den resa som delegationschefstrojkan planerar att göra i regionen nu i april. Den kommer att göra det möjligt att få direkt information om händelsernas utveckling. I samma informationssyfte upprätthåller delegationschefstrojkan täta kontakter med företrädare för icke-statliga organisationer och behöriga myndigheter, som Calamanov, som är Kremls särskilda företrädare för de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien eller Yastrzhembsky, presidentens talesman.
Förutom dessa specifika åtgärder, utan begränsning till de som i detta fall genomförts av det spanska ordförandeskapet, är det nödvändigt att påminna om att unionens oro har tagit sig uttryck i ett betydande ekonomiskt åtagande. Europeiska unionen är i dag den största biståndsgivaren i regionen. De belopp som anslagits dit uppgår till 65 miljoner euro under den period som förflutit sedan återupptagandet av de militära aktiviteterna 1999 till i dag. Av dessa fonder hör 40 miljoner till år 2001.
När det gäller det nuvarande läget i Tjetjenien skulle jag vilja uppmärksamma några aspekter. På området för mänskliga rättigheter fortsätter alla rapporter från OSSE:s stödenhet, Europarådets parlamentariska församling och olika icke-statliga organisationer att ge anledning till oro. Lord Judd konstaterade i den rapport som skickats till Europarådets parlamentariska församling att de framsteg som gjorts på detta område under förra året var få. Rapporterna från OSSE:s stödenhet de första månaderna i år om de militära aktiviteter som pågick under perioden informerade om försvinnanden av civila, plundring, hänsynslös maktanvändning och andra brott mot den civila befolkningens rättigheter. Allt detta har hänt tvärtemot vad som tidigare överenskommits. Inte vid alla tillfällen var företrädaren för åklagarmyndigheten där.
Det är viktigt att erkänna de steg som tagits av de ryska myndigheterna för att nå en förbättring av situationen. President Putin - det måste man erkänna - har uttryckt sin vilja att de som begår brott mot de mänskliga rättigheterna skall dömas och straffas, även om de är militärer. Dessa uttalanden har också upprepats av andra officiella företrädare.
Kontoret för Kremls särskilda representant för mänskliga rättigheter i Tjetjenien har fortsatt sitt arbete och vidarebefordrat anmälningar om misstänkta brott mot de mänskliga rättigheterna. De ryska myndigheterna samarbetar med de organisationer som är verksamma på området. När det gäller de mellanstatliga organisationerna har OSSE:s stödenhets mandat förlängts till 31 december 2002, förutom samarbetet med Förenta nationernas höga representant för de mänskliga rättigheterna. Tre representanter från Europarådet fortsätter att delta i kontorets uppgifter och fortsätter sitt arbete i den tvärarbetsgrupp som består av företrädare för Europarådets parlamentariska församling och Duman.
När det gäller de icke-statliga organisationerna kom man i januari överens om att bilda ett råd för att skydda de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien. Rådet, som har månatliga möten, består av företrädare för dessa organisationer, åklagarkammaren, säkerhetstjänsten och de lokala myndigheterna. Man kan också uppmärksamma närvaron av tjetjenska poliser vid befintliga kontrollplatser på vägarna i republiken i denna repertoar av positiva åtgärder. Med anledning av resultatet av analysen av det aktuella läget ser man dock att åtgärderna är otillräckliga.
När det gäller den humanitära situationen kvarstår dramat för hundratusentals förflyttade, vars huvudsakliga hinder för att vända tillbaka till Tjetjenien är att den osäkra situationen består. Också några andra svårigheter biståndsorganisationerna möter i sitt arbete består. Man måste erkänna att de ryska myndigheterna även på detta område har vidtagit olika åtgärder. Förutom att bilda den nämnda arbetsgruppen med de icke-statliga organisationerna, som kommer att erbjuda ett forum där dessa frågor kan behandlas, har Ryska federationens myndigheter tillämpat olika åtgärder för att normalisera livet i området. Åtgärderna begränsar sig inte till planer för socioekonomisk utveckling, att åter öppna skolor eller återupprätta det offentliga pensionssystemet utan också till att utarbeta ett förslag till konstitution som skall avgöras i en folkomröstning. Det är ett förberedande steg till att utlysa nya val där befolkningen i området kan välja sina företrädare.
Med tanke på att de problem jag beskrivit består har Europeiska unionen använt sig av - och kommer att fortsätta att göra det - alla kanaler till dialog för att till de ryska myndigheterna förmedla sin uppfattning, som kretsar kring följande punkter. Den första är att Europeiska unionen erkänner den ryska federationens territoriella integritet samt rätten och ansvaret dess myndigheter har att skydda befolkningen mot terrorism, som unionen fördömer utan några förmildrande omständigheter. Detta erkännande följs av ett dubbelt konstaterande. För det första uttrycker unionen sin fasta övertygelse att ansvaret att skydda befolkningen bör ske inom ramen för rättstatens normer och med full respekt för de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten, som befästs i många fördrag Ryska federationen är del i.
Därför ber Europeiska unionen de ryska myndigheterna att de skyldiga till brotten mot de mänskliga rättigheterna skall dömas och straffas för att på så sätt eliminera alla risker för straffrihet, vilket tyvärr förekommit under tidigare epoker. Unionen uppmanar också nämnda myndigheter att ge de federala tjänstemännen lämplig utbildning om mänskliga rättigheter. Det kommer att göra det möjligt att förebygga att nämnda händelser skall upprepas i framtiden.
Jag vill uppmärksamma det bidrag Europarådet och Förenta nationernas höga representants kontor ger, samt passa på tillfället att uttrycka Europeiska unionens fulla stöd till det uppdrag som såväl dessa organisationer som OSSE utför i Tjetjenien.
Unionen vill också att de ryska myndigheterna skall fortsätta att samarbeta med de internationella organen och de icke-statliga organisationerna för att få bort de hinder som fortfarande stör arbetet. Som konkreta åtgärder kan man nämna att tillåta nämnda organisationers tillträde till häkten, samt underlätta kommunikation via radio. Förbättringen av situationen för de mänskliga rättigheterna kommer utan tvivel att främja de förflyttades återkomst. Borttagandet av restriktioner, som för närvarande försvårar medias tillträde till området, bör också bidra till att ge ett större förtroende, såväl hos civilbefolkningen som på det internationella området.
För det andra är den andra stora frågan i unionens ståndpunkt att terroristdåd som utförs av tjetjenska väpnade fraktioner utan tvivel utgör en del i problemet, men att de är långt ifrån det enda. En varaktig lösning på problemet måste gå via en normalisering av det civila livet genom en fullständig återuppbyggnad av de demokratiska mekanismerna och strukturerna i Tjetjenska republiken. Nämnda resultat bör uppstå genom dialog med olika sektorer i det tjetjenska samhället. Europeiska unionen uppmanar därför de ryska myndigheterna att återuppta de kontakter som inleddes i november.
För det tredje bedömer Europeiska unionen att dess uppfattning i denna fråga är rättvis. Å ena sidan erkänner den utan att tveka de framsteg som gjorts och å den andra bör det inte vara ett hinder för att fortsätta att visa på de områden där allvarliga brister består. Unionen agerar på så sätt i konsekvens med de värden den grundar såväl den egna existensen på som dess förhållande till tredjeländer, och i dessa, den strategiska relationen mellan Europeiska unionen och Ryssland.
Kärnan i dessa värden som unionen och Ryssland delar är respekten för rättsstaten och skyddet av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Denna balanserade och konsekventa attityd kommer också att vara den som vägleder Europeiska unionens handlande i förhållande till behandlingen av Tjetjenien i det 58:e mötet i kommissionen för de mänskliga rättigheterna.
Unionen har för de ryska myndigheterna uttryckt att den är villig att förhandla om ett uttalande från ordförandeskapet som innefattar såväl framsteg som brister i ordalag som är liktydiga med de jag sagt i denna kammare. Nämnda myndigheter har också meddelats att om unionens goda vilja inte är besvarad av Ryssland kommer Europeiska unionen inte att tveka att anta en resolution på samma sätt som vi blev tvungna att göra under sammanträdesperioden 2001.
Herr talman, ledamöter! Jag vill avsluta med att insistera på att unionens ståndpunkt står fast och är konsekvent, att unionen kommer att fortsätta att betrakta läget i Tjetjenien som en prioriterad fråga i förbindelserna med Ryssland, och att man kommer att fortsätta att ägna frågan uppmärksamhet och arbete när omständigheterna så begär. Jag vill också bekräfta att denna fråga kommer att vara en viktig del i dialogen på högsta nivå som kommer att hållas den 28 maj vid toppmötet mellan Ryssland och Europeiska unionen.
. (EN) Herr talman! Kommissionen delar parlamentets oro när det gäller det försämrade läget i Tjetjenien, som anges genom en rad aktuella och pålitliga rapporter om allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna under de senaste månaderna.
Mot bakgrund av dessa rapporter, däribland från Europarådet, har Europeiska unionen fortsatt att uttrycka sin oro i frågan till de ryska myndigheterna, genom lämpliga diplomatiska kanaler. Som ni känner till erbjuder den politiska dialogen mellan EU och Ryssland en späckad dagordning bestående av sammanträden på hög nivå, däribland förra veckans ministertrojka med utrikesminister Ivanov i Madrid.
Europeiska unionens ståndpunkt i denna fråga är mycket enkel, och mycket bestämd. EU stöder helhjärtat Ryssland i dess berättigade kamp mot terrorismen, i Tjetjenien och på andra håll. Det får inte råda någon tvekan om detta. Våra uppmaningar till en politisk lösning som, utan förfång för Rysslands territoriella okränkbarhet, tillfredsställer huvuddelen av det tjetjenska folket, undergräver inte på något sätt detta stöd.
Det skall på samma sätt inte råda någon tvekan om EU:s vilja att upprätthålla de mänskliga rättigheterna i samband med kampen mot terrorismen i världen, detta gäller även i Tjetjenien. Jag är i detta avseende helt övertygad om att Europaparlamentet fullständigt delar åsikten att kampen mot den internationella terrorismen inte kan tjäna som ett berättigande eller en ursäkt för brotten mot de mest grundläggande enskilda mänskliga rättigheterna, de må ske på Västbanken, i Afghanistan eller i Tjetjenien. Detta bör inte ändras - och har förvisso inte ändrats - p.g.a. de fruktansvärda terroristangreppen som ägde rum den 11 september i fjol.
Mot bakgrund av våra gemensamma ansträngningar med Ryssland, att upprätta närmare politiska och ekonomiska förbindelser, har Europeiska unionen upprepade gånger klargjort för Ryssland att vi förväntar oss att landet handlar i överensstämmelse med de värderingar som man åtagit sig att ta hänsyn till när man blev medlem av Europarådet och OSSE. Dessa principer om fullständig respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen, däribland internationell rätt, utgör en del av det strategiska partnerskap som vi försöker att skapa tillsammans.
Som ni vet sammanträder kommissionen för de mänskliga rättigheterna just nu i Genève, och Tjetjenien är fortfarande en viktig punkt på dagordningen. Europeiska kommissionen deltar fullt ut i EU:s interna överläggningar i detta forum. Samtidigt som Europeiska unionen är beredd att delta i ärliga förhandlingar med Ryssland, i syfte att bekräfta alla positiva initiativ som Ryssland tagit under förra året, finns det fortfarande alltför många mycket allvarliga frågor som man behöver ta itu med i Tjetjenien.
Det positiva är att vi kan bekräfta vissa praktiska åtgärder som Ryssland har vidtagit för att nå en politisk lösning som kan garantera långsiktig fred och stabilitet i Tjetjenien. Vi välkomnar dessa åtgärder och är beredda att stödja dem på alla sätt vi kan. Vi måste också på samma sätt bekräfta att det har skett framsteg inom en rad frågor under det gångna året, t.ex. när det rör fysisk återuppbyggnad, fastställande av villkoren för ekonomisk utveckling, stöd till återupprättandet av den tjetjenska domarkåren i syfta att återställa rättsstatsprincipen, osv. Det är tydligt att det återstår mycket att göra inom alla dessa områden, men det har skett framsteg, och äras dem som äras bör.
Vi har också noterat att antalet rapporterade brott mot de mänskliga rättigheterna som följts upp av åklagare har ökat. Vi kan emellertid fortfarande bara beklaga det väldigt låga antalet uppföljningar i form av fällande domar som dessa rapporter har resulterat i. Det är tydligt att, genom att man då skingrar alla idéer om straffrihet, det är nödvändigt att straffa dem som gör sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna, för att undvika fler brott framöver. Man måste göra mer på detta område.
Ett annat område där framsteg behövs, har att göra med tillhandahållande av och tillgång till humanitärt bistånd. Som ni vet är Europeiska unionen, genom Europeiska byrån för humanitärt bistånd, ECHO, den överlägset största givaren av humanitärt bistånd till norra Kaukasusområdet. Sedan oktober 1999 har vi bistått med omkring 65 miljoner euro till offren i den tjetjenska konflikten, och bara förra året uppgick summan till 40 miljoner euro. Vår finansiering är viktig för närvaron i området av internationella icke-statliga organisationer som sysslar med humanitära frågor, och den är också viktig för FN-organisationernas arbete och närvaro, särskilt för UNHCR. Vi menar att det är nödvändigt att företrädare för det internationella humanitära samfundet är närvarande i Tjetjenien.
Vi är fortfarande bekymrade över de alltjämt svåra operativa förhållandena för de humanitära organisationerna i norra Kaukasus, särskilt det skiftande och tidskrävande systemet för tillträde och arbetstillstånd i Tjetjenien, och den vägran som icke-statliga organisationer drabbas av när det gäller rätten att använda VHF-radiokommunikation, som är mycket viktigt för deras säkerhet.
Vi har på ett konstruktivt sätt i mer än två år tagit upp frågan om de operativa förhållandena med ryska myndigheter på olika nivåer, men det har hittills bara skett mycket små förbättringar. Vi har försökt med alla tillgängliga kanaler; detta är ett tvisteämne i de pågående diskussionerna med de ryska myndigheterna, men vi kommer inte att sluta med att ta upp dessa frågor.
Säkerhetsläget i norra Kaukasus är fortfarande besvärligt; det är faktiskt så att man måste förvänta sig vissa operativa problem. Men vi förväntar oss ett större samarbete framöver från de behöriga ryska myndigheterna. I detta avseende kommer vi att fortsätta att förespråka konkreta förbättringar, i syfte att underlätta genomförandet av humanitära operationer i enlighet med de grundläggande etablerade normala internationella standarderna rörande säkerhet, effektivitet och oberoende övervakning och utvärdering.
Samtidigt kommer vi fortsätta att insistera på att återsändande av fördrivna tjetjener från angränsande Ingusjien och Dagestan, och flyktingar från Georgien, endast får ske på frivillig grund. Detta håller på att bli en allt allvarligare fråga. En omfattande ström av återvändande verkar ganska osannolik för närvarande, med tanke på den ihållande instabiliteten och våldet i Tjetjenien, och de mycket begränsade framstegen i samband med genomförandet av den ryska regeringens sedan länge tillkännagivna rehabiliterings- och återuppbyggnadsprogram.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! I går hade vi en mycket seriös debatt här i parlamentet om läget i Mellanöstern, och jag tror att debatten om Tjetjenien förtjänar att vi är lika seriösa. Det finns ett blödande sår i Europa: i Tjetjenien, i Ryska federationen.
Vi från Europeiska folkpartiet och från Europademokraterna säger: Säkerheten på vår europeiska kontinent kommer under 2000-talet att bero på om vi har en handlingskraftig, ...
(Applåder)
... demokratisk europeisk union, som åtar sig att skydda de mänskliga rättigheterna, och att vi har ett handlingskraftigt, demokratiskt Ryssland, som åtar sig att skydda de mänskligheterna, och att både Europeiska unionen och Ryssland samarbetar som partner. Vi vill ha ett sådant strategiskt partnerskap, eftersom det är viktigt för framtiden på vår kontinent.
Men vi får inte tiga om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och särskilt Europaparlamentet får inte tiga. Det finns observatörer som säger att fler människor dör i Tjetjenien än i Mellanöstern. Vår grupp anser att en tjetjeners liv har samma värde som livet för en medborgare i Förenta staterna eller i Europeiska unionen
(Applåder)
... och att en muslims liv i Tjetjenien har samma värde som livet för en kristen, en jude, en palestinier, en hindu, en buddist eller en ateist.
(Applåder)
De mänskliga rättigheterna överallt i världen - och särskilt därför att vi är européer är detta ett önskemål från oss - är odelbara!
(Applåder)
Just nu besöker Rysslands president ett land i Europeiska unionen. Jag hörde i går kväll hans yttrande om Tjetjenien på tysk TV. Rysslands ambassadör i Europeiska unionen, Likatjev, och ordföranden i det utrikespolitiska utskottet i duman, Dimitri Rogosin, sökte förra veckan upp mig i Bryssel för att informera mig om situationen. Det gläder mig att vår debatt om Tjetjenien också gett dem anledning att ta kontakt med vår grupp.
Naturligtvis måste vi bekämpa terrorismen, men vi får inte göra det på ett sådant sätt att de mänskliga rättigheterna och livet för människorna i Tjetjenien, för civila personer som vill leva i fred, drabbas på ett oproportionerligt sätt.
(Applåder)
När det sägs i en undersökning som gjorts av USA:s utrikesministerium den 4 mars, i yttranden från Läkare utan gränser, en organisation som vi sätter stort värde på för dess engagemang, och från Human Rights Watch, som har sitt säte i New York, att de ryska trupperna knappast har någon respekt för människoliv, då anser vi att det är alarmerande.
När företrädaren för den tjetjenska duman, Aslambek Asjlakanov, säger - det visar att även Ryssland är på väg mot demokrati, och det erkänner vi ju - att 80 procent av den hjälp som Ryssland ställer till förfogande för Tjetjenien, inte alls når människorna, då anser vi att det är alarmerande.
När Mary Robinson, FN:s höge kommissarie för mänskliga rättigheter, säger att det ekonomiska, sociala och kulturella läget i Tjetjenien är dåligt, trots vissa framsteg, som vi ju också ser, då anser vi att det är alarmerande. Det är lägesbeskrivningar från organisationer och personer, som känner till situationen bättre än vi gör. Det är Europaparlamentets plikt att ta upp dessa massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ryssland, och därmed i Europa, i Tjetjenien, så länge som de hör till dagordningen.
Vi kräver därför ett eldupphör och en politisk lösning. Vi kräver att de ryska soldater som inte har någon respekt för civila människoliv, som ringaktar människovärde och människoliv, inte bara kritiseras för detta i politiska yttranden från Moskva, utan också verkligen ställs inför rätta och döms, ty annars kommer dessa kränkningar av de mänskliga rättigheterna hela tiden att fortsätta.
(Applåder)
Vi uppmanar också Ryssland att - i större utsträckning än tidigare - öppna Tjetjenien för observatörer och även samarbeta med Europeiska unionens organisationer. Rådets ordförande och även kommissionären har påpekat detta, och vi är allt som allt av samma åsikt. Vi i Europaparlamentet bör vidare uppmana vår delegation att tillsammans med ifrågavarande duma-delegation - och även som parlament så att säga besluta det - ständigt och mycket konkret ägna sig åt Tjetjenien i ett ordnat förfarande.
Vi bör snart - vilket vi ju redan beslutat den 16 mars - sända en delegation från Europaparlamentet till Tjetjenien och regionen där. För min del skulle jag också välkomna om ni, herr kommissionär, personligen reste dit, för att tala med berörda parter lokalt.
(Applåder)
När allt kommer omkring behöver vi ha en intim samordning med Lord Judd i Europarådet, som ju ägnar sig mycket åt detta problem, och vi behöver totalt sett en politisk lösning. Tillåt mig att avslutningsvis säga följande: Jag har besökt alla republiker i f.d. Sovjetunionen och varit i Tatarstan. Tatarstan och dess huvudstad Kazan har en omfattande autonomi - ja, den största i Ryska federationen. Varför är det inte möjligt med något liknande också för Tjetjenien?
Tjetjeniens företrädare, som var här för två månader sedan, gav ett resignerat intryck, de var deprimerade, och man märkte deras oro och hopplöshet. Det är vår plikt i Europaparlamentet att ge de människor hopp som vill leva i fred i Tjetjenien - med autonom status, men inom ramen för Ryska federationen - och uppträda som förespråkare för de mänskliga rättigheterna på vår kontinent och i världen, och därmed i Tjetjenien.
(Applåder)
Herr talman! Det är egendomligt att vi för en debatt om Tjetjenien just nu när en delegation om några dagar kommer att resa dit för att fördjupa sig i ett ärende som vi nu ställer frågor och talar om. Det här visar att vi inte värdesätter den information vi insamlat från Ryssland. Från ryskt håll har man dessutom påstått att terrorister är verksamma i Tjetjenien, men detta har inte rönt någon större tilltro. Givetvis är det självklart att ett helt folk inte kan vara terrorister vilket man även påpekat på ryskt håll. Men då Förenta staterna inledde sin terrorismkampanj gick vi omedelbart med i fronten mot terrorismen.
Som en följd av televisionsreklam är vi övertygade om att det förekommer terroristverksamhet som är riktad mot Förenta staterna till och med i passet mellan Ryssland och Georgien.
Bästa kolleger! Här följer tio påpekanden: Ett rått krig kan inte avgöras med vapen, det medger även Ryssland nu. Kriget är en del av de talrika konflikterna i området, till och med terroristerna i fråga tycks ha samma härstamning. En internationell medlare kunde avhjälpa konflikterna och jag utgår ifrån att vi, delegationens arbetsutskott och kollegerna i duman, strävar till att finna politiska lösningar. Det här är en politisk fråga. De våldsamma rensningsoperationerna som armén utför i städer och byar måste omedelbart upphöra. Den ryska armén har inte dragit sig tillbaka eftersom den för olaglig handel med vapen och olja i området. En egen tjetjensk ordningsmakt som kastar ut terroristerna och legosoldaterna bör skapas. Ett rättssystem som kan dra de skyldiga inför rätta bör skapas. För att undvika korruption bör tjetjenernas ekonomi göras genomskinlig. Upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna bör övervakas, de kan inte kränkas med hänvisning till terrorismen. Biståndsorganisationerna bör ges obehindrat tillträde till området och slutligen bör unionen i samråd med Ryssland och tjetjenerna inleda återuppbyggnaden i området.
Herr talman! Den liberala gruppen välkomnar att denna debatt äger rum, och det gjorde vi redan innan vännen Olivier Dupuis hungerstrejkade. Det är viktigt att ägna särskilt utrymme åt och att diskutera situationen i Tjetjenien. Jag har känslan av att övergreppen och den militära offensiven sker i skuggan av händelserna den 11 september och situationen i Mellanöstern.
Ryssland, precis som Kina som vi skall diskutera senare, använder kampen mot terrorismen som ett slags alibi för att förtrycka sina egna politiska motståndare och minoriteter. Kriget mellan Tjetjenien och Ryssland är en lång, seg och till synes olöslig konflikt som har pågått i många år. Det begås givetvis övergrepp på båda sidor. Detta måste förstås utredas, och de ansvariga måste ställas till svars.
En del positiva signaler kan mycket riktigt skönjas. Lord Judd har t.ex. pekat på vissa försiktiga förbättringar. Även här, precis som i Mellanöstern, är det ett krig om vilka nyheter som skall nå ut i världen. Vi översköljs av vittnesmål från människorättsorganisationer om situationen inte minst för de civila tjetjenerna. Dödsskvadroner, summariska avrättningar, tortyr, våldtäkter och försvinnanden. Det står helt klart att det pågår systematiska och fasansfulla övergrepp mot de civila i Tjetjenien. De ryska myndigheterna måste ta tag i detta, utreda händelserna och straffa de skyldiga. Nära tvåhundratusen människor är internt på flykt i Tjetjenien och en kvarts miljon har flytt landet. Deras situation är förstås oerhört prekär.
Europaparlamentet har antagit ett flertal resolutioner om denna konflikt, men nu krävs det handling. Det var bra att höra från rådets tjänstgörande ordförande att ni skall skicka trojkan dit. Det vore också bra om kommissionären kunde åka till området för att diskutera situationen och ta upp frågan med den ryske presidenten.
Vi måste ställa mycket tydliga krav på Ryssland om att övergreppen och massakrerna på civila snarast skall upphöra. Den liberala gruppen kräver att en oberoende undersökningskommission sänds dit för att utröna vad som verkligen händer. Vi vill också att president Putin och tjetjenernas president Aslan Maskhadov bjuds in till parlamentet för att diskutera situationen, och vi kan visa på vårt stöd till samtal om fred. De trevande förhandlingarna som inleddes i november 2001 resulterade bara i ett möte, och det var inget större framsteg.
EU kan, tillsammans med OSCE och Europarådet, spela en roll för att underlätta samtal så att vi får till stånd en politisk lösning - någon militär lösning finns givetvis inte. Min grupp vill också att EU skall agera för att ta initiativ om Tjetjenien vid FN:s människorättssession i Genève.
De Miguel pratade om EU:s stöd till UNHCR, och det är viktigt. Sanningen är dock att EU:s bidrag till UNHCR:s budget har minskat med en tredjedel de senaste åren.
Igår diskuterade vi läget i Mellanöstern här i kammaren, och det finns ett starkt engagemang. Engagemangen i den konflikten får dock inte leda till att vi blundar för andra konflikter och ger ryssarna carte blanche att begå dessa övergrepp. Situationen är dramatisk, och konflikten riskerar att sprida sig till hela regionen med förödande konsekvenser för den ryska demokratin.
Herr talman! Den liberala gruppen stöder den resolution som föreligger, även om vi tycker att den är i litet mesigaste laget. Vi måste sända ett starkt budskap till den ryska regeringen och presidenten: Vi vet vad ni gör och vi accepterar det inte!
Herr talman, herr minister, herr kommissionär! Händelserna den 11 september i fjol dominerar fortfarande världspolitiken. Alla vet att världspolitik är en mycket cynisk företeelse, och det gäller även i fråga om Tjetjenien. Jag har fått intrycket att Tjetjenien efter den 11 september har hamnat på världshistoriens bakgata och bannlysts från nyhetssidorna. Därför är dagens debatt så viktig. Kolleger! Sedan jag valdes som ordförande för den parlamentariska samarbetskommittén EU-Ryssland har jag fört många samtal med ryssar, tjetjener, biståndsarbetare och människorättsaktivister. Situationen är utan tvivel komplex och även om man inte kommer närmare en lösning genom att tala om denna fråga i svart och vitt, måste jag ändå göra vissa konstateranden.
Problemen i Tjetjenien kan inte lösas med militära medel. Det krävs en politisk lösning, ett omedelbart eldupphör och i det avseendet stöder jag människorättsorganisationernas uppmaning att bjuda in Maskadov hit till Strasbourg i september i år och inleda förhandlingar med de ryska företrädarna i Europarådet.
Ett antal ryska kolleger kom, som Poettering just påpekade, på besök förra veckan och berättade att livet i Tjetjenien nu börjar återgå till det normala. Detta bekräftades även av Rysslands ambassadör. Kolleger! Jag tror att ni vet att jag inte är godtrogen. Många rapporter, redogörelser från människorättsorganisationer och vittnesmål från flyktingarna själva strömmar in på våra kontor i form av vanlig post och via Internet. Poettering nämnde med rätta några organisationer, Human Rights Watch, Médecins sans Frontières, det vill säga Läkare utan gränser, Amnesty International. Han nämnde vittnesmålen från Mary Robertson och en tjetjensk parlamentsledamot. Det är uppenbart att livet i Tjetjenien i dag inte är en dans på rosor. Och vi, kära kolleger, måste alltså beveka våra ryska kollegor till förhandlingar, till samförstånd. Vi kan svårligen kalla dessa organisationer, dessa personer som nämns i vår kompromissresolution, för terrorismens medlöpare eller bin Ladins företrädare. Det vore allt för förenklat att gå till väga på det sättet.
Jag är därför mycket glad över att vår delegation måndag nästa vecka kommer att ägna en halv dag åt att diskutera problemen med våra ryska kolleger i Tjetjenien, och att den kompromissresolution som vi snart skall rösta om innebär att vår delegation får i uppdrag att inrätta en arbetsgrupp som särskilt skall följa situationen i Tjetjenien och tillsätta en utredning om vad som egentligen håller på att hända i Tjetjenien.
Jag är även glad över att vi upprepar vårt krav att skicka en tillfällig delegation till Tjetjenien. Detta fattade vi beslut om i mars 2000, men beslutet har ännu inte verkställts. Jag vill därför be parlamentets presidium att se till att detta beslut nu äntligen verkställs.
Slutligen, kolleger, vill jag för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen rikta en vädjan till herr Nielson. Två gånger har parlamentet ombett er att bege er dit. Får jag komma med ett förslag, herr Nielson? Vi reser tillsammans. Jag är beredd att avsätta tid för att tillsammans med er resa till Tjetjenien och inspektera läget. Vi ska göra ett försök att äntligen övergå från ord till handling.
Kolleger! Jag försäkrar er om att delegationen på måndag nästa vecka kommer att göra allt som står i dess makt för att komma vidare i processen och inleda förhandlingar med våra ryska kollegor i Duman och Council of Federations. Tack, herr talman, för den extra talartid ni givit mig.
Herr talman! Under diskussionen om Palestina i går var det många som blandade in Tjetjenien, och man kan också dra fantastiskt många paralleller mellan de respektive situationerna i dessa två områden. Liksom Palestina är Tjetjenien ett land som är besatt av en stor och stark övermakt. Liksom i Palestina får människor i Tjetjenien uppleva att deras vanliga grundläggande rättigheter kränks, och Tjetjenien är dessutom ett land som lagts fullständigt i ruiner och där 20 procent av befolkningen dödats. Det framgår ganska tydligt att både Israel och Ryssland utnyttjar den situation som uppstått i och med att USA förklarat krig mot terrorismen, för att i skydd av detta krig föra krig mot ett helt folk. Ett krig som närmar sig etnisk rensning. Jag anser att vi bör tänka på att det inte förekom någon terrorism i Tjetjenien då landet 1991 utnyttjade lagen av den 16 december 1966 om att även länder inom federationen hade rätt till självständighet, för att frigöra sig från beroendet av Ryssland. Den gången fanns där ingen terrorism, men från 1994 har Ryssland gjort allt man kunnat för att förhindra denna självständighet. Det är återigen ett exempel på hur förtrycket av ett folk, och hur desperationen bland en befolkning, kan få folk att göra saker de annars aldrig skulle gjort. Terrorism kommer inte av sig själv. Terrorister faller inte ned från himlen. Det är ju inte så att vissa befolkningsgrupper har särskilda gener som gör att de uppför sig på ett annorlunda sätt än vi andra. Det är de villkor som människor lever under som får dem att uppföra sig som de gör. Det är viktigt att vi fattar ett beslut om att bjuda in Maskhadov och Putin till Strasbourg i september. Så att vi kan få en diskussion och en redogörelse, och så att vi kan göra intryck på bägge parter. Jag anser att vi skall kräva fritt tillträde för de humanitära organisationerna och för nyhetsmedierna, så att informationskriget inte bidrar till att missgynna tjetjenerna. Men slutligen är det också nödvändigt att folk som har varit utsatta för övergrepp får en tydlig känsla av att de som kränker de mänskliga rättigheterna till sist får sitt straff. Annars tror jag inte att vi kommer långt varken i kampen för demokratin och de mänskliga rättigheterna eller i kampen mot terrorismen. Till att börja med måste vi kräva ett upphörande av den ryska ockupationen av Tjetjenien - gärna redan i dag.
Herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Den text som Oostlander är huvudförfattare till är motbjudande. Den är moraliskt motbjudande och politiskt vansinnig. Att efter två och ett halvt års krig, efter att de ryska myndigheterna och militära styrkorna under två år systematiskt brutit mot tjetjenernas grundläggande rättigheter, kräva att de skall upphöra med sina övergrepp är fullständigt motbjudande.
På samma sätt är det fullständigt motbjudande att fortsätta att kräva att den humanitära hjälpen skall komma fram till Tjetjenien, när man vet att de ryska myndigheterna gör allt för att förhindra detta. Det som händer i dag i Tjetjenien innebär inte bara massiva brott mot de mänskliga rättigheterna; det är också ett verkligt folkmord. Det är det första folkmordet i Europa sedan det judiska folkmordet.
När 20 procent av en befolkning massakreras - 200 000 personer av en befolkning på en miljon - när tiotusentals människor torteras och när deras fortplantningsförmåga systematiskt förstörs, är det inte längre fråga om brott mot de mänskliga rättigheterna utan det är ett folkmord.
Fyrtio procent av befolkningen i ett land har flytt och klarar sig inte längre: de befinner sig under fruktansvärda förhållanden i Ingusjien dit endast 20-30 procent av kommissionens humanitära hjälp kommer fram, medan resten hamnar på avvägar. Såsom Poettering erinrade om kommer inte den ryska hjälpen fram i någon större utsträckning. När man lägger ihop allt detta kan man bara konstatera en sak: Det förekommer folkmord och Europa bidrar i tysthet till detta.
Jämförelserna med Palestina har en begränsning eftersom vi där talar om terrorism. Jag skulle vilja ha bevis när det gäller tjetjenernas terrorism. Vi har bevis när det gäller de palestinska självmordsbombarna, men när det gäller attentaten i Moskva för två eller tre år sedan har man inte funnit några som helst bevis för att det var tjetjenernas verk. Däremot visar samstämmiga indicier på att det skulle vara KGB - den ryska säkerhetstjänsten - som ligger bakom dessa attentat. Har det för övrigt funnits tusentals tjetjener som kämpat med talibanerna? Hundratals utländska korrespondenter letade efter tjetjener i Afghanistan. De internationella trupperna som befann sig och som fortfarande befinner sig i Afghanistan letade dag efter dag efter tjetjenska stridande. Hittills har man emellertid inte hittat en enda tjetjensk stridande i Afghanistan. Detta rykte kom från KGB och den ryska avdelningen för kontrainformation. Det är därför fel att säga att tjetjenerna är terrorister när de försvarar sig på samma sätt som bosnierna gjorde, på samma sätt som kroaterna gjorde, när de inte har några ryska civila mål eftersom det inte finns några ryska civila i Tjetjenien: det finns ryska militärer, det finns tjetjenska stridande som på militär väg strider mot ryssarna. Ryssarna ägnar sig däremot varje dag åt övergrepp, tortyr, utpressning, inspärrning i filtreringsläger, kohandel, handel med kroppar och handel med fångar. Man kräver av människor som inte längre har motsvarande en euro att de skall betala tiotals dollar för att deras familj skall räddas. Sådan är situationen i Tjetjenien: det handlar om ett folkmord.
Kommissionär Poul Nielson har, efter två och ett halvt år, ännu inte orkat resa till detta land där ett folkmord äger rum. Poettering, Watson, Cohn-Bendit och Frassoni har träffat hälsovårdsminister Oumar Khanbiev, som befinner sig på åhörarläktaren. Baròn Crespo och Wurtz skall träffa honom i dag. Herr Poul Nielson! Khanbiev är inte pestsmittad - ni kan också träffa honom. Han är här, ni behöver bara gå upp på åhörarläktaren för att träffa honom. Han känner till behoven hos den tjetjenska befolkningen i Tjetjenien, i Ingusjien, i Georgien och i Azerbajdzjan och ni kan tala med honom.
(Applåder)
Herr talman! Så har ni här resolutionens fördömlige författare eller medförfattare. Jag är naturligtvis imponerad av den entusiasm och det engagemang som kollega Dupuis uppvisar när han talar om denna fråga. Men när det handlar om att bidra till en lösning tror jag, särskilt i en så komplicerad fråga som denna, ändå att det är viktigt att vi håller huvudet kallt även om känslorna är heta.
Herr talman! Efter det första kriget i Tjetjenien hade dess politiker egentligen vår fulla medkänsla. Utsikterna var i själva verket mycket goda och Tatarstan var, som min gruppledare Poettering sade, ett manande föredöme. Tjetjenien hade kunnat utvecklas till ett Tatarstan, och hade kanske till och med kunnat bli ett Tatarstan med en mer långtgående självständighet än Tatarstan själv. Inom rysk politik hade man förutsett att så skulle ske. Vad blev då egentligen resultatet? Att det mellan de två krigen om Tjetjenien inte kommit till stånd någon statsbildning. En misslyckad stat har bildats och det är en katastrof. Detta har vi kunnat konstatera på alla håll där situationen är densamma. Vi har sett det i tidigare Afghanistan, vi har sett det i Somalia och där gäller det fortfarande. Vi märker det även på andra håll i världen. En misslyckad stat är en katastrof för alla medborgare och även för det internationella samfundet, eftersom det som kan inträffa i en sådan misslyckad stat alltid får internationella följdverkningar.
Herr talman! Vi har alltså märkt - vilket även konstaterats av våra journalister, västerländska journalister, hur Tjetjenien urartat till en kidnapparstat, en plundrarstat, en smugglarstat som kretsar kring den olja som passerar genom landet. Vi betraktar en katastrof. Och då startar ett krig om vilket vi bara kan säga: en sådan situation önskar vi inte någon part, vare sig tjetjener eller ryssar. Det startar alltså ett krig där det till och med är svårt att skilja på civila och militärer och där många civila dödas. Kampen om Tjetjenien innehåller vissa inslag av frihetskamp, men dessa överskuggas starkt av radikalisering och en sammanblandning med kriminell verksamhet. Vi får nu höra att de ryska trupperna och de tjetjenska rebellerna tillsammans tjänar stora summor på de oljetransporter som på illegal väg transporteras genom området. Det är fråga om mycket cyniska företeelser och man kan inte utan vidare säga att det ena är vitt och det andra är svart. I det här fallet är så inte fallet.
Jag måste säga att jag är glad över att jag på den tiden fick tillfälle att föra ingående samtal med kollegerna i duman, ordföranden i utskottet med ansvar för Tjetjenien, ordföranden i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, och arméns talesman, general Manilov. Alla tre talade mycket öppet om de bekymmer detta vållade dem. De dolde inte något och det gav mig uppfattningen att man även i Moskva ser allvarligt på situationen utan att kunna ta sig ur den. Detta innebär att det är desto viktigare att vi engagerar oss i frågan inom ramen för vårt partnerskap med Ryssland. De mänskliga rättigheterna är vårt ansvar och kommer aldrig att försvinna från vår dagordning, särskilt inte när det är fråga om en så nära partner som Ryssland är för tillfället. Detta måste vi ta till oss och därför innehåller vår resolution en hel del frågor. Det är sannerligen enkelt och medryckande att endast ge uttryck för kritik mot Ryssland, men samtidigt har vi dessutom ett överflöd av frågor. Vi har även vissa förslag vilka alla går ut på ett återställande av situationen, humanitär hjälp, förbättrat mottagande av flyktingar från dessa områden, möjligheter till återvändande och uppbyggnad av de sociala villkor som möjliggör ett återvändande. Det är saker som alla inser, även politikerna i Moskva.
Under dessa samtal gick det inte att förneka att även de är mycket plågade av frågan. Och om det fanns någon annan lösning skulle de utnyttja den. Även de är av åsikten att krigsförbrytare inom de egna leden skall ställas inför rätta. Svårigheten och missnöjet grundas på att för lite görs åt saken eftersom befälhavarna i fältarmén har en tendens att skydda sina soldater mot rättsskipning. Denna hållning är förkastlig, men vi har sett samma fenomen i andra krig, även i kolonialkrigen, bland annat i de krig Nederländerna förde i Indonesien efter andra världskriget. I många fall var det i Nederländerna först efter 20 till 30 år möjligt att tala om krigsförbrytelser som våra pojkar hade begått i Indonesien. Jag är glad över att det åtminstone i Ryssland har gått snabbare att åstadkomma öppenhet på den punkten och det skapar förutsättningar att göra något åt saken. Nyligen läste vi på nytt att president Putin omger sig med personer och ber dem komma med förslag om en hållbar politik för att återskapa det lugn och den säkerhet som är möjlig att åstadkomma i Tjetjenien. Eventuellt genom en sammanslagning med Ingusjien. Det finns från deras sida många olika planer för att se vilka möjligheter som finns att skapa en någorlunda fungerande stat. Det är ju en fråga som angår oss alla.
Det finns 200 000 flyktingar och det är, såsom vi tidigare har hävdat, mycket viktigt att kommissionär Nielson som är ansvarig för flyktingfrågor och humanitära frågor, personligen engagerar sig i frågan. Naturligtvis är det svårt att plädera för att han dessutom skall resa till Tjetjenien. Vi och även jag själv har redan vid ett antal tillfällen bett ambassadören och andra ryska representanter på plats att ge oss tillträde till Tjetjenien. Man undviker hela tiden frågan och därför stödjer jag helhjärtat de förslag, inklusive de från Europarådet, som går ut på att sätta ihop delegationer, där även ansvarskännande dumaledamöter eventuellt kan ingå, för att resa till Tjetjenien och skapa oss en bild av situationen. Endast om vet hur situationen faktiskt ser ut och den internationella pressen, i enlighet med resolutionen, och den ryska pressen kan komma in i området, har vi en möjlighet att utarbeta välinformerade förslag som leder någon vart.
Herr talman! Låt mig först och främst säga till kammaren att när vi, i egenskap av politiker, börjar uttrycka förolämpningar om ett krig som pågår på annat håll, förlorar vi vårt syfte, som är att verka för fred - och detta måste vara vårt yttersta mål.
Dupuis har nämnt hemskheter som jag tycker är fruktansvärda, eftersom de drabbar verkliga människor; mormödrar, morfäder, farmödrar, farfäder, mödrar, döttrar, fäder och söner, av inget annat skäl att de är annorlunda. Jag stöder inte den trångsynta uppfattningen att Ryssland gör allt det bör göra, eller att landet är djupt engagerat. Vi har trots allt fått veta att, efter den 11 september, världen har förändrats, att de grundläggande mänskliga rättigheterna skulle granskas med större uppmärksamhet än tidigare. När det rör Tjetjenien har detta uppenbarligen inte skett. Tjetjenernas rättigheter, av vilka 200 000 bor i ett direkt farligt område och känner ständig fruktan, ignoreras av ryssarna. Jag anser för övrigt att situationen håller på att bli värre, i stället för bättre. Det verkar som den 11 september har gett upphov till självbelåtna förbindelser mellan Ryssland och Förenta staterna, där Förenta staterna inte låtsas om vad som sker.
Jag välkomnar denna resolution, men vi måste driva den framåt. Varför har våra åtgärder saknat kraft fram till nu? Jag kan berätta varför: Därför att det har saknats ett samordnat och konsekvent internationellt förhållningssätt av rädsla att förolämpa Putin och de allierade. Hemskheterna ökar, de minskar inte. Konflikterna pågår i åratal. Det är ett pågående krig som nästan ingen bryr sig om. Vi ser också att man inte tar hänsyn till de mänskliga rättigheterna, och att inte heller icke-statliga organisationer på det humanitära området får arbeta effektivt på platsen. Vi behöver mer samarbete med de ryska myndigheterna, och de oberoende medierna måste få rapportera om läget till resten av världen. Men låt oss aldrig glömma bort att den grundläggande rättigheten är att få leva i fred utan fruktan för att bli förföljd. Vi behöver en politisk resolution, men Ryssland måste hållas ansvarigt.
Låt mig avsluta med detta: När man startar krig, så har politikerna misslyckats. När krig fortsätter, förlorar humaniteten sitt syfte. Detta krig måste upphöra. Fredsprocessen är inget alternativ - den är den enda väg som leder framåt.
Herr talman! Jag ger Cashman rätt. I åtta års tid har den ryska militären fört krig mot civilbefolkningen i Tjetjenien. Det är den realitet som vi inte får blunda för. Därför frågar jag er, herr rådsordförande: Lade ni fram listan med de åtgärder, som ni just har framfört, också för utrikesminister Ivanov under trepartssammanträdet och förklarade den så som ni gjort här? Framförde ni på samma vis till Ivanov de hot som nämnts att godkänna beslut som riktar sig mot Ryssland? Stod detta verkligen i centrum för föredragningslistan eller var det bara ett perifert påpekande? Faktum kvarstår dock att det hittills inte haft någon effekt. Mitt intryck är att detta inte har förklarats för den ryska sidan med samma allvar som det har framförts här!
Därigenom gör vi oss också skyldiga till detta brott. Vi vet att människor dagligen förs bort, dödas och misshandlas i Tjetjenien.
(Applåder)
Och vi vet att tjetjener betraktas som svarta i Ryssland - ett ryskt skällsord, som förklarar dessa människor som andraklassens individer. Att vi tiger och bortser från den dagliga misshandeln av civila personer gör att vi förlorar trovärdigheten i världens ögon, om man tänker på vårt engagemang för de mänskliga rättigheterna på många platser. Därför är det viktigt att vi inte tror på president Putins bedyranden, som inte motsvarar verkligheten, och vilka han upprepade i Weimar i går, om att man måste skydda befolkningen mot banditer och åter införa statlig lag och rätt. Detta har ingenting med verkligheten att göra i det landet.
Vi måste se till att det finns en internationell övervakning, som kontrollerar de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som görs av armén. Jag stöder i varje fall alla krav om att man skall inbjuda president Putin och Masjadov hit till Strasbourg i september, så att en dialog äntligen kan påbörjas, så att vapnen tystnar och man därmed får ett slut på våldsspiralen i denna region.
(Applåder)
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Jag är utomordentligt positiv till att denna debatt äger rum, ty ända sedan den 11 september har nästan varje insats av militära styrkor rättfärdigats med hänvisning till nödvändigheten av att kämpa mot terrorismen. Det gäller också situationen i Tjetjenien. Det krävs att man tänker om. Konflikter och terrorism kan inte lösas med militära medel. Jag gladde mig under gårdagens debatt om Mellanöstern över att detta också var den enhälliga åsikten här i parlamentet.
När det gäller Tjetjenien, liksom alla andra krisdrabbade områden, kan bara förhandlingar, kompromissberedvillighet, uppbyggande av förtroende, utveckling av det civila samhället och rättsstaten samt återuppbyggnad leda till en lösning av problemen. Dialogen med Ryssland om dessa problem måste avgjort stärkas. Vi bör insistera på att den ryska regeringen fortsätter och intensifierar den kontakt med Masjadov och andra samtalsvilliga tjetjener, vilken påbörjades i november. En arbetsgrupp från Europarådet, där också ledamöter från duman är representerade, har genom förtänksamma förslag satt i gång denna omfattande rysk-tjetjenska dialog. Det gäller att stödja den.
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien är fortfarande dramatisk. Jag välkomnar att parlamentet genom sin kompromissresolution har påpekat dessa fakta. Jag anser att det är allvarligt att de straffrättsliga åtgärderna mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna, samt dömandet av personer som befinns skyldiga till sådana brott, avancerar mycket trögt, fastän president Putin i går ju sade något annat. Men det är positivt att den ryska regeringen har tagit de första stegen till en återuppbyggnad och normalisering av det offentliga livet. Jag hänvisar särskilt till ansträngningarna när det gäller återuppbyggnaden av den civila förvaltningen, domstolsväsendet och den lokala polisen. Jag anser inte att det är rättvist att man först alltid avvisar och ifrågasätter allt som den ryska sidan säger. Man måste ha förtroende för båda parter. Ty enbart ömsesidigt förtroende är den grundval som krävs för att man överhuvud taget skall kunna tala med varandra.
Kommissionen bör öka sitt ekonomiska stöd till denna utveckling. För att göra oss en bild av vad som är nödvändigt, bör vi äntligen genomföra vårt egna beslut från år 2000 och sända en ad hoc-delegation till Tjetjenien.
(Applåder)
Herr talman! Tidigare talare har hänvisat till likheterna mellan Tjetjenien och Palestina. I dag i Madrid sammanträder den spanske premiärministern och den ryske utrikesministern för att ta itu med vår tids farligaste konflikt. För två dagar sedan sade Aznar till Sharon att den palestinska konflikten bara kan lösas på politisk väg, och om det sker ett ömsesidigt erkännande av de palestinska och israeliska staterna.
Aznar bör uttrycka starka protester till Ivanov om de brott som begås i Tjetjenien mot den internationella rättens grundläggande principer, däribland det tjetjenska folkets rätt till självbestämmande. Tyvärr kommer han inte att våga göra det, eftersom han vet att det ryska svaret kommer att innehålla en påminnelse, som Putin uttryckte, om den pågående konflikten i Baskien. I går föreslog Solana, stödd av rådets ordförande, en mycket förnuftig lösning på den palestinska konflikten; detta skulle vara en utmärkt lösning för Tjetjenien, varför inte också för Baskien?
Herr talman! Medan i dag förbundskansler Schröder och president Putin sitter tillsammans i Weimar och gör affärer, som om ingenting hänt, äger i skuggan av detta ett folkmord rum i Tjetjenien. Jag vill verkligen använda ordet folkmord, ty det är ingenting annat än det som pågått i Tjetjenien under de senaste åren: En femtedel av folket har fördrivits, tiotusentals personer har mördats systematiskt, och det är inget slut på mördandet! Detta är inte några enstaka övergrepp eller kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Detta sker systematiskt. Det började med en av de blodigaste valkamperna, om inte rent av den blodigaste, i mänsklighetens historia, nämligen den valkamp som fördes av Putin, genom att han utlöste detta krig i Tjetjenien. Det handlade då inte om en kamp mot terrorismen. Det handlade om att sopa bort en under uppsikt från OSSE vald demokratisk, om än ytterst bristfällig regim - det står fullständigt klart i denna region - och där sätta in sina egna ståthållare. Jag anser att det är lite groteskt när vi nu uppmanar dessa ståthållare att undersöka sina egna misslyckanden.
Det måste vara vår uppgift att internationalisera denna fråga, och äntligen lägga fram den i den globala offentlighetens ljus. Därför tackar jag Hans-Gert Poettering och alla dem som trots stort motstånd har genomdrivit att parlamentet i dag, på bästa debattid, ägnar sig åt denna verkligt allvarliga kränkning av folkrätten och de mänskliga rättigheterna, åt detta folkmord, och äntligen klargör att det inte är godtagbart att en högt uppsatt delegation från EU reser till Mellanöstern och försöker att tränga igenom till Arafat, medan man samtidigt säger att man inte kan resa till Tjetjenien, eftersom det inte är möjligt eller inte skulle tillåtas. Man kan inte godta att en partner som Ryssland systematiskt isolerar ett sådant område, där så brutala kränkningar av de mänskliga rättigheterna äger rum, och spärrar det mot journalister, mot politiska observatörer och humanitära organisationer. Det får vi inte längre godta! Därför stödjer också jag detta: Kommissionären måste åka dit, trojkan måste åka dit, parlamentsdelegationen måste åka dit! Vi är alla beredda att ansluta oss till detta.
Jag måste helt klart säga att man också måste utnyttja tillfället att tillsammans med Europarådet och Tjetjeniens valde regeringschef, som tyvärr inte nämns i resolutionen, i september diskutera läget i Tjetjenien och arbeta på en politisk lösning. En sak måste vi betänka: Modiga journalister, exempelvis Thomas Avenarius från Süddeutsche Zeitung, eller hans kollega från Frankfurter Rundschau, har trängt sig in dit. De dokumenterade personligen fem systematiska terrorattacker med talrika mord som ägde rum på fem tjetjenska orter enbart omkring den 4 mars. Ryska människorättskämpar, exempelvis Memorialorganisationen, har med fara för livet begett sig dit och dokumenterat att det finns dödsskvadroner i Tjetjenien, som inrättats av Rysslands militära underrättelsetjänst. Det är fakta som vi äntligen måste ta del av! Det finns orter som, efter vad som uppgetts, har rensats 33 gånger - en annan ort 27 gånger - varvid varje gång cirka en sjundedel av befolkningen dödades. Civila personer, gravida kvinnor drogs ut ur minibussar och sköts. Detta är inte någon kamp mot terrorismen. Påstådda terrorister sköts när de hade tofflor på fötterna. Jag måste verkligen klargöra att det här sker en systematisk desinformation av allmänheten, när man ger det intrycket att det bara handlar om en något oproportionerlig kamp mot terrorismen, bortsett från att man inte bekämpar terrorismen på så sätt, utan i bästa fall producerar terrorister, varvid jag tillsammans med Olivier Dupuis måste säga att det hittills inte finns det minsta bevis för att det verkligen finns någon omfattande tjetjensk terrorism.
Om de attentat som har ägt rum i Ryssland har till och med den ansedda Neue Zürcher Zeitung helt klart sagt att det inte finns det ringaste indicium för att det var tjetjener som låg bakom, och Neue Zürcher Zeitung anser att det här snarare finns en dubiös bakgrund med helt andra personer som håller i trådarna. Det måste också öppet sägas i detta parlament: Vi har en utpräglad tradition med många klara ställningstaganden när det gäller Tjetjenien. Vi har ställt oss i spetsen för dem som äntligen vill se till att det bringas ljus i denna politik, som på grund av olje- och råvaruintressen syftar till att systematiskt undertrycka ett folk.
Detta är ett kolonialkrig i början av 2000-talet och ingenting annat! Vi har full rätt att vända oss mot detta kolonialkrig. Vi har ett privilegierat partnerskap med Ryssland. Vi sitter tillsammans i OSSE. Vi sitter tillsammans i Europarådet. Vi har instrument för att göra någonting, men vi måste äntligen utnyttja dem och får inte längre sova och agera som om det bara handlar om enstaka övergrepp. De få officerare, som redan ställts inför domstol eller anklagats, exempelvis en officerare, en överste, som år 2000 våldtog och mördade en ung kvinna, har hittills ännu inte dömts. Det är bara propagandaåtgärder. Dessa brott har inte granskats på minsta vis. Detta får vi inte längre godta! Vi måste tala klarspråk med en viktig partner, med Ryssland, eftersom vi tar honom på allvar!
(Applåder)
Herr talman! Jag tror att det är viktigt att vi inte blandar ihop situationen i Tjetjenien med det läge som har uppstått efter 11 september. Det står klart att ryssarna å sin sida tenderar att se allt som händer på världens olika schackbräden - Afghanistan, Mellanöstern, Tjetjenien och Georgien - som om det vore delar av en och samma företeelse, men så är det inte. Ryssarna verkar ofta vara de trognaste anhängarna av de geopolitiska experter som förutser en sammandrabbning mellan islam och kristendomen och därmed tvingas göra en del ideologiska kullerbyttor jämfört med de ståndpunkter de intog för inte så länge sedan.
Även vi gör väl fel ibland. Om till exempel de europeiska institutionerna kallar de tjetjenska gerillakrigarna ?banditer? och ?terrorister? blir en dialog med dessa banditer och terrorister otänkbar. Därför skulle jag vilja försöka hitta en unik term som beteckning på denna del av de stridande krafterna som har ett starkt folkligt stöd.
Eftersom EU totalt sett har en mycket mer komplex ståndpunkt än så måste experter skickas ut som observatörer på plats för att vederlägga de lokala förenklingarna. Lord Judds delegation är därför mycket bra, liksom förslaget att upprätta trojkor eller grupper om fem med den ryska motparten och arbetsgruppen för Tjetjenien för att övervaka utvecklingen och undersöka brotten mot de mänskliga rättigheterna. Det verkar också lämpligt att sätta samman en ad hoc-delegation för norra Kaukasus för att diskutera igenom alla de problem som finns med ryssarna och företrädare för tjetjenerna. Allt detta är mycket bra: det innebär att vi åtminstone är närvarande.
Egentligen är det så att större delen av den resolution vi talar om i dag ägnas åt att uppmana ryssarna att bistå offren, att acceptera att det tillsätts kommissioner och övervakningsgrupper, att hjälpa och samarbeta med de som behöver tillstånd, visum och skydd för att kunna verka via de humanitära organisationerna. Frågan om tvåhundratusen flyktingars återkomst är naturligtvis bara vacker retorik i parlamentet.
Det beror alltså på regeringen Putins goda vilja och vilja till tillmötesgående om de påpekanden som innehåller en implicit kritik mot den nuvarande situationen i Tjetjenien skall accepteras eller inte, annars skulle man inte kräva så många delegationer. Vilken vilja ryssarna har att upprätta ett riktigt samarbete med Europeiska unionen kommer bland annat att framgå av hur man reagerar på dessa uppmaningar.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Inför katastrofen i Tjetjenien kan vi inte säga att vi inte visste. Från detta andra krig med de federala ryska styrkorna i Tjetjenien får vi via brottstycken, via skrämda förtroenden från flyktingarna och vittnesbörden från de senaste kollegerna på plats, höra om systematiska övergrepp och ett revanschlystet och intensifierat barbari. Inte heller den här gången kan vi säga att vi inte kan. Ryssland är inte längre en självförsörjande stat som styrs bakom stängda dörrar och som bestämmer över sitt folks liv och död. Ryssland är förbundet med Europeiska unionen och bortom unionen, med andra delar av världen, genom moraliska och politiska åtaganden som dess trovärdighet och solvens på den europeiska och internationella marknaden är beroende av. Bland dessa finns Europeiska unionens gemensamma strategi gentemot Ryssland samt samarbets- och partnerskapsavtalet enligt vilket Ryssland skall respektera de mänskliga rättigheterna. Ryssland stöds i sin svåra övergång till västliga ekonomiska standarder av program, partnerskap och finansiering där unionen spelar en nyckelroll. Genom unionens utvidgning kommer Ryssland att snart befinna sig i en ny geopolitisk situation som tvingar landet att på djupet omförhandla sin ställning och sina förbindelser med de nya europeiska grannländerna. Låt oss denna gång se till att vi vänder oss emot detta tillstånd av bristande rättigheter och kräva att vi får skicka observatörer och företrädare för utländska media till de senaste tragiska händelserna av mänskligt barbari bakom stängda dörrar, annars tvingas vi till verkliga motåtgärder. Låt oss se till att omedelbart kräva medicinsk och humanitär hjälp och låt oss framför allt sluta upp med att kamouflera vår passivitet bakom uttalanden och dagtinga med vårt samvete genom att utge oss för att bevara den sköra demokratin i Ryssland. Låt oss se till att undvika den alltför enkla sammansmältningen mellan kampen mot terrorismen och överlagt folkmord, annars kommer det förvärrade barbariet på plats att stå i proportion till vår likgiltighet.
. (ES) Herr talman, ledamöter! Rådet har noterat allt som sagts i debatten och tackar parlamentet som tagit upp denna så viktiga fråga, inte bara ur synvinkeln allmän internationell politik utan framför allt politiken i vår europeiska familj. Vi anser att Ryssland är ett land som är en del i vårt område och vi hoppas att det skall bete sig på samma sätt, ha samma respekt för rättsstaten och samma respekt för de mänskliga rättigheterna som vi har i Europa.
Jag skulle vilja säga att alla påståenden som sagts här till stor del delas av ordförandeskapet och rådet, som med oro ser på situationen i Tjetjenien. Jag håller fullständigt med i påståendena att det som hände den 11 september inte får tas till ursäkt av någon, och allra minst Ryssland, för att systematiskt bryta mot de mänskliga rättigheterna och gömma sig bakom terroristbekämpningen. Det begås brott mot de mänskliga rättigheterna, allvarliga sådana, men det pågår också en positiv utveckling och rådet ser det så. Därför tror jag att vi måste fortsätta vårt arbete. Parlamentet bör göra sig hört och anta den här resolutionen - som jag personligen tycker är utmärkt - och rådet bör fortsätta att ta alla tillfällen tillvara för att förmedla vår inställning till de ryska myndigheterna - rådets, Europeiska unionens och Europaparlamentets.
Jag vill lugna Schroedter som har frågat mig om rådet verkligen i sina möten med de höga ledarna i Ryska federationen, från Putin och utrikesministern till vice ministrarna och andra höga företrädare, säger samma sak som nu. Jag kan säga att rådet säger samma saker till de ryska myndigheterna som sagts här i dag. Jag skulle inte våga komma till parlamentet och säga något som vi inte kunnat säga till de ryska myndigheterna. Ni kan vara fullständigt lugn över att ordförandeskapet under denna period och de ordförandeskap som följer kommer att fortsätta att föra samma resonemang som vi alltid gjort med de ryska myndigheterna.
Det är uppenbart att vi alla måste fortsätta detta arbete. Det är uppmuntrande att Europaparlamentet stöder oss och vi tror att kampen för att återfå normala förhållanden i Tjetjenien, upprättandet av fullständiga demokratiska villkor, respekten för de mänskliga rättigheterna, de förflyttades återkomst och full normalisering av livet är ett mål som vi kan och bör sträva efter. Herr talman! Jag garanterar att rådet inte kommer att spara några krafter för att tillsammans med kommissionen och parlamentet nå detta mål.
. (EN) Herr talman! Låt mig återigen betona att vi finns i regionen. Vi finns i Tjetjenien; och nivån på det humanitära biståndet från kommissionen på 40 miljoner euro under 2001, är ett tydligt bevis på den prioritet vi ger krisen och de lidande i Tjetjenien. Våra sakkunniga och personal från ECHO är bevis på att vi finns där. Vi är också den enda externa aktören som har upprättat ett oberoende distributionssystem för livsmedel och bistånd i Tjetjenien. Det danska flyktingrådet är det enda alternativet till det ryska Emercom-ministeriet, som helst vill göra detta själv. Bistånd från Världslivsmedelsprogrammet, t.ex., ges genom den ryska organisationen. Vi insisterar på att vi fortfarande skall få ha en oberoende distributionskanal, för att kunna se till att vi når bättre resultat än vad som hävdats i denna debatt. Jag kan inte godta att man säger att endast 3 procent faktiskt når de rätta mottagarna. Om detta vore sant, skulle de 200 000 flyktingarna i Ingusjien inte längre vara i livet.
Vi har möjlighet att ändra situationen, men vi försöker inte på något sätt att framställa detta som en enkel eller fulländad operation. Den är oerhört komplicerad, och detta är ett av skälen till varför vi måste fortsätta att sätta press på de ryska myndigheterna, både när det gäller säkerhetsaspekterna med tillgång till VHF-radioapparater och arbetstillstånd, och de allmänna förhållandena för de internationella humanitära organisationerna som arbetar i området.
Min första tjänsteresa efter det att jag tillträtt min tjänst, var den humanitära tjänsteresan till Östtimor hösten 1999, den andra resan gick till den region som vi diskuterar i dag. Jag är tacksam för rådet att det kanske skulle vara lämpligt om jag besökte platsen återigen, och vi kommer att överväga detta.
Kommissionens initiativ, finansieringen och det resoluta stödet till våra verkställande partner, är det enda faktiska initiativet som kan säkra en internationell humanitär närvaro på denna skådeplats. Vi är fast beslutna att fortsätta detta arbete, och det finns ingenting som har rubbat denna beslutsamhet. Det kan också vara på sin plats att säga, med tanke på vad som har sagts under diskussionen, att jag anser det vara både nödvändigt och uppenbarligen meningsfullt att behålla den etablerade uppdelningen mellan, å ena sidan, den bredare politiska dialogen - en dialog som också betonar aspekterna om de mänskliga rättigheterna - och, å andra sidan, de tydligt definierade insatserna på området för humanitärt bistånd. Uppdelningen av arbetet när det gäller vem som gör vad och hur det utförs, är både nödvändigt och meningsfullt. Om vi blandar allt detta i en enda cocktail, kommer vi att ryckas med av goda, sympatiska och politiska skäl, men vi skulle faktiskt riskera de internationella humanitära organisationernas tillträde till detta drabbade område.
Det humanitära biståndet har sin egen logiska grund och det är viktigt att förstå att om vi politiserar hela saken, är detta inte till någon nytta för det humanitära biståndet. Detta är viktigt att ha i åtanke, och jag ber parlamentet att förstå att det inte på något sätt visar på någon försvagning av syftet och styrkan i vår politiska dialog med Ryssland om de politiska aspekterna i sammanhanget. Men vi måste visa upp ett trovärdigt resultat i egenskap av seriös givare av humanitärt bistånd. Jag har tagit till mig de många goda råd som jag har fått under diskussionen, och dessa kommer att ge god näring till våra kommande överläggningar.
Tack herr kommissionär. Av vilken anledning begär ni ordet herr Dupuis?
Herr talman! När det gäller just det strikt humanitära området har jag följande fråga till kommissionär Poul Nielson: är han beredd att gå 20 meter - 20 meter! - för att träffa den tjetjenska hälsovårdsministern som befinner sig på parlamentets åskådarläktare?
Jag har fått fem resolutionsförslag
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkandet (A5-0087/2002) av Esteve för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet inför mötet mellan utrikesministrarna i Europa-Medelhavsområdet i Valencia den 22-23 april 2002.
. (ES) Herr talman! Jag skulle först vilja uttrycka min tacksamhet till alla grupper för deras inställning - något jag uttryckte redan i utskottet - och som varit en konstant i förberedandet av detta sammanträde. Jag vill också nämna samarbetet och den dialog vi kunnat föra med kommissionen och rådet för att kunna anta detta betänkande enhälligt av de 49 ledamöter som var närvarande i utskottet för utrikes frågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik.
Jag övergår därmed till ändringsförslagen. För det första lade Boudjenah fram sju ändringsförslag. Jag konstaterar att ändringsförslagen 4, 6, 7 och 8 dragits tillbaka och att 3, 5 och 9 är kvar. Jag skulle vilja säga Boudjenah för det första att jag anser att ändringsförslag 5 om lagstiftning om harmonisering av invandring är rättfärdigat i punkterna 45 och 46 och att frågan om utrikesskulden behandlas på lämpligt sätt i punkt 29. Därför fortsätter jag att vara mot dessa ändringsförslag. Däremot tror jag att ändringsförslag 3 om offentliga tjänster är positivt och berikar betänkandet. Jag stöder det därför, även om jag föreslår att vi i omröstningen om det inte lägger det på den plats förslagsställaren föreslagit utan som punkt 26 b.
Jag anser att ändringsförslag 2 av Napoletano är ett mycket positivt bidrag eftersom programmet Euroscola är ett program för unga som fungerar och jag är således för detsamma.
När det gäller ändringsförslag 1, som jag som föredragande föreslagit, tror jag att alla är överens om att det är helt logiskt att innefatta säkerhetsrådets resolutioner i ingressen. Jag menar då naturligtvis resolutionerna 1397 och 1402.
Slutligen är ändringsförslag 10 av Napoletano om Europa-Medelhavsbanken det jag tycker kräver mest kommentarer. Jag anser - och i utskottet för utrikes frågor anser vi - att den nuvarande texten är ett beslutsamt stöd för att skapa banken. Europeiska rådet i Barcelona markerade dock ett antal ståndpunkter och åtgärder som även om de inte går i denna riktning inte heller motsäger möjligheten att vi om ett år tar upp frågan om banken. Därför anser jag uppriktigt sagt att den Europeiska socialdemokratiska gruppen har gjort ett försök att göra en syntes som skulle kunna vara användbar i debatten i olika grupper - min egen - och att det ändringsförslag som lagts fram är en positiv sammanfattning av situationen. Vi skulle därmed kunna bibehålla ett konsensus att inte säga nej till banken och vidhålla att kommissionen skall lägga fram ett nytt förslag, som naturligtvis borde vara brett diskuterat i detta parlament. Därför är jag för ändringsförslag 10.
Herr talman! Jag föreslår en omflyttning av fyra punkter. Rent konkret anser jag att punkterna 31, 32, 33 och 34 på ett mer ordnat sätt skulle uttrycka sitt innehåll om de hade följande ordning: 33, 32, 34 och 31. Jag tror också att punkt 52, som med tydlighet hör till ekonomikapitlet bör innefattas i detta och inte stå kvar där den står nu. Den borde stå efter punkt 22.
Avslutningsvis anser jag, utan att gå in på detaljer, att det viktiga i detta betänkande är två frågor. Den första är att betänkandet skall tjäna till att ge stöd och vägledning till Valenciakonferensen för att prioritera en Europa-Medelhavspolitik samt effektivitet i densamma. Jag menar att det är så det är och därför hoppas jag att omröstningen kommer att spegla det, i den del vi har att göra med. För det andra tänker jag på den mycket allvarliga konflikten i Mellanöstern, på debatten vi höll i går, på de tråkiga nyheter vi fått i dag från Haifa, på mötet som hålls i dag i Madrid. Vi hoppas att det skall komma en gemensam ståndpunkt från det. Med allt detta i åtanke tror jag att vi kan bekräfta att det i Barcelonaprocessen krävs en positiv insats för stabilitet och fred i allmänhet i området och i Mellanöstern.
Tillåt mig att påminna om att om mötet i Valencia sker enligt planerna kommer det att vara det enda forum där delegationerna från Palestina och Israel kan vara med. Jag tror uppriktigt att det instrument vi som europeisk union har genom Barcelonaprocessen förmodligen är en av de viktigaste för dialog och samarbete, om inte det viktigaste. Det är dessutom en process som står oss till buds, eftersom den är vårt ansvar. Jag anser att den bör fortsätta att fylla sin uppgift - och göra det på riktigt. Vi hoppas att det blir så och, herr talman, jag tackar för det sätt detta betänkande har utarbetats och förhandlats fram på.
. (ES) Herr talman! Jag har begärt ordet, även om det inte är vanligt, efter utrikesutskottets presentation av detta betänkande, detta utmärkta betänkande av Esteve, eftersom ordförandeskapet vill visa sin tacksamhet över det arbete som gjorts i utskottet för utrikes frågor, och särskilt av föredraganden.
Betänkandet har utarbetats inför ministermötet i Valencia om Europa-Medelhavsdialogen, i en så svår situation som den vi nu befinner oss i och vid ett avgörande tillfälle i Europa-Medelhavsdialogen. Precis som Esteve just sagt är den det enda område där enighet råder i vårt Medelhavsområde och kanske det enda fönster som står öppet för att de arabiska och israeliska delegationerna, tillsammans med de europeiska, skall kunna föra en fruktbar dialog. Vi tror därför att detta parlament ger det spanska ordförandeskapet det nödvändiga politiska stödet för att känna sig uppmuntrat, inte bara att bibehålla detta sammankallade möte trots omständigheterna, utan också för att ge denna Europa-Medelhavsdialog en speciell impuls, en förnyad impuls i processen som inleddes 1995, just i Barcelona.
Jag anser att det är mycket symboliskt att det är en ledamot från Katalonien, en Europaparlamentariker, som påminner oss om Barcelonaprocessen, denna anda från 1995 som vi skulle vilja återuppliva i dag och om några dagar - den 22 och 23 april - i Valencia. Jag anser att detta bidrag från utskottet för utrikes frågor är mycket viktigt och ger det politiska stöd ordförandeskapet behöver i dessa så svåra ögonblick.
Därför vill jag förmedla rådets uppskattning och tacksamhet över utskottet för utrikes frågors arbete och föredragandens, Esteve.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Jag skulle till att börja med vilja tacka er, för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter gemensam säkerhet och försvarspolitiks räkning för att ni just hyllat dess arbete och självfallet gratulera vår kollega Esteve till det han betonat, dvs. att betänkandet antagits enhälligt, samtidigt som jag vill peka på att det är exceptionellt i vårt utskotts historia.
Jag skulle också vilja stödja de förslag som vår kollega Esteve, vår föredragande, just lämnat när det gäller ändringsförslagen, och berätta varför vi var enhälliga. Det beror i mina ögon på arbetets höga kvalitet men också på den ökande medvetenheten, efter den 11 september, om Europeiska unionens skyldighet att inte nöja sig med att från sin balkong titta på det som händer på andra sidan Medelhavet, på unionens intresse att hjälpa den afrikanska kontinenten att ta sig ur kaos och fattigdom på den mark där en del av den islamska fundamentalismens anhängare blomstrar och på att Europa i dag inte kan stänga in sig i en fästning som liksom alla fästningar skulle belägras - och som för övrigt har börjat att bli det i och med den ökande illegala invandringen - vilket, som ni sade, leder till att Barcelonadialogen på nytt måste aktiveras.
Jag fick i uppdrag av mina kolleger att skriva en gemensam resolution till mötet Europa-Medelhavsforum den 6 november i Bryssel, och jag kunde konstatera i vilken utsträckning det samarbete som inletts mellan våra palestinska och israeliska kolleger inom denna redaktionsgrupp kunde ha ett mycket starkt värde av symbol och hopp, trots den nuvarande dramatiska situationen för Palestina. Jag hör därför till dem som mycket starkt stödjer slutsatserna i betänkandet, där man kräver att man på nytt aktiverar den dialog som inrättades i och med Barcelonainitiativet och som borde gälla inte bara det ekonomiska och politiska samarbetet utan även samarbetet mellan olika kulturer och till och med mellan olika religioner. Jag tror att det handlar om att på båda sidor om Medelhavet återupprätta denna dimension av förståelse och ömsesidig respekt som, efter den svåra fasen med avkolonisering och när väl de åtföljande såren har börjat läka, på nytt skall ge Medelhavsområdet denna aspekt av mare nostrum kring vilket vi tillsammans med våra kolleger delar ett antal värderingar som ligger till grund för vår civilisation.
Jag tror därför att det inte bara är Europas skyldighet utan att det även ligger I Europas intresse, vi som i dag är världens största ekonomiska makt, att bidra till att inrätta privilegierat samarbete med våra samarbetspartner inom Europa-Medelhavspartnerskapet. Det är kring detta vi skall fortsätta vårt arbete inom ramen för de initiativbetänkanden om arabiska Maghrebunionen som kommer att överlämnas till vår kammare under sessionen i maj.
Herr talman, herr ordförande i rådet, herr kommissionär! Jag tycker att det är bra att vi har den här debatten i dag, eftersom den sätter in gårdagens diskussion i ett mer generellt sammanhang: Mellanöstern, Medelhavet, Europa. Jag tackar föredraganden som har låtit alla grupperna bidra till detta betänkande, som jag verkligen anser är till nytta inför mötet i Valencia, och jag tackar honom för att han har förstått att använda och sätta värde på alla de politiska gruppernas bidrag.
Jag tackar också kommissionen som har lagt fram ett verkningsfullt meddelande som innehåller nya förslag, vilket parlamentet vill förstärka och stödja genom Esteves betänkande. Vad detta anbelangar vill jag betona tre punkter: för det första är Medelhavet i dag ett prioriterat strategiskt område för unionen. Efter utvidgningen är det detta som är vår politiska prioritering. Därför måste vi vara konsekventa, både när det gäller politiken och resurserna. För det andra måste vi bryta med den här uppfattningen att partnerskapet mest handlar om en fri marknad. Vi behöver göra detta partnerskap till en stor politisk företeelse som involverar ekonomi, sociala frågor, kultur, utbildning och parlamentariska institutioner. Vi vill göra detta partnerskap mycket mer omfattande än hittills. För det tredje behövs det en doktrin om mänskliga rättigheter. Vi kan inte vackla mellan realpolitik och hot om att upphäva överenskommelserna. Det måste finnas ett engagemang från alla institutionernas sida, särskilt från kommissionen, när det gäller att främja mänskliga rättigheter i länderna i Medelhavsområdet. Vi - och särskilt jag - är oroliga, för ju större befogenheter kommissionen ger sina kontor i Medelhavsländerna desto mer måste den visa sig förmögen att vara effektiv och självständig nog att stå emot påtryckningarna från dessa regimer. Annars kastar vi bort våra pengar.
Slutligen tycker jag det är viktigt att säga att vi vill stärka den institutionella dimensionen av detta partnerskap genom att ge den parlamentariska församlingen en framträdande roll och själva ta på oss detta engagemang genom att förstärka de två institutioner som kommissionen föreslår, det vill säga banken och fonden.
Herr talman, herr ordförande i rådet, herr kommissionär, ledamöter! På min grupps vägnar vill jag framföra att vi instämmer fullkomligt i kommissionens meddelande och stöder det fullt ut, liksom de implicita besluten att med stor kraft återuppta Europa-Medelhavspolitiken.
Det har redan sagts att detta kommer att bli en mycket viktig prioriterad fråga efter östutvidgningen, en fråga som vi inte kan smita undan. Förutom alla de skäl som har åberopats hittills har vi i dag också det dramatiska motivet kriget och terrorismen i Israel och Palestina utgör. I dag har vi fått en kostsam bekräftelse på att vi inte kan förebygga verkliga eller potentiella konflikter, eller sådana okontrollerbara konsekvenser av dessa som olaglig invandring, om inte Europa är mer engagerat och om vi inte har en politik som angriper orsakerna till instabiliteten och underutvecklingen i regionen. Vi välkomnar därför en tydligare Medelhavspolitik från Europeiska unionens sida. Det är bra att vår metod att bygga Europa exporteras, med början med ett främjande av ett verkligt frihandelsområde som så mycket som möjligt gynnar syd-syd-handeln, ännu mer än nord-syd-handeln.
Man bör se mycket positivt på möjligheten att stödja denna process via specialiserade sektioner inom EIB i dag och inom en Europa-Medelhavsbank för utveckling i framtiden. När det gäller Medelhavet kan vi dock inte stanna vid detta - och det hävdar jag återigen att krisen mellan Israel och Palestina visar. Det innebär att vi i dag skall arbeta för att skapa förutsättningar för och utveckla dialogen mellan kulturer och religioner, en dialog som möjliggör denna kunskap, denna ömsesidiga förståelse som - vilket vi måste ta hänsyn till - i dag inte är tillräcklig för att undvika konflikter mellan Västerlandet och Arabvärlden, mellan Europa och de andra Medelhavskulturerna och mellan dessa Medelhavskulturer.
För att göra det räcker det inte varken med goda avsikter eller med enstaka insatser, utan det fordras ett stabilt och varaktigt arbete. Det är därför jag med kraft vill stödja att den Europa-Medelhavsfond som nämns i kommissionens meddelande snarast kommer till stånd. Medelhavsområdet är rikt på erfarenheter och symboliska platser där dialogen mellan kulturer och religioner har utvecklats under århundradena. Jag kommer ifrån Venedig, en stad som har traditioner på detta område, och jag är säker på att vi om fonden kan släppa lös all den energi som finns i Medelhavsområdet, all historia och alla erfarenheter av samarbete och förståelse, kommer att kunna gå till roten med problemet. Normalt är de kulturella frågorna någonting som kommer till, som kommer efter politiken och ekonomin i våra program. I det här fallet måste de komma tidigare, eftersom de är själva grunden för att ekonomin och politiken skall kunna fylla sina funktioner.
Herr talman! I dag sprider Mellanösternkonflikten sina chockvågor i alla Medelhavsländer. Den kommer säkert att stå i centrum för diskussionerna i Valencia. Empatin för det koloniserade palestinska folket, som finns långt bortom det arabiska samhället, får i dessa länder särskilt näring från den ökande förnedringen och frustrationen på det kulturella, sociala och politiska området, för vilka arabiska och västliga ledare gjorts till medskyldiga av folken. Det är anledningen till att förhoppningarna om ett värdigt liv i respekt och med rättigheter allt oftare tar den farliga vägen med antivästlig nationalism, som kan vara arabisk eller religiös. Denna utveckling som ökar det internationella samfundets oförmåga att få stopp på massakern och respektera rätten i Mellanöstern är skadlig för den kulturella och civila dialog som man uppmanar till i Barcelonaprocessen, samtidigt som det visar hur brådskande och viktig den är. Begränsningen och utmaningen med Barcelonaprocessen är att inse det den ännu inte bevisat, nämligen att vara en stödprocess vid demokratiseringen i Medelhavsländerna. Om associeringsavtalet med Israel inte skulle skjutas upp är det inte bara territorierna som de israeliska stridsvagnarna krossat, det är också artikel 2 i detta avtal men även artikel 2 i alla associeringsavtal. Vad skulle vi kunna säga vid en konstitutionell statskupp av Ben Ali i Tunisien? Hur skulle vi kunna bemöta förhoppningarna från det algeriska samhället som tagits som gisslan av två broderläger som är demokratins fiender?
Tanken att ekonomisk utveckling ipso facto leder till demokrati kan placeras på museet över struntprat. Strävan efter en hållbar utveckling i Medelhavsområdet, dvs. en utveckling som är solidarisk och ekologisk, kan inte bara begränsas till begreppet med ett frihandelsområde. Har man bara en uppfattning om konsekvenserna för sysselsättningen, den offentliga servicen, befolkningens liv, konsekvenserna av avregleringen av denna handel? I det hänseendet är demokratin verkligen ett villkor för utveckling. Kravet på demokrati är inte bara en inblandning, som av vissa betraktas som nykolonialism, det är till och med den grundläggande utmaningen när de gäller förbindelserna som skall byggas upp i området.
Herr talman! För det första är jag tacksam över och uppskattar Esteves mycket utmärkta arbete i utskottet för utrikes frågor. Han har lagt fram ett mycket välbalanserat arbete, mycket positivt, som också tar med förslagen från de olika grupperna.
Naturligtvis är det av avgörande vikt för Europeiska unionen att fästa särskild uppmärksamhet på den roll Medelhavsområdet kommer att spela i framtiden för fred, ekonomisk utveckling, demokrati, energiförsörjning och ekonomisk investering. Detta betänkande är av grundläggande betydelse för detta och rådet som kommer att hållas i Valencia om dessa frågor.
Det finns dock oroande aspekter som behöver uppmärksammas. För det första måste vi, som sagts, beslutsamt ta itu med situationen i Främre orienten, den militära invasionen av Palestina - och vi måste påminna oss om att det inte finns någon militär invasion av Palestina i Israel. Om vi inte gör det tror jag att denna konflikt kommer att paralysera och omkullkasta de förväntningar Europeiska unionen har för utvecklingen i området. Vi bör också påminna oss en annan konflikt som kan blomma upp när som helst och det är den i Västsahara. Det är nödvändigt - som vi alltid sagt - att erkänna resolutionerna från Förenta nationernas råd om att hålla en folkomröstning om självstyre för att kunna förhindra att möjliga konflikter i det vanliga problemförebyggande uppdraget, som Europeiska unionen har satsat på, uppstår.
Man måste också med all tydlighet - vilket redan sagts - visa på nödvändigheten av att återupprätta respekten för demokratin och de mänskliga rättigheterna i flera länder i området, som har skadlig inverkan på denna framtidsutsikt.
En annan oroande aspekt är paradoxen att om det görs investeringar i nämnda område utan att respektera en nödvändig balans uppkommer den oväntade effekten att arbetslösheten ökar, att bönder flyttar från sina jordar till städerna, där de inte finner arbete och således främjas utvandringen, olaglig eller ej.
Vi bör därför beakta dessa så viktiga aspekter. Jag anser att förslaget för detta område, en associeringsmodell som liknar den Europeiska unionens, som vi kan ingripa i är positivt, men det borde ske med mer emfas och skyndsamt. Därför erkänner jag också betydelsen av det senaste förslaget från den parlamentariska församlingen, som är avgörande för utvecklingen i detta område.
Herr talman, herr kommissionär, ledamöter! Jag skulle också, som andra kolleger gjort, vilja gratulera föredraganden, Esteve, för utarbetandet av detta betänkande. Jag tänker naturligtvis på det sätt på vilket det utarbetats. Vi har redan sagt här att det antagits enhälligt i vårt utskott. Jag vill också tacka för innehållet, som förbättrar ett utmärkt förslag som tidigare utarbetats av kommissionen.
Herr talman! Jag skulle vilja lägga fokus på en fråga som är avgörande för mig, dvs. den politiska dialogen. De förhållanden som kommit till uttryck i Barcelonaprocessen kan endast göra beslutsamma framsteg med grund i den politiska dialogen och den politiska viljan, såväl å medlemsstaternas sida som å våra partners i Medelhavsområdet.
Det är uppenbart att de förslag föredraganden gör i sitt betänkande är positiva och att vårt parlament inom ramen för den politiska dialogen och den politiska viljan har och bör spela en avgörande roll för att legitimera vårt integrationsprojekt. Därför är detta förslag att bilda en Europa-Medelhavsförsamling mycket välkommet.
Det är också uppenbart att den förnyade Europa-Medelhavsdialogen nödvändigtvis måste gå via en breddad dagordning i vilken man kan beakta en hel serie faktorer som utmaningar mot det rådande styret, konfliktförebyggande och mycket viktiga aspekter avseende demokratisering och försvar av de mänskliga rättigheterna. Också kampen mot terrorismen bör enligt vår mening ha en grundläggande roll i denna politiska dialog.
Det är uppenbart att denna aspekt inte är den enda. Vi förespråkar en ekonomisk och finansiell associering som inte bör utsträcka sig enbart till de kommersiella aspekterna utan som bör ta möjligheten att för var dag som går beakta möjligheten att mobilisera större utländska investeringar, främja integrationsprocesserna i partnerländerna i Medelhavet och öka vår dialog om den ekonomiska politiken. Vi menar att förslaget att bilda en Europa-Medelhavsbank kan främja denna dialog och denna ekonomiska och finansiella associering som vi förespråkar.
Det är uppenbart att en av de grundläggande aspekterna också kan vara att skapa denna interkulturella dialog och uppnå en verklig Medelhavsassociering inom det sociala, kulturella och mänskliga området.
Herr talman! Avslutningsvis skulle jag vilja säga några ord om finansieringen, vilken är en grundläggande fråga eftersom de budgetåtaganden Europeiska unionen har, och en bättre och effektivare förvaltning av fonderna i Meda-programmet, måste respekteras. Det kräver naturligtvis en större införlivandekapacitet av våra Medelhavspartner och en decentralisering av dessa program.
Herr talman! Jag anser att stödet för att lösa konflikten i Mellanöstern kommer att finna en betydelsefull allierad i Europa-Medelhavsdialogen och att det i livet, i politiken, i vetenskapen och i samhället inte bara handlar om att känna till utan att också förstå andra människor, som precis som vi söker samma sanning, samma enighet och samma solidaritet, men kanske på andra sätt.
Herr talman! Tillåt mig inleda mitt inlägg med att uttrycka min tillfredsställelse över att detta parlament har uppnått enighet om Europa-Medelhavspolitiken, vilket sammanfattats på ett mycket konkret och positivt sätt i Esteves betänkande. Men samtidigt måste jag uttrycka min känsla, inte längre av otillfredsställelse utan förbittring, - som jag är säker på att vi nästan alla delar - att vi i denna Europa-Medelhavsprocess åker i en rulltrappa som för närvarande åker ner med en fart som är betydligt snabbare än den åker upp. Vi är på väg tillbaka.
På det ekonomiska och sociala området - och där är ansvaret delat, men det finns också europeiska ansvar - är trenden en tydlig ökning av avstånden, brytningen, mellan Europeiska unionen och våra Medelhavspartner. Men framför allt är det på det politiska planet där omständigheterna, som konsekvens av den hemska situationen i Främre orienten verkligen ställer Europa-Medelhavsprocessen i en mycket prekär situation, även om den inte riskerar den fullständigt.
Jag tar detta tillfälle i akt för att säga att ministermötet i Valencia utan tvivel kommer att vara ett viktigt tillfälle att sätta israeliska och palestinska företrädare kring ett bord. Att den palestinska myndigheten har en betydelsefull närvaro - vid förra kongressen deltog ordförande Arafat - bör vara ett villkor sine qua non för att genomföra denna konferens. Europeiska unionen kan inte delta i den ?skammens ceremoni? som det skulle innebära att samla Medelhavsländerna och låta den palestinska myndighetens stol stå tom.
Herr talman, herr kommissionär! För det första vill jag gratulera Esteve för hans breda och kompletta arbete som tar upp ett efter ett av problemen och frågetecknen kring Europa-Medelhavssamarbetet.
Återupptagandet av Barcelonaprocessen är nödvändigare än någonsin för fred och stabilitet. Den bör genomföras genom att intensifiera den politiska Medelhavsdialogen, och ta upp avgörande frågor som det nödvändiga främjandet av de demokratiska värdena, de mest grundläggande rättigheterna, - å andra sidan så föraktade i konflikten i Främre orienten - terroristhotet eller de frågor som har med ekonomiskt samarbete att göra, miljöaspekter på utveckling, utvandring eller narkotikahandel.
Under den korta tid jag har på mig skall jag lägga fokus på några frågor. Att skapa ett frihandelsområde, som ger fart på ekonomin och hindrar att några dör av hunger vid ena stranden medan andra dör av kolesterol vi den andra, verkar uppenbart. Vi måste dock se till så att detta frihandelsområde inte blir en tidsinställd bomb som spränger det arbete som gjorts i de södra delarna av Europa för att uppnå verklig konvergens, den verkliga sammanhållning de ännu inte nått.
Upprättandet av ett frihandelsområde måste beakta de djupgående förändringar som kommer att ske i Europeiska unionen, som reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och utvidgningen. Vi bör därför vara mycket försiktiga när det gäller handelsutbyten inom jordbruket, som å andra sidan är nödvändiga och användbara.
Den politiska dialogen bör inte bara hållas mellan Europeiska unionen och dess Medelhavspartner, utan också dem emellan. Det verkar inte logiskt att en ökning av associeringsavtalet inte följs av en bredare dialog syd-syd och att det fortfarande existerar stängda gränser i de diplomatiska förbindelserna. Internationella avtal som skrivits under måste följas för att dessa kustländers inställning skall vara trovärdig i Europeiska unionens ögon. Den potentiellt explosiva situationen i Västsahara är ett exempel.
Å andra sidan bör den nödvändiga kampen mot terrorismen inte användas som vapen eller förevändning för att göra sig av med politiska motståndare eller fiender. För att nå fred är det mycket viktigt att ha kvar Yassir Arafat som giltig samtalspart. Dialog och ömsesidig kännedom är nödvändigt efter attentaten den 11 september. Efter dessa attentat öppnades en djup spricka mellan de båda kulturerna som måste bort. Därför måste man främja kulturellt och socialt utbyte genom att stärka den ömsesidiga informationen med ömsesidiga kommunikationsmedel, som t.ex. Europa-Medelhavstelevision.
Avslutningsvis bör vi inte glömma den viktiga betydelse de södra regionerna i Europa redan har och kommer att ha i framtiden för Europa-Medelhavssamarbetet.
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka Esteve så hjärtligt för hans preliminära förklaringar om ändringsförslagen, som jag självfallet noterar.
Det är omöjligt att tänka sig Europa-Medelhavsförbindelserna utan stränga åtgärder för att få stopp på kriget i Mellanöstern, när de israeliska stridsvagnarna krossar den palestinska befolkningen och när Shimon Péres själv talar om massaker.
Sharons aggressiva, förödande och koloniala politik leder inte bara det palestinska folket utan också alla folk i området, inbegripet det israeliska folket, in i en återvändsgränd av blod och raseri.
Vi kan inte längre hålla tyst om brotten, om den brådskande hjälp civilbefolkningen behöver, om att sända en internationell skyddsstyrka, om förstörelse av den infrastruktur som finansierats av Europeiska unionen.
Om herrar Solana och Patten hävdar, som de gjorde här i går, att gränserna för det acceptabla överskridits måste Europeiska unionen agera snabbt och utan hyckleri. Vi har möjlighet till det. Unionen kan besluta att skjuta upp partnerskapsavtalet med Israel.
Att upphöra med bombningarna, dödandet och förstörelsen av bosättningarna, att förmå Israel att respektera Förenta nationernas resolutioner är i dag absolut nödvändigt. Om toppmötet i Valencia kan bidra till detta är det desto bättre, men det skulle vara surrealistiskt att tro att man i lugn och ro kan samla världen kring förhandlingsbordet inom några dagar - såvida den palestinske ministern kan få lämna territoriet - utan en tydlig ståndpunkt från Europeiska unionen.
Medelhavsområdet behöver fred för att fundera över sin framtid. En annan konflikt tynger också partnerskapet, särskilt förbindelserna med Maghreb, nämligen konflikten i Västsahara. De goda förbindelser som Europeiska unionen har med Marocko borde utnyttjas för att göra det möjligt att bryta den låsta situationen och tillämpa Förenta nationernas fredsplan som innebär självbestämmande för det folket i Sahara.
Situationen som uppstått efter den 11 september innebär för alla på båda sidor om Medelhavet att man måste undvika all sammanblandning och gemensamt arbeta för att undanröja de bondlurkar som ger näring åt terrorismen och bara kan främja den mest våldsamma integrationen och nationalismen.
Jag skall nu tala om den ökande fattigdomen och plundringen av naturresurserna, försök som syftar till att hämma och ge upp den nationella produktionen. Jag är för det som Esteve skriver i sitt betänkande, nämligen att främja en dialog mellan jämlikar som motsvarar de sociala behoven genom att anta åtgärder för att kämpa mot arbetslösheten eller uppmuntra en syd-syd-handel, men jag tycker fortfarande att vägen mot ett delat blomstrande område för närvarande resulterat i avtal som styrs av strikt ekonomiska och finansiella intressen, och som förnekar behoven hos befolkningen som redan är tyngda av skulder, sjunkande råvarupriser och den åtstramning som strukturanpassningarna leder till.
Hur kan man fortsätta på denna väg mot befrielse utan broms, som misslyckas överallt, utan att ta lärdom av tidigare avtal och fortsätta att slå dövörat till mot den ökande kritiken, ända till Medelhavet?
Om en förbättrad ekonomisk och social situation i partnerländerna är en av de viktigaste målsättningarna med partnerskapet är uppfyllandet av grundläggande och elementära behov i termer av hälsa och utbildning en av de vägar vi måste gå. Siffrorna för arbetslösheten exempelvis, eller sysselsättning som direkt hotas på grund av att tullgränserna avskaffas - 500 000 i Algeriet - visar hur långt ifrån vi är, och det skulle till och med kunna innebära att andra vägar behöver utforskas, exempelvis samarbete med offentlig service.
Varför inte också arbeta på ett smartare sätt för att exempelvis inrätta en fond för utveckling och samarbete inom Europa-Medelhavsområdet, som gör att befolkningen kan utarbeta och kontrollera lokala projekt?
Avslutningsvis borde den fria rörligheten för personer vara ett krav för ett solidariskt och rättvist partnerskap. Harmonisering när det gäller immigration och asyl är önskvärt, men bara om det bidrar till att utveckla ursprungsländerna och behandlar invandrarna på vårt territorium värdigt och rättvist, med respekt för mänskliga rättigheter och utifrån lika rättigheter.
Herr talman! Förmodligen är det viktigaste med Valenciamötet att det kan hållas. Det är uppenbart - som kommissionen och föredraganden säger - att man inte får förväxla Barcelonaprocessen med fredsprocessen i Mellanöstern. Men det är riktigt att det inte finns en Barcelonaprocess utan fred i Mellanöstern. Därför vill jag gratulera det spanska ordförandeskapet för det arbete som gjorts för att nå fred.
Barcelonaförklaringen är det kraftfullaste uttalande jag känner till om denna fråga. Rådets ordförandes närvaro vid Arabförbundets toppmöte är en fullständig nyhet. Uppdraget i Mellanöstern utfördes i första hand och i andra upprätthölls värdigheten. Ingen Arafat, men inte heller Sharon.
Jag uttrycker också min tillfredsställelse över att associeringsrådet EU-Israel sammankallats, samt Madridmötet. Det är i denna process nödvändigt att garantera säkerhet och livskraftighet i de två staterna: den palestinska och den israeliska.
När vi väl förtydligat frågan om fredsprocessen i Barcelonaprocessen anser jag att kommissionens självberöm är överdrivet. Det är sant att något gjorts i associeringssammanhang, att Agadirprocessen inletts och att det blygsamt inletts en utvecklingsprocess, men jag tycker att dessa ansträngningar verkar fullständigt otillräckliga med tanke på vad som återstår att göra.
För att mäta avståndet mellan behov och verklighet behövs det bara en siffra. Kommissionen säger helt riktigt att det under nästa decennium måste skapas 45 miljoner nya arbetstillfällen vid de södra stränderna i Medelhavet för att upprätthålla nuvarande arbetslöshets- och fattigdomstal. Om detta inte görs kommer säkerheten vid våra yttre södra gränser att vara i fara på grund av den ökande fundamentalismen - som Morillon och andra talare sagt - och vår egen inre säkerhet, eftersom den illegala invandringen kommer att öka. Därför anser jag att de punkter föredraganden, Esteve, framhäver i de olika avsnitten i betänkandet är mycket riktiga. Jag anser också att det är absolut nödvändigt med en Europa-Medelhavsförsamling som tjänar som spjutspets, som ger dynamik och skyndar på processen, för att detta skall bli verklighet, för att gå från ord till handling. Det brådskar.
Jag är också glad över att det är fler talare från icke-Medelhavsländer - vilket inte varit vanligt då vi talat om dessa frågor - eftersom det visar att Europeiska unionen börjar förstå att man förutom att se åt öster också måste se söderut för att säkra sin egen överlevnad.
Herr talman, mina damer och herrar, fru kommissionär! Jag vill också som talare för ett icke-Medelhavsland, ett icke-längre-Medelshavsland, gratulera föredraganden Esteve så hjärtligt och tacka honom för hans samarbete. Barcelonaprocessen har en oerhörd betydelse för freden, stabiliteten och välståndet i Europa. Tyvärr blir den lidande genom den nu skärpta konflikten i Mellanöstern. Ändå måste vi fortsätta med denna tillnärmningsprocess tvärs över Medelhavet.
Vi måste rentav ge Barcelonaprocessen en ny impuls med syftet att verkligen göra Medelhavet till ett gemensamt mare nostrum för alla angränsande länder. Därför bör det kommande sammanträdet i Valencia - jag hoppas att det kan äga rum - göras till utgångspunkt för överläggningar om en ny permanent och stabil struktur för samarbete och samordning. Jag vet att ofta inte ens de befintliga avtalen genomförs i tillräcklig utsträckning, men just de senaste händelserna med attackerna den 11 september och ända fram till kriget i Mellanöstern gör att en multilateral organisation, som omfattar länder och regioner på denna och andra sidan av Medelhavet, blir oumbärlig.
Säkert står denna vision i dag fortfarande i motsatsställning till den varierande praxis som finns när det gäller respekt för de mänskliga rättigheterna. I själva verket måste de mänskliga rättigheterna vara en central beståndsdel av vår dialog. Vi måste fast och ihärdigt övertyga våra grannar om att respekten för och genomförandet av de mänskliga rättigheterna inte står i motsatsställning till kampen mot terrorismen, inte motsäger den, utan faktiskt utgör förutsättningen för en framgångsrik kamp mot terrorn. Men vi får - även det vill jag påpeka - inte uttrycka våra åsikter med självgodhet och överlägsenhet, utan vi måste göra det och vara beredvilliga till en intensiv dialog.
Avslutningsvis kan nämnas att de enorma sociala problem, som redan har påpekats av några kolleger, framför allt ungdomsarbetslösheten, gör att det krävs många nya arbetstillfällen i regionen. Dessutom måste det föras en gemensam kamp mot korruption, nepotism och byråkrati, men det måste också skapas förutsättningar för ökade investeringar, framför allt för små och medelstora företag. Härtill behöver vi också en Medelhavsbank, som av organisatoriska skäl emellertid till större delen bör ägas av Europeiska investeringsbanken. Vid sidan av de känsliga politiska människorättsfrågorna vill jag än en gång nämna att den explosiva sociala situationen i denna region, framför allt med tanke på den stora befolkningstillväxten, utgör en explosiv blandning som kan drabba oss alla.
Herr talman! Det föreliggande betänkandet handlar om kommissionens meddelande inför mötet mellan utrikesministrarna i Europa-Medelhavsområdet i Valencia den 22-23 april, som till synes avser att främja samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet, ett samarbete som enligt vår mening syftar till att med både ekonomiska medel och politiska påtryckningar påtvinga de övriga Medelhavsländerna Europeiska unionens ekonomiska och politiska villkor.
Naturligtvis finns det även här ymniga förklaringar om fred och demokrati. Verkligheten, såsom den upplevs av människorna på Cypern, med den fortsatta ockupationen av 37 procent av landets yta, och av Palestinas plågade folk, med staten Israels brottsliga helfrontsanfall, som tyvärr inte bara sker med Europeiska unionens tysta medgivande, utan som även fortsätter att finansieras och beväpnas av Europeiska unionen, är dock en annan.
Ett typexempel, herr talman, är att antagandet av Europa-Medelhavsstadgan för fred och stabilitet har skjutits upp på grund av att samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet inte tillåts tjäna fredsprocessen i Mellanöstern, på Europeiska unionens ansvar. Det råder följaktligen ingen tvekan om att målet för det omtalade samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet inte är att bidra till en hållbar utveckling i Medelhavsländerna utanför gemenskapen och att åstadkomma välstånd för folken i dessa länder, och inte heller att uppnå demokrati och fred i Medelhavsområdet, utan att främja Europeiska unionens multinationella intressen.
Av denna anledning, herr talman, fortsätter vi att kämpa emot den framtidsutsikten och för en radikalt annorlunda politik för att förvandla Medelhavet till ett hav präglat av fred, ömsesidigt fördelaktigt och jämlikt samarbete samt samlevnad mellan folken.
Herr talman! Jag skulle först vilja gratulera vår föredragande till hans grundliga betänkande, som också är utomordentligt aktuellt. Såsom han själv framhåller är vårt syfte i dag inte att upprepa de strategiska mål som Europeiska unionen fastställde i Barcelona, utan att uppmärksamma det faktum att de tragiska omständigheterna - kampen mot den internationella terrorismen och strävan efter fred i Mellanöstern - erbjuder ministerkonferensen i Valencia ett bra tillfälle att äntligen visa den politiska viljan i Europeiska unionens stater att konkret, bestämt och effektivt använda de politiska medlen inom ramen för Barcelonaprocessen. Detta är nödvändigt för att vi - de europeiska folken och folken i Medelhavsområdet - skall kunna upprätta ett område med säkerhet, välstånd och fred för alla. Och jag anser att vår föredragandes betänkande är värdefullt just för det är inriktat på att fördjupa denna process och på de politiska medlens övergripande karaktär och framtidsutsikter.
Till att börja med, på det institutionella planet, kommer förslagen om ett årligt toppmöte mellan de länder som deltar i Barcelonaprocessen, men även den parlamentariska församlingen, med huvuduppgift att övervaka associeringsavtalen, att utgöra ett instrument med kraft och djup. Regionernas och de lokala samhällenas medverkan liksom det civila samhällets och kvinnornas medverkan - inte bara i det ekonomiska livet, utan även i de tre axlarna i Barcelonaprocessen, såsom Europaparlamentet nyligen begärde i en resolution - kommer att ge våra insatser ett demokratiskt innehåll och våra planer livskraft samt skydda de mänskliga rättigheterna - ett trängande behov i hela regionen.
Den interkulturella dialogen och inrättandet av stiftelsen för studier rörande Medelhavsområdet kommer att utgöra en god grund för ömsesidig förståelse, respekt mellan partnerländerna och förstärkt ömsesidigt förtroende - en nödvändighet för att vi skall kunna ta itu med de stora utmaningarna, som terrorismen, hanteringen av migrationsströmmarna och dialogen för att lösa konflikten mellan arabländerna och Israel. Å andra sidan måste Europaparlamentet stödja förslaget om att inrätta en utvecklingsbank för Europa-Medelhavsområdet, eftersom det, såsom redan påpekats, inte bara skulle leda till att utvecklingen i partnerländerna stärktes, utan även till att ekonomiska förbindelser och att andra former av samarbete mellan partnerländerna och Europeiska unionen kom till stånd.
Herr talman, kära kolleger! Den 22-23 april kommer den femte konferensen mellan ministrarna i Europa och Medelhavsområdet att äga rum i Valencia, vid vilken man kommer att anta en handlingsplan med förslag och åtgärder som syftar till att främja samarbetet EU-Medelhavsområdet.
Det är en lycklig omständighet att kollegan Esteves betänkande läggs fram just vid den allra lägligaste tidpunkten, det vill säga strax före ministerkonferensen, eftersom det ger uttryck för Europaparlamentets ståndpunkter och därigenom, genom de förslag och idéer som det innehåller, medverkar till att vi bidrar effektivare till detta samarbete, ett samarbete som inte gör framsteg och som befinner sig hopplöst långt ifrån andan och de tvingande behov som man fastställde och förpliktade sig att uppfylla i Barcelonaförklaringen av november 1995 liksom vid många efterföljande konferenser och i många efterföljande resolutioner. Esteve stöder i sitt betänkande med rätta förbehållslöst det nya handlingsprogram som kommissionen föreslår inom ramen för Barcelonaprocessen och förbättrar och berikar det med realistiska förhållningssätt och förslag.
Kollegan Esteves betänkande brister enligt min mening på en punkt, och den punkten är tyvärr nyckeln till framgång för varje initiativ som står i samband med förhållningssättet i och förutsätter enig samverkan mellan de icke-europeiska länderna i Medelhavsområdet. Ni förstår att jag talar om den arabisk-israeliska konflikten, herr talman, den israelisk-palestinska konflikten, som på nytt är högaktuell på ett så tragiskt och farligt sätt.
När Esteve utarbetade betänkandet hade saker och ting naturligtvis inte antagit dagens tragiska dimensioner, och för att särskilt betona det nya kulturella, ekonomiska, sociala och institutionspolitiska förhållningssättet talar föredraganden diplomatiskt om behovet av att lösa konflikten. Trots att jag förbehållslöst stöder föredragandens nya förhållningssätt, är jag dock rädd för att om den israelisk-palestinska konflikten inte får en lösning - och denna gång en allmänt erkänd lösning , jag betonar: en allmänt erkänd lösning - kommer denna mardröm att fortsätta och ständigt hindra det önskvärda och nödvändiga samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet.
Europeiska unionen måste, parallellt med varje annat initiativ, handla kraftfullt och engagera sig effektivt med detta mål för ögonen. Det rör sig i Valencia om ett gyllene tillfälle som inte får gå förlorat.
Herr talman, herr kommissionär! Också jag är stolt över det arbete Esteve och utskottet för utrikesfrågor har gjort i enighet. I och med detta betänkande har Europa otvetydigt urskiljt de två prioriterade frågorna i sin utrikespolitik: en politik som syftar till utvidgning österut och en politik som syftar till att betrakta Medelhavsområdet som avgörande för en framtid av fred och välstånd.
Europa-Medelhavskonferensen är i dag det enda reella forum som finns för en dialog mellan delegationerna från arabländerna, Israel och Europa. Genom att förse detta forum för arbete och konfrontation med instrument som Medelhavsbanken, fonden och fortsatta Meda-program kan vi skapa och främja å ena sidan ett frihandelsområde för syd-syd-handel och nord-syd-handel och å den andra ett område för jämförelse, kunskap, utbildning och kommunikation. Det är enda sättet att få de gemensamma värdena hos skilda civilisationer att komma fram i ljuset och det är enda sättet att öka kunskapen och respekten för olika folks kulturer, religiositet och historia. Enligt min mening är det enda sättet att bygga ett omfattande område med demokrati, ekonomisk tillväxt och avskaffad fattigdom - grundläggande förutsättningar för att främja och försvara de behov ett område har, inom vilket man är överens om en politik som respekterar människan och försvarar de mänskliga rättigheterna, vilket är en förutsättning för all fredspolitik.
. (EN) Herr talman! Jag vill först och främst gratulera Esteve till hans utmärkta betänkande, som så många andra har gjort under denna diskussion. Det visar tydligt vilken betydelse parlamentet tillmäter Medelhavsområdet. Jag noterade Swobodas anmärkning om att han är den enda som inte kommer från Medelhavsområdet som deltar i diskussionen - det finns förvisso fler än en, men man kan se det som en av detta parlaments styrkor att vi har ett sådant engagemang för och identifiering med en fråga som denna.
Låt mig bara från första början upprepa, om det behövs, Medelhavets strategiska betydelse för EU. När vi nu befinner oss i början av nästa utvidgning och med tanke på den politiska situation som håller på att utvecklas, är detta sannare är någonsin.
Efter en noggrann läsning måste jag erkänna att jag är nöjd över det konvergenta förhållningssättet mellan detta betänkande och kommissionens meddelande. Vi behöver göra mer, men kommissionen och parlamentet har nått ett brett samförstånd om hur vi uppfattar våra politiska, ekonomiska och sociala förbindelser med våra grannar i söder.
Trots de allvarliga politiska bakslagen i regionen - där den rådande dramatiska situationen i Mellanöstern är ett av dem - och en viss skepsis i slutet av 1990-talet när det gällde om Barcelonaprocessen var rätt medel att utveckla partnerskapet mellan Europeiska unionen och Medelhavsområdet, har processen stått sig genom tiderna.
Vi kan inte ignorera de konsekvenser som den tragiska utvecklingen i Israel, Gaza och Västbanken får för processen. Det är inte i dag rätt tillfälle att diskutera Europeiska unionens roll när det gäller att få ett slut på denna konflikt, men läget i rådande stund - och det fortsatta fruktansvärda våldet - betonar ytterligare behovet av att fortsätta att utveckla Barcelonaprocessen som ett medel för Europeiska unionen att göra sitt bidrag till freden, stabiliteten och välståndet i regionen. Man kan alltid diskutera hur kraftfullt instrumentet Barcelonaprocessen egentligen är, men det är otvivelaktigt så att denna process är en del av lösningen och definitivt inte en del av problemet, så det bästa är om vi stärker den.
I allt väsentligt har vi gjort betydande framsteg sedan 1996. Alla Europa-Medelhavspartner är nu vana vid att ha en ständig dialog och att samarbeta. Barcelonaprocessen är den enda plats där vi kan föra en diskussion mellan 27 medlemmar och, vad som är viktigare, där våra 12 Medelhavspartner regelbundet kan träffas och diskutera. Under de rådande förhållandena, är detta en meningsfull indikation på processens återhämtningsförmåga.
Vi har också gjort betydande framsteg när det gäller att införa ett frihandelsområde. De flesta associeringsavtalen är redan ratificerade, undertecknade eller inledda. Inomregionala avtal, som t.ex. Agadirprocessen, håller på att förhandlas. Trots att handelsförbindelserna mellan Europeiska unionen och Medelhavsområdet ständigt utvecklas i nord-sydlig riktning, håller sig handeln mellan de sydliga länderna fortfarande på bara 5 procent av handeln i Medelhavsområdet.
Det har förvisso skett en framgångsrik makroekonomisk stabilisering i de flesta Medelhavsländerna, men reformerna som har att göra med näringslivsklimatet fortskrider inte i tillräcklig grad. Utmaningen för Medelhavspartnerna ligger i att frigöra sina ekonomiska krafters fulla potential, och i detta avseende har Barcelonaprocessen blivit den referensram som alla internationella biståndsgivare tar hänsyn till och följer upp.
Man har utfört ett betydande arbete inom det kulturella området. Hundratals regionala projekt har finansierats och dessa har främjat ett intensivt nätverk för informationsutbyte.
Hur skall vi då ta oss framåt? Hur kan vi stärka partnerskapets profil? Kan det användas på ett bättre sätt för att säkra ett gemensamt område där det råder fred och stabilitet?
Vi måste politiskt gå vidare med och stärka vårt stöd till Barcelonaprocessen som ett instrument för främjande av förståelse och politisk dialog. Vägen är välunderhållen, trots att det har funnits vissa hål i den. Ett tydligt exempel på denna dialog är de högre tjänstemännens sammanträde om terrorism som hölls den 27 mars.
På samma sätt har de 27 partnerna lyckats nå långt i riktning mot ett avtal kring en uppsättning prioriterade åtgärder i en fråga som är så känslig som rättsliga och inrikes frågor. Vi hoppas kunna uppnå ett slutligt samförstånd i Valencia. Kommissionen kommer att starta årets regionala program om rättsligt samarbete, kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, och migration, grundat på dessa prioriteringar. Denna framgång utgör en milstolpe för partnerskapet, och visar dess politiska förmåga och potential. I synnerhet när det gäller migrationsfrågor, kommer flera av de punkter som parlamentet vill se (undersökning av migrationsströmmar, kontaktnät) att finnas med i det kommande regionala programmet.
På institutionell nivå krävs ytterligare initiativ för att främja ?medäganderätten? i Barcelonaprocessen. Det finns en känsla av att EU ?påtvingar oss sin dagordning?, bland partnerna i de sydliga länderna, och att den måste bli mindre betungande. I detta sammanhang är ert förslag om att starta en parlamentarisk EU-Medelhavsförsamling mer än välkommen.
På det ekonomiska planet är tecknen uppmuntrande. Man har nästan slutfört själva kärnan i associeringsavtalen; handelsintegrationen mellan de sydliga länderna fortskrider, särskilt inom ramen för Agadirprocessen - även om det inte går så snabbt som vi önskar. Medaprogrammet har förbättrat sitt resultat på ett dramatiskt sätt - med tanke på när det startades, kan man emellertid säga att förbättringarna måste komma - men det genomförs trots allt med en betalningsgrad för anslagen på 53 procent under 2001, i jämförelse med bara 26 procent för perioden 1995-1999. Vi håller på att komma i fatt.
Den ekonomiska situationen i regionen är dock fortfarande osäker, och kräver kompletterande åtgärder från alla håll. Det gläder mig att parlamentet stöder våra förslag att gå vidare med denna process, särskilt inom områden som investeringar, miljö, transporter, infrastruktur och energi.
Som ni vet fick inte idén att starta en Europa-Medelhavsbank medlemsstaternas helhjärtade stöd vid Europeiska rådet i Barcelona. Europeiska investeringsbanken kommer emellertid att ge ett nytt lån, och man kommer att inrätta ett EIB-representationskontor i regionen.
Till sist: Partnerskapets sociala och mänskliga aspekter visar i dag, mer än någonsin, sin relevans, genom att bygga broar över Medelhavet och främja en bättre förståelse för partnernas kulturer och samhällen. Jag noterade att denna aspekt betonades i många inlägg i dagens debatt. Barcelonaprocessen möjliggör ett unikt och strukturerat nätverk, som möjliggör denna sociala och kulturella dialog på regional nivå - inte bara i riktningen Nord till Syd, utan också mellan Syd och Syd och förvisso Syd och Nord.
Europeiska kommissionen har lagt fram en ny grupp förslag. Det gläder mig att de mottas på ett mycket positivt sätt av parlamentet, i synnerhet Euromed-fonden och universitetssamarbetet (Tempusprogrammet).
När det gäller startandet av en ny Euromedfond, är kommissionen övertygad om att detta kommer att bidra till en förstärkning av partnerskapet. Vissa medlemsstater verkar emellertid inte vara lika övertygade som vi är. Det kommer att krävas en viss politisk övertalning under de kommande veckorna. Kommissionen har också föreslagit att Tempus-programmet om universitetssamarbete skall utvidgas till att omfatta Medelhavsområdet. Godkännande av denna utvidgning kommer att ges vid rådets möte (utbildning) den 30 maj. Dessutom kommer alla befintliga program på detta område (inriktade på kulturarv, audiovisuella frågor och ungdomsfrågor) att följas upp under den närmaste framtiden.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Herr Esteve, ni har begärt ordet.
. (ES) Herr talman! Jag har begärt ordet enbart för att säga att den tacksamhet jag uttryckte tidigare över samarbetet nu måste utsträcka sig till alla talare för deras vänlighet. Problemet är bara att situationen inte är särskilt vänlig, utan precis tvärtom. Jag tror att man av alla inlägg kan dra slutsatsen att situationen är svår, hård, när det gäller fred och utveckling.
Därför tror jag att det som just nu mest oroar parlamentet när det gäller Valenciamötet inte är omröstningen, utan att mötet skall genomföras, att alla medlemmar skall delta och att det skall ge goda resultat.
Förutom detta vill jag bara framhäva att Europaparlamentets dimension och inblandning i Barcelonaprocessen ökar, att skapandet av en församling skulle befästa nämnda inblandning och att det naturligtvis skulle vara en mycket positiv kursändring.
Vi går över till nästa punkt på föredragningslistan. Vi kommer naturligtvis inte att ha tillräckligt med tid innan omröstningen för att debattera frågan färdigt. Vi påbörjar diskussionen och avbryter för omröstning. Debatten går vidare under eftermiddagen.
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkandet (A5-0076/2002) av Graça Moura för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om meddelandet från kommissionen om en EU-strategi för Kina: Genomförande av 1998 års meddelande och framtida steg mot en mer effektiv EU-politik.
Herr talman, ärade ledamöter! Den första tanke jag skulle vilja slå fast är att förbindelserna mellan Europeiska unionen och Kina fortfarande utvecklas gynnsamt, även om det inte alltid sker i en jämn takt eller i önskvärd hastighet. I varje fall skapar kommissionens meddelande om utvecklingen av ett allmänt partnerskap med Kina, som lades fram för rådet och detta parlament i mitten av förra året, en strategi och inför en rad principer, mål och metoder som förtjänar vårt bifall, och den kinesiska reaktionen inför flera aspekter, om än inte alla, är för övrigt positiv. Det stöd Kina erbjudit i den internationella kampen mot terrorism utgör också en välkommen inställning som bör noteras.
Under tiden har Kina kommit med i WTO, vilket öppnar viktiga perspektiv för att landet skall få en ännu större roll på den internationella scenen. Detta är frågor som har diskuterats länge: Kinas roll i Fjärran Östern, förbindelser med ASEM-länderna och andra regioner i Asien, landets inrikespolitiska situation samt de politiska, handelsmässiga och kulturella förbindelserna med Europeiska unionen. I detta sammanhang kan vi fortfarande se en viss avvikelse mellan de olika pågående samarbetssätten och den utveckling vi ser som önskvärd för aspekter angående den politiska situationen, konstruktionen av en rättsstat och respekten för de mänskliga rättigheterna, men jag kan säga att det redan har funnits tecken här och där, som gör det möjligt att ha vissa förväntningar om en gradvis konkretisering.
De erfarenheter vi har angående Hongkong och Macao visar att det är möjligt att nå en konkretisering på ett politiskt, socialt ekonomiskt och kulturellt plan. Vi måste därför fördjupa samarbetet och dialogen men fortsätta att trycka på andra mål utanför ramen för de ekonomiska förbindelserna och som också i vissa fall på ett negativt sätt kan ställa villkoren för dessa, om inte Kina försöker lösa dem på ett tillfredsställande sätt på punkter vi anser vara väsentliga.
Några av de problem som kräver mer uppmärksamhet tas upp i betänkandets specifika kapitel. Det gäller i detta fall Kinas inträde i WTO, behovet av en hållbar utveckling och bättre samordning mellan de ekonomiska och de politiska och sociala framstegen, oron för sysselsättningsproblemen som kommer med inträdet i WTO och den successiva omvandlingen och moderniseringen av ekonomin, respekten för grannländernas intressen, behovet av miljöskydd, fördelen med ett intensifierat kulturutbyte främst på universitetsnivå, etc., etc.
Här finns också alla de frågor som uttryckts angående förbindelserna med Taiwan. Europeiska unionens erkännande av principen om ett Kina får inte under några omständigheter göra att vi godtar tvångslösningar. Jag tror att vi alla inser att det inte finns några alternativ till denna dialog hur besvärlig den än är. Vi menar också att vi måste uttrycka vår oro angående Tibet, där det också är nödvändigt och akut med dialogvägen för att fastställa en ny och effektiv fullständig självständighetsstatus som bara begränsas av utrikes- och försvarspolitiken.
För det tredje, och trots några framsteg som tycks ske från Kinas sida när det gäller de mänskliga rättigheterna, menar vi att det fortfarande finns ett enormt område där situationen är långt ifrån tillfredsställande och detta bör parlamentet utan omsvep påtala. Dessa aspekter tas upp relativt detaljerat i betänkandet som jag har äran att skriva under och jag avstår därför från att räkna upp dem här.
Här öppnas, herr talman, ett komplext panorama med ett oräkneligt antal positiva möjligheter för förbindelser och samarbete mellan Europeiska unionen och Kina, men där det också kvarstår ett oräkneligt antal problem som måste angripas på ett uppriktigt sätt och där vi kan nå en godtagbar lösning inom demokratiska modeller, som leder till upprättandet av en rättsstat, ett stärkande av det civila samhället och en sträng respekt för de mänskliga rättigheterna.
När det gäller de 22 ändringsförslagen som har ingivits skulle jag vilja göra följande snabba kommentarer: Några bör inte godtas då de bara innehåller en viss redundans i förhållande till vad texten redan innehåller. Det finns också ändringsförslag vars text har vassare motiv om det hade gällt ett betänkande om Hongkong - därför förkastar jag dem i detta ögonblick. Slutligen finns det några ändringsförslag som jag godtar, och som rör antingen systematiken eller är en förbättring av texten. Avslutningsvis vill jag säga, herr talman, att jag är övertygad om att kammaren genom att rösta för betänkandet kommer att bidra till att i institutionella och politiska termer ge stöd åt kommissionens strategi för utvecklingen av ett allmänt partnerskap mellan Europeiska unionen och Kina.
Herr talman! Jag vill gratulera min kollega Graça Moura och tacka för ett balanserat och genomtänkt betänkande. Kina är en mycket viktig handelspartner för EU, inte minst för mitt hemland Finland: bland annat Nokia sysselsätter redan över 4 000 personer inom mobiltelefontillverkningen. Kinas anslutning till WTO vid konferensen i Doha är betydelsefullt, det är betydelsefullt för den omgivande världen men i ännu högre grad för Kina självt som, för att kunna följa alla villkor för medlemskap, nu under de närmast kommande åren måste göra en stor del av sina lagar och spelregler klarare. Ett medlemskap i WTO ökar även trycket på det sociala och politiska planet i Kina. Det är naturligtvis Kinas egen sak att lösa dessa problem på ett rättvist sätt, men jag instämmer med föredraganden i att gemensamma program i samarbete med EU, Japan och USA på lång sikt är önskvärda för att lösa de sociala problemen och sysselsättningsfrågorna på den vidsträckta landsbygden.
Det är till fördel för oss och hela världen att Kina är ett stabilt, öppet, välmående samhälle som vi ger vårt stöd om och när det i allt högre grad inriktar sig på demokrati, en fri marknad och följer principerna för de mänskliga rättigheterna och rättstaten. Vi hälsar med glädje Kinas anslutning till de internationella krafterna mot terrorism och närmandet mellan Kina och Indien. Jag är övertygad om att de värden som vi i parlamentet anser viktiga - demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna, jämlikhet och pluralism - gör framsteg även i Kina då vi upprätthåller en intensiv dialog och uppmuntrar Kina att öppna sig i alla avseenden och tillåta en fri modern informationsdistribution för medborgarna och rätt till föreningsfrihet och att fritt uttrycka sina åsikter.
Herr talman! Utöver den vanliga parlamentariska hövligheten skulle jag mycket ärligt vilja gratulera Graça Moura för förslaget till resolution som han lägger fram för kammaren. Det har dessutom nått nästan enhällighet i berört utskott. Som ledamot i delegationen för förbindelserna med Kina sedan 1986 tror jag mig kunna säga att det handlar om den mest balanserade text som någonsin lagts fram för kammaren i denna fråga. Det skulle närma sig perfektion, herr föredragande, om ni dessutom skulle godkänna de socialdemokratiska ändringsförslagen.
Jag hyser inte minsta tvivel om att utvecklingen i Kina, tillsammans med införandet av euron eller utvidgningen av Europeiska unionen, är en av de fyra eller fem grundläggande händelser som kommer att prägla historien under det tjugoförsta århundradet på världsnivå. Det är anledningen till att jag lägger så stor vikt vid förbindelserna Kina-Europeiska unionen. Det finns många områden att kommentera men för att spara tid och med tanke på att fler i min grupp kommer att tala kommer jag att hålla mig till några punkter, med utgångspunkt i att i vår kultur - som jag sagt till våra kinesiska samtalspartner - är det inte en inblandning utan en vänskaplig skyldighet att påvisa vänners misstag. Därför kritiserar vi dödsstraff oavsett var det existerar, i Förenta staterna eller i Kina. Och båda anses vara vänländer.
Herr talman! Det är tidens tecken. Ett positivt mottagande av de kinesiska myndigheterna av kommissionens meddelande, som tjänat till grund för betänkandet. Alla unionens institutioner håller med om att en stabil och framgångsrik utveckling i folkrepubliken och dess framsteg mot demokrati är av intresse för Kina, inte bara för Europeiska unionen, och att det naturligtvis inte kan stanna vid kommunala val med mer än en kandidat.
Ledamöter! Vi måste gynna våra handelsutbyten av alla slag. De av oss som tyvärr levt många år i en diktatur vet att isoleringen bidrog mer till att stärka diktatorerna än till att hjälpa demokraterna som kämpade för att störta dem. Anslutningen till Världshandelsorganisationen är en svår risk som modigt tagits av den kinesiska regeringen. Den kommer att få omätliga interna och externa återverkningar. På kort sikt har det redan lett till omstruktureringar och dramatiska uppsägningar i vissa industrisektorer.
När det gäller den stora frågan mänskliga rättigheter har Kina, som vi ser det, långt kvar att gå. Vi kan inte på detta område acceptera underutveckling som ursäkt. Vi måste uppnå ett moratorium för verkställande av straff för de som redan dömts till döden, innan vi uppnår att dessa domar inte längre tilldöms. Vi måste får bort tortyren, som vi får så många välgrundande anmälningar om.
Vi tog för några veckor sedan emot en officiell tibetansk delegation. Vi anser att det är ett positivt steg och de gav oss intressanta svar, men det återstår många frågetecken och därför måste vi be de kinesiska myndigheterna att de skall fortsätta den politik som nu förs att frige tibetanska politiska fångar. Det är steg i rätt riktning. Detta kommer utan tvivel att hjälpa Kina och förbindelserna mellan Kina och Europeiska unionen.
Herr talman! Jag skulle också vilja tacka föredraganden för ett bra och välavvägt betänkande som ger uttryck för de utvidgade gemensamma intressen som i dag finns mellan Europeiska unionen och Kina. Kina blir en allt viktigare aktör på världsscenen i alla avseenden, även när det gäller bekämpningen av terrorismen. Vi skall värdesätta att Kina aktivt stöder denna seriösa kamp. Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp vill ha ett demokratiskt Kina som respekterar principerna om en fri marknad, mänskliga rättigheter och de rättsstatliga principerna. Vi vill också att Kina skall uppfylla Köpenhamnskriterierna, det finns ingen anledning till att dessa kriterier skall begränsas och hållas inom Europas gränser. Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp har lagt fram en rad ändringsförslag som alla syftar till skärpa betänkandet en aning. Den viktigaste frågan för oss i detta sammanhang är ?Ett-Kina-politiken?. Vi känner alla till den och vet varför den existerar. Vi är som liberala inte stolta över ?Ett-Kina-politiken?, eftersom den hindrar utvecklingen i ett land som respekterar demokrati, social mångfald och de rättsstatliga principerna - nämligen Taiwan. Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp anser att Taiwans önskan och vilja skall respekteras och att Kinas politik står i vägen för detta. Vi anser också att Europaparlamentet är det rätta stället att sända ut denna signal ifrån, sedan får det vara upp till våra regeringar att följa vårt råd. Förra året tilldelades Taiwans president Chen Shui-Bian Liberala Internationalens frihetspris. Tyvärr tilldelades han inte också en visering från något EU-land så att han själv kunde ta emot det, vilket hans fru i stället gjorde här i huset i november. Icke desto mindre skulle vi vilja uttrycka vårt missnöje med att medlemsstaterna inte lever upp till sina förpliktelser att respektera den grundläggande rättighet som Taiwans president har att resa fritt. De Olympiska Spelen skall hållas i Kina år 2008, detta beslut har fattats och skall inte ändras, men låt oss använda oss av detta tillfälle för att kräva att Kina utnyttjar denna möjlighet till att visa att landet tänker respektera alla internationella människorättsbestämmelser och -konventioner. Under den senaste tiden har Kina tillämpat en praxis som innebär att barn som är födda på fastlandet i Kina skiljs från sina föräldrar i Hongkong. Detta är ett ytterst anmärkningsvärt sätt att kringgå de mänskliga rättigheterna, och därför kräver vi att den kinesiska regeringen ögonblickligen upphör med denna praxis och påbörjar familjeåterföreningar, så att föräldrarna i Hongkong kan få vara tillsammans med sina barn. Jag vill återigen tacka Graça Moura för ett genomarbetat och väl övervägt betänkande som är inriktat mot en mer effektiv EU-politik i Kinafrågan.
Herr talman! Människorättsorganisationerna fortsätter tyvärr att rapportera om övergrepp mot oliktänkande och minoriteter i Kina. Samtidigt fortsätter arbetarprotesterna mot att minst 25 miljoner jobb har försvunnit i statsägda företag till följd av avregleringar och privatiseringar. I de gamla industriområdena i norra Kina uppskattas arbetslösheten till 40 procent.
I en studie om risk för instabilitet i Kina konstaterar Conflict prevention network att om Kinas kommunistparti inte klarar av att trygga försörjningen för det ökande antalet fattiga och arbetslösa, samtidigt som en del andra blir rika, kan partiets ideologiska legitimitet börja ifrågasättas. Då kan det bli oroligt i Kina.
Trots en rad reformer har gräsrotsdemokratin inte på allvar slagit rot. Kinas ledning befinner sig i en kapplöpning med tiden, heter det i CPN-rapporten som konstaterar att detta skapar ett dilemma för EU. Skall EU stöda en repressiv regim för att den upprätthåller stabilitet eller skall man riskera instabilitet genom att främja medborgerliga rättigheter?
För den gröna gruppen finns det ett självklart svar på denna fråga. Man måste under alla omständigheter främja medborgerliga rättigheter och demokrati. Beijingregeringen måste uppfylla sitt löfte och inleda samtal med Dalai Lama. Det är också nödvändigt att fortsätta normaliseringsprocessen med Taiwan utan vapenskrammel och Kina måste leva upp till innehållet i de FN-konventioner om mänskliga rättigheter som har undertecknats. Då håller det inte att man fängslar folk på grund av deras religiösa övertygelse eller etniska tillhörighet eller för att de vill bilda en fackförening eller ett politiskt parti.
Någonting håller kanske ändå på att ske. Far Eastern Economic review berättar i sitt senaste nummer att reglerna för massdemonstrationer håller på att mjukas upp. En polisman har t.o.m. fått publicera en insändare där han slår fast att demonstrationsrätten finns inskriven i Kinas grundlag och att det därför måste bli lättare att få demonstrationstillstånd.
CPN-rapporten menar att EU:s försök att påverka Kina skall ske med försiktighet. Javisst, vi kan vara försiktiga. Det förutsätter emellertid ett konstruktivt motspel från Kina - att Kina genomför de konventioner som man har undertecknat och att kinesiska företrädare inte tolkar varje vänskaplig kritik som otillbörlig inblandning i Kinas inre angelägenheter.
Herr talman! Jag respekterar föredragandens ansträngningar. När det gäller bedömningen av unionens förbindelser med Folkrepubliken Kina står fortfarande de ekonomiska intressena i förgrunden. Det är naturligtvis förståeligt, eftersom ju en marknad med cirka 1,3 miljarder människor innebär rent outtömliga vinster för de koncerner och banker, som agerar där. Genom Kinas anslutning till WTO kommer villkoren för kapitalanvändningen att ytterligare förbättras. Konkurrensen mellan ekonomiska stillahavsmakter som Japan och Taiwan samt USA och EU och dess medlemsstater kommer också att förstärkas. Alla vill ha en så stor bit som möjligt av den stora kakan.
Detta åtföljs av permanenta påpekanden från politisk sida om att Kina bättre bör respektera de mänskliga rättigheterna. Härvid bortser man från eller underskattar att Kina bemödar sig om att komplettera de sedan flera år pågående ekonomiska reformerna med federala demokratiska strukturer, sociala trygghetssystem och ekonomiska styrmekanismer. Genom anslutningen till WTO fortsätter Kina denna process. Ingen bör dock hänge sig åt den illusionen att just skiljandet av staten och ekonomin skulle komma att lösa de oerhörda sociala problemen i Kina.
Den mångbesjungna globala kapitalistiska marknaden är - vare sig den faller sönder eller inte - amoralisk och inte lämpad för att förverkliga grundläggande värden som social rättvisa och solidaritet. Detta är och förblir ett krav på staten. Det finns inte någon annan regering i världen som bär ansvaret för 1,3 miljarder människor. Det är gott och väl att man eftersträvar en mångsidig dialog med Kina, men ingen bör därvid utöva påtryckningar och bara ha de egna intressena för ögonen. Den som utövar påtryckningar bör bibehålla sinnet för proportioner, göra en reell bedömning av den egna potentialen, och redan från början vara klar över vilka effekter som kan uppstå. En dialog kan bara vara meningsfull och leda till målet, om man söker ett samförstånd i ömsesidighetens intresse. Det gäller också i fråga om dödsstraffet. Det är rätt att kräva att det skall avskaffas, men detta krav bör, i konsekvensens namn, också ställas på USA.
Förbindelserna med Kina är mer än tidigare av politisk strategisk betydelse. En endimensionell utveckling, så som den för närvarande pågår utanför Kinas dörr, med strategiska avsikter från USA:s sida, bidrar knappast till detta. Följden skulle bli instabilitet. Utmaningen för EU är att just under den pågående utvidgningen sätta sig emot ensidiga maktsträvanden och bevara stabiliteten genom balanserade förbindelser med Kina, respektive - där detta krävs - åstadkomma och fördjupa dessa förbindelser.
Om vi skall tro det som står i Kinarapporten och kommissionens meddelande, verkar det som om det finns vissa spirande vårtecken i förbindelserna mellan EU och Kina. Förbindelserna mellan å ena sidan EU och medlemsstaterna och å andra sidan Kina blir allt bättre och allt mer omfattande.
Dessa signaler är i och för sig hoppingivande. Men kommissionen och föredraganden håller säkert med mig om att fortfarande återstår en hel del hinder att övervinna innan man kan tala om att våren har kommit på allvar. Särkilt respekten för de mänskliga rättigheterna lämnar mycket övrigt att önska. Rapporter om tortyr, stympningar och till och med mord förekommer allt för systematiskt för att kunna ignoreras. Flera grupper i Kina utsätts för detta, såsom till exempel icke registrerade kristna: enligt en tillförlitlig rapport från olika icke-statliga organisationer har förföljelsen av denna grupp under de senaste åren till och med beordrats av högt uppsatta personer inom den kinesiska regeringen.
Eftersom denna förföljelse ägnas mycket liten uppmärksamhet i Graça Mouras betänkande, har jag inkommit med ett antal kompletterande ändringsförslag. Jag hoppas att Europaparlamentet stöder dessa förslag.
EU:s reaktioner på dessa missförhållanden har enligt min mening hittills varit mycket klena. I kommissionens dokument om Kina läser jag att det redan genomförts tio omgångar med politisk dialog. Samtidigt konstaterar kommissionen att klyftan mellan gärningarna och de internationella normerna fortfarande är stor. Borde vi då inte dra slutsatsen att den ´kritiska dialogen´ är bristfällig som instrument? Och vore det inte mycket bättre om vi större utsträckning än i dagsläget kopplade de ekonomiska intressena till att Kina respekterar de mänskliga rättigheterna? Den kritiska dialogen får inte användas för att döva vårt samvete medan vi samtidigt framför allt är intresserade av våra egna ekonomiska intressen.
Herr talman, det är möjligt att detta kostar oss en del, men det måste vi vara beredda på om vi nu anser att de mänskliga rättigheterna är så viktiga. Vi inom EU kan inte börja tala om vår när det i Kina ännu är mörkaste vinter.
Tack så mycket Belder.
Debatten avbryts här för att ge rum för omröstningen.
Herr talman! Jag vill ta upp en viktig fråga för kammarens enskilda ledamöter, som har att göra med frågestunden med frågor till rådet. Jag informerades i går av parlamentets tjänstemän som handhar frågestunden, att min fråga rörande Mellanöstern inte kommer att tas upp av rådet i dag, därför att det ämne som jag tog upp, dvs. associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Israel, skulle ha behandlats av rådet under gårdagens debatt.
Rådet behandlade inte frågan i går, så jag kontaktade återigen tjänstemännen i dag för att få frågan uppsatt på föredragningslistan. Jag har nu informerats om att rådet inte kommer att behandla min fråga och inte heller tio andra ledamöters frågor, därför att det påstår att det inte har haft tid att formulera svaren. Jag tycker inte att detta är godtagbart.
Detta är en av de få rättigheter som de enskilda ledamöterna har: att få ställa frågor till kommissionen och rådet direkt i kammaren. Det tyder på förakt för kammarens ledamöter, när man helt enkelt bara försöker att bortse från viktiga frågor som enskilda ledamöter kanske vill ställa. Jag uppmanar er, herr talman, att inge en kraftfull protest till rådet, för att se till att min fråga och de andra ledamöternas frågor tas upp och besvaras; och för att klargöra att varken detta råd eller något annat råd har rätt att behandla denna kammare på ett sådant föraktfullt sätt.
Frågestunden kommer enligt föredragningslistan att hållas kl. 17.30 i eftermiddag. När vi slutfört omröstningen, skall jag försöka att kontakta rådet och sedan meddela er allt som jag har fått veta. Ert syfte är tydligt, välformulerat och noga noterat. Jag kommer att ta upp saken med rådet efter omröstningen.
. (EN) Kommissionen kan godta ändringsförslagen 1 och 9-15. Kommissionen kan inte godta ändringsförslag 3. Samtidigt som en del av de andra ändringsförslagen, dvs. 2-8, kan godtas i princip, är ordalydelsen i ändringsförslagen 9-15 att föredra.
. (EN) Herr talman! Jag har haft ett mycket nära samarbete med mina kolleger i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, och jag anser att detta kompromisspaket av ändringsförslag som vi skall rösta om i dag, är det bästa resultat vi kunde hoppas på när det gäller integrerad förvaltning av kustområden.
Som vissa av er känner till, föreslog jag vid första behandlingen i fjol att denna rekommendation skulle stärkas genom att man lägger till en översyn som skulle resultera i ytterligare en rättslig ram om förvaltning av kustområden. Skyddet av våra kustområdet är nödvändigt, och jag anser att det behövs en mer långtgående lagstiftning för att säkra detta skydd.
Vid första behandlingen antogs betänkandet av en stor majoritet i kammaren. Rådet kunde emellertid inte vid detta stadium godta våra ändringsförslag rörande den rättsliga ramen. Som föredragande blev jag mycket besviken över att vi förlorade dessa ändringsförslag rörande den rättsliga ramen. Som jag sade, är emellertid dessa kompromissändringsförslag ett mycket bra steg i rätt riktning och en tydlig signal att vi menar allvar när det gäller att skydda Europas kustområden.
På mitt initiativ, i egenskap av föredragande, ansåg jag att det var viktigt att uppnå en kompromiss med rådet vid en andra behandling, och det är just precis vad detta paket är. Det gläder mig att kunna säga att vi har uppnått en bra kompromiss om tidsplanen i denna rekommendation. För det första, när det gäller tidsperioden inom vilken medlemsstaterna måste rapportera tillbaka till kommissionen om sina erfarenheter i samband med genomförandet av rekommendationen, kan rådet godta våra föreslagna 45 månader. För det andra kan rådet dessutom godta våra föreslagna 55 månader angående översynen av rekommendationen. Vi har i själva verket fått ett extra år som läggs till tidsplanen, vilket i huvudsak innebär att ytterligare åtgärder som syftar till att skydda våra kustområden, kommer att vidtas tidigare än beräknat.
Jag vill uppriktigt tacka rådet för dess förståelse för denna viktiga fråga. Jag vill också ta tillfället i akt att tacka mina kolleger i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, som stödde kompromisspaketet, och rådet för att det erkänt betydelsen av denna kompromiss och att det satt upp rekommendationen på Corepers dagordning med mycket kort varsel. Jag vill också tacka de ansvariga i kommissionen.
. (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för hans konstruktiva arbete i samband med detta direktiv, som kommer att säkra en större säkerhet inom sjöfarten. Som min kollega, De Palacio, sade i går, kan kommissionen bekräfta sitt stöd för alla framlagda ändringsförslag. Jag hoppas att rådet kommer att följa parlamentets ståndpunkt, och på så sätt möjliggöra att direktivet antas så snart som möjligt.
. (EN) Herr talman! Om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, kan kommissionen godta ändringsförslagen 9, 11-19, 24, 27-37, 39, 40, 43, 44, 45, 50, 57, 65, 76 och 77. I ändringsförslag 23, stöder kommissionen fullständigt den nya punkten 1 och punkten 1 b, sista stycket, och i huvudsak punkt 1 b, tredje och fjärde stycket, samt punkt 2. I ändringsförslag 73 kan kommissionen godta första delen. I ändringsförslagen 1, 3, 5, 6, 7 och 10, kan första, tredje och fjärde meningen godtas fullständigt. I ändringsförslagen 10, 20, 21 och 41, kan första meningen godtas fullständigt. Ändringsförslagen 42, 48, 49, 51-55, 66, 78 och 92, kan godtas i huvudsak.
. (EN) När det gäller begränsning av farliga ämnen, är de fullständigt godtagbara ändringsförslagen följande: 3, 4, 10 och 17. Ändringsförslag 5 kan godtas delvis - dvs. första punkten. Ändringsförslagen 2, 6, 7, 8, 9 (första punkten i ändringsförslag 9 kan godtas fullständigt), 13 och 15, kan godtas i princip.
. (EN) Herr talman! Som min kollega, kommissionär Wallström, förklarade under debatten i går, kan kommissionen inte godta de ändringsförslag från parlamentet som skulle resultera i en utvidgning av det föreslagna direktivets räckvidd, dvs. att det skulle omfatta ett totalt och omedelbart förbud mot oktabromdifenyleter - förkortat oktaBDE och dekaBDE. Det handlar om ändringsförslagen 1, 2, 3, 7, 8, 9 och 10. Skälet till kommissionens ståndpunkt är att riskbedömningen av dessa ämnen ännu inte är slutförd.
Kommissionen kan dessutom inte godta ändringsförslaget som skulle införa ett totalförbud mot dekaBDE fr.o.m. den 1 januari 2006, om riskbedömningen skulle visa att ämnet kan vara skadligt. Det handlar här om ändringsförslag 4. Skälet till vår ståndpunkt är att förbudet bör införas mycket tidigare än 2006, eftersom riskbedömningen kommer att vara slutförd under 2002.
. (DA) Herr talman! Jag skulle vilja påtala ett fel i den engelska versionen av ändringsförslag 3, där det sista ordet ?status? borde vara ?place?. Jag skulle därför vilja be om att detta rättas i den engelska originaltexten.
Tack så mycket, herr Blak! Tjänstemännen känner till detta, och om ändringsförslaget antas kommer lämpliga ändringar att göras.
(Parlamentet antog de två besluten och resolutionen som gick till omröstning i tur och ordning.)
Betänkande (A5-0079/2002) av Seppänen för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen för förvaltningen av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) under budgetåret 2000 (C5-0043/2002 - 2001/2101(DEC))
(Parlamentet antog beslutet och resolutionen som gick till omröstning i tur och ordning.)
Betänkande (A5-0098/2002) av Virrankoski för budgetkontrollutskottet om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2000 (Avsnitt I - Europaparlamentet) (SEK(2001) 530 - C5-0238/2001 - 2001/2103(DEC))
Ändringsförslag 41:
Herr talman! Till följd av samrådet i går, vill jag lägga fram ett muntligt ändringsförslag till slutet av punkt 41, och därmed lägga till några ord som tar hänsyn till de åtgärder som vidtagits av de politiska grupperna som ett svar på revisionsrättens kritik för några år sedan. Det lyder som följande: ?Tar del av presidiets beslut om budgetpost 3701, som ett resultat av svaren från de politiska grupperna på revisionsrättens särskilda rapport.? Detta är tillägget och det finns också på omröstningslistan.
Herr talman! Här är min egen ändring 13 och den ursprungliga punkt 43 till vilken socialdemokraterna, PSE-gruppen, vill ge ett muntligt ändringsförslag. Det muntliga ändringsförslaget till punkt 43 har ungefär samma innehåll som min egen ändring 13. Följaktligen ber och frågar jag om PSE-gruppen kan ta tillbaka sitt muntliga ändringsförslag eftersom det kan gå omkull ifall 12 ledamöter motsätter sig det? Eftersom ändring 13 alltså har ett ungefär likalydande innehåll som punkt 43 enligt den socialdemokratiska gruppens muntliga ändringsförslag.
Herr talman! Jag kan mycket väl förstå föredragandens fråga. Å andra sidan handlar det bara om en annorlunda juridisk uppfattning av budgetordningens relevans. Vi tror att vårt uppdrag på denna punkt är klarare. Men det spelar egentligen inte någon större roll vilket av de båda förslagen som antas. Därför ber jag om att man först röstar om de liberalas förslag, och sedan om vårt. Vi tror att vi, inklusive den muntliga ändringen, har ett något klarare förslag. Men det kommer varken från den ena eller andra sidan att startas något krig vad som än antas.
. (EN) Herr talman! Detta har att göra med vår situation gentemot rådet. Budgetkontrollutskottet begärde information från rådet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Inledningsvis ville inte rådet ge oss denna information, och detta är skälet till varför vi - enligt textens nuvarande lydelse - skjuter upp beslutet om att bevilja ansvarsfrihet för rådet. Sent i går kväll, efter ett sammanträde mellan finansministrarna i Ekofinrådet, gick de med på att besvara frågorna senast på fredag.
Beroende på den ändrade situationen, och då jag, om möjligt, vill undvika en tvist med rådet, vill jag lägga fram ett muntligt ändringsförslag till ändringsförslag 4, som inte har dragits tillbaka. Detta ändringsförslag är nästan identiskt med det muntliga ändringsförslag som har att göra med ändringsförslag 3: ?Är tacksam för de svar som, i princip, rådet inom sju dagar har gått med på att ge på frågor som har att göra med aspekter av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken?.
Jag skulle därför vilja att vi först röstar om ändringsförslag 4, tillsammans med det muntliga ändringsförslaget, och om detta faller, måste vi sedan rösta om ändringsförslag 3. Jag vill informera er att om detta händer drar jag tillbaka punkt 3e. Jag är ledsen om det är litet komplicerat, men det beror på den förändrade situationen.
Herr talman, kära kolleger! Vi sköt upp omröstningen om detta betänkande från i går till i dag, eftersom vi väntade på att rådet skulle ge oss ett officiellt svar. Detta rekommenderades av ordföranden i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna, Baron Crespo. Vi gjorde så. Men nu har vi ännu inte fått något officiellt svar. Ett inofficiellt eventuellt svar från rådet, som jag också fick i dag, enbart i en inofficiell översättning, är det som jag konkret som utskottsordförande här har framför mig.
Jag tror att detta varken tillfredsställer rådet eller utskottet, som ju inte alls har kunnat diskutera denna fråga, när vi nu tar itu med ansvarsfriheten och beslutar om ett ?ja?, ett ?nej? eller om den skall uppskjutas. Jag anser att det är klokt om vi lugnt och med eftertanke och även i diskussioner med rådet avvaktar med detta problem med ansvarsfriheten för nästa år, för 2001, där också redan budgetposter har anslagits för säkerhets- och utrikespolitiken samt inrikespolitiken. Därför ber jag om att man behandlar denna sak i ett klart och öppet förfarande i det ansvariga utskottet, så att vi sedan också kan komma fram till ett välgrundat utslag. Jag ber alltså vår föredragande och även PSE-gruppen att avstå från detta mycket snabba, kanske alltför snabba förfarande.
Herr talman! Jag vill uttala mig mot förslaget, därför att Theato, anser jag, har kommit med en i sig motsägande motivering. Hon sade nämligen å ena sidan att hon gärna skulle ha återförvisat betänkandet, eftersom hon inom kort vill bevilja rådet ansvarsfrihet. Men vi känner här i kammaren till att det just i hennes grupp finns starka betänkligheter mot att överhuvud taget göra detta. Samtidigt har Morgan kommit med ett förslag, som skulle befria just denna fråga från all press och alla problem och lösa problemet på ett elegant sätt. För övrigt hänvisar jag till att vi också måste fatta beslut om en mängd andra institutioner, så jag tror att vi inte bör försätta oss i den situationen att vi missar chansen att i dag elegant lösa detta problem. De frågor som Theato har framkastat kan vi gärna ta upp nästa år.
(Applåder)
Herr talman! Europeiska folkpartiets grupp anser att Morgans sätt att agera, med ändringar i sista stund, inte är det lämpligaste för ett betänkande av denna vikt.
Eftersom rådet lovat att svara på fredag vore det mest förnuftiga att betänkandet lämnas åter till utskottet för att vi med rådets svar tillgängligt skall kunna reflektera och försöka nå en överenskommelse i syfte att nå ett bättre resultat, med tanke på detta betänkandes betydelse.
Jag ber Morgan att begära att betänkandet skall återförvisas till utskottet. Jag har försökt övertyga henne om det innan. PPE-DE-gruppen vill insistera på detta, och motsätter sig det muntliga ändringsförslaget.
. (EN) Herr talman! Om vi återförvisar detta tillbaka till utskottet, kan jag inte garantera vilken form det har när det kommer tillbaka. Vi skulle kunna starta en stor konstitutionell kris tillsammans med rådet. Vi har just fått ett svar från rådet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi bör erkänna detta som en betydande strategiändring från rådets sida, vilket är skälet till att jag uppmanar er att i dag rösta för den linje som jag har föreslagit.
Herr talman! Jag har en ordningsfråga när det gäller bilaga 5. Tanken är att kammaren när det gäller besluten om ansvarsfrihet skall uttala sig på grundval av en rapport från budgetkontrollutskottet, som beviljas ansvarsfrihet eller ej. Det betänkande som lagts fram av Morgan lutade åt ett beslut i en viss riktning. Man kan inte nu överlämna ett beslut som går i en annan riktning till kammaren. Jag förstår mycket väl invändningarna, fru Morgan. Vi var inte i denna grupp ansvariga för att en kris med rådet uppstod på denna punkt, vi manade snarare till försiktighet. Nu anser vi att för att på ett lämpligt sätt avsluta ärendet måste detta betänkande, eller åtminstone den del av betänkandet som gäller rådet, i enlighet med arbetsordningen återförvisas till utskottet och vi kan sedan rösta om resten av betänkandet. Men vi måste återförvisa den del av betänkandet till utskottet som handlar om rådets ansvarsfrihet. Det är den enda lösningen som är förenlig med sunt förnuft och med förordningen.
Herr talman! Bourlanges talade om en ordningsfråga, när han i verkligheten var positiv till betänkandet. Jag skulle vilja säga att vi agerat som trollkarlens lärling i frågan och vi befinner oss återigen i denna situation. Jag stöder därför starkt återförvisningen till utskottet och jag besvärjer er att gå framåt, eftersom vi har viktiga omröstningar om Mellanöstern och Tjetjenien som absolut måste genomföras i dag.
Herr talman! Vår grupp begärde i måndags att vi skall rösta om denna resolution i morgon, eftersom vi då skulle kunna referera till den vid mötet i Madrid.
Ja, men lyssna nu först! Vi utbyter ju argument, och alla tar de andra på allvar. Ni kämpar för de mänskliga rättigheterna, då skall ni också lyssna till ordföranden för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna!
(Applåder från höger)
Vårt förslag var att vi skall rösta i morgon, så att vi skulle kunna reagera vid mötet i Madrid. Vi skulle också ha mer tid att komma överens i sak, ty det är föga meningsfullt att rösta i Mellanösternfrågan utan att ha enhällighet. Nu har man invänt att nej, vi måste som Europaparlament också ge en mycket stark signal till Madrid. Mötet i Madrid är avslutat med avseende på Mellanöstern, och även om denna resolution skulle få majoritet här, kommer det inte längre att ges någon signal från Europaparlamentet som påverkar resultatet i Madrid. Er motivering för att dra igenom det i dag, är inte tillämplig. Jag vädjar åtminstone om att man noterar detta!
(Applåder från höger)
Till saken. Jag beklagar att jag måste meddela er att vår grupp inte kan ansluta sig till det gemensamma resolutionsförslaget. Vi diskuterade, vilket vi inte ofta gör, mycket grundligt, mycket länge, på en mycket seriös grundval, och här framfördes politiska, moraliska och historiska grundvalar. Vi är mycket kritiska mot den israeliske premiärministern Sharons politik. Men det borde - i den resolution som vi har här - också ha sagts exempelvis att Arafat, den palestinska myndighetens president, någon gång bör vända sig till palestinierna och säga på arabiska att självmordsterrorn skall upphöra!
(Applåder och tillrop)
Jag säger ju bara hur vi diskuterat, och vi tar också era argument på allvar, och när det handlar om moraliska och politiska frågor kräver vi samma sak för vår grupp. Men - och här vänder jag mig till kommissionen, till herr Nielson: herr kommissionär, vill ni vara så vänlig och lyssna på mig - vi har också frågor som rör användningen av de pengar som Europeiska unionen ställt till förfogande för de palestinska områdena. Eftersom detta inte finns medtaget i resolutionen, men däremot många andra påpekanden ...
(Tillrop och häftiga protester från vänster, applåder från höger)
Att man skriker högt har hittills aldrig övertygat mig, som argument betraktat, och om detta nu är de nya argumenten från vänstern i Europaparlamentet, så kommer det inte att ha någon övertygande inverkan på vår grupp.
(Applåder från höger)
Allt som allt kommer den stora majoriteten i vår grupp alltså inte att rösta för denna, som vi anser, obalanserade resolution. Men det finns också kolleger som sagt mig att de beslutat att rösta för denna resolution, i enlighet med sitt eget samvete, och det respekterar vi. Vi önskar för övrigt USA:s utrikesminister Powell, som nu reser till Palestina, lycka till. Vi hoppas att han inte bara träffar Sharon, utan också Arafat, och att detta kommer att bidra till en fredlig lösning i Mellanöstern. Vår grupp sänder med sina välgångsönskningar till den amerikanske utrikesministern för freden i Mellanöstern!
(Applåder)
Jag har noga lyssnat på vad ni har sagt. Jag hörde inte någon gång att ni nämnde något förslag till förfarande. Det är många kolleger som har visat att de vill tala. Jag uppmanar kammaren - oaktat Poetterings inlägg - att inte starta upp diskussionen på nytt. Vi diskuterade saken i går. Låt oss alltså gå vidare till omröstningen.
Jag noterar att denna resolution inte har undertecknats av Muscardini, och alla hänvisningar till henne som undertecknande part kommer att avlägsnas.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Gemensamt resolutionsförslag (RC B5-188/2002)
. (FR) Sedan flera år ser vi en kontinuerlig försämring av våra kustområden och medlemsstaternas ansträngningar för att bemöta detta problem varierar med regeringarnas politik. I vissa länder, såsom Frankrike, är inte lokaliseringspolitiken någon politisk prioritering. Försämringen av våra kustområden är ofta resultatet av denna oförsvarliga förhalningstaktik.
De problem vi möter både på land (demografi, vägnät, boende, etc.) och till havs (utsläpp av kolväten, algernas utbredning, etc.) är transversella problem, och det är därför Europas uppgift att spela en särskild roll när det gäller initiativ och ledning på detta område.
Naturligtvis bör man ta hänsyn till olika geografiska områden. Ingen kust är den andra lik. Det handlar om att få berörda stater att genomföra en nationell förteckning, inrätta en verklig strategi för bevarande, som samordnas på lokal nivå och är inriktad på nationell nivå samt tillämpa den gemenskapslagstiftning som påverkar kustområdena.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (FR) Tjugoåtta månader efter Erikas förlisning diskuterar vi fortfarande kontrollåtgärder för fartygstrafiken, åtgärder som sorterar under lagstiftningspaketet som kallas ?Erika II? och som är tänkt att bidra till att förebygga nya miljökatastrofer av detta slag. Och vi har inte avslutat förfarandet ännu, eftersom nya ändringsförslag från utskottet för regionalpolitik, transport och turism nyss antagits av kammaren.
Flertalet av dessa ändringsförslag är inte realistiska eller ifrågasätter nationella organisationssätt som är fullständigt tillfredsställande. Man uppnår därmed en onödig förlängning av tidsfristerna för förfarandena vilket i motsvarande omfattning försenar tillämpningen av lämpliga förebyggande bestämmelser som finns i förslaget till direktiv, bland annat ett obligatoriskt inrättande av ett automatiskt identifieringssystem (AIS) ombord på fartygen och registrering av uppgifter (svart låda). Genom att vägra att acceptera realistiska datum för installation av transponders och svarta lådor, försenar Europaparlamentet det verkliga inrättandet. Genom att också föreslå en komplex process för ersättning till de hamnar som tar emot fartyg med svårigheter, utan att ta hänsyn till redan befintliga effektiva nationella organisationer, är Europaparlamentet på väg in i en återvändsgränd.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Herr talman! Jag skall försöka vara så seriös som möjligt i mina röstförklaringar i dag. Den första gäller Florenz betänkande om direktivet om källsortering av avfall från elektriska och elektroniska apparater. Jag röstade för i dag och jag var för detta betänkande också när jag röstade i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Jag tycker att det är mycket viktigt att Europaparlamentet verkar för en bättre miljö. Speciellt skulle jag vilja att man utnyttjade pensionärer till att samla in elektriskt och elektroniskt avfall. Då skulle de känna sig mindre som sopor än de ibland gör.
PvdA-delegationen i Europaparlamentet vill förklara följande:
1. PvdA-delegationen är en varm anhängare av direktiven om elektriskt och elektroniskt avfall. I dessa direktiv måste miljömålen sättas i främsta rummet. Därför stödjer vi alla ändringsförslag som syftar till att stärka miljömålen.
2. Nederländerna är ett av de få länder där man redan har erfarenhet av insamling av elektriskt avfall. Producenterna måste stimuleras till eko-design, men detta begrepp omfattar mycket mer än bara återvinning. Producenterna måste dessutom vara individuellt ansvariga. Men när det gäller TV-apparater, hårtorkar, elektriska tandborstar eller stavmixrar finns det knappt några skillnader mellan de olika märkena i fråga om återvinningsbarhet. Därför är det inte självklart att individuell finansiering är bättre än kollektiva lösningar. Kollektiva system har snarare stora fördelar: de är mindre byråkratiska och mer praktiska. Det finns av den anledningen inga skäl att ge kollektiva system en undantagsställning.
3. Slutligen avgiften på uttjänta produkter. Vi anser att miljökostnaderna skall bakas in i produktens pris - men det blir tydligare om detta faktiskt anges. Dessutom ökar tydligheten medvetenheten hos konsumenten. Detta är viktigt eftersom ett förverkligande av miljömålen kräver konsumenternas medverkan. Slutligen är en avgift på uttjänta produkter viktig när det gäller konkurrenslagstiftningen.
I dag kastas avfall från elektrisk och elektronisk utrustning (TV-apparater, hushållsapparater, etc.) utan någon särskild bearbetning. Det motsvarar i Europa nära 6 miljoner ton per år, eller 16 kg per invånare. Dessa produkter innehåller emellertid giftiga ämnen som är skadliga för miljön (bly, kadmium, kvicksilver, etc.).
Det förefaller därför viktigt att anta en lagstiftning som gör det möjligt att hantera detta avfall mer effektivt, och förmå tillverkarna att aktivt delta i systemet med uppsamling.
I dag görs konsumenterna ansvariga genom den sortering man ber dem göra, och de lokala myndigheterna är också ansvariga genom att tillhandahålla särskild utrustning. Det är också logiskt att tillverkarna deltar i denna kollektiva ansträngning. Det är grundläggande att tillverkarna deltar effektivt och bidrar ekonomiskt till ett system för återtagning av sina produkter.
Men målsättningarna med uppsamlingen måste samtidigt vara realistiska för att kunna tillämpas. Man bör därför utesluta produkter som förefaller särskilt svåra att samla in, exempelvis glödtrådslampor.
Texten innehåller framtidsutsikter när det gäller att förebygga elektriskt och elektroniskt avfall och utveckling av system för att förädla och återanvända detta avfall.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (NL) Det råder en intressekonflikt mellan industriföretagen och alla andra. Konsumenterna och miljön har intresse av hållbara produkter med komponenter som kan användas på nytt efter produktens livslängd. Industrin har däremot intresse av konkurrenskraftiga försäljningspriser och så låga kostnader som möjligt i efterhand. De har även intresse av att vältra över problemen på andra, i synnerhet på myndigheterna som då måste finna en lösning med hjälp av skattemedel. Industrin har försökt att urvattna förslagen till sin fördel. Även jag har fått besök, med argument som låter rimliga. Miljöfanatikerna var endast ute efter en lösning som var dyr och opraktisk, och de avsedda miljöfördelarna skulle kunna uppnås även utan tvång. Kanske har de rätt i vissa avseenden, men om man gav efter för argumenten skulle det kanske skapa utrymme för mindre välvilliga konkurrenter som vill erövra och utvidga marknaden Därför är det bra att det införs bestämmelser för återvinning, för 'föräldralösa' produkter från företag som inte längre existerar, och för det 'historiska' vars producent det saknas uppgifter om eller som producerades innan direktivet trädde i kraft. Det är inte rimligt att bevilja undantag för småföretag och absolut inte rimligt att bevilja undantag för militär utrustning. Tyvärr använder den kristdemokratiska gruppen kravet på 314 röster även denna gång för att få sin vilja igenom.
- Delegationen från det österrikiska folkpartiet har i fråga om ändringsförslag 15 och 41 röstat för undantag för de små och medelstora företagen och för ett kollektivt system.
I den inledande fasen kan man förvänta sig mycket byråkrati. De små och medelstora företagen bör kunna finna och välja en fungerande marknad.
Det andra direktivet om elektriska och elektroniska apparater handlar om förbud mot användning av en del mycket skadliga ämnen som till exempel bly, kvicksilver, kadmium och sexvärdig krom när man konstruerar elektriska och elektroniska apparater. Både personligen och som företrädare för Pensionärspartiet är jag mycket positiv också till detta direktiv. Mina tankar går inte bara till de medborgare som skulle kunna skadas av dessa farliga ämnen utan också och framför allt till de anställda i de företag som tillverkar elektriska och elektroniska apparater som innehåller dessa skadliga ämnen. Jag tror att det vore bra om antalet pensionärer som är sjuka till följd av yrkesbetingade sjukdomar orsakade av dessa skadliga ämnen minskade kraftigt och jag hoppas att vi inom kort skall anta ett direktiv eller en förordning eller en rekommendation som säger att dessa anställda skall arbeta sex timmar om dagen i dessa skadliga miljöer i stället för åtta.
. (EN) Herr talman! Jag stöder fullständigt initiativet att göra tillverkare och konsumenter av elektriska produkter mer ansvariga för miljön. Genom att tvinga tillverkarna att delta i system för återtagande av produkter, kommer detta direktiv att bli kraftfullt och effektivt. Man har förvisso ännu inte lyckats hantera deponeringen av avfall från elektroniska produkter på ett effektivt sätt, och överföringen av ansvaret till tillverkaren kan mycket väl visa sig vara en effektiv lösning. För att se till att tillverkarna följer detta direktiv, måste man emellertid ta hänsyn till särskilda egenskaper hos vissa produkter. Det bör inte bli så att vissa tillverkare får bära en orättvist stor del av den ekonomiska börda som direktivet resulterar i. Det är också rätt när man i direktivet nämner den roll som konsumenterna också måste spela i samband med deponering av avfall från elektriska produkter. Till sist: Eftersom vissa medlemsstater uppenbarligen ligger efter när det rör deponering av avfall från elektriska produkter, är det viktigt att det finns tillgång till tillräcklig information om de nya bestämmelserna.
Herr talman! Jag skulle vilja förklara min röst i frågan om vilka av Europeiska unionens officiella språk som skall användas i den europeiska patentbyrån. Jag försvarar helt rätten att i alla sammanhang använda gemenskapens olika officiella språk, särskilt som det i den närmaste framtiden kan uppstå en tendens att gå ifrån denna princip och utnyttja utökningen från 11 till 22 eller fler officiella språk vid utvidgningen till nya stater.
Jag tror också att om något av språken i Europeiska unionen verkar lämpligare som arbetsspråk får man inte glömma dess universella dimension. Där vill jag påminna om att det portugisiska språket - och inom det, brasilianskan och galiciskan -, är det tredje mest universella språket i Europeiska unionen, efter engelskan och spanskan. Detta bör beaktas i frågan om patent och i alla andra frågor.
. Vi svenska socialdemokrater röstade emot ändringsförslag 2 som handlar om att utöka antalet översättningar av patent. Vårt motiv är att vi vill hålla nere kostnaderna för patentansökningar och därför förespråkar vi en ett- eller tvåspråkslösning.
Ändringsförslagen 3 och 9-17 föreslår att renodlade nationella domstolar skall fungera som första instans i mål om gemenskapspatent. Detta anser vi skulle motverka principen om ett enhetligt gemenskapspatent. Vår uppfattning är att den första instans som kommer att inrättas med stöd av artikel 225a bör ha regionala eller lokala kamrar. På så sätt säkerställs den fortsatta tillgången till lokal expertis inom patentområdet i alla medlemsstater. Det möjliggör även ökad närhet till domstolen för parterna.
Parlamentets omröstning om rådets förordning om Europapatent innebär ett positivt slut på ett och ett halvt års ansträngningar för att uppnå en ståndpunkt för parlamentet som i dag har samlat en stor majoritet.
Jag bedömde i och med denna majoritet att den föreslagna förordningen syftade till att säkerställa konvergens när det gäller effektivitet, lägsta ekonomiska kostnad och språklig mångfald. Den kan inte sträckas ut i det oändliga och det är bra att parlamentet inser det.
I framtiden kommer vi att tvingas göra andra val som blir ännu mer smärtsamma.
. (FR) Även om jag är övertygad om att ett gemenskapspatent behövs röstade jag emot betänkandet från Palacio Vallelersundi och den slutliga resolutionen om gemenskapspatentet, eftersom jag anser att villkoren för att det skall genomföras inte är godtagbara.
Då de grundläggande punkterna i denna förordning gäller språkregler motsvarar de nationella kontorens och den juridiska säkerhetens roll inte användarnas förväntningar. Under dessa förhållanden skulle ett gemenskapspatent inte vara lönsamt och det skulle finnas risk för att yrkesmännen inte använder det.
. (NL) Min grupp röstade emot yttrandet om gemenskapspatent på grund av att förslagen från ELDR förkastats på tre grundläggande punkter:
Det behövs ett överkomligt och enhetligt europeiskt patentsystem för den europeiska marknaden. Diskussionen om språksystemet har visat att den politiska känsloinställningen tyvärr har varit mer avgörande än praktiska argument. Översättningskostnaderna gör patentkostnaderna oproportionerligt mycket högre med följden att patentet kommer att bli för dyrt för slutanvändarna, det europeiska näringslivet. Därför är min grupp anhängare av ett begränsat språksystem och kan inte stödja ?Alicante?-systemet med fem (ändringsförslag 31, 32).
Vidare är det mycket viktigt med en enhetlig tillämpning av förordningen. Sålunda har min grupp föreslagit att tvister som rör gemenskapspatentet skall falla under den centrala jurisdiktionen för gemenskapens domstol för immaterialrätt med överklagande vid EG-domstolen (ändringsförslag 26, 29).
Slutligen föredrar jag tillsammans med mina liberala kollegor inrättandet av ett eget gemenskapligt patentsystem i stället för anslutning till Münchenkonventionen. Ett gemenskapligt patentsystem faller automatiskt inom ramen för EU: struktur. Detta innebär demokratiskt kontroll av Europapralementet och behörighet för EG-domstolen som sista instans (ändringsförslag 23, 24).
. (FR) Jag har inte röstat för gemenskapspatentet: I min egenskap av entusiastisk ?Europaivrare? skulle jag ha önskat att jag kunde göra det men jag hindrades av den språkliga diskrimineringen i förslaget. Respekten för kulturell och språklig mångfald är numera en av de grundläggande principerna i gemenskapsrätten. Men principen efterlevs inte, vare sig de jure eller de facto, och inte heller i förslaget eller inom unionens institutioner i allmänhet. Principen förutsätter faktiskt att språken är jämställda. Denna jämställdhet behöver sannolikt anpassas tekniskt, men detta får inte strida mot principerna. Som katalan kan jag inte acceptera att mitt språk inte åtnjuter samma rättigheter som de officiella språken i dag.
. (NL) Patentets existens förhindrar den fria tillämpningen av varje uppfinning som det visar sig att någon annan redan har tänkt ut. Å ena sidan är det bra att immateriell äganderätt skyddas mot snabba profitörer som är ute efter att tjäna pengar på det någon annan har lagt ned år av möda på. Å andra sidan leder patent till att länder i tredje världen inte har rätt att tillverka mediciner själva för att bekämpa tropiska folksjukdomar och att det kommer ut genmanipulerade växter och djur på marknaden som arvingarna till uppfinnare har rätt att ta ut någon form av skatt på. Länder som släpar efter på det teknologiska och ekonomiska området löser enklast sina problem genom att ignorera patenträttigheterna. Förutom nationella patentsystem, strävandet efter ett världspatent och det faktum att det finns en patentbyrå som inte faller inom ramen för EU, har man under de senaste 40 åren talat om det gemenskapspatent som fortfarande är omstritt inom Europeiska rådet. Och när allt kommer omkring handlar detta förslag bara om vilka språk man skall använda sig av. Engelska, franska, tyska, spanska och italienska kommer enligt förslaget att inta en privilegierad ställning gentemot de övriga officiella språken i de nuvarande och framtida medlemsstaterna i unionen, det vill säga även gentemot de 22 miljoner nederländskspråkiga och snart även gentemot 40 miljoner polacker. Detta förslag är därför ur alla synpunkter ännu inte moget för beslut och därför röstar jag mot.
Herr talman, kära kolleger! Jag har i dag röstat emot att man beviljar kommissionen ansvarsfrihet för förvaltningen 2000. Följande orsaker var utslagsgivande för mig: 11,6 miljarder euro, alltså 14 procent av den totala budgeten, har inte betalats ut. Det är för mig ett tydligt tecken på misshushållning inom kommissionen, och det är också en trend, ty siffrorna har stigit sedan 1999. 20 procent av medlen har inte använts på vederbörligt sätt, det är en fördubbling sedan föregående år. Revisionsrätten har för sjunde gången i följd vägrat att utfärda en revisionsförklaring. De nya anklagelserna i den s.k. van Buitenen-rapporten har kommissionen känt till sedan augusti 2000, men man har inte gjort något åt dem och lagt fram detta för parlamentet. Mitt betänkande om stödprogrammet Leonardo blockeras därigenom.
Schreyer som ansvarig kommissionär visade under gårdagens debatt i kammaren ingen som helst insikt beträffande kommissionens brister, utan hon - det har vi ju hört till leda - vältrar över ansvaret på medlemsstaterna för att medlen inte betalats ut i vederbörlig ordning. Men i EG-fördraget talas det om kommissionens otvetydiga ansvar. Kinnock, som kommissionär med ansvar för den interna reformen, talar visserligen mycket om denna reform. Några mätbara framsteg har dock hittills inte gjorts i reformprocessen. Det har också fastslagits av revisionsrätten.
Prodis kommission är för första gången ensam ansvarig för verkställandet av budget 2000. Den kan inte längre åberopa försummelser från företrädarnas sida. Jag har därför, liksom under de båda gångna åren, röstat mot detta beslut om ansvarsfrihet.
Herr talman! Hur kan man annat än rösta för ansvarsfrihet för användningen av den Europeiska utvecklingsfonden? Det är oerhört lovvärt att Europeiska unionen satsar pengar på att ge befolkningen i utvecklingsländerna konkret stöd, och vi har fått en riktig förklaring till hur detta skall gå till. Herr talman! Jag skulle ändå vilja fråga er: inser inte ni i denna stund hur många pensionärer som skulle vilja åka till dessa utvecklingsländer och arbeta gratis, för att känna sig behövda och hjälpa människor som har oturen att bo i länder som ligger så långt ifrån våra, inte bara geografiskt utan också när det gäller levnadsstandard? Jag är säker på att ni som jag hoppas att många fler pensionärer skall utnyttjas för konkret bistånd i utvecklingsländerna.
Herr talman! Detta betänkande - som jag röstade för - handlar om Europeiska kol- och stålgemenskapen. Jag pratade med en gruvarbetare från staden Gorno i provinsen Bergamo, där jag bor sedan länge, om detta när han frågade mig vad jag skulle göra i Strasbourg i dag. Då berättade jag för honom om detta finansiella betänkande av Seppänen, och han uppmanade mig att tala om för församlingen - vilken som vanligt när jag gör mina röstförklaringar består av många ledamöter - att vi måste se till att ta större hänsyn till dem som arbetar i gruvorna, precis som denne gruvarbetare från Gorno, och utvinner till exempel kol så att de lever längre och inte blir sjuka så ofta under sin yrkesverksamma tid. Därför hoppas jag att man tänker också på detta i EKSG:s bokslut.
Herr talman! Min grupp har i dag vid omröstningen om ansvarsfrihet för parlamentets budget avstått från att rösta. Detta skedde huvudsakligen av följande skäl: Liksom föredragandena av betänkandet och ändringsförslagen anser även vi att det måste finnas, respektive skapas, klarhet, öppenhet och ordning just när det gäller parlamentsgruppernas ställning och ansvar. Detta kan enligt vår åsikt dock inte ske inom ramen för ett engångsbeslut om ansvarsfrihet, utan kräver fördjupad diskussion och förhandling. Samma sak gäller för den rättsliga statusen och skyddet av assistenterna.
Herr talman! Virrankoski har förklarat för oss hur de europeiska medborgarnas pengar har spenderats för att få detta parlament att fungera. Jag röstade för, men jag skulle vilja påminna om hur en vice talman en dag vände sig till mig när jag gjorde mina röstförklaringar och sade: ?Fatuzzo, vet ni inte hur mycket era röstförklaringar kostar per sekund!? Då kände jag mig litet skyldig, men jag vill ta detta tillfälle i akt att påminna om hur mycket Europaparlamentet sparar för varje sekund som jag inte talar och hur mycket Europaparlamentet sparar när jag håller tiden, som nu, och avslutar min röstförklaring inom sextio sekunder!
. (FR) Vi godkände Virrankoskis betänkande om genomförande av Europaparlamentets budget för 2000 eftersom det innebär ett försök att klargöra de politiska gruppernas utgifter.
När det gäller assistenterna röstade vi för föredragandens eget ändringsförslag som överensstämmer med vår traditionella ståndpunkt där vi kräver att Europaparlamentet direkt ansvarar för administrationen av dem, och därmed endast ger parlamentsledamöterna rätten att anställa och avskeda, liksom rätten att välja ersättningsnivå (självfallet inom gränsen för den tillgängliga ersättningen). Detta system skulle innebära att många problem kan undvikas.
Beträffande ersättningen till parlamentsledamöterna kräver vi på nytt att den huvudsakliga parlamentsersättningen betalas av det land som valt ledamoten, i motsats till de aktuella förslagen som innebär att den skall belasta gemenskapsbudgeten. Det är en principfråga: varje parlamentsledamot skall betalas av det folk han eller hon företräder.
När det gäller ersättning för utgifter tycker vi det skulle vara tydligare att dela upp dem i två grupper: de som exakt motsvarar utgifter och de som utgör en inkomst som varierar beroende på antalet närvarodagar. Parlamentsledamotens ersättning skulle då bestå av en fast del av nationellt ursprung och för vilken nationell skatt betalas, och en del som varierar och som belastar Europaparlamentets budget och omfattas av gemenskapsbeskattning.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (FR) Efter att Europaparlamentet beviljat kommissionen och sig själv ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för räkenskapsåret 2000 har man nu återförvisat betänkandet rörande ansvarsfrihet för rådet till utskottet. Det är ett brott mot traditionen med gentlemen's agreement som innebar att rådet blundar när det gäller parlamentets budget - även när parlamentet ändrade texterna i federalistisk riktning, exempelvis genom att föra in en post för finansiering av de europeiska politiska partierna - samtidigt som parlamentet inte tittade så noga på rådets budget - vilket ändå förefaller mer normalt, eftersom rådet är unionens högsta institution.
I dag upphäver Europaparlamentet brutalt denna kompromiss. Den officiella anledningen är att rådet inte givit budgetkontrollutskottet tillräckligt detaljerade förklaringar till hur medlen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har använts. Men det är bara en förevändning. GUSP hör till rådet.
I verkligheten har Europaparlamentet skaffat sig tillräckligt med styrka de senaste åren för att tro att det legitimt står över unionen, och man låter rådet få veta det. Rådet måste vakna och ta hänsyn till denna händelse när konventet om unionens framtid inleds.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Herr talman! Innan jag avger min röstförklaring, vill jag gratulera er till hanteringen av omröstningen om Mellanösternresolutionen. Resultatet visade tydligt att majoriteten i kammaren ville att resolutionen skulle antas i dag, och det skulle ha varit en fullständig tragedi om den avsiktligt hade torpederats. Detta gläder mig oerhört.
En grupp röstade emot resolutionen om vapenindustrin, därför att en användning av mer medel och resurser för att främja vapenindustrin i Europa inte är förenligt med det som Europeiska unionen borde handla om. Vi behöver inte mer vapen i världen - vi behöver färre. Det är uppenbart att det hela handlar om ekonomiska vinster.
Vi är särskilt oroade när det gäller utarmat uran, eftersom utarmat uran är att betrakta som ett litet kärnvapen. Det är mycket alarmerande att detta parlament, för att inte tala om resten av EU:s institutioner, bryr sig väldigt litet om användningen av utarmat uran. Om vi tittar på vad som har hänt i Irak, och t.o.m. i Afghanistan, kan vi se att folk fortfarande lider långt efter att krigen har slutat, som ett resultat av användningen av detta vapen. Men det är lätt att se att det är själva vapenindustrin som driver denna strategi. Uppenbarligen vill Västeuropeiska unionens församling ha möjlighet att bidra till konventet om Europa, för att se till att vapenindustrin främjas, så att den därmed kan konkurrera med länder som t.ex. Förenta staterna.
När vi betraktar konflikterna i världen, måste vi inse att tillverkningen och försäljningen av vapen är två av de viktigaste faktorerna som bidrar till osäkerheten i världen. Vi bör hjälpa samhällen och civilisationen, genom att ge resurser till utbildning, sjukvård och andra viktiga områden där det behövs pengar, i stället för att använda resurser till att främja vapenindustrin. Det är en fullständig tragedi att Europeiska unionen rör sig i denna riktning.
Herr talman! De äldre och pensionärerna stred i det senaste kriget och deras kvinnor fick utstå konsekvenserna av det. De minns alltså mycket väl hur negativt det är med krig och det är därför som de skulle vilja slippa se både soldater och vapen mer. Men de vet också att det är viktigt och nödvändigt att ha försvarsvapen och de vill att Europeiska unionen skall ha en armé, ett flygvapen och en flotta i försvarssyfte - detta framför de genom mig till parlamentet. Dessa enheter skall vara välorganiserade, välutrustade och kunna visa hur viktigt det är att det finns en europeisk union i världen med en militärapparat som har en verklig försvarsförmåga, visa det inte bara i Europa utan också där det förekommer konflikter och krig.
Labourpartiets delegation i Europaparlamentet röstade för denna resolution, trots dess motvilja mot både punkt 8 och ändringsförslagen till den. Vi stöder den brittiska regeringens kraftfulla engagemang när det gäller att utveckla den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, och bevara Natos okränkbarhet. Brokresolutionen utgör en bra sammanfattning av frågorna kring den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Dess kvaliteter spolieras emellertid genom punkt 8. Utan ett avtal om användning av Natos resurser, kommer det inte att bli någon europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Vi bör därför välkomna alla initiativ för att lösa denna svåra fråga, inte kritisera dem. Detta undergräver bara parlamentets trovärdighet. Den brittiska regeringen har hela tiden handlat i enlighet med rådets önskemål. Avtalet med Turkiet stöddes också av rådet, och det banar väg för att göra verklighet av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
Jag talar i egenskap av sekreterare i gruppen SOS Demokrati, för att förklara vår motvilja mot de två försvarsresolutionerna som kammaren precis har röstat om.
Det finns en mängd olika åsikter i kammaren om kontinentens militära behov. En sak som emellertid inte borde vara kontroversiell, är att Europas försvar först och främst bör styras av strategiska överväganden i stället för politiska. Trots detta är det motsatsen som föreslås i dessa resolutioner. Den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, och särskilt snabbinsatsstyrkan, ökar inte Europas försvarsförmåga med en enda soldat eller en enda kula. Allt den gör är att överföra ledningen för verksamheten från Nato i de berörda ländernas huvudstäder, till EU:s nya militärpolitiska strukturer. I bästa fall blir detta en meningslös och dyr dubbleringsövning, i värsta fall blir Europa svagare genom att man kapar banden till den enda Natopartner som kan tillhandahålla och har en förmåga att skapa luftbroar och broar till sjöss, och som kan tillhandahålla avancerade kommunikationssatelliter och träffsäkra missiler.
Gång på gång har de europeiska försvarsministrarna, även de brittiska, varit beredda att nonchalera råden från sina egna generaler, och i stället gå vidare med gemensamma europeiska projekt. Det bästa exemplet på detta tänkesätt är kanske Eurofightern, ett flygplan som blivit funktionsdugligt flera år för sent, som kostat miljarder euro mer än beräknat, och som i praktiken redan är föråldrat.
Under en tidsperiod då vi i allt högre grad måste agera utanför vårt närområde, behöver vi väl, trots allt, ett flygplan som kan starta och landa från dåligt underhållna lokala flygfält, med låga tekniska krav när det gäller reservdelar, med egenskaper som gör att den kan tankas under färd, och med en förmåga att länge kunna flyga med låg fart. Det vi får i stället är ett plan som under början av 1980-talet var tänkt att skydda Centraleuropas luftrum mot ett massangrepp av ryska MiG-plan. Dessa två resolutioner har ingenting att göra med att göra Europa säkrare, men däremot mycket att göra med att göra det mer integrerat, som ett mål i sig. Detta är skälet till vårt motstånd.
. (FR) Europaparlamentet har ännu en gång röstat för en resolution om den europeiska gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GUSP) - trots att inte ens namnet på denna politik finns i fördragen. Parlamentet fortsätter ändå det ansträngande arbetet med att försöka utarbeta den under förhållanden som parlamentet själv fastställt och som gör den praktiskt taget omöjlig. Därför går det inte att känna något medlidande med parlamentet när det gäller de svårigheter det möter.
Det första hindret uppträder redan i beaktande A i den framröstade resolutionen. Det bekräftas att den s.k. GUSP skall ?göra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken trovärdig?, och den skall ?tjäna världens intressen och de universella värderingarna såsom de uttrycks i Förenta nationernas stadga?. Inte ett ord om Europas eller dess medlemsländers intressen. Hur skall man få människorna att intressera sig för en politik som själv proklamerar att den inte försvarar deras intressen?
För det andra kan man inte, såsom min kollega Souchet på ett utmärkt sätt sade i går, åstadkomma en gemensam politik med länder som har olika visioner, eller till och med motsatta. Man måste därför ta sig ur gemenskapsinstitutionernas strikta ram och verkligen använda sig av flera nivåer.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (PT) För att säkra varaktig fred och internationell säkerhet är det nödvändigt och fullt möjligt att gå över från ett system med civil säkerhet där beslut fattas utifrån militära beaktanden till ett system med civil säkerhet som är inriktat på de ekonomiska, sociala, ekologiska, etniska och kulturella skälen till konflikterna, och inta en förebyggande inställning för att neutralisera och behandla orsakerna till förutsägbara och akuta situationer till konflikterna i Europa och i hela världen.
Detta är dock inte den väg som Europeiska unionen har följt i den aktuella säkerhetspolitiken utan man har till stor del följt USA och som i sin tur använder terroristhotet och bekämpningen av terrorism till att föra en ensidig politik och stärka sin egen ställning i världen, och de nyligen gjorda uttalandena från Bush om ?ondskans axelmakter? vilket tycks förebåda nya militära operationer i andra områden i världen är exempel på detta.
Som Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster säger i den resolution som tyvärr inte godkändes, är det dags att radikalt förändra den befintliga situationen, främst genom att upplösa Nato och VEU, och trycka på utveckling och förstärkning av OSSE, och ge organisationen lämpliga materiella och finansiella medel, vilket uppenbarligen majoriteten i parlamentet inte stöder.
Därför röstade vi emot resolutionen från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik.
. Jag välkomnar ett aktivt EU-deltagande i krishantering och samarbete inom försvarsindustrin. På enskilda punkter delar jag emellertid inte föredragandens uppfattning. Det förekommer alltför långtgående skrivningar om GUSP och samarbetet med Nato. EU har inte samma grundläggande målsättning som Nato, och därför är jag t.ex. emot utarbetandet av en vitbok om säkerhet i samarbete med Nato.
Vidare är jag emot skapandet av ett europeiskt krigsmaterielinstitut. Redan idag förekommer praktiskt samarbete vid inköp av militär utrustning, och jag anser inte att skapandet av ett europeiskt institut tillför något mervärde.
. (EN) Den brittiska konservativa delegationen röstade emot Brokbetänkandet om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, av följande skäl.
Delegationen betraktar den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken som en i grunden felaktig idé, driven av en splittrande och missriktad önskan om att ge Europeiska unionen en oberoende militär förmåga, som en aspekt av dess politiska strävan att skapa en europeisk stat.
Nato bör vara den främsta militära säkerhetsorganisationen, inte bara för kollektivt försvar, utan också för fullständiga militära operationer som gensvar på krissituationer. Det är bara på detta sätt som de transatlantiska säkerhetsbanden kan garanteras på ett lämpligt sätt.
I Washington 1999 och vid senare tillfällen slöt man avtal om lämpliga arrangemang för utvecklingen av en europeisk säkerhets- och försvarsidentitet, inom ramen för Nato. Dessa gör det möjligt för alla Europas allierade att göra ett sammanhållet och effektivt bidrag till alliansen, och själva handla på ett sätt som man har avtalat och som krävs. Den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken är en allvarlig avvikelse från denna idé. Det finns dessutom ingenting som visar på någon form av allvarligt menad beslutsamhet från EU-medlemsstaternas sida, när det gäller att öka försvarsutgifterna eller sin militära styrka på något betydande sätt.
Vi anser inte att uppfyllandet av kraven i samband med den europeiska snabbinsatsstyrkan bör vara en ?absolut prioritet? inom ramen för den militära upphandlingen. Prioriteringen bör i stället vara att maximera våra egna styrkors operativa effektivitet, med tanke på alla de hot vi nu konfronteras med.
Militär upphandling och försvarsbudgetar är i allt väsentligt någonting som medlemsstaterna skall syssla med, och detta skall inte bli ett ansvar för gemenskapen.
Utvecklingen av den europeiska försvarsindustrin bör inte motiveras av en önskan om att ?konkurrera med industrin i Förenta staterna?, utan av behovet av att ge våra väpnade styrkor bästa möjliga utrustning och uppfylla nationella säkerhets- och industriella krav. Detta kan innebära partnerskap med företag från Förenta staterna, såväl som med företag från Europa och andra håll.
. Jag välkomnar ett aktivt EU-deltagande i krishantering och samarbete inom försvarsindustrin. På enskilda punkter delar jag emellertid inte föredragandens uppfattning. Det förekommer alltför långtgående skrivningar om GUSP och samarbetet med Nato. EU har inte samma grundläggande målsättning som Nato, och därför är jag t.ex. emot utarbetandet av en vitbok om säkerhet i samarbete med Nato.
Vidare är jag emot skapandet av ett europeiskt krigsmaterielinstitut. Redan idag sker praktiskt samarbete vid inköp av militär utrustning, och jag anser inte att skapandet av ett europeiskt institut tillför något mervärde.
Herr talman! Min kollega De Clercq och jag röstade emot eftersom vi ansåg att det inte var passande att rösta om Mellanöstern i dag. Dessutom röstade vi emot i protest mot de europeiska institutionernas klena uppträdande när det gäller utrikespolitiken i allmänhet och krissituationen i Mellanöstern i synnerhet. Mot denna bakgrund vittnar det om arrogans att kritisera USA:s hållning. Slutligen beklagar jag den fördomsfullhet i fråga om situationen i Mellanöstern som förekommer hos majoriteten av Europaparlamentets ledamöter och som bland annat leder till att kampen mot terrorismen inte kan fortsätta på ett riktigt sätt.
Både i egenskap av företrädare för Pensionärspartiet och som språkrör för mina egna tankar har jag frågat mig: hur kommer det sig att man kan bekämpa de afghanska terroristerna efter katastrofen i New York, men att man inte kan bekämpa terroristerna i Mellanöstern, i Israel, där de palestinska mänskliga bomberna ställer till med hundra gånger så mycket förödelse? Som företrädare för Pensionärspartiet och mig själv har jag frågat mig: varför avgår inte Arafat som ordförande för den palestinska myndigheten om han inte har makten att stoppa terroristerna? Och slutligen: varför snabbar vi inte på processen att göra Israel till medlem i Europeiska unionen? Därför röstade jag emot denna resolution.
Herr talman! Jag vill tala om Mellanösternfrågan, i syfte att ta avstånd från det resolutionsförslag som har lagts fram av min grupp, och den motivering man har formulerat inför omröstningen.
Genom att man konsekvent har kritiserat Förenta staterna för dess ensidiga förhållningssätt, som innebär att landet har förvärrat situationen genom att bli en del av problemet, i stället för en del av lösningen, beklagar jag att PPE-DE-gruppen placerar sig i en liknande ställning. Att PPE-DE-gruppen genom sin resolution inte på ett tydligt sätt lyckas att fördöma de olagliga aktiviteter som vissa inom det israeliska försvaret genomför, och kräva att de ställs inför rätta, är moraliskt och politiskt oförsvarbart. Det handlar inte bara om terrorism när folk blir självmordsbombare, utan även när vissa inom säkerhetsstyrkorna bedriver verksamhet utanför lagens råmärken. Vi måste vara konsekventa i vårt förhållningssätt till terrorismen.
Även om jag instämmer i kravet att den palestinska myndigheten bör göra allt den kan för att förhindra terroristangrepp, måste man ställa sig frågan hur de skall kunna handla när deras infrastrukturer på de politiska, säkerhetsmässiga och civila planen förstörs i ett oavbrutet militärt fälttåg, som har tagit många oskyldiga liv. Hur skall dessutom Yassir Arafat kunna utöva något ledarskap när han blir förödmjukad på detta sätt av Ariel Sharon? Om vi inte lyckas möta den politiska verkligheten på ett ärligt och objektivt sätt, kommer detta att undergräva vår förmåga att utöva påverkan så att denna blodiga och fruktansvärda konflikt får ett slut.
. (EL) Efter det att EU:s ministerråd har förnedrat sig under många dagar, med besöket till Israel nyligen av Spaniens utrikesminister, Piqué, och Solana som kulmen, tar Europaparlamentet över uppgiften att försvara Europeiska unionens internationella roll genom att anta en rad direkta, tydliga, rättvisa och realistiska förslag för att stoppa det israeliska våldet i Palestina och för att få till stånd en verklig och långsiktig lösning på Palestinafrågan.
Ministerrådet bör omgående anta och verka för de konkreta åtgärderna i Europaparlamentets förslag, vilka är
· att genomföra FN:s säkerhetsråds resolutioner 1397, 1402 och 1403 om tillbakadragande av israelisk militär från de palestinska områdena, omfattande Ramallah,
· att ge rörelsefrihet till och häva husarresten för den nationella palestinska myndighetens ordförande, Yassir Arafat,
· att stödja förslaget från Arabförbundet, som går ut på att utropa en självständig palestinsk stat och att samtidigt erkänna Israel,
· att sända en internationell fredsstyrka och observatörer till området under Förenta nationernas beskydd,
· att införa ett vapenembargo mot de stridande parterna,
· att upphäva associeringsavtalet EU-Israel inom ramen för samarbetet Europa-Medelhavsområdet,
· att kräva att Israel skall garantera fritt tillträde för massmedier, och för EU:s diplomatiska och konsulära myndigheter, till de ockuperade områdena samt att ge odelat stöd till de israeliska, palestinska och internationella organisationer som arbetar för fred på alla nivåer, omfattande de israeliska reservister som vägrar att tjänstgöra på de ockuperade områdena.
. (FR) Europaparlamentets debatt om situationen i Mellanöstern föreföll mig föga objektiv, utan distans till händelsen och mycket obalanserad på bekostnad av Israel. Jag vägrade därför att ansluta mig till den avslutande resolutionen, som också den kännetecknades av partiskhet.
De israeliska åtgärderna de senaste dagarna har varit mycket hårda, förvisso, men det handlar egentligen om en reaktion på en situation av extrema spänningar, som orsakas av en grym och oförsvarlig terrorism, där man fortfarande väntar på att den tydligt och definitivt skall fördömas av den palestinska myndigheten.
Den mest avlägsna orsaken till denna extrema situation är den ofullständiga tillämpningen av resolution 181 som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 29 november 1947, och som innebar att två stater skulle inrättas, en judisk och en palestinsk. Men den senare uppstod inte på grund av de arabiska staternas angrepp på Israel, och sedan på grund av dessa staters strävan efter att hålla kvar palestinierna i illusionen och oviljan.
Därför är den verkliga grunden till en rättvis och hållbar fred i Mellanöstern en återgång till resolution 181, där två stater samexisterar och där båda är säkra och erkända. Det skulle dessutom vara att föredra att den heliga staden Jerusalem får internationell status och innefattar de olika religionerna i sin förvaltning.
. (FR) Resolutionsförslaget är obalanserat och säger inte det som den europeiska allmänna opinionen vill höra.
För det första att folken betalar dyrt för regeringarnas vansinnigheter, eftersom den senaste Intifadan provocerades fram av en promenad som general Sharon tog i trädgården till den stora moskén i Jerusalem i samband med valet, och man upptäcker alltmer i vilken utsträckning Arafat är en skojare som spelar ett dubbelspel, en krigschef som uppmuntrar, organiserar och betalar terroristerna genom att utge sig för att fördöma dem.
För det andra att vi två gånger varit otroligt nära freden, först med Rabin, som tyvärr mördades efter en hatkampanj från den israeliska högern, och sedan med Barak vars erbjudanden om fred avslogs av Arafat med de konsekvenser vi ser i dag.
För det tredje att freden inte kommer att åstadkommas genom självmordsterrorism eller statsterrorism, och att där det tidigare fanns 20 eller 25 självmordskandidater finns det i dag 200 eller 250 om inte fler, vilket dagens attentat också vittnar om.
För det fjärde att Israel, som existerar tack vare internationell rätt, inte kan uppföra sig som om denna rätt inte existerade eller som om säkerhetsrådet inte hade beslutat något.
. (FR) Jag är inte positiv till att associeringsavtalet med Israel skall skjutas upp. Europa får inte glömma sitt historiska ansvar och vi har en moralisk skyldighet gentemot Israel.
Jag fördömer den politik som bedrivs av Ariel Sharons regering liksom självmordsattentaten. Det finns ingen militär lösning på konflikten mellan Israel och Palestina. Man måste återuppta den väg som stakades ut av Itzak Rabin tillsammans med Arafat, nämligen vägen mot förhandling och fred.
Europa måste göra sin röst hörd och utöva ännu större påtryckningar i Mellanöstern. Man klagar på att Förenta staterna är de enda som har denna förmåga. Det beror på att de är närvarande och garanter för Israels säkerhet. Om Europa vill utöva påtryckningar för att freden skall vinna, om Europa vill att en interventionsstyrka under överinseende av Förenta staterna skall inrättas och bidra till att en fredskompromiss och resolutioner från säkerhetsrådet respekteras skall vi inte vara mindre närvarande utan mer närvarande bland palestinier och israeler. Att försöka bryta associeringsavtalet kommer inte på något sätt att hjälpa Europa att spela sin roll och vara den nödvändiga samtalspartner vi vill bli.
Vägen till fred är smal, och det är också Europas väg i denna region.
. (FR) Hur trevande vi än agerar i Europa måste vi tjäna något till. Vid sessionen i Strasbourg diskuterade Europaparlamentet med en intensitet utan motstycke för att uppnå detta. Parlamentet röstade för en resolution där man inte nöjer sig med goda avsikter, en resolution som starkt fördömer de blinda självmordsattackerna, som uppmanar till embargo för vapenleveranser både till Israel och Palestina, som uppmanar till att sända en internationell interventionsstyrka under Förenta nationernas överinseende, till att inkalla associeringsrådet mellan Europeiska unionen och Israel och granska uppskjutandet av associeringsavtalet i Europa-Medelhavsområdet mellan EU och Israel.
Europa är svagt - vi har varken gemensam utrikespolitik eller militär kapacitet. Men Europa växer, vi börjar förstå att vi måste tala med en röst och försöka påverka de olika aktörerna, till att börja med den första av dem, nämligen det förenta statliga kejsardömet.
Det är för tidigt att säga om det är Bushs dubbelspel eller hållningslöshet som kommer att vinna. Låt oss redan nu konstatera att han till slut gjort sig fri från Sharon. Varför? ?Han böjde sig för påtryckningarna från Europa, arabvärlden och flertalet media? (Wall Street Journal, den 5 april). Och Patrick Jarreau tillade: ?Var och en av dessa huvudpersoner spelade faktiskt en avgörande roll? (Le Monde, den 9 april).
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
- (DE) Den resolution som parlamentet antagit i dag går i rätt riktning. Den välkomnas av oss, ty det finns inget meningsfullt alternativ till en politisk lösning, och Sharonregeringens nuvarande krigiska svar på de människoföraktande terroristattackerna som utförs av palestinska fanatiker kan inte längre godtas. Israels militära upptrappning kränker folkrätten och de mänskliga rättigheterna, vilket uttryckligen fastslås i resolutionen. Upptrappningen bidrar inte till att få slut på terrorn, utan riktar sig mot den palestinska civilbefolkningen och förstör den palestinska infrastrukturen.
Vi stöder eftertryckligen Europaparlamentets krav att FN:s resolutioner 1397, 1402 och 1403 genast skall verkställas, särskilt att den israeliska armén genast dras tillbaka från palestinskt område, och vi fördömer självmordsattackerna mot Israel. Det är fullständigt oacceptabelt att sätta Arafat, som demokratiskt vald president, i husarrest.
Vi välkomnar att Europaparlamentet uttalar sig för ett vapenembargo gentemot Palestina och Israel samt uppmanar rådet och kommissionen att överväga en frysning av associeringsavtalet mellan Israel och Europeiska unionen. Vidare är det viktigt att Europaparlamentet kräver fri tillgång för medierna till de ockuperade områdena och uttalar sitt fulla stöd för israeliska, palestinska och internationella organisationer, som arbetar aktivt för att återställa freden i Mellanöstern.
Vi styrker oinskränkt fördömandet i Europaparlamentets resolution av de talrika antisemitiska attackerna i Europa mot synagogor, judiska skolor och kyrkogårdar.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (PT) Dagens omröstning om Mellanösternresolutionen, som fick stöd av de flesta politiska grupper, med undantag av PPE, var ett viktigt steg för att fördöma det verkliga krig som den israeliska regeringen och premiärminister Ariel Sharon har förklarat det palestinska folket och president Arafat på de palestinska områdena, ett krig som redan har lett till hundratals döda, oerhört många skadade och enorma humanitära problem och materiella skador, såsom förstörda hus och grundläggande infrastrukturer.
Genom många talares inlägg i debatten i går fick också den amerikanska administrationens agerande hård kritik på grund av det ansvar den bär för utvecklingen av situationen i regionen.
De åtgärder som rekommenderades är också viktiga, nämligen: kravet att associationsavtalet med Israel upphävs, att vapenembargo införs och att möjligheten ges att skicka en insats- och observationsstyrka till regionen under FN:s ledning i syfte att uppnå fred, slut på de israeliska aggressionerna och en reträtt från de ockuperade områdena, kravet på garantier om fri tillgång för massmedia och humanitära organisationer till de palestinska områdena samt stöd till de israeliska reservisternas kamp.
. (NL) I utkastet till resolution angriper man med rätta förstörelsen av den palestinska infrastrukturen, insisterar man på en vapenbojkott och lämnar man möjligheten öppen att skjuta upp associationsavtalet mellan Israel och EU. Av denna anledning, och på grund av att en del av högern som ännu inte förstått problemet röstar mot, kommer jag att rösta för. Högern betraktar fortfarande Israel som en europeisk och amerikansk förpost i hjärtat av det arabiska området och som en militärt fäste i närheten av de stora oljekällorna och den strategiskt viktiga Suezkanalen. Det är just detta som framkallar vrede hos de omkringliggande arabiska folken. Israel har störst möjligheter att överleva med öppna trafikförbindelser till omgivningen, insatser av israelisk expertis i grannländerna och rentav ett israeliskt medlemskap i Arabförbundet. Den nuvarande israeliska regeringen använder rädslan för attentat som ett medel för att genomföra sina minoritetsuppfattning. De är inte först och främst ute efter att slå vakt om de israeliska medborgarnas säkerhet, utan strävar i huvudsak efter att förhindra den ekonomiska uppbyggnaden i de palestinska områdena genom att förstöra byggnaden, vägar, hamnar och flygplatser. Målet med en sådan politik, som alltid försvaras av den aggressiva högern, kan inte vara någonting annat än att fortsätta kolonisationen av Gaza och Västbanken med hjälp av hökar i de judiska bosättningarna som flugits in direkt från USA. På detta sätt sätter den israeliska regeringen den egna statens framtid på spel.
. Vladimir Putin tas i dag emot av Gerhard Schröder under stor pompa. Man kommer att tala om att öka det ekonomiska samarbetet mellan Ryssland och Tyskland. Tjetjenien - det är 100 000 döda, det är ett raserat Grozny. Det är ett folkmord.
Och i dag hotar vårt parlament med handelssanktioner mot den israeliska staten?! Samtidigt som unionen förhandlar om avtal med Syrien och Iran vilka, som vi alla vet, är mästare när det gäller demokratiska värderingar som ligger oss varmt om hjärtat! Sluta upp med hyckleriet! Sanktioner, hot, fördömanden och uppfordran när det gäller Israel. Tillmötesgående och förbiseende när det gäller palestinierna.
Var finns ett tveklöst fördömande av ett utbildningssystem som glorifierar martyrskapet (shahid) och dresserar en hel generation till hat och mord? Var läser man om, var fördömer man det ekonomiska stödet från Irak, bland annat, till självmordsbombarna och deras familjer? Inte ett ord heller om de hundratals vapen som upptäckts i Arafats högkvarter. Man förfasas över att Israels armé Tsahal skjuter på ambulansen som transporterar ett barn, men vem har berättat att han dolde sprängämnen? Barn framför Tanzim och barn bakom gevären är ett välkänt fenomen. Jag instämmer inte i regeringen Sharons politik, jag tror inte att freden finns i slutet av denna militära upptrappning, jag ber av all min kraft att man återigen skall sätta sig vid förhandlingsbordet ...
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (FR) Vi är alla djupt påverkade av det som händer i Mellanöstern, dessa blodiga händelser som gör att hoppet om fred slocknar. Vi kan inte förhålla oss likgiltiga inför attentaten som sätter skräck i Israels barn, och vi kan inte förbli likgiltiga inför det palestinska folkets lidande, det folk som förnekas och förödmjukas.
När Rabin mördades inrättade Netanyahu nya bosättningar och hoppet om fred försvann. Freden fick en andra chans tack vare Camp David, låt oss inte glömma att Barak gick längre än någonsin i eftergifterna, men Arafat tog inte emot den utsträckta handen.
Européerna kan inte fortsätta att titta på detta drama och inte heller acceptera den kränkande behandlingen av Europeiska unionens delegation. Det är självklart att denna attityd från den israeliska regeringens sida innebär en vändpunkt i förbindelserna mellan Israel och Europeiska unionen. Vi skall för den skull inte överge det israeliska folket.
Förslaget till kompromissresolution som överlämnades vid Europaparlamentets session i kammaren syftar till att eventuellt granska ett uppskjutande av associeringsavtalet mellan EU och Israel, och jag betonar det faktum att det kanske inte är genom att straffa det israeliska folket som man kommer åt den man vill, nämligen Ariel Sharon.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. Jag har röstat för den kristdemokratiska EPP-DE-gruppens resolutionsförslag. I slutomröstningen röstade jag nej till socialisternas, liberalernas, de grönas och vänstersocialisternas gemensamma förslag, vilket antogs med 269 röster mot 208 och 22 nedlagda. Att resolutionen antogs med så liten marginal gör den politiskt svag.
Sanningen är enda vägen till verklig fred, försoning och samlevnad. Den antagna resolutionen väljer att kritisera staten Israel tolv gånger, palestinierna och Palestinska myndigheten endast tre gånger. Ingen av de av USA och EU gemensamt terroriststämplade organisationerna Hamas och Islamiska jihad nämns eller kritiseras i resolutionen, ej heller de av USA som terrorister betecknade grupperna Hisbollah och Al-Aqsa-brigaden.
I stället hotar Europaparlamentet i den antagna resolutionen med att EU skall upphäva associeringsavtalet med Israel (punkt 8). Det hänvisas till att ?vid gränsen till Libanon pågår det strider som riskerar att spridas till hela regionen? (punkt 2) utan att det anges att Iran- och Syrien-understödda Hisbollah angriper med raketer mot israeliska städer. Resolutionen uppmuntrar till desertering i israeliska armén.
EPP-DE-gruppens resolutionsförslag var ett viktigt försök att göra Europaparlamentet och EU betydligt mer relevant gentemot både Israel och palestinierna genom att ta båda parters oro och lidanden på djupaste allvar, inte i huvudsak den ena sidan.
. (FR) Genom att anta en resolution som är både obalanserad och oansvarig i frågan om Israel och Palestina har Europaparlamentet ännu en gång råkat i vanrykte och visat prov på, om det nu behövdes, sin oförmåga att på ett seriöst, avvägt och effektivt sätt diskutera känsliga internationella frågor.
Den debatt som vår kammare i går ägnade åt händelserna i Mellanöstern kännetecknades, det gällde för övrigt också från kommissionär Pattens sida, av avsaknaden av att sätta de nuvarande händelserna i ett sammanhang, en uppenbar obalans när det gäller att inta en ståndpunkt och avsaknaden av omsorg om det långsiktiga arbetet. Européerna kan inte klaga på att de faktiskt inte har någon makt och inte spelar någon roll i strävan efter diplomatiska lösningar på Mellanösternfrågan, på att deras företrädare ifrågasätts, trots att de gör allt, åtminstone inom Europaparlamentet, för att inta en delaktig ställning genom att låta sig styras enbart av lidelse och känslosamhet. Tror man verkligen att européerna genom att rekommendera att associeringsavtalet med Israel skall skjutas upp kommer att bidra till en verklig strävan efter fred? Måste man blunda tillmötesgående för att födelsekyrkan i Betlehem utnyttjas av beväpnade anhängare, eller visa att sådana avsteg på nytt aktualiserar behovet av internationellt skydd av de heliga platserna?
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (FR) Jag har just kommit hem från Palestina med blandande känslor av ilska och skräck inför den israeliska arméns övergrepp i de städer som förklarats som militära säkerhetsområden: utegångsförbud sedan mer än en vecka tillbaka, vägran att ge vård till skadade, avstängning av vatten och el, en rad förödmjukanden ... Befolkningen som tagits som gisslan behandlas alltmer brutalt - man talar om massakrer i Jenin och Nablus - och den blir alltmer isolerade till följd av Tsahals vägran att tillåta vittnen, journalister eller internationalister att närvara.
Vi måste agera snabbt. Vi vet att det inte blir fred för folken i regionen utan att palestinierna får rättvisa och utan att deras rätt till en stat med östra Jerusalem som huvudstad erkänns. Det kräver ett totalt tillbakadragande från de ockuperade områdena, att bosättningarna upphör och att flyktingarna får rätt att återvända. En styrka för att skydda det palestinska folket borde kunna ingripa för att se till att FN:s resolutioner följs omedelbart.
Det var budskapet vid det stora antalet demonstrationer för stöd till det palestinska folket som ägt rum runtom i världen och i vilka vi deltagit.
Jag röstade för den föreslagna resolutionen, eftersom den syftar till att bryta Europas medbrottsliga tystnad, bland annat genom att kräva att associeringsavtalet mellan EU och Israel skall skjutas upp.
. (FR) Den här resolutionen är vare sig rättvis eller användbar. Europa skulle ändå kunna bidra på ett avgörande sätt, vi har möjlighet att vara trovärdiga. Därför måste vi fortsätta att spela vår roll med stöd till en verklig utveckling av de palestinska territorierna - och längre fram av den palestinska staten - genom att absolut kräva att de grundläggande rättigheterna respekteras om vi skall bidra.
Det är inte förbjudet att vara anständig. Det krävs mycket stolthet av oss för att straffa Israel, dess folk, dess civila armé och dess demokratiska vitalitet. Och även om det kollektiva ansvaret har en mening, är jag inte säker på att vår avlägsna historia eller vårt nyss inträffade förflutna är tillräckliga kvalifikationer för att avkunna sådana domar. När vi själva ställdes inför liknande svårigheter, reagerade vi inte bättre. Är det Italien med dess karabinjärer i Genua eller Sverige med dess poliser i Göteborg som lär Israel måttfullhet när det gäller att upprätthålla den allmänna ordningen? Är det Frankrike, vars kontingent slog läger utanför Srebrenica när massakrerna pågick? Är det Spanien, som vi vet straffade de baskiska terroristerna eller England som censurerade bland Saint-Malo-invånarna som lär den hebreiska staten öppenhet?
Snarare än att skynda oss att på nytt belasta Israel ...
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
Herr talman! I lördags gästade jag det Transnationella radikala partiets kongress i Genève. Där lyssnade jag mycket uppmärksamt på en annan person som liksom jag var gäst på kongressen, Tjetjeniens utrikesminister Ilyas Akhmadov. Jag kände redan till den tragedi det tjetjenska folket genomlever i Tjetjenien, med tusentals och åter tusentals döda, men utrikesministerns tal gjorde mig ännu mer övertygad om hur viktigt det är att komma ihåg alla folk som inte kan uppnå frihet och självbestämmande utan får utstå så allvarliga övergrepp. Jag gratulerar alltså Europaparlamentet till att det antog denna resolution.
. (FR) Med risk för att krossa den vackra enhälligheten, som i mina ögon för övrigt är ganska artificiell och som dominerar här, föranleder debatten två kommentarer.
För det första konstaterar jag ännu en gång att Europeiska unionen i allmänhet, och Europaparlamentet i synnerhet, lägger sig i sådant de inte har med att göra.
Till dess motsatsen har bevisats är den ryska federationen faktiskt inte medlem i Europeiska unionen. Med vilken rätt tillåter vi oss då att ingripa i inrikes frågor i denna suveräna stat ? Situationen i Tjetjenien är förvisso dramatisk. Men ett krig är alltid bedrövligt, och i ännu större utsträckning när det orsakas av upprorsmakare mot den berättigade auktoriteten i en stat!
Oavsett vad anhängarna av den humanitära interventionspolitiken säger är de ryska styrkornas operationer på Tjetjeniens territorium - Tjetjenien som, låt oss komma ihåg det, är en fullständig del av den ryska federationen - åtgärder från en fast armé under överinseende av en demokratiskt vald president, och sorterar därmed helt enkelt under upprätthållande av ordningen. Om inte parlamentet vill uppträda som moralens väktare och uppfostra hela världen har det inte den minsta befogenhet att döma de ryska styrkornas uppträdande i Tjetjenien. Jag upprepar det: vår kammare blandar sig i dag i detta på ett otillåtligt sätt!
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (FR) Sedan den 11 september 2001 har den ryska makten, för att bekämpa ?terrorismen?, utökat sin offensiv mot det tjetjenska folket. Ett helt folk blir på detta sätt oroat och kriminaliserat utan att EU uppvisat någon indignation.
Rysslands stora betydelse för världens schackbräde, förekomsten av kolväten och gas i Kaukasus och det faktum att flera pipelines går genom regionen är kanske den grundläggande anledningen till stormakternas tystnad när det gäller den ryska politiken i Tjetjenien.
Den ryska regeringen erbjöd de amerikanska styrkorna närvaro i Centralasien. Förenta staternas armé förfogar dessutom över 200 av sina militärrådgivare i Georgien, med Putins tillstånd.
Europaparlamentet måste kräva av de ryska myndigheterna att de omedelbart upphör med ?rensningsaktionerna?. Eldupphör måste proklameras. Den ryska regeringen måste utan dröjsmål och villkorslöst återuppta förhandlingarna med president Maskhadovs representant. EU måste delge Ryssland att kriget i Tjetjenien är oförenligt med strävan efter att bygga upp ett mångetniskt, öppet, transparent och demokratiskt samhälle. Jag har därför röstat för allt som går i den riktningen.
Röstförklaringarna är avslutade.
(Sammanträdet avbröts kl. 14.03 och återupptogs kl. 15.00.)
Nästa punkt på föredragningslistan är fortsatt debatt om betänkande (A5-0076/2002) av Graça Moura för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om meddelandet från kommissionen om en EU-strategi för Kina: Genomförande av 1998 års meddelande och framtida steg mot en mer effektiv EU-politik (KOM(2001) 265 - C5-0098/2001 - 2001/2045(COS)).
Herr talman, betänkandet från vår kollega Moura träffar på många områden huvudet på spiken och är mycket läsvärd. Detta gäller till exempel situationen när det gäller de grundläggande mänskliga rättigheterna i den kommunistiska diktatur som Kina fortfarande är, det våldsamma folkmordet i Tibet, och tortyr och dödsstraff i stor skala som även drabbar politiska dissidenter. Skillnaderna är mycket stora jämfört med situationen i USA, även om en annan talare i förmiddags likväl gjorde denna jämförelse. Fler exempel är de brutala hoten mot det fria Taiwan och den totala avsaknaden av yttrandefrihet.
I samband med en sådan uppräkning som görs i detta betänkande, måste man ändå någon gång drista sig till att ställa frågan om vilket det konkreta resultatet, det påtagliga resultatet egentligen är efter åratal av internationell och intensiv dialog om de mänskliga rättigheterna i den kommunistiska diktaturen Kina. Vilka faktiska förbättringar har egentligen åstadkommits på det området de senaste åren? Tråkigt nog besvaras denna fråga i samma stund som den ställs. Därför är och förblir det enligt min mening oacceptabelt att diktaturen kan räkna med så mycket tålamod och samarbete, inklusive anordnandet av de olympiska spelen 2008, inte bara från Europeiska unionens sida utan egentligen från hela det internationella samfundet. Jag drar mig till exempel till minnes att Republiken Sydafrika inte kunde räkna med lika stor förståelse för några år sedan. Protesten förblir ord som aldrig följs av handlingar. Jag konstaterar att man på ett effektivt sätt införde bojkottåtgärder då det nyligen på fullständig demokratisk väg kom regeringar till makten i Italien och Österrike som inte föll vissa europeiska opinionsbildare på läppen, till exempel i mitt eget land. Men detta världssamvete tiger eller kommer endast med tomma ord när Kina kommer på tal och det beklagar jag.
Jag vill börja med att välkomna Graça Mouras betänkande. Samtidigt som jag inte är ledamot i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, är jag en av de vice ordförandena i delegationen för förbindelserna med Folkrepubliken Kina, och är naturligtvis mycket intresserad av vad som händer i landet. I mitt perspektiv har den viktigaste utvecklingen i Kina under de senaste åren att göra med landets strävan efter att bli en del av världshandelssystemet. Detta är inte bara viktigt därför att det gör Kina till en del av världssamfundet, det för också in landet i det nya, uppkommande beslutsfattarsystemet i in en värld där länderna blir allt mer beroende av varandra.
Jag vill ta upp två särskilda punkter som härrör från detta. För det första: Om det kinesiska medlemskapet i Världshandelsorganisationen skall bli en framgång, är det nödvändigt att det råder rättssäkerhet och opartiskhet i handelsförbindelserna mellan det kinesiska näringslivet och företag från andra länder. Om och när det blir fel i dessa förbindelser, och det kommer det att bli ibland, är det av yttersta vikt att det finns lämpliga rättsliga förfaranden som gör att man på ett opartiskt och rättvist sätt kan hantera meningsskiljaktigheter. Jag känner till att man är i färd med att genomföra detta, och jag stöder och välkomnar detta i hög grad, eftersom medlemskapet i WTO inte kan bli en framgång utan detta.
För det andra är det karakteristiskt för den rådande utvecklingen inom internationella förbindelser, att den traditionella skiljelinjen mellan inrikes- och utrikespolitik håller på att lösas upp. Utan hänsyn till att människorättsfrågorna tidigare kanske behandlades inom ramen för inrikespolitiken, så är detta i allt högre grad inte fallet numera. Utan hänsyn till läget inom den klassiska internationella rätten, så är dessa frågor viktiga för folk utanför Kina. De kommer att, vilket de också gör för närvarande, ta hänsyn till dem i samband med utformandet av sina strategier, vare sig det handlar om politik eller handel.
Samma sak gäller på motsvarande sätt för Europeiska unionen. Hur denna verksamhet hanteras inom Kina påverkar, och kommer även framöver att påverka, hur förbindelserna mellan Kina och både andra länder och utländska företag utvecklas.
Herr talman! Det är inte för mycket att betona vikten av förbindelserna mellan Europeiska unionen och Kina, vilka som bekant har utvecklats betydligt under senare år och främst när det gäller den politiska dialogen, handelsförbindelserna samt det vetenskapliga och tekniska samarbetet. Nu måste vi intensifiera dem och utvidga dem till andra områden för ömsesidig nytta. Kommissionens meddelande som bör stödjas av parlamentet, innehåller en strategisk ram för denna process och förslag till konkreta åtgärder. Vi hoppas också att innehållet i det utmärkta betänkandet av vår kollega Vasco Graça Moura skall beaktas i detta sammanhang.
På grund av tidsbegränsningen skall jag bara trycka på tre aspekter: förutom samarbetet inom handel, industri och teknik, vilket underlättas av Kinas anslutning till WTO, bör den kulturella dialogen mellan Europa och Kina drivas på. Till exempel ligger utvecklingen av utbyte på universitetsnivå nära till hands, nämligen genom utvidgningen av Tempusprogrammets område, för det andra vill jag nämna Macao och Hongkong, förutom att de är privilegierade internationella kontaktpunkter på det ekonomiska och finansiella området kan de bli center för ett intensivt kulturellt utbyte. Framgången för dessa två självstyrande regioner kommer att vara till fördel för Kina men ligger också i Europas intresse. Dessutom kan det utgöra ett bra exempel på vad som är möjligt att uppnå när de internationella förbindelserna inriktas på en fredligt samspel.
Slutligen är fortfarande frågan om de mänskliga rättigheterna en enormt viktig angelägenhet då vi försöker fördjupa samarbetet med Kina. Vi väntar oss enligt det föredraganden har sagt flera positiva och viktiga signaler från Kina, också för att Kina när de olympiska spelen genomförs 2008 skall kunna visa upp en fullständigt positiv bild i internationellt sammanhang.
Herr talman, kolleger och kommissionär! Min grupp håller med föredraganden om att en intensifiering av förbindelserna med mellan EU och Kina är viktig för båda parter. EU kan hjälpa ett land som Kina, med 1 250 miljoner invånare och världens sjunde största bruttonationalprodukt, att finna sin plats i världssamfundet på områdena politiska, ekonomiska, sociala och kulturella förbindelser. Det var ytterst viktigt att Kina anslöt sig till Världshandelsorganisationen i Doha i november förra året. Kina kan nu inte längre som tidigare använda sig av ekonomiska sanktioner för att uppnå politiska mål. Ekonomiska sanktioner, såsom de Kina införde mot Nederländerna som ordförandeland i EU 1997 på grund av att man antagit en FN-resolution om människorättssituationen i Kina, är otänkbara i framtiden. Kina kommer att tvingas rätta sig efter bestämmelserna och andan i Världshandelsorganisationens föreskrifter. Som ordförande i den interparlamentariska delegationen för förbindelserna med Kina, vill jag understryka att den roll som Europaparlamentet kan spela inte bör underskattas. Förutom de olika toppmötena på regerings- och tjänstemannanivå, kan en öppen och tydlig dialog mellan Europaparlamentet och National People's Congress bidra till en fortsatt utveckling av demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna i Kina.
Människorättssituationen i Kina har under det senaste året försämrats avsevärt. Jag tänker då närmast på det stigande antalet politiska avrättningar, förbudet mot Falun Gong-rörelsen och nu senast den tibetanske Karmapa Lamas flykt till Indien. Kina skall ovillkorligen rätta sig efter FN-fördraget om de civila och politiska rättigheterna som man ju själv har undertecknat. Man bör vidta konkreta åtgärder för att faktiskt åstadkomma detta.
Europaparlamentet kommer att fortsätta att yrka på demokratisering och respekt för de mänskliga rättigheterna i Kina och kommer även fortsättningsvis att ägna uppmärksamhet år problemen med Taiwan och Tibet. Ett anmärkningsvärt resultat uppnåddes för två veckor sedan under vår dialog med en delegation från parlamentet i Tibetan Autonomic Region i Bryssel. Det gavs vid detta tillfälle utfästelser om att Röda korset skall få rätt att besöka fängelser och arbetsläger i Tibet. Vi välkomnar detta och hoppas att det kommer att bli verklighet. I juni skall Kinadelegationen besöka Kina och Tibet. På detta sätt kan Europaparlamentet dra sitt strå till stacken för att åstadkomma en intensifiering av förbindelserna med Kina, för vi har mycket kvar att lära av varandra.
Herr talman! Först vill jag gratulera föredraganden Graça Moura! Men jag vill bara gå in på Tibetdelen av detta betänkande. Jag känner alla hörn av Tibet sedan mer än 20 år, och man bör betänka att Tibet är världens största högland, ungefär lika stort som hela Europa mellan Gibraltar och Ural. Tibet hade och har delvis fortfarande en kultur, en religion och ett levnadssätt som är unika, och det är nu hög tid att rådet utser en särskild EU-representant och att det för hela Tibet fastslås en autonomi. Ännu är nämligen inte allt förlorat, ty i utkanten av dagens Tibet, i Kham och Amdo, provinser som i dag inte längre räknas till den autonoma provinsen Tibet, lever fortfarande den gamla kulturen.
Det gäller att uppmuntra till att man tar upp förhandlingar mellan Centralregeringen i Beijing och exilregeringen i Dharamsala. Ingen vill ha tillbaka den gamla munkstaten. Men Tibet kan som autonom region i Kina försvara sin kultur, om de mänskliga rättigheterna garanteras där.
Och slutligen något som ligger mig varmt om hjärtat: Tibetanerna som befinner sig i exil och även tibetanerna i Tibet, som i 50 år har arbetat för sina rättigheter med fredliga medel, utan att någonsin ta till några som helst terrormedel, bör i denna tid, där den globaliserade terrorn härskar, inte brännmärkas som terrorister, utan bör respekteras för sin fredliga hållning.
(Applåder)
Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, Graça Moura, till ett mycket balanserat betänkande. Han har tagit upp en rad frågor som är värda ytterligare behandling.
Jag instämmer i hans observation, att samtidigt som dialogen om de mänskliga rättigheterna förvisso kan vara användbar, har den dessvärre ännu inte gett några märkbara resultat. Man fortsätter att bryta mot de mänskliga rättigheterna, man utövar förtryck mot politisk verksamhet och, enligt Amnesty International, ägde det rum fler avrättningar i Kina i fjol än i alla andra länder tillsammans.
När det gäller Taiwan, fördömer även jag president Jiang Zemins hot om att använda militären. Det är bara fredliga förhandlingar i en atmosfär av ömsesidig respekt, som kan leda till framgång. EU-medlemsstaterna feghet i samband med deras vägran att bevilja visum till president Chen Shui-bian, så att han kunde besöka Europa, är en handling i eget intresse som motverkar sitt eget syfte.
Om vi nu tar upp andra frågor, måste EU utvärdera hur vapenembargot från 1989 tillämpas, särskilt eftersom medlemsstaterna får tolka bestämmelserna själva. I Irland kan t.ex. militär utrustning exporteras till Kina, så länge som den inte säljs direkt till militären. Det finns inga slutanvändarkontroller som garanterar att utrustningen inte hamnar hos militären eller säkerhetstjänsten, för att användas på sätt som EU kraftfullt skulle protestera mot. Förenade kungariket fortsätter att bedriva en blomstrande handel med brittisktillverkad militär utrustning.
I egenskap av föredragande om Hongkong, finns det flera frågor som jag känner oro över, men jag anser att det är olämpligt att ta upp dessa nu. Jag hoppas att utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik mycket snart - möjligen i höst - skall kunna ta ett initiativ, och att vi får ett mycket mer heltäckande betänkande som behandlar de många frågor som kammaren och förvisso jag själv, i egenskap av föredragande, har i förhållande till Hongkong.
Herr talman! Kollegan Graça Mouras betänkande är under alla omständigheter egentligt, för det tar upp frågor som rör den politiska strategin och är inte påverkat av vare sig dagsaktuella eller vardagliga händelser.
Om vi betraktar Kinas utveckling under det senaste årtiondet, kan vi konstatera att landet har förändrats enormt. För tio år sedan inträffade tragedin på Himmelska fridens torg, i dag ser vi lösningen - ett slags lösning - på såväl Macao-problemet som Hongkong-problemet, ett bättre läge i Taiwanfrågan, anslutning till Världshandelsorganisationen och olympiska spel efter Aten och Grekland, år 2008. Vad visar detta? Jo, att utvecklingen går i rätt riktning.
Betyder det att det inte finns negativa saker? Det finns många negativa saker. När det gäller de mänskliga rättigheterna händer ingenting. Inte heller i fråga om de mänskliga friheterna händer särskilt mycket. När vi ägnar oss åt frågor som rör en politisk strategi måste vi emellertid se vad som finns vid horisonten. Och det måste för oss vara ett demokratiskt Kina, ett stabilt maktcentrum i en fredlig värld med många maktcentrum. Och med detta som utgångspunkt måste vi bygga vår egen politiska strategi. Anklagelser och obalanserade förhållanden leder ingenstans, och själva grundtanken med en politisk strategi är just att den inte skall begränsas av dagens händelser, utan vara inriktad på en punkt vid horisonten.
Måttfullhet, stabila mål och effektivitet är under dessa omständigheter den gemensamma nämnaren för gemensamma åtgärder. Kina samarbetade med oss i kampen mot terrorismen, och det var ett steg framåt i landets utveckling. Våra förbindelser förbättras kontinuerligt, och jag hoppas att vi kommer att få se fler förbättringar i framtiden.
Den som i dag träffar kinesiska företrädare kan konstatera att det rör sig om en ny generation människor - mycket unga: 30, 40 eller högst 50 år gamla - med god bildningsnivå och god kännedom om dagens värld, och det är väldigt positivt. Kina har själv funnit en formalism för utvecklingen och benämner det nya systemet ?marknadskommunism?. Det betyder inte ren ?marknadspolitik? när det gäller ekonomiska, men även sociala, förhållanden. På detta sätt förändras Kina, och jag anser att vi måste hjälpa landet genom att få dem att rätta till de negativa sakerna. För det finns väldigt många negativa saker! Vi får dock inte utöva påtryckningar som motverkar sitt syfte.
Jag tror att Kina är inne på en bra väg, för det är - på gott och ont - ett av de länder, ett av de folk, som har lyckan att på sin rygg bära en mångårig historia, ett stort civilisatoriskt och kulturellt kapital. Och inom ramen för den omformning av ideologiska och politiska värderingar som varje samhälle eftersträvar för att skapa sig ett eget sammanhang, har Kinas historia och kultur mycket stor tyngd, och såvitt jag vet görs försök att på nytt införliva just de kulturella inslagen av Konfucius, mänskliga värderingar och så vidare med Kinas sociala värderingar. Det är bra, för det är ett tecken på både balans och humanism.
Med dessa ord hoppas jag att vi i morgon, genom att rösta för kollegan Graça Mouras på några punkter förbättrade betänkande, kommer att ge Europeiska unionens strategi för Kina det rätta politiska stigmat.
Herr talman! Vi har talat om Kina många gånger i denna kammare, och det är utmärkt att det nu finns en omfattande och övergripande rapport om EU:s samarbetsstrategi för regionen. Jag vill gratulera Graça Moura till ett mycket bra betänkande, det är verkligen ett gott arbete.
Kina är ett enormt land med växande betydelse i världen. Konsekvenserna av de ekonomiska, sociala och politiska omvandlingarna som landet står inför är oöverblickbara. I samband med WTO-medlemskapet, detta har liberalerna stött, kommer det att finnas många anledningar för EU och Kina att fördjupa samarbetet. Ekonomiskt, socialt, kulturellt och politiskt måste vi ha en omfattande dialog med Kina. WTO-medlemskapet kommer att ställa krav när det gäller piratkopiering, miljöfrågor, fackföreningar osv., och vi kanske kan hjälpa till.
Den liberala gruppen är dock, det är ingen överraskning för er, herr talman, mycket bekymrad när det gäller de mänskliga rättigheterna. Vi vill verkligen vädja till kommissionen att öka trycket på Kina i dessa frågor. Bedömare världen över är ense om att situationen för de mänskliga rättigheterna på det stora hela blir sämre. Det tycks som om Kina, precis som Ryssland när det gäller Tjetjenien, använder kampen mot terrorism som alibi för att begå övergrepp mot minoriteter. Möjligheten att fritt utöva sin religion i Kina är starkt begränsad. Katoliker rapporterar om systematiska trakasserier och moskéer bränns ned. I Tibet förekommer ett starkt förtryck av det tibetanska folket, inte minst av munkarna.
Vi är också oroade över tortyren och förföljelsen av demokratikämpar, fackföreningsaktiva och oliktänkande, och ansträngningen att begränsa yttrandefriheten på Internet är förstås oacceptabel. De dagliga arresteringarna, tortyren och den systematiska förföljelsen av utövare av Falun Gong är också mycket bekymmersam. Även om den kinesiska regimen tycks vara besluten att knäcka denna rörelse kommer den inte att lyckas, och därför måste man få till stånd en dialog i denna fråga.
Kina avrättar också fler medborgare än alla andra länder tillsammans, och vi måste trycka på här för att få till stånd ett moratorium. Dessa frågor måste ha högsta prioritet i våra samarbetsrelationer med Kina. Vi hoppades att det kanske inte skulle bli något OS 2008, men nu blir det så och då får man använda det som ett påtryckningsmedel.
Herr talman! Jag har stått i denna talarstol många gånger och talat om mänskliga rättigheter i Kina, och det har kommit många samtal från den kinesiska ambassaden. Detta kommer att fortsätta. Så länge det finns liberaler i denna kammare, kommer vi att engagera oss för de mänskliga rättigheterna i Kina.
Herr talman, herr kommissionär! Jag kan informera liberalerna om att de inte kommer att stå ensamma i striden. Kina har valt att gå med i Världshandelsorganisationen. Det innebär att de medvetet har valt en öppen hållning som inte bara omfattar handelsområdet. Härigenom kommer Kina att genomgå enorma förändringar som kommer att leda till långtgående förändringar för samhället. Vi kommer att föra dialogen med det jättelika landet och vi kommer att tvingas att inte bara grunda denna dialog på ekonomiska intressen. Våra väljare, våra värderingar och våra institutioner som grundar sig på demokrati och mänskliga rättigheter, kommer att tvinga oss att även ge en etisk grund åt dialogen och det är bra om vi redan från början klargör detta för de kinesiska myndigheterna.
Det massiva förtrycket av katoliker och muslimer har anförts. Utan att själv äga ingående kunskaper om dess innebörd, vill jag ändå varna för det massiva förtrycket av Falun Gong-utövarna. Vi har nåtts av hårresande berättelser och vittnesmål om hur fredliga människor kastas i fängelse i tusental. Det är uppenbart att de mänskliga rättigheterna och folkrätten för närvarande är den svaga punkten. Demokratin kommer sakta att slå rot i det kinesiska samhället och finna sina egna vägar, och de kinesiska myndigheterna får inte reagera på detta med ett massivt förtryck.
Jag vill dessutom gärna peka på den växande oro vi i detta parlament hela tiden känner för Tibet och andra områden som i detta jättelika land ber om ett visst mått av autonomi och som vill ha möjlighet att gå sina egna vägar på det kulturella området. Det är kriminellt att endast bemöta detta med förtryck och jag tror att alla de som den närmaste framtiden har kontakt med de kinesiska myndigheterna, måste klargöra att det för vår del i gemenskapen inte bara handlar om pengar.
Herr talman, herr kommissionär! Jag är inte fullt lika säker som föregående talare på att medlemskapet i WTO automatiskt kommer att leda till politiska förändringar i Kina, men jag kommer snart tillbaka till det. Jag tror att det är bra att Folkrepubliken Kina har anslutit sig till WTO. Det var inte lätt för Kina, ty det kommer att innebära stora interna omstruktureringsprocesser, men jag anser att det i Kinas intresse är absolut nödvändigt att denna omstrukturering börjar nu. Jag tror också att det är en bra utgångspunkt för förbättrade handelsförbindelser.
Men jag vill vädja till kommissionen om att man noga iakttar huruvida Kina också uppfyller de åtaganden som man tagit på sig genom anslutningen till WTO. De senaste åren har Kinas agerande, efter att landet hade lovat att till exempel öppna försäkringsmarknaden, inte varit särskilt uppmuntrande. Man kom med löften, men försökte ignorera dem. Därför hoppas jag - och det vore intressant om kommissionären kunde säga något om hur kommissionen kommer att se på detta - att Kina verkligen också positivt erkänner följderna.
När det gäller den politiska dialogen har alla mina kolleger ju redan påpekat frågan om de mänskliga rättigheterna. Det är universellt gällande mänskliga rättigheter, det är inga europeiska mänskliga rättigheter som vi försöker tvinga på Kina, det är universellt erkända mänskliga rättigheter som vi kräver, och hit hör också rättigheter för minoriteterna, vare sig de är av religiöst eller kulturellt slag. Mina kolleger har redan talat om Tibet. Jag vill ta upp ett annat exempel, nämligen förföljelserna av den inofficiella katolska kyrkan i Kina, som måste gå under jorden, eftersom regeringen inte erkänner den katolska kyrkan, som känner samhörighet med Vatikanen. Det är inte godtagbart.
Beträffande Taiwan hoppas jag att Folkrepubliken Kina tar upp den politiska dialogen utan förbehåll. Bara en sådan politisk dialog kan leda till en återförening, men också endast om detta sker på grundval av demokrati och mänskliga rättigheter. Vi som parlament bör hjälpa till i kontakten mellan de båda staterna. Vi bör också upprätthålla kontakter med parlamentsledamöterna i Folkrepubliken Kina och i Taiwan.
Herr kommissionär, jag hoppas att kommissionen snart öppnar kontoret i Taipei, så att också kommissionen med sin representation i Beijing och Taipei kan stödja den politiska dialogen mellan de båda staterna.
Herr talman! Jag anser att föredraganden har presenterat ett utmärkt betänkande som med sin bredd visar hur viktiga relationerna med Kina är och hur viktigt det är att vi har en god dialog med Kina. Jag menar vidare att ordföranden i Kinadelegationen, Plooij-van Gorsel, sade många mycket kloka saker om detta. Trots detta måste vi vara försiktiga så att vi inte undviker sanningen i våra relationer med Kina. Föregående talare och även andra har reda påpekat detta: om den kinesiske kejsaren saknar kläder bör vi påpeka detta. Det händer ibland. Då tänker jag, liksom vissa kolleger, till exempel på situationen när det gäller Taiwan och det sätt på vilket inom Europeiska unionen, och då tänker jag närmast på våra utrikesministrar, hanterar frågan. Vårt agerande i frågan är verkligen skenheligt.
Ta till exempel Taiwans observatörsstatus i internationella organisationer såsom i detta fall Världshandelsorganisationen. Situationen är löjeväckande. Taiwan borde som demokratiskt land ha rätt att delta i samarbetet. Taiwan är inte detsamma som PLO på 1960- och 1970-talen. Det är ett land som vi har goda förbindelser med och som vi har goda politiska förbindelser med, ett land som har genomgått en fantastisk demokratisk utveckling och som behandlas som paria. Detta är inte godtagbart, herr talman.
Hur är det möjligt att en vald ledare som Chen Shui-bian inte kunde ta emot sitt frihetspris här? Hans hustru var här, mycket imponerande, men den man det handlade om var inte här. Detta medan den kinesiske ledaren gör sin storslagna rundresa i Europeiska unionen. Det är bra att han företar sig denna resa för på så vis får vi tillfälle att tala med honom om vad som händer, även om de positiva saker som händer i Kina, men trots detta är situationen hycklande. För låt oss tala klarspråk: Kina uppfyller inte några som helst demokratiska krav. Hongkong är det mest talande exemplet: där hölls nyligen inom citationstecken ?valen? för att rösta fram en ny chief executive, och det skedde på ett fullständigt odemokratiskt sätt. Om det är ett exempel på hur det i framtiden skall gå till i Taiwan, om det åter kommer att tillhöra Kina, är det inte ett särskilt gott exempel.
Så har vi situationen när det gäller mänskliga rättigheter i Kina och i det sammanhanget bör man åtminstone nämna dödsstraffet. Vi i Europaparlamentet kan i vilket fall som helst naturligtvis aldrig acceptera dödsstraffet, men tyvärr är Kina ändå värst i världen i fråga om avrättningar. Mellan april och juli 2001 avrättades över 1 700 personer, och det är mer än alla avrättningar i den övriga världen under de senaste tre åren. Tortyr och misshandel av misstänkta hör även det till vardagen.
Herr talman! Det vore bra om dessa kritiska kommentarer kunde tas med i det utmärkta betänkandet.
(Applåder)
Herr talman, kära kolleger! Jag hälsar däremot inte kommissionär Nielson. Jag vet inte varför han är här - jag trodde inte att Kina ingick i hans revir. Jag tycker att kommissionär Nielson ägnar sig åt saker som han inte har med att göra litet för ofta - och jag tror att han förstår vad jag menar. Jag inser alltså inte vad han kan ha att säga oss i denna fråga.
Kära kolleger! När det gäller detta betänkande vill jag säga att vi för två timmar sedan röstade igenom ett dokument som var mycket kritiskt till Israel och där ståndpunkterna var motstridiga. Jag röstade emot detta dokument och jag konstaterade att detta parlament kan höja rösten när det vill. Herr talman! Två timmar senare framläggs ett dokument som gäller Kina för oss: ett land med 1 miljard 200 miljoner innevånare som förtrycker hundratals miljoner människor, etniska och kulturella minoriteter liksom enkla frihets- och demokratiälskande medborgare. Då klarar inte detta parlament av att göra mer än att under punkt 10 blygt ta upp frågan om mänskliga rättigheter, efter att ha talat om hur positivt det är till Kina och dess utveckling, uppenbarligen vad handeln med Europeiska unionen anbelangar.
Vi är inte med på detta. Vi radikala ledamöter vägrar att gå med på denna inställning, denna manikeism som Europaparlamentet uppvisar när det är ?hårt? eller vill vara hårt mot de svaga, som Israel tillhör i dag när det attackeras av en vildsint terrorism som i morse återigen ledde till minst åtta - naturligtvis oskyldiga - döda i en israelisk buss, vilket ingen har talat om, och sedan under samma dag ger en in blanko-check till den kinesiska diktaturregimen som förtrycker hundratals miljoner människor. Vi är inte med på detta.
Vi tycker att detta Europa är stort endast när det vet att tala om mänskliga rättigheter, individens rättigheter och minoriteternas rättigheter på ett entydigt sätt, och vi kommer därför inte att rösta för en text som har kallats hycklande, vilket är en åsikt jag instämmer i. Det finns vissa delar, såsom den om Taiwan, som vi håller med om, men på det hela taget tar vi avstånd ifrån inställningen bakom denna text. Vi anser att parlamentets och Europeiska unionens budskap till detta land skall vara ett helt annat.
. (EN) Kommissionen välkomnar Graça Mouras betänkande om meddelandet från kommissionen om en EU-strategi för Kina.
Det gläder mig verkligen att parlamentet och kommissionen på det hela taget har dragit liknande slutsatser om förbindelserna mellan EU och Kina under de senaste tre åren, och hur de bör utvecklas framöver. Trots flera meningsskiljaktigheter om en del viktiga frågor, har EU och Kina under de senaste åren nått ett brett samförstånd på områden där våra förbindelser är till ömsesidig nytta. Detta har mer än tillräckligt visats genom de framgångsrika årliga toppmötena under 2000 och 2001, och, under den senaste tiden, genom kommissionär Pattens officiella besök i Kina, som jag kommer att rapportera om i samband med mina följande kommentarer.
Han blev oerhört väl mottagen, som företrädare för EU, varhelst han åkte, och han hade intensiva samtal med president Jiang Zemin, vice premiärminister Qian Qichen, fem högre ministrar och andra beslutsfattare. Alla dessa motparter uttalade sig på ett uppriktigt och öppet sätt om förbindelserna mellan EU och Kina. En del av de starka budskap som han mottog under sitt besök var: ett erkännande av EU:s allt viktigare roll i världen; en uppskattning av den senaste tidens snabba utveckling av förbindelserna mellan EU och Kina; och en äkta vilja och engagemang att fortsätta utvecklingen av förbindelserna mellan EU och Kina och samarbetet på alla nivåer.
Under sitt besök framförde kommissionär Patten budskapen att alla EU:s medlemsstater stödde EU:s politik gentemot Kina, att det inte bara var samarbetet inom handel och investeringar som hade varit imponerande, utan att man också hade gjort mycket stora framsteg inom andra berörda bilaterala och transnationella områden, t.ex. inom immigration, miljö samt vetenskap och teknik. Samtalen om regionala och internationella frågor, som t.ex. handlade om Koreanska halvön, ASEM, Afghanistan och internationell terrorism, visade sig vara till nytta för båda parter.
Om vi återgår till betänkandet, noterar jag att man helt riktigt tar upp betydelsen av händelserna den 11 september, inledandet av kampen mot den internationella terrorismen och Kinas inträde i WTO. Dessa händelser kommer, i viss utsträckning, att hjälpa till med att bestämma parametrarna för förbindelserna mellan EU och Kina på den internationella arenan, inom överskådlig framtid. Mer bestämt välkomnar kommissionen, i likhet med parlamentet, Kinas stöd i den internationella kampen mot terrorism, och Kinas beslut att delta i återuppbyggnaden av Afghanistan.
I betänkandet gratuleras Kina till sin anslutning till WTO, och föredraganden uttrycker sitt stöd för Kinas pågående ekonomiska och sociala reformer. Vi instämmer i detta. Det tog femton år av hårda förhandlingar, innan Kina kunde ansluta sig till WTO. Kina har också utvecklats mycket under denna period. Från att ha varit en ganska isolerad, introvert, centralt planerad ekonomi med en dörr på glänt, är landet nu i färd med att avlägsna - hoppas vi - många av de återstående, stora handelshindren mot frihandel. Detta är skälet till att man anslutit sig till WTO, men vi måste nu se till att Kina fullständigt följer sina åtaganden.
Vi välkomnar också det faktum att WTO-anslutningen kommer att påskynda reformerna, men är medvetna om att de nödvändiga reformerna kommer att föra med sig allvarliga utmaningar, p.g.a. arbetslöshet, inflyttning till städerna, etc. Vi skall göra allt vi kan för att hjälpa Kina under denna känsliga övergångsperiod.
Situationen för de mänskliga rättigheterna har, i vissa avseenden, förbättrats under de senaste åren, i synnerhet inom området sociala och ekonomiska rättigheter. Men vi är fortfarande djupt oroade över den allmänna situationen när der rör de mänskliga rättigheterna. Vi fortsätter att engagera oss i dialogen om de mänskliga rättigheterna. Samtidigt som vi emellertid är medvetna om att vägen framåt kommer att vara en långsiktig process, anser vi ändå att det även i det kortsiktiga perspektivet behövs förbättringar när det rör de politiska och medborgerliga rättigheterna i Kina. Chris Patten tog på ett ingående sätt upp frågor om de mänskliga rättigheterna under sitt besök, särskilt med utrikesminister Tang.
Genom betänkandet gör man den kinesiska regeringen uppmärksam på vikten av att den tar hänsyn till och skyddar Tibets religiösa och kulturella arv, och det tibetanska folkets identitet. Ordförande Re Di, ledare för delegationen från den tibetanska oberoende regionens nationella folkkongress, som besökte parlamentet förra månaden - som vissa av er träffade och även hänvisade till i dag - försäkrade att den kinesiska regeringen verkligen uppmärksammar skyddet av minoriteter och deras religionsfrihet. Vi fäster stor betydelse vid dessa frågor, och är glada att kunna ta del av dessa försäkringar, men vi kommer naturligtvis även i fortsättningen att vara vaksamma när det gäller Tibet, och vi kommer att uppmana till en direkt dialog mellan Beijing och Dalai Lama. Kommissionär Patten diskuterade också dessa frågor med utrikesminister Tang och vice premiärminister Qian Qichen.
När det gäller frågan om vårt samarbete med Kina, tar jag friheten att informera Dell'Alba att vi samarbetar på en nivå som ligger på omkring 50 miljoner euro årligen. Vi började utifrån en traditionell situation, där vi finansierade en ganska stor mängd olika aktiviteter. Vi har nu nått en punkt som är mycket viktig, genom att vi den 1 mars i år i kommissionen godkände ett landstrategidokument som gör att vårt samarbete med Kina tar samma riktning som vår övergripande utvecklingspolitik, och som lyder under den kommissionär som är ansvarig för utvecklingssamarbetet.
De framtida prioriteringarna i vårt samarbete med Kina kommer att handla om stöd till den sociala och ekonomiska reformprocessen, hållbar utveckling och miljö, och främjande av goda styrelseformer, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Vi har valt ut dessa frågor genom en analys av vad som krävs för att kunna använda våra grundläggande, allmänna principer om fattigdomsbekämpning på ett sätt som passar Kinas situation.
Förutom de olika aspekter som jag har tagit upp här, finns det åtskilliga andra frågor vid vilka vi fäster stor betydelse, som t.ex. förbindelserna med Hongkong, Macao och Taiwan, och internationella frågor som t.ex. den globala uppvärmningen och den olagliga migrationen som jag, olyckligtvis, inte har tillräckligt med tid för att hinna kommentera i dag.
Jag välkomnar emellertid det faktum att föredraganden också bekräftar att EU har ett starkt intresse av ett stabilt, blomstrande och öppet Kina, som tar hänsyn till demokratisk praxis, frihandelsprinciper, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen, och att EU måste följa upp politik som kan hjälpa Kina i sina strävanden i denna riktning. Vår avsikt är att göra detta fullt ut genom vår ökade dialog och vårt förstärkta samarbete över hela linjen.
Jag vill slutligen upprepa iakttagandet, att när det gäller Kina kommer en del av de önskvärda målen att ta längre tid att uppnå än andra. Som vanligt finns det ett kinesiskt ordspråk som på ett fyndigt sätt illustrerar detta: ?Man hjälper inte skott att växa genom att dra i dem?.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A5-0071/2002) av Fatuzzo för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén: Att stödja nationella strategier för trygga och stabila pensioner genom ett integrerat förhållningssätt (KOM(2001) 362 - C5-0012/2002 - 2002/2017(COS)).
. (IT) Herr talman! Först och främst vill jag gratulera kommissionen, som här företräds av Anna Diamantopoulou. Jag beklagar att hon måste vända sig om för att kunna höra mig. Om jag hade haft tid skulle jag ställa mig framför henne så att jag kunde se henne medan jag talar, för det smärtar mig att se henne leka akrobat.
När detta är sagt vill jag betona att vi i detta betänkande framhåller de äldres problem och betydelse i Europa. De äldre uppgår snart till säkert 100, 120 miljoner människor i Europa och det inom kort utökade Europa, och därför berör detta betänkande väldigt många medborgare i Europeiska unionen. Jag understryker detta eftersom regeringarna, och framför allt ekonomiministrarna, tyvärr betraktar de äldre och pensionärerna som människor som inte längre existerar när de har slutat arbeta. Man anser att det är bättre ju färre de är och att de är en belastning för de offentliga finanserna. Som bekant är vi ju dock alla överens om att detta att vara gammal innebär att man har arbetat och slitit hela livet och har byggt upp allt det som finns omkring oss. Det vore alltså bra om de äldre fick ett bättre liv än de unga.
Jag måste säga att det har funnits en total samsyn under mötena och diskussionerna i utskottet för sysselsättning och socialfrågor med företrädare för alla grupperna när det gäller målen: alla vill vi att Europa på något sätt skall hjälpa pensionärerna till ett bättre liv. Detta är någonting som först av allt är mycket viktigt. Det kan finnas åsiktsskillnader om metoderna, men detta är demokrati och det är så man måste gå till väga i så viktiga frågor.
Jag vill framför allt tala om den ömma punkten här. Om möjligt är det bättre att ta den beska medicinen först och därför skall jag genast säga att jag personligen ogillar Europeiska rådets uttalanden i Barcelona, där man från morgon till kväll plötsligt uttryckte förhoppningen att den genomsnittliga pensionsåldern för medborgarna i hela Europa, de anställda i hela Europa, skulle höjas med fem år redan före 2010, vilket ingen förväntade sig.
Tillsammans med oppositionsgrupperna och särskilt, men inte bara, med föredraganden från Europeiska socialdemokratiska partiet, Cercas, har vi utarbetat ett ändringsförslag som tar avstånd ifrån detta beslut som har fattats utan att höra Europaparlamentet. Jag måste emellertid också säga att jag är helt emot sakfrågan, och eftersom en grupp här framför mig har lagt fram två ändringsförslag som går emot detta beslut kan jag personligen inte annat än rösta för dessa, för jag anser att medborgarna skall ha möjlighet att arbeta längre i två situationer. Med andra ord kan en människa fortsätta att arbeta efter det att hon har betalat in tillräckligt för att få en pension och har arbetat ett tillräckligt antal år av sitt liv endast under två förutsättningar: under förutsättning att detta arbete är frivilligt, det vill säga att personen i fråga inte tvingas att arbeta 45, 50 eller 60 år av sitt liv - vilket kommissionen säger i sitt betänkande - och under en förutsättning som jag lägger till, nämligen att det inte finns några arbetslösa unga. Så länge det finns ungdomar som går utan arbete anser jag att de äldre som har arbetat och som har en pension skall överlåta arbetet till de unga.
Och eftersom den tid jag har till mitt förfogande nu är ute förbehåller jag mig rätten att återkomma i den röstförklaring jag kommer att göra om detta betänkande.
Tack, herr Fatuzzo. Det är ett faktum att ni har en lysande tradition när det gäller röstförklaringar!
Herr talman, kära kolleger! Föredraganden har nämnt att det inte var helt enkelt att utarbeta ett yttrande för parlamentet. Det finns olika tankar i det, och jag vill ta upp två tyngdpunkter, där det handlar om förfarandet. Jag inser risken att förfarandet med den öppna samordningen genomförs enbart av tjänstemän och så kallade experter utan offentlig diskussion. Denna fråga är alltför viktig för att den skall behandlas bara i en isolerad krets, där det görs långtgående förberedelser.
Därför måste vi som europeiska parlamentsledamöter vara med när denna fråga behandlas, som företrädare för befolkningens intressen. Jag vill här upprepa kravet att vi behöver ett interinstitutionellt avtal om metoden med öppen samordning.
Avslutningsvis upprepar jag med adress till kommissionen och medlemsstaterna: Vi måste uppnå konkreta framsteg i fråga om de problem som människorna i Europa har. Det gäller exempelvis pensionerna. Vi behöver snarast omarbeta förordning 1408/71 om samordning av försäkringssystemen. Vi behöver enkla regler om möjlighet att överföra tjänstepensioner. Vi behöver lösningar när det gäller beskattning av tjänstepensioner, och detta kan inte enbart basera sig på den öppna samordningen, utan här måste Europaparlamentet vara med som företrädare för den europeiska befolkningens intressen.
(Applåder)
Herr talman, fru kommissionär och kolleger! Först och främst vill jag tacka herr Fatuzzo för det föreliggande betänkandet. Det är mycket viktigt att man, oavsett om man bor i Finland eller Portugal, kan räkna med ett rimligt och balanserat pensionssystem när man kommer i pensionsåldern. Det gäller för såväl kvinnor som män. Jag tänker framför allt tala med er om den första gruppen. Jag vill ta upp tre olika punkter som särskilt rör kvinnor.
För det första måste pensionssystemen vara inriktade på att förhindra fattigdom och social utslagning. I många av de nuvarande systemen förekommer det fortfarande att framför allt äldre, ensamstående kvinnor hamnar långt under existensminimum. På grund av att de väljer att ägna sig åt familjen och avstår från en karriär, förfogar de ofta knappast över några individuella pensionsrättigheter alls. Jag uppmanar därför med eftertryck medlemsstaterna att reformera sina system så att kvinnor, men även män som av familjeskäl inte är aktiva på arbetsmarknaden, ändå får en möjlighet att bygga upp individuella pensionsrättigheter. Även deltidsarbete, vilket också domineras av kvinnor, leder till problem när det gäller att bygga upp individuella pensionsrättigheter och på detta område borde det finnas möjligheter att bygga upp ytterligare rättigheter.
En annan fråga. Kommissionen påpekar i sitt meddelande att ett ökat arbetsdeltagande totalt sett är en avgörande faktor för pensionssystemens finansiella hållbarhet. Även Fatuzzo påpekade detta. I Laeken nämnde man ett målresultat på 60 procent för kvinnor år 2010. Det är ett berömvärt mål, men jag tvivlar på att kvinnorna, såsom är fallet i vissa länder, är beredda att betala högre premieavgift till sin pension på grund av de så kallade försäkringstekniska faktorerna. Det faktum att de statistiskt sett lever längre behöver inte leda till diskriminering. Principen om solidaritet mellan könen måste beaktas i detta sammanhang. Jag uppmanar medlemsstaterna att uppmärksamma denna fråga.
En tredje fråga. Kommissionen föreslår att man använder den öppna samordningsmetoden för att stödja de nationella strategierna och för detta krävs könsspecifika uppgifter och indikatorer. Även detta måste beaktas.
Slutligen är det för en europeisk befolkning som blir allt äldre mycket viktigt att det finns ett tryggt, tillräckligt och ekonomiskt överkomligt pensionssystem sin garanterar att pensionerade männen och kvinnorna kan leva ett värdigt och självständigt liv och har möjligheter att fullt ut delta i samhälls- och kulturlivet.
Fru kommissionär, herr talman, kära kolleger! Jag tror att vi alla är medvetna om att på grund av den demografiska utvecklingen, dvs. det faktum att om några år ungefär en tredjedel av befolkningen kommer att vara i pensionsåldern, och på grund av den lyckligtvis ökande förväntade medellivslängden, hör den trygga och stabila pensionen till de största budgetpolitiska, socialpolitiska, samhällspolitiska och därmed mänskliga utmaningarna i vår tid.
Vi i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna ställer oss bakom kommissionens tre huvudförslag att göra allt för att uppnå en rimlig pensionsnivå, säkra den ekonomiska bärkraften i offentliga och privata pensionsinstrument och modernisera pensionssystemen, så att de kan ge trygghet även i framtiden, trots de ändrade ramvillkoren.
Vi talar alltid om stor rörlighet, flexibilitet och om den inre marknaden. Man måste i dag mycket tydligt säga: Rörlighet, flexibilitet och en fungerande inre marknad förutsätter social trygghet, trygghet för människorna, om de skall vara rörliga. Vi är som grupp därför klart för en utbyggnad av modellen med tre pelare, nämligen det statliga ansvaret, företagens ansvar med tanke på samförstånd mellan arbetsgivare och arbetstagare, och den privata individuella pensionen. Det handlar om sambandet mellan alla tre pelarna i pensionssystemet. Man kan inte låta bördan vila på bara en pelare.
Men i detta sammanhang bör man också påpeka att vi nu har olika situationer när det gäller ansvaret. För systemen, för förhållandet mellan pelarna, för skatterätten, för arbets- och socialrätten är nationerna ansvariga. För den inre marknaden, för rörligheten, för den gränsöverskridande verksamheten ligger ansvaret på europeisk nivå. Därför är vi för mer samordning, men inte genom att man utesluter politiken och Europaparlamentet, så att säga går förbi oss. Samordning ja, men med medbeslutande från de politiskt ansvariga och medborgarnas företrädare.
Vi är ansvariga för tjänstepensionerna, och det gäller gränsöverskridande. Detta är en viktig punkt i handlingsplanen för finansiella tjänster. Slutdokumentet från Barcelona återigen innehåller kravet att man även skall reglera den andra pelaren på europeisk nivå. Europaparlamentet lade i juli 2001 fram sin ståndpunkt med mer än 460 röster. Vi väntar fortfarande på rådets gemensamma ståndpunkt. Det har gått så långt, att den ansvarige kommissionären i går i en intervju för Financial Times sade att han skulle dra tillbaka kommissionens förslag, trots att vi påpekat för honom att det finns ett regelverk i Europa, trots att Barcelona satt tidspress på detta. Vi kräver av de ansvariga att de skall göra det som de tagit på sig ansvaret för och sätta upp en tidsgräns för sig själva: att äntligen agera, annars hjälper oss inga nya betänkanden och resolutioner, eftersom agerandet haltar efter de politiska målen.
Rådet skall agera!
(Applåder)
Herr talman, fru kommissionär, bästa kolleger! Min första vädjan vill jag rikta till er. Min första kommentar är egentligen att jag menar att detta betänkande kommer en och kanske flera månader för sent. Detta betänkande borde ha kunnat tagits i beaktande under toppmötet i Barcelona där man diskuterade pensionsfrågan. Herr talman! Parlamentet spelar redan en sådan blygsam roll i den öppna samordningsmetoden att vi i detta presidium mycket snart måste finna metoder för att vi från parlamentets sida skall kunna reagera snabbare. Annars förlorar vi all trovärdighet i denna debatt. Herr talman, jag hoppas att ni kan informera presidiet om detta och att ni finner en lösning på problemet.
Efter denna inledning vill jag tacka föredragande Carlo Fatuzzo för det faktum att han i detta betänkande genomgående har följt parlamentets linje, och för att han genomgående har följt de ståndpunkter som vi gav uttryck för i vår kollega Cercas Alonsos betänkande, för detta är nämligen mycket viktigt för min grupp. Efter åratal har tystnaden nu äntligen brutits i ett så viktigt ärende som pensionerna. Men, herr talman, man skall komma ihåg att tystnad är ett mycket relativt begrepp. För Ekofinrådet har ägnat sig åt pensionsfrågan i åratal, men då ur andra perspektiv såsom stabilitetspakten och de breda ekonomiska riktlinjerna, det vill säga uteslutande sett ur perspektivet hur pensionerna skall finansieras. Vi har därför kommissionen, Kommittén för social trygghet och min egen minister, Frank Vandenbroucke, under belgiskt ordförandeskap, att tacka för att detta nu äntligen och med sociala förtecken har tagits upp på dagordningen. Låt oss tala klarspråk. Denna fråga måste upp på en sociala dagordningen om vi i Europa vill säkerställa vår sociala modell och om vi vill att även pensionerna skall ingå i en strategi mot fattigdom och för inkomstgarantier. Och då kan man acceptera att denna fråga först och främst faller inom medlemsstaternas befogenheter, herr talman, men det utesluter inte att vi kan nå en europeisk överenskommelse om de sociala målen för pensionssystemet. Jag tror att detta betänkande är utomordentligt viktigt för detta ändamål.
I gruppen anser vi dessutom att målen för närvarande är vaga och allmänna, men just av den anledningen behövs den här typen av betänkanden. På så vis kan vi under de kommande åren se till att den öppna samordningsmetoden blir mer konkret. Jag är mycket oroad och förundrad över den hållning som å ena sidan GUE/NGL-gruppen, men å andra sidan även PPE-gruppen, intar när de nu medvetet vill ta ett steg tillbaka och ta tillbaka vissa av våra ståndpunkter. Inte bara när det gäller den öppna samordningsmetoden utan även i fråga om de sociala målen för pensionssystemet. Herr talman, på den här punkten har de verkligen gått för långt. Om vi försvarar rättigheterna inom ramen för den andra pelaren, har jag svårt att förstå varför det inte skulle gälla även de lagstadgade pensionssystemen. Detta är för övrigt ytterligare en anledning till att jag är bekymrad. Herr talman, jag har fått intrycket att man även i rådet uppträtt försiktigt den sista tiden. Efter den entusiastiska ansats som lanserades under det svenska och belgiska ordförandeskapet, får jag nu intryck av att rådet under det spanska ordförandeskapet retirerar en aning. Man beviljar anstånd för de länder som ännu inte har färdigställt sina pensionsplaner och man arbetar inte längre med de indikatorer som kan göra den öppna samordningsmetoden mer konkret. Dessutom handlade toppmötet i Barcelona uteslutande om att få in fler människor på arbetsmarknaden.
Herr talman! Ett sista ord. Låt mig undanröja alla tvivel på den punkten. Även min grupp är övertygad om att det är nödvändigt med fler personer i arbete om framtidens pensionssystem skall vara finansiellt hållbara. Men låt oss då även tala klarspråk när de gäller de sociala målen, låt oss klart och tydligt säga att det inte handlar om att höja den lagstadgade pensionsåldern, utan att det handlar om att å ena sidan införa stimulerande åtgärder som uppmuntrar människor att stanna kvar på arbetsmarknaden och å andra sidan om en kraftfull kamp mot alla former av åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. Herr talman, jag hoppas att vi under vår omröstning kommer att kunna visa att det är våra prioriteringar. Och jag hoppas att EEP inte kommer att göra den öppna samordningsmetoden till en lek utan att man tillsammans med oss kommer att rösta för Carlo Fatuzzos betänkande.
Herr talman! Jag vill inleda med att gratulera Fatuzzo till hans betänkande inom ett ämne som jag vet ligger honom varmt om hjärtat. Jag har två punkter att ta upp, och det är faktiskt samma punkter som Kuckelkorn var inne på, dels gällande den öppna samordningen av pensioner, dels gällande den inre marknaden för kompletterande system för pensionsskydd.
Den öppna samordningen, inom vilken medlemsstaterna fastställer gemensamma mål och riktlinjer för den framtida politiken på pensionsområdet, analyserar utvecklingen och utbyter erfarenheter, utgör på många sätt ett fint samarbete. I synnerhet är det bra att diskussionen om framtidens pensioner inte längre enbart handlar om nationalekonomi och om hur dyrt det kommer att bli med alla pensionärer under det kommande årtiondet. Det är bra att medlemsstaterna talar med varandra om hur man skall se till att man i framtiden har råd till goda och trygga villkor för pensionärerna. Jag måste dock ändå framhäva ett problem med den öppna samordningen, nämligen det demokratiska underskottet. De mål och riktlinjer som medlemsstaterna avtalar för framtidens pensioner utformas till att börja med av så kallade representanter på ?hög nivå?, d.v.s. ämbetsmän som skickas av medlemsstaternas regeringar, och avtalen godkänns sedan av medlemsstaternas ministrar, vilka man får förmoda har ett folkligt mandat. Tonvikten ligger här på ?förmoda?, då det inte förekommer någon folklig debatt. När lagstiftning antas inom Europeiska unionen förekommer i medlemsstaterna en offentlig debatt, en debatt i de nationella parlamenten. Ett system för rådfrågning av intressegrupper, så att politikerna får ett sakligt beslutsunderlag. Här i Europaparlamentet har vi våra öppna debatter, så att allmänheten skall kunna höra och förstå argumenten bakom våra beslut, och så att intressegrupperna skall kunna göra sig gällande i debatten. Detta underlag för besluten och den öppna debatten är helt frånvarande när länderna samarbetar genom öppen samordning. Om man tar detta samarbete på allvar och faktiskt vill att det skall avspeglas i den förda politiken måste dörrarna slås upp när beslut fattas beträffande mål och riktlinjer. De nationella parlamenten måste involveras mycket mer aktivt och de lokala myndigheterna och intresseorganisationerna måste också engageras. Europaparlamentet kan också spela en positiv roll i detta samarbete eftersom vi för samman alla kulturer och betraktar tingen ur ett helhetsperspektiv. Det kan inte nog betonas att en insats måste genomföras för att demokratisera den öppna samordningen och jag vill verkligen uppmana rådet att ta upp denna fråga. Inte minst samarbetet inom ett område som framtidens pensioner kräver öppenhet. Det är ett område som i hög grad berör oss alla, och jag tror att mycket av rädslan för vad pensionsreformerna kan innebära skulle kunna slås till marken med hjälp av en större öppenhet.
Den andra punkten jag kort vill nämna utgör en uppmaning till rådet och kommissionen att påskynda antagandet av direktivet om kompletterande pensionsskydd. Naturligtvis skall vi anta rätt saker. Vi skall undvika hindrande bestämmelser som bromsar gällande ordningar. Men enligt er uppfattning är det viktigt att det händer någonting, och med gemensamma bestämmelser kan vi underlätta för anställda inom verksamheter som arbetar tvärs över gränserna, och främja konkurrens och effektivitet hos pensionsutbetalarna.
Herr talman! Jag vill också tacka vår föredragande. Vi känner alla till att detta är ett ämne som han känner mycket starkt för - äntligen har han fått sina fem minuter till att diskutera det.
Jag instämmer i mycket av det som har sagts under denna debatt. När vi talar om trygga och stabila pensioner, är detta ett problem i synnerhet för kvinnor. Det finns en mycket stark könsdimension i samband med pensionsfrågan. Vi ser många allvarliga tecken på bristande jämlikhet, särskilt i förhållande till tjänstepensioner och t.o.m. obligatoriska statliga pensionssystem, där kvinnorna i praktiken straffas för att de tar ansvar för hushållen; för att de har arbetat deltid eller flextid. Eftersom det håller på att bli vanligare med nya arbetsmönster, är det tydligt att vi måste se till att pensionerna garanteras för både män och kvinnor i dessa olika typer av arbetsmiljöer. Kanske är det så, vilket vanligen är fallet, att när väl männen börjar arbeta på ett mer flexibelt sätt, kommer vi plötsligt att få se ett större intresse av att pensionerna följer olika typer av arbetsformer. Detta är kanske cyniskt, men sant.
Det är också, som Van Lancker har sagt, en fråga som har mycket starkt att göra med fattigdom. Vi ser redan, i alltför många länder, pensionärer med en otillräcklig grundpension, som inte fullt ut kan delta samhällslivet och ofta inte heller kan tillfredsställa sina grundläggande behov. Lösningen är naturligtvis skäliga statliga pensioner, och finansieringen av dessa har att göra med politiska val. Min grupp anser inte att pensionskostnaderna nödvändigtvis kommer att destabilisera ekonomierna eller samhällena, om dessa utgiftsökningar sker på ett försiktigt sätt. Fallen då folk har följt spelreglerna och investerat antingen i sina företag - se på det aktuella Enron-exemplet eller förvisso Equitable Life i mitt hemland - och sparat i privata pensionsförsäkringar, visar att man inte kan lita mer på marknaderna än vad man ibland kan lita på staten. Den demokratiska underskottet i samband med öppen samordning, håller också på att bli allt tydligare. Detta är helt uppenbart en fråga som vi måste ta itu med inom en mycket snar framtid.
Herr talman! Debatten om utvecklingen av pensionssystemen har som bakgrund den nya demografiska situationen i Europa, en verklig utmaning som uppstår genom den kontinuerliga ökningen av antalet personer som uppnår pensionsåldern, en ökning som är förbunden med att livslängden ökar.
I detta sammanhang är det för att respektera stabilitetspakten och för att bekämpa de offentliga underskotten som kommissionen och rådet ofta tryckt på denna reform av pensionssystemet. Även om den nationella behörigheten när det gäller pensioner inte ifrågasätts är det den öppna metoden med samordning, ett synsätt som ingår i de nationella strategierna, som syftar till att garantera trygga och stabila pensioner som föreslås och som varit föremål för Fatuzzos betänkande. Hela frågan handlar om innebörden av ett sådant samarbete, på vilket sätt skall man uppnå målsättningen med trygga och stabila pensioner? Frågor som vid vilken ålder man har rätt till pension, garanti för rättigheterna och ersättningen, kort sagt pensionsvillkoren, är desto mer känsliga som de uppkommer i slutet av ett helt yrkes- och människoliv och skall garantera en positiv och solidarisk förbindelse mellan generationerna.
Det är bra att man i Fatuzzos betänkande erkänner att debatten om pensionerna inte skall begränsas till problemen med finansiering utan att vi måste garantera rättigheterna. Det är också bra att man föreslår att man skall förstärka den öppna metoden för samordning via en demokratisk vilja, genom att ta med icke-statliga organisationer, arbetsmarknadens parter, kandidatländer och Europaparlamentet för att fastställa indikatorer och uppföljningssystem för att bedöma reformer och modernisera. Men i betänkandet stöds ändå kommissionens stora linjer för ett universellt pensionssystem, även om man behärskar sig genom att kräva att kollektiva kapitaliseringssystem för pensioner skall ha företräde före individuella finansieringsarrangemang.
Jag vet inte om det innebär någon förklaring till Van Lanckers fråga, men i sakfrågan följer betänkandet kommissionens strävan i riktning mot att förstärka de särskilda reservpensionsfonderna och inte röra de offentliga utgifterna, inom ramen för respekten för stabilitetspakten. Vi kommer alla ihåg Europeiska rådet i Barcelona som tog upp målsättningen att höja pensionsåldern med fem år i unionens länder senast år 2010.
Naturligtvis ställs frågan om finansiering. Man kan inte planera för att utveckla systemet genom fördelning i den nya demografiska situationen utan att öka medlen. Det skulle vara oansvarigt. Nya resurser behövs alltså. Enligt vår uppfattning borde två riktningar väljas: ansträngningen att utveckla och konkretisera när det gäller sysselsättningen, kvalitetssysselsättning för nya avgiftsbetalare, och samtidigt skulle finansiella inkomster tas i anspråk på samma sätt som lönerna, vilket är föremål för ett ändringsförslag från min grupp.
Herr talman! Också jag skulle vilja gratulera Fatuzzo till ett arbete i vilket han säkerligen har lagt ned den passion och det intresse han sedan åratal visar denna fråga.
Det finns helt klart positiva punkter i hans betänkande. Jag tycker till exempel att det är särskilt värdefullt att man betonar sambandet mellan arbetsmarknad och social trygghet. Så länge de oelastiska arbetsmarknaderna överväger i Europa, så länge sysselsättningen, särskilt just för de yngsta och de äldsta i den aktiva befolkningen, hålls kvar på dagens låga nivåer av en korporativistisk och protektionistisk politik, så länge arbetsmarknaden har denna utformning kommer det att vara svårt eller omöjligt att tillförsäkra dagens och morgondagens pensionärer förhållanden som å ena sidan är värdiga och å andra sidan är hållbara på medellång och lång sikt.
Jag tycker dock att man måste insistera på några saker. Pensionsfrågan är ingen lätthanterlig fråga och ingen fråga som kan lösas utan kostnader. Legitima och mycket precisa intressen står på spel. Det finns intressen som tas till vara och intressen som inte tas till vara. Å ena sidan har vi starka lobbyister - och det fattas bara annat! - också politiska sådana, pensionärer som röstar, som är medlemmar i fackföreningar och å andra sidan en lobby som absolut inte har någon makt, eftersom den består av människor som inte röstar, som inte är medlemmar i fackföreningar, det vill säga de yngsta generationerna. Jag tror att trygghetsfrågorna först och främst handlar om intressekrockar generationerna emellan. I detta skede är det de yngsta, minst representerade, generationerna som förlorar, de som i stället borde företrädas på ett annat sätt i parlamentet och även i detta betänkande, tycker jag.
Reformeringen av arbetsmarknaderna och trygghetssystemen är till för att undvika att denna generationskonflikt flammar upp. Det finns några få riktlinjer för de reformer som behövs: den första är helt klart behovet att höja pensionsåldern. Vi känner till den demografiska utvecklingen, den förväntade livslängden och de äldres livskvalitet och därför kan vi inte ha kvar pensionsregler som kanske var bra för trettio eller fyrtio år sedan.
Herr talman! Avslutningsvis måste vi avskaffa de korporativa privilegierna och ge mer och mer utrymme för ett kapitaliseringssystem som ett andra eller tredje ben, så att de offentliga sociala utgifterna endast har till uppgift att garantera en miniminivå. Allt övrigt skall överlåtas åt kapitaliseringsmekanismerna.
Herr talman! Jag skulle i min tur vilja tacka Fatuzzo för hans betänkande vilket som vanligt lagts fram med mycket glöd och är en del av den demografiska situationen, vilket just betonades av Förenta nationernas generalsekreterare vid den andra världsförsamling om äldrefrågor som just nu hålls i Madrid. Han erinrade vid detta tillfälle om att år 2040 kommer de som är över sextio år att vara fler än de som är under femton år i världen. Framtidsutsikterna för den demografiska utvecklingen i Europa är ännu mer signifikativa eftersom 40 procent av den europeiska befolkningen kommer att vara 65 år eller äldre år 2025, enligt Eurostat. Det är alltså framför allt konsekvenserna för balansen i pensionssystemen, befolkningens åldrande - vilket för övrigt är ett bevis på obestridliga framsteg inom hälsovården och på det sociala området - som är oroande, eftersom den nuvarande proportionen med fyra arbetstagare för en pensionär bara kommer att vara två arbetstagare för en pensionär år 2030.
Det är anledningen till att det meddelande som lagts fram av kommissionen, och som syftar till att garantera trygga och stabila pensioner genom ett integrerat förhållningssätt till stöd för nationella strategier, där systemen - särskilt de offentliga - faller under nationell befogenhet, förefaller oss särskilt välkommet i den europeiska debatten.
Det bör noteras att ett stort antal länder inom Europeiska unionen börjat vidta modiga åtgärder för att bevara sina pensionssystem. Det är inte fallet med den franska regeringen, som inte genomfört nödvändiga och brådskande reformer, och den inhemska debatt vi ställs inför i Frankrike är för övrigt ett bevis på detta.
Det jag här skulle vilja framföra - bland annat genom att hänvisa till Fatuzzos betänkande - är att även om medlemsstaterna också fortsättningsvis skall organisera och finansiera de offentliga pensionerna, kan den öppna metod för samordning som föreslogs vid Europeiska rådet i Göteborg ändå uppmuntra till nationella reformer och berika dem med utländska erfarenheter.
I det hänseendet, fru kommissionär, väntar vi otåligt på presentationen av de första nationella planerna i höst, samtidigt som vi på nytt insisterar på att Europaparlamentet i större utsträckning skall tas med i förfarandet. I detta sammanhang gläds jag dessutom, till skillnad från andra, åt att man vid Europeiska rådet i Barcelona den 15 och 16 mars 2002 åtog sig att dels intensifiera ansträngningarna avsedda att erbjuda äldre arbetstagare större möjligheter att finnas kvar på arbetsmarknaden, exempelvis genom flexibla lösningar för successiv pension och genom att garantera verklig tillgång till utbildning och livslångt lärande, dels före år 2010 successivt höja den effektiva genomsnittsåldern när yrkesverksamheten upphör inom Europeiska unionen med ca 5 år. Jag tycker det är lämpligt att i den nuvarande situationen kunna erbjuda ett synsätt med fritt val, inriktat på individuella vägar för de anställda och deras olika livssituation, som den plötsliga pensionen plötsligt sätter stopp för, vilket kan leda till ett enormt mänskligt slöseri.
Herr talman, herr kommissionär! Jag tror att det i dag är en stor dag för kollegan Fatuzzo som pensionärernas främsta företrädare.
Huvudsyftet med dagens betänkande är i själva verket att undersöka de sätt på vilka vi kan stödja de nationella pensionssystemen med utgångspunkt i tre grundläggande mål: att trygga deras förmåga att uppfylla de fastställda sociala målen, att se till att de är ekonomiskt livskraftiga på lång sikt och att de svarar mot samhällets föränderliga behov. För att tala klarspråk strävar man alltså efter att anpassa systemen, men inte för att minska skyddets omfattning eller sänka kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls. Vår politiska grupps uppfattning är följaktligen att de statliga kollektiva pensionssystemen alltjämt är att föredra framför de rent privata systemen och att de alltjämt utgör en av pelarna i fördelningspolitiken. Det är därför nödvändigt att det även fortsättningsvis är samhället som svarar för finansieringen. Jag anser således att de ändringsförslag som lagts fram av det liberala partiet undergräver denna bas och rubbar den balans som uppnåtts i utskottet för sysselsättning och socialfrågor. Genom att föreslå att endast sjukvården och det sociala skyddet skall finansieras genom statsbudgeten, medan arbetstagarnas pensioner skall säkras endast genom arbetstagarnas och arbetsgivarnas inbetalningar, kullkastar man i själva verket varje solidaritetssträvan. Dessutom innebär uppmaningen till medlemsstaterna att i sina strategier ta hänsyn till de positiva följderna av en minskning av pensionsinbetalningarnas börda på arbetskostnaden liksom av en ökning av de procentuella inbetalningarna till de kompletterande pensionsfonderna i praktiken att hela pensionsbördan läggs över på arbetstagarna. Målet för reformen måste tvärtom vara att utvidga gruppen avgiftsbetalare och att öka användningen av alternativa finansieringsformer.
Dessutom är det förslag som syftar till att ge reformen demokratisk legitimitet genom att tillförsäkra Europaparlamentet en aktivare roll med uppgift att yttra sig om de nationella strategirapporterna och om valet av framstegsindikatorer, men även genom att utvidga den sociala dialogen med deltagande av företrädare för pensionärer, icke-statliga organisationer och kvinnoorganisationer, en grundförutsättning för att reformprojektet skall lyckas. Jag anser därför att ändringsförslag 17 bör dras tillbaka.
Herr talman! Jag beklagar att vårt yttrande kommer först efter Barcelona, vilket begränsar omfattningen av vår omröstning i morgon.
I Barcelona satte rådet upp som mål att före 2010 höja pensionsåldern med fem år, i avsaknad av varje slutsats från parlamentet eller kommittén för social trygghet i denna riktning, men framför allt utan att ta hänsyn till förväntningarna hos medborgarna och arbetsmarknadens parter, för vilka en sådan framtidsutsikt är fullständigt oacceptabel.
Unionen, som inte har befogenhet att fatta beslut när det gäller social trygghet, men som de facto utövar denna befogenhet med stöd av inrättandet av den gemensamma marknaden för pensioner genom kapitalisering, borde spela en större roll genom att utvidga den offentliga debatten om pensionernas framtid.
På vilket sätt skall detta då ske? Genom att till att börja med notera, som utskottet för sysselsättning och socialfrågor gör, att det handlar om en huvudsakligen social utmaning som har ekonomiska aspekter, och inte tvärtom. För det andra kommer denna utmaning bara att antas om vi tillstår att det avgörande kriteriet i mindre utsträckning är demografin än sysselsättningsgraden. Vi visste redan att pensionsfonderna inte förändrade något när det gäller de nyckelval som samhället måste göra: vilken är denna fråga och detta val? Vilken andel av världens rikedom vill vi ge till pensionärerna?
Redan i går försvarade vi fördelningen eftersom det är ett nytt kollektivt system av solidaritet mellan generationerna som skapar sociala förbindelser. Vi borde i dag vara fullständigt immuna mot kapitaliseringen, med tanke på Enronaffären och situationen för de brittiska försäkringsbolagen, som vädjar till sina kunder att vända sig till enheterna för pension genom fördelning.
För ett stort antal företag är sysselsättningen fortfarande en variabel för att justera kostnaderna. De äldsta arbetstagarna, som också är de bäst betalda, får ofta betala priset för företagets utslagningspolitik. Under sådana förhållanden kan man inte låtsas förvånad över att förtidspensionerna faktiskt svarar mot anslutningen av dem som hotas av arbetslöshet och fattigdom.
En helt annan strävan skulle behövas för att åstadkomma en modernisering som är anpassad till utvecklingen av arbetet och livssituationen, för att skapa en verklig rätt att successivt gå i pension.
Herr talman! En av de centrala frågorna när det gäller socialförsäkringssystemet och behovet av att se till att den nya metoden för öppen samordning tjänar till att garantera rätten till pensioner som ger pensionärerna möjligheten till ett välförtjänt och självständigt liv och inte till att pressa fram reformer som syftar till att privatisera systemet, om än bara delvis, när det gäller pensionsfonderna.
Det är sant att det är viktigt, som föredraganden vår kollega Fatuzzo sade, att garantera rätten till lämpliga pensioner, oberoende av finansieringsproblemet, och undvika att det är arbetstagarna och pensionärerna som får ta ansvaret för en eventuell ojämvikt i pensionssystemet, eftersom bibehållandet av ett rättvist system är mer ett fördelningsproblem än ett demografiskt problem, och därför är det viktigt att garantera ett statligt och allmänt socialförsäkringssystem.
Det är oacceptabelt att med behovet av budgetkonsolidering enligt stabilitetspakten som förevändning gå mot att fastställa bestämmelser och rekommendationer som i praktiken äventyrar rätten till pensioner som kan garantera ett värdigt och självständigt liv samt deltagande i ett socialt och kulturellt liv. Därför är det viktigt att utvidga bidragsgrunden och undersöka alternativa finansieringssätt för de obligatoriska pensionssystemen, och till exempel utvidga de sociala avgifterna till finansiella avkastningen, och behovet att göra en långtgående översyn av vissa lagstiftningsinitiativ, främst direktivet om verksamhet i och kontroll av organ som erbjuder tjänster när det gäller tilläggspensioner.
Det är också oroande att se den väg rådet drog upp riktlinjerna för i slutsatserna från toppmötet i Barcelona, där man föreslår en successiv ökning fram till 2010, på nära fem och ett halvt år i genomsnitt för pensionsåldern i Europeiska unionen. Vi motsätter oss för vår del alla försök från medlemsstaterna att ta rådets slutsatser som utgångspunkt för att öka pensionsåldern eller förlänga inbetalningsperioden för att ha rätt till full pension. Vi hoppas alltså att de förslag vi har lagt fram går igenom så att betänkandets innehåll förbättras.
Herr talman! Jag vill också instämma med mina kolleger och gratulera Fatuzzo till hans betänkande. När han gjorde sitt jungfrutal i kammaren, talade han om pensionärernas rättigheter och den plikt vi alla hade gentemot dem framöver. Det var många som förlöjligade honom eller skrattade åt honom på grund av det han sade. Allt jag kan säga till Fatuzzo, är emellertid: ?veni, vidi, vici?. Frågan om pensioner, framtida bidrag och nödvändigheten i att säkra pensionerna, är delvis ekonomisk, och det spelar ingen roll om någon säger något annat. Vi har naturligtvis först och främst ett socialt åtagande och ett socialt intresse för de svagaste i vårt samhälle. Om vi inte börjar att tillämpa en lämplig ekonomisk modell och grund för att därmed säkra allmänna pensioner för alla, kommer systemet att misslyckas, därför att frågor som har att göra med demografi och andra prioriteringar kan uppstå.
Jag tror att vi alla måste komma till denna debatt och till detta argument med utgångspunkt att garantera maximala sysselsättningsmöjligheter, maximal social trygghet och maximala möjligheter att kunna planera framåt när det handlar om pensionsbehoven. Det är många som har talat om hur vi bäst skall kunna hantera detta. Jag vill rikta ledamöternas uppmärksamhet på exemplet Irland, mitt hemland, där vi under de senaste åren har satt av en procent av bruttonationalprodukten för att kunna hantera de framtida pensionsåtagandena för år 2025 och framåt. Vi har inte samma demografiska problem i Irland som andra länder har, men vi har fattat detta beslut nu, trots att vi för närvarande skulle kunna använda pengarna till andra saker: infrastruktur m.m. Men har gjort detta åtagande. Detta är en av de frågor som måste undersökas: Att göra ett besvärligt, långsiktigt politiskt val, i stället för ett kortsiktigt politiskt val med hänsyn till hur vi använder medlen.
Den sista saken jag vill ta upp, herr talman, är att jag håller med föredraganden när han säger att pensionssystemet bör omfatta en individualisering av pensionerna, den sociala tryggheten och skattesystemen. Vi bör emellertid sätta stopp för ett harmoniserat och enhetligt system över hela unionen.
Herr talman, fru kommissionär, ledamöter! Jag vill börja med att gratulera vår kollega Carlo Fatuzzo för hans utmärkta arbete och framför allt för hans arbete med att införliva de många ändringsförslag som lagts fram till hans betänkande.
Jag anser att den klassiska bilden av ålderdomen är gammal och förlegad, tagen ur tid och plats. Bilden av de äldre på 60 och 65 år motsvarar inte längre en skröplig person med dramatiskt reducerad fysisk och mental kapacitet. Den längre livslängden, som sträcker sig långt över 65 år är en kulturell, social, hälsomässig och ekonomisk framgång. Men denna framgång kan bli ett problem om vi inte klarar av att förstå dess djupare innebörd och anpassa oss till den, och naturligtvis dra ut de positiva möjligheterna i denna.
Åldrandet har blivit det sociala fenomen som har störst betydelse i början av detta sekel. Relationen mellan - som Hermange sade här tidigare - den potentiellt aktiva befolkningen och äldre än 65 år, ligger omkring 4 på 1 för närvarande i många av unionens medlemsstater. Den kommer år 2050 att vara 2 på 1. Förändringar som denna kräver således att man tar sig an dem för att minimera de negativa aspekterna. Denna kulturella, sociala, hälsomässiga och ekonomiska framgång kräver att den äldre individen också skall ha livskvalitet i denna etapp och att samhället utnyttjar dennas erfarenhet och kunskap. Därför kommer det att vara nödvändigt att uppnå en kombination av offentliga pensioner och att ge de äldre som så önskar möjlighet att arbeta genom att främja det flexibla arbetslivet och jämställdhetspolitiken, som är så viktiga inom detta område.
Ofta har kvinnor arbetat eller arbetar deltid, de har kommit in sent på arbetsmarknaden och haft många inaktiva perioder under vissa tider i livet, som efter barnafödande, etc. Jag anser att den lämpliga metoden är en öppen samordning som gör det möjligt att lagstiftningarna i medlemsstaterna på det sociala området skall närma sig varandra och också göra det möjligt att underlätta att situationer av fattigdom i denna etapp av personers liv inte uppstår, samt att rörligheten gynnas genom att erkänna att pensioner kan ?exporteras?, vilket Europeiska rådet beslutade i Barcelona alldeles nyligen. Man bör också göra det möjligt att dra nytta av de kunskaper de äldre har, även om det inte företrädesvis skall vara för sociala göromål, volontärverksamhet, etc. Och framförallt göra det möjligt att stimulera dessas deltagande i det aktiva arbetslivet. Jag repeterar, allt detta också utifrån en jämställdhetspolitik.
Herr talman! Parlamentet diskuterar i dag en fråga som oroar världen. Just nu pågår i Madrid FN:s andra världskonferens om åldrande. Jag vill gratulera Fatuzzo för utarbetandet av detta betänkande som framhäver det brådskande i att ge ett svar på frågan om hållbara framtida pensionssystem.
Europeiska unionen har en enorm utmaning framför sig de närmaste decennierna beroende på befolkningens åldrande, vilket hör samman med en minskad nativitet och ökad livslängd. Befolkningens åldrande och minskade antalet aktiva personer kräver en formulering och genomförande av en innovativ och effektiv politik. Det är bråttom att medlemsstaterna i Europeiska unionen börjar genomföra en snabb reform av pensionssystemen. Detta innebär förändringar när det gäller arbetsorganisation, skapandet av fler och bättre anställningar, främst för de äldre, en omformulering av den demografiska politiken och nativitetspolitiken, liksom utvandringspolitiken.
Om dessa reformer dröjer, såsom föredraganden säger, kommer den europeiska sociala modellen, tillväxten och den ekonomiska stabiliteten i Europeiska unionen att drabbas av allvarliga konsekvenser. En av de viktigaste åtgärderna på detta området är att verka för en politik som gynnar idén om en aktiv ålderdom, det vill säga, varje medborgare bör kunna välja pension eller att fortsätta att arbeta heltid eller deltid på arbetsmarknaden.
Därför bör åtgärder införas för att sporra arbetstagare att gå i pension senare, och stimulera ett livslångt lärande och förbättra hälsovårdssystemet. Lagstiftningen som reglerar socialförsäkringssystemet hör som bekant helt och hållet till medlemsstaterna, vilket förklarar de påtagliga skillnaderna mellan dem. Men frågans betydelse och dess ekonomiska och sociala effekter kräver en global hantering och strategi. Därför bör Europeiska unionen spela en framträdande roll i stödet till de nationella strategierna, genom en öppen samordningsmetod där beslut fattas om gemensamma mål och arbetsmetoder, och främja ett utbyte av erfarenheter och god praxis samtidigt som en kontinuerlig och konsekvent utvärdering sker av gjorda framsteg.
En annan aspekt att framhålla är den stora andel äldre som är fattiga och socialt utslagna. Pensionssystemen måste bidra till att avskaffa dessa problem och till att bevara värdiga livsmönster för de äldre. Slutligen måste jag säga att de aktuella pensionssystemen särskilt missgynnar kvinnorna. Därför bör medlemsstaterna prioritera jämlikheten mellan könen och arbeta för en europeisk lagstiftning som garanterar en effektivare tillämpning av principen om icke-diskriminering på grund av kön i pensionssystemen.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Det råder ingen tvekan om att den fråga som vi i dag diskuterar befinner sig i centrum av de stora utmaningar som Europeiska unionen står inför för att modernisera sin sociala modell och för att uppnå målen från Lissabon. Vårt ansvar på europeisk och nationell nivå för att uppnå dessa mål och för att reformera pensionssystemen är också stort.
Fru kommissionär! Vårt parlaments utskott för sysselsättning och socialfrågor stöder era ansträngningar att påvisa betydelsen av denna reform med dess ekonomiska - utöver sociala - aspekter liksom initiativen för att samordna politiken på pensionsområdet med gemensamma mål och arbetsmetoder samt övervakning och utvärdering av framstegen. Vi hävdar att denna politik måste sättas i samband med och komplettera sysselsättningspolitiken och politiken för bekämpning av socialt utslagning och fattigdom.
På grund av denna politiks vidd och dess betydelse för dagens och framtidens Europa måste den ha en demokratisk karaktär och stärka inte bara arbetsmarknadsparternas, utan även de sociala och regionala aktörernas samt kvinnoorganisationernas medverkan, eftersom dessa sociala reformer berör kvinnorna i synnerhet, och den öppna samordningsmetoden måste under alla omständigheter garantera Europaparlamentets fulla medverkan. Men bara detta räcker inte. De nödvändiga reformerna måste stödjas av hela samhället för att vara livskraftiga. Den allmänna opinionen är oförberedd och dåligt informerad. Jag anser att det finns ett trängande behov av att organisera informationskampanjer som bygger på samarbete mellan Europeiska kommissionen, de nationella regeringarna och arbetsmarknadens parter. Det är särskilt viktigt för de medlemsstater som inte bryr sig om, eller som inte vågar sig på, de erforderliga reformerna, men även för att förbereda kandidatländerna.
Jag vill gratulera vår föredragande, Fatuzzo, till hans seriösa och grundliga arbete, som i morgon kommer att få vårt stöd.
Herr talman! Till vårt utskott för sysselsättning och socialfrågor, och i mindre utsträckning till vår mycket engagerade föredragande Fatuzzo, som utsänts till detta parlament från det italienska pensionspartiet, vill jag säga: Mindre hade varit mer! Men detta är bland annat de mer än 200 ändringsförslagen skuld till, som vår föredragande tvingades reda ut och som slutligen ledde till denna bandmaskliknande resolution, som tyvärr innehåller åtskilliga motsägelser och upprepningar.
Icke desto mindre är detta betänkande viktigt, eftersom vi ju i den europeiska dialogen inte vill avstå från att agera när det gäller trygga och stabila pensioner, inte minst på grund av de effekter som ohållbara pensionssystem kan ha på eurons värde, och inte bara på pensionärernas levnadsstandard. När euron är svag, så lider vi alla av det. Av tidsskäl måste jag här tyvärr inskränka mig till några grundläggande principer, nämligen: Även om beslutsfattarna på nationell nivå förblir ansvariga för pensionssystemen, så är det ändå EU:s uppgift att uppmana dem att i tid inleda reformerna - som delvis borde genomförts för länge sedan - för att säkra den långsiktiga tryggheten i systemen, så att de kan garantera rimliga och säkra pensioner.
Därför kan man också välkomna kommissionens ansträngningar att genom ett fördjupat samarbete mellan medlemsstaterna följa och främja denna reformprocess på grundval av en öppen samordningsmetod. Vi kan godkänna de tre huvuddragen för trygga och stabila pensioner, så som de bekräftades i Göteborg. Därför kan vi förvänta oss att medlemsstaterna bidrar till ett samförstånd, som kan främja lösandet av deras gemensamma problem. Vi vet att man i vissa medlemsstater inleder reformer av pensionssystemen på ett alltför tveksamt sätt, eftersom man ryggar tillbaka för politiskt impopulära beslut. Vi hoppas därför att den icke bindande metoden med öppen samordning kan bidra till att man fastställer gemensamma mål och snabbt omsätter dem i nationell politik.
Som kvinna - jag är nog tyvärr nu den äldsta kvinnan här i kammaren, efter att 1965 ha varit den ojämförligt yngsta ledamoten - välkomnar jag naturligtvis uppmaningen i kommissionens meddelande om att granska pensionssystemen i syfte att modernisera dem, varvid man bör i första hand bör undanröja befintlig könsdiskriminering i alla tre pelarna. På grund av direktiven från 70-talet som rör lika behandling av män och kvinnor borde detta för övrigt ha skett för länge sedan. Naturligtvis måste medlemsstaterna se till att kvinnor, men även hemmamän, som av familjeskäl inte är representerade på arbetsmarknaden, liksom medhjälpande äkta makar i familjeföretag, får möjlighet att bygga upp individuella pensionsanspråk. Jag vill särskilt hänvisa till de medhjälpande äkta makarna. Där finns det ett betänkande av mig från år 1995, som kommissionen fortfarande inte har reagerat på.
Herr talman! Om ni vill tillåta mig som äldsta kvinna att säga ännu en sak, nämligen till dem som i dag har värjt sig mot att man med tanke på vår förväntade längre medellivslängd naturligtvis också frivilligt borde kunna arbeta längre. Till detta vill jag säga: Ni borde kanske ta mig som exempel på att arbete och engagemang är ett utmärkt medel mot åldrande i förtid.
Herr talman, kommissionär! Det tidigare inlägget var i själva verket en utmärkt övergång till mitt inlägg. Fru Lulling representerar här mina äldre kvinnliga kolleger och jag själv är igen den yngsta kvinnliga ledamoten i PPE-DE-gruppen. Jag instämmer tillfullo i vad Lulling konstaterade i sitt inlägg. Det visar att det inte finns någon klyfta mellan generationerna, åtminstone inte i Europaparlamentet.
Om man i den Europeiska unionen grundade en seniorombudsmanstjänst vore betänkandets föredragande, vår kollega Fatuzzo, den sannolikaste kandidaten till denna uppgift. Jag är övertygad om att i alla fall Finlands ungdom skulle stöda valet av honom. Det sätt på vilket kollegan Fatuzzo går in för sitt arbete är utan motstycke.
Men skämt åsido, i sitt arbete har Fatuzzo koncentrerat sig på att försvara de europeiska seniorernas förmåner. Vår kollega har en flera decennier lång yrkeserfarenhet av seniorfrågor vilket också avspeglas i detta betänkande som vittnar om grundlighet och stor yrkesskicklighet. Detta betänkande behandlar en betydande samhällsfråga. Ökningen av andelen pensionärer i befolkningen, som beror på en ökad förväntad livslängd och en i förhållande till den tidig pensionering, kommer att uppluckra finansieringsbasen för de nuvarande pensionsskyddssystemen ifall vi inte i tid inför behövliga och tillräckligt grundliga reformer.
Vi behöver lösningar på både nationell och unionsnivå. Det finns så stora skillnader mellan de olika medlemsstaternas pensionssystem att behörigheten för organiserandet och finansieringen av de olika lagstadgade systemen även i fortsättningen bör tillfalla enbart medlemsstaterna.
På unionsnivå kan vi däremot delta i desarmeringen av pensionsbomben genom att underlätta utvecklandet av de gränsöverskridande personliga pensions- eller sparsystem som i första hand är ekonomiskt hållbara och för det andra erbjuder kapital åt företag i form av investeringar och för det tredje kan svara på individens föränderliga behov bättre än det lagstadgade offentliga systemet.
Tyvärr intar medlemsstaterna en ytterst försiktig hållning till beslutsfattande i denna riktning. Speciellt beredningen av direktiven för arbetspensionsinrättningarnas verksamhet och övervakning har varit smärtsamt trög. Det är inget bevis på framsynthet att gömma huvudet i busken. Jag instämmer i mina kollegers uppmaning till rådet att äntligen bemöta vår befolkningsutvecklings utmaningar och att ännu under Spaniens ordförandeskap fatta de beslut som behövs för att möjliggöra en konstruktiv verksamhet för de inrättningar som erbjuder tilläggsarbetspension inom den inre marknaden.
Garantin för en tryggad ålderdom har i alla tider och överallt på jorden varit en central uppgift för olika kulturer. Åldringsomsorgen är ett mått på samhällets civilisationsnivå. Beslut som fattas i tid gynnar framförallt den unga generationen eftersom varje förspilld dag ökar kostnaderna för reformerna och gör ärendet besvärligare.
Herr talman! Jag vill föra in en något annorlunda dimension i diskussionen, och ta upp de erfarenheter som parlamentets utskott för framställningar har, där frågor om pensioner och social trygghet utgör 20 procent av framställningarna till utskottet. Jag gratulerar också Fatuzzo och hans personliga sätt att diskutera pensionärernas behov. Pensionärer över hela Europa har anledning att vara tacksamma mot honom för arbetet han har utfört.
Den fråga som man oftast tar upp med utskottet för framställningar, har i allt högre grad att göra med folk som under sitt arbetsliv utövar sin rätt att flytta omkring och arbeta i olika länder i Europa och sedan pensionera sig någon annanstans. Jag kommer mycket väl ihåg fallet med en tysk medborgare, gift med en fransk kvinna, som hade arbetat mycket i Belgien, och sedan pensionerat sig i Spanien, och som nu ville veta vem som skulle hjälpa honom att fylla i sina pensionsblanketter. Vi har också fallet med en italiensk medborgare som hade arbetat mycket i Luxemburg och sedan pensionerat sig i Italien. Han påpekade att systemen (som gällde vid den tidpunkten) gjorde det möjligt att ackumulera pensionsrätt, men trots detta insåg trakasserade migrerande arbetstagare att de var tvungna att hantera ett antal nationella pensionssystem.
I ett annat fall tidigare i år tog vi upp en framställning från en brittisk medborgare, på vägnar av 40 000 brittiska pensionärer som bor i Spanien, som klagade på att den brittiska regeringen vägrade att betala ut bidraget till uppvärmning vintertid. Hans argument var att det betalas ut till alla pensionärer som bor i Förenade kungariket, oavsett deras ekonomiska situation, oavsett hur kallt eller varmt det är i den del av landet där de bor. Jag företräder Isle of Wight - den soligaste delen av Förenade kungariket - men samma bidrag betalas ut till folk som bor i norra Skottland, där det är kallt; den brittiska regeringen vägrar att betala ut bidraget till brittiska medborgare i Spanien. Dessa medborgare har fört ärendet vidare till Europaparlamentet och det gläder mig att kunna säga, att som ett resultat av denna framställning betalas nu bidraget ut till brittiska pensionärer, var de än bor. Vad jag vill säga med detta, är att brittiska pensionärer måste vända sig till den brittiska regeringen, tyska pensionärer till den tyska regeringen, osv.
Jag säger inte emot att ansvaret ligger hos de nationella regeringarna, men saken är den att tusentals medborgare - och de blir ständigt fler - som uppnått pensionsåldern, som arbetar i olika europeiska länder, kommer att pensionera sig i olika europeiska länder. Det är mycket viktigt att de medlemsstater som har ansvaret för pensionssystemen tar hänsyn till behoven hos de medborgare som använder sina europeiska rättigheter att arbeta och pensionera sig i olika länder i unionen.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Kollegan Fatuzzos betänkande ger en osminkad bild av den synnerligen problematiska pensionssituationen i alla Europeiska unionens medlemsstater, i synnerhet av de problem som redan finns och som säkert kommer att öka i framtiden när det gäller att finansiera de nationella pensionssystem och övriga trygghetssystem.
Det är helt obestridligt att det även på detta område krävs att EU blir aktivt och bidrar till en möjlig lösning av problemen, ehuru inom ramen för och med strikt iakttagande av den rättsliga grund som finns i EG-fördraget. Socialförsäkringssystemen är mycket olika utformade i alla EU:s medlemsstater. Som knappast några andra rättsliga områden har de vuxit fram historiskt och undandrar sig därför varje harmonisering på europeisk nivå.
Min kritik riktar sig mot den metod som införts av rådet med s.k. öppen samordning för pensioner. Denna metod ställer man sig positiv till i Fatuzzos betänkande. Detta förfarande leder till att Europeiska unionen utan någon i fördraget fastslagen rättslig grund så att säga bakvägen drar till sig en nationell lagstiftningsbefogenhet. Genom beslut från rådet underkastas medlemsstaterna allt snävare och mer detaljerade krav, så att det uppstår förpliktelser som påminner om lagstiftning. I fråga om arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken har vi ju redan kunnat iaktta denna utveckling.
Vi är för en klar avgränsning av lagstiftningsbefogenheterna mellan unionen och medlemsstaterna, eftersom man bara på så vis kan garantera begriplighet och öppenhet, kort sagt, klarhet i fråga om lagstiftningen för de europeiska medborgarna. Den mest fatala biverkningen av den s.k. öppna samordningen är dessutom att det enda demokratiskt legitimerade organet i Europeiska unionen, nämligen parlamentet, fullständigt hamnar utanför. Rådet har tillkännagivit att man vill utvidga den öppna samordningen till andra mycket känsliga områden, exempelvis hälso- och åldringsvården. Därför är det hög tid att parlamentet här tar ställning och visar rådet var gränserna går, framför allt i syfte att bevaka sina egna intressen.
CSU-gruppen i Europeiska folkpartiet kommer på grund av avsevärda betänkligheter mot den öppna samordningen inte att rösta för Fatuzzos betänkande. Jag skulle önska mig en framtida bred diskussion om denna fråga i parlamentet - också just med tanke på konventets lagstiftande arbete.
. (EL) Herr talman! Jag skulle vilja tacka herr Fatuzzo för hans betänkande och samtidigt buga för den lidelse och ihärdighet med vilken han ägnar sig åt frågan om reformerna av pensionssystemen.
Den monetära unionen och den allt större integreringen av den ekonomiska politiken i Europeiska unionens länder ger obestridligen all politik en europeisk dimension, även sådan politik som fram till för några få år sedan var strängt nationell. I december enades man i såväl rådet (ekonomiska och finansiella frågor) som rådet (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) om gemensamma mål och arbetsmetoder beträffande pensioner. Jag anser att det är ett viktigt politiskt steg att båda råden, inte bara Ekofinrådet, utan även rådet (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor), griper sig an pensionsfrågan med eftertryck och intensitet. Vi har i denna kammare sagt många gånger att detta inte är en ekonomisk fråga, utan en social fråga med ekonomiska dimensioner.
Jag anser att parlamentet i dag, med sitt betänkande, fullföljer ett hoppingivande steg av samarbete mellan rådet, kommissionen och parlamentet om ett nytt, ambitiöst samarbetsprogram inom ramen för pensionsfrågan. I juni 2001 lade kommissionen fram sin rapport om pensionerna. Jag anser att det är mycket viktigt att upprepa det som framgår av såväl kommissionens rapport som parlamentets betänkande. Reformen av pensionssystemen kan inte ske i ett tomrum. Det är inte fråga om en enstaka lagstiftning. Det är en fråga som berör politiken på en rad områden, vars återverkningar kommer att påverka pensionssystemen. Jag nämner politiken för att lösa Europas demografiska problem. Diskussionen om den demografiska utmaningen aktualiserades i samband med konferensen i Madrid om den allt äldre befolkningen och handlar naturligtvis om, å ena sidan, ökningen av den förväntade livslängden och, å andra sidan, de europeiska staternas svårigheter att finansiera medborgarnas pensioner.
Ett annat stort kapitel är sysselsättningen, och jag erinrar om de betydelsefulla mått och steg som vidtagits av Europeiska rådet i fråga om de konkreta målen för äldre arbetstagares deltagande på arbetsmarknaden. Jag skulle vilja lägga särskild tonvikt på detta. Det räcker inte med att vi arbetar för att höja åldersgränserna - en åtgärd som rättfärdigas av ökningen av den förväntade livslängden, men även av de ekonomiska problemen. Det är inte tillräckligt. Vi måste samtidigt lägga fram och genomföra en sammansatt politik som bevarar och ger äldre arbetstagare incitament att stanna kvar på arbetsmarknaden. I den privata sektorn och i ett stort antal branscher är det i dag utomordentligt svårt för människor över 50 år att behålla eller finna ett arbete. Det behövs följaktligen investeringar och en konkret politik på sysselsättningsområdet, så att dessa människor kan vidareutbilda sig och så att särskilda kvoter reserveras för äldre inom utbildnings- och yrkesutbildningssystemen.
Jag skall naturligtvis nämna politiken för bekämpning av fattigdom och social utslagning. Många ledamöter har tydliggjort sambandet mellan politiken för fattigdomsbekämpning och reformerna av pensionssystemen, och kommissionen arbetar för närvarande särskilt med att fastställa indikatorer på pensionernas tillräcklighet i förhållande till fattigdomsfakta.
Damer och herrar ledamöter! Pensionsfrågan är självfallet en fråga för den nationella politiken, och i många länder är det en regionalpolitisk fråga. Europeiska unionen har inte uttryckt någon vilja - och jag tror att det skulle vara omöjligt - att lägga sig i de nationella systemen eller att ge riktlinjer om vilket system som är bäst och vilket som är sämst. Det är dock tydligt att det både på grund av rörligheten - många ledamöter har tagit upp de nya men många problem som står i samband med att arbetstagarna rör sig runt i Europeiska unionen - och på grund av de gemensamma skälen till stabilitetsproblemen finns ett behov av samarbete.
Detta behov verkar tillfredsställas med metoden för öppet samarbete. Denna metod är ett nytt instrument. Vi har prövat det inom ramen för sysselsättningspolitiken och politiken för bekämpning av fattigdom och utslagning, och det är nu dags för ett stort prov inom ramen för pensionsfrågan. Finns det demokratiska tomrum? Svaret är ja! Finns det ytterligare utrymme för samarbete med parlamentet? Svaret är ja!
Jag vill erinra om Europaparlamentets roll i genomförandet av metoden för öppet samarbete på sysselsättningsområdet. För varje år som går ökar parlamentets delaktighet, allt större hänsyn tas till era förslag rörande riktlinjerna och parlamentet spelar en mycket viktig roll i det konkreta genomförandet. Det är nu dags att tillämpa denna samarbetsmetod på pensionsområdet. I september kommer medlemsstaterna att lämna in sina första rapporter. Parlamentet kommer att kunna påverka kommissionens gemensamma rapport. Jag skulle dock vilja säga att jag inte har några invändningar mot att alla rapporter vidarebefordras till utskottet för sysselsättning och socialfrågor, så att vårt samarbete blir mer påtagligt redan från första stund.
Slutligen, angående två frågor med en europeisk och konkret dimension. Den första är att vi i enlighet med det europeiska regelverket och den europeiska lagstiftningen är skyldiga att ta hänsyn till jämställdhetsperspektivet vid alla reformer. Den andra punkten är att planeringen bör omfatta utvidgningen och kandidatländerna, vilket med rätta har betonats. De överläggningar med kandidatländernas myndigheter som ni planerar att hålla i maj utgör en bra utgångspunkt för detta samarbete, eftersom kandidatländerna om två år från i dag bör delta i detta gemensamma projekt.
Jag tycker att den gemensamma rapport som vi har samtyckt till och som innehåller tre grundprinciper och elva punkter vilka måste ligga till grund för alla länders genomförande av reformen har två stora vinster: för det första, att den ekonomiska och den sociala dimensionen lever sida vid sida och, för det andra, att vi ger den nationella politiken största möjliga europeiska mervärde.
Tack så mycket, kommissionär Anna Diamantopoulou.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0091/2002) av Damião för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 83/477/EEG om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för asbest i arbetet (KOM(2001) 417 - C5-0347/2001 - 2001/0165(COD))
Herr talman! Jag börjar med att gratulera kommissionen och vill säga att de enda bristerna med detta initiativ är att det kommer sent och är blygsamt. Det förtjänstfulla är dock att det fokuserar de grupper av arbetstagare som just nu är mest riskutsatta och inrymmer också sektorer som det faktiskt inte fanns någon anledning att utesluta, såsom varvs- och flygindustrin.
Kommissionen slår helt riktigt fast behovet av att öka skyddet för arbetstagare som löper risken att utsättas för asbest och att öka effektiviteten av kontroll och förebyggande åtgärder, framför allt i den civila byggnadsindustrin för vissa bestämda uppgifter som reparationer och transport av material som innehåller olika typer av asbest.
Jag gratulerar utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och dess föredragande, Meyer, till de förslag som man lagt fram och som utskottet för sysselsättning och socialfrågor har ansträngt sig för att ta med, trots de små rättsliga möjligheterna. Och vi anser att det faktiskt finns folkhälsofrågor som bör analyseras utifrån artikel 174 i ett annat sammanhang. Jag skulle vilja uppmärksamma de ansträngningar utskottet för sysselsättning och socialfrågor gjort och framhålla att mina kolleger bidragit till att detta betänkande i dag är ett ambitiösare och bredare betänkande och med större krav på det efterföljande förfarandet. Vi hoppas att kommissionen och rådet tar dessa ansträngningar i beaktande.
Förslag läggs fram om nya gränsvärden, en ny organisation för förebyggande verksamhet, större ansträngningar från parterna, främst från arbetsgivarna, vilka man kräver skall införa mer utbildning, och att de inte flyr från sitt ansvar genom oklara anställningsförhållanden och entreprenörer. Det är nödvändigt att garantera att arbetslokaler där det finns risk för asbest skyddas ordentligt och att alla förebyggande åtgärder vidtas för att undvika sjukdomar (och det rör sig om allvarliga sjukdomar, i allmänhet cancerframkallande, med hög dödlighet) som det är viktigt att utplåna. För att utplåna dessa är det nödvändigt att även medlemsstaterna, de statliga myndigheterna hädanefter tar ansvar. När vissa arbeten ges lokala myndigheter, civilskydd och arbetsinspektionen för att påbörja rivnings- eller underhållsarbeten, kontrakt för och installation av en arbetsplats, bör dessa organ ta hänsyn till om man skall tillämpa medlemsstaternas lagstiftning och gemenskapsbestämmelserna i denna fråga.
Det är denna stränga utvärdering vi saknade för att kunna lägga fram ett lagstiftningsförslag som en gång för alla kunde få stopp på vissa kontroverser som handlar mer om installationsintressen än om det som borde vara vår inriktning, vilken bör respektera prioriteringen av människors integritet på arbetet och i samhället. Vi skulle därför vilja att kommissionen för detta parlament lägger fram epidemiologiska undersökningar som tydligt visar vilka konsekvenser varje asbestfiber har på arbetstagarnas hälsa och vilka riskgrupperna är, samt statistik som gör det möjligt att göra en säker analys och hindra att vissa av unionens länder, huvudsakligen sex stycken, har högre gränsvärden än vad som nu föreslås. Och med utvidgningen kommer det att vara skillnad mellan de förebyggande åtgärderna i olika länder i unionen.
Också åtgärder mot olyckor och sjukdomarna är en fråga vi skulle vilja att kommissionen analyserar. De skadestånd som betalats till offren, främst till dödsoffer, är lägre än skadestånd för trafikolyckor. Vi anser att detta är oacceptabelt. Och vi anser att kommissionen oberoende av om medlemsstaterna har ett tydligt ansvar eller ej, bör rikta in denna debatt på att företagen där arbetstagarna ådrar sig dessa sjukdomar, med uppsåt, skall straffas och ersättningarna som betalas måste enligt alla kriterier, vara acceptabla och socialt rättvisa.
Vi anser också att kommissionen skall använda denna serie paket som vid en lämplig tidpunkt lagts fram för parlamentet, för att se över rättsliga och konceptuella kriterier för arbetsmiljö och säkerhet. Det är påtagliga skillnader mellan den organisation som föreslås för detta direktiv och direktivet för arbetsplatser och annat, och vi hoppas därför att kommissionen stöder denna revision för att uppnå en bättre rättspraxis i denna fråga.
Herr talman! På 1960- och 1970-talen betraktades asbest som ett mirakelmedel för byggsektorn och industrin samt som vägunderlag. Nu har många av de som inandades asbestdamm avlidit till följd av detta. I en del länder har man fortsatt att använda detta relativt billiga material långt efter det att det blev känt hur asbest förstör människor.
Även om användningen av asbest upphör senast 2005, kommer vi att konfronteras med ett negativt arv under en lång tid framöver. Under de kommande trettio åren kommer en halv miljon människor att invalidiseras och dö i förtid enbart i Västeuropa, eftersom sjukdomen blir märkbar först många år efter det att någon smittats. Med rätta ställs det nu krav på ersättning för sveda och värk, skadestånd, sjukpension och efterlevandepension.
Asbest har används i byggnader, apparater och fordon på ett otal platser och detta måste nu avlägsnas på ett sakkunnigt vis. I de stater i Östeuropa som vill bli medlemmar i Europeiska unionen är problemet ännu allvarligare, delvis på grund av att man på landsbygden byggt många hus med tak och gavel helt i asbestplattor med ryskt ursprung.
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har i 15 kompletterande ändringsförslag framför allt fäst uppmärksamheten på de människor som aldrig själva har arbetat med asbest men som kan smittas, såsom familjemedlemmar, personer som bor i hus som innehåller asbest eller personer i närheten av asbestsanering. Vi måste utgå ifrån att varje byggnad från asbestperioden innehåller asbest såvida inte motsatsen har påvisats med hjälp av oberoende belägg.
De förslag som jag försvarar går vidare ut på att göra det obligatoriskt för alla medlemsstater och kandidatländer att använda sig av ett register, utföra en besiktning av alla rivningsföretag och införa en begränsning för transport med sanerade asbest till 500 kilometer. Dessutom uppmanas Europeiska kommissionen att innan slutet av 2003 inkomma med förslag om skadestånd till och skydd för de drabbade som exponerats för asbest utanför yrkesmässiga sammanhang, även i de fall där föroreningskällan är okänd eller det ansvariga företag inte längre existerar.
Herr talman, fru kommissionär, ledamöter! Jag vill tacka vår kollega Damiãos för hennes arbete om ett område som är särskilt känsligt när det gäller hälsan på arbetsplatsen. När man nu för tiden talar om förbättringar på arbetsplatsen, bättre arbetskvalitet och den kultur som gjorde stabilitet på arbetsmarknaden till en allmän princip i arbetsrätten tänker man mer på en stabil anställning än på det vi i dag kallar hälsa på arbetsplatsen, och tidigare säkerhet och hygien i arbetet och man glömmer en inneboende aspekt i arbetet. Arbete är en risk, nollrisken existerar inte och det som är värre är att risken ibland är gömd, den syns inte, den sårar inte våra sinnen och den blir svårare att förnimma.
Som jag ser det är detta situationen för de som arbetar med asbest, en agens det kan vara farligt att använda, som kan ge upphov till allvarliga sjukdomar som lung- och lungsäcksfibros eller peritonealt mesoteliom. Det är en agens som dessutom ger osäkerhet, frågor som hänger i luften som skall lösas. Hurdan är t.ex. effekten av inandning i små doser för cancerrisken, vilka är de minimigränser under vilka man med säkerhet inte får cancer, de cancerogena egenskaperna i olika typer av amfibol eller krysotil asbest? Lägg därtill de arbetsuppgifter som sker ofta där man använder eller använde asbest som utförs av små och medelstora företag med bristfälliga, inkompletta eller felaktigt använda personliga skyddsutrustningar. Uppgifter som underhåll, reparation, besiktning eller ombyggnad av byggnader, eller reparation eller skrotning av fartyg, bilar eller industriell utrustning.
En annan betydande osäkerhet, som inte är mindre, är sjukdomens inkubationstid och därmed fastställande av ansvar för denna, behov av tidiga eller periodiska läkarundersökningar av de arbetstagare som arbetar med asbestrisk, samt försiktighetsåtgärder - som sades här - för de som helt enkelt bor i området och indirekt kan drabbas. Jag vill också säga att vi inte alls håller med om föredragandens ståndpunkt att direktivet skall gå utöver skyddet för arbetstagarna - och det vill jag säga uttryckligen- för alla slag av arbetstagare som utsätts för risken att bli sjuka på grund av asbest och anledningen är att vi anser att det utgör en annan rättslig grund.
Vi delar inte heller uppfattningen att omvänd bevisbörda inte skall fastställas rakt av vid tvekan om vad som orsakat sjukdomen.
Det vi däremot är helt överens med er om, fru föredragande, är behovet av en kulturändringen när det gäller skyddet för risker i arbetet i allmänhet och för skyddet mot denna risk som orsakas av asbest i synnerhet.
Vi håller med om behovet att skapa medvetande hos alla -stater, företagare och arbetstagare- och möjligheten och nödvändigheten av mer utbildning och mer information. Fru kommissionär, denna kulturförändring måste naturligtvis ges fart och kraft av kommissionen och av rådet.
Vi håller också med om vikten av den sociala dialogen som instrument för att nå en effektiv politik för hälsa på arbetsplatsen och samarbete mellan förvaltningar, och kanske mindre tillit till en tredje, kallad staten. Jag är medveten om att staten redan har många uppgifter och att det viktiga här inte är att skapa en massa regler, förutom i de fall nya risker uppkommer. Det som görs utanför det lagstiftande området kommer att vara mycket viktigare och, fru kommissionär, jag tror att kommissionen har mycket att säga till om i denna fråga.
Herr talman! Vi vet alla att asbest är ett av de allra största hoten mot arbetstagarnas hälsa inom Europeiska unionen. Som även påtalats av en tidigare talare uppskattar man att upp emot en halv miljon dödsfall under de kommande 35 åren kommer att vara direkt kopplade till de allvarliga sjukdomar som asbest är orsak till. Jag anser att asbestens historia och den diskussion vi har haft om asbest visar hur oerhört viktigt det är att vi tar principen om försiktighet på allvar. Under flera år använde man asbest utan att oroa sig för möjliga skadeverkningar och därför kommer just asbestproblemet att förfölja oss i flera år framöver. Det förslag som kommissionen har lagt fram kommer att garantera ett bättre skydd för arbetstagare som riskerar att utsättas för asbest i sitt arbete, och det är på det stora hela ett riktigt bra förslag. I förslaget sänks gränsvärdet för hur många asbestpartiklar arbetstagarna får utsättas för. Men det är med tanke på hur farligt asbest är bra att föredraganden försöker få igenom en ytterligare sänkning av gränsvärdet. Det avgörande är att arbetsgivaren åläggs en plikt att tillhandahålla ett relevant utbildningsprogram för alla som riskerar att utsättas för asbest i sitt arbete. Arbetstagarna skall veta hur de skyddar både sig själv och andra. Enligt kommissionens förslag skall gemensamma riktlinjer upprättas för innehållet i utbildningsprogrammet, och dessa skall vara så exakta och så uttömmande som möjligt. Jag vill i dag gärna uppmana medlemsstaterna att gå ännu längre och upprätta verkliga formaliserade utbildningar för arbetet med asbest.
Nu till en anmärkning gällande förbudet mot asbest. I direktivet från 1999 förbjuds krysotil som är den sista typ av asbest som tillåtits användas. Det totala förbudet mot alla användning och marknadsföring av asbest skall ha genomförts i alla medlemsstater till januari 2005. Men efter vad jag erfar är det uppenbarligen osäkert om förbudet också gäller export av asbest till länder utanför Europeiska unionen. Om detta stämmer bör man ta sig an detta problem. Det skulle vara fullständigt orätt ur etisk synpunkt om Europeiska unionen exporterade asbest för användning i tredjeländer. Det skulle strida mot alla de principer vi normalt tar fasta på. Jag vet inte hur vi skall genomföra det rent juridiskt, utan tänker förhålla mig till frågan på ett politiskt plan, och skulle vilja utnyttja tillfället för att be kommissionsledamoten att i dag redogöra för hur kommissionen uppfattar detta problem. Är det osäkert om direktivet från 1999 förbjuder export till länder utanför Europeiska unionen? Det skulle vara intressant att få ett svar på denna fråga. Avslutningsvis skulle jag vilja tacka föredraganden som har utfört ett oerhört omfattande arbete för att färdigställa detta betänkande. Jag stöder betänkandet fullt ut.
Herr talman! Varje år dör 100 personer av asbestrelaterade sjukdomar i min valkrets i West Midlands. Enligt fackföreningarna dör 4 500 personer varje år i Förenade kungariket av dessa sjukdomar, och i undersökningar drar man slutsatsen, som Thorning-Schmidt sade, att mellan 250 000 och 500 000 personer kommer att dö i Västeuropa under de kommande 35 åren. Bevisen finns. Uppgifterna är tydliga, grundade på vetenskapliga undersökningar. Exponering för asbest kan fördärva och döda människor, och arbetstagare som exponeras för asbest måste skyddas.
Asbesttillverkning har förbjudits i nästan alla medlemsstater, men det finns fortfarande miljoner tom asbest kvar i europeiska byggnader, industrianläggningar, järnvägsvagnar som byggdes på 1950- och 1960-talen, etc. Jag håller med föredraganden att befintligheten av asbest i en byggnad måste förutsättas, om motsatsen inte har bevisats.
Arbetstagarna kommer att fortsätta exponeras i många år, genom att det sker rivnings- och underhållsarbeten. Detta är skälet till varför jag verkade för ännu strängare exponeringsnivåer i utskottet, genom att lägga fram ett ändringsförslag som utskottet kunde anta, som i praktiken skulle halvera den tillåtna exponeringstiden. I stället för en exponeringsgräns på åtta timmar, öppnade det upp möjligheten till en exponeringsgräns på fyra timmar. Det skulle också återspegla de rådande arbetsmönstren inom en industri, eftersom skiften är mycket färre än vad de är inom andra delar av industrin. En referensperiod på åtta timmar kommer att tillåta högre exponeringsnivåer under en kortare period, som t.ex. en eller två timmar, som jag inte anser är godtagbart. Jag vill att denna gräns tillämpas för alla arbetstagare som exponeras för asbest, med undantag för personer som arbetar i asbestcement. Jag tror fullt och fast att detta är ett separat fall.
Det är emellertid viktigt att vi inte har olika exponeringsgränser, som beror på typen av arbete, som i ändringsförslag 21, utan att detta hanteras genom förlikningsförfarandet. Jag uppmanar er att rösta för ändringsförslag 21 och för de sista sex orden i ändringsförslag 42. Jag har förstått att om ändringsförslag 21 godtas, så kan vi rösta för den sista meningen i ändringsförslag 42, i vilken man tar upp asbestcement, men vi måste få ett klargörande från talmannen i detta fall.
Jag uppmanar er att rösta för detta utmärkta betänkande. Det är ett exempel på ett EG-direktiv där övertygande vetenskapliga och medicinska bevis finns för att rädda liv i hela Europeiska unionen.
Fru kommissionär, herr talman, föredragande, kolleger! Först och främst vill jag tacka föredragandena, både fru Damião och herr Meijer, för att man har tillfört en viktig byggsten till byggandet en arbetsmiljölagstiftning på europeisk nivå. Jag menar att denna process kommer att fortsätta och måste fortsätta. Till detta återkommer jag senare. Vi känner alla alltför väl till att förebyggande åtgärder är absolut nödvändiga i den här typen av verksamhet. Jag har tidigare själv rotat i asbest i samband med att jag dragit och kopplat samman rör och ledningar. Så här i efterhand kan man konstatera att jag troligtvis fick i mig otroligt stora mängder fibrer, och jag vet inte hur det kommer att sluta, men i vilket fall som helst rörde det sig om gör-det-själv-arbete. Och det är just det som är problemet, för i nuläget kan vi konstatera att vi lägger fram förslag till beslut som omfattar arbetstagare, medan vi gör alldeles för lite i fråga om alla de andra faktorerna: underentreprenörer har redan nämnts, men även gör-det-själv-arbete och kringboende hör till denna grupp. Jag uppmanar egentligen även kommissionen att, eventuellt genom miljökommissionären, inkomma med kompletterande lagstiftning som vi skulle kunna använda oss av. Jag skall inte nämna alla andra element som kan visa hur viktigt detta är, bland annat de 500 000 personerna, eftersom de redan har nämnts av alla. För att återkomma till det som togs upp av Lynne för en stund sedan, nämligen frågan om asbestcement och sprutas best. Dessa frågor togs dessförinnan upp även av Smet. Jag konstaterar att det är fråga om bearbetning, om verksamhet som inbegriper asbest, sprutasbest eller asbestcement och hur mycket fibrer som frigörs per kubikcentimeter. Detta måste mätas och man kan inte undanta vissa ämnen från helheten.
Herr talman! Jag vill också gärna gratulera Damião till betänkandet. Jag tycker det är glädjande att kommissionen nu med sitt förslag skärper åtgärderna för att skydda arbetstagarna mot farorna med att utsättas för asbest, vilket är ett synnerligen farligt ämne. Jag kan därför också full ut stödja alla de ytterligare skärpningarna i ändringsförslagen. Som Thorning-Schmidt påtalade finns det fortfarande ett olöst problem när det gäller asbestlagstiftningen. Detta framhävdes på rådets (sysselsättnings- och socialministrarna) möte den 7 mars 2002. Det handlar om att det förbud som införs inom Europeiska unionen från och med 2005 inte gäller för produktion till tredjeländer. Jag vet att flera länder, bl.a. Danmark, Tyskland, Sverige och Finland, ville att ett sådant förbud skulle skrivas in i direktivet, men tyvärr var det bara en minoritet vid rådets (sysselsättnings- och socialministrarna) möte som anslöt sig till denna ståndpunkt. Jag vet också att kommissionen har närt en motvilja mot att skriva in ett direkt förbud i själva direktivet med motiveringen att det inte skulle följa det normala förfarandet och därför eventuellt kunna ge upphov till juridiska problem. Detta är i varje fall vad jag har hört. Om så är fallet vill jag å det starkaste uppmana kommissionen att finna en annan lösning, så att vi kan få ett förbud också mot produktion av asbest för försäljning i tredjeländer. När vi kräver att våra egna arbetstagare skall vidta särskilda förhållningsregler kan Europeiska unionen naturligtvis inte försvara export till tredjeländer som inte har samma resurser att vidta sådana förhållningsregler. Det är rent ut sagt omoraliskt och jag kan faktiskt inte förstå de medlemsstater som inte inser detta. Europeiska unionen bör naturligtvis stoppa denna produktion. Dessutom kommer de arbetstagare som är involverade i produktionen till tredjeländer att utsättas för asbest oavsett om produkten säljs inom eller utanför Europeiska unionen. Europeiska unionen är redan famös för sina ambivalenta bestämmelser när det gäller tredjeländer. En ändring av detta direktiv så att det också kommer att omfatta ett förbud mot framställning och export till tredjeländer skulle kunna utgöra en bra början till en förändring av detta förhållande.
Herr talman! Det är ett sedan länge erkänt faktum att asbest kan framkalla farliga sjukdomar, bland dem olika former av cancer. Ämnet är farligt inte bara för de arbetstagare som exponeras för det, utan även för folkhälsan i allmänhet. Kommissionens förslag som vi välkomnar och som syftar till att för tredje gången ändra detta direktiv, pekar på behovet att skärpa de befintliga föreskrifterna för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet, framför allt i sektorer där exponeringsrisken i dag är erkänt farligare. Det syftar också till att säkra en större klarhet i definitionen av olika typer av fibrer, för det råder fortfarande stor osäkerhet kring dem och riskerna vid lägsta exponeringsgräns.
Föredraganden Elisa Damião har intagit en balanserad hållning i en känslig och mycket teknisk fråga och jag gratulerar henne till detta. Vi vill framhålla förebyggande åtgärder och reducering till minsta möjliga exponering för arbetstagarna, särskilt när det gäller transport, underhåll, förbättringar eller rivning av byggnader. Men de åtgärder som tas upp angående gränsvärden för exponering är överdrivna när det gäller asbestcement, ämnen som innehåller endast 10 procent fibrer och som därmed utgör en mindre risk.
Yrkesutbildningen som arbetsgivareorganisationerna står för, genom en förbättring av finansieringsformer för de små och medelstora företagen och egenföretagare, är en annan åtgärd som föreslås och som vi välkomnar. Detsamma gäller bevarandet av sjukvårdsregister och -akter under en period av 40 år. Men ändringen av detta direktiv ger man inte bara ett bättre skydd och säkerhet åt arbetstagarna utan man undviker också onödiga villkor för arbetsgivarna.
Herr talman! Som föredraganden förklarade så väl diskuterar man inte hur farligt asbest är i detta direktiv, utan man utgår ifrån att det är farligt. Även om det fordras ytterligare vetenskapliga studier för att fullständigt undanröja de tvivel som kvarstår om vilka risker asbesten medför för människors hälsa är antalet offer för asbest i Europa så stort att flertalet stater har förbjudit handel med och användning av produkter som innehåller asbest. I dag är problemet också det att ta hänsyn till att riskerna med asbest förflyttar sig från en sektor till en annan: från de traditionella riskerna inom produktionen - som även om de är betydande är möjliga att hålla under kontroll - till riskerna inom de sektorer där asbest hanteras inom ramen för sanerings-, underhålls-, reparations- och rivningsarbeten. De sistnämnda riskerna är potentiellt höga och förutsägbara och de gör det oundgängligt att tillämpa försiktighetsprincipen när gränserna för exponeringen fastställs.
Dessutom handlar inte riskerna med asbestanvändning bara om de anställda som exponeras direkt, utan också om deras anhöriga och de boende omkring byggarbetsplatserna, om än i mindre utsträckning. Även om den italienska lagstiftningen lyckligtvis är mer långtgående än de regler som föreslås är det viktigt att stödja föredraganden i dag och bifalla betänkandet, eftersom vi utan tvetydigheter måste slå fast att det inte går att sänka säkerhetsnivån på arbetsplatserna. Vi får aldrig glömma att hög konkurrenskraft också grundar sig på hög social kvalitet och att kvalitet i arbetslivet är en viktig produktionsfaktor.
Bortsett från de allmänpolitiska synpunkter jag har framfört och som är oavvisliga för oss socialister vill jag avslutningsvis påminna om att internationaliseringen av de ekonomiska och sociala kostnaderna för fastställda eller ännu ej fastställda arbetsrelaterade sjukdomar och olyckor på arbetsplatserna borde få alla att förstå att de anställdas säkerhet och hälsa bortom alla tvivel inte bara är en rättighet utan också till fördel för företagen och ekonomin i stort.
(Applåder)
Herr talman! Det bör noteras att kommissionen inte har kunnat föreslå ett högsta gränsvärde för exponering för krysotil, huvudsakligen därför att det har varit omöjligt att bevisa att några dödsfall härrör från användningen av produkter som innehåller vit asbest. Ändå tror sig detta utskott veta bättre. Det anser att man bör tillämpa försiktighetsprincipen. Det är bara genom att inte godta någon som helst risk, som man kan skydda arbetstagarna.
För att demonstrera det absurda i denna hållning, bör man notera att en människa i genomsnitt andas in 20 000 fibrer av vit asbest varje dag; det finns upp till två miljoner fibrer i lungorna hos friska individer, och de kommer från naturliga källor. Även om exponering för stora mängder vit asbest på arbetsplatsen faktiskt kan innebära en viss risk, vilket också exponering för stora mängder damm gör, anser t.o.m. den försiktiga brittiska arbetarskyddsstyrelsen att risken från exponering för produkter som innehåller vit asbest är försumbar. Inkluderandet av vit asbest i detta direktiv, beräknas av ingen annan än vårt eget fackföreningsråd att kosta 80 miljarder pund sterling bara i Förenade kungariket, och upp till 500 miljarder pund sterling i hela Europa, utan att det kanske räddar ett enda liv. Parlamentet bör därför åtminstone tänka över frågan och återförvisa ärendet till det ansvariga utskottet, för en fullständig utvärdering av dess kostnader och konsekvenser.
Herr talman! För ett år sedan besökte jag en asbestfabrik i Polen. Där visste man under kommunistperioden att var fjärde anställd förr eller senare drabbades av lungcancer eller lungsäckscancer. Uppgifterna var dock hemligstämplade, och fabriken stängdes först efter det att kommunistsystemet kollapsat. Nu återstår ett gigantiskt saneringsarbete. Dessutom lever före detta anställda i oro för att i framtiden drabbas av cancersjukdom.
Det finns som jag ser det tre skönhetsfläckar i detta i övrigt utmärkta betänkande. För det första föreslås att nationella register upprättas över företag som är lämpliga när det gäller asbestsanering. Det är mycket bättre med kompetensbevis för saneringsföretag, som kan åberopas vid entreprenader. Register blir byråkratiska och svårhanterliga.
För det andra är det förvisso möjligt att kräva omvänd bevisbörda vid misstänkt asbestrelaterad sjukdom vid asbestos och mesoteliom, men däremot helt omöjligt när det gäller eventuell asbestrelation till bronkialcancer eller cancer i magsäckskanalen. Det går inte att kanske många år efter asbestexponering värdera asbest kontra rökning och andra faktorer som kan ha bidragit till sjukdomen. Däremot är sambandet med asbestos och mesoteliom mycket starkt.
För det tredje bävar jag som läkare inför att EU skall börja fastställa diagnoskriterier för sjukdomar. Vi har ett världsomspännande diagnossystem utarbetat av Världshälsoorganisationen, och utvärderingen av detta system borde då också Världshälsoorganisationen svara för. Om EU skall fastställa diagnoskriterier kliver vi in på sjukvårdsområdet, och då saknar EU helt enkelt beslutskompetens för lagstiftning.
Herr talman, fru kommissionär! Vi har när det gäller asbest, som är ett verkligt offentligt hälsoproblem, ståndpunkter som alla utgår från ett och samma konstaterande men som leder till olika slutsatser, nämligen: det handlar om en mycket stor risk som inte får underskattas, uppgifterna är inte tillräckligt talande, och man får framför allt inte riskera att ingripa genom att lägga en alltför stor börda på företagen.
Det är inte särskilt seriöst. De senaste slutsatserna, där den stora risken med exponeringen för asbest underskattas, måste självfallet tas i beaktande på samma sätt som de beståndsdelar som tagits upp när man tillämpar försiktighetsprincipen.
Gemenskapslagstiftningen hade till att börja med främjat detta skydd inom ramen för tillverkning och bearbetning av asbest. Lagstiftningen bar frukt men totalförbudet mot tillverkning måste fortfarande genomföras i vissa länder. I dag kräver frågan om underhåll och skötsel av asbest, som oväntat hittas i samband med vissa arbeten, en ny ram för ingripande och nya regler.
Denna ändring var nödvändig men ambitionerna i det sålunda ändrade direktivet är ännu inte riktigt i nivå med problemets allvar. Arbetet som utförts av Damião som strävade efter att verkligen förstärka arbetarskyddet är mycket anmärkningsvärt. Jag vill emellertid betona två punkter. För det första problemet med undantag: förslaget till direktiv motsvarar inte våra förväntningar på denna punkt och vi kommer därför att rösta för ändringsförslag 21 som förefaller oss vara ett minimum, för det andra ansvarsfrågan: såsom bevisas av de senaste besluten i franska domstolar de senaste dagarna måste textens formulering göra det möjligt att ta det allra största ansvar, eftersom begreppen ?ansvarig för projektet? eller ?lokalt ansvarig? inte är tillräckligt precisa för att vara totalt effektiva.
Jag skulle vilja avsluta genom att tydligt varna alla dem som inte skulle stödja samtliga minimiföreskrifter som föreslås här, och som alltså skulle ta på sig ansvaret för att utsätta ett stort antal arbetstagare i Europa för stora hälsorisker. Denna underskattning av riskerna med asbest och bristande tillämpning av försiktighetsprincipen, ett förvisso kostsamt förfarande, men mindre kostsamt än människolivet, skulle kunna medföra ett mycket tungt ansvar för arbetsgivarna.
Herr talman, kära kolleger! Ärade fru kommissionär! Tack så mycket, kära kollega Damião för detta mycket balanserade betänkande. Jag tror att det inte var särskilt lätt, med tanke på de många olika nationella bestämmelserna i EU, att utveckla ytterligare ett koncept för framtiden, vilket du med ditt betänkande, kära Elisa, ändå har åstadkommit. Just därför att asbest är ett av de farligaste arbetsmaterialen, är de skadligaste sorterna nu förbjudna i nästan alla länder i världen. Ändå måste vi ibland kämpa mot problem, ja också mot bagatellisering, i hela världen, exempelvis för närvarande inom WTO med Kanada.
Från och med år 2005 kommer det i Europa att finnas ett förbud mot användning och marknadsföring av alla asbestsorter. Ändå, fru kommissionär, anser vi att ert initiativ till en reform är nödvändigt, ty på vissa punkter borde denna reform genomförts för länge sedan.
Jag förstår därför inte heller PPE-gruppens och Pérez Álvarez ståndpunkt, som han just har framfört. Naturligtvis är det förnuftigt att förutom arbetstagarna även ta med besökare och boende i skyddet. Vi känner ju alla till skolor, sportanläggningar, ja rentav byggnader i Europeiska unionen, som har måst stängas på grund av asbestförorening och sedan har renoverats med stora insatser och kostnader.
Det som är nytt och viktigt är att förebygga, dvs. utbilda om asbestrisker och arbetsgivarens större ansvar - och inte enbart bland de stora utan också bland de små arbetsgivarna, inklusive underleverantörerna, naturligtvis med inkluderande av atypiska arbetsförhållanden. Även detta anser jag vara nödvändigt.
Europa bör vara en förebild när det gäller att utveckla och använda alternativa material. Det är framtiden, och inte export av asbest till resten av världen!
. (EN) Herr talman! Jag vill börja med att välkomna och tacka de Miguel, statssekreterare för Europafrågor i Spanien. Jag vill tacka honom för hans förståelse. Vår tid tog slut, men ibland är saker och ting väldigt komplicerade.
Jag vill gratulera Damião till hennes utmärkta betänkande om en så pass känslig och tekniskt komplicerad fråga som asbest.
I syfte att komplettera förbudet mot försäljning och användning av asbest och produkter som innehåller det, är det nödvändigt att ändra och modernisera bestämmelserna i det befintliga direktivet, för att på så sätt koncentrera de förebyggande åtgärderna på de arbetstagare som exponeras mest för asbest, dvs. de som utför reparationer och rivnings- och underhållsarbeten.
Jag vill gratulera kammaren till kvaliteten på dess ändringsförslag. Jag förstår i hög grad varför ni insisterar på behovet av att höja skyddsnivåerna, inte bara för arbetstagare, utan också för allmänheten och miljön. Detta är tyvärr inte möjligt med hänsyn till artikel 137 i fördraget, som är den rättsliga grunden för detta förslag.
Jag svarar på ledamöternas förslag genom mina kommentarer och min motivering för förkastande eller godkännande av ändringsförslagen.
Kommissionen kan fullständigt godta ändringsförslagen 1, 11, 17, 18, 19, 22, 31, 32, 34 och 39, eftersom de förbättrar textens kvalitet och/eller förtydligar dess innebörd. Även om jag instämmer i idéerna bakom ändringsförslagen 2, 4, 7, 8, 9, 12, 13 och 14, kan kommissionen inte godta dem av skäl som har att göra med rättslig enhetlighet och lagstiftningsteknik.
Kommissionen måste förkasta ändringsförslag 16 och andra delen av ändringsförslag 25, därför att man tydligt har angett arbetsgivarens ansvar i direktiv 89/391, och ytterligare ändringar skulle föra med sig en rättslig osäkerhet när det gäller ansvarsfördelningen.
När det gäller gränsvärdet, kan kommissionen inte godta ändringsförslagen 15, 21 och 42, eftersom dessa skulle införa två olika gränsvärden, vilket ger olika skyddsnivåer för arbetstagare som sysslar med olika verksamhet. Gränsvärdenas uttryck som en genomsnittshalt under fyra timmar i stället för åtta timmar, måste dessutom förkastas, därför att det skulle skapa förvirring vid jämförelse med samma värden i internationella standarder, då man använder en referensperiod på åtta timmar. Ändringsförslagen 5, 10, 27, 38 och 40 kan inte godtas av kommissionen, därför att artikel 137, som är rättslig grund för direktivet, inte tillåter ett erkännande av och ekonomisk ersättning för yrkessjukdomar och endast har att göra med skydd av arbetstagare. I vilket fall som helst, är ersättningen en subsidiaritetsfråga.
I enlighet med subsidiaritetsprincipen, kan kommissionen inte godta ändringsförslagen 30, 33, 35, 36 och 37. Ändringsförslag 29 kan inte godtas, eftersom direktiv 89/391 föreskriver en skyldighet för arbetsgivaren att tillhandahålla lämplig fortbildning för arbetstagarna, inte bara en skyldighet att göra fortbildning tillgänglig.
Ändringsförslag 41 kan inte stödjas av kommissionen, därför att det skulle föra med sig - då verksamheten omfattar sporadisk och lågintensiv exponering - en onödig, extra byråkratisk börda för företag och nationella förvaltningar, utan någon ytterligare nytta.
Till sist: Kommissionen anser att ändringsförslagen 3, 6, andra delen av ändringsförslag 23, ändringsförslagen 24, 26 och 28, redan finns innehållsmässigt i förslagets olika artiklar, och därför inte kan godtas.
Innan vi avslutar, finns det en verkligt politisk fråga: kommer direktivet i sin nuvarande lydelse att förhindra export till tredjeländer efter 2005? Svaret är, tyvärr, tydligt: nej, det kommer det inte att kunna göra. Detta är en av de viktigaste frågorna som kommissionen och rådet håller på att diskutera. Ett totalförbud skulle kunna vara en lösning, men då - och kommissionen har inga invändningar mot detta tillvägagångssätt - måste ni hålla med om att det är ett mycket komplicerat problem, därför att om vi genomför ett totalförbud måste vi inte bara ta hänsyn till problemen i samband med rivnings- och underhållsarbeten - och de arbetstagare som exponeras i samband med denna verksamhet - utan också det faktum att det finns en förteckning över olika produkter som innehåller mycket små mängder av asbest, som inte är farliga, och vi måste komma fram till hur vi kan lösa detta mycket komplicerade problem för den inre marknaden.
Det ställdes en fråga om undantag för asbestcement. Eftersom min kollega, som är expert på denna fråga, har berättat för mig att det finns verkliga problem med denna produkt, kan vi inte göra undantag för den. Den är åtminstone inte mindre farlig än de produkter som undantas.
Sammanfattningsvis, kan kommissionen fullständigt godta ändringsförslagen 1, 11, 17, 18, 19, 22, 31, 32, 34 och 39. Den kan delvis godta ändringsförslagen 20, 23 och 25. Den förkastar ändringsförslagen 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 12, 13, 14, 15, 16, 21, 24, 26, 27, 28, 29, 30, 33, 35, 36, 37, 38, 40, 41 och 42.
Det har varit en mycket intressant debatt, och jag har ingen anledning att hänvisa till direktivets innehåll, därför att alla håller med om att det är ett av de viktigaste direktiven som behandlar hälsa och säkerhet i vår lagstiftning.
(Applåder)
Tack så mycket, fru Diamantopoulou.
Vi vet att debatten dragit ut på tiden. Vi ber om ursäkt för det men sådana är parlamentsdebatter.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
De Rossa begär ordet för en ordningsfråga. Jag ber er att det verkligen är en ordningsfråga. Ordet är ert.
Herr talman! Ni kommer att förstå att det handlar om en mycket verklig ordningsfråga. Det har att göra med fråga 33, som - enligt information som jag fick i går - tagits bort från föredragningslistan för att i stället besvaras i dag av rådets ordförande. Jag protesterade mot detta tidigare i dag och Cox, Europaparlamentets talman, har skrivit till Pique I Camps och begärt att min fråga och nio andra återigen skall sättas upp på föredragningslistan. Det jag vill veta är om man har tagit hänsyn till denna begäran, innan jag fortsätter med mitt inlägg. Kan jag få fråga om så är fallet?
De Rossa och ledamöter! Med förbehåll för att jag informerar De Miguel, för rådet, måste jag säga er att det finns en åsiktsskillnad mellan parlamentet och rådet om vilken dag och tidpunkt frågor till rådet bör inkomma för att besvaras. Det finns en skillnad i uppfattning. Jag gör ingen bedömning, jag beskriver verkligheten. Parlamentet säger att fristen löper till den 26 kl. 13.00 och rådet säger att det är den 25 kl. 13.00.
Saken är den att det finns tio frågor i slutet av de frågor som vi kommer att ställa till rådet De skulle inte i något fall få ett muntligt svar eftersom de ligger i slutet. Antingen beslutar därför rådet att besvara dem skriftligt - med beaktande av brevet från vår talman -, som de även i annat fall skulle besvarats, eller så kommer de att innefattas vid nästa sammanträde, vilket är den sämsta lösningen ur parlamentets synvinkel. Jag hoppas att det nås en överenskommelse mellan rådet och parlamentet och att dessa frågor besvaras. Vi skall vara optimister för en gångs skull.
Om de Miguel vill förtydliga något har ni ordet.
. (ES) En korrekt tillämpad frågestund till rådet har sin grund i en fullständig förståelse mellan våra respektive institutioner och respekt för de överenskommelser vi har i denna fråga.
När det gäller just den här frågan om tidsfrister för inlämnande av frågor - och som ni sade har vi olika uppfattningar - är den tid rådet har till sitt förfogande alltid mycket begränsad, även om det är ett nödvändigt minimum, för att börja förbereda svaren och för att dessutom hinna få medlemsstaternas godkännande. Jag kan inte svara något i detta parlament utan att rådet har godkänt det.
Vid detta tillfälle har den normala arbetsperioden dessutom avbrutits av påsken då alla institutioner stängde dörrarna under flera dagar. Rådet skulle önska att det alltid skulle gå att undvika situationer som den vi i dag diskuterar. Därför skulle jag vilja att vi kommer överens i de två institutionerna för att framtiden göra det möjligt att undvika sådana problem, särskilt när det kommer semestertider emellan.
Uppriktigt sagt skulle jag inte, vid en tidpunkt då detta ordförandeskap gör ett aldrig skådat arbete -jag upprepar aldrig skådat- för att nå interinstitutionell förståelse, att vi gör ett kyrkvalv av detta, som vi säger i Spanien. Låt oss inte göra det till en tvist eftersom det faktiskt inte funnits tillräckligt med tid. Och det har inte bara fattats tid för att svara på dem utan särskilt för att få dem godkända av rådet och rådets delegationer.
Jag föreslår att vi får lämna dessa svar skriftligt. Frågorna skulle ändå ha besvarats skriftligen. Klockan är snart 18.00 och vi har ändå börjat en halvtimme senare, så vi kommer inte ens att hinna besvara de redan godkända frågorna och ännu mindre de tio extrafrågorna.
Jag vill dock inte låta bli att uppmärksamma, eftersom jag också tycker att det är viktigt att nämna det, att den fråga De Rossa just nämner handlar om Palestina och, herr talman, jag skulle vilja påminna er om att det hölls en mycket viktig debatt om Mellanöstern under eftermiddagen i går. Inget hade hindrat De Rossa att delta och formulerat frågan i går om Palestina. Vi hade gärna svarat på den, såväl den höga representanten som jag eftersom vi var här från rådet.
Alla skall få tala, men jag kommer att be er, ... sätt er De Rossa, lugna ner er och sätt er.
Jag ber er att inte hindra de ledamöter som vill ställa frågor att göra det eftersom vi har en timme kvar och vi skall inte använda den till en allmän debatt om relationen mellan parlamentet och rådet när det gäller frågor.
Ni kommer att få ordet för att så fort som möjligt ge er synpunkt.
Även om vi haft en och en halv timme till förfogande skulle vi ändå inte kunnat svara på de 30 första frågorna, enligt den erfarenhet jag har från dessa år, så de skulle ändå ha besvarats skriftligen. Om de besvaras skriftligt är frågan löst och om inte kommer parlamentet att vidta alla åtgärder för att de skall besvaras muntligt under nästa sammanträde. Men jag har tilltro till den interinstitutionella dialogen och tidigare nådda överenskommelser.
Jag tänker inte lägga mig i det de Miguel sade eftersom jag inte vill ha debatt.
De Rossa, har ni något att tillägga som är en ordningsfråga? När det gäller Palestina vill jag säga att vanligtvis när det hålls en allmän debatt om en fråga under samma sammanträde tar man bort de frågor från frågestunden som handlar om samma tema, men det beslutet tar talmannen med sitt sekretariat. I detta fall har talmannen behållit dessa frågor. Det är hans befogenhet och jag, som talman vid sammanträdet, godtar det. Ni har ordet De Rossa.
Herr talman! Det handlar om en ordningsfråga. Jag kan försäkra er att jag är mycket lugn, men jag är inte mindre arg för det. Jag tackar ministern för att han åtar sig att besvara frågorna skriftligt. Jag antar att detta innebär att han kommer att svara på det vanliga sättet och inom den vanliga tidsperioden.
Jag bör påpeka för honom att det tyvärr inte är jag som styr över frågan om huruvida jag får möjligheten att ställa en fråga till honom, eller till någon annan minister i kammaren, under debatterna - det är gruppen som beslutar om vem som får tala. Om jag hade fått möjlighet att ställa frågorna i går, så hade jag gjort det. Skälet till att jag tar upp saken här, genom att ställa en fråga, beror på att min fråga inte behandlades i samband med ert uttalande i går.
När Crowley formulerar sin fråga kan ni ställa en kompletterande fråga.
Crowley har ordet för en ordningsfråga.
Herr talman! Det rör egentligen inte min egen fråga, utan jag gör det på Gallaghers vägnar, och hans fråga är nummer 10. Han var tvungen att lämna kammaren tidigare i dag, och han glömde att underteckna en skrivelse genom vilken han bad mig att ta hans fråga på hans vägnar. Han ringde mig innan jag kom till kammaren och frågade om jag möjligen kunde göra det; frågan får avgöras av er.
Det finns inga föregångare till att man kan göra så utan att få ett brev från berörd ledamot. Därför faller frågan, jag beklagar. Eftersom den däremot innefattas i ett gemensamt svar kommer ni att ha möjlighet att ställa en kompletterande fråga om ni vill.
Och nu börjar vi använda den tid som är kvar av frågestunden eftersom rådets tjänstgörande ordförande måste lämna oss klockan 19.00 enligt hans program.
Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B5-0014/2002).
Vi skall nu behandla en rad frågor till rådet.
Fråga nr 1 från Bernd Posselt (H-0166/02):
Angående: Äktenskap som begrepp inom Europeiska unionen
I samband med att det i det polska parlamentet lades fram ett lagförslag om andra typer av partnerskap än äktenskap förklarade ledamoten Joanna Sosnowska, som tillhör regeringspartiet SLD, att man genom detta förslag beaktat den standard som råder inom Europeiska unionen. Finns det någon EU-standard på detta område, eller är det inte så att denna fråga - inbegripet definitionerna av begreppen äktenskap och familj - i enlighet med subsidiaritetsprincipen snarare omfattas av de enskilda medlemsstaternas lagstiftning?
Det handlar om ett förslag som har lagts fram i det polska parlamentet, även om de i den spanska översättningen står att det är en polsk stad.
Herr de Miguel har ordet.
. (ES) Jag vill bekräfta till herr Posselt att det inte finns någon gemenskapsdefinition för partnerskap, att det är i de nationella lagstiftningarna som rätten att gifta sig och bilda familj garanteras och där utövandet av dessa rättigheter regleras. Det finns alltså ingen gemenskapsdefinition för partnerskap.
Herr talman! Jag tackar för detta klargörande och vill verkligen be er att än en gång försäkra att rådet kommer att förklara för medlemsstaterna att man inte kan godta att vissa ideologiska grupper försöker sälja saker till medlemsstaterna som acquis communautaire, vilka inte hör dit. I medlemsstaterna uppstår allt starkare det intrycket att man skulle sätta upp föreskrifter för kandidatländerna i fråga om familj, aborter och bioetik, och påstå att de hör till acquis communautaire.
Jag vill be er att entydigt bekräfta för alla kandidatländer att dessa ämnesområden inte hör till EG:s regelverk.
. (ES) Detta tillfälle är lika passande som något annat för att upprepa något som rådet, och naturligtvis det spanska ordförandeskapet, har upprepat till leda: de fördrag som utgör unionens grundval är de fördrag där befogenheter ges. Gemenskapens enda regelverk är primärrätten, som har överenskommits i fördragen och den rätt som härrör från och grundas på primärrätten. Som en av Spaniens gamla kungar, Fernando de Aragón, sade: ?det som inte är skrivet existerar inte här i världen?. På samma sätt existerar inte det som inte finns i primärrätten eller i den rätt som härrör från den i unionen.
Fråga nr 2 från Camilo Nogueira Román (H-0170/02):
Angående: De stora staternas makt i den framtida Europeiska unionen, Blair-Schröders dokument
Hur ser rådet på det dokument som den brittiska premiärministern Blair och den tyska förbundskanslern Schröder har lagt fram, om staternas, framför allt de stora staternas, makt i den framtida Europeiska unionen?
. (ES) Herr talman! Det gemensamma meddelande som premiärminister Blair och förbundskansler Schröder har lagt fram handlar om en samling åtgärder. I denna handling tolkas de åtgärder som syftar till att garantera ett optimalt resultat i rådens arbete, inte bara Europeiska rådets, utan även de råd som härrör från Europeiska rådet och övriga råd, särskilt rådet (allmänna frågor).
De förslag som läggs fram, vars genomförande inte skulle kräva ändringar av fördragen och som i stor utsträckning sammanfaller med de förslag som den höge representanten, rådets generalsekreterare, lade fram vid Europeiska rådet i Barcelona utgör ett bidrag till den pågående debatten om förbättring av rådets arbete inför utvidgningen.
Den ärade ledamoten vet säkert att man vid Europeiska rådet i Sevilla kommer att uttala sig om en rad förslag som den höge representanten, rådets generalsekreterare, lade fram inför Europeiska rådet i Barcelona, just i syfte att förbättra Europeiska rådets och de sektorsövergripande rådens arbete och göra det mer effektivt. Följaktligen är dokumentet från Schröder-Blair helt enkelt ytterligare ett bidrag tillsammans med förslag som inkommit från andra, som till exempel den svenske statsministern Persson, till den debatt som redan har inletts och som vi avser att slutföra vid Europeiska rådet i Sevilla genom att försöka införa ändringar som naturligtvis inte under några omständigheter får påverka fördragen, eftersom denna befogenhet endast tillkommer konventet och den följande regeringskonferensen.
Herr talman, herr rådsordförande! Jag ser att ni inte tänker ge mig ett konkret svar på en fråga som har varit under diskussion inför allmänheten under många veckor, och fått ett politiskt utrymme som just nu hör till konventet, en institution som kommer att ta upp denna och andra grundläggande aspekter i unionens framtida konstitution. Jag frågar, herr rådsordförande, om de frågor som kommer att tas upp av Europeiska rådet kommer att översändas till detta historiska ögonblick till just den behöriga institutionen, nämligen konventionen som leds av Giscard d'Estaing?
Det är allvarligt att det spanska ordförandeskapet, som tyvärr ännu inte sagt någonting om unionens framtida politik, fortsätter att ställa sig utanför en debatt som påverkar en fråga som dessutom svårligen kan få en demokratisk respektfull lösning på den nationella och europeiska mångfalden annat än genom en unionsregering och ett Europaparlament med fullständig lagstiftningsbefogenhet.
. (ES) Jag upprepar vad jag redan har sagt: för det första har rådet självbestämmanderätt när det gäller att förse sig med metoder för att nå ökad öppenhet, effektivitet och ordning i sina överläggningar, under förutsättning att man inte rör bestämmelserna i fördraget. Följaktligen kan ingen förhindra att rådet antar ett internt regelverk, under förutsättning att fördragens bestämmelser respekteras.
Om Europeiska rådet till slut anser att det kommer att bli nödvändigt att ändra några av bestämmelserna i fördragen, sade jag även att dessa omedelbart kommer att vidarebefordras till konventet för att man där skall kunna förbereda dem inför regeringskonferensen.
Herr Nogueira, vill upprepa det inte finns någon som försvarar bevarandet av den institutionella jämvikten i den berömda institutionella triangeln rådet - parlamentet - kommissionen så kraftfullt som det spanska ordförandeskapet gör. Därför kan ni vara säker på att ordförandeskapet aldrig kommer att försöka rubba denna jämvikt och rådet kommer inte heller att vidta några åtgärder som påverkar primärrätten under det spanska ordförandeskapet, eftersom detta enbart är regeringskonferensens befogenhet.
Herr talman! Europa innebär ju enhet i mångfalden, och därför vill jag ställa följande fråga. Hur tror ni att vetorätten kommer att utveckla sig? Det är ju ändå ett mycket viktigt och stort område för de mindre staterna. Tror ni, även med tanke på konventet, att rådet i framtiden absolut kommer att tvingas behålla vetorätten på vissa områden?
. (ES) Detta är en fråga för regeringskonferensen och jag hoppas att man tar upp den i konventet som ett led i förberedelserna inför regeringskonferensen. Låt mig dock säga att ni talar om vetorätt och jag talar om enhälliga beslut. Jag vill även erinra er om att beslut kan fattas antingen med enkel eller kvalificerad majoritet eller enhälligt i de mest demokratiska samhällen och det faktum att beslut måste fattas enhälligt i rådet innebär inte att rådet utövar vetorätt, det innebär helt enkelt att man måste anstränga sig ytterligare för att alla skall vara eniga. Dessutom håller ni säkert med mig om att det fortfarande finns frågor som ingår i gemenskapens beslutsfattande som, på grund av att de är politiskt känsliga, kräver att rådet gör en ansträngning - alla ansträngningar som krävs - för att förena alla viljor. Detta är den positiva förklaring jag ger med tanke på att det ännu bara finns enhällighet i mycket få aspekter av unionens beslutsfattande. Så kommer det att fortsätta vara, under förutsättning att det är politiskt nödvändigt för att bevara jämvikten, som jag tror är starkt närvarande i alla länder som ingår i unionen.
För det första vill jag säga rådets tjänstgörande ordförande att kung Fernando de Aragón inte var en spansk kung, eftersom Spanien inte fanns då, han var kung för Aragón.
För det andra vill jag säga honom att Irlands nej till ratificeringen av Nicefördraget och det motstånd Danmark visat i det förflutna är ett bevis på den rädsla de små medlemsstaterna känner inför de stora staterna - superstaterna - som kan tvinga på de små staterna sina kriterier och intressen.
När det gäller den rädsla som de små staterna känner, vill jag därför fråga er om det inte skulle vara en bättre lösning att bevilja Europaparlamentet fullständiga lagstiftande befogenheter i alla frågor - utan undantag - inom gemenskapen och Europeiska unionen samt även kräva att regeringarna för de historiska nationerna, de federala staterna och de konstitutionella regionerna är närvarande vid ministerråden, vilket skulle leda till en mer balanserad ståndpunkt i rådets beslut. På så vis skulle rådets beslut inte bli så centraliserade, utan mer balanserade och välfördelade ur territoriell synpunkt.
. (ES) Jag hade absolut inte för avsikt att trötta ut parlamentet med historielektioner och jag ville framför allt inte imponera på Ortuondo Larrea med någon hänvisning som fick honom att tro att det rörde sig om en genomgång av Spaniens historia, även om det inte förvånar mig att han inte känner till den, han har inget intresse av att göra det.
När det gäller hans andra fråga är den en fråga för konventet och regeringskonferensen och det är inte det som parlamentets debatt handlar om för tillfället. Rådet kan inte besvara den frågan.
Jag ville bara tillbakavisa den förutfattade mening som de Miguel gav uttryck för när han sade att jag inte är intresserad av att känna till Spaniens historia. Den intresserar mig och jag känner till den. Jag kommer inte att bedöma om jag känner till den mindre, lika mycket eller mer än de Miguel.
Jag ber ledamöterna och alla institutioner att koncentrera sig på de frågor debatten handlar om. Jag kommer att agera som en finsk talman, som inte känner till något om mitt lands historia och kommer inte att göra något inlägg.
Fråga nr 3 från Brian Crowley (H-0172/02):
Angående: Fred i Mellanöstern
Kan rådet beskriva vilka initiativ det har tagit under de senaste veckorna i syfte att återetablera kontakter med Yassir Arafat mot bakgrund av det fortsatta och växande våldet i Mellanöstern? Kan det vidare redogöra för vilket inflytande rådet kan ha eller avser utnyttja i sina relationer med Israel i syfte att få stopp på det ökande och oroväckande antalet dödsfall i regionen?
. (ES) Jag förstår att frågan står fast, trots att vi hade en debatt på över två timmar i går om den här frågan. Jag har därför ingenting emot att svara att Europeiska rådet i sin förklaring av den 16 mars tydligt gav uttryck för att blodspillan bör upphöra, att det inte finns någon politisk lösning på konflikten i Mellanöstern och att fred och säkerhet endast kan uppnås genom förhandlingar.
Rådet har ständig kontakt med parterna och andra viktiga aktörer, särskilt genom den höge representanten för utrikespolitik, som redan har besökt regionen tre gånger i år. Jag påminner om att rådets ordförande har besökt regionen två gånger. Europeiska unionens särskilda sändebud för fredsprocessen i Mellanöstern, Moratinos, fortsätter sina ansträngningar på området.
Rådet har fört ett nära samarbete med andra samtalspartner, som Förenta staterna, Ryssland och Förenta nationerna och ett exempel på detta är det toppmöte som äger rum i Madrid i dag mellan de fyra aktörer jag nämnde - Förenta staterna, Ryssland, Förenta nationerna och Europeiska unionens ordförandeskap - och rådet har även varit i kontakt med länderna i regionen. Dessutom har rådet förklarat att det stöder det initiativ som Saudiarabiens tronföljare prins Abdullah nyligen lagt fram. Rådet välkomnar det faktum att detta initiativ stöddes vid Arabförbundets toppmöte i Beirut, där även rådets tjänstgörande ordförande deltog - vilket förresten är något helt nytt - eftersom det aldrig tidigare har förekommit att en ordförande för unionens ordförandeskap inbjudits att delta i ett av Arabförbundets ministermöten.
Jag anser följaktligen att Europeiska unionen har lagt alla förutsättningar på bordet, vilket framgick klart under gårdagens debatt. Kontakterna fortsätter och att vi hoppas att dagens möte kan leda till beslut som gör det möjligt att nå ett omedelbart eldupphör och att man även omgående kan inleda fredssamtal för att återupprätta ordningen mellan Palestina och Israel.
Jag vill tacka rådets ordförande för hans svar. Jag vet att det är svårt att återkomma till denna fråga gång på gång. Ni kan emellertid se att min fråga ingavs i slutet av februari. I likhet med min kollega De Rossa, hade jag inte fått tid att tala i kammaren i går.
Man kommer till en punkt i en förhandling när man måste sluta att behandla motparten med silkesvantar, när man måste vidta åtgärder. Europeiska unionens delegation fick en spark i ansiktet av israelerna, när den inte fick tillåtelse att träffa de nödvändiga parterna för att försöka inleda en dialog och förändra läget. Vi måste vara mer högröstade i samband med vårt stöd för det palestinska folkets rätt att få en egen stat, samtidigt som det garanterar Israels rätt till säkerhet. Ingen av oss kan stödja eller tolerera självmordsbombningarna som har skett under de senaste veckorna. Men det skulle ändå vara fel om vi inte kraftfullt fördömde de motåtgärder som de israeliska styrkorna har vidtagit. Innan dess båda sidor kan sammanföras för att komma fram till en lösning, finns det ingen fred i sikte. Fred kan bara byggas på parternas lika aktning för varandra, och då man tar hänsyn till den territoriella okränkbarheten och respektive grupps rättigheter.
Jag uppmanar rådets ordförande att utnyttja de uppenbarligen goda krafterna inom det spanska ordförandeskapet, för att få till stånd en lösning.
. (ES) Herr talman! Jag vill tacka herr Crowley för hans kommentarer, jag håller med honom. Eftersom vi hade en djupgående debatt om den här frågan nu på morgonen och parlamentet stöder en djärv förklaring om Mellanösternfrågan, hänvisar jag till de slutsatser som vi gemensamt kom fram till under gårdagens debatt, vilka återspeglas mycket väl i den resolution som plenum antog under morgonen.
Herr talman! Min fråga har att göra med om ordförandeskapet har frågan om upphävande av associeringsavtalet med Israel på sin dagordning. Det finns mycket tydliga bestämmelser om de mänskliga rättigheterna i associeringsavtalet. Det finns mycket starka indikationer på att man använder tortyr mot palestinierna - de israeliska människorättsorganisationerna rapporterar detta.
Om detta är sant, är det en överträdelse av associeringsavtalet. Får jag fråga rådets ordförande om han avser att placera detta på dagordningen och klargöra för den israeliska regeringen att associeringsavtalet kan upphävas, och att ännu kraftfullare åtgärder, som t.ex. ett handelsembargo, kan vidtas, om denna form av verksamhet inte upphör.
. (ES) Herr talman! Jag vill erinra den aktningsvärde ledamoten om att jag just i går, på samma plats och under sammanfattningen av debatten å ordförandeskapets vägnar förklarade att det har för avsikt att sammankalla ett associeringsråd mellan Europeiska unionen och Israel.
När det gäller de åtgärder som eventuellt kan vidtas beroende på om vi anser att det är lämpligt att tillämpa eller upphäva någon del av konventionen eller inte, vill jag även erinra er om att dessa beslut fattas enhälligt av rådet och att det följaktligen kommer att vara rådet som i sin vishet beslutar om de åtgärder som ni avser skall vidtas eller ej.
För närvarande kan jag endast säga er detsamma jag sade i går: ordförandeskapet arbetar aktivt för att sammankalla ett associeringsråd och detta kan, om omständigheterna tillåter det, till och med samlas med anledning av det kommande rådet (allmänna frågor) som kommer att hållas i Luxemburg den 15-16 april. Om detta inte går att genomföra av procedurmässiga skäl, kommer vi dock att försöka sammankalla det så snart som möjligt. Jag upprepar dock: det är en sak att samla associeringsrådet och en annan att vidta åtgärder som måste antas enhälligt.
Det gläder mig att åter lyssna till herr de Miguel. Jag lyssnade till er i går och det stämmer att ni själv meddelade att ordförandeskapet har för avsikt att sammankalla rådet och i dag påminner ni oss om det faktum att ett beslut om att se över avtalet med Israel måste antas enhälligt.
Jag vill fråga den tjänstgörande rådsordföranden: vilken ståndpunkt vidhåller det spanska ordförandeskapet i den här frågan?
. (ES) Jag kan säga er att ordförandeskapet inte kan vidhålla någon ståndpunkt av respekt för rådet, även om jag tror att fru Rosa Díez mycket väl känner till den spanska regeringens ståndpunkt i den här frågan. Därför hoppas jag att ni ursäktar mig för att jag inte kan svara offentligt på er fråga, eftersom detta inte skulle vara i linje med den neutrala hållning som ordförandeskapet måste inta.
Fråga nr 4 från Marie Anne Isler Béguin (H-0174/02):
Angående: Gemenskapens program för miljöundervisning i skolorna
Vårens toppmöten har som målsättning att utvärdera integreringen av en hållbar utveckling i gemenskapens politik.
Ni meddelade att utbildningsfrågor skulle få en central roll bland de prioriterade frågorna under ordförandeskapet i Europeiska rådet.
Frågan om miljöundervisning saknades bland prioriteringarna i ?Programmet för det spanska ordförandeskapet: mer Europa?. Hur tänker ni integrera denna fråga i era förslag?
. (ES) Herr talman! Jag vill svara fru Isler Béguin att det till dags dato inte har inkommit något förslag om miljöundervisning till rådet, vilket er fråga handlar om. Jag vill även erinra om att utbildningsfrågorna inte är gemenskapens befogenhet, utan medlemsstaternas exklusiva befogenhet och att det gläder mig mycket (även om jag inte känner till frågan i detalj, men dock tillräckligt för att kunna säga detta) att miljöfrågorna redan har inbegripits i grundskole- och gymnasieundervisningen i medlemsstaterna och naturligtvis även i universitetsundervisningen. Men, som sagt, denna befogenhet tillkommer medlemsstaterna och inte gemenskapen. Den enda institution som har initiativrätt för att lägga fram förslag är kommissionen och eftersom kommissionen inte har någon rättslig grund för att lägga fram förslag, har den inte gjort det.
Herr talman! Jag väntade mig nästan att ni skulle svara så eftersom vi mycket väl vet att utbildningen hör till medlemsstaternas befogenheter. Men att jag ställde denna fråga beror just på att det verkligen är brådskande. Ni vet alla att man överallt bara talar om hållbar utveckling, en utveckling som är möjlig att stödja, utan att exakt veta vad dessa termer innehåller.
Just därför måste vi agera och jag tror att det skulle vara intressant om det inom rådet och på unionsnivå tas ett initiativ så att man kan planera för att varje elev, kanske varje högstadieelev, inom Europeiska unionen kan få en kurs om ?hållbar utveckling och miljö?. Även om det inte faller under medlemsstaternas befogenhet tror jag att det förekommit andra krav när det gäller Europeiska unionens historia. Jag tror att det brådskar, eftersom man i trettio år har talat om miljö och miljöutbildning, och när allt kommer omkring är det fortfarande ett avsnitt som antingen hör till medlemsstaterna eller består av frivilligt arbete. Jag tror att det är på tiden, och det brådskar, att inrätta bestämmelser och genomföra konkreta initiativ.
. (ES) Jag behöver inte vara övertygad om behovet av att införa en allmängiltig faktor i utbildningsfrågorna på europeisk nivå, såväl när det gäller historia som miljö, men jag kan endast ge er samma svar som jag gav nyss: inom unionen beviljas befogenheter endast genom fördragen och sekundärrätten. Denna gemenskapsbefogenhet erkänns därmed inte i primärrätten. Ni vet redan att möjligheten att ändra artiklarna i fördraget har lagts fram under tidigare regeringskonferenser och att detta förslag förkastades av flera länder som jag inte kommer att namnge, ni vet dock vilka det är.
Jag kan följaktligen endast säga er att det enda instrumentet på europeisk nivå för att väcka medlemsstaternas medvetande om den här frågan är parlamentet och därför uppmuntrar jag er till att försöka se till att en motion eller en resolution utarbetas av parlamentet, där den här frågan läggs på bordet för att fästa medlemsstaternas regeringars uppmärksamhet på den här frågan. Eftersom vi inte kan föra en gemensam politik och kommissionen alltså inte kan lägga fram förslag, är den enda lösningen att förslagen kommer från unionens politiska organ, det vill säga Europaparlamentet.
Fråga nr 5 från Francisca Sauquillo Pérez del Arco (H-0179/02):
Angående: Ratificering av Cotonouavtalet
Enligt information som rådet själv skickat ut hade den 6 mars 2002 enbart fyra av medlemsstaterna i Europeiska unionen (Danmark, Finland, Förenade kungariket och Sverige) ratificerat Cotonouavtalet, vilket undertecknades den 23 juni 2000. För närvarande är det bara Belgien och Italien som inlett ratificeringsförfaranden enligt sina respektive lagstiftningar. Europaparlamentet gav sitt samtycke och fullbordade därmed ratificeringen för Europeiska gemenskapernas del den 16 januari 2001.
Hur ser rådets ordförandeskap på den fortsatta ratificeringen av Cotonouavtalet nu när det snart gått två år sedan undertecknandet?
Vilka åtgärder har ordförandeskapet vidtagit eller kommer det att vidta för att verka för att de medlemsstater som ännu inte ratificerat avtalet, kommer att inleda ratificeringsförfarandet?
Tror inte rådet att det skulle vara nödvändigt att genomföra en kampanj på europeisk nivå så att medborgare och organisationer får kännedom om detta avtal som utgör ram för associeringsförbindelserna mellan Europeiska unionen och 77 utvecklingsländer?
. (ES) Jag kan tyvärr bekräfta att det, trots att det nu har gått lång tid sedan Cotonouavtalet undertecknades, hittills endast är fyra medlemsstater som har ratificerat avtalet. Dessa är i kronologisk ordning Danmark, Förenade kungariket, Sverige och Finland.
Rådet vill dock korrigera uttalandet att endast två medlemsstater har inlett ratificeringsförfaranden. Det är felaktigt: förfaranden har nu inletts i samtliga medlemsstater, utan undantag, och kommer till och med inom kort att slutföras i till exempel Spanien. Det handlar snarare om dagar än veckor.
Ratificeringsförfarandena fortsätter i normal takt och även om processen blir långvarig är det realistiskt att förvänta sig att alla medlemsstater kommer att ha ratificerat Cotonouavtalet innan årsslutet 2002, med undantag för oförutsedda händelser.
Jag vill säga att rådets ordförandeskap - som redan är medvetet om den här situationen - har inlett kontakter med alla unionens medlemsstater för att uppmana dem att tidigarelägga och påskynda ratificeringsförfarandena och inget skulle glädja oss mer än att kunna säga att Cotonouavtalet kommer att vara ratificerat när vårt ordförandeskap tar slut, med tanke på att avtalet kommer att träda i kraft den första dagen i den andra månaden efter det datum då alla unionens medlemsstater och två tredjedelar av AVS-länderna, det vill säga 51 länder samt gemenskapen - har deponerat sina ratificeringsinstrument. I dagsläget har 42 AVS-länder deponerat sina ratificeringsinstrument.
Jag vill utnyttja det här tillfället för att återigen understryka att ordförandeskapet erinrar alla avtalsslutande parter i Cotonouavtalet om att det är brådskande att fullständigt genomföra avtalet, som är en grundläggande faktor inom unionens externa samarbets- och utvecklingspolitik. Detta gjorde jag när jag när jag företrädde rådets ordförandeskap vid den gemensamma parlamentariska församlingens sammanträde som ägde rum i Kapstaden den 18-21 mars i år. Naturligtvis kommer detta att vara en prioriterad fråga vid det ministermöte mellan AVS-Europeiska unionen som kommer att äga rum under det spanska ordförandeskapet i Punta Cana (Dominikanska republiken) den 28 juni.
Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande! Med anledning av vad ni sagt i dag och eftersom ni sade detsamma i Capetown hoppas jag att Spanien ratificerar Cotonouavtalet inom kort. Hur som helst och med hänsyn till hur betydelsefulla dessa associeringsförbindelser mellan AVS-länderna och Europeiska unionen är och eftersom det nu har gått två år sedan Cotonouavtalet ratificerades, skulle jag vilja veta om rådet överväger att organisera en informationskampanj för den europeiska allmänna opinionen, vilken praktiskt taget inte har en aning om vad Cotonouavtalet är för något, förutom vad de medlemsstater som har ratificerat avtalet gör för närvarande - som endast är fyra till antalet som den tjänstgörande rådsordföranden mycket riktigt har påpekat. Man kan inte säga detsamma om AVS-länderna, eftersom 44 av dessa mycket riktigt har ratificerat avtalet. Har rådet för avsikt att utnyttja detta ordförandeskap och den nuvarande situationen i AVS-länderna för att genomföra en sådan informationskampanj?
. (ES) Ni har helt rätt i att detta är rätta tillfället att genomföra en kampanj för att upplysa de europeiska medborgarna om hur viktig denna förbindelse är, den mest långvariga förbindelsen som unionen har med tredjeländer eftersom den utgör ett åtagande som unionen har gentemot utvecklingsländerna, vilka de europeiska länderna har ett särskilt ansvar för, eftersom de flesta AVS-länderna har koloniserats av gamla kolonialmakter som i dag är medlemmar i Europeiska unionen.
Jag anser dessutom att detta är ett perfekt tillfälle. Monterreykonferensen om utvecklingsfinansiering har ägt rum och i Johannesburg kommer en världskonferens om hållbar utveckling att hållas i början av september, där utvecklingsfinansiering och alla åtgärder som Cotonouavtalet innehåller är en av huvudfrågorna. Jag är naturligtvis beredd att ta upp den här frågan med kommissionen - med den ansvariga kommissionären - och genom en kampanj försöka göra européerna medvetna om hur viktigt det här instrumentet är, vilket placerar Europa i täten för utvecklingssamarbete i världen. Detta är särskilt viktigt, framför allt om man tänker på att de utvecklade länderna i Monterrey påmindes om den särskilda skyldighet att hjälpa de mindre utvecklade länderna.
Fråga nr 6 från Richard Corbett (H-0183/02):
Angående: Kashmir
Håller rådet med om att den senaste utvecklingen har gjort det ännu mera angeläget att finna en lösning på konflikten i Kashmir?
Vilka åtgärder ämnar Europeiska unionen vidta för att försöka sammanföra parterna i syfte att förhandla om en lösning?
. (ES) Rådet ser med oro på de nya spänningarna mellan Indien och Pakistan, framför allt med tanke på båda ländernas stora militära styrka och kärnvapenkapacitet. Till följd av de kraftfulla åtgärder som Pakistan har vidtagit mot de terroristgrupper som är i färd med att etablera sig på landets territorium och som opererar i Indien, hoppas rådet att båda länderna är villiga att återuppta den bilaterala dialogen inom ramen för andan i Shimlaöverenskommelsen och Lahoreförklaringen. Rådet förväntar sig även att alla frågor som intresserar båda parter tas upp i dialogen, däribland frågan om Jammu och Kashmir. Rådet är berett att bidra till dialogen, men endast i det fall de båda parterna bedömer att det kan vara till nytta.
Håller ordförandeskapet med om att Kashmir är ett bra exempel på en konflikt som tillåtits att ligga och gro för länge? Samtidigt som vår uppmärksamhet förståeligt nog är riktad mot ett annat håll - t.ex. mot Mellanöstern - har vi en benägenhet att glömma bort att det finns mycket farliga konflikter som pågår på andra håll i världen, och att vi därför gör för litet för att försöka lösa dem.
Känner ordförandeskapet till att det finns många EU-medborgare som härstammar från Kashmir - inte minst i min egen valkrets - som är mycket oroliga, och som blir det i allt högre grad, över sina släktingars välbefinnande? Håller ordförandeskapet med om att det nu är dags att utöva ännu hårdare press på de berörda parterna, för att de skall uppnå en lösning vid förhandlingsbordet? Vi bör inte glömma bort denna konflikt, även om vår uppmärksamhet är riktad mot ett annat håll. Vi måste uppmärksamma konflikten i högre grad i egenskap av europeisk union och, om nödvändigt, erbjuda Europeiska unionens tjänster som medlare, om detta skulle vara till nytta för de berörda parterna.
. (ES) Herr talman! Ordförandeskapet är väl medvetet om att konflikten i Kashmir är en av de konflikter som varar och har varat längre än önskvärt. Tyvärr har anpassningen av det moderna samhälle som har uppstått under 1900-talet internationellt sett lett till att spänningshärdar som inte har kunnat lösas har florerat på olika håll i världen, eftersom de är starkt politiskt och känslomässigt laddade.
Det är uppenbart att Kashmir inte tilldrar sig all vår uppmärksamhet, men detta beror inte på att problemet inte är allvarligt, utan på att - och detta skall länderna ha heder av - de ansträngningar som har gjorts såväl i Indien som Pakistan för att denna heta fråga som har varit på gränsen att utlösa ett krig som kunde ha fått oöverskådliga konsekvenser, har kunnat hejdas tack vare en anda av dialog som trots många problem, fortfarande finns kvar mellan Indien och Pakistan.
Rådet uppskattar stort den vilja till förlikning som den indiska och den pakistanska regeringen visat, särskilt under de senaste månaderna då mycket allvarliga händelser som terroristattentat har inträffat och som har rubbat jämvikten i regionen, som redan var tillräckligt bräcklig på grund av konflikten i Afghanistan. Ordförandeskapet har naturligtvis ända från början erbjudit parterna sitt stöd.
Pakistan och Indien är länder med storslagna kulturer och uråldriga traditioner. De anser att de klarar av att lösa konflikten själva. Om de behöver oss kan ni vara säker på att vi kommer att stå till deras förfogande, men för närvarande har de två statsmakterna, Pakistan och Indien, förklarat att de är villiga att lösa den här konflikten, som liknar den konflikt som uppstod vid Pakistans separation från Indien när landet blev självständigt och som utlöste stora spänningar.
Fråga nr 7 från Cecilia Malmström (H-0187/02):
Angående: Besöksvisum för taiwanesiska medborgare i ledande ställning
Taiwans demokratiskt valda liberala president Chen Shui-bian har av ett svenskt systerparti bjudits in till Sverige för att privat medverka vid partiets hundraårsjubileum. Den taiwanesiska presidenten nekas inresevisum, motiverat av att Europeiska unionens visumregler ej tillåter Taiwans president inresa till något EU-land. President Chen Shui-bian har också i höstas nekats visum till Bryssel.
Ett-Kina-politiken sätter uppenbara gränser för Europeiska unionens agerande i relationerna med Taiwan. EU-länder har under lång tid testat var gränsen går i fråga om våra diplomatiska relationer till Kina och då och då tänjt ut den. Europeiska unionen har så sent som hösten förra året exempelvis tagit emot Tibets ledare Dalai Lama.
Är rådet berett att ompröva sin visumpolitik gentemot Taiwan så att landets folkvalda president kan resa in i Europeiska unionen åtminstone för privata ändamål? Anser rådet att det är en konsekvent politik att å ena sidan tillåta besök av Tibets ledare, men ej av Taiwans folkvalda president?
. (ES) I rådets förordning nr 539/2001(EG) fastställs en förteckning över tredjeländer, identiteter och territoriella myndigheter som inte har erkänts som stater, åtminstone inte av en medlemsstat, vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser och Taiwan finns med i den förteckningen. Det tillkommer medlemsstaterna att anta beslut om beviljande eller nekande av visum i individuella fall på grundval av de gemensamma konsulära instruktionerna när ett sådant beslut berörs av Schengenregelverket. Rådet har inte fattat något särskilt beslut enligt vilket medlemsstaterna har skyldighet att neka beviljande av visering för den person som ni syftar på. Det är följaktligen medlemsstaterna som har befogenhet för att göra det om de vill.
Tack, rådets tjänstgörande ordförande, för detta klargörande besked. Vi diskuterade Kina i morse, och det rådde stor enighet i kammaren om hur viktigt det är med en dialog och ett samarbete också när det gäller mänskliga rättigheter.
Om jag tolkar ert svar rätt betyder det att de hänvisningar till EU:s visumregler som den franska, danska och senast nu svenska regeringen har gjort då man vägrat bevilja president Chen Shui-bian ett visum när han har blivit inbjuden på privat basis saknar fog. Såvitt jag nu förstår finns det således inget beslut från EU:s ministrar som man måste hålla sig till i detta fall, utan varje land kan bedöma detta var för sig.
Tycker ni inte att det är konstigt att man gör dessa bedömningar? Det ger mycket underliga signaler till Kina samtidigt som vi är så angelägna om att framhålla människorättsdialogen och om att ha en bra samtalston gentemot Taiwan i denna fråga.
. (ES) Jag anser inte att det finns något konstigt med det, fru Malmström. Vad jag säger är att Taiwan utgör ett politiskt problem som ni känner till - och som jag naturligtvis inte kommer att gå in på - och följaktligen tillåter inte de gemensamma viseringsreglerna automatiskt beviljande av visering för personer från Taiwan och särskilt inte för en så viktig person som regeringens president. Emellertid kan alla länder i unionen som själv önskar bevilja inresevisum endast i det landet och ingen hindrar dem från att göra det. Detta beror naturligtvis på hur varje stat bedömer frågan politiskt sett och jag antar att det inte undgår er att Kina har starka politiska skäl och utövar kraftiga påtryckningar för att detta slags visering inte skall beviljas.
Eftersom frågeställaren, Van den Bos, är frånvarande, bortfaller fråga 8.
Eftersom de behandlar samma ämne, kommer fråga 9 och fråga 10 att tas upp tillsammans. Frågeställaren för fråga 9, Rodríguez Ramos, ersätts av Díez González. Fråga nr 9 från María Rodríguez Ramos (H-0192/02):
Angående: Upphävande av blockaden mot internationella adoptioner i Rumänien
På begäran av flera internationella organ beslutade den rumänska regeringen i juni 2001 att upphöra med de internationella adoptionerna. En ny adoptionslag, som uppenbarligen snart kommer att läggas fram inför parlamentet, håller på att utarbetas. Den 7 december 2001 antogs emellertid ett dekret som gör det möjligt att slutföra de mål som är föremål för rättslig prövning. Genom detta dekret öppnades alltså möjligheter till undantag när det gäller de avbrutna utredningarna, i väntan på den nya lagen.
Ett stort antal spanska familjer (1 200) och familjer från andra medlemsstater har inlett förfaranden för att adoptera ett barn från Rumänien. I vissa fall har den rumänska adoptionsnämnden till och med valt ut ett barn till de blivande adoptivföräldrarna som sedan rest till Rumänien för att lära känna sin son eller dotter, innan adoptionerna avbröts. Detta är fallet med 17 spanska adoptionsansökningar som bifallits av den rumänska regeringen, men som väntar på godkännande hos den rumänska adoptionsnämnden, för att sedan läggas fram inför de rumänska domstolarna.
Vilka åtgärder har rådet vidtagit eller har för avsikt att vidta hos de rumänska myndigheterna för att slutföra förfarandet med dessa 17 ansökningar, och vilka initiativ tänker rådet främja för att de familjer, vars ansökningar har legat hos myndigheterna sedan år 2000 utan resultat, så snart som möjligt skall finna en utväg ur en ångestfylld situation, som redan har pågått alldeles för länge? Fråga nr 10 från Pat the Cope Gallagher (H-0219/02):
Angående: Internationella adoptioner och Rumänien
I juni 2001 slutade den rumänska adoptionskommittén förmedla barn till internationella adoptionsorganisationer och ställde in registreringen av nya utländska familjer som ansöker om internationell adoption för minst ett år. Vilka åtgärder kommer rådet att vidta för att försöka upphäva moratoriet för internationella adoptioner i Rumänien, och anser det att tillräckliga åtgärder vidtas för att integrera politiken för barnomsorg med andra sektorsövergripande politiska strategier?
. (ES) Herr talman! Händelsevis var ni ordförande för denna session i slutet av mars. Just vid den här tiden och under det sammanträdet besvarade jag en fråga från Gil-Robles Gil-Delgado, där jag gav ett tydligt och omfattande svar på den här frågan.
Den fråga som ställs nu är identisk. Jag skulle kunna hänvisa till mitt svar till Gil-Robles Gil-Delgado, med det kommer jag inte att göra, utan jag kommer att läsa upp exakt vad jag svarade, för att det skall stå absolut klart att rådet inte har ändrat uppfattning från mars till april månad:
?Europeiska unionen har systematiskt prioriterat frågan om mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter i sina förbindelser med de kandidatländer som vill ansluta sig till unionen.
Denna fråga är av grundläggande vikt i föranslutningsstrategin för vart och ett av dessa länder i enlighet med de politiska kriterier för anslutningen som Europeiska rådet fastställde vid sitt möte i Köpenhamn år 1993.
När det gäller föranslutningsstrategin för Rumänien ingår frågan om barnomsorg i denna. I sin återkommande rapporter 2000 om kandidatländernas framsteg på vägen mot anslutning uttryckte kommissionen sin oro när det gäller lagstiftningen och adoptionsförfaranden mellan olika länder, vilka gör det möjligt att på olika sätt se till att den viktigaste faktorn, barnens välbefinnande, inverkar i adoptionsbeslut. Till följd av detta och på grund av andra orosyttringar, beslutade Rumäniens regering att inställa internationella adoptioner. I det omarbetade associeringsavtalet för Rumäniens anslutning, vilket rådet antog den 28 januari 2002, är ett av prioriteringarna och målen på medellång sikt att Rumänien bör behålla moratoriet för internationella adoptioner till dess att landet antar en ny lagstiftning som är förenlig med barnens välbefinnande och med Rumäniens internationella skyldigheter och att landet kan garantera att det har nödvändig administrativ kapacitet för att tillämpa den nya lagstiftningen. Samtidigt som det allmänna moratoriet behölls antog Rumäniens regering åtgärder i december 2001 för att göra det möjligt att slutföra de adoptionsförfaranden som redan var inför domstol vid den tidpunkt som de internationella adoptionerna inställdes. Rådets ordförandeskap anser att adoptionerna av de barn vars adoptionsförfaranden redan har påbörjats i medlemsstaterna med fullständiga juridiska garantier, bör slutföras inom en rimlig tidpunkt?.
Ordföranden för Europeiska unionens råd, den spanske premiärministern Aznar - fick gehör för detta åtagande när han besökte Iliescu och Nastase i november förra året vid en rundtur till huvudstäderna innan det spanska ordförandeskapet inleddes. Vi fick då garantier för att dessa adoptioner skulle genomföras och att Rumänien även skulle införa all nödvändig lagstiftning. Följaktligen vidtogs det åtgärder redan innan ordförandeskapet inleddes och Europeiska unionen kommer nu - som jag säger i svaret - ?mycket nära följa situationen i Rumänien när det gäller den här frågan, särskilt de organ som har inrättats inom ramen för det europeiska avtalet, som associeringsrådet och associeringskommittén.?
Jag vill erinra om att denna fråga även togs upp vid det senaste rådet om associering och att vi även har tagit upp frågan bilateralt, såväl med premiärminister Nastase som med utrikesministern, Geoana.
Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande! Som ni sade finns det mycket riktigt en ny lagstiftning, ett brådskande dekret som gör det möjligt att underlätta vissa formaliteter.
Herr de Miguel, jag vill inte att rådet ändrar åsikt och jag anser naturligtvis att barnens bästa måste beaktas, men tror ni inte att våra regeringar åtminstone skulle kunna vara lika effektiva som de nordamerikanska tjänstemännen? I februari, efter att den rumänska premiärministern besökt Förenta staterna och genom tillämpning av detta nya dekret och den nya lagstiftningen lämnades 19 barn till adoption till nordamerikanska familjer. När nu dekretet väl har trätt i kraft och adoptionsförfarandena åter har kommit igång, tror ni inte att lösningen är ett väl utövat politiskt tryck där man värnar om barnen men samtidigt kräver att den rumänska regeringen skall behandla de europeiska familjerna på ett rättvist sätt? Om herr Aznar tar med denna fråga på sin dagordning igen, om han lyfter telefonluren, om han tar kontakt på hög politisk nivå, tror ni då inte att denna fråga - som åtminstone berör de 17 spanska familjer som har fått veta vilket barn de skulle få adoptera - skulle lösas, precis som för de nordamerikanska familjerna? Jag tror det, herr tjänstgörande rådsordförande och jag ber er att göra detta.
Jag kommer endast att upprepa att ordförandeskapet för rådet mycket riktigt redan vidtog åtgärder i den här frågan innan man övertog ordförandeskapet, och man lyckades få igång ärendet. Samtidigt har frågan tagits upp igen - senast vid Europeiska rådet i Barcelona. Jag känner dock inte till vilka åtgärder Rumänien har vidtagit när det gäller de nordamerikanska barnen och jag känner inte heller till de adoptioner som redan har handlagts när det gäller andra barn inom gemenskapen i detalj. Jag erinrar er om att ordförandeskapet inte gör undantag på grund av nationalitet, för oss är alla barn i unionen lika viktiga, vare sig de är spanska eller från vilken annan medlemsstat som helst. Jag känner inte till hur många adoptionsförfaranden som har satts igång igen, men jag har intrycket av att saker och ting är på väg att ordna sig. Hur som helst vill jag svara er, fru Díez, att vi naturligtvis inte kommer att spara våra krafter och om det blir nödvändigt att på nytt vända sig till de rumänska myndigheterna så kommer vi mycket gärna att göra det. Jag noterar vad ni sagt och kommer naturligtvis vidarebefordra det till berörd person och kommer till och med själv att vidta nödvändiga åtgärder.
Jag tackar rådets ordförande för hans ärlighet, genom att säga att han gett samma svar som han gav föregående månad.
Min kompletterande fråga har särskilt att göra med det mycket omfattande material som vi i parlamentet kan ta del av tack vare baronessan Nicholson of Winterbournes betänkande. Det ligger i många barns intresse att kunna bli adopterade, eftersom de kan få bättre möjligheter i livet. Det finns i synnerhet flera allvarligt handikappade barn i barnhem i Rumänien, för vilka det finns intresserade värdfamiljer i länder i Europeiska unionen. Dessa familjer förhindras nu att adoptera barn som i många fall skulle vara oönskade barn i Rumänien och i andra länder - särskilt i Förenta staterna. Det finns värdfamiljer i Europeiska unionen som vill adoptera allvarligt traumatiserade och handikappade barn - handikappade både fysiskt och psykiskt. Tyvärr har de förhindrats att göra det.
Kan man inte tillämpa ett prioriteringssystem för denna typ av adoptioner?
. (ES) Herr Crowley! Jag besöker ofta Rumänien å tjänstens vägnar och jag har vid flera tillfällen haft möjlighet att själv konstatera den armod och det elände som finns på barnhem och hem för föräldralösa barn eller barn som skilts från sina föräldrar. Jag håller naturligtvis med er om att dessa barn skulle ha det mycket bättre i en familj än på en välgörenhetsinstitution. Dessutom har dessa institutioner vanligtvis varken resurser eller pengar för att erbjuda barnen ett värdigt liv.
Dock är adoptioner en mycket känslomässig fråga i dessa länder och eftersom den är känslomässig är den även extremt politisk. Rumäniens regering har stora svårigheter med att reda ut den, eftersom den inte har varit undgått att omfattas av mycket omfattande korruptionssystem som har befläckat det offentliga livet i landet.
Jag anser att vi bör ge Nastases nya regering ett förtroendevotum, Nastase är en ärlig premiärminister som försöker inrätta ett system utan korruption som huvudsakligen grundas på respekt för mänskliga och andra rättigheter i enlighet med Köpenhamnskriterierna, eftersom Rumänien är en av kandidaterna för inträde i Europeiska unionen. Jag anser att vi bör ge landet denna nödvändiga marginal så att de skall kunna omarbeta adoptionssystemet för barn. Hur som helst är detta en humanitär fråga, eftersom den berör många familjer. Vi har även problemet med de familjer som fortfarande väntar på sina barn, vi måste ta hand om dem, men samtidigt ge den rumänska regeringen manöverutrymme för att den skall kunna inrätta ett fullständigt öppet adoptionssystem, vilket kommer att göra det möjligt för alla dessa föräldralösa barn som inte har några framtidsutsikter att kunna få en bättre framtid i europeiska eller nordamerikanska familjer.
Det är med stor glädje jag tackar rådet och stöder allt det har sagt i dag om denna komplicerade fråga. Jag uttalar mig därför att - även om rådets ståndpunkt inte har ändrats - den rumänska regeringen har gjort ett styvt arbete, och jag vill rekommendera rådet att läsa den rapport som kom för bara några dagar sedan av den oberoende gruppen för internationell adoptionsanalys, som premiärministern stödde. Rapporten har nu antagits och kommer att offentliggöras och lyftas fram när man väl har rett ut ett par detaljer.
Denna nya rapport är mycket viktig, i synnerhet för att lösa upp fall som har blockerats, som jag vet kommer att glädja min gode och framstående kollega Gil-Robles Gil-Delgado väldigt mycket. Men vi måste komma ihåg att det inte bara är familjer i Spanien och Nordamerika som drabbas av den korruption och barnsmuggling som rådet har tagit upp. Det finns flera tusen barn i Rumänien som har egna familjer och som skilts från dem. Hela systemet måste alltså fräschas upp, förnyas och ses över, som rådet har sagt. Det är en mycket viktig fråga, särskilt när det rör allvarligt handikappade barn, och jag är säker på att den nya rapporten också hjälper till med att få ordning på prioriteringarna.
Min fråga till rådet har emellertid att göra med att jag är mycket bekymrad över rapporter, som verkar vara mycket välgrundade, som säger att Förenta staterna - kanske litet upprörd av de känslor som denna fråga skapar - kopplar Rumäniens möjliga medlemskap i Nato, som detta parlament stöder fullständigt, till upphävandet av moratoriet för adoption mellan länderna. Skulle rådet vänligen kunna bekräfta - om detta är sant - att detta är ett högst olämpligt uppträdande?
. (ES) Mitt svar är mycket kort: jag vill inte tala vidare om den här frågan. Baronessan Nicholson of Winterbournes betänkande är ett mycket viktigt bidrag till förbindelserna mellan Europeiska unionen och Rumänien, vi känner alla till betänkandet och rumänerna känner naturligtvis till det ännu bättre än vi gör. Följaktligen tror jag att hon är mycket väl medveten om att dessa frågor håller på att lösas och jag anser inte att det är rätt tillfälle att fortsätta spekulera om adoptionsfrågorna i Rumänien.
Herr talman! Min fråga är mycket kort. Jag vill fråga den tjänstgörande rådsordföranden om han har kännedom om att Rumänien årligen beviljade cirka 3 500 internationella adoptioner och att samma antal barn bodde på barnhemmen. Om det för närvarande finns åtminstone 50 000 barn på barnhemmen kan man inte lösa problemet med det här systemet och om Rumäniens regering på grund av behovet att komma till rätta med korruptionen verkligen är undantagen en av de grundläggande principerna för Europeiska unionen, nämligen icke-retroaktivitet av befintliga regler, i enlighet med vilka man hittills har handlagt adoptionerna.
. (ES) Jag har ärligt talat inte möjlighet att närmare precisera hur många barn som finns på barnhemmen. Naturligtvis rör det sig om tiotusentals barn. Jag instämmer även i att ett humanitärt sätt att ge dessa fattiga barn utan framtid en utväg är att påskynda adoptionerna. Jag har dock redan sagt att jag anser att detta är ett allvarligt politiskt problem som den nya rumänska regeringen har, som dras med situationer som har inträffat tidigare. Denna regering gör en stor ansträngning för att utforma en lagstiftning och komma till rätta med adoptionsfrågan, en fråga som dessutom är oerhört känslig att ta upp med den rumänska befolkningen i allmänhet. Jag anser därför att vi måste ge Nastases regering en chans och hoppas att den kommer att genomföra denna nya lagstiftning för att återupprätta den tidigare adoptionstakten.
Principen om retroaktivitet är ett alternativ för den rumänska regeringen som, om den vill, kan tillämpa den gamla lagstiftningen eller vänta för att tillämpa den nya. Hur som helst har vi redan fått löfte om att de barn som var underställda den gamla lagstiftningen kommer att överlämnas till familjerna och detta är vad som händer för närvarande.
Fråga nr 11 från Jonas Sjöstedt (H-0193/02):
Angående: Utbyggnad av SIS 2-registret
I rådet behandlas ett förslag om att utöka registreringen i SIS-registret till att även omfatta så kallade ?troublemakers?, exempelvis fotbollshuliganer eller våldsamma demonstranter.
Avser rådet att göra det möjligt att i SIS-registret också registrera demonstranter som inte har begått något brott?
. (ES) Herr talman! Frågan handlar om det belgiska förslaget att innefatta personer som man vet har begått gärningar för att störa den allmänna ordningen i SIS-registret (Schengens informationssystem) och som kan agera som ?troublemakers? vid vissa evenemang som till exempel sportevenemang, sociala eller kulturella evenemang eller vilka demonstrationer som helst.
Syftet var att föra in denna information i registret i enlighet med artikel 99 i Schengenavtalet, även om slutmålet blir ett annat, det vill säga att förhindra att dessa personer deltar i vissa evenemang i stället för att genomföra särskilda eller diskreta kontroller, som exempelvis de som nyligen genomförts.
Ministrarna diskuterade detta förslag i den gemensamma kommittén den 7 december 2001. Det rådde delade meningar och några delegationer motsatte sig kraftfullt förslaget. Följaktligen har man inte undersökt frågan i detalj på expertnivå ännu och man har inte heller fastställt möjliga villkor för att föra in uppgifterna om dessa personer i det fall man kommer överens om att föra in dem. Därför kan jag inte ge något definitivt svar på den här frågan för närvarande, men med tanke på de åsikter som råder för tillfället förefaller det inte troligt att detta förslag kommer att ge resultat inom den närmaste framtiden och det är ännu mindre troligt att personer som inte har begått några brott kommer att inbegripas.
I informationssyfte understryker rådet att det finns ett förslag till beslut från rådet om säkerheten vid internationella fotbollsmatcher. I detta förslag föreskrivs informationsutbyte mellan nationella informationspunkter om fotbollsfrågor men användning av SIS övervägs inte för detta syfte.
Jag tackar rådets tjänstgörande ordförande för svaret. Min fråga gäller nu om detta förslag kommer att behandlas igen i någon arbetsgrupp eller i ministerrådet. Finns det inplanerat på dagordningen för de kommande mötena?
Jag skulle också vilja understryka att detta är en viktig rättssäkerhetsfråga. Det handlar om att kanske begränsa grundläggande rättigheter för människor, rätten att resa och rätten att uttrycka sin mening via demonstration. Om man gör sådana begränsningar måste det finnas mycket starka grunder. Ett absolut villkor måste vara att det finns en dom, så att detta inte bara görs på grund av t.ex. en politisk misstanke. Jag är glad för svaret från rådet, att ni i praktiken inte ser det som möjligt att införa personer som inte har dömts för brott i ett sådant register och att ni bedömer det som osannolikt att ett sådant beslut skulle komma fattas.
. (ES) Jag anser att jag har gett er ett tillräckligt detaljerat svar, herr Sjöstedt. Rådet har inte varit mottagligt för förslaget att registrera personer som endast är kända på grund av sina aktiviteter vid olika evenemang som går utöver det normala i SIS-registret, eftersom detta skulle innebära en absolut oacceptabel kontroll av personer som inte har begått något brott. Det är endast brottslingar som registreras i SIS-registret.
I det fall man väntar sig störningar av den allmänna ordningen med anledning av sportevenemang, politiska evenemang eller demonstrationer, vilket har inträffat tidigare, är en diskret gränskontroll av personer som kommer in i landet mycket effektivare än att göra sådana klassificeringar, som inte bara är motbjudande, utan även står i motsats till våra medborgerliga traditioner. Jag vill säga er att den senaste gången man tillämpade diskreta kontroller var vid Europeiska rådet i Barcelona för att undvika att stadens gator skulle förvandlas till ett slagfält som i Genève och genom ett tillfälligt upphävande av Schengenavtalet hade den spanska polisen möjlighet att stoppa vissa ?troublemakers? vid gränsen som till exempel hade med sig klubbor och basebollträn för att slå sönder skyltfönster. Man beslagtog över 2 000. Man lät alla personer passera, utom dem som hade med sig tillhyggen för att bedriva skadegörelse.
Dessa kontroller är säkerligen mer effektiva än att offentliggöra ett register över personer som teoretiskt sett inte har begått något brott och som det följaktligen inte finns någon anledning att klassificera.
Jag skulle inte ha ställt frågan om rådets tjänstgörande ordförande inte hade nämnt Genua. Jag skulle vilja rådets tjänstgörande ordförande om att man genomförde kontroller, och en båt med grekiska demonstranter tvingades faktiskt vända tillbaka. Men det hindrade inte att det inträffade händelser med dödlig utgång i Genua, vilket visar att problemet inte är demonstranterna, utan polisen och myndigheterna, som föredrar en repressiv taktik gentemot demonstranterna. Och det är ett problem som vi har uppmärksammat många gånger.
. (ES) Herr talman! Detta är faktiskt ingen fråga, men jag svarar gärna på ert förslag. Det är riktigt att varken kontroller, vare sig de är diskreta eller inte, eller SIS-registret kommer att förhindra att tråkiga händelser inträffar under demonstrationer. Jag anser att det spanska ordförande med stolthet kan säga att det inte förekom några våldsamma händelser i Barcelona, varken mot egendom eller personers tillhörigheter och inte heller mot demonstranterna, eftersom polisen - naturligtvis - utövade sina kontroll- och övervakningsuppgifter med tillräcklig respekt för demonstranterna och alltid försökte skilja bråkstakarna från de personer som demonstrerade fredligt. Det är viktigt att komma ihåg att demonstrationerna i Barcelona var en fantastiskt bevis på medborgerlig enighet och att det dessutom aldrig hänt att det inte förekommit våldshandlingar vid en så stor demonstration. Jag är därför övertygad om att det bästa sättet för att undvika sådana händelser är effektiv övervakning och att polisen arbetar effektivt, vilket var fallet vid Europeiska rådet i Barcelona.
Eftersom den tid som avsatts för frågestunden har tagit slut, kommer frågorna 12-40 att besvaras skriftligen.
Herr talman! Jag har varit närvarande vid många frågestunder här i parlamentet och mitt jämförande intryck är att herr de Miguel tillämpar vissa parlamentariska trick, eftersom han talar mycket långsamt och framför allt läser mycket långsamt, vilket är mer uppseendeväckande.
Jag känner väl till det spanska språket, och jag tolkar detta som en parlamentarisk finurlighet för att försena debatten. Om vi skulle göra en jämförande undersökning om fonetik, fonologi och talartider, skulle vi se att det finns rådsordföranden som har genomfört mycket bra frågestunder och ägnat mycket tid åt förklaringar, vilket inte är fallet här.
Mitt intryck är att de Miguel använder sig av parlamentariska trick för att avsiktligt försena debatten för att man inte skall ha tid att ta upp så många frågor. Jag begär därför att ordförandeskapet undersöker frågan och kommer med en rekommendation till de Miguel om det blir nödvändigt.
Jag kan säga er, fru ledamot, att mitt intryck av debatten inte på något sätt sammanfaller med er bedömning, som är mycket personlig.
Detta är ingen ordningsfråga. Ni har rätt att uttrycka era åsikter skriftligen, men ordförandeskapet kan redan nu meddela att det varken kommer att genomföra en fonologisk undersökning eller undersöka talartiderna och att ordförandeskapet anser att herr de Miguel besvarar frågorna i enlighet med sitt eget omdöme. Ibland tycker ledamöterna att det är bra och ibland inte, fru Izquierdo. Det är en elementär fråga, eller hur?
Herr de Miguel, om ni vill besvara frågan eftersom den direkt syftar på er, har ni ordet.
. (ES) Jag anser naturligtvis att det är på gränsen till oartighet att komma med denna kommentar just i dag när parlamentet har låtit mig vänta i en halvtimme, eftersom man genomförde en annan debatt. Jag har inte klandrat parlamentet för förseningen i debatterna, eftersom jag anser att det är fullständigt normalt. Jag tycker att det är helt otroligt att någon kan klandra mig när jag förlorar en halvtimme av den tid jag har för att besvara frågorna på grund av att parlamentet har låtit mig vänta i en halvtimme. Detta borde fru Izquierdo Rojo vara medveten om. Dessutom är det inte första gången jag talar i ett parlament - inte i detta parlament heller - och jag har aldrig blivit anklagad för att köra med fula trick, snarare tvärtom. Jag anser att jag läser tillräckligt snabbt och att det således inte finns någon anledning att klandra mig för det. Därför protesterar jag formellt, herr talman, mot dessa uttalanden som minst sagt är på gränsen till oartighet.
Herr de Miguel! Jag ber om ursäkt för att frågestunden inleddes för sent. Ni vet att det inte beror på talmannen för sammanträdet, utan på att den föregående debatten måste avslutas. Jag har redan med all tydlighet förklarat att parlamentets ordförandeskap absolut inte instämmer i fru Izquierdo Rojos uttalanden.
Det finns ingen anledning till att det uppstår problem mellan parlamentet och rådet på grund av den här saken, det är fullständigt meningslöst. Som talman för sammanträdet förklarar jag mig vara nöjd med den takt som frågorna besvaras i och med ert samarbete med parlamentet. Naturligtvis kan vi eller ledamöterna komma med kritik som vi anser berättigad om innehållet i svaren - vilket sker i alla parlament i världen.
Jag är övertygad om att fru Izquierdo Rojo kan hålla med mig i den bedömningen, om så inte just nu. Dock är ordförandeskapet ytterst medvetet om det odelade engagemang som rådets tjänstgörande ordförande har visat här i kväll och det ytterst artiga sätt ni har tillbakavisat anklagelsen på, och jag tackar er för er närvaro här i kammaren.
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkandet (A5-0020/2002) av Skinner för utskottet för ekonomi och valutafrågor om kommissionens meddelande till rådet och parlamentet om genomförandet av handlingsplanen för riskkapital (KOM(2001) 605 - C5-0015/2002 - 2001/2213(CNS)).
Herr talman! Det har framför allt att göra med att Europeiska rådet i Lissabon genom sina målsättningar siktade på att göra Europeiska unionen till den mest dynamiska och kunskapsbaserade ekonomin i världen senast 2010, som vi har fått den handlingsplan för riskkapital som vi har i dag. Det var optimistiskt av regeringarna att ange detta mål, inte orealistiskt, med tanke på att de har resurser för att uppnå det. Det krävs att vi antar en stimulerande struktur, i syfte att främja branscher med hög tillväxt, som t.ex. informations- och bioteknikbranscherna, och de arbetstillfällen som måste komma. Små och medelstora företag är en del av denna process, och det är detta det handlar om, dvs. att dra till sig kapital för att främja dessa branscher.
Varför behöver vi handlingsplanen för riskkapital? Om vi jämför Europeiska unionen och Förenta staterna när det gäller affärsfrämjande åtgärder och finansiering av aktiekapital, särskilt avseende små företag, uppvisar verksamheten för riskkapital en väldig klyfta i samband med Europeiska unionens konkurrensberedskap. Vi var tvungna att upprätta en struktur för att kunna ta itu med Europeiska unionens framtid.
Till att börja med, och kommissionen har gjort detta på ett ganska bra sätt - efter påtryckningar från parlamentet - var vi tvungna att ta bort större hinder och ange riktmärken i samband med borttagandet. Ramen för dessa riktmärken har nu fastställts. Den första handlar om uppsplittring av marknader. Hur får egentligen företagen in främmande kapital och aktiekapital i Europeiska unionen? Det råder olika och blandade förhållanden i de 15 medlemsstaterna. De kan bäst beskrivas, å ena sidan, som marknader som befinner sig i ett begynnelsestadium, och, å andra sidan, mer sofistikerade och utvecklade förhållningssätt. Många små och medelstora företag får in kapital genom banklån.
Detta är helt korrekt i vissa lägen; men det är inte alltid så lämpligt att ta banklån för nya och spännande projekt eller uppdelningar av företag. På områden där det är troligt att det finns en risk i sammanhanget, t.ex. när det gäller internetkonsultföretag, kan banklån betraktas som olämpliga och ogenomförbara. Det krävs då alternativa förfaranden - företagsänglar, investeringsgrupper eller privata investerare - som sammanför folk med, å ena sidan, idéer, och, å andra sidan, pengar. På institutnivå, finns möjligheten till kvotering på AIMS-marknaden i, t.ex., Förenade kungariket, och kanske t.o.m. idén att använda pensionsfonder för att möjliggöra högre vinster, i stället för obligationer och ?säkra? aktier.
Med tanke på strävan efter dessa högre vinster för potentiella nya och växande företag, är det kanske inte överraskande att det har vuxit upp en hel industri på detta område. På liknande sätt innebär dessa investerares försiktiga förhållningssätt, med deras tillämpning av normal aktsamhet, att spontanitet inte är en del av riskbedömningen, som man kanske först skulle ha trott. Om EU vill spela i ?högsta divisionen? när det gäller industriell tillväxt och konkurrens, så är finansieringen av morgondagens företag av yttersta vikt. Detta är den krassa verkligheten för en marknad som hålls tillbaka, inte bara av den långsamma utvecklingen i samband med anskaffande av främmande kapital, utan också av karaktären hos de institutionella och regelverksmässiga hinder som hämmar ytterligare utveckling i Europeiska unionen.
Låt oss ta en titt på vissa av dessa hinder. När det gäller det administrativa, är det trevligt att se att de administrativa formaliteterna i samband med bildande av företag nu har fått en framträdande plats i företagsstadgan. Detta stöder den utveckling som vi hoppas att få se.
Jag noterar också att Generaldirektoratet för näringsliv i januari 2002 började att arbeta med riktmärkning av administrationen för bildande av företag. Kostnaden för att bilda företag varierar i Europeiska unionen, och det har skett vissa framsteg. Men titta på en del tillståndsfrågor. Titta på en del av de andra frågorna som hämmar företagen. Det är viktigt att göra distinktioner, och vi ser här företag inom högteknologi, läkemedel och bioteknik som tvingas gå igenom ett litet helvete, och man måste kanske ta en titt på det.
Vi måste undersöka hur dessa företag klarar sig. Vi behöver inte bara undersöka nybildningar - företag växer, de utvecklas eller köps upp. Av praktiska skäl behöver vi alltså kunna bedöma vilka företag som är intressanta när det handlar om riskkapital. Fortfarande är uppköp - särskilt uppköp av företagsledningen - den enskilt största verksamhetskategorin i riskkapitalbranschen.
Ett borttagande av rättsliga hinder innebär att man inför nya direktiv. Här sammankopplar man de förhållningssätt som är nödvändiga för att en ny gemensam marknad skall kunna växa fram. Nyligen antogs direktivet om prospekt, och detta - på grund av detta parlaments agerande, anser jag - skyddar nu små och medelstora företag från byråkratiska krav på återkommande registrering, eller de faror som hotade deras förmåga att få tillgång till kapital.
Frågorna i samband med direktivet om prospekt som parlamentet måste ta upp, kunde ha undvikits om det från första början hade skett tillräckliga hänvisningar till handlingsplanen för riskkapital.
Låt mig också bara nämna pensioner och vårt behov av att få ett pensionsdirektiv av god kvalitet - ett som undviker det alltför försiktiga förhållningssättet. Detta förhållningssätt skulle faktiskt minska utsikterna av någon som helst finansiering från pensionsbranschen - en bransch som i Förenta staterna utgör en viktig källa för investeringar i små företag. Om man använder detta alltför försiktiga förhållningssätt, kan vi lika gärna vara utan ett pensionsdirektiv i Europeiska unionen.
Handlingsplanen för finansiella tjänster samlar många av de direktiv som är nödvändiga för ett genomförande av handlingsplanen för riskkapital, däribland de flesta av dem som jag redan har nämnt. Men nu när Lamfalussy-frågan är löst i praktiken, kommer utvecklingen att vara garanterad, vilket ser till att kravet om ett regelverk för handlingsplanen för riskkapital kommer inom räckhåll. Konsekvenserna för små och medelstora företag har sedan länge intresserat många parlamentariker som inte vill något annat än att ge företagen största möjliga fördelar.
Kommissionens riktmärkning av sina resultat på dessa områden, har gett Europaparlamentet och rådet ett instrument för att mäta den utveckling som görs inom Europeiska unionen. Hittills har utvecklingen varit bra, om än litet långsam.
Man har nämnt andra områden, t.ex. beskattning, dubbelbeskattning av riskkapital eller vinstbeskattning, skattearrangemang för nya företag och jämförande skattesatser med mindre riskfyllda kapitalformer. Dessa områden har tagits upp av en rad medlemsstater, men man behöver alltjämt få litet mer substans i dessa frågor.
När det gäller mänskliga resurser, måste vi också få den typ av fortbildning eller råd som är nödvändiga för att hjälpa dessa företag att blomstra: Livslångt lärande och initiativ inom yrkesutbildningen kan ses som en inledning av spridningen av bästa metoder, likaså införandet av företagsmentorer i vissa länder och en utveckling av skolläroplanerna.
De högteknologiska småföretag som, när allt kommer omkring, är målgruppen för handlingsplanen för riskkapital, har själva ont om resurser.
Under toppmötet i Lissabon 1997 kastade man handsken för handlingsplanen för riskkapital, i syfte att Europeiska unionen skulle utveckla saken vidare. Man förväntar sig att regelverket skall vara klart senast 2005, och den kunskapsbaserade ekonomin senast 2010. Handlingsplanen för riskkapital är i sig själv inte någon generalplan för ökad tillväxt eller fler arbetstillfällen, men den är en nödvändig struktur. Det har skett framsteg, men det har gått ganska långsamt.
Herr talman! Jag vill börja med att göra två intresseförklaringar. Den första är att jag företräder Wales i Europaparlamentet. Ledamöterna kanske känner till att handlingsplanen för riskkapital antogs vid toppmötet i Cardiff, som är Wales huvudstad och den stad där jag bor. En mer direkt förklaring om ekonomiska intressen, är att jag är direktör i National Farmers' Union Mutual Insurance Company i Förenade kungariket, ett av Förenade kungarikets tio största försäkringsbolag. Jag bör nämna det, eftersom jag i vissa kommentarer kommer att beröra frågor som är relevanta i försäkringssektorn.
Jag gratulerar Skinner för det arbete han har lagt ned på betänkandet. Det är tradition att säga det, men i detta fall värdesätter jag verkligen hans hårda arbete och engagemang. Han är en på sätt och vis ensam figur på den specifika sidan i kammaren, när han säger att vi måste se till att utveckla näringslivets intressen. I vilket fall som helst, välkomnar vi hans idéer. Vi välkomnar hans betänkande. Mina kolleger och jag i utskottet för ekonomi och valutafrågor har gjort vissa kompletteringar till betänkandet, som gör det ännu mer godtagbart.
Jag anser att betänkandet har tillkommit mot bakgrund av vissa brister i riskkapitalbranschen. Sådana brister har funnits. Riskkapitalbranschen har koncentrerat sig på områden där det redan finns en betydande finansiell verksamhet. Detta är skälet till varför det måste finnas vissa riktlinjer i förhållande till bestämmelserna om statligt stöd. Men jag vill varna parlamentet i ljuset av mina egna erfarenheter av det tidigare misslyckandet i samband med statligt stödda plundringståg inom hela riskkapitalområdet.
För det första tror folk att det måste innebära en garanti för ekonomiskt stöd, om det finns något statligt kapital med i bilden. För det andra, hur kommer man fram till beslutet om vilka investeringar som skall stödjas och vilka som inte skall stödjas? Vilka är det som fattar dessa beslut?
För det tredje, kan den effekt som ibland bidrar till att marknaderna snedvrids, i praktiken innebära slutet för sunda aktörer. Detta är vissa faror i sammanhanget.
I betänkandet når man rätt balans, men vi måste ändå frigöra oss från idén att staten på något sätt kan lösa alla dessa frågor. Det är viktigt att vi diskuterar ett främjande av entreprenörskap. Det är för många tomma ord i sammanhanget, och vi måste i stället se till att det sker i praktiken.
I mitt hemland har vi mål 1-status, men att få de personer som deltar i genomförandet av planen att förstå entreprenörskapets betydelse är mycket svårt. Mycket ofta har vi offentliga förvaltningar på lokal och regional nivå, som bara ser detta som ytterligare en inkomstkälla. Det måste alltså finnas riktlinjer även inom dessa områden.
Slutligen vill jag ta upp källorna till kapitalanskaffning. Dessa är pensionsfonder, banker och försäkringsbolag. Detta har kommissionen och Skinner också förstått. Vi i denna kammare måste sluta med att demonisera dessa organisationer. Det är dessa organisationer som vi vänder oss till när det gäller finansieringen av den dynamiska ekonomi som vi vill skall växa fram i Europa. Det finns två fördelar: Vi kommer att skapa nya företag och arbetstillfällen, och vi kommer också, väldigt ofta, att finansiera pensioner för Europas medborgare. Som ett resultat av detta kommer vi att skapa en exemplarisk investeringscykel. Detta budskap hörs inte tillräckligt ofta i denna kammare.
Herr talman! Utan någon skyldighet från parlamentet vill jag börja med att hälsa och lovorda Peter Skinner för kvaliteten och djupet i det betänkande han har lagt fram för oss, och där jag för övrigt avstår från att ta upp specifika beaktanden i frågan eftersom han tar upp det mycket bra i betänkandet.
Kära kolleger, återhämtandet av den europeiska ekonomin som är fullkomligt grundläggande för att vi skall kunna uppnå alla politiska mål i unionen, bör ske mer utifrån kvaliteten på den egna politiken än på resultatet av fördelaktig påverkan från återhämtningen av andra ekonomiska områden. Unionen fastställde år 2000 i Lissabon det tydliga och bindande målet att till år 2010 göra Europeiska unionen till världens mest dynamiska ekonomiska område. För att detta mål skall uppnås krävs det å ena sidan ett fullständigt utnyttjande av alla potentialer genom att informations- och kunskapssamhället blir allmänt samt avregleringen av vissa marknader, främst på energiområdet, och å andra sidan fastställandet och tillämpningen av den statliga konkurrenspolitiken som skapar en välvillig inställning till en hållbar ekonomisk utveckling.
Gemenskapseuropa är konstituerat på en ekonomi som grundas på ett företagsnät där det privata initiativet dominerar och där innovation och risktagande är en oundviklig verklighet. Det som de nationella politiska regleringsmyndigheterna och gemenskapens vederbörliga institutioner alltså kräver är att de gynnar och inte hindrar alla dessa innovationsansträngningar.
Handlingsplanen i fråga om riskkapital som Europeiska rådet i Lissabon värderade för att få till en full tillämpning till år 2003, är ett av dessa instrument och säkert ett av de mest effektiva instrument som kan användas. Det är alltså viktigt att göra en bedömning och övervaka dess tillämpning, inte bara för att registrera de framsteg som uppnåtts, utan framför allt för att motivera och uppbåda medlemsstaternas alla krafter för behovet av en progressiv och kontinuerlig strävan efter en frisk företagsanda som baseras på en kultur där risken är en faktor som hela tiden är under kontroll. Användandet av riskkapital som instrument för att främja investeringar i nya företag och framför allt i klart osäkra sektorer i början av produktionsprocessen bör stimuleras och försvaras, eftersom de enorma potentialer som detta skapar och ökar inte är uttömda. Detta innebär dock, som föredraganden påpekar, en rad åtgärder för lagstiftningsharmonisering och antagande av skattestimulerande politik hos varje medlemsstat, men som även unionen föreslår, vilka gör det möjligt att bryta det befintliga dödläget på området för kapitalutbud och främst när det gäller tillgången för de små och medelstora företagen till dessa finansieringsinstrument.
Genom att åta sig ett ökat finansieringsansvar när det gäller riskkapital, via Europeiska investeringsbanken, visar Europa att man utan tvekan vill ta en del av sitt ansvar. Det är dock viktigt att stärka och utveckla den lämpliga politiska, ekonomiska och institutionella ramen för att använda instrumentet med riskkapital för de små och medelstora företagen helt, utan att tillgången till denna finansiering av de avancerade tekniska sektorerna påverkas.
Kommissionens och parlamentets roll är i detta sammanhang helt nödvändig och kommer säkerligen att vara avgörande.
Många stora tekniska genombrott har gjorts av små och uppfinningsrika företagare. Philips uppfann till exempel glödlampan hemma och Bill Gates började utveckla mjukvara i garaget. Det är uppenbart att det inte är alla innovationer som omedelbart finner en stor publik. För detta krävs mod, oräddhet, djärvhet och riskkapital
Det är viktigt att det görs investeringar för att samhället skall kunna dra fördel av dessa innovationer. Vidareutveckling av ny teknik främjas på detta sätt. Men många små företagare förfogar antingen inte över sådana investeringsmedel eller saknar tillgång till kapitalmarknaden för att på fördelaktiga villkor ta del av dessa medel. Att främja tillgången till riskkapital och undanröja försvårande regler är i detta sammanhang mycket viktigt. Mot den bakgrund att såväl efterfrågan som tillgången på riskkapital för små och medelstora företag har stagnerat de sista åren, kan man dra slutsatsen att endast ett förfarande som undanröjer hindren både när det gäller efterfrågan och tillgången kommer att fungera. I det sammanhanget betraktar jag den roll som tillhandahållandet av statliga medel kan spela som mycket liten.
Det är framför allt medlemsstaternas uppgift att åstadkomma en god lagstiftning när det gäller det sätt på vilket pensionsfonderna skapar en vinst av det kapital man ställt till deras förfogande. Utrymme för investeringar i riskkapital borde vara möjligt under vissa villkor och med beaktande av fondens riskprofil. Pensionerna får inte sättas på spel på grund av detta.
Därutöver bör medlemsstaterna förhindra att stimulerande åtgärder i slutändan resulterar i statsbidrag. Detta är inte önskvärt och stimulerar inte en innovativ och kreativ företagare. Det är heller ingen lösning på det egentliga problemet med en bristfällig kapitalmarknad. De stimulerande åtgärderna bör därför vara av tillfällig karaktär.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger som fortfarande är kvar! Det står klart för oss alla vilken betydelse det egna kapitalet och riskkapitalet har för Europa när det gäller att uppfylla målen från Lissabon. Vi är mycket glada över att man i Lissabon mycket tydligt påpekade att effektiva riskkapitalmarknader spelar en viktig roll för innovativa, tillväxtintensiva små och medelstora företag, och därmed också för skapandet av nya och hållbara arbetsplatser.
Vi är mycket glada över att man i Lissabon förnyade kravet på ett fullständigt genomförande av handlingsplanen för riskkapital fram till 2003, och att man klargjorde att de små och medelstora företagen utgör grunden för den tekniska utvecklingen och innovationen på vår kontinent. Därför är vi också mycket positivt stämda till att den totala volymen av riskkapitalinvesteringarna i Europa har ökat från 10 miljarder euro år 1999 till 19,6 miljarder euro år 2000. Trots denna positiva information är vi ändå besvikna över att vi fortfarande ligger långt efter USA. Riskkapitalinvesteringarna utgjorde i Europa under 2000 bara 0,23 procent av BNP, medan de i USA uppgick till 0,7 procent. Om vi vill uppnå målen från Lissabon, måste vi komma i kapp USA även på detta område, eller rentav gå förbi dem.
I detta sammanhang är det också viktigt att man påpekar - föregående talare har redan gjort det - att den största finanskällan är pensionsfonderna, följda av försäkringarna och bankerna. Desto mer beklagligt är det att kommissionens förslag, att på den inre marknaden i hela Europa stärka tjänstepensionerna som en del av handlingsplanen för finansiella tjänster, till dags dato fortfarande inte fått något officiellt svar från rådet, så att vi för ögonblicket inte kan förhandla.
Jag beklagar också att vi har en känsla av att de så kallade kompromissförslagen i rådet inte kan eller kommer att kunna godtas av parlamentet eller kommissionen, så att den ansvarige kommissionären Bolkestein nu kände sig nödd att säga att om ingenting skedde här, så skulle han se sig tvungen att dra tillbaka sitt kommissionsförslag, för att få upp farten. Rådets agerande står också i motsatsställning till besluten från Barcelona.
Vi vet också att de små och medelstora företagen har problem när det gäller tillgång till kapital. Därför är Baselprocessen så viktig, liksom det faktum att man i resultatet från Basel tar hänsyn till Europas struktur med många små och medelstora företag, och inte försvårar tillgången på kapital för dessa företag. Vi ber därför kommissionen att man inte bara följer Baselprocessen när det gäller besluten från Barcelona, utan påverkar den aktivt med tanke på den europeiska näringslivsstrukturen och de små och medelstora företagens betydelse för tillväxt och sysselsättning.
(Applåder)
Herr talman! Skinnerbetänkandet är ett förnuftigt gensvar på kommissionen meddelande från oktober 2000 om genomförandet av handlingsplanen för riskkapital, som härrör från toppmötet i Cardiff 1998 och som på ett utmärkt sätt sammanfaller med handlingsplanen för finansiella tjänster, som Europeiska rådet i Barcelona gjorde till en prioriterad fråga.
Små och medelstora företag i Europa har mycket större svårigheter att anskaffa kapital, än deras motparter i Förenta staterna, och detta kan delvis vara en förklaring på den exceptionellt stora ekonomiska tillväxt som har ägt rum i Förenta staterna under de senaste tio åren. Även om det nu sker en snabb ökning av riskkapital i Europeiska unionen, finns det oerhörda skillnader när det gäller resultatet. Londons stad, som jag är stolt över att företräda, leder utvecklingen genom 0,4 procent av Förenade kungarikets BNP går till detta syfte. Men t.o.m. här kommer den största delen av finansieringen från Förenta staterna. Pensionsfonderna är den största kapitalkällan, och jag har förespråkat individuella pensionssystem, liknande dem som används i Förenade kungariket, för egenföretagare, som därmed skall tillåtas att göra sådana investeringar i hela Europeiska unionen, även om detta tyvärr förkastades av utskottet.
Jag stöder uppmaningen till EU-omfattande insolvenslagstiftning, liknande den som används i Förenta staterna, med intryck från kapitel XI i de amerikanska konkursförfarandena, som ger ett antal fördelar, särskilt i så motto att man inte stör den fortsatta verksamheten i insolventa företag.
Jag beklagar också saktfärdigheten i samband med framläggandet av det välbehövliga gemenskapspatentet, på grund av en överdriven känslighet avseende de språkliga aspekterna, som bara kommer att ge ökade kostnader för små och medelstora företag och göra förfarandena oanvändbara. Om vi inte på allvar tar itu med de språkliga aspekterna nu, kommer det bara att bli värre efter utvidgningen, när det finns 40 miljoner polska talare som också vill att deras språk skall få samma behandling som, t.ex., italienska eller spanska.
Medlemsstaterna bör också allvarligt överväga att främja finansieringen genom generösa incitament i samband med kapitalbeskattningen, för att minska investerarnas risker. Jag är dock rent allmänt emot ett direkt statligt stöd till små och medelstora företag, eftersom staten i allmänhet är dålig på att välja ut vinnare bland olika företag som tävlar om att få kapitaltillskott. Skinners förslag till en enda webbplats för hantering av riskkapital, för att underlätta kontakterna mellan små och medelstora företag och finansiärer, är mycket bra.
Detta utmärkta betänkande fick ett betydande stöd över partigränserna i utskottet för ekonomi och valutafrågor och, trots att det härrör från andra sidan av kammaren, förtjänar vårt fulla stöd.
Herr talman! Först vill jag ge en eloge till föredraganden, Skinner, som på ett förtjänstfullt sätt beskrivit ett stort antal åtgärder som måste vidtas för att riskkapitalförsörjningen i Europa skall ökas. Om vi skall kunna nå det mycket optimistiska mål som slogs fast i Lissabon för två år sedan, att Europa skall vara världsbäst år 2010, måste åtgärder snabbt vidtas för att öka tillgången till riskkapital för företag. Tiden rinner iväg. USA ökar sitt försprång.
Det är särskilt viktigt, som föredraganden också påpekar, att se över villkoren för de små och medelstora företagen. Det är där förnyelsen och den tekniska utvecklingen äger rum. Det är också små och medelstora företag som kan ge upphov till nya arbetstillfällen.
Vi vet att riskkapitalinvesteringarna har sjunkit i Europa. I ett sådant läge är det lätt att hemfalla åt gångna tiders lösning: offentlig finansiering. Detta skulle dock leda till visserligen nya, men bidragsberoende företag, och inte till friska, starka företag. Det är därför viktigt att poängtera att statligt stöd endast kan vara berättigat under exceptionella omständigheter.
Företagsklimatet totalt sett är avgörande för hur det skall gå med ekonomin i Europa och i medlemsstaterna. Ett tydligt exempel på brister i detta är Sverige, som laborerat mycket med statliga stöd och därmed stött ut sund konkurrens. Sedan 1960 har inte ett enda stort företag startats i mitt hemland.
Betänkandet behandlar mycket som är viktigt för små och medelstora företag. Av detta framgår tydligt att det fortfarande finns administrativa, legala och kulturella hinder att övervinna och att för lite gjorts för att undanröja dessa. Det är väsentligt att detta arbete påskyndas eftersom tillgång till riskkapital är en förutsättning för framväxt och utveckling av företag.
Företag som går i konkurs måste kunna få ännu en chans. Att försöka och misslyckas får inte leda till brännmärkning på grund av konkurslagstiftningen, annars kommer till slut ingen att vilja försöka. Riskvilliga människor och riskvilligt kapital är A och O för en växande ekonomi.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jonathan Evans företräder medborgarna i Wales, jag företräder medborgarna i Wels. I båda områdena har vi starka små och medelstora företag, och det är också Europas styrka. Två tredjedelar av jobben finns i företag med mindre än 250 anställda, och därför måste man i politiken alltid tänka som så: Think small first. Vi måste först tänka på de små och se till hur vi kan hjälpa dem.
När en studerande eller medarbetare i dag vill starta eget, har vi inte några fungerande instrument för att hjälpa dem. Det så kallade one man start-up är en mycket viktig sak. Det måste också vara möjligt att ställa riskkapitalbelopp om 5 000-10 000 euro till förfogande, och inte börja först vid 5 miljoner euro.
Det kommer vi att behöva, särskilt i de nya medlemsstaterna. Vi bör vara medvetna om att de har en uppenbar brist på eget kapital, att det också är mycket svårt för bankerna, och om vi vill bygga upp ett fungerande välstånd och en fungerande marknadsekonomi där så måste vi fundera över hur dessa företag, när de väl arbetar inom Europeiska unionen, skall få tag på erforderligt kapital.
Det andra stora området är företagsöverlåtelser. Man har nu en enorm skattebelastning, när företagen överlåts från en generation till en annan. Just i denna fas är dock risken i företagen som störst, eftersom den erfarna generationen träder tillbaka, och den nya generationen vill bygga upp något nytt, och därför också utsätter sig för nya risker. Jag skulle vilja be kommissionären att erbjuda några alternativ här.
Avslutningsvis vill jag också säga att det är viktigt att vi tänker över den skattemässiga optimeringen. Stämmer avskrivningsreglerna? Behöver vi inte för nya företag, för riskkapitalföretag, ha nya avskrivningsregler, nya avdrag, nya fonder? Hur långa bör fristerna vara, och i vilken utsträckning bör de finnas? Jag tror att skatterna spelar en enorm roll även när det gäller bildandet av eget kapital. Jag ber kommissionen att lägga fram en grönbok i denna fråga, ty vi kommer genom Basel II att få enorma ändringar även när det gäller beskattningen, därför att vi bara kan skapa förutsättningar för Basel II om vi får en massiv minskning av beskattningen av företagens avkastning, särskilt för vinster som inte tas ut ur företagen, och där kommer finansministrarna också att bli mycket lyhörda.
. (EN) Herr talman! Jag vill börja med att säga att kommissionen välkomnar detta betänkande och vill tacka föredraganden, Skinner, för att han utarbetat betänkandet om genomförandet av handlingsplanen för riskkapital. Det är tydligt att föredraganden, genom sitt betänkande, stöder gemenskapens strategi för att utveckla riskkapitalmarknaden i EU.
Som har sagts ett antal gånger i parlamentet i kväll, tillhandahåller riskkapital en viktig finansieringskälla för nya och innovativa företag, och bidrar därmed på ett betydande sätt till ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen. Utvecklingen av en stor och effektiv riskkapitalmarknad i EU, är en viktig del av den så kallade Lissabonstrategin för att skapa en mer dynamisk och blomstrande europeisk union.
Sedan igångsättandet av handlingsplanen för riskkapital, har vi fått se en snabb tillväxt av riskkapitalmarknaden i EU. Investeringarna har nästan tredubblats mellan 1998 och 2000. Tillväxten mattades sedan av under 2001, när ?dotcom-bubblan? sprack och den globala ekonomin försvagades, men trots detta är marknaden fortfarande sund i grunden. Man kan förvisso se tillväxtavmattningen som en nödvändig konsolidering, efter de senaste årens ganska översvallande beteende.
Men trots den faktiska utveckling som har skett, finns det fortfarande viktiga hinder för utvecklingen av riskkapitalmarknaden i EU. Som påpekas i betänkandet, påverkar dessa hinder både tillgångs- och efterfrågesidan på marknaden. Handlingsplanen för riskkapital är utformad för att ta itu med dessa hinder, och för att kunna uppnå fristen för genomförandet av handlingsplanen senast 2003, krävs en rad viktiga åtgärder. Kanske kan jag få nämna fyra av dessa?
För det första måste de relevanta åtgärderna i handlingsplanen för finansiella tjänster vidtas så snart som möjligt. Dessa åtgärder omfattar det föreslagna direktivet om prospekt, det föreslagna direktivet om tjänstepensionsfonder, som ett antal ledamöter har uttalat sig om i kväll, och den föreslagna förordningen om internationella redovisningsstandarder. Det åtagande som Europeiska rådet gjorde i Barcelona, när det gäller att dessa förslag skall antas så snart som under 2002, är mycket välkommet.
Låt mig svara Karas att, när det gäller tjänstepensionsfonder, kommissionen inte har för avsikt att göra tillvaron svårare för de pensionsfonder som finns, och som förvaltas på ett effektivt och tillfredsställande sätt. Varför skulle kommissionen lägga ytterligare byråkratiska bördor på dessa pensionsfonder? Detta är skälet till varför jag nyligen sade, att om rådet skulle insistera på ytterligare begränsningar för de pensionsfonder som förvaltas på ett tillfredsställande sätt - dessa finns framför allt i Förenade kungariket, Irland, Nederländerna och Danmark: Tillsammans står dessa länder för kanske två tredjedelar eller 75 procent av det samlade och sparade kapital som skall betala pensionsfondernas åtaganden - varför skulle kommissionen lägga ytterligare byråkratiska bördor på dessa pensionsfonder? Detta är skälet till varför jag har sagt att om rådet vill göra detta, har kommissionen inget annat alternativ än att dra tillbaka förslaget.
Detta är det första sättet på vilket kommissionen vill utvidga marknaden för handlingsplanen för riskkapital. Det andra sättet är att medlemsstaterna måste upprätthålla - och öka, när detta är lämpligt - takten i samband med den strukturella reformen. Målet med reformen måste vara att skapa en miljö där riskkapitalmarknaden kan blomstra. Man har gjort framsteg, men det återstår fortfarande mycket att göra. Genom sina breda riktlinjer för den ekonomiska politiken för året 2002/2003, kommer kommissionen återigen att uppmana till intensifierade initiativ inom detta område.
För det tredje måste man främja entreprenörskap. Man har vidtagit åtgärder på gemenskaps- och nationell nivå för att främja en företagarkultur i EU, men som parlamentsledamöterna förstår, är det inte lätt att förändra en kultur. Det kan förvisso vara särskilt svårt att överbrygga kulturella hinder, men våra ansträngningar på detta område måste fortsätta och, om möjligt, intensifieras.
För det fjärde och slutligen, måste effektiviteten i samband med offentlig finansiering av riskkapitalverksamhet förbättras, och det är viktigt att offentlig finansiering inte tränger ut investeringar från den privata sektorn. Vi vill inte att detta skall ske. Grundat på detta övervägande, har kommissionen klargjort sin politik om statligt stöd till riskkapitalverksamhet.
Jag betraktar betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor som ytterligare en viktig byggsten i våra ansträngningar att utveckla riskkapitalmarknaden i EU. Det är glädjande att rekommendationerna från utskottet fullständigt motsvarar de åtgärder som föreslås i handlingsplanen för riskkapital, och kommissionen vill återigen verkligen tacka föredragande för hans arbete.
Innan jag avslutar mitt bidrag till denna debatt, vill jag säga, som svar på Karas fråga, att kommissionen noga följer förhandlingarna i Basel. Som Karas känner till, är kommissionen observatör under dessa förhandlingar. Vi går nu in i en tredje förhandlingsrunda. Dessa förhandlingar har tilldelats mer tid, och ett av kommissionens främsta mål är att stödja en utveckling som ser till att små och medelstora företag får samma möjligheter som stora företag när det handlar om att anskaffa kapital. Återigen: Varför skulle kommissionen stödja något som skulle försämra små och medelstora företags möjligheter att anskaffa kapital? Vi vill, trots allt, bara underlätta anskaffningen av kapital för små och medelstora företag, eftersom vi alla vet att små och medelstora företag spelar en viktig roll när det gäller att skapa arbetstillfällen; de spelar naturligtvis också en mycket viktigt roll när det gäller skapandet av högteknologiska företag, eller snarare verksamhet som kan resultera i högteknologiska företag.
Slutligen vill jag säga något om de fem ändringsförslag som Goebbels har lagt fram. Tyvärr är han inte här, men när det gäller det första ändringsförslaget vill jag säga att kommissionen har problem med det, eftersom vi fruktar att ändringsförslaget skulle ge marknaden fel signaler. Vi är särskilt måna om att disciplinen i samband med det statliga stödet inte försämras, och kommissionen tycker därför inte riktigt om det första ändringsförslaget, och hoppas att parlamentet inte kommer att godkänna det.
I det andra ändringsförslaget står det att bristen på lämplig finansiering är det största hindret mot att starta företag. Kommissionen har en avvikande åsikt. Kommissionen håller inte med om att bristen på kapital är det största hindret. Det finns en rad olika hinder och det är svårt att säga vilket som är det absolut största hindret. Kommissionen beklagar därför att den inte kan godta detta ändringsförslag.
De tre övriga ändringsförslagen, dvs. 3, 4 och 5, kan kommissionen godta, och naturligtvis kommissionen Goebbels att informeras om kommissionens ståndpunkter. Vi godtar därför återigen det faktum att parlamentet kommer att godkänna dessa tre ändringsförslag.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Ordförandeskapet kommer naturligtvis att vidarebefordra era åsikter till Goebbels, men Goebbels företräddes hur som helst av herr Santos i den här debatten.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkandet (A5-0073/2002) av Ayuso González för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för etanol som framställts av jordbruksprodukter (KOM(2001) 101 - C5-0095/2001 - 2001/0055(CNS)).
. (ES) Herr talman, ärade ledamöter, herr kommissionär! Europeiska unionen producerar årligen cirka 20 miljoner hektoliter metanol, varav 13 miljoner har framställts av jordbruksprodukter, medan resten utgörs av så kallad syntetisk etanol.
De största förädlingsindustrier som använder etanol är å ena sidan den industri för spritdrycker som endast kan använda metanol som framställts av jordbruksprodukter, vilken står för ungefär 30 procent av etanolen på den europeiska marknaden, och å andra sidan kemisk, farmaceutisk och kosmetisk industri som kan utnyttja både etanol framställd av jordbruksprodukter och syntetisk etanol och som står för resterande 70 procent. Det innebär att båda etanoltyperna konkurrerar på samma marknad.
Detta är kommissionens femte försök i följd att skapa en gemensam organisation för marknaden för etanol, men alla försök har strandat i rådet. Orsakerna till detta misslyckande beror på skillnader mellan de nationella system som traditionellt existerat i de olika medlemsstaterna. Det huvudsakliga skälet är att en gemensam organisation av marknaden skulle medföra att de nationella stöden avvecklas i enlighet med artikel 10 i förslaget. Denna form av stöd som är kopplade till landsbygdsutveckling kan och måste bevaras, eftersom de inte heller stör marknaden i den nuvarande Europeiska unionen med 15 medlemsstater.
Följande faktorer talar för ett inrättande av en gemenskapsram: systemet främjar den gemensamma marknadens funktion, lojala konkurrensvillkor mellan operatörerna och möjligheten att införa större öppenhet i och kännedom om handelsflödena mot bakgrund av globaliseringen. Den övergripande liberaliseringsprocessen utgör faktiskt det största hotet mot de europeiska etanolproducenterna.
Etanol från tredjeländer vinner allt lättare inträde på Europeiska unionens marknad, antingen till följd av de luckor som preferenssystemen skapar, GATT-åtaganden om sänkta tullsatser eller till följd av bilaterala förhandlingar med tredjeländer som är stora etanolproducenter.
Dessutom finns det för närvarande andra faktorer som skulle kunna påverka framtiden för den europeiska etanolsektorn, som den stora produktionen i kandidatländerna, de framtida tullsänkningarna inom ramen för de kommande WTO-förhandlingarna eller en eventuell ökning av produktionen av bioetanolför bränsle i Europeiska unionen, som avsevärt skulle kunna ändra användningsmönster och traditionella användningsområden för europeisk metanol.
Med anledning av denna utveckling uppmanade rådet (jordbruk) vid sitt möte den 17 juli 2000 kommissionen att undersöka lämpligheten av att inrätta en rättslig ram för etanol som framställts av jordbruksprodukter i syfte att förbättra de statistiska uppgifterna för att öka öppenheten på marknaden samt även att införa ett system för import- och exportlicenser och inrätta en lämplig förvaltningskommitté för sektorn.
Kommissionens förslag om en gemensam organisation av marknaden är mindre omfattande, eftersom det varken inbegriper interventionsåtgärder finansierade av EUGFJ eller utgifter inom densamma. Förslaget överskrider emellertid rådets mandat, eftersom det förutom definitioner, statistik, system för import- och exportlicenser samt inrättande av en lämplig förvaltningskommitté, även innehåller förslag om möjligheten att möjligheten att införa tullkvoter, skyddsklausuler, att förbjuda eller inskränka systemet med aktiv förädling och en särskild bestämmelse för statligt stöd.
Problemet är att en gemensam organisation av marknaden endast kan tillämpas för produkter i bilaga I, vilket innebär att den endast kan inbegripa etanol som framställts av jordbruksprodukter, och inte syntetisk etanol. Eftersom det är lätt att ersätta den ena alkoholtypen med den andra på de flesta användningsområdena väcker förslaget om att endast reglera etanol framställd av jordbruksprodukter den berättigade frågan om meningen och nyttan med ett regelverk som antas vara utarbetat med tanke på en organisering av den europeiska marknaden för etanol som helhet.
När det var dags att börja utarbeta betänkandet om den här frågan för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling uppstod därför en svårighet: vad skall man göra med den syntetiska metanolen? Att lägga till den syntetiska metanolen förhindrade att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden yttrade sig, eftersom avsikten var att ändra den rättsliga grunden i kommissionens förslag. Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden ansåg att en dubbel rättslig grund (artiklarna 37 och 95) inte är möjlig, eftersom tillämpningsförfarandena de båda metanolsorterna är inbördes oförenliga. Eftersom det är omöjligt att ändra förslaget för att inbegripa syntetisk metanol föreslår jag som föredragande att kommissionen lägger fram ett nytt förslag där syntetisk metanol inbegrips i förslagets tillämpningsområde. På så vis kan hela marknaden för metanol regleras på gemenskapsnivå. Ni förstår säkert varför utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling enhälligt röstade för detta förslag. Det är möjligt att en gemensam organisation av marknaden inte är det lämpliga instrumentet, men man måste tänka på att det är kommissionen som har initiativrätt för ny lagstiftning.
Jag avslutar med att ställa tre frågor till kommissionen: kan ni tala om hur rådets förhandlingar framskrider? Kommer kommissionen att dra tillbaka förslaget? Om så är fallet, avser den lägga fram ett nytt förslag?
. (EN) Herr talman! Vi har nu nått den tidpunkt på kvällen då jag är säker på att kommissionär Bolkestein, Ayuso González, ni och jag kan tänka oss att göra bättre saker med etanol än att tala om den. Det är emellertid förutbestämt att vi skall diskutera i åtminstone några minuter till.
Jag vill uttrycka min djupa sympati för Ayuso González, för det arbete och den tid hon har lagt ned på detta betänkande, bara för att upptäcka att det inte var möjligt att skapa en lämplig rättslig grund som omfattar båda etanolkällorna. Såvitt jag har förstått kommer etanol som framställts för industriellt bruk ungefär i samma grad från källor inom jordbruket som från andra håll, huvudsakligen från oljeindustrin. Med tanke på detta skulle det vara nödvändigt att hitta en dubbel rättslig grund för att hantera båda källorna samtidigt.
Personligen tycker jag att hon har rätt i att det skulle vara absurt om gemenskapen försökte att hantera detta enda, identiska ämne på olika sätt med hänsyn till de två alternativa källorna. Å andra sidan är de ekonomiska och industriella villkoren vid framställningen helt olika varandra, som jag är säker på att kommissionär Bolkestein känner till bättre än jag, genom hans stora och mångskiftande erfarenhet. Det är alltså mycket viktigt att försöka hitta ett sätt att hantera hela marknaden på ett sätt som tar hänsyn till båda framställningskällorna.
Det skulle vara förkastligt - har jag fått veta genom mina kontakter med den skotska oljeindustrin - att dela upp etanolen som framställs i oljeindustrin i en jordbruksorganisation som upprättas utan hänsyn till förhållandena i den andra sektorn; vi behöver alltså ett dubbelt förhållningssätt i detta sammanhang. Det är sålunda helt rätt att föreslå att kommissionen bör ta sig en funderare och återkomma när den har kommit fram till en ny syn på vad som krävs när det gäller att hålla ett öga på hela etanolmarknaden i detta svåra läge, där man hanterar de båda framställningskällorna på ett rättvist sätt.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Först vill jag tacka fru Ayuso så hjärtligt för hennes arbete. Den gemensamma organisationen av marknaden för etanol som framställs av jordbruksprodukter avvisades i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.
Vi är övertygade om att kommissionen bör dra tillbaka detta förslag och omarbeta det. Det spanska ordförandeskapet vill gärna fullfölja frågan under sitt ordförandeskap. Enligt min åsikt blir detta inte möjligt eftersom man inte hinner lägga fram något yttrande från Europaparlamentet före mötet med rådet (jordbruk).
De tre nyckelfrågorna är för det första rubriken på rättsakten. Är det fråga om en gemensam organisation av marknaden, eller är det fråga om en enkel förordning? För det andra, i vilken omfattning inkluderas syntetisk etanol? För det tredje, är det nödvändigt med en bestämmelse om statligt stöd? Dessa frågor har inte klargjorts i den diskussion som nu förs mellan parlamentet och kommissionen.
Om kommissionen överger sin ortodoxa hållning i fråga om den gemensamma organisationen av marknaden, så skulle man ändå kunna godkänna en rent statistisk kontroll av syntetisk etanol i förordningen. Detta vore möjligt utan att man utökar den rättsliga grunden. Jag satsar på att man sedan i ministerrådet kan uppnå en kvalificerad majoritet för att godkänna en lindrig förordning, vilket uppdraget också ursprungligen gällde. Men jag är fortfarande mycket skeptisk när det gäller bestämmelserna om stöd. Här finns det många öppna frågor.
I fråga om det allmänna jordbruket i hela Europa, alltså också på de svaga orterna, men även med tanke på jordbrukets dubbla uppdrag, nämligen att producera jordbruksprodukter och vårda och upprätthålla kulturlandskapet, måste vi via spannmåls-, potatis- och fruktproduktionen stödja producenterna av etanol som framställs av jordbruksprodukter.
Min vädjan till kommissionen: Låt oss inte slå sönder ett fungerande system helt utan anledning.
Herr talman, kommissionär! Jag vill även på min grupps vägnar tacka föredraganden för det arbete som vi i utskottet för jordbrukets och landsbygdens utveckling tillsammans utförde. Det förslag vi nu behandlar fick sin början under mitt lands ordförandeskapsperiod 1999. Då fann man än en gång att alkoholmarknaden behöver gemensamma regler. Målet är att reglera överskottssituationen och att som ett led i åtgärderna rekommendera avlägsnandet av nationella stöd. I utskottet beslöt man emellertid enhälligt att hela förslaget skulle förkastas. Syntetisk alkohol bör jämställas med alkohol som härrör sig från jordbruket. Den rådande rättsgrunden ger ingen möjlighet till detta.
ELDR-gruppen godkänner det förfaringssätt som föredraganden föreslagit då vi vill anmärka på två saker: för det första på kommissionen för dess bristfälliga beredning av ärendet och för det andra på att det vore gynnsamt för den gemensamma marknaden att upprätthålla en enhetlig rättsgrund. Då kunde vi även vid en förnyelse av marknadsorganisationen göra framsteg i rätt riktning. Även om kommissionens förslag ingalunda är fullt tillfredsställande är emellertid min personliga åsikt att det nog skulle förbättra den nuvarande situationen. I utskottet utarbetade vi flera ändringsförslag som skulle ha befrämjat ärendets utveckling. Det är tråkigt att vi inte nu kan åstadkomma någon lagstiftning. Det här ärendet har tagits upp i EU:s organ redan för sjätte gången. Slutresultatet är alltid detsamma: ingenting blir färdigt. Rättsgrunden kan inte ändras hur som helst och man måste leva med den rådande situationen.
Så vitt jag förstår är det i detta ärende i grunden fråga om ett medbeslutandeförfarande om jordbruksärenden som fortsättningsvis är till besvär. Det är oupphörligen uppe för behandling i utskottet för jordbrukets och landsbygdens utveckling och i många ärenden kommer vi fram till en situation som ofta är konstgjord. EU kommer att utvidgas. Vi har snart tio nya medlemsstater och vi kan inte, som MacCormick här sade, bereda eller besluta om ett så enkelt ärende som om likartade ämnen eller ämnen med samma ursprung. Fem, sex gånger har EU:s organ behandlat det här ärendet och alltid misslyckats.
Etanol och syntetisk alkohol är enligt min mening utmärkta exempel på att vi snabbt borde ta oss an konstitutionella frågor, eftersom parlamentet efter året 2006 i samband med förnyelsen av jordbrukspolitiken måste fatta beslut av grundläggande natur. Om konstitutionen hindrar korrigering och befrämjande av ärenden av denna typ har vi verkligen tappat bort oss. Hur skall det gå för jordbruksyrkets anseende och för upprätthållandet och försvaret av den europeiska jordbruksmodellen om man inte kan nå beslut i frågor av det här slaget?
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Förslaget om att inrätta en gemensam organisationen av marknaden för etylalkohol från jordbruket, som kommissionen har lagt fram, har i grunden goda avsikter. Det handlar om att skapa förutsättningar som garanterar en bättre reglering av marknaden och en större öppenhet och lojalitet i Europeiska unionens inrikes- och utrikeshandel. Den borde dessutom bli ett viktigt bidrag till den inre marknadens funktion på detta område. Dess tillämpning i sektorer som spritdrycksindustrin, den kemiska, kosmetiska och farmaceutiska industrin, ger den en strategisk betydelse i Europa.
Men alkohol från jordbruket är bara nära hälften av den konsumerade alkohol som produceras i Europeiska unionen, och resten är syntetiskt framställd. Denna alkohol med goda konkurrensförutsättningar och ersättningsmöjligheter i all användning utom i alkoholdrycker, har ökat i Europeiska unionen. Kommissionens förslag omfattar alltså bara alkohol från jordbruket och lämnar den syntetiska alkoholen utanför, såsom Ayuso González sade.
Det är inte möjligt att nå en minsta effektiva reglering av marknaden om den senare typen av alkohol lämnar utanför, utan regler eller med annorlunda regler. Vi måste också lägga till att kommissionens förslag inte heller löser problemet för de små och mycket små destillatorerna som hittills har lösts genom nationella system och nationella bidrag.
Av dessa skäl anser vi att det nu är rimligt, såsom föredraganden föreslår, att förkasta kommissionens förslag. Europaparlamentet uttrycker härvid en motiverad otillfredsställelse inför omfattningen av kommissionens avsikter och kräver att den lägger fram ett nytt förslag med bestämmelser för hela alkoholmarknaden, från jordbruket eller ej, och som löser de problem som hör till de olika gällande nationella systemen. Frågorna om bietanol och utvidgningen bör också beaktas i det framtida förslaget.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Först vill jag tacka kollegan Ayuso González, som har lagt ned mycket stort arbete på detta betänkande, även om vi till slut bara röstade om ett ändringsförslag.
Tillsammans med Ayuso har kollegerna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling försökt att tvärs över partigränserna ge kommissionens förslag en balanserad inriktning. För oss betyder balanserad att, vid sidan om etanol som framställs av jordbruksprodukter som bara utgör en bråkdel av den totala alkoholmarknaden, även den syntetiska etanolen måste bli föremål för en eventuell gemensam organisation av marknaden, eftersom båda etanolsorterna direkt konkurrerar med varandra. Detta krav avvisades.
För det andra: För befintliga bestämmelser i medlemsstater som ger statligt stöd till produktion av etanol som framställs av jordbruksprodukter, för att därmed ta hänsyn till synpunkter som rör landskaps- och miljöskydd, arternas mångfald och bibehållande av småbondestrukturer, måste det finnas undantagsförhållanden. Här talar jag konkret om det tyska monopolet för etanol som framställs av jordbruksprodukter, vilket hittills på ett effektivt sätt har fyllt de just berörda funktionerna. Med lågt statligt stöd, vilket i det europeiska sammanhanget inte på något vis är relevant för den inre marknaden, kommer man i synnerhet i södra Tyskland att bevara kulturlandskap med ekologiskt värdefulla ängar med vildväxande fruktträd. Dessa ängar sköts nästan uteslutande av små jordbruksföretag. Resultatet, mina damer och herrar, av denna hittills riktiga politik, kan ni just nu själva se på de brantaste sluttningarna i Schwarzwald, som nu står i blom.
Denna ringa kompensation för landskapsvården är nästan som en tanke ur den andra pelaren, som ju en bred majoritet anser skall stärkas. Men inte heller detta tog man hänsyn till. Europaparlamentet gör därför, enligt min synpunkt, rätt i att tillbakavisa föreliggande kommissionsförslag, som dessutom i stor utsträckning ignorerar rådets ursprungliga uppdrag om lindriga rambestämmelser. Nu går bollen tillbaka.
Jag sätter mina förhoppningar till det inofficiella mötet med jordbruksministrarna i slutet av april, och helt konkret på Künast. Det vore önskvärt att rådet tog upp parlamentets förslag, som jag utgår från att man kommer att besluta om i morgon i denna form.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag välkomnar tydligt och klart det positiva yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om betänkandet från vår kollega Ayuso González. Avvisandet av kommissionens förslag om en gemensam organisation av marknaden för etanol som framställts av jordbruksprodukter är det enda förnuftiga svar som utskottet kunde ge.
Jag vill ta tillfället i akt att kortfattat motivera detta än en gång. Kommissionen hade inte fått i uppdrag att ta fram en ny organisation av marknaden, och därmed ingripa på en sund och intakt marknad. Trots detta har den med stor iver utarbetat ett förslag, som förvisso redan vid första anblicken uppvisar stora luckor.
Exempelvis ignoreras fullständigt den syntetiska etanolen, trots att den nu uppgår till 50 procent av förbrukningen i EU och framför allt är absolut nödvändig för de viktiga områdena kosmetisk, farmaceutisk och kemisk industri. Därigenom finns det risk för att det skapas snedvridningar av konkurrensen, till nackdel för marknaden för etanol som framställs av jordbruksprodukter.
Också med tanke på EU:s utvidgning bör en ny organisation av marknaden avvisas. Framför allt mot bakgrund av att det i många kandidatländer produceras mycket stora mängder etanol av jordbruksprodukter kan man inte strax före anslutningen av dessa länder skapa bestämmelser där det inte tas hänsyn till förhållandena där, så att alltså den befintliga marknaden inte förbereds på ett adekvat sätt.
En annan punkt där vi är kritiska är att man i kommissionens förslag uppenbarligen helt ignorerar den kulturella och ekonomiska betydelsen av etanol som framställs av jordbruksprodukter. Denna etanol uppstår som en naturprodukt i de små och medelstora företagen, framför allt på landsbygden, och bidrar avsevärt till att bevara det traditionella kulturlandskapet. Kollegan Jeggle har påpekat detta.
Produktionen är också av stor betydelse ur ekologisk synpunkt och biprodukterna används rentav också som djurfoder inom jordbruket. De områden på landsbygden som präglas av ängar med vildväxande fruktträd skulle råka in i en stor kris om kommissionens planer genomförs. Därav framgår tydligt att inte bara de regioner som präglas av medelstora företag skulle lida av det, utan att det även skulle innebära en massiv förlust av arbetstillfällen.
Detta kan och får kommissionen inte bortse från, och det är därför fullständigt oförståeligt för mig att den på detta sätt negligerar de negativa följderna för jordbruket och framför allt för de små och medelstora företagen. Föreliggande dokument från kommissionen är därmed enligt min åsikt ett oanvändbart förslag för att utforma etanolmarknaden. Om man vill skapa nya bestämmelser måste alla etanolsorter beaktas. Det kan och får inte förekomma några dellösningar,
Dessutom är det klokt att inte förse de nationella stödbestämmelserna med en övergångsfrist, utan inkludera dem på förnuftigt sätt i ett totalkoncept.
Herr talman! Egentligen är det synd med tanke på den stora möda som både kommissionen och föredraganden lagt ned på detta att det ju till slut vid omröstningen i morgon inte kommer att bli något tillfredsställande resultat. Det är alltså beklagligt att detta sjätte försök inte lyckas.
Jag vill ta tillfället i akt under detta korta tal för att påpeka två saker. Jag har fått det intrycket att vi delvis, under förevändningen att vi vill skydda de små företagen och mikroföretagen, vilket är absolut berättigat, till slut befinner oss i en situation som vi ofta stöter på när det gäller jordbruksfrågor, nämligen att de små företagen tas till förevändning för att de stora även i fortsättningen skall kunna trygga sin situation.
Jag vill inte att ni missförstår mig. Jag är absolut för att de små destillationsföretagen och bestämmelserna om mängden destillat, framför allt i likhet med vad som finns i Tyskland, kan bibehållas, men efter noggrant övervägande, och till fördel för de små och inte för de stora.
Slutligen vill jag gå in på frågan om biobränslen - ett ämne som är synnerligen viktigt. Jag tror att biobränslet innebär en stor chans för jordbruket. Vi kan på detta område göra mycket mer än vad som hittills gjorts, nämligen via lämplig forskning, via förutsättningar och stöd, så att vi också kan innefatta dessa etanolprodukter när det gäller en miljövänlig omgivning och därigenom också finna nya avsättningsmöjligheter för vårt jordbruk.
Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionär! Också jag vill tacka fru Ayuso för detta betänkande och för det arbete hon lagt ned. Hon har inte skytt någon ansträngning eller något arbete för att i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling komma fram till ett positivt resultat, vilket tyvärr inte är möjligt.
I Europa produceras årligen cirka 20 miljoner hektoliter alkohol, varav omkring 13 miljoner hektoliter framställs av jordbruksprodukter. Man har ofta försökt skapa en gemensam organisation av marknaden för alkohol inom EU. Hittills har detta förslag alltid strandat i rådet, eftersom de nationella bestämmelserna är så heterogena och koncepten och stöden så varierande, att man inte kunnat finna någon gemensam nämnare. Denna gång misslyckades det på grund av den rättsliga grunden.
I det nya förslaget från kommissionen föreslås en s.k. ?lindrig? organisation av marknaden, där det inte föreskrivs några interventionsmekanismer till nackdel för EUGFJ och exportstödet. Exempelvis föreskrivs det uteslutande produktdefinitioner, ett utrikeshandelsbevakningssystem som baseras på import- och exportlicenser, möjlighet att fastslå tullkontingenter och en skyddsklausul, samt insamlande av statistiska uppgifter eller specifika bestämmelser om statligt stöd.
Till detta vill jag säga att jag principiellt välkomnar kommissionens förslag, även om alkoholsektorn i Österrike för närvarande inte utgör något lätt problem. För andra medlemsländer - det är jag mycket väl medveten om - är införlivandet av den syntetiska etanolen i den föreslagna gemensamma organisationen för marknaden emellertid en kärnfråga. Också därför ser jag ingen möjlighet till detta, eftersom det inte finns någon juridiskt invändningsfri grund för det. Därför håller jag också fullständigt med föredraganden om att vi bör uppmana kommissionen att lägga fram ett nytt förslag.
Här vill jag dock komma med ett något mer kritiskt påpekande beträffande förhållandet mellan etanol som framställs av jordbruksprodukter och syntetisk etanol. Önskemålen från jordbrukarna och från hela landsbygden är viktiga för mig. Ur den synvinkeln vill jag påpeka att etanol som framställs av bestämda råvaror, exempelvis vin, frukt, spannmål och potatis, utgör en viktig avsättningsmöjlighet. Jag vill beslutsamt betona att man i detta dokument bör behandla produktion och avsättning av etanol som framställs av jordbruksprodukter och inte av syntetisk etanol. Syntetisk etanol bör enligt min åsikt enbart användas för industri-, farmaci-, och energiområdet osv., och inte blandas in i några andra produkter. Som företrädare för landsbygden här i Europaparlamentet kommer jag alltid att arbeta för jordbrukarnas och landsbygdens intressen, eftersom ett mångfunktionellt, heltäckande och ekologiskt bondejordbruk utgör modellen för jordbruket i hela Europa. Ett nytt förslag från kommissionen bör enligt min åsikt i varje fall föreskriva en egen förvaltningskommitté, eftersom den nuvarande förvaltningskommittén (vin) redan är överbelastad med en mängd befogenheter.
Avslutningsvis vill jag helt och fullt bekänna mig till en gemensam jordbrukspolitik, och jag känner också till jordbrukarnas problem i de olika medlemsstaterna.
. (EN) Jag vill tacka alla parlamentsledamöter som har uttalat sig om det arbete de har utfört i samband med förslaget till en gemensam organisation av marknaden för etanol. Mina tack går särskilt till föredraganden, Ayuso González, för hennes analys av förslaget och för hennes ansträngningar för att försöka förstå dess mål.
Som ni vet är detta ytterligare ett förslag för att försöka upprätta en uppsättning gemensamma bestämmelser för etanolsektorn, efter det att flera tidigare försök att göra detta misslyckades av olika skäl, som flera ledamöter har nämnt i kväll. Kommissionen anser att den faktiska marknadssituationen inom denna sektor gjorde det nödvändigt att åtminstone föreslå en minimal uppsättning bestämmelser och att, under dessa förhållanden, möjligheten att lyckas var god denna gång. Detta ansåg även den stora majoritet av medlemsstater som uppmanade kommissionen att lägga fram ett sådant förslag.
Kommissionen är därför litet överraskad att - trots föredragandens hårda arbete, som inledningsvis lade fram en rad ändringsförslag som mycket väl hade gått att diskutera - parlamentet nu föreslår att man skall förkasta hela förslaget. I resolutionsförslaget har parlamentet uppmanat kommissionen att dra tillbaka sitt förslag, eftersom det inte uppfyller sina mål att reglera hela etanolmarknaden i Europeiska unionen. Jag förmodar att detta ändringsförslag avser det faktum att syntetisk etanol inte finns med i förslaget för etanol som framställts inom jordbruket.
Kommissionen kan på detta stadium, förståeligt nog, inte stödja parlamentets ståndpunkt. Parlamentet antyder, genom sin ståndpunkt, att övervägandet att anta förslaget är ett resultat av en otillräcklig bedömning och en brist på analys av den faktiska situationen inom området.
Om det, i ekonomiskt avseende, finns goda skäl att utvidga förslaget till att omfatta syntetisk etanol, finns det rättsliga och praktiska skäl till varför kommissionen inte gjorde det när den utarbetade förslaget. Syntetisk etanol är en produkt som inte går att ta med i bilaga I, och omfattas därför inte av den gemensamma jordbrukspolitiken. Om vi tar med den i förslaget, skulle detta innebära att vi måste hitta en annan rättslig grund än artiklarna 36 och 37 i fördraget som har anknytning till den gemensamma jordbrukspolitiken. Ännu viktigare är att det smidigaste sättet att lägga fram ett förslag innebär att man begränsar det till etanol som framställs inom jordbruket, eftersom framställningen av och handeln med syntetisk etanol i Europeiska unionen är mer begränsad. De flesta problemen som sektorn står inför, är kopplade till etanol som framställs inom jordbruket och inte så mycket till syntetisk etanol. Om - när man väl börjar att tillämpa denna förordning - allvarliga problem uppstår i förhållande till syntetisk etanol, kan man alltid tänka sig att innefatta syntetisk etanol i detta instrument.
Kommissionen är väl medveten om att den största delen av etanolmarknaden är tillgänglig för båda typer av etanol, som därmed konkurrerar på samma marknader. För att förverkliga målet med bättre marknadsinformation och öppenhet, kan man överväga att innefatta syntetisk etanol i artikeln om uppgiftsinsamling för att nå en årlig marknadsbalans på området och öka kunskaperna om marknaden. Kommissionen arbetar på det. Detta kunde också gå att försvara utan att ändra den rättsliga grunden, under förutsättning att man kan visa att det verkligen är nödvändigt, för att kunna styra den gemensamma organisationen av marknaden för etanol som framställs inom jordbruket, att vi får uppgifterna om syntetisk etanol. Enligt domstolens rättspraxis kan man använda artikel 37 för bestämmelser som får en stödjande effekt för produkter som inte kan tas upp i bilaga I, då detta är nödvändigt för att den gemensamma organisationen av marknaden skall fungera på ett lämpligt sätt. För övrigt anser kommissionen att alla andra föreslagna bestämmelser är nödvändiga för att man skall kunna upprätta en uppsättning gemensamma bestämmelser för etanolområdet, däribland bestämmelserna om tillämpning av bestämmelserna om statligt stöd. Utan en rättvis tillämpning av dessa bestämmelser, skulle det inte finnas någon gemensam marknad för etanol som framställs inom jordbruket, som det redan finns för syntetisk etanol.
Jag vill säga något om den tyska marknaden, som ett svar till de ledamöter som hänvisat till denna specifika aspekt. Kommissionen känner mycket väl till hur det tyska etanolmonopolet fungerar. Syftet med detta förslag till en gemensam marknadsorganisation för etanol är inte att avskaffa det tyska monopolet. Om de tyska jordbrukarnas framställning av etanol, enligt bestämmelserna som styr monopolet, däribland statliga betalningar, är nödvändig för att kunna bevara värdefulla ekosystem eller för att täcka extra kostnader p.g.a. miljövänliga framställningsmetoder, finns det inga problem, eftersom de befintliga bestämmelserna om statligt stöd ger medlemsstaterna betydande möjligheter att bevilja stöd för detta syfte. Om, å andra sidan, stödet i Tyskland inte ges av detta skäl, utan bara är ett driftsstöd som ges av andra skäl, skulle tillämpningen av bestämmelserna om statligt stöd orsaka problem. Å andra sidan kunde de små destillatörer som inte bara framställer etanol, utan även spritdrycker, tjäna på minimibestämmelserna för statligt stöd avseende icke-jordbruksprodukter.
Jag hoppas att dessa kommentarer, som jag också har gjort på min kollegas, dvs. Fischler, vägnar, har klargjort kommissionens ståndpunkt om förslaget. Jag vill dessutom tacka parlamentsledamöterna för deras konstruktiva förslag, som kommissionen kommer att diskutera.
Som svar på föredragandens fråga till mig, om ändringsförslaget godkänds - vilket kommissionen skulle beklaga - kommer kommissionär Fischler och mina övriga kolleger att omvärdera situationen och diskutera ytterligare åtgärder.
Jag tackar återigen alla ledamöter som har talat, och andra som har arbetat med denna fråga. Jag tackar dem för den tid de har lagt ned på detta förslag. Jag tackar i synnerhet föredraganden, Ayuso González, för hennes arbete.
Tack så mycket, herr Bolkestein.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Herr talman! Detta är inte bara en ordningsfråga, utan en personlig och politisk fråga ...
(Talmannen avbröt talaren.)
. (FR) Jag röstade för förslaget till andrahandsrekommendation från Dirk Sterckx. Jag vill tacka föredraganden, som stod för det ändringsförslag från parlamentet som rådet inte tog med i den gemensamma ståndpunkten.
Vid den första behandlingen föreslog jag en strängare tidsplan för att införa svarta lådor och transponders ombord på fartygen. Tidsplanen antogs av Europaparlamentets kammare, men accepterades inte av rådet i den gemensamma ståndpunkten vid den andra behandlingen.
Ändå föreslog Förenta staterna inom ramen för IMO en tidigare tillämpning av kraven när det gäller AIS senast 2004. Jag erinrar om att man i rådets gemensamma ståndpunkt behåller år 2007 när det gäller medlemsstaternas tillämpning. Ännu en gång kommer vi att ligga efter Förenta staterna när det gäller sjösäkerhet.
Jag gläds därför åt att vår kammare på nytt lämnat denna begäran genom dagens omröstning.
Jag var däremot reserverad när det gäller begreppet tillflyktsområden, som inte erbjuder samma garantier som en hamn, när det gäller utrustning och anläggningar.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
| sv |
Tal av talmannen
Kära kollegor. Jag vill än en gång framföra ett stort tack till er för det förtroende som ni i går visade mig genom att välja mig till Europaparlamentets talman. Jag känner mer ödmjukhet än stolthet över att få efterträda de tidigare ordförande som har satt sin prägel på vårt parlament och dess historia, alltsedan det började utses i allmänna och direkta val, särskilt att få efterträda dig, käre José Maria Gil Robles, du som så väl har lett vårt parlament på vägen mot demokratiskt framåtskridande.
Applåder
Glädjen över denna ära måste ändå, redan från detta ögonblick, överskuggas av insikten om den uppgift som vi alla står inför, som förvisso kommer att bli inspirerande, men också krävande, det är jag starkt medveten om.
Till de av våra kollegor som har röstat på annat sätt, vill jag säga, och det är inte en tom fras, att när talmannen väl är vald måste han bli talman för alla. Primus inter pares, satt att tjäna den parlamentariska demokratin och se till att den fungerar väl. Jag vill vara trogen mina övertygelser och den grupp som har föreslagit mig som talman, men också utföra mitt uppdrag korrekt och opartiskt med respekt för våra politiska och nationella olikheter - det är så jag uppfattar min roll och dess etiska innehåll. Som vice ordförande under de senaste åren har jag alltid strävat efter att arbeta så, och jag kommer att fortsätta på samma sätt.
Valet av talman har genomförts på ett sätt som innebär ett demokratiskt framsteg för Europaparlamentet. Det har gjort det möjligt för alla ledamöter, oberoende av gruppens storlek, att delta öppet. Det har inneburit att det politiska styrkeförhållande som våra väljare fastslog den 13 juni har fått genomslag. Det har gjort att var och en kunnat uttrycka sin åsikt med gott samvete.
Som jag framförde i går gläder jag mig åt att församlingen har tagit hänsyn till en annan aspekt av denna demokratiska balans. Under den förra perioden var 23 procent av ledamöterna i Europaparlamentet kvinnor. Nu utgör de mer än 30 procent.
Applåder
Efter Simone Veil, som 1979 blev den första ordföranden i det nya parlamentet som valdes genom allmänna direkta val, har våra ansträngningar under dessa tjugo år för att få en mer jämställd representation i dag konkretiserats genom detta val. Jag är förvisso stolt och lycklig, men det handlar inte bara om mig, utan till alla mina kvinnliga kollegor i parlamentet vill jag säga att detta är en framgång också för dem.
Vårt konstituerande sammanträde sammanfaller med inflyttningen i den nya byggnaden där vi, liksom i Luxemburg och Bryssel, kommer att utföra det parlamentariska arbetet, och som så lämpligt har fått namn efter en stor europeisk kvinna, Louise Weiss. Den officiella invigningen kommer att äga rum litet senare, men sammanträffandet blir en symbol för att vårt parlament har slagit rot i verkligheten och i människornas sinnen. Arkitektur har alltid bidragit till att upphöja människornas projekt och under historiens gång gett varaktiga och framstående minnesmärken över olika civilisationer. I dag har den en djup innebörd. När vi nu lämnar den byggnad som tillhör Europarådet, som vi verkligen vill tacka länge visad gästfrihet, är det slutet på en epok och början på en annan. Den gordiska knut som fjättrade parlamentet under den period det endast var en rådgivande församling är nu symboliskt avhuggen.
Tyvärr är denna byggnad inte fri från barnsjukdomar, som både vi och media måste ha överseende med. Vi måste genomlida detta, kära kollegor. Men jag kan lova er att vi i slutet av veckan noggrant kommer att gå igenom alla de fel och brister vi kunnat hitta, och att vi kommer att göra vårt yttersta för att på effektivaste sätt åtgärda dem till nästa session.
Jag är medveten om den väldiga uppgift som vi står inför under de två och ett halvt år som talmansperioden omfattar. Vår första gemensamma uppgift, som jag uppfattar den i dag, blir att fullt ut få ett erkännande av de nya ansvarsområden som Amsterdamfördraget ger Europaparlamentet, och som nu måste genomföras utan fördröjningar från de andra institutionernas sida. Det interinstitutionella samarbetet mellan rådet, kommissionen och parlamentet är förvisso oundgängligt och vi hoppas att det skall bli harmoniskt. Men det är också nödvändigt att få en bättre balans mellan de båda demokratiska lagstiftarna som bär upp gemenskapslagstiftningen: medlemsstaterna som uttrycker sin vilja genom rådet och parlamentet som bygger på allmänna direkta val för alla unionens medborgare.
Applåder
En ny era öppnas med denna valperiod: Europaparlamentet är nu ett parlament fullt ut. Sedan Maastrichtfördraget har våra befogenheter och vårt inflytande fortsatt att växa. De förstärks nu ytterligare genom Amsterdamfördraget. Detta är resultatet av de ansträngningar som vår församling har gjort för att steg för steg skapa en mer demokratisk union. Så skedde efter ratificeringen av Europeiska enhetsakten 1986, då vi genom samarbetsförfarandet optimerade det som uppnåtts, om än ganska blygsamt. Så skedde också efter ratificeringen av Maastrichtfördraget 1992 då vi omsorgsfullt följde upp medbeslutandeförfarandet som hade betydligt större räckvidd.
Alla vi som deltagit i de olika delegationerna i förlikningskommittén, där parlamentet och rådet, i kommissionens närvaro och med dess medverkan, möts ansikte mot ansikte, har kunnat notera hur mycket detta nya förfarande bidragit till att öka vårt inflytande under den senaste valperioden. Nästan alla skiljaktigheter som har gått till förlikning har utmynnat i framgångar för parlamentets viktigaste önskemål.
Detta positiva resultat beror i hög grad på den starka sammanhållning som jag alltid har funnit i parlamentets delegationer i de förlikningskommittéer där jag har haft äran att vara en av ordförandena, jämte Renzo Imbeni och Verde i Aldea. Lojaliteten mot församlingens röstresultat, interna lösningar av eventuella meningsskiljaktigheter, den djupa sakkunskapen i ärendena hos föredragande och utskottsordförande, allt detta har varit avgörande för att framtvinga respekt hos rådet. Jag vill gärna hedra alla de kollegor som har bidragit härtill.
Vårt ständiga mål har varit att optimera den makt vi erövrat, och att samtidigt gå vidare till nya demokratiska erövringar. I detta sammanhang vill jag särskilt framhålla mina fyra senaste företrädare, Enrique Baron Crespo, Egon Klepsch, Klaus Hänsch, Gil Robles, oavsett deras politiska tillhörighet, för det stora arbete de utfört för att övertyga stats- och regeringscheferna, bland annat i samband med Europeiska rådets möten, där de deltagit. Det är i hög grad tack vare deras diplomati och moraliska auktoritet som vi nu kan börja verkställa de nya befogenheter parlamentet fått genom Maastricht-och Amsterdamfördragen.
Inom nästan hela gemenskapslagstiftningen gäller nu att ingen rättsakt kan skapas utan parlamentets formella godkännande. I detta avseende skulle jag vilja framföra till rådet att jag är övertygad om att vår församling är inställd på att göra sitt yttersta för att redan vid första behandlingen nå enighet mellan rådet och parlamentet, där så är möjligt. Men jag bör i sanningens namn också säga att rådet måste ta hänsyn till parlamentet om medborgarna som vi företräder inte vinner legitimt gehör i den lagstiftning som läggs fram.
Applåder
Vad gäller kommissionen, godkänner parlamentet nu i en första omgång den ordförande som föreslagits av stats- och regeringscheferna, och i en andra omgång hela kommissionskollegiet, samtidigt som det behåller sin rätt till kontroll. Jag är medveten om att detta förfarande är en mycket känslig mekanism. Den avgående kommissionens sista månader präglades av den allvarliga kris som vi alla minns. Grundtonen angavs i december 1998, då parlamentet för första gången hade modet att vägra att rösta för ansvarsfrihet för kommissionens hantering av budgeten. De händelser som därefter utlöstes ledde till kommissionens avgång.
Under de kommande veckorna skall parlament utfråga och sedan tillsätta det nya kommissionskollegiet. Det blir vår första uppgift under den nya valperioden. Men jag måste i det sammanhanget framhålla att det är otänkbart att tillsätta kommissionen utan att först ha tagit del av den andra delen av den oberoende expertkommitténs rapport.
Applåder
Jag kommer att meddela ordföranden för denna kommitté att parlamentet måste ha tillgång till detta dokument innan utfrågningarna av kandidaterna kan genomföras.
Applåder
Jag vill gärna påpeka för ordföranden Romani Prodi att vi inte vill ha en försvagad kommission. Vi vill tvärtom ha en stark, kreativ kommission, vuxen de stora utmaningar som vi måste möta tillsammans. Vi önskar att de medel som ställs till dess förfogande motsvarar de uppgifter som den anförtros. Men utöver dess kompetens förväntar vi oss att den skall visa öppenhet, baserad på en reviderad uppförandekod, att den respekterar den politiska och demokratiska fördelning som väljarna önskar, att förfarandet för att tilldela uppdrag åt externa organ inte kan ge upphov till privata intressekonflikter, och att den skall vara beredd att arbeta i nära samverkan med parlamentet. Vi uppskattar därför redan nu att den kommissionsledamot som skall handha relationerna med vår församling blir en av kommissionens vice ordförande.
Trots vissa påtagliga framsteg är vi alla väl medvetna om att Amsterdamfördraget inte har uppnått de mål man ursprungligen hade ställt upp, i synnerhet beträffande institutionella reformer som en nödvändig förberedelse för utvidgningen. Därför måste vår församling lägga hela sin kraft på att utveckla unionens institutionella balans i olika avseenden. Medbeslutandeförfarandet måste få ett större tillämpningsområde, så att det blir gemenskapens förfarande vid godkännandet av unionens samtliga rättsakter. Europaparlamentet måste medverka i den del av gemenskapens utrikes- och säkerhetspolitik som rör den verkställande delen, VEU. Den bör integreras i unionens institutioner i enlighet med den princip som finns införd i Amsterdamfördraget.
Europaparlamentet måste ovillkorligen medverka i förberedelserna för regeringskonferensen om reformen av de europeiska institutionerna. De medborgare som har givit oss sitt mandat skulle inte förstå att Europaparlamentet spelar en underordnad roll i den kommande reformen, som är lika ambitiös som nödvändig. Å ena sidan bör parlamentet knytas upp i ett ännu tidigare skede för att aktivt kunna bidra i förberedelserna inför regeringskonferensen. Å andra sidan uppmanar vi rådet att ta hänsyn till parlamentets önskemål, uttryckt genom Mendez de Vigos och Dimitri Tsatsos betänkanden, där en stor majoritet kräver att det förfarande man slutligen godkänner skall vara gemenskapens sedvanliga, nämligen ett förslag från kommissionen som underställs de två instanserna rådet och parlamentet. Slutligen måste rådet vara medvetet om att parlamentet inte kommer att nöja sig med några minireformer, om så skulle ske.
Applåder
Hela detta projekt måste självfallet genomföras med en allt närmare samverkan med de nationella parlamenten, i likhet med hur vi arbetat under senare år. Parlamentet måste likaså nära anslutas till de förhandlingar som förbereder unionens utvidgning, en fråga som har högsta prioritet under de kommande åren. Dess inflytande bör också öka i de stora budgetfrågorna och vid prioriteringarna av dessa, med hänsyn tagen till riktlinjerna i Agenda 2000.
Jag är slutligen övertygad om att vårt parlament framöver måste låta de europeiska medborgarnas röst bli hörd, den röst parlamentet skall företräda i världspolitiken och den internationella debatten. Det som nyss inträffat inom Världshandelsorganisationen angående hormonbehandlat nötkött är inte acceptabelt.
Applåder
Vi minns alla dramatiken med det aidssmittade blodet och hotet från galna kosjukan. Det handlar inte om att motsätta sig biotekniska framsteg, utan om att prioritera folkhälsokraven. Det skall vi se till.
Applåder
Med stöd av den erfarenhet jag har från vårt parlament anser jag att vi under detta ordförandeskap borde gå framåt i flera riktningar. Jag kommer här endast att kortfattat ange dem som jag anser bör prioriteras, utan att föregripa resultatet från de öppna debatter som jag kommer att främja i dessa frågor.
Först och främst bör vi, kära kollegor, dra de politiska konsekvenserna av det låga valdeltagandet som präglade det senaste valet till Europaparlamentet och i våra interna reformer eftersträva ökad närhet till de medborgare som valt oss. Vi skall därför måna om att fortskrida med förslaget om ett enhetligt förfarande för valet av Europaparlamentets ledamöter.
I motsats till den bild som ofta ges av parlamentet utför Europaparlamentet faktiskt ett omfattande arbete, även om det inte är säkert att vi arbetar så rationellt som vi kunde och borde. Vi måste modernisera våra arbetsmetoder och förfaranden om vi vill bli mer effektiva och samtidigt få mer tid över för att ute i samhället stå till våra väljares förfogande.
Applåder
I enlighet med fördragen, som är vår högsta lag, måste alla frågor kunna tas upp, utan att tabubeläggas. Detta krävs för att vi skall bli effektiva i såväl Bryssel som Strasbourg. Många frågor har redan väckts, till exempel bestämmelser för att korta ner omröstningarna i kammaren till förmån för längre talartider för ledamöterna i viktiga debatter,
Applåder
avsatt tid för att underlätta kontakterna med våra väljare, under sammanträdesperioden eller på fredagen,
Applåder
klargörande av presidiets och talmanskonferensens respektive roller vid prioriteringar inför plenarsammanträdena; jag föreslår i detta avseende att man effektiviserar utskicken av föredragningslistor och förteckningar över beslut till ledamöterna genom att använda e-post, problem i samband med de olika arbetsspråken som kommer att bli ännu fler med unionens framtida utvidgning, ökad effektivitet inom parlamentets förvaltning och attityden gentemot det ökande antalet besöksgrupper. Jag vill inte föregripa de beslut som parlamentet demokratiskt kommer att fatta efter att noga ha övervägt konsekvenserna och riskerna för negativa effekter. Jag vill bara påpeka att jag för min egen del kommer att göra allt som står i min makt för att främja en öppen debatt och söka uppnå största möjliga effektivitet i vårt parlamentariska arbete.
Vi måste också avsluta det arbete som påbörjats för att utarbeta en gemensam ledamotsstadga och klargöra anställnings- och arbetsvillkoren för våra assistenter på öppna och jämlika grunder värdiga det parlamentariska arbete som utförs. I dag har denna reform blivit nödvändig på grund av att den politiska situationen utvecklats oerhört sedan Amsterdamfördraget slutligen fastslog själva principerna. Parlamentet har redan gjort stora framsteg i behandlingen av det betänkande som lagts fram av vår kollega Willi Rothley. Detta arbete bör slutföras med största möjliga samstämmighet i parlamentet, och i min egenskap av talman kommer jag aktivt att verka för det.
Vi måste också förbättra vår kommunikationsstrategi, särskilt genom att försöka decentralisera mer. Informationen från parlamentet måste gå längre än till den inre kretsen där den tyvärr ofta stannar och komma närmare medborgarna. Inom politiken räcker det inte att göra saker, man måste också sprida kännedom om vad man gör. Bristerna på informationsområdet är fortfarande avsevärda. " Europa är tråkigt" skrev häromdagen en stor dagstidning. Denna utmaning måste vi möta, och jag kommer att bidra till det i den mån jag kan inom ramen för det uppdrag jag anförtrotts, tillsammans med parlamentet och journalisterna, som jag hoppas i allt större utsträckning kommer att intressera sig för vårt arbete om vi klarar av att bättre tydliggöra det politiska innehållet.
Bristen på information till våra medborgare kan inte avhjälpas på stående fot, utan kräver grundlig politisk eftertanke. Den nuvarande situationen är tämligen motsägelsefull. Alla undersökningar visar att medborgarnas stöd för att skapa unionens Europa ökar. Samtidigt visar emellertid det ständigt ökande antalet personer som avstår från att rösta i Europavalet att Europa för många förblir ett abstrakt begrepp, långt från vardagens bekymmer.
Det demokratiska samhället kan alltså inte reduceras till att genom val hitta nya efterträdare och till de parlamentariska förfarandena, såvida det inte i enlighet med Winston Churchills berömda ord skall framstå som " det sämsta möjliga styrelsesättet med undantag för alla andra" .
Vi måste ta de politiska konsekvenserna av följande: att skapa unionens Europa har i allmänhetens ögon alltför länge framstått, om än med orätt, som ett byråkratiskt känslolöst maskineri. En maskin som inför standardkrav där det tidigare rådde mångfald, kompromisser där det rådde skiljaktigheter och enhetlighet där det rådde olikhet.
Kommissionen har haft den historiska uppgiften att skapa förutsättningarna för en inre marknad, men man får inte stöd för ett ideal genom direktiv och förordningar. För att inte Europa skall upplevas som ett tvång krävs det ett projekt som går utöver inrättandet av ett ekonomiskt och monetärt område, ett projekt som även berikas med en nödvändig social och miljömässig dimension.
Applåder
Vi måste i dag ge unionen en mening. Jag skulle vilja att vår församling med hjälp av lämpliga medel - vilka skall diskuteras i parlamentet - sätter upp som ett mål att inför de kommande valen till Europaparlamentet vända den farliga kurvan över röstskolket, så att parlamentet inför medborgarna bevarar den höga nivå av demokratisk legitimitet det får via röstsedlarna.
Vårt parlament har ett gott internationellt rykte som når bortom unionens gränser. Detta gäller särskilt i kandidatländerna och i de länder som ingått samarbetsavtal med unionen. Denna positiva bild beror inte enbart på det stöd som förväntas från Europaparlamentet i samband med ekonomiska bidrag till utvecklingsprojekt eller för att sluta ekonomiska avtal med unionen. Det som dominerar är snarare tankarna. Europaparlamentet förknippas med framväxten av en civiliserad demokrati i en av världens stora mångnationella regioner. Inte i något internationellt avtal där parlamentets samtycke krävs, inte ens då statsskäl åberopats, har vår församling upphört att som villkor för avtalet sätta de avtalsslutande ländernas strävan efter en ännu djupare demokrati med respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna. Även för alla de folk som världen över förtrycks av diktaturer, inbördeskrig eller underutveckling utgör Europa ett enormt hopp om fred, frihet och framsteg.
Jag önskar, kära kollegor, att vår församling kunde mångdubbla de starka signaler som kan förmå allmänheten att inse att det mänskliga samfundets grundläggande värderingar är universella. I detta hänseende är vårt mest brännande och närmaste drama givetvis det som utspelats i Kosovo. I dag har vapnen tystnat och grymheterna upphört, men freden återstår att skapa. Alla förnimmer på ett oklart sätt att Kosovo handlade om framtiden för en demokratisk modell där alla minoriteter skyddas. Ett slags fristad växte också fram på den europeiska kontinenten. Det var inte acceptabelt och vi accepterade inte att åter bli vittne till hur de mänskliga rättigheterna på ett så grymt sätt kränktes i hjärtat av Europa.
Jag tror att enade insatser från unionens 15 medlemsstater kvarstår som en grundläggande förutsättning för ett politiskt Europa som kan leva upp till önskemålen från medborgarna som förväntar sig mer av oss än en inre marknad: en modell för mänskligheten. Ett nytt Europa inleddes i Pristina och detta Europa föds på tröskeln till ett nytt sekel. Nu när vapnen tystnat, när landet återskapas och en dag kanske också försonas, skulle jag se det som en viktig handling att mitt första initiativ gentemot yttervärlden i egenskap av talman var att å era vägnar snarast fara till Kosovo.
Applåder
Visst, många framstående personer har redan varit där, men denna åtgärd skulle nu när det åter råder fred få en särskild innebörd: att till två samfund, det albanska och serbiska, till Förenta nationernas höga representant, till politiska och religiösa myndigheter och till den internationella fredsstyrkan framföra ett meddelande om vår beslutsamhet. Europaparlamentet skall göra allt för att bygga upp Kosovo igen och för att skapa stabilitet på Balkan. Främst genom att utöva sin budgetmakt, men givetvis även på andra områden.
Självklart räknar jag med att ni alla, kära kollegor, aktivt deltar i arbetet med att konkretisera dessa ambitiösa målsättningar. Den uppgift som väntar är svår, så därför önskar jag er inte någon trevlig semester, utan jag önskar er alla och oss alla lycka till, och jag tackar er.
Livliga applåder
Fru talman! Jag vill av mitt hjärta gratulera er till den nya krävande befattningen. Som ni själv sade i ert lysande tal står vi alla inför stora utmaningar. Ni sade att ni uppskattar det interinstitutionella samarbetet. Fru talman! Jag försäkrar här, och jag kommer också att säga det i kväll i denna sal när jag officiellt presenterar det finska ordförandeskapets program, att det är även vår målsättning att ytterligare intensifiera samarbetet mellan parlamentet, kommissionen och rådet. Fru talman! Jag har i dag kommit hit för att hedra den fullmakt som parlamentet fått av européerna och för att erbjuda ärligt samarbete för att bygga en bättre framtid för våra medborgare, men utan att samtidigt glömma att vi är en del av den gemensamma världen. Fru talman! Jag tackar för möjligheten att få närvara vid denna session.
Applåder
Jag tackar fru rådsordföranden.
Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Å den avgående kommissionens vägnar vill jag gärna gratulera er till utnämningen till parlamentets ordförandeskap.
Vad kan jag säga om era personliga egenskaper och er redan mycket långa tid i den europeiska integrationens tjänst?
Eftersom vi känner er mycket väl vet vi att ni är en krävande person, men vi vet också att ni har en djup känsla för jämvikt, vilket utan tvivel kommer att hjälpa oss att etablera något grundläggande, nämligen en ny inriktning på förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen.
Eftersom ni själv påpekade det, anser jag - varför dölja det! - att detta är en av de viktigaste frågor som vi bör lösa. Vi är övertygade om att nästa kommission kommer att kunna återupprätta detta förtroende under er ledning, ett förtroende som alltid har varit den europeiska integrationens viktigaste fördel.
Än en gång, fru Fontaine, ta emot mina varmaste gratulationer å kommissionens vägnar. Tack så mycket.
Applåder
Ett oändligt stort tack, kommissionär Marín.
Justering av protokoll
Protokollet från föregående sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Fru ordförande! Vad gäller protokollet från gårdagens sammanträde, skulle jag vilja ge alla mina kolleger en upplysning angående det inledande inlägget från vår irländska kollega i går förmiddags.
Jag vill meddela alla kolleger att det faktiskt är möjligt för personer med begränsad rörlighet att från de allmänna parkeringarna nå samtliga byggnader. Jag testade själv i morse, genom att ta alla de föreskrivna vägarna som finns angivna i mitten av de förkortningar som vanligen används för den här typen av information. Jag ville klargöra detta för att inte bristfälliga fakta skall fortsätta cirkulera. Allt är förberett för att personer med begränsad rörlighet skall ha tillträde till byggnaderna. Det som återstår att lösa, tror jag, det är problemet med kammaren i sig.
Jag tackar er för detta mycket optimistiska inlägg. Jag måste säga att jag inte delar det helt och hållet. Jag tror att det fortfarande finns enormt många saker att göra för att förbättra parlamentets funktion. Alla är väl medvetna om detta, och vi skall göra allt vi kan för att lyckas med det.
Fru talman! Jag skulle vilja ansluta mig, naturligtvis även för Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansens räkning, till ert krav om att se till att alla ledamöter av Europaparlamentet har tillgång den andra rapporten från den oberoende expertkommittén före den 30 augusti, alltså innan utfrågningarna med den nya kommissionen börjar. Jag vet dock från en vanligen välinformerad källa att ett slags utkast till rapport redan nu cirkulerar i detta parlament mellan den oberoende expertkommittén, Europaparlamentets enheter och Europeiska kommissionens enheter, en sorts preliminär rapport. Vi vet vad som händer med utkast till rapporter, de börjar läcka, de hamnar i pressen. Jag tror att det kan vara ett krav från oss allesammans, om ett sådant utkast cirkulerar, att alla parlamentsledamöter får tillgång till det. Jag förstår att det kanske inte går att ge det till alla 626 ledamöter, men skulle det inte vara förståndigt om en sådan rapport finns och ni kan bekräfta det, om detta utkast till rapport skulle kunna ges till exempelvis ordföranden och expeditionen för budgetkontrollutskottet och samordnarna för alla de grupper som är företrädda i budgetkontrollutskottet?
Herr Staes! Det var egentligen inte en ordningsfråga, men jag lyssnade till er med intresse, och som jag nyss sade till er kommer jag snarast att ta de kontakter som är nödvändiga för detta ändamål.
Fru talman! Jag vill tala angående protokollet eftersom jag anser att talmanskonferensen och alla politiska grupper i går skrev under en invändning mot instiftandet av den så kallade " tekniska gruppen för oberoende ledamöter" och jag anser att den invändningen skall finnas med explicit i protokollet.
Jag antar att ordföranden i PPE-gruppen, som i detta ögonblick innehar konferensens ordförandeskap, har skickat denna skrivelse till parlamentets talman. Men i vilket fall som helst vill jag att min grupps invändning skall tas till protokollet.
Eftersom jag har ordet, fru talman, vill jag tillägga att det inte är lämpligt att inleda en debatt, på grundval av rykten, om en fråga vi måste diskutera vid lämplig tidpunkt på föredragningslistan, till vilken jag tror att det finns ändringsförslag, och om vilken de politiska grupperna måste uttala sig. Jag tycker att vi måste diskutera var sak vid rätt tidpunkt.
Fru talman! Jag kan bekräfta det kollegan Barón Crespo sade i den här frågan. Men faktum är att jag begärde ordet av en annan anledning, nämligen vad namnet på vår grupp beträffar. Punkt 5 lyder: Gruppernas sammansättning. Jag vill påpeka att namnet på vår grupp i fortsättningen är: Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater. Jag ber er lägga det på minnet. Jag vill också be att man tar hänsyn till något som redan är allmänt känt, nämligen att vår grupp numera är den största i parlamentet. Jag ber därför att man tar hänsyn till det när det gäller TV-skärmarna och den övriga tekniska utrustningen.
Applåder
Fru talman! Jag vill endast framföra en reaktion på ordförande Baróns inlägg. Vi talar här om protokollet. Då ni framförde ert meddelande i går märktes inga reaktioner. Jag tror mig veta att talmanskonferensen så småningom kommer att få ett dokument om bildandet av denna grupp. Vi beaktar det, men jag tror inte att det nämndes i går vid diskussionen. Enligt min mening handlar det alltså om två helt skilda saker. Å ena sidan en eventuell dispyt, och å andra sidan en återspegling av vad som sades i går i plenarkammaren. Men - vittnen finns - det framfördes inte någon invändning vid det tillfället.
Tack, herr Dell'Alba. Nej, det finns faktiskt inga skäl till att rätta protokollet.
Fru talman! Jag vet att ni, liksom jag, kommer att dela oron över att det under denna vecka inte kommer att ges någon möjlighet att uttrycka vårt intresse för det som sker i Burma och i synnerhet beträffande Aung San Suu Kyi, vår vinnare av Sakharovpriset, och hennes uppoffringar och lidande.
Man har gjort ett trojkabesök i Burma. Jag skulle tillråda er, fru talman, att som en av era första åtgärder, stödja förslaget att en politisk dialog å det snaraste upprättas med Aung San Suu Kyi och hennes politiska parti.
Tack, fru Kinnock, för ert anförande, som jag kommer att ta stor hänsyn till.
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en enkel fråga till Poettering.
Fru talman! En kort fråga till Poettering. Herr Poettering, vad är det för skillnad mellan en kristdemokrat och en Europademokrat?
Fru talman! Låt mig säga att jag helt och hållet stöder ert anförande tidigare i vilket ni sade att en av våra uppgifter är att förse allmänheten med information om institutionernas arbete. Låt mig därför, i enlighet med artikel 38 (Yttranden som förklarar kommissionens beslut) be kommissionen att efter dagens ärenden komma till parlamentet och redogöra för det beslut som antogs i går om att bötfälla de franska fotbollsmyndigheterna med futtiga 650 pund för ett klart brott mot gemenskapslagstiftningen.
Det är mycket svårt för vem som helst att begripa vilket budskap kommissionen försökte sända ut, förutom att man kan säga att det är goda nyheter för svartabörshajar och dåliga nyheter för fotbollsfans att föreslå att folk faktiskt kan komma undan med att bryta mot lagen under förutsättning att de är villiga att betala ut några slantar till Europeiska kommissionen vid ett senare tillfälle. Låt mig alltså be er inbjuda kommissionen att vid slutet av dagens förehavanden komma och redogöra för detta beslut så att vanligt folk faktiskt kan försöka förstå den tankeprocess som jag måste säga fullkomligt förbryllar mig.
Vi vidarebefordrar gärna er fråga till kommissionen.
Europeiska rådets möte den 3-4 juni 1999 - Tyska ordförandeskapet
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om:
Europeiska rådets rapport och kommissionens uttalande om Europeiska rådets möte den 3 och 4 juni i Köln, -rådets uttalande om det tyska ordförandeskapets verksamhet under det gångna halvåret.
Fru talman, ärade ledamöter! Jag är glad över möjligheten att i dag möta det nyvalda Europaparlamentet och gratulerar er alla - och naturligtvis särskilt er, fru talman Fontaine - till valresultatet!
När det tyska ordförandeskapet inleddes tog Europeiska unionen i och med införandet av euron, den gemensamma valutan, ett historisk steg. I januari förklarade jag här i Europaparlamentet att eurons införande, enligt den tyska förbundsregeringen, innebär att man ytterligare närmar sig integrationens fullbordande, och att Tyskland kommer att satsa rejält på att förverkliga det. För oss handlade det om att förbereda unionens struktur och arbetsmetoder inför unionens övergång från en västeuropeisk till en europeisk union som på samma gång är en utrikes- och säkerhetspolitiskt handlingskraftig - det vill säga även demokratisk - union.
I dag, sex månader senare, kan vi konstatera att de framsteg som man gjort på dessa tre viktiga integrationsområden motsvarar våra förväntningar. Framstegen har ett nära samband med den dubbla kris som Europeiska unionen har fått möta det senaste halvåret. Europeiska unionen kom onekligen att sättas på prov vid en kritisk tidpunkt, då kommissionen avgick samtidigt som kriget bröt ut i Kosovo och Europeiska rådet hölls i Berlin. I det kritiska skedet bevisade EU: s medlemmar sin beslutsamhet och handlingsförmåga, och i stor utsträckning även sin skaparkraft. Krisen sporrade till en fortsatt integration. Skälet till det var att det i samband med Kosovo-kriget åter framstod tydligt, vad som är kärnan i den europeiska integrationen, nämligen att en varaktig fredsordning upprättas på vår kontinent. I och med den insikten fick de nationella intressena stå tillbaka, och det fanns i hela Europa en vilja att fortsätta driva idén om ett fullbordande av den europeiska integrationen.
På det sättet kom krisen att påskynda integrationen. I synnerhet är de framsteg som vi har gjort de senaste månaderna en gemensam framgång för samtliga medlemsstater och institutioner i Europeiska unionen. Därför vill jag i dag tacka Europaparlamentet för att man tog sitt ansvar i detta kritiska skede.
Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill nu göra en kort sammanfattning av de främsta resultat som har uppnåtts under det tyska ordförandeskapet och sedan göra en utblick för ett bredare perspektiv. För det första: EU: s utrikes- och säkerhetspolitiska handlingsförmåga har ökat. EU är i dag en aktör med stort inflytande på den internationella arenan. Det framgår tydligare än någonsin av president Ahtisaaris delegation med den ryska Balkanmedlaren Tjernomyrdin. I och med deras bidrag till en fredlig lösning på Kosovokonflikten lyckades EU som en civil maktfaktor närma sig en gemensam utrikespolitik. Den här gången intog man på Balkan, till skillnad från åren 1991-1992, en gemensam ståndpunkt, beroende på att de europeiska staterna äntligen har insett, att det inte bara handlar om en moralisk plikt, eller om framtiden för ett europeiskt randområde, utan om den egna, om allas vår säkerhet.
Säkerheten gäller hela Europa; det har man lärt sig av erfarenheterna från tragedin i Kosovo. Om vi hade accepterat en blodig, en aggressiv nationalism på vår kontinent utan att ingripa, då skulle vi ha äventyrat framtiden för den europeiska integrationen, den viktigaste framgången i Europas moderna historia. Vi varken fick eller ville tillåta att något sådant skedde!
Applåder
Kosovokonflikten har i två viktiga avseenden bidragit till ett genombrott i EU. För det första betraktas nu sydöstra Europa generellt, och utan förbehåll, som en del av Europa. Resultatet blev att stabilitetspakten antogs, och det återkommer jag till senare. För det andra kan man märka en större beredskap att skapa en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Därför har man i EU lyckats inta en beslutsam hållning gentemot Kina och Mellanöstern vad politiken för de mänskliga rättigheterna beträffar, liksom i många andra utrikespolitiskt svåra frågor, och i Köln fattades en rad viktiga beslut, bland annat i form av antagandet av den första gemensamma Rysslandstrategin och en tidsplan för skapandet av en europeisk säkerhets- och försvarspolitik liksom nomineringen av Javier Solana som den mest lämpliga kandidaten till posten som Mister GUSP.
Europeiska unionens betydelse som aktör på den internationella arenan har också varit påtagligt under de många interregionala konferenserna, toppmötet EU-Latinamerika i Rio, Medelhavskonferensen i Stuttgart - en plattform som med tanke på en ny fredsdynamik kan vinna avsevärd betydelse, Asien-Europa-mötet (ASEM) i Berlin och på många andra sammankomster.
För det andra: Europeiska unionen har i och med besluten om Agenda 2000 i Berlin säkrat sin handlingsförmåga inför de kommande åren. Om vi inte hade lyckats komma överens i den frågan - och tänk på vad hade inneburit om mötet i Berlin upplöstes utan att man uppnått en kompromiss inför det påbörjade Kosovokriget och den krisdrabbade kommissionen - då skulle Europa ha hamnat i en allvarlig historisk kris. Agenda 2000 är ett paket som innehåller reformförsök och omfattande nationella intressen som saknar motstycke i integrationens historia. Att man lyckades ena dessa komponenter i en enda stor kompromiss beror på att viktiga medlemsstater - inte minst Tyskland - avstod från att till varje pris utnyttja sitt starka inflytande och i stället prioriterade Europas fortsatta utveckling.
Det är sant att den tyska förbundsregeringen hade velat se ytterligare framsteg på många områden, till exempel inom jordbrukspolitiken, där det snart kommer att krävas fler reformåtgärder i och med Världshandelsorganisationens konferens, men kompromissen i sin helhet utgör ändå en bra, en utmärkt grund för att föra unionen in i 2000-talet.
För det tredje: Agenda 2000 garanterar även Europeiska unionens utvidgningsförmåga. Framgången med kompromissen i Berlin är också uppenbar i och med de alltigenom positiva reaktionerna från kandidatländernas sida. Även anslutningsförhandlingarna har skridit framåt det senaste halvåret. För närvarande pågår förhandlingar med över hälften av kandidatländerna. I och med det beslut som fattades i Köln angående en ny regeringskonferens om institutionella frågor, har vi även jämnat marken för att inom kort kunna övervinna det andra stora hindret i EU för en utvidgning. Därmed har det historiska utvidgningsprojektet vunnit mycket både i tid och i kvalitet.
För det fjärde: I sammandrabbningarna som ledde till kommissionens avgång intog Europaparlamentet den ansvarsfulla roll som förväntades av folket i Europa. Jag tolkar det som ett initierande av den process som kommer att leda till en starkare demokratisering av unionen. Genom utnämnandet av Romano Prodi till ny kommissionsordförande reagerade EU-staterna mycket snabbt på kommissionens avgång. Jag vill här passa på att önska Romano Prodi och den nya kommissionen lycka till med de viktiga uppgifter som väntar.
Den nya kommissionen gav en första viktig signal i och med uppförandekoden i syfte att återvinna medborgarnas förtroende, och det var en bra start. Men jag vill i dag även tacka den gamla kommissionen och dess medarbetare för deras arbete. Oavsett kritiken i vissa enskilda fall är det en sak vi inte får glömma, och det är att vi inte utan kommissionens insatser och engagemang hade kunnat lösa de många och svåra problem som uppstått, i synnerhet under det tyska ordförandeskapet.
Applåder
För det femte: I och med sysselsättningspaktens antagande i Köln uppfyller vi målsättningen att på europeisk nivå främja de nationella åtgärderna för att skapa en ökad sysselsättning. Pakten ökar förutsättningarna för en aktiv sysselsättningspolitik, både på nationell och europeisk nivå. Den makroekonomiska dialog som man kom överens om i Köln, under medverkan av arbetsmarknadsparterna och Europeiska Centralbanken, kommer att utgöra ett viktigt bidrag i det sammanhanget. Man kommer därför på toppmötet för sysselsättning under det portugisiska ordförandeskapet att kunna göra en första balansräkning.
Ärade ledamöter! I det skede som vi nu har framför oss gäller det att utnyttja den dynamik som det senaste halvåret har uppstått ur spänningsfältet mellan krisen och reformkraven, så att vi ytterligare kan närma oss integrationen. Vi måste komma vidare på fem viktiga områden. I första hand bör erfarenheterna från konflikten i Kosovo leda till en mer dynamisk utvidgning. Vägledande beslut måste fattas på Europeiska rådet i Helsingfors. Där är det huvudsakligen två frågor som skall behandlas, och den första är vilka nya kandidatländer man skall börja förhandla med. Det har länge varit uppenbart att vissa av de länder som man ännu inte inlett förhandlingar med har gjort avsevärda reformframsteg, något som också bör värderas i Helsingfors. Man bör i samband med det vara medveten om att alla kandidatländer som uppfyller Köpenhamnkriterierna har rätt att kräva att anslutningsförhandlingarna påbörjas.
Den andra fråga som kommer att behandlas är slutdatumet för förhandlingarnas avslutande med de första kandidatländerna. Här har många förslag lagts fram, men fortfarande saknas ett seriöst och sakligt underlag för ett slutgiltigt datum. Ett sådant underlag kommer vi inte att ha tillgång till förrän i Helsingfors, i och med slutresultatet från undersökningarna och kommissionens nya framstegsrapporter. Därför hoppas jag verkligen att man i december lyckas fastställa ett datum. Min personliga uppfattning är att vi borde göra det. Det skulle vara en viktig signal med tanke på reformprocessens fortsatta dynamik.
Det senaste halvåret har man tyvärr inte lyckats höja Turkiets status i Europeiska unionen. Det tyska förslaget att betrakta Turkiet som ett kandidatland och bedöma det utifrån Köpenhamnkriterierna, liksom övriga kandidater, vann inget gehör i Köln, men frågan står kvar på dagordningen. Det viktigaste är nu att Turkiet gör upp en tidsplan för uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna. Det är av avgörande betydelse för anslutningsförhandlingarnas inledande att kriterierna är uppfyllda.
Den andra punkten: För handlingsförmågan i en utvidgad union är det viktigt att man klarar ut de tre institutionella frågor som lämnades öppna i Amsterdam - kommissionens storlek och sammansättning, röstavvägningen i rådet, ett ökat antal majoritetsomröstningar - in i minsta detalj, i god tid före utvidgningen. Det ligger dessutom i kandidatländernas intresse. Därför bör vi satsa hårt på att hålla den tidsplan som fastslogs i Köln för de institutionella reformerna, samt att avsluta reformpaketet år 2000 under det franska ordförandeskapet. Det förutsätter att samtliga medverkande vill och stöder detta.
För det tredje: I och med upphörandet av det fjärde och förhoppningsvis sista jugoslaviska tronföljdskriget i Kosovo och överenskommelsen om stabilitetspakten har sydöstra Europa i dag för första gången i sin historia en verklig chans att lämna nationalismen och våldet bakom sig för gott och ansluta sig till integrationens Europa. Det gick att skapa försoning år 1945 i Västeuropa, och det kommer också att vara möjligt på Balkan i dag, om man lyckas övervinna nationalismen, som är orsaken bakom hatet och våldet. Det förutsätter att även Europeiska unionen i fredstid prioriterar fredens säkrande i Sydosteuropa. Unionen bär som främsta impulsgivare till stabilitetspakten en stor del av ansvaret på det materiella området i samband med Kosovos återuppbyggande. Samtidigt är det i längden en enastående möjlighet för unionens och medlemsländernas ekonomi, som vi absolut bör utnyttja.
Det ekonomiska samarbetet är en avgörande faktor för stabiliseringen i Sydosteuropa. Tyskland stöder uttryckligen förslaget om att bilda en regional tull- och handelsunion i syfte att skapa ett frihandelsområde som helst bör vara förbundet med Europeiska unionen. Sådana stabila ekonomiska ramar skulle också vara till stor nytta för investeringar utifrån. Men det främsta målet är att på hela Balkan skapa stabila förutsättningar för demokrati och en rättsstat. Serbiens demokratisering är nyckeln till en varaktig stabilisering i hela området.
Applåder
Det här är en fråga som det serbiska folket själva måste besluta om. Men för Europeiska unionen och dess medlemsstater gäller hur som helst: Vi bör på alla sätt främja sådant som stärker den demokratiska oppositionen i Serbien ocgh försvagar Milosevic. Och just nu måste vi med tanke på de modiga demonstrationerna över hela landet visa det serbiska folket att de kan räkna med Europeiska unionens fulla stöd i samband med en demokratisering.
Applåder
De senaste månadernas erfarenheter visar att Europa måste organisera sin säkerhets- och försvarspolitik bättre, om man i framtiden skall vara kapabel till en effektiv krishantering. Besluten i Köln om att bilda en europeisk säkerhets- och försvarsunion kommer att få omfattande konsekvenser. Den frågan kommer att bli Europeiska unionens nästa stora integrationsprojekt, efter den inre marknaden och Ekonomiska och monetära unionen. Därför måste framtagandet av gemensamma åtgärdsalternativ och skapandet av den nödvändiga infrastrukturen stå högst upp på den europeiska dagordningen i framtiden. Det handlar då inte om en militarisering av Europeiska unionen, utan om att fortsätta utveckla unionen till en effektiv och handlingskraftig fredsmakt, som är i stånd att, precis som i Kosovo, se till att kriget - som den europeiska politikens redskap för att uppnå rättvisa och icke-angrepp - en gång för alla blir en del av det förgångna.
Applåder
Europeiska unionens fortsatta berättigande förutsätter att dess legitimitet och trovärdighet bland medborgarna ökar. Beslutet i Köln om utarbetandet av en europeisk stadga om de grundläggande rättigheterna skall garantera att medborgarnas grundläggande rättigheter har samma värde på europeisk som på nationell nivå. Där är det ett nytt förfarande som gäller. Stadgans upprättande skall baseras på en bred dialog under medverkan av företrädare för Europaparlamentet, de nationella parlamenten, regeringarna och kommissionen. Kommittén skall under det franska ordförandeskapet lägga fram en rapport inför Europeiska rådet. Jag hoppas att Europaparlamentet där kommer att spela en viktig roll, som grundar sig på de förarbeten som under lång tid har gjorts i parlamentet.
Fru talman, mina damer och herrar! De framsteg som har skett i och med den politiska integrationen och utvidgningen leder oss till själva kärnfrågan om Europeiska unionens framtid. Hur skall en union med 27, eller så småningom 30 medlemsstater, om man räknar med Sydosteuropa, förbli funktionsduglig och handlingskraftig? Hur skall en framtida utvidgad union kunna bevara sin sammanhållning och uppfylla sina åtaganden inom unionen och gentemot omvärlden? Denna fråga vars konsekvenser sträcker sig långt bortom nästa regeringskonferens kommer snart, ja måste snart, vara avgörande för den europeiska reformdebatten. Demokratiseringen, och slutligen även en fullständig parlamentarisering av Europeiska unionen, måste stå i centrum för den debatten: upprättandet av en äkta medborgarunion. Bara på det viset kommer man att kunna övervinna det minskade intresse som tog sig skrämmande uttryck - skrämmande för oss alla - i det låga deltagandet i Europavalen.
Det demokratiska imperativet tydliggjordes i konflikten i samband med kommissionens avgång, där grundläggande frågor uppkom om insyn, demokratisk kontroll och legitimitet i det europeiska agerandet. Det är också en följd av Europeiska unionens växande handlingsförmåga, i synnerhet på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. En union som vill visa sig handlingskraftig i kriser och konflikter behöver definitivt ha en egen demokratisk legitimitetskedja. Därför är det i framtiden nödvändigt att Europaparlamentets rättigheter utökas, utöver de nya bestämmelserna i Amsterdamfördraget, liksom att de nationella parlamentens deltagande ökar.
Jag initierade i början av det tyska ordförandeskapet, fru talman, en debatt om den europeiska författningen. Den debatten kommer bidra till att stärka medvetandet hos de europeiska medborgarna. Där bör vi frigöra oss från den strikt juridiska förståelsen, och genom en sammanställning av unionens värden och grundläggande principer betrakta funktionsmekanismerna för en europeisk samexistens, inklusive Europeiska unionens funktion, som en politisk arbetshypotes i sig.
Den dubbla krisen det senaste halvåret kommer att få långsiktiga och varaktiga konsekvenser för den europeiska integrationens fortskridande. Kosovokonflikten har åter fokuserat vår uppmärksamhet på utgångspunkten för integrationen, nämligen upprättandet av en europeisk fredsordning. Kommissionens avgång har däremot visat vad som bör gälla i framtiden, nämligen upprättandet av en äkta demokratisk union med väl avvägda checks and balances . Denna dubbla insikt utgör enligt min uppfattning en bra grund för det finska ordförandeskapet, som jag önskar lycka till med den ansvarsfulla uppgift som de har framför sig. Tack skall ni ha!
Livliga applåder
Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort även denna gång, av skäl som ni lätt kan förstå. Jag vill bara säga, så som rådsordföranden Fischer inledde, att under det tyska ordförandeskapet - som har varit ett komplicerat och svårt, ordförandeskap -, har flera stora ärenden och utmaningar fått sin lösning. Jag tänker naturligtvis på godkännandet av Agenda 2000, vilket var en svår politisk, diplomatisk övning med en balansgång mellan egenintressen inom unionen, och att alla konsekvenser som härrör från det kanske större aktuella problemet, på grund av sina återverkningar i själva Europeiska unionen, nämligen Kosovokonflikten och alla dess omständigheter och de konsekvenser det kommer att ha för framtiden.
Den europeiska säkerheten och försvaret har kommit i gång genom utnämningen av en ansvarig för den gemensamma utrikes-och säkerhetspolitiken. Det är steg som visar att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken efter Kosovo kanske fortfarande är akilleshälen i gemenskapsbygget och att vi måste göra stora framsteg.
Slutligen har ett stort steg tagits för sysselsättningspakten genom arbetet med slutsatserna från Europeiska rådet i Luxemburg.
Den avgående kommissionen gratulerar alltså det tyska ordförandeskapet. Vi anser att det har varit ett mycket bra ordförandeskap. Det har löst många svåra problem. Allt detta beror, utan några som helst tvivel, på utrikesminister Fischers talang, effektivitet och intelligens, ni har imponerat starkt på mig, och jag lovar er att jag i mitt nya liv, när jag återvänder till Spanien, kommer att jogga och äta bananer.
Applåder
Herr talman, herr utrikesminister, kära kolleger! Herr utrikesminister, man kan helt hålla med om det ni säger i ert tal, men tyvärr kan man inte göra en odelat positiv bedömning av det tyska ordförandeskapet. Därför kommer jag inte att uttrycka mig lika snällt som kommissionens tjänstgörande ordförande.
Det tyska ordförandeskapet har varit ett ordförandeskap med toppar och vågdalar, med framgångar som har vunnit vårt erkännande, men även med allvarliga brister, misslyckanden och felgrepp. Det tyska ordförandeskapet fick konfrontera den tragiska situationen i Kosovo, och förklaringen i Berlin lämnade inget övrigt att önska vad tydligheten beträffar. Rådsordförandeskapet handlade beslutsamt, tillsammans med EU-länderna i västalliansen, för att bekämpa den jugoslaviska tyrannen och diktatorn Milosevic. Det var ett riktigt och nödvändigt agerande. Vårt budskap på tröskeln till år 2000 måste lyda: Det får aldrig mer hända att människor i Europa drivs bort från sina hem och sitt hemland! De mänskliga rättigheterna, individens värde, rätten till ett hemland, det är grunden för vår europeiska civilisation!
Jag vill som företrädare för min grupp rikta ett personligt tack till er, herr utrikesminister, och uttrycka vårt erkännande, för att ni på ett så övertygande och eftertryckligt sätt, med fysiska skador som resultat, har försvarat de mänskliga rättigheterna.
Applåder
Men vi i vår grupp har ofta undrat: Vad skulle ha hänt om våra politiska vänner hade haft det politiska ansvar som ni har haft? Skulle då ni som opposition ha visat samma solidaritet med förbundsregeringen som de? Därför vill tacka våra politiska vänner i CDU och CSU och även de liberala för att de visat en sådan tydlig solidaritet med rådets ordförandeskap.
Det har fyllt oss med avsky - och det kritiserar vi precis som ni - att ordföranden i det tyska postkommunistiska PDS (Partei des Demokratischen Sozialismus) sträckte ut en hand till Milosevic i Belgrad. De som sympatiserar med honom finns även företrädda här i Europaparlamentet.
Nu måste en återuppbyggnad av Kosovo äga rum; det är en av de främsta angelägenheterna för Europeiska unionen. Vi får inte upprepa misstaget i Bosnien, så att det hela blir byråkratiskt och drar ut på tiden, utan nu måste Europeiska unionen agera snabbt och obyråkratiskt; här krävs det att ministerrådet, kommissionen och Europaparlamentet samarbetar, så att man kan inge de drabbade människorna i Kosovo, i forna Jugoslavien och på Balkan hopp om en framtid.
I Berlin fattade man beslut om Agenda 2000, som måste utgöra grunden för att de första kandidatländerna skall bli medlemmar under Europaparlamentets nuvarande mandatperiod fram till år 2004. I grund och botten handlar det om att den europeiska familjen skall förankras i den europeiska civilisationens värdegemenskap, som Europeiska unionen är ett uttryck för. Därigenom främjas stabilitet och säkerhet, demokrati och fred. Men vi säger också - och det vet jag att vi är överens om - att det finns förutsättningar för en utvidgning: en reform av Europeiska unionen. Vi välkomnar er strävan mot en europeisk stadga, vi välkomnar er strävan mot en konferens om reformen av Europeiska unionen. Kärnan i reformen måste vara att majoritetsbeslut i ministerrådet erkänns som det avgörande beslutsinstrumentet i Europeiska unionen. För vi vill ha en handlingskraftig union som grundar sig på principerna om demokrati och parlamentarism.
På toppmötet i Köln fattade man beslut angående generalsekreteraren, den så kallade höga representanten. Vi anser att beslutet att utse Javier Solana var utmärkt. Men nu gäller det att den höga representanten också förses med den kompetens som krävs, och att han under förnuftiga former samarbetar med kommissionens ansvariga medlem. Dessutom måste vi förhindra att utvecklingen går bakåt beträffande den utrikespolitik som nu beaktas på gemenskapsnivå, så att den inte blir ett rent samarbete mellan staterna i Europeiska unionen. Här skall vi vara noga med att se till att man vidtar de rätta åtgärderna.
Västeuropeiska unionen skall integreras i Europeiska unionen. Det är ett glädjande faktum. När Västeuropeiska unionens generalförsamling slutligen upplöses, måste ett parlament givetvis även ha ett europeiskt ansvar förutom det nationella parlamentet, och därför måste behörigheten inom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken i allt ökande omfattning tillfalla Europaparlamentet, så att det inte saknas parlamentariskt inflytande och demokrati på något område inom Europeiska unionen.
Applåder
Nu kommer jag att gå in på några mer dystra frågor, vad det tyska ordförandeskapet beträffar. Till att börja med utnämningen av den nya kommissionen. Rådets ordförandeskap rekommenderade oss ju i början av året att bevilja kommissionen ansvarsfrihet för budgeten för år 1996 och 1997. Man gav oss sådana råd som vi i själva verket förkastat för länge sedan. Förbundsregeringen befann sig då fortfarande i ett stadium som vi hade lämnat. Sedan var det nomineringen och utnämningen av de båda tyska kommissionsledamöterna. Herr utrikesminister, det förfarandet var rena skandalen! Det var rena skandalen, det sätt på vilket förbundskanslern i förbundsrepubliken Tyskland hanterade den frågan.
Kommissionens medlemmar skall enligt fördraget utses i samförstånd mellan den designerade ordföranden och de nationella regeringarna. I dag vet vi att en kandidat som förbundsregeringen föreslagit inte ens fick tillfälle att träffa förbundskanslern innan denne talade med herr Prodi. Det innebär att förbundskanslern inte ens hade talat med personen i fråga i förväg. Han avgjorde i princip att dessa båda personer skulle utses av kommissionens ordförande, kommissionens designerade ordförande. På det sättet gjorde den tyske förbundskanslern varken Romano Prodi, de europeiska institutionerna eller förbundsrepubliken en tjänst.
Listan över misstag kan göras längre än så. Redan innan det tyska ordförandeskapet inleddes reste den tyske miljöministern till London och Paris, där han försökte upplösa ett fördrag. Det måste vara första gången efter andra världskriget som det i den franska nationalförsamlingen varit tal om ett brott mot folkrätten från Tysklands sida. Det var ett felaktigt agerande från miljöministerns sida, och det kunde knappast ha varit värre! Den tyska rådsordförandens och finansministerns frånvaro i samband med eurons införande är ett annat exempel. Att rådsordförande som ansvarade för finanserna försvann från sitt ämbete är en företeelse som aldrig tidigare hade inträffat i Europeiska unionen!
Förbundskanslerns order om att på ministerrådets möte stryka direktivet om uttjänta fordon var ett dittills okänt grepp i Europeiska unionen, och förbundskanslerns order att den tyska finansministern inte skulle delta på ministerrådets möte i Finland, saknar motstycke i Europeiska unionens moderna historia.
Herr utrikesminister, jag är övertygad om att ni inte ville att det skulle bli på det här viset, men den ständiga styrkan i den tyska politiken har allt sedan Konrad Adenauer till Willy Brandt och Helmut Schmidt och vidare till Helmut Kohl varit att partnerländerna har kunnat lita på förbundsrepubliken Tyskland. Jag önskar, herr utrikesminister, att ni kan återupprätta det förtroendet i framtiden och garantera den tyska Europapolitikens tillförlitlighet, eftersom det är viktigt för Europeiska unionen framåtskridande och för vår europeiska kontinents framtid.
Applåder
Herr talman! Fru rådsordförande! Det råder ingen tvekan om att Poettering vill utnyttja Europaparlamentet som en estrad för oppositionen i Tyskland. Men när ni gör era piruetter, herr Poetterin, syns det att rynkorna i er skrud inte är lika eleganta och aldrig kommer att vara lika eleganta som rynkorna i utrikesministerns panna.
Herr rådsordförande, Europeiska unionen har visat vad den går för under ert ordförandeskapet i en kritisk period. Ni har tagit upp de viktigaste punkterna här, och jag tvekar inte att säga att vissa brister och fel har skylts över. Det är inte tal om annat! Men de beslut som har fattats under det tyska rådsordförandeskapet de senaste sex månaderna kommer att prägla Europeiska unionen långt in i nästa årtionde.
Herr Poettering frågar vad som hade hänt om de beslut som fattades under det tyska ordförandeskapet hade fattats av ett ordförandeskap med hans politiska färg. Jag kan tala om för er vad som hade hänt då, herr Poettering! Då skulle ni ha klämtat i alla klockor, tänt tusen stearinljus och stämt upp i Te Deum! Det är nämligen det som är skillnaden mellan kristdemokrater och Europademokrater.
Vi skall inte börja sjunga här, men vi en sak vill säga till det tyska ordförandeskapet: Tack för ett framgångsrikt ordförandeskap!
Applåder
Vi gläds över att Europeiska rådet under det tyska ordförandeskapet har fullgjort uppgiften med en europeisk sysselsättningspakt. Vi vet: en europeisk sysselsättningspakt kan inte ersätta de nationella åtgärderna för att skapa sysselsättning. Men genom den kan och måste man samordna, informera om och stimulera sådana åtgärder. Vi vet också: en europeisk sysselsättningspakt är inte lika med en europeisk sysselsättningspolitik.
Regeringarna i alla medlemsstater måste ändra sin reserverade hållning gentemot de gemensamma förklaringarna och eftersträva en gemensam och mer positiv politik med klara riktlinjer och förenliga referensvärden. Vi behöver inte endast en pakt för eurons stabilitet, utan även en pakt för européernas arbete.
För det andra: De beslut som fattades av Europeiska rådet beträffande den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, kommer att innebära en mer djupgående förändring av Europeiska unionen än man kan föreställa sig i dag. För första gången i historien har Europeiska unionen bidragit till att beväpnade stridskrafter sätts in i Europa, och det gjorde man med en anmärkningsvärd beslutsamhet. Vi vill, herr rådsordförande, att ni, medlemsstaternas regeringar, visar samma beslutsamhet vid upprättandet av fred på Balkan. Nato vann kriget, nu måste Europeiska unionen skapa fred. Stabilitetspakten för Balkan är en riktig och nödvändig åtgärd, men innebär för den skull ingen Balkanpolitik. EU-politiken på Balkan får inte inskränka sig till att öppna kontor och nyhetsbyråer. Om ni fortsätter på det viset, kommer ni snart att få öppna ett kontor för en samordnare av samordnarna, och det är ingen Balkanpolitik.
Den tredje frågan: reformen av institutionerna. Ni höll i januari, herr rådsordförande, ett vackert tal med stora perspektiv. Men det som Europeiska rådet i Köln beslutade angående reformen av institutionerna är bara småpotatis. Att begränsa reformerna till Amsterdamfördragets protokoll betraktar vi som en alldeles för försiktig åtgärd. Det är visserligen bra att ni i Köln satte igång reformerna, men de frågor som ni har ställt, herr rådsordförande, om ett vidare perspektiv med en utvidgning av Europeiska unionen och den institutionella utformningen av vår Europeiska union, de frågorna har vi svaret på, och det svaret är tydligt: Vi vill ha en omfattande reform av institutionerna innan en utvidgning sker. Ett större Europa får inte betalas med mindre Europa.
Och så en sista kommentar om den nya kommissionen. Herr rådsordförande, ni talade om den nya kommissionen. Låt mig få påpeka att det inte finns en ny kommission innan Europaparlamentet har tillsatt den genom en förtroendeomröstning...
Applåder
...men när Poettering här basunerar ut att förbundskanslern inte hade talat med en av de designerade kommissionärerna innan denne utnämndes, då måste jag få påpeka för er, herr Poettering, att förre förbundskanslern Kohl ofta talade med Bangemann, och ni ser ju vilket resultat det gav, nämligen inget alls. Att tala leder ingen vart!
Och så något som riktar sig till andra sidan i parlamentet, vad tillsättandet av den nya kommissionen beträffar: Vi vägrar - och då talar jag för den socialdemokratiska gruppen - gå med på att proceduren och parlamentets tidsplan skall göras beroende av framläggandet av en rapport från en utomparlamentarisk grupp eller en utomparlamentarisk kommitté. Vi kommer inte att acceptera några förseningar i samband med kommissionens tillsättande. Det är möjligt att ni kan genomdriva det här, om ni vinner en majoritet för ert förslag, herr Poettering, men då får ni också förklara för allmänheten, hur det kommer sig att en kommission som avgick i mars, fortfarande innehar sitt ämbete sex månader senare. En sådan genomskinlig förseningstaktik kommer min grupp inte att medverka till.
Applåder
Herr talman! Jag har inget intresse av att lägga mig i en tysk konflikt.
Applåder
Jag skulle vilja lyckönska Tyskland till ett mycket framgångsrikt ordförandeskap även om jag skulle ta mig friheten att föreslå att det kanske hade kommit att upplevas som mer framgångsrikt om det hade utbasunerats i litet mindre omfattning. Den senaste tidens ordförandeskap - Österrike och Luxemburg med dess litet mer nedtonade profil - kan lära större medlemsstater som Tyskland och Storbritannien att inflytandet av ett ordförandeskap ofta står i direkt motsatsförhållande till dess inledande fanfar. Detta har varit ett svårt ordförandeskap. Kosovokonflikten inleddes under det europeiska rådet i mars. Nyheten om att Belgrad hade accepterat fredsvillkoren kom under toppmötet i Köln i juni; och kommissionens avgång tio veckor in på ert ordförandeskap gjorde säkert inte livet lättare.
Jag skulle vilja koncentrera mina kommentarer till tre olika områden - sysselsättning, utvidgning och medborgarskap. Sysselsättningen, herr talman, är en ständig påminnelse om de västerländska demokratiernas misslyckande med att vara allomfattande och skulle välkomna att några nya mycket goda idéer uppkom under detta ordförandeskap. Genom att tillåta medlemsstaterna att sänka mervärdesskatten på arbetsintensiva tjänster där det inte finns någon gränsöverskridande inblandning, genom en förnyad tonvikt vid forskning och utveckling och ett mer fantasifullt utnyttjande av Europeiska investeringsbankens tillgångar såsom upprättandet av den europeiska finansieringsordningen för teknologi, genom förändringar i arbetsorganisation och arbetstid för att på ett bättre sätt fördela det tillgängliga arbetet. Dessa är alla idéer som har framkommit och de förtjänar att följas upp.
Jag ångrar att mindre framsteg gjordes beträffande Agenda 2000. Ordförandeskapet hävdar att det har upprättat det ekonomiska nätverket för utvidgning österut. Jag hoppas att så är fallet, men jag tror att sanningen är den att vi har undvikit de svåra besluten beträffande jordbruksreformer. Detta kommer att ge upphov till problem i de transatlantiska förbindelserna och ytterligare fördröja integrationen av Central- och Östeuropeiska ansökarländer i Europeiska unionen.
De största framsteg som gjorts har dock varit inom området för medborgerliga rättigheter. Om vi skall få dessa rättigheter, behöver vi en ny inställning från medlemsstaternas sida. Om vi skall skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa - som man utlovade oss i Amsterdam - så behöver vi genomblickbarhet. Det är skandalöst att viktiga handlingar rörade den tredje pelaren fortfarande inte har offentliggjorts, men jag skulle vilja hylla den roll herr Fischer själv har spelat inom detta specifika område och tacka honom för hans hjälp. Amsterdam förkunnar en ny gryning för europeiska medborgares rättigheter. Det var ett modigt beslut av det tyska ordförandeskapet att lägga fram och befrämja idén om en stadga med grundläggande rättigheter. Er pluralistiska inställning, ert försök att engagera Europaparlamentet och nationella parlament kan bara öka möjligheterna till framgång. Herr tjänstgörande talman, vi ser i egenskap av parlament fram emot att arbeta med rådet och kommissionen för att säkerställa förankringen av grundläggande rättigheter och grundläggande friheter för medborgarna i europeisk lagstiftning.
Herr talman, kära kolleger, ärade herr utrikesminister! Det skulle vara ett exempel på politisk kortsynthet, om jag som företrädare för De gröna lovordade det tyska ordförandeskapet utan några om och men. För har inte den rödgröna förbundsregeringen brustit i trovärdighet genom sitt agerande i samband med förordningen om uttjänta fordon, då man offrade en ekologisk och hållbar politik av kortsiktiga opportuna skäl? Man får därför räkna med att en företrädare från De gröna som talar om det tyska ordförandeskapet framställer saken på ett annorlunda sätt, utan att vi för den skull vill ifrågasätta oppositionens roll, herr Poettering!
Förutsättningarna har varit ovanligt svåra, och vi anser att man har bestått provet galant. En sliten europeisk kommission fick slutligen ta konsekvenserna och avgå, men därigenom uppenbarades också Europas stora institutionella underskott. Genom att utnämna Prodi tog det tyska ordförandeskapet snabbt konsekvenserna, vad personfrågan beträffar. Det var en bra början. Tyvärr har inte rådet visat sig lika konsekvent vad de institutionella besluten beträffar, men där vill vi rikta ett särskilt tack till utrikesminister Fischer för hans viktiga initiativ, för hans viktiga arbete.
Agenda 2000, ett ambitiöst reformprojekt, skulle förverkligas under det tyska ordförandeskapet, för att förstärka Europas integration och förbereda EU för östutvidgningen med hjälp av genomgripande reformer. Alla beslut som fattades på toppmötet i Berlin var inte så framåtsträvande som vi hade förväntat oss. Vettiga kompromisser på finansområdet till exempel, som utgör reserver för östutvidgningen, innebär att man långsamt närmar sig en jordbruksreform. Här försummade man möjligheten med en politik som är inriktad på en ekologisk hållbarhet som stärker de regionala strukturerna. Inte minst upptrappningen i Kosovo kom att prägla det tyska ordförandeskapet. Beslutet om ett militärt ingripande för att bekämpa en politik med rasism, nationalism och etnisk förföljelse, bedömdes som ni vet på ett annat sätt av Gruppen De gröna. Men det tyska ordförandeskapet bidrog med stort engagemang till att föra fram en lösning - den så kallade Fischer-planen - under medverkan av Ryssland, Finland och FN inte minst. Nu gäller det att stärka regionen med ett målinriktat återuppbyggnadsstöd för att förhindra en ny destabilisering.
Det tyska ordförandeskapet har på sitt vis bidragit till att stärka Europas gemensamma hus. Vi hoppas att den läroprocess som alla medverkande har gått igenom den här perioden skall tjäna till ett stärkande, en demokratisk vidareutveckling och en utvidgning av Europa. Nu måste Europaparlamentet ge sitt bidrag och fortsätta verka inom samma område - för ett stärkande av institutionerna och en utbyggnad av Europas demokratiska struktur.
Nu några sista ord till Poettering, utan att jag för den skull går in på inrikes angelägenheter, för jag är av den uppfattningen att vi nu befinner oss i ett Europaparlament där vi inte i första hand skall diskutera Tyskland. Men en sak kan jag lova er, herr Poettering: I synnerhet De Gröna har lärt sig av Bosnien och nu även av Kosovo, och vi skulle även ha tagit det ansvaret om den politiska sammansättningen i dag var en annan. Alla de viktiga konfrontationer som vi har haft inom vårt parti har inte varit förgäves, utan jag tror snarare att det har fört oss en bra bit framåt!
Herr talman, herr rådsordförande! Låt mig få inleda med ett par ord till vår kollega Poettering. Ni påpekade förut vilket namnet på er grupp är, att ni kallar er såväl kristdemokrater som Europademokrater. Nu har Tyskland varit enat i snart nio år, och jag skulle uppskatta om ni efter så pass lång tid ville respektera att det i Tyskland finns en demokratisk socialistisk vänster som också företräds här i Europaparlamentet.
Applåder
Herr talman, herr rådsordförande! I stället för en sysselsättningsunion får vi en försvarsunion. Det är den bittra sanningen och det föga löftesrika budskapet från det tyska ordförandeskapet. Den hastigt antagna Agenda 2000 som skall garantera finanseringen av gemenskapen och dess utvidgning är blott ett hafsverk. Jordbruksreformen har inte ökat möjligheterna för de central- och östeuropeiska kandidatländerna. Redan efter toppmötet i Berlin medgav förbundsregeringen själv att jordbrukspolitiken måste reformeras ytterligare med tanke på utvidgningen. Utnämningen av Romano Prodi till kommissionsordförande lyckades inte bättra på de dåliga resultaten från toppmötet. Det tyska ordförandeskapet har inte gjort något för att bromsa eurons ständiga externa värdeminskning.
Krisen för Europeiska gemenskapens valuta fanns inte ens med på dagordningen i Köln. Man fattade inte ett enda beslut om beskattning av de internationella spekulativa kapitalrörelserna eller om bekämpning av skattedumpning och skatteparadis inom unionen. Som tysk ledamot är jag verkligen förvånad över att den nationella egoismen har blivit det tyska ordförandeskapets varumärke. Den grova blockaden av det europeiska direktivet om uttjänta fordon, endast i en tysk bilkoncerns intresse, orsakade upprörda känslor, liksom den plötsliga utnämningen av Schröders tidigare stabchef, minister Hombach, till Balkanansvarig och den bristande förståelsen för den franska politikens former och mål.
Man har i flera medlemsstater gett uttryck för att man upplever sig ha blivit duperad av denna Europapolitik i godsägarstil. Lika starkt som vår grupp välkomnade beslutet från toppmötet i Köln och aktivt kommer att främja stärkandet av medborgarnas grundläggande rättigheter i framtiden, lika starkt kritiserar vi sysselsättningspakten. Med tanke på den höga nivå som arbetslösheten har stagnerat, på förtjänar inte pakten det namn den bär. Det är säkert också en anledning till att ett så skrämmande högt medborgarantal avstod från att rösta i Europavalet. Människorna i Europa kan inte begripa att den europeiska sysselsättningspolitiken bara består av tomma ord. Nu är det dags att man enas om bindande och kontrollerbara kvantitativa mål i samband med ekonomisk tillväxt och kampen mot arbetslösheten. Vi tror på ett socialt Europa, och därför kan vi inte acceptera att den sociala sammanhållningen i unionen så lättsinnigt sätts på spel, att man förespråkar att lönerna hålls nere samtidigt som man ifrågasätter det sociala säkerhetssystemet.
Europeiska unionen och dess medlemsstater gav under det tyska ordförandeskapet sitt aktiva stöd till Nato-kriget på Balkan som stred mot folkrätten och urholkade FN, och gemenskapens förvandling till en så kallad försvarsunion kom att bekräftas. Kriget som ett politiskt medel blev åter rumsrent, och man följer denna ödesdigra kurs genom att införliva Västeuropeiska unionens militärpakt i Europeiska unionen och bygga upp interventionsstyrkor. Nedrustning, krisförebyggande och civil konfliktlösning, i synnerhet genom stärkandet av OSSE, riskerar att falla platt till marken. Enligt samma logik utnämndes Nato: s generalsekreterare Solana till den framtida Mister GUSP. Vår grupp är emot den utnämningen.
Den nominerade tyske EU-kommissionären Verheugen sade efter toppmötet i Köln: Den snabba överenskommelsen om ett stärkande av unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik hade knappast varit möjlig utan påtryckningarna genom kriget i Kosovo. Det innebär med andra ord: Kriget blev en motor och drivkraft för den europeiska integrationen. Det är förödande och leder oss på farliga villovägar inför år 2000. Den som i dag betraktar stabilitetspakten för Sydosteuropa som en stor framgång, borde ett par månader tidigare, i stället för att slösa bort pengarna på bomber, raketer och soldater, ha presenterat pakten som en del av ett omfattande politiskt och civilt koncept för Europeiska unionen för regionen samt beviljat OSSE de nödvändiga medlen för detta. Vi förespråkar definitivt en politik där man förkastar krig och militärt våld och bannlyser sådant i människors liv!
Applåder
Herr talman! Å Gruppen Unionen för nationernas Europas vägnar skulle jag först helt kort vilja dra några slutsatser angående det europeiska val som just har ägt rum. Det omfattande och växande valskolk som kan konstateras i samtliga europeiska länder verkar bekräfta uppkomsten och förankringen av ett virtuellt Europa, som förefaller alltmer fjärmat från de europeiska medborgarna. Ett annat tecken på européernas växande ointresse för det europeiska bygget är ointresset för euron, knappt sex månader efter att den infördes. De som röstat - och det är den andra slutsatsen angående de europeiska valen - verkar i många länder har uttryckt en större euroskepticism, särskilt i Förenade kungariket och Frankrike. Och genom att väljarna har röstat för de stora europeiska ländernas oppositionspartier tror jag att de har velat straffa Europa, där regeringarna deltar. Slutligen ser jag en stor paradox i att man till höger i denna kammare i går valde en kandidat som är helt och hållet hedervärd, men som har en uppenbart positiv inställning till federalism, samtidigt som detta inte var de europeiska väljarnas budskap - i synnerhet inte högerväljarnas.
Jag tror inte att Europa kommer att finna en större legitimitet i de europeiska länderna genom att man på europeisk nivå kopierar partisystemet, vilket den tyske utrikesministern talade om. Denna legitimitet kan endast vara resultatet av ett Europa som " omgrundas" på de nationella demokratierna, i stället för att man försöker skapa en virtuell demokrati som fjärmar sig allt mer från medborgarnas bekymmer.
För att återkomma till toppmötet i Köln och utvärderingen av det tyska ordförandeskapet, skall jag ta upp tre punkter. Först sysselsättningspakten: Europas sedan länge uttjatade ämne. Jag tror att det var en tysk kansler som vi ännu inte har glömt, Helmut Kohl, som yttrade en enligt min mening avgörande fras. Han har sagt: " sysselsättningen - läs arbetslösheten - är och kommer att förbli ett nationellt prerogativ" . Detta är den exakta definitionen på det Europa som har för avsikt att ta sig an projekt, men överlåta problemen till nationerna.
Andra punkten angående sammanfattningen av det tyska ordförandeskapet och de sex månader som nu har förflutit: reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är helt uppenbart att denna reform var och fortfarande är en förutsättning för de förhandlingar som kommer att inledas vid Världshandelsorganisationen, som vi anser är ett instrument i händerna på den dominerande ekonomin, dvs. den amerikanska. Den senaste händelseutvecklingen inom WTO och det sätt på vilket de nya förhandlingarna kommer att föras, men framför allt utnämningen av den generaldirektör som amerikanerna ville ha för WTO: s första runda, är uppenbart mycket dåliga varsel för de europeiska intressena. Det Europa som föddes ur idén om en gemensam marknad förefaller ha övergått till en inre marknad för att sluta som en bit av den stora världsmarknaden, men ingenting mer. Detta kommer i realiteten att innebära ett misslyckande för Romfördragets projekt.
Den sista punkten, i det här fallet Kosovofrågan, har också visat Europas maktlöshet och totala diplomatiska och militära beroende av den dominerande militära makten och Nato. Utnämningen av Nato: s generalsekreterare till Europas utrikes- och säkerhetspolitiska företrädare sluter i praktiken cirkeln, och erinrar om en fras som yttrades av en fransk diplomat, nämligen att det är lika löjeväckande att vilja skapa ett europeiskt försvar som att inrätta Europeiska centralbanken vid Fort Knox. Jag tror att Kosovofrågan och dess lyckliga upplösning i någon mån har ställt de sex senaste månaderna i skuggan. Det är mycket viktigt - åtminstone för vår grupp - att de nationella demokratierna och parlamentet får en betydligt större tyngd i den institutionella reform som kommer att påbörjas, i stället för att vi låter Europa fortsätta försjunka och avlägsnas från medborgarna, genom att det skapas en demokrati som jag har kallat virtuell.
Applåder
Herr talman! Ordförandeskapet för Europeiska unionen har nyligen övergått från tyska till finska händer, vilket gör att det har blivit tid att se tillbaka på det gångna halvåret och dessutom tid för en utvärdering av detta tyska ordförandeskap.
Nu står vi inför en situation där det tyska ordförandeskapet egentligen redan har bedömt sig självt. I en förklaring nyligen av den tyske statssekreteraren Verheugen skulle detta ha varit ett mycket framgångsrikt halvår. Den tonen går nu också igen i minister Fischers anförande. Jag tror att det minsta vi kan göra är att placera några frågetecken i sammanhanget.
För det första har förhandlingarna om Agenda 2000 resulterat i ett avtal som bara var en blek efterbildning av de ursprungliga ambitiösa förslagen som Tyskland hade lagt fram. Fortfarande finns det en risk att jordbrukssektorn visserligen reformeras, men att möjligheterna för utvidgningen av unionen med länder från Central- och Östeuropa inte blir större.
Vidare kännetecknas det tyska ordförandeskapet av nomineringen av ordföranden för Europeiska kommissionen, Prodi, och händelserna i Kosovo den senaste tiden. Den snabba nomineringen av Prodi var bra, även om den slutgiltiga starten för den nya Europeiska kommissionen låter vänta på sig väldigt länge. Europeiska kommissionens arbete har därmed legat nere alldeles för länge. Dessutom har kriget i Kosovo haft ett stort inflytande på utvärderingen av det tyska ordförandeskapet.
Förbundskansler Schröder har också gjort sig nyttig här, även om Förenta staternas och den finske presidenten Ahtisaaris arbete naturligtvis inte får glömmas bort. Det har tydliggjort att en gemensam europeisk utrikespolitik inte är lätt, men det har jag ofta talat om tidigare.
Vad som oroar oss är det sätt på vilket det tyska ordförandeskapet i miljöministerrådet har behandlat förslaget till direktiv om återvinning av bilvrak. Just från en grön/röd koalitionsregering hade man här kunnat förvänta sig handlingskraft i stället för obstruktion. Den tyska regeringen är ju ingen marionett för den tyska bilindustrin.
De informella mötena mellan Tyskland, Frankrike och Storbritannien oroar också. Under den senaste tiden har utnämningarna av Prodi, Solana och Boisieur fördelats i förhandlingar mellan dessa tre stormakter. Om detta är ett förebud om den kommande fördelningen av posterna är det inte särskilt positivt för de små medlemsstaterna. Ministerrådet måste bli medvetet om detta och anpassa politiken, så att en proportionell fördelning av posterna över alla medlemsstater är möjlig. Vad det ämnet beträffar kan en av dessa små medlemsstater, Finland, försöka genomföra förbättringar på detta område under den kommande tiden. Vi avvaktar.
Förberedelserna för den kommande regeringskonferensen har överlåtits till det nya finska ordförandeskapet. Här står viktiga ämnen på dagordningen, och vår grupp hoppas då också att detta kommer att ges seriös uppmärksamhet.
Herr talman! Ordförandeskapet i europeiska rådet är inte en isolerad företeelse, skild från det som har hänt tidigare. Bakgrunden till det tyska ordförandeskapet var det brittiska ordförandeskapet och tillkomsten av den gemensamma valutan. Man kan därför inte bedöma det ordförandeskap som just har avslutats utan att ta hänsyn till den låga profilen under det föregående ordförandeskapet och de förhoppningar som väcktes i och med införandet av euron, förhoppningar som sedan har kommit på skam och stannat på papperet.
Amsterdamfördraget lyckades inte lösa något av problemen i samband med institutionernas funktion och när det gäller utrikespolitiken har det enda framsteget varit att utse herr GUSP som emellertid ännu inte var funktionsduglig under Kosovokrisen, en kris som utan att vänta på att Europa skulle hinna i kapp eller överhuvudtaget visa sig, snabbt utvecklades till en katastrof och som ledde till ytterligare etnisk rensning, det brott som spred sig som kallbrand i Bosnien.
Det tyska ordförandeskapet stod med andra ord utan lämpliga instrument till sitt förfogande och det blev Nato ensamt som kunde bemöta Milosevic politik. Europeiska unionens tyngd, trots ett par svårtolkade insatser från vissa regeringar, saknade betydelse när det gällde de militära aktionerna och Europa uppfattades inte som en självständig part, ens när det gällde att respektera ingångna allianser. Gjordes det några framsteg vid europeiska rådet i Köln? Ja, kanske när det gäller de avsikter som redovisades, men det verkar fortfarande vara högst osäkert när vi skall kunna tillkännage ett datum för när unionen blir en självständig politisk enhet med en egen utrikes- och säkerhetspolitik. De olika regeringarnas skuld till förseningen när det gäller att förverkliga den politiska unionen är enorm, och det verkar knappast som om det tyska ordförandeskapet har ändrat på tempot. Det enda positiva är att de åtminstone skrev in frågan om ett gemensamt försvar på dagordningen inför Köln-mötet.
Ett annat ärende där det tyska ordförandeskapet inte verkar ha gjort några framsteg är sysselsättningen. Efter att ha skrutit vitt och brett under den tyska valkampanjen om att ett socialistiskt maktövertagande i Tyskland skulle förändra allt, och att en makalös utveckling som skulle skapa mängder av arbetstillfällen skulle inledas, något som skulle bryta den negativa trend som Europa befinner sig i sedan minst ett decennium, så har inga initiativ tagits i den riktningen och inga förslag om hur den europeiska ekonomin skall utvecklas har diskuterats.
Utan en samordnad ekonomisk politik som är inriktad på utveckling kommer det att bli svårt att bekämpa arbetslösheten och skapa förhållanden som skulle kunna stoppa fallet för euron. Om inte det tyska ordförandeskapet lyckades, hur skall då det finska kunna göra det? Och hur skall vi kunna ägna oss seriöst åt att bekämpa arbetslösheten samtidigt som utvidgningen rycker allt närmare? Politisk union, utrikespolitik, försvarspolitik, gemensam ekonomisk politik, kamp mot arbetslösheten. Se där de prioriterade frågor som inget ordförandeskap kan bortse från. Men när det gäller de här problemen pratar ordförandeskapen, och går sedan vidare utan att göra något, samtidigt som Europeiska unionen försmäktar och medborgarna fortsätter att kräva mindre prat och någon enstaka handling.
Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Naturligtvis överskuggas det tyska ordförandeskapet av Kosovokriget, och därför är det viktigt att poängtera att den tyska förbundsregeringen i sitt rådsordförandeskap enbart kunde hålla fast vid sitt ställningstagande tack vare unionspartiernas reservationslösa stöd, medan era egna sympatisatörer, herr Fischer, helst hade velat se er utvisad från plan, om ni fortfarande hade varit med i leken.
Det tyska ordförandeskapet uppvisar ett tvivelaktigt resultat, och det är det väl bara rådsordförandeskapet själv som förnekar. Låt oss ta resultatet med Agenda 2000 som exempel. Agendan är ingen lyckad kompromiss utan snarare en bräcklig grund. Den kommer inte att kunna hålla stånd mot anstormningen i samband med de första WTO-förhandlingarna. Det gäller jordbrukspolitiken som inte är löst på långa vägar ännu, och där man inte skapat utrymme för en utvidgning. Det enda man lyckades uppnå var en försämring av jordbrukarnas inkomster. Det tidigare så lovande försöket med en lösning i form av en samfinansiering lämnades på ett dilettantiskt sätt därhän redan från början. Den tyske förbundskanslern förespråkade varmt en nettobetalning, nya bestämmelser beträffande de finansiella ramarna, och då i synnerhet inför den tyska allmänheten, men sedan kom han till korta när problemet väl skulle lösas.
Institutionella framsteg - glöm det! Allting skjuts på framtiden och kommande konferenser. Den gemensamma valutan, herr Fischer, som ni med all rätt beskriver som en stor framgång för Europa, betraktade den då ansvarige finansministern uppenbarligen inte som tillräckligt viktig för att han skulle delta på det första viktiga mötet. Även det bör man hålla i minnet. Och vad bottnade allt tomt prat i om Europeiska centralbankens oberoende, som inte minst bidrog till att eurons externa effekt började svikta, även om euron lyckligtvis hämtar sig, men det är först nu?
Resultatet av det här rådsordförandeskapet är desto mer komplicerat, för att man till skillnad från de flesta tidigare ordförandeskap inte har handlat utifrån gemenskapens intressen. Det framgick inte minst av förfarandet i samband med den förordning om uttjänta fordon som drogs tillbaka. I det fallet handlade man inte utifrån gemenskapens intressen, och det var Trittin som fick ta på sig rollen som bärsärk, en roll som han utan tvivel behärskade väl.
Nej, det här ordförandeskapet har delvis förstört det förtroende som under många år byggts upp av tidigare förbundskanslerer, och därför är det viktigt att kritiskt belysa det som har hänt det senaste halvåret. Någon framgång är det hur som helst inte tal om!
Applåder
Herr talman! Först mina bästa gratulationer till ett utmärkt valresultat i går. Bästa kolleger! Utmaningarna under det tyska ordförandeskapet speglar klart hur svår och mångfasetterad den värld är vi lever i. Våren dominerades av de tragiska händelserna i Kosovo, och lättnaden var stor när Finlands president Martti Ahtisaari kom till toppmötet i Köln med besked om att de jugoslaviska myndigheterna godtog fredsplanen för Kosovo. Det är nu EU som i hög grad bär ansvaret för att återuppbyggnaden skall komma i gång och läget stabiliseras. Situationen i västra Balkan visar på ett tydligt sätt att det i Europa behövs effektivare åtgärder än hittills för att säkerställa stabiliteten i vår världsdel. Unionens utvidgning till länderna i Central- och Östeuropa spelar en central roll i detta.
En obestridlig framgång under det tyska ordförandeskapet är att man träffat ett avtal om Agenda 2000 som är nödvändigt för utvidgningen. Det är viktigt att man under det finska ordförandeskapet får ett klart bevis på EU: s beslutsamhet att gå vidare i utvidgningsprocessen. Därför måste man bland annat målmedvetet förbereda nödvändiga institutionella reformer. Det tyska ordförandeskapet och nu även det påbörjade finska ordförandeskapet förmörkas av en administrativ kris som kulminerade i kommissionens avgång. Vi hoppas säkert alla att krisen innebär en verklig början på äkta reformering av arbetssätten, inte bara i kommissionen utan också i rådet och i parlamentet. Man måste dock komma ihåg att man inte kan gå framåt utan en ny handlingskraftig kommission. Parlamentet måste givetvis till fullo utnyttja sin rätt att höra och kontrollera såväl institutionerna som kommissionen, men det måste också i den här viktiga situationen känna sitt ansvar för att den nya kommissionen kan påbörja sitt arbete så fort som möjligt. Vi måste vara särskilt försiktiga för att nationella politiska passioner inte skall gå före de gemensamma europeiska intressen. Tyvärr tycker jag att den här debatten har visat tecken på sådana strävanden.
Medborgarna i Europeiska unionen, våra egna medborgare som visade oroväckande passivitet i valet till Europaparlamentet, önskar framför allt att unionen skall förbättra sysselsättningen. Hög sysselsättning är också en väsentlig faktor för en balanserad utveckling av våra samhällen. Därför måste man i praktiken påbörja genomförandet av den europeiska sysselsättningspakt som beslutades i Köln. Det är också viktigt att fästa uppmärksamhet på samordningen av den ekonomiska politiken i EU: s olika medlemsstater och att utveckla metoder för detta. Det är en väsentlig fråga när det gäller förbättring av sysselsättningen.
Herr rådsordförande! Det tyska ordförandeskapet har fått göra sig gällande i ett särskilt dramatiskt sammanhang.
Årets första sex månader har återigen tydliggjort behovet av den europeiska integrationen å ena sidan, och å andra sidan behovet av att fullfölja utvidgningsprocessen. Vad gäller det sistnämnda har kriget i Kosovo erinrat oss om det välgrundade i Köpenhamnkriterierna, bl.a. att en respekt för mänskliga rättigheter och minoriteter är en nödvändig förutsättning för alla kandidatländer för anslutning till Europeiska unionen.
Europeiska rådet i Köln, som utan tvivel präglades av denna dubbla ambition, avslöjade vidden av den uppgift som återstår att utföra och de ytterligare insatser som krävs på detta område. Trots ordförandeskapets ansträngningar - som jag särskilt vill hedra - väcker Europeiska rådet i Köln fortfarande viktiga frågor. Jag skulle vilja ta upp två av dem.
Den första frågan avser punkt 53 i rådsordförandens slutsatser, och jag skulle i det avseendet vilja fråga den tyske utrikesministern hur man skall tolka regeringskonferensens mandat, särskilt - jag citerar: " att omröstningarna med kvalificerad majoritet i rådet eventuellt skall utsträckas" , slut på citat, med hänsyn till Belgiens, Frankrikes och Italiens förklaring i en bilaga till Amsterdamfördraget. Jag skulle vilja fråga er om dessa tre medlemsstater - som i Amsterdam framhöll att stärkta institutioner är ett nödvändigt villkor och därmed en förutsättning för att de första medlemskapsförhandlingarna skall avslutas - har bekräftat sina reservationer vilka återfinns i en bilaga till Amsterdamfördraget, eller om dessa tre länder under tiden har tonat ner sin ståndpunkt.
Min andra fråga rör den gemensamma politiken i fråga om säkerhet, närmare bestämt försvar. Ur min synvinkel kommer en försvarspolitik för unionen att hamna i ett dödläge så länge de femton inte har accepterat att säkerheten på Europeiska unionens territorium är odelbar. Men vi har inte kommit så långt ännu. Jag skulle apropå det vilja fråga minister Fischer om han, vid sidan av slutsatserna från Köln, på kort eller medellång sikt ser en möjlighet till en anslutning för de länder som ännu inte har anslutit sig till artikel 5 i det modifierade Brysselfördraget, dvs. den klausul om ömsesidigt bistånd som förenar de nuvarande medlemmarna av Västeuropeiska unionen. Svaret på den frågan är enligt min uppfattning avgörande för senare och nödvändiga etapper, om vi vill ge ett konkret innehåll åt bestämmelserna i kapitel J 4 i Maastrichtfördraget.
Herr talman! De gröna anser att icke-våldsliga konfliktlösningsmetoder måste spela en mycket större roll än militärinterventioner under 2000-talet, och att det våld som undantagsvis kan bli nödvändigt endast skall kunna utövas efter mandat av FN.
Vi ser en viktig roll för EU som icke-våldslig civil fredsskapare. Därför beklagar vi att det tyska ordförandeskapet inte har tagit upp Europaparlamentets rekommendation till rådet att genomföra en pilotstudie för en europeisk civil fredskår. Vi är också oroade över besluten från mötet i Köln som i hela världen har uppfattats som viktiga steg på vägen mot en militarisering av EU. Den svenska regeringen har tvingats säga att om det blir fler steg i samma riktning, så lägger man in veto. Det finska ordförandeskapet har begärt klarläggande av om Kölnbeslutet betyder att EU skall kunna ingripa endast efter FN-mandat, eller om EU likt Nato skall kunna ta lagen i egna händer.
Nu säger Joschka Fischer här att besluten som togs i Köln inte betyder en militarisering av EU, vilket ju låter väldigt bra. Men varför är då Poettering och Goerens, som går i spetsen för en militarisering av EU, så nöjda? Varför integreras militäralliansen VEU i EU? Varför skall EU enligt besluten i Köln skaffa sig en militärkommission, ett militärråd och andra militära institutioner? Jag hoppas verkligen att Joschka Fischer menar allvar med att EU inte skall militariseras, och att han återknyter till den gröna icke-våldsgrundsynen. Som icke-våldslig civil aktör kan EU nämligen spela en mycket viktig positiv roll. Men blir man en militär supermakt som skall konkurrera med andra supermakter om världsherraväldet, då kan EU bara bidra till maktkamp, kaos och krig, vilket jag verkligen hoppas inte blir fallet.
Herr talman! Jag tror att vi, med den distans som tiden ger, kommer att se att det tyska ordförandeskapet har haft vissa framgångar. Med godkännandet av Agenda 2000 anser jag att vi har lyckats komma överens med de som hade gjort I want my money back till sin orättvisa och egoistiska devis, och med alla de, företrädda av mitt lands regering, som anser att Europeiska unionen är ett politiskt projekt där sammanhållningen och solidariteten är grundläggande beståndsdelar.
Jag tycker också att ordförandeskapet reagerade snabbt på Santerkommissionens avgång och fann denna sällsynta fågel som Prodi tycks vara. Jag tycker också att utnämningen av herr GUSP, efter det intryck vi har givit i Kosovo, visar att åtminstone ordförandeskapet vill skaka av sig Europeiska unionens matta utrikespolitik och ge den en knuff framåt. Denna nya stabilitetsplan för Balkan är också något jag anser vara positivt.
Men, herr talman, det finns något jag anser att detta ordförandeskap har gjort negativt, mycket negativt. Jag tänker på institutionsreformen. Herr Fischer, om det är något som alla talare denna förmiddag har varit överens om så är det att toppmötet i Köln inte utgör en grund för reformering av unionens institutioner. Vi vill att Europeiska unionen skall fungera, vi vill bibehålla integrationsprincipen och vi vill att det skall vara effektivt. Det som det tyska ordförandeskapet föreslog i Köln, det vill säga, att ändra antalet kommissionärer, göra om röstvägningen, att i vissa fall kanske gå över från enhällighet till kvalificerad majoritet, är uppenbart otillräckligt.
Inte bara det. Dessutom känner ni inte till unionens institutionsprotokoll. För om ni tänker på vad en utvidgning till mer än 21 medlemmar innebär så behöver vi en långtgående institutionell reform. Det ni föreslog i Köln är en begränsad reform. Med detta - och det är inte bara jag som säger detta, för min grupp, utan alla grupper i kammaren har sagt detta - uppnår vi ingenting annat än en blockering av Europeiska unionen.
Därför menar jag, herr Fischer, att vi i detta parlament redan är uttråkade av så mycket prat. Ni kom hit och sade - jag citerar ordagrant -. " Jag lovordar Europaparlamentets roll och översynen av institutionerna" . Hör här, lovorda inte så mycket, så skrattar man inte så mycket. Notera vad vi gör. Vi har en resolution från den 19 november 1997 där vi föreslår en metod för att reformera institutionerna. Vi har sagt det till er, men ni har inte beaktat det. Nå, vi kommer att mötas igen i denna kammare, herr Fischer, och ni skall få se att detta parlament enhälligt kommer att förkasta en reform som inte garanterar en effektiv union i medborgarnas tjänst.
Herr talman, herr rådsordförande, herr vice kommissionsordförande, ärade damer och herrar! Jag hyser stor uppskattning för kollegan Poettering, ny ordförande i den grupp vars nya namn är så svårt att uttala. Men ändå blev jag förvånad över hans tal i dag. Förvånad, eftersom han där gav uttryck för mer än det faktum att han företräder den största gruppen som har ingått ett förbund med de liberala här i parlamentet inför valet av ordförande. Men om den pakten skall vara en pakt som sätter skräck i eller vållar problem för kommissionen eller de socialdemokratiska regeringarna, då bör Poettering och hans kolleger tänka på att det inte bara skulle vålla problem för socialdemokratiska regeringar, inte heller enbart för regeringar som den österrikiska till exempel, som även omfattar ett konservativt parti, ett kristet folkparti, utan att det även skulle vålla problem för den europeiska enighetsprocessen.
Jag vill som företrädare för min grupp tydligt säga: Vi kommer inte att bedöma kommissionen och de nya kommissionärerna utifrån deras partipolitiska tillhörighet, utan utifrån deras förmåga, och tydligheten och korrektheten i deras nuvarande och tidigare ställningstaganden, och det bör enligt oss vara det enda kriteriet för en bedömning.
Över till de viktiga frågorna beträffande ordförandeskapet. Det har i många avseenden varit ett framgångsrikt ordförandeskap - det vill jag högt och tydligt erkänna - vad Agenda 2000 beträffar, vad utvidgningsprocessens fortskridande beträffar och även vad beträffar de svåra besluten angående Balkan och säkerhetspolitiken. Jag vill även särskilt tacka inte bara förbundskanslern, utan även utrikesminister Fischer, rådets ordförande, som finns här i dag, för att han inte gav vika inför den svåra krigssituationen. Åsikterna här i parlamentet om huruvida kriget var berättigat eller om det hade kunnat förhindras, går i sär, men det tyska ordförandeskapet klarade av det hela, och jag vill särskilt uppmana utrikesministern att agera beslutsamt vad Milosevic-regimens brott beträffar, och tydligt visa att man inte önskar något hellre än fred på Balkan. Ordförandeskapet har agerat på rätt sätt, man har agerat på ett bra sätt, och ordförandeskapet är därför värt vårt erkännande!
I det här sammanhanget - eftersom säkerhetspolitiken ständigt förs på tal - vill jag poängtera följande: säkerhetspolitiken handlar inte om en militarisering av Europeiska unionen. Det handlar om de olika instrumenten inom säkerhetspolitiken, om att förebygga det som går att förebygga, och jag har vid upprepade tillfällen sagt: När det gäller förebyggande är det mycket som har underlåtits på senare år, och ingen grupp och inget ordförandeskap kan påstå att de har gjort allt de kunnat för att förhindra kriget. Därför måste vi nu stödja alla de krafter i Serbien och Jugoslavien som kämpar för en förändring av det politiska systemet, som står upp för demokratin, för de mänskliga rättigheterna, för respekten för minoriteter. Det är enda chansen. För det andra måste vi, och det är mycket viktigt, göra det möjligt för alla de som återvänder - och tack och lov är det många som återvänder, även det beslutet var riktigt, det vill säga att hålla kvar flyktingarna i området - göra det möjligt för dem att övervintra under någorlunda mänskliga förhållanden. Därför måste man även frigöra medel till detta och sedan skapa motsvarande organisationer, så att vi inte i första hand ägnar oss åt att samordna den ena organsationen med den andra, utan den största arbetsinsatsen bör göras för att på ett konkret sätt hjälpa Balkan, så att Balkan äntligen kan bli en fredlig region i Europa.
Herr talman! Låt mig i all korthet få gå in på det som har sagts här, innan jag måste ge mig iväg på en resa till Turkiet. Jag vill tacka alla de som har lovordat oss och gett oss sitt erkännande, och bemöta en del av den kritik som framförts. En sak som vi aldrig har lovat - och det skulle inte heller ha varit realistiskt - är att vi på ett halvår skulle lösa alla de problem som har funnits i Europeiska unionen, och som jag gärna hade sett en lösning på för länge sedan.
Angående kritiken om de institutionella reformerna: Vi har försökt driva de institutionella reformerna framåt, och när jag höll mitt jungfrutal här i samband med övertagandet av rådsordförandeskapet, var det fortfarande osäkert om vi skulle få bifall för förslaget om en regeringskonferens. Jag gläds över att den frågan kunde drivas igenom. Det betraktar jag som ett viktigt framsteg.
Men här har kritikerna rört till det, och ibland kommer deras logik till korta. Till kollegan från det tyska PDS (Partei des Demokratischen Sozialismus), som å ena sidan kritiserar oss för att ha ignorerat de franska förhållandena och den franska politikens mål, och å andra sidan kritiserar de uteblivna resultaten i jordbruksmarknadskompromissen på toppmötet i Berlin, kan jag bara säga: Fru kollega, där finns det ett visst samband, och ni borde nog fundera litet på om ni inte i slutändan hamnar i en enda härva av motsägelser. Ni kommer säkert under de närmaste veckorna och månaderna att upptäcka att det finns ett nära samband där.
Till de som talar om en militarisering av Europeiska unionen - och det är en viktig fråga - vill jag säga att ni får behålla era illusioner. Det skulle innebära att Europa på det säkerhets- och utrikespolitiska området inte vore i stånd att påverka sitt eget öde, d.v.s gå sin egen väg. Under Kosovokriget lärde jag mig att det är viktigt hur många kilon Europa kan lägga i vågskålen, även med tanke på de politiska påverkansmöjligheter som finns, de möjligheter som finns att bedriva en förebyggande utrikespolitik, en förebyggande fredspolitik, att man kan finna en lösning när konflikten har nått sin kulmen. Det enda jag kan säga är: Europa måste enas, även på det säkerhets- och utrikespolitiska området, annars kommer besluten att fattas på annat håll. Det är möjligt att man här i Europaparlamentet, och i en och annan medlemsstat, kan luta sig bekvämt tillbaka och unna sig att tro att man inte påverkas av sådana beslut. I själva verket fattas besluten, men på helt andra villkor och någon helt annanstans. Det är just det jag vill undvika, för det skulle innebära en felaktig utveckling.
Applåder
Vad euron beträffar - och det bör vi inte försöka dölja - har vi olika uppfattningar om Europa. Ja, det råder det ingen tvekan om. Jag är i den frågan en övertygad integrationist , jag vill se ett Europa som blir ett politiskt handlingskraftigt subjekt, eftersom jag av två anledningar är övertygad om att det inte kan fungera på något annat sätt. Den första är: I globaliseringens tidsålder kan en europeisk nationalstat, det som vi uppskattar och vill ha i den europeiska nationalstaten, endast uppnås genom att man i Europa sluter sig samman, eftersom storleksordningen på den klassiska europeiska nationalstaten endast kan garanteras med hjälp av en globalisering, fred, säkerhet, välstånd och demokrati för dess medborgare, om den ryms inom de europeiska ramarna, det vill säga om vi förfogar över ett europeiskt subjekt, en handlingskraftig europeisk union.
Men den andra anledningen, det har åter bevisats genom Kosovokriget, och kanske spelar även de olika historiska erfarenheterna där en roll, i synnerhet i Centraleuropa, är att det bara finns en form av säkerhet på den här kontinenten: Vi kan inte tillåta nationalism, rasism, en primitiv, rå form av fascism, på den här kontinenten. Man har sedan 1992 gjort allt för att få Milosevic att avstå från en sådan politik. Jag har varit med i slutskedet, alltifrån Rambouillet till inledandet av de militära insatserna, men jag har inte träffat någon på västsidan, inte heller från USA, som har varit intresserad av att starta ett krig, snarare har man försökt finna en kompromiss in i det sista. Den enda som inte ville ha någon kompromiss var Milosevic, regeringen i Belgrad. Jag har själv varit med i en två och en halv timmars lång diskussion med Milosevic - varav en timme mellan fyra ögon. Borde vi i stället ha lutat oss tillbaka? Borde vi ha sagt att vi gärna skulle vilja hjälpa till, men att vi inte kunde, det strider mot våra fredsprinciper, det saknas en resolution i FN: s säkerhetsråd?
FN är i dag stärkt av den konflikten, och det är ett resultat av Europas roll i den här konflikten. Säkerhetsrådet är i dag starkare, till skillnad från tidigare i Bosnien, där man tog sig ur konflikten med en försvagad ställning. Jag anser att vi bör erkänna...
Applåder
... att det är ett resultat av de gemensamma ansträngningarna från de europeiska medlemsstaterna, från Europeiska unionen. Det får vi inte glömma. Jag säger bara, att jag har varit i Bosnien, jag har sett massgravarna, och det kommer jag inte att glömma så länge jag lever. Det är vår plikt att fullfölja den europeiska integrationsprocessen - fred, säkerhet och demokrati för alla på den här kontinenten. Det förutsätter att vi är fast beslutna att kämpa mot dem som anser att de med hjälp av våld, mord, terror och förföljelse kan genomdriva sin nationalistiska politik, och om inget annat hjälper, tillgripa den sista utvägen, nämligen den militära vägen. Integrationens Europa får inte tillåta någon nationalism.
Applåder
Det är den viktigaste punkten, trots att vi inte hade räknat med det under vårt rådsordförandeskap, eftersom det säger en hel del om Europeiska unionens framtid. Jag är övertygad om att det måste tränga in på djupet i unionen genom framsteg på integrationens område, och framför allt genom en fortsatt demokratisering. Det kommer att leda till en mycket omfattande och komplicerad debatt, men vi kommer att bli tvungna att inleda den debatten, som i Frankrike omskrivs med begreppet Europeiska unionens ändamålsenlighet, och den kommer att pågå under lång tid. Var går den yttre gränsen för Europeiska unionen, hur ser författningsstrukturen ut, förhållandet mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna, förhållandet institutionerna emellan, vilken roll kommer parlamentet att ha i framtiden, hur kan parlamentets befogenheter stärkas?
Alla dessa frågor kommer att hänga samman med utvidgningen, för det visar sig redan i dag, hur svårt det är för unionen med 15 medlemsstater. Vid en eventuell utvidgning kommer frågan om unionens handlingsförmåga genast att uppstå. Därför finns nästa stora utmaning inom unionen: en gemensam säkerhets- och utrikespolitik, en fördjupning och slutligen en utvidgning.
Till alla de som - och där finns det ett brett samförstånd i de nationella parlamenten och i Europaparlamentet -uttalar sig för en förebyggande fredspolitik, för allt det som inte medgavs enligt Daytonavtalet - och det är ingen kritik mot Daytonavtalet, förmodligen gick det inte att göra annorlunda den gången - kan man säga, att en förberedande strategi med långsiktig verkan för att Sydosteuropa skall närma sig integrationens Europa, och sedan ansluta sig till integrationens Europa, nu har blivit en operativ politik. Stabilitetspakten för Sydosteuropa måste nu väckas till liv. Där handlar det inte i första hand om pengar, utan om strukturella beslut. Vi måste skapa ett förtroende, vi måste skapa ett frihandelsområde. Handel och vandel måste upplösa de nationella aggressionerna, och de nödvändiga medlen för det skall ställas till förfogande. Därför vill jag uppmana alla som här förespråkar en förebyggande fredspolitik att kämpa för en långfristig framgång för stabilitetspakten, för det innebär i själva verket att man tar konsekvenserna av Kosovokriget, av de jugoslaviska tronföljdskrigen.
Jag vill än en gång, herr talman, mina damer och herrar, tacka för ert stöd under det tyska ordförandeskapet, och jag önskar er i det nya parlamentet lycka till, och även den kommande nya kommissionen, när den väl har gått igenom de tuffa utfrågningarna, och de kommissionärer som kommer att utnämnas i - detta är ironiskt och givetvis bara retoriskt sagt - tortyrkammaren i det Europaparlament som valts i fria val. Lycka till! Men låt mig få ge er ett ord med på vägen, i synnerhet den nya majoriteten: Vi bör diskutera den nationella politiken på nationell nivå och där kan vi gräla och slå varandra i skallen. Men på europeisk nivå bör vi diskutera europeisk politik och alltid hålla fast vid den hårfina skillnaden!
Applåder
Tack, ordförande Fischer. Låt mig å hela Europaparlamentets vägnar och trots de synpunkter som har framkommit, tacka er för det arbete ni har utfört, för detta har verkligen varit sex mycket slitsamma månader.
Herr talman! Så synd att rådsordföranden lämnar salen nu, för jag hade tänkt inleda med litet beröm. Jag tänkte säga att han är en av de få ljusglimtarna, för att inte säga den enda, i det här rådsordförandeskapet! Swoboda talade om den nya majoriteten: Ja, den nya majoriteten skapar klarhet i parlamentets profil och idéer, och det är välgörande för Europa, herr Swoboda.
Applåder
Tyvärr har jag inget annat val än att ge rådsmakten Tyskland det sammanlagda betyget underkänd efter årets första sex månader. Det uppblåsta tillkännagivandet av en ny sysselsättningspakt visade sig i praktiken inte vara annat än en luftslott. Om man gör en närmare analys av besluten i Köln, upptäcker man att inte en enda ny idé har tillförts fjolårets riktlinjer från Luxemburg.
För det andra: Den tyska regeringens språkbruk och attityd de senaste sex månaderna har vissa gånger fått mig att skämmas här i Europaparlamentet. Den attityden har inte varit till gagn för Europa, och i synnerhet inte för rådsmakten Tyskland. Trittins klumpiga agerande vid tillkännagivandet av kärnenergifördragen ledde givetvis till att förslagen från den tyska rådsmakten bemöttes med stor skepsis. Det skandalösa tillbakadragandet av ett bra förslag om en samfinansiering av jordbrukspolitiken var resultatet av en mycket oförnuftig politik. Om man därtill lägger att förbundskansler Schröder har ansett att det är dags att sätta stopp för Helmut Kohls checkhäftesdiplomati, då är det verkligen ingen ände på det hela!
Utnämningen av den tyska kandidaten, som kom som en rungande örfil inför valet, vill jag inte ta upp igen, och därför avslutar jag med att framföra en uppmaning: Så länge diktatorn Milosevic är den som styr Serbien, får inte en krona, inte en euro av de europeiska skattebetalarnas pengar gå till Serbien! Där måste i första hand demokratin återupprättas. Det var ett ord på vägen till rådsmakten.
Applåder
Herr talman! Berlinavtalet gjorde det möjligt att lösa de viktigaste ärendena i Europeiska unionen, men det garanterade inte Europeiska unionens framtid på lång eller medellång sikt, eftersom överenskommelsen om Agenda 2000 inte gick så långt som nödvändigt.
För det första därför att det inte lyckades reformera finansieringen med egna medel utifrån bruttonationalprodukten som exklusiv grund, vilket är den enda rättvisa, jämlika och öppna avgiftsgrunden.
För det andra genomfördes inte reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, vilken lades fram för att kunna inta en offensiv position i nästa förhandlingsrunda i GATT. Utan att kritisera kommissionär Fischlers ansträngningar blev det nästan en status quo-reform som inte garanterade den önskvärda balansen mellan jordbrukare, regioner och kulturer och där Medelhavsområdets jordbruk än en gång hanterades illa i den gemensamma jordbrukspolitiken, den garanterades inte ett förverkligande av den europeiska jordbruksmodellen på ett område där nästan ingenting har gjorts för att hjälpa småbrukarna, och slutligen skedde få framsteg beträffande landsbygdens utveckling.
För det tredje, med denna Agenda 2000 löper vi risken att gå mot ett mer obalanserat och mindre solidariskt Europa. Jag vill ge er två exempel från det land jag känner bäst, nämligen mitt eget. För det första visar alla studier att den portugisiska ekonomin är den som påverkas mest av konkurrensen från de nya medlemsstaterna i öst, men ingenting har gjorts för att stödja Portugal i denna fråga. För det andra har inte heller någonting gjorts för att förbättra den portugisiska jordbrukssituationen, vilken är den som lider av störst underskott, är mest eftersatt och minst gynnad i den gemensamma jordbrukspolitiken. Förutom durumvetekvoten uppnåddes inget av vikt specifikt för Portugal i denna reform av den gemensamma jordbrukspolitiken, i motsats till sådana länder som Italien och Spanien som fick specifika behandlingar. Det är sant att vår regering är en inkompetent och dålig förhandlare, men det motiverar inte allt. Vi behöver ett mer solidariskt Europa för att fortsätta framåt.
Herr talman! De allvarliga och negativa effekterna av finanskrisen, den fördröjda ekonomiska tillväxten i Europeiska unionen - även i Ekonomiska och monetära unionens tidsålder - har på ett dramatiskt sätt visat hur nödvändig den europeiska stabilitetspakten från Köln var. Det är inget luftslott, utan äntligen ett konkret försök att som ett sätt att skapa en större tillväxt komma vidare från sysselsättningsriktlinjerna till en samordning av den ekonomiska politiken i Europeiska unionen. Vi behöver strukturreformer i Ekonomiska och monetära unionen, i Europeiska unionen. Men lika viktigt är det med en ökad och snabbare tillväxt. Vi är beroende av en sådan. I det avseendet gör de nationella regeringarna rätt i att inte i och med den europeiska sysselsättningspakten delegera ansvaret för sysselsättningspolitiken till Europeiska unionen. Men de är medvetna om att man i globaliseringens tidsålder måste finna ett gemensamt svar, och det är sant. Det förutsätter endast konkreta referensvärden och riktvärden.
En sak vill jag be de kommande ordförandeskapen om: Vi har inte heller under det tyska ordförandeskapet lyckats förbättra handelns demokratiska legitimitet i Ekonomiska och monetära unionen. Vi behöver snarast ett interinstitutionellt avtal mellan rådet, kommissionen och Europaparlamentet om huvuddragen i den ekonomiska politiken. Vi behöver dessutom en integration av de sysselsättningspolitiska och ekonomiskpolitiska riktlinjerna och, något som är mycket viktigt, vi behöver en granskning av de institutionella ramarna för den europeiska sysselsättningspakten. Vi behöver även mer demokrati, inget växande demokratiskt underskott genom den europeiska sysselsättningspakten, och det krävde det här parlamentet föregående mandatperiod. Vi måste även...
Talmannen avbryter talaren.
Herr talman! Jag anser att det tyska ordförandeskapet i det stora hela har varit en mycket positiv period. I synnerhet skulle jag vilja tacka dem å utskottets för regionalpolitik vägnar, och verkligen tacka de socialdemokratiska ledamöterna för det mycket goda arbete de uträttat under denna period för reformen av strukturfondsprocessen. Vi anser att vi har fått rättvisa och skäliga villkor för medlemsstaterna. Jag skulle i synnerhet vilja tacka tyskarna inte bara för att de har gjort kraftfulla ansträngningar för framsteg för fred i fråga om Kosovo, utan även för fred i de frågor som rör Nordirland. Detta parlament känner säkert till att vi ännu en gång har hamnat i ett kritiskt skede i fredsprocessen på Nordirland. På varandra följande ordförandeskap har stött denna fredsprocess. Vad jag skulle vilja säga i dag på detta invigningsmöte är att vi hoppas kunna räkna med att vår nya kommissionsordförande, den tjänstgörande finska ordföranden i rådet och naturligtvis fru Fontaine att de fortsätter det goda arbetet med att stödja fredsprocessen och att göra freden till en prioritet vid hennes besök i Nordirland.
Jag har i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen mottagit sex resolutionsförslag.
Val av Europaparlamentets kvestorer
Nästa punkt på föredragningslistan är val av Europaparlamentets kvestorer.
Herr talman! Ni har låtit oss avge en röstförklaring och sedan har vi fått rösta på prov. Namnet på den kandidat som man röstar på är fullt synligt och framgår extra tydligt genom den lilla stjärnan. Jag ber er förklara hur omröstningen då kan vara hemlig! Jag uppfattar det som raka motsatsen till ett hemligt val och vill redan nu protestera! Det är ett rättsvidrigt förfarande. Här skall omröstningarna vara hemliga och inte ske så att vem som helst kan se vem man röstar på, inklusive de kameror som finns i parlamentet. Jag anser inte att det är en hemlig omröstning!
Applåder
Det stämmer, kära kolleger, att om ni inte lägger ett papper över era maskiner kan folk runt omkring er se hur ni röstar. Vad vi menar med " hemlig omröstning" är att inget protokoll förs. När ni fyller i ett papper kan det naturligtvis hända att någon tittar er över axeln och ser var ni sätter ert kryss. Vi kan emellertid rösta om huruvida vi skall ha en skriftlig omröstning istället.
Parlamentet beslutade att ha en elektronisk omröstning.
(I på varandra följande omröstningar valdes följande kvestorer till Europaparlamentet:
BalfeBanottiDucarmePoosQuisthoudt-Rowohl.)
Herr talman! På Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansens vägnar vill jag framföra min stora besvikelse över det sätt på vilket den här frågan har skötts inom den socialdemokratiska gruppen. Jag tycker inte att det är moraliskt rättvist att Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansens ledamot inte blev vald, och jag hoppas att socialdemokraterna kommer att dryfta den här frågan sinsemellan.
Er kommentar har antecknats.
Mötet ajournerades kl. 12.35 och återupptogs kl. 15.00.
Uttalande av Prodi, kommissionens valde ordförande
Nästa punkt på föredragningslistan är ett uttalande av Prodi, Europeiska kommissionens valde ordförande, och jag ger honom med stort nöje genast ordet.
Fru talman, mina damer och herrar! Låt mig först av allt framföra mina varma gratulationer till Europaparlamentets nya talman och till alla er nyvalda parlamentsledamöter. Det gläder mig att i dag kunna presentera Europeiska kommissionens nya laguppställning för er. I mina två tidigare anföranden inför Europaparlamentet, i april och i maj, lovade jag att inleda en ny era av förändringar i kommissionen. Det nya kommissionärskollegium som jag presenterar för er i dag är det team som skall genomföra dessa förändringar.
Jag tänker inte presentera var och en av de olika kommissionärerna för er. De sitter här framför er och deras namn är välbekanta för er. Detta är ett lag av hög kvalitet, ett välbalanserat lag. Det är resultatet av konstruktiva diskussioner som jag har fört med stats- och regeringscheferna, som helt och fullt respekterar de nya maktbefogenheter som Amsterdamfördraget ger kommissionens ordförande.
Var och en av lagmedlemmarna har bevisat sin kompetens. Nästan alla har varit parlamentsledamöter i sina respektive länder. Tre fjärdedelar av dem har varit ministrar, flera har varit partiledare och andra har lång erfarenhet från arbete på hög nivå inom diplomati, inom rättsväsende och ekonomi och när det gäller att bedriva kommersiell verksamhet.
Jag har hela tiden tydligt sagt att jag inte kommer att acceptera ett färre antal kvinnor än i den förra kommissionen. Det lyckades, även om jag hade hoppats kunna göra mer. Under hela sin mandatperiod kommer kommissionen därför att verka för jämlikhet mellan kvinnor och män på alla områden.
Den nya kommissionen innebär också att vi får en riktig balans mellan den politiska komplexitet som de nationella regeringarna utgör, och Europaparlamentet. Detta gläder mig, men det kan vara lämpligt att påpeka att kommissionen inte styrs av några politiska partier. Kommissionen är ett kollegium och kommissionärerna är vare sig framsprungna ur de politiska grupperna eller företrädare för sina nationella regeringar.
Applåder
Under vårt första informella sammanträde i slutet av förra veckan fattade vi beslut om vissa klara grundregler. Varje kommissionär skall hela tiden fullgöra sina skyldigheter på ett sådant sätt att det enbart främjar den europeiska saken i dess helhet. Om jag vid något tillfälle inte är nöjd med hur saker och ting utvecklas kommer jag inte att tveka att utnyttja mina fördragsenliga befogenheter och byta ansvarsområden och portföljer eller att kräva att enskilda kommissionärer avgår. Även om det inte föreskrivs i fördraget har samtliga kommissionärer givit mig sin personliga försäkran att vederbörande kommer att avgå om och när jag begär det. Naturligtvis är detta något man inte tillgriper lättvindigt, men att det finns sådana försäkringar innebär en tydlig garanti för varje enskild kommissionärs ansvarskänsla.
Vi är också överens om att den nya kommissionen måste leva upp till de allra högsta kraven vad gäller offentlig verksamhet. En av de första saker som den nya kommissionen kommer att göra blir därför att formellt anta en ny uppförandekod för kommissionärerna, som även kommer att innehålla nya, strikta regler för att undvika eventuella intressekonflikter när kommissionärerna lämnar sina uppdrag.
Vi är med andra ord ivriga att få börja arbeta och vi hoppas på en rak och öppen dialog med parlamentet under utfrågningen av kommissionärerna och vi hoppas att vi skall få ert fulla stöd i september.
Låt mig så gå vidare till den andra av huvudfrågorna i mitt anförande i dag, och det är reformeringen av kommissionen. Att den behöver reformeras är ställt utom allt tvivel, för det som nyligen inträffat har visat att generellt sett är de europeiska institutionerna inte längre lämpligt rustade för att klara av de omfattande uppgifter som de i dag måste ta itu med. Därför har jag utlovat en revolution när det gäller kommissionens sätt att arbeta. Detta innebär inte att jag vill förringa det som kommissionen har uppnått som institution. Det skulle vara en grov orättvisa. Kommissionen har flera starka sidor: en engagerad och kompetent personal, en stor förmåga till nytänkande och framförhållning. Under de år som gått har den visat stort prov på anpassningsförmåga och i flera omgångar tagit på sig nya uppgifter och ett större ansvar. Praktiskt taget alla stora förändringar som genomförts som ett led i den europeiska integrationsprocessen har varit beroende av det engagemang och den hängivenhet som visats av kommissionens personal. Men, som sker i de flesta offentliga administrationer, utvecklingen går framåt och kommissionen har inte följt med. Man har inte gjort tillräckligt för att modernisera institutionen som sådan. Under fyrtio år har inga grundläggande förändringar gjorts av kommissionens struktur. Därför måste vi nu gå vidare med en grundläggande analys av kommissionens arbetsrutiner.
Den utmaning som vi står inför är att omstrukturera, anpassa och förbättra organisationen för att göra den effektivare, för att kunna bekämpa bedrägerier på alla nivåer, för att kunna ställa kommissionen till de europeiska medborgarnas tjänst. Vi får inte göra oss några illusioner! Hela denna förändringsprocess kommer att kräva tid, men vi har redan påbörjat en första förändring av kommissionen: den byråkratiska apparaten kommer att förenklas och rationaliseras genom att vi minskar antalet generaldirektorat; kommissionärerna kommer att ha sina kontor, d.v.s sina kanslier, i samma byggnad som respektive generaldirektorat; kanslierna och kommissionärerna kommer att bli snabbare och mer mångnationella - jag vill att varje kanslichef eller vice chef skall vara medborgare i en annan stat än kommissionären och att det i varje kansli skall finnas personal från minst tre olika medlemsstater; reglerna för att utnämna de högsta funktionärerna skall bli strängare och öppnare och rörligheten inom kommissionen skall öka när det gäller de högst rankade tjänstemännen; kommissionens olika direktorat kommer att få korta och tydliga namn i stället för sifferbeteckningar; vi kommer att förstärka satsningen inom massmedier och kommunikation för att garantera att informationen om kommissionens politik blir professionell, så att den verkligen når alla europeiska medborgare. Men detta är naturligtvis bara början - andra och mer djupgående förändringar kommer att följa.
Den oberoende expertkommittén kommer troligtvis att lägga fram sin andra rapport i september, även om jag håller med Fontaine om att det vore önskvärt om den kunde offentliggöras så snart som möjligt, i det tempo som de fem vise kan hålla. Vi kommer att läsa deras rapport mycket noggrant och jag hoppas att den innehåller sådant som kan bli till nytta i reformprocessen. Vad gäller reformprocessen kommer för övrigt den nye vice ordföranden att i början av år 2000 lägga fram en detaljerad plan. Allt detta måste diskuteras grundligt med Europaparlamentet. Framför allt måste vi hitta metoder att garantera parlamentet fortsatt och uttömmande information om hur reformprocessen fortskrider, samtidigt som vi respekterar kommissionens oberoende när det gäller att sköta sina egna åligganden. Min avsikt är att göra om kommissionen till en administration i världsklass, en institution vars ledning blir ett föredöme. Hela tiden skall våra paroller vara: öppenhet, ansvarskänsla, effektivitet.
Detta är inte rätt tillfälle att fördjupa sig i den nya kommissionens program. I de anföranden jag höll i denna kammare i april och maj gav jag en fyllig bild av de framtida prioriteringarna. Det kommer att bli tillfälle att diskutera dessa frågor mer detaljerat i september. I dag står jag här för att presentera den nya kommissionen, inte för att presentera dess program, men jag kan försäkra er att den bärande grundtanken i vårt program kommer att bli att göra Europeiska unionen tydligare för de europeiska medborgarna. Det går inte att förneka att de europeiska institutionerna drabbats av en kollektiv brist på förtroende från våra medborgares sida. För att kunna återerövra det förtroendet måste vi agera beslutsamt, men det kommer bara att lyckas om vi tar itu med de frågor som verkligen har betydelse för medborgarnas dagliga liv, frågor som sysselsättningen, den ekonomiska tillväxten och den utmaning som en hållbar utveckling innebär för att garantera balans mellan skapandet av välstånd, social rättvisa och livskvalitet. Detta måste vara prioriterade frågor för den nya kommissionen.
Som jag sade nyligen är detta inte rätt tillfälle att göra en detaljerad analys av programmet, men jag vill ändå ge er tre exempel på vad jag avser med förnyelse. Låt oss för det första se på frågan om hälsan och livsmedelssäkerheten. Den europeiska allmänheten har tappat förtroendet för de nationella och europeiska myndigheter som har till uppgift att kontrollera läkemedel och livsmedel. Man litar inte längre på vare sig regeringar eller forskare. Jag anser det vara vår plikt att ta initiativet och upprätta en oberoende europeisk byrå för livsmedels- och läkemedelssektorn, som kan hjälpa till att återupprätta konsumenternas förtroende.
Applåder
Låt oss så se på luftfartssektorn. De europeiska flygplatserna befinner sig i ett halvpermanent kaos på grund av den ständigt ökande trafiken och bristen på samordning mellan olika flygledningskontroller. Det tror jag att vi alla kan intyga. Och även i det här fallet går problemet utöver nationsgränserna: vi måste hitta lösningar på europeisk nivå, lösningar som verkligen fungerar.
Ett tredje exempel är doping inom idrottsvärlden, en fråga som kan verka banal för vissa, men som djupt oroar andra. Det är ett problem där det är uppenbart att det krävs en övernationell samordning för att man skall kunna vidta effektiva åtgärder.
Jag vill inte låta påskina att Europa sitter inne med svaren på alla dessa problem. Det jag vill säga är att vi måste visa vår beredvillighet att lösa problemen på europeisk nivå, eftersom de sträcker sig utanför snäva nationsgränser. Jag tvekar inte att hävda att i vissa fall - kanske i flera fall - så är den riktiga reaktionen på de desillusionerade europeiska medborgarnas oro inte att minska, utan att förstärka den europeiska dimensionen. De allra flesta europeiska medborgare är inte skeptiska till att vidta åtgärder på europeisk nivå, men de blir alltmer desillusionerade och de förlorar alltmer intresset för de eviga och obegripliga dispyterna om vem som skall göra vad på europeisk nivå. Det medborgarna kräver är tydliga svar på viktiga frågor som gäller deras dagliga tillvaro. Ytterst är det inte vem som löser deras problem som intresserar dem, utan det faktum att man äntligen tar itu med frågorna, så att konsumenterna äntligen kan lita på den mat de köper, så att resenärerna kan flyga med förtroende, så att idrotten blir sund.
Jag har redan sagt att jag inte tänker fördjupa mig i programfrågor i dag. Det lämpliga tillfället kommer i september. Trots detta vill jag helt kort peka på två problem som kommer att få speciell betydelse för den nya kommissionen, nämligen Kosovo och den kommande regeringskonferensen.
Låt oss först se på situationen i Kosovo och på Balkan. Kriget på Balkan har orsakat djupa sår i hela Europa. Det vi nu måste göra är att se till att något gott kan växa ur freden. Ju mer tiden går förstärks det oroande intrycket av att förmågan att föra krig vida överstiger förmågan att samordna återuppbyggnaden efter den förödelse som drabbat befolkningarna. Man har slösat bort mer tid än nödvändigt på diplomatiska dispyter om vem som skall samordna återuppbyggnaden. Nu gäller det att vi samlar all vår kraft för att ta itu med de verkligt viktiga uppgifterna, nämligen att åter bygga upp bostäderna för dem som står utan tak över huvudet, åter bygga upp de samhällen som har förstörts och, ännu viktigare, att ge Balkan en tydlig politisk och ekonomisk framtid, som innebär ett slut för seklers ständiga konflikter. Endast Europeiska unionen kan göra detta! För att återställa freden krävs en tydlig, långsiktig strategi som baseras på återuppbyggnad, försoning och närmande. Återuppbyggnad för att reparera skadorna efter kriget, försoning mellan alla berörda parter, inklusive det serbiska folket, en närmare anknytning av regionen till Europeiska unionen, inklusive utsikterna att en gång i framtiden samtliga länder i regionen kan bli medlemmar av Europeiska unionen, om och när de visar att de är kvalificerade politiskt och ekonomiskt. Jag är övertygad om att det bästa sättet att uppnå ett sådant mål är den metod som gemenskapen redan framgångsrikt har tillämpat, nämligen att i första hand kräva att de olika parterna samarbetar inbördes, att de börjar arbeta tillsammans med vardagsfrågorna, att de bygger upp tullunioner, inrättar gemensamma institutioner och förstärker freden genom att skapa gemensamma intressen. Det är på det viset, genom att förlika nationer med motstridiga intressen genom samarbete, som vi har uppnått en varaktig fred inom Europeiska unionen. De som undertecknade Romfördraget när det andra världskriget just hade avslutats var personer med stort mod och långsiktiga visioner. Varför skulle män och kvinnor i vår generation inte kunna visa prov på samma långsiktiga visioner och samma mod när det gäller problemen på Balkan? Vågar Europa inte ta den risken? Har inte Europa ambitionen att förändra?
När vi skall anta den här utmaningen står vi under alla omständigheter inför en paradox: Europeiska unionen kommer att stå i främsta ledet när det gäller att bidra till en lösning, men effekterna av vår hjälp riskerar att försvinna i ett komplicerat nät av inbördes konkurrerande organisationer: Förenta nationernas uppdrag i Kosovo, stabilitetspakten, G7-gruppen på hög nivå för ekonomiskt samarbete, den höge representanten för Bosnien, det speciella sändebudet för republiken Jugoslavien, osv., osv., osv.
Denna splittring av beslutsfunktionen hotar den centrala roll som Europeiska unionen bör spela. Det finns ett tvingande behov av förenkling. Framför allt måste vi se till att det enorma ekonomiska bidraget från Europeiska unionen utnyttjas för återuppbyggnad och inte för byråkrati. Det var därför, föreställer jag mig, som kommissionen vägrade att ta från den budget som avsattes för återuppbyggnadsprogrammet Obnova, cirka 45 miljoner euro, för att betala lönerna till de sjuhundra personer som arbetar vid den höge representantens kontor i Bosnien, vilket motsvarar en kostnad på cirka 17 miljoner euro av de totalt fyrtiofem. Det är av högsta vikt att vårt ekonomiska bistånd går direkt till befolkningen och återuppbygganden. Inriktningen får enbart vara att stödja den ekonomiska utvecklingen i regionen och att förstärka de demokratiska krafterna. För övrigt, när det gäller de strukturer som måste byggas upp, skall vi i samtliga fall vara vaksamma på det speciella mervärde som skapas. Vi måste absolut undvika att man i Bryssel gör det som kunde göras bättre i Saloniki, eller att man i Saloniki gör det som man kunde göra bättre i Pristina.
Applåder
Den andra fråga som jag vill peka på i dag är den regeringskonferens som kommer att äga rum i samband med toppmötet i Helsingfors. Det finns de som tror att man vid regeringskonferensen enbart kommer att ägna sig åt kompletteringar efter toppmötet i Amsterdam i syfte att lösa de enskilda frågor som det inte var möjligt att enas om i Amsterdam. Jag delar inte den uppfattningen. För mig är regeringskonferensen av avgörande betydelse för de europeiska institutionerna. Det blir vår chans, kanske den sista, att förbereda oss inför en eventuell dubblering av unionens medlemsstater. Enligt min åsikt kan en regeringskonferens som bara har en begränsad målsättning inte möta en sådan utmaning. Jag är väl medveten om invändningen att det är bättre att göra snabba framsteg inom ett begränsat område än att ta itu med en hel serie frågor på flera områden, som är alltför komplicerade för att lösas snabbt. Men för mig betyder det att man inte har fattat det centrala i frågeställningen. Om begränsningarna i regeringskonferensens dagordning inte gör det möjligt för oss att på lämpligt sätt förbereda utvidgningen, så återstår inget annat än att utöka dagordningen.
Applåder
Det tjänar ingenting till att göra marginella justeringar i dagordningen. Om utvidgningen skall fungera krävs en institutionell, integrerad och fördjupad analys. Därför vill jag tillsätta en särskild grupp på hög nivå - och jag hoppas verkligen det blir på hög nivå - som under de kommande tre månaderna får till uppgift att utarbeta en rapport om vilka frågor regeringskonferensen bör ta upp. Rapporten kommer att bli ett av bidragen när det gäller att förbereda den nya kommissionens officiella ståndpunkt inför regeringskonferensen. Även om majoriteten av Europeiska unionens politiska krafter i dag klart motsätter sig detta, är jag fast besluten att, åtminstone officiellt, presentera de alternativ som finns.
Applåder
Enligt min mening skulle det vara ett misstag av historiska proportioner att i Helsingfors genomföra en regeringskonferens med en begränsad målsättning, enbart på grund av en kollektiv rädsla för att klart se den verkliga utmaningen i samband med den framtida utvecklingen. Vi kommer naturligtvis att se till att Europaparlamentet spelar en större roll under arbetet i Helsingfors.
Mina damer och herrar! Kommissionen och gemenskapens övriga institutioner har genomlevt en mycket svår period. Den europeiska allmänheten förväntar sig nu att vi skall sätta punkt för det förflutna och rikta in oss mot framtiden. Den utmaning som vi alla står inför är att återställa Europeiska unionens trovärdighet i dess medborgares ögon och se till att de förstår de fördelar som Europeiska unionen medför i deras dagliga liv. Detta är en punkt som jag inte kan nog understryka: medan jag talar till er har vi hela den europeiska allmänhetens ögon på oss, andlöst väntar de för att se vad som skall ske härnäst i kommissionens och parlamentets storslagna historia.
Låt oss göra de åskådare besvikna som kommit hit för att bevittna en konfrontation. Ingen av oss agerar i de europeiska medborgarnas intresse om vi tillåter de europeiska institutionerna att hamna i en situation som utmärks av permanenta stridigheter och låsningar. Nu finns det ett nytt parlament och en ny kommission och tillfället är med andra ord här för att börja om från nya utgångspunkter. Kommissionen och parlamentet är de enda institutioner som enbart har en genuint europeisk uppgift. Det borde finnas en stabil allians mellan båda dessa. Vi skall ta itu med samma frågor: vem, om inte kommissionen och parlamentet tillsammans, skulle kunna föra projektet vidare? De händelser som nyligen inträffade har allvarligt skadat kommissionen, men jag tror att även parlamentet har drabbats, åtminstone att döma av det låga valdeltagandet i parlamentsvalet nyligen.
Den uppgift vi står inför är med andra ord att återställa det djupa ömsesidiga förtroendet mellan de båda institutionerna, ett förtroende som av tradition har varit den bärande kraften inom det europeiska integrationsarbetet. Det innebär att vi måste arbeta tillsammans, samtidigt som vi inser skillnaderna i de roller vi spelar. Jag är övertygad om att det verkligen ligger i parlamentets intresse att det finns en stark kommission, en självständig kommission, en oberoende kommission, en trovärdig kommission. Jag hoppas att de nya kommissionärer som i dag står framför er skall få ert starka stöd i september. Detta parlament, som är de europeiska medborgarnas röst, är den enväldige domaren när det gäller kommissionens verksamhet.
Mina damer och herrar! Det finns många utmaningar och Europa har behov av en tydlig signal om förnyelse och ledning. Jag har gjort allt jag har kunnat för att förbereda den nya laguppställningen, och vi är alla otåliga att börja arbetet. Men startsignalen måste komma från er. Jag försäkrar att jag med förnuft och i unionens intresse kommer att använda mig av de stora maktbefogenheter och det stora ansvar ni har tilldelats enligt fördragen.
Applåder
Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, ärade damer och herrar! Det är första gången en debatt av det här slaget äger rum. Det är ett framsteg som vi välkomnar. Dagens debatt utgör en del av en längre process, och utfrågningarna kommer att vara en del av den processen, och de börjar den 30 augusti och pågår under första veckan i september. Alla som i dag säger: vi godkänner kommissionen eller vi säger nej till kommissionen, den som säger det här i parlamentet eller utanför parlamentet, ignorerar parlamentet, eftersom utfrågningarna är en viktig del av hela processen, och när de är avslutade är vi fria att avgöra om vi godkänner kommissionen eller ej.
Applåder
Herr ordförande, ni upprepade just att kommissionens sammansättning är balanserad. Jag vet inte vilka kriterier ni ställer upp för begreppet balans, men jag vill tydligt och klart poängtera: Vi som Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater är inte av den uppfattningen att den politiska sammansättningen av kommissionen är balanserad!
Livliga applåder
Och därför får det i Europa inte uppstå en legend som säger att kommissionens sammansättning skulle vara balanserad! Om ni upprepar att den i politiskt avseende är balanserad, då underlättar ni på intet vis ett möjligt godkännande av ert team där alla skulle kunna vara mycket kvalificerade!
Applåder, oro
Därför, herr ordförande, vore jag tacksam om ni ville förklara vilka ni anser vara kriterierna för en balanserad sammansättning. Det här teamet har en svag punkt. Ni sade att ni har gjort allt ni kan för att sätta samman ett nytt team. Jag måste få tala om för er, att det som vi hörde från det föregående tyska rådsordförandeskapet inte under några omständigheter var en process, där ni som designerad ordförande för Europeiska kommissionen gjordes delaktig. Det ni utsattes för i Bonn hade dikterats av den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder!
Applåder, oro
Det står i fördraget att medlemsstaternas regeringar i samförstånd med den designerade ordföranden utser de övriga personer som kommer att utnämnas. Så vitt vi vet fick ni inte vara med och utse de båda tyska kommissionsledamöterna. Jag får lov att säga att jag beklagar detta - att ni är högljudd förbättrar inte era argument, herr Cohn-Bendit, och inte heller argumenten från de som nu sitter och gapar bakom mig - vi tycker inte att det är riktigt att Storbritannien, Italien, Spanien och Frankrike utser två kommissionärer varav en tillhör oppositionen, när inte Tyskland följer Storbritanniens, Italiens, Spaniens och Frankrikes exempel! Då tycker jag inte att det har gått riktigt till!
Livliga applåder
Det är tecken på högmod, överlägsenhet och arrogans från förbundskanslern i förbundsrepubliken Tyskland!
Applåder
Vår nya talman som valdes i går, talade om hur viktigt det är att vi så snart som möjligt får ta del av den oberoende expertkommitténs andra rapport. Jag hoppas att vi tillsammans kan se till att denna rapport föreligger innan utfrågningarna börjar.
Applåder
Vi - åtminstone min grupp - kommer att göra allt vi kan för att tillräckligt mycket tid skall avsättas för varje kandidat inom ramen för utfrågningarna, och en och halv timme som man hittills planerat är inte tillräckligt, utan vi behöver minst tre timmar, så att vi kan föra ett bra och utslagsgivande samtal!
Applåder
Jag rekommenderar även att vi som parlament i ett lämpligt forum får möjlighet att föra ett mer ingående samtal med er, professor Prodi. Jag kan å min grupps vägnar säga att utfrågningarna kommer att äga rum på rättvisa grunder utan någon form av personlig diskriminering! Det innebär att vi behandlar alla lika i samband med utfrågningarna. Det finns inga förutfattade meningar. Vi är rättvisa och kommer också att handla utifrån det!
Applåder, oro
En avslutande kommentar beträffande institutionernas roll. Herr ordförande, jag håller med er, vi bär som Europaparlamentet och som kommission samma ansvar för Europeiska unionen. Kommissionen är fördragens väktare, och ni använde er av begreppet regering, ett begrepp som jag personligen tycker om, eftersom det antyder att denna regering även har ett parlamentariskt ansvar och måste rättfärdiga sig inför parlamentet. Därför, herr kommissionsordförande, skulle jag vilja att ni besvarade följande fråga: Ni sade ju att ni har frågat alla medlemmar i er eventuella nya kommission om de skulle hörsamma ett budskap från er om avsked. Därför undrar jag: Om en person inte längre uppnår majoritet i ett parlamentetsutskott, om utskottet säger nej, vilken fråga kommer ni då att ställa till ert team? Kommer ni då att råda medlemmen att hörsamma resultatet från omröstningen i Europaparlamentets utskott? Den frågan vill jag gärna att ni besvarar!
Applåder
En allra sista kommentar: Vi som Europeiska folkpartiets grupp och Europademokrater vet att vi har ett ansvar för Europa, och när utfrågningarna har ägt rum, då är vi fria att fatta beslut utifrån vår egen kunskap, och jag hoppas att det blir ett beslut som gagnar oss alla!
Livliga applåder
Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, ärade ledamöter! Jag skulle först av allt vilja hälsa ordföranden Prodi välkommen, tacka för hans uttalande och välkomna kommissionärskandidaterna.
Jag tycker också att det är intressant att komma ihåg att vi håller denna debatt på denna sidan Rhenfloden och inte den andra. På den andra sidan finns inrikesfrågor som man kan lösa mycket väl i Tyskland men de hör inte hit.
Applåder
Jag hoppas, fru talman, att vi lyckas komma igenom den stora kris vi befinner oss i just nu i Europeiska unionen. I opinionsundersökningar är medborgarna fortfarande för Europeiska unionen, men de deltar inte på ett massivt sätt i valen. Vårt ansvar, som ledamöter och valda ledamöter, är att bygga upp, inte riva ned. Det innebär att vi måste kunna hantera de problem som oroar medborgare: arbetslöshet, Kosovo, konsumentproblem, eurons förvaltning. Detta är vad vi måste göra och så fort som möjligt.
Vi kan inte fortsätta med en kommission i ruiner eller skjuta upp dess tillsättande till nästa år. Vem skulle vi kunna förklara det för? Herr Prodi, ni talade om kommissionen som den europeiska regeringen. Jag skall göra en idrottsjämförelse: ett lag. Säg att vi spelar här i den europeiska ligan. Den tyska, italienska, spanska, danska ligan spelar var och en i sitt land men inte här. Här måste vi vara ansvariga såsom medlemmar i Europeiska unionen. Därför anser jag att det är ett grundläggande uttalande när ni talar om detta lag och denna regering. Er kommission måste tillsättas på ett demokratiskt sätt. Ni har börjat ta några steg. Ni har här talat om reformer. Jag håller med er om att det är omöjligt att känna till listan över generaldirektoraten och jag är tacksam över att ni påbörjar en förändring.
Men vi kan inte underordna det arbete som nästa kommissionen måste utföra - och jag säger detta, fru talman, med all respekt för allt som har sagts under förmiddagen - rapporten från expertgruppen. Rapporten från expertgruppen är ett användbart instrument, den är inte en lagtavla. Vi måste ha politiskt förnuft och ansvar att veta vad vi skall kräva av den nya kommissionen och för att kunna invänta och stödja reformprocessen som ordföranden Prodi lägger fram.
Applåder
Vad gäller en absolut avgörande fråga som utfrågningarna av kommissionärerna - för oss är de grundläggande -, anser vi att de inte skall göras utifrån kommissionärernas politiska färg. Vi skall genomföra utfrågningarna med kommissionärerna - först en skriftlig undersökning och sedan en muntlig - för att ta reda på om de har förmågan att ta sitt ansvar och även för att få reda på deras politiska uppfattningar om Europa. Detta är helt legitimt, men vi får inte förvandla det till en slags nöjesfältsstånd där vi kastar prick för att se hur många kommissionärskandidater vi kan få ner. Det tycker jag vore oerhört farligt, och min grupp tänker givetvis ställa ansvarsfulla frågor med egna uppfattningar - och inte vänta på att man säger till oss utifrån vad vi skall göra - och vi kommer att göra detta för att så snart som möjligt få en kommission som kan utöva sina ansvarsplikter.
Applåder
För det andra, herr ordförande Prodi, har vi mycket uppmärksamt lyssnat på vad ni har sagt om kommissionärernas individuella ansvar. I politiken kan ansvar accepteras, framför allt när man har åtagit sig det. Men jag anser att ni kommit in på en konstitutionell fråga som är oerhört viktig, och där vi också måste ta hänsyn till den åsikt som parlamentet kan och bör ha, vilket redan har uttalat sig om denna fråga. Jag tycker att vi borde diskutera det litet lugnare.
Vad gäller unionens reformprocess fru talman, - vilken är absolut nödvändig, inte bara för utvidgningen utan för att skapa en mer demokratisk och effektiv union -, anser vi givetvis att vi inte kan hålla ytterligare en regeringskonferens med stängda dörrar. Vi måste göra den så som vi genomför reformerna i våra länder: med ljus och stenografer, i parlamentariskt säte och inför våra medborgare.
Applåder
Hur skall vi förklara att vi har euron - en gemensam valuta, inte för alla - men att vi samtidigt genomför reformer som vi inte ens kan förstå eller motivera? Givetvis anser vi att detta är en helt avgörande fråga.
Således, fru talman, herr kommissionsordförande, håller vi inte med om hoten från vissa politiska grupper i kammaren, vilka vill ta den kommission som gisslan vilken presenteras för att vi skall granska den. Vi anser inte att vi skall ta den som gisslan. I detta sätter vi verkligen framtiden på spel. Dessutom måste vi komma ihåg att om vi börjar en väg med koncessioner vet vi aldrig var vi kommer att sluta, och vi måste agera ansvarsfullt. För några är huvudsyftet inte att uppnå en institutionell balans utan att undergräva och förstöra den. Vi delar inte den inriktningen; vi anser att Europeiska unionen, våra medborgare, förtjänar bättre, de förtjänar att vi agerar ansvarsfullt och med en inställning om framtiden, förhoppningar och uppbyggnaden av ett enat Europa.
Fru talman! Jag avslutar mitt inlägg med ett citat - och tillåt mig det, ordförande Prodi - på mitt språk, skrivet av en odödlig italienare, Manzoni, som i I promessi sposi säger: Adelante, Romano, con juicio - Framåt romare, med förnuft.
Applåder
Fru talman, herr tjänstgörande talman, den utnämnda kommissionsordföranden och nominerade kommissionärer! Ni är mycket välkomna till vårt parlament denna eftermiddag och vi ser fram emot de möten och de diverse meddelanden som skall tas upp under de kommande veckorna och följande månader och år.
Det finns ett par saker jag skulle vilja klargöra här redan från början. För det första kommer parlamentets ELDR-grupp hit p.g.a. ett europeiskt engagemang. Vi kommer inte att bedöma kommissionärerna på grundval av nationella preferenser från något som helst parti eller någon grupp inom detta parlament.
Applåder
Fru talman! Jag skulle med hänsyn till det hjälpsamma förslag ni kom med i morse vilja säga att vi, då vi förbereder oss inför mötena, bör införliva en förståelse för expertkommitténs arbete och insikter och att vi såsom institution måste be expertkommittén att: " påskynda det den gör och lämna in det i tid" . Om det är nödvändigt: " påskynda rapporten" men vi skall inte under några omständigheter sakta ned den avsedda takten i förhörsprocessen.
Applåder
Min grupps väsentliga och grundläggande utgångspunkt i denna debatt är mycket tydlig. Den frånträdande kommissionen avgick i mars och eftersom jag knappt själv kan förstå varför huvuddelen av den kommissionen fortfarande sitter kvar, hur skall vi då kunna förvänta oss att de europeiska medborgarna skall förstå detta faktum? Det är därför i allra högsta grad vår plikt i detta parlament att göra något åt denna generande institutionella situation som Europa befinner sig i så snart som möjligt, och det enda tänkbara sättet att göra detta är att ta den tillgängliga kommissionen - och jag har ingen förutfattad mening om hur förhören kommer att gå - och göra vårt allra yttersta för att säkerställa att den börjar tjänstgöra så snart som möjligt. På detta sätt bör vi försöka frigöra oss från vad som har varit en mycket svår men användbar erfarenhet, men som också kvarstår i ett oavslutat tillstånd som är mycket generande och komplicerat, vilket vi också nyligen har sett i dr Martin Bangemanns beklagansvärda vägval.
Låt mig också med hänsyn till det faktum att förhörsförfarandet kommer att äga rum i två delar, d.v.s. skriftligen och muntligen, säga att vi inom den liberala gruppen skulle vilja att varje kommissionärskandidat redogjorde för: " vilket perspektiv skulle ni vilja tillföra Europa för Europas väl?" . Detta kommer att vara viktigt för oss. Vi vill ha möjlighet att kunna tala med er och samarbeta med er i frågan om lämpligheten för portföljen och för att få en uppfattning om de kunskaper ni kan bidra med inför framtiden. Vi skulle vilja fråga om er villighet, er personliga villighet att acceptera att ni är ansvariga och ikläder er ansvar inför den europeiska allmänheten i alla era förehavanden med er ordförande och inför detta parlament, och så att allmänheten har full och klar förståelse att detta är ett allmänt forum för den europeiska demokratin inför vilken ni är redovisningsskyldiga och har ett offentligt ansvar. Å min grupps vägnar skulle jag vilja säga att när regeringskonferensen äger rum kommer vi att fortsätta att kämpa för en ändring i fördraget i frågan om individuellt ansvar. Vi inser att inom ramen för de nuvarande restriktionerna tar professor Prodi några steg framåt mot en förbättring av den förfärliga situation som har rått, men förmodligen kommer professor Prodi att behöva ta ytterligare några steg.
Vi föreslår att förhören skall vara hårda eftersom vi har lärt oss läxorna från de senaste fem åren att det är bättre att vara hård från början än att få ångra sig senare. Våra förhör kommer också att vara rättvisa. Det finns en viss fråga som jag skulle vilja be kommissionens nyutnämnda ordförande att besvara. Vi har varit så upptagna med vår egen återuppbyggnad att vi ännu inte har varit i stånd att ägna oss åt våra läxor och vår forskning, så om vi i samband med dessa förhör för frågor på tal som är väsentliga och av allmänt intresse om vilka vi fortfarande inte vet någonting, skulle vi i parlamentet ha en skyldighet gentemot Europa att agera och vi kommer att agera - med all säkerhet kommer min grupp att göra detta.
Om sådana svårigheter uppenbarar sig skulle jag vädja till er professor Prodi, eftersom ni utnämnts till ordförande i kommissionen, att vara snäll och se till att dessa svårigheter inte blir till kriser. Vi behöver en dialog mellan institutionerna som bygger på inbördes respekt. Under de senaste månaderna har parlamentet mognat och vi har lärt oss en grundläggande läxa inför de kommande åren: vi är inte längre den underordnade parten bland de europeiska politiska institutionerna. Vi gör inte anspråk på att vara " primus inter pares" men vi förväntar oss och kräver att behandlas som en jämlike bland jämlikar inom de europeiska institutionerna.
Applåder
Fru talman! Vi kommer att hålla förhör i september och, som sagt, vill jag inte uttala mig om hur de kommer att förlöpa, men min grupps starka preferens är att vi i september bör - ständigt med förbehåll för reservationen att vi får se vad som uppkommer - fatta ett beslut och ta oss ur känslan av kris. Om vi måste ha vissa svåra debatter, låt oss då för Guds skull ha dessa i september, och låt oss bli av med detta i september, så att vi slipper ha någon sorts institutionell gerilla-krigföring ända fram till december eller januari. Låt oss klara av affärerna på ett tidigt stadium och låt oss göra detta på ett ordentligt sätt!
En avslutande kommentar, fru talman; innan herr Prodi pålades denna höga post för några månader sedan, vilket jag tror var till hans egen förvåning, hade herr Prodi tänkt ställa upp de italienska valen till Europaparlamentet. Som symbol för sitt eget parti hade han valt åsnan. Nåväl, åsnan har ett flertal egenskaper - av vilka den mest välkända är envisheten. Jag skulle vilja säga till professor Prodi att om han använder sin envishet i parlamentet som en pålitlig partner för Europa, så är detta den sorts envishet vi välkomnar. Men om han använder sin envishet till att vägra ha en dialog med oss om vi har svårigheter vid förhören, är detta en envishet vi kommer att motsätta oss .
Detta är det budskap min grupp vill framföra i dag. Vi vill arbeta med er som en pålitlig partner för Europa nu och i framtiden, och detta kräver en dialog som bygger på respekt. Vi kommer att erbjuda detta. Vi tror på ett starkt Europa, vi tror på en stark kommission och vi anser att vi bör vara naturliga bundsförvanter - låt oss arbeta för detta mål.
Applåder
Herr kommissionsordförande! Jag vill önska er välkommen å Gruppen De gröna/ Europeiska fria alliansens vägnar, och välkomna era löftesrika uttalanden. Ert lag, herr Prodi, står inför en dubbel utmaning, och den första av dem har ni i stor utsträckning redan har tagit upp, nämligen att återupprätta medborgarnas och parlamentarikernas förtroende. Den institution ni skall leda måste uppnå detta förtroende. Men man kan endast ha förtroende för en institution om denna förvaltas i öppenhet och enligt strikta regler. Enligt min mening har ni de egenskaper som krävs för att återupprätta detta förtroende, och jag har inga skäl till att på förhand tro att de olika kommissionärskandidaterna inte skulle vara vuxna sin uppgift - oavsett deras politiska tillhörighet. Jag välkomnar alltså ert lag med en positiv inställning. Det säger sig självt att vi otåligt väntar på expertkommitténs andra rapport, som vi ständigt utlovas, samt er reaktion på rapportens innehåll, innan vi vill uttala oss definitivt.
Men jag skulle vilja gå direkt över till den andra utmaningen, som redan har diskuterats i stor omfattning. Enligt min mening är den utmaning ni måste anta mer politisk och likaledes ytterst viktig. Vissa händelser på senare tid, som kriget i Kosovo och den nya krisen inom området för livsmedelssäkerhet, som uppstod i Belgien men som får återverkningar i hela Europa, är särskilt betecknande händelser, och jag tror att de nödvändiga lösningarna - ni har gett vissa intressanta signaler i det avseendet - måste vara ambitiösa lösningar.
Vi har också viktiga datum framför oss, och jag tänker på ett startdatum som ingen hittills har tagit upp, nämligen inledningen av de nya förhandlingarna vid Världshandelsorganisationen, i Seattle i slutet av året. Jag tror att detta handlar om ett oerhört stort problem, och när vi talar om öppenhet står vi här inför en intressant problematik. Jag är inte ute efter att kritisera avsikter.
Jag skulle vilka ta upp de ibland svåra förbindelserna mellan kommissionen och parlamentet. Man har ofta sagt att det finns en naturlig allians mellan kommissionen och parlamentet. Tidigare händelser har tyvärr ett flertal gånger visat att denna allians var mer omtalad än verklig. Kommissionens regelbundna avslag av parlamentets ståndpunkter - även de som gått igenom med en förkrossande majoritet - är inte en bra attityd, och för detta är den gamla kommissionen ansvarig, det vill jag betona. Jag skulle också kunna tala om de många resolutioner som röstats igenom i parlamentet - med en lika överväldigande majoritet - med krav på initiativ som under flera år varken har besvarats eller följts upp. Av er, herr ordförande, förväntar vi oss en förändrad attityd.
Jag tog nyss upp starten av Världshandelsorganisationens nya förhandlingsrunda, och jag skulle vilja ägna mina återstående två minuter åt denna. Kommissionen har fått sitt förhandlingsmandat från rådet, på förslag från den avgående kommissionen - i praktiken Leon Brittan. Detta mandat har dock inte varit föremål för någon debatt, varken i Europaparlamentet eller de nationella parlamenten. Det handlar trots allt om ett grundläggande problem: att utvidga befogenheterna för denna institution, i detta fall Världshandelsorganisationen, samtidigt som det inte har gjorts en seriös och motstridande utvärdering av dess funktion - för oss är det oacceptabelt.
Applåder
Vi kan ju konstatera att Världshandelsorganisationen, såsom den nu fungerar, spelar en högst diskutabel roll i den europeiska politiken. I det avseendet skulle jag kunna ta upp besluten om bananfrågan och hormoner i nötkreatursuppfödningen.
Applåder
Samtidigt som får vi vänta på konkreta åtgärder som syftar till en respekt för de multilaterala miljöavtalen - i synnerhet klimat och biologisk mångfald - eller till ett förverkligande av besluten vid toppmötet i Köpenhamn angående kampen mot fattigdomen, tvingar WTO: s kommittéer sin lag på demokratierna - i synnerhet Europeiska unionen - och prioriterar frihandeln över allt annat, vare sig det handlar om folkhälsa, miljö, mänskliga eller sociala rättigheter.
Applåder
Den försiktighetsprincip som ligger till grund för den europeiska miljölagstiftningen är, om inte nonchalerad så åtminstone mycket restriktivt tolkad av denna organisation. Er kommission, herr ordförande, måste i denna fråga yttra sig med klarhet och det snart, i vilket fall som helst innan förhandlingarna inleds.
Vi är redo att påbörja en dialog i den frågan, och jag hoppas att det också gäller de olika politiska grupperna. Det är desto mer nödvändigt då dioxinaffären i Belgien, som kommer att vara föremål för intensiva debatter, utan tvekan berör problematiken kring livsmedelssäkerhet, som i sig uppenbart är direkt förknippad med Världshandelsorganisationens sätt att fungera. Öppenhet, herr ordförande, skall inte endast gälla den finansiella och administrativa förvaltningen, utan också de politiska besluten. På den punkten bör man medge att det finns allvarliga brister.
Av er och ert lag förväntar vi oss sålunda ambitiösa initiativ. Jag hoppas att ni inte kommer att göra oss besvikna, och jag vill än en gång insistera på att vi är beredda att samarbeta lojalt med er och uppmärksamt lyssna till vad de olika kommissionärskandidaterna kommer att säga oss vid de kommande utfrågningarna.
Applåder
Fru talman, herr ordförande, mina damer och herrar! Vår grupp tänker bedöma kommissionen enligt den tidsplan som ligger framför oss, på grundval av utfrågningarna och den fullständiga presentation av programmet som utlovats till september. Vi kommer att göra den granskningen noggrant och naturligtvis i en konstruktiv anda.
Kommissionens ordförande har pekat på behovet av att göra en koppling mellan kommissionens sammansättning och programmet. Mot bakgrund av den kopplingen kommer vi att granska de alternativ som föreslås. Hittills verkar sammansättningen ha inspirerats av något slags nycentristiskt tänkande, antalet kvinnor verkar fortfarande otillräckligt, men det gäller att i varje enskilt fall bedöma resultatet under resans gång. Det som kommer att bli avgörande är kopplingen till programmet, och vi ser verkligen fram emot att få göra den jämförelsen.
Kommissionens ordförande nämnde ett par frågor: medborgarnas hälsa, doping inom idrotten, luftfarten som en symbolisk illustration av programmet, men sedan verkade det som om hans uppmärksamhet riktades in på två saker: frågan om återuppbyggnaden av Kosovo och regeringskonferensen i Helsingfors. När det gäller dessa båda saker skulle jag vilja komma med ett par kommentarer.
För det första frågan om Kosovo. Jag tycker det verkar konstruktivt att rikta in sig på återuppbyggnad, försoning och tanken att Balkan är ett område som bör kunna föra en dialog med Europa. Det jag tycker var helt otillräckligt var att inte se den förödelse som kriget orsakat, förutom på Balkan, i det internationella samfundet, med en söndertrasad internationell rättsordning, ett krossat FN och en avsevärd minskning av den europeiska självständigheten i förhållandet till Atlantpakten och USA. Det är nödvändigt att återuppbygga Balkan, men för att man skall kunna göra det krävs att Europa återerövrar sin självständighet och auktoritet. Detta gäller också den demokratiska återuppbyggnaden.
Ordförande Prodi visar en tydlig respekt för regeringskonferensen, men det verkar inte som om han tillräckligt har begrundat att det kritiska tillstånd som institutionerna befinner sig i och den bristande respekt som de visas av medborgarna inte är neutral, vare sig politiskt eller socialt. Även om det har försvårats av den förtroendekris som orsakats av kommissionens sammanbrott, så finns det likväl ett demokratiskt underskott i detta parlament, det finns en avgrundsdjup klyfta mellan detta parlament och de europeiska medborgarnas dagliga problem. Det enda styrande organet verkar vara Europeiska centralbanken, som är sämre kontrollerad än den amerikanska. Vi ser emellertid fram emot att få granska det som sägs i utfrågningarna och framför allt programmet i september.
Låt mig säga er, herr ordförande, att vårt ställningstagande framför allt kommer att vara avhängigt en justering som vi vill att ni gör när det gäller inriktningen i era tidigare resonemang, en kursändring som vi inte kunde skönja här. Jag borde inte behöva påminna er om att det finns tjugo miljoner arbetslösa i Europa - detta är ett problem som hotar den sociala sammanhållningen i Europa - att detta Europa ifrågasätts vad gäller de landvinningar som gjorts, till exempel den allmänna välfärden, av den nyliberala politiken, denna nyliberala politik för vilken ni i era tidigare anföranden påpekade behovet av större flexibilitet, men som i stället medfört en minskad livskvalitet och sämre arbetsförhållanden, tvärtemot det som ni föreslog inför framtiden.
Vi ber er överväga behovet av en kursändring och de båda proberstenarna verkar ha framkommit även i denna debatt. Den ena gäller Europas förhållande till världen, den andra gäller Europa och förhållandet mellan det europeiska konstruktionsarbetet och de skilda verkligheterna i de olika länderna. Förhandlingarna om WTO, om världshandeln, kommer att bli en probersten för Europa, för att se om Europa skall lyckas förena sin förstaplats när det gäller ett fritt utbyte av varor, något som i dag dominerar, med behovet att skydda arbetsvillkoren i världen, med miljökraven och med hälsan för jordens befolkning, och framför allt för Europas befolkning.
Den andra proberstenen är den som gäller respekten för Europa. Här finns en stabilitetspakt som i allt högre grad utvecklats till en tvångströja när det gäller att lösa problemen med arbetslösheten. Även kostnaderna för kriget sätter stabilitetspakten på hårda prov, en stabilitetspakt som för övrigt redan har prövats av en tillväxt som har stannat av så mycket att den är helt otillräcklig för att lösa Europas problem. Här skulle det verkligen behövas flexibilitet, herr ordförande, inte när det gäller arbetsmarknaden, men när det gäller stabilitetspakten kanske för att tillfälligt upphäva den. Men under alla omständigheter behövs detta för att vi utanför ramen för stabilitetspakten skall kunna överväga investeringar för tillväxt och för en modifierad expansionspolitik, förutom vilka det inte finns någon möjlighet att vare sig råda bot på det demokratiska underskottet eller att minska den skepsis som de europeiska medborgarna känner inför sina nuvarande institutioner.
Det är med en sådan inställning som vi är beredda till en konstruktiv dialog i fråga om det arbete som ni står i begrepp att ta itu med.
Fru talman, kommissionsordförande Romano Prodi! Jag lyssnade på ert inlägg och måste säga att mysterierna kvarstår: politiskt vet ingen säkert var herr Prodi står.
För några tycks ni vara socialist, andra säger att ni är kristdemokrat, de senaste nyheterna indikerar att ni är liberal. I Italien stöder ni en vänsterregering; I Europa umgås ni med politiska familjer från center till höger. Denna tvetydighet, professor Prodi, gynnar inte klarhet och autenticitet i den europeiska politiska debatten.
I vilket fall som helst är professor Romano Prodi en sydlänning och det är, för en portugis, en fördel. Jag hoppas alltså att ni förstår mina frågor som är rättframma, direkta och praktiska. De intresserar troligen inte de federalistiska partierna i denna kammare, men de intresserar säkerligen de medborgare som har röstat på mig, nämligen jordbrukarna.
Herr ordförande! Kommissionen har haft en inställning av verklig förföljelsemani i förhållande till det portugisiska jordbruket. Vad gäller oförmågan från den portugisiska regeringen att försvara dem tar jag upp i Portugal, men den djupa orättvisan i kommissionens beslut är det min plikt att ta upp här.
För det första: galna ko-sjukan. Kommissionen har just förlängt embargot mot Portugal med ytterligare sex månader; samtidigt som man delvis har hävt embargot mot Förenade kungariket. Titta noga på den vetenskapliga oärligheten i det beslut som har fattats: Portugal har mindre än 200 fall per miljon djur, Förenade kungariket har mer än 600 fall per miljon djur. Från början av sjukdomen har det i Portugal inte funnits mer än 500 fall totalt; i Förenade kungariket har man upptäckt mer än 170 000 fall. Med tanke på detta bestraffar kommissionen Portugal och skadar allvarligt mer än 100 000 nationella producenter.
Än värre är att kommissionens beslut var en ren politisk förhandling mellan stora länder och inte grundar sig på någon slags teknisk rationalitet. På så vis försvinner galna ko-sjukan i ett Europa utan gränser på ett mystiskt sätt vid den spanska gränsen. Det är beklagligt, ordförande Romano Prodi.
För det andra: krisen inom grisuppfödningsindustrin. Vi känner alla till den, eftersom den drabbade grisuppfödare i flera europeiska länder hårt och ledde dem till undergång. Regeringen i mitt land har startat ett projekt med nationellt stöd precis som i andra länder. Förvånansvärt nog kommer nu kommissionen och säger, troligen för att hämnas på andra processer, att dessa stöd är illegala, och säger att grisuppfödarna riskerar att få återlämna anslagen och betala ränta, det vill säga, man anser att den som befinner sig i svårigheter skall gå i konkurs.
Med ett ord, ordförande Romano Prodi, det är beklagligt! Om jag framför denna kritik är det för att kommissionsordföranden beslutade behålla kommissionär Fischler som ansvarig för jordbruksfrågorna. Min fråga är mycket enkel: är ni beredd att undersöka varför kommissionär Fischler systematiskt går emot den portugisiska statens intressen? För mig, herr ordförande, är inte kommissionen en regering, och där tycker vi olika: regering är det som vi har i våra respektive länder. Men framför allt, herr ordförande Romano Prodi, godtar jag bara en kommission med oberoende fackmän och inte partiska byråkrater, jag godtar bara en kommission som behandlar de stora, de medelstora och de små länderna lika.
Ordförande Prodi! Vi har lyssnat till er med uppmärksamhet, och vi är oroliga.
Redan den 13 april tillkännagav ni er önskan om reformer för en större effektivitet, en absolut öppenhet och ett totalt ansvar. Sedan dess har ni ständigt bekräftat era lovvärda avsikter i det avseendet. Men hur står det till med den saken egentligen? Vari ligger den aviserade revolutionen då ni återtar kommissionärer som trots allt tvingades avgå till följd av den oberoende expertkommitténs graverande rapport?
Höjden är att ni anförtror den administrativa reformen, som skall grundas på nämnda rapport, till en av dem som ingick i den f.d. kommissionen. Bland de nya kommissionärerna förefaller inte alla besitta den trovärdighet som krävs för att uppfylla denna reformvilja.
Vår grupp kommer alltså att vara särskilt uppmärksam under de kommande utfrågningarna, och för oss är det inte tal om att parlamentet skall begränsa sig till att vara vilken registreringskammare som helst.
Vi måste definitivt sätta punkt för kommissionens katastrofala förvaltning, Vi vill inte se mer av detta, i annat fall kommer medborgarna med all rätt att vända sig från Europa. Det mycket låga valdeltagandet vid de senaste valen till Europaparlamentet är verkligen en alarmsignal. Det är ett tecken på en djup förtroendekris.
Som män och kvinnor med fötterna på jorden är vi öppna för dialog och samråd, men vi kan endast döma efter handling, inte vackra ord. I första hand vill vi veta i vilken anda kommissionärerna kommer att arbeta och vilka arbetsmetoder de kommer att ha tillsammans med ledamöterna, oavsett om dessa tillhör en liten eller en stor grupp.
I januari i år bad Jacques Santer om parlamentets politiska förtroende, under hotet om misstroendeförklaring, genom att hävda att vi bör upphöra med att blicka bakåt. Ni begär nästan samma sak av oss i dag. Vilken tilltro kan vi hysa för er? I bästa fall, ett välgörande tvivel. Om era förändringar begränsas till tekniska förbättringar men samma kultur bevaras, då kan vi inte acceptera dessa. Vi förväntar oss att kommissionärerna inleder en dialog med Europaparlamentets förtroendevalda så tidigt som möjligt inför ett beslut, men vi förväntar oss framför allt att de respekterar principerna om öppenhet och subsidiaritet, och att de respekterar våra demokratier och traditioner. På så sätt erbjuder ni oss medel för ett effektivt samarbete och för att vi skall kunna berikas av våra olikheter.
Applåder
Fru talman, herr kommissionsordförande! I januari i år antog Europaparlamentet Broks betänkande, enligt vilket krävdes att majoriteten av de nya kommissionärerna helst skulle vara ledamöter av Europaparlamentet, personer med erfarenhet från de europeiska institutionerna, att man skulle garantera proportionalitet mellan män och kvinnor och en lämplig balans mellan olika politiska riktningar. Jag överlåter åt er och detta parlament att bedöma i vilken utsträckning ni har velat, eller kanske kunnat, tillämpa denna resolution från parlamentet.
Herr ordförande! Ni tänker alltså inleda en era av förändringar, en revolution - jag önskar er verkligen lycka till - och ni nämnde också en intern omstrukturering, som kanske kollegan Kinnock kommer att informera oss om, en omstrukturering som för övrigt är den femte på sju år! Jag kan emellertid försäkra er om att det inte kommer att vara ändringen av antalet generaldirektorat eller det faktum att de kommer att få namn i stället för nummer, det faktum att kommissionärerna kommer att vara utspridda över hela Bryssel eller att presstalesmannen kommer att få mer resurser som kommer att göra att institutionerna kommer närmare den breda allmänheten, som ni hävdade. Det som saknas i vårt Europa, i våra institutioner är en ny vision av Europa inför år 2000. Vi lever nu i en situation som är post -Berlinmuren, post- Kohl, post -Mitterand, post -euron, post -utvidgningsstarten, och pre nästan ingenting. Detta är visionen, utmaningen och för oss - oss radikala - finns det en måttstock, en mycket tydlig kompass, Altiero Spinellis federalistiska kompass, som gör det möjligt för oss att avgöra om våra institutioner rör sig i riktning mot en förstärkning av unionen, mot Europa, mot det politiska Europa. Detta är enligt min mening den utmaning som borde förena oss i våra olika roller, i medvetandet om att de som hittills har arbetat med att bygga Europa, herr ordförande, nya och gamla kolleger, kanske förtjänar mer respekt och kanske till och med litet mer generositet.
Applåder till vänster
Fru talman, kära kolleger, ordförande Prodi! Vi har noterat - vi som är ledamöter från Nationell allians - den uttalade viljan att förnya, att revolutionera kommissionen. Vi kommer naturligtvis att utifrån fakta bedöma om orden åtföljs av konkret handling, men hittills, vill jag påstå, har vi gjort våra bedömningar enbart på basis av fakta och inte utifrån de olika positionerna i den nationella politiken. Vi intar naturligtvis olika positioner i hemlandet, men vi förenas i viljan att skapa ett Europa som i allt högre grad är ett Europa som har folkens förtroende på denna gamla kontinent.
Vi uppskattade er tydliga uppmaning att återställa förtroendet mellan de europeiska medborgarna och kommissionen. Detta förtroende är förstört, något som även det allt lägre valdeltagandet vid valen till Europaparlamentet visar. Enligt vårt sett att se förstördes förtroendet inte bara av de händelser som ledde till att den föregående kommissionen tvingades avgå, utan även, och framför allt, av att de europeiska medborgarna alltför ofta ser kommissionen som upphovet till byråkratiska hinder, ofta dyrbara, ofta onödiga eller oväsentliga, ofta otydliga och till och med skadliga, hinder som inte har något att göra med processen att bygga ett enat Europa och som tyvärr i många fall skadar de europeiska idealen. Förtroendet kan återskapas om vi får mer öppenhet, men framför allt om vi får en större respekt för det som är de olika nationella kulturerna och egenheterna när direktiven utformas, samt ett flitigare utnyttjande av subsidiaritetsprincipen.
Av avgörande betydelse blir också kommissionens respekt för de europeiska medborgarnas grundläggande rättigheter. I det sammanhanget gladde det oss särskilt att ni i ert anförande ägnade större uppmärksamhet åt frågor som gäller inte bara rätten till arbete, utan också rätten till hälsa. Ni gav till exempel större uppmärksamhet åt livsmedelskvaliteten, eftersom de skador som har orsakats av händelser som dioxinet i kycklingar eller galna ko-sjukan, de skador som dessa händelser åsamkat trovärdigheten för samtliga gemenskapens institutioner, är enorma, och kan inte repareras med ord, och de kräver tyvärr i många fall att man har mycket tid till förfogande, tid som institutionerna inte alltid har.
Avslutningsvis, tror jag att det under dessa omständigheter är nödvändigt, inte bara att granska de konkreta åtgärder som kommer att vidtas, och att göra det utifrån resonemang som inte innebär att vi överför det som händer i den nationella politiken till denna kammare, utan att framför allt få till stånd ett närmare samarbete mellan den institution som ni företräder och parlamentet. Uppmärksamheten måste vara ömsesidig, och jag hoppas att den till exempel skall leda till att den kommission som ni leder har mer respekt för parlamentsledamöternas arbete, och att vi därmed får en bättre noggrannhet och kvalitet när det gäller svaren i samband med utfrågningar än vad som tills helt nyligen har varit fallet.
Applåder
Herr ordförande, vald till kommissionens ordförande! Jag skulle först vilja upprepa vår uppskattning, respekt och personliga förtroende som vi uttryckte då vi röstade för er utnämning, åtminstone en del av oss. Vi kommer att förbli trogna detta grundläggande val, och vi vill säga er att ni i er svåra uppgift alltid kommer att finna en samtalspartner i oss, ibland krävande, men alltid måna om att hjälpa er och inte stå i vägen för er.
Bland de allmänna riktlinjer som ni skisserar, och framför allt när det gäller - tillåt mig nämna det - den institutionella frågan, fann jag anledning att känna förtroende för det arbete som ni har för avsikt att leda och de riktlinjer som ni planerar för kommissionen.
Jag skulle vilja utnyttja denna korta talartid för att försöka skingra ett slags missförstånd. Jag skulle inte vilja att vare sig ni eller era kolleger - möjliga, eventuella, framtida kolleger, vad vet jag - tror att våra farhågor om er dikteras av nationella eller partimässiga överväganden. Nationella överväganden behöver vi inte orda om. Vad gäller partimässiga överväganden står det klart att kommissionen måste respektera Europeiska unionens stora politiska krafter, och det är självklart att vi i parlamentet måste fortsätta att föra den samarbetspolitik som erfordras för att vi skall lyckas med lagstiftningsarbetet tillsammans med alla grupper - och det gäller alla grupper, inte bara två av dem.
Det vi försvarar här - och det som bekymrar oss - är parlamentets rättigheter i förhållande till Europeiska rådet. Vår uppfattning är att den kommission ni personifierar skall vara representativ för den svåra balans som bör uppnås mellan Europeiska rådet och Europaparlamentet. Sammanfattningsvis, och jag slutar här, herr ordförande, vill vi inte i en ny Platonsk myt vara skuggor av en grotta vars verkliga liv pågår i Europeiska rådet.
Herr talman, kära kolleger, ordförande Prodi! Av er förväntar vi oss inte bara en förnyad politisk handlingskraft från den kommission som ni kommer att leda, utan också ett hårt arbete på att inleda en epok med reformer och förändring i Europa. Därför ser vi från vänsterns sida positivt på ert program. Vi är inte här för att bevara, vi är här för att reformera. Vi är här för att reformera de europeiska institutionerna, den europeiska politiken och ekonomin, eftersom vi vill se institutioner som hela tiden närmar sig medborgarna, även dem som inte visade sig tro på vår uppgift i de senaste valen. Vi vill se en politik som kan lösa problem och styra, en ekonomi som kan lägga grunden till ett rättvist, solidariskt och jämlikt samhälle. Ur den synpunkten tror jag att det förslag till förnyelse av institutionerna som ni nämnde skulle kunna bli föremål för en dialog, vilket Bourlanges nyss påpekade, också mellan de olika krafter som ingår i detta parlament.
Det mål som vi måste ställa upp är att uppnå en starkare politisk, ekonomisk och social sammanhållning. Detta är den inriktning vi måste ha. Jag är övertygad om att ni, ert team - låt mig understryka att jag tycker det är ett väl balanserat team - kommer att vara väl skickade att genomföra det arbetet. Ni utsågs till Europeiska kommissionens ordförande på grund av det förnuft och den kompetens ni gav prov på när ni regerade i Italien, på grund av er yrkesmässiga erfarenhet, internationellt erkänd, och eftersom valet av er är en kraftfullt reaktion på den kris som drabbade den tidigare kommissionen.
Låt mig påminna om åren då vi arbetade tillsammans, något som jag är stolt över, åren då ordförande Prodi styrde landet, de svåra utmaningar vi ställdes inför och som vi klarade av, bland annat den mycket svåra utmaning som det innebar att få med Italien i den monetära unionen.
I dag leder ni Europa. Ytterligare en utmaning, ytterligare en svår uppgift som er kommission kommer att ta itu med, med samtliga medlemsstaters bästa för ögonen. Europa har i dag behov av framtidstro, av självförtroende och tro på de egna möjligheterna. Vi har nyligen tagit oss ur en smärtsam konflikt som tvingade det internationella samfundet att ingripa för att försvara rätten till en självständig existens för ett folk som tvingats bort från sitt eget land, Kosovo. I den konflikten drogs vi in enbart på grund av Milosevic. Vi tog oss ur den tack vare den europeiska sammanhållningen, solidariteten mellan allierade länder och ett nytt politiskt klimat i förbindelserna mellan Europa, USA och Ryssland. Vi frågar oss vad Europa kunde vara i dag med en tydligare politisk profil. Och detta som vi skulle kunna vara och skulle kunna göra som européer måste vi från och med i dag vara i Kosovo, på grund av de skyldigheter vi har att inleda återuppbyggnaden, för att få i gång en freds- och stabilitetspolitik i hela Balkan, för en jugoslavisk federal republik som är demokratisk och multietnisk. Att vara européer innebär med andra ord för oss i det här fallet att stödja alla de krafter som i detta ögonblick i Serbien kämpar för ett pluralistiskt och demokratiskt system.
Av er förväntar vi oss mycket. Av denna nya europeiska kommission, av rådet och av detta nya parlament som är så ivrigt att få höra vad kommissionärerna har att säga, förväntar vi oss mycket. Framför allt förväntar sig många unga européer att vi uppnår konkreta resultat när det gäller kampen mot arbetslösheten. Vi måste med andra ord framför allt inrikta vår uppmärksamhet på den tunga börda som arbetslösheten innebär för våra respektive länder och för Europa som helhet.
Framför allt ungdomen - men även vi andra - förväntar oss av kommissionen kraftfulla politiska åtgärder inom utbildning, forskning, kultur och miljö, och därefter ekonomisk tillväxt och frihet, frihet från byråkrati och krångel. Denna frihet, parad med en förmåga att garantera medborgerliga rättigheter, som den offentliga förvaltningen måste kunna visa prov på, skulle verkligen kunna skapa det jämlika samhälle som är målet för vårt politiska engagemang. Vi befinner oss i en känslig övergångsperiod. Praktiskt taget samtliga medlemsstater måste genomföra sina egna reformer av välfärden. Det sociala samhället växer i Europa, pådrivet av fackföreningsrörelsen, för att hjälpa de svagaste och mest oskyddade. Uppgiften som vi står inför i dag är att kunna bygga upp en ny välfärd med nya möjligheter, en välfärd som fortfarande hjälper de svagaste, men som samtidigt kan mobilisera mänskliga och materiella resurser för tillväxt, utveckling, livslångt lärande, så att vi kan återge framtidstro och tillit när det gäller Europa och våra egna resurser. Ett möjligheternas Europa, som Jacques Delors skulle ha sagt, ett tillväxtens och utvecklingens Europa, ett fredens och stabilitetens Europa. Inte en sluten fästning, utan ett öppet samhälle som kan bejaka tillväxt och utveckling även i andra delar av världen. Detta är det Europa vi vill ha! Vi är övertygade om att tillsammans med er och er kommission, ordförande Prodi, så kommer vi att kunna arbeta med att förverkliga ett sådant Europa.
Applåder
Fru talman, herr valda ordförande! Jag företräder EDD-gruppen, en liten grupp i detta parlament, men oerhört demokratisk. I eftermiddag delar jag talarstolen med min franska kollega och jag delar hans oro inför parlamentets framtida roll. Parlamentet verkar för närvarande inte vara särskilt demokratiskt. Det verkar inte heller som att parlamentsledamöterna är särskilt oroade över det faktum att auditoriet nu bara är fyllt till hälften.
För att få en demokratisk struktur måste vi under årens lopp genomföra en sådan förändring att parlamentet inte är kommissionens tjänare utan att kommissionen tjänar de företrädare som har valts av de europeiska väljarna. Tills detta inträffar kommer det att vara ett mycket lågt valdeltagande i alla framtida europeiska val. Det skulle vara bättre om Europas framtid överlämnades till valda företrädare som genom val kan avsättas från sina tjänster och inte till byråkrater som utnämnts som kommissionärer.
Jag vänder mig nu till herr Prodi. Jag tror att minst hälften av detta parlament är utan representation eftersom han stöddes av det förra parlamentet och litet över 50 procent av oss inte satt i detta parlament. Jag skulle allvarligt vilja föreslå att han bör ställa upp till omval tillsammans med de övriga kommissionärerna i september.
Applåder
På lång sikt är jag övertygad om att eftersom vi har förfarit på ett bakvänt sätt - och så länge kommissionen utövar ett större inflytande vad gäller uppläggning av politiken än de valda parlamentsledamöterna - kommer folk över hela Europa att fortsätta förhålla sig likgiltiga inför denna institution. I Storbritannien har vi redan en valmanskår som präglas av stor euroskepticism. Vi är förmodligen de mest euroskeptiska av alla enligt en undersökning som utförts av Europeiska unionen och som publicerades för två veckor sedan. Om herr Prodi och hans kolleger vill vidta åtgärder mot euroskepticismen och euroapatin, efterlyser jag en riktig demokrati och att de valda företrädarna skall få ett mycket större inflytande över denna institutions program och politik.
Herr talman! I egenskap av ledamot från Nordförbundet för Padaniens oberoende gav jag inte Prodi mitt förtroende i Rom, eftersom jag ansåg att det skulle vara att göra en åsna till regeringschef, en åsna som med all rätt inte fick det italienska parlamentets förtroende. Eftersom jag anser att en romersk åsna alltid är en sådan, även utanför den italienska huvudstaden, vilket för övrigt demonstreras av den symbol man valt för den lista som bar hans namn inför valet till detta parlament., kan jag inte i konsekvensens namn uttrycka mitt förtroende för honom som ordförande för kommissionen. Eftersom jag kommer från Padanien och enbart är italienare i passet, är jag lyckligtvis immun mot den nationaldemokristianska opportunism som förenar Berlusconi med Mastella och De Mita och jag betraktar inte Prodi så mycket som kommissionärernas oberoende ordförande, opåverkad av medlemsstaterna, utan som en som fördelar tjänster till diverse profitörer från södra Italien. Oavsett den personliga aktning jag hyser för vissa av kommissionärerna glömmer jag inte att, som man säger i camorrans huvudstad, fisken stinker från huvudet, och uttrycker därmed mitt negativa omdöme om Prodis ordförandeskap.
Herr talman! Jag vill tacka herr Prodi för att han har kommit hit till parlamentet och på samma gång ta upp två frågor, som även han tog upp.
För det första, angående Kosovo. Även jag inser, liksom Prodi och alla ni andra här, att frågan om Kosovos återuppbyggnad är mycket viktig. Men, det är en fråga som inte bara har en kvantitativ sida. Återuppbyggnaden handlar inte bara om att bygga hus. Det finns också en viktigare sida, nämligen att återskapa de samhällen som fanns innan katastrofen skedde.
Jag hoppas alltså att den nya kommissionen kommer att vara förmögen att skapa de förutsättningar som skall göra det möjligt att ge återuppbyggnaden ett verkligt politiskt, socialt och - naturligtvis - ekonomiskt innehåll. Av den anledningen anser jag att frågan om lokaliseringen av sätet för de organisationer som skall ägna sig åt återuppbyggnaden är mycket viktig, och jag hoppas att valet av Thessaloniki som strategisk knutpunkt, där alla planer som rör återuppbyggnaden skall utarbetas, kommer att stå fast.
Den andra punkten som jag vill ta upp gäller regeringskonferensen. Det är en mycket viktig fråga, om vi betänker att vi vid den förra konferensen behandlade och beslutade väldigt många saker, som förvisso, när det blev dags för underskrifterna, ändå hamnade i byrålådan. Det är inte meningsfullt, tror jag, att nu komma med storslagna tal och vidlyftiga planer. Innan vi börjar göra upp konkreta planer för de olika områdena är det nödvändigt att vi ännu en gång klargör vad det är vi eftersträvar, vart vi vill komma och vart vi kan komma.
Slutligen, vill jag uttrycka min glädje för Prodis åsikter i fråga om relationen mellan parlamentet och den nya kommissionen. Det är uppenbart att den europeiska idén lättare kan komma framåt och utvecklas om det råder en institutionell balans mellan de två organen och - framför allt - om kommissionen och Europaparlamentet samarbetar i harmoni.
Herr talman, herr kommissionsordförande! Jag vill först erinra om att man i allmänhet dömer ett träd efter dess frukter. Det träd ni har skisserat för oss innehåller tillräckligt många sunda och livskraftiga grenar för att framstå som ett gott varsel för Europas framtid.
Somliga har utan tvivel framfört - inte sant, herr Cox - ett visst beklagande över att se f.d. kommissionärer i er kommission, men detta visar att Cox, som gripits av en önskan om polemik, kanske inte läste experternas förra rapport särskilt väl, där dessa kommissionärer tydligt gick fria från alla misstankar. Självklart har vissa, som Poettering, låtit sig svepas iväg av partiandan - vilket inte förvånar oss - och t.o.m. omvandlat denna kammare till ett annex till Bundestag, men ett annex på " gårdssidan" , naturligtvis.
Nåväl, vad gäller den socialistiska gruppen är vår attityd givetvis helt annorlunda. Vi kommer att svara för er kommission, och till dem som skulle tvivla på ert oberoende, herr ordförande, p.g.a. att ni har alltför många socialistiska kommissionärer, svarar jag följande: då ni utnämndes av en majoritet socialistiska och socialdemokratiska regeringar, var det just den socialistiska gruppen som blev mest förvånad av era första offentliga uttalanden. Detta visade redan från början på ett utmärkt sätt er vilja till oberoende, och er vilja att se till att kommissionen skall fungera i enlighet med avsikten i fördraget; oberoende av länder, oberoende av nationella själstillstånd och även oberoende av de ideologiska val som vi gör här i parlamentet.
Självklart viftar man med spöket " utfrågningarna" . Vissa vill, utan tvivel av historisk atavism, omvandla dem till inkvisitionsprocesser. Men vad oss beträffar, vill vi ta dessa utfrågningar för vad de är, dvs. ett tillfälle för oss att lyssna till kommissionärerna, att fråga ut dem, att ställa frågor till dem för att ta reda på deras mål, och framför allt se om det finns en överensstämmelse mellan de uppdrag ni har anförtrott dem och deras kunskaper, kompetens och arbetsvilja. På dessa grunder kommer vi att dra ett antal slutsatser, men det är inte tal om att vi skall rikta oss till er som en överdomare.
Det som är viktigt för kommissionen, utöver de utfrågningar som ert lag utan tvivel kommer att klara med stor framgång, det är att titta på vad ni skall göra, dvs. de arbeten som ni kommer att sätta igång. Ni nämnde några av dem i dag. Jag skulle redan nu vilja ta upp reformen av kommissionen. Ni insisterade med eftertryck, med all rätt, på det faktum att kommissionens strukturer, anda och arbetsmetoder måste moderniseras, och jag tror att ni har försett er med de medel som behövs för att lyckas med den reformen.
Jag skulle ändå vilja tala för att man inte skall kasta ut barnet med badvattnet, och för att man verkligen skall förstå att en av orsakerna till den föregående kommissionens misslyckande ibland var att man förlorade greppet om den offentliga funktionen. Det är viktigt att kommissionen förser sig med medel för att åta sig - med sina förnyade strukturer, med sina tjänstemän, vilkas inställning utan tvivel har förändrats - förser sig med medel för att åta sig sina uppdrag, och att kommissionen inte tvekar att säga till parlamentet och rådet: ni ber oss att uppnå vissa mål, vi ber er om medel. I annat fall riskerar ni att hamna i samma svårigheter som er företrädare.
Den andra aspekten, regeringskonferensen. Jag skall erkänna att idén om att sätta igång en regeringskonferens var ett beslut vid det tyska ordförandeskapets toppmöten som både gladde och oroade oss. Vi gladde oss åt reformviljan, men vi oroades av det faktum att man börjar om med en gammal metod. Jag blev därför mycket nöjd över att nu höra er säga att ni ämnar återgå till vad jag skulle kalla Delors-metoden, den metod som gav kraft åt 1985 års regeringskonferens i Luxemburg, vilken skulle mynna ut i den enastående reformen för den inre marknaden.
Eftersom min tid nu är slut, skulle jag bara vilja framföra en vädjan om att kommissionen inte endast skall verkställa rådets och Europaparlamentets beslut, och att vi nu kanske har förlorat tycke för den diskreta charmen i normer om längden på hissfjädrar, och att vi önskar att kommissionen lägger fram fler initiativ som rör det civila samhällets problem. Då skulle ni verkligen bli den europeiska regering som vi önskar se och som förtjänar vårt förtroende.
Applåder
Herr talman! Professor Prodi, ni presenterar här i dag det som ni vill få till politikens " dreamteam" . Våra rättvisa, men hårda, utfrågningar här i parlamentet kommer att bli den kompetensens prövning som varje del i ert team måste klara av. Totalt sett har dock Europas stats- och regeringschefer givit er en start med en onödig uppförsbacke. Det är ett förslag med onödig slagsida. Jag delar mina tyska vänners upprördhet samtidigt som jag också konstaterar att i den nordliga delen av Europa, med tre länder, röstar ungefär en tredjedel på socialdemokraterna. Vi har dock i dag ett förslag med 100 procent socialdemokratiska kommissionärskandidater. Obalansen kan ge spänningar som riskerar att ge ert team mindre marginaler för misslyckanden.
Professor Prodi! PPE-gruppens förtroende för er grundas på den borgerliga anda och den inriktning av politiken som ni har givit uttryck för: en förnyelsepolitik för Europa, för konkurrenskraft, liberalisering och fri handel, för samverkan och för fred samt en öppen och trovärdig förvaltning och ett EU som ägnar sig åt gemensamma väsentligheter för att få medborgarnas förtroende för EU i nästa århundrade.
Ni vill skapa ett " dreamteam" . Lycka till! Jag tror att ni behöver det, men framför allt behöver Europa det. Utmaningarna och möjligheterna för oss alla är stora. Jag önskar er lycka till och välkomnar er till detta parlament. Det kommer att bli spännande veckor av utskottsförhör. De skall bli rättvisa men, som sagt var, tuffa.
Ordförande Prodi! Detta är tredje gången ni möter detta parlament, ett parlament som har förändrats mycket men där det finns en institutionell kontinuitet som alla måste respektera. Vi känner till de riktlinjer för kommissionens arbete som ni i dag har kompletterat och preciserat vad gäller reformeringen av kommissionen och ni känner väl till Europaparlamentets inställning och också dess politiska bekymmer.
Låt mig göra tre snabba påpekanden. För det första: vi delar målet att vitalisera den ekonomiska unionen genom en politisk union. Detta mål kräver ett intimt samarbete mellan kommissionen och parlamentet, ett parlament som är de europeiska medborgarnas demokratiska företrädare och som därför måste spela en avgörande roll vid reformeringen av de europeiska institutionerna. Det är i denna församling som vi måste söka den europeiska anda som kommer att bli avgörande för kontinentens framtid, vilket ni har påpekat i andra sammanhang. Men även om det är nödvändigt att i första hand återupprätta förtroendet mellan institutionerna och européerna, så tror vi också att det är nödvändigt att etablera ett lojalt och nära samarbete mellan de europeiska institutionerna, d.v.s. mellan parlamentet och kommissionen.
Mitt andra påpekande gäller den kritik och den diskussion som vi skall återuppta i september. Kritiken har som huvudmål att verifiera samstämmigheten mellan de val som har gjorts när kommissionärerna har utsetts, och de allmänna riktlinjer som har presenterats för parlamentet. Vi ger vårt fulla stöd till en strategi som utgår från övertygelsen att det är av avgörande betydelse att stabilitetspakten respekteras och vi delar uppfattningen att den viktigaste uppgiften i dag är att skapa ett konkurrenskraftigare Europa för att åter få igång utvecklingen, även när det gäller kampen mot arbetslösheten. Men vi tror att man också måste redovisa skälen till att man nyligen har diskuterat en sysselsättningspakt och understryka behovet av att ägna stor uppmärksamhet åt de regionala obalanser som fortfarande finns i Europa. Utan en europeisk strategi på detta område löper vi risken att man i en ekonomi som den europeiska koncentrerar sina resurser till de starkaste områdena och lämnar de svagaste åt sidan, även om några av dem på senare tid har gjort stora framsteg.
Mitt tredje och sista påpekande gäller de synpunkter som ordföranden Martens framförde i detta parlament som företrädare för Europeiska folkpartiets grupp i samband med diskussionen om de politiska riktlinjerna. Han uttryckte ett starkt stöd för er kandidatur och uppmanade er att ta itu med att lösa upp ett antal knutar som blockerar kommissionens verksamhet. Jag tror under alla omständigheter att, oavsett den konstitutionella utformningen av kommissionens och parlamentets relationer, så är den oro som framförts när det gäller den politiska balans som finns i detta parlament och som inte återspeglas i kommissionen berättigad. Vi hoppas att utfrågningen skall kunna lösa även denna knut.
Applåder
Herr talman, herr designerad kommissionsordförande! Det är sällan kommissionens nybildande har präglats av så stora förväntningar och förhoppningar som den här gången. Medborgarnas misstro mot kommissionen som, märk väl, orsakats av vissa kommissionärers felaktiga beteende är djupt rotad. Utnämningen av er, professor Prodi, till designerad ordförande i kommissionen, och därefter nomineringen av ert team ger god anledning att hoppas. Ni kommer att bli den första kommissionsordförande som kan ställa den enskilda kommissionären till svars om denne uppvisar ett felaktigt beteende och sedan avskeda personen ifråga. Det är ett viktigt steg på vägen mot ett förtroendeskapande.
Även om inte kommissionen speglar den majoritet som framgick av det europeiska valet, är det tillfredsställande att vissa pålitliga kommissionärer åter har nominerats till posten som kommissionär. Även omstruktureringen av de olika ansvarsområdena kommer i framtiden att leda till en ökad effektivitet och insyn. Vi kommer framför allt för medborgarnas skull syna varje enskild kommissionär i sömmarna. Men det kommer att bli en utfrågning och inte ett förhör. Vi behöver trovärdiga företrädare för en stark kommission. Men det innebär att vi snarast behöver få den information som krävs. Det är viktigt att slutsatserna från den oberoende expertkommitténs andra rapport läggs fram i god tid innan utfrågningarna. Annars kan man förutspå en ny kris mellan parlamentet och kommissionen. Inte heller en försenad tillsättning av kommissionen ligger i medborgarnas intresse.
Inför de stora uppgifter som väntar - oavsett om det är utvidggningen, regeringskonferensen eller återuppbyggandet av Kosovo - måste Europeiska unionen förbli handlingskraftig på alla nivåer.
Applåder
Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam för denna debatt, som har varit grundlig, tydlig och i många fall uttömmande, och som sammantaget gav prov på ett öppet förtroende vad gäller vårt framtida arbete. Ett öppet förtroende, eftersom samtliga talare, även de som riktade kritik mot kommissionens sammansättning, erkände behovet av ett omfattande och intensivt gemensamt arbete och insåg att det är på samarbetet mellan parlamentet och kommissionen som Europeiska unionens framtid beror. Det är på oss och på vårt samarbete som möjligheterna att komma ur den nuvarande krisen beror, en kris som har varit så djup att den sänkte antalet personer som röstade i det senaste valet till en bottennivå i Europas politiska historia.
Jag tror att i slutet av denna mandatperiod kommer vi också att bedömas utifrån det antal personer som går och röstar i nästa val, d.v.s. huruvida vi har lyckats återskapa de europeiska medborgarnas förtroende för de institutioner som vi är ansvariga för. Detta kräver öppenhet, det kräver en storstädning som det inte är enkelt att genomföra. Detta är något som det är lätt att lova - och det har jag gjort - men jag vet mycket väl att det inte är lätt att hålla. Nyligen nämnde någon med sympatisk ironi den valsymbol som jag använde - åsnan - och uppmanade mig att vara lika envis som den. Det är en onödig uppmaning, för jag är envis till min natur, men låt mig dessutom påminna om att åsnan också är inspirerad av en passus hos Leonardo da Vinci som, när han beskriver åsnan - jag vet inte om det är sant, för jag har inga egna bevis - säger att det är ett underligt djur, för åsnan dör hellre av törst än den dricker smutsigt vatten.
Applåder
Det är viktigt att vi tar åsnan som en symbol för vårt politiska arbete, för det är just detta som vi måste försöka göra under den kommande femårsperioden. Jag vet mycket väl att det är väldigt enkelt att säga detta, men att det inte är lika lätt att leva upp till det. Men det sätt som vi har byggt upp kommissionen på, ledamot Pöttering, har varit mycket öppet. Nej, det har inte varit en de långa knivarnas natt, det har inte förekommit någon kamp om utnämningarna och ingen kamp om gränsdragningar. Det har inte varit lätt att förena femton länders, norr och söder, olika politiska verkligheter. När det gäller resultatet, när jag säger att det är " balanserat" , så kan jag mycket väl förstå att det finns vissa länder som är missnöjda, men detta ligger i politikens natur. " Balanserat" innebär att de starka krafter som är representerade i Europaparlamentet företräds av starka personligheter med ansvar för viktiga portföljer inom kommissionen. Jag ber er att även göra detaljerade analyser av detta. Jag upprepar, inom de gränser som Amsterdamfördraget tillåter har jag utövat alla de befogenheter som jag har, och jag tror att vi i slutet av denna mandatperiod även kommer att ha ännu mer avancerade metoder för att sätta samman kommissionen.
Jag ber er att trots allt se på de framsteg som gjorts jämfört med andra institutioner. Jag ber er betänka det faktum att vi nu har kommit hit med en kommission som - om det blir bra eller dåligt får framtiden utvisa - åtminstone kommer att arbeta i samstämmighet, med förmågan att enas kring gemensamma program och som är beredd att individuellt och kollektivt ta sitt ansvar. Detta är en viktig punkt, för här har talats mycket om det sätt på vilket utfrågningarna, kommissionens hearings skall genomföras. Jag anser att detta är mycket viktigt, på samma sätt som den oberoende expertkommitténs rapport är viktig, men jag tror också att utfrågningarna måste vara inriktade på de enskilda kommissionärerna, deras program, och att de måste gå på djupet och genomföras i en anda av politiskt ansvarstagande, för enligt min mening får utfrågningarna inte bli ett instrument för att försöka rätta till de problem som uppkommit tidigare. Jag anser också att de måste genomföras verkligen omsorgsfullt, det måste bli hearings som verkligen går på djupet med kommissionens problem, för jag tar till mig varningen att det är bättre med en förebyggande undersökning än att det senare uppstår situationer som försätter kommissionen i kris.
Jag sade nyligen i mitt inlägg att jag bett samtliga kommissionärer att ge mig sitt hedersord på att de skulle lämna in sin avskedsansökan om något som helst oförutsett skulle inträffa, något hittills okänt. Detta är ett instrument som måste användas med stor försiktighet och i medvetande om att det inte bara rör det individuella ansvaret utan också effektiviteten och ansvarskänslan hos ett helt team, d.v.s. kommissionen, som måste bevisa för er att den klarar av att regera under den kommande femårsperioden. Naturligtvis måste vi presentera oss som individer, men vi måste också presentera oss som en grupp som har byggts upp organiskt, inte som isolerade, separata individer. Detta har arbetet under de senaste månaderna gått ut på och detta är det slags kommission som har presenterats för er. Jag ber er att bedöma den i den andan och jag tror att omröstningen den 15 september kommer att få en enorm betydelse. Ni har rätt att underkänna hela kommissionen och förklara den olämplig att genomföra den enorma uppgift det innebär att styra Europa under den kommande femårsperioden, att ge sitt bidrag till den stora uppgift som ligger framför oss. Jag ber er att fullgöra ert uppdrag med Europas gemensamma bästa för ögonen och inte i den anda av särintressen som i och för sig är legitim inom politiken.
Låt mig avslutningsvis nämna ytterligare ett par punkter som har lyfts fram i dag. För det första, rapporten från den oberoende expertkommittén. Jag tror att det är mycket viktigt att vi läser den uppmärksamt, och att vi har den som måttstock när vi skall bedöma mycket av det som jag har nämnt i parlamentet de tre gånger som jag har kommit hit. Rapporten är viktig, men vi måste inse att det politiska ansvaret för framtiden är vårt eget. Rapporten från de vises kommitté är ett viktigt instrument. Vi skall läsa den och fundera, men att fatta besluten är vårt ansvar, ett ansvar som vi måste bära, och det är i det perspektivet som dialogen mellan parlamentet och kommissionen får en alldeles särskild betydelse.
För det andra har flera talare pekat på frågan om den internationella handeln, en fråga som jag inte tog upp, eftersom vi kommer att diskutera den i september. Jag kan försäkra er att det kommer att bli mycket viktigt att bibehålla en balans mellan behovet av fri handel, som är en av grundstenarna i Europa, och skyddet av de stora fri- och rättigheterna, bland vilka rätten till hälsa är absolut grundläggande. Det är därför jag lyfte fram frågan om hälsan i samband med livsmedel och mediciner som en av utgångspunkterna för vår framtida kommission.
Detta är alltså den väg vi skall gå. Det är riktigt som Báron Crespo säger när han citerar Manzoni: " Adelante" men " con juicio" , " Framåt, men med förnuft" . Men citatet är inte komplett, för det finns en mening till. Manzoni säger i själva verket " Adelante, Pedro, si puedes" , d.v.s. " om du kan" , och den makten vilar i era händer.
Applåder
Herr Prodi! Ni har just gjort en livlig framställning av hur åsnan hellre törstar ihjäl än dricker förorenat vatten. Nu undrar jag om ni kan garantera att åsnan även tackar nej till utspätt vin?
Detta är den målsättning som vi föreslår för kommissionen och det är av den anledningen som vi har prioriterat hälsan, och det hänger verkligen ihop. I det här fallet till skydd för människan, inte åsnan.
Applåder
Ärade kolleger! Enligt föredragningslistan finns det nu tid avsatt för en andra valomgång av kvestorer, men den behöver vi inte utnyttja, eftersom vi har genomfört en elektronisk omröstning. Jag förklarar därför sessionen avbruten fram till kl. 17.30.
Sessionen avbröts kl. 17.05 och återupptogs kl. 17.30.
Det finska ordförandeskapets verksamhetsprogram
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalandet av rådets ordförande om det finska ordförandeskapets verksamhetsprogram, den ekonomiska och sociala återuppbyggnaden i Kosovo, förslaget till en stabilitetspakt för sydöstra Europa samt dödsdomen mot Öcalan.
Fru talman, bästa parlamentsledamöter! Till att börja med vill jag varmt gratulera alla Europaparlamentets nyvalda ledamöter. Därtill, som jag redan tidigare i dag sade, hjärtliga lyckönskningar även till er, fru talman, på grund av valet. Jag är glad över att kunna påbörja samarbetet med er. Enligt parlamentets önskemål kommer jag nu att presentera huvudpunkterna i det finska ordförandeskapets verksamhetsprogram. På er begäran tar jag speciellt också upp situationen i västra Balkan och dödsdomen mot kurdledaren Öcalan. Först dock några ord om unionens utveckling i allmänhet.
Kommissionens utnämnde ordförande Romano Prodi fäste i sitt eget uttalande uppmärksamhet på den eftersläpning som unionens institutioner råkat ut för jämfört med förändringstakten i vår omvärld. Jag håller helt med kommissionens utnämnde ordförande. Inte bara kommissionen utan hela Europeiska unionen måste förnyas. Det är inte fråga om en enda plötslig omvälvning och en enstaka institution, utan det handlar om en kontinuerlig process. Vi måste komma ihåg att det är just förmågan att växa, expandera och svara mot ständigt nya utmaningar som gjort unionen både unik och stark.
När vi i dag inleder vårt samarbete har vi på sätt och vis möjlighet att göra det från ett rent bord. Det nya parlamentet har påbörjat sitt arbete och nomineringen av en ny kommission är i gång. Vi finländare har för första gången fått ta ansvaret för rådets ordförandeskap. Amsterdamfördraget som nyligen trädde i kraft ger oss en bra grund att utveckla allt närmare samarbete mellan parlamentet, kommissionen och rådet. Vi har nu ett gyllene tillfälle att starta reformeringen av gamla arbetsmetoder. För min egen del skulle jag vilja poängtera att även arbetet i rådet måste utvecklas. Det är paradoxalt att medan unionens betydelse ökar hotas samarbetet mellan dess regeringar i rådet av splittring i maktutövningen, sektorisering. Såväl rådet som hela unionen måste koncentrera sig på det väsentliga. Av rådet förväntas ett politiskt ledarskap som ger verkligt mervärde i medborgarnas liv. Under sitt ordförandeskap har Finland för avsikt att ta initiativ till och genomföra flera projekt för att utveckla rådets arbete. Vårt mål är att på ett märkbart sätt öka öppenheten och effektiviteten i rådets verksamhet, vi anser att större öppenhet än i dag är en nödvändig förutsättning för att hela unionen skall bli accepterad i allmänhetens ögon. Vi vill också att rådet (allmänna frågor) spelar den roll som angår det när det gäller att leda rådets arbete. Vi måste göra allt vi kan för att unionen är och att den uppfattas som enhetlig: unionen måste ha en gemensam vilja, en gemensam politik och en gemensam röst.
Den utnämnde ordföranden Prodi sade att den nya kommissionens nyckelord är öppenhet, ansvar och effektivitet. Jag är mycket nöjd när jag ser att den nya kommissionens linje ord för ord motsvarar det finska ordförandeskapets viktigaste betoningar.
Finland har mottagit rådets ordförandeskap vid en tidpunkt då unionens externa handlingsförmåga är utsatt för ett osedvanligt stort tryck. Kriget som härjat i västra Balkan har åsamkat obegripligt svårt mänskligt lidande och materiella skador. Europeiska unionen måste ha både politisk och ekonomisk beredskap att satsa på utvecklingen inom Balkanregionen för att demokrati och stabilitet skulle få möjlighet att slå rot där. Under sitt ordförandeskap kommer Finland att speciellt fästa uppmärksamhet på att göra unionens externa verksamhet effektiv och konsekvent. Eftervården av Kosovokrisen och stabiliseringen av västra Balkan är för oss den allra svåraste prövostenen.
I måndags betonade Europeiska unionens råd (allmänna frågor) att unionen kommer att fortsätta med biståndet till det serbiska folket som lider av sina ledares förödande politik. När vi i nästa skede börjar avveckla tvångsåtgärder mot Förbundsrepubliken Jugoslavien kommer vi att ta hänsyn till att regeringen i Belgrad och det jugoslaviska folket är två skilda saker.
Applåder
Den jugoslaviska regeringen måste genomföra FN: s säkerhetsråds resolution 1244, samarbeta med internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien och göra framsteg mot demokratin. I måndags kom vi överens om att i första skedet ta bort tvångsåtgärderna mot befolkningen, såsom flygförbud och undvikande av kontakter inom idrott. Vi betonade behovet av att snabbt befria Kosovo och Montenegro från tvångsåtgärder i samband med oljeimport och andra tvångsåtgärder. Vi anser det också viktigt att i Förbundsrepubliken Jugoslavien stödja alla sådana aktörer som förbundit sig till demokratiska värden. Härnäst borde vi definiera de metoder och sätt, med vilka man kan underlätta situationen för sådana aktörer. Här kan det till exempel bli fråga om leveranser av elektricitet och råolja. Vi bad kommissionen och behöriga institutioner att utan dröjsmål lägga fram förslag i den här frågan. Dessutom fastställde vi i rådet (allmänna frågor) stats- och regeringschefernas beslut om placeringen av återuppbyggnadskontoret och beslutade om ett toppmöte i Sarajevo för stabilitetspakten för sydöstra Europa.
Kosovokrisen kan bli den vattendelare, från vilken man målmedvetet styr olika former av unionens externa verksamheter till en gemensam fåra. Metodsortimentet i unionens externa förbindelser måste förstärkas för att förbättra deras funktionsförmåga, vår förmåga att förutse kriser måste bli bättre och vår beredskap för eftervård av kriser måste effektiviseras. Vi hade ett långt samtal om detta vid måndagens öppna sammanträde i rådet (allmänna frågor). Vi var alla mycket eniga om att denna sektor skall utvecklas i en snabb tidtabell. Europeiska unionen har de bästa möjligheterna att med hjälp av en konsekvent och målmedveten politik bidra till stabiliteten inom denna region. Jag hoppas emellertid att vi kommer ihåg att unionen ingalunda är ensam att bära ansvaret för eftervården av Kosovokrisen. Vi har ett nära samarbete med andra länder och internationella organisationer. Det är nödvändigt att vidareutveckla och fördjupa just samarbetet med Förenta nationerna, OSSE och Europarådet.
Parlamentets ledamöter har i flera olika sammanhang betonat den viktiga roll som unionen spelar som motor och garant för en fredlig och balanserad utveckling i vår världsdel. Nästa utvidgning handlar just om detta. Europeiska unionen kommer så småningom att växa till en union som omfattar hela Europa. Det är åtminstone i ett hänseende som den kommande utvidgningen skiljer sig från alla tidigare: det egna samarbetet inom unionen har fördjupats till en nivå som ställer mycket höga krav på alla ansökarländer. Jag är emellertid övertygad om att dessa krav gynnar både ansökarländerna och unionen. Att uppfylla kriterierna förstärker ansökarländernas sociala och ekonomiska utveckling, och detta har man även i ansökarländerna lagt märke till. Utvidgningen är en process som hela tiden måste gå framåt och som inte får äventyras genom löften som saknar täckning. Under det finska ordförandeskapet kommer man att målmedvetet fortsätta med anslutningsförhandlingarna. Vår målsättning är att slutföra så många förhandlingskapitel som möjligt och starta nya. I Europeiska rådet i Helsingfors skall man på grundval av kommissionens rapport besluta om att ta med nya ansökarländer till medlemskapsförhandlingarna. Samtidigt kommer vi att resonera om utvecklingen av förbindelserna med europeiska länder och om utvidgningens långtidsutsikter.
Utvidgningen förutsätter en anpassning av unionens institutionssystem: vi har redan påbörjat förberedelserna för en ny regeringskonferens och har för avsikt att lägga fram en rapport därom från ordföranden till Europeiska rådet i Helsingfors. Parlamentets synpunkter är av största vikt i detta reformarbete, och jag har med tillfredsställelse lagt märke till att det råder god överensstämmelse mellan våra synpunkter i många frågor.
När det gäller utvidgning kan vi inte glömma Turkiet. Turkiet är en viktig partner till unionen. Turkiet ingår i utvidgningsprocessen och man har skapat en egen strategi för landet. Turkiets medlemskapsutsikter påverkas av landets framsteg i demokratiska reformer och utvecklingen av de mänskliga rättigheterna, framför allt när det gäller minoriteternas rättigheter.
I detta sammanhang skulle jag vilja betona att unionen är motståndare till dödsstraffet överallt och i samtliga fall. Att avskaffa dödsstraffet är Europeiska unionens gemensamma mål. Finland kommer att som ordförande följa utvecklingen. Skulle dödsdomen mot kurdledaren Öcalan verkställas vore det en beklaglig vändning i Turkiets politik. Turkiet är medlem av Europarådet och har därmed förbundit sig att avskaffa dödsstraffet. Inga dödsstraff har verkställts i landet sedan år 1984. Det är önskvärt att Turkiet fortsätter att skjuta upp verkställandet av domen tills dödsstraffet helt har avskaffats. Man hoppas att det turkiska parlamentet utnyttjar sin möjlighet att upphäva domen. Turkiet har uttalat sin vilja att ansluta sig till Europeiska unionen. Att låta bli att verkställa dödsstraffet är en del av unionens gemensamma värden.
Fru talman! I detta sammanhang kommer jag inte att gå igenom ordförandeskapets hela verksamhetsprogram. I samband med mitt utskottsbesök i september kommer man att få tillfälle till fortsatta samtal om yttre förbindelser. Då kommer man säkert att ta upp flera aktuella frågor, inklusive Ryssland och den nordliga dimensionen, men jag skulle ändå vilja lyfta fram ytterligare en aktuell fråga: efter att Baraks regering kom till makten har utsikterna för fredsprocessen i Mellanöstern blivit ljusare än på flera år. Europeiska unionen befrämjar fredsprocessen såväl politiskt som ekonomiskt. Själv kommer jag att redan i början av augusti resa till området för att möta de mest centrala aktörerna och förmedla tankar inom unionen om hur fredsprocessen kan främjas.
Oberoende av om vi talar om utvidgningen eller om konfliktförebyggande finns det en sak som vi kan vara säkra på: vi kan hjälpa andra bara om vårt eget välstånd är på stabil basis. Kunskap och kunnande är grundläggande förutsättningar för vårt, medlemsländernas och hela unionens välmående och konkurrensförmåga.
Informationssamhället ger nya möjligheter för medborgare, för företag och för förvaltningssektorn. Vi kommer under de kommande månaderna att studera hur informationssamhället kan utnyttjas för att konkurrenskraften skall kunna förbättras. Samtidigt måste vi se till att utvecklingen inte leder till ökade klyftor mellan olika samhällsgrupper.
Vi har ännu inte helt utnyttjat de möjligheter som valutaunionen och den inre marknaden ger oss. Vi kan skapa nya arbetsplatser bara om vår ekonomi är i gott skick. Den stigande sysselsättningsnivån tyder på att vi är på rätt väg.
Vi kommer att fortsätta arbetet med jämlikhet mellan könen, med socialt och ekologiskt hållbar utveckling, med ungdomsfrågor samt med medborgarnas välmående. Jag vet att alla dessa frågor också är viktiga i detta hus, och att Europaparlamentet har gjort ett viktigt arbete för att främja dem.
I det föregående talade jag om på vilket sätt unionen kan verka för en förstärkning av tryggheten i Europa och i hela världen. I människornas trygghet ingår inte enbart att man inte för krig utan också ekonomisk trygghet, respekt för de mänskliga rättigheterna och det skydd som en rättsstat ger. Vid Europeiska rådet i Tammerfors kommer man att sträva efter att skapa en mera enhetlig och solidarisk invandrings- och asylpolitik samt att effektivisera kampen mot den internationella brottsligheten. Medlemsländernas lagstiftning inom den här sektorn måste harmoniseras och konvergeras, domar måste verkställas effektivare och administrativa och rättsliga hinder för samarbete måste avskaffas.
Jag utgick från tanken att unionen bara kan lyckas i sin uppgift genom ett intensivt och öppet samarbete mellan olika instanser samt med hjälp av ett aktivt stöd av den europeiska allmänheten. Europaparlamentet spelar en avgörande roll i detta samarbete. Fru talman! Jag vill tillönska både er och parlamentets ledamöter handlingskraft och uthållighet, hjärta och viljestyrka i början av mandatperioden och försäkra att ordförandelandet Finland förväntar sig mycket av vårt samarbete.
Applåder
Fru talman! Jag vill tacka Finlands utrikesminister Halonen för hennes utmärkta redogörelse av det finska EU-ordförandeskapets verksamhetsprogram. Som rådets ordförandeland håller Finland på att med hjälp av ett mycket balanserat program lotsa Europeiska unionen till ett nytt millennium. Det är viktigt att betona, som utrikesministern i sitt tal klargjorde, att unionens interna förnyelse och förstärkning av medborgarnas samhällen överallt i Europa i fortsättningen kommer att bilda grunden för EU: s utveckling. Prioriteringen av dessa mål framgår speciellt tydligt även av ordförandelandets verksamhetsprogram.
Det finska ordförandeskapets motto, öppet och starkt Europa till nästa årtusende, speglar unionens nödvändiga reformbehov. Medborgarnas Europa måste byggas med betoning på EU-institutionernas öppenhet och på närhetsprincipen. Framtidens väldiga utmaningar, såsom sådana ekonomiska förändringar som den gemensamma valutan medför, unionens östutvidgning och kampen mot den internationella brottsligheten, behöver stöd av EU-institutioner med större handlingskraft än i dag. Det är positivt att Finland har startat med konkreta förslag. Resolutionernas vackra ord leder inte till de förändringar som nu behövs.
Tragedier som den i Kosovo och vidare inom hela f.d. Jugoslaviens område visar att den fred och stabilitet som den europeiska integrationen fört med sig än så länge inte strålar särskilt långt över unionens yttre gränser. Härav måste man dra nödvändiga slutsatser för att så snabbt som möjligt kunna förstärka unionens krishanteringsförmåga. EU måste kunna se till att den i framtiden har tillgång till effektiva icke-militära medel för att såväl förebygga kriser som släcka bränder som redan brutit ut. Särskilt positivt är att dessa mål har satts högt.
Den ekonomiska, sociala och politiska återuppbyggnaden av västra Balkan måste komma i gång ordentligt under det finska ordförandeskapet. Utmaningen är så enorm att det krävs en speciell förmåga av ordförandelandet att hålla trådarna för parallella processer stadigt i händerna. Finland måste se till att de beviljade medlen används på ett effektivt sätt. Inte en enda bro kan repareras och inte en enda skola kan byggas genom att låta administrationen av återuppbyggnadsprojekten svälla. Återuppbyggnaden borde finansieras så att man därvid utnyttjar de lokala resurserna. På det sättet kan man återuppliva affärslivet på de krigshärjade områdena, skapa arbetstillfällen och främja utvecklingen av handelsförbindelser mellan närområden och unionen. Unionens sysselsättningsproblem får inte lösas på Kosovos kostnad genom att inrätta nya tjänster. Biståndspengarna måste riktas dit där de bäst behövs.
Unionens östutvidgning kräver EU-medborgarnas orubbliga stöd. Unionen måste absolut se till att brister i den egna handlingsförmågan inte blir den värsta flaskhalsen i utvidgningen. Att säkerställa den inre marknadens funktionsförmåga och förstärka unionens inre säkerhet är viktiga nycklar till en lyckad östutvidgning. Av toppmötet i Tammerfors, som bland annat skall koncentrera sig på asyl- och flyktingpolitiska frågor samt på kampen mot den organiserade brottsligheten, måste man förvänta sig konkreta förslag till åtgärder för att förbättra den inre säkerheten.
Begreppet unionens nordliga dimension som träder fram i rampljuset innehåller flera inslag, bland annat på kärn- och miljösäkerhetens samt det regionala samarbetets fält, som är förknippade med EU: s inre säkerhet. Även dessa tankar som framförts kring unionens nordliga dimension behöver konkretiseras till klara årgärdsprogram.
Applåder
Herr talman, bästa företrädare för rådet, minister Halonen! Början av Finlands första ordförandeskap i Europeiska unionen inträffar vid en tidpunkt som präglas av stora förändringar. Parlamentet med en ny sammansättning inleder sitt arbete förstärkt av de befogenheter som Amsterdamfördraget ger, man väntar på utnämning av en ny kommission i stället för den gamla som avgick mitt i mandatperioden, och även i rådet förbereder man sig för reformering av arbetssätten. Det är ett obestridligt faktum att allmänhetens förtroende för beslutsfattandet i unionen inte kan återupprättas utan att reformera arbetssätten, och detta gäller alla institutioner: såväl kommissionen, rådet som parlamentet.
Ett av de mest brådskande ärenden som man väntar av parlamentet och rådet är en snar lösning för att på ett tillbörligt sätt ordna frågan om ledamöternas löner och kostnadsersättningar. Reformeringen av unionens institutioner är en central fråga även i det finska ordförandeskapets program, såsom minister Halonen i sitt anförande konstaterade. Med en speciell glädje kan vi lägga märke till att programmet innehåller strävan efter att förnya rådets arbetssätt. Utvecklingen av rådets öppna sammanträden, bättre tillgång till handlingar samt offentliggörande av tidpunkterna och föredragningslistorna för rådens och arbetsgruppernas sammanträden främjar på ett konkret sätt öppenhetsprincipen. Enligt besluten i Europeiska rådet i Köln kommer Finland att leda förberedelserna för att sammankalla en regeringskonferens. Målet måste vara en konferens vid vilken man åstadkommer ett nytt avtal som möjliggör utvidgningen och skapar förutsättningar för unionen att fungera effektivt även efter utvidgningen.
Man måste emellertid säga att man redan under den här mandatperioden har kastat stenar i vägen för unionens effektiva funktion. Jag kan inte låta bli att undra varför parlamentets högergrupp strävar efter att skjuta upp utnämningen av kommissionen genom att hänvisa till den oberoende expertgruppens rapport. Jag säger rakt ut att man genom en sådan taktik drar undan grunden för ett lyckat finskt ordförandeskap. Vi måste på alla sätt skynda på rapporten och dess behandling i Europaparlamentet, men vi kan inte överlåta parlamentets lagliga rättigheter till en inofficiell granskningsorgan och dess tidtabell.
Vi behöver också en förstärkning av unionens trovärdighet för att med full kraft kunna ta itu med de allvarliga problem som vi ansvarar för, av vilka det mest brådskande är tidtabellen för igångsättning av återuppbyggnaden i Kosovo. Där börjar vårt arbete för förstärkning av stabiliteten inom hela Balkanregionen. Finlands president Martti Ahtisaaris starka insats för att uppnå en lösning i Kosovo visar att även ett alliansfritt land på ett framgångsrikt sätt kan företräda hela unionens gemensamma synsätt.
En handlingskraftig union är också en förutsättning för att den pågående utvidgningen till central- och östeuropeiska länder skall kunna slutföras på ett lyckat sätt. Utgångspunkten måste vara att man håller fast vid enhetliga medlemskapskriterier, vilket betyder att man skall sträva efter att hålla sig till sanningen även när man talar om utvidgningens tidtabell. Från Finlands sida har man alldeles riktigt betonat att man i samband med utvidgningen måste påverka Europas utveckling även när det gäller miljöskyddet och det sociala skyddet. Målet måste vara att den hållbara utvecklingen och miljöskyddet inkluderas i all gemenskapspolitik, vilket innebär förpliktelser inte bara för de kommande utan också för de nuvarande medlemsländerna.
Utvidgningsprocessen kan främjas genom att förstärka samarbetet inom unionens närområden. Den av unionen godkända nordliga dimensionens politik täcker bland annat samarbetet kring Östersjön, men den stöder också genomförandet av den godkända strategin för Ryssland. En central fråga som behöver förnyas är förstärkning av ett genuint gränsöverskridande samarbete. En aktuell utmaning för unionen är likaså att den ekonomiska och monetära unionen genomförs på ett sätt som skapar förutsättningar för nya arbetstillfällen. De här är några utmaningar, avslutningsvis vill jag på det varmaste önska det finska ordförandeskapet lycka till i genomförandet av det reformsinnade verksamhetsprogrammet.
Applåder
Herr talman, fru minister! Liksom ministern gjorde i en del av sitt tal kommer även jag att använda det andra finländska nationalspråket.
Finländska ordförandeskapets verksamhetsprogram innehåller inga större överraskningar; det är balanserat och tar fasta på unionens viktigaste utmaningar. Programmet tar egentligen fasta på de frågor som tidigare toppmöten har förutsatt att vi skall lösa i Helsingfors. Jag är mycket glad över att ministern så ärligt tog upp problemen med ministerrådets arbete. Jag anser nämligen att de har diskuterats alltför litet, och vi har där många knutar att lösa upp. Många saker har också just därför skjutits upp till Finlands ordförandeskap.
Vi betonar i programmet ett starkt och öppet Europa, vilket är korrekt. Ett starkt Europa är ett Europa där institutionerna är starka, inte där några starka män löser Europas frågor. Tyvärr har vi sett tendenser att frågorna inte har lösts i institutionerna utan utanför dem av enskilda personer. Det är inte i Monnets anda. Jag hoppas att det finländska ordförandeskapet lyckas i sin betoning av att EU verkar med en gemensam röst för en gemensam politik och med en gemensam vilja.
En stark union är också en sådan som förmår skapa stabilitet i våra närområden. Därför är det viktigt både med en omfattande och tydlig pre-accession strategy som omfattar länder som Albanien och Makedonien, genom en lyckad utvidgning och genom att en trovärdig krishantering också byggs upp. Oavsett allt arbete för stabilitet, finns det ändå risker för att flyktingströmmarna kommer att öka. På denna punkt tycker jag att det finländska programmet kunde ha varit mer ambitiöst, särskilt i ljuset av Kosovokrisen. Vi skall väl inte ännu en gång uppleva att vi inte har en högre beredskap än den man hade för att lösa bördefördelningen.
Slutligen vill jag säga att jag innerligt hoppas att minister Halonen, som själv känner till situationen i Slovakien, skall verka för att man där, liksom på andra håll, bekämpar den diskriminering som finns, t.ex. av romerna.
Herr talman, fru rådets ordförande! Jag vill önska er välkomna hit till Europaparlamentet. Jag lovar att Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen kommer att göra sitt bästa för att samarbetet med vår institution skall bli mycket nära.
Jag kan verkligen inte nog betona att Finland inleder sitt ordförandeskap under rätt svåra förhållanden. Vi måste kunna nominera en funktionsduglig kommission i september, och Gruppen De gröna kommer att göra allt för att förfarandet här i parlamentet skall vara så sakligt som möjligt, om också grundligt. Det hoppas vi säkert alla.
Fru utrikesminister! Ni sade att Kosovokrisen kan innebära någon sorts vändpunkt i Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Min grupps ståndpunkt är att Europeiska unionen måste förstärka sin gemensamma utrikes-och säkerhetspolitik, men vi sätter vårt hopp till att Finland, som är en medlemsstat som står utanför militära allianser, skulle betona den icke-militära dimensionen i krishanteringen. Det är helt klart att man i dagens värld ibland även tvingas försvara de mänskliga rättigheterna med hjälp av vapen, men vill man handla klokt och undvika enormt mänskligt och ekonomiskt lidande samt förstörelse måste man handla långsiktigt och uttryckligen använda sig av icke-militära krishanteringsmetoder. Vår grupp vill påminna om att Europaparlamentet i våras godkände ett betänkande i vilket man föreslår upprättande av civila fredskårer i Europeiska unionen. Vi är förvånade över att man vid toppmötet i Köln inte särskilt mycket talade om dessa icke-militära medel, och vi hoppas att de under det finska ordförandeskapet kommer att tas upp på ett mera energiskt sätt.
Europeiska unionen är tillräckligt stor för att påverka världens utveckling. Under det finska ordförandeskapet förbereds de kommande WTO-förhandlingarna. Det är av allra största vikt att dessa förhandlingar förbereds i en anda av öppenhet. Vi har redan tidigare sett hur det civila samhället vill delta i den här debatten. Jag hänvisar nu till det som hände med det multilaterala investeringsavtalet. Jag tror att ni vill agera så att det civila samhället kan delta i en öppen växelverkan med beslutsfattarna när man diskuterar förhållandena i fråga om frihandel, människors hälsa och miljöskydd.
Vår grupp vill betona att Finland under sitt ordförandeskap har betydande möjligheter att föra Europeiska unionen mot en social och ekologisk union. Vi ger er hela vårt stöd för att man äntligen kan anta ett energiskattedirektiv. Det har ju nu utarbetats i sju år. Jag skulle tro att vi alla börjar bli litet otåliga över att det är så svårt att fatta beslut. Samtidigt måste man givetvis förstärka arbetets konkurrenskraft. Det är möjligt till exempel att inom hela Europeiska unionen sänka indirekta arbetskraftskostnader, så att man åter kan skapa nya arbetstillfällen och på detta sätt åstadkomma ekonomisk aktivitet.
Till slut skulle jag vilja betona att toppmötet i Tammerfors inte får bli en sådan tillställning där man bara ökar polisverksamhet och övervakning av allmänheten. Där måste man också främja medborgarnas grundläggande rättigheter, och man måste också förbättra situationen för alla medborgare från tredje land som lagligt vistas i Europeiska unionens medlemsländer. Allt detta måste ske i en anda av öppenhet. Vi förväntar oss också att kommissionen så snart som möjligt sätter i gång att underlätta arbetet för det finska ordförandeskapet genom att lämna ett meddelande till parlamentet och rådet om handlingarnas offentlighet.
Applåder
Herr talman! Finlands målsättning är riktig, man måste öka öppenheten i EU. Till att börja med beslutade EU: s finansministrar under ledning av Finland att det i EU bara är tillåtet att tala med en röst om EMU. På grund av detta tiger man nu på elva språk om EU: s monetära politik. Under Finlands ledning borde öppenhet och offentlighet även utsträckas till den hemliga och mystiska ekonomiska och finansiella kommitténs verksamhet.
Finland är ett alliansfritt land som inte tillhör Nato. Finland borde emellertid agera med större trovärdighet om man inte vill ha ett gemensamt försvar i EU. Vi får inte ge efter för de f.d. socialdemokratiska och gröna pacifister, Schröder, Fischer, Blair, D'Alema och Solana, som vill ha mera militär upprustning och mera Nato i Europa. Nato är i dag också en anfallsallians. Finlands uppgift är att bevara valfriheten för EU: s medlemsstater att förbli alliansfria. Den här målsättningen naggas i kanten av den princip, enligt vilken EU skulle ha en gemensam vilja, en gemensam politik och en gemensam röst. Från den här principen tog de 70 procent av finländarna avstånd som inte röstade i valet till Europaparlamentet.
Herr talman! Den finska regeringen övertar ordförandeskapet över Europeiska unionen vid en mycket utmanande tidpunkt. Under detta år har man genomfört vissa vittomfattande och aggressiva riktlinjer inom politiken som alla kommer spela en roll vid utvecklingen av Europeiska unionens femton medlemsstaters ekonomier.
Införandet av den nya valutan euro kommer med säkerhet att bidra till att minska affärskostnaderna för små- och medelstora företag samtidigt som växlingtransaktioner av utländsk valuta i elva länder kommer att vara något som tillhör det förflutna. Jag känner till att valutan euro tillfälligtvis under året har givit upphov till vissa handelsproblem. Instabiliteten inom EU: s institutioner och kriget i Kosovo har sannerligen inte uppmuntrat ett förtroendeingivande investeringsklimat. Under den senaste tiden har dock värdet av eurovalutan ökat påtagligt allteftersom det europeiska landskapet har återfått sin politiska och ekonomiska stabilitet. Det är elva länder som deltar i det nya eurovalutaområdet som omfattar mer än 291 miljoner människor. Det är av yttersta vikt att informationskampanjer för konsumenterna om schemat för och effekterna av den nya eurovalutan fortsätter inför införandet av eurosedlar och mynt år 2002.
Det finska ordförandeskapet i EU bör tillsammans med kommissionen kritiskt följa de framsteg som görs över hela Europa i denna viktiga fråga, så att man på ett ordenligt sätt tar itu med konsumenternas oro inför den nya valutan euro. Det ökade ömsesidiga beroendet mellan medlemsstaterna och EMU kräver att man stärker den ekonomiska samordningen. För att kunna öka konkurrenskraften, tillväxten och sysselsättningen är det med all rätt som den finska regeringen försöker befrämja en samordning av ekonomisk politik samt sysselsättnings- och strukturpolitik och att fullborda den inre marknaden.
Det faktum att befolkningen blir allt äldre, globaliseringen och tekniska framsteg ställer den europeiska ekonomiska och sociala utvecklingen inför en verklig utmaning. Europeiska sysselsättningsstrategier måste finnas på plats i enlighet med de nya befogenheter som Amsterdamfördraget innehåller tillika med de ändrade bestämmelserna för den Europeiska socialfonden.
Arbetslösheten inom Europeiska unionen ligger fortfarande på över 9 procent vilket är en oacceptabelt hög nivå. Det är inte rätt att en av fyra som är under 25 har svårigheter med att få en anständig start i livet. Den finska regeringen lägger verkligen stor tonvikt vid behovet av att främja utvidgningsprocessen i allt större utsträckning. Det finska ordförandeskapet kommer att styra förberedelserna för att sammankalla en regeringkonferens i enlighet med de beslut som nyligen fattats på Europeiska rådet i Köln. Det är mycket viktigt att en sådan konferens som institutionell reform måste äga rum innan den praktiska utvidgningsprocessen kan fortsätta och mycket arbete måste utföras för att förbereda EU: s institutioner för denna fas av samverkan mellan regeringarna. Jag är mycket nöjd med att den finska regeringen ämnar fullfölja detta ärende på ett kraftfullt sätt under de kommande sex månaderna.
En utvidgning av Europeiska unionen är väsentlig för Europas stabilitet. Öppnandet av större marknader kommer att bidra till den ekonomiska tillväxtsprocessen. Unionen i sig måste vara förberedd på att anta de utmaningar som utvidgningen ger upphov till genom att förbättra sin kapacitet för beslutsfattande och genom bättre fungerande institutioner. Nationella intressen måste skyddas under denna förhandlingsfas eftersom en överbelastad byråkrati på EU-nivå inte är det resultat man önskar av dessa samtal på regeringskonferensen.
Sammanfattningsvis har man, som ett resultat av det toppmöte som hölls i Köln i mars förra året, kommit överens om att EU-budgeten kommer att belöpa sig på över 506 miljarder pund under denna sjuårsperiod d.v.s. 2000-2006. Genom fullbordandet av diskussionen kring Agenda 2000 har man säkerställt att Europeiska unionen kan ta ett steg framåt och diskutera och genomföra nya politiska syften och målinriktningar. Den finska regeringen har verkligen satt igång denna process. EU har sannerligen nu ett gyllene tillfälle att sätta en ny politik på plats inom områdena konsumenträtt, livsmedelssäkerhet och äldrevård, tillika med miljöskyddsområdena.
Jag skulle först och främst vilja tacka fru rådsordföranden för hennes ord om avskaffandet av dödsstraffet. Jag tror mig veta att Europeiska unionen, på Finlands initiativ, förbereder sig för att ta ytterligare initiativ på internationell nivå, vilket jag vill tacka det för.
Den fråga som jag skulle vilja betona här rör Kosovo. Ingen före mig har talat om detta, men det finns ett problem som man inte har tagit itu med, som Europeiska unionen inte har behandlat med nödvändig bestämdhet: de 3 000 kosovoalbanska fångar som bokstavligen kidnappades av Milosevic och hans hejdukar under den internationella interventionens sista dagar, och som med våld har överförts till fängelser i Serbien. Dessa 3 000 personer vet vi ingenting om. Det är bl.a. Kurti, f.d. ledare för studentrörelsen i Pristina, professor Oti, och 3 000 andra personer som bokstavligen har försvunnit.
Jag skulle vilja veta om vi, på det finländska ordförandeskapets initiativ och med stöd av Röda korset och andra internationella organisationer, äntligen kan sätta in en avgörande insats för att tvinga krigsförbrytaren Milosevic att inte göra det som han så många gånger har gjort: använda utpressning, utnyttja de personer som i dag är i hans våld och som vi inte vet någonting om, och för att återigen förmå Europeiska unionen att komma med garantier. Innan vi börjar tala om att häva embargot, anser jag att vi bör tvinga Milosevic att villkorslöst släppa alla dessa personer.
Applåder
Herr talman! Arbetet med att bygga ut Amsterdamfördraget för att fördjupa unionen startar under det finländska ordförandeskapet. Som det nu ser ut, kommer nästa fördrag att bli sämre än det vi har. Det kommer att innebära flera majoritetsbeslut, där demokratin i våra medlemsländer kan röstas bort av ministrar och ämbetsmän. Beslut som i dag fattas i folkvalda öppna församlingar kommer att flyttas till hemliga kommittéer under kommissionen och rådet. Vi kommer att få mycket mera Bryssel och mindre folkstyre. Att det nya fördraget kommer att heta Parisfördraget, det har städernas stad inte förtjänat. Den makt vi förlorar som väljare flyttas i huvudsak till kommissionen och rådet. Parlamentet övertar däremot vetorätten från medlemsländernas parlament. De enskilda länderna kan inte längre förhindra antagandet av en lag eller föreslå förändringar av lagarna. En demokratisk epok avlöses av en byråkratisk epok, där väljarna spelar en underordnad roll. Det är för att förhindra en urholkning av demokratin som vi har bildat en ny grupp: Gruppen för demokratiernas och mångfaldens Europa. Demokrati, därför att makten skall ligga hos de folkvalda i våra medlemsländer, och därför att den nödvändiga gemensamma lagstiftningen också skall kontrolleras demokratiskt. Mångfald, därför at vi vill värna om olika identiteter och kulturer och avvisar euro-nationalismen med euro-hymn, gemensamt pass, mynt, polis och militär. Vi vill inte ha mera centralism och likriktning, utan decentralisering och frihet. Vi vill inte ha EU som en ny stat, utan som ett praktiskt samarbete om problem som vi inte kan lösa själva. EU skall vara till hjälp och inte till besvär.
Herr talman! I det öppningsanförande som talman Fontaine höll i morse, sade hon om Kosovo att " vapnen har tystnat, fasan är över, freden skall fortfarande byggas" . Ja, vapnet har tystnat, herr talman, men de antipersonella minorna fortsätter att skörda offer. Krigets fasa är över, men inte de fasansfulla upptäckterna, dag efter dag, av massgravar, tragiska och smärtsamma vittnesbörd om ett förakt för individers och hela befolkningars rätt till liv, en rätt som inte är något annat än respekt för skillnaderna, för identiteten hos ett folk som vi kämpar för i denna kammare, och som vi kommer att kämpa för i våra nationella församlingar.
" Det är inte acceptabelt" , sade talman Fontaine vidare, " att de mänskliga rättigheterna undertrycks inom Europas gränser" . Också detta håller vi med om, beredda som vi är att bli en del av solidaritetsprocessen nationerna emellan via en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, något som min grupp har kämpat för alltsedan den först bildades i Europaparlamentet. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik gör det möjligt att med den kraft och beslutsamhet som situationen i dag kräver främja fred, ekonomisk stabilitet och respekt för mänskliga rättigheter, med början på Balkan. Nato vann kriget, Europa måste bygga freden. Detta är den utmaning vi omedelbart måste möta genom att låta Europa spela en tydlig och framträdande roll i uppbyggnaden av fredsprocessen, genom sin politiska visdom, genom kvaliteten i de ingripanden som vi kan göra för att undvika att de betydande flyktingströmmar som vi drabbats av och kommer att fortsätta drabbas av under de kommande åren, inte leder till religiösa, ekonomiska och sociala spänningar, framför allt inom de regioner där arbetslösheten hela tiden uppvisar allt mer alarmerande procenttal. Att inrätta en speciell byrå löser inga problem. Men detta återstår att se, för det beror på hur den byggs upp och görs operativ, detta organ som vi skulle vilja se som garant för snabba, effektiva, praktiska, rationella och jämlika ingripanden som bidrar till återuppbygganden, framför allt för dem som, liksom Italien och framför allt Apulien, har lidit ekonomisk skada av kriget och invandringen på grund av minskade turistströmmar och på grund av en försämrad allmän image. Det är riktigt att kriget har orsakat djupa spår. Spåren är synliga, klart synliga på marken och i de människor som har förlorat sina liv i dessa områden eller som har fördrivits från dem. Men det har också orsakat skador på vissa regeringar som saknat en tydlig utrikespolitik. Det har under alla omständigheter inneburit ett misslyckande för tio års diplomatiska ansträngningar och visat upp likgiltigheten, bristerna, ibland slöseriet i det internationella samarbetet.
Europas uppgift får alltså inte bara uppfattas som ansträngningar att försona de parter som deltagit i konflikten, utan den skall framför allt tolkas som vår förmåga att förena stabilitetspakten, återuppbyggnaden och en ständigt ökande arbetslöshet. I sitt anförande lovade kommissionens ordförande att resurserna skulle användas till återuppbyggnad och inte till administration. Vi kan bara hoppas att det blir en återuppbyggnad som inte enbart är materiell, utan också immateriell. Vi måste bygga upp vägar, skolor, hamnar och vattenledningar, men också återskapa förtroendet hos människor som under åratal har varit berövade rätten att leva som de själva vill på sin egen mark, av sitt eget arbete, och som nu vill skapa en harmoni i sina liv som de under flera år har förvägrats. Om Europa skulle eftersträva de mål som angavs av ordförande Prodi - att ge Balkan en tydlig politisk och ekonomisk framtid - så skulle detta verkligen vara något stort, men han skulle inte helt fullgöra sitt uppdrag, som även är att leda in utvecklingen i en demokratisk, självklart ekonomisk, men framför allt social och kulturell riktning, i vetskapen om att försoningen blir allt starkare och stabilare ju mer den bygger på tolerans och respekt för de skillnader som finns.
Ärade talman, ärade företrädare för rådsordförandeskapet, ärade ledamöter, mina damer och herrar! Det ankommer inte på den verkställande kommissionen att här ta ställning till det finska ordförandeskapets program i detalj, för det är ett program som i första hand kommer att förverkligas med den nya kommissionen. Låt mig därför få begränsa mitt anförande till i huvudsak två frågor, nämligen återuppbyggnaden av Kosovo och domen mot Abdullah Öcalan.
Först vill jag påminna om att Europeiska unionen redan från början har deltagit aktivt i försöken att uppnå en fredlig lösning på Kosovokonflikten. Även så länge konflikten pågick gav kommissionen humanitärt bistånd. Europeiska unionen är som vi alla känner till den största biståndsgivaren. Vi har gett ekonomiskt bistånd till de länder som drabbats hårdast av flyktingströmmen.
Nu när konflikten är över, har stödet till Kfors insatser för att återställa fred och ordning och bygga upp en ny fungerande samhällsförvaltning under Förenta nationernas ledning främsta prioritet. I det avseendet har vi i Europeiska unionen en särskild uppgift. Vi har framför allt ansvar för återuppbyggnadskomponenterna i UNMIG. Kommissionens ombud, Jollie Dixon, har tillträtt sin tjänst i Pristina, och nu gäller det till en början att lösa den enorma mängden praktiska problem.
Hur stort bistånd har man hittills gett? Den sammanlagda budgeten för humanitärt bistånd i Kosovo och i dess grannländer uppgår till 378 miljoner euro, med tyngdpunkten på nödvändiga livsmedel och andra varor samt medicinsk hjälp, sanitära anordningar och bostäder. Biståndet ges via UNHCR, Internationella Röda Korset, UNICEF och olika icke-statliga organisationer. Beloppet uppgår till 196 miljoner euro, som för närvarande tas från kommissionens budgetreserv.
Sedan har 100 miljoner euro ställts till förfogande för makroekonomiskt bistånd - varav 62 miljoner för Albanien, 25 miljoner för den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien och 13 miljoner för Montenegro - för de påfrestningar som dessa länder har utsatts för på grund av Kosovokrisen. De första utbetalningarna har redan skett. Inom ramen för Opnova-programmet står ytterligare 45 miljoner euro till Kosovos förfogande. Som en första åtgärd inom programmet finansieras en delegation som skall fastställa de materiella skadorna. De första resultaten kommer att föreligga den 23 juli.
Mot den bakgrunden kommer Europeiska kommissionen sedan att slutgiltigt fastställa sitt biståndsprogram. Dessutom måste man fastslå det kommande budgetbehovet för återuppbyggnaden de närmaste två, tre åren och beräkna hur stora kostnader som kan förväntas tillkomma övriga givare.
Några av de prioriterade åtgärder som skall finansieras inom ramen för Opnova: s medel är minröjning, materialanskaffning för återuppbyggnaden av bostäder och offentliga byggnader, offentlig vård av krigsoffer, tull och sysselsättnings- och rehabiliteringsprogram på landsbygden. Dessa projekt fastställdes tillsammans med Kfor, UNMIG och UNHCR som prioriterar projekt och skall fungera som ett komplement till de humanitära inrättningarna. Vi hoppas att vi före slutet av denna månad har kunnat fastställa de resterande 45 miljoner euro.
Precis som de budgetansvaria myndigheterna informerade om i Trilog den 2 juli, kommer det i år att krävas ytterligare medel till ett belopp av 92 miljoner euro. Man kom på mötet i Trilog överens om att kommissionen i september skall lägga fram ett förslag på en budgetökning i form av en ändrings- och tilläggsbudet som omfattar dessa 92 miljoner. Dessa medel skall till stor del uppbringas genom omfördelningar och genom att ytterligare medel tas i anspråk i så liten utsträckning som möjligt. Dessutom kom man överens om att den budgetansvariga myndighetens båda instanser skall behandla förslaget i en enda behandling. Vi räknar där med parlamentets stöd, så att Europeiska gemenskapen kan behålla sin ledande ställning i återuppbyggandet.
Jag kan bara kort gå in på frågan om återuppbyggandet. Redan innan Europeiska rådet i Köln föreslog kommissionen stats-och regeringscheferna att man skulle inrätta en särskild byrå för åtgärder i samband med återuppbyggandet. På Europeiska rådet följde man den rekommendationen och uppmanade kommissionen att utarbeta ett konkret förslag i juni mot bakgrund av erfarenheterna i Bosnien. Vi i kommissionen har föreslagit att byrån inrättas i Pristina, det vill säga i återuppbyggandets centrum, där alla andra internationella organisationer befinner sig.
Applåder
Men på stats- och regeringschefernas informella möte i Rio kom regeringscheferna överens om att byrån skulle ha sitt säte i Thessaloniki. Man får lätt intryck av att man då inte i första hand tänkte på den omedelbart förestående återuppbyggnaden, som byrån skall ansvara för, utan snarare på det allmänna behovet av ekonomiskt stöd i hela regionen.
Kommissionen företräder den uppfattningen, att en effektiv insats endast är möjlig om den övervägande delen av verksamheten koncentreras till Pristina. Men kommissionen kan även tänka sig en lösning där en del av den administrativa personalen till exempel arbetar på annan ort. Däremot får det inte inverka negativt på insatsernas effektivitet och verkan. Kommissionen förutsätter att iakttagandet av dessa principer överensstämmer med revisionsrättens ställningstagande och de första reaktionerna i Europaparlamentet.
Rådet fattade trots det i måndags det slutgiltiga beslutet om att byråns säte skall vara i Thessaloniki. Kommissionen har förbehållit sig sin ståndpunkt och föredrar att den nya kommissionen fastställer kommissionens definitiva ståndpunkt. Förslaget ligger nu hos parlamentet för samråd. Kommissionen har sedan den 1 juli tills vidare skickat en task force bestående av cirka 20 tjänstemän och biträdande personal till Pristina, som är ansvariga för genomförandet av återuppbyggnadsprogrammet. Samtliga befogenheter för genomförandet har från Bryssel delegerats till ledaren för task force i Pristina, för att garantera en så effektiv och snabb hjälp som möjligt i denna fas då hjälpbehovet i Kosovo är överhängande.
Till slut en kommentar om samordningen av biståndsgivarna. Den 13 juli samlades den högt uppsatta ledningsgruppen, partnerskapskommittén, under ledning av Europeiska kommissionen och Världsbanken för en samordning av de internationella givarnas bistånd inom ramen för Kosovokrisen. Därmed bekräftades att den första givarkonferensen för Kosovo skall äga rum den 28 juli i Bryssel. På den sammankomsten kommer det i synnerhet att handla om att fastställa det akuta behovet fram till årsskiftet. Det finns planer på en andra givarekonferens i oktober där man mer ingående kommer att diskutera insatserna i samband med återuppbyggandet.
Över till frågan om Öcalan-processen: Här har kommissionen anammat det yttrande som det tyska rådsordförandeskapet avgav den 29 juni, sedan statssäkerhetsdomstolen i Ankara dömt Abullah Öcalan till döden, och kommissionen ger än en gång uttryck för sitt fördömande av dödsstraffet. Kommissionen uppmanade av den anledningen den 29 juni de ansvariga turkiska myndigheterna att ta konsekvenserna av Europeiska unionens förkastande av dödsstraffet. Kommissionen förväntar sig därför, utifrån vetskapen att Turkiet inte har tillämpat dödsstraffet sedan 1984, att Turkiet som medlem av Europarådet uppfyller sina åtaganden. Ett fullföljande av dödsdomen skulle oundvikligen skada förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet.
Kommissionen är, liksom majoriteten av EU: s medlemsstater, av den uppfattningen att de senaste ändringarna i den turkiska lagstiftningen medger att rättegången mot Öcalan och domens avkunnande överlämnas till en civil domstol.
Applåder
Tack, herr Fischler.
Jag har erhållit tio resolutionsförslag i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Herr talman! Jag måste börja med att betona att vi här i parlamentet har uppfattat det finländska ordförandeskapet, från början av dess mandat, som oberoende, opartiskt och sökande efter enhälliga lösningar. Dessa tre drag som jag vill betona, inleder en god period av detta första finländska ordförandeskap och det kommer att behöva dessa drag, med tanke på de utmaningar det står inför.
Eftersom det inte är möjligt att gå igenom alla dessa utmaningar - rådets ordförandeskap sade att det var omöjligt att gå igenom dess program -, skall jag begränsa mig till några korta anmärkningar om några konkreta punkter.
Vad gäller utvidgningen måste vi vara medvetna om att panoramat i Balkan har förändrats och att vi i Helsingfors måste inleda förhandlingar med andra länder.
Vad gäller de institutionella frågorna har det finländska ordförandeskapet ett enormt ansvar: att sätta i gång det arbete som skall leda fram till en stadga om de grundläggande rättigheterna. Men vi får inte glömma att Europeiska rådets i Köln mandat talar om en stadga utan bindande karaktär vilken i princip inte kommer att införlivas i fördragen. Om vi från början vill skapa en period av bindande rätt, kommer vi att sluta med en minimistadga som inte bidrar med mycket till de europeiska medborgarna.
Beträffande stadgan för Europaparlamentets ledamöter har det finländska ordförandeskapet också intagit - och det måste vi gratulera det till - en respektfull inställning genom att initiativet hör till denna kammare.
Vad gäller kommissionärskollegiets funktion vill jag säga att från dessa bänkar kommer vi inte tillåta att kommissionärernas individuella ansvar utnyttjas som ett kastvapen.
Om vi går över till de ekonomiska frågorna så har frågan om en energiskatt tagits upp här. Det finländska ordförandeskapet vet att detta är en omstridd fråga, och vi hoppas på ett utmärkt bruk av er medlingskaraktär, för att gå framåt i frågan om hela skattepaketet som är mycket viktigt för Europa.
Jag skulle också vilja säga ett par ord om den inre marknaden: jag hoppas att den inre marknaden inte avviker från tanken på att samordna den med internationella avtal till exempel i fråga om elektronisk handel.
Om toppmötet i Tammerfors måste vi säga att det inte får bli ett toppmöte om invandring och asyl. Även om detta är mycket viktigt och även om Balkan har visat på hur brådskande denna fråga är måste toppmötet i Tammerfors driva på för ett område i frihet, säkerhet och rättvisa. Vi måste här vara medvetna om att om utvecklingen skall bli harmonisk måste vi betona ordet " rättvisa" , vi måste driva på det rättsliga nätet i Europa, vi måste kunna förverkliga domar, se till att domar verkställs, såväl straffdomar som andra, och vi måste underlätta de direkta förbindelserna mellan domarna. Detta är utmaningar för toppmötet i Tammerfors och invandringen, även om den är viktig, får inte ställa dem åt sidan.
Ett ord om tre frågor som har undvikits och som är viktiga för Sydeuropa och för Spanien: vi måste inleda samtal med Mexiko och med Mercosur. Vad gäller Marocko måste vi lösgöra de 125 miljonerna euro.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Jag vill börja med att varmt gratulera det finska ordförandeskapet, fru utrikesministern och hennes kolleger, till ett tydligt och klart program som för ögonblicket inte är späckat med några större visioner men ändå med siktet inställt på framtiden. Det är det vi behöver. Det kommer att finnas tillräckligt många problem - listan över dem är redan klar - som skall lösas - men de bästa åtgärderna har vidtagits.
Jag vill i anslutning till det som kommissionär Fischler sade, i synnerhet beträffande Jugoslaviens återuppbyggande och Turkiet poängtera följande: För det första anser jag att det är riktigt att besluten fattas på plats, där det handlar om ett konkret återuppbyggande, framför allt i Kosovo. Det är den linje som parlamentet har företrätt och som vi har kämpat för: en decentralisering där åtgärderna omedelbart skall införas. Däremot tror jag, och där går jag kanske litet längre än ni, herr kommissionär, att Grekland och Thessaloniki är en bra plats, när det handlar om det generella återuppbyggnadsstödet - i synnerhet i samarbete med Hombach - för Balkan och Sydosteuropa. Det kan på grund av infrastrukturen och de politiska förhållandena inte ske enbart i Pristina.
Man kan tycka att det är en dålig kompromiss. Men det tror jag inte att det är. Jag anser att det är två olika saker, som det visserligen måste finnas en nära koppling mellan. Men det här beslutet är definitivt vettigt: Å ena sidan Pristina, när det handlar om det konkreta stödet till återuppbyggandet, å andra sidan Thessaloniki.
För det andra Turkiet. Jag anser att vi klart och tydligt bör säga: I fallet Öcalan rör det sig för vår del inte bara om en man som nu hotas av dödsstraff, utan vi fördömer dödsstraffet i största allmänhet. Han får tjäna som symbol för många andra - till exempel Akim Birdal - som sitter fängslade, i vissa fall utan någon rättegång, ibland med allvarliga fysiska skador. Det är dags att Turkiet visar respekt för de mänskliga rättigheterna, för en fullständig demokrati, i synnerhet i den kurdiska frågan.
Vi stöder inte terrorismen, varken i ord eller i handling. Vi stöder en politisk lösning i Turkiet, som är absolut nödvändig, och jag hoppas att även det finska ordförandeskapet kan göra det klart för Turkiet. Ja, det finns en väg till Europa, och det finns även en väg för Turkiet in i Europeiska unionen, och samma regler som gäller för Lettland, Bratislava och Slovenien, gäller även Turkiet. Om man i Turkiet är beredd att acceptera dessa regler, då finns det en klar och tydlig väg som leder till Europa, men det förutsätter respekt för demokratin och respekt för de mänskliga rättigheterna!
Applåder
Herr talman! Under Finlands ordförandeskap kommer man att behandla flera viktiga frågor i rådet. Den finska regeringens verksamhetsprogram för ordförandeskapet visar att Finland tänker på ett effektivt sätt fullgöra sina viktigaste åtaganden. För min egen del vill jag framföra två uppmaningar: med tanke på unionens framtid är rådets två viktigaste uppgifter förknippade å ena sidan med utvidgningen och å andra sidan med utvecklingen av systemet för beslutsfattande. Dessa två uppgifter är sammanlänkade med varandra.
Den omfattande utvidgning som är i sikte förutsätter en djärv reformering av systemet för beslutsfattande. En union som utvecklas till paneuropeiska mått kan endast vara funktionsduglig i sådana fall att den mera utvecklas som ett förbund mellan självständiga stater än som en förbundsstat. Detta måste man ta hänsyn till när man utarbetar uppdrag åt nästa regeringskonferens. Mandatet måste formuleras så att beslutsfattandet ändras för hela östutvidgningens behov, inte bara för anslutning av fem eller sex länder. Då kan man inte bara begränsa arbetet till sådana detaljer som uteblivit från Amsterdamfördraget. Unionens inriktning måste ändras. Man måste avbryta utvecklingen mot en förbundsstat av amerikansk modell och rikta sig mot en decentraliserad union, vars principiella förebild skulle kunna vara den schweiziska förbundsstaten. Det schweiziska systemet kallas ju också ofta för ett statsförbund. Endast en union som utvecklas åt det här hållet kan utvidgas enligt de befintliga planerna. Mandatet för regeringskonferensen måste således göras omfattande, så att det också möjliggör ingrepp i grunderna för unionens system för beslutsfattande.
Min andra uppmaning är förknippad med den nordliga dimensionen. Finland måste under sitt ordförandeskap sträva efter att sätta fart på utvecklingen av den nordliga dimensionen. Nästa viktiga steg är att utveckla den nordliga dimensionen till en del av unionens inrikespolitik. Den nordliga dimensionen betyder ju att förhållandena inom de nordliga regionerna skall beaktas i allt beslutsfattande i unionen.
Herr talman! Jag vet inte hur många gånger vi redan har diskuterat problemet med återuppbyggnaden på Balkan. Vi har pratat om Bosnien och vi tar ständigt upp samma problem om decentralisering. Jag tror att man måste inse att folken på Balkan inte kommer att lyckas med återuppbyggnaden om inte den europeiska känslan av medansvar blir en dominerande inställning inom politiken.
Det som Europeiska unionen enligt min mening bör bidra med till återuppbyggnaden av Balkan - och som kommer att bli den avgörande faktorn - det är det europeiska byggets anda. Allt vi säger om Saloniki, Pristina eller Sarajevo har inte längre samma innebörd, för i dag - och däri ligger faran - pågår återuppbyggnaden med FN å ena sidan, Europeiska unionen å den andra, och OSSE å ytterligare en. Därigenom skapar vi institutioner i beroendeställning, och återuppbyggnaden av Balkan kommer att vara avhängig av vår vilja. Men folken på Balkan kommer inte att uppnå självbestämmanderätten att sköta sig själva.
Faran ligger i att planera och bygga upp för andra, men inte skapa förutsättningar för att folken och länderna på Balkan skall kunna ansvara för sig själva. Därför har vi här i parlamentet t.ex. redan föreslagit en stiftelse för demokrati, som med utgångspunkt i Bosniens problem bör utsträckas till att omfatta alla på Balkan. Denna stiftelse kommer att finansiera alla initiativ och bidra till att återskapa de demokratiska strukturerna på Balkan, för när allt kommer omkring är förmågan till självstyre beroende av förmågan att demokratiskt styra samhället. Däri ligger det stora problemet för dessa länder med auktoritära strukturer, där demokratin inte är en del av vardagen. Men så länge demokratin inte är en del av vardagen är återuppbyggnaden av länderna på Balkan inte möjlig.
Applåder
Herr talman! Efter att ha lyssnat till det finländska ordförandeskapet inser man att vi inte kommer att få se någon större ändring i Europeiska unionens politik, som ju leder till ökade och tillspetsade problem för människorna i våra respektive länder. Just av den anledningen är det viktigt att deras kamp mot Europeiska unionens mål skärps.
Vi kommer följaktligen även under det finländska ordförandeskapet att få bevittna en ökning av den Natoledda militarisering av Europeiska unionen - och det under ledning av ett land som inte är medlem i organisationen och som dessutom har gjort sig känt för sin fredssträvan -, vi kommer att få bevittna ett fortsatt deltagande från Europeiska unionens sida i det nya Natos verksamhet, i liknande eller till och med värre brott än den imperialistiska attacken mot Jugoslavien, vi kommer att få bevittna en ökad intensitet i det fullskaleanfall mot arbetstagarna som pågår, en ökning av arbetslösheten och fattigdomen, förvärrade sociala och regionala orättvisor, och vi kommer att få bevittna en fortsättning på den turkiska regimens tjugofemåriga ockupation av 40 procent av Cyperns yta, som pågår med Europeiska unionens stöd, och en fortsättning på folkmordet på kurderna, vars kamp betecknas som terrorism.
Ett bevis på detta är vägran att ge Öcalan asyl och överlämnandet av honom till Turkiet och en säker dödsdom. Vi har alltså att göra med en imperialistisk politik som är förenad med ett ofantligt hyckleri, eftersom Europeiska unionen utger sig för att göra sitt yttersta för de mänskliga rättigheterna och folkrätten.
Herr talman, kära kolleger! Det förödande krig på Balkan som utlöstes mot en suverän stat utan ett beslut i Förenta nationernas säkerhetsråd, och utan en föregående krigsförklaring, är bara till synes slut.
Den atlantiska koalitionen under amerikansk ledning förefaller visserligen ha segrat. Men till vilket pris? Vi står inför en enorm förstörelse som vi själva har orsakat, i de allra flesta fall utan ett seriöst militärt mål. Efter att ha betalt för att förstöra, ber man nu den europeiske skattebetalaren att betala för att bygga upp. Ett bittert hån; det materiella slöseri som läggs ovanpå den mänskliga och politiska förödelsen, för nu står vi i främsta ledet i gemenskapens konflikter, i en psykologisk situation som förvärras av den förstörelse som vi själva inlett.
Vi riskerar att hållas fast i ett järngrepp i dessa konflikter, om inte de europeiska kontingenterna maktlöst får bevittna den sista fasen av en etnisk rensning som inte har berört det universella goda samvetet särskilt mycket: elimineringen av de sista serbiska invånarna i den här regionen, som hamnat i minoritetsställning hos sig själva.
Respekten för internationell rätt, staters suveränitet och territoriella integritet saknar kanske inte alltid en baksida. Men den medför långt färre nackdelar än kränkningarna av denna respekt. Det borde unionens myndigheter och medlemsstaternas regeringar förstå. I framtiden kanske vi kan bespara oss tragedier som vi nu inte ens anar.
Herr talman! Det ligger en svår uppgift framför det finska ordförandeskapet detta halvår, ansatsen till ett substantiellt bidrag till den ekonomiska och sociala återuppbyggnaden i Kosovo. Det var också den våldsamma upptrappningen av den segslitna Kosovofrågan som nu lett till att en stabilitetspakt för Balkan är i sikte. För båda dessa frågor som griper in i varandra skulle jag vilja komma med några rekommendationer.
Konsolideringen av den bräckliga freden på det legendariska trastfältet Kosovo Polje kräver ett optimalt samarbete mellan de berörda internationella organisationerna, FN för att flyktingarna skall kunna återvända, OSSE, jag tänker på den demokratiska uppbyggnaden och EU, ekonomisk och social uppbyggnad. Om internationell samordning fattas eller är bristfällig, då straffar det sig i institutionellt kaos. EU bör från sin sida akta sig för denna akuta fara. Därför får det inte bli någon okontrollerad mångfald av EU-institutioner som alla är inriktade på en enda viktig uppgift: återuppbyggnaden av Kosovo.
Samtidigt måste Bryssel tvinga de rivaliserande albanska parterna, närmare bestämt Kosovos demokratiska liga och Kosovos befrielsearmé UCK, till ömsesidigt samarbete. Den som betalar har i slutändan en hel del att säga till om.
Just denna inhemska insats är enligt vår uppfattning omistlig för förverkligandet av en effektiv stabilitetspakt för Balkan. Därför förtjänar alla ansträngningar på Balkan att man också sätter sin hand till plogen; allt stöd från Europeiska unionen. Här tänker jag på en regional stabilitetspakt eller en byrå för återuppbyggnad för hela Balkan. Sådana egna initiativ utgör en stimulans till västerländska stabiliseringsförsök som inte får underskattas. Den strikt solistiska kapplöpningen från Balkanstat till Bryssel gagnar varken regionen eller Europeiska unionen i slutändan. På Balkan cirkulerar ännu i dag idén, kanske den avlägsna drömmen om ett sorts Benelux. Det är verkligen ett uppmuntrande tecken, för även utan att sträva efter politisk enhet har vi däremot stark förkärlek för gott grannskap, och för att uttrycka det ännu starkare: det är ett fullständigt kristet uppdrag.
Herr talman, kära kolleger, kära rådsordförandeskap! Sedan 1989 har det här parlamentet med jämna mellanrum diskuterat Kosovos öde. Vi har krävt att man agerar, och vi har varnat för västvärldens passivitet. Det säger jag bara för att de som är nya här i dag skall veta att vi verkligen har diskuterat den här frågan under lång tid. Tyvärr kom de västliga regeringarnas icke-agerande att innebära att Milosevic successivt attackerade Kroatien, Bosnien-Hercegovina och slutligen anordnade ett blodbad i Kosovo.
Det finns i regionen miljontals flyktingar, tusentals döda och elände vart man än tittar. Att man under så många år tittade bort var en av orsakerna till det militära angreppet. Vi är alla glada över att kriget upphörde tack vare det gemensamma agerandet från väst tillsammans med Ryssland, och att de albanska flyktingarnas återvändande till sina hemtrakter har blivit möjligt. Men det är stora uppgifter vi har framför oss, och vi måste ta oss an dem på ett kraftfullt och effektivt sätt, framför allt får vi inte glömma Kosovos invånare.
De misstag som vi begick vid återuppbyggandet av Bosnien-Hercegovina får inte upprepas. Att det inte finns något rimligt samband mellan de internationella medarbetarnas löner i Bosnien-Hercegovina och det bistånd som kommer landet tillgodo, är ett oacceptabelt faktum som under inga omständigheter får upprepas i Kosovo. Men vi måste även förhindra andra misstag som rådet är redo att begå. Rådet vill befästa ineffektiviteten genom att förlägga Kosovobyrån till Thessaloniki. Den måste förläggas till Kosovo och inte 200 kilometer därifrån i ett annat land, i synnerhet eftersom alla organisationer och byråer som har anknytning till FN, OSSE och UNHCR är belägna i Kosovo.
Däremot är jag övertygad om att Thessaloniki är den bästa platsen för stabilitetspaktens headquarter i Sydosteuropa. Jag uppmanar å det bestämdaste rådet och även den grekiska regeringen att rösta för ett sådant alternativ. Låt mig också få påpeka att jag inte har något till övers för nästa veckas skådearrangemang i Sarajevo. 1, 5 miljoner euro för en och en halv dags skådespel - det står inte i förhållande till resultatet. För det enda resultatet kommer att bli det man redan har beslutat om i Köln.
Hur många små och medelstora företag skulle vi inte kunna etablera i Bosnien-Hercegovina för en och en halv miljoner euro? Hur många arbetstillfällen skulle vi kunna skapa, hur många personer skulle kunna återvända, något som hittills inte har skett? Ett par ord om Serbien också. Jag vill hälsa de båda företrädarna för den serbiska oppositionen på läktaren välkomna. Det serbiska motståndet, kära vänner, mot Milosevic-regimen måste nu få hela vårt stöd, till skillnad från hur det var för två år sedan, när vi lät oppositionen stå ensam av rädsla för att väcka irritation hos regimen. Nu är det väl på tiden att vi lär oss av våra misstag!
Applåder
Fru rådsordförande! Liksom andra före mig har sagt: ert ordförandeskap inleds vid ett mycket speciellt tillfälle; efter att krisen i Kosovo har brutit ut och Europeiska unionen har bidragit till att lösa den, efter en institutionell kris som vi ännu är mitt uppe i, efter att ett nytt parlament inrättades under ganska märkliga förhållanden, eftersom väljarna intresserar sig allt mindre för en institution som får alltmer makt, och slutligen efter Europeiska rådet i Köln, där viktiga arbeten för framtiden drogs igång.
För att bemöta allt detta, fru ordföranden, har ni behov av en väl fungerande gemenskapsapparat, och jag kan försäkra er om att min grupp kommer att göra allt för att få den att fungera så snabbt som möjligt. Ni har behov av det; vi har behov av det. För kan vi verkligen tillåta en situation där den avgående kommissionen sedan mars månad fortsätter att utöva sina funktioner och ingriper för att söka sätta upp hinder för inrättandet av ett enhetspris på böcker, och för att definiera mandatet för de kommande förhandlingarna inom WTO, som vi alla vet har en enorm betydelse för framtiden? Detta är inte demokratiskt, och vi kommer att kämpa mot det. Däremot kommer vi att hjälpa er med att snabbt inrätta en seriös, trovärdig kommission i alla européers tjänst.
Bortsett från detta gav vår kandidat till kommissionens ordförandeskap, Romano Prodi, nyss prov på den konstruktiva och kreativa anda i vilken han avser att utforma kommissionens bidrag till nästa regeringskonferens. Under ert ordförandeskap åligger det rådet att fastställa mandatet för denna regeringskonferens. Jag tror att ni även behöver en stark kommission vid er sida, som kan ge sitt bidrag till utformningen av mandatet. Vi kommer att hjälpa er med det, så att alla tar sitt ansvar. Men det finns andra saker som också kommer att vara beroende av ert ordförandeskap, utan att vi behöver invänta regeringskonferensen. Vi vet alla att vissa förbättringar av institutionernas sätt att fungera inte nödvändigtvis är beroende av en fördragsreform, och att detta i första hand och kanske framför allt berör rådet. Detta är särskilt beroende av er.
Om Kosovo skall jag endast säga en sak: nämligen att vi européer egentligen ofta beklagar avsaknaden av en utrikes- och säkerhetspolitik. Vi uttrycker vår otålighet inför dess första stapplande steg. Jag tror likväl att ert lands president har gett oss ett ypperligt prov på det bidrag som européerna kan ge till freden på sin egen kontinent, och till utvecklingen av en europeisk lösning på europeiska problem. Tack vare de samlade européernas insats har Förenta nationerna och Ryssland kunnat återinföras i fredsprocessen i Kosovo.
Vad gäller Öcalanaffären, fru ordförande, skall jag bara säga ett par ord; det första är för att ni i huvudsak anslog Europeiska rådets möte i Tampere till asylpolitiken. En av anledningarna till att det i dag finns ett Öcalanmål i Istanbul, tror jag är att vi inte har haft förmåga att inrätta en asylpolitik som är värdigt sitt namn.
När det till sist handlar om dödsstraffet, tillåt mig då fånga er uppmärksamhet och insistera på att ordförandeskapet bör ingripa med all sin tyngd i Istanbul såväl som i Teheran, för i Teheran finns 13 judar, som vi inte vet om de riskerar dödsstraff endast för att ha anklagats för spioneri för Israels räkning. Vi räknar med er, fru ordförande.
Applåder
Herr talman! Det blir en otroligt svår uppgift att återuppbygga Kosovo utan att omyndigförklara befolkningen och undergräva de krafter som är verksamma i landet. Det blir ännu svårare att återuppbygga ett förhållande mellan serber och albaner, som gör det möjligt för den serbiska minoriteten att stanna kvar i Kosovo. Detta kan endast ske, om mördare och våldtäktsmän och krigsförbrytare ställs inför rätta. Det blir en av de verkligt svåra uppgifterna. Allra svårast blir det att befästa freden på lång sikt. Vi måste lära oss att kombinera Natos militära järnnäve med EU: s ekonomiska silkevantar och erbjuda samarbete och stöd till ekonomisk och demokratisk utveckling. Vi måste inom EU inrätta ett väntrum för Balkanländer, som har för avsikt att utvecklas i riktning mot demokrati och marknadsekonomi. Om de får ett hopp om att en gång kanske bli medlemmar i den Europeiska unionen, så kan vi stärka de demokratiska krafterna på samma sätt som det lyckats tidigare i andra diktaturstater i Sydeuropa. Vi måste också ge humanitär hjälp i Serbien, om det kan göras utan att stödja Milosevics regim, och vi måste uppmana kommunalpolitiker, privata föreningar och andra att samarbeta med demokratiska krafter i både Kosovo och Serbien.
När det gäller centret för återuppbyggnad vill jag gärna tacka herr Fischler för att han talar klarspråk. Jag har sällan hört en kommissionsledamot så klart och på så goda grunder ta avstånd från ett rådsbeslut. Rådet har kommit fram till en genant kompromisslösning, som skall rädda ansiktet på dem som lovade att placera centret i Thessaloniki. Nu får Thessaloniki alltså högkvarteret, medan de som skall utföra arbetet skall sitta i Pristina. Vad är detta för något? Jag ber alla unionens medborgare uppmärksamma, att detta alltså inte är kommissionen och parlamentet, det är deras egna regeringar som inte kan komma på något så enkelt som att återuppbyggnadsarbetet i Kosovo skall äga rum i Kosovo och utgå från Kosovo. Vi inom Den liberala gruppen kommer att bekämpa detta beslut med näbbar och klor. Det håller inte. Det måste göras om.
Applåder
Herr talman! Vi har nu samtidigt som med Kosovo att göra med fallet Öcalan, som vi som européer egentligen skulle ha kunnat hantera bättre, om vi inte hade begått så många misstag. Abdullah Öcalan har varit i Italien, Abdullah Öcalan har varit i Grekland. Mitt eget land Tyskland ville inte ha honom där. I Italien borde och ville han inte stanna. I Grekland fick han inte vara. Nu är han i Turkiet. Vårt gemensamma misslyckande i fallet Öcalan gör det svårt för oss att för många människor, oavsett om de är turkar eller kurder, i Turkiet förklara varför vi är emot dödsstraffet rent generellt, och att vi, som Swoboda just sade, inte bara kämpar mot dödsstraffet i Öcalans fall utan mot dödsstraffet i allmänhet.
Vi uppmanar det turkiska parlamentet att avskaffa dödsstraffet för gott, eftersom vi har ett stort intresse av att hälsa Turkiet som europeiskt land välkommet till oss som en jämlik partner. Därför är vi övertygade om att dödsstraffet i Öcalans fall är fel lösning på den mångåriga kurdfrågan och därför inte får vara ett alternativ. Fallet Öcalan skulle också kunna vara en möjlighet för människor, för turkarna, kurderna i Anatolien och för landet, den turkiska republiken, om den turkiska regeringen och det turkiska parlamentet bara ville det.
Därför är den resolution som vi förhoppningsvis kommer att anta i morgon även en uppmaning till våra turkiska kolleger i Ankara. Vi skulle alla kunna se till att det här i parlamentet en dag blev överflödigt att hålla debatter om den demokratiska republiken Turkiet. Jag hoppas att vi alla gemensamt lyckas uppnå det.
Herr talman! Mellan Milosevic städ och Natos hammare - så har en stor del av den serbiska demokratiska oppositionen mot Milosevic upplevt sin situation. Mellan de paramilitära serbiska styrkorna, hoten och våldet från UCK och Natos bomber som faller från skyn. Detta är verkligheten för de albanesiska styrkor från Kosovo som valde att kämpa för sina rättigheter med icke-våld. Mot Natos bombningar och mot Milosevic nationalism och självmords- och mördarpolitik. Detta är verkligheten för miljoner och åter miljoner europeiska kvinnor och män som anser att de mänskliga rättigheterna är av fundamental betydelse, oavsett var de kränks, i Kosovo, i Kurdistan, i Palestina, i Iran. Detta är de demokratiska fredskrafter som borde ha fått det internationella samfundets stöd. Visst, Milosevic skulle stoppas, och han stoppades, precis som UCK skulle stoppas och stoppades, båda med sitt speciella ansvar. I dag, efter det att Nato har förstört och ödelagt till försvar av de mänskliga rättigheterna, måste vi bygga upp på nytt. Vi hoppas och vill agera i detta parlament för att återuppbyggnaden skall ske i respekt för och med utnyttjande av de mänskliga resurser och den värdighet som båda parter har som är indragna i konflikten, och inte genom en kolonisering från Europas sida och från den amerikanska Världsbanken. Att åter bygga upp Kosovo med hjälp av de berörda parterna som lever och har levat där, kosovoalbaner och serber, att samtidigt återuppbygga Serbien och Montenegro, de infrastrukturer som ödelagts av bombningarna, att reparera och undersöka de miljöskador som finns, att rekonstruera Kosovo och inte bara tänka på de ekonomiska och kommersiella aspekterna, utan också återställa den sociala, civila och demokratiska samhällsväven. Därför måste återuppbyggnaden ske genom att lokalsamhällena engageras, genom utbyte mellan samhällen, universitet, kvinnor och män från Europeiska unionen, Kosovo och republiken Jugoslavien. Försona, bygga samhällen och bygga upp demokratin så att kriget äntligen kan förpassas till historien - detta är vår utmaning!
Herr talman! Nato ingrep i Jugoslavien och hävdade att man försvarade kosovarerna från serbisk förföljelse, men ingen ingrep för att försvara kurderna mot den turkiska förföljelsen. Detta är det centrala i Öcalan-affären: att det fortfarande i många länders lagar finns regler som straffbelägger folkens utövande av sin rätt till självbestämmande i dess mest extrema form, secessionen, även om det sker med icke-våldsmetoder och demokratiska medel. Så sägs det i artikel 125 i den turkiska strafflagen som, vilket bekräftats just här i Strasbourg av den turkiske ambassadören Kaleli, är en kopia av artikel 241 i den italienska strafflagen, tillkommen under fascismen och fortfarande i kraft. Så länge som Europaparlamentet enbart inriktar sin uppmärksamhet på huruvida Öcalan skall avrättas eller ej, utan att gå till botten med frågan om folkens rätt till självbestämmande, kommer man bara att skrapa på ytan av problemet, men utan att någonsin kunna lösa det.
Herr talman! Jag skulle gärna vilja gratulera ordföranden för det finska rådsordförandeskapet för den förklaring som hon nyss avgav och i synnerhet också för kommentarerna om Kosovo och Balkan som hon fällt.
Vad annat kan vi som parlament för ett förbund av demokratiska rättsstater göra än att plädera för en rättvis fred och försoning i det området, och i synnerhet även i Kosovo. Det är sakens kärna, och den insikten har vi förvärvat framför allt under debatterna och undersökningen om utvidgningen av Europeiska unionen, en demokratisk rättsstat, det är centrumet för vår rörelse, för vår union. Jag tror också att vi på goda grunder kan säga att allt hänger på detta, såväl säkerheten för medborgaren som utvecklingen av ekonomin i den ifrågavarande regionen. Utan rättsstaten lyckas ingenting.
Jag tror också att vi på allvar måste insistera på att de andra aspekterna som sammanhänger med rättsskipning och styre i Kosovo också får komma ordentligt till sin rätt. Det handlar om säkerheten för medborgarna, framför allt också för dem som återvänder. Jag skulle särskilt vilja be om er uppmärksamhet för det faktum att kanske finns ytterligare 2 000 eller möjligen fler kosovoalbanska fångar som tagits med till Serbien av de retirerande serbiska trupperna. Jag anser att vi absolut inte får överlämna deras öde åt glömskan, utan att vi måste fästa all uppmärksamhet på detta, även utifrån detta parlament, rådet och kommissionen.
Samtidigt borde vi inom samma ram för att skipa rättvisa sörja för att den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag får allt stöd för att åtala de förbrytare som har härjat i Kosovo, och inte bara i Kosovo utan nu till sist också i Bosnien. Varför har Karadzic och Mladic ännu inte arresterats? Om det inte sker, herr talman, då kan vi glömma en hel del som gäller verklig uppbyggnad av den trakten. Om vi talar om en stabilitetspakt handlar det inte om att lägga munkavle på människor som ropar efter rättvisa, men då handlar det om en rättvis fred, och det kräver handling och inte att man tiger ihjäl allvarliga brott.
Jag tror att vi måste insistera på att även partier och grupper från Kosovo kan delta politiskt i styret. Det är anledningen till att resolutionen också talar om vikten av Rugovas närvaro i Kosovo. Det går inte för sig att de viktigaste personerna vad det beträffar inte är ständigt närvarande och har en roll även i den administrativa uppbyggnadsprocessen, kanske också i samarbete med andra partier som härrör från UCK. Vi borde där också vänja var och en som önskar bära det politiska ansvaret vid det faktum att man är administrativt ansvarig, så att befolkningen vid val senare också kan se vem de kan ge sitt förtroende till.
Jag tror att stabilitetspakten för den bredare regionen är mycket viktig. Vi har alldeles för länge från Europeiska unionens sida vidtagit åtgärder, exempelvis mot Serbien, åtgärder som var nödvändiga, men som vi själva absolut inte led någon skada av. Den skada som förorsakades drabbade Makedonien, Bulgarien, Albanien, Rumänien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, de omgivande regionerna. Det är mycket viktigt att vi ger en ekonomisk kompensation för detta, men låt det inte stanna vid detta. Vi måste också erbjuda ekonomiska öppningar för att kompensera den ekonomiska skada man lidit genom en generösare hållning från Europeiska unionens sida på det området.
Jag anser att hela utvecklingen är mycket viktig även för det civila samhället. Detta passar också till den insikt som vi vunnit i samband med utvidgningen. Demokratin kan bara växa om befolkningen verkligen får erfara den. Slutligen skulle jag vilja citera den serbiske biskopens slagord: " Det kommer aldrig att bli något av Serbien om det inte förvandlas till en demokratisk rättsstat." Detta hopp har parlamentet aldrig gett upp.
Herr talman! Jag börjar med att framföra mina ursäkter till det finska ordförandeskapet. Jag kommer också huvudsakligen att tala om Kosovo och Balkan, men jag inser att det finska ordförandeskapet naturligtvis kommer att handla om mycket viktigare saker under det kommande året.
En av de viktigaste uppgifterna för det finska ordförandeskapet är Kosovos framtid. Vi måste nu se framåt. Det är nu Europeiska unionens drag när det handlar om återuppbyggnaden av den delen av f.d. Jugoslavien. Detta måste ske snabbt och effektivt i gott samarbete med Förenta nationerna och OSSE. I Bosnien är det mycket som inte har gått bra. Det måste vi dra lärdom av. Den egna organisationen får inte splittras. Aktiviteterna i Kosovo måste ledas utifrån Pristina. Detta ansvar kan inte delas med ett annat kontor i Thessaloniki. Det förefaller oss vara bättre, vilket också har föreslagits här, att administrationen för stabilitetspakten för hela Balkanregionen förläggs där.
Ekonomiskt sett kommer EU att behöva vara generöst, men inte på bekostnad av andra hjälpprogram och i synnerhet inte på bekostnad av hjälpprogram för de fattigaste länderna eller för dessa länders skuldsanering. Det kan vi inte gå med på. Kan kommissionen bekräfta att den delar denna uppfattning? Kan rådet bekräfta att ett antal medlemsstater också har denna uppfattning som grund i förhandlingarna i rådet och att det finns ett flertal medlemsstater som delar parlamentets uppfattning att denna finansiering inte får ske på bekostnad av andra viktiga hjälpprogram? Unionen måste finna extra medel från andra källor för att finansiera sina berättigade ambitioner för Balkan.
Kosovo har i själva verket blivit ett protektorat. Det var den enda möjligheten. Men jag hoppas att FN kommer att ge detta ett sådant innehåll att kosovoalbanerna själva får huvudrollen vid återuppbyggnaden. I Bosnien krävs fortfarande och alltför ofta att den internationella administrationen griper in, och på det sättet blir det aldrig ett demokratiskt hus.
Det finns ett avtal om Kosovo. Det måste utarbetas ytterligare. Därför är det av stor vikt att säkerheten i den regionen i före detta Jugoslavien garanteras. Vi sätter stort värde på en så snabb demilitarisering som möjligt. Vi hoppas att alla parter kommer att medverka till detta. På tal om Kosovos framtid står vi som grupp fast vid åsikten att då det talas om ändring av gränser kan detta endast ske på ett fredligt politiskt sätt enligt Helsingforsprinciperna.
Det har redan sagts mycket om situationen i Serbien. Jag stöder alla som å ena sidan anser att Milosevic så snabbt som möjligt måste till Haag och å andra sidan ber om stöd för den demokratiska oppositionen i Serbien. Jag stöder helhjärtat kollega Cohn-Bandits förslag om att få till stånd en gemensam stiftelse för alla politiska strömningar för att hjälpa oppositionen där.
Vi kommer senare att tala om stabilitetspakten, stabilitetspakten för hela regionen. Jag skulle vilja göra två kommentarer som förefaller mig vara viktiga för det finska ordförandeskapet när det fortsätter med utarbetandet och förberedelsen av stabilitetspakten. Var kontoret hamnar är viktigt, men principerna som ligger till grund för hur vi arbetar är ännu viktigare. I första hand förefaller det mig vara mycket viktigt att länderna i regionen själva får spela en stor roll i fråga om utförandet av och innehållet i pakten, och att detta inte föreskrivs utifrån Bryssel eller andra europeiska huvudstäder. I andra hand måste vi föra en ärlig och öppen debatt även med dessa länder; det vi menar när vi säger att den regionen så snabbt som möjligt måste integreras i Europeiska unionen. Det kommer inte att bli någon lätt uppgift. Det måste vi föra en ärlig diskussion med dessa länder om. Gör vi inte detta, då skapar det nya frustrationer och det finns redan tillräckligt med frustrationer i det området.
Herr talman, fru utrikesminister! Det är skamligt och djupt beklagligt att kurdfrågan nu, när så många andra internationella frågor börjar nå en lösning, ännu inte har kunnat hanteras på ett civiliserat sätt. Den fortsätter att vara ett blödande sår på vår kontinent. Trots internationella protester, bland annat från denna kammare, fortsätter den turkiska regeringen att inte bara underlåta att erkänna utan även systematiskt kränka det kurdiska folkets grundläggande rättigheter. Tusentals människor har dödats och lemlästats i denna mångåriga konflikt.
PKK-ledaren Öcalans gripande och dödsdom samt de starka reaktioner som detta utlöste accentuerar behovet av en snar lösning. Både Turkiet och kurderna måste visa en vilja att sätta sig ned vid förhandlingsbordet och på ett fredligt och demokratiskt sätt hitta en lösning för att få slut på lidandet. Förhoppningsvis kan EU och det finska ordförandeskapet spela en pådrivande roll i denna process.
Alla i denna församling tar säkert avstånd från Öcalans metoder och handlingar. Jag tror dock att vi alla kan skriva under på att dödsstraff inte kommer att föra frågan närmare en lösning. Dödsstraff kan aldrig vara svaret på någon fråga.
Vi liberaler kommer aldrig att sluta fördöma denna barbariska handling var den än förekommer. I de länder som har ansökt om medlemskap i unionen och där dödsstraffet fortfarande förekommer ser vi nu hur det successivt avskaffas.
Eftersom vi hoppas att även Turkiet skall kunna välkomnas till Europeiska unionen om några år, skall vi vädja till Turkiet att inte bara upphäva Öcalans dödsstraff, utan också verka för dödsstraffets avskaffande generellt i Turkiet.
Avslutningsvis vill jag å den liberala gruppens vägnar också uppmana den turkiska regeringen att gå ännu längre och utnyttja detta tillfälle att ta initiativ till förhandlingar och genomföra de reformer som krävs för att kurderna skall kunna garanteras sina politiska, mänskliga och kulturella rättigheter.
Herr talman, fru minister! Jag är överens med er om att dödsstraffet mot kurdledaren Öcalan utmanar det internationella samfundet på ett betydande sätt, eftersom den kränker de minimikrav på rättvisa liksom respekten för de mänskliga rättigheterna.
Vår grupp har fördömt såväl kränkningarna av de mänskliga rättigheterna från Belgrads sida som Natos krig mot Jugoslavien, så som ett illegalt, orättvist och omoraliskt krig. Av detta skäl, och trots kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och den turkiska regimens etniska rensning av kurderna, kräver inte vår grupp att Europeiska unionen eller Nato skall bomba Turkiet. Vi är försiktiga, vi är sansade. Tvärtom anser vi att de två problem ni har tagit upp - dödsstraffet och respekten för de mänskliga rättigheterna för den kurdiska etniska minoriteten - kräver en fredlig och politisk lösning.
Det är nödvändigt att upphäva dödsstraffet mot Öcalan. Till detta måste vi lägga kravet från Europeiska unionen på att den turkiska regeringen samtalar med kurderna, genom en dialog som kan nå en lösning på de kurdiska kraven på självstyre inom Turkiet, liksom på respekten för deras demokratiska rättigheter. På samma sätt som de självstyrande regionerna i Spanien, de tyska delstaterna eller de belgiska regionerna etc., skulle det också behövas en liknande lösning i Turkiet för kurderna, så att var och en kan, detsamma som ni pekade på för Finland, tala sitt eget språk, inneha en fri press för sina frågor och ett regionalt parlament.
Därför anser vi att Europeiska unionen och Europaparlamentet måste reagera med all skyndsamhet, med all övertygelse, så att Turkiet slår in på en demokratisk väg och kan bli en del av detta stora Europa från Portugal till Ryssland.
Herr talman! Ordförandeskapets program ger, i den form som det har presenterats, verkligen ett positivt intryck, även om det inte avviker mycket från tidigare ordförandeskaps program. Frågan är dock om den nödvändiga politiska viljan att snabba på utvecklingen finns i Europa som helhet. Det är naturligtvis positivt att man i programmet sätter upp det långsiktiga målet att få till stånd en regeringskonferens om de institutionella frågorna, och här är det viktigt att balanserna bibehålls, något som inte togs upp över huvud taget.
Naturligtvis är återuppbyggnaden av Kosovo och engagemanget på västra Balkan brådskande, frågan är dock: har vi lärt någonting av misstagen i det förflutna? Jag har känslan av att Europas engagemang på Balkan har hållit sig på det mänskliga och inte på det institutionella planet. Om vi inte lär av misstagen i det förflutna, tror jag inte att vi kommer att kunna komma framåt i framtiden, och vi måste inse att frågan från och med nu i själva verket gäller om vi utan att använda vapen kommer att kunna lösa de frågor som har samband med den demokratiska utvecklingen. Det är det som är det viktiga.
Frågan om Thessaloniki och lokaliseringen av centret togs också upp. Jag skulle vilja säga att lösningen kan vara enkel, men vi måste starta från början när vi talar om ett europeiskt engagemang. När det finns ett grannland - det samma skulle gälla, herr kommissionär, om problemen fanns i Ungern och det skulle behövas någonting i det intilliggande Österrike för ett motsvarande engagemang - är frågan om detta kan och bör utnyttjas och om de länder som ligger intill en problemhärd verkligen har möjlighet att bidra med sin erfarenhet till det som äger rum i regionen. Det är så man måste se på denna fråga, det vill säga såväl ur politisk, praktisk och operativ synvinkel.
Ordföranden tog även upp säkerhetspolitiken, och det är, tror jag, en av de viktigaste frågorna. Återigen hänger det på den politiska viljan. Har vi beslutat oss för att minska avståndet mellan storslagna uttalanden och möjligheten till operationer? Naturligtvis bör vi utnyttja alla organisationer. Erfarenheten visar oss att vi har nått resultat när många internationella organisationer har utnyttjats. Vad som antogs i fråga om ett område av frihet och säkerhet är enormt betydelsefullt. Fru ordförande! Rådsmötet i Tammerfors ligger framför oss. Vi måste besluta oss för att bekämpa narkotika, den organiserade brottsligheten, medborgarnas brist på säkerhet; att öka våra ansträngningar för att skydda medborgarna och inte acceptera den där osynliga sidan som utgör länken mellan terrorism, vapenhandel, organiserad brottslighet och handel med kärnmaterial. Vår politik måste mer generellt vara inriktad på att bekämpa rådande tillstånd i stället för att finna oss i dem. Bara så kan vi säkerställa ett gott skydd för medborgarna.
Kommissionens avgång visar att det inte är tillräckligt bara med lagar, utan att det även behövs kontrollmekanismer och en gemensam vilja om vi skall kunna ge Europeiska kommissionen den roll som den förtjänar, men även om vi skall kunna få bort det demokratiska underskottet, som jag inte ser som ett underskott som har samband med Europaparlamentets roll, utan som jag först och främst ser i förhållandet mellan rådet och kommissionen. Vi måste komma tillbaka till de grundläggande principerna, för att få till stånd en verklig samordning av politiken på det ekonomiska och sociala området. Vi måste öka vårt sociala engagemang, fru ordförande. Det räcker inte med riktlinjerna. Jag är rädd att problemen är snabbare än vad vi är, och att det sätt som vi försöker bemöta dem på är väl byråkratiskt.
Jag vill naturligtvis ge mina komplimanger till det finländska ordförandeskapet för det ambitiösa programmet. Vi vet att det finländska ordförandeskapet kommer att göra sitt allra bästa. Frågan är om rådet som helhet är berett och om vi alla, i en svår tid av hård konkurrens och globalisering, som vi ser som en utmaning och som vi verkligen vill svara upp mot, är beredda att ta itu med de stora problemen, det vill säga dels att få fart på tillväxten, även i tredje världen, som verkligen behöver Europas stöd, men även att snabba på utvidgningen, som utan egna medel, fru ordförande, inte kommer att kunna genomföras.
Herr talman, fru rådsordförande! Jag vill tacka det finländska ordförandeskapet, dels av allmänna skäl, men även av särskilda personliga skäl. Under en mörk period i mitt lands historia, när det i stort sett var förbjudet att utnyttja rätten att resa fritt, var Finland det första land som jag kunde besöka med hjälp av mina privilegier som journalist. Finland var det första land i Europa där jag med egna ögon såg vad demokrati innebär, vad en välfärdsstat innebär, vilket värde det har för ett folk att leva fritt, utan att vara bundet till ett militärt block. Det var en stor upplevelse för mig, som jag har burit med mig i hela mitt liv.
Fru ordförande! Finland är, med sin utomordentligt stora erfarenhet av att leva i fred under svåra förhållanden och med svåra grannar, det idealiska landet att leda oss i våra ansträngningar att återuppbygga Balkan, som börjar bli brådskande, och president Ahtisaari har ju redan bidragit mycket till denna process.
Jag beklagar att jag inte kan tala mer om ert mycket intressanta program, men vissa politiska frågor har tyvärr tagits upp, som jag känner mig tvingad att kommentera. Jag syftar på kommissionär Fischlers attack mot beslutet att inrätta organisationen för återuppbyggnad i Thessaloniki. Kommissionären antyder att beslutet motiverades av ett behov av att stödja regionen, Grekland, menar han. Jag vet inte hur länge sedan det var han besökte Thessaloniki. Jag kan dock försäkra honom om att det är en mycket välmående stad och att inrättandet av den här byrån där inte kommer att tillföra staden några särdeles enastående saker. Att inrätta byrån i Thessaloniki kommer dock utan tvekan att bli mycket fördelaktigare för Europeiska unionen ekonomiskt sett, och jag vet inte om kommissionen har gjort sin " home work" och insett att den kommer att få betala mycket högre löner, att det inte finns någon infrastruktur i Pristina, att det kommer att bli väldigt dyrt att garantera säkerheten för tjänstemännen, som kommer att befinna sig i ett riskområde där det inte finns skydd. Nåväl, om ni anser att dessa omständigheter gör Pristina till den idealiska platsen att inrätta ett administrativt centrum, en ledningscentral, på, inte bara för program som rör Kosovo, utan också för program som rör hela Balkan, ja, då misstänker jag att era ord inte är uppriktiga, att era ord är politiskt färgade, och jag tvivlar på att en kommission som inte längre har något politiskt mandat och vars moraliska trovärdighet har blivit fläckad, särskilt efter Bangemann-affären, vågar ta ställning och gå emot besluten i ministerrådet. Jag häpnar, herr kommissionär!
I fråga om Turkiet, fru minister, vill jag personligen se ett Turkiet som kommer in på de europeiska vägen, för det skulle vara det bästa även för Grekland. När ni talar om en särskild strategi för Turkiet, är jag överens med er, men jag ber er att ta hänsyn till att det krävs en parallell strategi från Europeiska unionens sida för att garantera Greklands säkerhet. För Grekland är det enda av Europeiska unionens länder som har en gräns som hotas och ifrågasätts av just detta land, som vi alla - även vi greker - uppriktigt vill omfamna och se bli europeiskt.
Vad gäller Öcalan, så är det minsta vi kan göra för denna man, som många kallar terrorist - liksom Arafat tidigare kallades terrorist och liksom IRA tidigare kallades terrorister, innan vi omfamnade dem som chefer och ledare för sina respektive folk -, det minsta vi kan göra, eftersom Europeiska unionens asylpolitik inte klarade av detta fall, vilket en kollega helt korrekt nyss påpekade, att rädda hans liv, för att inte lägga ytterligare en skamfläck till de som vi redan har åstadkommit i denna fråga.
Fru minister! Jag ber er om ursäkt för att jag inte kan stanna kvar och lyssna till ert svar, men jag har en mycket brådskande plikt som kallar, men jag skulle avslutningsvis vilja säga en fras på finländska: minä rakastan sinua.
Herr talman! Vi har i dag hört två utrikesministrar tala om Turkietfrågorna. I morse hörde vi Fischer, Europeiska unionens store härförare, som stod i spetsen för räden på Balkan, tala om Turkiet och säga att landet vid mötet i Helsingfors måste uppgraderas till ett ansökarland. Vad Fischer inte kom ihåg, vad han helt glömde bort var Öcalan och de 20 miljoner kurder som lever i Turkiet.
Ministern från den finländska regeringen tog upp Öcalanfrågan, vilket är positivt. Men det är inte tillräckligt att vi tar upp frågan litet nu och då under våra debatter. Europeiska unionen har skäl att ingripa aktivt. Det första är att det har visat sig att den har intresse för de mänskliga rättigheterna på Balkan och annorstädes. Det finns två miljoner kosovoalbaner, det stämmer. Men vad skall det bli av de i runda tal 30 miljoner kurderna? Det andra är att unionen har skuld i denna fråga, eftersom den inte gav Öcalan asyl. Av dessa anledningar anser jag att det måste till mer än bara ord.
Jag skulle vilja avsluta, herr talman, med en fråga till utrikesministrarnas tjänstgörande rådsordförande: Om Turkiet inte ger några garantier för Öcalans liv, om Turkiet inte vidtar några åtgärder i fråga om kurdernas politiska rättigheter, anser det finländska ordförandeskapet att vi då måste gå vidare med föranslutningsarbetet i Helsingfors? Jag skulle vilja be om ett svar från ministern.
Herr talman! Jag skulle först och främst vilja gratulera Finland till ordförandeskapet, och jag vill samtidigt komplimentera den finska regeringen för att den tagit sig an denna uppgift på ett så rejält och friskt sätt.
Jag kommer inte att tala om Jugoslavien. Det har mina kolleger Doris Pack och Arie Oostlander redan gjort. Jag vill säga något om resten av ert program, eftersom det ju finns ett antal intressanta punkter där också.
Först asylsökandeproblematiken. Jag har förstått att ni kommer att anordna ett särskilt toppmöte om denna. Det har ställts krav på en god europeisk politik på det området i åratal, och även vi förespråkar en bättre samordning av inbördes lagstiftning, såväl för tillträdesförfaranden som för mottagningsmöjligheter. Vi förespråkar en bättre fördelning av asylsökande mellan de europeiska medlemsstaterna så att inte vissa medlemsstater, det handlar om kanske fyra eller fem stycken, tar emot majoriteten av de asylsökande medan de andra gör alldeles för litet. Om ni ser chansen att uppnå något på det området, då tror jag att ni har gjort något mycket bra för Europa.
En andra punkt på er dagordning är ett bedrägerifritt Europa som kännetecknas av öppenhet och insyn. I mitt land, Nederländerna, har vi en lag om offentlighet i förvaltningen med maximal öppenhet och insyn, och Finland har samma tradition. Jag har förstått att ett antal internationella forskare nyligen lagt fram ett utmärkt förslag om offentlighet i förvaltningen och öppenhet och insyn för Europeiska unionen. Jag skall se till att ni får tillgång till det förslaget. Det är en komplett förordning med motivering och så vidare. Jag hoppas att vi äntligen ser en chans att genomföra någonting sådant.
Sedan har jag till min överraskning sett att ni också har placerat ämnet beskattning högt på er dagordning. Det är intressant, framför allt med en ny kommissionär från Nederländerna på det området. Jag skulle vilja råda er att begränsa er till beskattning som rör näringslivet, för där finns en hel del som behöver samordnas. Men jag skulle också vilja be om er uppmärksamhet för ett område i fråga om inkomstbeskattningen, och det är lika behandling för män och kvinnor. Det har parlamentet krävt i över tio år. Om ni skulle kunna ta första steget här och får stöd av Bolkestein gör ni också något mycket bra för Europa.
Då till sist, herr talman, ämnet mänskliga rättigheter. Även på det området har jag sett att ni vill göra en del ansträngningar. I första hand i fråga om Jugoslavien. Jag hoppas helhjärtat, och jag ansluter mig till Doris Pack och Arie Oostlander, att ni ser chansen att utöva så starkt tryck som möjligt på Jugoslavien så att de som kränkt de mänskliga rättigheterna där verkligen utlämnas till tribunalen i Haag.
Jag hoppas också att ni kan förhindra att dödsstraffet i Turkiet verkställs, för det skulle jag anse vara ett klavertramp för Europa. Men ett sista ämne, jag hoppas i synnerhet att ni kan ägna mycket uppmärksamhet åt detta, det är Burma. Jag har hört att det finska ordförandeskapet redan har organiserat ett besök i Burma. Detta ämne har uppmärksammats tidigare under veckan. Jag tillhör den internationella kommitté som stöder Aung San Suu Kyi. Jag hoppas kunna åka till Thailand och Burma om tre veckor och tala med alla berörda parter där. Jag hoppas verkligen helhjärtat att ni ser en chans att äntligen göra framsteg i Burmafrågan. Jag tror då att ni får stort stöd i detta parlament. Jag tror att ni då har gjort en god insats för demokratin i ASEAN-länderna. Jag önskar er lycka till, och jag önskar er stor framgång. Det blir ert första ordförandeskap, men jag har inryck av att ni verkligen kommer att göra det mycket bra.
Herr talman! Även om salen i stort sett är utrymd, kan jag inte avstå från nöjet att hälsa kammarens bänkar och önska min f.d. kollega, Tarya Halonen, lycka till.
Ordförandeskapen avlöser varandra, men påminner inte om varandra, eller bör man ändå konstatera sammanfallande punkter? Det tyska ordförandeskapets uppgift var att utveckla sitt storverk, Agenda 2000, och det konfronterades med två kriser, kommissionens kris, och långt allvarligare: kriget i Kosovo.
Europeiska rådet har anförtrott det finländska ordförandeskapet ett antal betydande arbeten, som man skulle kunna placera under kapitelrubriken: " Förberedelser av Europas framtid" . Om Finland lyckas med det extra toppmötet i Tammerfors, där det kommer att handla om medborgarnas säkerhet; förberedelsen av ett försvarets Europa, genom att VEU integreras i Europeiska unionen; starten av en ny utvidgningsförhandling i december, och slutligen verkställandet av en stabilitetspakt för sydöstra Europa - då kommer det finländska ordförandeskapet att ha varit ett betydande ordförandeskap för övergången till det 2000-talet.
Tack vare president Martti Ahtisaaris engagemang och envishet, lyckades Finland vända krigets logik till en fredens logik i Kosovo. I samråd med det tyska ordförandeskapet tydliggjorde den finländske presidenten Europas röst vid rätt tillfälle.
I Kosovo och i hela den region som förstördes av kriget återstår nästan allt att göra: att garantera en ordnad återkomst för flyktingarna, att bygga upp demokratiska institutioner, förbereda infrastrukturer, att återuppbygga och få ekonomin att fungera. Och för att lyckas med alla dessa utmaningar krävs det att världssamfundet, och Europa i synnerhet, uppbådar avsevärda mänskliga och finansiella resurser. Är vi beredda på det? De medel som krävs ingår naturligtvis inte i budgetplanen. De aviserade summorna förefaller vara högst otillräckliga och ekofinrådet ifrågasätter redan de formellt fattade besluten, som så många gånger förut.
Om jag har ett råd att ge i dag, ett förslag att framföra, kära fru Halonen, är det att se till att ord följs av handling. Den stora europeiska planen för att definitivt pacificera Balkanregionen får inte falla offer för småaktiga invecklade beräkningar.
Herr talman! Kosovo har en liten ekonomi. Europeiska unionen skulle kunna ge understöd till Kosovo för evigt och knappt märka det. Med detta är naturligtvis inte en godtagbar lösning. Vårt mål måste vara att Kosovo så snart som möjligt skall kunna stå på egna ben ekonomiskt sett. Detta innebär oundvikligen utrikeshandel. Det finns emellertid ett problem när det gäller att åter utveckla Kosovos handel. Dess främsta handelspartner i det förflutna och säkerligen även i framtiden måste vara grannen i norr, själva Serbien. Inte bara detta utan även det faktum att deras handelsvägar till huvuddelen av övriga Europa har gått genom Serbien. Och Serbien är fortfarande som en paria, med handelsförbud, med en till stora delar förstörd infrastruktur och dess ekonomi är tillintetgjord. Här har vi en kvistig fråga: hur får vi Kosovo att stå på egna ben om vi inte samtidigt kan återupprätta Serbien?
Den nuvarande internationella gemenskapens uppställda mål är att man måste göra sig av med Milosevic och hans regim och att allting därefter är möjligt. Innan han försvinner, inte ett öre - eller som vi tidigare hörde, knappt ett öre. Men vad händer om Milosevic inte avgår? Låt oss hoppas att han gör detta, men om han inte gör det, har vi då börjat se över kostnaderna för att återuppbygga Serbiens infrastruktur och produktiva ekonomi? Vi måste komma ihåg att Serbien var en ansenlig, utvecklad industriell ekonomi, en livskraftig handelspartner och en transportkorridor för Bulgarien, Rumänien, Turkiet, Grekland, liksom för Kosovo och de forna jugoslaviska republikerna.
Min fråga till den tjänstgörande ordföranden i rådet och till kommissionen är denna: hur långt har ni tänkt igenom de politiska åtgärderna, de ekonomiska och finansiella åtaganden som är nödvändiga för att upprätta ett fritt och demokratiskt Serbien i den europeiska ekonomin och dess politiska sammanhang?
Herr talman, fru rådsordförande! Jag vill i egenskap av föredragande av ledamotstadgan framföra några synpunkter. Europaparlamentet antog i december 1998 en stadga med kvalificerad majoritet, ett beslut som bekräftades i maj i år med en överväldigande majoritet. Vi har alltså en stadga, nu saknas bara rådets godkännande. Det räcker inte med att rådet lägger fram ett motförslag. Det är inget svar! Jag ber att få påminna om att Europeiska kommissionen har godkänt Europaparlamentets stadga utan några förbehåll.
Låt mig få göra några kommentarer om de principer vi kommer att följa. Något som åtminstone inte kommer att ske är att det blir massmedia som skriver stadgan. Inte svensk massmedia, inte brittisk massmedia, inte holländsk massmedia, inte massmedia någonstans. Inte ens den väl ansedda franska tidningen Liberation kommer att skriva stadgan. Vi accepterar inte heller att det är tjänstemän som förordnar en stadga. Vi är inte små barn som får smäll på fingrarna, vi låter inte tjänstemännen försura vår tillvaro.
Därför vill jag rekommendera det finska ordförandeskapet att helt enkelt lägga rådets dokument till handlingarna. Vi tänker inte hamna i Babyloniens fångenskap hos rådet. Vi kommer att värna om parlamentets autonomi, och vi kommer att förkasta varje form av förmyndaraktigt beteende gentemot parlamentet.
Applåder
Vi kommer att lägga fram konstruktiva förslag inför det finska ordförandeskapet. Jag gläds över att ett första samtal kommer att äga rum i början av september månad. Min uppmaning till det finska ordförandeskapet är att vi för de samtal som krävs på så hög politisk nivå som möjligt. Jag tror att den framgång som vi eftersträvar då kan garanteras på bästa sätt.
Herr talman, vi sätter vårt hopp till det finska ordförandeskapet. Vi hoppas för övrigt även på det finska ordförandeskapet, beträffande Europaparlamentets medverkan i utarbetandet av katalogen för de grundläggande rättigheterna. Rådet kan inte på fullaste allvar mena att endast två ledamöter från Europaparlamentet skall medverka i utarbetandet av denna katalog. Utan minst 15 ledamöter kommer det knappast gå att upprätta en balans mellan Europaparlamentet och de nationella ledamöterna, och en sådan balans är oumbärlig.
Applåder
Fru minister! Sedan den 11 februari i år, då parlamentet reagerade på den första informationen om massakrerna i Kosovo, har vi ständigt påtalat de grymheter som har begåtts i denna region, där än en gång våldets och rädslans infernaliska onda cirkel har utlösts, orsaken till så mycket lidande till följd av systematiska kränkningar av de mest elementära mänskliga rättigheterna, bland de viktigare rätten att bo på den plats där man är född och rätten att bevara den kultur man har vuxit upp i.
Den energiska reaktionen från unionsregeringarnas sida godtogs av en stor majoritet av de europeiska medborgarna. Allmänheten kunde därmed glädjas åt att för första gången på flera sekler fördes ett krig inte för att försvara nationella eller privata intressen, utan för rättens överhöghet. Vi var många som trodde att Europa dog i Sarajevo för sju år sedan, men vår talman hade rätt då hon i förmiddags sade att det nya Europa måste börja i Pristina.
Men det politiska mål som motiverade användningen av våld är emellertid långt ifrån uppnått i dag. Det återstår att återupprätta freden där nere. Alliansens soldater är ute på fältet tillsammans med sina ryska partner, för att dämpa rädslan och möjliggöra en försoning på sikt. De kommer inte att lyckas om inte hela Europa och dess främsta parlamentariska representation är i stånd att fullfölja deras insatser. Nicole Fontaine åtog sig personligen i dag att bidra till detta. Jag tror att jag företräder en majoritet i denna kammare då jag säger att jag accepterar detta tillvägagångssätt och att vi är många som önskar följa henne.
Det har slutligen sagts att parlamentet bör förse sig med medel för denna insats genom att utöva sina budgetära befogenheter. Vi är många som har väntat på det budskapet, som har oroats av vissa uppgifter om brist på specifika medel och som har fruktat att man under dessa omständigheter kan lockas att klä av Pierre för att klä Paul, genom att offra de insatser som anses avgörande då budgeten skall upprättas. Jag ansluter mig alltså till den begäran som vår kollega Poos nyss framförde. Vi vet att den sunda finansiella förvaltningen under föregående mandatperiod lämnar tillräckligt med medel för att bemöta de omedelbara behoven i Kosovo. Vi har en bestämd förhoppning om att det kommer att bli så.
Herr talman, fru rådsordförande! Att reparera de dramatiska materiella, och framför allt moraliska följderna av det drama som Kosovo har gått igenom, att samarbeta med den internationella brottmålsdomstolen för att de brott som har begåtts skall bestraffas, att lägga grunden för en ekonomisk utveckling i området för att uppmuntra försoningen mellan den kosovoalbanska och den serbiska befolkningen, måste vara absolut prioriterade frågor för Europeiska unionen. Liksom utvidgningen av unionen bör prioriteras för att garantera freden och den politiska stabiliteten på kontinenten. Därför, fru ordförande, hörde jag med tillfredsställelse att båda frågorna är politiska prioriteringar i ert ordförandeskap, tillsammans med utformningen av en katalog över de mänskliga rättigheterna.
Jag lyssnade också med tillfredsställelse, även om på en annan nivå men inte mindre viktig, till er angelägenhet att skapa sysselsättning och förbättra medborgarnas välfärd. I dagens globaliserade värld måste åtgärder för att skapa sysselsättning, för att bli verkligt effektiva, också anpassas till en internationell ram. Därför är det nödvändigt att detta ordförandeskap lägger särskild vikt vid att förbereda den kommande millennierundan. Inte enbart för att fortsätta avreglera världshandeln, utan för att få instrument för att bekämpa bedrägerier och illojal handel och för att garantera ett ömsesidigt uppfyllande av de regler som styr den internationella handeln, för att uppnå en förenkling och allmän utbredning av tullförfaranden under ledning av Världshandelsorganisationen, för att, med ett ord, se till att öppnandet av marknaderna utgör en verklig möjlighet, och skapar sysselsättning och bidrar till Europeiska unionens medborgares välfärd.
Herr talman! De flesta bidrag till denna debatt har berört de stora världsomfattande frågor som vi kan se i våra TV-rutor. Jag skulle vilja ta upp något med talmannen som var implicit i hennes kommentarer. Det är någonting som berör miljontals av våra bröder och systrar bland de europeiska medborgarna, inte bara ibland utan under årets alla dagar, och det är psykiska sjukdomar. Jag var mycket nöjd när det finska ordförandeskapet bestämde sig för att göra främjande av psykisk hälsa till en prioritet inför ordförandeskapet. Detta är välkommet. Det är viktigt.
Det är viktigt eftersom Världsbanken har visat att detta är det snabbast växande området bland hälsoproblemen i hela världen. Det är viktigt eftersom Förenta nationerna har förkunnat att det kommer att vara en av FN: s prioriteter under de kommande 50 åren såsom generalsekreterare Boutros-Boutros-Ghali har tillkännagivit. Det är viktigt med hänsyn till att ca 10, 5 procent av hälsoproblemen i världen utgörs av psykisk ohälsa, såsom en rapport från Världsbanken i Harvard har visat, och att man förväntar sig att denna siffra år 2020 skall ha ökat till 15 procent.
Det är viktigt med hänsyn till att fem av tio av de vanligaste orsakerna till handikapp är av psykisk natur, av vilka den allra vanligaste, unipolär depression är orsaken till ca 10 procent av kroniska funktionshinder. Det är viktigt med hänsyn till att psykiska och neurologiska tillstånd är orsaken till 28 procent av kroniska funktionshinder. Det är viktigt med hänsyn till att självmord är den tionde vanligaste dödsorsaken i världen - i Storbritannien är det den nionde vanligaste närmast följt av trafikolyckor.
Det är viktigt eftersom undersökningar visar att en av tre personer som uppsöker läkare har ett psykiskt hälsoproblem, men att endast ett av sex diagnostiseras. Det är viktigt med hänsyn till att en av sju av oss har ett psykiskt hälsoproblem vid varje särskilt tillfälle. En av tre av oss kommer att ha det någon gång under vår livstid. Det är inte en minoritet som kan avfärdas. Det finns inget som är viktigare bland alla de finska löftena än deras löfte om att ta upp situationen för människor och familjer som inte bara lider av en sjukdom eller ett funktionshinder utan även av utsatthet och social stigmatisering.
Vi måste verka för god psykisk hälsa. Vi måste hjälpa till att förhindra sjukdom och vi måste lära Europas medborgare och regeringar att psykisk ohälsa inte är något att frukta, eller att ignorera. Den kan botas, den kan behandlas och miljontals av våra medborgare kommer att kunna leva rika och tillfredställande liv om vi?
Talmannen avbryter talaren.
Jag skulle också vilja berömma det finska ordförandeskapet för ett annat av deras initiativ som är den uppmärksamhet de ger utvecklandet av informationssamhället. Denna fråga kommer att beröra varje medborgare inom Europeiska unionen. Vi har avgörande beslut att fatta inom unionen och vad beträffar föreskrifterna för informationsteknologin under de kommande fem åren.
Jag hoppas innerligt att det finska ordförandeskapet kommer att förse oss med det rätta ramverket inom vilket dessa beslut kan fattas. Jag skulle bara vilja komma med vissa anmärkningar för detta.
Den första anmärkningen är att det är ganska tydligt att tekniken har kommit längre än politikerna. Jag kan inte låta bli att påpeka, herr talman, att vi ännu inte har tillgång till datorer eller Internet i denna fantastiska byggnad. Jag misstänker sannerligen att ett flertal av mina kolleger inte är så insatta i tekniken som de borde vara, men att tekniken kommer att ha en enorm effekt när det gäller öppnandet av den inre marknaden, och vi måste till att börja med säkerställa att lagstiftningen inte begränsar folks förmåga att uppfinna och införa förändringar och nya former av elektronisk handel.
För det andra måste vi säkerställa att konsumenterna med kraft använder denna teknik. Informationssamhället kommer att vara ett samhälle i vilket konsumenterna har en enorm makt att handla över hela världen och i synnerhet inom gränserna för den inre marknaden. Jag måste säga att under de kommande fem åren kommer den elektroniska handeln att agera mycket snabbare för att upprätta den inre marknaden än hur mycket harmoniserande lagstiftning vi än har tänkt oss införa i detta parlament eller på annat håll. Det kommer att vara väsentligt för att upprätta den inre marknaden. Avslutningsvis kommer det naturligtvis att skapa arbetstillfällen. Elektronisk handel ger småföretagarna tillgång till världsmarknaderna på ett billigt, snabbt och effektivt sätt. Det uppmuntrar utvecklandet av nya former av småföretag och vi måste fortsätta tillåta dessa nya företag att växa.
Sammanfattningsvis, herr ordförande, är alltså Finland med sitt stora kunnande om datorer och kommunikationer i ett idealiskt läge för att leda oss. Det finns tre ord jag skulle vilja avsluta med om jag får - öppenhet, flexibilitet och nyskapande.
Herr talman! Vi kommer att ytterligare flera gånger återkomma till de frågor som redan har tagits upp här under ett par timmar. Jag ber uppriktigt om ursäkt att jag inte kan besvara alla de bra, genomtänkta och även mycket långtgående inlägg som gjorts här. Jag har löst det här tidsproblemet genom att begränsa mig till några av de frågor som förekommit i de flesta ledamöters inlägg.
För det första vad gäller situationen i Balkan: när jag i början av september kommer hit till ett utskottsmöte kommer jag säkert att på nytt hamna i samma debatt. Jag vill ändå svara på ett par frågor. För det första var den ståndpunkt som framfördes här angående kommissionens kontor i Thessaloniki inte någon överraskning. Kommissionen framförde den här ståndpunkten även i rådet (allmänna frågor). Rådet (allmänna frågor) fattade dock ett enhälligt beslut om en lösning som ni känner till, och som jag tog upp här i mitt tal.
Vi utgick ifrån att Europeiska unionen närmar sig stabiliteten i Balkan från en regional utgångspunkt. I enlighet med den här regionala utgångspunkten ligger huvudkontoret i Thessaloniki. Däremot kommer den operativa enheten, den första av dem, att ligga i Pristina. Fler operativa enheter kommer att förläggas i andra områden allt eftersom det finns operativ beredskap. Jag hoppas att vi i fortsättningen kommer att uppnå enighet både med kommissionen och med er i den här frågan. Såvitt jag vet har vi en tradition att när våra regerings- och statschefer fattar beslut vid toppmöten, antingen ordinarie eller extrainkallade, så strävar vi i rådet (allmänna frågor) efter att hitta sådana lösningar att dessa beslut kommer att verkställas. Så gjorde man när det gäller såväl kontoret i Thessaloniki som också den mera omfattande planen och Hombach. Som ordförandeland strävar vi efter att få till stånd, som jag sade, alla de beslut som vi behöver både med tanke på Sarajevo och fortsättningen.
Jag håller helt med om att vi måste undvika en tung byråkrati. Det är inte ett riktigt sätt att sysselsätta Europeiska unionens medborgare. Men vi behöver ett tillräckligt antal kompetenta tjänstemän för att sköta den här frågan. Vad sedan beträffar övriga frågor vill jag mycket kort säga att oavsett allt det bistånd som vi ger till denna region så ligger ansvaret givetvis i sista hand hos människorna själva inom regionen. Vi fungerar bara som stöd åt dem.
Serbien är en del av Balkan. Därför har vi verkligen fördjupat oss i på vilket sätt vi skulle kunna hjälpa Serbien att demokratiseras så snabbt som möjligt. En förutsättning för demokratins återkomst är åsiktsfrihet. I den här frågan ställer jag mig bakom de ståndpunkter som har framförts här angående deras säkerhet som kräver åsiktsfrihet, samt även när det gäller att vi med hjälp av olika medel skulle kunna åstadkomma en verklig åsiktsfrihet i detta land.
Kriget är över, men freden måste byggas. I detta arbete behövs också fredsbevarande styrkor. Finland är inte medlem av Nato, även om man kanske av några inlägg kunde få en sådan uppfattning. Men Finland respekterar de elva Europeiska unionens medlemsländers val som är medlemmar av Nato. Finland med sina fem miljoner invånare deltar i den fredsbevarande operationen i Kosovo med åttahundra man. Ni kan relatera det till ert eget lands befolkningsmängd. Jag anser att det ankommer på oss alla att sörja för säkerheten i Balkan. Men som jag redan tidigare sade behövs här förutom militära insatser även gott om icke-militära insatser. Jag vill i detta sammanhang ge Danmark ett erkännande för att det första klara omnämnandet därom i resolutionen från toppmötet i Köln kom från deras sida. Det var Danmark som lade fram detta förslag, men det är Finland som är det ordförandeland som i samarbete med andra kommer att så kraftfullt som möjligt driva detta goda initiativ framåt.
Jag vill också nämna att den internationella krigsförbrytartribunalen enligt vår mening är en mycket viktig instans och krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien som en del av den är nu speciellt vår samarbetspartner. Vi har samarbetat även i Kosovo ända sedan utredningen av massmorden i Racak utfördes med hjälp av finländska rättsmedicinska utredares sakkunskap. Vi anser att detta är en konsekvent linje.
Sedan skall jag bara kort tala om toppmötet i Tammerfors. Vi strävar efter att skapa en balans, som är en mycket känslig balans, mellan de mänskliga rättigheterna och säkerheten. Mötet i Tammerfors föregås av medborgarorganisationernas eget oberoende möte, och vi från vår sida vill hjälpa dem, givetvis med respekt för deras självständighet. Europeiska unionen får inte vara en fästning utan den måste samtidigt vara stark och öppen. Detta är vår verksamhetsprincip även med tanke på mötet i Tammerfors.
Minoriteternas rättigheter är den svaga punkten även i de etablerade demokratierna, oavsett vilken minoritetsegenskap det handlar om. Jag vill fästa uppmärksamhet på att när det gäller de nationella kulturella minoriteternas ställning finns det ofta även i alla våra länder övrigt att önska. Romerna är en europeisk minoritet som saknar ett värdland som skulle kunna höja rösten för dem då den här minoritetens rättigheter trampas på. Jag har kontaktat ansökarlandet Slovakiens utrikesdepartement, och vi har inlett överläggningar om hur frågan för deras del skall lösas. Men det finns ingen anledning att slå sig för bröstet, romernas situation i Europa i övrigt är inte heller särskilt god. Även situationen i Turkiet när det gäller minoriteternas rättigheter har varit uppe här. Jag tog upp det i mitt inlägg, och kurdfrågan kommer vi säkert att få diskutera flera gånger i framtiden här när vi försöker hitta en förbättring för situationen.
Vad utvidgningen beträffar kommer vi under det finska ordförandeskapet att med största allvar ta emot den utmaning som utvidgningen innebär. Eftersom jag tar hänsyn till nästa fråga på föredragningslistan kan jag inte särskilt detaljerat gå in på den, det skulle ta alldeles för lång tid, men två saker vill jag ändå försäkra er. Vi kommer verkligen att på grundval av kommissionens rapporter behandla ansökarländerna så objektivt som möjligt och vi strävar efter att fatta våra beslut på ett klokt sätt så att ansökarländerna verkligen skall kunna uppleva att de gjort framsteg efter sin egen förmåga och lita på att processen ända till slutet är rättvis, effektiv och att den leder till ett gemensamt mål. Därför har vi finländare aldrig gett några löften, vare sig i fråga om tidtabeller eller andra saker. Utvidgningen är ändå enligt vår mening en utomordentligt bra sak, och vi kommer att göra allt som står i vår makt även när det gäller institutionella reformer för att processen skall skrida framåt. De institutionella reformerna måste genomföras på det sättet att unionen kan leva med dem även efter det att vårt medlemsantal har stigit till över tjugo.
Alldeles i slutet har många här på ett berömvärt sätt talat om ett socialt och ekologiskt starkt Europa. Det inger mig hopp. Jag berättade i dag om detta för företrädare för den europeiska ungdomen, som jag träffade som företrädare för Europeiska unionen i samband med skrivtävlingens prisutdelning. Jag försäkrade dem att även ungdomsfrågorna kommer att beaktas även om den här specialportföljen inte längre finns. Ungdomsfrågorna kan skötas genom jämlikhetsintegrering, mainstreaming- tänkande, precis lika effektivt som till exempel jämställdhet mellan könen, äldrefrågan som tagits upp här eller många andra motsvarande frågor. Jag tror att vi kommer att ytterligare få diskutera den här saken med den nya kommissionen och även med er här i Europaparlamentet.
Jag har försökt svara så kortfattat som möjligt för att respektera den tidsplan som ni har upprättat eftersom den är en del av den nya effektiva Europeiska unionen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
Bangemanns situation
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens förklaringar i samband med utnämningen av Martin Bangemann till en befattning inom det privata näringslivet.
Herr talman, bästa ledamöter av Europaparlamentet! Till att börja med vill jag också för min egen del gratulera er alla till att ni blivit valda. Jag önskar er alla framgång i era krävande uppgifter. Jag kommer personligen som företrädare för ordförandelandet att närvara vid höstens sessioner. Jag uppskattar högt den här möjligheten att samarbeta med er.
Kommissionär Bangemann meddelade med ett den 29 juni daterat brev den dåvarande ordföranden i Europeiska unionen, Gerhard Schröder, om sin avsikt att övergå till ett privat telekomföretags, det spanska Telefonicas tjänst. Rådet undersökte omedelbart ärendet och beslutade den 9 juli att på grundval av artikel 213. 2 tredje stycket i grundfördraget och motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen och i Euratomfördraget dra ärendet inför Europeiska gemenskapernas domstol.
I enlighet med unionens grundfördrag avlägger kommissionärerna vid sitt tillträde en högtidlig försäkran om att de under och även efter sin mandatperiod skall respektera de förpliktelser som medlemskapet i kommissionen medför, och att de kommer att visa hederlighet och restriktivitet när de efter mandatperioden erbjuds vissa uppgifter eller förmåner.
Enligt rådets synsätt handlade Bangemann, som sedan år 1992 varit den kommissionär som ansvarat för just telekommunikation, i strid mot dessa bestämmelser. Enligt rådets uppfattning skulle han varit skyldig att avstå från den tjänst som Telefonica erbjöd. Domstolen kommer i sinom tid att avgöra huruvida kommissionären handlade i strid mot EG: s grundfördrag. Vid behandlingen av fallet Bangemann lade rådet med tillfredsställelse märke till den blivande kommissionsordförandens raska agerande genast efter att fallet hade uppdagats. Det gemensamma målet för rådet, för kommissionens utnämnde ordförande Romano Prodi samt för alla kommissionärskandidater är att i framtiden förhindra upprepning av intressekonflikter likt fallet Bangemann. Professor Prodi har i sitt eget reformprogram för kommissionen betonat öppenhet, effektivitet och ansvarskänsla. När han tidigare i dag talade här i Europaparlamentet berättade han vad han i praktiken kommer att kräva av den nya kommissionens ledamöter. De nya kommissionärerna kommer bland annat att få klara regler för vad för slags arbeten som är lämpliga att gå till efter arbetet i kommissionen.
Kommissionärerna måste också i förekommande fall upp till ett år efter avslutad mandatperiod låta en oberoende etisk kommitté granska sin kommande anställning för att försäkra sig om att arbetsuppgifterna i kommissionen inte utgör något hinder för det nya arbetet.
Rådet och dess ordförande ger sitt kraftfulla stöd åt den av Romano Prodi aviserade uppförandekoden som är en bra inledning till grundliga reformer. Förutom kommissionärerna måste även alla andra som arbetar inom unionens olika institutioner kunna visa att de följer genomblickbara och allmänt godtagna förhållningsregler. Jag har med tillfredsställelse lagt märke till att kommissionen enligt önskemål från rådet och parlamentet har startat förberedelsearbetet för en förändring av tjänsteföreskrifterna . Det behövs ett detaljerat regelverk. Det är bara trovärdiga reformer som kan föra kommissionen och hela unionen närmare medborgarna samt öka allmänhetens förtroende för unionen och dess institutioner.
Herr talman! På grund av Finlands tvåspråkighet vill jag avsluta mitt anförande på svenska.
Som ordförande för Europeiska unionen kommer Finland att lägga stor vikt vid öppenhet, effektivitet och ansvarskänsla. Reformprocessen har påbörjats i alla institutioner, tack vare bland annat Europaparlamentet som vid flera tillfällen har uppmärksammat dessa frågor. Det finns dock fortfarande mycket kvar att göra. Jag hoppas att EU: s alla institutioner tar sitt ansvar genom att visa nödvändig reformfärdighet i detta arbete.
Låt mig instämma i herr Sasis lyckönskningar till parlamentsledamöterna till att de blivit invalda i detta parlament och jag lyckönskar i synnerhet, vilket herr Sasi också har gjort, de nya ledamöterna i detta parlament. Jag hoppas de kommer att finna sina uppgifter och sin karriär här både fascinerande och tillfredsställande i deras tjänst som har valt dem.
Beslutet om debatt hänför sig till särskilda händelser och till principer rörande kommissionärernas uppträdande. Jag kommer därför att svara å kommissionens vägnar genom att kortfattat redogöra för dessa händelser och kommissionens reaktion på dessa.
Den 29 juni 1999 gjordes kommissionens ordförande, herr Santer, uppmärksam på herr Bangemanns beslut att lämna kommissionen för att två dagar senare, den 1 juli 1999 återuppta ett åtagande i den privata sektorn. Santer skrev till Bangemann den 30 juni 1999 och informerade honom om att han skulle bli fråntagen sina arbetsuppgifter och att hans ansvarsområden skulle överlåtas till en kollega i kommissionen. I detta brev fastställde Santer att Bangemann inte kunde påbörja sina nya uppdrag och sina nya aktiviteter förrän det förfarande som föreskrivs i artikel 215 i fördraget hade avslutats och han hävdade också att han skulle låta kollegiet ta ställning till frågan om detta planerade möte var i enlighet med artikel 213 i fördraget.
Den 1 juli 1999 diskuterade kommissionen ärendet innan den inledde sitt formella schemalagda möte. Herr Bangemann var närvarande vid dessa förhandlingar och meddelade att han inte hade handlat och inte skulle handla på ett sätt som strider mot artikel 213. Kommissionen antecknade formellt dessa yttranden från herr Bangemann.
Parlamentet känner säkert till artikel 213 enligt vilken bl.a. krävs att i synnerhet kommissionens ledamöter " uppträder med integritet och diskretion vad beträffar godkännandet av vissa utnämningar efter det att de har lämnat sitt ämbete" . Herr talman! Alla kommissionärer infinner sig inför domstolen för att svära en ed med denna innebörd då de inträder i sitt ämbete.
På det möte som hölls den 1 juli 1999 uttryckte kommissionärerna sina åsikter för herr Bangemann och därefter drog han sig tillbaka från rummet. Kommissionärerna övervägde därefter de frågor som uppkommit i samband med dessa händelser och slutsatserna av dessa fastställs i ett yttrande som utgavs den 1 juli 1999 och rapporterades på ett utförligt sätt.
Den 9 juli 1999 beslutade rådet, som parlamentet säkert har hört från herr Sasi, att hänskjuta detta fall till domstolen enligt artikel 213 i fördraget och till följd av detta beslut är det nu domstolens uppgift att uttala sig i de olika frågorna. De ärade ledamöterna förstår säkert att fallet därför är sub judice och att kommissionen p.g.a. detta måste avstå från att offentligen kommentera det.
För en allmän fingervisning om kommissionens åsikt i de frågor som ställs i det förslag som lagts fram i parlamentet, hänvisar jag de ärade ledamöterna till det avslutande stycket i kommissionens yttrande av den 1 juli 1999 i vilket man uttryckte åsikten " att det skulle vara att rekommendera att inför framtiden klargöra tillämpningen av artikel 213 beträffande kommissionens ledamöters aktiviteter efter det att de har lämnat sitt ämbete" .
Kommissionen konstaterar därefter att ordföranden och den nominerade kommissionen kom överens om och utgav ett förslag till uppförandekod för kommissionärerna. Som parlamentet förmodligen har sett i pressmeddelanden, anges i denna handling tydliga tvingande krav för framtida kommissionärer som ämnar ägna sig åt något som helst arbete året efter det att de lämnar sin tjänst att i god tid informera kommissionen om sina avsikter. Vidare innehåller den ett förfarande för granskning och beslutsfattande som innefattar kommissionens särskilda makt att hänvisa ärendet till en etisk kommitté när en kommissionärs planerade yrke är relaterat till hans eller hennes departement.
Parlamentet vill kanske också veta att under loppet av denna månads diskussioner har ledamöter av den nuvarande kommissionen som alltid till fullo har respekterat sitt högtidliga åtagande att leva upp till kraven på integritet och diskretion på ett beredvilligt och frivilligt sätt åter bekräftat detta åtagande. För dem lika mycket som för mig är detta naturligtvis en självklarhet.
Parlamentet är säkert medvetet om att den sammanställda versionen av det beslut om debatt som i dag togs inför parlamentet framställdes i morse i linje med vanlig praxis. Kommissionen har därför inte haft något tillfälle att diskutera den specifika begäran i resolutionsförslaget om att de nuvarande kommissionärerna frivilligt skall respektera den nya uppförandekoden. Jag har emellertid rådfrågat den tillförordnade ordföranden, herr Marín, och kan informera parlamentet om att denna fråga kommer att få kommissionens uppmärksamhet på det möte som skall hållas nästa vecka.
Jag har försökt besvara förslaget om debatt så utförligt som möjligt samtidigt som jag respekterar det faktum att detta fall som föranledde frågan nu är sub judice .
Jag är övertygad om att parlamentet kommer att dela min medvetenhet om det faktum att jag i denna debatt och i mitt senare ställningstagande till denna måste respektera detta uppenbara juridiska hänsynstagande.
Herr talman! Det är uppenbart att förändringar håller på att ske inom Europeiska unionen som den ser ut i dag, i synnerhet i kommissionen, som resultat av vägran att bevilja ansvarsfrihet för 1996 års budget och hela kommissionens därpå följande definitiva avgång. Av hela detta speciella skeende har framgått när uppförandekoderna hade börjat diskuteras och debatteras. Den dåvarande ordföranden, herr Santer, hade satt upp en uppförandekod för kommissionärer och tjänstemän, men det verkar som om den inte var tillräckligt långtgående. Allt som skedde var för litet och för sent. Från kommissionär Kinnocks kommentarer framgår det att kommissionen möjligen kan komma att undersöka detta i morgon eller nästa vecka. Det är som det brukar vara.
Detta är också tillämpbart på frågan om en uppförandekod för höga tjänstemän, eftersom det inom kommissionen under de senaste åren verkligen har varit en släpphänt ledning inom den interna organisationen vilket underströks i den oberoende expertkommitténs rapport. Det är av detta skäl som vi tidigare i dag begärde att den andra delen av denna rapport skulle finnas tillgänglig för oss när vi i början av september infinner oss till förhören med den tillträdande kommissionen.
Jag kan ge parlamentet ett enkelt exempel på de interna spel i vilka de högsta ministrarna deltog - inte kommissionärerna - vad beträffar ett särskilt personalärende som visar hur man handskades med dessa frågor. Esprit, ett viktigt program för informationsteknologi som man utsåg herr Bangemann som ansvarig för efter kommissionens tillträde så som förhållandena var i början av 1995, överflyttades ursprungligen från GD XIII som låg under fru Cresson till herr Bangemann. Hör och häpna! 1998 hänvisades detta tillbaka till fru Cresson utan något formellt beslut från kommissionens sida - det beslutades enbart som resultat av ett spel mellan kabinetten. Så mycket tidsförlust, energi och problem som orsakades personalen för skötseln av ett program enbart p.g.a. att kommissionärerna sinsemellan hade en uppgörelse som inte var genomblickbar, effektiv och sannerligen var oförklarlig för oss här i Europaparlamentet.
Jag kommer till det speciella fallet med herr Bangemann. Det tycks oss vara en extraordinär okänslighet vid denna specifika tidpunkt, i detta nuvarande klimat, när man har en tillförordnad kommission, att någon bara kan säga två dagar senare att han vill börja arbeta för ett privat företag som är en av de stora operatörerna inom det område för vilket han ansvarar. Man kan som argument hävda att herr Bangemann inte gör något helt och hållet felaktigt eftersom det inte fanns någon tillämpbar uppförandekod. Men stadgan är väldigt generös mot kommissionärer. Räcker det inte med 80 procent av 5 års lön för att tillfredsställa någons behov av finansiell uppbackning och för att säkerställa att de inte behöver den extra finansiering som ett företag som Telefónica ger?
Vi stöder enhälligt i vår grupp rådets beslut i detta fall att gå till domstol. Vi hoppas i synnerhet att den kommer att se över en indragning av pensionsförmåner för kommissionären i detta fall, i synnerhet så länge som han är anställd på ett privat företag. Detta ger oss en tankeställare beträffande hur vissa ledamöter i den avgående kommissionen förbiser behovet av att ha en rigorös inställning till en hög standard inom det offentliga livet.
Vi välkomnar därför den tillträdande ordförandens, herr Prodi, yttrande om att man fr.o.m. nu strängt kommer att tillämpa uppförandekoder, men vi har hört detta förut. Det är detta som oroar oss. Vi vill ha möjlighet att se att dessa uppförandekoder tillämpas på ett effektivt sätt för att säkerställa inte bara att människorna i toppen går med på att ta sitt politiska ansvar, utan också att vi har hög kvalitet i vår ledning hela vägen ner så att folk kan anställas p.g.a. vad de kan istället för p.g.a. vem de känner.
Herr talman, herr rådsordförande under er invigningsdag, herr kommissionsordförande, ärade ledamöter! Jag ställde frågan om Bangemann för att jag ville ta upp en enormt aktuell fråga, nämligen ett etiskt beteende i de offentliga tjänsterna. Vi bedömer inte enbart en kommissionär som har betett sig på ett oacceptabelt sätt, vi talar om en gammal medlem av denna kammare, en framträdande parlamentsledamot som till och med var ordförande i Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp i Europaparlamentet, om en före detta tysk ekonomiminister och en kommissionär med en lång meritlista. Vi måste utgå ifrån människors frihet och att vi alla frivilligt arbetar på offentliga tjänster, och kommissionär Bangemann kunde inte åberopa okunskap.
Jag välkomnar rådets beslut i detta fall - vilket jag tycker kom mycket snabbt - och även kommissionens förklaringar angående dess agerande i detta fall, vilket kom oerhört snabbt. Det är uppenbart - och jag respekterar det som är sub iudice - att hans accepterande av den tjänst Telefónica erbjöd honom ger upphov till en mycket tydlig intressekonflikt. Det räcker med att komma ihåg den roll Bangemann hade i kommissionens ändrade förslag om upphovsrätt och informationssamhället, de påtryckningar som Telefónica utövade för att få igenom förändringar i det tidigare förslaget till direktiv som förkastades av parlamentet, Telefónicas aktiva politik för att lyckas tränga igenom i medierna, och till och med i förhållande till avgifterna. Vi skulle kunna nämna fler fall, som internet.
Jag vet av egen erfarenhet, herr talman, ärade ledamöter, vad företaget Telefónica representerar i Spanien. Jag var minister för branschen under 80-talet och jag kan säga att i Spanien är företaget större än Jesus. Telefónica har också sedan dess tillkomst innehaft monopol, och det privatiserades mycket fort och i all hast, det överlämnades till en före detta kollega till den nuvarande regeringschefen, och det var en mycket klandervärd privatisering. Men det har fortfarande en dominerande ställning på den spanska marknaden och har en internationell inriktning, det vill säga, frågan är inte strikt spansk.
Vad hindrar i detta läge Bangemann från att använda sig av de konfidentiella och strategiskt känsliga fakta som han samlade på sig om Telefónicas konkurrenter i sin egenskap av kommissionär? Detta är en fråga utan svar och som verkligen är allvarlig. Därför anser jag att det är lämpligt att vi skapar nya uppförandekoder och tar med politiska normer om anständighet som används i alla våra länder. Just nu får kommissionärerna, vilket har nämnts, en ersättning under tre år för att finna nya vägar i sitt yrkesliv utan att behöva sälja sig till högstbjudande.
Tillåt mig också, herr talman, att sluta med något som handlar om slutet på den förra mandatperioden och inledningen av denna. I budgetkontrollutskottet hölls det möten vid vilka man diskuterade vissa beteenden från den förre kommissionären. Emellertid hanterade man inte detta, inte ens inför rapporten från expertkommittén; man föredrog en inkvisitorisk kampanj mot vissa kommissionärer - i ett av fallen skulle jag dessutom vilja påstå att det skedde med könsförakt för att det var en kvinna -. Mycket pikanta saker sades här i kammaren, och vem skall återupprätta dessa kommissionärers ära?
I vilket fall som helst anser jag, med tanke på det läge vi har i parlamentet och i unionen, att detta är en erfarenhet som inte bör upprepas, för i slutändan visar det sig att de svarta fåren inte befinner sig där man tror.
Herr talman! Jag är mycket glad över att få göra mitt första inlägg under ert ordförandeskap.
Herr talman! Den 10 juni led alla européer ett valnederlag. Genom att inte rösta har många människor tydliggjort att de inte har något förtroende längre för Europa så som det är nu. För vår grupp är det också en absolut prioritering att återställa förtroendet hos medborgarna i Europa, så att vi på ett trovärdigt sätt kan möta de kommande fem årens utmaningar. Min grupp anser också att det är obegripligt att kommissionär Bangemann väljer just detta tillfälle för att ta ett ytterst tvivelaktigt steg i karriären. Denna affär bekräftar, tyvärr, bilden av att ingenting någonsin kommer att förändras i Europa. Å ena sidan väntar fortfarande den tjänsteman som slog larm, Paul van Buitenen, på upprättelse, å andra sidan kan personerna i toppen, som Bangemann, uppenbarligen fortsätta som vanligt.
Vi demokrater har ambitionen att återställa förtroendet hos människorna i Europa. Det är ingen liten utmaning. Därför måste man ta itu med varje europeiskt felsteg, oavsett vem som begår det. Min grupp välkomnar också att rådet kommer att förelägga EG-domstolen detta ärende. Det hade dock varit mer passande om ordföranden för Europeiska kommissionen själv hade tagit detta steg. Med tanke på den senaste tidens händelser skulle denna signal om förmåga till självrensning varit mycket välkommen.
Herr talman, ärade kolleger! Jag skulle kunna göra det enkelt för mig genom att ansluta mig till det som föregående talare sade. Ni har alldeles rätt, för Martin Bangemann har på ett oefterhärmerligt vis lyckats skada, inte bara kommissionens och parlamentets anseende, utan även den europeiska tanken. Väljarna och medborgarna i våra länder har inte alltid skillnaden mellan kommissionen, parlamentet och rådet klart för sig. De förväxlar ofta institutionerna. Nu när man är hemma får man höra: Ni där uppe i Bryssel, ni är alltid korrumperade, ni blir bara rikare, osv.
Det som Bangemann har förstört och raserat måste vi nu med våra egna händer steg för steg bygga upp tillsammans med den nya kommissionen. I vilken dager framstår Bangemanns karaktär när han agerar på det sättet? Det är egentligen mer än nödvändigt att domstolen tar sig an det här fallet, för om vi tänker på fallet Ignacio Lopez på Volkswagen är den här typen av intern kunskap nästan en kriminell handling, när man så snart därefter ger sig in på ett annat område. Även det bör vi ha i bakhuvudet.
Men Bangemann har vid två tillfällen blivit utsparkad från Kohls regering. Jag vill här ta kål på myten att oppositionen i förbundsrepubliken alltid har ställt en kommissionär till förfogande. Det skedde för första gången med Wulf-Mathies, men det var också enda gången. Jag skulle vilja fråga Poettering som naturligtvis inte är här: Vad gjorde hans parti för att kontrollera den egna kommissionären? Han var ju knappt önkvärd som näringslivsminister. Han har än en gång blivit utslängd från den liberala gruppen i Europaparlamentet. Han ifrågasattes även mycket starkt som kommissionär.Tänk bara på jaktaffären. Även det hör hit. Jag välkomnar verkligen å det varmaste att den nya kommissionsordföranden, i sin nya kommissionen som vi först måste godkänna, vill införa andra spelregler. Och det hjälper naturligtvis inte att bara skriva under en uppförandekod, utan här måste man även fastslå skriftliga och rättsligt bindande sanktioner.
Vi får inte finna oss i att man säger, nåja, det handlar bara om sårad stolthet, men sedan när min mandatperiod är över kan jag göra som jag vill. Här är det upp till oss, även för vår egen del som ledamöter, att kämpa för tydliga stadgar, tydliga spelregler och även utarbeta sådana, för det tjänar inget till att kasta sten när man sitter i glashus.
Applåder
Herr ordförande, ärade damer och herrar! Bangemanns beslut att acceptera en post i Telefónicas förvaltningsråd innebär ett oacceptabelt brott mot den politiska etiken. Ett sådant agerande äventyrar de europeiska institutionernas rykte och spär på medborgarnas misstänksamhet gentemot Europeiska unionen. Desto mer angeläget är det att vi vidtar effektiva åtgärder för att bekämpa korruption och införa tydliga och genomblickbara föreskrifter för vederbörlig tillämpning av fördragets artikel 213.
Vi måste utforma bindande juridiska bestämmelser, på samma sätt som inom den privata ekonomin, där anställningsavtalen innehåller en konkurrensklausul. Givetvis bär Bangemann själv ansvaret för sitt agerande, men det är oundvikligt att man med en politik som i första hand är inriktad på ekonomiska intressen, och tyvärr främst de företagsekonomiska intressena i storföretag, riskerar att de ledande företrädare som verkställer denna politik återspeglar detta tänkande och ägnar sig åt personlig vinstmaximering, i strid mot varje moralkod.
För att Bangemann, tidigare partiordförande i FDP, som i förbundsrepubliken Tyskland har fått det talande öknamnet " de högavlönades parti" , i framtiden skall definieras som ett exempel på omoraliskt agerande, bör vi utan tvekan stödja åtalet i EG-domstolen.
Herr talman! Gruppen unionen för nationernas Europa anser att kommissionär Bangemann, som i föregående kommission hade ansvar för telekommunikationer - eller i den nuvarande, man vet ju inte längre vad man skall säga - har en helt oacceptabel attityd, kommissionär Bangemann alltså, som just har accepterat en väl avlönad post i den administrativa ledningen i ett företag som tidigare sorterade under hans ansvarsområde.
Vår uppfattning är att ministerrådet med all rätt vände sig till EG-domstolen med stöd av artikel 213 i fördraget, vilken förbjuder kommissionärer att, även då deras uppdrag har upphört, tacka ja till poster som försätter dem i en obalanserad ställning i förhållande till deras förpliktelser i fråga om hederlighet och taktfullhet.
Bland dessa förpliktelser tror jag att man särskilt bör nämna - vilket man inte gör i tillräckligt hög grad - yrkessekretessen, som enligt artikel 287 i fördraget åläggs kommissionärerna utan tidsbegränsning efter det att deras uppdrag har upphört. Jag kan faktiskt inte förstå hur Bangemann skulle kunna delta i Telefonicas ledning utan att dra nytta av, direkt eller indirekt, den konfidentiella information som han har erhållit under de senaste åren.
I Gruppen unionen för nationernas Europa anser vi att den nya uppförandekod som Romano Prodi hänvisar till inte räcker till för att klara av det här problemet. Den fastställda väntetiden på ett år, som skulle befria kommissionärerna från sina förpliktelser efter det att deras uppdrag avslutats, anser vi vara alldeles för kort. Dessutom bör de eventuella bestraffningarna vara mycket allvarligare, inbegripet återbetalning av alla de löner som har betalats ut under tiden som kommissionär.
Mina kära kolleger! Det som står på spel är faktiskt oerhört viktigt. Det handlar om att ta reda på om vi på europeisk nivå i framtiden kommer att fatta beslut som är folkens beslut, och inte ekonomiska och finansiella lobbygruppers beslut.
Men det är inte allt. Kommissionär Bangemanns självsvåld - han hade inte ens anständighet att vänta några månader på kommissionens dödskamp - avslöjar i vilken utsträckning man inom denna institution anser sig stå ovan lagar och ovan den allmänna opinionen. Det är något vi snarast måste komma tillrätta med, i synnerhet före de framtida internationella millennieförhandlingarna, som kommer att vara oerhört viktiga för Europas intressen. Men för att komma tillrätta med detta, räcker det inte med en ny uppförandekod, herr ordförande. De europeiska institutionerna måste i sin helhet åter ställas under folkens kontroll, och först under de nationella parlamentens kontroll.
Denna fråga är intressant. Den avslöjar en alltigenom usel juridik och en lika usel politik. Jag menar, att när dessa envisa kolleger, som vill fatta beslut i en sak som har tagits upp i domstolen och föregripa händelseutvecklingen genom att avkunna en dom utan rättslig prövning, som säger att det rör sig om ett uppenbart brott mot syftet med artikel 213, och som vill beröva mannen hans pensionsrättigheter, så tar de på sig en uppgift som tillkommer domstolar. Det är usel juridik, och det är usel politik. Men jag vill se det från en annan sida och säga att jag, som företräder de danska unionsmotståndarna, Folkrörelsen mot EU, är skyldig herr Bangemann ett stort tack. Det var herr Bangemann som 1992 i sin egenskap av kommissionsledamot kom att säga sanningen om Maastricht-projektet. Den sanning som vi kan se i dag, nämligen att det talas om en obegränsad makt för de stora länderna och en grotesk dominans över de stackars små länderna som t.ex. det land jag företräder, Danmark. Det var herr Bangemann som på detta sätt säkerställde det danska nejet till Maastrichtfördraget den 2 juni 1992, vilket satte i gång den process som vi kallar demokratiseringsprocessen. Nu är vi skyldiga herr Bangemann ett tack för att han har öppnat våra ögon på ännu ett område. Herr Bangemann har brutit mot några regler, men vi är ju inte här för att försvara Telefonicas konkurrenter. Vi är inte här för att förebrå herr Bangemann för att han skadat förtroendet för detta projekt. Herr Bangemann har bara överskridit de mycket, mycket rymliga och flexibla gränserna för girigheten och sammanblandningen av det privata och det offentliga, som är ett vitalt inslag i Europeiska unionen. Herr Bangemanns förseelse är att han har gjort detta grundläggande korrupta system synligt, så att varje europeisk väljare kan se det och därför föredrar att stanna hemma på valdagen, som de flesta gjorde den 10-13 juni och därmed har berövat denna församling varje form för demokratisk legitimitet. Det var bara det jag ville säga.
Herr talman! Det är riktigt att parlamentet och naturligtvis rådet och kommissionen behandlar denna fråga med största allvar. Det är verkligen oerhört klandervärt att man inte bara på ett uppenbart sätt har nonchalerat de formella reglerna för kommissionärer, utan att det också skett en kränkning av den anda av genomblickbarhet och förtroende som bör ligga till grund för parlaments och kommissionärernas gemensamma arbete.
Jag har varit föredragande för ett väsentligt antal direktiv angående avregleringen av telekommunikationsindustrin och jag har, tillsammans med mina kolleger, handlat i god tro vad beträffar detta arbete och har förutsatt att den f.d. kommissionären Bangemann har gjort detsamma. Man kan bara spekulera över hur stort engagemang herr Bangemann hade vad beträffar ett rättvist konkurrensläge vad gäller denna aspekt av den inre marknaden då han var villig att sälja sitt know-how till Telefónica, en av storspelarna inom Europeiska unionen och i större sammanhang.
Kära kolleger, det är särskilt svårt med tanke på att herr Bangemann var en f.d. ledamot av detta parlament och rent av en ledare i den liberala gruppen.
En fråga som man inte nämnt i debatten är att man kommer att göra en stor översyn av all lagstiftning om telekommunikationer senare i år och vissa delar av detta arbete har redan inletts av kommissionen under herr Bangemanns kommissionärskap.
Som jag tidigare har sagt har jag varit föredragande i ett antal frågor, men om jag bara skulle kunna ge er en snabbskiss av hur omfattande denna översyn kommer att vara och vad den kommer att täcka - samhällsomfattande tjänster, frekvenser, satellit, bestämmelser, licenser, samtrafik, numrering, mobiltelefoner, sändningskonvergens, dataöverföring och telekommunikationer - en explosion av lagstiftning och en enorm del av Europeiska unionens tillverkning, dess egna industriella och kommersiella bas, men också som hjälp för så många andra industrier. Beträffande allt detta tar herr Bangemann med sig sin kunskap och sina kontakter till Telefónica.
Det finns också inför EG-domstolen ett oroväckande stort antal fall av lagbrott, i synnerhet inom området för samtrafik - även här, frågor beträffande vilka den f.d. kommissionären ägde stor kunskap. Kommissionären hade en viss förkärlek för att citera Shakespeare och andra engelska poeter när han var här i parlamentet, och jag har haft många debatter med honom. Jag skall ge ett citat i hans frånvaro å hans vägnar- " Han lämnade oss blott för en handfull silver, blott för ett band att sätta på sin egen rock" . Jag vet att den ersättning Telefónica har utlovat honom knappt faller in under beskrivningen en handfull silver och det får oss att fråga oss hur pass allvarligt ledamöter av detta parlament kommer att behandla ett företag som Telefónica när det gäller den lobbyverksamhet gentemot oss som de säkerligen kommer att utöva i fråga om översynen och framtida lagstiftning inom detta område.
Om jag får vara en smula elak, undrar man hur mycket valuta för pengarna Telefónica kommer att få för Martin Bangemann. Jag önskar att han skulle få betalt för prestation och då kanske skulle upptäcka att den feta checken kanske inte såg hälften så lockande ut.
Jag har förståelse för kommissionär Kinnocks tvekan och att han tvekar p.g.a. att ärendet är sub judice . Ledamöterna i detta parlament skyddas lyckligtvis av den parlamentariska immuniteten, men trots detta, kommissionär Kinnock, skulle jag vilja be er lägga märke till det någorlunda återhållsamma språk som finns i vår resolution och låt mig bara kortfattat citera för er vad som står i resolutionen - " det gör hans handlande särskilt öppet för kritik" . Vi valde detta språk mycket noggrant och många kanske anser att " öppet för kritik" kan vara en allvarlig underdrift.
Jag slutar där jag började, genom att säga att det är riktigt att behandla detta med yttersta allvar. Jag stöder till fullo rådets beslut att hänvisa denna fråga till domstol och att använda alla de maktmedel som finns enligt avtalen.
En fråga återstår emellertid fortfarande. Det tycks inom de befintliga reglerna och förpliktelserna inte finnas någon mekanism för att ett företag som Telefónica självt kan utsättas för någon form av straffåtgärder. Om vi skulle kunna finna något sätt att inte bara ha en åtgärd som kan vidtas mot f.d. kommissionärer som handlar på detta sätt, utan också mot de företag som drar nytta av deras kunskap, då tror jag att vi kan få tillgång till två kraftfulla hjälpmedel att använda vid framtida överträdelser.
Vi hoppas naturligtvis att sådana inte kommer att inträffa. Vi önskar den nya kommissionen all framgång och hoppas att den höga standard de förespråkar kommer att genomföras i praktiken.
Jag vill gärna ta tillfället i akt och säga att jag alltid har varit negativt överraskad av det faktum - detta är emellertid ett påpekande som inte har något alls att göra med den pågående debatten - att normalt sett, när jag deltog i förlikningskommitténs arbete, så deltog alltid samtliga kommissionärer utom en: kommissionär Bangemann deltog aldrig. Han skickade sina tjänstemän, oavsett våra protester i egenskap av europeiska parlamentsledamöter. Det verkar mest ha varit en fråga om stil.
Herr talman! Det värsta med herr Bangemanns oförsiktiga byte av karriär är det hot det innebär för den kommission han har tjänstgjort i. Kommissionen befann sig redan i en svår situation och dess problem skulle med nödvändighet komma att förvärras av Bangemanns beslut. Enligt min åsikt har kommissionen en sista chans att bevisa att den är rentvådd och effektiv och är det effektiva verkställande organ som Europeiska unionen behöver och som dess medborgare förtjänar. Om Prodis kommission skulle misslyckas, fruktar jag att Europeiska rådet kommer att verkställa en statskupp och beröva kommissionen dess rätt till initiativtagande och dess viktiga roll som främjare av Europeiska unionen. Låt oss därför, för att påbörja återhämtningsprocessen för kommissionen, insistera på att de avgående ledamöterna från Santerkommissionen frivilligt tillämpar Prodis uppförandekod.
Herr talman! Jag delar den indignation som ledamot Markov från GUE/NGL-gruppen ger uttryck för angående Bangemanns attityd. Men det gäller att ta reda på vilka tjänster Bangemann har kunnat utföra för att få så bra betalt. Hur mycket har hans tjänster betytt för det privata bolaget Telefónica? Vilken kontroll finns det på subventioner och de fördelar som privata bolag, Telefónica eller andra, inkasserar från de europeiska institutionerna, och vilken kontroll finns det på hur dessa företag använder sig av dessa medel?
Ja, det är chockerande att en europeisk kommissionär otillbörligen kan dra personliga fördelar av sin funktion. Men det är än mer chockerande att stormrika stora företag helt lagligt kan dra privat nytta av stöd från de europeiska institutionerna, samtidigt som samma institutioner till min kännedom inte på något sätt hjälper de 18 miljoner arbetstagare i unionen som är förpassade till arbetslöshet, och inte heller de miljoner människor som tvingas leva på löner som det knappt går att överleva på.
Applåder
Herr talman! Detta är ett ganska sorgligt slut på en lysande karriär. Bangemann var ju en målmedveten och skicklig kommissionär, som ett ånglok, och ibland slängde han oss parlamentariker i debatterna som torskar ut på kajen, men vad gör det. Det viktigaste är att detta exempel inte rinner in i tjänstemannakåren och blir där mera populärt. En objektiv förvaltning är viktigast för oss alla såväl här i parlamentet som i kommissionen. Det är verkligen nödvändigt att reformera byråkratin i de europeiska institutionerna och en sådan här klickartad situation måste man göra slut på. Det är ju en sak som allmänheten mest hatar i Europeiska unionen. Det kunde man se i valet och ute på valfälten. Medborgarna förstår inte den här typen av förvaltning, och det bör vi inte undra på. Prodis kommission har gjort en bra start som jag gratulerar den till, men den måste fortsätta i samma stil. Jag tackar rådet för att det snabbt beslutade att föra saken inför Europeiska gemenskapernas domstol. Eftersom vi i fråga om förvaltning måste vara öppna och effektiva föregångare så kommer Prodis kommission att redan i höst tvingas genomgå ett test. Jag tycker att vi skall vid årsskiftet på grundval av de fem sakkunnigas utredning titta på vad kommissionen åstadkommit i fråga om förvaltningsreformer inom sin tjänstemannakår. Låt oss alltså vid årsskiftet träffas kring den här frågan.
Herr talman! Vi har varit mycket eniga i den här debatten om att kommissionär Bangemanns agerande i saken inte på något sätt varit acceptabelt. Jag tackar dem som gjort inlägg för att de godkänt rådets snabba åtgärder och även ställt sig bakom det att saken dragits inför domstol. Jag vill i detta sammanhang understryka och betona betydelsen av Prodis uppförandekod och jag vill hänvisa till inlägget av ledamot Elles där han konstaterade att vi förhoppningsvis inte nästa gång kommer att konstatera: " too late, too little" . Den här gången måste vi alltså se till att uppförandereglerna är helt klara och juridiskt bindande för alla parter. Enligt min mening handlar det om en för oss alla gemensam sak, ty, som man här konstaterade, allmänheten har ibland svårt att göra skillnad mellan unionens olika institutioner, och därför borde inte sådana här händelser få inträffa inom någon institution.
Jag skulle vilja inleda med att säga att Read gjorde helt rätt när hon fäste uppmärksamheten på det återhållsamma sätt på vilket resolutionen är formulerad och naturligtvis på det återhållsamma språk som använts genom hela denna debatt. Folk skulle med lätthet ha kunnat försöka sig på ett populistiskt frieri. Detta har man nästan helt och hållet undvikit. Detta kom helt enkelt att bidra till den tyngd parlamentets åsikter har och detta är förklaringen till fru Sasis, tjänstgörande ordförande i rådet, reaktion som alla just hört.
Elles gjorde alldeles rätt i att betona att det är absolut nödvändigt att se till att man når högsta möjliga standard vid utövandet av sitt ansvar. Jag hoppas - för att ansluta mig till Barón Crespos ståndpunkt - att denna erfarenhet inte upprepas, att vi kan säkerställa att specifika och mycket tydliga åtgärder vidtas så att de senaste veckornas erfarenheter inte upprepas.
Det finns också de som skulle säga, vilket jag tror de redan har gjort, och vilket är förnuftigt, att bestämmelserna i artikel 213 i fördraget och dess åberopande av integritet och diskretion innebär för vem som helst som har en förståelse för den standard som uppnåtts inom det offentliga livet, att man inte borde behöva säga mycket mer, om ens något.
Men om det är nödvändigt att- och jag är medveten om att jag är underkastad det faktum att denna fråga nu befinner sig inför domstol - även nu vara mer tydlig beträffande innebörden av integritet och diskretion, så gläder det mig att parlamentet välkomnar den utveckling som kommer att äga rum till följd av det initiativ som togs av den tjänstgörande ordföranden. Jag ser fram emot att säkerställa att vi får en helhjärtad respons både på Barón Crespos och Elles begäran om att man ådagalägger högsta möjliga standard av offentlig integritet.
Jag skulle också vilja säga att Kreissl-Dörfler i ett mycket intressant jungfrutal hade rätt i att, tillsammans med Duff, betona att om alla institutioner inte uppvisar högsta standard av rättskaffenhet för sig själva, och av sig själva, så kommer denna standard att tvingas på dem utifrån, antingen i form av straff från allmänheten, inledningsvis genom dess apati och likgiltighet men kanske mer direkt på andra sätt, även politiskt, eller genom att rådet tar på sig ett ansvar som andra tycks vara ovilliga att visa upp.
Jag tror inte att Europeiska unionen, dess institutioner eller dess invånare skulle berikas av denna erfarenhet. Det är en välförtjänt varning till alla oss som tjänar institutionerna och det europeiska folket att vi ansvarar för vårt eget öde och vår egen standard och vi måste därför utan något slags dröjsmål fortsätta at säkerställa att denna standard är den högsta.
Jag var intresserad av den fråga som togs upp i att annat jungfrutal som van der Laan höll och som kräver ett svar. Det gläder mig att kunna rapportera till parlamentet att hon är min väninna sedan många år tillbaka och därför var det med en speciell glädje jag åhörde hennes jungfrutal. Jag ser att den delades av andra delar av parlamentet. Hon säger att det skulle ha varit " bättre om kommissionen hade företagit sig att hänvisa till EG-domstolen" . Jag skulle därför vilja säga henne att kommissionen, som jag tidigare rapporterade, diskuterade ärendet på mötet den 1 juli. På detta möte gav man uttryck för känslan av att de frågor som hänför sig till herr Bangemann och till artikel 213 innebar juridiska svårigheter som inte snabbt skulle kunna lösas. P.g.a. detta klargjorde kommissionen sin åsikt i sitt yttrande av den 1 juli att det måste klargöras att artikel 213 tillämpas. Det rådde inget samförstånd på detta möte där man stödde ett hänskjutande till EG-domstolen vid denna tidpunkt. Jag säger detta för att säkerställa att ledamöterna i detta parlament inser att frågan är aktuell och att den har varit föremål för diskussion, och rådet har nu vidtagit åtgärder. Detta bestämmer vägen inför framtiden. Men det råder ingen brist på intresse eller engagemang i dessa frågor inom den nuvarande kommissionen, trots det faktum att den går mot slutet av sin livstid.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att Laguiller kom med ett oerhört värdefullt bidrag till denna debatt eftersom hon, i likhet med andra, dramatiserade frågan ganska avsevärt genom att fästa uppmärksamheten på de ekonomiska klyftor som finns i samhället och det sätt på vilket dessa uppdelningar faktiskt bidrar till att understryka det faktum att det är alldeles nödvändigt för dem av oss som har haft turen att inneha representativa och högt uppsatta poster inom det allmännas tjänst att agera med total integritet och diskretion. Vi har en mycket stor förmån. Vi måste därför uppvisa total rättskaffenhet. Denna debatt har tjänat till att understryka detta. Om någon någonsin behövde lära sig denna läxa, har detta bidragit därtill. Jag hoppas vi kan se fram emot en framtid i vilken ingen handledning kommer att vara nödvändig.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl.12.00.
Jag har i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen mottagit fyra resolutionsförslag.
Sammanträdet avslutades kl. 21.10.
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr ordförande! I går var det rätt tumultartat på grund av det sätt som er kollega ledde sammanträdet. Även jag själv deltog, som jag så ofta måste erkänna, i protesterna, så jag kunde inte följa händelseförloppet så noga. Utifrån detta skulle jag vilja säga er att jag vid omröstningen om betänkandet av Cornelissen av misstag röstade för den första delen av stycke O i ingressen. Jag ville emellertid rösta nej. Jag ber om att detta korrigeras.
Herr ordförande! I mitt inlägg i går om ASEM, det här är för protokollet, uppgav jag ett felaktigt datum i en fråga till Henderson och till rådet. Andra världskriget slutade naturligtvis den 15 augusti. Inte den 15 maj utan den 15 augusti. Den rättelsen skulle jag gärna vilja få med i protokollet.
Herr ordförande! I går tog jag upp en ordningsfråga som finns på sidan 16 i den engelska versionen av protokollet. Jag tog upp två saker. Det står här att jag bad ordföranden att överväga sin tolkning av kvestorernas beslut. Jag bad honom att överväga omtolkningen , vilket bekräftas av det stenografiska protokollet.
Den andra saken som jag tog upp var förslaget att under vad som brukar kallas " tumult" eller " förvirring" , borde de registrerade rösterna inte räknas inom systemet. Om ni tittar på sidan 15 i den engelska versionen av protokollet så är det ganska tydligt att 30 färre röstade om punkt 5 och 28 färre röstade om ändringsförslag 4, vilket bröt mot det allmänna mönstret i debatten. Det verkar som om några var upptagna med något annat eller inte kunde höra vad som försiggick.
Herr ordförande! I det fullständiga förhandlingsreferatet från tisdagskvällens sammanträde, som jag fick så sent som i dag, återges min muntliga fråga om Alzheimer. I början av mitt inlägg beklagade jag att sjukvårdsfrågorna alltid diskuteras på natten och den delen har tagits bort, censurerats i det fullständiga förhandlingsreferatet. Om det nu verkligen är ett fullständigt förhandlingsresultat, så förstår jag inte varför vissa delar skall tas bort och vem det är som har rätt att censurerar ett inlägg från en parlamentsledamot.
När det gäller protokollet från i går så förväntar jag mig att ordförandeskapet förklarar vad som hände under tumultet i går, dvs. förklarar varför ordföranden inte gav ordet till en ledamot som ville ta upp en ordningsfråga. Detta är allvarligt och det tumult som uppstod är befogat. Det krävs en officiell förklaring på detta.
Herr ordförande! Innan vi övergår till dagens arbete kan jag meddela parlamentet att vi fortfarande har en socialdemokratisk regering i Danmark.
(Applåder från PSE-gruppen)
Bra. Tack så mycket, herr Sindal.
Gutiérrez Díaz har nu ordet.
Herr ordförande! Vad gäller protokollet så står det under punkten frågestund att fråga nummer två har tagits bort, och den tillskrivs Carlos Carnero, men det är inte Carnero som formulerat den frågan, utan fråga nummer tre, och han var närvarande och formulerade frågan; följaktligen ber jag om att den punkten i protokollet ändras.
Det kommer att ändras.
(Protokollet justerades.)
Handlingsprogram " Europeisk volontärtjänst för ungdomar
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om andrabehandlingsrekommendationen (A4-0077/98) från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media om rådets gemensamma ståndpunkt (C4-0007/98-96/0318(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta gemenskapens handlingsprogram " Europeisk volontärtjänst för ungdomar" (föredragande: Fontaine).
Herr ordförande, kära kolleger! Under stats- och regeringschefernas möte på Korfu i juni 1994 gavs kommissionen ett uppdrag: mobilisera våra medborgare för Europa.
I själva verket var det här uppdraget ett led i de avsikter som upprepats många gånger, i synnerhet sedan Adonninobetänkandet, om att konkretisera Europa hos medborgarna, och alla utbildningsprogram som kommissionen lanserat, vare sig det handlar om Sokrates, Ungdom för Europa, Leonardo, och i dag, Europeisk volontärtjänst, har inspirerats av samma tanke.
Fastän, kära kolleger, vi nu är i andra behandlingen, och var och en vet mycket väl vad det handlar om, skall jag med några ord påminna om originaliteten i programmet Europeisk volontärtjänst. Jag skulle förresten, vid det här tillfället, på nytt vilja gratulera kommissionen, och i synnerhet kommissionär Edith Cresson, för det arbete som de har utfört i det här fallet.
Programmets originalitet består i att ge unga européer, 18 till 29 år, möjlighet att engagera sig i sociala projekt, miljöprojekt, kulturprojekt, projekt för att skydda demokratin, och detta i medlemsstaternas grannländer eller i tredje land.
Jag påminner om att det handlar om ett frivilligt engagemang, som kommer att hjälpa de unga att skaffa sig de egenskaper som är nödvändiga för deras egen karriär, genom att stärka deras självständighet och vidga deras synfält bortom deras vardagsmiljö. Det är intressant att konstatera att när det gäller pilotfasen av den Europeiska volontärtjänsten har många ungdomar, tack vare den Europeiska volontärtjänsten, antingen återupptagit sina studier, hittat ett arbete, eller beslutat sig för att stanna i mottagarlandet, för vi har varit angelägna om att ta reda på vad det blivit av ungdomarna i början av det här programmet, för att rättvist kunna bedöma dess effektivitet.
I själva verket är vår omsorg, vårt mål, våra bekymmer, kära kolleger, att det här företaget skall lyckas, och för att den Europeiska volontärtjänsten för ungdomar skall lyckas, har vi hållit fast vid ett antal element som verkade viktiga för oss. Först och främst har vi tänkt att det först och främst behövs en språklig och kulturell förberedelse, om inte annat för att förstärka motivationen hos den unga person som skall bestämma sig för att avsätta denna period på sex månader - i medeltal - eller högst ett år, till den Europeiska volontärtjänsten.
Vi sade att det behövdes anpassade välkomstprogram; jag tror mig veta, fru kommissionär, att pilotfasen har påvisat svagheter därvidlag. Vi sade att det behövdes en uppföljning av denna europeiska erfarenhet, och vi är mycket glada över att konstatera att rådet har godtagit alla de ändringsförslag från Europaparlamentet som gick i den riktningen, och som vi röstade igenom i första behandlingen.
Men vi vet också att vi sade, i samma omsorg, att den Europeiska volontärtjänsten borde uppnå sitt kvalitetsmål. Vi insisterade på tre saker vilka rådet tyvärr inte godtog
Först och främst, budgeten. Om vi vill nå ett tillräckligt stort antal ungdomar för att skapa en dynamik måste anslagen vara på nivå med de politiska målen. Vad föreslår rådet? 35 miljoner ecu i två år, en löjligt låg summa som bara tillåter att man når 5 000 ungdomar på två år, med hänsyn tagen till de ofrånkomliga belopp som är avsatta till informationsåtgärder och beledsagande åtgärder. Vi föreslår 80 miljoner ecu, för att tredubbla antalet ungdomar som nås och på något sätt se till att var och en av våra medlemsstater kan disponera över ett tillräckligt stort urval för att utvärdera programmets inverkan och sedan planera - det säger sig självt - dess utveckling.
Därefter har vi funderat länge på volontärens situation, och vi har önskat ett en samordning av de sociala trygghetssystemen och skattebestämmelserna skall ombesörjas av medlemsstaterna. När rådet säger emot oss, med subsidiariteten som argument, så tror jag att ett det är ett missförstånd. Vi upprepar vår anhållan med vårt ändringsförslag, för vi vill att rådet skall förstå att det satsat vår trovärdighet hos de ungdomar vi föreslår detta spännande äventyr med den Europeiska volontärtjänsten.
Slutligen så har vi önskat att det fanns en kompabilitet med de nationella samhällstjänsterna. Även på denna punkt måste man lyssa på oss. Visst, vi accepterar helt och hållet kommissionens vilja att inte byta ut militärtjänsten med den Europeiska volontärtjänsten i någon av våra länder, men om medlemsstaterna skulle vilja använda sig av den Europeiska volontärtjänstens inom ramen för sina nationella samhällstjänst, måste de kunna göra detta; inte heller i det här fallet skulle vi bryta mot subsidaritetsprincipen, eftersom det är medlemsstaten som själv väljer.
Kära kolleger! Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media har med avsikt valt att fokusera ändringsförslagen i den andra behandlingen till dessa tre grundläggande problem, till vilka det, som vanligt, har lagt till den nödvändiga informationen till Europaparlamentet under programmets genomförande.
Vi hoppas, herr ordförande, att rådet kommer att lyssna på oss. Vi tackar kommissionen för dess stöd, och vi önskar att den Europeiska volontärtjänsten, utan längre dröjsmål, tack vare att våra och de ungas legitima krav tas till vara, kommer att gå in i sin mest aktiva fas och på så sätt optimera chanserna och det hopp som vi vill ge den europeiska ungdomen.
(Applåder)
Herr ordförande! Låt mig först av allt, personligen och som representant för hela PSE-gruppen, gratulera föredraganden Fontaine till det utomordentliga arbete hon har utfört, ett arbete som vi stöder helhjärtat och i alla delar.
Vi måste vara medvetna om att vi diskuterar ett program som, redan under pilotfasen under de senaste månaderna, väckte ett enormt intresse och stora förväntningar från tusentals ungdomar, föreningar och kollektiv i hela Europa.
Även under de senaste månaderna, samtidigt som olika medlemsstaters regeringar i rådet kraftfullt motsatte sig en vettig finansiering av programmet, begärde tusentals ungdomar i deras respektive länder information om programmet, blev entusiastiska och lämnade in ansökningar om att få delta i olika volontäraktiviteter i ett annat europeiskt land.
Den Europeiska volontärtjänsten är något som Europaparlamentet och kommissionen starkt har önskat, men utan förslaget och stödet från europeiska organisationer hade det kanske inte varit tänkbart och man hade kanske inte heller kunnat genomföra experiment med sådan volontärtjänst.
Om den organiseras och finansieras på rätt sätt kommer den Europeiska volontärtjänsten att bli ett av de viktigaste inslagen när det gäller att konkret utveckla medborgarskapet och känslan av att tillhöra ett gemensamt europeiskt hem. Via ett sådant system blir det möjligt att utveckla rörligheten och yrkesutbildningen för de unga européerna. Tack vare detta kan man ta till vara unga européers energi och intelligens i projekt av allmänt intresse och som rör t.ex. social solidaritet, miljöskydd, vård av kulturarvet. Genom den europeiska volontärtjänsten kan man förstärka de ungas förmåga att förstå nya verkligheter och att öka deras vilja att arbeta.
Under första behandlingen föreslog vi vissa ändringar i det förslag som presenterades av kommissionen, även om vi i huvudsak instämde i uppläggningen.
Rådet har däremot inte velat uppta en serie förslag av stor betydelse, även om man accepterade vissa av ändringsförslagen.
Det är därför helt rätt att inför andra behandlingen samla och koncentrera ändringsförslagen kring de tre huvudfrågor som fortfarande är olösta och där vi för tillfället är djupt oeniga med rådet.
Som mycket riktigt påpekats av föredraganden har vi framför allt frågan om de unga europeiska volontärernas status. I den här frågan har rådet tyvärr hittills valt att inte välja. De europeiska medborgarna borde veta att vissa av deras regeringar inte tänker tillämpa principen om fri rörlighet för medborgarna inom unionen. Utan en särskild och uttalad rättslig status kommer det att bli svårare för dem att utöva sina rättigheter och man riskerar att hamna i en situation - när det gäller skatterna, t.ex. som blir ohållbar. Europaparlamentet kräver i stället att man snarast utarbetar särskilda förslag i denna fråga.
För det andra gäller det att tydliggöra möjligheterna att utveckla kontakter, samarbete och, där det är möjligt, samverkan mellan den europeiska volontärtjänsten och den nationella civila tjänstesektorn. Detta beror naturligtvis på de enskilda länderna, men alla inser de potentiella möjligheterna i att utveckla ett " europeiskt system för volontärarbete" som integrerar den europeiska och den nationella dimensionen.
När det slutligen gäller programmets finansiering, så har vissa regeringar visat prov på ett slags " ideologiskt raseri" i rådet inför tanken att ge programmet de resurser som behövs för att det skall kunna genomföras. Än en gång visar det sig att för vissa är inte ungdomarna en prioriterad grupp. Vad är det för mening med att bestämma en gräns på 35 miljoner ecu för två år, om vi redan i budgeten för 1998 har avsatt 25?
Därför stöder vi de ändringsförslag som lagts fram av utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media, som beskriver den ståndpunkt som Europaparlamentet troligen kommer att presentera i förlikningen.
Men låt oss trots detta hysa förhoppningen att rådet inte vill ta ansvaret inför de europeiska medborgarna och ungdomarna att sabotera förverkligandet av den Europeiska volontärtjänsten.
Herr ordförande! Jag tackar Nicole Fontaine för det arbete hon utfört både vid utarbetande av betänkandet och som en aktiv förespråkare för det europeiska ungdomssamarbetet. Handlingsprogrammet är ett utmärkt exempel på ett praktiskt projekt för att bygga medborgarnas Europa.
Det skulle också vara fruktbart att fundera över på vilket sätt man ytterligare kunde lägga vikt på olika ungdomsprogram och öka deras omfattning. Ett alternativ är att slå samman ungdomsprogrammen som är planerade för åren 2000-2006. På det sättet kunde man uppnå betydande effektivitetsvinster. Många av programmen kommer att avslutas i slutet av år 1999. Det skulle löna sig att sätta i gång debatten om sammanslagningen så snart som möjligt.
Syftet med handlingsprogrammet för volontärtjänst för ungdomar skall vara att få europeiska ungdomar att närma sig varandra med hjälp av medborgarsamarbetet. Programmet borde inte fungera som en förlängning av nationella ungdomssysselsättningsprogram annat än vad gäller utökning av kunskaper och färdigheter som ger träning för arbetslivet.
Eftersom volontärtjänstprojekten ligger någonstans mellan utbildning och arbetsliv stöter deras omfattande genomförande i många EU-länder på problem när det gäller beskattning och det sociala skyddet. På grund av dessa problem måste Europaparlamentet försvara programmens gemensamma finansiering. Finansieringen med 35 miljoner ecu enligt rådets gemensamma ståndpunkt räcker inte för att säkra programmens funktion.
Att koppla ihop volontärtjänstprogrammen med civiltjänstgöringen är i och för sig en intressant tanke, men det förefaller osannolikt att det skulle vara genomförbart, i synnerhet i de EU-länder som har ett värnpliktssystem. Åtminstone i Finland är det redan på grund av attityderna till landets försvar och av historiska orsaker i praktiken omöjligt och knappast ens önskvärt att sammanfoga dessa två faktorer.
Herr ordförande! Låt även mig gratulera Fontaine till hennes utmärkta arbete som föredragande. Ett speciellt tack går även till kommissionären Cresson, eftersom Europaparlamentet och kommissionen arbetar tillsammans just för ungdomarna. För tillfället har ungdomarna det mycket svårt i Europa, de genomgår en djup identitetskris och det här programmet kommer verkligen i ett viktigt ögonblick. Jag vill också tacka rådet som har accepterat att man utsträcker åldersgränsen - som för närvarande sträcker sig från 18 till 29 år - och som därför gör det möjligt för oss att agera i ett större fält, med tanke på att ungdomarna behöver ha ett verkligt specialintresse, oavsett om det är inom samhälle, miljö eller kultur.
Det är viktigt att just nu kunna erbjuda ungdomarna möjligheten att genomföra aktiviteter med en allmän humanitär inriktning som ger dem en yrkeslivserfarenhet som har betydelse för deras inlemmande i samhällsliv och yrkesliv. Programmet, som riktas till de unga i Europa - med undantag av dem som redan utnyttjar Sokrates - och framför allt till dem som saknar en universitetsexamen och arbetslösa ungdomar, har som mål att engagera dem i lokala verksamheter som gäller det europeiska medborgarskapet och det europeiska konstruktionsarbetet.
Vår politiska grupp stöder med det största intresse det här programmet och hävdar, som det verkar tillsammans med hela parlamentet, att den finansiella avsättningen skall höjas till 80 miljoner ecu. Här bör även kommissionen hjälpa till, som på sin tid ville höja avsättningen till 60 miljoner ecu. För oss har frågan om finansieringen den största betydelse, eftersom man annars inte kan utveckla samordningen.
Vi anser dessutom att medlemsstaterna bör vidta de åtgärder som krävs för att garantera en samordning mellan den Europeiska volontärtjänsten och de befintliga civila tjänsterna på nationell nivå, för att underlätta för de unga europeiska volontärerna att få tillträde till de nationella infrastrukturerna och aktivt bidra till den omistliga synergismen mellan transnationella och nationella volontäraktiviteter.
Herr ordförande! Fru kommissionär! Handlingsprogrammet " Europeisk volontärtjänst för ungdomar" har redan i sitt pilotskede väckt mycket positivt intresse och stora förväntningar som man nu måste kunna uppfylla. Fontaines betänkande koncentrerar sig på ett alldeles utmärkt sätt på väsentliga missförhållanden som rådet nu måste rätta till om det vill ha ett fungerande och effektivt program. Vi har verkligen inte råd att svika europeiska ungdomar genom att presentera ett länge väntat program som sedan trots sin goda målsättning inte fungerade i praktiken. Jag vill också vädja till rådet att det tar på allvar de av föredraganden och kulturutskottet ställda centrala krav som verkligen är grundförutsättningar för ett fungerande ungdomsprogram.
Den första förutsättningen för programmets funktionsduglighet är naturligtvis en tillräcklig budget. Man kan givetvis säga att det alltid finns för litet pengar i förhållande till behoven, men vi begär dock inte några omöjliga belopp när vi håller fast vid kravet på 80 miljoner ecu. Med en lägre budget kan man helt enkelt inte ens på ett nöjaktigt sätt svara mot programmets grundmål.
Den andra förutsättningen gäller de i programmet deltagande ungdomarnas sociala situation, sociala skydd, arbetsrättsliga ställning, ersättningarnas skattefrihet och så vidare. Med andra ord skall ungdomarnas situation ordnas klart, på ett enhetligt sätt. I annat fall bildar detta ett hinder för deltagande i programmet.
Volontärtjänsten är dock bara en kompletterande del i Europeiska unionens ungdomspolitik. Jag är övertygad om att vi verkligen behöver ett helhetsbetonat ungdomspolitiskt ramprogram, under vilket olika slags bra initiativ sedan kan fungera koordinerat. Därför är det viktigt att organisera även uppföljningen av erfarenheterna från volontärtjänsten så bra att det kommer till nytta för det kommande ungdomsprogramarbetet.
Ungdomsorganisationernas egen sakkunskap skall också utnyttjas när hela Europeiska unionens ungdomspolitik skall utvecklas. Men framför allt borde vi kunna öka Europeiska unionens värdesättning av åtgärder som är riktade till ungdomen så att det syntes även i budgeten, ty som bäst ger dessa program det verkliga europeiska mervärdet och ökar medborgarnas förståelse för och stöd åt hela den europeiska integrationen.
Upprättandet av ett EU: s handlingsprogram Europeiska volontärtjänsten för ungdomar är nödvändigt och bör välkomnas som ett mycket viktigt initiativ, men samtidigt kan man beklaga sig över att rådet, vid den första behandlingen, bara godkände 18 av de 40 ändringsförslag som parlamentet presenterat.
De presenterade ändringsförslag som inte godkänts ger programmet en mer effektiv och öppen karaktär, som, till exempel, de ändringsförslag som föredraganden återinför med syfte att vidga de resurser som tilldelats programmets första utvecklingsfas och det i vilket hon föreslår skattebefrielse för traktamenten för logi, kost och transport såväl som socialförsäkringen - dessa förslag syftar bara till att förbättra villkoren för de unga som ägnar sig åt volontärtjänstgöring, och inte avskräcka dem från att ägna sig åt det.
I samma syfte vore det önskvärt att stärka kampabiliteten mellan de nationella samhällstjänsterna och den Europeiska volontärtjänsten, särskilt därför att man bör garantera att de ungdomar som utövar sin rätt till vapenvägran kan göra en tillfredsställande vapenfri tjänst i hela Europa och att det finns en lagstiftning som garanterar detta; annars kommer valet mellan volontärtjänsten och värnplikten att vara omöjligt, och vad det handlar om är att göra det möjligt.
Herr ordförande! Vi tackar vår outtröttliga kollega, Fontaine, och utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media för det utmärkta och snabba arbete de utfört. De Gröna, som ansluter sig till det här programmet, stöder idén om att koncentrera Europaparlamentets insatser till ett fåtal grundläggande ändringsförslag, framför allt dem som ger substans åt detta mycket viktiga program och bidrar till att utveckla det. Jag upprepar: de deltagandes rättsliga status, samordningen mellan den nationella civila tjänstesektorn och den Europeiska volontärtjänsten.
Låt mig understryka det faktum att den Europeiska volontärtjänsten även naturligtvis avser de unga kvinnorna. Den information som lämnats när det gäller programmet i de olika länderna borde på ett tydligt vis rikta in båda könens uppmärksamhet på denna möjlighet att arbeta i projekt som är centrala när det gäller våra prioriteringar: skyddet av miljön och det kulturella arvet.
Herr ordförande! Volontärtjänsten verkar alltmer få en egen identitet som främjar samstämmigheten och motverkar konkurrensen mellan den enskilda staten och gemenskapen. Genomförandet av pilotverksamheten " Europeisk volontärtjänst" innebar ett viktig framsteg för gemenskapens institutioner. Den unga volontären får erfarenheter som kan hjälpa till att integrera vederbörande i ett aktivt samhällsliv. Vår förhoppning är att de unga, tack vare detta initiativ som bygger på ett allt intensivare samarbete mellan medlemsstaterna, skall få dokumenterade erfarenheter av yrkeslivet som baseras på inhämtade kunskaper och förmågan att utöva ett ansvarsfullt medborgarskap, för att på så sätt förstärka deras kärlek till medborgarnas Europa. Men allt detta blir meningslöst, om vi inte samtidigt kan garantera ett specifikt juridiskt ramverk som erkänns såväl i ursprungslandet som i värdlandet och som kan ge volontärerna den säkerhet de har rätt att kräva när det gäller uppehållstillstånd, social säkerhet och skatteregler.
Vi stöder de ändringar som föreslagits av Fontaine, för vi upplever starkt ett behov av att definiera europeiska regler för de unga volontärerna och få till stånd en samordning av de olika skattesystemen och sociala skyddssystemen. Vi anser också att det är nödvändigt att öka avsättningen från 35 till 80 miljoner ecu för programmets första två år, för annars riskerar vi att spoliera hela programmet på grund av att det saknas ekonomiska resurser.
Dessutom bör Europaparlamentets roll förstärkas när det gäller informationen, så att man ger parlamentet rätt att överklaga under hela programmets genomförande, framför allt när det gäller utvärderingen av programmet. I detta ögonblick, när man allt starkare känner klyftan mellan institutionerna och medborgarna är behovet starkt att maximalt utnyttja de juridiska instrument som står till förfogande med generösa tolkningar som främjar medborgarnas möjligheter att påverka politiken och institutionernas arbete.
Herr ordförande! Den europeiska volontärstjänsten för ungdomar är en del i processen att integrera ungdomarna i den större processen att integrera Europa. Det är nödvändigt att engagera ungdomar, eftersom de kommer att bestämma framgången för EU under de kommande åren.
Även om det på ytan verkar ganska enkelt att genomföra ungdomsutbyte med volontärarbete under ett år så finns det betydande praktiska svårigheter att övervinna, vilket belystes under pilotprogrammet. Att hitta projekt och passa ihop dem med volontärer är en stor uppgift i sig självt. Det är nödvändigt att se till att det finns möjligheter till stöd om något skulle gå fel när ungdomen är flera mil hemifrån. Att förbereda volontärerna språkligt, psykiskt och socialt, så att de inte blir utnyttjade, och att de inte tar betalda arbeten från människor på orten - allt detta är problem som man måste komma till rätta med.
Men i slutet på processen kommer volontärerna att ha vunnit rika erfarenheter. De kommer kanske att vara mer flytande i ett annat europeiskt språk, de kommer att ha lärt känna en ny kultur och ha knutit nya kontakter. De kommer att ha fått nya intryck när de återvänder hem och förhoppningsvis kommer de att dela med sig av sina interkulturella erfarenheter. Viktigast av allt kommer processen att ge volontärerna mer självförtroende och erfarenhet att hitta ett arbete när de återvänt och kan gå en bit framåt i att angripa den katastrofala ungdomsarbetslösheten.
Men det finns ytterligare problem som vi måste övervinna och jag vill koncentrera mig på frågan om finansiering. För att programmet skall kunna bli en framgång måste vi se till att vi får en kritisk massa deltagare. Detta kommer att skapa effektivitet i administrativt hänseende och trygga ett större deltagande, vilket är skälet till att parlamentet vikit 18 miljoner ecu till detta projekt.
Den europeiska volontärstjänsten för ungdomar har ännu inte annonserats tillräckligt mycket än och kanske är det i nuläget inte något dåligt: det sista vi vill utsätta våra ungdomar i Europa för är att först stegra deras förväntningar och sedan krossa dem i brist på medel. Kulturutskottet kommer därför att kämpa för att mer medel anslås under förlikningen så att den ökade efterfrågan på detta utmärkta program kan mötas.
Till sist skulle jag vilja tacka och gratulera Fontaine och Cresson till deras fortsatta entusiasm för detta program.
Herr ordförande! Utbytesprogram är de effektivaste medlen för att låta ungdomar uppleva hur berikande deltagandet i andras kulturer kan vara i personligt, och till och med i politiskt hänseende. En tyngdpunkt i det här programmet ligger för övrigt i att utbilda ungdomar i medmänskliga färdigheter. Därför går mitt tack till er, fru Cresson, för det här initiativet.
Det här programmet stöter på ett utomordentligt stort intresse bland ungdomar. Sålunda finns det enbart i Tyskland 10 000 ansökningar, vilket skall jämföras med endast 2 100 platser i hela EU. Det är uppseendeväckande att av de 223 tyska deltagarna var 90 procent kvinnor. Dock måste vi vara på det klara med följande. Den kapacitet som står bakom ett sådant intensivt intresse från ungdomarna måste ha en infrastruktur till sitt förfogande som fångar upp det här intresset. Detta har fram till nu inte varit fallet. I vissa länder finns knappt en sådan infrastruktur. I länder som Tyskland existerar den visserligen, som till exempel vid genomförandet av den nationella samhällstjänsten. Emellertid har de traditionella huvudmännen för de redan etablerade sociala tjänsterna till att börja med hållit sig i bakgrunden, så att den existerande infrastrukturen inte kunde användas av den Europeiska volontärtjänsten.
Erfarenheterna hittills visar tydligt att om vi vill hjälpa den europeiska volontärtjänsten till full framgång, så måste detta ske inom en realistisk ekonomisk ram. Infrastrukturen måste byggas ut eller utnyttjas bättre. En samordning av volontärtjänsten med de nationella samhällstjänsterna är därför absolut nödvändig
Parlamentets upprepade krav på att finansiera programmet med 80 miljoner ecu under tidsperioden 1998-1999 tar hänsyn till detta övervägande. Jag tackar Fontaine för hennes stora insats. Bara om vi som parlamentet lyckas att få igenom dessa krav, kommer den europeiska volontärtjänsten i det långa loppet att åstadkomma det bidrag till den europeiska integrationen, som vi önskar oss av den.
Herr ordförande! Det verkar som om vi har gjort stora framsteg sedan 1996 när vi för första gången diskuterad en europeiska volontärtjänst och detta är tack vare det outtröttliga arbete som har utförts av kollegan Fontaine och kommissionären Cresson, som har arbetat i par för att redan nu kunna komma fram till viktiga resultat. Men det finns fortfarande vissa brister inom ramen för detta program, vilket föredraganden Fontaine och de kolleger som har talat före mig redan har påpekat.
Som även Baldi har sagt, så stöder vi inom gruppen Union för Europa självklart de ändringsförslag som presenterats av Fontaine och som först och främst avser - för att nu räkna upp dem ännu en gång - principen om att ge den unga europeiska volontären en juridisk status och att samordna de skattemässiga reglerna och de sociala skyddssystemen, något som jag anser vara av den största betydelse, att integrera samhällsservicen och volontärtjänsterna, naturligtvis i de fall där de olika medlemsstaterna önskar detta, och att öka de ekonomiska resurserna, vilket naturligtvis blir en fundamental punkt. Vi minns alla vad som föreslogs nyligen - 35 miljoner ecu för en tvåårsperiod blir närmast löjligt för en serie program där vi - alla vi parlamentsledamöter och andra - fortsätter att säga att man måste prioritera de unga, tro på de unga, tro på de olika kulturella programmen. Detta blir alltså ytterligare ett klart exempel på hur bristfälligt intresset är i verkligheten när det gäller konkreta åtgärder.
Att öka avsättningen till det här programmet - som är ett alternativ till Sokrates, ett annat program som anklagats för att vara elitistiskt - skulle dessutom kanske vederlägga anklagelserna som hela tiden riktas mot program med ett kulturellt innehåll för att enbart vara till för en elit. Varför? Jo, därför att programmet riktar sig till ungdomar utan examen, unga arbetslösa som därmed är socialt marginaliserade. Att därför acceptera detta grundläggande krav så att man kan garantera en god kvalitet på den information och yrkesutbildning som ges inom ramen för själva programmet, skulle äntligen ge en annan uppfattning än den vanliga när det gäller Europaparlamentet och övriga institutioner inom gemenskapen.
Högt ärade herr ordförande, ärade kolleger! Även om idén med en gränsöverskridande Europeisk volontärtjänst i högsta grad är att välkomna - och jag vill uttala min respekt för föredraganden för det utförda arbetet - så är jag rädd för att det mål som definieras i betänkandet inte kommer att uppnås, framför allt på grund av de ekonomiska bristerna.
Jag befinner mig nu i den egendomliga situationen att jag har skrivit upp flera punkter för mitt tal, vilka redan alla de som talat innan mig har gått in på. Alla är här så eniga att jag kanske skulle koncentrera mig på det man inte har nämnt, eftersom det är sällan som man i denna kammare upplever en sådan samstämmighet och en sådan positiv inställning.
Det enda som vi kanske skulle föreslå är att ett objektiverbart system utarbetas för urvalskriterierna så att, vid överflödet av anmälningar i de olika länderna, verkligen varje ungdom har samma chans, oberoende i vilket land denne anmäler sig. Det borde inte vara så att de ungdomar gynnas, som redan arbetar i befintliga organisationer och här förbereds på urvalskriterierna.
På det hela taget måste man säga - om man tar den amerikanske presidentens ord på allvar - att USA förbereder sig på en utbildningsexplosion, det betyder att vi - om det här programmet som här föreslås inte stöds ekonomiskt i motsvarande grad -, om tio år släpar långt efter USA. Därför stöder vi det här förslaget och vädjar till alla om att stödja det med oss.
Herr ordförande! Jag vill tacka Fontaine för hennes utmärkta arbete. Att vi inte har nått längre än vi har gjort kan vi verkligen inte klandra henne för. Det beror i stället på att rådet är tveksamt, som vi har hört i tidigare inlägg.
Långt innan Cannes-toppmötet sade man att en av EU: s absoluta prioriteringar är att skapa goda förutsättningar för ökad sysselsättning. Men vad görs? Varje gång som vi från Europaparlamentets kulturutskott, och även från kommissionens GD X och GD XXII, kommer med innovativa förslag om sektorerna kultur och utbildning som finns bland det framtida näringslivets mest dynamiska områden, så skakar herrarna i rådet på huvudet och säger: " Ja, ja, detta är väl bra, men några pengar, det får ni inte!" .
Därför ställer jag frågan: Hur har rådet tänkt skapa sysselsättning utan investering? Hur har ni tänkt utforma vår gemensamma framtid när ni konsekvent har underskattat det som ger liv och själ? När kommer ni från rådet att inse att pengar som går till kultur- och utbildningssektorerna är livsviktiga investeringar?
Jag vill också passa på att tacka kommissionär Cresson för ett utmärkt stöd i detta arbete.
Herr ordförande! Denna debatt riskerar att bli tråkig, men jag kommer att agera utifrån principen att om man säger något tillräckligt ofta och tillräckligt tydligt så kommer man kanske lyckas med få ut samma budskap. Det är tydligt att vi alla i denna kammare, och jag misstänker även i kommissionen och rådet, stöder klyschan att vi vill bygga ett Europa för framtiden, ett Europa för våra unga. Det är vårt arbete att förverkliga denna klyscha.
Någon har en gång sagt till mig att om man vill se vad någon verkligen prioriterar så skall man titta på checkstumparna i hans checkhäfte. Om vi tittar på stumparna i Europeiska unionens checkhäfte så finner vi att 40 procent av våra utgifter går till jordbruket för mindre än 5 procent av befolkningen. Man kommer att göra slut på nollor för att komma till promillegränsen om man räknar på hur mycket som spenderas på ungdomen, 40 procent av befolkningen i Europa. Vi måste göra detta till verklighet. Pengar har avgörande betydelse för allt.
I Storbritannien säger vi att " man måste rätta mun efter matsäck" . Vi hör vackra ord från ordförandeskapet, vackra ord från rådet, men vi har inte sett några pengar. Och det är det vi vill se. Jag företräder Portsmouth i Förenade kungariket, den kungliga flottans hem. Det finns ett annat ordspråk i Storbritannien: " Förstör inte ett skepp för en halvpenny tjära" . Det är vad vi riskerar att göra här. Jag skulle vilja påminna kommissionären och rådet att detta parlament visade sin beslutsamhet under förlikningen med Sokrates. Vi har bevittnat enigheten över partigränserna denna morgon. Jag är ganska övertygad om att vi kommer att visa samma beslutsamhet när detta går vidare till förlikning, vilket jag är övertygad om att det kommer att göra. Pengarna måste finnas där. Låt oss få ordentliga anslag. Jag håller med om vad Fontaine sade om att vara noggrann med detaljerna. Om vi lyckas med det, kommer vi få ett program som är värt att skryta med. För närvarande är det bara värt en viskning.
Herr ordförande, kära kolleger! På de politiska uppbrotten i Europa, den större öppenheten, som kommer att skapa euron, östutvidgningen, mer mångkultur, större rörlighet och starkare ömsesidig varseblivning än den rådande minoriteten kan politiken bara reagera genom förstärkt europeisk utbildning och rörlighet. Interkulturellt lärande och utbildning utanför skolan, såväl som långvariga tjänste- och inlärningsmöjligheter i utlandet är nödvändiga. Till dessa hör fler möjligheter för ungdomsutbyte än vi hittills har haft, och en förstärkning av den motsvarande infrastrukturen.
Mina kära kolleger! Jag är stolt över att det var denna kammare som tog initiativet. Det var inte rådet, det var inte kommissionen. De tog snarare upp det initiativ från denna kammare som Alexander Langer och jag själv tog för fem år sedan. Jag är mycket stolt över att vi då lyckades få rådet och kommissionen över på vår sida.
Förutsättningarna för detta har naturligtvis fortfarande inte riktigt skapats. Jag stöder allt som Nicole Fontaine har sagt. Men jag skulle gärna vilja välja ut en punkt. Vi behöver en speciell status för denna viktiga tjänst. Den måste på ett bindande sätt klara upp följande, annars är tjänsten orimlig för de flesta: den måste klara upp uppehållstillståndet, den måste klara upp arbetstillståndet, den måste klara upp socialförsäkringarna, de skattemässiga undantagsreglerna och att eventuella nationella tillskott och bidrag skall få finnas kvar. Om det inte blir så kan vi inte begära den här tjänsten av många av ungdomarna.
Vid slutet av volontärtjänsten för ungdomar måste det finnas ett intyg, kära kolleger. Gemenskapen måste emellertid också komma fram till att man belönar en sådan här volontärtjänst till gemenskapen genom att man prioriterar inställningen, och inte att man tittar på hur snabbt någon har gjort något, hur snabbt någon har studerat, utan om han eller hon också har gjort gemenskapen en tjänst. Vi kan ta ett exempel från USA. Där prioriteras alltid den som inte har gjort sig förtjänt av en volontärtjänst framför den som har förtjänat den. Låt oss ta detta som ett exempel, då kan det bli något bra av det här.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag börjar med att gratulera föredraganden till detta betänkande, som jag anser vara exemplariskt. Nicole Fontaine är träffsäker och sparsam i sina ord och djärv och pragmatisk i förslagen.
Jag gör ett inlägg i denna debatt för att enbart säga självklarheter. Men självklarheter är, i politiken, de svåraste att acceptera. Man säger i mitt land att den som föds sned, sent eller aldrig rätar på sig. Därför anser jag det vara nödvändigt att garantera fyra villkor för starten den europeiska volontärverksamheten.
För det första: ett program riktat till ungdomar måste ha möjligheten att expandera till att omfatta alla ungdomar, utan undantag, på kort sikt. Det behöver därför en generös budget. Trettiofem miljoner är varken fågel eller fisk och är inte värt besväret.
För det andra: framgången för ett program beror på hur det sätter i gång. Det är nödvändigt att genast, och inte undan för undan, ge alla förutsättningar för att nå framgång. Detta gäller för en omedelbar enhällighet mellan medlemsstaterna för att skapa gemensamma förordningar för social trygghet och skatteplikt. Omedelbart, och inte om två år när försöket har misslyckats.
För det tredje: ett program kan inte skapas isolerat från övriga gemenskapsåtgärder och de i medlemsstaterna. Det bör sträva efter att sammanfoga och förstärka effekten av andra sammanhängande program. Därför är perspektiven med integration med de nationella samhällstjänsterna nödvändiga, sammanslagning med programmet " Ungdom för Europa" och sammanfogas med nya program, som det om skapande av en europeisk lärlingsstadga, som nu diskuteras i parlamentet.
En sista punkt, för att insistera på betydelsen av att föra in betydelsen av språkinlärning och stöd till ungdomar efter att volontärverksamheten avslutats, för att de skall finna former för en fortsättning, i sitt vardagsliv, på de erfarenheter de har upplevt.
Man skulle kunna tänka sig att skapa ett europeiskt volontärkort som gav dem en ständig specialstatus vilken på så sätt, givetvis, skulle skapa ett nätverk - jag skulle till och med säga en maffia - av transnationella medborgare som vore beredda att skapa de broar som Europa behöver.
Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter! Det är faktiskt tack vare Europaparlamentet som Europeiska unionens unga medborgare har kunnat dra nytta av den nya utbildningserfarenhet som den Europeiska volontärtjänsten är. Det gäller för er, fru Fontaine, och jag skulle vilja gratulera er till ert betänkande och ert stöd, det gäller också för Pack och Morgan och för många andra.
Mina damer och herrar ledamöter! Ni känner till medborgarnas önskan och verkligen på fältet i de olika medlemsstaterna. Ert stöd och er hjälp fortsätter alltså att vara oumbärliga för att utveckla och stödja den Europeiska volontärtjänsten. Konceptet med den Europeiska volontärtjänsten, som Europaparlamentet har stött sedan en lång tid tillbaka, är nu vedertaget och accepterat av alla medlemsstater. Detta var inte lätt i början, det fanns förbehåll som det gör varje gång vid en ny idé. Men i dag kan jag säga att samstämmighet råder och alla gläder sig över det.
Pilotåtgärden har tillåtit ungdomar i Europa, allmänheten och institutionerna att göra sig förtrogna med det här nya konceptet, och att ansluta sig till det. Anslutningen varierar visserligen mellan medlemsstaterna, eftersom graden av information varierar, och jag ser att i vissa länder sprider pressen mycket gärna den här informationen, medan den är mer förtegen i andra länder. Å andra sidan så är organisationerna som har ansvar för den här åtgärden mer eller mindre effektiva. Jag skulle vilja komma fram till en större enhetlighet på det här planet, och det är det jag försöker göra genom att förklara intresset för det här konceptet och det här projektet för ungdomsministrarna.
Tack vare pilotåtgärden är vi i dag i färd med att förbättra mekanismerna med att sätta i gång volontärtjänsten och att öppna den för ett större antal. I det avseendet vill jag tacka alla bland er, i synnerhet Vecchi, vars bidrag till dessa olika aspekter varit till stor nytta för oss.
Kommissionen är glad över att konstatera att Europaparlamentet delar dess allmänna analys av rådets gemensamma ståndpunkt. Det är i den andan som jag har bedömt de ändringsförslag som det behöriga utskottet behållit, och jag är glad över att kunna informera er om vi, i den ändrade text som kommer att läggas fram för rådet inför det slutgiltiga antagandet av förslaget till beslut, kommer att kunna ta hänsyn till vissa av era beaktanden. Jag tänker då på några speciella punkter.
För de första, hindren för de unga volontärernas rörlighet. Erfarenheterna från pilotåtgärden bekräftar att det inte är avsaknaden av intresse från ungdomarnas sida, och inte avsaknaden av potentiella projekt som försenar konkretiseringen av projekt inom den europeiska volontärtjänsten utan, i flera fall, avsaknaden av åtgärder och bestämmelser inom medlemsstaterna, som hindrar ungdomar från att med alla de skydd som fordras delta i existerande projekt. Varför måste det för en ung arbetslös person vara svårare att delta i en aktivitet inom den europeiska volontärtjänsten? Man vet ändå mycket väl att en ung arbetslös som måste anmäla sig till arbetsförmedlingen varannan vecka uppenbarligen inte kan uppehålla sig i ett annat land samtidigt. Varför måste det sociala skyddet vara dyrare för vissa ungdomar? Problemet med hinder för de unga volontärernas rörlighet kvarstår alltså.
Icke desto mindre har medlemsstaterna kunnat hitta lösningar inom ramen för den här pilotåtgärden, om än i liten skala. Man måste följaktligen dra lärdom av den här erfarenheten för att hitta lösningar i en större skala inom ramen för det nya programmet. Jag hade för övrigt tillfälle att uppmärksamma de ansvariga ministrarnas på detta vid rådet för ungdomsfrågor i Luxemburg den 28 oktober. Jag meddelade dem, emedan jag erkände att de här frågorna hör hemma inom ramen för inrikespolitiken i varje medlemsstat, att jag önskade att de skulle lösa de problem som kvarstår.
Respekten för medlemsstaternas kompetens tillåter inte kommissionen att godta ändringsförslag som 1 och 5, och i synnerhet inte införandet av en europeisk status för den unge volontären. Ändå kan kommissionen godta principerna i ändringsförslag 1, med en förändring av dess formulering.
Vad gäller bandet till den nationella samhällstjänsten som många av er har talat om, har kommissionen, i det aktuella sammanhanget med utvecklingen av den nationella samhällstjänsten inom de olika medlemsstaterna, på grundval av yttrandet från dess rättstjänst, inte kunnat behålla de delar av ändringsförslagen 2 och 4, som har att göra med bandet till de nationella samhällstjänsterna. Jag vill understryka att rådets gemensamma ståndpunkt ändå i artikel 7, strecksats 1, behåller andan i parlamentets ändringsförslag.
Vad gäller sammansättningen av kommittén för programmet kan kommissionen acceptera ändringsförslag 7, i enlighet med kommittéförfarandet.
Vad gäller avslagen av juridiska skäl, så har, förutom de ändringsförslag som nämnts, ändringsförslag 5, 7, 8, 9 och 10 av strikt juridiska orsaker inte kunnat tas upp av kommissionen.
Jag kommer nu till en central punkt, budgeten. Vad gäller budgeten för programmets två år, så kan ni lätt tänka er att jag är mycket lyhörd för ändringsförslag 3. Kommissionen behåller dock beloppet på 60 miljoner ecu, vilket är det minimibelopp som behövs i ljuset av erfarenheterna från pilotåtgärden för att uppnå den kritiska massan och syftet med programmet.
Vi har ännu ett slag att utkämpa, men jag är inte orolig, eftersom idén med den europeiska volontärtjänsten i dag till fullo är accepterad av medlemsstaterna. Det gemensamma och delade syftet är faktiskt att tillåta utvecklingen av en gemenskapsåtgärd, som bidrar till byggandet av Europa i det att den delar dess grundval och vänder sig till ungdomarnas personliga initiativ, oberoende av deras sociala, kulturella eller utbildningsmässiga situation.
Kommissionen hoppas att det här programmet så långt det är möjligt skall närma sig dess förslag, och att ett slutgiltigt beslut kommer att kunna tas inom en tidsram som försäkrar en snabb och passande start, till förmån för de unga som är de första som kommer i åtnjutande av programmet.
Godkännandet av det här nya programmet kommer bara att vara ett steg, och jag kommer snart att vara hos er igen för att prata om perspektiven för ett integrerat program inom ungdomsområdet, bortom år 2000. Ni skall i vilket fall som helst veta att jag har noterat era reflexioner och förslag.
Vad gäller problemet med intyg, som togs upp alldeles nyss av, tror jag, fru Pack, att det i dag finns ett dokument som upprättas i slutet volontärtjänsten, i vilken de ansvariga i mottagarlandet omnämner de iakttagelser de har att göra om den unges uppträdande, sättet denne har svarat mot förväntningarna och hur denne har dragit nytta av sin volontärtjänstperiod i mottagarlandet.
Apropå detta, så vet jag att ni regelbundet läser det " News Letter" som ges ut varannan månad, och som nämner ett antal precisa och konkreta exempel. Det handlar om ett häfte på fyra sidor och ibland fler, extremt enkel, föga luxuös, måste jag säga, i jämförelse med andra publikationer från kommissionen, men det är med avsikt. Den har en bred spridning och visar på ett konkret sätt vad volontärtjänsten är. Jag ber er att stödja dess utvidgning i era medlemsstater, så att läsarna medvetandegörs, för det finns inget som är så talande som exempel. Jag kan tillägga att jag här har till ert förfogande, enkelt maskinskrivna, ett antal exempel som tagits från de olika medlemsstaterna om det sätt på vilket ungdomarna tagit itu med volontärtjänstperioden och det sätt de har dragit nytta av den. Ni kommer att se att exemplen är mycket olika och går utöver det man kan tänka sig. Vissa har velat stanna i det mottagande landet; en del har hittat ett arbete; andra har skapat sitt egna lilla företag med hjälp av mottagarstrukturen. Andra har återvänt hem, där deras omgivning har fått nytta av den erfarenhet som de har gjort i det mottagande landet. De har kunnat dra nytta av den för att sätta i gång nya initiativ, faktiskt nya aktiviteter, faktiskt en yrkesaktivitet.
Resultaten är i kvalitativa termer, inte kvantitativa, för dit har vi inte kommit än, extremt viktiga. I dag misslyckas bara 2 procent, det vill säga ungdomar som inte stannar, eller som inte anpassar sig väl och som gör slut på erfarenheten.
Resultaten leder alltså, skulle jag vilja säga, även i liten skala eftersom vi ville börja blygsamt, till att man skall arbeta seriöst - förresten, vi har inte resurser för att göra på något annat sätt - och är extremt viktiga i kvalitativa termer. Det är uppmuntrande för dem som, i likhet med mig, anser att man måste bygga Europa från grunden, från kulturen, utbildningen, utbyte mellan medborgarna, dvs. På ett förmodligen mer effektivt sätt än genom stora program som man lägger ut mycket pengar på, utan något erkännande från folk, som anser att det är ett måste, att det är självklart och som, i värsta fall inte vet att pengarna kommer från Europeiska unionen. Vid sidan av de här ambitiösa erfarenheterna och de här stora programmen, har vi här något ytterst intressant och lovande, tycker jag.
Det är anledningen till att jag är besluten att göra alla ansträngningar som är möjliga i rådet och jag tackar er för ert stöd och er hjälp. Jag har konstaterat att parlamentet är lyhört inför det som unga människor upplever i dag, deras svårigheter, vilket är helt normalt. Ni representerar faktiskt befolkningen i medlemsstaterna, medborgarna. Deras dagliga bekymmer bekymrar er - vilket för övrigt är helt legitimt och normalt - mycket mer än de stora talen och de gigantiska programmen i faraonska budgetar. Det händer mycket ofta att ungdomar i svårigheter - för det är inte bara eliten det gäller - som i de mottagande länderna träffar andra ungdomar som har andra svårigheter, förstår att, de när de lämnar sin ursprungsmiljö, när allt kommer omkring lär sig något, att deras horisont vidgas.
Jag förstår att den här erfarenheten, som jag alltid ansett vara utmärkt, är ännu bättre än jag kunde föreställa mig från början. Detta måste uppmuntra oss att tillsammans fortsätta kampen för att övertyga rådet om att ge oss medel för att få det här i hamn. Tack än en gång för ert stöd.
(Applåder)
Herr Morris, har ni en fråga eller en ordningsfråga?
Herr ordförande! Jag skulle vilja ställa en fråga, tack. Kan jag få ställa en mycket direkt fråga till kommissionen, och möjligen också till föredraganden? Har medlemsstaterna undersökt om Europeisk volontärstjänst för ungdomar kan betraktas som ett alternativ för dessa unga män och kvinnor som är riktiga vapenvägrare? Jag tror att många ungdomar inom gemenskapen faktiskt skulle välkomna en sådan möjlighet.
Herr Morris, denna fråga har redan tagits upp i debatten och den har redan besvarats.
Om Cresson trots det vill svara igen, är ordet hennes.
Herr ledamot! Jag skall svara er att det helt enkelt är för att det är en fråga för eftertanke som vi har haft sedan början.
Det ingår inte i kommissionens kapacitet, inte heller befogenheter, förresten inte heller i kommissionens önskemål, att ge sin åsikt om frågan " behöver man militärtjänsten eller ej?" .
Vapenvägrarna sorterar under militärmakten. Varför är de vapenvägrare? Av tusen olika skäl, vissa mycket goda: man vill inte ta värvning, eftersom kriget " det är inte bra" . Personligen anser jag att krig bara kan rättfärdigas i ett enda fall, nämligen försvar av det nationella territoriet. Om vapenvägran alltså är en inställning som jag respekterar i sig, skulle jag inte kunna skriva under på den åsikten som består i att man på stående fot säger " jag vill inte lära mig att använda vapen för att kunna försvara mitt land" . För det andra, vapenvägran sorterar under militärmakten i medlemsstaten, det är den som accepterar, eller inte accepterar, att ungdomar vapenvägrar. Vapenvägrarna genomför en samhällstjänst, som förresten är längre än militärtjänsten. I Frankrike till exempel röjer de i skogen i 18 månader, efter det skiljs de från en plikt som är en medborgarplikt. Det är uppenbart att i de länder där militärtjänsten finns måste den åläggas alla ynglingar. Om ynglingen inte vill, kan han åtnjuta en dispensåtgärd som ålägger honom att i stället göra samhällstjänst. Men hans motivation är inte den som man får i den Europeiska volontärtjänsten, som består i att åka till ett annat medlemsland för att genomföra åtgärder av social natur, för att lära känna en kultur och sätt att leva som är annorlunda, och att ur detta ha ett personligt utbyte, samtidigt som man hänger sig åt det allmänna syftet.
Denna filosofi har alltså inget att göra med vapenvägrarna. Låt därför militärmakten ta hand om vapenvägrarna och låt oss avstå från att ta parti i de länder där militärtjänsten existerar. Det är kommissionens åsikt.
(Applåder)
Tack så mycket, fru Cresson.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
Stödåtgärder till en Medelhavspartner
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A4-0055/98) av Colajanni för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor om förslag till rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1488/96 (Meda) såvitt avser förfarandet för beslut om lämpliga åtgärder om någon väsentlig förutsättning saknas för att stödåtgärder till en Medelhavspartner skall kunna fullföljas (KOM(97)0516 - C4-0635/97-97/0298(CNS)).
Herr ordförande, ärade ledamöter av kommissionen, kära kolleger! Eftersom min text är kort borde även mitt inlägg vara koncentrerat. Det finns inget behov av att breda ut sig i onödan. Det gäller en kort men tydlig text som rör ett politiskt och institutionellt problem som är mycket känsligt för Europaparlamentet. Det gäller Europaparlamentets funktion och roll och även balansen mellan institutionerna på de områden där de europeiska institutionernas funktion så att säga är under utveckling, och där det med andra ord gäller att välja den ena eller den andra vägen. Detta är ett problem som uppkommer, inte bara i det fall som jag behandlar, men även i fall som rör parlamentet, rådet och kommissionen, till exempel när rådet bestämmer att vidta sanktioner mot ett tredje land eller när ett land vägrar efterkomma resolutioner som antagits av FN: s säkerhetsråd, vid brott mot avtal eller när det gäller förordningar om embargo. Just nu diskuterar parlamentet liknande problem när det gäller utvecklingen av relationerna till länderna i Central- och Östeuropa. Detta är med andra ord ett problemkomplex som gäller parlamentets roll och balansen mellan de olika institutionerna i frågor som är mycket känsliga när det gäller Europeiska unionens utveckling och framtida utformning.
I vårt fall gäller det Medaförordningens artikel 3, som anger att programmet baseras på respekt för rättsstatens demokratiska principer, de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som utgör ett viktigt inslag och som vid en eventuell kränkning motiverar att man vidtar lämpliga åtgärder. Förslaget till förordning anger metoderna för att vidta sådana åtgärder.
Detta gäller ett av de politiskt mest komplicerade och plågsamma områdena och det är anledningen till att denna diskussion nu har hållit på i flera månader. Låt mig helt kort påpeka att ett tidigare förslag från kommissionen upptog en text från Barón Crespo som innehöll ändringsförslag som inte accepterades och som sköts upp till efter regeringskonferensen. Nu finns det ett nytt förslag från kommissionen, presenterat i enlighet med artikel 16 i Medaförordningen, som återinför proceduren med kvalificerade majoritetsbeslut för att vidta lämpliga åtgärder när något viktigt element saknas för att lämna hjälp till en partner. Detta tycker vi är bra, eftersom den ursprungliga texten inte angav kvalificerad majoritet utan enhällighet. Vi anser att detta är ett mycket viktigt framsteg när det gäller kommissionens förslag. Men förslaget fortsätter att ignorera Europaparlamentets roll, såväl när det gäller rollen som initiativtagare till proceduren som en viktig kugge.
Mitt förslag är mycket enkelt. Det återger kommissionen text och lägger till att rådet kan bestämma lämpliga åtgärder genom kvalificerad majoritet efter förslag från kommissionen och på basis av en rekommendation från Europaparlamentet som antagits i enlighet med artikel J 7 i Fördraget om Europeiska unionen och, under alla omständigheter, efter yttrande från parlamentet.
Jag anser att detta är en formulering som bevarar rådets rätt att fatta beslut, samtidigt som det tillåter parlamentet att ingripa i en fråga där beslutet om vilka åtgärder som skall vidtas är av allmänpolitisk natur och inbegriper en analys av många aspekter i den ena eller andra nationens angelägenheter i ett sammanhang som, som sagt, hör till de mest komplexa och uppslitande som finns i världen.
Herr ordförande! Först och främst tar jag till orda för att uttrycka det socialdemokratiska partiets grupps stöd för Colajannis betänkande. Och jag talar inte bara i det socialdemokratiska partiets grupps namn utan också, som Colajanni redan påmint om, som en person som har arbetat mycket nära det här betänkandet, då jag hade äran att vara föredragande för betänkandet om Medaförordningen och, då det begav sig, föreslog jag - utan framgång den gången - åtgärder som gav vår politik en större gemenskapskaraktär.
Jag gratulerar mig också i dag för att kommissionen, efter regeringskonferensen, tagit ett steg framåt och att vi gått från enhällighet till kvalificerad majoritet när det gäller beslut om en så viktig fråga - vilken utgör en del av vår politiska filosofi som helhet - som stödjandet av rättsstatens konsolidering och respekten för de mänskliga rättigheterna, som just nu har en avgörande betydelse inom vårt allt större ansvar vad gäller utrikespolitiken. Ett bevis på detta är att vi i går, i detta parlament, hade en debatt om unionens utvidgning mot Öst- och Centraleuropa; en läglig debatt för att just nu invigs Europakonferensen i London och just det kriteriet om respekt för de mänskliga rättigheterna, kallat Köpenhamnskriteriet, är ett kriterium som Amsterdamfördraget konsoliderat som ett av de element som ligger i Europeiska unionens frontlinje.
Följaktligen är steget som kommissionen tagit positivt, men inte tillräckligt. Jag refererar åter till debatten som vi hade i går eftersom rådet och kommissionen då högtidligt lovade - genom brev från ordförandena för de båda institutionerna - att parlamentet skall rådfrågas och kunna formulera rekommendationer, vad gäller utvidgningsprocessen, under hela processen. Jag tycker att det vore logiskt - därför att vi är mycket envisa och redo att, vid varje tillfälle, kriga för våra principer - att kommissionen och rådet, inom detta område, var förmögna att åtaga sig det de formellt åtog sig i denna församling; det vill säga att parlamentet skall ha rätten, och skyldigheten, att uttrycka åsikter i den här typen av frågor. Parlamentet fyller dessutom en viktig roll vad gäller utvecklandet av en dialog inom ramen för Medelhavsregionen (ett gott bevis för det är de erfarenheter som vi har med delegationerna för förbindelserna med Magreb, Mashrek, Israel och de palestinska myndigheterna och detta bör man beakta) och det är, följaktligen, önskvärt att den roll som vi fyller inom ramen för Medelhavsregionen erkänns av våra egna institutioner, än mer i ett skede då Medaprogrammet röjer stor framgång i den utsträckning att de summor som överenskommits för de två senaste åren, trots många svårigheter, tilldelats i sin helhet.
Herr ordförande! Europeiska folkpartiet stöder Colajannis betänkande. Två grundläggande principer tjänar och insisterar på ett effektivt införlivande av en förbättring av förordningen som avser Medaprogrammets tillämpning.
För det första, att detta ambitiösa men också livsviktiga program inför det kommande tjugoförsta århundradet är skyldigt att bidra till stärkandet av det demokratiska rättsstatliga systemet i alla länderna runt Medelhavet, Europas uråldriga vagga. Följaktligen kan inte kränkningar av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som utgör ett uppenbart förnekande av demokratin, tolereras från länder som samarbetar med Europeiska unionen.
För det andra, då en rättvis, fristående bedömning av egennyttiga eller tillfälliga ändamål främjas och då den grundläggande förutsättningen för ett samarbete med ett land A eller B respekteras utgör det på förhand en del av en demokratiskt vald överstatlig grupp som ger uttryck för de europeiska folkens allmänna uppfattning, dvs. Europaparlamentet.
Detta betyder inte att kommissionens befogenheter att på ett uppmärksamt sätt följa utvecklingen och att ge detaljerade rapporter om nödvändiga åtgärder minskar, var än eventuella funktionsstörningar skulle uppstå. Inte heller bestrids rådets slutgiltiga beslutsfattande roll vad gäller åläggandet av nödvändiga sanktioner. Det introducerar likväl två viktiga parametrar i Medas funktion: för det första, att de slutgiltiga besluten måste fattas med kvalificerad majoritet, så att inte en isolerad nationell politik på grund av speciella intressen kan hindra utövandet av den ålagda gemenskapspolitiken, och för det andra, att Europaparlamentet inte bara måste yttra sig innan besluten fattas, utan att det har rätt att rekommendera åtgärder samt deras art. Denna konkreta förbättring mot ett mer allmänt stärkande av den gemensamma utrikespolitiken och försvarspolitiken, som kommissionen utelämnar i sitt förslag, introduceras i Colajannis tydliga ändringsförslag, vars enhälliga antagande krävs av utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor.
Herr ordförande! Blockaden av Medafonderna har redan pågått alltför länge. Resultatet av detta är det motsatta mot vad som var meningen och tyvärr har på grund av det Barcelona-processen undergrävts i sin helhet. Colajannibetänkandet kommer egentligen alldeles för sent men bättre sent än aldrig. Jag måste gratulera kollega Colajanni till det sätt, enligt min mening ett mycket intelligent sätt, på vilket han givit innehåll åt de möjligheter som fördraget ger. Han har med sitt betänkande inte bara ökat parlamentets roll när det gäller att vidta lämpliga åtgärder om Medelhavspartnern inte följer avtalen om de mänskliga rättigheterna. Han har låtit alla institutioner behålla sitt värde men samtidigt gjort Medelhavspartnerna en stor tjänst och i och med det gjort det möjligt att på nytt ge Barcelona-processen ett praktiskt innehåll. Jag hoppas att hans förslag antas av rådet och kommissionen och att parlamentet här i dag godtar det i sin helhet.
Herr ordförande! Jag håller med föregående talare och vill särskilt betona de positiva punkter som finns i Colajannis ändring av kommissionens förslag.
Det inte bara för att det återinrättar eller närmar sig ett återinrättande av jämvikten mellan de tre institutionella organen, till förmån för det demokratiska organet framför andra, det som är direkt valt av folken och som har en väsentlig betydelse utöver jämviktsprincipen för dessa myndigheter: detta förslag berör frågan om Meda, viktiga frågor som avser gemenskapens relationer med tredje land. Frågor av ett slag som i verkligheten handlar om utrikespolitiken. Det handlar också om Europeiska unionens förfogande över resurser, dvs. pengar som de europeiska skattebetalarna dyrt får stå för. Följaktligen har Europaparlamentet i detta fall både rätt och skyldighet att ingripa i förfarandet.
Jag skulle bara vilja att detta ändringsförslag vore hårdare och strängare beträffande att Europaparlamentets yttrande måste vara obligatoriskt för rådet och för kommissionen och inte tomma ord, då Europaparlamentet ger sin synpunkt, även om sedan rådet i kombination med kommissionen i praktiken fattar de beslut som de vill, så som det vanligtvis sker.
Den andra punkten är frågan om kvalificerad majoritet. Jag är överens med det som har lagts fram, men det finns en annan sida, dvs. om åtgärder vidtas för att avbryta Meda i ett land med motiveringen att det kränker de mänskliga rättigheterna, räcker kvalificerad majoritet eller behövs det då enhällighet för att återigen tillämpa Meda? Och låt oss bli lurade av ren opportunism, därför att vi vet vem som är anledningen till denna förordning, men vi säger det inte, det handlar om Turkiet, det är det enda Medelhavslandet som har utbyte med Meda.
Herr ordförande! Jag tycker att betänkandet av kollega Colajanni är mycket klart och tydligt, och gruppen De gröna ger det också sitt fulla stöd. Vi tycker att det enda sättet att förvalta fonden väl och att använda ett lämpligt förfarande är att rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet, att parlamentet skall höras och att parlamentet även får möjlighet att lägga fram en rekommendation i enlighet med artikel J 7 i Maastrichtfördraget, och självfallet att kommissionen har förslagsrätt som den alltid kan använda. Dessa tre element är alltså alldeles perfekta för oss. I verkligheten är det dock så att rådet inte ens var enigt om besluten skulle fattas med kvalificerad majoritet Jag tror att det är viktigt att parlamentet med tydlighet låter förstå att vi föredrar detta eftersom man annars alltid kan manövreras in i ett läge där ett enda land av olika skäl, opportunism eller grundläggande politiska invändningar, kan blockera hela processen och det är inte bra.
För det andra vill jag ändå ta tillfället i akt att slå på varningsklockan i samband med Barcelona-processens fortskridande. Det är naturligtvis riktigt som kollega Van Bladel säger att det hela kört fast i ekonomiskt avseende. Vi måste dock tillägga att, och det är mycket allvarligare, att Barcelona-processen minskat i politisk betydelse på grund av att fredsprocessen kört fast, för den ansågs alltid ligga mer i linje med fredsprocessen, men också på grund av bristande politiskt engagemang på ministernivå. Sedan Barcelona-konferensen har det egentligen inte förekommit något avgörande politiskt engagemang på ministernivå och det kan med sorg konstateras att man när allt kommer omkring går vidare längs de befintliga bilaterala kanalerna medan den regionala dimensionen, som var det extra tillägg man ville ha, absolut inte kommer till sin rätt. Jag tror alltså att vi i egenskap av parlament måste göra ett tydligt ställningstagande i den frågan.
Herr ordförande, ärade ledamöter, ledamöter av kommissionen! Det betänkande som det i dag debatteras och röstas om är av stor vikt eftersom det innebär en komplettering av en förordning som skall tjäna det ambitiösa målet att väcka de demokratiska friheterna i Medelhavsregionen och närma Nordafrikas och Mellanösterns folk till Europeiska unionen.
Innan jag fortsätter vill jag understryka att vår grupp är för betänkandet som Colajanni utarbetat, såväl som med den föreslagna ändringen i kommissionens text; denna ändring syftar till att Europaparlamentets åsikt skall höras när detta forum anser att det saknas någon väsentlig förutsättning för att stödåtgärder till en Medelhavspartner skall kunna fullföljas.
Medaprogrammet, som denna femårsperiod tilldelats nästan 3 500 miljoner ecu, är än så länge det mest ambitiösa initiativ som tagits av Europeiska unionen för att stärka säkerheten och den politiska stabiliteten i Medelhavsregionen. För att detta initiativ skall få önskad effekt är det nödvändigt att Europeiska unionens samarbete med de länder som ingår i Medaprogrammet sker på grundval av en absolut respekt för de demokratiska friheterna och för de mänskliga rättigheterna.
I dagsläget är det något mer än Medelhavets vatten som skiljer Europeiska unionens länder från Nordafrika och Mellanöstern. Det finns en djup politisk, kulturell, social och ekonomisk klyfta mellan samhällena på var sida om Mare nostrum.
Självfallet är det inte nödvändigt att likforma de olika kulturerna och sociala traditionerna, men det är viktigt och nödvändigt att respekten för de demokratiska friheterna och för de mänskliga rättigheterna blir en permanent norm i alla länder som önskar ha nära förbindelser med Europeiska unionen.
Den spända politiska situationen i Algeriet och i de av Israel ockuperade territorierna - för att inte tala om spänningarna i Egeiska havet - är tillräckliga exempel för till vilken punkt det är viktigt att stimulera staterna till att de skall utvecklas mot en större respekt för de demokratiska friheterna.
När man redigerade arbetsordningen för Medaprogrammet, lämnades artikel 16 frågan öppen om vilken metod som definitivt skulle användas vad gäller vidtagandet av åtgärder gentemot en Medelhavspartner som saknar någon av de väsentliga förutsättningarna. Detta uppskjutande var ett bevis på hur känslig och snårig den här frågan är för Europeiska unionens medlemsstater. Denna försening har, tillsammans med andra motiv, lett till en långsam utveckling av Medaprogrammet. De förhoppningar som restes har dämpats av den långsamhet med vilken det satts i gång, i stor utsträckning på grund av blockeringsåtgärder från vissa medlemsländer vilkas namn jag, i detta ögonblick, föredrar att glömma.
Det är önskvärt att man genom godkännandet av det här betänkandet ger ny kraft åt genomförandet av programmet och gör verklighet av målet att Medelhavsområdet skall vara ett område utan konflikter och med ett harmoniskt förhållande mellan dess länder.
Och som avslutning på mitt inlägg önskar jag gratulera Colajanni.
Herr ordförande! Det Europeiska folkpartiets grupp kan å ena sidan inte undvika att glädjas åt den förändring som kommissionen föreslår i Medaförordningen, men vi kan å andra sidan inte undvika att understryka detta parlaments rätt att formulera sina egna rekommendationer eller uttrycka en åsikt i enlighet med artikel J 7 i fördraget och möjligheten att göra det.
När rådet kan fatta beslut med kvalificerad majoritet och när parlamentet kan uttrycka sina egna åsikter om utebliven respekt för mänskliga rättigheter, friheter och demokratiska principer, då - och enbart då - kan vi äntligen inleda en seriös debatt också om länder som till exempel Syrien, som via det europeiska ekonomiska stödet till ett olämpligt politiskt system som verkligen inte är demokratiskt.
Nåväl, det finns ingen risk för att dialogen runt Medelhavet dör om man utesluter ett land som inte uppfyller de regler som beslutats i Barcelona, precis som den inte dör ut på grund av att man, ofta på dåliga grunder, utesluter andra kandidatländer. Dialogen misslyckas enbart när parlamentet och de andra europeiska institutionerna ger sitt tysta medgivande till den uteblivna respekten för grundläggande mänskliga rättigheter.
Dagens diskussion om Medaprogrammet hänger samman med Med-programmens problem och jag tycker det verkar lämpligt att ta tillfället i akt att stryka under att parlamentet, via budgetkontrollutskottet, inte bojkottar en upptining av Med-programmen, vilket man påstår från kommissionens sida. Det är faktiskt detta parlaments uppriktiga vilja att snarast återuppta dialogen om det decentraliserade samarbetet runt Medelhavets södra strand. Det som parlamentet däremot kräver är ett helhjärtat samarbete från kommissionens sida. Den här processen pågår lyckligtvis redan och i samband med en offentlig utfrågning nyligen gav kommissionens oss en hel serie data.
Avslutningsvis vill jag uttrycka en förhoppning om att den gemensamma ministerkonferens som kommer att hållas i Palermo i juni nästa år och det forum för dialogen Europa-Medelhavet som borde se dagens ljus inom kort, kommer att återuppliva den Europa-Medelhavspolitik som, jämfört med starten full av förväntningar, i dag har förlorat sin glans och sin politiska spänning och detta bortsett från grundproblemet, som utgörs av att fredsprocessen mellan Israel och Palestina blockerats.
Herr ordförande! Detta är ett tillfälle för att ytterligare bedöma värdet av vissa sociala och civila skyddsnormer i Medaförordningen, som omfattar olika metoder för att tillämpa program och eventuellt ställa in samarbetet med länder som inte respekterar rättsstatens demokratiska principer. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och demokratin i vissa länder runt Medelhavet är tyvärr inte bara en misstanke utan en dramatisk verklighet. Globaliseringen, som har skapat viktiga förändringar på marknaden genom att underlätta mötet mellan efterfråga och utbud och som har utvidgat de ekonomiska gränserna genom att utnyttja ny informationsteknik, riskerar i utvecklingsländerna att främja de ekonomiska intressena och att ytterligare tränga undan civila och sociala rättigheter.
Europaparlamentet har inte bara bekräftat sitt eget engagemang när det gäller rätten till frihet och demokrati, utan också - i detalj - vid första och andra behandlingen, understrukit behovet av att Europaparlamentet tillåts spela en direkt roll när det gäller att inleda sanktioner vid en eventuell brist på respekt för principerna om demokrati och frihet i vissa länder runt Medelhavet. Jag uttrycker därför mitt helhjärtade stöd för det ändringsförslag som presenterades av Colajanni, som hävdar Europaparlamentets roll som initiativtagare när det gäller sanktionsprocessen men också som ett viktigt element i själva proceduren.
Låt mig slutligen formulera en sista synpunkt. Starten på Medaprogrammet borde förutsätta ett intensivt engagemang från Europeiska unionen till fördel för södra Europa. En kraftfull utveckling av de europeiska samhällena runt Medelhavet skulle faktiskt kunna bli inledningen på en partnerskapspolitik med tredje land. Låt mig därför upprepa behovet av strukturingripanden för att skapa nya företag och framför allt för att skapa sysselsättning, så att man kan undvika de mycket allvarliga ekonomiska och sociala återverkningarna i de europeiska delarna av Medelhavsområdet som utgör det verkliga hindret för Medaprogrammets osäkra framtid.
Herr ordförande! Förslaget till förordning, som Colajannis betänkande handlar om, är tänkt att komplettera Medaförordningen som trädde i kraft för knappt två år sedan. Denna tilläggsförordning handlar om hur Medaförordningen skall tillämpas på mänskliga rättigheter. Det är en fråga som kommissionen liksom parlamentet tillmäter stor betydelse. Enligt Medaförordningen skall kommissionen presentera förslag till beslutsförfaranden som gör det möjligt att vidta åtgärder när brott mot mänskliga rättigheter eller andra grundläggande rättigheter har skett. Det är alltså dessa beslutsförfaranden som dagens betänkande handlar om.
Partnerskapet mellan EU och Medelhavsländerna inleddes vid Barcelonamötet i november 1995, då utrikesministrarna från EU: s medlemsländer och från de tolv länderna i södra Medelhavsområdet träffades. Partnerskapet vilar i första hand på Medelhavsområdets strategiska betydelse. Det återspeglar också det ömsesidiga beroende som sedan länge förbinder EU och Medelhavsländerna politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Våra förbindelser grundas alltså på en partnerskapsanda i stället för som tidigare på bistånd och beroendeförhållande.
Efter Barcelonakonferensen godkände parlamentet som bekant kommissionens förslag till Medaförordning. Förslaget antogs därefter av ministerrådet i juli 1996. Partnerskapet fick därmed ett finansiellt instrument som var väl anpassat till de nya målen och principerna för samarbetet.
Syftet med Medaförordningen är att komplettera de åtgärder som parterna själva vidtar för att öka konkurrenskraft, välstånd och social stabilitet. Varaktigt välstånd och stabilitet kan endast uppnås om demokratiska principer, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter respekteras fullt ut. Förordningen slår klart och tydligt fast att respekt för dessa grundläggande principer måste ligga till grund för Medaprogrammet. Förordningen innehåller emellertid ännu inte några konkreta bestämmelser om hur åtgärder skall kunna vidtas om dessa grundläggande principer inte respekteras.
Kommissionen har föreslagit att beslut skall fattas med kvalificerad majoritet, vilket också har godkänts av ministerrådet. Tanken är att på ett kraftfullt sätt förmedla budskapet att Europa, när så krävs, inte kommer att tveka att vidta åtgärder för att skydda de mänskliga rättigheterna och andra grundläggande principer. Genom att majoritetsregeln införs, säkerställs också att nödvändiga beslut kan fattas snabbt och effektivt. På så sätt förstärks unionens trovärdighet. Föredraganden föreslår att dessa åtgärder också skall kunna vidtas på grundval av en rekommendation från Europaparlamentet. Dessutom föreslås att samråd under alla omständigheter bör ske med parlamentet innan åtgärder vidtas.
Kommissionen kan dessvärre inte godta föredragandens ändringsförslag. Medaförordningen innebär inte att Europaparlamentet skall höras. Artikel J 7 i Maastrichtfördraget handlar om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den kan därför inte, som föredraganden föreslår, tillämpas på Medaförordningen, och den tillhör ju nämligen gemenskapens regelverk. Däremot kan parlamentet alltid, på grundval av artikel 138b i Romfördraget, anmoda kommissionen att lägga fram förslag på detta område. Mot denna bakgrund hoppas jag att parlamentet kommer att stödja kommissionens ursprungliga förslag.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0058/98) av Bontempi för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor om straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen.
Herr ordförande, kära kolleger! Det betänkande som presenteras i dag inför kammaren har som ett av sina huvudsyften att ta ett samlat grepp på ett problem som har existerat sedan länge, och det är det svaga rättsliga samarbetet i kampen mot den organiserade brottsligheten.
Det rättsliga samarbetet är så att säga Askungen, den svagaste parten och också den mest tillbakadragna, när det gäller samarbetet. Det polisiära samarbetet, där det fortfarande finns många svåra problem att lösa, är redan bättre utvecklat än det rättsliga samarbetet. Ställda inför denna situation som är känd och beklagad av alla, är syftet med betänkandet att redovisa de synpunkter och fakta som utgör bakgrund till ett tillstånd som är minst sagt arkaiskt och föråldrat, för att försöka få radikala förbättringar till stånd.
Vi vet att det i dag är svårt att på ett trovärdigt sätt förklara för medborgarna att samtidigt som det räcker med knappt två minuter för att överföra enorma penningsummor från en finansmarknad till en annan - och ofta är detta pengar som kommer från olika typer av kriminell verksamhet - kan två domare i två olika länder inom Europeiska unionen diskutera i månader innan något sker. Detta är ett förhållande som måste förändras och betänkandet försöker presentera ett tänkbart förhållningssätt från unionens sida. Låt mig förtydliga detta. Parlamentet anger inte bara allmänna principer, anger inte bara problemen, utan pekar också på en tänkbar väg att gå, även i mycket konkreta termer, genom att ställa upp två olika typer av mål, ett mål på medellång och lång sikt och ett annat som avser ingripanden på kort sikt, eller också omedelbara ingripanden, som kan vidtas enbart om den politiska viljan finns hos nationella regeringar och parlament.
När det gäller ingripanden på medellång och lång sikt, så vill jag gärna påminna om vad som anges i det nya Amsterdamfördraget. Vi kan konstatera att det har gjorts intressant framsteg i fördraget. Till exempel gemensamma minimiregler för ett antal brott som organiserad kriminalitet, terrorism, narkotikabrott etc., viktiga förbättringar när det gäller ratificering och ikraftträdande för konventioner och förstärkt samarbete. Vi måste däremot tyvärr konstatera att parlamentets och domstolens roll som demokratiska kontrollorgan även i fortsättningen kommer att vara svag. Vi har med andra ord positiva synpunkter, men även kritiska, som vi kommer att upprepa med skärpa eftersom demokrati och kontroll är av absolut avgörande betydelse när det gäller frågor som är så känsliga som denna.
Ett annat avsnitt gäller konventionerna. Vi vet att hela detta område regleras av konventioner och att majoriteten av dessa konventioner, som godkändes för länge sedan, aldrig har trätt i kraft. Betänkandet anger därför ett antal framkomliga vägar. En är att se till att de konventioner som redan finns verkligen ratificeras, och detta hoppas vi snart skall gälla även Amsterdamfördraget. Dessutom understryks att en av de faktorer som bromsar konventionernas ikraftträdande utgörs av de undantag som görs av vissa medlemsstater. Med stor tydlighet framhålls i det sammanhanget att det skulle vara bra om principen om dubbel bestraffning, som nu inte tillämpas längre och som bara har värde just som princip, borde avskaffas en gång för alla.
Men den viktigaste delen av förslagen rör nog ändå de konventioner som vi föreslår. Vi föreslår konventioner om direkt kommunikation mellan domarna, om bestämda tidsgränser för utredningar och om automatisk förmedling av bevis. Detta är ett problem som har fått stor betydelse i till exempel Italien, men jag tror det gäller för alla länder och att döma av siffrorna är situationen alarmerande. De pekar på att svarstiderna när det gäller olika utredningar, även efter lång tid, ligger runt 15 procent. En domare eller en domstol ställer alltså hundra frågor och 15 procent av dem besvaras. Uppriktigt sagt är detta för lite, eftersom de konventioner som finns gällande relationerna mellan de rättsvårdande myndigheterna i olika länder inte kan avvika radikalt från de relationer som råder mellan domare inom ett och samma land om man skall kunna nå konkreta resultat i kampen mot den internationella brottsligheten, Detta är den springande punkten när det gäller kvaliteten.
Andra förslag rör tillnärmandet och harmoniseringen av lagstiftningen. Vi har redan röstat om att den organiserade brottsligheten och korruptionen skall tillhöra de gemensamma brotten, även om omröstningen fortfarande skall bekräftas av rådet. Två frågor till tycker jag att man måste stryka under. För det första är det nödvändigt att hitta gemensamma definitioner på vissa brott som faller inom området organiserad brottslighet. Vi tänker här på korruption, allvarliga skattebrott och penningtvätt. När det gäller det senare måste vi utvidga antalet straffbelagda handlingar i samband med penningtvätt. För få handlingar är i dag straffbara i samband med penningtvätt och i dag tvättas pengar från alla slags brott, även sådana som man inte kunnat föreställa sig. Direktiv 308 måste med andra ord revideras.
För det andra, en avgörande punkt, när det gäller bedrägerier får vi inte börja experimentera med avancerade former av standardisering.
Slutligen en reflexion som rör vissa frågetecken i samband med några av ändringsförslagen, och som sannerligen förtjänar att svar. Samtidigt som vi förstärker det här samarbetet måste vi även se till att bevara de demokratiska garantier, de grundläggande rättigheter, som anges i våra konstitutioner. Låt mig emellertid säga att inom det här området, när det gäller den organiserade brottsligheten, så handlar det inte i första hand om att skydda de enskilda medborgarna, utan om stora ekonomiska aktörer som systematiskt lyckas blockera utredningarna. Vi måste med andra ord fråga oss, samtidigt som vi håller fast vid våra principer, hur vi skall kunna skapa ett system som inte bara garanterar individens demokratiska rättigheter, utan också en annan av medborgarnas rättigheter, tillgången till ett fungerande rättssystem.
Herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Först och främst vill jag uppriktigt gratulera föredraganden, Bontempi, till hans utmärkta betänkande, och jag vill betona att jag sedan flera år tillbaka har ett mycket gott samarbete med honom och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor. Därvid är det område som jag företräder begränsat till EU-budgeten och därmed skattebetalarna. Så även mitt yttrande i dag från budgetkontrollutskottet.
I förvaltningsrättsligt avseende skulle man vid det här laget har kunnat besluta om några skyddåtgärder, men i skapandet av en rättslig ram för det staffrättsliga skyddet av gemenskapsbudgeten måste vi fortfarande ha tålamod, även om det är nödvändigt att agera snabbt, för enligt opinionsundersökningar bedömer 70 procent av de europeiska skattebetalarna att bedrägligt och inkorrekt förfarande med skattemedel är värre än skatteinbetalningen som sådan.
Bland de många hindren på vägen mot ett effektivt skydd av de finansiella intressena utmärker sig ett i synnerhet: den slående bristen på samarbete mellan de nationella rättsliga myndigheterna, som står emot en kriminalitet som blir allt bättre utrustad. Varken på förfarandenivå eller i det internationella samarbetet kan några nämnvärda framgångar noteras, något som framgick av en utfrågning som de båda utskotten gemensamt anordnade i april.
Vad skall man göra? Parlamentet har redan röstat igenom några förslag på några sakområden under rubriken skydd av finansiella intressen - i slutrapporten från undersökningskommittén för gemenskapens transiteringssystem, i sin resolution om Medelhavsprogrammen eller i sin resolution om bedrägeribekämpning. I alla tre betänkandena finns kravet på en rättslig instans på europeisk nivå för samordning och samarbete mellan de nationella undersöknings- och straffrättsliga myndigheterna och -förfaranden.
Frågan om dessa skall kallas rättsliga clearingcentraler, europeiska åklagarställen för bedrägerifall när gemenskapsbudgeten belastats, eller något annat som angivits i betänkandena, kommer i andra hand. Det första målet måste vara att definiera dess närmaste uppgifter och kompetenser, för att regler de brister, som till exempel undersökningar som skjutits upp i flera år, omständliga tekniska och diplomatiska förfaranden eller kompetenskonflikter, som blockerar samarbetet.
För att här skapa ett europeiskt rättsligt område, måste ett likvärdigt skydd av gemenskapens pengar uppåps i alla länder. Vägen dit skulle gå i etapper. Först skulle en europeisk förbindelsecentral kunna skapas för att sprida information, rådgivning, genomföra utredningar, vidarebefordra sina resultat till de nationella domarna. Den nya artikel 280 i Amsterdamfördraget är här till hjälp. I det långa loppet skulle den här instansen kunna byggas ut till en gränsöverskridande straffrättslig myndighet, som vore ansvarig inför en slags europeiskt upplagd åklagarmyndighet, som å sin sida skulle överlämna brottsmålet till den ansvarige nationelle domaren.
Det laddade ordet " Europeisk åklagarmyndighet" , som det präglas i den berömda expertstudien av corpus juris , borde dock ersättas av en benämning som klart utesluter begreppsförvirring och därmed förklarliga förbehåll. Herr ordförande, kära kolleger, jag önskar oss mer mod för att ge perspektiv för framtiden i detta mycket känsliga, men också mycket viktiga område, och jag skulle än en gång vilja tacka Bontempi så hjärtligt.
Herr ordförande! Det här betänkandet behandlar en mycket viktig framtida uppgift, och jag skulle vilja tacka föredraganden så hjärtligt för hans arbete. Det har lyckats bra. Det handlar naturligtvis om ett mycket konkret politiskt problem, De som snabbast dragit nytta av den fria rörligheten i Europa är de kriminella. De polisiära konsekvenserna har redan tagit mycket tid i anspråk, men det rättsstatliga och demokratisk-politiska beledsagande åtgärderna tar tyvärr mycket längre tid. I utskottet för institutionella frågor har vi därför koncentrerat oss på dessa rättsstatligt och demokratisk-politiska viktiga principer.
För det första vill vi framhålla att vi med rambeslutets instrument har en viktig integrationspolitisk möjlighet eller ett instrument som är mycket bättre än de tidigare överenskommelserna, vilket betänkandet mycket klart visar. Jag tror att det är viktigt att understryka det.
Den andra punkten var, att vi på det straffrättsliga området, där det handlar om grundläggande fri- och rättigheter, behöver ett särskilt demokratiskt berättigande. Därför är Europaparlamentets roll på det här området, där det bara har en rådgivande medverkan, alltför svag. Detta har vi kritiserat. Det är en punkt som måste ändras.
För det tredje, EG-domstolens roll: Rättsstatsprincipen - särskilt inom rättsskipningen - behöver kontroll som utförs domare, men också vidareutveckling som görs av domare. Därför kämpar vi för en ändring av förhandsbeslutsförfarandet, som bara kan få effekt om medlemsstaterna uttryckligen underkastar sig den. Det är helt enkelt för lite, det måste också ändras.
För det fjärde: Kriminalitetsbekämpningens hela politiska uppgift är något som starkt präglas av nationalstaten. Därför måste vi utöva tryck, så att det går framåt. En möjlighet har vi nu genom Amsterdam. Det är det förstärkta samarbetet. Den här möjligheten till integrationspolitisk vidareutveckling har vi också hänvisat speciellt till.
Till sist, än en gång hjärtliga gratulationer till Bontempi! Jag tror att det här handlar om en uppgift, som man bemästrar först så småningom, men det här betänkandet är ett viktigt steg i rätt riktning.
Herr ordförande! Jag ber fru kommissionären om ursäkt, men jag tycker inte det är riktigt rätt att nu, tio i tolv, ge kommissionären ordet innan samtliga representanter för de politiska grupperna har haft tillfälle att yttra sig. Detta leder till att, när debatten återupptas, kommer vissa av oss inte längre att kunna ta till orda efter omröstningen, och det medför också att kommissionären kommer att tala utan att känna till de olika politiska gruppernas ståndpunkter. Jag anser att detta är formellt fel och orättvist.
Herr Caccavale, fru Gradin kommer inte att vara här i eftermiddag. Hon kommer att ge uttryck för kommissionens synpunkter nu och i eftermiddag ersätts hon av kommissionsledamoten de Silguy. Det är något som jag anser kan hända. Jag har hört era synpunkter, ni har rätt. Men vi kan inte ändra på detta nu.
Herr ordförande! Jag ber först att få gratulera Bontempi till ett fullödigt betänkande om det straffrättsliga samarbetet inom EU. Effektivt straffrättsligt samarbete är ett nödvändigt instrument i kampen mot den organiserade brottsligheten. Inom EU har vi 15 olika rättssystem, vi har olika definitioner av vad som utgör ett brott och skilda straffsanktioner. Denna splittrade situation förstår den internationella brottsligheten att utnyttja. Det ställer krav på ökat samarbete och större effektivitet i unionens brottsbekämpning. Förstärkt rättsligt samarbete är också viktigt för att vi skall kunna värna om den enskildes rättssäkerhet.
Jag möter ofta frågor från enskilda varför vi inte gör mer för att bekämpa den internationella brottsligheten. Medborgarna kräver att EU-samarbetet på detta område skall prioriteras. De har liten förståelse för att relevanta konventioner ännu inte har trätt i kraft. De har naturligtvis rätt i det, och häri ligger den politiska utmaningen. För att lyckas måste vi ha ett enhälligt synsätt om hur vi effektivt skall agera i frågor om rättsligt samarbete. Jag är övertygad om att detta är möjligt. I grunden står vi på en gemensam värderingsgrund, men att omsätta värderingarna i effektivt samarbete går inte att göra över en dag.
Jag håller med Bontempi om att det handlar om en stegvis process, en process där vi samtidigt fördjupar det konkreta samarbetet och också arbetar för att sammanjämka våra regler.
Amsterdamfördraget innebär att vi får ett nytt beslutsinstrument för det straffrättsliga och polisiära området. Vi får garantier för att åtaganden som medlemsländerna gör i rådet också kommer att träda i kraft inom en bestämd period. Jag kommer att verka för att rambeslut huvudsakligen skall användas. Jag delar uppfattningen att de skall ha företräde framför andra möjliga beslutsinstrument. En annan förändring är att konventioner i framtiden skall kunna träda i kraft när en majoritet av medlemsländerna ratificerat dem. Det är bra. Därmed kommer vi bort från den dubbla enhälligheten som gäller i dag.
Här i parlamentet har jag ofta påtalat att beslutade konventioner inte har ratificerats. Utlämningskonventionen, delgivningskonventionen och protokollen till konventionen om skydd för gemenskapens finansiella intressen är några exempel på detta. Jag välkomnar därför föredragandens uppmaning till medlemsländerna att göra allt för att snabba på ratificeringen av de konventioner som rör det straffrättsliga området.
Bontempi konstaterar att det finns frågetecken om parlamentets och domstolens roll i det straffrättsliga samarbetet även under Amsterdamfördraget. Jag delar den uppfattningen. Min utgångspunkt är att båda institutionerna måste ges en så stark ställning som möjligt. Jag kommer därför att se till att mina kommissionsförslag överlämnas till parlamentet omedelbart efter det att beslut har fattats. Det är min förhoppning att domstolens kompetens inom det straffrättsliga området successivt kommer att utvecklas.
Föredraganden tar också upp en rad problem som hänger samman med utbytet av information i ett och samma ärende mellan domstolar. När det gäller kampen mot bedrägerier med EU: s pengar har jag själv fått bevittna hur dröjsmål med informationsutbytet mellan de olika rättssystemen direkt kan gynna brottslingar. Jag har länge argumenterat för att underlätta det direkta samarbetet mellan domstolar och andra rättsinstanser i medlemsländerna. Det är inte rimligt att dessa kontakter ännu, år 1998, skall vara hänvisade till diplomatiska kanaler. Jag är därför överens med föredraganden om att grundregeln skall vara att domstolar skall kommunicera direkt med varandra. Principen genomsyrar delgivningskonventionen som antogs 1997, men som ännu inte har trätt i kraft. Samma princip är också styrande för den konvention om bistånd i brottmål som sedan ett par år förhandlas i rådet.
En annan begränsning i samarbetet mellan domstolar och andra rättsliga instanser är kravet på dubbel straffbarhet. Detta krav innebär, som ni vet, att brottet också måste vara straffbart i det land till vilket en biståndsbegäran ställs, för att bistånd skall ges. Bontempi förordar i sitt betänkande att den möjligheten skall avskaffas i relationerna mellan EU: s medlemsländer, och jag håller med honom.
Vi har hittills talat om konkreta åtgärder för att förbättra samarbetet. Den vägen kan vi komma långt, men vi måste också se till hur vår lagstiftning bättre skall kunna sammanjämkas. Det handlar inte om en bred harmonisering av straffrätten. Däremot är det nödvändigt att täppa till de kryphål i unionens rättssystem som den organiserade brottsligheten utnyttjar. Vi måste gemensamt skapa en hög skyddsnivå i medlemsländerna. Målet bör vara att brottslingarna inte skall kunna komma undan till följd av skillnader i våra rättssystem. Vi måste kunna nå resultat, även om medlemsländernas straffsatser mot grov brottslighet skiljer sig åt. Det är dock nödvändigt att vi definierar vissa grova brott på samma sätt, och att det finns likartade minimistraff för dessa; typiska exempel är korruption, penningtvätt och sexuellt utnyttjande av barn.
Det finns anledning att på samma sätt se på vissa procedurregler. Bontempi lyfter i betänkandet fram banksekretessen som exempel. Bontempi tar också upp arbetet med att skydda gemenskapens finansiella intressen som exempel på vad som kan uppnås. Jag håller med om att det finns en hel del erfarenheter från detta arbete som borde kunna tillämpas också för straffrättsligt samarbete i övrigt. Det är t.ex. riktigt att vi i ökad omfattning ser en direkt länk mellan bedrägerierna inom EU och annan internationell brottslighet. Vi bör i första hand se till i vilken utsträckning som erfarenheterna kan utnyttjas för områden där ett gränsöverskridande samarbete krävs; jag tänker på människosmuggling, illegal vapenhandel och narkotikabrott. Vi bör också undersöka om erfarenheterna kan underlätta det straffrättsliga samarbetet inom områden som faller under EU: s politik.
Betänkandet för också fram ett intressant förslag om att stärka UCLAF: s roll i arbetet med att bekämpa fusk mot gemenskapens finansiella intressen. UCLAF skulle få en samordnande och stödjande roll gentemot de ansvariga nationella rättsinstanserna. Jag välkomnar denna idé. Det skulle betyda en konkret förstärkning av våra möjligheter att effektivt bekämpa sådan brottslighet. Jag har därför tagit initiativ till att inom UCLAF skapa en speciell enhet som skall arbeta med dessa frågor.
Vi kan inte diskutera rättsligt samarbete utan att också ta upp samarbetet med utomstående länder. Jag delar föredragandens uppfattning att vi parallellt måste arbeta för det straffrättsliga samarbetet när det gäller Öst- och Centraleuropa. Det är uppenbart att kampen mot organiserad brottslighet och korruption samt därmed också det straffrättsliga samarbetet blir ett viktigt inslag i de kommande medlemskapsförhandlingarna. Handlingsplanen om organiserad brottslighet kommer att kunna bli ett viktigt inslag, liksom att vi naturligtvis också skall kunna inkludera programmen Grotius och Falcone. Jag delar alltså föredragandens uppfattning att detta mycket snabbt skall utvidgas också till att omfatta länder utanför EU. Amsterdamfördraget kommer att innebära att det rättsliga samarbetet lyfts upp på en ny nivå, vilket är positivt.
En sak som jag gärna vill understryka är att Bontempi föreslår att kommissionen tar initiativ till en interinstitutionell konferens mellan kommissionen, Europaparlamentet och nationella parlament. Syftet skulle vara att diskutera hur det juridiska samarbetet inom EU ytterligare kan förbättras. Jag tycker att detta är en idé som vi gemensamt skall arbeta vidare på och diskutera hur den kan förverkligas. Det behövs emellertid också en ordentlig översyn av det nya fördragets konsekvenser för hela området för rättsliga och inrikes frågor. Jag kommer därför att sätta i gång ett analysarbete som jag under året kommer att presentera såväl här i parlamentet som i ministerrådet i form av en vitbok. Jag hoppas att denna vitbok skall tjäna som ett viktigt underlag för en genomgripande debatt om hur vi skall kunna förverkliga visionen av EU som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Herr ordförande! Jag vill protestera å det bestämdaste mot det sätt på vilket denna debatt förs. För det första stöder jag det Caccavale sade alldeles nyss: kommissionären talar vid en tidpunkt då debatten inte ens har börjat. För det andra är det omöjligt att föra en debatt under dessa förhållanden, med 150 ledamöter som kommer in i kammaren utan att föra en seriös debatt om en viktig fråga. För det tredje är rådet inte ens närvarande. Skulle ni vara vänlig att rapportera detta till presidiet och undersöka om vi kan ändra det sätt på vilket debatterna hålls just före omröstningen?
(Applåder)
Herr Brinkhorst, ni har rätt. Men just nu är det svårt att fortsätta debatten.
Debatten avbryts och kommer att fortsätta i dag efter kl. 18.00.
Beträffande kommissionsledamotens inlägg, vill jag säga att kommissionen planerar sin närvaro här. Vi ber att kommissionsledamotens skall vara närvarande, men vi kan inte kräva det. I eftermiddag kommer det att vara kommissionsledamoten de Silguy, som jag sade tidigare. Detta har hänt upprepade gånger. Det är inte något som sker för första gången.
Herr ordförande! Jag stöder kollega Brinkhorst inlägg helt och fullt. Det som vi diskuterar här är inte obetydligt. Jag skulle å alla de kollegers vägnar, som har arbetat intensivt med det här betänkandet, och som har lagt stort värde vid kommissionär Gradins åsikter, vilja protestera mot de förhållanden under vilka vi måste diskutera här. Såvitt jag vet är det tredje gången som Gradin här talat vid lunchtid och praktiskt taget ingen lyssnar på henne, men tre fjärdedelar av det här parlamentet pratar om andra saker. Jag anser att det är ovärdigt parlamentet och en förolämpning mot kommissionen.
Herr ordförande! Jag skulle vilja ansluta mig till den här protesten. För det första tycker jag inte att det är bra att vi splittrar upp debatten på det här viset. Det har faktiskt hänt just på det här området flera gånger. Jag vädjar till presidiet och sammanträdestjänsten om att planera tiden bättre, så att något sådant här inte händer igen. Vi är dock tacksamma för att Gradin har kunnat tala, om än under tidspress, och jag tror att det är några som har lyssnat till henne, käre kollega Schulz, men det passar sig inte att det är som mest oväsen här när kommissionären talar. Detta måste undanröjas i framtiden, inte bara för er, fru Gradin, utan i allmänhet. Det går inte som vi hanterar det här!
Vidare beklagar jag att debatten splittrats upp, eftersom också många kolleger kanske inte är här i kväll, när det diskuteras vidare. Det är alltså en verkligt dålig situation, som måste avlägsnas. Det här får inte förekomma igen!
Vidare skulle jag, herr ordförande, vilja göra uppmärksam på att enligt min lista skall vi redan rösta om betänkandet. Det går naturligtvis inte! Jag beklagar att omröstningen kommer att äga rum " vem vet när" och att också detta splittras upp, så att vi över huvud taget inte kan åstadkomma något sammanhang mellan betänkande, debatt, kommissionens åsikt och till sist omröstningen. Jag vill alltså ansluta mig till den här protesten.
(Applåder)
Fru Theato, kommissionsledamoten har hört parlamentsledamöternas och presidiets protester. Jag hoppas att något sådant problem inte kommer att uppstå igen och jag är glad för att det som sades av kollegerna i verkligheten visar att vi är angelägna att fortsätta sammanträdet.
Herr ordförande! Det som mina kolleger har sagt är en god tröst, men det räcker inte. För det första avstår jag från mitt inlägg nu på eftermiddagen eftersom jag anser att det blir fullständigt meningslöst, liksom jag anser hela eftermiddagens debatt meningslös eftersom den genomförs i olika delar, något som är fullständigt oacceptabelt. Jag uppmanar er officiellt, herr ordförande, att skjuta upp hela debatten och omröstningen till nästa sammanträdesperiod. Jag uppmanar kammaren att som ett tecken på respekt för det arbete som utförts av Bontempi och alla oss andra när det gäller detta betänkande, skjuta upp hela debatten och att börja om från början vid nästa sammanträdesperiod.
Herr Caccavale, debatten har börjat. Vi kommer att fortsätta i eftermiddag kl. 18.00 förutom om parlamentet just nu beslutar annorlunda.
Herr ordförande! Jag gillar verkligen sucken av lättnad när jag talar på detta ställe. Jag vill ställa en fråga till er: har sekretariatet underrättats skriftligen om några personer som vill att det protokollförs att de är närvarande under omröstningar med namnupprop? Anledningen till att jag ställer denna fråga är att jag ser att det i protokollet för gårdagens sammanträde står att McMillan-Scott, Janssen van Raay och andra inkom med ett skriftligt uttalande till sammanträdestjänsten som informerade det om att de skulle vara närvarande med inte delta i omröstningen.
Är inte detta att kringgå själva förfarandet och avsikten och syftet med presidiets ursprungliga beslut? Jag ställer detta som en allvarlig fråga eftersom om det var så presidiets beslut fattades för att disciplinera oss på något sätt, så är det ganska lätt att kringgå detta genom att inkomma med ett skriftligt uttalande och sedan gå ut genom dörren.
Kvestorernas meddelande var helt tydligt: att det skulle vara med i omröstningen, och omröstning betyder den omröstning som skall genomföras, och inte för att föregripa omröstningen på något sätt över huvud taget. Jag är övertygad om att ni, herr ordförande, kommer att genomföra kvestorernas beslut i förening med presidiets instruktioner för att garantera att ledamöterna är närvarande och att de antingen röstar eller ej.
Herr Falconer, vi skall bekräfta allt det ni sade. Men å andra sidan säger jag till er att vi alltid gör en uppföljning och jag tror att det angående detta inte kommer att finnas någon avvikelse från de beslut som har fattats.
Herr ordförande! Bara för att överdriva det vår kollega Falconer sade. Jag tror faktiskt att vi under omröstningen borde vara fastkedjade vid våra bänkar och vaktmästarna borde låsa dörren med nyckel så att ingen går ut!
(Applåder)
Herr ordförande! Jag skulle vilja återkomma till det Schäfer, Theato och Caccavale sade. Vi var alla eniga om att de omständigheter under vilka Gradin talade var fullständigt oacceptabla. Caccavale har framlagt ett förslag om att skjuta upp diskussionen om detta betänkande till nästa gång. Jag skulle vilja be er att vi håller en omröstning om detta eftersom det är det enda sätt på vilket vi kan återuppta debatten om detta ytterst viktiga betänkande.
Min fråga till er är: kan ni hålla en omröstning om Caccavales förslag att skjuta upp diskussionen om Bontempis betänkande?
Herr Brinkhorst, ni har studerat arbetsordningen. Artikel 131 i arbetsordningen säger mycket tydligt: " Vid inledandet av en debatt om en punkt på föredragningslistan kan en politisk grupp eller minst 29 ledamöter begära att debatten ajourneras till en närmare bestämd tidpunkt. Ett sådant förslag skall omedelbart gå till omröstning." Detta gäller vid inledandet av en debatt, angående en punkt. Det finns en annan punkt i arbetsordningen som fastställer att man kan begära att omröstningen om betänkandena ajourneras när den tidpunkten kommer. Avgerinos gav ett svar och jag beklagar, men vi kommer inte att fortsätta denna diskussion.
Herr ordförande! Det är anmärkningsvärt att de som nu skriker " nej" så högt, var de som inte lyssnade till Gradin, när de kom in i kammaren. Men så är det i den här kammaren.
Det är tur, herr ordförande, att en del inpass är oöversättliga, annars skulle man kunna se i protokollet att det här finns folk, som fått en dålig uppfostran. Jag delar utan tvekan er uppfattning. När yrkandet skall göras, kan det enligt arbetsordningen göras innan omröstningen. Jag tror emellertid att vi hade kommit avsevärt mycket längre, om de av Brinkhorst kritiserade omständigheterna över huvud taget inte hade inträffat. Bontempis betänkande är ett viktigt betänkande. Vi har hört kommissionens åsikt. Jag tror att det, efter månader av debatt i utskottet, är dags att vi nu röstar igenom det. Det skulle vi också göra i morgon, för omröstningen skall ju äga rum i morgon. Alla kolleger, som gläder sig så, uppmanas att vara här i morgon vid lunchtid och vara med och rösta.
(Applåder)
Jag tycker att parlamentet överdriver frågan. Jag tycker inte att det finns något att tillägga. Det var olyckligt att ett verkligen viktigt betänkande som Bontempis skulle bli avbrutet på det här sättet.
Herr ordförande! Eftersom den brådskande debatten om kriminaliteten i Bryssel inte är möjlig och listan med 100 underskrifter ligger framme här, skulle jag vilja meddela att det nu ligger en lista på mitt kontor, som kan skrivas under av alla, av alla assistenter, medarbetare och tolkar, och att jag kommer att lämna över den här listan till utskottet för framställningar i det belgiska parlamentet.
Herr Rübig, presidiet är alltid mycket angeläget att få höra ledamöternas påpekanden angående arbetsordningen, men de måste grundas på någon artikel i arbetsordningen!
Herr ordförande! Skulle ni vara beredd att förklara omröstningsförfarandet för Bontempis betänkande då vi faktiskt har en omröstning i kväll och jag frågar varför ni sade att den skulle hållas i morgon? Jag vill inte att mina kolleger skall ha några villfarelser om när detta kommer att ske.
Herr Provan, tack så mycket. Avgerinos som var ordförande tidigare har redan påpekat detta. Som ni har sett på föredragningslistan förutser vi eventualiteten av andra omröstningar i eftermiddag, om vi inte har avslutat de nuvarande omröstningarna, vilka jag hoppas att, med allas goda vilja och medverkan, vi kommer att avsluta. Om vi inte avslutar dem kommer omröstningarna att fortsätta till kl. 18.00. Men vi kommer inte att ha avslutat debatten om Bontempis betänkande. Följaktligen finns det ingen möjlighet på eftermiddagen i dag. Den flyttas hur som helst till i morgon bitti.
Omröstning
Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter! Jag skall fatta mig mycket kort, och eftersom jag delar er oro när det gäller fonden, vilket jag också indikerade under loppet av debatten i går kväll, har kommissionen beslutat att formellt anta ändringsförslagen 1, 2, 3, 4, 7, 16 och 17, och den första delen av ändringsförslag 14, den som handlar om längden på direktörens mandat.
Jag hoppas att ändringarna inte kommer att föra med sig ytterligare förseningar när det gäller öppnandet av fonden för Medelhavsländerna.
Herr ordförande! I går kväll uppstod vissa missförstånd om samarbetet med kommissionen på den här punkten, men dessa har nu klarats upp och betänkandet kan tas upp till omröstning.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Herr ordförande! Jag vill be denna kammare om tillåtelse för ett mycket enkelt muntligt ändringsförslag. I ändringsförslag 2 måste ett ord ändras. I ändringsförslaget används nu ordet Makedonien. Kollegerna i PPE-gruppen har påpekat att det inte skall heta Makedonien utan FYROM, Former Yugoslav Republic of Macedonia. Får jag be kammaren att föra in denna ändring?
(Parlamentet godkände förslaget.)
Herr ordförande! Jag lämnade in en begäran till den tidigare ordföranden. Kan ni tala om för oss om ni har tagit emot något skriftligt meddelande från några ledamöter av kammaren med innebörden att samtidigt som de kommer att vara närvarande i kammaren så kommer de inte att delta i någon omröstning med namnupprop? Ett enkelt ja eller nej räcker som svar på den frågan.
Herr Falconer, jag hörde frågan ni ställde till ordförande Avgerinos. Jag funderade i all enkelhet. Det finns ett tillvägagångssätt som både Fontaine följde och Martin i går, efter ett påpekande från McMillan-Scott. För mig är det inget problem att följa det också. Om kollegerna personligen vill påvisa att de är närvarande men inte vill rösta så är det deras rättighet. Jag skulle föreslå att de gjorde det skriftligen till medarbetarna som finns runt mig för att inte ta tid från omröstningarna. På så sätt ser vi och kontrollerar vilka som är närvarande och vi har som alltid stort förtroende för kollegernas ärlighet.
(Parlamentet godkände förslaget.)
Herr ordförande! Ni svarade inte riktigt på min fråga eftersom ni sade " muntligt" . Vad jag frågar är: har några ledamöter tillkännagivit till ert sekretariat och därmed till er, skriftligen, att de kommer att vara närvarande, men inte delta i några av omröstningarna med namnupprop? Ett enkelt " ja" eller " nej" räcker som svar.
Förlåt, herr Falconer, ni har rätt. Jag trodde att ni ställde en fråga om det allmänna förfarandet, vilket jag försökte klargöra. Såvitt jag vet är svaret nej.
Herr ordförande! Före omröstningen fann jag en lista på min plats. I denna listan var alla ledamöter, som var närvarande vid gårdagens sammanträde, uppskrivna med namn och platsnummer. Kan ni vara så snäll och förklara för mig under dagen eller morgondagen vem som har sammanställt den här listan, vad den tjänar till och varför jag bara har funnit den på min plats, emedan de andra kollegerna i min grupp inte har fått listan?
Fru Müller, jag är inte just nu benägen att ge er någon förklaring till det faktum ni refererade till. Jag har redan bett mina medarbetare att reda ut detta med er för att vi skall kunna se exakt vad det handlar om, och om vi behöver göra något kommer vi att göra det.
Vårt mål är enkelt och klart: att ge en europeisk dimension åt konsumentskyddet genom att ta bort alla risker med isolering av eventuella offer.
För närvarande stöter de europeiska medborgarna ovedersägligen på svårigheter på konsumtionsmarknaden, de svåraste är av juridisk natur: våra europeiska direktiv måste ju överföras till nationell rätt för att kunna vara tillämpliga. Denna liknar till sist en snårskog av bestämmelser som blir mer och mer svåröverskådlig för varje år som går.
Varje förfördelad konsument kan alltså inte vara säker på att få upprättelse: därför är det här betänkandet, som här behandlas för andra gången, så viktigt.
Jag skall inte ytterligare diskutera en text som redan debatterats mycket i utskottet och i kammaren. Jag skall bara nämna ett konkret exempel på dess återverkningar på européernas vardagsliv.
Till följd av en omfattande specialerbjudande anmälde sig många fransmän som köpare av fast egendom i Spanien. Dessvärre blev de föremål för ett bedrägeri från byggherrens sida, som själv kom från ett annat land i Europeiska unionen. Inte vid något tillfälle har någon fransk konsumentorganisation kunnat vidta rättsliga åtgärder.
Tack vare de nya bestämmelser som vi skall rösta igenom, kommer hädanefter någon som utsatts och som är bosatt i ett annat land, kunna försvara sina intressen genom sin egen konsumentorganisation.
Det var på tiden, innan övergången till euron, att man förkastade sådana metoder som är i strid mot konsumenternas intresse.
Jag röstar alltså ja till Verde i Aldeas betänkande som får konsumentskyddet att ta ett stort steg framåt. Det är Europeiska unionens plikt att arbeta för mer rättvisa och för en mer lättillgänglig rättvisa.
Andrabehandlingsrekommendation: Fontaine (A4-0077/98)
Herr ordförande! Jag skulle helt kort vilja göra två muntliga uttalanden. Det första handlar om Fontaines betänkande. Volontärtjänsten kommer bara att accepteras av Europas ungdom om utrustningen av medlen är betydande. Betydande betyder i det här sammanhanget åtminstone så mycket pengar, att ungdomar från alla femton medlemsländerna kan delta, och inom kort förhoppningsvis också från kandidatländerna. Med 35 miljoner ecu kan högst 5 000 ungdomar göra detta. Det är för lite. 80 miljoner är i förhållande till de 25 miljoner ecu som avsatts för budgetåret 1998 det minsta, så 55 miljoner kvarstår för 1999. Därför vädjar jag till rådet, och i synnerhet till den tyska ministern för ungdomsfrågor, Nolte, att man i rådet beslutar sig för att föra in den summa som parlamentet kräver. Spelrummet inom kategori 3 tillåter höjningen. Kravet kan alltså inte avslås med hänvisning till brist på resurser.
Genom att stödja denna rekommendation begränsar jag mig inte till att, genom förstärkandet av finansieringen från 35 till 80 miljoner ecu för perioden 1998-99, försvara minimivillkor för genomförande av programmet och för lika villkor för de deltagande.
Jag försöker, framför allt, att identifiera mig med de mäktiga instrumenten för att skapa ett europeiskt samhällsmedvetande, som den europeiska volontärtjänsten för ungdomar kan utgöra, genom de utbildningserfarenheter genom att utföra kollektiva tjänster i ett gränsöverskridande sammanhang.
Utöver att praktisera den fria rörligheten för personer och mänskligt och kulturellt utbyte som programmet kan erbjuda, är deltagandet av ungdomar från andra europeiska länder, i det frivilliga fullföljandet av ett gemensamt samhällsmål, det centrala i programmet. Det europeiska samhällsmålet är mer än bara de deltagandes individuella intresse, och är därför en stark drivkraft för det europeiska medborgarskapet.
Jag skulle vilja gratulera vår kollega Nicole Fontaine till hennes arbete, för det här betänkandet kan ge en stimulans till den stora idé som är det europeiska medborgarskapet, min dagliga kamp.
Det är viktigt att man ger liv åt denna europeiska volontärtjänst, och jag kan inte acceptera rådets minimalistiska vilja vad gäller budgeten.
Jag skulle vilja tillägga att våra kommissionärer och våra ministrar alltid vill göra mer med de medel som likväl är hitom deras ambitioner, och det på alla områden! Jag skulle också vilja betona nödvändigheten av att olika nationella tjänsterna görs förenliga. Detta är, i mina ögon, en enkel fråga om sunt förnuft.
Emedan vi under den här sammanträdesperioden har försökt att ge ett svar på de sociala problemen för de europeiska migranterna, verkar rådet föga angeläget om den nödvändiga samordningen av de sociala systemen. Att ignorera detta faktum, det är att försvaga idén om den europeiska volontärtjänsten innan den ens satt i gång.
Detta måste vara lockbetet för det europeiska medborgarskapet för ungdomen. Det åligger parlamentet att bekräfta denna vilja som är gemensam för oss!
Som Europaparlamentets yngsta ledamot vill jag naturligtvis ge mitt fulla stöd till Fontaines betänkande om europeisk volontärtjänst för ungdomar. Detta är viktigt av många skäl. Det handlar om att hitta nya vägar för en meningsfull sysselsättning som innebär att man kan förena nytta med nöje. Nyttan är att vi vet att ungdomar har ett stort intresse av att jobba med de områden som handlingsprogrammet gäller, främst miljö- och sociala frågor, samtidigt som vi vet att det behövs göras mycket inom dessa områden. Nöjet handlar om fördelen för ungdomar att få en chans att besöka ett annat land, uppleva en annan kultur och ett annat samhälle under en period då man också får en chans att lära sig ett nytt språk. Språk är viktigt, eftersom vi lever i en alltmer globaliserad värld.
I går antog Europaparlamentet ett betänkande som handlade om hur man skall förebygga självmord bland unionens medborgare. Tyvärr är det vanligt att just ungdomar har självmordstankar på grund av att de känner osäkerhet inför framtiden. Det vore därför bra om EU visade prov på att skaffa förutsättningar för en del ungdomar att orka leva vidare. I detta sammanhang kan volontärtjänst vara ett litet, men viktigt bidrag. Det löser inte problemet, men det kan upplevas som något positivt.
Rådets inställning när det gäller pengar är beklämmande: samtidigt som man stoppar in miljarder i subventioner av tobaksodling och kärnkraftsforskning, är man inte beredd att satsa några miljoner ecu på ungdomar. Detta är minst sagt pinsamt.
Rådets negativa inställning till kravet på att större resurser bör ges för att de som får chansen att vara volontär också skall få tillräckliga förkunskaper, så att de kan klara ett nytt språk, är obegriplig. Jag ser det som en självklarhet, eftersom detta kommer att öka förutsättningarna för både ungdomarna att få ut något av sin volontärtjänst och för att projektet skall bli lyckat.
Rådet måste tänka om när det gäller dessa punkter. Som yngsta ledamot av Europaparlamentet stöder jag, liksom hela V-gruppen, Fontaines betänkande.
Herr ordförande! Med tanke på den brittiska regeringens utfästelser att hjälpa ungdomar med New Deal-programmet hemma är jag glad att denna typ av arbete har fått genklang på europeisk nivå.
EU: s regeringar gör rätt i att föreslå en europeisk volontärstjänst för ungdomar som är 18 till 25 år gamla. Detta betänkande framför även några välgrundade uppslag om hur ett sådant program kan fungera framgångsrikt i praktiken.
Till exempel borde volontärer som arbetar i andra EU-länder få uppehållstillstånd. Dessa unga volontärer skulle också behöva ha samma sociala rättigheter som de hade innan de blev volontärer.
Vi måste också undersöka om vi kan bevilja skattebefrielse på alla betalningar eller understöd som görs till volontärer - när allt kommer omkring får de inte straffas för att de visar samhällsandan och initiativkraften att ge sig in på volontärarbete till gagn för samhället i stort - vilket också gör dem mer anställningsbara.
Jag stöder idén i betänkandet om att den europeiska volontärstjänsten för ungdomar kunde integreras med existerande nationella system - kanske en europeisk valmöjlighet kunde byggas in i ländernas egna volontärprogram?
Jag hoppas att parlamentet ger detta betänkande det stöd både det och våra ungdomar förtjänar om vi skall kunna främja framtida generationers samhällsanda och företagsamhet.
I betänkandets ändringsförslag nr 3 föreslås att finansieringsramen för programmets genomförande under perioden 1998-1999 skall höjas från rådets förslag 35 miljoner ecu till 80 miljoner ecu.
Jag kan omöjligt rösta för detta förslag när jag ser hur medlemsstaterna samtidigt genomför nedskärningar som orsakar uppsägningar inom den offentliga sektorn i sina respektive medlemsstater.
Betänkande: Boogerd-Quaak (A4-0032/98)
Att ändra förordningen om Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens är mycket välmotiverat och angeläget. Det handlar i första hand om att utvidga verksamhetsområdet att omfatta Medelhavsregionens Medaländer. Men värderingen av stiftelsens tre första verksamhetsår ger också en möjlighet att mera grundligt granska stiftelsens verksamhet. Viktigast i den här analysen är att få riktlinjer för att utveckla stiftelsen så att den bättre än tidigare svarar mot kommande växande utmaningar.
Jag instämmer helt med föredraganden Boogerd-Quaak i uppfattningen om att stiftelsens huvudsakliga uppgift är att förbereda utvidgningen. Inte heller i övrigt har undervisningens och utbildningens betydelse som medel för integration och regional utveckling i tillräcklig omfattning beaktats. I partnerskapsländerna behövs utbildningsstiftelsens effektiva stöd och expertis vid planering och genomförande av utbildning som bidrar till att förstärka marknadsekonomin och demokratin.
Personalutvecklingsprogram för partnerskapsländernas och EU: s beslutsfattare, som grundats på initiativ av stiftelsen, är en viktig del av detta arbete. Allt som allt har utbildningsstiftelsen spelat en betydande roll i verkställandet av Phare- och Tacis-programmen. Dock förutsätter de växande utmaningarna att man flyttar tyngdpunkten från administrerande till ett utvecklingsarbete som uppmuntrar till det verkliga partnerskapet och engagemanget.
De länder som sökt medlemskap måste fortfarande kunna göra framsteg när det gäller åtgärder som säkrar den internationella rörligheten: erkännande av examina, ny utbildningsteknik och standardernas öppenhet. I detta avseende måste samarbetet med Cedefop förstärkas.
Naturligtvis måste utbildningsstiftelsen ha tillräckliga resurser för att utvidga och förstärka sin verksamhet. Särskilt önskar jag en ökad satsning på alla yrkesutbildares påbyggnadsutbildning och på främjande av kvinnornas yrkesutbildning.
Resolutionsförslag om Kosovo
Herr ordförande! Jag kunde rösta för den här kompromissresolutionen, eftersom den förbättrades avsevärt genom de liberala förslagen. Jag tror faktiskt att vi hycklar här, för de åtgärder som kontaktgruppen och andra föreslagit, hade man kunnat använda de senaste åren - jag har ofta fört fram denna fråga här -, för att kunna förhindra våldsutbrottet. Genom att inte göra någonting är vi medskyldiga till att våldet brutit ut. Man har inte ens lyckats att öppna ett EU-kontor i Kosovo, och i dag vill man använda de politiska åtgärder som var nödvändiga då. Man måste säga att det här är än en gång för sent och för svagt. Idén om självständighet har förmodligen gått under i de senaste dagarnas kulregn, och vi har bara en chans till, nämligen genom att med hjälp av en internationell insats av bevakare och trupper sörja för att Kosovo under internationell övervakning blir självständigt, och efter några år av en lugnare situation självständigt kan besluta om sin framtid i dialog med Belgrad.
Herr Posselt, jag måste gratulera er, naturligtvis inte med anledning av innehållet i ert tal, vilket presidiet aldrig har rätt att kommentera, utan till er alltid så regelbundna närvaro i den här salen.
Jag har avstått från att rösta om det gemensamma resolutionsförslaget om Kosovo.
Förvisso ansluter jag mig till fördömandet av våldet, oavsett var det kommer ifrån, och jag skulle fördöma överdriften i bekämpandet av manifestationerna när dessa bevisas. Jag vill ändå understryka de otillräckliga punkter som vårt parlament tagit i beaktande.
Först och främst, Kosovos problem tillhör Jugoslaviens interna angelägenheter, vilket inte förbjuder oss att bedöma dem, inte heller ens att blanda oss i. Men jag frågar mig hur många av våra medlemsstater som skulle har accepterat de många politiska aggressioner som Jugoslavien, en av Förenta nationernas grundare, har varit offer för sedan sju år tillbaka från vissa europeiska länder, och vissa delar av vårt parlament.
Vidare måste det understrykas ännu en gång, att den ständiga diaboliseringen av Serbien inte tjänar en fredlig, rättvis och hållbar lösning på problemen i den här regionen. I Kroatien och Bosnien har man sett hur den här manikéismen drev på kriget, som fortfarande riskerar att blossa upp på nytt så länge vi inte har återintegrerat Serbien i det beslutsfattande samhället.
Till sist måste det sägas att Kosovo, genom sin historia och geografi, har särskilda svårigheter: för det första eftersom man inte kan be Serbien att avstå från sin suveränitet över Kosovo, vaggan till dess historia och nationella enhet; vidare, eftersom återetablerandet av Kosovos självständighet - som ingen diskuterar i princip - riskerar att leda till en frihetssträvan som på ett mycket farligt sätt skulle kunna vända upp och ner på de internationella relationerna mellan Jugoslavien, Albanien och Makedonien, alltså, indirekt Grekland och Bulgarien. Det är en risk som ingen har rätt att ta oöverlagt.
Sammanfattnignsvis så tror jag att man måste lita mer på de politiska krafterna i Serbien, vare sig det handlar om myndigheterna i Belgrad eller Kosovos demokratiska liga, och uppmuntra dem att återta dialogen med tanke på en institutionell lösning som respekterar rättigheterna för de olika folkslag som bor i Serbien.
Resolutionsförslag om ASEM-processen
Herr ordförande! De gröna är en internationalistisk rörelse på global nivå och anser därför självfallet att utvecklingen i Asien angår befolkningen i EU-länderna, liksom EU: s utveckling angår befolkningen i Asien. Därför är vi positivt inställda till samarbete inom ramen för ASEM, men vi vill betona vikten av att inkludera folkvalda politiker, bl.a. inom ramen för ASEP och folkrörelser.
Tyvärr har EU: s relationer hittills präglats av ett betydande dubbelspel. Samtidigt som högtidstalen betonar respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, domineras den praktiska verkligheten av kortsiktiga kommersiella intressen. Ett flagrant exempel är Indonesien som har kunnat köpa vapen från EU-länder, förtrycka Östtimor och hålla sin egen befolkning utanför demokratiskt medinflytande och rimlig rättssäkerhet, vilket under senare tid har drabbat inte minst den kinesiska minoriteten.
Också relationerna till andra icke-demokratiska asiatiska länder präglas av detta dubbelspel. Vi ifrågasätter också inriktningen och formerna för stödet till Nordkoreas lidande befolkning, inte minst satsningen på KEDO. I stället bör Nordkorea få stöd till att sanera kolgruvor och kraftverk samt få hjälp med livsmedel för att motverka risken för akut hungersnöd.
Europaparlamentets resolution innehåller en hel del av våra målsättningar. Utöver en del som jag har nämnt ovan, finns det också krav på uppförandekod för vapenförsäljning från EU-länderna och kriterier för hållbar skogshantering. Jag har ändå avstått från att rösta i slutomröstningen, eftersom punkt 6 fortfarande visar att EU: s grundläggande, extremt liberala frihandelsprinciper tillåts ta överhanden över andra viktiga principer för samhällsutvecklingen, t.ex. demokrati, mänskliga rättigheter, ekologiskt och socialt hållbar utveckling. Så länge EU inte byter till en omvänd prioritering, kommer EU: s internationella relationer, däribland med Asien, tyvärr alltid att utsättas för en berättigad misstro av befolkningarna runtom i världen.
Resolutionsförslag om den internationella brottsmålsdomstolen
Herr ordförande! Jag vill först och främst tacka er för era vänliga ord och för det sätt som ni leder sammanträdet, om själva frågan skulle jag dock vilja säga att det är av största betydelse att en sådan brottmålsdomstol inrättas och att lämpliga åtgärder vidtas inom ramen för Förenta nationerna. Jag skulle här bara vilja stödja det faktum att Nürnberg har anmält sin kandidatur till att vara säte för en sådan domstol, eftersom den, medveten om sin tragiska historia i vilken den missbrukades av en av de största förbrytarna i mänsklighetens historia, här vill ge sitt bidrag också till det moraliska gottgörandet. Jag gratulerar staden Nürnberg till att den tagit initiativet till att kandidera som säte till en sådan institution.
Jag tackar er, herr Posselt.
Betänkande: Cabezón Alonso (A4-0056/98)
Herr ordförande! Vi har röstat för Cabezón Alonsos betänkande, men det sätt på vilket den tar sig an demografiska frågor är alltför blygsamt. Det sägs faktiskt ingenstans i det här betänkandet, inte heller i kommissionens text, att ingen av våra europeiska länder längre lyckas att förnya sina generationer. Vårt gamla Europa, har hon tappat smaken för livet och för att ge liv och skapa, vare sig det handlar om familjer eller företag, och att avla? Handlar det här om en definitiv nedgång? Borde vi anta en fatalistisk inställning och nöja oss med att hantera det här tillståndet? Jag tror inte det. Det finns, jag har kontrollerat det själv inför åtskilliga möten inför internationella konferenser i Kairo, Beijing och Köpenhamn, en verklig vilja hos ett antal kvinnor och par i Europa att skaffa barn. Varför saknar då politikerna den nödvändiga djärvheten som går i riktning mot livet i våra länder, det ekonomiska livet i våra länder? För man kan inte tänka sig en ekonomisk tillväxt utan en ökning av konsumtionen, i synnerhet de ungas konsumtion. Jag tror att det är på tiden att våra ansvariga ekonomer och politiker återupptäcker det självklara. Det är att familjen, barnen, är viktiga, på samma sätt som företagen, för ekonomins vitalitet - men inte bara ekonomins - i ett land. Låt oss överge en alltför abstrakt syn på konsumenten som individualist. Låt oss se på familjen som en realitet också på det ekonomiska planet. Varför inte uppskatta att det är föräldrarna, de som sätter barn till världen och som uppfostrar dem under många år, som är de främsta ekonomiska investerarna i ett land? Och samtidigt skapar de en uppfostringsverksamhet som är helt oersättlig. Och gud vet att man lägger vikt vid utbildning, anställningsbarhet. Barnen, som är uppfostrade i en familj, blir självständiga och dynamiska i livet. Vi har alltså ett i intresse av att återupptäcka dessa realiteter, likväl som att beakta det viktiga arbete som modern i familjen utför i hemmet, vilket antyddes i Köpenhamn.
Kära vänner! Jag är inte fatalist. Denna längtan efter barn finns verkligen, och det är sant att, som inför den mycket allvarliga fråga jag lyfte upp alldeles nyss, det som hände i Paris förra året, vid de internationella ungdomsdagarna, utgör verkligen ett hopp för oss alla, för alla våra europeiska länder, men inte bara för Europa, utan för det som det som det kan föra med sig för resten av världen också.
Jag tackar er så mycket, fru Sellier. Jag lät er överskrida er talartid, men jag tror att ni väl förtjänar det. Jag konstaterade i går - vi satt i det nattliga sammanträdet tillsammans - den passion ni har för den här frågan, och jag gläder mig åt det.
Uppgifterna om den svaga demografiska utvecklingen och den europeiska befolkningens ökande ålder är kända sedan år tillbaka. Befolkningsrapporten från 1997 är ett viktigt tillfälle att fördjupa diskussionen och genomföra en mer detaljerad analys av statistiken, för att finna lämpligare metoder att möta den framtida sociala utvecklingen.
Först och främst gäller det att undvika att de äldres rättigheter, såväl när det gäller de sociala skyddssystemen som akut hjälp, leder till en diskriminering av ungdomar och kvinnor. De förstnämnda därför att de - i egenskap av framtida minoritet av befolkningen i aktiv ålder - skall bidra till de sociala kostnaderna för den majoritet av befolkningen som utgörs av de äldre. De sistnämnda därför att de redan till stor del har ansvaret för att hjälpa de gamla, som många gånger dessutom är sjuka eller handikappade.
Jag vill instämma i de synpunkter som föredraganden redovisar när det gäller den ytlighet med vilken Agenda 2000 behandlar de sociala och demografiska aspekterna av den framtida utvidgningen av unionen. Jag instämmer dessutom i behovet av en gemensam invandringspolitik och framför allt om behovet av nya regler för socialförsäkringarna som tar hänsyn till de nuvarande och framtida demografiska trenderna. Som representant för Alleanza Nazionale förklarar jag härmed att jag röstar för Cabezón Alonsos betänkande.
Befolkningsutvecklingen i flera länder inger oro med stora befolkningsomflyttningar från landsbygd till stad. I Sverige minskar alla län utom fyra sin befolkning, vilket innebär att risken för avfolkning är stor i en stor del av landet.
Jag har röstat ja till betänkandet. EU: s regional- och strukturpolitik måste dock utformas så att denna olyckliga utveckling bryts.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat ja till ett betänkande om den demografiska utvecklingen inom EU. Vi anser att det är några mycket viktiga problem som belyses i kommissionens rapport. Om de nuvarande tendenserna i befolkningsutvecklingen fortsätter, kommer åldersgruppen över 60 år att ökas med 50 procent under de kommande 30 åren. Detta kommer att få stora konsekvenser för de europeiska välfärdsstaterna och för arbetsmarknadens sammansättning. Med andra ord blir det färre yrkesaktiva för att finansiera de växande utgifterna för bland annat pensionärer och inom vårdsektorn.
Vi är glada att problemet har hamnat på föredragningslistan. Vi har helt enkelt behov av fler yrkesaktiva i framtiden. Detta erkännande kan förhoppningsvis bidra till att sätta fart på några konstruktiva diskussioner om behovet av familjevänliga företag, som kan stödja kvinnorna, och en ny syn på flyktingar och invandrare som en resurs för de europeiska välfärdsstaterna.
Det vore absurt att påstå att det inte finns några som helst demografisk förändringar: Längre medellivslängd, färre barn, förändrad numerär balans mellan könen - allt detta har obestridligt vittgående effekter på samhället. Ändå påstår jag att en samhällspolitisk debatt som koncentrerar sig på den " demografiska situationen" , går förbi de verkliga problemen.
Dessa problem ligger i strukturen hos en ekonomi som med tvång " frikopplar" alltfler människor från dess utveckling, gör dem arbetslösa eller undersysselsatta och utesluter dem därmed socialt sett, såväl som det faktum att denna ekonomi med sin ökade tendens till social polarisering och uteslutning också beror på en " osynlig ekonomi" , som fördelar det obetalda arbetets last könshierarkiskt - och följderna blir en befäst kvinno- och barnafientlighet. Last but not least handlar det om den totalt kontrafaktiska rasismen, som den grasserande rädslan för invandring ligger till grunden för. Det är därför ingen tillfällighet att alla dessa frågor faktiskt alltid kommer på tal vid diskussionen om " demografi" . Men skulle vi inte kunna ha det här mer direkt, utan den " demografiska illusionen" ?
Betänkande: Titley (A4-0059/98)
Handlingsprogrammet för Ukraina, liksom för övrigt för alla andra länder i Central- och Östeuropa utgör bara en illa förklädd landstigning av de stora multinationella företagen i de här länderna med syfte att exploatera naturrikedomar, mänskliga resurser, att infiltrera och helt kontrollera marknaderna men även att utforma den politiska och sociala utvecklingen som skall tjäna bästa möjliga installation och ohindrad verksamhet för dessa intressen.
Karaktären på de villkor som krävs för programmet för Ukraina fastslår ett snabbt skapande av infrastrukturer för att ta emot utländskt kapital och varor, som texten i betänkandet så tydligt refererade till och som ställer som oumbärligt villkor en ökning av privatiseringstakten och de allmänna ekonomiska reformerna som har som målsättning att slå mot arbetstagarnas sociala rättigheter genom " administrativa reformer och skattereformer, reformer i rättssystemet, skapandet av administrativa strukturer för den privata ekonomiska sektorn och garantin för en politisk övergång till marknadsekonomi" .
Villkoren för handlingsprogrammet för Ukraina, som måste ses i förhållande till Tacis-programmen, avtalet om företagsförbindelser och Europeiska unionens övriga finansieringsavtal med detta land, begränsar sig emellertid inte till det ekonomiska området eller till frågor som avser reformer på detta område utan förlängs till rent politiska frågor och ingriper i Ukrainas inrikesfrågor, ingriper i den politiska utvecklingen, särskilt före valet, och ställer villkor för landets hållning och för främjandet av förbindelserna med NATO, genom ett samarbete för fred och ett deltagande i VEU: s militära expeditioner.
Ett särskilt element i alla dessa avtal och i handlingsprogrammet utgörs av påtryckningarna på Ukraina för uppköp av teknologi och för att acceptera enorma investeringar från europeiska multinationella företag på energiområdet och särskilt för att bygga nya kärnkraftverk, med de väsentliga och viktiga säkerhetsproblemen, som föranleddes och föranleds av kärnkraftverket i Tjernobyl, som förevändning. Man försöker inte avstyra riskerna för miljön och för befolkningen utan man desorienterar Ukrainas energipolitik, man införlivar det i EU: s energipolitik och man befriar det från dagens existerande förbindelser med Ryssland.
Betänkande: Hoff (A4-0063/98)
Det är fortfarande inte klart vilka de slutliga effekterna av Tjernobylkatastrofen kommer att bli för det ukrainska folket och Europa i helhet. Det är viktigt att vi lär oss av vår historia så att inte katastrofen upprepas. Det är av detta skäl jag ger mitt fulla stöd till Hoffs betänkande om Tacis-medel för Ukraina. Det är oacceptabelt att bara 37, 5 procent av de totala Tacis-medlen som budgeterats har betalats ut och upprörande att bara 25, 5 procent av medlen för kärnsäkerhetsprogrammen har betalats ut.
Jag instämmer i Hoffs bedömning att strukturella förändringar måste ske inom kommissionens GD I a. Det betungande arbetet som läggs på dem i som är verksamma i fältet betyder att EU: s pengar inte är noggrant och fullständigt kontrollerade. Detta är helt klart ett bidragande skäl till bristen på framgång för Tacis-programmet i Ukraina.
Kommissionen skall komma ihåg att det är " bättre att förekomma än att förekommas" . Genom att se till att unionens pengar spenderas effektivt på återuppbyggnad och kärnsäkerhet i Ukraina kan Europa undvika möjliga problem i framtiden.
(Sammanträdet, som avbröts kl. 13.05, återupptogs kl. 15.00.)
Aktuell och brådskande debatt
Nästa punkt på föredragningslistan är aktuell och brådskande debatt om frågor av större vikt.
Den första punkten på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande resolutionsförslag:
B4-0319/98 av Martens, Perry, Rübig och Schwaiger för PPE-gruppen om åtgärder som nyligen vidtagits av den slovakiska regeringen, -B4-0328/98 av Blokland och van Dam för I-EDN-gruppen om Slovakien, -B4-0341/98 av Thors, Frischenschlager och Bertens för ELDR-gruppen om situationen i Slovakien, -B4-0342/98 av Wiersma, Bösch och Swoboda för PSE-gruppen om situationen i Slovakien, -B4-0362/98 av Hory för ARE-gruppen om den politiska situationen i Slovakien, -B4-0366/98 av Marset Campos, Ojala och Carnero González för GUE/NGL-gruppen om situationen i Slovakien, -B4-0375/98 av Schroedter, Van Dijk och Aelvoet för V-gruppen om den politiska situationen i Slovakien.
Herr ordförande! I mitten av mars tog Michal Kovacs mandatperiod slut. Med den här avgången togs emellertid också på nytt politiska beslut i Slovakien, som ger oss anledning till oro. För bara några timmar efter det att ämbetet tillfälligt och provisoriskt övergått till regeringschef Meciar, så lät denne avskeda två medarbetare, avskedade mer än hälften av alla slovakiska ambassadörer - eller han tillkännagav det åtminstone - och sköt upp rättegången mot de personer som misstänktes för att ha kidnappat den tidigare presidentens son. Sådana beslut är oroväckande under normala omständigheter. De blir emellertid dramatiska när de tas av personer som bara är ansvariga under ett övergångsskede. Slovakien befinner sig i ett konstitutionellt undantagstillstånd. Ändå, och just då, måste rättstatsprincipen och demokratiprincipen beaktas och framför allt tas på allvar.
Vi befinner oss än en gång i situationen att några få personer i den slovakiska regeringen sätter tillståndet i landet i ett tvivelaktigt sken och tolkar det slovakiska folkets vilja, den politiska kulturen och de politiska spelreglerna mycket ensidigt och drar ett medlemskap i Europeiska unionen i långbänk. Det handlar til syvende og sisdt om att uttrycka vår solidaritet med det slovakiska folket och att tala om för det att vi noga följer de aktuella händelserna. Därtill respekterar vi emellertid också allmänhetens åsikt, såväl i landet som hos oss. I synnerhet stöder vi ansträngningarna för att genomföra folkomröstningen om det nya presidentskapet som planerat, en folkomröstning vars tillåtlighet och överensstämmelse med konstitutionen intygats av den slovakiska författningsdomstolen. Slutligen önskar vi att Slovakien upptas i kretsen av kandidatländer så snabbt som möjligt, så snart den demokratiska situationen i det här landet har utvecklats på ett tillfredsställande sätt. Slovakien har alltid varit en del av Centraleuropa, och vi önskar att vårt stöd här för att stödja partnerskapet också kommer att vara starkt i framtiden.
Herr ordförande! I motiveringen till det betänkande av föredraganden Oostlander som antogs i går talas det bland annat om de kriterier som Slovakien måste uppfylla för att delta i samtalen om en eventuell anslutning till Europeiska unionen. Landet uppmanas i betänkandet att se till att de politiska kriterierna inte längre utgör ett hinder för att anslutningsförhandlingarna skall kunna inledas. Tyvärr måste vi dock konstatera att den senaste tidens händelser i Slovakien ytterligare försvårar denna nya stats anslutning till Europeiska unionen.
Det första och mest grundläggande kravet som vi måste ställa för anslutningen av nya medlemsstater till Europeiska unionen är att regering och parlament håller sig till de demokratiska spelreglerna. Dessa spelregler är bland annat grundade på ömsesidig och inbördes respekt. De demokratiska principerna verkar dock inte alls förbättras i Slovakien. President Kovacs avgång förra vekan och parlamentets oförmåga att kunna enas om en efterträdare gör situationen oroväckande. Till detta kommer stoppandet av den till april utlysta folkomröstningen om anslutningen till NATO och möjligheten till direkt val av president. Valet till parlamentet som planerats till september i år borde vara en bra möjlighet att låta folket välja en ny president också.
Syftet med de ingivna resolutionerna är att uppmana Slovakiens statsminister och hela det slovakiska parlamentet att göra allvarliga insatser för att lösa de politiska problem som just nu delar landet. Det handlar nämligen inte bara om ett inrikespolitiskt problem som man hävdar från slovakiskt håll. Utvecklingen i Slovakien oroar Europaparlamentets ledamöter eftersom landet just nu inte uppfyller de krav som kan ställas på en rättsstat och varigenom Slovakien blir allt mer isolerat.
Det är en av de demokratiska principerna att på ett respektfullt sätt umgås med den oppositionella minoriteten i ett land. Den politiska oppositionens funktioner i parlamentet - och tills helt nyligen även Slovakiens president - marginaliseras dock på ett systematiskt sätt. Den polariseringen utbreder sig även bland befolkningen och leder till en djup klyfta mellan anhängarna till Mecair och den övriga befolkningen.
I Slovakien ser vi med tydlighet vad en majoritetsdiktatur kan leda till: dålig kontroll över myndigheternas politik, dålig kvalitet på lagstiftningen, favorisering av grupper som stöder regeringen och trakasserier av etniska minoriteter, osv., osv. När jag för en tid sedan försiktigt varnande sade att Slovakien måste ta kommissionär Van den Broeks kommentar om inrikespolitiken på allvar så fick jag starkt mothugg från den slovakiska regeringen. Kritik uppskattas tydligen inte. Tydligen vill inte Slovakiens regering veta av någon kritik och anser de att alla kritiker är fiender till den slovakiska staten.
Därför tycker jag att slutsatsen att vi måste vänta på bättre tider innan samtalen om Slovakiens anslutning till Europeiska unionen fortsätter är berättigad. Det är däremot viktigt att vi inte vänder ryggen till Slovakien utan erbjuder vår hjälp och vårt stöd för att finna en lösning på dessa problem. Man bör i det avseendet kunna förvänta sig en samarbetsvillig och konstruktiv hållning från båda sidor.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag tror att det är fjärde gången sedan jag blev ordförande i det blandade utskottet EU-Slovakien som vi har lämnat in eller behandlat ett sådant här brådskande ärende om utvecklingen i Slovakien. Därför är den inte originell. Just i dag, när Europakonferensen i London inleder en ny etapp av integration och övervinnande av hindren i det förflutna, borde vi påminna Slovakien om att denna kammare i hög grad var ansvarig för att Slovakien, dvs. dess nuvarande sittande president, över huvud taget kan sitta med vid bordet i London. Det har vi gjort av ansvarskänsla, eftersom vi ansett att vi kanske något bättre förstår vilka objektiva svårigheter en ny suverän stat har att överkomma. Vi väntade oss dock att den slovakiska ledningen hade förstått vad det betyder, att av kommissionen sättas i främsta ledet i den här konferensen som en politiskt omogen, och som en demokrati som inte är situationen vuxen.
I dag upplever vi precis raka motsatsen. Den slovakiska ledningen har uppenbarligen inte satsat på konsensus, utan försöker - uppenbarligen inför de förestående nationella valbesluten - att komma till målet med polarisering. Jag hör redan reaktionerna från den slovakiska allmänheten, från den slovakiska regeringen, som kommer att låta, vi har gjort allt detta i enlighet med vår författning. Men i dag handlar det inte för oss om att på något sätt vara bättre jurister än slovakerna själva, utan det handlar om att säga att vi vill veta av er, herr president, herr regeringschef Meciar, vill ni föra in landet i Europeiska unionen, eller vill ni förhindra Slovakiens inträde för flera år framåt? Den nuvarande ledningen, som på grund av de författningsmässiga omständigheterna i Slovakien kan samla på sig mer makt, är ansvarig för detta, och en man är til syvende og sisdt ansvarig för detta, och det är Meciar. Det är detta vi vill påminna ledningen om vid det här tillfället. Vi som Europaparlament och i synnerhet den europeiska integrationen i allmänhet, lämpar sig inte för eventuella inrikespolitiska spel, som man räddar sig från valdag till valdag med.
Herr ordförande! Jag skulle vilja lovorda det Bösch sade. Han har varit i Slovakien som ledare för en delegation under ibland mycket svåra omständigheter och åtnjuter stor respekt såväl i Bratislava som i denna kammare.
Jag vill åter betona flera av de saker han sade. Det slovakiska folket är en nation som nyss blivit självständig, de styrs av konstitutionen och det verkar faktiskt som att de kritiseras för att styras av konstitutionen. Man måste säga till deras försvar att om de har styrts av konstitutionen så är det riktigt. Men historien är inte slut med det, eftersom vi inte bara kan se till grundlagarna, utan också till andan.
Vi har fått höra en del märkliga saker när Blokland talade om " minoritetsstyre" . Det kan gälla den brittiska regeringen eller många andra regeringar med samma system, men det gäller inte när HZDS är en del av en koalition som har majoritet. Problemet är att regeringen inte har tre femtedelars majoritet i parlamentet för att kunna välja en president, så vi måste vara mycket försiktiga med vilken specifik kritik vi riktar mot Slovakien.
Jag skulle vilja stödja de positiva budskap detta parlament borde sända till Slovakien. Ett är: ja, Slovakien är en europeisk nation. Vi vill verkligen att de går med i Europeiska unionen, vi vill verkligen att de skall göra allt som står i deras makt att komma och förena sig med oss i denna kammare i den framtida Europeiska unionen.
Samtidigt måste vi hoppas på några garantier om välvilja, så att Vladimir Meciar kan få laglig rätt att utöva presidentskapets befogenheter. Det är vad konstitutionen säger att premiärminister skall göra om allt annat misslyckas. Det skulle vara en mycket god signal om han tillkännagav att han är beredd att underställa frågan om republikens president en folkomröstning och låta folket välja president direkt. Detta kräver en grundlagsändring och jag stöder helt och hållet det förslaget.
För att sammanfatta så är detta ett av de tillfällen då denna kammare kan påverka händelseutvecklingen. Vi påverkar dem genom att fördöma när fördömanden är riktiga, men också genom att visa dem att vi inte tänker avfärda dem - vilket är skälet till varför jag opponerade mig mot kommissionens åsikt att de inte var lämpliga att övervägas. Det gläder mig att denna kammare har en annan syn.
(Applåder)
Herr ordförande! Med all uppståndelse runt Turkiet kom faktiskt Slovakien lindrigt undan i Luxemburg i december. Landet förlorade visserligen sin plats i gruppen av först tillträdande stater men får vara med vid Europakonferensen. Meciar har sedan dess ärligt talat gjort så gott han kunnat för att svika den sista spillran av förtroende. Stoppande av folkomröstningar, avskedande av hälften av landets ambassadörer, låsning av rättsprocessen mot Kovac juniors kidnappare. Meciars beteende kan absolut betecknas som i allt högre grad totalitärt. Det är synd att den delen av De Grönas förslag till resolution inte kom med i den gemensamma resolutionen. Därför vill jag gärna upprepa det igen. Under Meciars ledning glider Slovakien tillbaka till en totalitär regim.
Ordförande! Två resolutioner med kritik mot Slovakien var tydligen för mycket av det goda. Tyvärr har resolutionsförslaget om byggena i Gabcikovo-Nagymaros inte tagits upp på dagordningen. Som tur är har den ungerska befolkningens massiva protest mot dammbygget givit resultat också utan Europaparlamentets stöd. Det tillkännagavs i veckan att statsminister Horn inte kommer att underteckna det avtal som träffats med Slovakien. Det har han rätt i för detta bygge skulle på nytt innebära ett svårt slag för Donaus och de omkringliggande områdenas ekosystem. Av hela avtalet mellan Ungern och Slovakien framgår det att Slovakien inte är berett att göra som internationella domstolen hade uppmanat både Ungern och Slovakien till, nämligen att respektera nutidens miljönormer vid avgörandet av deras tvist om Donau-bygget. Ett land som Slovakien som fortfarande vill komma i fråga för - så säger man åtminstone officiellt - medlemskap i Europeiska unionen, måste väl nu ändå ta sig en allvarlig titt på den europeiska miljölagstiftningen.
Herr ordförande! President Meciar leker med elden. Stoppandet av den redan planerade folkomröstningen och det brutala återkallandet av över hälften av hans ambassadörer är ett tecken på detta. Även om han befinner sig inom ramen för sina formella befogenheter, så visar han därmed ändå ett problematiskt förhållande till rättsstatens kultur och till demokrati över huvud taget. Vi vill att valen skall förberedas korrekt från och med nu, att de genomförs på ett korrekt sätt, och att medierna skall få all den frihet som de kan göra anspråk på i en så viktig situation. Annars måste vi ansluta oss till de andra grupperna och kräva en fullständig frysning av Europeiska unionens hjälp till Slovakien
Herr ordförande, kära kolleger! Slovakiens ansökan om medlemskap i Europeiska unionen tillåter oss att, varje gång det är nödvändigt, påminna våra slovakiska vänner om de politiska och ekonomiska kriterier som beslutades vid toppmötet i Köpenhamn som villkor för medlemskap för alla länder i Central- och Östeuropa. Men jag tror inte att det tillåter oss att blanda oss i Slovakiens interna angelägenheter. Det verkar emellertid i dag som om vi, genom den här debatten om den politiska situationen i Slovakien, går över gränsen för icke-inblandning i en oberoende och självständig stats inre angelägenheter.
Vad är det man förebrår den slovakiska regeringen och parlamentet? Det slovakiska parlamentet förebrås för att den inte lyckats få loss en majoritet för att kunna utnämna en ny president, vilket i enlighet med konstitutionen i det här landet, leder regeringen till att utföra en del av statschefens befogenheter. Behöver jag påminna om att i mitt land, Frankrike, behövdes det 1954 tretton valomgångar för att utnämna den siste presidenten i den fjärde republiken - president Coty - och att, om Frankrike till sist - på general de Gaulles initiativ - skaffade sig en ny författning, så gjorde landet det på eget initiativ, och utan yttre inblandning?
Visst, koncentrationen av makt i händerna på en enda man är en potentiell farlig situation, men det är upp till de slovakiska medborgarna, och bara dem, att ta fram lösningar som tillåter dem att lösa den här politiska och konstitutionella krisen. Att begära av dem, som punkten i kompromissresolutionen gör, att ordna en folkomröstning om allmänna presidentval, utgör en inblandning i Slovakiens inre angelägenheter från Europaparlamentets sida.
Även Slovakiens regeringschef förebrås för att han har initierat en större diplomatisk förändring, men man glömmer att säga att utnämnandet av ambassadörer är en befogenhet som normalt tillkommer varje regering, och att det är det svåra samregerandet mellan premiärminister Meciar och president Kovac som har blockerat alla ambassadörsutnämningar sedan två år tillbaka, med några få undantag när, varav ambasadörsposten i Paris.
Regeringschefen förebrås också för att ha använt sina nya befogenheter på amnestins område till förmån för de som misstänkts för att ha deltagit i det halsbrytande bortförandet av den förre presidenten Kovacs son, men man glömmer att säga att den senare, innan han lämnade sitt ämbete, själv hade beviljat amnesti för samme son, som var inblandad i kriminella affärer i Tyskland, detta för att han skulel få hämta sitt pass och ge sig själva till fånga i det landet, vilket han gjorde, men han blev genast villkorligt frigiven.
Det verkar, under dessa förhållanden, att presentationen av de fakta som motiverar en resolution från Europaparlamentet, är halvdana, ja faktiskt partiska. Jag befarar förresten att den här olämpliga inblandningen i det slovakiska livet från Europaparlamentets sida, kommer att bidra till att stegra konflikten mellan regeringen och oppositionen i stället för att mildra den, vilket hade varit önskvärt.
Under de här förhållandena kommer UPE-gruppen inte att stödja vare sig kompromissresolutionen eller de resolutioner som lagts fram av de olika grupperna. För vår del så håller vi oss till de rekommendationer som antogs enhälligt av ledamöterna av det blandade parlamentariska utskottet vid dess senaste möte. Vi önskar verkligen att dessa rekommendationer kommer att följas så att Slovakien så snart som möjligt kommer att gå med i Europeiska unionen, vilket hela folket önskar, och, vet jag, alla dess ledare, vare sig de tillhör regeringen eller oppositionen.
Herr ordförande! Jag skulle vilja säga att denna diskussion åter visar att vi har ett stort ansvar för situationen i Slovakien. Jag skulle också vilja påminna er om diskussionen som hölls i december, då majoriteten i denna kammare avslog ett förslag om beskattning av tidningar. Vi vet att denna fråga om beskattning av tidningar inte är löst. Vi har så många gånger hört att något skall hända och sedan händer inget. Samma sak gäller rekommendationen från det blandade parlamentariska utskottet.
Den fråga jag vill ställa och det budskap jag vill ge det slovakiska folket är att de måste förstå att unionen är en politisk union där man respekterar vissa regler: rättsväsendet, domstolarnas självständighet och även fria och rättvisa val. Det slovakiska folkets öde och dess väg till Europeiska unionen kommer att bero på de beslut folket fattar. Vårt ansvar är att se till att valen blir fria och rättvisa, och det vi oroar oss för mest är att Meciar nu försöker manipulera tillgången till media på alla möjliga sätt, så att han kan behålla makten.
Det är inte bara en fråga om en person. Vi vet också att i det Slovakiska nationella partiet har många samma uppfattning som Meciar; vi vet att folk i regeringspartierna har givit uttryck för antisemitiska åsikter och vi kan inte acceptera det. Inte heller kan jag acceptera situationen när Europeiska unionen har betonat behovet av lagstiftning om minoriteters rättigheter och inget har hänt ännu. I detta avseende, herr kommissionär, tror jag att kommissionens ståndpunkt har varit mer ärlig, mer rättfram under hela processen än parlamentets, som tror på vaga löften och inte ger ett klart budskap om att vi stöder Slovakiens inträde i Europeiska unionen med fria och rättvisa medel.
Herr ordförande! Som andre vice ordförande i det blandade parlamentariska utskottet med Slovakien betraktar jag mig själv som en vän till Slovakien och det slovakiska folket. Jag hade hoppats att, i de överläggningar inom det blandade parlamentariska utskottet som Bösch hänvisade till, vi över våra politiska skiljelinjer hade kunnat dämpa något av den tuffhet i de strukturer som EU rest gentemot Slovakien. Det gläder mig att jag i dag kan upprepa att jag fortfarande ser fram emot att Slovakien går med i EU vid tidigast möjliga tillfälle.
Den slovakiska regeringen måste visa att den verkligen tagit ställning för en pluralistisk demokrati. Misslyckandet med att välja en efterträdare till Kovac är en tydlig signal att regeringen i Slovakien tycks vara fast besluten att strunta i vår verkliga oro. Slovakiens folk har alla rätt att välja sin egen regering. Val skall hållas till hösten och jag anser att punkten i denna brådskande resolution som handlar om dessa parlamentsval är den viktigaste. Dessa val måste vara verkligt fria och rättvisa. Om några tvivel skulle råda om detta måste vi säga till Slovakien att det ännu inte är medlem i världens familj av demokratier. De jag känner i Slovakien - vilket inkluderar Meciars parti - förtjänar inte en sådan bedömning. Meciar måste visa att han också värdesätter vår uppfattning.
(Applåder)
Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter! Kommissionen delar den oro som har uttryckts här i parlamentet, bland annat av de talare som tagit till orda om utvecklingen av den politiska situationen i Slovakien.
Premiärminister Meciar, som ad interim utövar presidentens befogenheter, har beslutat att avbryta de processer som startades när problem tillstötte i förberedandet och genomförandet av folkomröstningen den 23-24 maj förra året. Han har också givit amnesti, vilka några av er har påmint om, till förövarna av kidnappningen till president Kovacs son. De här händelserna är oroande.
Europeiska unionens ordförandeskap har förresten, för bara två dygn sedan, den 10 mars, riktat ett uttalande till de slovakiska myndigheterna, för att betona nödvändigheten av att respektera grundläggande regler vad gäller rättsstatens funktion, och naturligtvis har det gjort det utan att lägga sig i inrikes angelägenheter.
De här besluten läggs till det ihållande brottet mot författningsdomstolens dom om återinsättandet av Gaulieder som ledamot, ett brott som fördömts av er kammare under en tidigare debatt om brådskande och aktuella ärenden. Dessa beslut vittnar om att Slovakien inte respekterar Köpenhamnskriterierna som ställts för medlemskap i Europeiska unionen.
Kommissionen stöder det slovakiska folkets strävan efter att gå fram mot en integration med gemenskapen, men kommissionen kommer att förbli särskilt vaksam på den nödvändiga respekten för grundläggande rättigheter.
(Applåder)
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum klockan 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B4-0320/98 av Goerens och Bertens för ELDR-gruppen om Kambodja, -B4-0333/98 av Habsburg-Lothringen, Rinsche och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om Kambodja, -B4-0343/98 av Swoboda, Titley, Harrison och Pollack för PSE-gruppen om situationen i Kambodja, -B4-0351/98 av Pasty och Azzolini för UPE-gruppen om situationen i Kambodja, -B4-0364/98 av Hory för PSE-gruppen om situationen i Kambodja, -B4-0367/98 av Pettinari och Sierra González för GUE/NGL-gruppen om situationen i Kambodja, -B4-0376/98 av Telkämper och McKenna för V-gruppen om Kambodja.
Herr ordförande! Kommissionen har meddelat att man avsätter 9, 5 miljoner ecu till valet i Kambodja. Vi kan inte låta passera i tysthet att det rör sig om pengar från våra medborgare och att vi därför, i egenskap av deras företrädare, inte bara har rätten, utan även skyldigheten, att se till att pengarna utnyttjas på rätt sätt.
Utbetalandet av detta belopp måste emellertid strikt underordnas de många villkor som anges i punkt 3 i förslaget till gemensam resolution. I annat fall skulle det vara meningslöst att avsätta pengar till projekt som till exempel att utbilda lokala journalister och verkligen oberoende observatörer som, så som förhållandena är för närvarande i Kambodja, knappast skulle kunna genomföras.
Herr ordförande! Den 11 mars i år yttrade det kambodjanska parlamentets vice talman, Son Soubert, vid ett privat samtal, att han ansåg att maktövertagandet av den nuvarande premiärministern var en kupp. Resultatet visade sig omedelbart. På grund av detta anklagades han, hans immunitet upphävdes, förfarandet är i full gång och han är på väg att hamna i fängelse. I dag har vi fått reda på att Hun Sens kambodjanska regering har beslutat sig för att utesluta några av de mindre partierna från valet.
Sådant är situationen i Kambodja för tillfället, och den är, tyvärr, ett led i en mycket tråkig tradition i det här landet. När vi i dag tar risken att säga att kommissionen, och därmed Europeiska unionen, är villig att ge en summa på en och en halv miljon ecu till Kambodja som hjälp för att genomföra valet, då är det å ena sidan mycket betänkligt, eftersom vi praktiskt taget inte följer solidariteten med många andra länder, som säger ett sådan diktatoriskt system får vi inte ge mer pengar - de flesta andra stater ger heller inga pengar - och för det andra, eftersom vi i och med detta har givit oss ut på hal is, eftersom detta ju kan tjäna som ett exempel för andra länder, framför allt eftersom det från kommissionens sida meddelats att pengarna betalas ut i vilket fall som helst, även om vissa partier - bland dem den demokratiskt valde prins Ranariddhs parti - inte kan delta i valen. Vi skulle här kunna föregå med dåligt exempel och borde vara försiktiga. Vi borde försöka att uppmana kommissionen att än en gång tänka över utbetalningen av de här pengarna, eller att under loppet av de kommande en eller två månaderna skriva en rapport om Kambodja, för att se om det är någon mening med att faktiskt investera.
Herr ordförande! Det är nu två år sedan parlamentets delegation besökte Phnom Penh under en period av sällsynt stabilitet i Kambodja. Det har senare inträffat en ökning av det militära och politiska våldet, däribland 65 000 civilas flykt till säkerheten i Thailand. Nu har ett nytt fönster av möjligheter öppnats, understött av japanerna: en fredsplan som undertecknats i Manilla. Vi kan bara hoppas att detta nya initiativ lyckas, särskilt då EU kommer att ställa upp med 9, 5 miljoner ecu för att bistå med förberedandet av de föreslagna valen i Kambodja senare i år. Vi måste vara säkra på att andre premiärminister Hun Sen, vars anhängare är huvudsakligen ansvariga för det senaste våldsutbrottet och den politiska instabiliteten, inte för oss bakom ljuset. I det avseendet är det av avgörande betydelse att EU: s stöd till valprocessen är villkorligt: valen måste vara fria och rättvisa, där oppositionspolitiker tillåts återvända och delta där lika tillgång till media garanteras till alla partier som önskar delta; där det ökända underdekretet om media, som skandalöst nog definierar varje regeringskritiker som förrädare, upphävs; där de som tvingats fly måste kunna återvända fritt till Kambodja från Thailand; där prins Norodom Ranariddh sänds hem, vilket Manillafredsplanen föreskriver.
Om dessa villkor inte uppfylls så måste vi vara beredda att kräva ett andra uppskjutande av valen. Det är viktigare att garantera att dessa val är meningsfulla än att hålla förvrängda val som kommer att godkänna Hun Sens kupp. Freden " droppar långsamt ner" i Kambodja. Vi kan bara hoppas att Manillafredsplanen kan fås att fungera.
Herr ordförande! Alldeles innan förhandlingarna om ett samarbetsavtal med Kambodja inleddes för två år sedan så uttalade jag här mina förhoppningar om att vårt stöd skulle kunna hjälpa till att förebygga konflikter i det landet. Men, herr ordförande, som ni vet så har dock alla internationella insatser inte hjälpt. Läget blir bara värre, avrättningar utan rättegång, flyktingar.
Att utifrån försöka påverka ett land som fortfarande kämpar för att komma över ett folkmord och som lider under kraftmätningar mellan medlemmar i den kungliga familjen och människor med annan politisk inriktning fungerar tydligen inte. Därför är det inte särskilt meningsfullt att under nuvarande omständigheter avsätta 9, 5 miljoner ecu till valen. Det tycker jag verkar vara på förhand bortslängda pengar. Det är bättre att ledarna för ASEAN vid det kommande toppmötet i London tillsammans med EU ger en tydlig signal. Det förhindrar för övrigt inte att organisationer som kämpar för de mänskliga rättigheterna och alla flyktingar fortfarande förtjänar vårt allra starkaste stöd.
Herr ordförande! Om inte Kambodjas historia under de senaste åren hade varit så fruktansvärt tragisk, så hade man varit frestad att säga att dess politiska liv verkligen uppnår det sista stadiet av exotism. En gammal diktator som försvinner och som sedan dyker upp igen; en monark i exil som vägrar att benåda sin son; en granne som för inte så länge sedan var offer för imperialismen och som i dag inrättar sitt protektorat över Kambodja, en vice premiärminister som jagar bort andra med trollkonster, sätter munkavle på pressen, fängslar sina motståndare och låtsas ändå genomföra demokratiska val. Utöver det här, som kan verka vara anekdotiskt, är minnet av Röda khmerernas övergrepp närvarande, för att påminna oss om att Kambodja när som helst kan återfalla i de hemskaste av fasor.
Enligt vår grupp måste Europeiska unionen kräva att motståndare får återkomma eller att de släpps fria villkorslöst, att allmänna, öppna val skall organiseras och att de avtal som slöts i Paris 1991 skall respekteras strikt. Vi säger i synnerhet till kommissionen att utan ett avtal utan tvetydigheter från maktens sida om dessa tre punkter, skulle all hjälp till att organisera valen vara en borgen för Hun Sens diktatur.
Herr ordförande! Som redan har påpekats befinner sig Kambodja i ett utomordentligt besvärligt skede av sin historia. Efter de senaste månadernas våldsamheter, som ledde till att prins Ranariddh byttes ut i regeringen i Phnom Penh, förbereder landet nu ett val som det internationella samfundet hoppas mycket av.
Valet den 26 juli kommer att utgöra en verklig prövosten för Hu Sens politiska vilja att bereda demokratin utrymme i sitt land. Låt mig därför uttrycka min oro inför det politiska klimat i vilket detta val skall genomföras. Här förekommer hot och kränkningar av de mänskliga rättigheterna som verkligen inte utgör de bästa förutsättningar för att genomföra rättvisa och fria val och under alla omständigheter kommer eventuella förseningar förmodligen att förvärra situationen.
Det arbete som kommissionen har genomfört i Kambodja har varit positivt och planen för att stödja valet är också positiv. Men detta räcker förmodligen inte. Nu måste kommissionen se till att valprocessen, på teknisk och politisk nivå, verkligen blir öppen och demokratisk och att den garanterar en balanserad tillgång till nationella massmedia och propagandainstrument för samtliga kambodjanska politiska krafter.
Vi måste påminna myndigheterna i Pnomh Penh om att utgången av parlamentsvalen den 26 juli avgör om Kambodja åter kan välkomnas i det internationella samfundet och om samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Kambodja, som jag är föredragande för, kan godkännas, ett godkännande som med all rätt ha skjutits upp i avvaktan på hur situationen skall utvecklas.
Jag tror dessutom att vi bör stödja den japanska fredsplanen för Kambodja - den som antogs i Manila - framför allt när det gäller vapenstilleståndet som skulle göra det möjligt att återställa freden i landet och att därmed främja valens genomförande. Jag hoppas därför att kommissionen skall kunna fortsätta arbeta i den här inriktningen och när det gäller pengarna, som så kraftigt oroar mina kolleger i denna debatt, så kommer de att vara väl använda om de kan bidra till att man lyckas genomföra demokratiska val.
Herr ordförande! Den 26 juli 1998 skulle val äga rum i Kambodja, kanske kommer de fortfarande att äga rum. Kommissionen har ställt 9, 5 miljoner ecu till förfogande som stöd. Kambodja underteckande 1991 fredsavtalet. Jag tror att vi alla hoppades att de här valen skulle bli demokratiska val. De senaste månaderna har vi pratat mycket om Kambodja, fördömt det tilltagande våldet där, fördömt att vice statsminister Hun Sen har övertagit makten. Jag tror att han, som det för tillfället ser ut, för in landet i en ny diktatur.
Såtillvida måste vi fråga kommissionen hur den skall gå vidare med valunderstödet, med dessa 9, 5 miljoner ecu som väl är skattepengar. Vi som budgetmyndighet hade hoppats att de här pengarna - vilket också kommissionen hade hoppats - hade ställts till förfogande för fria och rättvisa val. Kommer de här pengarna att delas ut, herr kommissionär, eller inte? Jag anser att vi borde knyta politiska villkor till dem, att de politiska ledarna för alla partier kan återvända, att deras återkomst tillåts och att det på ASEM-toppmötet kommer att hållas en debatt mellan ASEAN-länderna, mellan ASEM-medlemmarna med Europeiska unionens regeringar om Kambodjas framtid, och att de här valen eller en demokratisk utveckling kommer att äga rum.
Herr ordförande! Jag skall inte upprepa vad kollegerna redan sagt. Det har inte heller ni mycket behållning av, men jag har det svårt med att Europeiska unionen avsätter 9, 5 miljoner ecu till val, fast man ännu inte vet om myndigheterna över huvud taget har den politiska viljan att anordna allmänna val på det sätt som vi tycker att de skall gå till. Vad är 9, 5 miljoner ecu avsedda till? Till att instruera människor, till att installera utrustning så att valen skall kunna genomföras på ett bra sätt. Jag tycker att man närmar sig det hela från fel håll. Den jättelika operationen för fyra år sedan, då jag var observatör tillsammans med f.d. kommissionär och parlamentsledamot Cheysson, yrkade särskilt Cheysson att Europa måste fortsätta övervakningen och inte tro att allt är bra bara för att det hållits val. Jag tror att vi misslyckats i det avseendet. Och vi misslyckas absolut om vi, ett par månader före de val som vi ställer upp villkor för, tror att de kan hållas bara för att vi skänker pengar. Vanligtvis är jag av naturen optimist men jag tror att det blir ett mycket svårt jobb och jag ger Telkämper helt rätt i att vi måste se till att det i grannländerna diskuteras vad vi skall göra med det landet.
Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter! Europeiska unionen fördömer å det bestämdaste att premiärministern, prins Ranariddh, har utmanövrerats med våld och även de våldshandlingar som utfördes i juli 1997.
Kommissionen har dragit konsekvenserna av detta och beslutat att, det påminner jag er om, avbryta alla sina hjälpprogram, med undantag naturligtvis för de åtgärder som riktar sig direkt mot befolkningen.
Men för att stabilisera en politisk situation, är, som Pettinari sade, fria, öppna och demokratiska val självklart nödvändiga. Det är anledningen till att kommissionen och medlemsstaterna i detta syfte har planerat en exceptionell stödåtgärd på ett belopp av 9, 5 miljoner ecu. Dessa fonder är avsedda att möjliggöra för de kambodjanska myndigheterna att slutföra valen som är planerade att äga rum den 26 juni.
Om villkoren för valen inte respekterar principerna om rättvisa, objektivitet, kommer kommissionen, efter samråd med medlemsstaterna, att kunna frysa det här stödet. De klausuler som jag nyss nämnt utgör uttryckligen del av det finansiella avtalet om valen, sådan som det har undertecknats och ratificerats av de kambodjanska myndigheterna i januari, vid det officiella undertecknandet av det här avtalet i Phnom Penh.
Förresten vill jag påminna er, herr Telkämper, om att Europeiska unionen redan samarbetar med gruppen av länder som är vänskapligt sinnade mot Kambodja, ASEAN: s trojka och med Förenta nationerna, för att få övervakningsregler av de här valen av en pluralistisk karaktär på plats.
Slutligen så kommer särskild uppmärksamhet att ges åt prins Ranariddhs andra process, som borde starta den 17 mars, för att bedöma den politiska utvecklingen och för att, eventuellt, se över de orienteringar som antagits inför det att valen anordnas.
Jag kan, i vilket fall som helst, försäkra er om den goda viljan, och om kommissionen vilja att vara ytterst vaksam över genomförande av de villkor som är knutna till utbetalningen av stödet.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum klockan 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om följande resolutionsförslag:
Colombia -B4-0325/98 av Lenz och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om mordet i Colombia på Jesús María Valle Jaramillo, -B4-0335/98 av Bertens för ELDR-gruppen om Colombia, -B4-0350/98 av Howitt för PSE-gruppen om de mänskliga rättigheterna i Colombia, -B4-0354/98 av Kreissl-Dörfler, Aelvoet, McKenna, Telkämper och Müller för V-gruppen om Colombia, -B4-0368/98 av Puerta, Sornosa Martínez, Manisco, Novo, Vinci, Ainardi, Alavanos, Ephremidis och Svensson för GUE/NGL-gruppen om de mänskliga rättigheterna i Colombia.
Nicaragua -B4-0349/98 av Cabezón Alonso, Newens och Sauquillo Pérez del Arco för PSE-gruppen om Nicaraguas utlandsskuld, -B4-0369/98 av González Álvarez, Novo, Vinci, Sjöstedt, Seppänen och Mohamed Alí för GUE/NGL-gruppen om Nicaragua, -B4-0374/98 av Kreissl-Dörfler och Telkämper för V-gruppen om Nicaraguas utlandsskuld.
Nordkorea -B4-0332/98 av Tindemans för PPE-gruppen om livsmedelskrisen i Nordkorea, -B4-0337/98 av Cars för ELDR-gruppen om situationen i Nordkorea, -B4-0346/98 av Ford för PSE-gruppen om livsmedelskrisen i Nordkorea, -B4-0356/98 av Holm, Müller och Bloch von Blottnitz för V-gruppen om svälten i Nordkorea, -B4-0363/98 av Dupuis för ARE-gruppen om svälten i Nordkorea.
Kongo -B4-0321/98 av André-Léonard, Bertens och Fassa för ELDR-gruppen om situationen i Kongo, -B4-0359/98 av Aelvoet och Telkämper för V-gruppen om situationen i Kongo.
Jamaica -B4-0340/98 av Cars och Bertens för ELDR om Jamaicas uppsägning av det frivilliga protokollet till ICCPR.
Syrien -B4-0324/98 av Moorhouse för PPE-gruppen om libanesiska fångar i Syrien.
Colombia
Herr ordförande, kära kolleger! Än en gång står Colombia på föredragningslistan, och det smärtar oss än en gång i det här parlamentet, med dess goda förbindelser till Latinamerika och Latinamerikas politiker - också Colombias. Låt mig göra två korta anmärkningar till detta tragiska fall av mord på en människorättsaktivist, och den här gången till och med på hans eget kontor. Detta är verkligen ett ytterst dramatiskt förakt av de mänskliga rättigheterna.
För en kort tid sedan valdes parlamentet i Colombia - senat och parlamentet - på nytt. Jag känner inte till alla enskilda händelser, men jag tror inte att det kommer att bli några stora förändringar. Vi skulle härifrån tydligt vilja säga till de nyvalda ledamöterna att vi här kommer att fortsätta att följa hur och på vilket sätt de stöder ett oberoende rättsväsende som kan åtala någon för dessa brott, för det beror inte bara på regeringen, utan det beror också på parlamentet. De skall veta att vi noga följer det här!
Jag läste i går i en artikel i en seriös tysk dagstidning att också hos kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genève står Colombia på dagordningen. Mandatet för Förenta nationernas övervakningskommission, som EU stöder, skall förlängas, och antalet personer fördubblas. Också det är en positiv prestation från vår sida, men den förstärker tyvärr det negativa undersökningsresultatet.
Man kan bara säga att regeringen åter måste uppmanas att ta itu med de här mordet, för vem som än begår dem måste veta att våld föder våld, och det i ett land i vilket våldet tyvärr står på dagordningen.
De mänskliga rättigheternas försvarare måste få mer skydd om de mänskliga rättigheterna i Colombia någon gång skall lyckas få den ställning som de förtjänar.
Herr ordförande! Jag vet att regeringar som den i Colombia följer den här typen av debatter med stort intresse, mycket större intresse än vad som är fallet i mitt eget land. När det gäller Colombia så dras vi med det stora problemet, vem gör nu egentligen vad? Vi har en situation i ett land som egentligen regeras av narkotikamaffian, som kontrolleras, militairement , av paramilitära trupper och som styrs, efter fattig förmåga, av regeringen. Mordet på ordföranden för den permanenta kommittén för mänskliga rättigheter, Valle Jaramillo, som jag förresten kände personligen, var naturligtvis fruktansvärt. Det skulle vara att gå för långt att säga att regeringen är skyldig. Regeringen bär egentligen skulden för allt som de inte har kunnat kontrollera, som de egentligen skulle ha förhindrat. Men låt oss i alla fall utifrån parlamentet säga till colombianerna, Colombias regering och framför allt till våra kolleger i parlamentet, som Lenz just sade, att vi gör något här, vi försöker hjälpa er och låt oss hjälpa er.
Herr ordförande! Den 27 februari bröt sig tre personer som sade sig vara medlemmar i Brigaden in i människorättsadvokaten Jesús María Valle Jaramillos kontor i Medellín. Banditerna band fast honom och hans fru vid en stol och, när hon vädjade för hans liv, sade Brigadmedlemmarna till henne: " Hans tid har kommit." Dr Jaramillo sköts i huvudet och dog.
Lokala människorättsgrupper anser att dr Jaramillo dog för att han hade bevis för att armén och toppolitiker stöder de paramilitära dödspatrullerna i Colombia, en syn som får stöd av de slutsatser Colombias egen fiscalía eller överåklagare dragit, och att detta var en avrättning utanför rättsordningen som hade begåtts för att tysta honom.
Vi välkomnar fördömandet som Colombias regering redan tillkännagvivit. Men vi ber den att observera att dr Jamarillo har fördömts av guvernören i Antioquia för sin kritik av militären och att inga lokala politiker beklagat hans död; att människorättsgrupper har noterat 796 fall av utomrättsliga avrättningar på bara nio månader förra året och, trots att framläggandet av förslaget att reformera militära straffbalken mottogs väl och att Bloque de Bósqueda upprättades för att bekämpa de paramilitära grupperna, så fortsätter militärdomstolarna att frikänna medlemmar i säkerhetsstyrkorna som varit inblandade i brott mot mänskligheten.
Förutom vårt fördömande av kränkningar av de mänskliga rättigheterna, av våld från båda sidor, så finns det två områden där vi i Europa måste vidta särskilda åtgärder. För det första måste vi utöva påtryckningar så att kontoret för Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter i Bogotá får stöd, ta hänsyn till dess rapporter, utvidga dess finansiering och begära att man överväger att utse en särskild rapportör som skall arbeta på kontoret i Colombia. För det andra, då kommissionär Marín svarade på min fråga förra året att människorättsgrupper inte kunde bidra till att få stopp på våldet i Colombia, så hoppas jag att han och hans kommission har fortsätt att fundera på detta svar.
Det är bara genom rigorös, fri och självständig övervakning av alla sidor i Colombia, till vilken människorättsgrupper givit modiga och unika bidrag, som förövarnas straffrihet kan utmanas och ett klimat av respekt för fred och mänskliga rättigheter kan skapas. Europeiska unionen kan, och måste, ge mer finansiellt stöd till detta arbete och på detta sätt hedra dr Jaramillos arbete så att hans död inte var förgäves.
Herr ordförande! Som föregående talare sade så är det brutala mordet på denne människorättsaktivist oacceptabelt, och det faktum att regeringen där verkar vara fullständigt ovillig att göra något för att skydda livet på sina medborgare är förskräckande. De paramilitära grupperna måste upplösas, brotten utredas och de som är ansvariga måste ställas till svars.
I genomsnitt mördas tio personer om dagen i Colombia på grund av socio-politiskt våld. Regeringens strategi är fullständigt oacceptabel. Den säger att det inte kan finnas någon respekt för mänskliga rättigheter så länge det råder en väpnad konflikt. Dessa två processer kan inte kopplas ihop - det är helt enkelt inte acceptabelt. De paramilitära grupperna är ett resultat av en hemlig militär strategi och detta måste man ta med i beräkningen.
Parlamentet måste också kräva att rådet och kommissionen gör mer än att bara sända rekommendationer: de måste klargöra att den colombianska regeringen äventyrar relationerna mellan EU och Colombia. Då det finns en suspensionsklausul i samarbetsavtalen i händelse av kränkningar av mänskliga rättigheter borde vi överväga sanktioner. Det är något som måste tas upp. De medlemsstater i EU som kommer att närvara vid kommissionen för mänskliga rättigheter i Genève denna månad borde inta en klar ståndpunkt för att undergräva de materiella vinster de får som hotar livet på förkämpar för mänskliga rättigheter, fackföreningar och miljökämpar. Vi borde verkligen göra något mer än att bara anta resolutioner. Detta har kommit upp om och om igen och det är på tiden att man skrider till handling.
Herr ordförande! Vi får förfrågningar från icke-statliga organisationer som arbetar på plats i Colombia och som säger oss att mellan oktober 1996 och mars 1997 har 1 900 människor dödats. Offren är framför allt bönder, fackliga företrädare och personer som kämpar för de mänskliga rättigheterna. I dag talar vi om Jesús María Valle Jaramillo, och man måste komma ihåg att Jesús María Valle Jaramillo och Josué Girardo var här, i detta parlament, för att förklara situationen kring de mänskliga rättigheterna i Colombia för parlamentarikerna och i dag är båda döda.
Jag måste erkänna att jag känner en stor frustration därför att här fördömer vi ständigt det som händer, men vi är oförmögna att förhindra att det dör fler människor som försvarar de mänskliga rättigheterna. Det råder ingen tvekan om att det, dessutom -enligt kollegerna från de icke-statliga organisationerna som arbetar där, att det är personer som arbetar inom jordbrukarorganisationer, inom mänskliga rättigheter organisationer-, råder en total straffrihet och, dessutom, att de paramilitära grupperna ansvarar för 76 procent av morden. Samper hade mycket riktigt sagt att han skulle avväpna de paramilitära grupperna; vi har också fått ett meddelande från Colombias ambassad som informerar oss om skapandet av ett fredsråd i Colombia. Men om vi inte kan förhindra, om Europeiska unionen inte kan förhindra att de personer som jobbar med mänskliga rättigheter dör, kommer det där att förvandlas till en djungel.
Vi mindes här, i den senast godkända resolutionen, ett pars död, Mario Calderón och Elsa Alvarado - de dödade också hennes far - unga akademiker, försvarare av de mänskliga rättigheterna, som kom från CINEP, som är ett mycket erkänt studie- och forskningscentrum i Colombia. Jag vet inte vem som kommer att våga försvara de mänskliga rättigheterna i Colombia med tanke på alla dessa mord. Jag tror att Europeiska unionen har metoder för att utöva påtryckningar och att den, som Howitt och andra kolleger sade, borde öka budgeten för vårt kontor där och utnämna en särskild föredragande för att stimulera de mänskliga rättigheterna. Och EU-kommissionen bör, i den mån den kan, utöva påtryckningar i sina avtal med Colombia så att ingenting liknande händer igen. För varje gång det kommer hit en person för att berätta vad som händer, blir denne omedelbart mördad.
Herr ordförande! Vi har alla följt de våldsamma händelserna i Colombia den senaste tiden, och jag menar verkligen alla . Vi måste självfallet beklaga Valle Jaramillos död, men i går begravdes 90 soldater med vanställda ansikten och vi måste också beklaga de våldsdåd som begås av militära eller paramilitära grupper. Jag minns att Colombias utrikesminister inför detta parlament uttryckte sin regerings fasta vilja att bekämpa straffriheten och ställa alla dem som uppmuntrar eller anstiftar paramilitära gruppers verksamhet inför rätta.
Den viljan har bekräftats av en rad handlingar, herr ordförande; man har skapat ett kommissariat för mänskliga rättigheter i Colombia, man har undertecknat avtal med Internationella Röda korset, man har skapat en särskild avdelning inom republikens skatteförvaltning för att bekämpa företeelsen paramilitära grupper och, slutligen, har man skapat ett nationellt utskott för mänskliga rättigheter.
Det är uppenbart, herr ordförande, att allt detta inte är tillräckligt, att Europeiska unionen måste följa denna process på mycket nära håll, och att vi måste försöka se till att en av Latinamerikas äldsta demokratier sätter punkt för en konflikt som pågått i 40 år nu och, utan tvekan, beklaga denna händelse och uttrycka vår solidaritet och vårt stöd för offren och deras familjer, i det här fallet Valle Jaramillos.
Nicaragua
Herr ordförande! Trots att en stor andel av befolkningen i Nicaragua är hopplöst utblottad så har Nicaragua den högsta skulden per capita i världen. Förra årets lade betalningen av skulder beslag på 38 procent av de årliga exportinkomsterna på 700 miljoner USA-dollar. Den nicaraguanska regeringen spenderade 17 USA-dollar på hälsovård och 16 USA-dollar på utbildning per capita, men ungefär en och halv gånger den sammanlagda summan, 47, 40 USA-dollar per capita, på skuldbetalningar förra året. Samtidigt har skattehöjningarna som orsakats av genomförandet av IMF: s omstruktureringspaket ökat fattigdomen och för att spara pengar har välbehövliga krediter som tidigare varit tillgängliga för jordbrukare skurits ner. Det är en skam att människor som knappt kan skrapa ihop tillräckligt för att hålla sig levande skall pressas att betala tillbaka de rikas lån. Faktum är att Nicaragua omöjligen kan betala räntorna på kapitalåterbetalningarna för sin skuld på lång sikt, och dess åtagande är nästan dubbelt så högt som de 20 procent av exportinkomsterna som Världsbanken satt som tak i sitt initiativ för högt skuldsatta länder.
Tidigare i år skrev jag till brittiska utrikesdepartementet för att kräva att Nicaragua räknas med i initiativet för de högt skuldsatta länderna, i synnerhet med tanke på Nicaraguas framgångar med att klara av målsättningarna för strukturomvandlingen, och för att kräva att man skall trycka på för detta när den konsultativa gruppen träffas i april i år. Just denna resolution följer upp detta initiativ och påtryckningar måste sättas in mot alla parter i den konsultativa gruppen på mötet för att ge lättnad åt detta land som lidit så länge.
Det finns många andra behov som behöver tillfredsställas, i synnerhet i den sociala sektorn och biståndet måste bibehållas. Men det första steget är att ta upp denna skuldfråga och åtgärder måste vidtas beträffande detta så snart som möjligt.
Herr ordförande! För tre år sedan besökte vi tre projekt som Europeiska unionen har i Nicaragua, rent konkret en vårdcentral i en by för krigsveteraner och en skola, och såväl Nicaraguas myndigheter - just då hade Violeta Chamorro regeringsmakten - som ledarna för oppositionen talade med oss om det enorma problem som utlandsskulden innebär. I vår resolution sägs det att 38 procent av utvecklingsbiståndet avsatts för att betala utlandsskulden. De sade att det just då var 40 procent. Dessutom är det så att vissa länder ibland är på modet och sedan, utan att man riktigt vet varför, upphör att vara på modet. Det allmänna stöd som Nicaragua fick från hela världen har minskat till mindre än hälften. Nicaragua är ett av världens fattigaste länder och det land som har världens högsta utlandsskuld per capita .
Vi anser att Europeiska unionen redan nu anstränger sig, vi är fullt medvetna om att utvecklingsbiståndet från Förenta staterna och Japan - för att nämna två stormakter - är mycket mindre än Europeiska unionens. Däremot tror vi att när vi talar så energiskt om demokratier, och framför allt om Latinamerikas demokratier, att demokratin inte kommer att vara möjlig om, något som såväl ledarna för regeringen som för oppositionen sade till oss, 70 procent av Nicaraguas befolkning befinner sig i den mest totala fattigdom och arbetslösheten är 50 procent, utan någon hjälp eller bidrag. Medan de 50 procenten av befolkningen som inte har arbete inte får någon hjälp och medan 70 procent av befolkningen lider av en enorm fattigdom och landet har den enorma utlandskuld som det har, kommer demokratin enbart att vara en formell demokrati. Den verkliga demokratin är den som kan och bör lösa befolkningens problem.
Herr ordförande, kolleger! Precis som Álvarez nyss sade så är Nicaragua ett av de fattigaste länderna. Av dess yrkesarbetande befolkning är 60 procent arbetslösa, många människor kan inte längre betala en läkare, söka sjukhushjälp, osv. Dessutom har landet en så enormt hög utlandsskuld att om det kommer in nya pengar så går den största delen åt till att betala räntorna.
Inom kort kommer en konferens att hållas i Genève där det normalt sett skall förhandlas om en kvittning av skulden. Allt beror nu på i vilken anda förhandlingarna kommer att hållas. Om man bara stannar vid ett klassiskt erbjudande och säger: OK, de och de skulderna kvittas men för det får ni tunga anpassningsprogram att följa, vilka bland annat leder till att man återigen inte kan lägga ner mer pengar på skolor, sjukhus, osv, då kommer man inte ett steg längre. Därför yrkar vi alltså på en kombination av skuldkvittning och sociala hjälpprogram så att det samtidigt kan arbetas vidare med de verkliga problemen.
Herr ordförande! Av Centralamerikas länder är Nicaragua sedan lång tid utan tvivel ett av de mest sympatiska och ett av de mest tragiska länderna. Jag själv har varit i Nicaragua, jag har personligen sett situationen där. Det var ett fruktansvärt inbördeskrig i Nicaragua, från vilket man här ofta visade förfalskade bilder. Det nicaraguanska folket har trots detta, med den nuvarande presidenten Alamán, faktiskt lyckats få ett ansvarsfullt demokratiskt-liberalt parti till makten.
Dessutom har under tiden också det relativt revolutionära Sandinistpartiet slagit in på demokratins och frihetens väg, vilket blivit särskilt synligt genom den nuvarande krisen med Ortega. Från vår sida kan man därför säga följande: Det är helt enkelt inte logiskt att Nicaragua är ett av de fattigaste länderna. Den som har varit där, vet att det där finns ett värdefullt folk, och vi borde göra allt för att hjälpa nicaraguanerna - speciellt under den nuvarande presidenten - ur den här situationen.
Det kan vi bara uppnå genom att vi lättar på skuldbördan. Jag vill inte säga att den helt och hållet skall tas bort, för det vore fel, men vi borde göra allt för att ge nicaraguanerna möjligheten att faktiskt bygga upp sitt land, utveckla de stora rikedomar som finns där - och det är i första hand mänskliga rikedomar - och i synnerhet bedriva en politik som motsvarar det här landets stora kulturella spanska tradition.
Herr ordförande! Kapitalistiska, oligarkiska familjer och en romantisk, revolutionär, marxistisk elit har gjort Nicaragua till ett fattigt land. Landet har bara kaffe och det kommer man inte långt med på världsmarknaden. Jag hoppas verkligen att bidragsgivarna kan rädda Nicaragua. Det är dock inte det ämnet som vi borde prioritera i dagens debatt om mänskliga rättigheter. Enligt min åsikt borde vi tala om de klassiska mänskliga rättigheterna. Därför ville min grupp i dag ta upp Kuba till debatt. Över 500 politiska fångar och Europaparlamentet fortsätter bara att utifrån en totalt malplacerad solidaritetskänsla flirta med el lider maximo . Om Havanna bara fortsätter lite till så lyckas landet säkert också bli medlem i Lomékonventionen utan att de 500 fångarna släpps fria. Det är inte så underligt att väljarna inte har något förtroende för detta parlament som fördömer skändningar av de mänskliga rättigheterna på ett mycket selektivt sätt.
Nordkorea
Herr ordförande, kära kolleger! Jag tror att vi helt enkelt måste erkänna att det i Nordkorea handlar om en enorm mänsklig tragedi. Det är oansvarigt att den nordkoreanska regeringen, inför den livsmedelsbrist som kunnat urskiljas sedan länge, fortfarande försöker att hindra världens befolkning från att identifiera dess folks lidande. Det är helt enkelt en obegriplig tragik, att det i en tid, när det finns livsmedelsöverskott i världen, här finns ett folk, och i synnerhet små barn och äldre människor, som måste lida av en livsmedelsbrist, vilken över huvud taget inte behövde finnas om bara regimen öppet skulle erkänna sina interna problem. Den nordkoreanska regeringen måste äntligen tillåta att en delegation kan resa in i landet för att obehindrat undersöka vidden av livsmedelsbristen och ta reda på det bästa sättet att hjälpa människorna i landet på, och det inte bara i de stora städerna, utan på slättlandet och i de avsides belägna områdena, där nöden om möjligt är värre än i uppvisningsregionerna, som den nordkoreanska regeringen alltid erbjuder oss att resa runt i.
Jag tror också att kommissionen - och jag hoppas, herr kommissionär, att kommissionen ser det som vi - och medlemsstaterna borde förbereda ytterligare livsmedelshjälp till Nordkorea och även öka stödet till läkarhjälp för barn och äldre. Jag är inte helt säker på om vi med hot kan påverka Nordkorea att faktiskt motsvara våra föreställningar om mänskliga rättigheter och att anta våra normala mänskliga erbjudanden om hjälp. Av avgörande betydelse är dock att vi klargör för nordkoreanerna att det här är ett land som kan och måste få hjälp från hela världen, och att vi inte kommer att acceptera människors lidande.
Herr ordförande! Vi skall hjälpa Nordkorea. Låt oss i första hand konstatera att katastroferna, förutom naturligtvis de naturkatastrofer som inträffat där, bland annat orsakats av det sätt som de nordkoreanska diktatorerna styr landet. Den liberala gruppen är självfallet för ett humanitärt bistånd till Nordkorea. Detta bistånd måste ökas - livsmedel, primär medicinsk hjälp - och jag hoppas att kommissionen på något sätt kan svara på hur och på vilket sätt det hela skall övervakas, inte som inblandning utan helt enkelt för att se till att Nordkoreas befolkning - och som Jarzembowski sade: barn och behövande - verkligen får tillgång till hjälpen.
Jag skulle vilja be kommissionären insistera på att det i framtiden kommer ett slags samarbete med Nordkoreas regering. I det sammanhanget vill jag fästa uppmärksamheten på de tre ändringsförslag som den liberala gruppen inlämnat genom Cars.
Kommissionen måste lägga grunden för ett mer strukturellt bistånd i framtiden. Förstärkning av jordbrukssektorn är till exempel av stor betydelse i det sammanhanget och en stabil utveckling av Nordkorea skall bidra till det.
Herr ordförande! En del av anledningen till att denna fråga är uppe på dagordningen igen - vi diskuterade frågan så sent som i oktober - är att två saker har förändrats: först och främst är det helt klart att skörden 1997 var lika dålig som skörden 1996, och för det andra har nordkoreanerna för första gången medgivit livsmedelskrisens fulla omfattning.
Vid slutet på februari tillkännagav den nordkoreanska nyhetsbyrån att även om den dagliga spannmålsransonen skars ner till en svältnivå på 100 gram per person och dag så skulle spannmålen vara helt slut vid mitten på denna månad.
Redan före detta så gjorde FN: s siffror gällande att 17 procent av barnen i Nordkorea led av undernäring. Det är sant att de har drabbats av en aldrig tidigare skådad rad av naturkatastrofer - översvämningar, tidvattenvågor och torka - och ändå vet vi alla att ett av problemen är systemfelet i landets ekonomi. Utan sovjetiskt bistånd och kinesisk byteshandel har ekonomin hamnat i stora svårigheter. Ekonomin går ner i varv - brist på bränsle betyder energiavbrott. Det betyder att industriproduktionen faller. Produktionen av gödningsmedel har gått ner med 60 procent, vilket innebär att mindre mat produceras och så går den onda cirkeln ett varv till.
Om vi skall kunna förhindra en naturkatastrof så behövs mer bistånd. Bistånd i form av nödproviant måste slussas in i Nordkorea, inte bara från Europeiska unionen - vi var den största enskilda givaren förra året - utan också från Sydkorea, Japan och Förenta staterna.
Ett av problemen är att Nordkorea är ett fullständigt slutet land. Vi måste se till att folk släpps in dit - en delegation från parlamentet som kan göra en uppskattning av behoven, både med avseende på livsmedel, medicin och energi. Utrikes- energirespektive budgetunderskotten håller just nu på att förbereda ett gemensamt betänkande om KEDO-projektet, i vilket Europeiska unionen deltar tillsammans med Japan, Sydkorea och amerikanerna för att förse Nordkorea med två kärnreaktorer för att framställa energi.
I och med att Kim Dae Jung tillträtt sitt ämbete i Sydkorea och att en ny ledare nyligen har insatts på sin post i Nordkorea finns det en utsikt om att det kan bli möjligt att läka ett politiskt sår som har varat farligt i ett halvsekel. Vi måste se till att vi utnyttjar den.
Herr ordförande! Ännu en gång diskuterar vi Nordkorea här i Europaparlamentet. Tyvärr är det nog inte den sista gången, eftersom rapporten som kom nyligen från tyska Röda korset är skrämmande. Organisationen har nämligen uppskattat att hela 10 000 barn under 7 år dör av svält varje månad. Ytterligare tiotusentals lider av svår undernäring. Tillståndet är alltså mer än allvarligt.
Den nordkoreanska kommittén för återställande av livsmedelsförluster har sagt att det nuvarande lagret av spannmål kommer att vara tömt i mitten av mars, dvs. nu till helgen. Det krävs utan tvekan större humanitära insatser i form av livsmedel, men också sjukvårdshjälp, för att klara basnivån för det behov som finns. Samtidigt är verkligheten i EU-agerandet i Nordkorea så, att på samma gång som alla dessa människor, framför allt barn, lider av undernäring, vill EU via Euroatom tillsammans med andra länder bygga två nya kärnkraftverk i Nordkorea till ett belopp som i detta fall är betydande. Hur skall vi kunna stå till svars inför de barn som lider av undernäring och som till och med dör av svält och som behöver akuta insatser? Var är den sociala, humana aspekten i detta dubbelspel av EU?
V-gruppen vill att byggandet av nya kärnkraftverk via KEDO skall stoppas, eller åtminstone avbrytas tillfälligt tills den akuta mänskliga katastrofsituationen i Nordkorea har kunnat avhjälpas.
V-gruppen stöder den gemensamma resolutionstexten. Vi vill dock inte att denna text skall säga att vi stöder KEDO - det står nämligen inte texten -, utan vi bara accepterar och inser att det finns ett energiproblem i Nordkorea som vi emellertid inte tycker kan lösas med kärnkraftverk. I stället behövs det andra energikällor som kan stå för framtiden.
Herr ordförande! Genom att ta initiativet till det här resolutionsförslaget så har vår grupp velat ställa följande fråga: Måste hundratusentals koreaner dö av svält för att det internationella samfundet bedömer den nordkoreanska regimen för vad den är, dvs. en av de värsta diktaturer som världen någonsin har känt till?
Vi vet i dag, myndigheterna i Pyongyang har till och med medgivit det, att befolkningen i det här landet har drabbats av en fruktansvärd livsmedelsbrist som tvingar koreanerna att livnära sig på bark eller grönsaksrester, och kanske till och med, enligt vad vi har hört, i extremfallen äta människokött.
Man låtsas att det här mänskliga dramat beror på vädret. Översvämningarna 1995 och 1996 bidrog utan tvivel till att förvärra de strukturella bristerna som den politiska, ekonomiska och sociala regimen i Nordkorea har förorsakat. Men samtidigt har makten fortsatt att slösat bort omåttliga summor på sin militärbudget eller på sina utgifter för pompa och ståt.
I dag är det bara de nordkoreanska ledarnas omedgörlighet, på gränsen till autism, som hindrar det internationella samfundet att snabbt och effektivt komma en civilbefolkning till hjälp, som bokstavligt talat har tagit som gisslan.
På alla breddgrader har kommunismen, eller i verkligheten socialismen, definitivt och kategoriskt dömd av historien, som redan accepterar dess tunga ansvar i det som återstår av de länder som utsattes för den. Ändå vidmakthåller Nordkorea sin linje av internationell isolering, förstatligande av ekonomin och av övermodigt krigshets gentemot Sydkorea.
Det internationella samfundet borde, i koreanernas intresse, inte tolerera det längre. Jag önskar att kommissionen ville delge oss de initiativ den har tagit för att samtidigt hjälpa Förenta nationerna att snabbt ingripa till förmån för den berörda civilbefolkningen, och för att bryta logiken med det kollektiva självmord som den ondskefulla nordkoreanska regeringen har dragit in sitt folk i.
Kongo
Herr ordförande! Det som kallas Kongo Brazzaville riskerar att inte längre förbli en stat, på sätt och vis riskerar det att inte någonsin ha varit det. Efter det att Sassou-N'guesso tagit makten med våld befinner sig landet faktiskt i en paradoxal situation. Å ena sidan en regim som i allt väsentligt blivit en enpartiregim och, å andra sidan, en mängd privata milisstyrkor - i regel bildade efter etniska riktlinjer - som delar upp landet mellan sig och oupphörligen kämpar inbördes: en situation som, på det effektiva franska diplomatspråket kallas " un chaos borné" , ett begränsat kaos.
Det är därför nödvändigt att kommissionen blockerar all hjälp till Kongo som inte utgörs av humanitärt bistånd eller som är avsett att utveckla samhällets svagare delar tills situationen i landet förändras. Jag vädjar till er, herrar kommissionärer, att vidta nödvändiga, meningsfulla och lämpliga stegen för att uppnå detta mål.
Herr ordförande, kolleger, herr kommissionär! Förra året tog Sassou- N'guesso makten på nytt, efter hårda strider. Han fick då ordentligt stöd av Angola och nu vet vi att grundlagen upphört att gälla, parlamentet har upplösts, det grundlagsenliga rättsväsendet är upplöst, det grundlagsenliga rådet existerar inte längre och på det här sättet skulle vi kunna fortsätta ett bra tag. Det är tydligt att det hela rör sig i riktning mot mer diktatur och mindre demokrati. Jag skulle här dock vilja fästa uppmärksamheten på att en av de stora ekonomiska förändringarna som genomförts av den nya presidenten är sänkningen av den petroleumskatt som Elf Acquitaine måste betala. De tjänar på det alltså. Det bör därför inte vara särskilt förvånande att presidenten i det landet, Kongo-Brazzaville, som utvecklats till en fullkomlig diktatur, fått ett mycket varmt mottagande i Elysèe . Men i grunden är det dock självklart att Europeiska unionen, om den vill ta sig själv på allvar, måste ta ställning i denna fråga och det är påfallande att det i den frågan varit ovanligt få reaktioner på statskuppen som ägde rum förra året. Av den anledningen sägs det med tydlighet i de resolutioner som lagts fram att fria val måste anordnas, att rådet borde kunna uttala sig enhälligt - men vi är ju vana vid att det ofta är en riktig kakofoni - och att åtminstone den ekonomiska hjälpen från unionen till Kongo-Brazzaville måste fortsätta att blockeras, åtminstone så länge det handlar om den del av hjälpen som direkt berör befolkningen, den humanitära hjälpen, de fattigaste lagren av befolkningen, för dem måste naturligtvis något göras. Jag hoppas att vi skall lyckas komma fram till en tydlig ståndpunkt från parlamentets sida och att kommissionen och rådet också skall agera i enlighet med den.
Herr ordförande! Jag vill påminna fru Aelvoet om att Hory och jag visst ville fästa uppmärksamheten på Kongo-Brazzaville vid en brådskande debatt förra året men övriga kolleger tyckte tydligen inte att det var tillräckligt mödan värt just då.
Det är tragiskt att jorden kring ekvatorn innehåller så mycket olja. Utländska företag är snabba att exploatera den och gärna tillsammans med diktatorer. Så är fallet i Kongo-Brazzaville, så var och är fallet i Luanda, i Angola, så är fallet i det tidigare självstyrande området Kabinda. Resolutionen om Kongo-Brazzaville hade varit meningsfull som signal redan i oktober förra året. Nu har regeringsbytet skett, den gamla diktatorn sitter på sin plats, de angolanska trupperna och legosoldaterna är fortfarande kvar.
Min politiska grupp yrkar för att hjälpen till befolkningen i Kongo-Brazzaville intensifieras och har ingivit ett ändringsförslag för det ändamålet. Sedan Kabila erövrat Afrikas hjärta så har mycket förändrats i området men inte till förmån för demokratin och medborgarna. Även om det i yttervärldens ögon försiggår en fredsprocess i Angola så vet insiders - och en portugisisk kollega försäkrade mig om det för två timmar sedan - att regeringsstyrkorna gör sig klara för en stor offensiv för att en gång för alla trycka ner den politiska oppositionen.
Angolas oljevinster går åt till vapeninköp och kommer att göra det de närmaste åren. Enligt de upplysningar jag har kan ett Lomé-land endast komma i fråga för EU-bistånd om vapeninköpen inte överstiger 2 procent av budgeten. Herr kommissionär! Skulle ni grundligt vilja ta reda på om ett land som Angola, som köper så mycket vapen, efterlever Lomé-avtalet och skulle ni framför allt vilja ta reda på om EU-pengarna kommer alla medborgare i Angola till godo och inte bara eliten.
Herr ordförande! Det blev lite förvirrande här eftersom min föregångare hela tiden talade om Angola. Men det ligger ju i närheten av Kongo. Jag tror att få människor i Europa vet var Kongo ligger och vad som hänt där och vad som utspelat sig där de senaste åren i utkanten av de politiska och militära våldsamheterna i Zaire.
Vad vi ser - och fru Aelvoet har redan påpekat det - är rådets oförmåga att ta initiativ och, ja kakofonin av utlåtanden från Bryssel som skulle kunna ha något med en lösning på krisen i Kongo att göra.
Vi får hoppas att Europeiska kommissionen är beredd att stoppa det humanitära bistånd som inte är avsett för de allra fattigaste så länge det auktoritära styret i Brazzaville är vid makten. Det är Europas viktigaste instrument för att åtminstone sätta press på myndigheterna. Kanske kan vi då också se till - och det har de två föregående talarna också sagt - att de europeiska handelsintressena får ett något mänskligare drag.
Jamaica
Ett mycket intressant ämne, herr ordförande! Den liberala gruppen har ingivit ett ändringsförslag. Det handlade om att Jamaicas dragit sig ur det frivilliga protokollet i det internationella avtalet om medborgerliga och politiska rättigheter. Om ett protokoll är frivilligt, tänkte Jamaicas regering, så kan vi också dra oss ur av egen vilja. Så är det kanske också. Men det viktigaste i detta ärende är att det är en felaktig signal. Det har redan visat sig att regeringen i Barbados, Trinidad och Tobago, vill göra samma sak som Jamaica nu gjort. Jag har nämligen här ett meddelande från Jamaicas utrikesminister eller prime minister och jag kan inte annat än dra slutsatsen att Jamaicas frivilliga tillbakadragande från det frivilliga protokollet till det internationella avtalet om medborgerliga rättigheter har att göra med att Jamaica vill kunna försvara sitt behållande av dödsstraffet. Jag hoppas dock att detta tas upp på AVS-mötet i Sint Mauritius. Vi fördömer med andra ord inte Jamaica utan vi frågar, i form av en rekommendation, var det verkligen nödvändigt?
Herr ordförande! Parlamentet tar gudskelov gång på gång itu med dödsstraffet, i de flesta fall t.o.m. enhälligt, men inte alltid, vilket jag tyvärr måste säga. Det som är bra med föreliggande fall är det faktum att vi här pratar om ett teoretiskt fall och inte om ett praktiskt fall, som vi omedelbart måste förhindra.
Vi borde dock vid diskussionen om Jamaicas utträde ur tilläggsprotokollet inte glömma att vi här kastar sten, trots att vi sitter i glashus; några av Europeiska unionens medlemsstater har inte heller undertecknat samma protokoll som vi nu kräver av Jamaica, och det med samma argument som Jamaica använder, till exempel Storbritannien, men också andra stora länder som Förenta staterna, Japan och - såvitt jag vet - ytterligare arton stora länder.
Jag anser att vi här i parlamentet skall vara konsekventa med vår insats mot dödsstraffet, men vi borde också inte i förhastat göra visa fördömanden, när vi egentligen borde börja med oss själva.
Syrien
Herr ordförande! För ungefär en månad sedan tog jag på mitt kontor i Bryssel emot en delegation med libanesiska män och kvinnor som uppenbarligen befann sig i en svår situation. De var män och kvinnor med släktingar som blivit bortförda från sina hem eller arbetsplatser och, förefaller det, tagits till Syrien där de försvunnit spårlöst. I ett eller två fall kände familjerna mer eller mindre till var de som blivit bortförda befann sig. Ett särskilt fall som jag minns handlade om en dam som följde med gruppen och som sade att hon inte hört något från sin son på sex år förrän någon annan hade kommit hem till henne och sagt att just denna person befann sig i ett visst fängelse, möjligen i Damaskus. Det var en förskräcklig situation och frågan är vad vi skall göra åt det. Det är kanske ett av Europaparlamentets kännetecken att vi kan uppmärksamma eller höja profilen i fall av detta slag och det är huvudsyftet med denna resolution som har inlämnats i mitt namn och även för Europeiska folkpartiets räkning.
Anmärkningsvärt nog nåddes vi för ett par dagar sedan av nyheten att ett ganska stort antal människor i denna situation som har bortförts faktiskt nu släppts fria. Jag har för övrigt inte hänvisat till antalet bortföranden; de uppgår förmodligen totalt till inte mindre än 200 och frisläppandena utgör möjligen så många som 121 av dessa. Det är en fin tanke att kanske vår resolution redan har spelat någon roll, men vi kommer aldrig få vet om sås var fallet. Men det finns säkerligen de som fortfarande väntar på att bli frisläppta och därför hoppas man att den syriska regeringen, inte minst mot bakgrund av det faktum att förhandlingar om ett möjligt bibehållande av associationsavtalet inom Euro-Med-programmet kommer att inledas i en nära framtid, kommer att ta hänsyn till detta och vidta åtgärder för att släppa dem i vars fall inget ansvar yrkats.
Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter! Jag skall börja med Colombia.
Kommissionen blev oroad när den fick reda på mordet på María Valle Jaramillo, ordförande för den permanenta kommittén för mänskliga rättigheter i Colombia, som, vilket Álvarez sade alldeles nyss, besökte denna kammare för inte så länge sedan. Kommissionen fördömer å det kraftigaste denna åtgärd, och noterar beslutet om att instifta en särskild kommitté inom Fiscalia general de la Nación för att undersöka det här mordet. Kommissionen vädjar dessutom högtidligt till den colombianska regeringen om att sätta in ALLA till buds stående medel för att identifiera de ansvariga för detta oacceptabla brott, och ställa dem inför rätta för att straffa dem.
Kommissionen delar till fullo den oro som parlamentet uttryck, fru Lenz, om utvecklingen av den interna situationen i Colmbia, som, vilket ni sade, har försämrats de senaste månaderna. Man måste ägna sig åt de mänskliga rättigheterna i Colombia, men inte bara i ord, utan också i gärningar, fru Álvarez.
Kommissionen är även övertygad om att ett initiativ i syfte att isolera landet skulle ha en ökning av våldet som enda konsekvens. Det är därför som kommissionen ger ett betydande stöd till förstärkningen av rättsstaten och dess ansträngningar går i tre riktningar. För det första så stöder kommissionen det lokala kontoret för Förenta nationernas kommissionär för mänskliga rättigheters arbete - jag svarar nu Howitt - genom att i år ha vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att försäkra att det här kontorets arbete kommer att kunna fortsätta i ytterligare ett år. Jag vill erinra om att kommissionen finansierar fem internationella observatörer, vilka för övrigt utgör huvudparten av personalen på det här kontoret.
För det andra så stöder kommissionen de icke-statliga organisationernas arbete. Colombia är prioriterat i utdelningen av resurser från budgetposten " Demokrati och mänskliga rättigheter i Latinamerika" . Åtskilliga initiativ håller på att genomföras, i samarbete med lokala icke-statliga organisationer.
Slutligen, för det tredje, undersöker kommissionen för närvarande möjligheten att skjuta till ett speciellt stöd till den colombianska regeringen för att förbättra funktionen hos dess rättsliga institutioner.
Jag kommer nu till Nicaragua, vars svårigheter mer verkar ligga på det ekonomiska planet än på de mänskliga rättigheternas, i strikt betydelse. Nicaraguas problem är alltså kanske mer inom mitt befogenhetsområde.
Nicaraguas utrikesskuld har på tre år sjunkit från 10 till 5, 5 miljarder ecu, vilket är en stor framgång som måste välkomnas. Med detta sagt, trots denna stora minskning, är nivån på skulden och Nicaraguas situation fortfarande bekymrande, för skulden belöper sig fortfarande - jag preciserar det med tanke på Newens - till mer än 250 procent av BNP, och avgifterna för skulden slukar motsvarande 30 procent, dvs. praktiskt taget en tredjedel av intäkten av den nicaraguanska exporten, vilket, med internationella mått mätt, är avsevärt.
Nicaraguas regering kommer att begära en omprogrammering, en omfördelning av sin skuld inom ramen för Parisklubben.
Kommissionen delar den oro som er kammare har uttryckt om en sådan skuldsättnings effekt på den ekonomiska aktiviteten. En lösning måste hittas. Kommissionen är också välvilligt inställd till Nicaraguas valbarhet till det initiativ som inrättats av Världsbanken till förmån för en förbättring av skuldavbetalningen för svårt skuldsatta länder. Nicaragua kommer på så sätt att kunna fortsätta på den väg av tillväxt som landet återfann för bara tre år sedan, efter femton år av tillbakagång på grund av väpnade konflikter.
Jag vill också påminna om att eventuella beslut om omfördelning, eller minskning av de tillämpliga avgifterna, ersätter de långivande länderna. I fallet med Nicaragua, kommer nästan 4 miljarder av dess skuld på 5, 5 miljarder dollar från de här staterna, det vill säga huvudsakligen, i just det här fallet, hälften från Mexiko och Ryssland. Huvuddelen av den här skulden måste alltså skrivas om inom ramen för Parisklubben, som samlar de viktigaste borgenärsländerna och som, det preciserar jag med tanke på fru Aelvoet, kommer att träffas under det första halvåret i år.
Jag kan försäkra von Habsburg om att det inte är finansministrarnas vana att överge skulderna. Man skriver om dem, dvs. man skjuter fram avbetalningen. Resten ersätter naturligtvis mulitlaterala organisationer, till att börja med den Interamerikanska banken.
Vad gäller Nordkorea så delar kommissionen parlamentets oro över situationens allvar vad gäller humanitära frågor och livsmedelssituationen i Nordkorea och detta, herr Hory, naturligtvis oberoende av den bedömning som kanske kan och måste göras av sättet på vilket det här landet har styrts och fortfarande styrs.
Sedan 1995, när de första allvarliga översvämningarna ägde rum, har Europeiska unionen beviljat bistånd till de grupper av personer som drabbats hårdast: barn, äldre, och gravida kvinnor. 1997 beviljade unionen 48 miljoner ecu i livsmedelshjälp och 20 miljoner till hjälp på folkhälsoområdet, och blev på så sätt den viktigaste bidragsgivaren till Nordkorea, 68 miljoner ecu, herrar Ford och Holm, i jämförelse är det mycket mer än vad som getts i stöd till KEDO, eftersom KEDO är 15 miljoner ecu på fem år. Det är dessutom, som ni vet, ett medel för att undvika kärnspridning i det här området.
Man håller för tillfället på att undersöka vilken biståndsvolym - livsmedelshjälp och humanitär hjälp - som skall beviljas för 1998. Ett beslut kommer snart att tas av medlemsstaterna och jag kan på den här punkten försäkra herr Jarzembowski om att det samtidigt kommer att ges livsmedelsstöd och stöd till jordbruket. Förresten så delar faktiskt kommissionen den åsikt som uttryckts av den här kammaren, och som jag hörde alldeles nyss här, om behovet av att vara bättre infomerades om situationens utveckling på plats.
Det här förutsätter också att de icke-statliga organisationerna och de internationella organisationerna beviljas tillträde. I vilket fall som helst, och Bertens har rätt, är inte biståndet ett tillräckligt substitut för strukturella åtgärder, åtgärder för att liberalisera ekonomin, vilka är de enda som kan garantera en hållbar förbättring av den ekonomiska, sanitära och sociala situationen i landet. Jag kan försäkra er om att kommissionen anstränger sig för att stimulera de nordkoreanska myndigheterna att agera i den här riktningen.
För det femte så fortsätter jag nu med situationen i Kongo Brazzaville. Ett uttalande från Europeiska unionens ordförandeskap den 3 november 1997 definierade unionens ståndpunkt om den väpnade konflikt som härjat i Kongo och den nya politiska regim som denna resulterade i. Kommissionen gör sina åtgärder inom ramen för denna och den följer med spänning utvecklingen av situationen på plats, och vakar i synnerhet över att de riktlinjer som fastställts av det nationella Forumet för enhet, demokrati och återuppbyggnad. Sökandet efter en varaktig fred förutsätter, fru Aelvoet, att man återgår till en legitim regering genom fri, öppna och rättvisa val.
Kommissionen, herr Fassa, har i det här avseendet inlett en dialog med de kongolanska myndigheterna och representanter för de huvudsakliga politiska krafterna, i syfte att främja deras deltagande i återuppbyggnaden av landet och att bidra till framgång för processen med en övergång till demokratin. Sedan konflikten bröt ut har Europeiska unionen givit livsmedelsbistånd, jag preciserar det med tanke på flera talare, enbart till befolkningen, och till den fattigaste befolkningen, ett bistånd som uppskattas till totalt 11, 5 miljoner ecu, ett tilläggsbistånd borde uppbådas mycket snart, i samarbete med de icke-statliga organisationerna.
Europeiska unionen förbereder för resten ett program för återuppbyggnad för den civilbefolkning som fallit offer för den väpnade konflikten. Däremot, vad gäller återtagandet av samarbetet, kommer det här att fungera efter att framsteg gjorts vad gäller nationell försoning och politisk legitimitet av myndigheterna. Som svar på fru Bladel, som frågade mig om Angola, vill jag precisera, även om det inte är rätt sätt att uttrycka sig på inom ramen för den här frågan, att det bistånd som fördelats fungerar under strikta förhållanden enligt Lomékonventionen och att det även här handlar om humanitär hjälp och hjälp till rehabilitering som är till gagn för den fattigaste befolkningen och befolkningen på landsbygden.
Slutligen, för det sjätte, så kommer jag till Jamaica. Kommissionen beklagar de jamaicanska myndigheternas beslut om att säga nej till det första frivilliga protokollet i den internationella konventionen om skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande fri- och rättigheter. Det här beslutet kommer, som en konsekvens, utöver den beklagliga frekventa tillämpningen av döddstraffet att undertrycka rätten för befolkningen att vända sig direkt till Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter. Genom att skapa ett prejudikat skulle landet också kunna ge upphov till liknande åtgärder från andra länder i regioner som för närvarande är signatärer av det sagda protokollet. Kommissionen ansluter sig också till Europeiska unionens ordförandeskaps uttalande om att be de jamaicanska myndigheterna att ompröva sin ståndpunkt.
Slutligen skall jag avsluta med Syrien genom att svara Moorhouse vad gäller frågan om mänskliga rättigheter. I det avseendet kan man, för en gångs skull, kungöra ett visst resultat och vissa goda nyheter, även om de fortfarande är partiella. Europeiska unionen har mycket nära följt frågan om de libanesiska fångar som hålls fängslade i Syrien. Redan 1997 bad den behöriga arbetsgruppen inom rådet chefen för Europeiska unionens beskickning i Beirut om en rapport i frågan. De diplomatiska initiativ som tagits på grundval av dessa arbeten sedan dess har börjat bära frukt.
En lösning av frågan om de libanesiska fångarna kom faktiskt den 3 mars, med kungörelsen, av officiellt karaktär, av dagstidningen El Naha i Beirut om att fångarna skulle komma att släppas snart. Informationen återupprepades dagen därpå av hela pressen och bekräftades officiellt av de libanesiska myndigheterna. Den 5 mars, efter ett telefonsamtal mellan president Hraoui och Hafez el Assad, återvände 121 personer till Masnaha vid den syrisk-libanesiska gränsen. Deåtföljdes av de libanesiska styrkorna till interneringscentren. Efter att ha bekräftat deras identitet och deras rättsliga status släpptes 86 av de 121 av åklagaren för överdomstolen, 15 fängslades på nytt anklagade för att ha brutit allmän lag: narkotikahandel, terrorism, och kommer att ställas inför libanesisk straffdomstol.
Kvar blev -enligt källorna - 25-33 personer misstänkta för brott mot statens säkerhet. Även om han anklagats för samarbete med Israel har kommandant Kytel Hayek kommit i åtnjutande av den här frigivningen men förblir åtalad i Libanon, inom ramen för processen med mordet på premiärminister Rachid Karamé.
Kommissionen kommer att följa det här ärendet mycket noggrant och, naturligtvis kommer den att beakta den inom ramen för samarbets- eller associationsavtalet som ni nämnde alldeles nyss och som man snart skall börja förhandla om.
Tack så mycket, kommissionär Silguy.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B4-0322/98 av Bertens och Fassa för ELDR-gruppen om situationen i Sierra Leone, -B4-0334/98 av Robles Piquer och Maij-Weggen för PPE-gruppen om situationen i Sierra Leone, -B4-0344/98 av Vecchi för PSE-gruppen om situationen i Sierra Leone, -B4-0358/98 av Aelvoet m.fl. för V -gruppen om situationen i Sierra Leone, -B4-0360/98 av Hory och Macartney för ARE -gruppen om situationen i Sierra Leone, -B4-0371/98 av Pettinari och Jové Peres för GUE/NGL -gruppen om situationen i Sierra Leone, -B4-0381/98 avPasty och Azzolini för UPE -gruppen om situationen i Sierra Leone.
Herr ordförande! President Kabbah, Sierra Leones demokratiskt valde president, är tillbaka. En framgång, skulle man kunna säga, för Förenta nationernas och Afrikanska enhetsorganisationens militära agerande. Därmed har Afrikanska enhetsorganisationen för övrigt för första gången avvikit från sin politik att avvisa militär inblandning i grannländers angelägenheter.
Läget är nu så. Presidenten sitter på sin post, på sin presidentstol. Vi har nu fått reda på att grannländernas militära ingripande, särskilt Nigerias, inte skett utan blodspillan. Det kan man ha sina frågor kring. Herr kommissionär, herr ordförande! För framtiden är det nu viktigare att unionen snabbt måste ge hjälp för att rätta till det som, inte de senaste åren utan de senaste decennierna, har gått fel. Jag tackar på förhand för er beredvillighet och er förståelse.
Herr ordförande! Resolutionsförslaget som vi presenterar har som syfte att rikta uppmärksamhet mot ett avlägset och litet land, Sierra Leone, där allt verkar vara hemskt, kanske allt utom landskapets skönhet, jordens rikedom, trots att denna rikedom döljer diamanter som ibland är orsaken till tragedin, och även dess invånares godhet. Det är den godheten som, till exempel fått flera av mina landsmän att, för några dagar sedan, uttrycka sin önskan att återvända till Sierra Leone så snart som möjligt för att där utöva sitt missionärsarbete - detta efter att ha blivit kidnappade av militärjuntans besegrade trupper, som störtade den demokratiskt valda presidenten, och använda som mänskliga sköldar under två veckor.
Dessa missionärers uttalande var mycket enkelt: vi, sade de, har lidit några dagar; Sierra Leones medborgare lider alltid och de lider mycket mer. Och när man, som i går, läser berättelser om barn som bara är några år och som är kapabla att hugga av huvudet och armarna på civila landsmän med en machete, blir man verkligen skakad av det hat som man måste ha inpräntat i dem.
Av den anledningen, herr ordförande, kolleger, är vårt resolutionsförslag, vår anhållan inför kommissionen att man skall ge mycket humanitär hjälp och att man i den inkluderar en särskild hjälp för att rädda och rehabilitera dessa kriminella barn, med syfte att de får tillbaka den rena barndom som de har rätt till.
President Kabbah har en oerhört svår uppgift framför sig. Också i den bör vi hjälpa honom, till och med i den egna samvetsgranskningen, därför att han måste säga vilka anledningar som låg bakom hans tidigare misslyckande.
Det råder ingen tvekan om att det inte är lätt att upprätta en demokrati i Afrika. Det verkar uppenbart att det är ännu svårare i Sierra Leone. Vår skyldighet är att hjälpa dem, och inte bara med ord.
Herr ordförande! Jag är övertygad om att jag är den ende ledamoten i detta parlament som en gång varit officer i Sierra Leones väpnade styrkor. Släktingar till mig är fortfarande aktiva humanitära organ i det landet. Jag ger mitt innerliga stöd till resolutionen från alla sju politiska grupper.
Sierra Leone grundades i frihet. Dess huvudstad kallas Freetown. Armékasernerna där jag en gång tjänstgjorde har uppkallats efter Wilberforce, en förkämpe för slaveriets avskaffande. Det är tragiskt att det har fördärvats och vanställts under många av en rad militärkupper. Major Johnny Koromas är bara den senaste.
Sierra Leone har blivit ett land i ruiner: det har den lägsta förväntade livslängden i Afrika, dess råvaruförbrukande näringar har plundrats, dess folk lever i eländig fattigdom. Så vi välkomnar president Ahmed Tejan Kabbahs återkomst. Vi vill stärka demokratin i detta land. Men vi kan inte bortse från att general Sani Abacha har spelat en viktig roll i detta företag och det som inträffat inte har skett i enlighet med Conakryavtalet.
General Abacha höll ett tal i Freetown denna vecka. Han sade att för första gången i regionens historia så har en regering, som kommit till makten genom våld, störtats. En del av oss kan komma att tänka på en annan regering i regionen som kom till makten genom våld. Vad tycker han om sin regering som hänger sina motståndare och spärrar in dem som segrat i valen? Europaparlamentet måste anstränga sig på alla sätt så att Abachas trupper dras tillbaka och att både humanitär och militär hjälp ges så att president Kabbah kan återupprätta Sierra Leones självständighet. Det borde också se till att, genom en omedelbar framställan till överåklagaren som har återvänt till president Kabbah, det tusental människor eller fler som arresterades i Freetown får åtnjuta rättssäkerhet så att gamla oförrätter inte görs upp med dem som aldrig hade något att göra med Koromajuntan. Humanítärt bistånd flyttas nu mot Bo och Kenema såväl som mot huvudstaden. Vi i Europa måste hjälpa till med detta.
Mitt hjärta känner starkt med detta vackra land. Vi längtar efter dess verkliga självständighet så att Freetown än en gång kan bli huvudstaden i ett fritt land.
Herr ordförande, kolleger! Om det finns ett land där det tydligt framgår hur dramatiska följderna av ett inbördeskrig, av att det inte finns någon stat längre, är för befolkningen så är det landet Sierra Leone. Lyckligtvis kan man just nu skönja viss förbättring, men frågan är hur länge det kommer att pågå för man kan inte säga att stabiliteten verkligen är säker. I östra delen av landet fortsätter striderna och vi vet att rebellerna förgriper sig, inte bara på befolkningen, utan också på biståndsarbetare som befinner sig i området. Det viktigaste måste naturligtvis vara att på kort sikt ta sig an hungerproblemet eftersom många människor hamnat i stora svårigheter på grund av så många skördar efter varandra slagit fel. Av den anledningen vädjar parlamentet i dag om att ECHO skall göra mycket aktiva insatser och framför allt, i samarbete med FN, se till att maten når fram till de som bäst behöver den. Bara av den anledningen är det viktigt att vi i dag tar oss an problemet, men det är klart att vi med sikte på framtiden måste hålla ett öga på stabiliteten i landet, för annars börjar allt om från början igen.
Herr ordförande! Jag vill stämma in i det som Whitehead sade. Jag visste inte att han hade ett sådant framstående förflutet. Men det är en beundransvärd ställning att ha befunnit sig i - den västafrikanska gränsstyrkan i Sierra Leone.
Jag skulle vilja instämma i det hade sade om Sierra Leones långa traditioner. Det är ett land med en lång och sofistikerad politisk tradition som avbrutits brutalt av att soldater tog över makten. Det är ett mönster som är alltför bekant i många delar av Afrika.
Vad vi nu bevittnar är ytterligare ett exempel på en ny våg av återdemokratiseringar, vilket är något som ligger oss varmt om hjärtat i parlamentet. Min bön till parlamentet och kommissionen är denna: Vi kritiserar ofta olika regimer och institutioner, och vi är inte långsamma med att komma med förslag till dem. Det är riktigt. Men nu när vi har ett framgångsrikt återinförande av demokratin i Sierra Leone så låt oss göra något konkret för att hjälpa till. Låt oss ge lite extra, särskild hjälp till detta vackra land så att det kan återupprätta demokratin på en fast grundval.
Herr ordförande! Den folkvalde presidenten Kabbahs återkomst till Sierra Leone är en positiv händelse av stor betydelse. En rättsvidrig statskupp gjorde slut på det första verkligt demokratiska experimentet i landet och man måste notera de ansträngningar som gjorts av Förenta nationerna och alla de länder som har verkat för att återställa den konstitutionella ordningen och återupprätta den demokratiska regeringen. Det skulle dessutom vara ett misstag att hävda att problemen skulle vara lösta, mycket återstår att göra och de europeiska institutionerna måste göra sitt.
För det första måste man återuppta de politiska förhandlingarna för att nå fram till en nationell försoning som så bryskt avbröts av general Karomas kupp, och detta måste ske utifrån Conakry- och Abidjanavtalen, för den militära spänning som finns för närvarande kan verkligen inte utgöra grunden för en politisk rekonstruktion av landet.
Låt mig slutligen uttrycka min djupa oro över den roll som spelats av Nigeria i Sierra Leone som å ena sidan har bidragit till Kabbahs återkomst, men vars intresse för Sierra Leone å andra sidan riskerar att uppfattas som en strävan efter militär dominans i regionen vilket tydligt visar den antidemokratiska och diktatoriska karaktär som general Abachas regim har. I denna fråga förväntar vi oss en stark och klar signal från Europeiska unionen.
Herr ordförande, kära kolleger! Mitt inlägg knyter an till föregående talares - i vissa avseenden innebär det faktiskt ett slags fotokopia av det inlägg som gjordes av Pettinari, trots att vi inte hade stämt av våra åsikter i förväg - för vi kan inte låta passera i tysthet det faktum att ett av huvudmålen för det förslag till resolution som vi skall godkänna i detta parlament och som avser Sierra Leone, i mer än ett avseende utgörs av den nuvarande regeringen i Nigeria som, trots att alla befintliga avtal utesluter all användning av våld, har intagit huvudstaden Sierra Leone med våld, vilket än en gång riskerar att förskjuta den känsliga politiska balansen i denna region som Nigeria vill hegemonisera.
Man kan knappast hävda att Europeiska unionen har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, om man inte som ett huvudmål anger att garantera stabiliteten i detta känsliga geografiska område, och i det avseendet skulle jag vara tacksam för att få reda på kommissionens åsikt.
Herr ordförande! Den politiska situationen i Sierra Leone utvecklas positivt med president Kabbahs återkomst Men den humanitära situationen förblir dramatisk. Med undantag av huvudstaden, Freetown, lider landet av en brist på livsmedelsprodukter och medicin som överskrider gränsen för det tolerabla
Under hela konflikten har kommissionen fortsatt att finansiera humanitära hjälpprogram inom områdena hälsa och nutrition, via sina partners på fältet och genom att rikta sina åtgärder till de mest sårbara grupperna. Biståndsvolymen som getts till ECHO uppgår för närvarande till 3, 8 miljoner ecu per år. Det var fysiskt omöjligt att göra mer, eftersom man alltjämt var tvungen att bege sig till ort och ställe för att distribuera biståndet, vilket, under de villkor som vissa av er påminde om alldeles nyss, var totalt omöjligt fysiskt sett.
Kommissionen och dess humanitära partner har nu givit en ny inriktning åt de pågående åtgärderna för att svara mot de mest akuta behoven. Uttryckt med andra ord, herr Whitehead, ser kommissionen över rehabiliteringsprogrammen, till följd av den militära interventionen den 8 februari som gjorde slut på embargot på införsel till Sierra Leone, och som tillät att den kommersiella handeln med material, förnödenheter, akut livsmedelshjälp eller sjukvårdsprodukter. Den 10 februari tilldelade kommissionen 1 900 000 ecu till programmet " utsäde och verktyg" för att försäkra lokalbefolkningen om tillräckligt stora skördar under de kommande månaderna.
För ögonblicket väntar kommissionen på slutsatserna från de utvärderingar som de humanitära hjälporganisationerna på fältet genomfört, inanna man eventuellt skall besluta om ytterligare livsmedelsbistånd, vars nivå förmodligen kommer att bli viktig, och som kommer att tillåta, herr Robles Piquer, att man löser det särskilt dramatiska problemet med barnen som ni nämnde nyss.
De befintliga programmen har för övrigt medgivit att flyktingströmmarna utan svårigheter kunnat absorberas i grannländerna. Kommissionen tänker dock prioritera åtgärder som är avsedda för att underlätta återkomsten och återintegrationen av flyktingarna i deras hembyar. För det syftet borde inom kort ett hjälpprogram godkännas för några tiotusentals flyktingar som befinner sig i Guinea.
Slutligen, herr Pettinari, så vill jag klargöra för er att samarbetet mes Nigeria har varit avbrutet sedan 1995 och, ni vet det lika väl som jag, att åtskilliga röster har höjts för att säga att Nigeria har överskridit sina befogenheter och att man inte borde ingripa militärt i den här konflikten.
Tack så mycket, kommissionär de Silguy.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B4-0329/98 av Herman m.fl. för PPE-gruppen om diskriminering i samband med försäljning av biljetter till VM i fotboll, -B4-0338/98 av Bertens m.fl. för ELDR-gruppen om brott mot konkurrensregler av den kommitté som organiserar VM i fotboll, -B4-0345/98 av De Coene för PSE-gruppen om diskriminering i samband med försäljning av biljetter till VM i fotboll, -B4-0365/98 av Hory för ARE-gruppen om systemet för distribution av biljetter till VM i fotboll, -B4-0372/98 av Castellina m.fl. för GUE/NGL-gruppen om distribution av biljetter till VM i fotboll, -B4-0373/98 av Roth m.fl. för V-gruppen om VM i fotboll.
Herr ordförande! Vi har förstått att kommissionären haft möten med de franska fotbollsmyndigheterna. Det kanske kunde vara till nytta för oss om vi fick den informationen innan vi börjar debatten, snarare än att överraskas vid slutet om vad som verkligen hände. Jag vore mycket tacksam om ni kunde be kommissionären att vara beredd på att tala vid debattens början.
Herr ordförande! Jag ville göra en liknande begäran med tanke på att kommissionären tyckte det var viktigt att själv vara närvarande vid debatten.
Begärandena från ledamöterna och frågan om ordningsföljden som man har tagit upp gör det logiskt med ett uttalande av kommissionen. Detta är inte det arbetsordningsförfarande vi följer. Hur som helst kan jag fråga kommissionären om han är beredd att inleda debatten. Om han är tillgänglig - notera dock att detta inte är det normala arbetssättet för de brådskande frågorna - skall jag naturligtvis ge honom ordet.
Herr ordförande! Först och främst vill jag gratulera parlamentet till det här initiativet, och jag vet att uppskatta det rätta värdet av inbjudan som gjorts till mig för att inleda debatten. Jag kan förresten säga er att jag har varit mycket angelägen om att ni skall vara de första att informeras om läget i den här frågan efter de samtal och de diskussioner som ägt rum under de senaste dagarna. Jag är också i stånd att, här och nu, tala om för er exakt var vi befinner oss.
Men innan jag preciserar ett antal saker, så vill jag påminna om att problemet som sysselsätter oss är relativt nytt. Det har redan varit problem, det är sant, i samband med vissa idrottsliga evenemang. Men i allmänhet så gällde de sättet på vilket organisatörerna valde ut researrangörer för att sälja biljetter, eller beviljande av monopol till den eller den försäljaren, som i Italien 1990. Kommissionen intervenerade då om den aspekt av biljettförsäljning som gällde valet av återförsäljare, i det här fallet researrangörerna. Vi har sett till att systemet ändrats. I stället för att överlåta handlingsfrihet åt organisatörerna att bevilja ett monopol, eller för att välja ut företag med vilka de har vänskapsband eller andra band, har vi föreskrivit ett förfarande för urval av återförsäljare av biljetter i de berörda länderna, och vi har också föreskrivit principen om icke-begränsning av biljettförsäljningen i ett givet territorium. Köparna borde alltså kunna vända sig till researrangörerna på andra sidan gränsen för att köpa biljetter. Problemet med att binda köpet av biljetter till andra tjänster, som köp av flygbiljett, eller uthyrning av hotellrum, osv. fanns också.
Här är alltså de problem som vi stött på och som vi tagit itu med. Förra året frågade oss förresten organisatörerna vilken kommissionens ståndpunkt var i de här frågorna, och vi bekräftade den ståndpunkt som vi tidigare intagit. Men i dag är problemet annorlunda: det gäller distributionssystemet i sig, rättvisan i distributionen och även icke-diskriminering. Problemet är alltså mycket större, för vi har konstaterat - det är i alla fall kommissionens ståndpunkt - att systemet inte är rättvist och att det faktiskt också innehåller diskrimineringsaspekter.
Innan jag kommer till situationen i dag kanske jag kan säga ytterligare några ord om kommissionens reaktion. I själva verket började svårigheterna att visa sig i december, vid lottdragningen, för att veta vem som skall spela mot vem. Man har snabbt kunnat konstatera, till och med de nationella förbunden eller de nationella föreningarna har kunnat konstatera, att antalet biljetter var mycket begränsat. Man har också konstaterat att man, för att kunnat köpa biljetter i Frankrike, måste ha en adress i Frankrike. Från och med december började vi alltså få klagomål, massvis, och ibland en smula motsägelsefulla. Som en följd av detta vände sig kommissionen i januari till organisatörerna för att be om en förklaring. Såsom är fallet när det gäller precisa klagomål eller indikationer - eftersom ett brev med klagomål inte nödvändigtvis baseras på precisa fakta - så vände sig kommissionen till organisatörerna, det berörda företaget för att begära en förklaring.
Efter några veckor fick vi information från organisatörerna och, faktiskt, var man tvungen att erkänna att det fanns ett problem, i synnerhet ett problem med diskriminering. Vi skickade, så snabbt som möjligt, ett varningsbrev. Förfarandet satte i gång, och det är så man normalt agerar i ett fall med brott mot konkurrensreglerna. Kommissionen reagerade alltså snabbt, efter att ha etablerat att det faktiskt handlade om ett problem.
Var befinner vi oss i dag? Först och främst så tror jag att det är nödvändigt att påminna om fördelningen av biljetter till VM sådan som den har gjorts av organisatörerna. Jag skall ge er siffrorna och procentandelarna. För att vara alldeles exakt så är det totala antalet disponibla biljetter 2 559 241, alltså lite fler än 2, 5 miljoner biljetter, varav 4, 8 procent är reserverade för loger eller för hedersplatser, som man säger. Det finns alltså, uppenbarligen, ett antal lyckliga utvalda som kommer att kunna komma i åtnjutande av logerna och hedersplatserna, 200 000 biljetter.
Ursäkta mig, jag läser upp de siffror som organisatörerna har meddelat mig.
Vad gäller den direkta försäljningen från organisatörskommittén: den stora allmänheten 22, 3 procent, franska fotbollskretsar: 14, 2 procent, handikappade: 1, 1 procent. Detta blir ungefär 37 procent som säljs direkt till den franska allmänheten. Sedan så har vi de nationella förbunden och researrangörerna. För det nationella förbunden blir det ungefär 21 procent, och researrangärerna 54 procent. Researrangörerna säljer alltså bara en tjugondel av biljetterna. Tillkommer så partnerna eller sponsorerna, som har fått 14, 2 procent av biljetterna, och de allmänna instanser som har deltagit i investeringarna - arenor etc. med 2, 8 procent av biljetterna. Man måste vidare räkna diverse instanser - t.ex. ledningarna för idrottsrörelser, unga och andra som också deltar i organisationen - som står för 4, 3 procent. Det blir alltså inte mer än 6, 3 procent av biljetterna som är disponibla för försäljning till den stora allmänheten. Det är allt som blir kvar på något vis. Ni har i nuläget en komplett tabell över fördelningen av biljetter.
Inom ramen för de åtgärder som kommissionen har vidtagit, har vi diskuterat med organisatörskommittén för att se i vilken grad de fortfarande disponibla biljetterna, låt oss säga i runda tal 160 000, skulle kunna ställas till förfogande för de köpare som fram till nu inte har haft tillgång till försäljningen på grund av de begränsningar som har ålagts - att ha ett telefonnummer och en adress i Frankrike - för att ge dem ett minimum av kompensation. Vi har alltså begärt att de här 160 000 biljetterna faktiskt skulle kunna användas som kompensation.
Man måste veta att av de här 160 000 biljetterna kommer ungefär en tredjedel att ställas till förfogande för de nationella förbunden eller föreningarna. Den här tredjedelen, ungefär 50 000 biljetter, kommer att kunna säljas av de nationella förbunden till supportrar som vill se en match som det lag som de stöder deltar i. De nationella förbunden kommer på så sätt att ha lite fler biljetter till sitt förfogande. Kvarstår då ca 110 00 biljetter, och vi har insisterat på, vilket jag sade nyss, att de, utan diskriminering, skall ställas till förfogande för köpare från resten av Europeiska unionen, utanför Frankrike. Det är detta som är stötestenen.
Faktiskt, givet att det har varit en tydlig diskriminering som är, förefaller det mig, obestridlig, måste man, så långt det är möjligt, och olyckligtvis har det möjliga redan passerats, försöka att kompensera den här diskrimineringen. Vi har alltså insisterat på att de här biljetterna, utan diskriminering, skall ställas till förfogande för köpare utanför Frankrike, men inom EES-området. Det är om detta som det för tillfället inte finns någon överenskommelse, eftersom man från fransk sida vill kunna erbjuda dem till alla, samtidigt som vi hävdar att man, eftersom diskriminering har ägt rum, så långt det är möjligt, också bortom det möjliga om det går, måste rätta till situationen.
Vad gäller säkerhetsåtgärderna, som ofta åberopas för att förklara vad som hänt, säger det sig självt att kommissionen accepterar argumenten när de är giltiga. När man säger till oss " vi ställer ytterligare 50 000 biljetter till förfogande för nationella förbund, med hänsyn tagen till de sektioner som man har utformat för klubbarnas supportrar" , accepterar vi argumentet, det är klart. Men det är också klart att vad gäller de neutrala åskådarna, som man kallar dem som inte är av samma nationalitet som de lag som är på arenan, får det inte finnas någon diskriminering mellan Europeiska unionens medborgare, utom om det handlar om en kompensation till förmån för medborgare utanför Frankrike. Det är alltså här vi befinner oss.
Tillåt mig att dra några slutsatser och göra följande reflexioner. Först och främst så vågar jag hoppas att organisatörerna av den här typen av evenemang hädanefter kommer att acceptera att tillsammans med kommissionen gå igenom, och det långt innan man börjar att sälja biljetter, inte bara de strikt kommersiella aspekterna, vilket varit fallet i det förgångna, till exempel frågan om researrangörer, utan också de aspekter som är förbundna med en rättvis och icke-diskriminatorisk fördelning.
Förresten verkar det finnas signaler i rätt riktning. Jag har trott mig förstå att kandidaten till ordförandeposten i FIFA har deklarerat: " Om jag blir vald skall jag ta itu med det" . Vi har redan kontaktats av dem som skall organisera EM om två år, vilka sade. " Vi står till ert förfogande för att diskutera vårt system för biljettfördelning, eftersom vi skulle vilja undvika de svårigheter som råder nu" . Det finns alltså tecken på god vilja i det avseendet. Jag gläder mig naturligtvis, eftersom en annan slutsats infinner sig, och det är att man måste försöka undvika den här typen av problem i framtiden, snarare än att vara tvungna att agera för att det börjat illa.
En andra reflexion, jag hoppas att organisatörerna och de idrottsorganisationerna mer gärna än i det förflutna kommer att acceptera idén om att det är bättre att diskutera de här problemen med de behöriga gemenskapsorganen, snarare än att konstant ifrågasätta kommissionens behörighet och fortsätta att, vilket varit fallet i det förgångna, att vädja till den och den regeringen, eller till den och den ministern, för att göra sig av med konkurrensproblemen. De måste förstå att det hur som helst inte går an för oss. Men än en gång, från det ögonblick då den goda viljan finns, kommer vi naturligtvis att finnas till deras förfogande för att försöka finna adekvata och försvarbara lösningar, allt med idrottens bästa för ögonen. Vi är redo att beakta idrottssektorns speciella villkor och krav, som säkerheten, vilken inte kan skiljas från den här typen av organisation.
Den tredje slutsatsen, jag har trott mig förstå att det finns rätt många nationella förbund som för närvarande visar sitt dåliga humör, som gnäller högt och som bittert beklagar sig över att de inte har fått tillräckligt många biljetter. Detta förvånar mig, eftersom de nationella förbunden är medlemmar av FIFA, och de har accepterat systemet som det är. De måste, för guds skull, hädanefter vara mer uppmärksamma och bidra till att ett bra system skapas i stället för att kritisera följderna och vara tvungna att vända sig till kommissionen för att åtgärda situationen.
Jag kom att tänka på en annan sak. Jag tror att man måste förstå, på nationell nivå lika väl som på idrottsorganisationernas nivå, att det finns medborgare i Europeiska unionen, och att det också finns ett europeiskt medborgarskap. Det är inskrivet i fördraget. Det finns alltså en princip om icke-diskriminering. Jag har intrycket att vissa inte klarar av att acceptera den här principen och dra konsekvenserna av den. Hädanefter alltså, när det handlar om idrottsevenemang, får det inte vara någon mer diskriminering mellan unionens medborgare.
Tillåt mig en sista reflexion, vilken är personlig. När jag alldeles nyss gav fördelningen av biljetterna till VM konstaterade jag ändå att det blivit extremt svårt för den europeiske medborgaren som inte har kontakt med någon sponsor, som inte tillhör den eller den organisationen, att få en biljett, för det stora antalet biljetter, går uppenbarligen till dem som är med i den här typen av organisationer, eller som har bra förbindelser. Jag undrar om det är så klokt från organisatörernas sida. Naturligtvis finns det kommersiella krav, det förstår jag. Man behöver sponsorer. Men måste man gå så långt som man har gjort den här gången, genom att reservera en bråkdel till de medborgare som inte har de kontakter som behövs? Jag bara frågar.
För min del är svaret uppenbart. Jag tror att man måste bry sig mer om medborgaren. Jag, jag har inga problem att få biljetter. Jag har verkligen inga problem. Det finns en mängd sponsorer som är redo att bjuda in mig! Men den vanliga medborgaren, han, han har problem!
(Applåder) På grundval av detta, erkänn sanningen! Erkänn att det också är vårt ansvar att försöka förbättra situationen.
Herr ordförande! Detta är verkligen en tråkig historia, men jag vill först tacka er och kommissionären för att ni åtminstone tillåtit oss att få detta uttalande innan vi hade debatten. Vi får åtminstone någon uppfattning om den fullständiga bilden. Jag har förvisso tagit noga del av det kommissionären sade, nämligen att detta system inte är rättvist och har varit diskriminerande. Och vad har kommissionen gjort? Den skickade uppenbarligen en varning i december, men nu är det mars. Den har låtit tre månader gå medan situationen utvecklas och nu befinner vi oss tydligen i ett läge där mycket litet kan göras åt det.
Jag måste tyvärr säga till kommissionen att jag inte anser att kommissionen fullständigt kan svära sig fri från ansvaret för hur denna situation har utvecklats. Det är intressant att känna till att vi i framtiden hoppas att den kan undvikas. Nu måste vi fråga kommissionen exakt vilka rättsliga åtgärder och vilka rättsliga befogenheter kommissionen måste tillgripa mot organisatörerna så att de får någon bestraffning i stället för bara uttryck av beklagan. Kommissionen har ansvaret att utöva dessa befogenheter som den helt klart misslyckas med att använda fram till nu.
Världsmästerskapen är av intresse för människor över hela världen och i synnerhet i hela Europa, och det antal platser som gjorts tillgängliga för fansen är skrattretande. Idén att de måste uppge en adress i Frankrike för att få biljetter får en att på allvar undra vilka som var egentligen var vakna när förslaget gick igenom. Vi hör nu att andra nationella förbund uttrycker sin oro, jag frågar: fick de all information från början? Denna fråga måste ställas när de nu kommer och uttrycker sin oro. Kommissionen kan helt enkelt inte komma till oss denna eftermiddag och säga att detta är en tråkig historia, men inte vidta några åtgärder. Den måste vidta åtgärder.
Herr ordförande! Jag skulle vilja säga till kommissionären att liberalerna i denna kammare är djupt besvikna på hans uttalande i dag. Detta är den första Världsmästerskapen i mångmiljarddollarsklassen. Arrangörerna har infört nationella restriktioner i strid med artikel 85 i fördraget. De missbrukar sin dominerande ställning på marknaden i strid med artikel 86.
Kommissionen varnades för detta i juni förra året i ett brev från professor Weatherill vid Oxfords universitet. Man har sagt till mig att kommissionen då hade diskussioner med CFO, som kan ha varit annat än ärlig mot kommissionen.
Mycket få fotbollsfans utanför Frankrike kommer att få biljetter till matcherna. De flesta av dem som kommer att få det kommer att betala mycket höga priser. Liberalerna i denna kammare kräver att kommissionen, som fördragens väktare, ger arrangörerna rött kort. Till dem av er som säger att man inte kan skrota ett helt biljettsystem fyra månader före Världsmästerskapen säger vi: om det är olagligt så måste det stoppas. Om kommissionen beslutar att det finns goda skäl för att låta det fortsätta så måste den, åtminstone, åtala och bötfälla CFO.
Att hitta en lösning för att omdistribuera bara 5 procent räcker helt enkelt inte. Det är ett sätt att muta fansen som sytts ihop av CFO och en bekvämt sätt att kohandla på. Vi menar att detta är fusk, och om vi inte får komma in på idrottsarenorna kommer vi kanske att gå till domstol.
Herr ordförande, herr kommissionär! I första hand vill vi tacka er för att ni ville vara med i den här debatten och för att vi är de första som får ta del av er information. Den lärdom, den slutsats vi kan dra av vad ni sagt, är att fotbollsförbunden och organisatörerna av VM i Frankrike lurar er och oss men framför allt alla medborgare i Europa och att det bara finns en slutsats att dra: vi måste verkligen göra något. Ni själv, i egenskap av kommissionär, europeisk ansvarig, har ofta jämfört er roll med en fotbollsdomare som måste fatta beslut, ofta i svåra lägen, och alltså även om beslutet i detta eller i andra fall är trevligt eller otrevligt. Vi tar er på orden och i det här fallet är det bara en sak ni skulle kunna göra. Mot dem som överträder de europeiska reglerna, mot dem som tror att de står ovanför lagen, mot dem som agerar med största ringaktning gentemot den europeiska tanken kan ni bara göra en sak och det är att ge rött kort.
Vi kan naturligtvis säga att med avseende på de 100 000 biljetter som blir över skall vi följa reglerna när det redan, som det sägs, sålts över 2, 4 miljoner stycken. Det är att låta sig nöjas med smulor och det går inte för sig.
För det andra skulle vi kunna säga: vi skall dela ut böter. Det vore kanske inte dumt om Platini eller andra solkungar i Frankrike skulle träffas ekonomiskt. När allt kommer omkring - och ni har redan själv sagt det - är ju detta är i första hand en fråga om pengar och om mycket pengar. Låt dem då betala böterna, men naturligtvis är nackdelen då att den vanliga medborgaren inte tjänar någonting på det och alltså måste även vi som parlamentsledamöter se efter vilka befogenheter vi har, vilka medel vi har för att till sist kunna tvinga fram att gemenskapslagarna följs.
Jag skulle också vilja rikta mig till mina franska kolleger. Franska vänner, låt oss vara sportsliga: det här är ingen match mot Frankrike. Det här är inte Tyskland, Belgien, Nederländerna, Förenade kungariket eller Italien mot Frankrike. Det här är en fråga om grundläggande respekt för europeiska regler. Om vi tar upp den här frågan i dag så har det även konsekvenser för framtiden. Vad är framtiden, herr kommissionär, ärade kolleger? Framtiden är bland annat Europamästerskapen år 2000 som anordnas av Belgien och Nederländerna. Även där måste vi vara adekvata i hur vi följer reglerna även om det inte är så trevligt för nederländska eller belgiska fotbollssupportrar. I dag är det kanske otrevligt för fransmännen men i morgon är det, om vi är resoluta, om vi är konsekventa, mindre trevligt för belgarna eller nederländarna, men det viktigaste är att vi inte tillåter någon diskriminering. Jag skulle vilja följa kollega Watson: Om vi inte får ta plats på läktaren så måste vi gå till domstol. Jag kan säga er, herr ordförande, att vi, ett antal parlamentsledamöter, under tiden har anlitat en duktig advokat.
Herr ordförande! Ibland blir vi i Europaparlamentet ganska smickrade när folk kommer fram till oss och ber om hjälp och verkligen tar oss på allvar. Så låt mig dela ett uppriktigt brev med er som jag fått från en fotbollsfan i Aberdeen, i min valkrets. Han säger: " Jag skriver till er i förhoppningen att Europaparlamentet kan göra något åt den löjliga fördelningen av biljetter inför VM-finalen i Frankrike. Jag har varit medlem i Scotland Travel Club i åtta år. Jag har tidigare deltagit i två VM och två europeiska tävlingar och ändå förväntar jag mig att jag inte blir tilldelad biljetter till mästerskapen."
Denne man hoppades att, eftersom VM var i Europa, så skulle han säkert kunna åka till den första matchen. Som ni vet är öppningsmatchen mellan Skottland och Brasilien och man hade hoppats att de som framför allt skulle vara där skulle vara skottar och brasilianare. I stället finner han att han inte är önskvärd. Tilldelningen av biljetter till Skottland är för liten och han kommer inte att vara där. Han kan naturligtvis bestämma sig för att åka ändå och köpa biljetter på den svarta marknaden. Jag tycker att detta är en mycket allvarlig situation och något som borde han undvikits till varje pris. Jag har observerar det kommissionären sade om att de franska myndigheterna följer samma förfaranden som tidigare. Om förfarandena varit felaktiga tidigare så är detta ingen ursäkt för att inte reformera dem. Jag välkomnar de små steg som man tagit för att lindra situationen.
Vi talar om ca 160 000 biljetter, vilket låter som en hel del, men i verkligheten är ett mycket litet antal faktiskt. Vi borde vädja om att prioritera de fans som skall se sitt eget lag spela. Om Frankrike spelar är det självklart förnuftigt att förvänta sig att de får lejonparten av biljetterna. Men om det handlar om två små länder, Marocko och Skottland till exempel, så borde det säkert vara lätt att utarbeta en mekanism för att låta deras fans delta. Om det är något som gör en match till ett nöje så är det att lyssna till hur fansen på båda sidor hejar på sina lag. Jag tycker det vore på tiden att lite sunt förnuft kom in i hela denna process.
Herr ordförande! Utan tvekan har det förekommit förseningar när det gäller kommissionens initiativ i denna fråga. Trots detta vill jag ge mitt fulla stöd till de åtgärder som kommissionen och kommissionären vidtar, för de försöker faktiskt rätta till en situation som är helt oacceptabel. Jag säger detta även om jag tycker att det antal biljetter som man anser det är möjligt att släppa ut fortfarande är alltför begränsat. Det rör sig uppenbarligen om en siffra som är mycket liten i förhållande till det totala antal som finns tillgängligt.
Kommissionens åtgärder är riktiga och jag tror att det är rätt och riktigt att parlamentet formulerar en ståndpunkt i frågan, eftersom det visat sig att det i skuggan av alla stora idrottsevenemang göms ekonomiska intressen och att det ofta förekommer verkligt missbruk, med det enda syftet att, även genom ren spekulation, göra feta förtjänster.
Det är detta vi håller på att analysera, för det är oacceptabelt att man för att kunna få en biljett måste köpa ett helt paket som innehåller resor, hotell och turistservice.
Om man vill hävda att de stora idrotts- och nöjesevenemangen - vilket har påpekats av kommissionen - skall vända sig till de europeiska medborgarna och - vill jag tillägga - framför allt till de unga europeiska medborgarna, så blir det uppenbart att denna diskriminering inte är acceptabel. Ur denna synpunkt och också på grund av den ståndpunkt som parlamentet antar i dag, tror jag att det blir nödvändigt att ge kommissionären ett nytt mandat så att han inte bara fortsätter det arbete som hittills har gjorts utan bestämmer nya kvantiteter för biljetterna och framför allt tar itu med reglerna för fördelningen. Det är bra att kommissionären på den här punkten har varit mycket tydlig. FIFAs regler, som hittills har tvingat auktoriteter som kommissionären, och i dag också parlamentet, att ingripa i dessa frågor, måste ändras.
Herr ordförande! Vi är alla överens om problemen. Det saknas platser på grund av den bristande balansen mellan utbud och efterfrågan, biljetterna är för dyra på grund av den indirekta försäljning som sköts av researrangörerna och vi måste bekämpa svarta börshandeln. Vi har emellertid olika åsikter när det gäller lösningarna.
Kan vi betrakta biljettförsäljningen vid ett idrotts- eller kulturevenemang som en enbart ekonomisk verksamhet? När man läser igenom texten till kompromissförslaget, verkar detta vara den dominerande åsikten, med hänvisningar till de regler som finns i fördraget när det gäller konkurrens, artiklarna 85 och 86. Här löper man emellertid risken att gå från ett påstått missbruk av en dominerande nationell ställning till ett missbruk av Europeiska unionens dominerande ställning, eftersom det rent definitionsmässigt rör sig om ett internationellt evenemang, Världsmästerskapen i fotboll.
Men med tanke på att man måste räkna med de legitima förväntningarna från fotbollsfans från hela världen så verkar den resultatmässigt mest praktiska inställningen vara att garantera, förutom direktförsäljningen, att man tilldelar de nationella fotbollsförbunden och ungdomsförbunden biljettkvoter utan tanke på profit. I den riktningen går våra ändringsförslag, och hur vi slutligen kommer att rösta beror på hur de blir mottagna.
Herr ordförande! Jag skulle först av allt vilja tacka kommissionären för de ansträngningar han har gjort. Jag trodde att vi hade närmat oss något slags lösning efter det möte jag hade med kommissionären i går. Det ser nu ut som denna lösning har gått om intet och att de franska myndigheterna inte längre är beredda att erbjuda extra biljetter i kompensation till dem som har missgynnats av vad som är ett klart brott mot gemenskapsrätten, nämligen artikel 85 och 86.
Det som bekymrar mig är att det inte sagts att kommissionen kommer att fullfölja detta brådskande och energiskt. Vi kan inte låta dem komma undan med det. Det finns biljetter tillgängliga. Vem som helst här kan med lätthet få en biljett till en VM-match. Allt man behöver göra är att betala omkring 600 dollar på en gång genom ett av dessa allomfattande resepaket, just det som vi försökte stoppa.
Det finns omkring 2, 5 miljoner biljetter tillgängliga. Jag tror inte på att de franska myndigheterna har sålt 22, 3 procent av dessa biljetter som är tillgängliga för direkt försäljning. Jag skulle vilja ha några siffror från dem. Som någon annan sagt verkar allt som erbjuds nu vara smulorna. Detta är en cynisk kommersiell organisation - inte Frankrikes folk och inte de franska fotbollsmyndigheterna - som försöker utnyttja sportens speciella egenskaper i penningbegär och på bekostnad av vanligt folk i Europa. Jag hoppas att vi kommer att ta detta på allvar och som en rad talare sagt, inklusive Watson och Cunha - om vi inte får mycket mer än det som erbjuds för närvarande från kommissionen eller myndigheterna som kommer denna fråga sannolikt att gå till domstol, och vi måste se till att domstolen fäller ett utslag och det snabbt. Det är nu mindre än 85 dagar till Världsmästerskapen.
Fru ordförande! Det är uppenbart att Europeiska kommissionen, i det här fallet är ovaksam.
För tre år sedan förbereddes reglerna av FIFA och man kände till dem. Det är onormalt att ni inte har ingripit. Det är inte heller normalt att man har erbjudit sponsorerna 500 000 platser, vilka fördelar dem i tävlingar, där det beror på om man har ett visst mineralvattenmärke eller en burk ärtor eller ej.
Allt det här känner man till. Man har strängt taget inte gjort någonting. Nu kommer evenemanget snart att äga rum; slaget är nästintill förlorat nu. Men de 50 000 platser som ni aviserar, herr kommissionär, det är en droppe i havet. Det finns 166 riksförbund, vilket motsvarar ett tiotal platser per förbund. Ni har inte ens lyckats att få de 100 000 platser som är kvar.
Det är mycket allvarligt. Jag skall i vilket fall som helst be er, för att avsluta mitt inlägg, om att göra allt för att lägga hinder i vägen för den svarta marknaden, för vi kommer att se att fransmännen säljer sina platser, till matcher som mellan Belgien och Nederländerna till exempel, för tjugo gånger det pris som de har köpt dem för, vilket är oacceptabelt. Jag vill be er om att spela spelet ända till slutet. Ni kan fortfarande ingripa; Ni kan fortfarande försöka rafsa åt er platser; ni kan också, faktiskt, lägga all er tyngd och ingripa på rättslig nivå och på kompensationsnivå.
Fru ordförande! Ivern att garantera principerna om den fria konkurrensen, vilka i dag betraktas som heliga, och att se till att de initiativ som tas är i överensstämmelse med den inre marknadens regler, är enligt oss huvudorsaken till den svindlande ökningen av biljettpriserna och priserna på andra initiativ i samband med världsmästerskapen i fotboll 1998 som kommer att äga rum i Frankrike.
Kommissionen har å sin sida, i ett brev till FIFA, sett det som sin plikt att tillbakavisa anklagelserna som går ut på att det är konkurrenspolitiken som är skyldig till de svindlande höga priserna på biljetterna för att få tillträde till matcherna. I brevet protesterar man mot de astronomiska priser som angivits av vissa pressbyråer och man påpekar att dessa ökningar inte bara gäller biljettpriserna utan också priserna på transportmedel och kostnaderna för logi.
Men oberoende av verkliga eller påstådda prisökningar är enligt oss flerfaldigandet - ibland upp till femton gånger - av de priser som normalt tillämpas av resebyråerna, som är de enda som har rätt att sälja paketen i samband med världsmästerskapen, en direkt följd av kommissionens envishet när man motsätter sig att man utser en enda försäljare i varje medlemsstat.
Detta att man garanterar principerna om fri konkurrens, oavsett om dessa kan tjäna som försvar mot anklagelserna om missbruk av dominerande position, får emellertid inte hindra att man tillämpar ett system med en enda auktoriserad försäljare i varje medlemsstat för att kväva framväxten av en svart marknad i sin linda och framför allt för att förhindra att resebyråerna får monopol på försäljningen. Ett sådant system skulle kunna garantera alla medborgare i gemenskapen en möjlighet att ta del av ett idrottsevenemang som blir allt populärare.
Fru ordförande! Kommissionen har tacklat FIFA på ett halvhjärtat sätt i denna fråga. Vad är en tackling från kommissionär van Miert värd när man har att göra med folk som Havelange och Lennart Johansson? Samma sak hände med rörelsefriheten: kommissionen gick mycket halvhjärtat till väga i denna fråga. De måste verkligen bättra på sina tacklingar - de måste verkligen ge sig i kast med situationen.
Vi bryr oss lika mycket om gemenskapens medborgare som kommissionen. Vi bryr oss särskilt mycket, jag bryr mig särskilt om medlemmarna i " Tartan-armén" som hoppas kunna komma från Skottland och se Skottland möta Brazilien, och den vanlige supportern kommer inte få något tillfälle alls. Den här veckan såldes två biljetter till Världsmästerskapen för 19 000 pund i Glasgow. Det är nästan mer än vad en del vanligt folk tjänar på ungefär två år. Vad kommer det att finnas för möjlighet för vanligt folk om dessa uppblåsta priser tas ut av vem det nu är som organiserar detta VM? Som andra ledamöter har sagt är det upp till kommissionen att vidta bestämda åtgärder.
Fru ordförande! Idrottens kulturella, sociala, men också kommersiella betydelse är, tror jag, obestridlig. Ett VM: s förbrödrande karaktär har ett alldeles eget värde. Det som upplevts på ort och ställe kommer alla att minnas, och det hela livet. Det är därför fullkomligt obegripligt för mig att organisatörskommittén för ett sådant evenemang använder ett diskriminerande system för fördelning av biljetter, som prioriterar det egna landets medborgare. Europaparlamentet, vilket också kommissionären noterat, behandlar för närvarande det andra betänkandet om unionsmedborgarskapet och försöker att finna medel och vägar för att väcka Europakänslan i människorna. Samtidigt gör man idrotten, som ändå, i jämförelse med sin betydelse, för en undanskymd tillvaro i Europeiska unionen en björntjänst, och man slår in en kil mellan unionsmedborgarna.
Jag kan sammanfattningsvis bara beklaga att, om jag förstått kommissionären rätt, detuppenbaligen inte finns nägon möjlighet längre att pro praeterito korrigera situationen. Jag vill emellertid ansluta mig till dem som hara talat innan mig, och be att ni talar om för oss vad som är planerat för att man skall undvika sådana här saker i framtiden.
Fru ordförande! Jag tror att det först och främst finns anledning att påminna om att kommissionen är skyldig att följa förfarandereglerna inom ramen för konkurrensreglerna.
När problemet verkligen kom i dagen, dvs. i december, inledde mina enheter omedelbart ett förfarande, genom att först vända sig till den " anklagade" på grundval av de brev som de hade fått och på några reaktioner från ledamöter i parlamentet, det var enligt mig två, emedan ni nu hävdar att ni sedan december inte har upphört att göra något. Hursomhelst så har vi agerat utan dröjsmål, genom att vända oss till " den anklagade" för att be denne att förklara sig och för att säga om det vi just upptäckt var sant.
Men eftersom vi inte var nöjda med de förklaringar vi fick - det här var i januari - beslutade vi oss för att mycket snabbt gå över till den andra fasen av förfarandet och skicka ett varningsbrev till de berörda parterna, det är väldigt ovanligt. Att då inte de som har för vana att kritisera kommissionen för att den reagerar för snabbt, för att den inte tänker efter tillräckligt innan den skickar ett varningsbrev, inte i dag kommer och förebrår oss för motsatsen. Ursäkta, men vi har gjort det vi måste göra, snabbt och med respekt för spelets regler. Den anklagade har förresten också rättigheter. Sådan är min inställning och jag skall hålla mig till den. Man måste veta att vissa saker har sagts här som jag inte accepterar.
Å andra sidan, som ni vet har vi redan haft stora problem med idrottsorganisationerna. När jag säger " vi" så syftar jag i synnerhet på kommissionen. Faktiskt så tror jag att jag har förstått att när de här organisationerna tycker att kommissionen besvärar dem, så säger de till sig själva " vi skall försöka hitta stöd från politikerna" . Det är på så sätt den politiska världen i Tyskland, till följd av en dom från domstolen, har mobiliserat sig för att utesluta idrottsvärlden från konkurrensreglerna, för att säga till oss: " Det där är inte ert bekymmer, sluta att bry er om det där. Ni, herr Van Miert, och ni, de myndigheter som har ansvar för konkurrensen på nationell nivå, ni har gjort er förtjänta av ett rött kort, sätt er på bänken, vi, vi skall ta hand om det här" . Sådan är verkligheten.
Låt oss ändå ta hänsyn till förhållandena, tack. Vid ett flertal upprepade tillfällen har jag själv, å kommissionens vägnar, påmint om att konkurrensreglerna gäller, däribland de som gäller FIFA: s uppträdande. För en månad sedan kunde ni läsa att en ansvarig inom FIFA deklarerade i Singapore, om jag minns rätt, att han skulle vända sig till flera europeiska premiärministrar för att lösa det här problemet, med andra ord för att bli kvitt kommissionen, för de är störande alla de här inom kommissionen som sysslar med den här typen av problem. Sådan är verkligheten, tror ni mig inte?
Jag har tagit emot mer än en delegation med ledamöter från ert parlamentet som har kommit för att föra de idrottsliga myndigheternas talan. Jag läste i går, i tidningen, att en minister - med ansvar för idrottsfrågor - skulle åka och träffa ordförande Santer, min kollega Pádraig Flynn och mig, för att påvisa att kommissionen inte längre respekterade Bosmandomen. Sådan är den reella situationen. Men kommissionen står på sig, den står pall i stormen.
(Applåder) Förresten, det stämmer också för " Formula 1" , som man säger.
Alltså, jag upprepar, viss kritik accepterar jag inte, däremot så ber jag om ert stöd. När vi skall tala om för FIFA att de inte bara skall prata med kommissionen, vilket de i allmänhet hittills vägrat, utan också ändra sitt system, skulle jag då kunna räkna med starkt stöd från Europaparlamentet?
(Bifall och applåder) Tack så mycket, det uppskattar jag, men skulle jag också kunna räkna med ert stöd när vi skall prata med vissa nationella idrottsliga myndigheter?
(Bifall och applåder) Jag noterar det. När vi, herr Monfils, måste bekämpa den svarta marknaden, var då säker på att vi kommer att göra allt som står i vår makt! Vi kommer att göra allt som står i vår makt, men ändå är det en sak som ni inte kan begära av kommissionen, och det är att ta hand om " Mundials" organisation. Det är verkligen inte vår roll. Vår roll den är, att på grundval av konkurrensreglerna, kontrollera om överträdelse har begåtts, och att agera om så är fallet. Som ni vet är det mitt gebit, och jag tror att man kommer att känna till det hädanefter, inte bara i parlamentet, utan också på andra ställen.
Det finns en annan sak, man har sagt: " Och resebyråerna" ! Ja, jag kommer ihåg det, men det är faktiskt inget problem, för resebyråerna måste betala avgifter, de måste betala dyrt för att kunna sälja biljetter. I princip kan man lika gärna vända sig till nationella organisationer. I princip, och där finns det också ett problem, skulle man ha kunnat vända sig till organisatörerna som, utan diskriminering, hade varit tvungna att ställa biljetter till köparnas förfogande. Det är på detta våra åtgärder inriktar sig.
Som jag sade till er alldeles nyss finns det fortfarande ingen överenskommelse, eftersom vi inte är nöjda, för tillfället i alla fall, med de förslag som organisatörerna har ställt till oss fram till nu. Vi vill också kontrollera de uppgifter som vi har fått. Det verkar faktiskt som om vissa av de kategorier som jag har räknat upp för er är föremål för depositionsavgifter, och vi skulle vilja veta exakt vad de täcker.
Det här är alltså det som vi skall göra och sedan får vi se. Fråga mig inte i dag vilken vår lösning kommer att bli. Ha en smula tålamod. Antingen kommer organisationskommittén att uppfylla våra krav så gott det går, i enlighet med gemenskapsrätten. Eller också kommer den inte att göra det och kommissionen kommer då att vidta rättsliga åtgärder.
Så här ser läget ut. Om ni vill ha andra föklaringar, så står jag som alltid till ert förfogande för att förse er med dem.
(Livliga applåder)
Kommissionär van Miert! Vi vet alla att ni har ett svårt ämbete. Ni sade att ni inte skulle kunna ta över Internationella idrottsförbundet, men ni sade inte om ni skulle överta den om ni fick.
Jag förklarar debatten avslutad.
Innan vi kommer till omröstningen har Killilea anmält sig för en ordningsfråga.
Fru ordförande! Jag hoppas att det är en ordningsfråga. Jag vill lovorda kommissionären och jag trodde, för ett ögonblick, att han skulle hjälpa Skottland att vinna en match eller två. Kanske lika bra det efter att ha lyssnat till Hughie McMahon.
Herr Killilea, debatten är redan avslutad.
Vi kommer nu till omröstningen.
Före omröstningen om Nicaragua
Fru ordförande! En ordningsfråga. Jag är förvånad över att vi är på rubriken " Mänskliga rättigheter" , men resolutionen om Nicaragua behandlar utlandsskulden.
Jag skulle vilja att man förklarar för mig på vilket sätt Nicaraguas utlandsskuld bryter mot de mänskliga rättigheterna.
I går röstade vi om sammansättningen på debatten. Kammaren röstade på det här viset. Därför kom den här texten under den här rubriken. Detta är förklaringen.
Straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är fortsättningen på debatten om betänkande (A4-0058/98) av Bontempi för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor om det straffrättsliga samarbetet inom Europeiska unionen.
Fru ordförande, mina damer och herrar! Det gläder mig att kollega Posselt brister ut i applåder bara han hör mitt namn, vilket visar att han mot förmodan är en klok parlamentariker.
Jag kommer tillbaka till händelserna vid lunchtid i dag, vilka lett till att vi nu måste fortsätta debatten. Vi måste beklaga det något bedrövliga förloppet av debatten vid lunchtid i dag, och det är säkert förståeligt om jag dröjer en stund vid procedurfrågor. Jag har förståelse för att det är svårt att organisera den komplicerade föredragningslistan för den fullmatade Strasbourgveckan. Det är dock svårt för parlamentet att mitt i parlamentets yttrande, när de enskilda grupperna skall börja säga sin mening om föredragandens framställning, då avbryts debatten och kommissionären, som egentligen har kommit för att höra parlamentet i sin helhet får ordet, och därmed vänder man på det hela, så att kommissionen inte hör debatten, utan tvärtom parlamentet hör ett yttrande från kommissionen och sedan går kommissionen och deltar inte mer i den egentliga debatten.
Det förlöpte lite olyckligt. Jag vill här inte heller ge någon skulden för detta. Det hela kompletterades - vi måste allmänt tänka på detta i plenum -, genom att kommissionär Gradin var tvungen att avge sitt yttrande i en atmosfär som fick mig - med förlov sagt, fru ordförande - att tänka mer på en marknad än Europaparlamentets värdighet. Kanske klarar vi någon gång av att disciplinera oss själva, så att vi visar ett minimum av artighet, så att vi i denna plenisal visar talarna, vare sig de är ledamöter, företrädare från rådet eller kommissionen, den uppmärksamhet som det ankommer dem. Det är det minsta man kan vänta sig av ett parlamentet som vill göra sig förtjänt av namnet. Så långt procedurfrågor.
Vad gäller kollega Bontempis betänkande så har jag tre grundläggande anmärkningar. För det första: Vi vet av den utveckling som logiskt följer av den fördjupade integrationen i Europeiska unionen att den gränsöverskridande brottslighet som opererar över hela Europa kan växa, eftersom möjligheterna att agera utvidgas. Där en obegränsad ekonomi är möjlig, där är också en obegränsad illegal ekonomi möjlig, dvs. marknaden för organiserad brottslighet växer lika mycket som den inre marknaden växer. Nu kontrollerar och organiserar vi marknadens legala ramvillkor, men de instrument som vi behöver för att bekämpa den illegala utvecklingen organiserar vi inte i den form som är nödvändig. Samarbetet, det rättsliga samarbetet i brottmål, försummas i Europeiska unionen på ett brottsligt sätt.
Till detta finns det för det andra en orsak. Orsaken är att det som tidigare är polisens och rättsväsendets nationella karaktär som står i förgrunden. Detta är också politiskt förståeligt. Vi har å ena sidan med en överstatlig instans att göra, Europeiska unionen, som hela tiden fördjupas, och å andra sidan erkänner nationalstaterna att deras nationalstatliga suveränitet förlorar i tyngd i samma grad som den ökar i betydelse i Europeiska unionen. Mot detta finns det i de nationella regeringarna en särskild försvarsmekanism, som visar sig som tydligast där nationalstaterna som starkast kan visa sin suveränitet, nämligen vid våldsmonopolet, i synnerhet vid polis och rättsväsende. Därför är nationalstaterna inte beredda att i nödvändig grad att komma över det mellanstatliga samarbetet till gemenskapsåtgärder. Det vore emellertid inte möjligt att avstå ifrån politiskt.
Därmed är jag vid min tredje punkt. När vi erkänner att de definitioner av brott, om vilka kollega Bontempi sade att vi noga måste utkristallisera dem, alltså de definitioner av brott, som i synnerhet gäller Europeiska unionen och som på bedrägeriområdet framför allt tynger unionens ekonomiska intressen, också måste följas av unionen själv, måste sanktioneras av unionen själv, då kommer vi inte att komma förbi att snarast möjligt komma till ett system för vilket vi skapar de operationella förutsättningarna så att vi på gemenskapsnivå kommer fram till en kvalificerad straffrättslig åtgärd som kompletterar det polisiära samarbetet. I det här avseendet är kollega Bontempis betänkande ett stort steg framåt i debatten. Jag hoppas att det inte stannar vid debatt, utan att vi snabbt kommer till lämpliga former på samarbetet med den nödvändiga effektiviteten i kampen mot kriminaliteten.
(Applåder)
Fru ordförande! " Sign against crime" står det hos oss i korridorerna, " vote against crime" - det kommer vi att göra i morgon vid lunchtid, och " fight against crime" - det är vår uppgift i Europeiska gemenskapen. Också Pirker tycker det. Han ursäktar att han i dag brådskande måste åka till Österrike. Men jag tror att det helt enkelt är viktigt att den organiserade brottsligheten bekämpas ännu mer målinriktat. Den påverkar det legala ekonomiska kretsloppet och den offentliga förvaltningen. Den skadar också unionens ekonomiska intressen. Ett polissamarbete är dock under uppbyggnad - Europols Narkotikaenhet, som grundades 1997, har hittills med framgång bekämpat 2 608 fall av organiserad brottslighet, enheten för bedrägeribekämpning, UCLAF, som skyddar Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen, arbetar också redan mycket framgångsrikt - men samarbetet på det rättsliga området är fortfarande i sin linda, olika rättsliga system i medlemsstaterna förhindrar ett optimalt samarbete.
I det förbättrade samarbetets intresse, i intresse av en effektivt bekämpning av den organiserade brottsligheten, måste vi föra diskussionen om var den nationella suveräniteten skall komma i andra hand. Vi måste ge upp den där instrumenten mot den organiserade brottsligheten misslyckas, där medborgarna - och inte bara i Bryssel - inte längre är skyddade och unionens intressen skadas.
Ett långsiktigt mål är en gemensam rättslig norm. Bontempis betänkande - som för övrigt är utmärkt - sätter press på att man skall ta snabbare steg.
Enligt min mening är fyra punkter ovillkorliga. För det första: Hanteringen av rättshjälpsöverenskommelsen måste förbättras radikalt. För det andra: De rättsliga föreskrifterna åtminstone inom nya brottsområden måste harmoniseras. För det tredje: Samarbetet med tredje land måste förbättras via program som Grotius och Falcone. Därmed kan EU bedriva säkerhetsexport och export av rättsliga system. För det fjärde: Samarbetet till skydd för unionens finansiella intressen måste förbättras på ett avgörande sätt. Vi behöver en fast kärna av materiella och straffrättsliga bestämmelser. UCLAF måste utrustas med de nödvändiga resurserna för att på lång sikt utvecklas till en gemensam straffrättslig myndighet till skydd för finansiella intressen.
EU måste snabbare än tidigare ta steg på det rättsliga samarbetets område, inte bara till skydd för unionens finansiella intressen, utan i synnerhet i intresse av medborgarnas säkerhet.
(Applåder)
Fru ordförande! Schulz har redan gjort det viktiga påpekandet att vi verkligen måste förbättra förfarandena i denna kammare. Jag kommer inte att återkomma till det. Jag vill bara påpeka en sak till. Varför kan vi inte avbryta sammanträdet före omröstningen klockan 12 fem minuter i förväg för att låta alla komma in i kammaren? Då kommer vi att få en ordnad debatt. Det vi tidigare var med om är skamligt och jag hoppas verkligen att presidiet och ordförandekonferensen kommer att undersöka saken.
Bontempis betänkande kännetecknas av en pragmatisk och mycket instrumentalistisk hållning. Det är bra med principer, men framsteg i konkret avseende är nödvändigt. Vi står här inför vad man skulle kunna kalla vara den positiva sidan av den negativa integrationen. Vi har här en av kommissionärerna som arbetar nära med den inre marknadens sidoeffekter. Alla kommer snart att kunna röra sig fritt runt om i Europa, förutom poliser och personal från rättsväsendet. Det är sakens kärna. Det är mycket viktigt att medlemsstaterna till slut börjar inse att ett rent mellanstatligt angreppssätt inte bara finns för att skydda den nationella intressena utan i slutänden står i vägen för den nationella rättvisan. Det mellanstatliga angreppssättet under de senaste 50 åren exemplifierades av Europarådet. Det är en viktig organisation, men vi inser alla att rättvisa och polissamarbete i ett Europa bestående av 15 medlemsstater utan gränser inte längre kan uppnås genom att anta nationella konventioner som kommer för sent, gör för litet och bara har partiella effekter. De är den viktigaste punkten som Bontempi helt riktigt uppmärksammade i sitt betänkande.
Det handlar inte om att vilja göra sig av med demokratin och nationella konstitutionella garantier. Europeiska unionen har blivit tillräckligt mogen, med sin betoning av mänskliga rättigheter och sitt skydd av demokratin, för att framsteg skall kunna göras.
Amsterdamfördraget - Bontempi gör detta mycket klart - visar vägen framåt. Vi kan inte längre arbeta inom de nationella konventionerna som om Europeiska unionen bara var en mellanstatlig organisation. Det är sakens kärna. I morse klargjorde Gradin i sitt första svar att rambesluten skall vara det främsta instrumentet för att göra framsteg i framtiden.
Jag säger detta med stark emfas eftersom det är det enda sättet att slutligen engagera länderna i Central- och Östeuropa. Vi måste göra fler framsteg på hela detta område om vi skall få ett tillfredsställande mottagande av Central- och Östeuropa i den nuvarande europeiska strukturerna. Om detta Europa, det Europa vi har byggt under de senaste 40 åren, inte kan göra mer framsteg i rättsväsendet och polissamarbetet, hur kan vi då förvänta oss att länder, som i 40 år har lidit under diktaturer, brist på skydd av de mänskliga rättigheterna och bristfälligt instutitionsbyggande, att verkligen komma in med oss och göra de framsteg vi alla vill ha?
Det är viktigt och jag skulle vilja fråga kommissionär Monti, som ersätter Gradin, om Phare-programmet inte borde användas betydligt mer för att främja rättsväsendet och polissamarbetet. Detta är också i Bontempis anda.
Det är fortfarande en skam att varken de nationella parlamenten eller Europaparlamentet är riktigt engagerade. Detta har redan sagts förut och vi får inte vara defensiva. Det finns ingen annan väg framåt än att de nationella parlamenten och Europeiska unionen gör mer ansträngningar för att arbeta gemensamt på detta område. Den politiska viljan, som ofta saknas med att göra framsteg, måste klargöras, både på den nationella sidan och den parlamentariska sidan, i denna kammare. EG-domstolen, som har varit pärlan bland institutionerna, spelar fortfarande en otillräcklig roll i denna process. Domstolen kan bara komma med preliminära utslag om ledamöterna så önskar och inte ens då kan den göra någon tolkning av fördraget. Den begränsas till att fatta rambeslut och beslut om olika konventioner. Vi måste göra framsteg på detta område också och det är åter något som Bontempi framhåller mycket tydligt.
I korthet, vi skulle faktiskt kunna göra mycket mer tillsammans, men den centrala frågan återstår att den politiska viljan i medlemsstaterna ibland används som alibi. Angreppssättet att försvara de nationella intressena är ett alibi för att göra framsteg på europeisk nivå. Vi måste protester kraftigt mot detta och det är detta element som understryker Bontempis angreppssätt; vi välkomnar i hög grad detta. Jag hoppas också att kommissionen kommer att ta det på allvar i nuläget.
(Applåder)
Fru ordförande! Låt mig först få säga att en majoritet i V-gruppen stöder Bontempis betänkande med tre undantag. Det ena gäller att harmoniseringen av straffrätten inte bör få forceras fram. Den är och bör förbli en nationell angelägenhet för ganska lång tid framöver.
Den andra punkten gäller uppmaningen till medlemsländernas regeringar att avstå från undantag och förbehåll till konventionerna. En sådan generell uppmaning är enligt V-gruppen inte acceptabel.
Den tredje punkten gäller förslaget att avskaffa principen att ett brott skall vara åtalbart i två länder. Att i dagsläget generellt avskaffa den principen skulle kunna leda till stora mänskliga tragedier, inte minst bland flyktingar. Det är majoritetens syn i V-gruppen.
Som svensk EU-kritiker företräder jag själv emellertid en helt annan syn än Bontempi och kommer därför att rösta nej till betänkandet. Jag är positiv till alla former av samarbete, även inom det rättsliga området om det sker på mellanstatlig nivå och inte kränker eller inskränker den nationella suveräniteten eller den nationella demokratin.
Den övergripande målsättningen med betänkandet är att inrätta ett europeiskt gemensamt rättsligt område. Det förutsätter bland annat en harmonisering av straffrätten, vilket skulle innebära ett upphävande av det nationella självstyret. Den främsta rättsliga grunden är en tolkning av ett fördrag som ännu inte har ratificerats och trätt i kraft, Amsterdamfördraget. Det är enligt mitt sätt att se märkligt.
Internationell organiserad brottslighet bekämpas bäst med internationellt, globalt samarbete på mellanstatlig nivå och med ett utvecklat samarbete inom bland annat Interpol.
Fru ordförande! Först och främst skulle jag vilja till fullo ansluta mig till min vän Schulz inledande uttalanden.
Vad gäller själva kärnan i betänkandet, så är det naturligtvis så att ett europeiskt samarbete är särskilt legitimt när det visar sig vara mer effektivt än ländernas egna åtgärder. Och vi är just på det området när det gäller det rättsliga samarbetet.
För att kunna kämpa mot den gränsöverskridande brottsligheten är det uppenbart att vi behöver ett förstärkt samarbete, fastän förenklat, inom det rättsliga området, i synnerhet för att förenkla arbetet för domarna i de olika medlemsstaterna i unionen. Det är mycket viktigt att de här domarna kan ha förbindelser med varandra, och att en förenkling av förfarandereglerna för utbyte av information, handlingar etc., kommer till stånd.
Detta måste naturligtvis göras med respekt för konstitutionella regler och de allmänna rättsliga principerna. Tack och lov så respekterar alla medlemsstaterna i unionen rättsstaten, som i sin tur respekterar de enskildas rättigheter. I det här avseendet vore det på tiden att medlemsstaterna visade mindre betänkligheter i förhållande till unionsmedlemmarnas olika rättsliga system.
Vår kollega Bontempis betänkande har den stora fördelen att den inte fastnar i stora principer utan, i stället, är mycket konkret, mycket realistiskt och pragmatiskt. Den här inställningen verkar vara den bästa, tycker jag, på ett område som är mycket känsligt, såväl på suveränitetens område som vad gäller enskildas rättigheter, och naturligtvis rätten till försvar.
Vår grupp kommer naturligtvis att stödja det här betänkandet. Däremot kommer vi inte att följa föredraganden när det gäller problemet med den europeiske åklagaren, vilket vi anser kommer att krångla till förfarandena och göra dem långsammare snarare än att förenkla dem.
Fru ordförande! Den ökande internationella kriminaliteten gör det naturligtvis nödvändigt att tänka över hur man kan bjuda den här utvecklingen motstånd. Som orsaker till problemen i samband med straffrättsligt förfarande av gränsöverskridande karaktär har man lokaliserat de olika materiellrättsliga och processrättsliga reglerna, de komplicerade bestämmelserna om rättshjälp och kravet på dubbel straffbarhet.
Jag personligen, som mångårig praktiker, kämpar för varje förenkling av det mellanstaliga umgänget, jag förväntar mig, på grund av de historiska och kulturella skillnaderna, emellertid över huvud taget ingenting av en harmonisering av den materiella straffrätten. Till skillnad från kollega Pirker och kollega Rübig som företräder honom i dag, vill vi inte av österrikarna, vilka ändå redan regeringspartierna gjort besvikna beträffande deras favoritleksak " anonyma bankböcker" i samband med bekämpandet av penningtvätt, begära att de skall avge sin suveränitet på området materiell straffrätt, eller omdefiniera begreppet suveränitet.
Kravet i punkt K i betänkandet om att man skall avstå från dubbelt åtal och att dubbel straffbarhet skall falla bort tyder på ett missförstånd av de båda begreppen och en felaktig uppskattning av principen om den ställföreträdande internationella rätten. Sammanfattningsvis ser vi varken någon anledning till att harmonisera den materiella straffrätten eller för en åklagare med europavid kompetens, däremot för alla former av förbättrat samarbete för de straffrättsliga myndigheterna.
Fru ordförande! Först vill jag gratulera min kollega, Bontempi, för hans betänkande om straffrättsligt samarbete. EU har sett den gemensamma marknaden skapas: fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor. För att använda en död kinesisk filosofs ord: " Vi har sett hundra blommor blomma." Tråkigt nog har många av dem varit otäckt ogräs. En gemensam marknad för stulna varor har mer och mer gjort sig gällande: bilar till exempel; illegala tjänster - prostitution; smutsigt kapital som väntar på att tvättas i andra medlemsstater; illegala invandrare som smugglas in av organiserade kriminella gäng. Och ändå har vi ett Europa som rör sig i två hastigheter. Medan EU har pressat på många verksamhetsområden - socialpolitiken, miljöpolitiken, Ekonomisk och monetär union - så har den varit underligt efterbliven i harmoniseringen av lagstiftningen och förfarandena på det rättsliga och polisiära områdena.
Europol har varit en framgång, men i en mycket liten skala. Den har fungerat effektivt i utbytet av information i hela Europeiska unionen vad beträffar narkotikahandeln, men den har inte utsträckts till att täcka andra områden: terrorism, rasism, organiserad brottslighet. Vi behöver framsteg. Det som plågar folk i Europeiska unionen är att trots den gemensamma marknaden, trots Europeiska unionen, så fortsätter gränsöverskridande brott och gränsöverskridande brottslingar att undkomma straff. Mördare, tjuvar och förskingrare gömmer sig i sprickorna i den europeiska lagstiftningen.
Gemensamma rättsliga normer räcker inte. Vi behöver en gemensam norm för rättsväsendet. Det som irriterar europeiska medborgare är fall som det med Keith Cottingham, i Förenade kungariket, en misstänk brevbombsmördare - anklagad för att ha mördat en hemmafru, Barbara Holmes - som har bott i Spanien de senaste 14 åren. De senaste fyra åren har han bott i Spanien utan pass - det har gått ut! Men trots detta har den brittiska polisen inte kunnat utelämna honom till Förenade kungariket för att ställas inför domstol. Medborgarna i Europeiska unionen kommer inte att kunna ta en gemensam marknad eller ett gemensamt rättsligt område på allvar om sådana saker fortsätter att inträffa.
Fru ordförande! Jag skulle också vilja gratulera Bontempi för hans betänkande. I sammanhanget för denna debatt så tar jag tillfället att ta upp vad som, skonsamt nog, är ett ganska litet verksamhetsområde som har kriminaliserats under de senaste åren. Jag syftar i detta fall på transnationella bortföranden av barn av deras föräldrar och dessutom det ökande problemet med transnationellt bortförande av barn med kriminella medel.
Det faktum att det här mycket ofta handlar om delikata familjeangelägenheter används mycket ofta av polisen som en ursäkt för att slippa dras in i fallen - detta är familjeangelägenheter och skall lämnas till advokater för utredning. Men i polisens ovilja att genomföra domstolsbeslut om barns vårdnad i ett land när de har förts bort till en annan medlemsstat finns ofta en potential för stora tragedier.
För två veckor sedan ägnade jag hela veckoslutet och större delen av veckan åt att försöka förhandla fram överlämnandet av barn som hade bortförts olagligt från Förenade kungariket och tagits till Italien. Om polisen hade agerat som de borde ha gjort fyra månader tidigare så hade denna situation inte försämrats till den grad att barnens liv var i fara och att den förälder som hade fört bort barnen hotade med att bränna ner huset.
Tråkigt nog måste vi göra detta till ett brott på grund av människors ofta förekommande ovilja att följa domstolsbeslut beträffande barn och vårdnaden om barnen. Av det skälet skulle jag vilja ta detta tillfälle i akt, även om jag vet att ämnet antagligen behandlas bättre i betänkandet om äktenskapligt samarbete i legala frågor som vi kommer att ta upp i nästa sammanträdesperiod. Detta är dock ett brott och jag skulle vilja se betydligt mer samarbete mellan polisstyrkorna i alla våra länder.
Fru ordförande! I och med globaliseringen och öppnandet av Europeiska unionens gränser har vi hamnat inför ett problem. Skapandet av ett öppet område för fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer visade sig ha en baksida: ökande, gränsöverskridande brottslighet. Det erkänner både förespråkare för och motståndare till en federal union. Men var skall man hitta en lösning på problemet?
Det känns bra att i betänkandet av kollega Bontempi finna en realistisk och klar stämningsbild. Vi har visserligen olika åsikter om den vidare utvecklingen av Europeiska unionen, men angående det rättsliga samarbetet i brottmål befinner vi oss på ungefär samma våglängd.
Det rättsliga området berör kärnan i medlemsstaternas suveränitet. De straffrättsliga systemen, åläggandet och verkställandet av straff, har under seklens lopp gått sina egna vägar i medlemsstaterna. De har vävts samman med statsuppfattning och kulturell utveckling i den enskilda medlemsstaten.
Det kan - och får - inte kastas över bord hur som helst till förmån för en överföring av ansvaret till Europeiska unionen. Ett vardagligt och praktiskt samarbete som leder till snabba resultat är vad som måste prioriteras.
Det visar detta betänkande också på. Det behövs direkta initiativ för att bekämpa den nuvarande ökningen av organiserad brottslighet. Harmonisering av vissa begrepp som till exempel " bedrägerier" räknar jag inte dit.
Betänkandet av kollega Bontempi ger en grund att gå vidare på med praktiskt, rättsligt samarbete i brottmål varvid medlemsstaterna kan behålla sin suveränitet på detta känsliga område. Därför kan jag rösta för detta betänkande.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 09.00.
Arbetet i den gemensamma församlingen AVS-EU 1997
Nästa punkt på föredragningslistan är rapporten (A4-0080/98) av Robles Piquer för utskottet för utveckling och samarbete om resultaten av AVS-EU: s gemensamma församlings arbete under år 1997.
Fru ordförande, herr kommissionär! Den gemensamma församlingen samlades, som vanligt, två gånger under 1997 -i Bryssel och i Lomé-, till sina tjugofemte och tjugosjätte sammanträden. Betänkandet som jag har äran att presentera sammanfattar dessa båda möten. Jag gör det, givetvis, för utskottet för utveckling och samarbete och jag vill endast sammanfatta de tio punkter som jag anser mest relevanta.
För det första noterar vi den gemensamma församlingens bidrag till Lomékonventionen, av denna anledning yrkar betänkandet på denna församlings institutionella oberoende.
För det andra yrkar vi på att Europeiska utvecklingsfonden, som alla européer är med och betalar, skall tas med i Europeiska unionens budget.
För det tredje efterfrågar vi en nödvändig solidaritet mellan nord och syd inför en globalisering som vi anser oundviklig.
För det fjärde yrkar vi på att den gemensamma församlingen, logiskt nog, skall kunna uttrycka sin åsikt i förhandlingarna mellan Europeiska unionen och AVS-länderna, särskilt vad gäller den femte Lomékonventionen.
För det femte yrkar vi, i punkt åtta, på att ledamöterna i den gemensamma församlingens presidium gör en studie över möjliga alternativ till nuvarande röstningssystem. Jag anser att detta yrkande är särskilt viktigt. Vi anser att tiden är kommen för att överge den något absurda situation i vilken vi befinner oss - två splittrade valmanskårer: européer på ena sidan och AVS-länder på den andra - och förvandla denna dubbla valmanskår till en verklig, enda, valmanskår i vilken det inte finns territoriella skillnader utan sådana som beror på individuella och personliga ställningstaganden av den gemensamma församlingens ledamöter. Självfallet kan man, när omständigheterna så kräver det, behålla systemet med öppna eller slutna omröstningar, men vi anser att de Europaparlamentariker som vi nu vänder oss till bör uppmana sina kolleger i AVS-länderna att genomföra denna ändring i arbetsordningen.
För det sjätte vill vi stödja och stöder allt som sagts på FN-konferenserna som angår oss - och jag vill referera till Junkers utmärkta allmänna betänkande.
För det sjunde vill vi särskilt understryka kvinnans rättigheter och tar som exempel upp utbildning, hälsovård och kvinnans medverkan i beslutsprocesser.
För det åttonde tror vi att det är nödvändigt att vara mycket uppmärksam vad gäller den urbana utvecklingen. Också i AVS-länderna - inte bara i den utvecklade världen - blir städerna och deras närområden allt viktigare och större. Vi tror också att man, i samband med uppmärksammandet av nya behov, bör ge största möjliga utrymme åt miljöproblemen, till exempel kvittblivningen av avfall och främjandet av förnybara energikällor.
För det nionde tycker vi att AVS-staterna bör förstå - och det är vad vi ber om - att Europaparlamentet ägnar ett särskilt intresse vad gäller försvaret av demokratins och rättsstatens värden, och anser att detta försvar och aktiva erkännande är en förutsättning för fredlig samexistens och även för framstegen på det ekonomiska planet, och att man följaktligen tänker på att en detalj som, till exempel, platsen för mötet, har ett politiskt värde i sig. Debatten som föregick mötet i Lomé var mycket intensiv på grund av de abnorma - för att uttrycka det milt - inrikespolitiska förutsättningarna som råder i detta land, i det land där Lomékonventionerna föddes. Och det råder till exempel ingen tvekan om att det faktum att våra AVS vänner inte röstade för en mycket mild resolution, som bara försökte be om att valen i landet skulle vara fria, framkallade en viss frustration bland oss européer och påverkades, utan tvekan, av sammanträdesplatsens geografiska faktor.
Och, för det tionde, föreslår vi att kommissionen med intresse analyserar möjligheten av att stödet till tredje land, bland vilka AVS-staterna är mycket relevanta eftersom de är många och får mycket stöd, på ett samordnat sätt förvaltas av en särskild enhet för fullgörandet av utvecklingsstödet. Det vill säga - om jag tillåts säga det med hjälp av en bild - något liknande ett ECHO-kontor för utveckling.
Dessa är de viktigaste punkterna i resolutionsförslaget som godkändes av utskottet för utveckling och samarbete och som jag har äran att presentera inför plenarförsamlingen.
Fru ordförande, kära kolleger! Jag anser att den gemensamma församlingen är ett forum, som är ett mycket intensivt använt diskussionsforum, och det måste särskilt framhävas, för det är den enda modellen där ett utvecklingssamarbete, som anknyter till principen om paritet, åtföljs parlamentariskt. Detta ger oss återigen tillfälle att också här i vårt parlamentet diskutera den kunskap man fått, och att dra motsvarande slutsatser ur detta.
Jag skulle vilja hänvisa till den allmänna rapporten, som förra året sysselsatte oss under två sammanträden. Jag hade den stora glädjen och äran att vara föredragande för det allmänna rapporten och att ta reda på och granska hur resultaten från de stora FN-konferenserna ser ut - från utbildningskonferensen som på sin tid ägde rum i Thailand till den senaste konferensen i Rom om livsmedelssäkerhet -, och granska vad som skett och vad som kvarstår.
Det hela skall också ses i samband med det tema som likaledes sysselsatte oss i fjol, och som kommer att sysselsätta oss mycket framöver, nämligen Loméavtalets framtid. Det har skett en kontinuerlig, innehållsmässig vidareutveckling av Loméavtalet fram till det avtal som vi har i dag, som också uppvisar svagheter. Dessa svagheter måste utjämnas. Här finns det ju förslag också i Robles Piquers betänkande, som borde beaktas för att komma fram till ett konstruktivt utformat arbete.
Glädjande nog har det på senare år lyckats - det kunde vi intensifiera vid de gångna församlingarna, detta löper genom hela AVS-samarbetet -, definiera kvinnans roll som en nyckelroll för utveckling. Tonvikten måste förstärkas tydligt i denna riktning. Det råder vid det här laget stor enighet som detta, men praktiken lämnar fortfarande mycket övrigt att önska. Vi kan med jämna mellanrum se bevis på detta, när vi sammanträder i AVS-länder och där ser oss om.
Det finns fortfarande mycket att göra, för att inbegripa det civila samhället som sådant, och det betyder framför allt att också ge kvinnorna en roll och att låta dem - med början i planeringen via genomförandet fram till utvärderingen - delta i AVS-samarbetets utvecklingsprocesser.
Kvinnor har en betydande roll i alla frågor som bidrar till att säkra det dagliga livet - därtill hör framför allt livsmedelssäkerheten, men också säkrandet av hälsa. I det praktiska arbetet - det förbereds genom alla de diskussionen som vi för, genom de arbetsgrupper som äger rum, genom alla aktiviteter som Europeiska unionens partnerländer och AVS-gemenskapen deltar i - måste det göras tydligt att inga åtgärder får föras fram, som leder till att andra slås ut.
Det är mycket lätt hänt. Så döljer till exempel förändringar inom handeln faran för att i synnerhet kvinnor utesluts från småhandeln och att deras möjligheter till försörjning försvåras. De har inte så stor tillgång till den formella sektorn, de kastas ofta tillbaka till den informella sektorn. Problemet är detsamma som i Europa; de är när allt kommer omkring också ansvariga för hem och familj och begränsas därför i yrkesmässigt avseende. Här måste utjämningsåtgärder vidtas, och de bästa rådgivarna för hur det kan gå till är när allt kommer omkring kvinnorna själva i de här länderna.
Vi är på god väg. Vi har fört in det här inom alla de områden som diskuterats, med början i miljöfrågorna, via frågor om hälsoförsörjning och ekonomisk utveckling till frågor om mänskliga rättigheter. Vid det här laget diskuteras det mycket intensivt hur mänskliga rättigheter också kan komma till användning som kvinnors rättigheter, hur demokratiska rättigheter kan tolkas på det här området så att ett jämställt deltagande från kvinnornas sida genomförs i alla beslutsprocesser i samhället - också i våra AVS-partnerländer.
Fru ordförande! Med alla sina brister och den kritik den utsatts för från olika håll finns det få konventioner som har varit så långvariga och framgångsrika som Lomékonventionen mellan Europeiska unionen och AVS-länderna.
Nu när vi rör oss mot år 2000 och strukturella förändringar i Loméorganisationen så kan vi också se tillbaka på dessa framgångar och misslyckanden och bygga ett starkare, effektivare partnerskap för framtiden. Jag vill därför ge mitt starka stöd till Robles Piquers rapport om den gemensamma församlingen. Den enda fysiska förbindelselänk vi ledamöter i Europaparlamentet har med AVS-länderna är mötena med den gemensamma församlingen och undersökningsbesöken efteråt.
Vi kritiseras ofta av media för dessa möten med den gemensamma församlingen i utvecklingsländerna, men jag skulle vilja hävda bestämt att man lär sig mer på en vecka ute på fältet när man undersöker projekten, än man lär sig på ett år på utskottsmötena i Bryssel. Denna rapport beskriver det arbete som den gemensamma församlingen har genomfört under det senaste året och ger läsaren en insikt i den stora mångfalden arbete som medlemmarna lägger ner. Den betonar vikten av partnerskap på jämlika villkor. Den betonar vikten av att våra AVS-partners gör en verklig insats i en eventuell organisation efter år 2000. Den yrkar på att Europeiska utvecklingsfonden skall tas med i budgeten så att det skall bli möjligt att utöva parlamentarisk tillsyn i ordets egentliga bemärkelse, både över hur anslag beviljas till fonden och hur anslagen används.
Det är ett tråkigt faktum att när tredjedel av år 1998 redan gått finns det två länder som fortfarande inte har ratificerat 1995 års Loméavtal IV(2). Hittills kan inga nationella vägledande program startas. Det är löjeväckande. Jag skulle vilja vädja till kommissionen att försöka övervinna detta avbrott. Vi måste skära ner på byråkratin.
Rapporterna uppmärksammar ett område för den gemensamma församlingens möten som behöver förbättras, och det är frågestunden med rådet och kommissionen. I likhet med frågestunden här tycker jag att den är tråkig, långdragen och utan gnista. Detta måste undersökas i kommande sessioner.
Rapporten undersöker också frågan om platsen för vår sista församling. Jag kan bara hoppas att vårt besök till Lomé påskyndar dess återvändande till fullständig demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, då jag var en av dem som var extremt tveksam till att stödja ett besök där.
Den framtida gemensamma församlingen är livsviktig för kontakterna mellan Europeiska unionen och utvecklingsländerna i AVS. Om vi rör oss mot en mer regionalt baserad organisation, måste representanter från dessa regionala organ bli en del av dem gemensamma församlingen och vi måste undersöka om vi skall regionala konferenser. Detta är en utmärkt rapport och de förtjänar enhälligt stöd.
Fru ordförande! Låt mig tacka föredraganden, Robles Piquer, för det utmärkta arbete han utfört, bland annat för att han utvecklat viktiga frågor som gäller de framtida relationerna mellan länderna i Afrika, Västindien, Söderhavet och Europeiska unionen. Låt mig lyfta fram ett par punkter i betänkandet, framför allt det faktum att betänkandet stryker under att en förstärkning av kvinnors rättigheter och ett ökat kvinnligt deltagande i alla beslutsprocesser och politiska processer är en grundläggande förutsättning för att man skall göra framsteg, vilket bland annat innebär alfabetisering, tillträde till utbildning och grundläggande sjukvård.
Det gläder mig också att betänkandet understryker vikten av att man undertecknar en internationell konvention som förbjuder antipersonella minor, vilket den gemensamma församlingen krävde vid sitt tjugofjärde sammanträde. Särskilt viktiga är dessutom de rekommendationer som formulerats av kommissionen att driva på projektet som syftar till att undersöka möjligheterna att skapa en instans som skall få i uppgift att samordna hanteringen av frågor som gäller hjälp till tredje land, bland vilka AVS-länderna utgör en majoritet.
Låt mig också särskilt nämna den verksamhet som bedrivs i den arbetsgrupp som jag leder just vad gäller klimatförändringarnas effekter på de små östaterna. Låt mig påminna om att vi för närvarande går från mycket kallt väder till mycket varmt, att det inte längre finns några mellanårstider, att det under våren och hösten växelvis förekommer mycket höga temperaturer, som om det vore juli, och mycket låga temperaturer, som om det vore januari och att vindarna är starka och många gånger förödande. Låt mig dessutom påminna om att El Niño drabbar med stor kraft och att forskarna spår omfattande katastrofer. Hela södra halvklotet har drabbats hårt av skyfall och torka, med epicentrum i Sydafrika, Borneo och Sumatra, där det har blossat upp gigantiska bränder som riskerar att förstöra en stor del av de lungor som skogarna utgör. Kraftiga översvämningar har drabbat sydöstra Kina och Mexikos västkust och, längre norrut, Kalifornien. I Afrikas östra och centrala delar har svåra miljöförhållanden som orsakas av regnen lett till en ökning av sjukdomar som malaria och kolera. Man talar om fyra tusen döda.
Arbetsgruppen har presenterat ett förslag till resolution - enhälligt godkänt av den gemensamma församlingen i Lomé den 30 oktober 197 - om samarbete AVS-Europa, med tanke på den konferens med länderna som undertecknat Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändringar som hölls i Kyoto i december 1997. Avsikten var just att ange, även från den gemensamma församlingens sida, det som Europeiska unionen hade pekat på. Vid konferensen i Kyoto gjordes framsteg på miljöområdet när det gällde att peka på behovet av globala insatser, men trots detta innehåller protokollet resultat som man kanske kan kalla tillräckliga, men inte tillfredsställande, något som naturligtvis också vi vill stryka under.
Arbetsgruppen anstränger sig fortfarande för att utvärdera effekterna och de socio-ekonomiska följderna av klimatförändringarna och höjningen av havsnivån för de små östaterna inom AVS och föreslår en strategi när det gäller att öka den befintliga medvetenheten på internationell nivå om de faror som dessa förändringar kan medföra. Klimatförändringarna och den höjda havsnivån leder till erosion av kusterna och de små östaterna inom AVS är speciellt oroliga eftersom de är mycket ömtåligare än andra stater när det gäller de ekonomiska, sociala och kulturella infrasystemen. Därför har arbetsgruppen ägnat dessa frågor speciell uppmärksamhet.
Fru ordförande! Jag vill till att börja med lyckönska kollega Robles Piquer till hans betänkande. Det som under många år var en lite tråkig och föga upphetsande upplevelse har nu lyckligtvis blivit annorlunda. Det har gjorts ett tydligt försök och ett lyckat försök att förändra det praktiska förfarandet i den gemensamma församling som vi, Robles Piquer och jag själv och många andra, i flera år försökt släpa oss igenom.
Naturligtvis lägger jag som kollega Corrie säger stor vikt vid gemensamma församlingens existens. Därför beundrar jag också föredragandens mod att komma med kritik, allvarlig kritik mot gemensamma församlingen. Vi måste till exempel bli av med blockröstningen i den gemensamma församlingen. Ett valregister är kanske en lösning. De delade omröstningarna delar upp AVS-länder och europeiska länder i två läger. Det är precis tvärtemot vad vi menar med en gemensam församling. Den praktiska verkligheten har lett till att vi inte kunnat anta skarpa och berättigade resolutioner om Nigeria, Kongo, Togo. Församlingen får inte fortsätta tänka på två fronter. Hela, absolut hela, AVS-samarbetet är just inriktat på en hållbar utveckling. Det innebär good governments , demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och även hjälp att respektera de mänskliga rättigheterna, om och om igen. AVS-samarbetet kan därför också stoppas om det inte sker. I det avseendet måste praktiska processer utarbetas.
Fru ordförande! Jag hoppas att den gemensamma församlingen kan förstärkas genom ändrade förfaranden. Med den ökande betydelse som den politiska dialogen i AVS kommer att få under de närmaste åren, tror jag att även en förstärkning av den gemensamma församlingen kommer att tas upp och att det kommer att lyckas. Kanske har vi om ett par veckor en möjlighet, herr Robles Piquer, att ta upp det hela, antagligen i en mindre krets, med, som det heter, motståndarsidan som också är vår sida.
Fru ordförande! Jag skulle vilja stämma in i kören av gratulationer till Robles Piquer för en mycket fin rapport. Jag ger min hyllning till det engagemang han har visat och det delas av många kolleger i kammaren i dag. Alla vi som har varit engagerade i den gemensamma församlingen har funnit att det är en mycket inspirerande och uppmuntrande erfarenhet. Det är en institution som har mycket att ge. Vi önskar att fler av våra kolleger kunde få den direkta erfarenheten. Det huvudsakliga värdet är jämlikhetsaspekten mellan de två sidorna.
Jag skulle emellertid vilja varna för idén att avskaffa rätten att kräva separata röster mellan AVS och EU. Det finns en risk att just det som håller några av AVS-länderna engagerade i församlingen kan ses av dem som ett hot mot deras deltagande. Det används sällan och med de slutna omröstningar som vi har infört borde vi kanske låta sakerna vara som de är. Jag tar bara upp detta som en varning. Jag har funnit att i den gemensamma församlingen finns det en verklig respekt för varandras åsikter och vi borde inte göra något som stör eller hotar det.
Jag stöder Robles Piquer vädjan om hjälp för att återställa och stärka demokratin, och se detta som en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Han och jag var med i delegationen till Ghana omedelbart efter de senaste Loméförsamlingen, vilken leddes av den framstående ledamoten från Leeds, McGowan. Vi hade en mycket bra möte i Ghana med parlamentets talman och kammarens sekreterare. De anförtrodde oss de problem de har haft med att bli en demokrati igen. För mig var det en mycket inspirerande aspekt av vår resa att de vände sig till oss för hjälp. De frågade vad parlamentet kunde göra för att hjälpa parlamentets sekreterare, generalsekreterare och parlamentsledamöterna att bli mer skickliga i förfarandena, som hade tynat bort en del.
Jag hoppas att vi kommer att kunna göra något i detta särskilda avseende och göra något proaktivt, inte bara reaktivt, i den gemensamma församlingen i framtiden.
Fru ordförande! Den mest iögonenfallande punkten i förslaget till resolution är de skilda åsikterna om mänskliga rättigheter mellan deltagarna i den gemensamma församlingen från Europeiska unionen och från AVS. Om man inte har olika åsikter om själva innehållet i de mänskliga rättigheterna så skiljer sig i alla fall åsikterna om hur och om skändningar av de mänskliga rättigheterna skall dömas.
För att förebygga att en liten majoritet i AVS-gruppen kan hindra att ett land fördöms vill föredraganden att röstningsförfarandet i den gemensamma församlingen utreds. Jag vill göra två uttalanden om detta.
För det första, om röstningsförfarandet anpassas i den föreslagna riktningen så hotar den gemensamma församlingens effekt som organ för parlamentsledamöter från EU och AVS att mötas i att avta eftersom stora grupper kan röstas ner i sådana viktiga frågor som de mänskliga rättigheterna. Vad är ett fördömande av Nigeria av den gemensamma församlingen värt om det sker mot majoriteten av AVS-ländernas vilja? Den frågan måste väga tungt vid omprövningen av röstningsförfarandet.
För det andra, resolutionen är ensidig när det handlar om de mänskliga rättigheterna. Det var nämligen inte bara med avseende på skändning av de mänskliga rättigheterna som meningarna var delade. Ledamöterna kunde, enligt förklaringen i Robles Piquerbetänkandet, inte heller enas om det ofödda barnets rätt att leva. AVS-länderna påpekar med rätta det ofödda barnets rätt att leva. De abortförfaranden som tillämpas i många av Europeiska unionens medlemsstater är en grov skändning av denna rätt. Den punkten tas dock inte upp i själva resolutionen och i förklaringen nyanseras frågan genom att det talas om de " kända motsättningarna på grund av livsåskådning" .
I resolutionen sägs mycket riktigt att demokrati och rättsnormer är absoluta villkor för ett fortsatt utvecklingssamarbete. Låt oss därför också lyssna till AVS-länderna när de påpekar våra egna skändningar av de mänskliga rättigheterna.
Fru ordförande! Vi vill först av allt välkomna det initiativ som rådet tog i februari och som innebar att man ändrade metoderna för återbetalning av de skulder som AVS-länderna ådragit sig. Detta är ett beslut som, enligt Alleanza Nazionale, utan tvekan kommer i rätt ögonblick eftersom det tillåter en stor del av dessa länder, som har svårigheter, inte bara när det gäller att återbetala sina skulder, utan också när det gäller att betala upplupna räntor, att dra en lättnadens suck och med större energi och i lugn och ro ta itu med de reformer som krävs.
Rådets beslut, som bekräftar de samordnade initiativ som tagits av Valutafonden och Europeiska centralbankens utvecklingsoch samarbetskommittéer, visar med all önskvärd tydlighet att den internationella finansvärlden är villig att bringa ner AVS-ländernas skulder till en mer acceptabel ekonomisk nivå.
Den gemensamma församlingens sammanträden förra året i Bryssel och i Lomé strök under att det bara är genom att bekräfta demokratins och rättsstatens principer och respektera de mänskliga rättigheterna och genom ett ansvarsfullt utnyttjande av resurserna som man äntligen kan lyckas med den utvecklingspolitik som bedrivs inom ramen för samarbetet mellan AVS och Europeiska unionen.
När det gäller miljöskyddet är vi av den uppfattningen att man måste bekämpa klimatförändringens konsekvenser, som till exempel ökenspridningen och torkan och att man måste bekämpa den alltför snabba tillväxten av de afrikanska städerna, som i dag står inför en utveckling som hittills är helt oplanerad och oordnad, framför allt när det gäller de sanitära förhållandena, men också inom områdena livsmedel och utbildning.
Även om de visar föga respekt inför de allmänna behoven av att minska utsläppen och alltför stor hörsamhet inför de amerikanska kraven, så utgör de kriterier som beslutats vid Kyotokonferensen, enligt vårt förmenande, trots allt en vettig strategi när det gäller att lösa problemen med föroreningarna och klimatförändringen, som jordens stora i vanlig ordning låter de små utvecklingsländerna betala priset för.
När det gäller de mänskliga rättigheterna så plågas området kring Stora sjöarna, men generellt sett hela Centralafrika, av den härskarmentalitet som bara kan hejdas om man lyckas förhindra konflikter genom att ingripa mot deras orsaker, som alltid är ekonomiska kriser, kränkning av mänskliga rättigheter och etniska problem. Framför allt genom att anta gemensamma resolutioner som skrivs under och respekteras av samtliga AVS-länder kan man ge nödvändig trovärdighet åt den gemensamma församlingen, som på det viset äntligen kommer att inse att Europeiska unionen anser demokratin och rättsstatens principer oersättliga och nödvändiga för att man skall kunna bygga upp ett fredligt samhälle och för att man skall kunna inleda en process som innebär en hållbar utveckling.
Fru ordförande! Jag skulle vilja tacka Robles Piquer för att han åter betonar idén om partnerskap och hur denna är central för allt vårt arbete i den gemensamma församlingen, och för att han särskilt riktade uppmärksamheten på ett mycket profilerat sätt mot det röstningssystem som tillämpas. Jag håller med honom helt och hållet att det inte är förenligt med målet att uppnå partnerskap.
Det är upp till oss i församlingen att sträva efter en övergripande syn på hela den gemensamma församlingen beträffande de viktiga frågor vi står inför. Vi vet att det vore otänkbart i denna församling att ge den spanska delegationen, den tyska delegationen eller den brittiska delegation något slags veto över besluten i församlingen på grund av ett system med omröstningar i separata block. Det är till stor förtjänst att betona detta.
Jag känner också en viss sympati för det Macartney sade om försiktighet. Jag känner att argumentet för vad som beskrivits som ett enda röstningskollegium inte är att vi kan, som européer, förklara för våra kolleger i AVS vad demokrati och mänskliga rättigheter handlar om. I denna församling och i den gemensamma församlingen ser alltför ofta hur den europeiska arrogansen löper amok. Trots den beröm jag givit uttryck för är jag inte särskilt nöjd med några av formuleringarna i punkt 17 och 18 i förslaget till resolution, där det finns fraser som " att kraftigt öka AVS-staternas representanters förståelse" för vad den europeiska synen på demokrati är. Blokland sade något mycket viktigt, att vi får inte på något sätt ge intrycket att vi vill pådyvla dem åsikter som är specifikt europeiska åsikter. Jag har påmint denna församling tidigare att vi skickar delegationer till många delar av världen. Vi sänder dem till AVS-länderna för att se till att principer, till exempel " en man, en röst" , tillämpas i valen.
Robles Piquer vet att vi i denna församling själv nyligen har sett exempel på när en ledare för en politisk grupp i denna församling och, för inte så länge sedan, någon som blev ordförande för Europeiska folkpartiets grupp var inblandade i ett missbruk av vår röstningssystem - ett system som jag ofta får höra kallas " spela piano" i Europaparlamentet, där vi har folk som trycker på mer än en knapp och trycker på frånvarande vänners knappar. Eller till exempel när vi betonar utbildning av väljare. Jag reste till Namibia för valens självständighet. Det blev ett valdeltagande på 97 procent. I södra Afrika är det vanligen över 80 procent. Jag valdes för min stad med ett valdeltagande på 30 procent.
Låt oss vara klara med att fortsätta detta partnerskap när vi talar om mänskliga rättigheter, demokrati och självbestämmande. Detta är inte europeiska värderingar, det är universella värderingar. Ju mer vi klargör detta i vårt arbete i församlingen, desto mer kommer vi att åstadkomma ett verkligt partnerskap.
Fru ordförande! Tillåt mig först att gratulera Robles Piquer till kvalitén på hans rapport om resultaten av AVS-EU: s gemensamma församlings arbete under år 1997. Först och främst skulle jag vilja gå tillbaka till de grundläggande elementen hos den här rapporten och hos vår debatt.
Herr föredragande! Ni har först och främst väckt frågan, för övrigt i likhet med en rad talare - jag tänker på Amadeo - om FN-konferensernas inverkan på relationerna mellan Europeiska unionen och AVS-länderna. Jag kan försäkra er om att kommissionen har tagit den här dimensionen i beaktande i sina riktlinjer för framtiden för relationerna mellan Europeiska unionen och AVS-länderna. Jag tänker naturligtvis på Junkers betänkande. Robles Piquer understryker för övrigt vikten av respekten för demokratin och de mänskliga rättigheterna vid den tidpunkt framtiden för samarbetet mellan Europeiska unionen och AVS-länderna är uppe till debatt. Det här kravet måste, på goda grunder, upprepas och stödjas.
I riktlinjerna för framtiden för relationerna mellan AVS-länderna och Europeiska unionen, vet ni att kommissionen lägger tyngdpunkten vid behovet att förstärka den politiska dimensionen hos det här partnerskapet, genom att understryka vikten av att utveckla en verklig politisk dialog mellan de två partnerna. Den här politiska dialogen kommer att befästa respekten för de mänskliga rättigheterna, principerna om demokrati och om rättsstaten. För kommissionen måste den priviligierade ramen för den här dialogen vara mötena i AVS-EU: s gemensamma församling. Den här insitutionen har visat att den har blivit ett prioriterat forum för försvaret av de mänskliga rättigheterna.
Som bevis på detta vill jag ta AVS-representanternas aktiva deltagande under debatterna under den förra gemensamma församlingen i Lomé, i oktober 1997, om situationen i det eller det landet. Robles Piquer påtalar för övrigt energiskt att under den här församlingen så var 99 procent av AVS-representanterna parlamentariker. Ordalydelserna i debatterna förstärktes av detta, vare sig det handlade om situationen i Togo eller Nigeria. Och, i likhet med er föredragande, har kommissionen noterat kvaliteten på åtskilliga inlägg från AVS-länderna, som på ett ärligt sätt påminde om deras grannars situation eller bidrog till debatten på ett aktivt sätt. Den uppmärksamhet som omgärdade de här diskussionerna har likaledes bidragit till att förstärka den demokratiska karaktären.
Hur skall man ytterligare kunna förstärka den här församlingens roll? I det här avseendet föreslår kommissionen att man skall kalla den " parlamentarisk församling" . Det handlar om att bekräfta den här institutionen, unik i sitt slag, och represenationen från folken i Europeiska unionen och folken i AVS-länderna. Det är en nödvändighet som kommissionen delar med er föredragande. På samma sätt så ansluter sig kommissionen till de reservationer som Europaparlamentet har om röstningssystemet i de två delade kammare som den gemensamma församlingen använder för känsliga frågor, vilket er föredragande har understrukit, för övrigt i likhet med Bertens och McGowan. Kommissionen kommer alltså att stödja de ansträngningar som syftar till att resultaten av omröstningarna i församlingen verkligen kommer att vara återspeglingen av en gemensam diskussion, öppen och konstruktuiv, mellan de europeiska ledamöterna och AVS-ledamöterna.
Men förstärkningen av den gemensamma församlingen går också via utvecklingen av externa kontakter, och vi måste också underlätta mötena med representanter från det civila samhället. Att främja möten mellan icke-statliga organisationer i nord och syd, vilket för övrigt parlamentet har tagit initiativet till, det är en faktor för förstärkning av demokratin. Att också underlätta möten mellan de ekonomiska och sociala miljöerna. Ekonomiska och sociala kommittén funderar för övrigt för tillfället på möjligheter att intensifiera kontakterna mellan den gemensamma församlingen och representanter för de ekonomiska, kulturella och sociala aktörerna i AVS-länderna. Även där kommer de att främja det civila samhällets inblandning.
Låt oss även tänka på parlamentarikerna på regional nivå. Regionala möten har redan ägt rum mellan parlamentariker från södra Afrika och parlamentariker från Europeiska unionen. Den här typen av möten måste öka. Det handlar inte om att ifrågasätta principen om att hålla två möten per år, men det är önskvärt att man förstärker de nationella parlamentens roll hos allmänheten. Min kollega Joâo de Deus Pinheiro säger ofta att demokratin är en process. Jag tror att den gemensamma församlingen, som vi hädanefter måste kalla parlamentarisk, är en av de bästa instrumenten som står till vårt förfogande för att skynda på och stödja den här processen.
För övrigt har ni, herr föredragande, och även fru Baldi, väckt frågan om samordning av bistånd till tredje land. Det är anledningen till att, enligt er önskan, kommissionen har beslutat att få en gemensam tjänst för i gångsättande av hjälp till tredje land på fötter. Jag kan försäkra er, herr föredragande, att ett dokument från kommissionen om den urbana utvecklingen kommer att vara klart vid slutet av året.
Vad gäller införlivandet av EUF i budgeten, så följer naturligtvis kommissionen parlamentet. Ni har delgivit mig er åsikt om framtiden för förhållandena mellan AVS och EU. Vi väntar otåligt på den. Junker har talat länge om kvinnors och barns rättigheter i termer som kommissionen delar. Jag skall slutligen svara Corrie, vad gäller Lomé IV, att det i dag fattas två ratificeringar, Belgiens och Nederländernas. Jag tror att de är på gång och att kommissionens ordförande och Pinheiro för övrigt har kontaktat ländernas regeringar i frågan.
Tack så mycket, kommissionär de Silguy.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 09.00.
Europaavtal med Tjeckien
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0394/97/ändr) av Schwaiger för utskottet för externa ekonomiska förbindelser om förslag till rådets och kommissionens beslut om vilken ståndpunkt gemenskapen skall inta inom det associeringsråd som inrättas genom Europaavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater å ena sidan, och Tjeckien å andra sidan, undertecknat den 4 oktober 1993, vad avser antagandet av de regler som är nödvändiga för genomförandet av artikel 64.1 iii och 64.2 och artikel 8.1 iii och 8.2 i protokoll 2 om produkter som omfattas av EKSG-fördraget i detta avtal (SEK(96)1568-8846/97 - C4-0383/97-96/0237(CNS)).
Fru ordförande! Med varandra är bättre än mot varandra. Eller samarbete inom ramen för associeringsavtalet är bättre än stridiga kontroverser i internationella organisationer. Detta skulle kunna vara ledmotivet för behandlingen av utkastet till gemensam ståndpunkt, som ni nyss citerade och som behandlar de nationella stöd för stål och övriga industrier som det här kandidatlandet, Tjeckien, tillåtit.
Låt mig förklara problemet som vi tar itu med i det här betänkandet med hjälp av den tjeckiska stålindustrin. Ca 12 procent av all stålimport till Europeiska unionen kommer från Tjeckien. I det här landet är produktionsapparaten särskilt föråldrad och i behov av modernisering. Förebyggande miljöåtgärder finns knappt för närvarande, och energiförbrukningen i den här produktionsprocessen är nästan tre gånger så hög som i Europeiska unionen.
Följderna av detta är stora miljöskador i Tjeckiens, Polens och Tysklands gränsområden. Å andra sidan kräver Europeiska unionens ramvillkor strängare utsläppsgränsvärden för sin egen stålproduktion. När man bygger eller moderniserar stålverk är det obligatoriskt att montera in utsläppsfilter och anläggningar för att avlägsna svavel.
Dessa skillnader i miljölagstiftning mellan Europeiska unionen å ena sidan och Tjeckien och de andra länderna i Central- och Östeuropa kan alltså leda till en dumpning av priserna i Europeiska unionen och en konkurrensfördel för tjeckiskt stål som inte är riktig och som sedan återigen skulle leda till antidumpnings-åtgärder från Europeiska unionens sida.
På toppmötet i Essen i december 1994 och också på Europeiska rådet i Cannes i juni 1995 föreslogs, med hjälp av vitboken om förberedelse av de associerade staterna i Central- och Östeuropa för integrering med den inre marknaden i unionen, att man skulle göra slut på den här motsättningen, helt enkelt genom att delar av gemenskapsrätten på området koncentration, kartellrätt, statliga monopol och statligt stöd, som vi nu pratar om, träder i kraft i de här länderna redan i tillnärmningsfasen. Med enhetliga regler, som också gäller för kandidatländerna, vore antidumpningsåtgärder överflödiga och onödiga och skall ersättas med motsvarande genomföringsbestämmelser i associeringsavtalen.
Enligt kommissionens förslag till förordning, som sysselsätter oss i dag, är statligt stöd, eftersom resttullar mot Tjeckien knappt existerar längre, bara acceptabelt för Europeiska unionen när de motsvarar dess egna spelregler i artiklarna 92-94 i EG-fördraget om förbud mot stöd. Med andra ord: Den tjeckiska ramlagstiftningen på det här området måste anpassas til Europeiska unionens och måste också omsättas i praktiken. Europeiska unionens övervakningsmyndighet för statligt stöd, kommissionen och det tjeckiska finansministeriet, som är Tjeckiens övervakningsmyndighet, måste arbeta tätt tillsammans med detta.
Harmoniseringen av de tjeckiska reglerna för stöd till unionens regler kan emellertid också tjäna som modell för de övriga associerade staterna, alltså för Ungern, Polen, Slovenien och andra länder varvid följande grundläggande principer måste läggas fram på ett sätt som är klart och som inte orsakar missförstånd.
För det första: Kommissionen och de associerade ländernas övervakningsmyndigheter är garanterna för att bestämmelserna om statliga stöd i Europaavtalet respekteras. För det andra: Behörighetsfördelningen mellan dessa två sidor bör vara konsekvent och klar. För det tredje: Kommissionen borde hjälpa dessa myndigheteri de associerade länderna med kontrollen av de statliga stöden i form av en övervakning av framgångarna, alltså ge hjälp till självhjälp och skapa likadana rättsliga förhållanden på det här området, men inte fastställa felaktiga förhållanden till dessa bestämmelser i tvister.
Under en begränsad tidsperiod borde man ta hänsyn till de särskilda problemen i en övergångsekonomi, men man borde alltid vid en rättsharmonisering se till att det blir en tillnärmning till Europeiska unionens högre miljökrav.
Vi är tacksamma mot rådet för att den har gjort utskottet för externa ekonomiska förbindelser ståndpunkt till sin egen, att den rättsliga grundvalen till de här genomförandebestämmelserna är artiklarna 92-94, enligt vilka det är obligatoriskt att höra Europaparlamentet. Jag skulle uttryckligen vilja be kommissionär de Silguy om att komma bort från den felaktiga grundvalen artikel 113 och gemensamt med parlamentet och rådet använda de korrekta bestämmelserna 92-94 när det gäller de andra kandidatländerna.
Min familj härstammar från den nordböhmiska staden Gablonz an der Neisse, vars symbol är ett äppelträd. Äpplet står för det första för det handelskrig som Tjeckien för närvarande för mot EU: s äppelexport, för det andra för det syndafall som föregick fördrivandet från paradiset, och brottet mot konkurrensreglerna och mot tanken om en rättsgemenskap är som ett syndafall för oss. Jag är dock mycket tacksam mot Schwaiger för att han inte ägnar sig åt förmynderi utan åt partnerskap med Tjeckien, och att han framför allt för att han går Tjeckiens miljösektor till mötes. Här har totalitarismen grasserat i flera årtionden, och det är nödvändigt att reparera miljöskadorna i Erzgebirge, Beskiden och Böhmerwald. Jag är mycket tacksam mot honom för att han här har gått Tjeckien till mötes, och jag måste också vädja till den tjeckiska sidan om att den å sin sida också går Europeiska unionen till mötes när det handlar om att rätta sig efter konkurrensregler och undvika konkurrenssnedvridningar genom stöd, vilket går emot gemenskapsättens anda och även associeringsavtalets anda.
Fru ordförande! Kommissionen vill gärna tacka föredraganden för att han föreslår parlamentet att man skall avge ett positivt yttrande om de tjeckiska tillämpningsföreskrifterna vad gäller statliga stöd.
Er kammares godkännande kommer att öppna vägen mot deras slutgiltiga godkännande av associationsrådet Europeiska unionen-Tjeckien, och jag gläder mig åt ert stöd. Jag måste icke desto mindre precisera för er att den rättsliga grundvalen för kommissionen förblir artikel 113, och det av strikt juridiska skäl.
De här tillämpningsföreskrifterna är en förutsättning för en harmonisk utveckling av utbytet mellan Tjeckien och gemenskapen. Det är därför kommissionen insisterat på vikten av att associationsrådet snabbt antar de här föreskrifterna.
Som kommissionens yttrande om medlemskapsansökningar från länderna i Central- och Östeuropa visar, återstår det mycket att göra i de här associerade länderna för att förbättra övervakningen av statliga stöd. Den redogörelse som ni har gjort, herr föredragande, och Posselts inlägg, visar att det finns mycket att göra i industrierna för att få dem på samma nivå som gemenskapens industrier, så att våra miljöregler respekteras, liksom konkurrensreglerna. I sitt förslag Agenda 2000 understryker kommissionen också konkurrenspolitikens vikt för de associerade länderna för de associerade länderna under föranslutningsperioden.
Genom det definitiva antagandet av de här föreskrifterna om statliga stöd fullbordar Europeiska unionen och Tjeckien igångsättandet av Europaavtalets bestämmelser på området. Kommissionen kommer att vaka över att Phare-programmet för 1998 och 1999 förutser ett stöd som tillåter de tjeckiska övervakningsmyndigheterna att totalt anpassa sig till de europeiska normerna inom några år. Slutligen hoppas kommissionen att tillämpningsföreskrifterna för statliga stöd snabbt kommer att antas av de andra associerade länderna.
Tack så mycket, kommissionär de Silguy.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 09.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.30.)
| sv |
EU-åtgärder när det gäller oljeborrning och oljeutvinning i Europa (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till rådet från Jo Leinen, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om oljeutsläppet från Deepwater Horizon och dess konsekvenser för EU: åtgärder i fråga om oljeutvinning och oljeborrning i Europa (B7-0470/2010), och en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Jo Leinen, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om oljeutsläppet från Deepwater Horizon och dess konsekvenser för EU: åtgärder i fråga om oljeutvinning och oljeborrning i Europa (B7-0551/2010).
Jo Leinen: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Miljökatastrofen i Mexikanska golfen är antagligen en av de värsta som inträffat de senaste åren. Vi européer, vi i EU, måste göra allt som står i vår makt för att en sådan katastrof inte ska inträffa hos oss. Detta tror jag att vi är ense om. Det finns fyra hav kring och i EU: Nordsjön, Östersjön, Medelhavet och Svarta havet. Oljeborrningar pågår i alla dessa europeiska vatten. Därmed berör problemet även EU.
Djuphavsborrningar är särskild riskfyllda. Det framgår av oljekällan i Mexikanska golfen. Här finns problem som vi inte har någon kontroll över, som har gett upphov till en rad öppna och ännu så länge obesvarade frågor. Det är därför som vi i vår resolution skriver att det vore lämpligt att införa åtminstone ett moratorium för all ny djuphavsoljeborrning tills vi är helt på det klara med vad som behövs och hur vi kan åtgärda alla svagheter och brister.
Jag tror att unionsmedborgarna utgår ifrån att vi sörjer för en lika hög säkerhet i samtliga 27 medlemsstater, och därmed i alla EU:s fyra hav. Det får inte finnas någon klyfta mellan länder som redan i dag har vidtagit omfattande åtgärder - vilket de också ska ha ett erkännande för - och länder som kanske varit lite mer toleranta i detta avseende. Här vänder jag mig också till våra grannländer. Vi har ju en grannskapspolitik, och framför allt i Medelhavet genomförs givetvis borrningar även av länder utanför EU. Såvitt jag förstår har du, kommissionsledamot Günther Oettinger, också inlett överläggningar om våra normer och förfaranden med främst Libyen, men också med andra länder. Detta hör definitivt till dina uppgifter.
Frågan är: har EU beredskap för en sådan här katastrof? Vilka tillsyns- och åtgärdsmekanismer har vi tillgång till om katastrofen kommer? Även detta behöver vi reda ut. Vi har tillgång till Europeiska sjösäkerhetsbyrån i Lissabon, som inrättades efter en katastrof då supertankrar bröts itu. Byrån kontrollerar fartygssäkerheten, inte hur säkra haven är. Det är precis den situation som vi nu har haft när det gäller djuphavsborrning. Vi anser att det vore bra om Europeiska sjösäkerhetsbyråns uppdrag utökades så att byrån även fick ansvar för dessa frågor. Då har vi åtminstone löst det problemet på ett tillfredsställande sätt. Jag skulle tro att detta kräver en resursförstärkning, och det kan ju alltid bli problematiskt. Men ska vi kunna ta itu med en sådan viktig fråga, så måste vi hitta dessa resurser.
Jag vill också ta upp ansvaret för sådana allvarliga händelser. Vad har vi egentligen för försäkringssituation? Vilka möjligheter har vi att få ut de pengar som krävs? Vi behöver skaffa oss en överblick över den ansvars- och försäkringslagstiftning som tillämpas på djuphavsborrning, och detta diskuterar vi ju också. Och vi behöver givetvis i synnerhet ta reda på hur detta ska tillämpas på branschens mindre företag. Alla sektorns aktörer är ju inte multinationella företag - det finns gott om mindre företag. Hur kommer de att klara sig? Vilket försäkringsskydd kan de skaffa sig? Behöver vi inrätta solidaritetsfonder? Behöver vi skapa kollektiva lösningar för att se till att alla drabbade får ersättning? Jag tänker på fiskare och andra som drabbas av sådana katastrofer.
Vi vill också veta om direktivet om miljökonsekvensbedömning, som innehåller krav på miljökonsekvensbedömningar för landbaserade verksamheter, också ska tillämpas på djuphavsborrning och liknande. Det finns betydande kunskapsluckor om det öppna havet. Vilka arbetsförhållanden och sociala villkor råder där? Den mänskliga faktorn kan nämligen också ha stor betydelse. Den mänskliga faktorn kan utlösa katastrofer som den här trots att vi har en bra teknik.
Kommissionsledamoten har det övergripande ansvaret för energifrågor. Oljeutvinning till havs är en problematisk sak, och havsbaserad vindkraft är att föredra. Jag tror att denna debatt också på ett naturligt sätt öppnar dörren till en kursändring från EU:s sida inom energipolitiken, som också hör till ert ansvarsområde.
Olivier Chastel: Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionen har inte lagt fram några nya förslag om oljeprospektering och oljeutvinning. Låt mig genast inflika att kommissionen har haft goda skäl att avstå från detta, eftersom den för närvarande genomför ett samråd med branschen och en lång rad berörda tillsynsmyndigheter. Jag kan bara upprepa att vi är synnerligen oroade över katastrofen i Mexikanska golfen, som slagit alldeles för hårt mot både människor och miljö. Katastrofen visar att man aldrig kan vara för försiktig i sådana här verksamheter, och att vi måste göra vårt yttersta för att en olycka av det här slaget aldrig ska upprepas.
Efter fartygshaverierna Exxon Valdez 1989 och Erika 1999 skärpte EU och Förenta staterna sina regelverk för oljeprospektering och oljeutvinning till havs, och förhoppningsvis sker detta även den här gången. Givetvis är tanken inte att regelverket ska utgöra en så stor belastning att verksamheten blir olönsam. Det ska sörja för att den bedrivs på ett säkert sätt, i synnerhet nu när jordens resurser krymper.
Denna fråga har naturligtvis fortsatt att oroa oss i väntan på lagstiftningsförslagen. Självfallet ansåg vi, precis som alla andra, att det var bra att man i mitten av juli lyckades försluta Macondoborrhålet och slutgiltigt försegla det den 19 september. Men för oss förefaller detta att vara enbart ett steg i en längre process, eftersom det återstår ett omfattande arbete för att återställa miljön. Ordförandeskapet ville därför att kommissionsledamot Günther Oettinger skulle redogöra för sin preliminära bedömning vid energiministrarnas informella möte den 6-7 september.
Som vi ser det föranleder hans uttalande vid mötet två slutsatser. För det första har EU redan i dag världens strängaste säkerhetsbestämmelser. För det andra berör oljesektorns verksamhet en rad olika lagstiftningsområden. Eventuella förslag från kommissionens sida måste därför också omfatta samtliga dessa områden. Det är bättre att förebygga än att bota i efterhand, så vi ska börja med att förbättra de säkerhetsföreskrifter som tillämpas i samtliga EU:s vatten. Vi måste dock också skärpa bestämmelserna om ansvar, förstärka tillsynen och intensifiera det internationella samarbetet med exempelvis våra partner i Opec, vilket vi gjorde redan i juni.
Kommissionen räknar med att offentliggöra ett första meddelande någon gång under perioden fram till i mitten av oktober. Som jag precis sade måste det beröra ett stort antal områden. Därför krävs överläggningar i en rad rådskonstellationer och troligen också i en rad olika parlamentariska utskott. Men att frågan är komplicerad får inte bli ett svepskäl för att vänta med att reagera. Vår avsikt är att gå igenom meddelandet så snart vi får ta del av det, så att rådet kan behandla det utan dröjsmål.
När det gäller hur miljön ska skyddas mer i detalj har EU redan nu en ganska välutvecklad lagstiftningsram. Försiktighetsprincipen och principen att förorenaren betalar är grundläggande för EU:s miljölagstiftning och är faktiskt också förankrade i fördraget.
Det katastrofala oljeutsläpp som orsakats av plattformen i Mexikanska golfen kan också utgöra en möjlighet för kommissionen och medlemsstaterna att ompröva vissa aspekter av den gällande miljölagstiftningen. Här får vi bland annat inte glömma att en översyn av Seveso II-direktivet pågår och att kommissionen förväntas lägga fram ett förslag före årskiftet.
Låt mig också påpeka att kommissionen just nu undersöker EU:s katastrofberedskap, varvid syftet framför allt är att förbättra den. Vi ser fram emot att få ta del av meddelandet under perioden fram till i slutet av november.
Avslutningsvis vill jag bekräfta att rådsordförandeskapet ska göra allt som står i dess makt för att gå vidare med de förslag som kommissionen lägger fram för oss.
Günther Oettinger: Fru talman, herr Chastel, ärade ledamöter! Vi är alla överens om hur allvarlig katastrofen i Mexikanska golfen är. De skador som uppkommit får långvariga negativa följder för miljön, naturen, kulturen, turismen och fisket. Dessa kan bara delvis kompenseras genom ekonomiskt stöd. Vi får ändå vara glada att vi har att göra med BP, ett kompetent företag som säkerligen gör sitt yttersta för att i lämplig omfattning tillhandahålla ekonomisk ersättning.
Vi håller just på att lägga sista handen vid meddelandet. Kommissionen ska inom två veckor behandla ärendet officiellt och lägga fram sitt meddelande. I dag finns jag på plats för att ta del av era förväntningar under Jo Leinens, expertutskottets och Herbert Reuls överinseende. Jag kan tala om att vi ska beakta parlamentets förväntningar och expertutlåtanden i det meddelande som vi lägger fram senast om två veckor.
För några dagar sedan fick vi en skrivelse från BP som åtminstone innehöll en klädsam dos självkritik, och som också föreslog och tillkännagav frivilliga åtgärder och stödåtgärder som branschen själv kan vidta. Vi följer med intresse utvecklingen i Washington, som försinkats en aning av valkampanjen. Vi kan dock notera att regeringen i Washington önskar att denna synnerligen allvarliga olycka ska få långtgående följder för den amerikanska lagstiftningen och politiken. Vi avser att införa världens strängaste säkerhetsföreskrifter för de vatten som omger oss: Nordsjön, Östersjön, Svarta havet, Medelhavet och Atlanten utanför den västafrikanska kusten. Vi bestämmer ju över våra egna territorialvatten, men försöker sprida vårt regelverk utanför EU:s gränser - Jo Leinen nämnde indirekt Libyen. Det rör sig vidare om borrningar som inte genomförs i våra egna vatten, men som ändå påverkar våra kuster och hav.
Det handlar om olja, men också om gas. Det handlar om borrning till havs i allmän mening, om utvinning av kolväten och om hur vi ska skaffa oss bästa möjliga tekniska säkerhetsnivå. Eftersom vi kan utgå ifrån att Storbritannien och Norge sitter på den största erfarenheten och har ett strängt regelverk, som vi kan godta, är det särskilt angeläget att vi samarbetar med regeringarna i London och Norge. För det första vill vi gå igenom vilka säkerhetsåtgärder som ska gälla för framtida tillstånd, med andra ord hur vi kan få ett strängare - eller strängast möjliga - regelverk för nya tillstånd som beviljas. För det andra behöver vi undersöka hur befintliga plattformar kan moderniseras. Vissa har 20 år eller mer på nacken. Dåtidens normer är inte i närheten av vad vi kan åstadkomma i dag, eller av de förväntningar som finns på politiken.
Det handlar också om att göra regelbundna inspektioner. Vi behöver ett mer finmaskigt tillsynsnät, där inspektioner genomförs oftare och med högre kvalitet. Sedan finns det försäkringsrättsliga aspekter, t.ex. i vilken mån vi kan införa en obligatorisk och omfattande försäkring för utvinningsföretagen, så att vi åtminstone har ett ekonomiskt och finansiellt skydd som låter oss begränsa och åtgärda skadorna om det värsta inträffar.
En annan sak som oroar mig är hur vi ska sprida våra säkerhetsnormer till andra delar av världen. Enligt uppgift överväger BP att bedriva utvinning från plattformar utanför den libyska kusten. Det ger oss ett tillfälle att vända oss till EU:s energiföretag - med andra ord till BP, Shell och Total - och få dem att frivilligt åta sig att även i grannregionerna tillämpa det stränga regelverk som gäller på EU:s territorium. Rent konkret innebär det följande: Om BP bygger och driver en oljeplattform i havet utanför Libyens kust, eller om något annat energiföretag i EU driver en oljeplattform utanför den västafrikanska kusten eller liknande, så bör och ska den omfattas av samma regelverk som plattformar i Nordsjön, där dessa krav är lagstadgade.
Sammanfattningsvis: var vänliga och ge oss två veckor. Vi är inne på slutspurten med vårt meddelande. Om ledamöterna har andra förväntningar som vi orienteras om i dag så ska vi ta hänsyn till dem. Vi ska definitivt lägga fram lagförslag om det som meddelandet innehåller under första halvåret 2011.
Richard Seeber: Fru talman! Låt mig inleda med att tacka kommissionsledamot Günther Oettinger för att han tog kommandot och omedelbart reagerade då oljekatastrofen inträffade. Det är klart att vi måste ta hänsyn till att utgångsläget i Förenta staterna är ett annat än här i EU. Men jag tror att det finns ett handlingsbehov även här i EU, ett behov av att grundligt analysera såväl den faktiska som den rättsliga situationen i EU, så att vi kan lägga fram lämpliga förslag. Men vi ska komma ihåg att såväl internationellt vatten som medlemsstaternas vatten berörs, och det komplicerar det rättsliga läget. Jag tror att man behöver studera närmare på vilka områden gemenskapen kan handla gemensamt, och lägga fram lagförslag som förbättrar situationen.
Utgångspunkten för oss måste alltid vara att skapa bästa möjliga säkerhetsbestämmelser, för både människans och miljöns skull, så att vi kan förebygga att sådana här olyckor inträffar. Men det är ändå viktigt att vi fortsätter att prospektera efter olja och gas i hela EU så att vi kan diversifiera våra energikällor ännu mer - detta ska vi alltid ha i åtanke. Men som jag sade måste vi prioritera säkerheten. Här kan vi handla på tre områden. För det första kan vi ta reda på i vilka avseenden den rättsliga situationen i EU behöver förändras. Seveso II-direktivet, direktivet om miljöansvar och det tredje sjösäkerhetspaketet kan bli aktuella här. Kommissionen behöver definitivt vidta åtgärder på området. Vi ser fram emot att få ta del av era förslag.
För det andra har vi de finansiella förutsättningarna. En försäkringslösning skulle ge oss den trygghet som krävs för att tillhandahålla finansiell ersättning om katastrofer inträffar. För det tredje har vi katastrofberedskapen inom EU. Måste verkligen varje enskild medlemsstat hålla sig med fullständig beredskap för att hantera sådana katastrofer? Går det inte att hitta ett sätt att samarbeta på EU-nivå och förstärka den aspekten, samtidigt som vi lättar medlemsstaternas börda en smula?
Zigmantas Balčytis: Miljökatastrofen i Mexikanska golfen belyste den bristande försiktigheten och säkerheten i oljeborrningen. Denna hjärtslitande tragedi, som orsakade dödsfall och en gränslös skada för miljön, måste även bli en viktig lärdom för oss i Europa.
Jag välkomnar kommissionens initiativ att genomföra ett ”stresstest” av säkerheten på oljeplattformar till havs i EU:s vatten. För att fullständigt garantera säkerheten är det dock nödvändigt att vidta åtgärder i större skala. Kommissionen bör framför allt utvärdera EU:s kapacitet för omedelbara och effektiva insatser efter olyckor och ta fram en europeisk handlingsplan.
Det står klart att den befintliga lagstiftningen brister till både innehåll och omfång, såväl när det gäller säkerheten som skadeansvaret. För närvarande genomförs enorma infrastrukturprojekt i EU, vars säkerhet kanske inte har bedömts på ett grundligt och ordentligt sätt. Detta inbegriper den mycket omdiskuterade Nord Stream-gasledningen och annan olje- och gasinfrastruktur, som är nödvändiga för att EU ska uppnå energitrygghet, men infrastrukturer måste uppfylla de strängaste miljökraven.
Ansvarsfrågan måste därför lösas på ett tydligt sätt. Förorenaren betalar för de skador som orsakats, och dessutom måste ett EU-omfattande försäkringssystem upprättas. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt förebyggande åtgärder för att undvika liknande katastrofer. Jag anser därför att kommissionen bör analysera möjligheten att upprätta ett effektivt övervakningssystem, förbättra inspektionsmetoderna och skärpa de obligatoriska minimisäkerhetsregler som gäller inom EU.
Jag instämmer i mina kollegers förslag om att kommissionen även ska utarbeta årsrapporter, vilket skulle ge oss möjlighet att både bedöma den verkliga situationen och vidta åtgärder i tid, om och när detta är nödvändigt.
Avslutningsvis vill jag tacka kommissionen och kommissionsledamöterna för att vi kommer att få ett meddelande så snart, så att vi mer i detalj kan börja undersöka vad EU verkligen behöver.
Corinne Lepage: Fru talman, herr Chastel, herr kommissionsledamot! Olyckan i Mexikanska golfen är en vattendelare.
De händelser som för närvarande sker i Ungern visar att EU tyvärr inte på något sätt skonas från industriolyckor. Vår gemensamma uppgift är just att förutse katastrofer, inte bara vänta på att de ska inträffa och sedan skaka fram de resurser som krävs för att hantera dem.
Vad menar jag med ”förutse”? För det första måste vi ha en passande och förebyggande lagstiftning. Någon sådan lagstiftning har vi inte ännu. Vi måste genomföra lämpliga preliminära undersökningar, och det gläder mig att höra om planerna på att tillämpa Seveso II-direktivet på plattformar till havs. Vi måste även genomföra ordentliga konsekvensbedömningar och - vilket är ytterst viktigt - upprätta ett ansvarssystem som fungerar som avskräckningsmedel, så att det ligger i operatörernas ekonomiska intresse att garantera säkerheten.
Avslutningsvis måste vi förfoga över tillräckliga tekniska resurser för att försäkra oss om att alla eventualiteter kan hanteras inom några dagar eller timmar. Detta innebär inte bara att kunna reagera på pappret, det innebär att vi måste kunna reagera ute i verkligheten. Jag vågar inte ens föreställa mig vad som skulle kunna hända om en liknande situation som i Mexikanska golfen inträffade i ett inneslutet område som Medelhavet, och som varade i flera veckor eller till och med månader.
Vi behöver naturligtvis - vilket ni nämnde - även ett rättvist ansvarssystem för att kompensera för skador. Jag påminner om att direktivet om miljöansvar inte omfattar ekonomiska skador. Därför anser jag att det är viktigt att vi gör det som Förenta staterna inte har tvekat att göra, och inför ett moratorium för nya anläggningar så att de nämnda villkoren kan uppfyllas.
Det innebär inte att vi ska avbryta de nuvarande verksamheterna, utan att vi skjuter upp beviljandet av nya tillstånd för att se till att alla offentliga och privata intressenter har samma mål, dvs. att så snabbt som möjligt inrätta den lagstiftning och uppbåda de tekniska resurser som behövs för att skydda oss från katastrofer i den storleksordning som inträffade i Förenta staterna.
Jag anser att dessa åtgärder skulle vara ett steg i rätt riktning, men jag vill dock påpeka att vårt gemensamma mål är att gradvis avvänja samhället från olja, inte att se till att vi förblir beroende av oljan.
Bart Staes: Fru talman! Jag instämmer i Corinne Lepages inlägg, särskilt i det sista hon sade. För fem månader sedan, den 20 april, inträffade det otänkbara, den fruktansvärda katastrofen i Mexikanska golfen. Det tog fem månader att stoppa läckan för gott. Därför måste vi, EU:s lagstiftare, se till att en katastrof av det här slaget aldrig kan ske i europeiska vatten. Det är skälet till att vi håller denna debatt. Det är därför vi vidtar åtgärder.
Den resolution som vi röstade om i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet överensstämmer i stor utsträckning med kommissionsledamot Günther Oettingers analys, politiska inställning och vilja. Günther Oettinger har redan framträtt i plenum några gånger för att tala om var han står och vad han vill göra. Vår resolution ligger väldigt mycket i linje med detta. Jag beklagar att rådet har förklarat att det tänker invänta förslag från kommissionen innan det agerar. Jag hade faktiskt förväntat mig att rådet skulle agera till följd av de förslag som parlamentet lägger fram under den här debatten.
Det finns många viktiga förslag. Vi uppmanar medlemsstaterna att införa ett moratorium till dess att olyckor kan uteslutas, till dess att efterlevnaden av lämpliga säkerhetsbestämmelser har garanterats. Vi vill ha ett moratorium till dess att vi kan vara säkra på att lagstiftningen om ansvarsskyldighet är helt i sin ordning. Vi vill se på situationen för tillsyn av tillsynsmyndigheterna. Vi vill se till att åtgärder även tas för att avveckla anläggningar som fortfarande är i drift men som kan behöva avvecklas inom kort. Vi vill se att mandatet för Europeiska sjösäkerhetsbyrån (Emsa) utvidgas. Vi vill att byrån ska vara ansvarig för föroreningar av havet som inte bara orsakas av sjögående fartyg utan även av oljeplattformar i händelse av en olycka.
Detta är mycket konkreta punkter som anges i resolutionen. Herr Chastel! Jag beklagar att du avstår från att agera på rådets vägnar med anledning av parlamentets förslag och att du i stället kommer att invänta de förslag som ska läggas fram av kommissionsledamot Günther Oettinger, varav det första kommer så snart som nästa vecka i form av stresstestet av den befintliga lagstiftningen. Hjärtliga gratulationer till kommissionen, och alltså en relativt reserverad inställning till rådet.
Struan Stevenson: Fru talman! Oljeläckan i Mexikanska golfen var en väckarklocka för oljesektorn. Det råder inget tvivel om det. Vi är alla starkt medvetna om detta, men vi måste vara försiktiga så att vi inte överreagerar.
Jag håller med om att det måste ges ordentlig ersättning till dem, särskilt inom fiskerisektorn, som förlorat sitt uppehälle till följd av en oljeläcka eller liknande olyckor, som - gud bevare oss för det - jag hoppas inte kommer att inträffa i våra vatten.
Vi måste antingen inrätta en ersättningsfond eller en försäkringsfond som oljebolagen själva skulle bidra till. När jag hör goda kolleger som Corinne Lepage begära ett moratorium för försöksborrningar anser jag dock att det går för långt. Vi har 20 års, två årtiondens, erfarenhet av djuphavsborrning i Nordsjön och utanför Skottlands västkust - två årtionden då vi har exporterat en del av den bästa säkerhetstekniken i världen. Vi har borrat upp över 315 djuphavskällor, dvs. källor som ligger på över 300 meters djup, och några av dem har legat på upp till 1 600 meters djup.
Det är fortfarande för tidigt att analysera det som skedde i Mexikanska golfen, men av bevisen att döma kan man nog redan nu säga att om vår teknik, som vi har använt i två årtionden i Nordsjön, hade använts där, skulle oljeläckan inte ha uppstått, eller hade kunnat stoppas mycket snabbare.
Vi får därför inte plötsligt stänga dörren för en av de mest trygga och säkra industrier vi har i Europa, när vi bara i år har investerat 6 miljarder brittiska pund i provborrningar i Nordsjön och utanför Shetlands kust. Överreagera inte och sänd inte budskapet att vi i Europaparlamentet anser att vår EU-industri inte längre är säker. Oljeindustrin är en av våra största exportkällor.
Niki Tzavela: Fru talman! Jag vill gratulera Jo Leinen och kommissionen till deras redogörelser. Jag vill även uttrycka mitt missnöje över att utskottet för industrifrågor, forskning och energi, som är ansvarigt för industri och forskning, inte deltog i utarbetandet av resolutionen. Jag menar att vi till följd av detta har punkter som är orealistiska eller som skapar enorma problem för utvinningsindustrierna. Vi sade att vi skulle kontrollera dem, inte utplåna dem.
Det är skälet till att vi fullständigt instämmer i Martin Callanans ändringsförslag om att stryka punkt 17, och jag vill även påpeka att man genom punkt 22 lägger en ekonomisk börda på utvinningsföretagen, vilket vi bör vara försiktiga med. Dessutom vill jag påpeka att en viktig sak utelämnas i texten: det finns ingen hänvisning över huvud taget till främjande av forskning och utveckling inom utvinningssektorn. Vi skulle kunna samarbeta med amerikanerna på det här området och göra framsteg i forskning och teknik, vilket i sin tur kommer att hjälpa oss att hantera kriser av det här slaget.
Nick Griffin: (EN) Fru talman! Vi har missat verkliga innebörden av Deepwater-katastrofen. Den verkliga frågan är varför BP borrar efter olja genom 5 000 meters klippbotten, på ett vattendjup på 1 500 meter, mitt i ett orkanområde.
Svaret är oljeproduktionstoppen - den punkt då vi har använt hälften av världens oljeresurser som var enkla, säkra och billiga att producera, och nu är beroende av krympande reserver som blir allt otillgängligare, farligare och dyrare, både ekonomiskt och miljömässigt. Deepwater-katastrofen är ett symptom på oljeproduktionstoppen. Att använda den som en ursäkt för ännu ett styrkegrepp från EU:s sida kommer inte att rädda oss från att nå oljeproduktionstoppen eller drabbas av dess potentiellt katastrofala konsekvenser.
I stället för att tala om symptom är det dags att börja tala allvar om sjukdomen, dvs. att vi har använt all lättillgänglig olja och fortfarande är beroende av den. Under de senaste månaderna har denna realitet börjat gå upp för - bland andra - president Barack Obama, den brittiska regeringen och den tyska militären. Det är dags att EU slutar sticka huvudet i sanden, slutar att vara som besatt av klimatförändringarna och tar itu med den verkliga krisen: oljeproduktionstoppen.
Herbert Reul: (DE) Fru talman, herr Chastel, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta var en verklig katastrof, och det finns olika sätt att reagera på katastrofer. Man kan rusa iväg och vidta åtgärder och komma med nya uttalanden varje vecka, eller så kan man analysera situationen grundligt och därefter överväga vad som behöver förändras. När det gäller t.ex. gäller utgångspunkten har det fastställts att situationen i Förenta staterna egentligen inte går att jämföra med situationen i Europa.
Kommissionsledamot Günther Oettinger har valt den senare vägen: att gå till väga på ett sansat, objektivt sätt, ta ett steg i taget. Det är så man för politik, och det är så man vinner våra medborgares stöd. Jag är för det första tacksam för att kommissionsledamoten har valt denna väg, och för det andra att han har involverat samtliga utskott. Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och utskottet för industrifrågor, forskning och energi var gemensamt involverade i plenum och deltog båda i diskussionerna med kommissionsledamoten, där vi kunde gå in mer detaljerat på fakta. Tyvärr måste jag påpeka - vilket Niki Tzavela redan har nämnt - att miljöutskottet ansåg sig tvunget att lägga fram en resolution ensidigt. Jag anser att detta är fullständigt oacceptabelt. Att i all hast ta fram något gammalt förhastat dokument tjänar dessutom inte det parlamentariska samarbetets syften och är inte rätt metod för att hantera denna fråga på lämpligt sätt.
Vi har fått höra - och det visste vi alla redan - att kommissionen kommer att lägga fram ett meddelande nästa vecka eller veckan efter med en analys av följderna av det som inträffat. Vi kommer då, vilket rådet helt riktigt påpekar, att på ett intelligent sätt kunna överväga vad vi bör göra. Miljöutskottet ansåg att det måste lägga fram ett resolutionsförslag om detta snabbt, så nu har vi fått en resolution som jag anser vara fullständigt förhastad. Jag anser att den innehåller felaktigheter och att man fullständigt förbiser en hel rad aspekter kring forskning och teknik, vilket Niki Tzavela just har påpekat. Vem bryr sig? Det enda som är viktigt är att få ut något, även om frågan endast behandlas ur ett perspektiv. Detta är fullständigt oacceptabelt. Att dessutom dra slutsatsen att ett moratorium bör utfärdas är ett framgångsrikt försök att fästa uppmärksamheten vid EU som ett industricentrum.
Så här får det inte gå till. Jag är tacksam för att jag har fått ordet. Här kan man åtminstone fortfarande säga vad man tycker. Mitt utskott var inte alls delaktigt i resolutionen.
Pavel Poc: (CS) Explosionen på oljeplattformen Deepwater Horizon var helt klart en stor katastrof. Detta är en varning för både Förenta staterna och Europa. Vi förbisåg dock en varning. Samtidigt som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet diskuterade Deepwater Horizon i Mexikanska golfen läckte olja från borrplattformen Jebel al-Zayt, som finns några kilometer utanför Egyptens kust, och vi fick höra om läckan av turister. Vi fick inte ens höra om den av medierna, och när jag under ett av miljöutskottets sammanträden frågade en företrädare för kommissionen om han hade information om denna relativt småskaliga men ändå närliggande katastrof, eller oljeläcka, hade han ingen information. Ingen hade den informationen. Förutom de andra frågor som mina kolleger har diskuterat här vill jag därför nämna ytterligare en fråga, nämligen att det alltid är nödvändigt att ha aktuell och högkvalitativ information som inte förvrängs av politiska skäl, vilket var fallet när den egyptiska regeringen felinformerade om oljeläckan på Jebel al-Zayt.
Enligt min åsikt är ett moratorium en av de möjliga lösningarna, även om vi naturligtvis inte kan förbjuda och begränsa energiindustrin så att den inte kan förse oss med det vi behöver. Det måste finnas enhetliga säkerhetsnormer, eftersom EU-normerna i Nordsjön är mycket höga, men i Svarta havet tillämpas de inte längre. Att det finns så olika tillvägagångssätt är oacceptabelt, och vi måste se till att det finns enhetliga säkerhetsnormer för att skydda hela den europeiska kustlinjen.
Gerben-Jan Gerbrandy: (NL) Fru talman! Förhållandena i Mexikanska golfen är naturligtvis inte jämförbara med våra vatten, men jag välkomnar varmt att EU ändå har tagit tillfället i akt att se över sin egen lagstiftning. Det är nämligen mycket välbehövligt.
Jag anser att det finns två mycket viktiga aspekter i detta. Den första är kontrollerna. Flera av mina kolleger har talat om detta. Kontroller är absolut nödvändiga. Ansvarsfrågan är långt mer viktig i mina ögon, och för att vara ärlig var det faktiskt en chock för mig att detta inte är välorganiserat i våra europeiska vatten. Varför är ansvarsfrågan så viktig? Lämplig lagstiftning är den absolut effektivaste metoden för att få främst oljebolagen att själva vidta en lång rad åtgärder för att minska riskerna - det är därför jag tycker att detta är viktigt. Därför förespråkar jag starkt att inga nya tillstånd beviljas innan ansvarsfrågan har reglerats.
Bas Eickhout: (NL) Fru talman! Jag vill särskilt vända mig till mina kolleger Struan Stevenson och Herbert Reul, som säger att utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet var för snabba med att agera. Låt oss vara ärliga, katastrofen inträffade för fem månader sedan och EU lägger först nu fram en resolution. Det är absolut inte för snabbt. Vi i miljöutskottet har arbetat med detta länge.
Jag vill även varmt tacka kommissionen, eftersom den har agerat aktivt och har tillstått att lagstiftningen om ansvar är otydlig, och att det helt enkelt finns luckor mellan EU-lagstiftningen och de nationella lagstiftningarna. Dessa saker är inte ordentligt reglerade. Till dess vi vet att detta område är reglerat på lämpligt sätt måste vi helt enkelt stoppa nya djuphavsborrningar. Detta moratorium skulle inte gälla hela sektorn, utan endast för nya djuphavsborrningar. Det är ingen överreaktion, det är en mycket lugn reaktion. Vi är även medvetna om att utredningen av vad som gick fel i Mexikanska golfen fortfarande pågår. Detta måste komma i dagen, och till dess bör det inte inledas någon ny verksamhet.
Konrad Szymański: (PL) Fru talman! Katastrofer och mycket uppseendeväckande händelser, som läckan i Mexikanska golfen, sporrar mycket ofta till allmänna förändringar av politiken och omfattande lagstiftningsreformer. Åtgärder som styrs av känslor är emellertid inte alltid rationella, och jag vädjar därför om att vi är mycket försiktiga med att införa nya skyldigheter för företagen, vare sig det handlar om försäkringar, miljönormer eller säkerhetsnormer, eftersom vi i EU hur som helst har de strängaste normerna i världen. Vi befinner oss i ett annat utvecklingsskede på detta lagstiftningsområde.
Den enda konsekvensen av sådan överreglering är att EU:s konkurrenskraft försvagas och att utvinningsindustrierna överallt utanför EU får en starkare ställning. Situationen är liknande när det gäller ett eventuellt moratorium för djuphavsborrning - ett sådant moratorium kommer att ge effekter som högst sannolikt blir raka motsatsen till det avsedda syftet. Ett moratorium innebär att fler fartyg seglar till de europeiska kusterna, och därför ökad risk för miljön. Därför vill jag, i båda fallen - både när det gäller lagstiftningsfrågorna och moratoriet - efterlysa allra högsta försiktighet.
Bogusław Sonik: (PL) Fru talman! Detta är den tredje debatten i Europaparlamentet som visar den stora betydelse som vi fäster vid säkerheten i utvinningen av råolja i de europeiska vattnen. Vi vill inte att en katastrof som den i Mexikanska golfen ska kunna inträffa vid våra kuster. Bara under de tre första månaderna i år skedde 175 avbrott i driften på oljeborrplattformar i Nordsjön, av vilka åtta beskrevs som mycket allvarliga. I 32 fall stoppades driften vid dessa anläggningar. Ett annat problem är att dessa plattformar har exploaterats starkt. Av de 103 plattformar som togs i drift i Nordsjön i början av 1970-talet kommer 44 att ha nått vad som benämns teknisk död om fem år, och 26 har redan överskridit den tillåtna exploateringsperioden, men har fått en förlängning av sitt oljeutvinningstillstånd.
Anläggningarna har även bytt ägare under de senaste 30 åren, och de nya ägarna har inte nödvändigtvis samma säkerhetskultur i utvinningen. Pressen att maximera utvinningen går inte hand i hand med åtgärder för att förbättra säkerheten eller med lämpliga riskbedömningar. Vi stöder därför kommissionens avsikt att genomföra en grundlig analys av lagstiftningen om oljeutvinning i de europeiska haven och, vid behov, införa nya viktiga bestämmelser för att täcka de risker som uppstår vid oljeutvinning till havs och skärpa ansvarsprinciperna i händelse av olyckor som orsakar föroreningar av råolja.
Det är viktigt att vi inför högsta möjliga säkerhetsnormer för djuphavsborrning i de europeiska haven och att vi tillämpar dem för alla aktörer som bedriver verksamhet i de europeiska territorialvattnen. Detta måste även gälla för företag med säte utanför EU. Vi får inte tillåta en situation där t.ex. Norge och Ryssland utnyttjar resurser i Arktis, och något av dessa länder använder teknik som inte har de höga säkerhetsnormer som används av EU-företag.
George Lyon: (EN) Fru talman! Som många av talarna har sagt var katastrofen i Mexikanska golfen en väckarklocka för industrin.
Jag lyssnade dock noggrant till vad kommissionsledamoten sade i sitt inledande anförande och till hans kommentarer, och jag instämmer i de åtaganden han gjorde om att vi behöver förbättra normerna och kvaliteten, se till att EU är ledande på detta område och även se till att vi kan exportera våra säkerhetssystem ute i världen så att andra följer vårt exempel. Jag välkomnar även att han i sitt anförande erkände att Storbritannien och Norge i Nordsjön redan arbetar efter några av de högsta säkerhetsnormerna i världen.
Vi i Skottland har redan upplevt en katastrof i Nordsjön - Piper Alpha-katastrofen, för lite drygt 20 år sedan, då över 100 människor omkom. Detta ledde till en omfattande översyn av säkerhetsnormerna, som har lett till de mycket höga normer vi har i dag.
Jag stöder mycket av det som Jo Leinen har tagit upp i dag, men jag anser inte att en begäran om ett förutsättningslöst moratorium är proportionerlig och tycker inte att det är ett vettigt svar på den utmaning vi står inför. Jag hoppas att parlamentet tänker sig för två gånger innan det går så långt.
Zbigniew Ziobro: (PL) Fru talman! Det råder inget tvivel om att säkerheten i utvinning och transport av naturliga råvaror bör övervakas av kommissionen. En nyckelfråga förutom optimala säkerhetsnormer bör vara att de företag som utvinner och transporterar naturliga råvaror har beredskap för nödsituationer som kan orsaka storskaliga miljöföroreningar. Vi får inte glömma bort att det krävs tillräckliga ekonomiska resurser, som bör avsättas av de företag som driver denna form av ekonomisk verksamhet.
Inom kort kommer en rörledning som pumpar enorma mängder gas längs Östersjöns botten att tas i drift. Jag anser att detta är det perfekta tillfället att fråga om kommissionen har gjort något för att skydda intressena för de miljontals européer som lever längs Östersjökusten och som kan falla offer för en miljökatastrof av aldrig förut skådad omfattning till följd av en explosion eller läcka i denna gasledning. Det är även viktigt att påminna om att en resolution som Europaparlamentet utarbetade för två år sedan om beredskap för miljöeffekterna av denna investering har nonchalerats fullständigt, och att investeringarna nu genomförs. Vad tänker kommissionen göra i den här frågan, så att vi inte ångrar att vi har slösat bort tiden när en katastrof inträffar?
Catherine Soullie: (FR) Fru talman! Omfattningen av katastrofen i Mexikanska golfen är så stor att den kräver att vi, EU:s politiska företrädare, frågar oss hur säkra våra egna anläggningar egentligen är. En av de viktigaste åtgärderna för att skydda den marina miljön är i själva verket att se till att oljeborrplattformarna är så säkra som möjligt.
Det står emellertid klart att förslaget om ett moratorium för nuvarande och framtida oljeborrningar i våra vatten är både förhastat och olämpligt. Det är förhastat eftersom resultatet av utredningen av katastrofen i Mexikanska golfen inte är känt ännu, och vissa preliminära slutsatser bekräftar att den var följden av en kombination av mänskliga, organisatoriska och tekniska fel. Ett moratorium är dessutom olämpligt eftersom - vilket har sagts flera gånger - olika regler gäller i Nordsjön, Medelhavet och Mexikanska golfen.
I detta sammanhang är det värt att lyfta fram de allvarliga ekonomiska och sociala följder som ett moratorium skulle få, för att inte tala om att det kan äventyra vårt energioberoende.
Förra veckan kunde Norge och Ryssland avsluta en 40 år lång tvist och ett 30-årigt moratorium genom att bekräfta principen om en gemensam havsgräns i Barents hav och Arktis. Detta avtal kommer i praktiken att leda till att de två länderna delar på ett kolväterikt område. Hur kan då EU:s ledning samtidigt planera att begära att dessa oljeverksamheter ska avbrytas och att EU frivilligt ska försätta sig i en svag position ur en energimässig och ekonomisk synvinkel?
Mirosław Piotrowski: (PL) Fru talman! Den exempellösa miljökatastrofen i Mexikanska golfen bör förmå EU-medlemsstaterna att nära övervaka oljeborrplattformar i vatten där råolja utvinns. Vi ser till och med förslag om att införa ett moratorium för nya borrningar till dess att risken för miljöskador har uteslutits. Dessa förslag bygger på antagandet att en miljökatastrof i ett havsområde skulle drabba alla havsområden eftersom de inte har några gränser.
Detta förhållningssätt överensstämmer med den resolution som antogs av Europaparlamentet för två år sedan om miljöfarorna för Östersjön när det gäller Nord Stream-projektet. Vi hoppas att kommissionen kommer att välja ett lika beslutsamt och förståndigt synsätt när det gäller att övervaka gasinvesteringarna på Östersjöns botten, och att den kommer att utnyttja alla tillgängliga instrument för att göra detta. Det är också värt att överväga om det inte vore lämpligt att även ge stöd till alternativa tekniker, t.ex. utvinning av skiffergas.
János Áder: (HU) Fru talman, mina damer och herrar! Vi har hört mycket om denna oljekatastrof och vi såg alla de chockerande bilderna på våra tv-skärmar. Men visste ni att 97 procent, jag upprepar, 97 procent av alla avsiktliga överträdelser av säkerhetsbestämmelserna av amerikanska oljebolag under de gångna åren har begåtts av British Petroleum? Visste ni att detta företag har orsakat ett stort antal olyckor under de senaste tio åren? Känner ni till att British Petroleum avsevärt har sänkt sin säkerhets- och underhållsbudget för att kunna fortsätta gå med vinst? Detta har också spelat in i de allt fler olyckorna.
Corinne Lepage sade just att det allra viktigaste är att förutse och förebygga olyckor. Vi vet alla att förebyggande är det allra viktigaste. Hon har helt rätt i det. Jag anser emellertid att den amerikanska katastrofen i Mexikanska golfen, precis som alla andra industri- eller naturkatastrofer under de senaste åren eller katastrofhändelsen i förrgår i Ungern, tydligt visar att natur- och industrikatastrofer kan inträffa var som helst och när som helst. Därför anser jag att skadeersättning och snabb och effektiv skadekontroll är mycket viktiga aspekter.
Vi talar en massa om extrema väderförhållanden och faror, och hur de ökar risken för natur- och industriolyckor. Jag anser att det stämmer, och om det är sant, måste vi tänka framåt. Vi måste också lyssna till varningssignalerna, som den ungerska katastrofen för två dagar sedan, eller katastrofen i Mexikanska golfen under våren. Jag föreslår därför mina kolleger och parlamentet att vi inrättar en europeisk katastroffond för effektiv skadekontroll.
Romana Jordan Cizelj: (SL) Katastrofen i Mexikanska golfen är fruktansvärd. Det visade sig att det saknades säkerhetsnormer och att de åtgärder som vidtogs efter oljeläckan var olämpliga. Även om katastrofen inträffade i Förenta staterna, dvs. att det är amerikanska rättsliga krav och normer som gäller, måste vi alla dra lärdom av den och förebygga liknande olyckor.
Samtidigt måste vi emellertid ta hänsyn till hur den aktuella situationen ser ut här. Så vitt jag vet innehåller EU-lagstiftningen redan mekanismer för att förhindra att liknande olyckor inträffar i unionen eftersom de är strängare och mer krävande än de motsvarande amerikanska lagarna.
Jag hävdar därför att vi inte har bråttom i EU. Låt oss ta den tid vi behöver och genomföra en djupgående expertanalys av orsakerna och följderna av katastrofen i Mexikanska golfen. Därefter kan vi utforma eventuella nya krav och åtgärder på grundval av detta. Jag är bekymrad över vissa formuleringar i texten, som skapar en panikkänsla, t.ex. ”så tidigt som möjligt”, och jag är även emot ett moratorium för oljeutvinning. Däremot håller jag med om att vi måste se till att vi genomför vår lagstiftning enligt de strängaste normerna och att vi ger rättvis kompensation i händelse av en olycka.
Framför allt måste vi även vidta åtgärder utanför våra egna gränser. Det spelar ingen roll vilket hav som har förorenats, om det är ett amerikanskt, europeiskt eller något annat hav. Vid sådana här katastrofer blir hela världen mer förorenad, djur och växter dör och människor lider till följd av föroreningar. Vi måste därför göra det svåraste av allt, vilket är att uppnå stränga internationella normer, inte bara skärpa reglerna inom EU:s gränser.
Omvänt anser jag att vi snabbt måste vidta åtgärder när det gäller olyckan i Ungern, eftersom den har inträffat inom våra egna gränser. Vi är i trängande behov av ett svar på frågan om vad den tjocka röda substansen är - är den verkligen hälsofarlig? Är det verkligen sant att den inte finns med i EU:s förteckning över farligt avfall? Och hur kan vi förebygga liknande olyckor?
RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien: (LT) Först och främst vill jag tacka de ledamöter som deltog i utarbetandet av denna resolution, och jag vill även tacka kommissionsledamoten, som gjorde oss både förhoppningsfulla och glada med sitt uttalande i dag om de åtgärder som kommissionen har för avsikt att vidta. När det gäller oron för att resolutionen är förhastad, att den kanske inte är tillräckligt välunderbyggd ... Jag anser fortfarande att den speglar Europaparlamentets ståndpunkt och att den utgör ett budskap till samhället, rådet och kommissionen.
Det har nu gått en tid sedan olyckan och det är mycket viktigt att åtminstone Europaparlamentet gör sin röst hörd. Jag anser att, vilket andra har sagt här, det är mycket viktigt att vi ser över den lagstiftning som för närvarande är i kraft i EU och lagstiftningen om säkerhets- och kvalitetsnormer. Vi talar inte om att stoppa oljeutvinningen som helhet, utan bara om att övervaka situationen och besluta om vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas för att förhindra att en katastrof som den i Mexikanska golfen kan upprepas.
Personligen är jag mycket nöjd med resolutionens punkter om tredjeländers ansvar. Kommissionen och EU i allmänhet bör utöka dialogen med tredjeländer om vissa energiinfrastrukturprojekt. Detta omfattar inte nödvändigtvis bara Östersjön och oljeplattformarna eller Nord Stream-gasledningen, utan även Svarta havet, Medelhavet och konfliktsituationer med Nordafrika. Jag anser att det är mycket viktigt att tredjeländer innefattas i resolutionen.
Jolanta Emilia Hibner: (PL) Fru talman! Den erfarenhet vi har vunnit från de senaste månadernas händelser och vår oro över den komplicerade situationen på bränslemarknaden, som är en följd av katastrofen i Mexikanska golfen, bör driva oss till att vidta effektiva och bestämda åtgärder för att skydda miljön, och framför allt, förhindra att liknande katastrofer inträffar i framtiden. Alla insatser bör koncentreras på att öka säkerheten i utvinningen av råolja.
Experterna försöker övertyga oss om att de rätta förebyggande åtgärderna innebär att oljebolag drabbas av förhållandevis få olyckor - ja, det är sant. Det faktum att förfaranden ignoreras och besparingar görs på bekostnad av säkerheten innebär emellertid att liknande katastrofer som den i Mexikanska golfen kan inträffa även i Europa i framtiden.
Det finns för närvarande ca 1 600 oljeborrplattformar i drift i världen, och antalet ökar ständigt. Nya, allt större och kraftigare oljekällor och borrplattformar fortsätter att öppnas. Utvinningen når ned i djupare delar av havsbottnarna i områden som ligger allt längre ut till havs. Betydelsen av klassiska oljekällor minskar, samtidigt som borrplattformarnas betydelse ökar. En diskussion om säkerheten i utvinningen är därför oundviklig, och en jämförelse av teoretiska säkerhetsnormer och de normer som tillämpas i praktiken kan ge överraskande resultat. Det är viktigt att oljebolagen blir föremål för ytterligare restriktioner och vi måste införa nya bestämmelser för att förbättra säkerheten. Jag vet att några länder redan har börjat inspektera borrplattformar på eget initiativ. De första inspektionerna har redan avslöjat vissa överträdelser av säkerhetsnormerna. Det har visat sig att många plattformar i Nordsjön har drivits i strid mot grundläggande säkerhetsprinciper.
Jag anser att förebyggande åtgärder bör vidtas omedelbart för att borrplattformar och alla anläggningar där naturresurser utvinns från havet underställs lämpliga regler och tillsyn. Det är viktigt att utforma nya säkerhetsnormer och säkerhetsprinciper, som måste följas av alla aktörer som deltar i och är gemensamt ansvariga för utvinning av råolja. Ett grundläggande krav är att anläggningarna har ett giltigt tillstånd.
Gaston Franco: (FR) Fru talman, mina damer och herrar! EU gör helt rätt i att fråga sig om en oljekatastrof som den som har inträffat i Mexikanska golfen kan inträffa i våra vatten.
Eftersom oljeutsläpp många gånger tidigare har förstört våra kuster och lämnat varaktiga verkningar, anser vi med all rätt att bevarande och skydd av marina ekosystem, djurs biologiska mångfald och de ekonomiska sektorerna fiske och turism är av största betydelse. Vi måste dock hålla huvudet kallt och undvika att inta en extrem hållning, vilket införandet av ett moratorium för fortsatta djuphavsborrningar efter olja i EU skulle innebära.
För det första eftersom vi har mycket stränga säkerhetsnormer för oljeutvinning och oljeborrning i EU. Dessutom har nationella tillsynsmyndigheter och oljebolag i EU själva lovat att ändra utvinningsmetoderna samt säkerhetsreglerna och förfarandena om resultatet av den amerikanska utredningen av katastrofen kräver det.
För det andra, och med tanke på att vi vill vara energioberoende, skulle det ur en geostrategisk synvinkel vara ytterst riskabelt att upphöra med vår borrningsverksamhet i Nordsjön. Vi äventyrar faktiskt framtiden för vår oljeindustri om vi lägger ned oljeborrningen och oljeutvinningen där. Hur ska vi kunna motivera den effekt på sysselsättningstillväxten som blir följden i dessa kristider?
Seán Kelly: (EN) Fru talman! Jag tror att vi alla är chockade över de dagliga utsläpp som skedde i Mexikanska golfen och de miljöskador som har uppstått till följd av detta. Därför är det helt logiskt att vi diskuterar den här frågan, så att vi kan se till att det inte sker igen.
Jag kommer att tänka på ett par saker. För det första måste våra befintliga försiktighets- och säkerhetsnormer tillämpas strängt så att det är möjligt att förebygga olyckor i stället för att behöva ta itu med konsekvenserna, och vi har faktiskt bra normer för närvarande, som måste tillämpas överallt.
För det andra håller jag fullständigt med om det som kommissionsledamoten sade om att vi måste exportera våra säkerhetsnormer till världen, eftersom vi inte är immuna mot följderna om en olycka inträffar i Mexikanska golfen eller på annat håll. Man kan inte bygga upp en järnridå kring EU:s vatten och säga att inget kommer att hända om vi själva följer höga normer, så det finns ett stort behov av en världsomfattande överenskommelse i det här avseendet. Vi behöver också en katastrofhanteringsfond. Detta har nämnts, och jag instämmer i det.
Det har talats om ett moratorium, men jag anser faktiskt inte att det är ett lämpligt alternativ i det här läget. Om vi skulle införa ett moratorium finns det en allvarlig risk för att vi skulle bli som den rike mannen som bestämde sig för att ge bort alla sina pengar och till slut blev tvungen att tigga från dem som han skänkt sina pengar till. Vi skulle hamna i samma situation, där andra länder fortsätter med sin utvinningsverksamhet som de gör nu, utan att tillämpa de stränga normer som vi skulle tillämpa.
Maria Da Graça Carvalho: (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Efter den miljökatastrof som inträffade i Mexikanska golfen är det viktigt för EU att skydda sina kuster genom god förmåga att förebygga och bemöta denna typ av problem. Europeiska sjösäkerhetsbyrån, som ligger i Lissabon, ger stöd och tekniskt bistånd på området för sjösäkerhet och skydd av haven mot föroreningar från fartyg.
I juni i år översände jag ett skriftligt förslag till kommissionsledamöterna Günther Oettinger, Siim Kallas och Kristalina Georgieva om att utöka Europeiska sjösäkerhetsbyråns befogenheter att upprätta mekanismer för att övervaka säkerheten på europeiska oljeplattformar och förebygga miljökatastrofer. Detta förslag skulle medföra stordriftsfördelar i fråga om ekonomiska, mänskliga och tekniska resurser. Jag välkomnar svaret från kommissionsledamöterna, som har visat sig vara öppna för möjligheten att se över förordningen om Europeiska sjösäkerhetsbyrån för att utöka byråns befogenheter.
Jag uppmanar ännu en gång kommissionen att analysera denna fråga och utöka befogenheterna för byrån i Lissabon, så att ett effektivt europeiskt kustskydd kan garanteras.
Diana Wallis: (EN) Fru talman! Katastrofer som denna bör få oss att tänka efter. De får mig att tänka på Arktis, ett område där EU inte har någon direkt behörighet men en hel del inflytande.
Herr kommissionsledamot! Du sade helt riktigt att EU-företag som bedriver verksamhet utanför EU bör ta med sig EU-normer utomlands. Jag hoppas att detta kommer att hända när det gäller Arktis. Arktis är en långt mer utmanande och kärv miljö än Nordsjön, och enligt min åsikt är detta ett svårlöst problem. Vi i Europa förespråkar en övergång från en oljebaserad ekonomi och vi förespråkar förnybara energikällor. Ändå uppmuntrar vi indirekt till oljeutvinning i det mest sårbara och ömtåliga området på vårt jordklot, där konsekvenserna skulle kunna bli fruktansvärda. Kanske borde vi noggrant tänka över vad som pågår i Arktis.
Kriton Arsenis: (EL) Fru talman, mina damer och herrar! Jag håller inte med om det som sagts här i parlamentet om att skydda företag. I nuläget spurtar Kina genom att vidta åtgärder, göra de nödvändiga förberedelserna, utarbeta en femårsplan för exakt hur landet avser att förändra sin industri och stänga förorenande industrier. Kina konkurrerar med oss på en enorm marknad, marknaden för ren energi som är värd 13 miljarder US-dollar. Detta är en utmaning som vi behöver anta, inte genom protektionism utan genom djärva åtgärder.
Herr kommissionsledamot! Ja, vi bör införa ett moratorium, som kommer att bli permanent, inte tillfälligt, och som kommer att utgöra ett nytt steg i riktning mot ren energi. Vi behöver också se över frågan om miljöansvar, som både du och andra ledamöter har tagit upp. Miljöansvaret måste omfatta hela den exklusiva ekonomiska zonen, för det är i den zonen företag verkar.
João Ferreira: (PT) Vi måste dra lärdom av oljeutsläppet i Mexikanska golfen och den miljökatastrof det ledde till. I dessa lärdomar ingår säkerligen behovet av mer krävande, strängare och mer regelbunden tillsyn av säkerhetsförhållandena på liknande anläggningar i Europa, men reaktionerna måste bli mycket mer långtgående än så. Varningsklockor ringer och får inte ignoreras. Numera vet man relativt väl hur begränsade världens oljetillgångar är. Mänskligheten är starkt - alltför starkt - beroende av dessa tillgångar, inte bara för energi utan också för mycket annat. Dessa tillgångar måste därför förvaltas mycket klokt, vilket framför allt betyder att de bör utnyttjas mycket sparsamt.
Vi har redan uppmärksammat parlamentet på vikten av en plan som syftar till god och rättvis förvaltning av dessa resurser, så att vi kan lindra effekterna av att tillgångarna blir allt knappare och börja gå över till andra primära energikällor på ett kontrollerat sätt. Jag talar om det oljebristprotokoll som föreslogs i Uppsala 2002 och i Lissabon 2005 av en grupp specialister på oljetoppen.
Andreas Mölzer: (DE) Fru talman! Om det är något vi har lärt oss av oljekrisen, så är det att i tider med höga oljepriser blir det lönsamt att börja exploatera svårtillgängliga oljefält och att utvinna olja under de mest ogynnsamma omständigheter, exempelvis från större och större djup. Om vi utgår från att experterna har rätt när de förutser kraftigt ökande oljepriser, måste vi anta att ännu mer riskfylld oljeborrning kommer att ske inom överskådlig framtid.
Även om det skulle ha varit lämpligt enligt internationella avtal att skärpa säkerhetsåtgärderna vid oljeutvinning på djup över 200 meter efter katastrofen i Mexikanska golfen, lyckades länderna kring nordöstra Atlanten som vi vet inte uppnå någon överenskommelse. De djup man borrar på i det aktuella området och riskerna är helt jämförbara med förhållandena i Mexikanska golfen. Att förbättra säkerhetsnormerna och säkra ekonomiskt ansvar är frågor som vi måste ta itu med. Detta är desto viktigare eftersom kommissionen tydligen planerar ett nätverk av koldioxidledningar och vill sälja utsläpp från Europas kraftverk till oljeindustrin i Nordsjön. Vi har ännu inte kommit fram till vad vi ska göra med kärnavfall - trots att denna teknik har använts i årtionden - och nu helt plötsligt ska vi bortskaffa farlig växthusgas i Nordsjön. Enligt min åsikt är det därför hög tid att vi börjar tänka på säkerhetsbestämmelser.
Kyriakos Mavronikolas: (EL) Fru talman! Den allmänna uppfattningen är att olyckor som den som inträffade nu senast, och som en rad liknande olyckor före den, uppmärksammar oss på behovet av vissa åtgärder inför framtiden i samband med all oljeutvinning som pågår nu och som skett i det förflutna. Detta gäller i synnerhet föredraganden, som jag vill gratulera.
Att graden av kontroll av dessa anläggningar är mycket viktig är ett faktum. Därför bör den ökas och kontroller bör utföras med kortare mellanrum. Det är också ett faktum att ansvar måste fördelas och att det borde vara möjligt att fördela det helt till en part. Detta kommer oundvikligen att leda till en förändring av försäkringslagstiftningen, och därmed kommer det också oundvikligen att leda till att dessa företag försäkrar sig mot alla faktorer som kan orsaka skador till följd av en sådan olyckshändelse.
Sonia Alfano: (IT) Fru talman! Katastrofen i april 2010 är en av de allvarligaste miljökatastrofer som någonsin inträffat i världen. Om samma sak hände i ett slutet hav som Medelhavet skulle tiotals miljoner europeiska och icke-europeiska medborgares liv vara i fara, och det skulle inte finnas någon återvändo.
Ändå upplever vi i Italien - trots protester från Lega Ambiente mot denna illa genomtänkta energipolitik - en sällsynt stor ökning av antalet ansökningar om prospektering, och av antalet tillstånd som beviljas av departementet, för att finna och utvinna oljeresurser som skulle räcka till att tillgodose Italiens energibehov i drygt ett år. Det är uppenbart att detta inte är mödan värt. Allt detta förvärras av orosmolnen kring BP:s offentliggörande av ett avtal med Libyen om oljeutvinning till havs knappt 500 km söder om Sicilien.
Jag hoppas att kommissionen genom denna nu nära förestående åtgärd åtar sig att försvara liv i Medelhavsområdet mot attacker från multinationella företag och delaktiga regeringar som inte bryr sig om vårt kollektiva väl och ve.
Andrew Henry William Brons: (EN) Fru talman! I resolutionen granskas ett problem, det som handlar om riskerna med djuphavsborrning efter olja, utan att man tar upp ett annat problem som hör hit, nämligen att vi börjar få brist på lättillgänglig olja.
Det är möjligt att vi redan har passerat den punkt där vi har förbrukat över hälften av världens oljetillgångar. De som vill stoppa eller förbjuda djuphavsborrning efter olja måste förklara hur de skulle hitta en energirik ersättning för oljan. Eller skulle de inte ha något emot om framtida generationer fick återgå till ett icke-industriellt samhälle?
Det går inte att jämföra riskerna med oljeborrning i de grunda vattnen på den europeiska kontinentalsockeln och i Mexikanska golfen. De som föreslagit denna resolution gör helt rätt i att förfäras över miljökostnaderna och de övriga kostnaderna för BP-tragedin i Mexikanska golfen. De måste emellertid också vara medvetna om kostnaderna för ett moratorium för djuphavsborrning.
Angelika Werthmann: (DE) Fru talman! Tyvärr kan ingen av oss göra Deepwater Horizon-olyckan ogjord. Vi måste därför vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att en sådan miljökatastrof aldrig inträffar på EU:s vatten. Jag anser att om vi ska kunna göra detta är tre ting absolut nödvändiga. För det första måste vi förbereda oss så mycket som möjligt - med andra ord måste vi ta med alla risker med oljeutvinning till havs i beräkningen. För det andra måste vi sörja för största möjliga säkerhet och införa bindande EU-bestämmelser om miniminormer för säkerhet. För det tredje måste vi garantera så stränga miljöskyddsnormer som möjligt.
Jag anser att det är av allra största vikt att vi utreder vår förmåga att reagera på olyckor och att vi inrättar ett gemensamt europeiskt, och förhoppningsvis världsomfattande, system för att undvika sådana miljökatastrofer.
Günther Oettinger: Fru talman, kära kolleger, herr rådsordförande! Jag vill tacka er för era engagerade, sakliga och mycket talrika bidrag om konsekvenserna och om de åtgärder som bör vidtas. Detta gäller de många parlamentsfrågor som vi har fått besvara de senaste veckorna, och det gäller dagens debatt, som vi har följt uppmärksamt och kommer att utvärdera och ta hänsyn till i vårt meddelande som kommer att följa inom de närmaste två veckorna.
Jag instämmer i många av de förslag som framförts och ger dem mitt stöd. Vi för t.ex. en intensiv dialog med BP för att se till att BP inte bara godtar de strängaste säkerhetsnormerna, som är mer krävande än de nuvarande, på europeiskt vatten, utan också exporterar dessa normer, om jag får säga så. Det finns goda chanser att detta kommer att ske. BP kommer att vara beredda att tillämpa samma normer för liknande oljeborrning och oljeplattformar utanför Libyens kust som i Nordsjön, även om detta enligt libysk lagstiftning kanske inte är nödvändigt för att få tillstånd och kanske inte fastställs i lag.
Därefter måste vi ta itu med frågan om på vilka områden vi bara vill föreslå normer som ska följas i nationell lagstiftning och på vilka områden vi vill skapa EU-lagstiftning. Detta kommer att vara mer begränsat när det gäller oljefartyg än när det gäller vägtransporter, men existerar i nuläget inte alls för fasta oljeplattformar. Somliga har manat till övergång från olja till förnybara energikällor. Vi stöder även detta. Vi bör emellertid inte göra oss några illusioner. Vår ekonomi och vårt samhälle här i Europa kommer att fortsätta att kräva stora volymer olja för transporter åtminstone de kommande 20-30 åren. Det finns inga utsikter till att flygplanen som för er hem från Bryssel till era hemländer - till Madrid, Lissabon, Sofia, Riga eller München - kommer att klara sig utan olja inom de närmaste 20-30 åren.
Som medlemmar i ett rörligt samhälle där man reser med flyg behöver vi alla olja om Europa inte ska stanna upp helt. Detsamma gäller långfärdsbussar och transporter med tunga lastbilar, och trots utvecklingen av elbilar kommer det även att gälla persontransporter med bil länge till. I nuläget finns drygt 200 miljoner bilar registrerade i länderna i EU. Om Polen och de nya medlemsstaterna uppnår samma antal bilar per invånare som för närvarande finns i Frankrike och Tyskland, så kommer det att finnas 300 miljoner bilar om 15 år. Även om de kanske kommer att vara energieffektiva kommer det stora flertalet av dem trots allt att vara oljedrivna. Med andra ord är övergången från olja till förnybara energikällor en långsiktig politik, men under de kommande 10-30 åren kommer efterfrågan på olja i Europa inte att sjunka. Med tanke på att fordonstätheten i vissa stater behöver ökas för att komma i kapp de andra, kommer den i stället att tendera att öka något - hur effektiva fordon vi än tillverkar. Detta gäller i ännu högre grad på global nivå.
Därför behöver vi största möjliga säkerhet inom den oljeutvinning som är nödvändig för vår ekonomi och vårt samhälle, liksom jag har förklarat.
Vi kommer att återkomma till er om detta och jag räknar med ert stöd. Jag vill också tacka medlemsstaterna, som har varit mycket konstruktiva på detta område. Samtidigt vill jag uppmana er att arbeta för att påverka era nationella regeringar med samma intensitet som ni har visat här i dag, så att även rådet är beredda att godkänna sådan lagstiftning om strängare normer antingen enhälligt eller med en klar majoritet. Jag är ännu inte övertygad om att alla medlemsstater i nuläget är redo för att europeiska normer antas av er och rådet efter förslag från kommissionen.
Olivier Chastel: Fru talman! Jag vill i min tur tacka för denna intressanta debatt. Anförandena uppenbarade sannerligen mycket olika synpunkter emellanåt. Ibland hörde jag rakt motsatta åsikter från samma politiska grupp. Detta är mycket upplysande.
Jag vill ta upp tre frågor. För det första, behöver vi mer lagstiftning för att förbättra säkerheten inom oljeindustrin till havs? Som jag påpekade i mitt anförande visar de bedömningar som hittills genomförts att stränga åtgärder redan har genomförts - detta är något som redan tagits upp. Jag vill också påminna er om att kommissionen ensam har initiativrätt till åtgärder. Kommissionen håller för närvarande på med att slutföra sin bedömning, men har redan noterat att om en viss industri ska bli säkrare behövs det först bättre kontroll och bättre upprätthållande av det befintliga regelverket. Vi får därför vänta och se vad kommissionen tänker föreslå oss på detta område.
Som jag redan har sagt en gång i dag undersöker kommissionen dessutom EU:s katastrofberedskap i syfte att förbättra säkerheten vid oljeutvinning till havs. Detta är en viktig faktor på detta område. I väntan på lagstiftningsförslag vill jag påpeka att till skillnad från vad vissa ledamöter har sagt i dag är detta en fråga som helt klart fortfarande bekymrar rådet. Vid energiministrarnas informella sammanträden den 6 och 7 september krävde ordförandeskapet att inledande bedömningar skulle genomföras, meddelas och diskuteras.
Den andra frågan är: är ett moratorium berättigat? Naturligtvis är det svårt att besvara denna fråga direkt. I vilket fall anser vi att det första kravet på varje lag är att den faktiskt upprätthålls. Vi observerar också att oljebranschen inte verkar vänta på att detta framtida regelverk ska införas. Ett antal säkerhetsåtgärder på områdena för förebyggande och drift ses nu över inom själva branschen.
Slutligen måste man förstå att de konkreta omständigheterna i Europa är ganska annorlunda, eftersom den mesta oljeborrningen i Mexikanska golfen sker på 1 500 meters djup, vilket givetvis gör det svårt att snabbt avsluta verksamheten om en katastrof som den senaste inträffar. I Europa sker den mesta oljeborrningen på mindre än 200 meters djup, vilket ger mycket större möjligheter att ingripa, eller åtminstone gör det enklare att vidta åtgärder.
Till sist - som kommissionsledamoten just tog upp - kommer denna olycka att påskynda EU:s energipolitik och politik för förnybar energi? Denna politik är förstås redan ambitiös, men vi kommer att fortsätta sikta ännu högre. Energipolitiken kommer definitivt att hjälpa oss att minska vårt beroende av olja och på det hela taget gå mot ett koldioxidsnålt samhälle. Som kommissionsledamoten nyss sade kan vi emellertid inte bara vifta med trollstaven och göra oss av med oljan inom de närmaste 10 åren. Jag är säker på att energistrategin för 2011-2020, som ska antas i början av nästa år, kommer att påskynda övergången till en oljefri ekonomi.
Talmannen: Jag har mottagit ett resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen, från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 7 oktober 2010.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Cristian Silviu Buşoi: Tack vare den resolution som inte avser lagstiftning som antogs med överväldigande majoritet har Europaparlamentet framfört ett mycket tydligt budskap till såväl kommissionen som oljeföretagen. Detta budskap handlar särskilt om att de måste vidta de åtgärder som är nödvändiga för att åtgärda de nuvarande bristerna när det gäller säkerhetsnormer och ansvar inom oljeutvinningssektorn. Tillstånd för djuphavsborrning måste kontrolleras noggrant. Ytterligare åtgärder krävs för att förebygga oljeutsläpp, verkliga miljökatastrofer som EU inte kan tolerera.
Med tanke på de allt större svårigheterna att hitta olja och ökningen av potentiellt farlig djuphavsverksamhet inom oljesektorn måste vi rent allmänt överväga vilka åtgärder som behöver vidtas i framtiden. Insatserna för att främja miljöskydd måste fortsätta i stadig takt, och EU måste fullgöra sin uppgift att skydda sina medborgare och sin natur genom att reglera oljeutvinningen, för vi måste alla leva i harmoni med naturen. Alla oljeutsläpp som har inträffat, även i det förflutna, skulle ha en katastrofal inverkan på miljön och även skada fisket och turistnäringen. Följaktligen måste EU-lagstiftningen om miljöansvar även omfatta skador på marina farvatten.
Ioan Enciu: Jag välkomnar det synsätt som framförts av min kollega, Jo Leinen. Europa måste ta ställning till en av århundradets största katastrofer. Olyckan med oljeplattformen Deepwater Horizon i Mexikanska golfen och den enorma volym olja som släpptes ut i Atlanten har, och kommer att få, stor inverkan på världens klimat. Avsevärda temperaturförändringar har skett i Nordatlantiska strömmen, vilket kommer att leda till lägre minimitemperaturer i Europa nu i vinter. Rådet och kommissionen måste agera noggrant och öppet och anta åtgärder som garanterar säkerhet vid oljeutvinning, samt starkt miljöskydd och förebyggande av ekologiska katastrofer i EU. EU måste också hålla fast vid sin ståndpunkt om klimatförändringar, samtidigt som man skyddar och underlättar god användning av oljefält för att se till att behoven av fossila bränslen kan tillgodoses. Parlamentet, kommissionen och rådet måste samarbeta med varandra för att utarbeta en osvikligt säker handlingsplan.
András Gyürk: skriftlig. - (HU) Mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionsledamot Günther Oettinger för hans försök att efter olyckan med den amerikanska oljeplattformen analysera om EU:s regelverk skulle vara tillräckliga för att förhindra liknande miljökatastrofer. Vi kanske kan dra slutsatsen att EU-reglerna lägger större tonvikt på åtgärder efter katastrofer än förebyggande åtgärder.
Denna brist blev smärtsamt tydlig när en allvarlig miljökatastrof inträffade. I måndags brast en reservoar vid en ungersk aluminiumfabrik. Slam med mycket giftigt kemiskt innehåll översvämmade fälten och byarna i omgivningarna. Katastrofen ledde till dödsfall och kan medföra föroreningar av mark och vatten i en omfattning som ännu inte är känd. Det hela förvärras av att tungmetallerna kan leda till allvarliga luftföroreningar. Det är företaget som driver fabriken som bär ansvaret, men det kommer knappast att kunna gottgöra de omätbara skadorna ensamt.
Den finns en uppenbar lärdom att dra av detta. För det första måste man också på EU-nivå insistera på att de nationella myndigheterna tillämpar de synbart stränga regelverken strikt. För det andra måste regelverken förstärkas med krav på att företagen ska ha tillräcklig försäkringstäckning också för olyckor av den här storleksordningen. Till dess att vi gör framsteg på de här områdena är det oskyldiga skattebetalare som får stå för skadeståndskostnaderna.
Ian Hudghton: skriftlig. - (EN) Fru talman! Oljekatastrofen i Mexikanska golfen påminner oss om de inneboende riskerna med utvinning av olja till havs. Undersökningarna av vad som gick snett i de amerikanska vattnen måste vara uttömmande och rigorösa, och EU bör ta till sig alla lärdomar man kan dra av detta. Kraven på ett moratorium för all djuphavsborrning i EU:s vatten är dock förhastat och fullständigt oproportionerligt. De bestämmelser som finns om de skotska vattnen är inte desamma som i Mexikanska golfen, och vi har flera decenniers erfarenhet i branschen. Oljeutvinningen i Skottland har inte varit förskonad från olyckor, och Piper Alpha-katastrofen visade att en del priser är för höga att betala för oljan. Vi drog emellertid lärdom av Piper Alpha och skärpte regelverken. Om vi kan lära oss mer från golfen kan vi göra de ändringar som krävs. Dessa ändringar bör dock göras av Skottlands demokratiska institutioner. Reflexartade reaktioner från parlamentets sida kan knappast lösa några problem.
Alajos Mészáros: EU måste snarast fastställa en strategi som gör att vi enkelt kan förhindra framtida miljökatastrofer som den som BP orsakade i Mexikanska golfen. Deepwater Horizon-olyckan var en av de största katastroferna under den senaste tiden. Cirka 4,4 miljoner fat råolja rann ut i havet innan läckan kunde tätas. Räddningsarbetet var också diskutabelt, eftersom man hade problem med att besluta vilken teknik som skulle användas och hur man skulle gå till väga. Under tiden strömmade oljan ut över havsbottnen och förgjorde allt levande. Brittiska miljökemister anser att man inte skulle ha gjort någonting mer än att hålla oljebältet borta från kusten. Marinbiologerna sade att man genom att bränna en del av oljan och använda dispergeringsmedel för att bli av med föroreningar orsakar större skada än vad oljeutsläppet i sig gör, med tanke på att den här typen av olja bryts ned relativt snabbt. I det här läget vill jag också påminna om det som hände i Ungern för några dagar sedan, då en avfallsdamm brast vid en aluminiumfabrik i närheten av Ajka och tre samhällen i Veszprémregionen täcktes av flera ton giftigt rödslam. Jag vill uppmana Europeiska kommissionen att tillhandahålla materiellt EU-stöd till offren för katastrofen och hjälpa till att sanera området. Tack.
Daciana Octavia Sârbu: Det är absolut nödvändigt att vi vidtar alla åtgärder vi kan för att se till att katastrofer som Deepwater Horizon inte kan inträffa i europeiska vatten. Översynen av miljölagstiftningen och lagstiftningen om hälsa och säkerhet i samband med djuphavsborrning är välkommen och nödvändig. Rådet och kommissionen måste sträva efter att utforma en strategi som skapar harmonisering mellan skyddsnivåerna i hela Europeiska unionen. Annars kommer skillnaderna mellan normerna för drift och borrning i medlemsstaterna att göra det möjligt för företagen att bara ha ett omfattande skydd när och där de tvingas till det. Det är omöjligt att kvantifiera de mänskliga, sociala och miljömässiga kostnaderna för Deepwater Horizon-katastrofen i ekonomiska termer. Oljeutvinningen måste emellertid omfattas av försäkringar som täcker de värsta tänkbara scenarierna. Det är enda sättet att se till att skattebetalarna inte tvingas stå för kostnaderna för saneringen, och att lokala företag och samhällen som drabbas av oljeutsläpp får den ersättning som de har rätt till.
Salvatore Tatarella: Oljeutsläppet från Deepwater Horizon i Mexikanska golfen måste bli en varning också för Europa. Vi måste göra allt som står i vår makt för att förhindra att katastrofer av detta slag inträffar i våra egna vatten. Jag anser att den resolution som vi antog i dag är ett steg i rätt riktning när det gäller att skydda havs- och kustmiljön i Europa. Jag tycker också att det är viktigt att medlemsstaterna snarast granskar alla aspekter av oljeutvinning och undersökning av förekomsten av olja i Europeiska unionen. Vi måste prioritera skyddet av vår planet, framför allt för att se till att framtida generationer får en hållbar miljö. Det innebär att vi måste anta sträng lagstiftning på det här området så snabbt som möjligt, för att se till att man tillämpar stränga säkerhetsnormer på alla befintliga oljeplattformar och begränsar den framtida utvinningen.
| sv |
Tjänstedirektivets tillämpning (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om
en muntlig fråga till rådet från Malcolm Harbour, Andreas Schwab, Evelyne Gebhardt, Cristian Silviu Buşoi, Heide Rühle, Adam Bielan, Kyriacos Triantaphyllides och Matteo Salvini för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om genomförande av direktiv 2006/123/EG - B7-0216/2009), och
en muntlig fråga till kommissionen från Malcolm Harbour, Andreas Schwab, Evelyne Gebhardt, Cristian Silviu Buşoi, Heide Rühle, Adam Bielan, Kyriacos Triantaphyllides och Matteo Salvini för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om genomförande av direktiv 2006/123/EG - B7-0219/2009).
Malcolm Harbour: frågeställare. - (EN) Fru talman! Det är ett privilegium att få göra mitt första inlägg i kammaren som nyvald ordförande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och presentera den här frågan som talesman för alla de politiska grupperna i utskottet och samordnarna. Det gläder mig mycket att många nya ledamöter av utskottet är här i kväll för att stödja mig och delta i debatten.
Jag tror inte att kammaren behöver påminnas om hur viktigt tjänstedirektivet är. Det släpper lös kraften hos den inre marknaden i en sektor som förmodligen utgör 70 procent av EU:s ekonomi, och de arbetstillfällen som kommer att skapas och de dynamiska effekterna av detta behövs sannerligen i dagens stagnerade läge.
Detta är ett mycket omfattande direktiv. Det innehåller många nya inslag. Det är komplicerat på många områden. Det har krävt en hel del arbete. Att det kan införlivas på ett konsekvent och fullständigt sätt är absolut avgörande för att direktivet ska bli ändamålsenligt. En mycket central fråga i detta direktiv är att medlemsstaterna ska riva hinder för företagen och i synnerhet avskaffa bestämmelser i sina egna nationella regelverk som diskriminerar tjänsteföretag som vill göra affärer. Tro mig, det är bokstavligen hundratals lagstiftningsförslag eller lagar i olika länder som det har blivit nödvändigt att ändra till följd av det här förslaget. Om inte alla kollegerna och alla länderna tillsammans verkar för detta kommer denna diskriminering att bestå. Detta måste göras konsekvent. Annars kommer hindren att finnas kvar.
Därför vill jag först av allt särskilt ge kommissionen en eloge för den ledande roll den har haft när det gäller att hantera och samordna hela processen med att genomföra och införliva denna lagstiftning mellan medlemsstaterna. Jag vill också tacka rådet - i flera olika uppsättningar, eftersom det här förslaget antogs redan 2006 - som har drivit på för ett konsekvent införlivande av direktivet vid toppmötena.
Till den minister som är här i kväll, Cecilia Malmström, vill jag särskilt säga att utskottet var mycket imponerat av det arbete som Sverige gjorde när vi besökte Sverige i september. Jag tycker att Sverige har varit ett klart föredöme för många andra länder, i synnerhet genom att lägga sådan vikt vid att se till att offentliga myndigheter på alla nivåer i Sverige förstår vilka skyldigheter de har enligt europeisk lag, så att de kan ge tillstånd till tjänsteföretag från andra platser i Europeiska unionen att verka.
Vår fråga i kväll handlar främst om de beståndsdelar som vi anser vara viktigast att få på plats så snart som möjligt. Medlemsstaterna har förväntats granska sin lagstiftning för att hitta de diskriminerande inslag som jag nämnde. Men införlivandet den 28 december är bara början på processen för att ta bort hinder, för nu kommer alla länder att lägga fram listor med förslag som diskriminerar andra länder och som de anser sig kunna motivera med hänvisning till det allmänna bästa. Den ömsesidiga utvärderingen - som är någonting helt nytt - förutsätter att myndigheter i andra medlemsstater granskar varandra, varandras diskriminerande förslag. Detta är en viktig nyhet, och vi följer det med stort intresse. I kväll vill vi höra hur kommissionen tänker hantera denna process. Vi skulle vilja höra vilket stöd rådet kommer att ge. Vi vill också ha garantier för att detta inte blir en process bakom stängda dörrar, för konsumenter och företag och andra intressegrupper vill veta hur den fortgår. Vi vill se den där listan. Vi vill se listan med bestämmelser och interna regler som medlemsstaterna vill behålla.
Därnäst har vi information och tillgång till förfaranden genom elektronisk teknik. Införandet av gemensamma kontaktpunkter för företag är ett banbrytande förslag i ett EG-direktiv. Medlemsstaterna förväntas lämna den information och ge tillgång till de förfaranden som krävs för att företagen ska kunna bedriva handel genom dessa system. Det är avgörande att vi har fullständiga system.
Så detta är alltså vad vår fråga i kväll handlar om. Vi ser fram emot att höra några heltäckande svar från Benita Ferrero-Waldner - om ett område som kanske inte är så hemtamt för henne. Vi är säkra på att ni kommer att hälsa Charlie McCreevy så mycket från oss alla.
Jag tror dock att det är viktigt att förstå hur mitt utskott ser på saken. För oss är detta också början på en process de kommande fem åren då vi ska övervaka och hålla uppe det politiska intresset och trycket på alla medlemsstaterna att genomföra det här direktivet. Jag måste säga till Cecilia Malmström att det minst sagt var en besvikelse att se i rapporten att rådet (konkurrenskraft) i september diskuterade en not från kommissionen om att det verkade som om det politiska åtagandet om fullt genomförande inom föreskriven tid i en del medlemsstater tyvärr inte hade omsatts i lämplig handling. Det duger inte. Vi vill ha fördelarna, och vi vill ha dem nu. En sådan global offentlig instans för bedömning av stater skulle vara mycket användbar när det gäller att se till att de globala finanserna och världsekonomin fungerar som de ska och att därigenom också vederbörliga sociala framsteg görs.
Cecilia Malmström: rådets tjänstgörande ordförande. - Fru talman! Tack Malcolm Harbour och IMCO-utskottet för att ni tar upp denna viktiga fråga. Precis som Malcolm Harbour säger så är den fria rörligheten för tjänster en av hörnstenarna för den inre marknaden. Den står för 60-70 procent av EU:s ekonomi och sysselsättning, och den växer och den kommer att spela en mycket viktig roll för EU:s ekonomiska tillväxt. men som också har påpekats har inte den fria tjänsterörligheten varit en fri rörlighet som har fungerat fullt ut. Det återstår fortfarande mycket för att ta bort handelshinder och underlätta tjänstehandeln och därför är det utmärkt att vi nu har tjänstedirektivet som ska vara genomfört den 28 december.
Kommissionen är ytterst ansvarig för att medlemsländerna gör vad de ska och jag är säker på att kommissionen återkommer men jag vill ändå å ordförandeskapets vägnar säga några saker baserade på den fråga som jag har fått av utskottet. Det första handlar om regelinventeringen och hur den bidragit till genomförandet. Det här syftar till att identifiera och ta bort hinder för etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster. De krav på tjänsteverksamhet som medlemsstaterna behåller måste uppfylla kraven på icke-diskriminering, nödvändighet och proportionalitet.
Detta är ett omfattande arbete, men när det är gjort kommer tjänstesektorn att gynnas genom att den administrativa bördan för tjänsteföretagare minskas. Här ska slutrapporteringen till kommissionen vara klar den 28 december.
De nationella kontaktpunkterna ska samla information om rättigheter och krav på tjänsteområdet till tjänsteleverantörer och tjänstemottagare. De ska ge en möjlighet för tjänsteleverantörer att ansöka om tillstånd online och kommunicera med tillståndsmyndigheten. Det här är förstås lite knepigt att organisera för medlemsstaterna. Det bygger på att vi har ett modernare system med stora inslag av s.k. e-förvaltning. Det svenska ordförandeskapet har nästa vecka ett ministermöte i Malmö om just e-förvaltning, e-governance. Här får medlemsstaterna stöd från kommissionen, och det pågår många seminarier där vi kan lära av varandra, för att sätta användarvänlighet i fokus.
En annan viktig fråga handlar om språket på webbportalerna, och möjlighet att kunna ta del av det här på ett annat språk än medlemsstaternas egna språk. Det är inte ett krav i direktivet. men förhoppningsvis kommer de flesta medlemsstater att ha information på flera språk på sina kontaktpunkter. Det här kommer att förbättra möjligheterna för en tjänsteleverantör att jämföra olika marknader och skaffa sig den överblick som behövs för att kunna utvidga sin verksamhet.
IMCO-utskottet frågar om medlemsstaterna kommer att kunna genomföra direktivet i tid, och jag hoppas att de kommer att kunna det. Kommissionen får återkomma till detta, men på konkurrenskraftsrådet så uppgav faktiskt alla medlemsländer att de kommer att vara klara i tid. Det politiska stödet för detta är givetvis mycket viktigt.
Vilka är då de största utmaningarna? Hela direktivet är förstås otroligt omfattande och det kräver en rad åtgärder av medlemsstaterna. Inte bara lagstiftning, utan olika insatser för att underlätta samarbete. Dessa strukturer, som vi förhoppningsvis får på plats, kommer att effektivisera och modernisera förvaltningarna. Men det kommer att ta tid att få det på plats. Att inventera regelmassan på detta enorma område och hitta de lagtekniska lösningarna är inte gjort i en handvändning. Myndigheter måste utbildas beträffande sina nya skyldigheter, och detta kommer att vara resurskrävande.
Svaret på frågan om vilka de största utmaningarna är blir alltså att det naturligtvis är att inrätta de gemensamma kontaktpunkterna och se till att de fungerar. Slutligen undrar parlamentet på vilket sätt intressegrupper varit involverade. Detta är en viktig fråga, för naturligtvis är det grundläggande att de olika intresseorganisationerna är med för att skapa en förståelse för tjänstedirektivet, att kommunicera fördelarna till medborgare och till företagare men också att få ta del av deras synpunkter och behov.
Denna dialog har varit central. Många intressegrupper ingick i referensgrupper redan under förhandlingsperioden och dessa nätverk har i många fall levt kvar. I många länder har förslag till genomförandet varit brett remitterade i samhället för att fånga upp olika kunskaper och åsikter.
Slutligen, fru talman, jag vill tacka för det intresse som Europaparlamentet visar för genomförandeprocessen av tjänstedirektivet. Med tanke på den mycket viktiga roll som Europaparlamentet spelade för att få ihop en överenskommelse så är det bra att ni ligger på och kontrollerar och ser till att vi i medlemsstaterna gör vad vi ska. Vi är överens om att ett direktiv som kommer korrekt och i tid på plats är naturligtvis av extra stor vikt. Och inte minst nu i den ekonomiska krisen så kommer tjänstedirektivet att vara ett viktigt verktyg att ta oss ur denna och återigen kunna satsa på ekonomisk tillväxt och förhoppningsvis skapa jobb.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag vill tacka Europaparlamentet för denna lägliga muntliga fråga om genomförandet av tjänstedirektivet, särskilt också på min kollega Charlie McCreevys vägnar.
Det återstår lite mindre än två månader av tidsfristen för genomförandet, och det är hög tid att se tillbaka på det arbete som hittills har gjorts och göra en bedömning av dagsläget.
Tjänstedirektivet är ett av de viktigaste initiativ som har tagits de senaste åren. Det har stor potential att eliminera handelshinder på den inre marknaden och modernisera våra offentliga förvaltningar. Dagens ekonomiska läge gör att det blir än viktigare att genomförandet blir korrekt. Det vet vi mycket väl, och Europaparlamentet och i synnerhet dess utskott för den inre marknaden och konsumentskydd har inte bara spelat en avgörande roll när det gäller att göra antagandet möjligt. Kommissionen uppskattar också särskilt att ni har fortsatt att övervaka medlemsstaternas åtgärder för att genomföra direktivet.
För sin del har kommissionen fullgjort sitt åtagande att underlätta genomförandet. Det har redan sagts. Vi har tagit medlemsstaternas framställningar om teknisk hjälp på allvar, och ansträngningarna och de resurser som vi har satt in för att stödja dem i deras arbete saknar motstycke. Det har avhållits fler än 80 bilaterala sammanträden med alla medlemsstaterna, och expertgrupper har sammanträffat i Bryssel över 30 gånger de senaste tre åren.
Men kommissionen kan inte sköta genomförandet på nationell nivå. Det är medlemsstaternas uppgift, och att införliva tjänstedirektivet har varit en utmaning för dem.
Det har varit en utmaning eftersom det innebar att de måste genomföra åtskilliga storskaliga projekt, såsom att etablera ”gemensamma kontaktpunkter” och se över och förenkla lagstiftningen på tjänsteområdet. Det har också varit en utmaning eftersom det krävde en intensiv samordning mellan alla nivåer i förvaltningarna, på såväl nationell, regional som lokal nivå.
Så var är vi då i dag? Och kommer medlemsstaterna att leverera?
Knappt hälften av medlemsstaterna tycks kunna klara att genomföra tjänstedirektivet inom tidsfristen, till i slutet av 2009 eller början av 2010. En del medlemsstater kan komma att bli försenade. Det är inte helt tillfredsställande, särskilt inte för medborgare och företag som vill utnyttja sina rättigheter på den inre marknaden. Även om situationen inte är ovanlig om man ser till andra direktiv om den inre marknaden ger den anledning till viss oro.
Men man måste också ta hänsyn till att medlemsstaterna var tvungna att lösa enormt många svåra juridiska och praktiska problem, kanske fler än i samband med något tidigare direktiv. Och med tanke på det kan det resultat som vi hoppas nå i början av nästa år faktiskt anses vara riktigt bra.
Låt mig nu svara på er fråga mer i detalj.
Nästan alla medlemsstaterna har alltså fullbordat processen med att ”inventera” sin nationella lagstiftning. En del arbetar fortfarande med detta. I vilken omfattning denna inventering har bidragit till ett effektivt genomförande av direktivet är förstås också lite svårt att bedöma på det här stadiet. Tidsfristen för införlivandet har ännu inte gått ut, och medlemsstaterna har ännu inte skickat in sina lagändringar till kommissionen.
Det står dock klart att en ambitiös och grundlig inventering är avgörande för att den nationella lagstiftningen i varenda medlemsstat ska bli ”inre marknaden-vänlig”. Och det är också avgörande för vår tjänstesektors konkurrenskraft i allmänhet.
När det gäller de gemensamma kontaktpunkterna tycks det stå klart att de flesta medlemsstaterna åtminstone kommer att ha grundläggande, praktiska lösningar på detta i slutet av 2009. Återigen: dessa kommer inte att vara helt perfekta, men de bör kunna utgöra en solid grund. Medlemsstaterna bör fortsätta att utveckla och uppgradera de gemensamma kontaktpunkterna, så att de på lång sikt blir fullfjädrade e-förvaltningscentrum.
I det sammanhanget håller kommissionen med om att det är viktigt att tillhandahålla ytterligare information och förfaranden genom de gemensamma kontaktpunkterna, om till exempel arbetstagares rättigheter och skattefrågor. Företag och konsumenter måste vara medvetna om vilka regler som gäller. Men som ni vet är detta inte obligatoriskt enligt direktivet.
I takt med att de gemensamma kontaktpunkterna befästs och utvecklas förväntar vi oss att också denna information tillhandahålls. En del medlemsstater planerar faktiskt redan att göra detta.
När det gäller tillämpningen av direktivet på sociala tjänster - i den utsträckning de omfattas av det - tycks detta inte ha medfört några särskilda problem. Direktivet innehåller mekanismer som ska se till att det specifika med dessa tjänster tas med i beräkningen.
Slutligen tycker jag att man kan konstatera att intressenterna har spelat en avgörande roll genom hela genomförandeprocessen. De har följt medlemsstaternas ansträngningar ingående och varit delaktiga i genomförandet på olika sätt, och vi kommer att se till att samråda med intressenterna nästa år när resultaten av genomförandet ska utvärderas.
Vi måste finna ett sätt att se till att detta samråd blir målinriktat och mycket konkret.
Slutligen har många medlemsstater haft öppna samråd om förslag till genomförandelagstiftning under lagstiftningsprocessen. En del intressentorganisationer har till och med gjort regelrätta medlemsundersökningar om genomförandet. Låt oss säga att det är viktigt att vara realistisk och ärlig i det här skedet. Det återstår fortfarande mycket att göra i fråga om genomförandet, och de medlemsstater som ligger efter måste anstränga sig lite mer.
Jag är emellertid övertygad om att glaset är mer än halvfullt. Nu måste vi dock fortsätta att fylla det, och det snabbt.
Andreas Schwab: Herr talman, mina damer och herrar! Det vi just har hört från kommissionen och rådet är lite nedslående.
Europa är utsatt för internationell konkurrens, global konkurrens, i vilken de europeiska tjänsteleverantörerna också måste finna sin plats och bli framgångsrika. Om vi tittar på historien bakom detta direktiv, som inledde sitt liv i parlamentet med stor delaktighet från ledamöternas sida, tycker jag att det är rätt tråkigt att höra att glaset är halvfullt, eller halvtomt, som Benita Ferrero-Waldner sade. Fru rådsordförande! Parlamentet har inte bara spelat en roll i det förflutna, utan det har för avsikt att spela sin roll också i framtiden. Därför har vi i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd beslutat att ställa den här frågan till er i god tid innan tidsfristen för införlivande går ut, för att utröna om ni, medlemsstaterna i Europeiska unionen, har fullgjort de skyldigheter ni ursprungligen tog initiativ till, dvs. att införliva det här direktivet senast vid årets slut, och om ni kommer att klara detta. Såvitt Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) anbelangar utgår jag åtminstone fortfarande ifrån att ni kommer att göra allt som står i er makt för att uppfylla ert löfte de kommande månaderna.
Vi kommer att göra en bedömning av direktivet och genomförandet av det med utgångspunkt från EU-medborgarnas, tjänsteleverantörernas och de anställdas intressen, och utifrån denna bedömning kommer vi att göra en ingående granskning av hur medlemsstaterna uppträder gentemot varandra och med vilken öppenhet diskussionerna om direktivets beståndsdelar genomförs - som ordföranden nämnde - och hur effektivt medlemsstaternas regelverk inventeras med avseende på lämpligheten för den inre marknaden vad tjänsteleverantörerna beträffar. Detsamma gäller direktivets räckvidd. Här kommer vi också att, i likhet med tidigare, ingående övervaka i vilken utsträckning EG-domstolen tolkar EU-fördraget så att medborgarnas rättigheter prioriteras och medlemsstaternas intressen inte alltid är det primära - som vi ibland får intrycket av att rådet anser.
För det andra är vi mycket nöjda med det ni sade om den elektroniska hanteringen av processen, men den avgörande frågan är enligt vår mening om tjänsteleverantörerna i slutändan kan utföra alla de uppgifter som krävs enligt förfarandet på ett enkelt och effektivt sätt via Internet och om de, bakom alla dessa hemsidor, faktiskt kan hitta människor som de kan tala med om frågan och om kraven i medlemsstaterna, eller om vi bara bygger upp murar och hinder här.
Talmannen ber mig att skynda på. Jag ska komma till min sista punkt. I den föregående debatten krävde parlamentet i synnerhet att informationssystemet för den inre marknaden skulle lösa alla problem som medlemsstaternas förvaltningar rimligen kan stöta på i samband med införlivandet av direktivet, och därför hoppas jag att ni kommer att göra allt som står i er makt för att se till att det här direktivet kan träda i kraft den 31 december i år, fru Malmström.
Evelyne Gebhardt: Herr talman! Jag är tacksam över att vi får diskutera det här ämnet i dag, eftersom det är så viktigt. Jag vill göra en sak fullständigt klar: vi i parlamentet har inte bara spelat en roll - vi har sett till att en mycket positiv, konstruktiv kompromiss om det här tjänstedirektivet uppnåddes. Denna kompromiss bygger främst på att trygga sociala rättigheter och arbetstagarnas rättigheter samt på särskild hänsyn till och utskiljande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Det var därför som ett tjänstedirektiv var någonting positivt till att börja med.
Det finns dock några saker som jag är osäker på i det avseendet, och vi har inte fått svar på de frågor vi har ställt. Det skulle till exempel vara en stor besvikelse om det jag har hört från flera olika källor skulle visa sig vara sant, nämligen att en del medlemsstater använder införlivandet av tjänstedirektivet för att förstöra den balans som vi, som lagstiftare, har uppnått genom att inte till fullo respektera arbetstagarnas rättigheter som tanken var med tjänstedirektivet. Detta handlar inte bara om arbetsvillkoren, som ifrågasätts. I många medlemsstater skrivs definitionerna också om eller görs mer restriktiva. Det finns också medlemsstater som, med torftiga motiveringar, inte skiljer ut de sociala tjänsterna från de tjänster som införlivandet gäller.
I det avseendet var inte Europeiska kommissionens handbok till så stor hjälp, för riktlinjerna i den var delvis fel och en tolkning var enligt vår åsikt felaktig. De exempel som jag har tagit upp visar hur viktigt det är att vi också skapar en rättslig ram för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, så att även sociala rättigheter såsom arbetstagarrättigheter återigen kan respekteras fullt ut. Allt annat är otillräckligt.
Jag vill också fråga medlemsstaterna i vilken utsträckning de har gjort intressenterna delaktiga i införlivandet, i synnerhet fackföreningarna och socialtjänsten. Detta är en fråga som vi har ställt, men som jag inte har hört något svar på. Jag skulle verkligen vilja ha ett bra svar på den frågan.
Jürgen Creutzmann: Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionens svar är förstås inte bara nedslående, som Andreas Schwab sade, utan också en stor besvikelse. I fråga om införlivandet måste vi inse att om ni säger att omkring 50 procent håller tidtabellen så måste vi anta att de återstående 50 procenten ligger långt efter.
Ta mitt land, Tyskland, till exempel: de enskilda delstaterna håller för närvarande på att införliva det här direktivet. I Rheinland-Pfalz, där jag bor, hade jag den 2 september tillfälle att delta vid första behandlingen inför införlivandet av tjänstedirektivet i denna delstat. Som ni kan föreställa er kommer det att bli omöjligt att klara av införlivandet i tid, och jag tror att de övriga delstaterna befinner sig i liknande situationer.
För oss blir den springande punkten förstås hur införlivandet genomförs. I artikel 13.2 står det att ”dessa förfaranden och formaliteter får inte verka avrådande och inte i onödan försvåra eller försena tillhandahållandet av tjänsten”, och vi måste verkligen bemöda oss att se till att det inte blir så i praktiken. En avgörande faktor blir till exempel hur de gemensamma kontaktpunkterna är utrustade. Kommer personalen att ha språkkunskaper? Kommer kontaktpunkterna att arbeta så nära förvaltningarna att de också kan hantera de problem som framförs till dem? Det tvivlar vi verkligen på. Utskottet bör nu ta reda på vilka länder som ligger efter i tidtabellen, vilka länder som utgör de 50 procenten och när de förväntas komma ikapp. Då vore det bättre att skapa ett moratorium eller någonting liknande för dessa länder.
Jag är säker på att det här direktivet inte kommer att vara införlivat i de flesta länderna till den 1 januari 2010, trots att dessa länder har haft mer än fyra år på sig för detta. Detta är ett stort problem och en stor besvikelse.
Tadeusz Cymański: Herr talman! Inom ramen för den diskussion som pågår skulle jag vilja fråga hur krisen påverkar genomförandet av direktivet i EU-länderna.
I mitt land, Polen, har man trots krisen och svårigheterna med införlivandet lyckats utarbeta en lag om tjänster som bygger på en hög grad av avreglering av förfarandena för att registrera och driva företag. I branscher som hantverk, handel, turism och hotell förekommer restriktioner bara undantagsvis. Vi gör detta för att skapa jämställdhet och värna om principen om sund konkurrens.
Kompromissen från 2006 förutsatte att vissa områden skulle undantas från bestämmelserna i direktivet. Jag skulle vilja veta hur utvärderingen av dessa beslut ser ut i dag. Då förmodade man att ytterligare lagstiftningsarbete skulle göras i framtiden i fråga om allmännyttiga tjänster. För att hålla fast vid den metafor som kommissionsledamoten använde: kommer det att uppstå ytterligare ett halvfullt glas när vi har fyllt det som redan är halvfullt, och vad händer sedan?
Eva-Britt Svensson: för GUE/NGL-gruppen. - Herr talman! Vid kompromissen 2006 drog socialistgruppen tillbaka kraven på att sociala hänsyn skulle gå före tjänsteföretagens frihet. Annars skulle det inte ha blivit någon kompromiss, skrev kollegan Harbour i ett pressmeddelande. Ordet ”ursprungslandsprincipen” ströks, men ersattes i en lagvalsförordning från kommissionen där det entydigt framgick att vid en konflikt mellan olika länders arbetsmarknadslagar gäller de lagar där företagen har sitt ursprung.
Direktivet kunde ha tolkats som att EU inte skulle ingripa i nationell arbetsrätt. Men kommissionen utarbetade snabbt riktlinjer som slog fast att tjänsteföretagen inte behöver ha en fast representant i arbetslandet, och därmed har facket ingen motpart att förhandla med. Vaxholmsdomen slog också entydigt fast att svensk arbetsrätt är underordnad EG-rätten och Sverige tvingades försämra sina arbetsrättslagar. Jag och Europeiska enade vänstern ser ingen annan utväg för arbetstagarnas rättigheter än att vi måste få till stånd ett tydligt juridiskt protokoll i fördraget där de fackliga sociala rättigheterna överordnas marknadsfriheterna.
Lara Comi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst är tjänstedirektivet slutstationen på en resa för EU, en resa där slutmålet är just fullbordandet av den inre marknaden i syfte att underlätta handeln i Europeiska unionen, och därigenom göra det möjligt för myndigheterna att samordna sitt arbete och framför allt minimera kostnaderna för transaktioner mellan företag i olika sektorer och olika medlemsstater.
Om man harmoniserar innehållet i de olika administrativa förfarandena och gör det enklare för tjänsteleverantörerna att verka i andra medlemsstater ökar tillväxten automatiskt, och stimuleras således också i tider av svår kris som dessa. Tjänstedirektivet, som Europaparlamentet och rådet antog den 12 december 2006, hör verkligen hemma i Lissabonstrategin, som har reviderats över tiden och anpassats till de olika verkligheterna i EU de senaste nio åren, och vars huvudsyfte absolut är att göra den europeiska ekonomin till världens mest konkurrenskraftiga, men också till en kunskapsbaserad ekonomi.
Den ekonomiska kris som vi genomlever och som Europeiska unionen tacklar på institutionell nivå, genom att skickligt stämma av de olika åtgärder som vidtas också med enskilda medlemsstater, innebär att tjänstedirektivet måste tillämpas ännu mer korrekt och snabbare än vad som krävdes när det först antogs. Därför är tidsfristen för införlivande av tjänstedirektivet den 28 december 2009 inte bara en indikation på när man har beslutat att gå vidare från ratificering av lagstiftningsprocessen i fråga om detta direktiv, utan också och framför allt ett viktigt steg mot ett EU som är allt mer medvetet om sina resurser och särskilt allt kapablare att få ut mesta möjliga av dessa.
Bernadette Vergnaud: (FR) Herr talman, fru minister, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sedan tjänstedirektivet antogs och de upphetsade debatterna fördes har det fallit lite i glömska, men det är viktigt att visa att vi är särskilt vaksamma i det avgörande införlivandeskedet.
Jag ifrågasätter tolkningen av bestämmelserna i artikel 2 i direktivet, som har att göra med undantagandet av de sociala tjänsterna från dess räckvidd. Begrepp som ”stöd till behövande familjer och enskilda” och ”tjänsteleverantörer på uppdrag av staten” framstår som begränsande i jämförelse med den definition av sociala tjänster som används i vissa medlemsstater, och jag är orolig för att en avsiktligt strikt tolkning kan anses rättfärdiga att mängder av sådana tjänster förs in under direktivets räckvidd.
Att dessa tjänster är undantagna är ett centralt inslag i texten och en garanti till medborgarna om att den europeiska sociala modellen ska skyddas.
Jag hoppas att vissa medlemsstater, däribland Frankrike, inte kommer att utnyttja införlivandet för att avreglera sociala tjänster, under förevändning att de efterlever europeisk lag. De här problemen med integrationen av tjänster i allmänhetens intresse visar hur viktigt det är att vi har specifik europeisk lagstiftning om dessa och inte håller fast vid en standarddefinition i ett direktiv om kommersiella tjänster.
Róża, Gräfin von Thun Und Hohenstein: (PL) Herr talman! Ett korrekt genomförande av direktivet om tjänster på den inre marknaden är viktigt, inte bara för europeiska företag som verkar på denna marknad, utan också för konsumenterna. Tjänstedirektivet är ett bra exempel. En treårsperiod har avsatts för genomförandet. Det är lång tid, men ändå kommer inte alla länder klara att införliva direktivet inom dessa tre år. Detta exempel visar med all önskvärd tydlighet att det behövs ett exemplariskt samarbete mellan medlemsstaterna och EU:s institutioner för att direktivet ska kunna införlivas i alla medlemsstaterna i tid.
Detta var också inriktningen i de rekommendationer om sätt att förbättra den inre marknadens funktion som kommissionen utfärdade i juni. Jag anser att man måste gå lite längre i genomförandeprocessen. Därför föreslår jag i betänkandet om resultaten för den inre marknaden att ett forum för den inre marknaden organiseras. I detta skulle företrädare för EU:s institutioner, medlemsstaterna och andra intresserade grupper ingå, i syfte att få till stånd ett mer uttryckligt åtagande att införliva direktivet, så att vi kan tillämpa och verkställa lagstiftningen om den inre marknaden, inklusive detta oerhört viktiga direktiv. Jag vill att detta forum ska vara en plats för erfarenhetsutbyte mellan medlemsstater och EU:s institutioner i fråga om införlivandet. Jag vill att forumet ska fästa samhällets uppmärksamhet på frågor som har med den inre marknaden att göra. Vi måste få medborgarna mer intresserade av hur marknaden fungerar och ansvaret för den. Om vi kan åstadkomma det har vi verkligen lyckats.
I samband med de problem med införlivandet av tjänstedirektivet vi hörde talas om nyss skulle jag vilja fråga om medlemsstaterna har försökt samarbeta med kommissionen och om man kan säga att de har lyckats tillämpa några av kommissionens rekommendationer vid genomförandet? Fortsätter kommissionen att söka nya lösningar? Utnyttjar den alla möjligheter och sätt att mobilisera och stödja särskilt de länder som har problem med införlivandet? Finns det några nya tankegångar i den frågan?
Louis Grech: (MT) Det är bekymmersamt att våra regelbundna kontakter med de lokala myndigheterna, åtminstone i mitt land, bekräftar att många av dem fortfarande inte känner till vad som väntar dem när detta direktiv träder i kraft. Generellt sett är kunskapen om de nuvarande lagarna om de fyra friheterna liten. Det tycks också finnas en brist på information om allt som har med lagar och bestämmelser om finansiella tjänster, e-kommunikationstjänster och transporttjänster att göra. Vidare verkar det som om myndigheterna har problem med att förenkla den administrativa processen och harmonisera regelverken för handelslicenser och andra tillstånd. Därför måste kommissionen anta nya initiativ för att ge lokala och regionala myndigheter omedelbar och direkt hjälp. Om vi verkligen vill att genomförandet till fullo ska återspegla det vi har beslutat i parlamentet är det dessutom viktigt att Europaparlamentet är delaktigt i processen, också efter det att direktivet träder i kraft.
Bogusław Liberadzki: (PL) Herr talman! I en lågkonjunktur bör man som regel sträva efter att skapa nya arbetstillfällen, öka konkurrenskraften och främja prissänkningar, eller kort sagt göra det bättre för kunderna. Det gör vi till exempel genom att subventionera bilbranschen. Nu talar vi om kategorier som hårfrisörer, rörläggare och murare, som inte behöver några subventioner. Däremot behöver de frihet att utföra sina arbeten. Om vi bara kunde förena regelverken med verkligheten!
Jag känner till exempel till ett bageri som byggdes i ett grannland. Så länge det handlade om tillstånd att anlägga det var det inga problem, men när tillverkningen började drog staten och de lokala myndigheterna tillbaka tillstånden. Varför det? Därför att den lokala bageriföreningen protesterade. Sådant borde inte få förekomma.
Låt oss komma överens om att också namnge de 50 procent av medlemsstaterna som införlivar lagstiftningen, fru kommissionsledamot. Vilka är de? Jag vill också be er om ett förslag om ingående övervakning av införlivandet av det här direktivet i enskilda medlemsstater i januari.
Małgorzata Handzlik: (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag håller med kommissionsledamoten om att tjänstedirektivet är en av de viktigaste lagar som har antagits de senaste åren och om att ett korrekt genomförande är oerhört viktigt.
Under förra valperioden hade jag tillfälle att arbeta med bestämmelserna i tjänstedirektivet. Jag minns fortfarande vilket enormt arbete vi alla lade ned på att utarbeta dessa bestämmelser här i Europaparlamentet. Jag är en entusiastisk förespråkare för tjänstedirektivet och fullständigt övertygad - vilket jag ofta betonar när jag träffar företagare - om att det innebär enorma möjligheter både för dem och för hela EU:s ekonomi.
Det kommer dock bara att bli möjligt att omvandla denna möjlighet till specifika resultat om medlemsstaterna antar lämpliga lagar i tid. Därför instämmer jag i kravet på att genomförandeprocessen ska påskyndas av nationella myndigheter som ännu inte har fullgjort det arbete som erfordras på det här området, i synnerhet när det gäller en korrekt tillämpning av principen om friheten att tillhandahålla tjänster och enskilda kontaktpunkter. Jag följer genomförandet av tjänstedirektivet i enskilda länder, liksom i mitt hemland Polen där arbetet med genomförande av bestämmelserna i direktivet fortfarande pågår, noga. Jag hoppas att resultatet av dessa ansträngningar blir tillfredsställande.
Anna Hedh: Herr talman! Den nordiska arbetsmarknadsmodellen bygger på avtal mellan arbetsmarknadens parter. En sådan modell fungerar inte om en av parterna, i det här fallet en tjänsteutövare, inte har en representant på plats som man kan förhandla med. Vi var därför mycket nöjda med det beslut som fattades om tjänstedirektivet, som vi menar innebär att rätten att förhandla, ingå och tillämpa kollektivavtal samt vidta stridsåtgärder i enlighet med nationell lagstiftning och praxis inte skulle påverkas.
Under implementeringen av tjänstedirektivet i Sverige så har det trots detta uppstått en debatt om huruvida det är tillåtet att ställa krav på en ansvarig representant för företaget, eller inte. Min fråga är således: Förhindrar direktivet på något sätt att värdlandet ställer krav på att tjänsteföretag har en representant på plats med mandat att förhandla och ingå avtal?
Ilda Figueiredo: (PT) I den här debatten får vi inte glömma att införlivandet av det här direktivet kommer att få allvarliga konsekvenser för avregleringen av tjänster i ett antal länder, särskilt de som har mycket instabila sociala förhållanden, och därigenom ytterligare förvärra den kris vi upplever. Även om detta uppmärksammas aldrig så mycket i medlemsstaterna kan än värre problem uppstå om inte åtgärder för att värna om sociala rättigheter och arbetstagarnas rättigheter och de mest sårbara sektorerna, däribland offentliga tjänster, omedelbart vidtas. Avregleringar kan leda till ökad arbetslöshet, fattigdom och ojämlikhet bland de mest utsatta, och gynnar bara stora tjänsteföretag och ekonomiska grupperingar, särskilt i de rikaste länderna.
Därför är det viktigt att vi i dessa kristider skjuter upp införlivandet av direktivet om avreglering av tjänster och genomför en studie av de potentiella sociala konsekvenser ett genomförande av detta direktiv skulle få.
Seán Kelly: (EN) Herr talman! Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd ska ha tack för att det framhåller denna viktiga fråga, genomförandet av tjänstedirektivet. I synnerhet får inte den ekonomiska kris vi har användas av länder, företagare eller andra för att driva oss tillbaka in i protektionism. Det skulle vara en katastrof, sett till helheten.
I ett vidare perspektiv kan tjänstehandeln bli den drivkraft som får ekonomin att återhämta sig. Irland har verkligen fått det bättre sedan vi började med utrikeshandel. Den nya krisen skulle ha varit betydligt värre i Irland om vi inte hade haft ett bredare underlag för internationell handel, med hjälp av den inre marknaden.
Att vi öppnade våra gränser för utländsk konkurrens har inte medfört några negativa konsekvenser för de inhemska tjänsteföretagen. Det har faktiskt främjat konkurrens och nyskapande. Så jag stöder det som har föreslagits här i dag till 100 procent.
Slutligen vill jag bara säga att det var skönt att höra någon annan här tala väl om den irländske kommissionsledamoten Charlie McCreevy, som är min vän trots att han tillhör en annan politisk gruppering.
Josefa Andrés Barea: (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi talar om tjänstedirektivet. När vi nu också talar om årsdagar var syftet med det här direktivet att omsätta de fyra grundläggande friheterna i det europeiska integrationsprojektet i praktiken. Det antogs för tre år sedan, och nu är den period som medlemsstaterna fick på sig för att anpassa sina nationella lagar och avlägsna hinder till ända. Nu när denna period har gått är det dags att bedöma hur läget är, vilka som har införlivat lagstiftningen och vilka som inte har gjort det, och på vilka villkor.
Jag undrar emellertid om kommissionen anser att det behövs en större grad av harmonisering, och om den i så fall överväger att lägga fram ett lagstiftningsinitiativ om detta oerhört viktiga tjänstedirektiv för att försöka harmonisera marknaden och konsumenters, medborgares och arbetstagares rättigheter?
Cecilia Malmström: rådets ordförande. - (EN) Herr talman! Tack än en gång för att ni tog upp denna mycket viktiga fråga. Jag tror att det finns en allmän konsensus om att tjänstedirektivet är mycket viktigt och att vi verkligen måste försöka genomföra det så snart som möjligt.
Det svenska ordförandeskapet gör sitt yttersta, i likhet med tidigare ordförandeskap, för att se till att detta går smidigt och snabbt. Vi har haft åtskilliga diskussioner i olika rådskonstellationer. Vi har haft seminarier och diskussioner om det, och det har satts upp på dagordningen för att söka få till stånd reella framsteg.
Det återstår emellertid nästan två månader, och svaret på frågan om vilka som släpar efter kan förändras. Det finns fortfarande tid. Vår strävan är klar, och jag vet att kommissionen har samma strävan, nämligen att alla länder ska ha genomfört direktivet den 28 december 2009. Det kan bli en del förseningar. Det beklagar vi givetvis, men jag vet att alla länder arbetar så snabbt de kan.
Någon frågade hur kontaktpunkterna ska fungera. Nu finns de ju inte än, men målet är att de ska fungera på ett användarvänligt och ändamålsenligt sätt och innehålla all information som tjänsteleverantörer och konsumenter behöver. Medlemsstaterna har samarbetat med kommissionen för att ta fram en informationsbroschyr som finns i alla språkversioner och ska underlätta för medborgare och konsumenter att få tillgång till information. Många medlemsstater vidtar också egna åtgärder för att sprida information om direktivet. Vidare finns det en överenskommelse om en gemensam logotyp, för att göra det lättare för användarna att navigera mellan olika webbplatser och kontaktpunkter.
En del medlemsstater kommer att tillhandahålla information om arbetstagares rättigheter och arbetsrätt via sina kontaktpunkter trots att detta inte är obligatoriskt. Tjänstedirektivet omfattar inte arbetsrätt och utstationering av arbetstagare. Den fråga som mina svenska kolleger ställde till mig är en inhemsk fråga. Vi håller på att undersöka detta, men det faller lite utanför ramen för den här debatten. Vi kommer att återkomma till det i ett mer nationellt sammanhang.
Tjänstedirektivet är viktigt. Det kommer att göra tjänsteleverantörernas tillvaro enklare, det kommer att underlätta fri rörlighet och gynna investeringar, tillväxt och arbetstillfällen, och det kommer att vara mycket positivt för medborgarna. Medborgarna vill att vi ska se till att det kan tillämpas så snart som möjligt, eftersom det kommer att underlätta deras liv. Det är vårt ansvar att se till att vi gör vårt yttersta för att det blir så.
Jag vill tacka parlamentet igen, inte bara för att det röstade om och antog tjänstedirektivet, utan också för att det har fungerat som en vakthund och fortsätter att driva på rådet och kommissionen att göra vad vi kan för att det ska genomföras. Det återstår dock fortfarande lite tid, och vi kan kanske komma tillbaka till den här debatten nästa år under det spanska ordförandeskapet. Kommissionen kommer att fortsätta att bevaka detta mycket noga.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Som har sagts tidigare har vi diskuterat alla frågor som har med alla de olika sociala och andra aspekterna av det här direktivet att göra. Jag tycker inte att vi ska ta upp den diskussionen igen nu, utan se till medlemsstaterna och hur de har genomfört eller kommer att genomföra direktivet. På grundval av den information som redan finns verkar det som om en majoritet av medlemsstaterna kommer att ha genomfört det antingen i slutet av året eller kanske i början av 2010.
Därför tycker jag också att man kan säga att de flesta medlemsstaterna åtminstone kommer att ha inrättat den grundläggande gemensamma kontaktpunkten och därmed är redo att uppfylla sina löften och skyldigheter i fråga om administrativt samarbete.
I en del fall kan det emellertid bli förseningar i fråga om ändringarna av de rättsliga ramarna.
När det gäller översynen har en del medlemsstater utnyttjat tillfället till att förenkla lagar och förfaranden och göra betydande mängder ändringar. Andra medlemsstater har bara gjort ett fåtal ändringar, och antalet ändringar beror förstås på många faktorer, däribland vilken befintlig rättslig ram som finns och den interna organisationen i medlemsstaterna: i federala stater är det mer komplicerat än i andra.
Självfallet beror detta också på medlemsstaternas vilja att förenkla lagar och förfaranden.
När det gäller frågan om ett korrekt genomförande har min kollega Charlie McCreevy vid många tillfällen uppmärksammat ministrar i medlemsstaternas regeringar på hur viktigt genomförandearbetet är, och han och hans medarbetare har bevakat genomförandet mycket noga.
Som jag sade tidigare har det avhållits fler än 80 bilaterala sammanträden med alla medlemsstaterna de senaste tre åren, och expertgrupper har sammanträffat i Bryssel över 30 gånger. Så vi har varit mycket aktiva. Vi kommer också att fortsätta att följa medlemsstaternas arbete och ge teknisk hjälp om de så önskar. I slutändan är det dock ändå medlemsstaterna som har ansvaret för att arbetet utförs och att erforderliga resurser avsätts.
När det gäller nästa år anser jag att det blir avgörande att se till att den ömsesidiga utvärdering som ska ske enligt direktivet görs på ett konstruktivt sätt. Vi måste också bedöma kvaliteten på genomförandet av lagstiftningen, som nämndes, övervaka hur de gemensamma kontaktpunkterna fungerar och få återkoppling från företag och konsumenter.
Sist men inte minst kan vi också behöva ta till andra genomförandemekanismer - ibland kanske överträdelseförfaranden, men det är för tidigt att uttala sig om det nu.
När det gäller små och medelstora företag delar vi naturligtvis er inställning. De är ryggraden i EU:s ekonomi, och deras problem är det centrala i tjänstedirektivet.
Så det här direktivet kommer att gynna alla företag, men mest små och medelstora företag. För närvarande bestämmer sig små och medelstora företag mycket ofta för att stanna hemma, med tanke på allt juridiskt krångel och avsaknaden av lättillgänglig information. Tjänstedirektivet kommer att eliminera mycket av detta krångel och ge dem ett lyft - det tror vi alla.
Såvitt kommissionen känner till använder ingen medlemsstat genomförandet av tjänstedirektivet för att inskränka arbetstagarnas rättigheter. På den punkten vill jag vara mycket tydlig. Arbetstagarnas rättigheter som sådana påverkas inte av tjänstedirektivet och behandlas inte i det. Detta var ett resultat av den praktiska och politiska kompromissen i både parlamentet och rådet.
Slutligen vill jag upprepa att parlamentet har varit en viktig partner i hela tjänstedirektivets historia. Under de senaste tre åren har kommissionen ansett det vara viktigt att ni är delaktiga i genomförandet och informerade om vårt arbete tillsammans med medlemsstaterna. Som nämndes tidigare kommer detta att förbli viktigt för att få den inre marknaden att fungera bättre och ge oss den tillväxt och de arbetstillfällen vi behöver. Således är ett korrekt genomförande det mest överhängande nu, i synnerhet med tanke på dagens svåra ekonomiska kris.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Vilija Blinkevičiūt : EU måste vara konkurrenskraftigt. Tack vare Europaparlamentets bemödanden kommer tjänstedirektivet att bidra till att förverkliga den hittills inte helt reglerade fria rörligheten för tjänster på Europeiska unionens inre marknad. Genom tjänstedirektivet regleras tillståndsförfaranden så att vissa krav blir förbjudna att ställa, och det bekräftas att nya krav på tjänsteleverantörer från och med 2010 inte får vara diskriminerande och att hänsyn ska tas till viktiga sociala intressen. Huvudfunktionerna hos de kontaktpunkter som inrättas regleras också. Det viktigaste är att kostnaderna för att tillhandahålla tjänster över statsgränserna sänks. Detta har särskilt stor betydelse med tanke på den ekonomiska lågkonjunkturen. Litauen sällar sig till de medlemsstater som är redo att genomföra bestämmelserna i tjänstedirektivet i tid. Det är mycket viktigt att kommissionen har ett nära och ändamålsenligt samarbete med medlemsstaterna, för i en del länder saknas det information och man har inte förberett sig tillräckligt för att genomföra direktivet. För närvarande är bara 50 procent av medlemsstaterna redo att införliva bestämmelserna i tjänstedirektivet med sin nationella lagstiftning.
Edit Herczog : Herr talman! Medlemsstaterna ska genomföra tjänstedirektivet till fullo senast den 28 december 2009. Syftet med direktivet är att öppna tjänstemarknaden för privatpersoner och företag på samma sätt som marknaden för varor.
Det här direktivet skulle hjälpa små och medelstora företag i stor utsträckning och främja skapandet av arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt samtidigt som konsumenternas intressen beaktas. En del medlemsstater har dock beslutat om restriktioner för att anställa medborgare från nya medlemsstater som gick med 2004 och 2007. Tyskland och Österrike vill behålla dessa restriktioner till 2011, utan att anföra några seriösare ekonomiska och sociala motiv. Frankrike och Belgien tillämpar ett liknande regelverk i förhållande till Rumänien och Bulgarien.
Nu står det dock klart att det inte finns någon anledning att vara rädd för den beryktade ”polske rörmokaren”. Antalet central- och östeuropéer som arbetar i Frankrike är till exempel långt mindre än antalet som arbetar i Storbritannien, trots att Paris för tre år sedan beslutade att successivt ta bort restriktionerna för yrkesgrupper med brist på arbetskraft.
Dessa åtgärder hindrar i stor omfattning genomförandet av tjänstedirektivet, i vilket en grundpelare är att diskriminering på grundval av ekonomiska skäl eller nationalitet helt ska avskaffas. Tjugo år efter Berlinmurens fall, då gränserna mellan öst och väst suddades ut, kan vi säga att tjänstedirektivet också fyller ett liknande syfte. Om vi lyckas genomföra det här direktivet kan vi äntligen bli av med den falska bild av den ”polske rörmokaren” som har lanserats.
Patrick Le Hyaric : Innan direktivet genomförs bör Europaparlamentet göra en egen bedömning av de mänskliga och sociala konsekvenserna av en tillämpning av det, med särskild hänsyn till följderna av den kris vi genomlever. Allt pekar på att det här direktivet kommer att leda till att Europeiska unionens företag, hantverkare och anställda ställs mot varandra. Nyligen avslöjade en branschorganisation på jordbruksområdet att de franska myndigheterna ville att den skulle inrätta arbetsförmedlingar i Östeuropa för jordbruksarbetare med lägre löner och sämre socialt skydd än för franska arbetstagare. Införlivandet av tjänstedirektivet får inte leda till att sådana system, som leder till en nedmontering av det sociala Europa, införs. Vidare är vi mycket oroade över de hotande moln som hänger över tjänsterna i allmänhetens intresse genom EG-domstolens rättspraxis. Därför hoppas vi fortfarande på en ny europeisk ramlagstiftning som optimerar och utvecklar särskilt de offentliga tjänsterna.
Czesław Adam Siekierski : Tjänstedirektivet (2006/123/EG) kännetecknas av en delvis liberalisering av tjänsteflödet i EU. Syftet med att införa direktivet var att frigöra ekonomisk potential. Direktivet har öppnat många möjligheter, både för konsumenter och för företagare. Ett ökat utnyttjande av den inre marknaden har möjliggjorts. De små och medelstora företagen tillhör dem som främst gynnas av liberaliseringen av den inre marknaden för tjänster, eftersom det var de som vållades störst svårigheter på grund av de hinder som tidigare fanns. Enligt Europeiska kommissionen härrör omkring 70 procent av EU-ländernas BNP från tjänster. En motsvarande siffra anges för den andel av arbetskraften som sysslar med tillhandahållande av tjänster. En av fördelarna med direktivets ikraftträdande är den förbättrade konkurrenskraft på den inre marknaden som det resulterat i. Det har visat sig att tillämpning av direktivet ger möjlighet till utveckling av EU:s ekonomi och har gjort det möjligt att skapa arbetstillfällen. Det bör tilläggas att ett av målen för Lissabonstrategin därmed har kunnat nås, nämligen förbättrad konkurrenskraft för EU:s ekonomi. Dessutom har det lett till ett större tjänsteutbud. De effekter som åstadkommits är en uppmuntran att fortsätta arbetet med ytterligare liberalisering enligt detta direktiv.
| sv |
27. Associeringsavtal mellan EU och Mercosur (omröstning)
Efter omröstningen:
Zbigniew Zaleski: (ES) Herr talman! Innan vi går vidare till den sista punkten vill jag för många parlamentsledamöters räkning uttrycka min djupa bedrövelse och mitt stora missnöje.
Jag menar att parlamentet gör ett politiskt och ett mänskligt misstag genom att i dag inte rösta om en resolution om den ryska journalisten Anna Politkovskajas död.
Jag hoppas att ledamöterna och särskilt socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet förstår detta budskap.
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl. 0.05.)
| sv |
8. Utnyttjande av Europeiska unionens solidaritetsfond (
| sv |
Skriftliga förklaringar för införande i registret (artikel 123 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
Anslagsöverföringar: se protokollet
| sv |
De transatlantiska förbindelserna efter det amerikanska valet (debatt)
Talmannen: - Nästa punkt är ett betänkande av Francisco José Millán Mon, för utskottet för utrikesfrågor, om de transatlantiska förbindelserna efter det amerikanska valet.
Francisco José Millán Mon: föredragande. - (ES) Herr talman! Först och främst skulle jag vilja tacka skuggföredragandena, särskilt Adrian Severin, Alexander Graf Lambsdorff och Joost Lagendijk, samt utskottet för utrikesfrågor och föredragandena av yttrandena, José Manuel García-Margallo y Marfil och Godelieve Quisthoudt-Rowohl. Jag tackar dem alla för deras samarbete vid utarbetandet av detta betänkande om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna.
Vi har på det här sättet kunnat ta fram ett betänkande med stor enighet i en viktig fråga. Det betänkande som vi kommer att rösta om i morgon utgör därför ett starkt och övertygande budskap från Europaparlamentet vid en mycket lämplig tidpunkt. Anledningen till att jag säger att detta är en viktig fråga är att det är uppenbart att Europeiska unionen och Förenta staterna är två mycket betydande aktörer på världsscenen som behöver bedriva ett nära samarbete, vilket är lämpligt för dem som har samma principer och värderingar och flera gemensamma intressen.
Det främsta budskapet i betänkandet är att vi nu befinner oss i en tid då det är mycket lämpligt att stärka de transatlantiska förbindelserna. Det finns tre grundläggande skäl till detta. För det första finns det en ny administration i Förenta staterna som är pragmatisk, som vet att inget land kan hantera de globala utmaningarna på egen hand och som har väckt stora förväntningar bland allmänheten i Europa och runt om i världen. För det andra har vi nu ett starkare EU som har större förmåga att agera externt än det EU vi hade 1995 när den nya transatlantiska agendan överenskoms. Dessutom kommer det snart att vara ett EU som stöds av Lissabonfördragets instrument för utrikespolitik och försvar. För det tredje har vi nu en ny situation där vi möter globala utmaningar, såsom den ekonomiska krisen och klimatförändringarna, och inte längre bara militära utmaningar vilket tidigare var fallet.
Det kommer att vara mycket fördelaktigt för Förenta staterna att samarbeta med Europeiska unionen när det gäller att möta de nya utmaningarna. Dessa transatlantiska förbindelser bör stärkas i två dimensioner: den institutionella dimensionen och den fysiska dimensionen, som innebär samarbete i praktiken. Vi bör utnyttja Lissabonfördraget för att stärka de institutionella strukturerna: två toppmöten per år (och inte bara ett) som den nye ständige ordföranden för Europeiska unionens råd närvarar vid, inrättande av ett transatlantiskt politiskt råd där den höge representanten - kommissionens vice ordförande - och utrikesministern samlas var tredje månad, uppgradering av lagstiftningsdialogen genom inrättande av en transatlantisk församling och förbättringar av det transatlantiska ekonomiska rådet. Alla dessa förbättringar kommer att möjliggöra en intensivare och effektivare samordning. De bör sammanföras i ett nytt transatlantiskt associeringsavtal och förhandlingarna bör inledas när Lissabonfördraget träder i kraft.
Det andra syftet med betänkandet är att stärka samarbetet i praktiken. Detta innebär upprättande av en dagordning för att gemensamt hantera flera utmaningar och konflikter liksom bilaterala ärenden. För att ta fram denna gemensamma dagordning bör rådet och kommissionen under de kommande månaderna intensifiera kontakterna med den nya regeringen i Washington. Jag är därför glad över toppmötet i Prag den 5 april med president Barrack Obama, i enlighet med vad som påpekades i det ändringsförslag som lagts fram av min grupp.
I betänkandet nämns flera globala utmaningar för vilka Förenta staterna och Europeiska unionen bör sträva efter en gemensam strategi, till exempel den ekonomiska krisen, effektiv multilateralism för att involvera nya aktörer, millennieutvecklingsmålen, klimatförändringarna, främjande av respekten för de mänskliga rättigheterna etc. Dessutom nämns flera olika regionala frågor som vi borde hantera på ett samordnat sätt, till exempel konflikterna i Mellanöstern och kärnvapenprogrammen i Iran och Afghanistan. Förbindelserna med Ryssland och länderna i Latinamerika nämns likaså. Andra områden där förbättrad samordning behövs är nedrustning och säkerhet, inbegripet kampen mot det allvarliga hotet från terrorismen som bör ske i fullständig överensstämmelse med internationell rätt och med respekt för de mänskliga rättigheterna.
Betänkandet rör även vissa bilaterala frågor inom området för rättsliga och inrikes frågor, däribland problemet med viseringar. Vidare understryks behovet av att det transatlantiska partnerskapet får stort stöd från det civila samhället, särskilt från yngre människor. Ekonomiska och handelsmässiga förbindelser tas också upp i betänkandet, och det betonas att vi måste göra framsteg när det gäller integreringen av den transatlantiska marknaden. När det gäller dessa frågor har jag givetvis införlivat flera förslag från utskottet för ekonomi och valutafrågor samt utskottet för utrikesfrågor.
Sammanfattningsvis tror jag att parlamentet kommer att ge ett tydligt budskap om detta betänkande antas i morgon. Vi efterlyser stärkta förbindelser mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, även på institutionell nivå. Jag tror att en sådan förstärkning kommer att gynna båda parter och även det internationella samfundet som helhet.
Alexandr Vondra: rådets ordförande. - (EN) Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag blev lite sen på grund av ett sammanträde med utskottsordförandekonferensen här. Jag kom i själva verket hit från Washington så sent som i morse. Jag skulle vilja tacka er alla för att ni bjudit in mig till denna viktiga och lägliga debatt om de transatlantiska förbindelserna, och särskilt föredraganden Francisco José Millán Mon för det värdefulla och omfattande betänkande som jag läste under resan med stort intresse. Det finns många saker i betänkandet som ordförandeskapet, och rådet, kan hålla med om.
Oavsett politisk bakgrund känner vi alla till att de transatlantiska förbindelserna är väsentliga för vår, det vill säga Europas framtid. Under sex årtionden har det starka transatlantiska partnerskapet varit drivkraften för fred, stabilitet och välgång i Europa och Nordamerika samt i hela världen. Jag hävdar att detta inte bara tillhör det förgångna. Detta är den bästa möjliga dagordningen även för 2000-talet. De transatlantiska förbindelserna gör det möjligt för oss att tillsammans nå sådana resultat som ingen partner hade kunnat nå på egen hand. Jag skulle i det här fallet vilja nämna vad vicepresident Joe Biden sa under sin första resa till München, nämligen att Amerika behöver Europa och att Europa behöver Amerika. Jag anser att vi helt och fullt kan förstå detta uttalande. När vi är ense kan vi fastställa villkoren för den globala dagordningen. När vi är oense är det svårt att gå vidare med alla dagordningar, så de transatlantiska förbindelserna gör det möjligt för oss att tillsammans nå sådana resultat som vi inte kan åstadkomma på egen hand.
Presidentvalet i USA i november förra året gav upphov till entusiasm, förväntningar och intresse av ett slag som aldrig tidigare skådats här i Europa. Anledningen till detta är att det spelar roll för européer vem som blir USA:s nästa president. President Barrack Obama gav tecken på ett nytt förhållningssätt till de utmaningar som vi står inför. Många människor i Europa tyckte om denna förändring och detta nytänkande. Höga förväntningar väcktes på båda sidor av Atlanten. Dessa förväntningar utgör en möjlighet till ömsesidigt samarbete då vi behöver det som mest. Men de måste förvaltas med försiktighet eftersom inget skulle vara mer förödande för våra förbindelser än ouppfyllda förhoppningar - och ju högre förhoppningarna är desto svårare är det att uppfylla dem.
Den nya administrationen inledde sitt arbete på ett kraftfullt sätt. Som förväntat har presidentens dagordning till stor del fokuserat på den ekonomiska och finansiella krisen. Det var upplyftande att se att beslut tidigt fattades om Guantánamo - vi talade om detta här för bara några få veckor sedan - ett förnyat åtagande om engagemang i Mellanöstern, och sammankallandet till en konferens om Afghanistan som kommer att hållas den 31 maj i Haag. Alla dessa initiativ är vad många människor i Europa har efterlyst.
Dialogen med USA har fått ny kraft. Utifrån de kontakter som jag har med den nya administrationen, inbegripet mötena med vicepresident Joe Biden och utrikesminister Hillary Clinton här i Bryssel, är det tydligt att USA vill slå an en ny ton när det gäller samarbetet med EU och våra partner. Jag välkomnar den pragmatiska inställning som har kännetecknat dessa första kontakter.
Samtidigt som det är viktigt med en ny ton är det dock självklart att detta inte i sig leder till konkreta resultat. Om vi ska kunna samarbeta på ett konstruktivt sätt måste vi tillsammans se över våra politiska prioriteringar och göra en ny bedömning av hur det transatlantiska partnerskapet fungerar. Ert betänkande är ett värdefullt bidrag till den processen. Givetvis är det en process som började från EU:s håll förra året när utrikesministrarna diskuterade de transatlantiska förbindelserna vid de två informella sammanträdena i Avignon och Marseille. Jag anser att tack bör riktas både till det franska ordförandeskapet, som inledde det hela, och till Portugal, som också spelade en viss roll. Det är en process som kommer att behöva fortsätta att utvecklas under de kommande månaderna. Ett utmärkt tillfälle kommer att ges nästa vecka vid stats- och regeringschefernas informella sammanträde med den amerikanske presidenten i Prag. De transatlantiska förbindelserna är omfattande och varierade och innefattar en rad politiska områden. Jag kan inte gå in på alla dessa men skulle vilja lyfta fram dem som vi skulle vilja behandla vid det kommande sammanträdet i Prag.
Det första området rör energitrygghet och klimatförändringar. Dessa frågor, som är förbundna med varandra, oroar väldigt många européer. Energitrygghet är en huvudprioritet som måste förverkligas genom en omfattande strategi för energieffektivitet och främjande av förnybara energiresurser samt diversifiering av energitillgångar, energikällor och energiförsörjningsleder. I alla möjliga och nödvändiga fall bör EU och USA samarbeta inom dessa områden och verka för en gemensam dagordning. När det gäller klimatfrågan kommer detta år att vara avgörande. Förenta nationernas klimatförändringskonferens i Köpenhamn i slutet av december utgör ett historiskt tillfälle att se över och utöka tillämpningen av bindande internationella mål för att ta itu med klimatförändringarna.
EU har fastställt ambitiösa åtaganden när det gäller energi och klimatförändringar inför konferensen. President Obamas uttalanden och påpekanden när det gäller klimatförändringarna verkar tyda på en betydande politisk omläggning, men mycket hårt arbete återstår att göra på detta område. Självklart är stödet från USA på detta område oerhört betydande, men det är inte allt. Vi måste även säkra uppbackning från avancerade utvecklingsländer, till exempel Kina.
Det andra området rör den ekonomiska och finansiella krisen. Den nuvarande krisen är både allvarlig och global och kräver kraftig politisk respons på alla nivåer och runt om i hela världen. EU och USA har ett särskilt ansvar i detta avseende, både när det gäller de åtgärder som de vidtar på hemmaplan och när det gäller internationell samordning. Vi måste samarbeta med USA för att säkerställa att vi ger ett samordnat svar på den globala kris och de finansiella problem som nu råder. Vi måste arbeta tillsammans för att hantera frågan om övervakning av finanssystemet och reformering av internationella finansinstitut. Vi måste också samordna vår politik för ökad tillväxt och sysselsättning. Vi måste se till att de åtgärder som vi väljer är förenliga och att de inte ger upphov till snedvridning av konkurrensen på den transatlantiska marknaden. En stor del av detta arbete kommer att ske i grupper som G8 och G20, särskilt under G20-toppmötet i London, i och med vilket president Obamas Europabesök kommer att inledas. Det är dock uppenbart att de transatlantiska förbindelserna kommer att vara centrala för att upprätta den vidare globala dagordningen.
Det tredje området är Afghanistan, som är en central fråga för både EU och USA. Detta är ett gemensamt problem - terroristattackerna i både USA och Europa har sin början i området. Det är en viktig, och obehaglig, utmaning för alla europeiska politiska ledare att förklara för sina medborgare att deras egen säkerhet måste försvaras i Kabul. Afghanistan var också huvudämnet vid det informella sammanträde som EU-trojkan höll med vicepresident Biden i Bryssel den 10 mars. Vicepresidenten uttryckte sin förhoppning om att Afghanistan skulle bli kvar högt upp på EU:s dagordning. Han var tydlig med att USA inte bara ville ha vårt stöd för den allmänna strategin i Afghanistan, utan även ett åtagande att förena detta stöd med konkreta resurser. Eftersom vi vet att frågan om de afghanska medborgarnas säkerhet är av betydande vikt har vi åtagit oss att utöka vår polisstyrka i landet. Utöver det civila uppdraget Eupol behövs militärpolis, ”gendarmerier”, som vi håller på att föra diskussioner om. Att skicka gendarmeriutbildare till platsen, som ett bidrag från EU till Natostyrkan, är i detta avseende en möjlighet som ordförandeskapet har diskuterat med det nyligen utsedda särskilda sändebudet för Pakistan och Afghanistan bland EU-länderna. Jag har till exempel träffat Pierre Lellouche från Frankrike och vi för även diskussioner om detta med Dick Holbrooke. Vi måste även säkerställa att förutsättningar finns för att presidentvalet i Afghanistan ska bli framgångsrikt, och vi måste komma ihåg den regionala aspekten, särskilt genom att ge ytterligare stöd till utvecklingen av en hållbar civil regering i Pakistan. Denna regionala dimension är således mycket viktig och vi tar hänsyn till den vid sidan av den nationella och globala dimensionen.
Det fjärde området rör det faktum att en multilateral reaktion kommer att krävas för att hantera risken med spridning av massförstörelsevapen. EU och USA har gett uttryck för en växande oro, särskilt över Irans kärnvapenverksamhet och över landets underlåtenhet att uppfylla internationella krav på kärnvapenområdet. EU och USA behöver tillsammans säkerställa att den kärntekniska utvecklingen endast görs för legitima, civila ändamål. Det bästa sättet att åstadkomma detta är att fastställa hårda, internationellt bindande regler som backas upp med trovärdiga kontrollmekanismer. Samtidigt står EU och USA redo att med konstruktiva metoder samarbeta med Iran när det gäller detta och andra problem i området.
En annan utmaning som vi står inför är hur vi ska samarbeta för att förbättra den praktiska tillämpningen av regelbaserad multilateralism som baseras på våra gemensamma värderingar. Det finns mycket som vi kan göra tillsammans i detta avseende. Jag delar president Obamas uppfattning, som betonats av både utrikesminister Clinton och vicepresident Biden, om att alla val mellan säkerhet och ideal saknar grund. I detta avseende välkomnar jag president Obamas avsikt att gå mot en stängning av Guantánamo.
Vi välkomnar även att president Obama tidigt engagerade sig i hanteringen av den israelisk-arabiska konflikten och utnämnandet av George Mitchell som särskilt sändebud för området. En bestående fred som uppfyller både israelers och palestiniers önskan är av avgörande vikt för folket i området och förblir ett huvudmål för både EU och USA. En fredsförhandling innebär också en möjlighet till större vinster, inte minst en större förståelse mellan västvärlden och den bredare islamiska världen.
Jag har med intresse läst de många rekommendationer som ges i ert betänkande om den institutionella strukturen för de transatlantiska förbindelserna. Jag håller verkligen med om att de institutionella banden mellan EU och USA bör återspegla vikten av förbindelserna. De initiativ som tagits av det tjeckiska ordförandeskapet är lämpliga för att understryka detta. Vi har samarbetat med USA, och den nya administrationen, på samtliga nivåer från första början. Om tio dagar kommer ordförandeskapet att välkomna president Obama i Prag för ett informellt sammanträde med EU:s stats- och regeringschefer. Som jag tidigare sagt kommer detta att utgöra en möjlighet att bedöma ett antal dimensioner av de transatlantiska förbindelserna och bekräfta vår samarbetsvilja. Dessa diskussioner kommer att fortsätta, till exempel genom regelbundna informella sammanträden mellan utrikesministrarna från EU och USA. Jag anser även att det finns en fördel med mer regelbundna och närmare kontakter mellan Europaparlamentet och den amerikanska kongressen.
Jag är tacksam för att parlamentet ger fortsatt stöd till utvecklingen av de transatlantiska förbindelserna och särskilt för ert betänkande. Vi har i år en ny möjlighet att utveckla förbindelserna ytterligare. För detta ordförandeskap, och för rådet, har det transatlantiska partnerskapet alltid varit av strategisk betydelse för hela EU.
Jag kan garantera er att det tjeckiska ordförandeskapet förbinder sig att se till att detta fortsätter att stå i centrum för vår vidare yttre strategi och kommer att spela en avgörande roll när det gäller att hantera de många utmaningar och problem som vi ställs inför på global nivå i dag.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Förbindelserna mellan EU och USA har fått en positiv nytändning under president Barack Obamas nya administration. I kommissionen arbetar vi alla mycket hårt för att bidra med vår del till vår gemensamma nyupplivade agenda. Det är även därför jag uppskattar denna lägliga debatt. Det gläder mig att parlamentet och kommissionen verkar vara överens om många prioriteringar i det här sammanhanget.
EU och USA har många frågor att behandla tillsammans. I mina inledande anmärkningar kommer jag att inrikta mig på vår närmaste ”att göra”-lista, men jag vill redan från början lyfta fram två frågor när det gäller de institutionella strukturerna för EU och USA. För det första anser jag att starkare band mellan lagstiftarna i EU och i USA är en central aspekt för ett framgångsrikt transatlantiskt partnerskap. För det andra kommer jag att följa upp rekommendationerna i betänkandet om en översyn av den nya transatlantiska agendan från 1995.
Som många andra har jag redan träffat utrikesminister Hillary Clinton vid flera tillfällen och jag talade även med vice president Joe Biden när han besökte Bryssel helt nyligen. En sak står klar: denna amerikanska administration kommer att söka pålitliga partner för att tackla alla de globala och regionala utmaningarna, och de ser EU som sin mest pålitliga partner. Vi måste ta vara på detta tillfälle.
Men samtidigt kommer USA även att förvänta sig att EU har med sig särskilda lösningar i bagaget - inte minst om svåra frågor som Afghanistan och stängningen av Guantánamo. Vi måste därför utforma tydliga ståndpunkter som bygger på våra egna gemensamma intressen och visa upp en enad front. För att tala klarspråk: vår värdefulla transatlantiska vänskap är inte enkelriktad. Europa och Europeiska unionen måste visa resultat.
Ett starkt EU är en viktig partner för USA när det gäller att ta itu med de globala utmaningarna. Jag anser att vi till en början bör inrikta oss på ett begränsat antal prioriteringar.
Den mycket svåra situationen i världsekonomin är naturligtvis bakgrunden till allt vi gör. Det primära målet är att öka samarbetet mellan Europeiska unionen, Förenta staterna och andra stora aktörer i den makroekonomiska politiken och reformera regleringen av den finansiella sektorn. Vi måste förbättra vår samordning för att verka för en återhämtning av efterfrågan och sysselsättningen, och vi måste se till att vår politik är ömsesidigt stödjande och inte snedvrider handeln. Vi måste motstå protektionistiska tendenser på båda sidor av Atlanten. EU och USA bör föra ett nära samarbete för att genomföra resultaten av nästa veckas G20-möte, och bland annat ta fram överensstämmande strategier för att reformera regleringen av den finansiella sektorn. Vid Europeiska rådets senaste möte i Bryssel togs ett stort steg i den riktningen.
Vi måste även värna om den transatlantiska ekonomin, som står för hälften av världens produktion och handel. Denna fråga betonas helt riktigt mycket starkt i ert betänkande. Vi måste stärka det transatlantiska ekonomiska rådet (TEC) för att göra det mer effektivt i insatserna för att undanröja regleringsmässiga hinder och främja tillväxt, samtidigt som vi ger det en mer strategisk inriktning. TEC - som det kallas - bör till exempel diskutera hur man kan undvika en ”svälta räv”-politik i de nationella återhämtningsplanerna.
När det gäller klimatförändringen börjar EU:s och USA:s politik att närma sig för första gången på ett decennium. Vi bör koncentrera oss på att nå en uppgörelse i Köpenhamn i december. Vi måste gemensamt föregå med gott exempel för att få med Kina och Indien i ett multilateralt avtal och skapa en integrerad koldioxidmarknad som en del av den framtida globala marknaden. Vi måste båda föra fram budskapet att rena, effektiva tekniker och ”gröna” arbetstillfällen kan spela en roll i den ekonomiska återhämtningen. President Barack Obama har redan med rätta betonat den punkten. Detta innebär även att vi skapar ett närmare samarbete i våra energiforskningsprogram och förstärker vår dialog om energisäkerhet - vilket kommissionens ordförande också har sagt.
När det gäller utlandsbistånd och utvecklingspolitik har både president Obama och utrikesminister Clinton lyft fram betydelsen av detta som en del av en heltäckande utrikespolitik. Detta stämmer mycket väl överens med EU:s starka roll som världens största biståndsgivare. Vi bör försöka få ett nytt åtagande från USA till millennieutvecklingsmålen och blåsa nytt liv i dialogen mellan EU och USA om utvecklingssamarbete, med fokus på frågor som biståndseffektivitet och samstämdhet i politiken.
De ekonomiska frågorna står högst upp på president Barack Obamas agenda, men USA har också varit snabbt med att se över de viktigaste utrikespolitiska frågorna.
När det gäller Afghanistan och Pakistan instämmer den nya administrationen i betydelsen av en mer allsidig politik - att tillföra en civil aspekt parallellt med den militära aspekten. USA:s nya strategi för kapacitetsbyggande och den regionala strategin som inriktas på Pakistan överensstämmer med den politik som EU länge har fört i den här frågan. Kommissionens insatser i Afghanistan omfattar stöd för polisutbildning, reform av rättsväsendet och främjande av alternativa inkomster i landsbygdsområden, till exempel för att bekämpa narkotikaodling. Jag har även fått tydliga signaler om stöd från USA - bland annat från vice president Joe Biden själv - för vårt aktiva arbete med att förbereda ett eventuellt EU-valövervakningsuppdrag i Afghanistan, på villkor att säkerhetskraven uppfylls. Jag arbetar aktivt för att se om vi kan tillhandahålla ytterligare finansiering för alla dessa områden. Häromdagen diskuterade vi även detta med Richard Holbrooke, det särskilda sändebudet för både Afghanistan och Pakistan. Vi ser fram emot att delta i den regionala konferensen i Haag och även i konferensen om Pakistan i Tokyo.
Vi har likaså ända från början efterlyst ett närmare engagemang från USA:s sida i Mellanöstern. Det var ett uppmuntrande tecken för oss att utrikesminister Hillary Clinton deltog i konferensen i Sharm el-Sheik och även hennes aktiva engagemang i den första kvartetten genom sin närvaro. Vi bör diskutera hur vi bäst kan engagera både den nya israeliska regeringen - och förhoppningsvis även en ny palestinsk nationell enhetsregering - för att bygga upp en tvåstatslösning. Vi ser det som positivt att Obama-administrationen även vill engagera sig i den övriga regionen, inklusive Syrien. Vi bör också arbeta med USA för att ta oss an Iranfrågan - som redan har nämnts - i insatserna för att förhindra spridningen av kärnvapen i regionen, och vi bör förstärka vårt arbete med både incitament och sanktioner.
EU spelar också en viktig roll i vårt östra grannskap. Vi kommer att stå i nära kontakt med USA i våra insatser för att främja demokratiska och marknadsorienterade reformer i regionen, bland annat via det nya östra partnerskapet, vars målsättningar är politisk associering och ekonomisk integrering med våra sex grannländer i öst.
Vi kommer att mer än tidigare tala med USA om hur vi engagerar oss i strategiska partner som Ryssland och Kina samt Latinamerika. Det jag kommer att göra närmast är att försäkra mig om att vi vid EU:s möte med president Barack Obama i Prag den 5 april tar förbindelserna framåt på ett konkret sätt och att vi redan börjar fokusera på konkreta resultat. Detta kommer sedan att bereda väg för ett framgångsrikt toppmöte mellan EU och USA i Washington, förmodligen i juni.
I juni kommer vi även att arbeta med att ta fram en förnyad transatlantisk agenda och ett hållbart program för praktiskt samarbete mellan EU och USA.
Albert Deß: föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. - (DE) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka föredraganden Francisco José Millán Mon för att ha lagt fram detta utmärkta betänkande, där alla faktorer som krävs för gynnsamma transatlantiska förbindelser tas upp. Detta förslag till resolution om de transatlantiska förbindelserna efter det amerikanska valet visar hur viktiga dessa förbindelser är.
Enligt kommissionens siffror beror nästan 14 miljoner arbetstillfällen i EU och USA på dessa transatlantiska förbindelser om ekonomiska frågor och investeringar. Jag hoppas att Förenta staternas nye president, som han förklarade i sitt förvalstal i Berlin i juli 2008, kommer att fästa stort värde vid våra förbindelser. Som han sa då är EU den bästa partner som Amerika kan ha.
I förslaget till resolution sägs det att detta partnerskap även är det viktigaste för EU. Partnerskapet är verkligen en nödvändig förutsättning, särskilt i den rådande globala finansiella och ekonomiska krisen, för att bemöta de globala utmaningarna. En nödvändig förutsättning för ett varaktigt transatlantiskt partnerskap är dock att amerikanerna även tar hänsyn till EU:s berättigade oro när det gäller den transatlantiska handeln.
Vi har särskilt stränga normer i EU, till exempel för konsumentskydd, djurhälsa och miljöskydd. Vi vill att även produkter som kommer från USA till EU uppfyller dessa normer. Jag hoppas att den nye presidenten och hans nya administration kommer att arbeta för att införa dessa normer i USA. Då kommer inte heller vi att ha några problem.
Jag är övertygad om att detta resolutionsförslag kommer att antas i morgon eftersom jag anser att det innehåller allt som krävs för goda förbindelser.
José Manuel García-Margallo y Marfil: föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. - (ES) Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden för hans arbete för att lägga fram ett komplett, noggrant och ytterst lägligt betänkande för parlamentet i dag.
Ordförandeskapet och kommissionen har nämnt våra närmaste möten, varav Londonmötet är det första, som därefter följs av Prag, där Europeiska unionen och Förenta staterna kommer att inleda ett nytt partnerskap efter valet av president Barack Obama.
Jag vill inrikta mig på yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor, som har tagit fram en bra text som antogs enhälligt, och som direkt inriktas på följande målsättningar.
Den första målsättningen är att vi återhämtar oss från krisen. Antingen återhämtar vi oss tillsammans, eller så kommer vi inte att klara det. För närvarande ser vi de största statsfinanspaket som vår generation har upplevt sedan krisen 1929. De kommer att ha en större inverkan och innebära en lägre kostnad för skattebetalarna om vi samordnar våra insatser.
Den andra målsättningen är att reformera det institutionella finansiella systemet - som har visat sig vara olämpligt under rådande krisen - och att återställa insynen i produkter, institutioner och marknader. Vi kommer inte att lyckas om vi inte gör det tillsammans. Som kommissionsledamoten påminde oss om är vi världens största ekonomiska block och vi delar - som föredraganden påpekade - värden som kommer att möjliggöra detta förnyade närmande.
Det tredje syftet är att integrera finansmarknaderna för att stå emot konkurrensen från tillväxtmarknaderna. För att göra detta måste vi närmare sammanföra de reglerade marknaderna för att göra det möjligt att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande i praktiken och förbättra myndigheternas tillsyn på båda sidor av Atlanten.
Kommissionsledamoten nämnde det fjärde syftet och uttryckte det bättre än jag kan, nämligen att vi gemensamt måste motstå frestelsen att tillgripa protektionistiska åtgärder och att det skulle vara klokt att inta en gemensam ståndpunkt i Doharundan.
Fru kommissionsledamot! Sist men inte minst, måste vi tillsammans lösa problemet med de globala obalanser som i stor utsträckning är orsaken till krisen.
Vi måste skapa ett nytt internationellt monetärt system och det skulle vara synd och skam om vår röst skulle gå förlorad i den globala diskussionen på grund av att vi inte lyckas enas med vår främsta allierade.
José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Herr talman! Partnerskapet mellan Förenta staterna och Europeiska unionen bygger framför allt på gemensamma värden och en enorm ekonomisk potential.
De två regionernas BNP uppgår tillsammans till 23 miljarder euro, vilket utgör 60 procent av världens samlade BNP. De två regionerna står för 60 procent av världshandeln och har kunnat mobilisera 75 procent av världens nettoinvesteringar.
Det stringenta och välavvägda betänkande som föredraganden Francisco José Millán Mon har lagt fram för oss skulle inte ha kunnat komma lägligare eftersom det - som han just sa - sammanfaller med den nyvalde amerikanske presidentens första besök till EU för att delta i G20-mötet och med Natos 60-års jubileum och det extra toppmötet mellan EU och Förenta staterna.
Europeiska unionen och Förenta staterna måste agera för att befästa sitt ledarskap. Tre aspekter av detta måste förnyas enligt min åsikt.
För det första måste vi värna om de principer och värden som förstärker denna transatlantiska allians.
För det andra krävs det större ambitioner i den transatlantiska dialogen om frågor som både föredraganden och kommissionsledamoten nämnde, dvs. Iran, Irak, Mellanöstern, Afghanistan etc.
För det tredje måste vi försöka få igång en ny dialog om strategiska aspekter av globala frågor som fattigdomsbekämpning, livsmedels- och energisäkerhet, kampen mot klimatförändringen etc.
Det står helt klart att det EU som vi vill inrätta som en ”makt” inte bör försöka mäta sig med Förenta staterna, utan att vi i stället bör arbeta sida vid sida, som två partner som delar en viss världsvision, vissa värden, och har ömsesidig respekt för varandra.
Det betyder inte att EU ska gå med på allt. EU måste försvara sina ståndpunkter när så är nödvändigt, t.ex. om frågorna om dödsstraff, Internationella brottmålsdomstolen, Kyotoprotokollet, Guantánamo och lagar med extraterritoriell effekt, och Förenta staterna måste respektera EU som en stabiliserande och balanserande faktor i världen.
Den nya utrikesministern Hillary Clinton sammanfattade detta mycket väl - och jag avslutar nu - när hon, inför senatens utskott för utrikesförbindelser sa följande: ”Amerika kan inte lösa de mest överhängande problemen på egen hand, och världen kan inte lösa dem utan Amerika.”
Adrian Severin: för PSE-gruppen. - (EN) Herr talman! Amerikas förenta stater behöver ett starkt Europas förenade stater. EU behöver en stark amerikansk union. Tillsammans kan Förenta staterna och EU vara en garanti för säkerhet och stabilitet i världen och utgöra ett mönster för världsordningen.
Detta betänkande handlar inte bara om att förstärka de transatlantiska förbindelserna, utan även om att balansera dem. Det finns asymmetrier mellan de båda sidorna av Atlanten som påverkar det transatlantiska samarbetet negativt. Att stärka det politiska EU är därför avgörande för det framtida samarbetet med Förenta staterna. På så vis blir det möjligt att fördela bördorna på ett bättre sätt när båda parter uppfyller sitt internationella ansvar.
Det finns ett behov av djupare och bättre strukturerade förbindelser och förbindelserna mellan dessa båda strategiska partner måste institutionaliseras. I det betänkande vi behandlar i dag rekommenderar vi inrättandet av ett strategiskt förstärkt partnerskap och processen som leder fram till det. I detta sammanhang bör vi även se framåt för att inrätta ett verkligt förbund, ett transatlantiskt organ mellan oss och Förenta staterna.
Samtidigt bör befästandet av det transatlantiska strategiska partnerskapet erbjuda en ny möjlighet för att göra framsteg i samarbetet med den tredje stora aktören i nord, nämligen Ryssland. Förbindelserna mellan Förenta staterna och Europeiska unionen ska inte betraktas som en transatlantisk allians mot Ryssland, utan som en utgångspunkt för att skapa en lämplig formel för trilateralt samarbete i syfte att upprätthålla säkerheten och stabiliteten i världen.
Avslutningsvis är vår prioritering inte att uttrycka våra förväntningar på ett självbedrägligt sätt, utan att bygga på realistiska förutsättningar för vad EU och Förenta staterna kan uppnå, samtidigt som vi ökar vår kapacitet att visa resultat. Mot bakgrund av detta stöder vi rekommendationen i betänkandet. Låt mig som en personlig kommentar tacka Francisco José Millán Mon för hans utmärkta och vänliga samarbete med oss för att ta fram dessa rekommendationer.
Sarah Ludford: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill tala om de rättsliga och säkerhetsmässiga frågor som tas upp i betänkandet, inte för att jag inte är intresserad av de ekonomiska aspekterna, utan för att jag bara har tre minuter på mig.
Det står klart att det finns ett centralt behov av transatlantiskt samarbete för att bekämpa terrorism och allvarliga brott, men detta måste göras med full respekt för rättsordningen - såväl den nationella som den internationella - och för de grundläggande rättigheterna. För uppgiftsutbytet krävs det också en fast och bindande rättslig ram för dataskydd.
Det tydligaste exemplet på att president Barack Obama för med sig en ny inställning är hans avsikt att stänga Guantánamo Bay. Det är mycket välkommet och parlamentet har uppmanat medlemsstaterna att positivt besvara en formell begäran från USA om att omplacera cirka 60 tidigare interner som bedöms utgöra en låg risk eller ingen risk och som inte kommer att ställas inför rätta. Den begäran framfördes officiellt förra veckan vid vice ordförande Jacques Barrots och minister Ivan Langers besök, och jag hoppas att vi kommer att se resultat inom kort. Jag anser att detta nu får hjälp på vägen genom amerikanernas vilja att själva omplacera några av Guantánamofångarna, såsom de 17 uigurerna.
Det skulle också vara bra om president Barack Obama kunde gå längre än sina verkställande beslut från januari och meddela att alla CIA:s förvarsanläggningar ska stängas och att de extraordinära utlämnandena kommer att upphöra fullständigt. Allt som har skett under de senaste sju och halvt åren måste avslöjas fullständigt, även det skamliga bruket att låta andra utföra tortyren, så att detta inte upprepas, särskilt inte i maskopi med EU.
I detta betänkande, där ett ändringsförslag som jag lade fram antogs, uppmanas den nya amerikanska administrationen att ratificera och ansluta sig till Internationella brottmålsdomstolens stadga. Detta skulle självklart stärka domstolen. USA:s avskaffande av dödstraffet skulle likaså innebära ett globalt ledarskap.
Ett snabbt ikraftträdande av EU:s och USA:s avtal om utlämning och rättslig hjälp skulle bidra till att stärka det straffrättsliga samarbetet, och man skulle även eliminera den gråzon som möjliggjorde flygningarna med extraordinära utlämnanden. Men ett sådant samarbete kan endast stödjas om det innebär rättvis behandling. Jag har en väljare som hotas av utlämning och decennier i ett högsäkerhetsfängelse för att han hackade in sig i Pentagons datorsystem. Det är oroande att han lyckades, men han är en datornörd, inte en terrorist, och han har Aspbergers syndrom. USA bör dra tillbaka sin begäran om utlämning och låta honom åtalas, om alls, i Storbritannien.
Slutligen vill jag ta upp ALDE-gruppens ändringsförslag, som rör online-spel. Det är viktigt att vi snabbt löser denna tvist, som rör förbud och åtal från USA:s sida som endast drabbar europeiska spelbolag i olagligt selektiva åtal. Inför WTO försäkrar USA att all vadslagning på Internet är förbjuden där, men det är inte sant. USA-baserad vadslagning på nätet om hästlopp och officiella statliga lotterier tolereras, medan endast utländska leverantörer åtalas.
Jag är inte särskilt förtjust i spel på Internet - det oroar mig faktiskt - men diskriminerande behandling i öppet trots mot WTO-beslut har ingen plats i ett sunt transatlantiskt förhållande. Det har förresten inte viseringar heller, så jag hoppas att vi kommer att få en viseringsbefrielse för alla EU-medborgare mycket snart.
Konrad Szymański: Herr talman! Det finns förmodligen inget viktigt internationellt problem som vi kan lösa helt på egen hand. Jag talar inte bara om Iran, Irak eller Afghanistan. Själva principerna för världsordningen vacklar till följd av den internationella terrorismen. Genèvekonventionerna måste reformeras så att vi kan agera bättre mot hot som inte är riktade mot en särskild stat.
Trots de optimistiska förklaringarna ifrågasätts Natos framtid i dag. Om alliansen ska förbli garantin för vår säkerhet måste EU-länderna blåsa nytt liv i sitt politiska och militära åtagande. Vårt samarbete måste emellertid vara pragmatiskt - vi måste erkänna att USA utgör en annorlunda, men lika giltig, demokratisk modell och agera måttfullt när vi kommer med råd om internationell rätt, Internationella brottmålsdomstolen eller dödsstraffet.
Joost Lagendijk: för Verts/ALE-gruppen. - (NL) Herr talman! Vi står i begrepp att inleda nya förbindelser mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Vi vet alla hur allvarligt förbindelserna skadades under George W. Bushs åtta år i Vita huset. Det är skälet till att så många européer gladde sig åt att Barack Obama valdes och åt hans löfte om att behandla ett antal områden på ett helt annorlunda sätt. Alla dessa viktiga frågor tas upp i Francisco José Millán Mons betänkande. Exempel på detta är den gemensamma strategin för klimatförändringar och den finansiella och ekonomiska krisen. Det finns även andra exempel, som behovet av att följa en ny strategi i Afghanistan och Pakistan och stänga interneringslägret Guantánamo Bay. Den sista frågan, Guantánamo Bay, var en av de orätter som allvarligt skadade Förenta staternas moraliska auktoritet i världen. Detsamma gäller frågorna som tortyr och utlämnanden. President Barack Obama tänker sätta stopp för sådana metoder och det är något som även min grupp varmt välkomnar.
Det finns ett annat beslut, som kanske är mindre uppenbart, men som enligt min mening också är skamligt och som måste ändras och det så snabbt som möjligt. Det jag talar om är Förenta staternas vägran att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag. Ännu värre är att den amerikanska kongressen hämnades genom att anta lagen om skydd av amerikansk tjänstgöringspersonal bara en månad efter det att ICC inrättades i juli 2002.
Vad står det exakt i lagen? Jo, enligt lagen förbjuds amerikanska institutioner och medborgare att samarbeta med eller överlämna information till ICC. Enligt lagen måste amerikaner garanteras internationell immunitet innan de deltar i FN-operationer. Med andra ord är det omöjligt att åtala dem. Länder som har anslutit sig till ICC kan straffas för det, men Förenta staterna straffar inte sina egna. Det som slutligen orsakade mest uppståndelse i mitt eget land Nederländerna var att den amerikanske presidenten enligt lagen får använda alla nödvändiga medel - möjligheten att använda alla till buds stående medel - för att se till att amerikansk personal som anhållits av Internationella brottmålsdomstolen frisläpps. Det är därför vi i Nederländerna kallar lagen ”Haag-invasionslagen”.
Vi kan skoja en massa om det här, och det har vi gjort med all rätt. Det kan emellertid leda till att vi underskattar betydelsen av allt detta. Lagen är en ytterst antagonistisk och mycket symbolisk reaktion från president George Bushs sida på ICC:s tillkomst. Det vi behöver nu är en lika symbolisk, men hoppas jag, mycket vänlig reaktion från president Barack Obama. Jag uppmanar honom att upphäva denna lag och samarbeta med ICC och jag uppmanar kommissionen och rådet att uppmärksamma den amerikanske presidenten även på denna fråga när de sammanträffar med honom i nästa vecka.
Jiří Maštálka: för GUE/NGL-gruppen. - (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag läste betänkandet med stort intresse och jag kan uppriktigt säga att det gjorde mig lite förvirrad. Betänkandet består av 61 punkter och är omfattande, men enligt min mening mycket oklart. Man misslyckas fullständigt med att behandla, eller till och med glömmer bort att ta upp de frågor som mest påverkar vanligt folk i Tjeckien och i EU. Jag kan inte finna någon definitiv ståndpunkt om den rådande ekonomiska krisen och om EU:s och USA:s inställning. Jag kan inte finna någon ståndpunkt om det krig som några EU-stater tillsammans med USA helt resultatlöst har fört i Afghanistan. Den ståndpunkt som intas i betänkandet är oförklarligt försiktig. Vad menas med uppmaningen att ”utarbeta ett nytt, gemensamt strategiskt koncept”? Försäkran att vi ”välkomnar utnämnandet av Richard Holbrooke till särskilt sändebud för regionen Pakistan-Afghanistan” är fullständigt olämpligt i ett betänkande av det här slaget och är inget annat än ett inställsamt svansande inom den lilla grupp av politiker som fattade beslutet om att bomba Jugoslavien för tio år sedan. Det finns inget tydligt ställningstagande om planen att konstruera delar av USA:s nationella missilförsvarssystem i Centraleuropa, som för övrigt har blivit en stridsfråga i de internationella förbindelserna och har utlöst ett militariseringsprogram i rymden.
Även om betänkandet innebär ett märkbart skifte från den dubbelmoraliska politiken gentemot Östeuropa och den internationella rätten betonas starkare, verkar det i stort sett vara ett försvarsdokument för EU:s höga representant Javier Solana. Arbetet är väl utfört och det finns inget behov av några grundläggande förändringar. Dokumentet innehåller en uppmaning om att inrätta två nya kombinerade organ för EU och USA och ett förslag om detta. Enligt min mening borde litterära skapelser av det här slaget inte läggas fram för Europaparlamentet. I stället behöver vi en resolution om hur vi ska gå vidare med de verkligt viktiga frågor som påverkar världen i dag.
Bastiaan Belder: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Herr talman! Jag instämmer i högsta grad i den anda som genomsyrar Francisco José Millán Mons betänkande när det gäller den grundläggande betydelsen för EU av sunda transatlantiska förbindelser. Han gör rätt i att hänvisa till verkligt delade politiska och sociala värden.
Förutom dessa berömmande ord har jag även några kritiska kommentarer. Jag anser att det är en skam att föredraganden i punkt 35 endast i förbigående rekommenderar en gemensam transatlantisk strategi gentemot Kina. Det framförs inga särskilda förslag, och detta mitt under en global kris och i upptakten till G20-mötet i London, där allas ögon kommer att vara fästa på Pekings finansiella reserver och inflytande. I punkt 47 betonar föredraganden visserligen de gemensamma transatlantiska handelsaspekterna, t.ex. förstärkningen av de immateriella rättigheterna. Men hur är det med det gemensamma problemområdet Kina, herr Millán Mon?
Min andra kommentar handlar om att sätta multilateralismen i rätt perspektiv, en tanke som uttalas så ofta här i parlamentet. Det är bara Förenta staterna som i kraft av sin politiska vilja och militära kapacitet är villigt och även kan garantera global stabilitet och säkerhet. Låt oss göra en snabb jämförelse med EU. EU:s uppgift är bara att stödja Washington på ett ansvarsfullt och pålitligt sätt. För mig handlar ett verkligt transatlantiskt samarbete just om detta. Visst behöver Förenta staterna EU, men vi måste vara medvetna om att EU behöver amerikanerna mycket mer än de behöver oss. Vi måste ha den aspekten i åtanke.
Jana Bobošíková: - (CS) Mina damer och herrar! Jag gratulerar Francisco José Millán Mon till ett användbart och inspirerande betänkande om de transatlantiska förbindelserna. Eftersom det inte finns tid för att gå in på en detaljerad analys vill jag bara kommentera ett par saker. För det första bör man inte påstå så säkert i skäl B i texten att Lissabonfördraget kommer att träda i kraft. Det vet vi inte ännu. För det andra, i de avsnitt där man helt riktigt talar om behovet av att reformera det internationella finansiella systemet, nämns inte Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) eller kravet på reformer och en strikt reglering av kreditvärderingsinstitut. Det var kreditvärderingsinstituten som gav banker och försäkringsbolag den högsta AAA-ratingen, även vid en tidpunkt när de var fulla av skadliga tillgångar, när de i själva verket var konkursmässiga, samtidigt som de betalade ut miljarder till sina chefer. För det tredje hänvisas i punkt 24 till en rapport om globala tendenser under perioden fram till 2025 från en amerikansk panel bestående av 16 nyhetsbyråer. Jag vill påpeka att liknande analyser även har tagits fram i Ryssland och Kina, men man tar inte tillräcklig hänsyn till de rapporterna i betänkandet. Kina bör hur som helst uppmärksammas mer. Jag vill även påpeka att enligt Financial Times förra veckan är de tre största bankerna i världen kinesiska mätt i marknadskapitalisering. Kinas BNP kommer ifatt USA:s och EU bör anpassa sitt agerande efter detta. För det fjärde, i punkterna 31 och 32 talas det om en rad exakta planer rörande Ryssland. Det talas om behovet av ett konstruktivt samarbete, men redan i punkt 33 uppmanas EU och USA att utveckla en gemensam strategi gentemot sex länder från f.d. Sovjetunionen där ryska talas allmänt och där det även finns en rysk befolkning. Enligt betänkandet ska den här strategin genomföras utan medverkan av Ryssland. Om det blir så är jag rädd för att vi tyvärr inte talar om ett konstruktivt samarbete här, utan om att så frön till en rad olika konflikter, och jag hoppas att det inte är vad vi vill.
Elmar Brok: - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Europeiska unionen och dess medlemsstater och Förenta staterna är krafter för frihet och demokrati. De fäster större vikt vid värderingar än nästan någon annan gemenskap av stater i världen.
Förenta staterna har under det senaste valet än en gång visat att de har kapacitet för förnyelse och föryngring i denna process som bygger på värden och demokrati. I vår världsordning, när kreditåtstramningen återigen har tagit fart, är det ytterst viktigt att vi européer samarbetar närmare med amerikanerna och kopplar ihop våra intressen, eftersom vi endast på så vis kan fastställa normer och fördjupa förbindelserna mellan våra stater.
Därför betraktar jag Francisco José Millán Mons betänkande som ytterst viktigt vid denna avgörande tidpunkt. Vi måste sträva efter att vidareutveckla det transatlantiska ekonomiska rådet och tillämpa en politik för att undanröja icke-tariffära handelshinder för att se till att våra intressen kopplas ihop, att vi inrättar en transatlantisk marknad, vilket i sin tur leder till att våra politiska förbindelser fördjupas permanent.
I det här sammanhanget måste vi inse att detta endast kan ske om parlamenten är involverade, eftersom det är genom parlamenten som de flesta av reglerna kan anpassas på lämpligt sätt, och vi måste likaså inse att denna process och förslagen i samband med den transatlantiska lagstiftningsdialogen och den transatlantiska församlingen är av grundläggande betydelse.
Dessutom är det av avgörande betydelse att vi i dag tar fram långsiktiga strategier, att vi kan utforma gemensamma planer och att båda sidor vet vilka våra gemensamma intressen kommer att vara om 10 eller 20 års tid, så att vi kan bygga vår praktiska politik på det. Jag anser även att detta kommer att ge det tjeckiska ordförandeskapet en utgångspunkt för att betona dessa punkter vid mötet med amerikanerna den 5 april, så att vi kan skapa starkare band i vårt gemensamma intresse.
En avslutande kommentar: allt detta kommer endast att fungera om EU är en starkare och mer trovärdig partner, om vi har ett dokument som Lissabonfördraget och ges handlingsfrihet i utrikespolitiken. Jag vill därför vädja om att vi skyddar våra intressen vid den här tidpunkten och att vi kommer ihåg att vi måste ta dessa steg framåt så vi kan ingå ett verkligt partnerskap med Förenta staterna öga mot öga.
Erika Mann: - (EN) Herr talman! Jag vill gärna säga ett par ord om våra ekonomiska förbindelser. Jag tackar också min kollega Francisco José Millán Mon för hans utmärkta betänkande.
Vi måste påminna oss vad det är som vi verkligen vill uppnå. Jag menar, det var Europaparlamentet, som mycket senare fick stöd från rådet och kommissionen, som förde fram tanken att inrätta ett starkare ekonomiskt partnerskap och skapa en transatlantisk marknad. Denna tanke om en transatlantisk marknad följdes av det transatlantiska ekonomiska rådet (TEC). Dessa initiativ kan endast överleva om det finns starkt stöd från båda sidor. Att Förenta staterna har en ny regering betyder inte automatiskt att vi kommer att ha ett starkt stöd för det ekonomiska rådet eftersom vi är fullt upptagna med en enorm ekonomisk och finansiell kris.
Därför vill jag uppmana både kommissionen och rådet att försäkra sig om att det transatlantiska ekonomiska rådet ges allt nödvändigt stöd, eftersom det inte kommer att ske automatiskt.
Jag vill bara påminna er om tre punkter på dagordningen som är ytterst viktiga och som vi måste lösa på något sätt. En fråga är handelstvisterna. Denna agenda är fortfarande mycket omfattande, men jag vill koncentrera mig på en av de viktigaste frågorna, nämligen Airbus-Boeing-ärendet, som har förts inför WTO och som kontinuerligt skjuts upp. Jag uppmanar er att arbeta för att nå en lösning. Den frågan står inte på det transatlantiska rådets agenda, men vi måste finna en lösning snart, annars kommer vi att få svårigheter inom denna viktiga sektor.
Min andra vädjan är att ni ser till att ni äntligen tar fram en färdplan och att det kommer att råda öppenhet om vilka frågor som diskuteras i det transatlantiska rådet. Vi har efterlyst detta vid många tillfällen. Vi vet att rådet arbetar med det, men vi har fortfarande inte gjort några vettiga framsteg. Vi skulle vilja ha en utfrågning om containersäkerhet på båda sidor mycket snart. Detta enades man om vid vårt senaste TEC-möte, men det krävs en uppföljning.
Min sista kommentar är en uppmaning till er om att ni när det gäller energiintensiva industrier måste uppmärksamma TEC på förslaget att identifiera en riktmärkning tillsammans. Det är det enda sättet att lösa problemen i de energiintensiva industrierna.
Anneli Jäätteenmäki: - (EN) Herr talman! Nästa vecka kommer Förenta staternas president Barack Obama att resa till Europa på sitt första utlandsbesök för att visa sitt åtagande för en transatlantisk allians och dialog.
När Barack Obama valdes till president kom han med hopp och förändring, inte bara för Förenta staterna, utan för hela världen och även inom Europa. Det är ytterst viktigt att EU inrättar ett kommunikationsnätverk för att föra en intensiv dialog med Förenta staterna om många viktiga frågor, t.ex. konflikten i Mellanöstern, den ekonomiska krisen och klimatförändringen. Dessa frågor är globala problem och de måste därför diskuteras inom ramen för ett internationellt samarbete, med Förenta staterna, Europeiska unionen, europeiska stater, Kina, Indien och alla stater i världen.
Bogusław Rogalski: - (PL) Herr talman! I och med presidentvalet i Förenta staterna inleds en ny era i historien av förbindelserna med Förenta staterna och en ny era i själva landet. Jag hoppas att detta kommer att bli en evolutionär och inte en revolutionär förändring för Förenta staterna.
Jag är dock oroad över de underliga stärkta förbindelserna mellan Förenta staterna och Ryssland, på bekostnad av internationella överenskommelser som ingåtts med några länder i EU som Polen och Tjeckien, t.ex. om frågan om anläggande av en missilförsvarssköld, där Förenta staterna har backat från tidigare åtaganden gentemot dessa länder. Vi måste även komma ihåg viseringsfrågan eftersom Förenta staterna fortfarande har visumtvång för en del medlemsstater. Detta borde inte få förekomma i de transatlantiska förbindelserna mellan EU och USA.
Ett stärkt transatlantiskt samarbete måste vara en särskilt viktig fråga i kampen mot terrorismen, som framför allt annat måste baseras på respekt för den internationella rätten. Som Barack Obama har sagt, ”ingen nation, oavsett hur stor eller mäktig den är, kan besegra sådana utmaningar ensam”. Låt oss även minnas detta här i parlamentet, där det ofta verkar som om vi tror att EU kommer att kunna möta denna globala utmaning på egen hand.
Zbigniew Zaleski: - (PL) Herr talman! Vår kollega Francisco José Millán Mon har i sitt betänkande, och även kommissionsledamoten och ministern, lagt fram möjliga lösningar, strategier och målsättningar som bör vägleda oss i vårt samarbete med USA. Jag vill ta upp en annan tanke och dela den med er.
Jag anser att Barack Obamas valslogan - ”De förändringar vi behöver” - även är relevant för oss européer. Jag tänker på en förändring i vår inställning till USA. Å ena sidan beundrar vi välståndet, ekonomin, vetenskapen, filmen, musiken och friheten i ett historiskt sett ungt samhälle. Å andra sidan finns det en motvilja och till och med en fientlig inställning, särskilt från många ledamöter på vänsterkanten, gentemot amerikansk politik, amerikansk religiositet och amerikansk kapitalism. Paradoxalt nog är Ryssland en ständig vän, vad landet än gör och trots de allra värsta attacker, t.ex. dödande av journalister, och USA är en partner som är klädd i fiendekläder, en fiende som, det är sant, hjälpte oss att befria Europa från nazisterna och som inte var tvunget att offra sig på det sättet, men gjorde det av egen fri vilja. USA uppfattas som en fiende som hjälpte till att återuppbygga Europa, men trots detta har landet inte gjort sig förtjänt av titeln permanent koalitionspartner.
Jag menar att det behövs lämpliga normer och bedömningar som bygger på sunt förnuft och inte på den enda rätta och rättvisa ideologin, som om det var ett eko som studsar tillbaka från Moskva. Vad som än är dåligt eller bristfälligt med USA måste bedömas, men det som är bra och kan bidra till att EU kan infria sina mål bör uppskattas. Samarbetet måste bygga på realiteter, och samtidigt på en fast vilja att lösa problemen tillsammans. De många uttalanden, applåder, ändringsförlag och hela resolutioner som har lagts fram av vänstern under de senaste fyra åren och som jag har haft tillfälle att ta del av, underbyggs ofta av en negativ, generaliserad attityd, som inte nödvändigtvis backas upp av fakta. Låt mig lägga till en sak - Barack Obama valdes endast till president genom nationens vilja, en nation som det är värt att samarbeta med, en nation som skyddar värden som även är viktiga för oss.
Libor Rouček: - (CS) Mina damer och herrar! EU och USA står inför en hel rad globala problem och utmaningar. Den finansiella och ekonomiska krisen, problemen med den globala uppvärmningen, terrorism, spridning av kärnvapen, olösta problem och konflikter i Mellanöstern, Irak och Afghanistan, och många andra problem. Varken EU eller USA kan lösa dessa problem utan att samarbeta, som det strategiska samarbete och partnerskap som vi redan har diskuterat här. Ett partnerskap som bygger på gemensamma värden om frihet, mänskliga och medborgerliga rättigheter och demokrati, aspekter som har visat sitt värde under de senaste 60 åren.
Det finns en enorm vilja att samarbeta inom den nya administrationen i USA. För några veckor sedan hade flera av oss möjligheten att besöka Washington och inte bara sammanträffa med underordnade tjänstemän i utrikesdepartementet, utan även med våra motparter i kongressen, senaten och flera olika vetenskapliga institutioner. Det finns en vilja att samarbeta, att göra saker tillsammans och att lösa frågor gemensamt. Jag instämmer därför i uppmaningen att vi ledamöter i parlamentet ska inleda ett mycket närmare och mer intensivt samarbete med våra amerikanska motparter.
EU:s och USA:s strategiska samarbete får emellertid inte vändas mot tredjeländer, mot partner som Ryssland eller Kina. Problemen med nedrustning eller kärnvapenkontroll kan till exempel inte lösas utan samarbete med Ryssland. Jag välkomnar därför bland annat de förnyade förhandlingarna om Start-fördraget, och jag välkomnar också diskussionerna med våra ryska partner om frågan om USA:s missilförsvar i EU. Allt detta är viktigt. Jag vill avsluta med att önska det tjeckiska ordförandeskapet framgång vid det kommandet toppmötet i Prag och tacka Francisco José Millán Mon för detta betänkande.
Ignasi Guardans Cambó: - (ES) Herr talman! Gordon Brown sa nyligen i ett tal i Förenta staterna, i Washington, som den förste EU-ledaren som talade där, att EU aldrig tidigare hade varit så välvilligt inställt till Förenta staterna politiskt sett. Det stämmer verkligen. Det har aldrig funnits så mycket pro-amerikanism, så mycket amerikanism kan vi säga, i våra samhällen generellt och självklart även inom våra politiska, kulturella och sociala eliter som helhet.
Vi borde dra fördel av detta. Det råder en allmän känsla som går längre än personlig sympati för den nya regeringen och som kombineras med en bred gemensam agenda som vi kan arbeta med, en verklig agenda, som förklaras mycket bra i det betänkande som vi ska rösta om i morgon.
Det är även ytterst viktigt att vi är mycket väl medvetna om att även om vi delar många saker har vi inte alltid samma intressen, varför det inom vissa områden, som vänner som nu talar uppriktigt med varandra öga mot öga och kan arbeta tillsammans, finns vissa delar där vi kommer att fortsätta att ha olika uppfattningar. Detta beror särskilt på att våra samhällen ser olika ut, och här tänker jag framför allt på de ekonomiska och handelsmässiga områdena. Det finns oavgjorda frågor som vi måste lösa med bästa möjliga samarbete, men utan att glömma respektive sidas ståndpunkter.
I detta sammanhang måste EU vara självkritiskt när det gäller vad det kan göra och vad det bör förbättra för att vara trovärdigt. Vi vet att vi kommer att ha tydligare instrument när Lissabonfördraget väl antas, och vi kommer då att kunna tillämpa dem. Men vi måste redan nu inse att om vi vill göra oss förtjänta av Förenta staternas respekt och finnas med på deras radar måste vi även ändra vårt eget funktionssätt.
James Elles: - (EN) Herr talman! Jag anser att detta betänkande är mycket viktigt med tanke på att vår föredragande Francisco José Millán Mon har lyckats få det nästan enhälligt godkänt i utskottet för utrikesfrågor. Jag har inte upplevt det tidigare, att alla grupper faktiskt går samman för att visa att de är för ett starkare transatlantiskt samarbete. Jag konstaterar med glädje att vi i det här betänkandet kallar det för det mest strategiska partnerskap vi har. Vi har många andra partnerskap, men detta är det centrala partnerskapet för oss i EU.
Som det nämndes tidigare finns det en ny ton, men jag känner även att det finns en frågande ton från amerikanerna, som vill veta vad EU kan göra för att bli en partner i det globala systemet. Vi måste därför fundera över vad vi kan bidra med i den här processen.
Jag anser att höjdpunkten i debatten var att ni, fru kommissionsledamot, sa att vi vill ha en mer strategisk dialog, möjligheten att se på långsiktiga tendenser, som man gör i rapporten från Förenta staternas nationella underrättelseråd (NIC) för 2025, att kunna se längre framåt och kunna enas om en gemensam analys, för att sedan agera gemensamt utifrån detta. Jag misstänker att detta kommer att kräva en viss ansträngning från EU:s sida, kanske genom stöd i budgeten för 2010, för att vi ska kunna formulera vårt eget långsiktiga tänkande - eftersom det finns mycket lite långsiktigt tänkande, både i kommissionen och faktiskt även här i parlamentet, om långsiktiga tendenser som de som tas upp i NIC-rapporten.
När vi gör detta måste vi se på hur vi kan skapa mer lika villkor för att involvera européerna och amerikanerna i dessa debatter. Under de senaste fem åren har vi sett ett enormt inflöde av amerikanska tankesmedjor i Bryssel, som har talat om för oss vad de tycker att vi ska göra i särskilda politiska aspekter, men det finns väldigt få EU-motsvarigheter i Washington som kan berätta för amerikanerna hur vi ser på utformningen av EU-politiken. Vi måste se på den här aspekten och avsätta tillräckliga budgetmedel för att få den effekten, så att vi får ett rättvist fördelat bidrag och inflöde i våra transatlantiska diskussioner.
Ana Maria Gomes: - (EN) Herr talman! Räddat ur askan från Bushadministrationen av valet av Barack Obama, är det transatlantiska samarbetet inte längre tillräckligt för att lösa de stora utmaningar som mänskligheten står inför, men det är fortfarande nödvändigt.
EU måste utnyttja detta tillfälle och tillsammans med USA ta fram en exitstrategi för att komma ur den rådande globala krisen och skapa trygga villkor för medborgarna - och det handlar inte bara om att reformera det internationella finansiella systemet, utan om att reglera hela globaliseringsprocessen och investera i en hållbar ekonomi på global nivå.
Vi behöver mer Europa och ett starkare EU för att hjälpa Barack Obama att stänga Guantánamo, sätta stopp för de hemliga fängelserna och ta fram en alternativ strategi för säkerhetsutmaningarna i Afghanistan, Pakistan, Iran och Sudan samt skapa rättvisa och fred för israeler och araber.
Vi behöver ett starkare EU och ett verkligt partnerskap med USA för att nå millennieutvecklingsmålen. Endast med ett EU som är kapabelt att dela bördan och axla sitt globala ansvar, ett EU som inte bara är summan av sina olika delar, kommer vi att tas på allvar i Washington och kunna påverka Obama-administrationens politik och skapa det verkliga transatlantiska partnerskap som världen fortfarande behöver.
István Szent-Iványi: - (HU) I det tal som Barack Obama höll i Berlin förra året förklarade han att Amerika inte har någon bättre partner i världen än EU. Det är hög tid att även vi förklarar att vi inte har någon bättre eller viktigare partner i världen än Förenta staterna. Vi måste söka allierade bland dem som vi delar gemensamma värden och intressen med, och inte bland dem som står mycket långt från oss.
EU har inget alternativ till de transatlantiska förbindelserna. Hela västvärlden står inför stora utmaningar: den internationella terrorismen, vapenspridningen, klimatförändringen och den ekonomiska krisen. Inför dessa utmaningar kan vi endast lyckas och nå resultat om vi står enade.
När det gäller den ekonomiska krisen kan frestelsen att tillgripa protektionism kännas av i alla länder. Så även i Förenta staterna, eftersom de som vi vet har aviserat ett ”Köp amerikanskt”-program. Vi måste agera tillsammans mot protektionism, för i slutändan skyddas vi inte genom protektionism, utan den är skadlig för alla.
Barack Obamas första besök och rundresa i Europa omges av stora förväntningar. Vi förväntar oss att man vid G20-mötet kommer att lägga grunden till ett gemensamt institutionellt svar och fastställa gemensamma regler för att övervinna den globala ekonomiska krisen.
EU:s ambition är att vara en viktig internationell aktör. Lissabonfördraget ger oss de institutionella förutsättningarna, men inget kan ersätta den politiska viljan. Vi måste ta på oss en större roll i det internationella livet, för endast då kan vi infria våra ambitioner.
Călin Cătălin Chiriţă: . - (RO) Jag vill tacka Francisco José Millán Mon för hans utmärkta betänkande om de transatlantiska förbindelserna.
Som ledamöter av Europaparlamentet måste vi insistera på att EU och Förenta staterna utformar en gemensam strategi för sex stater i Östeuropa: Moldavien, Ukraina, Armenien, Azerbajdzjan och Vitryssland, som står i fokus för den europeiska grannskapspolitiken, så att vissa långsiktiga resultat kan nås i genomförandet av det nya östra partnerskapet och med avseende på Svartahavssynergin. Jag välkomnar att mitt ändringsförslag om den här frågan togs med i betänkandet och vill tacka mina ledamotskolleger för deras stöd för förslaget.
En annan särskilt intressant fråga är föredragandens förslag om att upphäva viseringskravet för alla EU-medborgare som vill resa till Förenta staterna. Alla EU-medborgare måste behandlas lika. Det är oacceptabelt att vissa EU-medborgare ska behandlas som andra klassens medborgare.
Jag vill lyfta fram de särskilda och viktiga framsteg som har gjorts i syfte att nå ett viseringsundantag. Rumänien införde till exempel nya biometriska pass i januari 2009. Passen är försedda med chip som lagrar personuppgifter om medborgarna och det har 50 säkerhetselement, 18 fler än i de gällande passen. Jag anser emellertid att biometriska pass inte ska vara ett villkor för att inte omfattas av programmet för viseringsundantag.
Att alla EU-medlemsstater ska omfattas av programmet för viseringsundantag måste vara en prioritering i dialogen mellan Europeiska kommissionen och Förenta staterna.
Józef Pinior: - (PL) (mikrofonen var avslagen i början) (...) som president Barack Obama rubricerar sitt budskap vid G20-mötet i London. Den ekonomiska krisen har blivit en utmaning för hela världen, men utgör även en möjlighet för att fördjupa och omformulera de transatlantiska förbindelserna. I Francisco José Millán Mons betänkande lyfter man fram de strategiska aspekterna av partnerskapet mellan EU och Förenta staterna. Det vittnar tydligt om den vikt som Europaparlamentet fäster vid de transatlantiska förbindelserna.
Detta nya kapitel i förbindelserna mellan EU och USA bör även utnyttjas för att se till att EU-institutionerna blir aktivare i Förenta staterna. Jag tänker på EU-institutioner och universitet och stiftelser i EU. Nu är det dags att omformulera vårt partnerskap, det är dags för EU att i Washington och Förenta staterna visa potentialen hos dagens EU, potentialen hos europeisk forskning, kultur och civilisation. Vi bör dra nytta av att Förenta staterna har en ny president - en president som framställer Amerika som Europa alltid har sett det, som en symbol för demokrati och frihet.
Toomas Savi: - (EN) Herr talman! President Barack Obama har sagt att ”Amerika inte har någon bättre partner än EU”. Jag anser att jag talar för många av oss när jag säger att denna uppfattning är ömsesidig. I och med valet av president Obama inleddes ett nytt kapitel i de transatlantiska förbindelserna, som har lidit allvarliga bakslag. Som vice ordförande för delegationen för förbindelserna med Kanada fick jag till och med vid en tidpunkt uppleva en situation där Kanada agerade som medlare mellan EU och Förenta staterna.
För det andra välkomnar jag president Barack Obamas diplomatiska åtagande gentemot Iran. Som en anhängare till Friends of a Free Iran, hoppas jag emellertid att även den demokratiska oppositionen i Iran kommer att göras delaktig. Förhandlingarna med Iran måste vara öppna i alla bemärkelser. Denna nya era i förbindelserna mellan EU och USA kommer förhoppningsvis även att gälla USA:s förbindelser med tredjeländer. EU:s höga förväntningar på president Obama måste nu backas upp av konkret handling.
Alojz Peterle: - (SL) Den nya transatlantiska agendan var ny 1995. Mycket har förändrats under de år som gått sedan dess, och det är därför vi behöver ett nytt partnerskapsavtal.
Tjugo år har gått sedan Berlinmurens fall och den händelsen följdes av den historiska utvidgningen av Europeiska unionen. Under den tiden har vi bevittnat den tragiska ökningen av terrorism och nya hot mot freden i regionen. Dessutom har vi blivit medvetna om klimatförändringen och har ställts inför finansiella, ekonomiska och energimässiga kriser. Det skulle vara bra om vi gjorde ett bokslut efter kommunismens fall och tog mer hänsyn till de globala aktörernas ömsesidiga beroende i världen. Vårt nära partnerskap med USA bör utvecklas inom ramen för nya utmaningar och nya insikter.
Vi har inte bara med en finansiell eller ekonomisk kris att göra. Vi har även en global ledarskapskris att hantera. Vi måste göra framsteg på ett antal fronter samtidigt. Vi kommer inte att lyckas reformera det internationella finanssystemet om vi inte gör framsteg i Dohaprocessen och om vi inte gör större framsteg i insatserna för fred och fattigdomsutrotning.
För att vara effektiv måste multilateralismen utvecklas på ett sätt där vi garanterar att alla blir vinnare. ”Ja, vi kan.”
I den andan är jag för ett regelbundet politiskt samråd mellan de två partnerna och särskilt för att stärka den parlamentariska dimensionen av samarbetet genom ett inrätta en transatlantisk församling. När det gäller betänkandet är jag särskilt nöjd med att betoningen läggs på att undanröja begränsningar för investeringar och transatlantiska finansiella tjänster.
Avslutningsvis välkomnar jag även den vilja som uttrycks i betänkandet till närmare samarbete om rymdprogram, särskilt mellan Europeiska rymdorganisationen (ESA) och Nasa. Detta innebär inte att jag vill bli astronaut, utan snarare att jag är intresserad av ny teknik.
Helmut Kuhne: - (DE) Herr talman! Den stora majoriteten av folket i EU, förmodligen majoriteten av regeringarna i EU och nästan säkert majoriteten här i parlamentet, hoppades att Barack Obama skulle väljas till president i november. Det är bra, även om en viss skepticism kanske har smugit sig in i några av anförandena om huruvida allt detta var så bra egentligen.
EU måste naturligtvis medvetet företräda sina egna ståndpunkter i framtiden, men tiden för spydiga kommentarer om Förenta staterna är förbi eftersom vi inte länge bekvämt kan skylla allt på George Bush, och detta ger oss en uppgift. Politiken för de transatlantiska förbindelserna från EU:s sida, från Europaparlamentets sida, kan inte längre bara bestå av att lämpa över alla krav på Förenta staterna, nu måste vi även svara på frågan om vad vi kan bidra med för att göra detta partnerskap effektivt.
Ta till exempel Afghanistan, som flera ledamöter har nämnt. Vad vill vi att EU ska göra för att utöka och förstärka polisuppdragen, för att gå vidare med det civila stödet och den civila återuppbyggnaden i detta land? Detta skulle vara EU:s uppgift, Nato kan ta hand om den militära delen. Det måste vi diskutera mycket detaljerat. Vad har vi att erbjuda?
Janusz Onyszkiewicz: - (PL) Herr talman! I 50 år efter kriget var grunden för säkerhetstänkandet i Västeuropa en nära allians med Förenta staterna och principen var att säkerheten är odelbar, att Förenta staternas säkerhet är direkt förknippad med Europas säkerhet. Slutet på det kalla kriget och uppskjutandet på obegränsad tid, får man hoppas, av en eventuellt omfattande konflikt i Europa kräver emellertid fortfarande att denna princip inte misskrediteras. Tvärtom, den bör upprätthållas och måste ligga till grund för inställningen till vår gemensamma säkerhet.
För det andra vill jag hänvisa till det Helmut Kuhne sa för ett ögonblick sedan. I Förenta staterna har eran av ensidiga politiska åtgärder upphört och de är nu beredda att föra en dialog med EU och redo att fatta gemensamma beslut i partnerskap med EU. Frågan är om vi är redo för detta, och är vi redo att pålitligt genomföra dessa gemensamt fattade beslut?
Tunne Kelam: - (EN) Herr talman! Francisco José Millán Mon har lagt fram ett viktigt och utmärkt betänkande. Nu är frågan hur det ska kunna genomföras utan dröjsmål.
Den globala ekonomiska krisen utgör ett praktiskt incitament för världens två största demokratier att förena sig på grundval av gemensamma värden och liknande ekonomiska system, eftersom Förenta staterna och EU tillsammans står för över hälften av världens BNP. Adrian Severin uttryckte den strategiska ömsesidigheten mycket väl när han sa att EU behöver ett starkt Förenta staterna och att USA behöver ett starkt EU. Om dessa två partner kan samordna sitt agerande på ett bättre och effektivare sätt skulle detta ha en starkt positiv effekt på världens stabilitet och på många specifika regionala problem.
Ja, ett ökat intresse för EU, mer flexibilitet och öppenhet från den nya amerikanska administrationens sida är en välkommen möjlighet som måste utnyttjas. Men vi måste komma ihåg att förbindelserna med USA alltid fortsätter att vara EU:s viktigaste strategiska partnerskap. Men nu är det inte tid för förklaringar, det är dags att visa resultat och i det sammanhanget lyfts tre konkreta prioriteringar fram i betänkandet. Vi uppmanar parterna att enas om en gemensam agenda med kort- och långsiktiga mål, om såväl globala som regionala frågor. Vi begär att den 14 år gamla förbindelsen med det nya transatlantiska partnerskapsavtalet ska ersättas med ett nytt transatlantiskt partnerskapsavtal som även ska omfatta ett ekonomiskt råd, och vi efterlyser inrättandet av ett transatlantiskt politiskt råd och att de parlamentariska förbindelserna utökas i form av en transatlantisk församling.
Martí Grau i Segú: - (ES) Herr talman! I och med valet av Barack Obama till president inleds en historisk tid för Förenta staterna, och i EU inser vi och instämmer i den särskilda betydelsen av detta.
President Obama är i dag helt på samma våglängd som EU när det gäller politiska åtgärder som bygger på nyckelorden ”återuppbyggnad” och ”återhämtning”.
Det tal som premiärminister Gordon Brown höll här i parlamentet i går är ett tydligt bevis på den ömsesidiga förståelse som finns. Utan tvivel förtjänar dessa ord, ”återuppbyggnad” och ”återhämtning”, ett så aktivt ledarskap som möjligt med tanke på den rådande krisen, som vi planerar att bemöta genom att utvecklas mot en grön ekonomi där tillväxt och miljöskydd inte står i motsats till varandra, utan kompletterar varandra perfekt.
Vi ser dock en ”återuppbyggnad” och en ”återhämtning” även i banden mellan EU och Förenta staterna, som har lidit skada under det senaste decenniet.
Förenta staternas återgång till multilateralism är ett mycket gott tecken för EU och leder till att våra mål för fred, rättvisa och välstånd i hela världen blir mer genomförbara. Under de senaste åren har det dock även uppstått en klyfta mellan civilsamhällena på båda sidor av Atlanten.
Vi, som EU-institutioner, bör främja samspel av alla slag mellan organisationer, den akademiska världen, kommunikationsmedier och de som är aktiva på det sociala området för att se till att denna klyfta kan överbryggas.
Luís Queiró: - (PT) Till skillnad från Ana Maria Gomes, som talade för en stund sedan och sa att de transatlantiska förbindelserna hade återfötts i och med valet av president Barack Obama, anser jag att talet om slutet på dessa förbindelser var tydligt överdrivet. Detta betänkande bevisar det ännu en gång, och jag gratulerar därför föredraganden.
EU och Förenta staterna har under lång tid varit viktiga allierade för välstånd, utveckling och globalisering. Under en lång tid har EU och Förenta staterna delat gemensamma utmaningar och till och med gemensamma fiender, även om några av dem, särskilt på den här sidan Atlanten, skulle tveka att erkänna detta. Under en lång tid har både européerna och amerikanerna vetat vad som måste göras för att tillgodose behoven hos en värld som fortsätter att vara orättvis, ojämlik och farlig, och som nu befinner sig i en global kris.
Krisen får emellertid inte leda till att vi backar ur eller minskar vår diplomatiska styrka eller det politiska och militära åtagande som krävs av oss genom våra skyldigheter som allierade, eller att vi vänder ryggen åt den kollektiva ekonomin eller tillåter att protektionismen blossar upp igen, vilket skulle vara förödande för återhämtningen av våra ekonomier.
Utelämnade till en ekonomi som har öppnats i global skala har EU och Förenta staterna nu starka allierade i Japan, Indien, Brasilien och flera länder i Asien.
Trots den rådande krisen finns det många nationer i världen som fortfarande ser till våra länder och hoppas att kunna leva som vi gör en dag. För alla dessa nationer måste EU och Förenta staterna än en gång bli den allians som leder, delar och globaliserar välståndsekonomin.
Det är också skälet till att nästa G20-möte är så viktigt, inte för att det utgör ett tillfälle att se vem som står närmast Barack Obama, utan för att det är ett tillfälle att visa att vi kan stå för svar och ledarskap. Vi kommer att samarbeta med de nya makterna om nödvändiga reformer, men vi måste vara medvetna om att endast en ekonomisk modell som baseras på människans kreativa styrka kommer att göra det möjligt att skapa välstånd - och jag menar välstånd, inte girighet, - arbetstillfällen och utveckling för att övervinna krisen.
Det finns inget annat sätt om vi vill ha en varaktig lösning, skapa nya arbetstillfällen och vara solidariska med dem som är mest behövande i dessa svåra tider.
Dushana Zdravkova: . - (BG) Fru kommissionsledamot! Jag vill tacka föredraganden Francisco José Millán Mon för hans heltäckande betänkande och för den definitiva ståndpunkt som uttrycks om att avskaffa viseringssystemet.
Fyra år efter det att förhandlingarna om att häva viseringskraven mellan USA och EU inleddes måste 80 miljoner medborgare från medlemsstaterna fortfarande köa och ansöka om att få ett amerikanskt visum stämplade i sina pass. Trots att betydande resultat har nåtts så här långt vägrar den amerikanska administrationen att ta det slutliga steget och tillämpa ömsesidighetsprincipen på de återstående fem medlemsstaterna och inbegripa dem i programmet för viseringsundantag.
I vår resolution av den 22 maj 2008 efterlyste vi att förhandlingarna om att inbegripa alla medlemstater i programmet för viseringsundantag skulle slutföras före valet till Europaparlamentet i juni. Bristen på framsteg på detta område är nu oroande, liksom de många indikationerna i pressen på att det inte kommer att ske någon verklig förändring i USA:s politik.
Jag vill även ta upp kommissionsledamot Jacques Barrots besök i Washington i förra veckan, då förhandlingarna om att häva viseringsrestriktionerna fortsatte. Det står inte klart ännu vilka exakta resultat som besöket kommer att leda till. Trots kommissionens insatser fruktar jag att de mål vi har satt upp inte kommer att nås före utgången av det sittande parlamentets valperiod.
Jag vill dock nämna att en del av de beslut som fattas av de enskilda medlemsstaterna tyvärr snarare får våra amerikanska partner att inte se EU som en enad styrka. Det är därför jag vill ta tillfället i akt att uppmana alla regeringar i EU att ändra sin politik och vidta särskilda åtgärder för att ge verkligt stöd till kommissionens företrädare.
Dessutom vill jag uppmana alla mina ledamotskolleger att stödja den förklaring som några av oss ledamöter, däribland jag själv, har tagit initiativ till för att få Förenta staterna att häva viseringssystemet för medborgare från alla EU-medlemsstater.
Urszula Gacek: - (EN) Herr talman! Valet av president Barack Obama möttes av entusiasm i både USA och Europa, men förväntningarna är stora på USA:s 44:e president. Han står inför en rad utmaningar som ingen nationsledare i fredstid har förväntats klara av i mannaminne. Han har en finansiell och ekonomisk kris hemma, som är nära att leda till en krasch på finansmarknaderna, som har påverkat världsekonomin och som fortfarande är långt ifrån löst. Han har åtagit sig att finna en lösning för det krigshärjade Afghanistan och för Pakistan, som påverkas av situationen i Afghanistan. Han står inför faran med ett Iran som alltmer närmar sig att bli en kärnvapenmakt.
Vi tror på starka transatlantiska förbindelser som bygger på våra gemensamma värden demokrati och den fria marknadsekonomin. Vi respekterar de prioriteringar som president Barack Obama och hans nya administration har satt upp. Vi tar inte illa upp om USA anser att några av dessa målsättningar endast kan nås genom ett samarbete mellan USA och Ryssland. EU sträcker ut en öppen hand till Förenta staterna. För bara några veckor sedan förklarade vi här i parlamentet att vi var öppna för att samarbeta för att stänga Guantánamo Bay och omplacera de före detta internerna.
Medlemsstaterna från det forna östblocket har en särskild tacksamhetsskuld till Förenta staterna. Vi togs upp i den transatlantiska gemenskapen flera år innan vi blev EU-medlemmar. Polen har för sin del visat denna tacksamhet genom sin vilja att stödja USA närhelst det behövs, inklusive militärt engagemang i Irak och Afghanistan. Jag vädjar dock till den nya administrationen om att inte ta detta stöd helt för givet. En yngre generation polacker som har växt upp i demokrati har snabbt glömt bort denna tacksamhetsskuld. För att nå sina allmännare mål bör USA inte glömma bort att vissa frågor är känsliga för dessa lojala allierade, särskilt när landet återgår till att diskutera med Ryssland.
Geoffrey Van Orden: - (EN) Herr talman! Jag vill komma med några varningens ord, särskilt till den nya Obama-administrationen. Under de senaste 60 åren har Förenta staterna haft en rad olika inställningar till den europeiska integrationen. USA ser naturligtvis detta från en utomståendes perspektiv och kan till och med tro - felaktigt anser jag - att den liknar Amerikas egna historiska erfarenhet. Detta är ett synsätt som uppmuntras av den dominerande federalistiska tendensen i EU-institutionerna. Faran är att USA:s förhandlingsparter uppfattar EU:s egna berättelser som fakta, i stället för en historia som framställs som en dokumentär, men med en massa vilseledande och fiktivt innehåll.
USA måste inse att många av oss menar att EU går i fel riktning och att EU:s ambitioner att skapa en superstat som kallas Europa inte avspeglar våra medborgares önskningar, eftersom våra nationers suveränitet och deras möjlighet att välja och avsätta regeringar helt naturligt är mycket viktig för dem.
Det ligger inte heller i Förenta staternas intresse att det fritt givna åtagandet från många EU-länder om att gå samman leder till att de uppslukas av en europeisk union med helt andra syften.
Jag måste säga att jag har stor respekt för Francisco José Millán Mon och jag kan instämma i många av tankarna i hans betänkande, men inte i huvudriktningen, vilket är att upphöja EU:s roll till att vara den institution som är vår enda talesman i förbindelserna med Förenta staterna.
Ioan Mircea Paşcu: - (EN) Herr talman! Sammanhållningen i västvärlden hjälpte oss att bli oberoende och att stoppa det kalla kriget, men vid den tid då våra länder gick med både i Nato och EU var de transatlantiska förbindelserna inte så bra som de skulle kunna vara.
Den aktuella krisen och de gemensamma utmaningar den leder till - försämringen av säkerhetsmiljön, globala frågor såsom energi, klimatförändringar, kärnvapenspridning och nya maktcentrum, regionala frågor såsom Mellanöstern, Afghanistan, Pakistan, Iran och Afrika - kräver ett transatlantiskt samarbete som är så intensivt som möjligt.
I detta sammanhang ger betänkandet ett positivt bidrag genom att främst föreslå sätt att institutionalisera dessa förbindelser, att gemensamt närma sig Ryssland och de sex östeuropeiska länderna, att uppnå en enhetlig transatlantisk marknad, att gradvis integrera våra finansmarknader och att utvidga USA:s program för viseringsundantag till alla EU-medlemsstater.
Vi får inte misslyckas. Kostnaden för västvärlden skulle vara att vi tappar initiativet i världsfrågorna, möjligtvis under en lång tid framöver.
Alexandru Nazare: . - (RO) Med tanke på de senaste årens utveckling inom EU, inom den amerikanska administrationen och även globalt anser jag att det nu är dags för oss att se över de transatlantiska förbindelserna och anpassa dessa till den nya situationen.
Därför välkomnar jag betänkandet från min kollega, Francisco José Millán Mon, och skulle vilja passa på att gratulera honom. I detta betänkande konsolideras EU:s viktigaste prioriteringar i förbindelserna med Förenta staterna och det är ett mycket värdefullt dokument. Jag är också glad över att de ändringsförslag som jag föreslog har tagits med i betänkandet.
Jag skulle vilja göra några anmärkningar.
För det första måste samarbetet på säkerhetsområdet fortsätta. Tiden är inne för EU att lämna ett större bidrag till krigsskådeplatsen i Afghanistan, där man utkämpar ett krig som har avgörande betydelse för regionens framtid. Jag vill också nämna att mitt eget land, Rumänien, har gett stöd till Förenta staternas insatser både i Irak och i Afghanistan.
För det andra, när det gäller energifrågan, tror jag att gemensamma åtgärder krävs för att samordna forskningsinsatserna och hitta nya rena energikällor.
När det gäller förbindelserna med Ryssland anser jag att det är en bra tidpunkt att anta en konsekvent strategi i förbindelserna mellan Förenta staterna och Europa, å ena sidan, och Ryssland, å andra sidan.
Slutligen skulle jag vilja välkomna de särskilt konstruktiva förslagen om att inrätta transatlantiska rådgivande organ, även inom utrikes- och säkerhetspolitiken.
Luis Yañez-Barnuevo García: - (ES) Herr talman! Vi borde ropa ”goda nyheter! Goda nyheter!” President Barack Obama har åstadkommit ytterligare ett mirakel och har efter många år lyckats ena Europaparlamentet och EU i ett gemensamt mål, nämligen att stärka de transatlantiska förbindelserna.
Det var en liknande situation tidigare när Bill Clinton och Felipe González undertecknade den transatlantiska agendan 1995. Vid denna tidpunkt var man mycket optimistisk om framtiden. Sedan kom de åtta svarta åren när George W. Bush var president. Han splittrade i stor utsträckning de europeiska regeringarna, men inte så mycket den allmänna opinionen. Hans regering övergav gång på gång principer som var av grundläggande betydelse för EU, såsom multilateralism, stöd till FN och internationella lagar.
Allt detta byggs nu upp på nytt och vi har anledning att hoppas på framtiden när det gäller förbindelserna mellan EU och Förenta staterna. Därför gratulerar jag Francisco José Millán Mon till detta lysande betänkande, som kommer vid en bra tidpunkt för att stärka förbindelserna mellan de två världsdelarna.
Íñigo Méndez de Vigo: - (ES) Herr talman! Jag skulle också vilja ansluta mig till ropen om ”goda nyheter” såsom Luis Yañez-Barnuevo García uttryckte det, eftersom jag anser att detta betänkande innebär en vändpunkt i förbindelserna med Förenta staterna.
En god vän sa till mig nyligen att hon hade varit i Förenta staterna och att hon hade blivit förvånad över bristen på kunskap om de nya institutioner och de nya förfaranden som inrättas genom Lissabonfördraget.
Om det är något jag skulle lovorda, om jag skulle ge ett mycket positivt omdöme om något i detta utmärkta betänkande som Francisco José Millán Mon har utarbetat, är det just detta: att de transatlantiska förbindelserna placeras i det sammanhang som Lissabonfördraget utgör och att alla Lissabonfördragets viktiga mekanismer för att EU ska kunna upprätthålla mycket nära och förtroliga förbindelser med Förenta staterna beskrivs.
Det ger oss i EU de verktyg vi behöver för att kunna uttrycka denna europeiska önskan, som tidigare var så nödvändig, som fortsätter att vara det i dag och som utan tvekan kommer att vara det i framtiden.
Jag vill gratulera Francisco José Millán Mon till att han har tagit fram ett så utmärkt betänkande.
Alexandr Vondra: rådets ordförande. - (EN) Herr talman! Jag är tacksam för alla era bidrag och kommentarer under denna debatt. Jag är mycket glad över att Europaparlamentet, kommissionen och ordförandeskapet i stor utsträckning delar samma synsätt på de viktigaste frågorna för den strategiska dialogen mellan EU och USA. Jag är nöjd över att ha noterat ett starkt stöd för valet av teman för vårt första informella möte med president Barack Obama, nämligen följande: För det första, tryggad energiförsörjning och klimatförändringar, för det andra, ekonomiskt samarbete och för det tredje, samarbete när det gäller säkerhet och yttre förbindelser.
Jag lyssnade noga på de övriga kommentarerna, om bland annat behovet av att skapa en ny transatlantisk agenda, fördjupa det politiska bistånds- och utvecklingssamarbetet i fråga om andra länder, fullfölja samarbetet inom rättsliga och inrikes frågor, bevara drivkraften när det gäller det transatlantiska ekonomiska rådet och undersöka ett inrättande av det transatlantiska politiska rådet etc. Vi kommer att ta dessa frågor i beaktande när vi förbereder oss för det ordinarie toppmötet mellan EU och USA i juni.
De ledamöter som tog upp de andra frågorna, såsom viseringsundantag - inte alla EU-länder är delaktiga i detta - minns nog hur mitt land för ett år sedan var ledande i detta arbete. Det var också temat för en debatt här i parlamentet, så jag kan försäkra er att vi kommer att fortsätta ta upp frågan även med USA:s regering.
Slutligen vill jag tillägga följande tankar. Det verkar tydligt att den nya amerikanska administrationen har anammat många av våra budskap under de senaste månaderna och åren om de transatlantiska förbindelserna. De svarar nu på dessa. Till exempel ber man oss nu att ge ett större strategiskt bidrag i fråga om Afghanistan. Det är också tydligt att detta strategiska bidrag förväntas åtföljas av ett rent praktiskt åtagande, så jag antar att ni kommer att hålla detta i tankarna när vi diskuterar vårt praktiska bidrag till det kommande uppdraget i Afghanistan. Det bör inte komma som någon överraskning för oss när vi väl ägnar oss åt en grundlig och allvarlig debatt. President Barack Obamas uttalande i Berlin förra året om att Amerika inte har någon bättre partner än Europa var inte bara ett principiellt uttalande, utan även en uppmaning till Europa att bevisa detta.
För det andra är det tydligt för oss alla att de utmaningar vi står inför blir allt fler och alltmer komplexa. För att återgå till en av mina inledande punkter, när EU och USA enas om något, kan vi vara med och bestämma den globala dagordningen. Detta innebär också att vi axlar vår del av ledarskapet och leder andra så att de ger sitt stöd och tillhandahåller medel för att uppnå de uppsatta målen. Men för att kunna göra detta och för att vara en trovärdig partner för USA, måste EU tala med en röst så långt detta är möjligt.
Det tjeckiska ordförandeskapet kommer att fortsätta att se till att det transatlantiska partnerskapet är en av hörnstenarna i EU:s utrikespolitik. Jag ser fram emot att vidareutveckla denna förbindelse mot bakgrund av våra nya gemensamma utmaningar och jag ser fram emot ett fortsatt samarbete med parlamentet i detta.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Som många har sagt har denna debatt visat att det handlar om hur vi kan genomföra de viktigaste frågorna tillsammans med en sådan viktig strategisk partner som Förenta staterna.
Eftersom jag inledningsvis kom med ett ganska stort antal mycket tydliga och praktiska kommentarer, kommer jag nu att begränsa mig till några få konkreta kommentarer.
För det första är lagstiftarnas roll i förbindelserna mellan EU och USA och den institutionella strukturen för dessa förbindelser mycket viktig. I princip stöder vi utan tvekan en starkare koppling mellan lagstiftare i EU och i USA. Det är tydligt att den främsta drivkraften för detta måste komma från lagstiftarna själva. Jag vet att Europaparlamentet är redo att göra detta och detta bör också komma från kongressen. Inte desto mindre menar jag att det skulle vara värdefullt för EU:s lagstiftare att också ha starkare kontakter med senaten, som har en längre valcykel, och med kongressledamöter vars sektorskompetens skulle kunna främja det transatlantiska ekonomiska rådets dagordning.
Lissabonfördraget, i den form det träder i kraft och när det träder i kraft, kommer som sagt att ge Europaparlamentet en stärkt roll i utformningen av dialogen mellan EU och USA, särskilt i regleringsfrågor. Som sagt kommer säkert också tankesmedjor vara mycket viktiga inte bara från USA:s sida för oss utan också från EU:s sida för USA.
När det gäller gemensamma institutioner mellan EU och USA, skulle jag först vilja varna för att den transatlantiska agendan bör vara innehållsorienterad snarare än processorienterad. Vid våra första möten med president Barack Obama kommer det därför, som jag tidigare har sagt, att vara viktigt att kunna fokusera på resultat.
Jag har dock noga noterat er uppmaning till en översyn av de nuvarande arrangemangen inom ramen för den nya transatlantiska agendan. Jag avser att inleda en strukturell översyn för att bidra till bättre resultat och kommissionen kommer att komma med lämpliga förslag.
Låt mig också i korthet ta upp det transatlantiska ekonomiska rådet. Günter Verheugen hade redan den 23 mars 2009 ett möte med sin nya amerikanska motpart, Michael Froman. De viktigaste frågorna för det transatlantiska ekonomiska rådet under den nya administrationen är de följande: För det första, att höja profilen för politiska strategiska frågor, medan man samtidigt lättar bördan av mer tekniska frågor på toppmötenas dagordning. För det andra, tidsplaneringen för ett kommande arbetsprogram - här vill Günter Verheugen anlägga ett mycket långsiktigt perspektiv - men detta måste vägas mot den nuvarande kommissionens mandat och vi behöver ha några kortsiktiga resultat. Slutligen, hur man ska hantera påtryckningar från medlemsstaterna - till vilka vi har lovat, men ännu inte levererat, ett program på medellång sikt - om större deltagande i det transatlantiska ekonomiska rådets arbete.
För det andra skulle jag vilja påpeka att vi är en gemenskap som delar värderingar med USA, men det finns fortfarande saker som behöver göras. Därför kommer vi att behöva uppmuntra USA att ansluta sig till viktiga människorättskonventioner inom ramen för FN, inklusive konventioner som gäller diskriminering mot kvinnor och barns rättigheter - för att bara nämna några få. Detta inkluderar vår hållning när det gäller Internationella brottmålsdomstolen, vilket har betonats vid ett flertal tillfället med Bush-administrationen, men detta kommer att tas upp igen.
För det tredje gäller det undantag från viseringskraven och ömsesidighet när det gäller viseringar, vilket många av er nämnde. Tack var omfattande insatser från medlemsstaternas sida och på EU-nivå antogs sju medlemsstater i programmet om viseringsundantag i november/december 2008. Emellertid finns det fortfarande fem medlemsstater vars medborgare ännu inte kan resa visumfritt till Förenta staterna. Därför kommer vi att fortsätta att ta upp denna fråga.
Jag kan meddela att vice ordförande Jacques Barrot och den tjeckiske ministern Ivan Langer tog upp frågan igen förra veckan i Washington. Den amerikanska sidan visade i allmänhet förståelse för vår ställning, samtidigt som man betonade att den federala regeringens åtgärder grundas på lagstadgade krav som tydligt sätter ramen för framtida utvidgningar av programmet och som noga övervakas av kongressen. Den amerikanska ministern Janet Napolitano informerade oss om att ytterligare en medlemsstat är mycket nära att upptas i programmet för viseringsundantag.
Slutligen gäller det Afghanistan: Vi har redan tidigare bidragit mycket, men som jag tidigare har sagt är vi redo att bidra till civil spaning och det kommer att bli en viss extra finansiering som vi kommer att ta från vår Asienbudget för valen, för polisen och, med största sannolikhet, för jordbruket eftersom det är viktigt att ha ytterligare alternativa försörjningsmöjligheter.
Jag är alltid öppen för nya idéer och ett exempel som tas upp i ert betänkande skulle vara att uppgradera utrikesministrarnas möte till ett transatlantiskt politiskt råd med större fokus på strategiska teman. Som jag tidigare har sagt avser vi att överväga en modernisering av den befintliga transatlantiska agendan i detta perspektiv, mot bakgrund av 15-årsdagen av det nya transatlantiska avtalet 2010.
Francisco José Millán Mon: föredragande. - (ES) Herr talman! Jag skulle först vilja tacka för gratulationerna och anförandena om mitt betänkande. Vad jag ser som det viktigaste i denna debatt är att det finns ett brett samförstånd om att förbindelser mellan EU och Förenta staterna är viktiga samt om behovet av att stärka dessa, inte bara genom en gemensam dagordning för att hantera allvarliga utmaningar och allvarliga konflikter, utan också genom nya institutionella mekanismer.
Med ett undantag har det inte kommit några större invändningar vare sig mot de två årliga toppmötena eller mot inrättandet av ett transatlantiskt politiskt råd, och naturligtvis inte heller mot en förbättring eller uppgradering av dialogen mellan lagstiftarna till en mer strukturerad dialog, en form av transatlantisk församling, såsom rekommenderas i betänkandet.
I denna fråga välkomnar jag också att kommissionsledamoten ansåg att en stärkt dialog mellan de lagstiftande församlingarna var mycket värdefull och att varken hon eller rådets företrädare motsätter sig detta ytterligare stärkande av andra institutioner, som i stor utsträckning verkar bli nödvändigt i och med Lissabonfördraget. Detta kommer att vara mycket motiverat och fördelaktigt för båda sidor.
Jag kan inte svara på en minut på alla kommentarer som jag har fått, men jag skulle vilja säga att det i betänkandet rekommenderas ett konstruktivt samarbete i fråga om Ryssland, som Adrian Severing vet, men naturligtvis utan att det påverkar de mänskliga rättigheterna och folkrätten. När det gäller Kina finns det explicita och implicita hänvisningar, när jag talar om att involvera de nya framväxande ekonomierna i det globala styret. Naturligtvis kan inte alla ämnen behandlas i betänkandet, och detta är en kommentar som även i stor utsträckning gäller de ändringsförslag som jag har mottagit, vilka lyckligtvis är få till antalet.
Det är nödvändigt att prioritera. Betänkandet är redan för långt och prioritering betyder att välja, plocka ut och ibland överge något. Jag kan inte blanda ämnen som är mycket viktiga med andra som, även om de är viktiga, är mindre viktiga. Betänkandet måste vara läsligt. Därför, som vi säger på spanska, bör det inte ”falla en ur händerna” när man läser det, eftersom det är så tungt.
Mina damer och herrar! Jag anser att samarbetet med Förenta staterna är av avgörande betydelse. Premiärminister Gordon Brown påminde oss om detta här i går. Genom att anta detta betänkande i morgon kommer parlamentet att göra sin plikt: att sända ut budskapet att vi önskar och uppmanar till en ännu starkare strategisk förbindelse med Förenta staterna. Detta betänkande påminner oss - och James Elles sa detta för några minuter sedan - om att den viktigast strategiska förbindelse som EU har är dess förbindelse med Förenta staterna.
Jag är säker på och jag hoppas och litar på att kommissionen och rådet kommer att göra allt de kan under de kommande månaderna och veckorna, som är så viktiga, för att stärka denna förbindelse, också genom den institutionella dimensionen.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Corina Creţu : skriftlig. - (RO) Valet av president Barack Obama kan vara början till en nya era i förbindelserna mellan Förenta staterna och EU, förutsatt att båda sidorna omsätter de goda avsikterna och de vänskapliga förklaringarna i mer konkreta steg som syftar till att stärka förbindelserna och uppnå ett mer effektivt samarbete.
Den ekonomiska krisen och det aktuella geostrategiska klimatet gör det än viktigare att förbättra det transatlantiska samarbetet eftersom vi tillsammans möter allvarliga utmaningar. Förenta staterna och EU förenas genom ett partnerskap som är av grundläggande betydelse för båda sidorna och omfattar alla verksamhetsområden, från handel till militära allianser.
Under dessa omständigheter anser jag att det är av största vikt att undanröja de sista rester av diskriminering som finns i förbindelserna mellan EU och USA. Det faktum att medborgare i sex EU-medlemsstater fortfarande måste ha visum för inresa i USA måste vara en prioritering i kommissionens och Europaparlamentets dialog med amerikanska myndigheter, för att uppnå en likabehandling av alla EU-medborgare som grundas på fullständig ömsesidighet. Därför välkomnar jag att man i betänkandet har inkluderat en uppmaning till Förenta staterna att avskaffa viseringskraven för de sex länder som ännu inte har medtagits i programmet för viseringsundantag.
Daniel Petru Funeriu : skriftlig. - (EN) ”Amerika har ingen bättre partner än Europa”, förklarade president Barack Obama i Berlin i juli 2008. Europa å sin sida har ingen bättre partner än Amerika. Detta är den viktigaste slutsatsen och det motto som kan hämtas från detta utmärkta betänkande.
I 2000-talets globala värld står Europa och Amerika inför gemensamma utmaningar, men de delar också samma värden och kämpar för samma ideal. Därför är betänkandets rekommendationer om att trappa upp förbindelserna mellan EU och USA inte bara välkomna. De behövs verkligen också.
I dessa förbindelser menar jag att kontakten mellan individer är den verkliga nyckeln till förbindelser och samarbete som håller på sikt. Därför kräver jag gång på gång, och stöder helhjärtat uppmaningen i denna riktning, att den amerikanska administrationen helt och hållet och snarast ska avskaffa viseringssystemet för EU-medborgare. Det är oacceptabelt att medborgare i fem EU-medlemsstater fortfarande möter hinder och behöver visum för att resa till Amerika. EU är en enad helhet och därför bör alla dess medborgare bemötas på ett enat sätt, när det gäller deras rättigheter och friheter.
Låt människor samspela, forskare samarbeta och företag hitta gemensamma lösningar på den aktuella ekonomiska krisen. Rörelsefriheten mellan de två världsdelarna har därför blivit en brådskande fråga och den bör prioriteras redan vid Pragsammanträdet den 5 april 2009.
Csaba Sógor : skriftlig. - (EN) Under de senaste 18 åren har USA fått utstå många hårda ord, kanske ofta med goda skäl när det gäller den tidigare republikanska administrationen under president George W. Bush.
Men jag vill påminna om att vissa problem i Europa fortfarande skulle hänga i luften utan amerikanskt stöd och deltagande. Mycket ofta under den tidigare nämnda perioden har det visat sig att EU kan bli maktlöst och inkapabelt att lösa konflikter som sker vid vår bakdörr, i vår världsdel.
Utan amerikanskt deltagande och Daytonavtalet kanske det fortfarande skulle vara krig i Bosnien. Och jag är säker på att jag inte behöver understryka att Kosovos status fortfarande skulle vara oklar och därför mycket frustrerande inte bara för människorna i Kosovo, utan också för EU:s länder.
Trots de många bristerna i den amerikanska demokratin har de uppnått något som vi i detta skede bara kan drömma om. De har en svart president. Jag sätter stora förhoppningar till de transatlantiska förbindelserna, och jag hoppas uppriktigt att saker kommer att förbättras till förmån för både EU och USA.
| sv |
Särskilda åtgärder inom jordbruket till förmån för unionens yttersta randområden (ändring av förordning (EG) nr 247/2006) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är betänkandet av Luís Paulo Alves, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 247/2006 om särskilda åtgärder inom jordbruket till förmån för unionens yttersta randområden - C7-0255/2009 -.
Luís Paulo Alves: Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tillåt mig att påpeka att vi debatterar det första betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling som är föremål för det ordinarie lagstiftningsförfarandet som föreskrivs i Lissabonfördraget. Det är ett historiskt ögonblick och om kammaren röstar så som jag föreslår kommer det att ge denna nya period med delade behörigheter i fråga om jordbruket inom Europeiska unionen den bästa möjliga starten.
Det sker just genom medlagstiftning tillsammans med dess yttersta randområden, vilket är en praktisk demonstration av viljan att bygga en union som förstärks genom sammanhållning, i en anda av aktiv solidaritet, med respekt för särarterna och skillnaderna i dess delar, som den enda framkomliga vägen att bygga vårt gemensamma europeiska projekt.
Det sker också genom att införa grundläggande förordningar som gör den många hundra år gamla sockersektorn i Azorerna mer livskraftig, vilket jag särskilt välkomnar eftersom det är min hemregion. Det bidrar även till en sund diversifiering av jordbruket i en region som, så som vi vet, ger ett oersättligt bidrag till Portugals mjölksektor. Vi måste konsolidera den och göra den hållbar.
Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Dacian Cioloş och kommissionens höga tjänstemän som vi har samarbetat och förhandlat med för den öppenhet och flexibilitet de visat. Det spanska ordförandeskapet har gett allt för att förverkliga vår gemensamma önskan om att uppnå ett avtal vid förstabehandlingen. Jag vill naturligtvis även tacka våra skuggföredragande i de andra politiska grupperna samt de förträffliga tjänstemännen vid sekretariatet för parlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling, vars samarbete gjorde det möjligt för oss att uppnå ett resultat som jag betraktar som mycket positivt.
Jag vill även framhålla det avgörande bidraget från Azorernas jordbrukarorganisation samt den regionala regeringen och republikens regering. De var starkt engagerade och spelade en avgörande roll för att hitta en lösning för socker från Azorerna.
Förslaget till rådets förordning lades fram den 2 oktober i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, vid en tidpunkt då det inte fanns några utsikter om att Lissabonfördraget skulle träda i kraft, som fortfarande väntade på medlemsstaternas ratificering. I detta sammanhang var kommissionens och rådets inledande tanke att förslaget skulle antas enligt det förenklade förfarandet utan ändringsförslag för att kunna träda i kraft den 1 januari 2010.
När Lissabonfördraget trädde i kraft ansåg gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och jag att parlamentet borde uttrycka sin mening i enlighet med Lissabonfördraget och ikläda sig sin roll som medlagstiftare, trots den bland de andra politiska grupperna och rådet förhärskande inställningen att förslaget borde fortsätta enligt det förenklade förfarandet, eftersom de ansåg att förslaget inte behövde ändras och borde träda i kraft snabbt.
Vi handlade i rätt tid eftersom nya möjligheter har öppnat sig som resultat. Först genom bidraget från utskottet för regional utveckling och Nuno Teixeiras yttrande - som jag för resten vill gratulera och tacka för den hjälp han alltid gav under processen - och sedan med mitt betänkande som införde de nya möjligheterna för socker på Azorerna samt bidraget och stödet från mina kolleger i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.
För det första vill jag säga i detta första anförande att vi inte lyckades få de ändringsförslag som lades fram av utskottet för regional utveckling och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och som jag stödde godkända i den överenskommelse som uppnåddes i trepartsdialogen. Det var viktigt att nå en överenskommelse vid förstabehandlingen och därigenom säkra de förbättringar som redan uppnåtts och tillgodose behovet av ett snabbt ikraftträdande för att inte äventyra retroaktiviteten från januari i år. Eftersom utskottet redan förbereder ett dokument om översynen av POSEI, kommer vi säkerligen snart att få tillfälle att debattera dem.
Talmannen: Vi har ändrat namnet på skärmen som ni har sett. Tyvärr kunde den berörda kommissionsledamoten inte komma till oss i tid, vilket vi beklagar eftersom det inte finns något askmoln för närvarande och eftersom klockan redan är 11.
Kommissionen kan kanske vid tillfälle diskutera frågan om att de behöriga kommissionsledamöterna bör vara här. Detta är också föremål för ramavtalet. Jag är säker på att Cecilia Malmström kommer att bli en underbar företrädare.
Cecilia Malmström: Fru talman! Tack för er förståelse. Jag vill be om ursäkt på min kollega Dacian Cioloş vägnar som är försenad och försöker att komma hit så snart som möjligt för att diskutera med er. Han har bett mig tacka Europaparlamentets föredragande Luís Paulo Alves, och skuggföredragande för det utmärkta resultat som har uppnåtts när det gäller antagandet av förslaget.
Antagandet är viktigt eftersom det är den första text som antas i det ordinarie lagstiftningsförfarandet för jordbruk och landsbygdens utveckling efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Ett mycket gott samarbete har inletts mellan parlamentet, rådet och kommissionen under dessa månader och detta har skapat förutsättningarna för ett snabbt antagande av förslaget vid förstabehandlingen.
Med denna första erfarenhet av det ordinarie lagstiftningsförfarandet har min kollega kommissionsledamoten Dacian Cioloş och hans avdelningar lärt sig mycket och det är en utmärkt förebild för det framtida arbetet. Antagandet av förordningen är mycket viktigt för de yttersta randområdena eftersom det innebär tekniska förenklingar och även avvikelser till förmån för flera sektorer: mjölksektorn på Kanarieöarna, Madeira och Réunion, sockersektorn på Azorerna samt vinsektorn på Madeira och Azorerna.
När det gäller Azorerna, anser jag att de rådande omständigheterna motiverar en ytterligare och gemensam insats från oss alla - allmänheten, regionala regeringar, nationella regeringar och Europeiska unionen - för att underlätta en diversifiering av jordbruksverksamheten i den regionen. Diversifieringen måste vara en av de viktigaste prioriteringarna för randområdena som fördraget har tillerkänt en särskild ställning på grund av deras särskilda handikapp. Diversifieringen måste tillåta en inhemsk utveckling som ska skapa stabilitet och välstånd i dessa områden. Efter de försäkringar som mottagits från de portugisiska myndigheterna, som har åtagit sig att stödja sockerbetssektorn på Azorerna, ger jag därför mitt samtycke till utvidgningen av ett undantag som redan tidigare har garanterats till förmån för sockerbranschen på Azorerna.
Jag kommer att lyssna till era kommentarer till texten och jag ska efter bästa förmåga besvara era frågor på min kollegas vägnar.
Nuno Teixeira: Herr talman, fru kommissionsledamot! Först och främst vill jag gratulera föredraganden, min kollega Luís Paulo Alves till hans arbete, särskilt till hans förmåga att införliva olika bidrag som han fick och som ingenting annat är än respekt för de berörda yttersta randområdenas intressen.
I min funktion som föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling välkomnar jag att alla ändringar som föreslagits accepterades helt av föredraganden och att utskottet för regional utveckling röstade för samtliga av dem. Syftet med dessa förslag är att förbättra och korrigera vissa aspekter av den gällande förordningen som är otillräcklig och föråldrad. Av dessa aspekter vill jag framhålla att maximibeloppen för export och avsändning av bearbetade produkter som får POSEI-bidrag för närvarande beräknas på grundval av genomsnittet mellan 1989 och 1991.
Förutsatt att betänkandet antas, hoppas jag att kommissionen och rådet kommer att kunna läsa parlamentets ståndpunkt och inte använda en möjlig framtida översyn av förordningarna om POSEI-systemet som förevändning att inte acceptera kammarens ståndpunkter och de föreslagna ändringarna, som är av största betydelse för de berörda regionerna.
Maria do Céu Patrão Neves: På grund av sina permanenta naturliga handikapp behöver de yttersta randområdena att Europeiska unionen tar en särskild titt på de bästa förutsättningarna för dem att genomföra sina ekonomiska verksamheter.
När det gäller regioner som Azorerna, som är mycket beroende av jordbruk, behöver den sektorn särskilt uppmärksammas. Det är i detta sammanhang som vi välkomnar betänkandet om särskilda åtgärder för jordbruk i de yttersta randområdena. Den version som vi röstade om i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling var ganska tillfredsställande. Versionen från trepartsdialogen försämrar obönhörligt arbetsvillkoren inom sockersektorn, vars exporttilldelning är i det närmaste symbolisk.
Vid en tidpunkt då diversifieringen av jordbruk alltmer accepteras som ett av sätten att minimera sektorns återkommande kriser är det beklagligt att man i detta betänkande inte uttrycker den tillförsikt och uppmuntrande som sockerbetsproduktionen och den tillhörande industrin i São Miguel behöver.
Vasilica Viorica Dăncilă: Jag vill först av allt gratulera föredraganden till de mål som nämns för jordbruket i de yttersta randområdena. Systemet för jordbruksstöd till EU:s yttersta randområden är en viktig mekanism för ett fortsatt jordbruk och för underhållet av landsbygdslandskapet.
Jag stöder den pågående översynen av avgränsningen av dessa områden för att ta bort alla inkonsekvenser i avgränsningen. Enligt min mening kommer tillämpningen av enhetliga kriterier att förenkla genomförandet av betalningssystemet för de yttersta randområdena på EU-nivå, ge större insyn och trygga en enhetlig behandling för stödmottagarna. Vi vet alla vilken viktig roll jordbruket spelar i den lokala ekonomin.
Därför anser jag att det är lämpligt att vidta åtgärder i EU:s yttersta randområden för att öka jordbrukssektorns konkurrenskraft och främja diversifiering. Jag stöder och instämmer helt i de grundläggande målen för de yttersta randområdena, vilka jag betraktar som relevanta och som har visat sig vara ett effektivt instrument för ett fortsatt jordbruk i dessa områden.
Riikka Manner: Herr talman! För det första vill jag tacka och gratulera föredraganden Luís Paulo Alves till hans utmärkta betänkande. Vår grupp stöder helt denna kompromiss eftersom det är mycket viktigt och uppenbart att den ekonomiska och sociala utvecklingen av EU:s yttersta randområden till stor del bestäms av deras avlägsna läge, svåra klimat och geografi samt ekonomiska beroende av ett begränsat sortiment av varor och tjänster. Detta är mycket viktigt, särskilt nu i en kristid, att vi koncentrerar uppmärksamheten på en balanserad utveckling av regionerna i Europa och på att uppnå regional och social sammanhållning.
Vi och Europeiska unionen måste se till att vi är självförsörjande i fråga om jordbruk överallt i Europa. Det är viktigt för säkerheten och för den biologiska mångfalden. De åtgärder som föreslås i betänkandet ska nu omsättas i handling och därmed ge permanenta och framför allt långsiktiga resultat överallt i Europa, inklusive Europas yttersta randområden.
James Nicholson: Herr talman! Först av allt vill även jag gratulera föredraganden till ett mycket bra arbete. Även min grupp kunde stödja överenskommelsen från trepartsdialogen och jag anser att den kom fram till en bra kompromiss.
Jag anser att de yttersta randområdena i Europa om möjligt bör få det nödvändiga stöd som de behöver för att kompensera deras läge och de svårigheter som detta medför. Dessa områden har permanenta handikapp och vi behöver erkänna det. Den ekonomiska krisen och krisen inom mejerisektorn har påverkat dessa regioner oproportionerligt mycket jämfört med merparten av övriga Europa och det är därför som dessa områden förtjänar särskild uppmärksamhet.
Jag sympatiserar särskilt med läget i Azorerna, där mejerisektorn är mycket viktig och har haft allvarliga svårigheter. Att tillåta Azorerna att exportera relativt små mängder socker till EU bör vara ett bra beslut för det områdets ekonomiska framtid.
João Ferreira: Herr talman! Det är farligt och oacceptabelt att motivera förlängningen av återimporten av socker, med de modeller som nu föreslås, med det gradvisa avskaffandet av systemet med mjölkkvoter. Avskaffandet - som vi har bekämpat och kommer att fortsätta att bekämpa för att stödja mjölkproducenternas kamp - kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för en produktiv sektor som är grundläggande för Azorernas ekonomi. Tvärtemot vad som sägs kommer det inte att vara möjligt att minska konsekvenserna med de åtgärder som föreslås för sockerbearbetningsindustrin, särskilt inte med det gradvisa avskaffande som föreslås. Vad kommer att finnas kvar när dessa fem år har gått?
Det är också viktigt att beakta att processen för omställning av vinodlingar ligger långt efter planerna, inte minst när det gäller Madeira, och kunde ha äventyrats om incitamenten inte förstärkts. Begränsningarna och hindren som påverkar de yttersta randområdena är permanenta. Därför måste den praktiska effekten av erkännanden av områdenas särart vara en uppsättning permanenta stödåtgärder, inte disparata och tidsbegränsade åtgärder. Det är viktigt att behålla unionens stöd till jordbrukssektorn i de yttersta randområdena. Och ännu mer så under det rådande socioekonomiska klimatet.
Gabriel Mato Adrover: (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi har att göra med en reform som är extremt viktig för de yttersta randområdena. Det är särskilt viktigt vid en tidpunkt då krisen som påverkar alla, påverkar dessa regioner på ett grundläggande sätt, eftersom de har permanenta strukturella handikapp som innebär att de behöver dessa ändringar.
Jag ska tala om Kanarieöarna. För Kanarieöarna gäller den viktigaste ändringen leveranser av mjölkbaserade beredningar avsedda för industriell bearbetning. Vi talar om skummjölkspulver med vegetabiliskt fett som är en traditionell produkt för lokal konsumtion som har sålts på Kanarieöarna i över 40 år. Efter en hel del arbete och trots många svårigheter inrättades en lokal industri som genererade sysselsättning och ett uppenbart mervärde. Jag vill framhålla detta eftersom arbetslösheten i dessa tider har varit extremt hög, särskilt på våra öar, och att stödja en liten industri som skapar sysselsättning är inte bara nödvändigt utan en skyldighet.
Förslaget är att behålla leveransen av produkten, som används för lokal konsumtion i små mängder på 800 ton per år. Detta skulle avskaffa den traditionella naturen hos åtgärden, som är av liten betydelse i det globala sammanhanget, och därför ge industrin stabilitet.
Som jag sade tidigare har de yttersta randområdena betydande handikapp men de måste också betraktas som en möjlighet för Europa. De olika associeringsavtalen som utarbetas och debatteras för närvarande, t.ex. frihandelsavtalen med Colombia och Peru och andra där förhandlingarna är på väg att börja, t.ex. Mercosur, är ett klart hot mot vår jordbrukssektor. Jag tänker på mängder av produkter: tomater, bananer och animaliesektorn.
Jag har sagt detta många gånger: vi måste uppnå en balans i avtalen. Alla måste ge efter lite grann, så att vi alla kan vinna. Men under inga omständigheter får en produkt eller en viss sektor bära kostnaden för avtalen.
Slutligen vill jag gratulera föredraganden, Luís Paulo Alves, och tacka kommissionen och rådet som tillsammans med parlamentet har lyckats komma överens under den första trepartsdialogen om jordbruk.
Patrice Tirolien: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! När den här texten lades fram för utskottet för regional utveckling lyckades jag införa idén om en utökning av det undantag som tillåter produktion av rekonstituerad mjölk i Martinique och Guadeloupe, enligt den förebild för hållbar tillväxtmodell som visat sitt värde på Madeira.
Tyvärr fanns det inget samförstånd på denna punkt under den senaste trepartsdialogen. Det är beklagligt av två skäl. När det gäller innehållet erbjuds för det första mejeriproduktionen i de franska utomeuropeiska departementen många omistliga möjligheter: stärkandet av boskapsindustrin, självförsörjning på ett baslivsmedel och skapandet av arbetstillfällen. För det andra när det gäller innehållet kunde vårt parlament som helhet inte komma fram till ett beslut om mitt förslag eftersom det ville anta texten vid förstabehandlingen via ett informellt förfarande som jag motsätter mig.
Hur som helst kommer vårt arbete med denna POSEI-förordning att fortsätta mycket snart under halvtidsöversynen av förordningen. På den punkten vill jag återigen begära ett undantag för de andra franska utomeuropeiska departementen.
Albert Deß: (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag är glad över att betänkandet om särskilda åtgärder för jordbruket i unionens randområden har diskuterats så välvilligt i kammaren.
Under den senaste valperioden var jag skuggföredragande för reformen av sockermarknaden. Vid den tidpunkten reste utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling till ön Réunion där jag besökte ett litet jordbruksföretag som odlade sockerrör. Utan något stöd skulle detta lilla jordbruksföretag inte kunna existera. Jag som kommer från det kontinentala fastlandet konstaterade också att dessa jordbrukare i EU:s yttersta randområden möter särskilda omständigheter.
Vi måste genom vissa regler om undantag erbjuda dessa jordbrukare i alla dessa regioner som hör till EU framtidsutsikter och se till att de - åtminstone huvudsakligen - kan garantera livsmedelstrygghet i dessa områden. Det är allas vår sak att bidra till att jordbruket har framtidsutsikter - bland annat genom dessa bestämmelser om undantag - och att livsmedelstryggheten för lokalbefolkningen säkras. Betänkandet i dess nuvarande utformning ger goda förutsättningar för att uppnå dessa mål. Mitt hjärtliga tack till alla dem som medverkade.
Giovanni La Via: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Randområdena kännetecknas av socioekonomiska och strukturella särdrag som bestäms av deras avstånd från marknaderna, isolering, begränsade areal, topografi, klimatsvårigheter och ekonomiska beroende av vissa produkter. Tre jordbrukssektorer är särskilt viktiga: sockerbetor, mejeriprodukter och vinproduktion.
Det ekonomiska systemet i dessa områden är beroende av fungerande produktionssystem för var och en av ovannämnda sektorer, men det kommer att kräva en hel del arbete för att återställa de balanser som har gått förlorade över tiden och se till att de nödvändiga undantagen finns för tillämpning av lämpliga marknadsinstrument.
Herr talman, fru kommissionsledamot! Det är med stor oro som vi hör om de pågående förhandlingarna med Mercosurländerna. Om dessa inte backas upp av lämpliga kompensationsåtgärder kan detta avtal starkt äventyra inte bara de yttersta randområdena utan även många sektorer inom det europeiska jordbruket.
Elie Hoarau: (FR) Herr talman! Jag måste säga att den kompromiss om socker som förhandlades fram i trepartsdialogen inte är i nivå med det som vi föreslog i utskottet för regional utveckling och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, och jag beklagar detta djupt.
När det gäller Réunion är texten viktig för jordbrukarna, som väntar på ett snabbt genomförande av det undantag som beviljats för mjölk. För dem är det en garanti för branschens hållbarhet. Jag skulle dock ha föredragit att de skyddsåtgärder som rekommenderades i utskottet hade behållits.
Fortfarande när det gäller mjölk håller jag med vår kollega Patrice Tirolien. Vi hade velat att en undersökning genomförts för Martinique och Guadeloupe för att behålla en industri i dessa områden. Dessa frågor kommer säkert tillbaka på bordet under POSEI-förhandlingarna och vi får tillfälle att tala om dem igen.
Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! I många år har vi observerat något som tycks göra EU maktlös, nämligen den enormt stora andel av jordbruken som går under, vilket undergräver EU-staternas självförsörjning. Värst drabbade är missgynnade områden, som t.ex. de yttersta randområdena, men även jordbrukare i de bergsregioner som vi har i Österrike.
Tyvärr är detta följden av den gemensamma jordbrukspolitiken. En politik som har kritiserats i många år och som ständigt reformeras och trots detta fortfarande inte fungerar ordentligt. Vi har dock nått en vändpunkt. I ett krisläge - oavsett om den har orsakats av en fallande euro eller helt enkelt av en vulkan på Island som har paralyserat flygtrafiken och därmed tillförseln av lättförstörbara varor - måste medlemsstaterna lita till sig själva. Vi såg detta senast förra gången som Ryssland stängde av gasen.
När läget blir svårt beror allting på ett lands självförsörjning och den behöver upprätthållas inom EU, i länder och regioner med missgynnade områden och i de yttersta randområdena. Jag anser att det endast kan ske om jordbruket i hög grad åternationaliseras.
Diogo Feio: (PT) Herr talman! I denna debatt om åtgärder för jordbruket i de yttersta randområdena, vill jag börja med att berömma föredraganden och alla som har arbetat med frågan. Jag vill också säga att ändringsförslagen, som ofta är tekniska och specifika, inte leder till några betydande ändringar.
Att uppmärksamma frågan om socker och sockerproduktion på Azorerna är att uppmärksamma ett djupare problem. Randområden som Azorerna, som jag nyligen hade tillfälle att besöka, har en stark anknytning till jordbrukssektorn. Särskilt på Azorerna är frågan om mjölkkvoter mycket viktig. Mjölkproduktion och hur den regleras är utomordentligt viktigt för hundratals producenter och många människor på Azorerna och därför vill jag direkt nu här i kammaren uppmärksamma behovet av att hitta lösningar på den särskilda situationen i dessa regioner.
Diane Dodds: (EN) Herr talman! Jag är glad över att se ett betänkande som handlar om att hjälpa jordbruket i Europas yttersta randområden. Det råder ingen tvekan om att det geografiska läget, avståndet till marknaderna och andra sådana faktorer skapar många svårigheter. Den ekonomiska krisen har också haft konsekvenser. Prisvolatiliteten har varit betydande och har en skadlig och verkligt destabiliserande effekt på jordbruket inte bara i de yttersta randområdena utan i alla områden i Europa. Jag vill dock ta upp en särskild punkt med kommissionen i dag och det är att kommissionen måste vara försiktig så att dess egna åtgärder inte blir till nackdel för de europeiska jordbrukarna och den europeiska jordbruksindustrin.
I Nordirland har mejeri- och nötköttsbranschen påverkats kraftigt av import. Detta har lett till prisvolatilitet och stora ekonomiska förluster för jordbrukare. Förra veckan deltog jag i Royal Agricultural Show på Nordirland. Det är den största mässan i sitt slag i den provinsen och jordbrukare efter jordbrukare framförde sin stora oro över att kommissionen återupptar handelssamtalen med Mercosur. Kommissionen och vi i parlamentet måste verkligen vara mycket försiktiga och inte offra denna industri i EU för att göra s.k. vinster på andra områden.
Seán Kelly: (PT) Herr talman! Jag välkomnar förslagen om att hjälpa de yttersta randområdena. För det första är jordbruket främst en bransch som sätter mat på bordet - utan vilket vi alla skulle dö - men även områden utan jordbruket skulle dö både ekonomiskt och genom att avfolkas. Så jag välkomnar alla förslag om att hjälpa dem.
Jag vill också lägga till min röst till dem som uttryckt oro över Mercosurförslagen. De kan skada de yttersta randområdena och alla regioner för den delen.
Jag anser att det är dags att Europeiska unionen blir starkare och rättvisare med sina egna jordbrukare. Det var aldrig meningen att vi skulle vara poliser för jordbrukare i EU och en god fe för jordbrukare i resten av världen. Det är vad som sker här: det skulle bli mindre strikta regler, mindre insyn och mindre spårbarhet för livsmedel som kommer in i EU än för livsmedel som produceras inom unionen, och det skulle inte vara rättvist för de yttersta randområdena eller för någon av regionerna.
Dacian Cioloş: Herr talman! Ursäkta att jag är sen men jag var mycket angelägen om att närvara under denna debatt eftersom det är min första och den handlar om det första beslut som fattats med medbeslutande på jordbruksområdet. Jag vill ännu en gång hälsa på och tacka Luís Paulo Alves och alla parlamentsavdelningar för det mycket samarbetsvilliga och effektiva sätt som de har arbetat med kommissionen och med rådet om detta beslut.
Vi ville ha ett snabbt beslut just därför att de åtgärder som föreskrivs i betänkandet kan tillämpas snabbt i de berörda regionerna. Vissa beslut kommer till och med att tillämpas retroaktivt. Det är därför - jag svarar också Patrice Tirolien här - som vi inte har tagit in några ändringsförslag. Precis som med andra förslag skulle vi ha behövt ytterligare motiveringar och analys för att fastställa hur de ska införas. Vi föredrog att gå snabbt framåt och jag hade flera diskussioner med Luís Paulo Alves om den saken. Jag är därför glad över att se det stöd som förslaget åtnjuter och jag hoppas att vi kommer att kunna arbeta på samma sätt med parlamentet om andra frågor i framtiden. Jag är dessutom säker på att vi kommer att kunna göra det.
Som kommissionsledamot för jordbruk kan jag också försäkra alla talare som har nämnt förhandlingarna med Mercosur flera gånger. Jag kan försäkra er att jag under diskussionerna med kommissionens organ om återupptagandet av dessa förhandlingar mycket noga kommer att kontrollera att dessa förhandlingar fortsätter i det europeiska jordbrukets intresse. Vi måste självklart överväga dessa förhandlingar mer generellt utan att begränsa dem till jordbruk men jag kan försäkra er att jag under de kommande månaderna och åren av dessa förhandlingar kommer att se till att den europeiska jordbruksmodellen, som bygger på kvalitet, mångsidighet och markanvändning, bevaras antingen som följd av dessa förhandlingar eller via åtgärder som följer efter förhandlingarna.
Frågan ställdes också om vem som ska tillämpa degressivitet, varför vi inte väljer kvantiteter som dem som hittills tillämpats på Azorerna för socker. I det senare fallet kom vi särskilt överens med de portugisiska myndigheterna och med de lokala myndigheterna på Azorerna för att fastställa ett ekonomiskt instrument som gör att sektorn kan klara konkurrensen med hjälp av åtgärder för ekonomiska investeringar. Jag är glad över det stöd som jag har märkt och de åtaganden som har gjorts av den portugisiska regeringen om att stödja sektorn i denna riktning och jag hoppas vi på detta sätt ska kunna erbjuda ett alternativ för producenterna på Azorerna.
Andreas Mölzer sade att den gemensamma jordbrukspolitiken inte var tillräckligt robust, att den inte fungerade bra och att vi behövde åternationalisering. Jag vill be er om en enkel sak: titta på vad jordbrukarna får för inkomster i dag, titta på vilken del av denna inkomst som är stöd från den gemensamma jordbrukspolitiken och fråga er själva hur jordbrukarna skulle ha kunnat klara sig i dag om vi inte hade haft den gemensamma jordbrukspolitiken. Det innebär inte att den gemensamma jordbrukspolitiken inte ska anpassas. Den måste anpassas betydligt för att ta hänsyn till just dessa ändringar som det europeiska jordbruket står inför. Jag kan försäkra er om att allt kommer att göras för att i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2013 bättre beakta aktuella realiteter. Detta kommer självklart att begränsas till de resurser som rådet och parlamentet kommer att göra tillgängliga för denna politik. Jag hoppas att dessa resurser kommer att vara direkt relaterade till de ambitioner som européerna och Europa har för sitt jordbruk. Jag anser inte att åternationalisering är en lösning. Enligt min mening skulle medlemsstaterna inte ha medel att garantera anpassningen av olika åtgärder i dessa yttersta randområden om vi inte hade haft den gemensamma jordbrukspolitiken och en gemenskapsstrategi.
Jag vill därför avsluta här med förhoppningen om att vi när det gäller omarbetningen av POSEI-förordningen kommer att göra framsteg på vissa punkter som togs upp i dag och att vi i allmänhet i alla beslut om den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att kunna arbeta lika effektivt som med den här förordningen.
Luís Paulo Alves: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I detta sista anförande vill jag framhålla vikten av att uppdatera förordning (EG) nr 247/2006. De förändringar som har skett sedan förordningen antogs 2006 - både på lagstiftningsområdet och i tillämpningen samt i själva situationen - har gjort det nödvändigt att införa ändringar så att en uppdaterad version av förordningen kan fortsätta vara ett viktigt instrument i anpassningen av vissa delar av EU:s jordbrukspolitik om särarterna i de yttersta randområdena, så som anges i artiklarna 349 och 107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Tillåt mig att helt kort räkna upp de förbättringar som har uppnåtts. På Kanarieöarna ska det undantag som tillåter att mjölkbaserade beredningar betraktas som ”en traditionell produkt för de lokala konsumenterna” tillfälligt förlängas. På Réunion kommer det nu att bli möjligt att producera UHT-mjölk som rekonstituerats från mjölkpulver under de gränser som anges av Världshandelsorganisationen och skyldigheten att ange halten av integrerat mjölkpulver kommer också att försvinna. På Madeira har detta undantag förlängts enligt dessa modeller och vin som produceras från direktproducerande hybridvinodlingar kan konsumeras i regionen. På Azorerna återinförs och utökas undantaget för återimporterat socker, både vad gäller mängden och tidsgränsen. Regionen drar också nytta av bestämmelserna om vin som redan nämnts för Madeira.
Dessa åtgärder kan tillämpas retroaktivt från den 1 januari 2010, vilket inte utgör något hinder för den fria konkurrensen på vår inre marknad. Det utgör viktiga bidrag till näringslivet i dessa regioner, vars naturliga sårbarhet gör dem mer känsliga i en tid av djup kris. Till sist vill jag nämna att förutom det tillfälle som ges till jordbruksdiversifiering innebär antagandet av betänkandet att förbudet mot återexport av vissa produkter upphävs. Det är också viktigt att komma i håg att tack vare antagandet av förordningen kommer vi att ge ett avgörande bidrag till omstruktureringen och bevarandet av dussintals arbeten på Azorerna, samt det tekniska kunnande som är förknippat med verksamheten i den agroindustriella sockersektorn i en tid av ytterst svår ekonomisk kris.
Talmannen: Jag är glad över att kunna informera Luís Paulo Alves och alla om att en stor konferens kommer att äga rum om en vecka, tio dagar i de yttersta randområdena, som sponsras av det spanska ordförandeskapet. Parlamentets talman har utsett mig att tala tillsammans med Durão Barroso, Rodríguez Zapatero och chefen för den regionala regeringen på Kanarieöarna vid öppnandet av konferensen.
Jag kommer definitivt att använda resultaten av denna debatt och Alvesbetänkandet som viktiga inspirationskällor till det tal som jag då ska hålla.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Daciana Octavia Sârbu : Europeiska unionens öregioner och yttersta randområden har en rad problem för närvarande. Därför krävs det särskilda åtgärder för att främja deras sociala och ekonomiska utveckling. Jag välkomnar de ytterligare åtgärder som parlamentet och kommissionen föreslagit och som är avsedda att förbättra läget för jordbruket i de yttersta randområdena, särskilt mot bakgrund av problemen för Azorerna och Madeira.
Mjölk är Azorernas viktigaste jordbruksprodukt. Eftersom ett antal EU-medlemsstater nyligen genomgått en mjölkkris är det nödvändigt att ändra dessa öars jordbruksprofil. Jag håller med föredraganden på denna punkt. Han sade att sockerbetor är det bästa alternativet till mjölkprodukter både när det gäller ekonomisk effektivitet och miljöskydd. Jag vill framhålla att sändandet av maximala volymer sockerbetor till Europa fortfarande måste främjas.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla att i den rådande ekonomiska krisen måste budgetramen efter 2013 ha solidaritet som sin huvudgrund och att vi även måste sikta på att uppnå höga standarder för territoriell och social sammanhållning.
Talmannen: (Sammanträdet avbröts kl. 11.35 och återupptogs kl. 12.05.)
| sv |
Parlamentets sammansättning: se protokollet
| sv |
SWIFT (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är debatten om rådets uttalande om Swift.
Diego López Garrido: Herr talman! Detta är som ni vet ett rådsuttalande om ett program som är en överenskommelse mellan Europeiska unionen och Förenta staterna för att spåra finansiering av terrorism och som därför har till syfte att utbyta och överföra finansiella uppgifter, vilket jag tror att alla är överens om. Avtalet har funnits sedan ett par månader. Det har fungerat väl och gett kontinuitet i flödet av information som är avsett för programmet för att spåra finansiering av terrorism.
Avtalet löper formellt ut den 31 januari. Under den föregående perioden med svenskt ordförandeskap övervägde rådet behovet av att teckna ett avtal som gör det möjligt att fortsätta programmet för att spåra finansiering av terrorism. Därför antog rådet den 30 november 2009 ett beslut om att underteckna det avtalet, TFTP (Terrorist Finance Tracking Programme).
Det är ett preliminärt avtal. Det är således giltigt under en kort period, som i princip löper ut den 31 oktober 2010. Det preliminära avtal som, vilket jag nämnde rådet kom överens om förra året, kommer under alla omständigheter att bli ogiltigt om inte Europaparlamentet dessförinnan fattar ett beslut under 2010.
Detta är det rådande läget. Kommissionen har inte lämnat något meddelande sedan dess om innehållet i avtalet, som fortfarande inte är känt av Europaparlamentet, men jag kan säga er att det kommer att läggas fram nästa vecka, den 25 januari. Det kommer att tillkännages för Europaparlamentet den 25 januari. Avtalet kommer att anlända till kammaren i vederbörlig ordning översatt för att få Europaparlamentets godkännande.
Detta har inte skett tidigare av följande skäl (som vi fått av kommissionen): kommissionen har inte slutfört de berörda översättningarna och därför har rådet inte fått dem från kommissionen. Som jag just sade har dessa olika språkversioner ännu inte slutförts, och som ni vet kan rådet endast överlämna det dokumentet, det avtalet, till parlamentet när olika språkversioner är tillgängliga, vilket kommissionen ansvarar för. Detta är vad som kommer att läggas fram den 25 januari.
Vidare för framtiden och med sikte på ett avtal, inte ett preliminärt utan ett definitivt, planerar kommissionen att lämna rekommendationer om detta för utformningen av ett långsiktigt avtal, inte ett avtal som upphör i oktober nästa år, så som det vi talar om, utan på lång sikt. Detta långsiktiga avtal måste förhandlas fram och ingås enligt de nya rättsliga grunder som föreskrivs i Lissabonfördraget, vilket innebär full medverkan av Europaparlamentet. Europaparlamentet har redan full medverkan i dessa avtal och det är så som det kommer att vara med det kommande avtalet, för vilket kommissionen ännu inte har lämnat några rekommendationer.
Avslutningsvis vill jag säga att detta är en ytterst viktig fråga. Detta är ett förfarande, ett program för att bekämpa terrorism. Detroitincidenten visade att det finns en risk att hotet kvarstår och därför får medlemsstaterna inte tillåta att ett fortsatt flöde av finansiella uppgifter till TFTP upphör. Domare Bruguière förklarade detta i sitt inlägg inom stängda dörrar, som filmades inför parlamentet i november. Han sade att enligt hans mening har flera medlemsstater kunnat dra fördel av den information som tillhandahållits till Förenta staterna för att avslöja och undvika terroristverksamhet.
Detta ledde till att rådet under det föregående svenska ordförandeskapet gjorde preliminära förberedelser för ett nytt avtal för att undvika att det nuvarande löper ut den 31 januari och att alla eventuella informationsflöden därmed skulle avbrytas. Det var det enda alternativet för rådet att göra så och naturligtvis är parlamentets inställning till att få information förståelig. Den har inte lämnats och som jag berättade för er på grund av Europeiska kommissionens försening med att lägga fram de berörda översättningarna.
Manfred Weber: Herr talman, herr López Garrido, mina damer och herrar! Hela denna debatt var självklart inledningsvis färgad av den frustration och irritation som många i Europaparlamentet kände eftersom vi hade intrycket att ännu en gång hade saker och ting forcerats igenom rådet före Lissabonfördragets ikraftträdande. Därför är jag nu tacksam att rådet har insett att det är bra att samråda med parlamentet, att nu tillämpa det nya Lissabonfördraget i ratificeringsprocessen och även ge oss tillfälle att bedöma om detta avtal ska tillämpas eller inte.
I denna lagstiftningsprocess, om vi nu inleder den, kommer gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) att tillämpa klara beslutskriterier. Det finns två sidor av myntet. På den ena sidan har vi i PPE-gruppen haft en klar princip att för europeiska uppgifter - var de än lagras - ska europeiska normer om uppgiftsskydd gälla. Vi hävdar principen att vi vill ha en överklagningsrätt för personer som anser att de har behandlats orättvist genom att vara föremål för uppgiftskontroller. Vi har grundprincipen att uppgifter ska överlämnas enbart i enskilda fall och endast om den person som är misstänkt för något, inte som en allmän regel. Detta är saker som vi anser viktiga.
På den andra sidan av myntet finns det faktum att vi naturligtvis vill samarbeta med Förenta staterna. Vi vill samarbeta med våra partner i bekämpandet av terror. Vi vill inte ha en situation där enskilda stater - om avtalen löper ut - sätts under särskilt tryck, som exempelvis Belgien, därför att då kommer staterna att börja agera på bilateral basis. Grundligt övervägande behövs också här. I PPE-gruppen kommer vi att överväga detta när lagförslaget läggs fram.
Jag vill ännu en gång be rådet och kommissionen att inte försöka vinna tid utan att skicka texten nu så att vi kan behandla den. Som parlament kan vi arbeta snabbt och vi kommer att kunna hantera frågan snabbt. Sedan kommer det att vara ministrarnas sak - och för att göra detta mycket klart: inrikesministrarnas - att övertyga parlamentet om att de metoder som nu föreslås i avtalet verkligen är nödvändiga för att bekämpa terrorn.
Vi är öppna för denna process men uppgiften att övertyga oss måste fortfarande utföras av den verkställande makten, med andra ord ministrarna.
Martin Schulz: Herr talman! Det är en verklig lagstiftningsprocess som vi nu inleder med Lissabonfördraget.
López Garrido! Om ni säger oss att översättningar eller bristen på översättningar är ett så känsligt område att det orsakar förseningar som vi bara är tvungna att acceptera, då måste jag med all respekt säga att detta bara är en ursäkt i avsikt att skydda er själva och lugna oss här en aning. Vi kan dock inte ta detta på allvar. Jag kommer helt enkelt att notera det nu och sedan bortse från det.
Det viktiga i saken är något helt annat: avsaknaden av medverkan av Europaparlamentet. När det gäller internationella avtal av så vidsträckt betydelse är det helt enkelt inte tillåtligt. Vi vill att parlamentet på allvar ska vara engagerat från dag ett i genomförandet av avtalet. Varför det? Jerzy Buzek, parlamentets talman, formulerade det mycket exakt i sin skrivelse, genom att säga att det i Swift-avtalet föreskrivs långtgående inskränkningar av medborgarnas grundläggande friheter, som är konstitutionellt garanterade i de flesta medlemsstater och som också garanteras genom stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Om det dock ska bli genomförandeåtgärder på grundval av ett sådan avtal som föreskriver inskränkningar av medborgarnas grundläggande rättigheter, måste medborgarnas rättsskydd mot dessa inskränkningar absolut garanteras. Det innebär att uppgiftsskydd måste garanteras i alla avseenden. Radering av uppgifterna efter en viss, rimlig tid måste garanteras och det måste noga föreskrivas möjligheter för medborgarna att överklaga om deras grundläggande rättigheter kränks. En viktig beståndsdel i rättsstatsprincipen är att medborgarna ska kunna skydda sig själva mot godtycklig behandling från staten.
Europeiska unionen kan inte upphäva denna rättstradition, som är stadfäst i 27 staters rättssystem, genom att hänvisa till att översättningar inte är tillgängliga. Om vi menar allvar med att vilja utveckla rättsstatsprincipen på EU-nivå, måste vi också till den nivån överföra nödvändigheten att ingripa av säkerhetsskäl men också det legitima skyddet av medborgarna.
Rådet måste därför förklara för oss var Swift-avtalets mervärde finns om det nu - som rådet vill - interimistiskt ska träda i kraft. Jag tänker inte tala om de kränkningar av uppgiftsskyddet som begåtts av en mängd säkerhetstjänster i Förenta staterna. Någon stoppar bomber i sina underkläder och flyger över Atlanten. Detta är vad de amerikanska säkerhetstjänsternas intensiva säkerhetsarbete hittills har åstadkommit. Det kan dock inte vara vad det är beroende av.
Jag undrar varför vi måste tillämpa detta snabbförfarande när det har funnits ett avtal mellan EU och Förenta staterna sedan den 1 februari om provisorisk rättslig hjälp, i vars artikel 4 det beskrivs exakt hur bankuppgifter ska överföras om det finns välgrundade skäl till misstanke. Det innebär att ikraftträdandet av Swift-avtalet inte skulle ge något mervärde när det gäller skydd.
Denna obefogade brådska - eller gatlopp, Schweinsgalopp som vi skulle kalla det i Tyskland - dessa påtryckningar att skynda på, är därför obegripliga och vår enhälliga begäran till rådet måste därför vara exakt följande: skicka oss de relevanta dokumenten! Vi kommer att diskutera frågan och genomföra det parlamentariska förfarandet med nödvändig skyndsamt eftersom vi vill ha säkerhet, men inte enbart för säkerhetsorgan. Vi vill ha säkerhet också för de medborgare som antas bli skyddade av dessa säkerhetsorgan. Jag förmodar att detta är syftet med avtalet, men i så fall vill vi också att det ska antas som en riktig lag.
Guy Verhofstadt: Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss börja med de goda nyheterna: Det spanska ordförandeskapet har tillkännagett att dokumentet ska överlämnas måndagen den 25 januari. Det vill säga nästa måndag - och jag har gjort en notering om detta. Det innebär således att vi nu har en vecka på oss att diskutera det i parlamentet. Det är realiteten.
Herr talman! Min begäran - jag har redan sagt detta, och jag hoppas att jag får stöd från de övriga grupperna - är att talmanskonferensen beslutar om att hålla både ett utskottssammanträde och ett plenarsammanträde, eftersom det skulle vara poänglöst att tillåta att avtalet träder i kraft den 1 februari utan att parlamentet först har diskuterat det.
Herr Zapatero! Det finns därför två alternativ: ja eller nej. Jag kan säga er att ett ”ja” kommer att vara beroende av en rad villkor. Det är viktigt att ni vet att vi måste ha ett svar på detta före den 25 januari. Vi har inte fått något svar på de villkor som parlamentet har ställt.
Villkoren är följande: för det första att parlamentet ska hållas helt informerat och få all nödvändig information, för det andra att parlamentet ska medverka i förhandlingarna om det definitiva avtalet och för det tredje har vi de specifika villkoren, totalt nio stycken, som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor fastställt i sin resolution - som har godkänts av parlamentet - vad gäller det faktiska innehållet i avtalet.
Vår begäran till er är mycket enkel: ni ska inte bara skicka oss interimsavtalet den 25 januari. Ni måste också svara på parlamentets tre frågor. Om ert svar på våra tre frågor är positivt kan vårt godkännande av avtalet sedan vara möjligt. Om det inte är positivt anser jag att det är troligt att omröstningsresultatet blir negativt - det är i alla fall min grupps mening.
Jag måste påpeka att ett negativt omröstningsresultat kommer att innebära att interimsavtalet inte träder i kraft den 1 februari. Detta är läget för närvarande och i morgon kommer jag under alla omständigheter be talmanskonferensen både att sammankalla ett lämpligt utskott för frågan och att hålla ett plenarsammanträde om interimsavtalet.
Rebecca Harms: Herr talman! Nu öser hela parlamentets frustration ned på det spanska ordförandeskapet, som just har tillträtt. Ta emot det på hela rådets vägnar, men jag anser ändå att ni själva är inblandade i detta. Jag är upprörd över att det inte finns några företrädare för kommissionen på platserna 21 och 22 eftersom om jag förstår det rätt är det kommissionens skyldighet att underlätta hela ärendet så fort parlamentet har blivit tillfrågat om att sätta i gång godkännandeförfarandet. Kommissionen undviker dock sina skyldigheter och håller sig borta från debatten.
Jag vill inte upprepa vad mina ledamotskolleger har sagt men jag skulle vilja säga att jag anser att det vore oerhört farligt för rådet att låta detta provisoriska Swift-avtal träda i kraft utan att parlamentet först röstat om vad ni tänker lägga fram för oss. Jag anser att förfarandet - om ni fortsätter att pressa igenom detta till den 1 februari med halsbrytande hastighet, eller som ett gatlopp, så som Martin Schulz så träffande beskrev hela förfarandet - inte bara är en provokation mot parlamentet utan även ett fördragsbrott, ett brott mot Lissabonfördraget just när det har trätt i kraft, och det är oansvarigt.
I brådskande frågor har ni alla möjligheter att utbyta viktig information genom ett bilateralt rättsligt avtal med USA och varje annat land i världen med vilket sådana avtal finns. Det är alltså ingen brådska.
Jag vill ännu en gång betona att medborgarna i EU med intresse åser hur vi reagerar på det lovordade Lissabonfördraget. Om vi inte vid den här tidpunkten säkerställer parlamentskontroll, om vi accepterar denna överträdelse av nationella lagar om uppgiftsskydd och förnekar stadgan om de grundläggande rättigheterna, som så ofta har citerats i diskussionen om Lissabonfördraget, då kommer det tror jag att bli ett slags kamikazeoperation och vara fullständigt oförsvarbart. Herr López Garrido! Ni delar dock ansvaret för detta med kommissionen.
Jag vill be er om en sak till. Jag har just fått ett textmeddelande om att vissa språkversioner av Swift-avtalet redan har offentliggjorts. Kan ni vara vänlig och tala om för oss vilka språkversioner som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, när det skedde och varför dessa versioner inte har gjorts tillgängliga för parlamentet.
Timothy Kirkhope: Herr talman! Händelser nyligen har ännu en gång påmint oss alla om hur viktigt det är att vi utbyter information för att kunna garantera EU-medborgarnas säkerhet. Swift har varit ett viktigt verktyg för att uppnå detta. Som tur är, efter att ha träffat företrädare för den amerikanska regeringen, särskilt David Cohen, undersekreterare för frågor om terrorismfinansiering i det amerikanska finansdepartementet, nyligen i Washington, blev jag lugnad av de flerskiktade kontrollsystemen och säkerhetsåtgärderna samt den oberoende tillsynen som jag hoppas kommer att leda till att genomförandet av det nya avtalet blir klanderfritt.
Även jag måste uttrycka min starka oro, precis som andra har gjort, över rådets bristfälliga samråd med parlamentet och kommissionens påstådda förseningar. Det är viktigt att parlamentet och de valda företrädarna för kammaren informeras ofta och korrekt och parlamentets samtycke får inte bli en efterhandsåtgärd. Att rådet behandlar det så undergräver de värden och demokratiska principer som är centrala för kammaren och parlamentet. Jag hoppas att rådet, och ordförandeskapet för den delen, noga kommer att beakta dessa kommentarer.
Rui Tavares: Herr talman! Kammaren har behandlats på ett förolämpande och förödmjukande sätt under hela denna process. Att säga till oss att vänta på översättningarna är oacceptabelt när vi vet att det finns flera versioner som cirkulerar i pressen, efter det att information har läckt ut.
Trots detta fick vi ett avtalsförslag på en fredag i Bryssel, när de flesta parlamentsledamöterna hade rest till Strasbourg. Endast en parlamentsledamot var närvarande i Bryssel. Den parlamentsledamoten råkade vara jag själv.
De upprepade hänvisningarna till Bruguières rapport, en hemligstämplad rapport, är också oacceptabla. Det är knappast övertygande, eftersom alla som har läst Bruguièrerapporten vet att den knappast innehåller några empiriska data.
Det är oacceptabelt att säga att det är en preliminär rapport, när uppgifter som samlas in under de kommande nio månaderna kommer att vara i händerna på den amerikanska administrationen i fem år och det kan komma att vara en administration under Sarah Palin, inte en Obamaadministration. Hur kan en EU-medborgare känna sig säker? Ni gav oss tydligen inget annat alternativ än att avvisa avtalet och ni gör inte vårt liv enklare.
Genom att förkasta den gör vi dock kommissionen en tjänst, eftersom det finns två nya kommissionsledamöter, Cecilia Malmström och Viviane Reding, som vi vet säkerligen klarar att förhandla fram bästa möjliga avtal från grunden och vi är övertygade om att de är villiga att göra det.
Martin Ehrenhauser: (DE) Herr talman! Många åtgärder har vidtagits under sken av att bekämpa terrorismen under det senaste året, även av rådet. Många av dessa åtgärder står dock inte i rimlig proportion till det verkliga hotet från terrorism. Tvärtom har de lett till oacceptabla inskränkningar av medborgarnas rättigheter. Det systematiska utbytet av uppgifter, utan samband med någon misstanke, som föreskrivs i Swift-avtalet, är helt klart inget undantag från den regeln. Även den federala tyska kriminalpolisstyrelsen, som annars inte är känd som en förespråkare av uppgiftsskydd, var tvungen att medge att åtgärden saknar proportioner. Vi måste sätta stopp för dessa permanenta inskränkningar av medborgarnas rättigheter och vi bör inte godkänna det provisoriska avtalet.
I fråga om rådets metoder vill jag ännu en gång säga att det är tydligt att USA granskat och lagrat uppgifter från Swift-användare utan någon form av restriktion alls. Rådet beivrade inte detta förfarande utan legaliserade det! Jag skulle förstås också vilja uppmana rådet att överlämna all information i ärendet till Europaparlamentet.
Diego López Garrido: Det var i ett särskilt inlägg, från Rebecca Harms, som det hänvisades till att en av språkversionerna eventuellt offentliggjorts. Uppenbart har jag inte fått den informationen. Jag ska kontrollera det och informera er om läget skriftligen. Det som jag sagt er är att den 25 januari kommer det avtal som interimistiskt träder i kraft den 1 februari att överlämnas till Europaparlamentet. I enlighet med EU-rätten, i enlighet med artikel 218 i Lissabonfördraget och i enlighet med Wienkonventionen kan undertecknade avtal interimistiskt träda i kraft. Därför är det giltigt.
För EU och självklart för rådet är det viktigt att detta avtal fortsätter att vara i kraft. Det är viktigt att dessa avtal om programmet för att spåra finansiering av terrorism fortsätter att gälla. Vi anser att det är ett positivt steg, att det gagnar kampen mot terrorism och att det innebär samarbete med Förenta staterna, som är ett trovärdigt land, ett partnerland, en granne, som har samma mål som vi själva: att bekämpa terrorism. Detta har inget att göra med det försenade mottagandet av översättningarna, det är definitivt inte någon ursäkt Martin Schulz. Det är inte fråga om att vinna tid, herr Weber.
Som ni vet föreslog det svenska ordförandeskapet för rådet för ett par veckor sedan, ja redan för ett par månader sedan att denna version skulle skickas på ett enda språk till parlamentet från rådet, och kommissionen insåg att det inte var möjligt, att det faktiskt var kommissionen som skulle ta fram språkversionerna och vidarebefordra dem alla. När det gäller det svenska ordförandeskapet hade rådet goda avsikter men det var inte vare sig rättsligt eller praktiskt möjligt. Det är därför som avtalet har kommit nu. Jag förstår att Europaparlamentet hade velat ha denna version tidigare. Jag instämmer helt. Om jag hade varit parlamentsledamot skulle jag ha tänkt likadant och velat ha dessa versioner tidigare. Det blev inte så av de skäl som jag uppgav. Det har ingenting alls att göra med att vinna tid, eller att dölja något, och inte heller är det en ursäkt. Absolut inte.
Jag anser att detta är ett avtal där Europaparlamentet har full behörighet att delta, eftersom Lissabonfördraget har trätt i kraft och vi har - en stor majoritet av oss tror jag - antagit fördraget och det ger parlamentet oinskränkt behörighet att delta. Parlamentet kan om det så önskar sätta stopp för att detta provisoriska avtal blir giltigt. Parlamentet kommer att delta i förhandlingarna om det kommande långsiktiga avtalet. Europaparlamentet, tillsammans med rådet förstås, kommer att ha full behörighet att påverka Swift-avtalet, som vi anser är mycket viktigt och som förtjänar att debatteras grundligt här i parlamentet, seriöst och utan brådska eller påtryckningar, för att använda en formulering som ni själv redan tidigare har använt.
Vidare är vi, Guy Verhofstadt och andra talare, helt överens om att det är nödvändigt att respektera människors grundläggande rättigheter, rätten till privatliv och EU-lagstiftningen om uppgiftsskydd. Nu har vi dessutom ett annat instrument för att garantera dessa rättigheter, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som just har trätt i kraft eftersom den är kopplad till Lissabonfördraget som är i full kraft. En av de rättigheter som garanteras är rätten till privatliv och skydd av personuppgifter. Därför har vi alla förutsättningar för att skapa ett bra avtal.
När det gäller Guy Verhofstadts förslag om att skicka en skrivelse till eller omedelbart få en ståndpunkt från rådet om de villkor som parlamentet uppställt, anser jag att det bästa är om vi när parlamentet har fått dokumentet står till ert förfogande för att diskutera det i varje avseende, med alla dessa villkor och därmed komma fram till ett seriöst och strikt avtal utan påtryckningar.
Ja, självklart anser vi för ögonblicket att det är viktigt att det provisoriska avtalet träder i kraft och parlamentet kommer under alla omständigheter att ha alla befogenheter enligt Lissabonfördraget att till sist besluta om avtalet ska gå igenom. Det kommer att bero på er. Det kommer att bero på parlamentet som helhet.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Jag sade tidigare att det inte är möjligt att ge ordet till alla. Om det finns en begäran om ordningsfråga kan jag ge ordet. Vänligen fortsätt.
Sophia in 't Veld: (EN) Herr talman! Jag vill bara få klart för mig en sak: om endast en eller några få översättningar är tillgängliga, då vill jag veta vilka språkkunskaper som kommissionsledamöterna och rådet har som undertecknade avtalet och som fattade beslut om det den 30 november - därför måste det vara tillgängligt.
Talmannen: Det var inte en ordningsfråga, men vi tillät den eftersom Sophia in 't Veld var så artig när hon begärde ordet. Varsågod, herr minister!
Diego López Garrido: Jag upprepar vad jag har sagt. Jag ska kontrollera den information om dokumentet som Rebecca Harms, tror jag det var, gav mig. Jag är inte säker eftersom jag naturligtvis inte har det med mig och jag ska låta henne veta vad som händer i saken.
I vilket fall som helst upprepar jag att ni kommer att ha fått avtalet den 25 januari och kommer att kunna diskutera det så mycket som ni vill. Det spanska ordförandeskapet, regeringen och rådet står till ert förfogande för samtal så länge som ni vill, och djupgående, om det avtal vars framtida ikraftträdande kommer att vara beroende av Europaparlamentet.
Talmannen: Ett undantag blir snabbt många och jag kan inte vägra att ge Martin Schulz ordet. Varsågod herr Schulz!
Martin Schulz: (DE) Herr talman, jag ber om ursäkt för att jag begärde ordet igen. Det händer inte så ofta i mitt liv, men vi är inte på tivoli här. Herr López Garrido! Avtalet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 13 januari. Ni är inte ansvarig för det, men om ni nu säger oss ”jag måste ta reda på vilka språkversioner som är tillgängliga” måste jag säga igen att detta inte är en fritidsträff för parlamentsledamöternas och ministrarnas ömsesidiga nöje. Detta är en lagstiftande kammare där allvarligt arbete krävs!
Jag vill nu säga något till er - inte till det spanska ordförandeskapet utan till rådet - och det är att det sätt på vilket rådet har handlagt dessa frågor visar att det inte har någon som helst respekt för parlamentet. Det är nu dags för oss att säga till rådet att det är slut med dessa små spel. Det finns ett seriöst lagstiftningsförfarande - i EU innebär detta givetvis att alla dokument och alla handlingar ska vara tillgängliga på alla språk när förfarandet inleds och får inte innebära att vi måste gå på jakt efter dokumenten med en slagruta när förfarandet förmodas vara avslutat. Detta är inte ett sunt sätt att gå tillväga. Jag ber er nu att tala om för oss vilka språkversioner som var tillgängliga när avtalet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 13 januari. Detta är något som jag nu formellt begär att få veta på min grupps vägnar.
Talmannen: Mina damer och herrar! Efter det att Martin Schulz har talat ska vi nu ge ordet till ministern för det avslutande svaret och därefter avslutar vi debatten.
Diego López Garrido: Vi kommer att informera parlamentet om allting som har begärts: om språkversionerna, om vilka som är tillgängliga osv. Och framför allt kommer vi att göra detta grundligt och seriöst.
Jag anser inte att rådet har behandlat Europaparlamentet på ett förnedrande sätt eller att det på något sätt förvägrat parlamentet information. Jag hänvisar till det svenska ordförandeskapet som vid den tiden gjorde vad det kunde för att kunna lägga fram avtalet men detta var inte rättsligt möjligt eftersom vissa av språkversionerna ännu inte hade översatts. Nu när Lissabonfördraget har trätt i kraft kommer Europaparlamentet att kunna diskutera frågan ingående och rådet är redo att ge parlamentet all information som det kräver och upprätta en dialog om frågan.
Jag anser inte att detta innebär att Europaparlamentet behandlas illa och därför delar jag inte de känslor som Martin Schulz har uttryckt om frågan. Fakta kommer att visa detta. En fullständig text kommer att göras tillgänglig för Europaparlamentet och parlamentet kommer att kunna diskutera den med rådet så mycket som det önskar och parlamentet kommer att få sista ordet om saken.
Så enkelt är det. Därför anser jag att det inte finns någon anledning att vara oroad över att rådet undanhåller information om något ämne överhuvudtaget. Rådet är helt övertygat om behovet av att respektera unionens grundläggande rättigheter och är helt övertygat om behovet av att respektera parlamentet, som företräder folket i Europa.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Jag kommer inte att ge fler ordet i denna fråga.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Franz Obermayr : Det som kallas Swift-avtalet (Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication) reglerar överföringen av uppgifter från globala banknätverk. Dagligen kommunicerar 8 000 monetära institutioner från 200 länder med varandra via Swifts kanaler, som är lokaliserade till Belgien, med datacentraler i Nederländerna och USA. Enligt kommissionen kan en begäran om uppgifter endast gälla internationella överföringar och användningen av tjänsten är strikt begränsad till säkerhetstjänsternas utredningar av terrorism. Både höga politiker och kriminalexperter tvivlar dock på att man i USA enbart kommer att använda uppgifterna till att bekämpa terroristverksamheter. Missbruk av uppgifter, kränkningar av medborgerliga rättigheter och överföring av uppgifter till tredje part är verkliga risker som kan följa av Swift-avtalet. Som ledamöter av Europaparlamentet får vi helt enkelt inte tillåta att avtalet träder i kraft och den därmed förknippade överföringen av uppgifter till USA och absolut inte utan Europaparlamentets godkännande. Ett interimistiskt ikraftträdande av avtalet i avvaktan på Europaparlamentets debatt i februari skulle vara en grov kränkning av den grundläggande demokratiska principen.
| sv |
22. Område med frihet, säkerhet och rättvisa (omröstning)
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
6. Innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå (
Jean-Paul Gauzès: (FR) Fru talman! Jag beklagar att det råder en viss förvirring i detta betänkande av Anni Podimata, vilket ger anledning till en rad viktiga frågor när det gäller innovativ finansiering. Jag vill be gruppen Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet att dra tillbaka det alternativa förslag som gruppen har lagt fram så att det gemensamma förberedelsearbetet kan slutföras.
För det andra beklagar jag att det har framkommit ett något artificiellt motstånd i frågan om skatt på finansiella transaktioner och att det finns två mycket likartade ändringsförslag. Jag beklagar att parlamentet därigenom inte kan uttrycka sitt överväldigande stöd för denna skatt på ett sätt som är rimligt med hänsyn till EU:s konkurrenskraft.
Martin Schulz: (DE) Fru talman! Jag kan säga följande till Jean-Paul Gauzès: ja, vi tänker dra tillbaka detta förslag till alternativ resolution. Jag rekommenderade min grupp att göra så av en mycket enkel anledning: Följande ändringsförslag, som har undertecknats av 120 ledamöter från alla grupper, visar att förslagen om en skatt på finansiella transaktioner inte är något som bara intresserar en enda grupp, vare sig det gäller socialister, konservativa, Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) eller gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. Poängen är att vi lägger fram ett institutionellt förslag och sänder en institutionell signal om att parlamentet över partigränserna kan säga: "Vi vill att den privata sektorn ska betala sin andel av bördorna på grund av krisen”. Detta är inte något socialistiskt krav, inte något krav från PPE-gruppen, utan det är vår gemensamma önskan. Om vi lyckas uttrycka detta i dag på en institutionell grundval kommer detta att vara en mycket stor famgång för Europaparlamentet. Detta är anledningen till att vi drar tillbaka detta förslag.
(Applåder)
Rodi Kratsa-Tsagaropoulou: (EL) Fru talman! Under plenarsammanträdet igår lade Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) fram ett annat förslag som skulle kunna utgöra en kompromiss. Det var följande förslag: skulle man kunna förtydliga att resurser kommer att kanaliseras till EU-budgteten och stödmekanismen? Vi framförde ämnet för debatt igår, och vi väntar på ett svar så att vi kan komma fram till en kompromiss och sända ett positivt budskap till EU:s institutioner.
| sv |
31. Ansvarsfrihet 2005: Avsnitt I, Europaparlamentet (omröstning)
- Betänkande: Staes
- Före omröstningen om ändringsförslag 7:
Edith Mastenbroek: (EN) Herr talman! Jag har en ordningsfråga som grundar sig på artiklarna 166 och 71 i arbetsordningen. Förutom att man i Christofer Fjellners ändringsförslag frågar efter kostnaderna för att upprätthålla parlamentets tre arbetsplatser, skulle jag vilja meddela kammaren att det i punkt 83 i originaltexten också krävdes ett specificerande av miljöpåverkan. I 7D, PPE-DE:s ändringsförslag, kräver man en strykning.
- Före omröstningen om punkt 77:
Daniel Caspary: (DE) Herr talman! Jag är inte helt säker på detta, men jag är rädd att vi inte har röstat om punkt 75. Ni sa att vi skulle rösta om punkt 76, men skärmen visar punkt 75. Sedan sa ni att vi skulle rösta om punkt 77, men skärmen visar punkt 76. Jag ber er att bringa klarhet i detta.
Talmannen: Jag tror att allt har gått rätt till. Först röstade vi om punkt 75, som antogs. Sedan röstade vi om punkt 76, återigen med namnupprop, och den antogs. Nu tillkännager jag omröstningen om punkt 77, som ska ske med namnupprop, och jag förklarar omröstningen inledd.
| sv |
Röstförklaringar
Carlos Coelho : Mot bakgrund av hur EU:s politik och lagstiftning om migration och asyl har utvecklats, är det nödvändigt att få tillgång till statistisk information som är av mycket högre kvalitet än i dag.
Jag stöder därför detta initiativ, som följer av Europeiska rådets möte i Thessaloniki 2003, där man enades om behovet av mer effektiva verktyg för att samla in och analysera information om migration och asyl inom EU.
Jag välkomnar Ewa Klamts betänkande, som syftar till att skapa en gemensam ram för att samla in och sammanställa gemenskapsstatistik på detta område. Detta gör att medlemsstaterna bättre kan utnyttja tillgängliga uppgifter för att upprätta statistik som i så stor utsträckning som möjligt överensstämmer med harmoniserade definitioner.
Detta bör leda till ett förbättrat utbyte av statistik och gemensamma analyser, vilket i sin tur underlättar för oss att skapa en rättvis och effektiv EU-politik för migration och fri rörlighet för personer.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. Betänkandet är att se som ett ytterligare steg mot en total harmonisering av gemenskapslagstiftningen. Att upprätta en myndighet som skall övervaka och föra data över migrationsströmningar till och från EU är enligt vår mening helt onödigt och belastar ytterligare EU:s budget. Föredraganden har utan respekt för befintlig nationell lagstiftning, definierat juridiska begrepp såsom ”medborgarskap” och ”illegal invandrare”. Faktum är att det redan idag finns noggrann och pålitlig expertanalys och data om migration, inte bara inom EU utan i hela i världen som FN står för. Medborgarskap, flyktingsstatus och invandrare är andra begrepp som är väl definierade i FN-stadgan för mänskliga rättigheter.
Junilistan vill inte bidra till uppbyggandet av ett övervakningssamhälle där människors fria rörlighet kan påverkas av beslut fattade på överstatlig nivå och röstar därför nej till betänkandet i dess helhet.
Martine Roure : skriftlig. - (FR) Genomförandet av en asyl- och immigrationspolitik inom EU kräver global och jämförbar europeisk statistik om en rad migrationsrelaterade frågor. Genom förslaget om gemensamma regler för insamling och utarbetande av statistik på detta område bör vi kunna få fram jämförbara uppgifter, så att vi kan få en bild av migrationsströmmarna i Europa.
Det gladde mig särskilt att uppgifterna kopplas till förslagets så kallade påskyndade förfaranden. Vi måste se till att dessa inte tillämpas systematiskt och att behovet av internationellt skydd, rätten till asyl och principen om non-refoulement, dvs. principen om icke-avvisning, respekteras.
Slutligen efterfrågade vi separat statistik om överförda personer, i enlighet med Dublin II-förordningen om avgörande av vilken medlemsstat som ansvarar för en ansökan om asyl. Det tycks som om medlemsstaterna vid unionens yttre gränser tvingas ta ett oproportionerligt stort ansvar genom denna förordning. I avsaknad av kommissionens bedömning, som ursprungligen var beräknad till slutet av 2006, kommer vi genom denna statistik att kunna bekräfta den utvecklingen.
Carl Schlyter : skriftlig. Ett direktiv är inte det bästa sättet att reglera komplicerad statistikinhämtning, utan detta sköts bättre genom överenskommelser mellan ansvariga myndigheter som har den kompetens som krävs. Därför lägger jag ned min röst i omröstningen om detta betänkande.
Andrzej Jan Szejna : skriftlig. - (PL) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemenskapsstatistik över migration och internationellt skydd.
Ewa Klamt har utarbetat ett utmärkt betänkande om viktiga frågor när det gäller effektiva verktyg för att samla in och analysera information om migration och asyl inom EU. Utvidgningen av unionen har lett till ett ökat behov av harmoniserad och jämförbar statistik. Korrekt information är avgörande för utvecklingen och övervakningen av EU-lagstiftningen och EU-politiken när det gäller invandring och asyl.
Hubert Pirker: (DE) Herr talman! Jag röstade visserligen för betänkandet, men vill ta tillfället i akt att ta upp EU-byråernas situation, som nu är 33 till antalet. Dessutom har kommissionen nyligen offentliggjort att en 34:e ska inrättas. Kostnaderna för byråerna är nu uppe i över en miljard euro per år. De har 2 700 anställda och mellan 60 och 70 procent av kostnaderna går till administration. Något är fel här, och det vill jag uppmärksamma.
Jag kräver att byråernas arbete, kompetens och nytta ska granskas, och att vi sedan överväger att avveckla de byråer som inte innebär något mervärde för EU:s tjänster. Först då kan vi se över möjligheten att öppna en ny byrå om behovet skulle uppstå.
Françoise Castex : skriftlig. - (FR) Jag röstade för Leichtfriedbetänkandet om gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet.
Jag anser att förslaget om att utvidga den roll som Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) har, med syfte att fastställa gemensamma bestämmelser om den civila luftfarten som ska tillämpas av samtliga flygbolag som är verksamma i Europa, oavsett om de är baserade i EU eller inte, är ett steg i rätt riktning. EU-medborgarna är i dag mycket angelägna om att de regler som garanterar maximal säkerhet efterlevs.
I detta avseende har EASA tilldelats befogenhet att ålägga böter och löpande viten då säkerhetsbestämmelserna inte följs på ett korrekt sätt.
Vidare stödde jag förslagen om att utvidga EASA:s behörighet när det gäller pilotcertifiering, för att se till att piloterna uppfyller kraven om utbildning, yrkeskompetens och språkkunskaper.
Jag gav också mitt stöd till ett liknande ändringsförslag om att kabinbesättningen ska inneha samma kvalifikationer.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. Gemensamma regler för lufttransporter är nödvändiga och önskvärda, inte minst ur ett säkerhetsperspektiv. Det finns därmed goda skäl att diskutera hur det nuvarande samarbetet inom luftfartsfrågor skall fortlöpa och utvecklas. Som vanligt försöker dock Europaparlamentet att lyfta in andra förslag som syftar till att utöka EU:s makt på områden som bör förbehållas nationalstaterna. Vi anser dock att det aktuella betänkandet föreslår att den Europeiska byrån för luftsäkerhet (EASA) skall få ett alltför omfattande mandat. Vi har förtroende för att behöriga nationella myndigheter är förmögna att se till att piloterna har en tillfredsställande yrkeskompetens och fullgoda språkkunskaper. Vi delar inte heller uppfattningen att EU-länderna skall ha en gemensam företrädare inom FN:s organ för globala luftfartsfrågor (ICAO). Vi har således röstat nej till detta betänkande.
Pedro Guerreiro : Medlemsstaternas befogenheter på det civila luftfartsområdet har successivt förts över till ”gemenskapen”, och den föreslagna ändringen av förordning (EG) nr 1592/2002 är ytterligare ett steg i den riktningen. Överföringen och omläggningen av dessa befogenheter gör ännu mer skada när det sker inom en ram vars gränser inte har fastställts tydligt.
I detta fall skulle EASA ansvara för att utfärda certifikat för flygplan och piloter, vilket för närvarande är de nationella myndigheternas ansvar.
De nationella myndigheterna uppfyller och garanterar efterlevnaden av de krav som gäller för den civila luftfarten i enlighet med internationella avtal. Det pågår redan samarbete mellan medlemsstater och tredjeländer. Detta samarbete skulle kunna främjas och utvecklas ytterligare, samtidigt som man respekterar varje lands suveränitet, arbetstagarna och deras rättigheter - en social harmonisering uppnås genom mer gynnsamma arbetsvillkor - och användarnas rättigheter.
Initiativet innebär i grund och botten ännu ett ”steg framåt” i arbetet med att skapa vad som kallas det gemensamma europeiska luftrummet, vilket vi motsätter oss. I och med att förhandlingarna om att ändra förordningen nu pågår kommer vi att fortsätta att följa denna fråga för att se till att den nationella suveräniteten skyddas.
Fernand Le Rachinel : skriftlig. - (FR) Fortfarande inträffar alltför ofta flygkatastrofer som inte bara beror på att vissa flygplan är i dåligt skick, utan också på att säkerhetskraven inte följs.
Fördelen med parlamentets och rådets förslag är att det ökar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller inspektioner, inte bara av flygplan från tredjeländer utan även av EU:s flygplan.
Dessutom får EASA befogenhet att påföra straff och förbjuda flygbolaget i fråga att transportera passagerare inom EU om en inspektion av ett flygbolag eller av civila luftfartsmyndigheter visar på avvikelser eller brott mot gängse säkerhetsbestämmelser. Jag anser att detta är ett betydande steg framåt för att minska risken för flygolyckor.
Slutligen kommer byråns arbete och behörighetsområde att göra det möjligt att färdigställa EU:s svarta lista över flygbolag, så att den blir användbar.
Även om inte alla frågor på området flygsäkerhet har lösts tycks det ändå som om förebyggande och förhindrande åtgärder äntligen har sammanförts på ett användbart sätt genom denna text. Vi kommer att rösta för betänkandet.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Leichtfriedbetänkandet syftar till att utöka EASA:s befogenheter genom att ge byrån kontroll inte bara över luftfarten, utan även över lufttrafikföretagens verksamhet. Byrån kommer att ansvara för att förnya och utfärda certifikat och licenser och för att övervaka genomförandet av enhetliga säkerhetskrav. Den kommer dessutom att kunna ålägga böter om dessa krav inte efterlevs ordentligt.
I betänkandet uppmärksammas också de rekryteringsproblem som EASA har erfarit sedan 2002. Av olika anledningar har det varit svårt att rekrytera kunnig och erfaren personal, bland annat på grund av bristande språkkunskaper. Föredraganden uppmanar därför EASA och kommissionen att tackla detta problem genom nyskapande lösningar, till exempel genom att utnyttja de möjligheter som erbjuds via EU:s tjänsteföreskrifter.
Det förvånade mig mycket att det bara finns fyra italienare anställda inom EASA, men att det finns 45 fransmän och 37 tyskar. Jag uppmanar EASA och kommissionen att också uppmärksamma och lösa detta representationsproblem, eftersom denna obefogade obalans missgynnar Italien.
Jim Allister : skriftlig. (EN) Jag har i dag röstat för ändringsförslag 12 beträffande ovan nämnda betänkande, för att undanta kött som är 8-12 månader gammalt och säljs som nötkött från reglerna i denna lagstiftning. Ett sådant undantag borde beviljas för att gynna brittiska köttproducenter genom kostnadsminskningar och lättnader i fråga om betungande förfaranden genom att man inte behöver separera olika satser vid varje etapp i produktionen. Jag kan inte se något motiv för detta extra krav och hoppas därför att ett undantag beviljas.
Jörg Leichtfried : Jag röstade mot Bernadette Bourzais betänkande om saluföring av nötkött från djur på högst tolv månader. Genom märkningen måste slutkonsumenten inte bara kunna få reda på vid vilken ålder djuret slaktades och sedvanliga uppgifter om produkt, vikt, pris och sista förbrukningsdag, utan måste också få information om hur många kilometer djuren har transporterats levande på väg till slakt. De europeiska konsumenterna måste snabbt och enkelt kunna se hur länge köttet har transporterats före slakt, så att de sedan kan besluta om de ska köpa produkten eller inte.
Ilda Figueiredo : Antagandet av detta betänkande utgör ett viktigt steg för att säkerställa respekten för arbetstagarnas rättigheter inom sjöfartssektorn.
ILO-konventionen från 2006 om arbete till sjöss syftar till att säkerställa goda arbets- och levnadsvillkor ombord på fartyg. Konventionen innebär att alla de konventioner och rekommendationer om arbete till sjöss som ILO antagit sedan 1919 samlas i en enda text, som ska utgöra grunden för de första allmänt gällande reglerna för arbete till sjöss.
Det är mycket viktigt att medlemsstaterna ratificerar konventionen så att alla ansträngningar görs för att se till att den efterlevs på ett effektivt sätt.
Med tanke på den strategiska betydelsen av denna sektor, som står för 90 procent av världshandelns leveranser och 40 procent av handeln inom EU, och det antal personer som är sysselsatta inom den, borde denna åtgärd ha genomförts för länge sedan. Därför röstade vi för betänkandet och hoppas att konventionen ratificeras och efterlevs av medlemsstaterna.
David Martin : skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet som innebär en förenkling av alla befintliga ILO-konventioner och ILO-rekommendationer sedan 1919 i en enda text. Jag är glad att en eventuell tidsfrist för medlemsstaternas ratificering har fastställts till 2010, eftersom EG inte är anslutet till ILO eller till denna konvention och det är viktigt att alla medlemsstater ratificerar ILO:s rekommendationer.
Athanasios Pafilis : skriftlig. - (EL) Genom ILO-konventionen om arbete till sjöss läggs arbetsrättigheterna för sjöfolk på lägsta möjliga nivå, långt under nivån för deras faktiska rättigheter och krav. Vi vänder oss mot vissa av bestämmelserna, till exempel de som erkänner rätten för de slavdrivare som påstår sig finna arbete för sjöfolk att verka och idka handel.
Betänkandet om Europaparlamentets och rådets förslag om att låta medlemsstaterna ratificera konventionen vittnar om motstridigheter och hård konkurrens mellan de olika fraktionerna av fartygsägande kapital.
Konventionen motarbetas kraftigt av grekiska fartygsägare, som vill ha kvar dessa bristfälliga arbets- och levnadsvillkor, så att de kan bevara den nykoloniala rättsliga ram för sjöfart som har skapats av Ny demokrati- och Pasokregeringarna ”intakt” och obehindrade fortsätta sin förfärliga exploatering av sjöfolk från Grekland och andra länder och därigenom öka vinsten.
Det grekiska kommunistpartiet uppmanar sjöfolket att stärka klasskampen inom sjöfarten, att intensifiera kampen och att gå till motanfall för att skydda och skaffa sig rättigheter och för att uppfylla sina behov oberoende av EU:s, Ny demokratis och Pasoks gräsrotsfientliga politik, som gynnar kapitalet och krafterna bakom EU:s enkelriktade väg.
José Albino Silva Peneda : Jag röstade för betänkandet eftersom jag instämmer i behovet av dessa första allmänt gällande regler för arbete till sjöss.
I och med antagandet av ILO-konventionen från 2006 kommer det att finnas minimivillkor för arbete till sjöss när det gäller hälsa, utbildning, arbetsförhållanden och social trygghet, som säkerställer goda arbets- och levnadsvillkor ombord på internationella fartyg.
Nu är det upp till medlemsstaterna att ratificera konventionen. Därför uppmanar jag de portugisiska myndigheterna att ratificera ILO-konventionen för att trygga mer likvärdiga minimivillkor för arbete till sjöss.
Jag välkomnar de nyskapande mekanismerna i konventionen, till exempel intyget för arbete till sjöss som en stat utfärdar till fartyg som för dess flagg, efter att ha kontrollerat att arbetsförhållandena ombord uppfyller kraven i nationell lagstiftning och i konventionen.
Jag hoppas att konventionen kan bidra till att stabilisera sjöfartssektorn, som hotas av internationell konkurrens från de aktörer som ställer lägst arbetsrättsliga krav och av rekryteringen av sjöfolk från andra länder på bekostnad av europeiska arbetstillfällen, även vid transporter inom EU.
Zita Pleštinská: (SK) Vår åldrande befolkning, med andra ord den ökande andelen äldre människor, och den sociala utslagningen är några av EU:s viktigaste utmaningar under de närmsta åren.
Jag välkomnar Hasse Ferreiras proaktiva betänkande, som syftar till att fastställa tydliga regler för sociala tjänster inom hela EU, särskilt eftersom att de på grund av sin speciella karaktär uteslöts ur det nyligen antagna tjänstedirektivet. Jag stöder till fullo tillämpningen av subsidiaritetsprincipen. Eftersom det finns 27 olika modeller och begrepp för att tillhandahålla och finansiera sociala tjänster, måste medlemsstaterna ha rätt att definiera vilka uppgifter de sociala tjänsterna har i enlighet med normala rutiner i varje medlemsstat, och att anpassa dem till varje enskild medborgare.
Medborgarna väntar på en tydlig signal från oss som bekräftelse på att EU kommer att ge alla medborgare, framför allt dem som är utsatta och svaga, möjlighet till rimlig bekvämlighet och ekonomisk trygghet. Jag anser att parlamentet genom detta betänkande också kommer att bidra till att skapa en hållbar europeisk social modell.
Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! Jag röstade mot Hasse Ferreiras betänkande av den anledningen att vi är på väg mot en social kraschlandning, för samtidigt som en allt mindre summa pengar anslås till försäkringskassorna, ökar antalet personer som är beroende av staten trots att de har arbete.
När vi förnedrar mödrar genom att göra dem till permanenta socialbidragstagare, när det inte är möjligt att klara sig på hederligt arbete och när barnafödande utan undantag leder till fattigdom, kan vi inte förvånas över den bristande entusiasmen för EU eller över de dystra framtidsutsikterna om minskande födelsetal. Jag anser att det är mycket hög tid för oss att ta reda på och offentliggöra de faktiska kostnaderna inom EU till följd av ekonomisk migration och de ekonomiska migranter som utger sig för att vara asylsökande och dem som vistas här olagligt, framför allt med tanke på att de utgör en belastning för våra sociala trygghetssystem.
Mångkulturalistiska drömmare måste en gång för alla överge den orealistiska förhoppningen att utländska invandrare skulle kompensera för vår oförmåga att sätta barn till världen och skulle ta hand om våra gamla. Annars kommer de sociala utgifterna att öka explosionsartat och sätta igång en flodvåg där den inhemska europeiska befolkningen sakta men säkert kommer att gå under.
Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund : skriftlig. Vi gav vårt stöd till betänkandet. Sociala tjänster har en speciell karaktär och skiljer sig från kommersiella tjänster. Det är upp till medlemsländerna själva hur tjänsterna ska finansieras och tillhandahållas, men det är viktigt att tjänsterna har hög kvalitet och att de är tillgängliga för alla medborgare.
För att skydda de sociala tjänsterna från bestämmelserna på den inre marknaden är det önskvärt med ett sektorspecifikt direktiv, där de sociala och kommersiella tjänsterna särskiljs med en klar definition.
Vi ställer oss dock frågande inför begreppet ”kvinnoarbeten”, som är ett okänt ord för oss. Vi förmodar att föredraganden avser att många kvinnor arbetar inom den sociala tjänstesektorn och att det är viktigt att deras deltagande på arbetsmarknaden främjas, samtidigt som osäkra anställningsförhållanden bekämpas. Vad gäller ”deltidsarbete” anser vi att heltid är en rättighet och deltid en möjlighet. Vi vill även förtydliga att ”oavlönat frivilligt arbete” inte finns inom den offentliga sektorn, men kan finnas i en kompletterande social ekonomi. Oavlönat hemarbete tillhör emellertid inte de sociala tjänsterna.
Vi tolkar begreppet ”offentlig-privata partnerskap” som att det inom den sociala tjänstesektorn finns olika tjänster som är offentligt finansierade och utförs av olika aktörer, såsom allmänna bolag, ideella organisationer, kooperativ och privata företag.
Roselyne Bachelot-Narquin : föredragande. - (FR) Det var på tiden! Det var på tiden att det utarbetades ett betänkande där de särskilda särdragen hos sociala tjänster av allmänt intresse beaktas. Definitionen av uppgifter och organisationsprinciper när det gäller sociala tjänster av allmänt intresse, som bör särskiljas från andra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, behövde förtydligas. Å andra sidan utgör dessa tjänster en grundsten i den europeiska sociala modell som vi inte bara vill skydda, utan också främja. Därför är det bra att parlamentet tar upp denna mycket viktiga fråga.
Vi har kommit fram till en tillfredsställande kompromiss här i kammaren, och därför röstade jag för Ferreirabetänkandet.
Detta beslut verkar överensstämma med hur parlamentet har röstat sedan Gebhardt/Harbour-kompromissen om tjänstedirektivet och nyligen Rapkay/Hökmark-kompromissen om Rapkaybetänkandet. Jag vill återigen klargöra att detta beslut inte på något sätt förpliktigar oss att utarbeta ett ramdirektiv om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.
Detta betänkande är dock inte tillräckligt. Jag talar om det nödvändiga sektorsspecifika direktivet om hälso- och sjukvårdstjänster.
Françoise Castex : skriftlig. - (FR) Jag röstade för betänkandet om sociala tjänster av allmänt intresse.
Jag välkomnar kontinuiteten och konsekvensen i parlamentets omröstning, i den meningen att man kräver rättslig klarhet och ett förtydligande av gemenskapsramen när det gäller sociala tjänster av allmänt intresse.
Jag anser att betänkandet möjliggör en balans mellan tillämpningen av gemenskapslagstiftningen i strikt mening och utförandet av uppgifter på området sociala tjänster av allmänt intresse.
Detta är ett första steg för att utarbeta ett sektorsspecifikt direktiv om sociala tjänster av allmänt intresse, vilket parlamentet tydligt efterfrågade i Rapkaybetänkandet om vitboken om sociala tjänster av allmänt intresse.
Dessutom välkomnar jag förslaget om att parlamentet ska sammankalla ett forum om sociala tjänster av allmänt intresse och uppmanar till att detta forum upprättas under det portugisiska ordförandeskapet.
Edite Estrela : Jag röstade för betänkandet eftersom det handlar om en fråga som är viktig för EU-medborgarna och eftersom jag delar föredragandens uppfattning. Sociala tjänster av allmänt intresse utgör en av grundpelarna för den europeiska sociala modellen och är ett särskilt sätt att stärka Lissabonstrategins sociala dimension och möta utmaningar såsom globaliseringen, förändringar i näringslivet, tekniska framsteg, demografiska förändringar, migration eller nya sociala och arbetsmässiga modeller.
Ilda Figueiredo : Direktivet om den inre marknaden för tjänster (det beryktade Bolkesteindirektivet), som banade väg för angrepp på de offentliga tjänsterna, utlöste en häftig debatt som nu fortsätter i och med detta betänkande om sociala tjänster av allmänt intresse.
Ett tydligt bevis på detta är uppdelningen av tjänsterna av allmänt intresse i tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och sociala tjänster av allmänt intresse.
I betänkandet underlåter man att tydligt värna om medlemsstaternas rätt att utforma, organisera och finansiera offentliga tjänster på det sätt som de finner lämpligt.
Privata företag får också möjlighet att tillhandahålla sociala tjänster av allmänt intresse, vilket leder till privatisering av viktiga offentliga tjänster. Detta får till följd att man undergräver principerna om jämlikhet, universalitet och social sammanhållning och framför allt möjligheten att i praktiken upprätthålla de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Låt mig slutligen påpeka att alla våra förslag förkastades. Ett förslag var att medlemsstaterna för det första bör upphäva de så kallade reformer som har institutionaliserat deras sociala trygghetsmodeller som är marknadsbaserade, konkurrensutsatta och tvingade att konkurrera, och för det andra bör upphöra med att främja offentlig-privata partnerskap och lägga ut sociala tjänster till den privata sektorn, eftersom deras strategier är missvisande.
Bruno Gollnisch : I punkt 6 i betänkandet om sociala tjänster av allmänt intresse står det att ”medlemsstaternas myndigheter är fria att utforma, organisera och finansiera de sociala tjänsterna av allmänt intresse efter eget tycke” enligt subsidiaritetsprincipen.
Trots gemenskapens så kallade medansvar gör denna enda mening resten av texten meningslös. De offentliga tjänsterna är medlemsstaternas privilegium, och måste så förbli. Varje medlemsstat måste besluta huruvida dessa tjänster ska vara beroende av marknaden eller av nationell solidaritet för att sörja för allmänhetens bästa, eller kanske av en kombination av de båda.
Ansvaret för att utforma, än mindre besluta om, offentliga tjänster ligger alltså inte hos kommissionen eller EG-domstolen i Luxemburg. Vi vet alltför väl vad som skulle hända i så fall. Det skulle leda till privatisering av vinster i ultraliberalismens och konkurrensens namn, till förmån för internationellt kapital, och ”nationalisering” av förluster utan hänsyn till det allmänna intresset eller till medborgarnas intresse, i synnerhet de fattigaste.
Man kan aldrig nog betona att dessa strategier är orsaken till den sociala misär som nu råder i våra länder.
Carl Lang : skriftlig. - (FR) Hasse Ferreira har rätt i att sociala tjänster av allmänt intresse utgör en grundpelare för den europeiska sociala modellen, eftersom den bygger på att de mest utsatta i samhället ska skyddas: barn, äldre, sjuka, funktionshindrade, arbetslösa och så vidare.
Denna sociala modell skadas i dag av tre olika händelseförlopp. Den första är den okontrollerade invandring som håller på att förstöra våra sociala trygghetssystem. I Frankrike kostar den statliga utdelningen av gratis medicin till illegala invandrare 600 miljoner euro per år. Den andra är upphävandet av gränser som förstör substrukturen i den sociala modellen genom att utsätta våra företag för internationell konkurrens och social dumpning, framför allt i Kina. Den tredje är den successiva avvecklingen av offentliga tjänster, som man beslutade om vid EU-toppmötet i Lissabon 2000.
Betänkandet från vår kollega Hasse Ferreira innehåller inga förslag på lösningar, eftersom dessa händelseförlopp är en följd av den ultraliberala ideologi som tillämpas av Bryssels Europa.
Endast genom ett annat Europa, nationernas Europa, där den nationella suveräniteten respekteras, genom gemenskapspreferensen och genom gränser för att förhindra en okontrollerad invandring och orättvis internationell konkurrens, kan våra länder bygga upp en ny europeisk social modell.
David Martin : skriftlig. (EN) Jag röstade för betänkandet där kommissionen uppmanas att överväga förslaget om ett sektorspecifikt direktiv på området sociala tjänster av allmänt intresse, med tanke på att dessa inte kan sättas i samband med de regler som styr de kommersiella tjänsterna inom EU. De sociala tjänsterna måste även i fortsättningen hålla en hög kvalitet och vara tillgängliga för alla, och reglerna för tillhandahållande måste fastställas genom lagstiftning.
Bairbre de Brún and Mary Lou McDonald : skriftlig. (EN) Trots våra förbehåll i fråga om vissa delar av betänkandet beslutade vi att på det hela taget rösta för det. Vi är inte övertygade om att det behövs ett rättsligt regelverk och vi är inte heller nöjda med det sätt på vilket vissa sociala tjänster har betecknats som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, men vi är nöjda med att det i betänkandet framförs ett kraftfullt stöd för värdena jämlikhet och solidaritet och principerna om tillgänglighet och tjänster riktade till alla.
Vår röst för betänkandet bör inte på något sätt uppfattas som ett godkännande av partnerskap mellan myndigheter och privata företag.
Athanasios Pafilis : skriftlig. - (EL) Bortsett från betänkandets ogrundade utläggningar om tjänsternas ”särskilda karaktär”, banar det väg för tjänsternas privatisering och integrering med direktivet om avreglering av tjänstesektorn (Bolkesteindirektivet).
I och med kapitalistiska omstruktureringar överlämnas viktiga delar av sociala trygghetstjänster till den ”fria marknaden” och den ”fria konkurrensen”, dvs. till företagsvärldens ansvarslöshet, så att de nu knappt fungerar inom ramen för nuvarande begränsade sociala kriterier, utan i stället genererar vinst åt plutokratin.
Både Europeiska kommissionens meddelande och Europaparlamentets betänkande om sociala tjänster syftar till att genomdriva gräsrotsfientliga förändringar.
De begränsar på ett dramatiskt sätt begreppet tjänster av allmänt intresse. De främjar överföringen av tjänster från den offentliga till den privata sektorn (så att de statliga myndigheterna förpassas till att ”passa upp på” den ”fria konkurrensen”) och upprättandet av offentlig-privata partnerskap som utgör ”murbräckan” för företagsgrupper med monopol som vill ta sig in i sektorn för tjänster av allmänt intresse.
Arbetarna måste bekämpa denna mardrömslika framtid genom att stärka klassklampen och gräsrotsrörelsen och intensifiera kampen, så att de kan bidra till att förändra detta politiska samspel mellan olika krafter i vårt hemland och i Europa för att på så sätt stoppa denna reaktionära och mycket gräsrotsfientliga politik.
Luís Queiró : EU har inget att vinna på en strikt modell för att utforma den ekonomiska verksamheten och för att fastställa om den ska vara offentlig eller privat. Dagens ekonomi, framför allt EU:s, behöver flexibilitet. Med det sagt behöver den europeiska integrationen en modell som ger utrymme för varje medlemsstat att välja vilka vägar medborgarna vill ta och som ger medlemsstaterna själva utrymme att begå misstag. Möjligheten att få begå misstag är en väsentlig del av valfriheten.
Därför accepterar jag att det måste finnas en tydlig rättslig definition av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och tjänster av allmänt intresse. Det är viktigt att kunna identifiera dem korrekt så att EU inte antar normer som ålägger eller förbjuder något som inte ligger inom unionens befogenheter. Jag stöder således stora delar av innehållet i betänkandet och instämmer med föredraganden om att sociala tjänster av allmänt intresse bör tilldelas tillräckliga medel. Detta är ett obestridligt faktum, även om vi kan ha olika åsikter om hur finansieringen ska gå till och även om varje medlemsstat har en egen uppfattning om sina förpliktelser gentemot medborgarna.
Bernadette Vergnaud : skriftlig. - (FR) Sociala tjänster av allmänt intresse utgör en grundpelare för den europeiska sociala modellen.
Kommissionens meddelande om dessa tjänster omfattar möjligheten att tydliggöra den funktion som sociala tjänster av allmänt intresse har inom EU i fråga om sociala aspekter, begrepp som tillämpas i samband med dessa tjänster och den rättsliga säkerhet som de bör ha. Modellerna för att organisera och administrera tjänsterna ser annorlunda ut i olika medlemsstater.
En av de frågor som kommissionen måste överväga är upprättandet av ett rättsligt instrument och ett sektorsspecifikt direktiv, för att tillförsäkra en politisk tydlighet i förfarandena och rättslig säkerhet för berörda sociala organisationer. Detta mål kan uppnås genom att parlamentet under det portugisiska ordförandeskapet leder ett forum, i samarbete med våra sociala partner.
Sociala tjänster av allmänt intresse är mycket viktiga för att konkretisera Lissabonstrategins sociala dimension, genom att på olika sätt skapa arbetstillfällen och social sammanhållning inom EU. Av dessa anledningar valde jag att rösta för Hasse Ferreiras betänkande.
Robert Evans: (EN) Herr talman! Mina kolleger i det brittiska Labourpartiet och jag stödde inte ett antal punkter i resolutionen, och vi röstade emot den i slutomröstningen eftersom vi anser att utkastet till avtal kännetecknas av bristande balans genom att gynna USA i alltför hög grad.
Om utkastet godtas av rådet i sin nuvarande form kommer USA:s lufttrafikföretag att ha praktiskt taget fullständig tillgång till EU:s inre marknad, samtidigt som EU:s lufttrafikföretag fortfarande inte kommer att kunna flyga inom USA. USA-intressenterna kommer dessutom att kunna äga upp till 49 procent av de röstberättigade aktierna i EU:s lufttrafikföretag samtidigt som det ömsesidiga avtalet bara tillåter EU-intressenterna att äga 25 procent av de röstberättigade aktierna i USA:s lufttrafikföretag. Därför är utkastet till avtal enligt min uppfattning föga bättre än det från november 2005, som både rådet och kommissionen sa kännetecknades av bristande balans.
Eftersom amerikanerna uppnådde sina primära förhandlingsmål i detta utkast till avtal antar jag att de inte kommer att vara särskilt motiverade att genomföra ytterligare liberaliseringar i framtiden. Jag är rädd att det är Storbritannien som betalar priset för denna uppgörelse. Den garanterar USA:s lufttrafikföretag omfattande rättigheter med fullt tillträde till Heathrow, som redan svarar för 40 procent av den transatlantiska marknaden, trots att fyra lufttrafikföretag - inte bara amerikanska - redan flyger över Atlanten från Heathrow. Jag anser därför att detta är en mycket dålig överenskommelse både för Storbritannien och för EU som helhet.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. Junilistan accepterar att EU företräder medlemsländerna inom handelspolitiska frågor. Till detta område hör det aktuella luftfartsavtalet med USA, vilket syftar till att göra det möjligt för flygbolag i EU att flyga fritt till vilken plats som helst i USA.
Vi är kritiska till att Europaparlamentet har synpunkter på amerikanska flygbolags ägarstrukturer. Detta är en fråga för behöriga amerikanska myndigheter. Vi delar dock de allmänna ståndpunkter som framförs i resolutionen. Luftfartsavtalet är dessutom positivt för den inre marknaden, ett område som vi värnar och vill utveckla. Vi har således röstat ja vid slutvoteringen.
Pedro Guerreiro : Ett av målen med detta preliminära avtal om luftfart mellan Europeiska gemenskapen och Förenta staterna är att avhjälpa den bristande jämlikhet som nu råder på olika nivåer mellan företag i EU och Förenta staterna.
Vi ser med oro på ingåendet av detta preliminära avtal. Att förutsätta att det är gemenskapen och inte medlemsstaterna som har befogenhet att ingå sådana avtal undergräver medlemsstaternas suveränitet i denna strategiskt viktiga fråga, särskilt med tanke på att den ledande principen i avtalet är att ”vara en förebild för ytterligare liberalisering och konvergens på lagstiftningsområdet runt om i världen”, vilket vi anser vara oacceptabelt.
Det finns väldokumenterade fördelar med att ingå multilaterala avtal. De är fördelaktiga förutsatt att de bidrar till att förbättra villkoren när det gäller tillhandahållandet av tjänsten, framför allt för passagerarna, tillgängliga rutter och priset, att de förenklar förfarandena och minimerar miljöeffekterna, att de värnar om och främjar arbetstagarnas rättigheter inom sektorn och att de säkerställer respekten för ländernas lagstiftning och suveränitet.
Stanisław Jałowiecki : skriftlig. - (PL) EG-domstolens domar med beslut om översyn av luftfartsavtalen mellan Europeiska unionen och tredjeländer har inneburit helt nya utmaningar för oss, särskilt när det gäller länder som Ryssland och i synnerhet Förenta staterna. Vi bör också komma ihåg att EG-domstolens domar är bindande för en part, nämligen EU. EU måste därför förhandla fram ett nytt avtal. Vi är skyldiga att göra det, vilket försätter EU:s förhandlare i en svårare situation redan från början.
Därför är det särskilt lyckosamt att Europeiska kommissionen för två veckor sedan, efter ännu en svår förhandlingsomgång, lyckades uppnå en delöverenskommelse, om än inte en helt tillfredsställande sådan. Det bör betraktas som ett viktigt framsteg. Men när vi går framåt är det viktigt att vi inte sätter upp orealistiska mål. Jag anser att bestämmelserna om harmonisering av socialpolitiken inom luftfartssektorn på båda sidor av Atlanten, som faktiskt skulle vara ett försök att tvinga på den europeiska sociala modellen på Förenta staterna, är ett exempel på ett sådant orealistiskt tillvägagångssätt. Skulle inte detta vara ett utslag av fåfänga?
Å andra sidan stöder jag bestämt påtryckningar för att utbyta bästa praxis inom miljöskydd. Även om den globala uppvärmningen visade sig vara en global myt är själva miljön trots allt en ovärderlig tillgång.
Timothy Kirkhope : skriftlig. (EN) Storbritanniens konservativa förespråkar att flygmarknaden ska öppnas för ytterligare konkurrens och att man ska komma överens med USA om en öppen luftfartspolicy. Men de förslag som har diskuterats under den senaste tidens förhandlingar innebär att man permanentar en obalans till USA:s favör. Avtal av detta slag bör vara fullständigt ömsesidiga och ge EU:s lufttrafikföretag samma rättigheter på andra sidan Atlanten som USA:s lufttrafikföretag har i EU. Kommissionen har gjort framsteg men vi behöver mer - och det snart. Av denna anledning har den brittiska konservativa gruppen lagt ned sina röster.
David Martin : skriftlig. (EN) Jag röstade för denna resolution där säkerhet och hållbarhet framhålls som två viktiga mål för avtalet mellan EU och USA. Jag anser att det är viktigt att återställa en lämplig balans mellan EU:s och USA:s intressen efter transportdepartementets beslut att dra tillbaka sina regler om faktisk kontroll av USA:s lufttrafikföretag.
Hubert Pirker: (DE) Herr talman! Jag har stött resolutionen eftersom det förberedande arbetet med översynskonferensen är mycket viktigt och det nu är rätt tid att genomföra den. Men eftersom kvaliteten på fördraget om icke-spridning av kärnvapen och tilläggsprotokollen kommer att bedömas utifrån vilka framsteg som har gjorts bör vi ta vara på den möjlighet som nu har dykt upp i och med återupptagandet av sexpartssamtalen för att arbeta för en kärnvapennedrustning i Nordkorea. Europeiska unionen - och framför allt vi här i parlamentet - har starkt bidragit till att få igång dessa samtal igen och till att upprätta den så kallade Pekingöverenskommelsen med konkreta åtgärder.
Nu måste vi dock ge praktiskt stöd till genomförandet av de beslutade åtgärderna för att avveckla Nordkoreas kärnvapen. Jag förväntar mig att EU ger sitt fulla stöd till åtgärder med inriktning på livsmedelssäkerhet, det vill säga jordbruksutvecklingsstöd, till regional säkerhet, som medför en förbättring av de diplomatiska förbindelserna i regionen, och till åtgärder för att förverkliga mänskliga rättigheter.
Vårt mål måste vara att ett kärnvapenfritt Nordkorea ska ha tillräckligt att leva på och att det rent allmänt ska ske ett maktskifte i Nordkorea för att uppnå fred och stabilitet i regionen som helhet.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. Kärnvapen utgör ett globalt hot mot världens befolkning. Den utveckling vi nu ser, med fler länder som skaffar kärnvapenteknologi, är mycket oroväckande. Varje suverän stat har självfallet rätt att försvara sig och sina medborgare, men rent principiellt anser vi att kärnvapen inte är berättigade. Historien har visat vilken förödelse dessa vapen kan leda till.
Föreliggande resolution innehåller såväl bra som dåliga formuleringar. Exempelvis anser vi att alla hänvisningar till den europeiska säkerhetsstrategin bör strykas. Faktum är att den här frågan är ett ypperligt exempel på varför vi inte bör ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) i EU. Flera medlemsstater har betydande kärnvapenarsenaler, medan andra upplåter sitt territorium till icke-europeiska kärnvapenmakter. I ett framtida EU där en gemensam säkerhetspolitik har trätt i kraft skulle medlemsstater som inte har kärnvapen oavsiktligt kunna dras in i konflikter med den typen av vapen.
Vidare är världen större än EU och ett globalt problem måste lösas på global nivå. FN har kunskap och erfarenhet och är den behöriga institution som kan stoppa spridningen av kärnvapen i världen.
Vi anser att resolutionens underliggande mening innebär en förstärkning av GUSP och parlamentets inflytande i dessa frågor. Därför röstar vi nej.
Pedro Guerreiro : skriftlig. (PT) Icke-spridning och nedrustning av kärnvapen är bland de viktigaste frågorna i vår tid, i en internationell miljö som utmärks av instabilitet och osäkerhet som uppstår på grund av den ökande aggressiviteten och interventionsinriktade imperialismen, som leds av Förenta staterna med stöd av de stora kapitalistmakterna.
Det är Förenta staterna som främjar kapprustningen, detta land som utvecklar egna kärnvapen och strävar efter att införa nya system i Europa som är aggressiva till sin natur och bland annat består av de nya robotsystemen i Polen och Tjeckien.
När Förenta staterna sätter allt större fokus på det militära hotar man andra suveräna länder med sina ingripanden och sin militära aggressivitet.
Mot bakgrund av detta är det mycket avslöjande att en majoritet i parlamentet röstade nej till de förslag som lagts fram av vår grupp. Det var följande förslag:
”insisterar på att man måste finna en fredlig politisk lösning på konflikten kring Irans kärnprogram” och ”upprepar även sitt motstånd till alla eventuella militära ingripanden eller hot om brukande av våld”,
”motsätter sig användningen av nya ballistiska och anti-ballistiska missilsystem på EU-medlemsstaternas territorier”,
och ”uppmanar stater med kärnvapen att dra tillbaka sina arsenaler från ett läge av hög beredskap och att försäkra att de inte går till angrepp med kärnvapen mot länder utan kärnvapen”.
David Martin : skriftlig. (EN) Jag röstade för resolutionen eftersom det råder allvarlig oro över risken för spridning, och det är viktigt att återuppliva och stärka icke-spridningsavtalet (NPT). EU har antagit en gemensam ståndpunkt om icke-spridning som utgör en positiv plattform för kraftfullare insatser på detta område, särskilt genom att verka för en effektiv multilateralism.
Mary Lou McDonald : skriftlig. (EN) Sinn Féin motsätter sig förbehållslöst kärnvapenspridning och välkomnar det motstånd som Europaparlamentet i dag har gett uttryck för.
Irland är ett kärnvapenfritt land och måste förbli det. Men kärnkraftsindustrin påverkar fortfarande vår miljö och hälsa eftersom utländska kärnkraftverk har påverkat våra hav och vår landsbygd och skapat hälsoproblem för vår befolkning.
Alla länder bör, oavsett storlek, inflytande eller statsskick, börja en process för att avveckla sina kärnvapenarsenaler så snart som möjligt. Vi motsätter oss att andra länder ansluter sig till kärnvapenklubben, eller att de länder som redan är utrustade med kärnvapen utökar sin kärnvapenkapacitet.
Athanasios Pafilis : skriftlig. - (EL) När Europaparlamentet röstar om sin fastställda årliga önskelista med icke-spridning av kärnvapen och nedrustning vägrar det att fördöma införandet av nya ballistiska och anti-ballistiska system i EU.
I själva verket är detta beslut detsamma som att acceptera och delta i Förenta staternas nationella missilförsvarssystem vars mål är att upprätta ett globalt nätverk för angrepp med kärnraketer. Man har redan förberett för införandet av nya amerikanska baser i Tjeckien och Polen, och Europaparlamentet ger sitt samtycke i resolutionsförslagen från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och genom en övervägande majoritet av socialdemokraterna och liberalerna.
Vi parlamentsledamöter i det grekiska kommunistpartiet har lagt ned våra röster eftersom vi vägrar att delta i detta självbedrägeri när det gäller EU:s karaktär som var och fortfarande är aggressiv även i denna sektor. De politiska krafter som stöder detta försöker framställa det som ”anti-kärnkraft”. Det finns medlemsstater (Storbritannien och Frankrike) som har kärnvapen. Det finns andra amerikanska kärnvapen även på europeiskt territorium. Nu förbereder man sig för att delta i Förenta staternas nationella missilförsvarssystem som leder till ny kapprustning och nya motsättningar.
Trots de vackra förklaringarna bevisar det återigen att EU står på Förenta staternas sida och går emot medborgarna i strategiska frågor. Syftet med Förenta staternas nationella missilförsvarssystem är att nå imperialistisk suveränitet genom kärnvapenterrorism.
Luís Queiró : skriftlig. (PT) Jag stöder helhjärtat innehållet i detta gemensamma resolutionsförslag. Fördraget om icke-spridning är vårt bästa vapen mot kärnvapenspridningen, detta allvarliga hot mot världssäkerheten. Det måste sägas att det inte bara är viktigt vilka kärnvapen som finns utan också vem som har dem. Som vi har sett agerar inte alla länder på samma sätt i denna fråga.
Följaktligen vill jag visa mitt samtycke genom att rösta ja, men jag vill också lyfta fram idén om att vi har ansvar utöver rent formella handlingar. När det gäller världspolitiken är vi framför allt intresserade av att garantera en utbredd, varaktig säkerhet. På detta område är jag inte längre säker på vad vi egentligen har gjort. Vi får hoppas att för tillfället oklara tecken som orsakar rädsla visar sig vara ogrundade.
Geoffrey Van Orden : skriftlig. (EN) Innehav av kärnvapen har varit en hörnsten i Storbritanniens försvarspolitik under de senaste 54 åren. Med tanke på att dagens värld är farlig och att det är omöjligt att förutsäga framtida hot skulle det vara dåraktigt att fatta några beslut som skulle försvaga vår förmåga att vidmakthålla en oberoende brittisk kärnvapenstyrka med syfte att avskräcka eller som skulle innebära att trovärdigheten i vår avskräckningspolitik kan ifrågasättas. För den relativt lilla investeringen av mindre än tre procent av Storbritanniens försvarsbudget under en 20-årsperiod kan Storbritannien behålla en livsviktig försvarskapacitet. Storbritannien erkänns som legitim kärnvapenstat enligt icke-spridningsavtalet (NPT), och de konservativa stöder målet slutgiltig global kärnvapennedrustning, så som det formuleras i artikel VI i NPT.
Vi motsätter oss emellertid kraftfullt varje form av ensidig kärnvapennedrustning som skulle utsätta vår nation och vårt folk för risker och överlåta vårt strategiska försvar helt och hållet till andra. Beslut som gäller säkerheten för Storbritannien, dess territorium och medborgare hör till den brittiska regeringens och inte EU:s ansvarsområde. Det mesta i dagens resolution är förvånansvärt okontroversiellt, och de extrema ändringsförslag som lades fram av vänstern avvisades.
Vi skulle dock inte kunna stödja någon text som välkomnar de insatser som görs av internationella medlöpare i den så kallade kampanjen för kärnvapennedrustning, till exempel det globala parlamentariska nätverket för kärnvapennedrustning (skäl E). I omröstningen om resolutionen som helhet lade vi därför ned våra röster.
| sv |
6. Framtiden för får-, lamm- och getsektorn i Europa (
| sv |
Föredragningslista
Talmannen: Innan vi inleder eftermiddagens debatt har vi ett tillkännagivande. Jag skulle vilja föreslå att debatten om betänkandet om Europol av Augustín Díaz de Mera García Consuegra flyttas fram och behandlas som andra punkt före rådets och kommissionens uttalande om situationen i Pakistan.
Arbetsplanen i eftermiddag blir därför den följande: Mellan kl. 15.00 och kl. 18.00: först rådets och kommissionens uttalande om situationen i Kenya, sedan betänkandet om Europol av Augustín Díaz de Mera García Consuegra, sedan rådets och kommissionens uttalande om situationen i Pakistan och sedan går vi kl. 18.00 som vanligt vidare med frågestunden med frågor till rådet.
Några synpunkter?
Hannes Swoboda: för PSE-gruppen. - (DE) Fru talman! För en gångs skull är vi överens, men jag vill be kommissionen notera att det är parlamentet som fastställer dagordningen och att vi bara i undantagsfall kan ta hänsyn till enskilda kommissionsledamöters önskemål. Vi kan dock i dag, undantagsvis, säga ja.
Talmannen: Tack för den synpunkten, herr Swoboda! Det är uppenbart att det är ett undantag. Men tack till parlamentet för dess samtycke.
(Parlamentet biföll begäran)
| sv |
Uttalanden av talmannen (parlamentets sammansättning; ETA)
Talmannen: Mina damer och herrar! Det är en stor glädje för mig att i dag få hälsa 18 parlamentsledamöter från Bulgarien - de första direktvalda parlamentsledamöterna - välkomna till parlamentet och oss här.
(Applåder)
Bulgariens medborgare gick till vallokalerna den 20 maj 2007 och röstade fram sina företrädare till Europaparlamentet i en demokratisk process. Detta var en viktig dag för Bulgarien, som gick med i EU den 1 januari. Det fullbordar Bulgariens integrering i den europeiska familjen efter kommunismens fall.
Det tog över 60 år för Bulgarien att återställas till ett fritt europeiskt land och för vår världsdel att återförenas. Bulgarien har en uråldrig kultur, och landet ligger i korsningen mellan öst och väst. Det sägs vara platsen för ett av Europas äldsta länder som grundades år 681. Bulgarien var Orfeus och Eurydikes hemland och var hemvist för thrakerna och Dionysos. Det bär med sig ett rikt kulturellt och intellektuellt arv och kommer därmed att bidra till ett ömsesidigt berikande mellan EU och Bulgarien.
Bulgarien och särskilt dess befolkning förtjänar ett särskilt tack för sina insatser de senaste åren och sin villighet att genomföra reformer. Stora framsteg har gjorts, och många reformer genomfördes på relativt kort tid. Det är nu upp till våra parlamentsledamöter att hjälpa till att se till att de reformer som fortfarande behövs genomförs med samma beslutsamhet.
Jag önskar er en snabb och framgångsrik integrering i Europaparlamentets verksamhet så att ni genom ert arbete och era insatser kan göra ett konstruktivt bidrag till förmån för era väljare och EU. Ni kommer att föra de bulgariska medborgarnas talan i Europaparlamentet och företräda deras intressen. Låt oss arbeta tillsammans för att vidareutveckla vår europeiska gemenskap!
(Applåder)
Efter överenskommelse med gruppordförandena och hela Europaparlamentet - och eftersom jag ser Bárbara Dührkop Dührkop bland oss - vill jag göra följande uttalande på parlamentets vägnar.
Terrororganisationen ETA har brutit det eldupphör som utfärdades den 22 mars 2006. Jag vill uttrycka min solidaritet med hela Spaniens nation och dess demokratiska institutioner i denna svåra tid. Parlamentet fördömer bestämt allt bruk av våld oavsett syfte. Parlamentet vädjar i dag mer än någonsin till alla medlemsstater att de ska stå fast vid sitt stöd till de spanska myndigheterna i deras kamp mot terrorismen. Detta är en kamp som bara kan genomföras på grundval av rättsstatsprincipen, med lagens fulla kraft och starka demokratiska institutioner.
Våra tankar går nu till terrorismens offer, som vi vill visa sympati för och solidaritet med.
(Applåder)
| sv |
28. En rättslig ram för åtgärder för att göra det möjligt att förena familjeliv och studier för unga kvinnor inom EU (omröstning)
- Betänkande: Panayotopoulos-Cassiotou
- Före omröstningen om ändringsförslag 24:
Anna Hedh: Jag har ett muntligt ändringsförslag till punkt 24, andra meningen. Jag läser det på svenska: ”Parlamentet uppmanar dessutom medlemsstaterna att inberäkna föräldraledighet under studieperiod i den sammanlagda tid en kvinna/man arbetat och i de pensionsrättigheter hon/han intjänat, i syfte att helt och fullt nå upp till målet med verklig jämställdhet”. ”Man” och ”han” bör alltså läggas till.
(Det muntliga ändringsförslaget godkändes)
| sv |
System för garanti av insättningar vad beträffar garantins omfattning och utbetalningsfristen (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Christian Ehler, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 94/19/EG om system för garanti av insättningar vad beträffar garantins omfattning och utbetalningsfristen - C6-0361/2008 -.
Christian Ehler: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag avslutar vi en mycket snabb process med att reformera direktivet om insättningsgaranti. Hela förfarandet visar på de europeiska institutionernas förmåga men även begränsningar. Först i mitten av oktober lade kommissionen fram ett förslag om att ändra direktivet, vilket hade både en politisk och en ekonomisk målsättning, nämligen att återupprätta insättarnas förtroende för finansmarknaden, bankernas gränsöverskrivande verksamhet och reglering av finansmarknaden i allmänhet.
Vi har lyckats höja nivån för insättningsgarantier, tydligt minskat utbetalningsfristerna vid kriser och avskaffat gemensamma insättningsgarantier. Det var oacceptabelt att stora banker inte kunde förutse överlåtelsen av sina egna institutioner och att små insättare skulle gå under tillsammans med dem. Vi har lyckats höja nivån på insättningsgarantierna från och med 2010 till 100 000 euro, vilket täcker 90 procent av insättningarna i Europa.
Europaparlamentet hade en snabb och konstruktiv roll i processen. Vi avstod från ett stort antal parlamentariska rättigheter, men vi fick fart på saker och ting. Vi ansåg att tidsfristen på tre dagar var orealistisk från början. Jag anser att 20 dagar är ett löfte som kan hållas i praktiken och inte kommer att göra insättarna besvikna.
Det var viktigt att åter införliva de små företagen. Mot bakgrund av stabiliseringen av systemet på finansmarknaderna skulle det ha varit en ödesdiger signal att endast garantera privata insättningar. Vi såg också - och detta är särskilt viktigt - att det fanns ett behov av utbetalningar i nödsituationer eftersom det finns en mycket direkt koppling mellan systemet med insättningsgaranti och stabiliseringsåtgärder i institutioner, särskilt i de praktiska fall som vi har bevittnat tidigare.
Begränsningarna som vi är mycket medvetna om ligger i att införa en så långtgående fråga som harmonisering i ett förfarande med så kort varsel. En hel rad medlemsstater ville att direktivet skulle förebygga möjliga snedvridningar av konkurrensen och innehålla ett tak för Europa när det gäller insättningsgarantier. Den oro som togs upp i utredningen som vi gjorde i detta sammanhang var riktig, men vi ska inte föregripa resultatet.
Uppfattningen att förväntningarna och den politiska säkerheten som är förbunden med att medlemsstater som Tyskland eller Irland tjuvstartar i finanskrisen och lovar en obegränsad garanti är problematisk och att det kan leda till snedvridning av konkurrensen på marknaden är bara rätt till viss del, eftersom vi mycket tydligt måste säga att dessa är politiska löften som varken är möjliga att verkställa eller åtalbara.
Vi måste emellertid se till att maximal harmonisering inte leder till en lägre garanti i enskilda medlemsstater, vilket i sin tur skulle förstärka snedvridningen av konkurrensen på grund av skillnader i systemens finansiering. I det sammanhanget var det en klok åtgärd att formulera harmonisering vid horisonten, med andra ord att vi har utformat en serie frågor som först måste besvaras eftersom - och dessa är förfarandets begränsningar - det inte är ofarligt att diskutera frågor, som vi inte har kunnat närma oss i Europa de senaste fem åren, under en nioveckors maratonprocess.
Jag vill återigen uttrycka min tacksamhet för det goda samarbetet mellan grupperna i parlamentet. Det krävdes ett stort antal kompromisser, men vi lyckades sända ett budskap som var viktigt för att stabilisera finansmarknaderna. Vi i Europaparlamentet har också avsevärt bidragit till att göra detta högst elementära förslag tydligt och verkligen användbart.
Jag vill ännu en gång tacka alla som var beredda att avstå från sina parlamentariska rättigheter i det här förfarandet.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för hans arbete med den här frågan som har visat sig vara mer komplicerad än vi först trodde. Vi tar vårt åtagande att bibehålla insättarnas förtroende i en tid av finansiell turbulens mycket seriöst, och jag är tacksam för parlamentets vilja att behandla frågan snabbt.
Jag måste emellertid också tillstå att jag är besviken på vissa av de föreslagna ändringarna till direktivet om insättningsgarantier, särskilt när det gäller tidsfrister för utbetalning.
Låt mig påminna om att kammaren den 8 december röstade för en utbetalningsperiod på högst två veckor. Den kompromiss vi nu har framför oss innebär emellertid en utbetalningstid på fyra veckor som dessutom kan förlängas till sex veckor. Om man till dessa lägger en vecka av beslutsfattande hos behöriga myndigheter innebär det sju veckor. Sju veckor är en mycket lång tid för insättare som inte kan handla mat, betala räkningar eller använda sina betalkort.
Vi ska komma ihåg att det system som för närvarande gäller, och som innebär en utbetalningstid från tre till nio månader, kommer att gälla i ytterligare två år.
Jag är oroad över det budskap det förmedlar till EU-medborgarna och hur det kommer att påverka vårt förtroende. Jag är oroad över risken att ännu en gång tvingas bevittna bilder av medborgare som köar vid sin bank nästa gång de hör att banken har problem. Flera veckor utan att få tillgång till sina pengar är en alltför lång tid för att hålla insättarnas nerver lugna i en krissituation.
Jag beklagar också att kompromissen inte är mer ambitiös när det gäller att höja insättningsnivån. Låt oss komma ihåg att så gott som alla medlemsstater redan höjde sin insättningsnivå till 50 000 euro i oktober 2008. Kommissionen föreslog därför att insättarna skulle få en tydlig signal om att deras skydd kommer att ökas nästan omedelbart. Det som var avsett att vara en omedelbar signal kommer nu att skjutas upp till mitten av 2009.
Icke desto mindre kommer kommissionen att stödja överenskommelsen mellan parlamentet och rådet om den stöds av er. Det är fortfarande viktigt att insättningsnivån höjs till 50 000 euro i slutet av juni 2009 och sedan till 100 000 euro och att gemensam försäkring avskaffas från mitten av juni.
Kommissionen kommer tillbaka till andra utestående frågor i betänkandet nästa år. Jag ser fram emot att samarbeta med parlamentet i den viktiga frågan med att återupprätta medborgarnas förtroende för det finansiella systemet.
Cornelis Visser: Herr talman! Vi kan inte upprepa det ofta nog: ett gemensamt europeiskt uppträdande är den enskilt viktigaste punkten i dessa finanskrisens tider. Jag förordar full europeisk harmonisering av systemen för garanti av insättningar. Detta är också vad Europaparlamentet och Christian Ehler vill.
I kristider är full harmonisering extremt brådskande av två skäl. Till att börja med är det trots allt vår skyldighet att erbjuda konsumenten ekonomiskt skydd. Många europeiska medborgare förknippar kreditkris med osäkerhet och rädsla för att förlora sina tillgångar och ägodelar. Vi behöver motverka den känslan.
På nationell nivå har olika medlemsstater vidtagit åtgärder för att erbjuda konsumenten ekonomiskt skydd. Det var fallet i Irland, men även i Nederländerna, där garantibeloppet har höjts tillfälligt från 40 000 euro till 100 000 euro. I likhet med Irland känner sig Nederländerna ansvarigt för att skydda privata och små företag.
Det är emellertid nödvändigt att ta med de åtgärder som infördes för systemen för garanti av insättningar i ett gemensamt europeiskt direktiv. När allt kommer omkring vet vi bara alltför väl vad brist på samarbete och kontroll kan åstadkomma. Vi bör dock göra detta på ett enhetligt sätt, och jag förespråkar därför ett maximibelopp. Vi kommer att ha det 2010, under förutsättning att vi följer föredragandens förslag. Maximibeloppet är 100 000 euro.
Den nuvarande situationen där medlemsstater som Tyskland och Irland erbjuder obegränsad täckning utgör en risk för Europa. Tack vare dessa obegränsade garantier kommer medel från Nederländerna och Storbritannien exempelvis att flyttas till grannländerna, vilket påverkar stabiliteten negativt.
Jag är glad att rådet instämmer med mig i detta. Christian Ehler har lämnat kloka förslag, även för små och medelstora företag. Dessa företag borde även fortsättningsvis omfattas av systemet med insättningsgaranti. I mina ögon har vi i Europaparlamentet därmed uppnått ett bra resultat för konsumenter och små och medelstora företag, och jag hoppas att kommissionen kommer att stödja initiativet.
Pervenche Berès: Herr talman! I den här frågan tycker jag att ni kan vara mycket nöjd med att Europaparlamentet finns, herr kommissionsledamot. För det första för att vi för några månader sedan antog ett annat betänkande som utarbetats av Christian Ehler. Då sade jag till er att den kris som Europeiska unionen tydligt gått in i tvingade oss att ompröva frågan, till och med före resultatet av alla de konsekvensstudier som ni hade planerat. Det innebar att rådet behövde ge er order att agera, och jag beklagar det, men det var så det var. Jag beklagar också att efter att det land som ni kommer ifrån införde ett system som var mycket nära att förstöra ert mandat, nämligen den inre marknaden, talade ni inte offentligt.
Låt oss emellertid inte fokusera på det förflutna utan i stället se framåt och på det förslag som vi nu har framför oss. Det är ett rimligt förslag som är lämpligt under omständigheterna, och jag tackar varmt föredraganden för hans kraft och beslutsamhet som gjort att vi kunnat nå en överenskommelse vid den första behandlingen. Det har inneburit maximal harmonisering, vilket uppfyller våra medborgares förväntningar som, när de ställs inför den här krisens verklighet, oroas över att systemet med insättningsgaranti kan visa sig tufft mot deras besparingar, vare sig dessa är stora eller små och vare sig vi talar om lokala myndigheter eller små och medelstora företag.
Jag är mycket glad att vi har nått en överenskommelse med rådet om att utvidga direktivets omfattning som kommissionen ville begränsa enbart till enskilda, även om små och medelstora företag och lokala myndigheter också tydligt berörs av insättningsgarantin.
Jag är också glad att vi har uppnått harmoniseringen om ett maximibelopp på 50 000 euro i dag och 100 000 euro i morgon, med ett åtagande från kommissionen, säkerligen för Charlie McCreevys efterträdare, som gör att vi kan bedöma villkoren för hur vi kan harmonisera ytterligare, och till slut inrätta en europeisk garantifond. Det finns en tydlig oro för risken för snedvridning av konkurrensen, men det är inte bara en fråga om oro, och här tror jag att föredraganden instämmer med mig. Europeiska unionen har också möjlighet att hantera krisen, undvika panik och garantera insättarnas rättigheter. Jag uppfattar det som att detta verkligen var huvudfrågan för Europaparlamentet.
Jag beklagar i dessa förhandlingar att vi har lärt oss läxan från de dåliga exemplen i Irland vad gäller grunderna, men vi har inte lärt oss läxan från de dåliga exemplen på Island. På Island fokuserades alltför mycket intresse på insättningarna, vilket tvingade Europeiska unionen att inleda förhandlingar med det landet för att täcka garantierna, utöver de räntesatser som kunde tillämpas under normala marknadsvillkor. Utifrån den rapport som kommissionen ska lämna till oss hoppas jag att vi kan föra dessa förhandlingar vidare och samtidigt komma ihåg slutsatserna att den grupp som Jacques de Larosière anförtrotts ansvaret för kan ge oss ett sätt att organisera detta system på ett harmoniserat sätt i framtiden.
Sharon Bowles: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Alla institutioner har varit ambitiösa i detta projekt, men de har inte strävat i samma riktning. Kommissionens ambitiösa förslag innebar en minsta garanti på 100 000 euro och en utbetalningsfrist på tre dagar. Rådet har varit ambitiöst genom att uttala sig för maximal harmonisering, och parlamentet har varit ambitiöst nog att se till att det fungerar för medborgarna. Jag vill tacka föredraganden och övriga kolleger för samarbetet.
Förslaget att i ett enda steg gå från förfaranden för utbetalningar som i vissa länder t.o.m. tar längre tid än de rådande nio månaderna till bara tre dagar var kanske överambitiöst. Vi går med på en slutlig tidsram på högst 35 dagar, men lite motvilligt eftersom vi hade föredragit en något kortare tidsram. 35 dagar utan tillgång till sina medel kan ändå vara besvärligt för medborgarna. Därför är det viktigt att skapa möjligheter för brådskande utbetalningar eller, ännu hellre, effektiva banktjänster.
Det djärva steget mot maximal harmonisering innebär att vi måste ta itu med konsekvenserna och göra detta till det första steget i en pågående process, vilket tydligt framgår av det antal punkter som kommissionen har uppmanats att rapportera om före slutet av nästa år. En av konsekvenserna är behovet av undantag avseende högre behållning, och jag välkomnar vissa tidigare socialt relevanta bestämmelser i sammanhanget som gällde i början av 2008.
Vi har emellertid lärt oss något sedan dess. Det är i själva verket just det som hela detta direktiv handlar om: vad vi har lärt oss under den senaste tiden. Det är beklagligt att vi inte kunde få ett oreserverat engagemang för att tillåta skydd av tillfälligt högre behållningar på konton, t.ex. när man har sålt sitt hus eller när pensioner betalas ut i klumpsummor.
Till följd av de isländska bankernas kollaps har det skett olyckliga förluster under sådana omständigheter, och det har gjort att man har börjat att diskutera särskilda skydd i flera medlemsstater. Personer som vill spara stora belopp långsiktigt kan göra detta och säkra sparandet genom att dela upp det mellan instituten, men det är orealistiskt att begära att klumpsummebetalningar ska kanaliseras på detta sätt.
Konsekvenserna av att förlora en livstids besparingar är något vi inte behöver erfara igen, så jag hoppas att kommissionsledamoten har viljan att tillåta kompletterande skydd vid tillfälligt ökade behållningar, vilket vi har bett honom att ta upp igen före slutet av nästa år.
Astrid Lulling: (FR) Herr talman! Även om det var nödvändigt att återskapa förtroendet känner vi till att finansministrarnas beslut att höja garantinivån för insättningar har resulterat i en rad tekniska komplikationer och konsekvenser.
Höjningen av garantin till 50 000 euro, som senare kan höjas till 100 000 euro, måste leda till en ny granskning av operabiliteten och genomförbarheten av systemen som har införts i medlemsstaterna. Jag måste därför berömma föredraganden, Christian Ehler, som utförde arbetet med ett öppet sinne. Jag kommer att stödja föredragandens kompromiss under trepartssamtalet med rådet. Jag vill emellertid ta upp tre punkter.
Den första har att göra med utbetalningsfristen. Perioden på 20 dagar innan insättningarna återbetalas kan betraktas som för lång av vissa personer, men jag vill be dem att tänka på allt som måste göras innan återbetalningen kan äga rum. Man borde förstå att en period på bara några dagar för att samla in och bekräfta informationen och sedan göra utbetalningen helt enkelt är orealistiskt. Faktum är att t.o.m. 20 dagar är en mycket snäv tidsram.
Jag vet dessvärre vad jag talar om eftersom Luxemburg har det tråkiga nöjet att tvingas tillämpa systemet för insättningsgaranti när det gäller Kaupthing Bank. Vi kan dra en del lärdom av detta, som man måste ta till sig särskilt om vi vill göra några framsteg i spararnas intresse. Det är viktigt att skilja mellan konkurser och betalningsinställelser när det gäller finansinstitut. När det gäller betalningsinställelser är det möjligt att banken tas över. En återbetalning av insättningar skulle emellertid mycket snabbt göra detta scenario omöjligt. Som ett resultat av detta måste man göra denna åtskillnad i direktivet.
Den andra lärdomen är att, i de flesta medlemsstater, man måste omarbeta systemen för insättningsgaranti p.g.a. de nya kraven. Vi måste därför ge dem tid att göra detta. Jag anser att de föreslagna tidsperioderna är skäliga. Herr kommissionsledamot! Det är emellertid ganska stor skillnad mellan de 20 dagar som vi föreslår och de sju veckor som ni talar om.
Samtidigt som det är nödvändigt att återskapa förtroendet bland spararna skulle det vara ett allvarligt misstag att införa ohållbara lösningar. Det är därför jag har förespråkat en smidig övergång. Alltför långtgående krav skulle bara förvärra situationen. Nu är jag klar, herr talman. Det var viktigt att granska sakfrågorna och inte tala för snabbt för tolkarna.
Antolín Sánchez Presedo: (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Finanskrisen utgör en prövning för systemen för insättningsgaranti i EU. De problem som detta har resulterat i har visat att bristerna när det gäller systemens omfattning och tillämpning har rubbat insättarnas förtroende och att de ensidiga åtgärder som vissa medlemsstater har vidtagit för att ta itu med situationen har betydande gränsöverskridande och destabiliserande effekter. Detta har ökat kravet på gemensamma åtgärder för att korrigera de uppdagade misslyckandena och ett genomförande av en grundlig översyn av regelverket.
Texten som man har förhandlat om speglar Christian Ehlers utmärkta arbete. Han fick till stånd en mer än tillräcklig konsensus i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Antagandet av texten, under första behandlingen, ger klartecken till en reform där man tar itu med två brådskande frågor: höjning av garantins omfattning och förkortande av utbetalningsfristen. Man skapar också grunderna för en översyn i syfte att harmonisera insättningsgarantierna i EU.
Jag välkomnar förslaget att höja insättningsgarantin i ett första skede till minst 50 000 euro och ett övervägande att harmonisera den på nivån 100 000 euro senast 2010, beroende på konsekvensbedömningen som ska analyseras av kommissionen, där man tar hänsyn till konsumentskydd, finansiell stabilitet och konkurrens.
De befogenheter som ges till kommissionen att anpassa beloppet till inflationen, i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll, är också lämpliga.
Minskningen av utbetalningsfristen från de aktuella tre månaderna till 20 arbetsdagar efter det administrativa beslutet eller domstolsbeslutet, och övervägandet om en möjlig minskning till 10 arbetsdagar, är en avsevärd förbättring på samma sätt som införandet av begreppet brådskande utbetalningar och skyldigheten att ge insättarna den information de behöver om det tillämpliga garantisystemet.
Jag stöder fullständigt kravet på att kommissionen ska utarbeta en grundlig rapport senast 2009, i vilken man tar upp viktiga aspekter som t.ex. harmonisering av garantisystemens finansieringsmekanismer, berättigande av fullständig täckning i vissa fall, kostnaden och nyttan med ett garantisystem på EU-nivå och kopplingarna mellan insättningssystemen och andra alternativa medel.
Mariela Velichkova Baeva: (BG) Målet med huvudbudskapet i enlighet med de viktigaste ändringarna av direktivet om insättningsgarantier och garantins omfattning och utbetalningsfristen är att skapa högre garantinivåer för att skydda mindre investerares besparingar och bevara förtroendet för det finansiella systemet.
Det är för närvarande svårt att bedöma de finanspolitiska kostnader som härrör från det aktuella finansiella kaoset och dess anpassningar. En potentiellt låg tillväxt i den faktiska BNP under några år skulle, vid någon tidpunkt i framtiden, kunna visa sig vara ytterligare en destabiliserande faktor för finanspolitisk hållbarhet.
I detta klimat rekommenderas en omedelbar analys av de finansiella mekanismer som används av medlemsstaterna i syfte att utvärdera effekterna av de ingrepp som har gjorts. Det är underförstått att systemen för insättningsgaranti är en effektiv, förebyggande åtgärd, men effekterna är begränsade till den lokala miljö där de används. För att kunna komma till rätta med liknande svagheter när investerare ska välja mellan olika skyddsnivåer behöver vi samordning på gemenskapsnivå.
Paolo Bartolozzi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den pågående finansiella krisen som har drabbat det internationella banksystemet kraftigt har fått många sparare att oroa sig för framtiden och den osäkerhet som finns när det gäller deras insättningar.
För att korrigera marknadernas volatilitet och fluktuation och risken att banker med uppenbara eller dolda likviditetsproblem inte kan göra utbetalningar, har Europaparlamentet tillsammans med rådet utarbetat ett förslag till direktiv som syftar till att ändra systemen för insättningsgaranti vad beträffar garantins omfattning och utbetalningsfristen. I syfte att återställa allmänhetens förtroende, garantera att finanssektorn fungerar på ett fullgott sätt och skapa ett bättre skydd för enskilda sparares och deras familjers insättningar uppmanade Europeiska rådet den 7 oktober Europeiska kommissionen att så snart som möjligt lägga fram ett förslag för att främja en harmonisering av systemen för insättningsgaranti i EU.
Genom den åtgärd som parlamentet ska anta i dag skapar man en höjning av det lägsta garantibeloppet för privata sparare till minst 50 000 euro, samtidigt som man uppmärksammar att många medlemsstater nu funderar på att höja detta belopp till minst 100 000 euro. Genom direktivet förkortas även utbetalningsfristen, vilken just nu är fastställd till tre månader och förlängningsbar till nio månader, till högst några veckor.
I en globaliserad ekonomi och särskilt i Europa där vi ser en ökning av banker och bankkontor är det viktigt för EU-medlemsstaterna att ha ett effektivt gränsöverskridande samarbete mellan banken i ursprungslandet och banken i värdlandet. Ett sådant samarbete måste säkra garantierna och se till att det sker snabba utbetalningar i händelse av insolvens eller då ett kreditinstitut går i konkurs.
Slutligen, eftersom översynen av kommissionens direktiv begränsar garantins omfattning för fysiska personer anser jag att det skulle vara lämpligt att utöka denna något så att den omfattar små och medelstora företag. Dessa företag deltar aktivt i EU-ekonomins tillverkningsprocesser och representerar oersättliga mänskliga och sociala tillgångar. Små och medelstora företag bör emellertid nu ges rättsligt skydd som inte bara skyddar dem från den osäkerhet som bankkonkurser innebär, utan även gör det möjligt för dem att fungera utifrån större konkurrenskraft och förbättrad ekonomisk, finansiell och sysselsättningsmässig stabilitet.
Ján Hudacký: (SK) Den rådande finanskrisen tvingar oss att förhållandevis snabbt utarbeta åtgärder för att eliminera dess effekter för både medborgarna och EU:s ekonomi.
I betänkandet av min kollega Christian Ehler hanteras frågan om insättningsgarantier på ett mycket välavvägt sätt vad beträffar garantins omfattning och utbetalningsfrister. Trots kommissionens aktuella insatser måste jag i sammanhanget nämna kommissionens brist på flexibilitet vid en tidpunkt då krisen växer sig allt starkare, en flexibilitet som borde inriktas på att förhindra att enskilda medlemsstater fattar icke-samordnade beslut om skyddet av bankkundernas insättningar.
Denna brist på samordning har kulminerat - lyckligtvis bara i begränsad omfattning - i bankkundernas kaotiska uttag och överföringar av sina medel till banker i medlemsstaterna där de får ett bättre skydd. När det gäller behovet att återställa folks förtroende för finansinstituten måste vi utarbeta åtgärder som är så flexibla som möjligt, men samtidigt grundade på realistiska antaganden.
Jag håller med föredraganden om att en föreslagen utbetalningsfrist på tre dagar är orealistisk i fall där man inte får tillgång till sina insättningar, eftersom systemen för insättningsgaranti förmodligen inte skulle fungera p.g.a. av den enorma volymen. Arrangemanget med undantagsvisa utbetalningar av ett begränsat penningbelopp inom tre dagar verkar därför förnuftigt i fall där banktjänsternas kontinuitet inte kan garanteras.
Det gläder mig att den lägsta nivån för insättningsgarantin kommer att höjas till 100 000 euro före slutet av 2009, vilket helt klart kommer att öka insättarnas förtroende för finansinstituten. När det gäller vår inledande erfarenhet av finanskrisen anser jag att små och medelstora företag, som för övrigt ofta inte kan få nödvändiga lån i kristider, också bör omfattas av direktivet om insättningsgaranti i syfte att ge dem åtminstone ett sätt att hantera krisen.
Colm Burke: (EN) Herr talman! Den globala ekonomin har ställts på ända under de senaste månaderna. Vi har nu fått ett fruktansvärt framtidsperspektiv med insolvensfall, konkurser, förstatliganden, omfattande välfärdssänkningar och nedåtgående börskurvor. De viktigaste finansinstituten har skakats i sina grundvalar. Våra banker står på knäna och tigger om regeringarnas hjälp.
Regeringarna i medlemsstaterna kan inte ignorera bankerna på grund av deras strategiska betydelse när det gäller att olja hjulen i realekonomin. Det är chockerande och skrämmande att se att t.ex. en irländsk bank har förlorat 97 procent av sitt värde bara under de senaste månaderna.
Systemen för insättningsgaranti har därför varit ytterst viktiga när det gäller att skydda investerarna från den aktuella internationella finanskrisens värsta effekter. Siffran 100 000 euro är psykologiskt såväl som ekonomiskt viktig, eftersom den ser till att investerarna känner att deras livsbesparingar är säkra.
Jag vill gratulera föredraganden, Christian Ehler, till hans arbete, och jag välkomnar särskilt att även små och medelstora företag nu omfattas av garantierna. De små och medelstora företagen är vårt största hopp och bör prioriteras när vi tittar efter ljuset i tunneln i vår strävan att snabbt återhämta oss från den rådande recessionen.
Jag upprepar också uppmaningen till ett mer samordnat gensvar i framtiden. Den irländska regeringen handlade ensidigt för att ge garantier till de irländska bankerna. I framtiden bör det finnas ett officiellt instrument för att säkra en bättre samordning mellan medlemsstaterna.
Rent allmänt och sammanfattningsvis får vi inte glömma den oerhörda betydelsen av vår ekonomiska integration här i EU och särskilt i euroområdet som har skyddat oss från finanskrisens värsta stormar. Detta är särskilt relevant för mindre medlemsstater som t.ex. Irland. Vi behöver bara vända oss norrut mot vår ögrannstat Island för att se vilken förstörelse som kan äga rum om man står helt ensam och isolerad: landets valuta har kollapsat, och dess ekonomi ligger i ruiner. Det finns ingen garanti för att detta inte hade skett om Irland och andra mindre medlemsstater inte hade deltagit i eurosamarbetet.
Othmar Karas: (DE) Herr talman, herr föredragande, herr kommissionsledamot! Jag vill säga till föredraganden att jag är tacksam för hans sakkunskap, för hans sinne för detaljer så att man kan vara säker på att det inte dyker upp några ovälkomna problem, och för hans parlamentariska inställning till debatten.
Denna fråga påverkar alla. Alla sparare oroar sig för sina pengar när deras bank får svårigheter. Alla sparare vill veta hur säkra deras pengar är. Alla sparare vill veta hur mycket de är garanterade att få tillbaka och när detta är tillämpligt. Av detta skäl välkomnar jag höjningen av garantins omfattning och inväntar konsekvensbedömningen, så att vi kan besluta om begränsningen på 100 000 euro är ett harmoniserat belopp eller ett minimibelopp. Jag välkomnar förkortningen av utbetalningsfristerna och vill tacka alla mina kolleger som vill överföra dessa bestämmelser till små och medelstora företag. Jag skulle vilja ha ett svar från kommissionsledamoten om och hur detta är en framkomlig väg.
Margarita Starkevičiūt: (EN) Herr talman! Vissa personer tycker om att säga att EU ibland fungerar ineffektivt, men detta dokument är ett bra exempel på hur vi, när det krävs, kan handla mycket snabbt med tanke på den korta tidsfrist inom vilken vi nådde en överenskommelse.
Jag vill bara säga att denna överenskommelse skickar en mycket viktig signal till EU:s medborgare att vi beaktar deras behov. En annan viktig sak är att vi, trots att vi är mycket olika, ändå kan nå en överenskommelse om viktiga sakfrågor som t.ex. insättningsgarantins omfattning, utbetalningsfristen och andra saker som är viktiga för de vanliga medborgarna. Denna kompromiss kanske inte är fulländad, men den är ändå ett gott bevis på att vi kan samarbeta.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill bara upprepa att, trots att kommissionen inte är helt nöjd med resultaten, vi inte vill försena eller äventyra kompromissen som skapar en del förbättringar för spararna. Vi måste arbeta ytterligare med förbättringen av systemen för insättningsgarantier.
Jag åtar mig naturligtvis att före slutet av 2009 uppfylla rapporteringsskyldigheterna enligt direktivet. I dessa rapporter kommer vi att undersöka de frågor som togs upp av ledamöterna här i kväll. När vi diskuterar resultatet av detta ytterligare arbete och förslagen som kanske läggs fram i sammanhanget, hoppas jag verkligen att resultatet blir mer ambitiöst. Den viktigaste frågan vi har i åtanke handlar om att diskutera bankspararnas förtroende på lång sikt.
Christian Ehler: Herr talman, herr kommissionsledamot! Förstör inte den kompromiss som vi har sammanställt på så kort tid och som inte var mer än ett meddelande från kommissionen som parlamentet gjorde verklighet av genom att nå en kompromiss med rådet, genom att vara noggrann med tolkningen i förhållande till yttervärlden. Var vänliga och kommunicera saken till yttervärlden för vad den är: en mycket snabb reaktion av de tre institutionerna, en mycket långtgående överläggning mot harmonisering av de nödvändiga stegen, inbegripet de undersökningar som krävs, som har en mycket positiv och direkt effekt för medborgarna, dvs. det vi ser fram emot att bli en nästan fullständig täckning av 90 procent av insättningsgarantierna och kortare tidsfrister. Vi hade uppenbarligen också brådskande utbetalningar i tankarna.
Jag vill återigen säga: kompromissen innebär inte bara att de tre institutionerna eller en av de tre, dvs. kommissionen, säger att detta är kompromissen, och nu vill vi börja med hårklyveriet; det är en gemensam signal. Det är därför vi inledde detta påskyndade förfarande. Det skulle ha varit politiskt vårdslöst att syssla med intellektuellt hårklyveri offentligt. Vi måste kommunicera denna positiva signal som vi har kommit fram till gemensamt, med kommissionen, till yttervärlden. I annat fall, i den rådande finanskrisen, skulle vi åstadkomma precis motsatsen till det som ni var övertygade om i ert meddelande, men som vi gjorde möjligt genom att vi förverkligade det.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Sebastian Valentin Bodu: (RO) Den rådande ekonomiska krisen kräver extraordinära åtgärder eftersom ett allt större antal européer möter arbetslöshetsspöket och en ekonomisk recession. Höjningen av insättningsgarantin för befolkningen i allmänhet är en välkommen åtgärd som kommer att upprätthålla förtroendet för banksystemet. Ett inledande tak på 50 000 euro och ytterligare ett på 100 000 euro är mer än tillräckligt för de stater vars banksystem inte har någon lång tradition, vilket gäller Rumänien och andra f.d. kommuniststater. För tillfället är det viktigt att varje stat antar denna åtgärd, eftersom det annars finns risk att man orsakar panik bland befolkningen. Rumänien är inte en av de stater där det finns många bankkonton med belopp över 50 000 euro. Psykologiskt sett kan emellertid höjningen av det garanterade beloppet bara få positiva konsekvenser, med tanke på att befolkningens insättningar har minskat sedan september med 6 procent bara i Bukarest. Detta innebär att man har tagit ut 600 000 000 euro på bara några veckor, vilket inte har hänt på ett antal år.
Å andra sidan, i egenskap av ledamot av Europaparlamentet, vill jag göra er uppmärksamma på att denna åtgärd måste kompletteras med en översyn av kreditgivningsreglerna och den förmodade risknivån.
Siiri Oviir : Sedan 1994 har EU-bestämmelserna sett till att det finns ett system för insättningsgarantier i alla medlemsstater i händelse av att någon bank går i konkurs. Det garanterade minimibeloppet har fastställts till 20 000 euro. Men t.o.m. i dessa tider är tyvärr de genomsnittliga besparingarna per EU-medborgare 30 000 euro, vilket visar att det finns ett allmänt behov att höja det garanterade minimibeloppet för insättningar.
Europeiska rådets beslut av den 7 oktober 2008 genom vilket medlemsstaterna bestämde, som ett resultat av den globala finanskrisen, att ge akut stöd för att garantera privatpersoners insättningar till ett belopp på minst 50 000 euro för ett år, är en mycket välkommen utveckling. Kommissionens aktuella initiativ kommer också att hjälpa till med att omvandla detta till EU-lagstiftning, vilket kommer att bidra till att upprätthålla spararnas förtroende för finansmarknaderna i EU.
Under 2009, som ett resultat av kommissionens rekommendationer, planerar man att höja det garanterade minimibeloppet för insättningar till så mycket som 100 000 euro, vilket verkligen välkomnas av spararna!
Kommissionen bör emellertid absolut också undersöka medlemsstaternas faktiska kapacitet när det gäller att höja garantinivån, i syfte att undvika situationer där höjningen av garantinivån blir en ”kapplöpning” som kan resultera i att de fattigare medlemsstaterna hamnar i ett läge där de saknar medel för att garantera det som har garanterats, och samma intet ont anande sparare kan bli dem som drabbas av denna situation.
Eftersom EU:s finansmarknader är mycket nära sammantvinnade stöder jag föredraganden och uppmanar även kommissionen och rådet att förbättra det nödvändiga gränsöverskridande samarbetet och att planera mer specifika åtgärder som skulle bidra till att säkra ett bättre samarbete mellan medlemsstaterna i en potentiell krissituation.
| sv |
5. Bevarande av vilda fåglar (kodifierad version) (
| sv |
5. Långsiktigt hållbara offentliga finanser för ekonomisk återhämtning (
Efter omröstningen:
Liem Hoang Ngoc: föredragande. - (FR) Herr talman! Det betänkande som vi just har röstat om är ett hårt slag mot EU-medborgarna. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa vill att medborgarna betalar räkningen för denna nyliberala kris.
(Applåder)
Under sådana omständigheter kan jag inte tillåta att mitt namn eller gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet förknippas med detta dokument. Därför ber jag att ni tar bort min underskrift.
(Applåder)
Talmannen: Herr Hoang Ngoc! Ert uttalande kommer att noteras i protokollet.
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
Valprövning: se protokollet
| sv |
Avtalstexter översända av rådet: se protokollet
| sv |
Avslutande av sammanträdet
| sv |
Röstförklaringar
Muntliga röstförklaringar
Astrid Lulling: (FR) Fru talman! Utskottet för sysselsättning och sociala frågor försöker desperat att ifrågasätta kompetensen hos utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män när det gäller frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsplatsen. De har lagt beslag på vårt initiativ att utarbeta ett betänkande om diskriminerande effekter av löneskillnader och andra orättvisa skillnader på kvinnors pensioner och trenden mot individualisering av socialförsäkringsrättigheter.
Resultatet är ett rörigt betänkande där självklarheter staplas på varandra. Det handlar inte alls om den ojämlika behandlingen av kvinnor i fråga om pensioner och de åtgärder mot detta som utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män ville grunda sitt betänkande på. Som föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter gjorde jag mitt bästa för att i enlighet med artikel 47 i arbetsordningen och med enhälligt stöd från utskottet för kvinnors rättigheter föreslå särskilda korrigeringar i fråga om reformen av pensionssystemen. Det finns sex mycket exakta korrigeringar vars syfte är att komma tillrätta med de brister i kvinnors försäkringar som exempelvis kan vara resultatet av föräldraledighet och familjeåtaganden.
Kan ni föreställa er att utskottet för sysselsättning uttryckligen avvisade dem, i uppenbar strid med dess skyldigheter enligt artikel 47? Jag är ledsen över att vi förlorade en drabbning, men striden och vår kamp fortsätter.
Philip Claeys: (NL) Fru talman! Jag röstade mot Klamtbetänkandet av den enkla anledningen att hela idén med invandring av ekonomiska skäl och det som kallas EU-blåkortet vittnar om ett kortsiktigt tänkande. Vi bör i stället anta en politik för att utbilda, återutbilda och få de omkring 20 miljoner personer som för närvarande är arbetslösa inom Europeiska unionen tillbaka till sysselsättning. Vi bör i stället lära oss av våra tidigare misstag. Ett exempel är importen av gästarbetare och deras familjer på 1970- och 80-talet som förvandlades till ett stort socialt problem.
Man försöker nu blidka allmänheten genom att lova att detta endast gäller högkvalificerade och tillfälliga invandrare, men vem är jag att betvivla Louis Michel, som uppger att även andra invandrare förblir välkomna. Med andra ord förblir slussarna öppna. Allt som sker är att en ny väg in i EU skapas. Detta handlar om en koalition mot samhället. Storfinansen vill ha billig arbetskraft och slår sig ihop med den mångkulturella vänstern, och låter samhället betala notan.
Astrid Lulling: (FR) Fru talman! Det var med tungt hjärta som jag röstade för Parishbetänkandet om införlivande av en gemensam organisation av marknaden för vin, den enda gemensamma organisationen av marknaden, eftersom jag anser att denna inte innebär en förenkling och inte leder till ökad öppenhet. Den kommer att göra tillvaron mer komplicerad för vinodlarna och för hela vinindustrin.
Kommissionsledamoten försökte inge ny tillförsikt igår kväll. Jag hoppas att kommissionen kommer att hålla vad den lovat och, viktigast av allt, att yrket kommer att fortsätta att vara representerat på ett lämpligt sätt i den rådgivande kommittén precis som det varit sedan den första gemensamma organisationen av marknaden för vin.
Anja Weisgerber: (DE) Fru talman! I morse röstade jag med viss tvekan för Neil Parishs betänkande om upprättande av en gemensam organisation av marknaden för en mängd olika jordbruksprodukter. Jag välkomnar kommissionens målsättning att förenkla den europeiska jordbrukspolitiken. Detta innebär att det i framtiden endast kommer att finnas en organisation av marknaden som kommer att ersätta de 21 befintliga organisationerna av marknaderna för till exempel frukt, grönsaker, mjölk och vin. Administrationen av det mycket komplexa dokument som blir resultatet av detta måste emellertid vara så enkel som möjligt. Av detta skäl är jag väldigt nöjd med att kommissionen i gårdagens debatt försäkrade oss om att den kommer att anamma mitt förslag och i den europeiska sökmotorn EUR-Lex lägga till en funktion som gör det möjligt för användarna att begränsa antalet artiklar till dem som handlar om just deras specifika jordbruksprodukt.
Kommissionen har även bekräftat att organisationen av vinmarknaden, som förhandlades fram med viss svårighet och som innehåller många av parlamentets krav, kommer att förbli oförändrad. Det var endast av denna anledning som jag kände att jag kunde rösta för betänkandet.
Milan Gaľa: - (SK) Jag är mycket glad över att vi några dagar före den 1 december, Världsdagen mot aids, behandlar detta globala problem. Antalet människor som är smittade av hiv-viruset ökar. Omkring 14 000 människor smittas varje dag och 2 000 av dessa är barn under 15 år.
Förutom de vanliga oroshärdarna Afrika och Fjärran östern har antalet smittade även ökat i Östeuropa och Centralasien. Under 2006 ökade antalet smittade människor i dessa regioner till 1,7 miljoner. Den största ökningen registrerades i Ryssland och Ukraina, där omkring 270 000 människor var smittade av hiv-viruset. Spridningen av hiv i dessa områden orsakas främst av narkotikamissbruk och användning av smutsiga sprutor. När det gäller Ukraina är siffrorna särskilt oroväckande eftersom landet är ett grannland till Europeiska unionen.
Det faktum att vi trots de globala förebyggande programmen misslyckats med att få kontroll på problemet med hiv borde få oss att omvärdera dessa program och intensifiera de insatser som är inriktade på förebyggande och framställning av effektiva botemedel.
Charles Tannock: (EN) Fru talman! År 1994 vände västländerna bort blicken från det folkmord som utspelades i Rwanda. Samma sak skulle kunna hända nu i östra Kongo. Den omedelbara prioriteringen är humanitär, men bortom denna finns en känslig och komplicerad politisk röra att ordna upp. Detta beror delvis på att Världssamfundet tog sin hand ifrån folkmordet i Rwanda, men även på att det lät de hutuer som begick detta folkmord fly till östra Kongo där president Kabila inte gjorde några större ansträngningar för att hålla tillbaka milisen, till Kigalis och de lokala tutsiernas avsky.
FN och AU måste nu ta täten när det gäller att hantera de brådskande politiska frågor och säkerhetsfrågor som står på spel, men vi måste även inse att konkurrensen om naturtillgångar ligger bakom finansieringen av en stor del av denna blodsutgjutelse. Kina är en seriös aktör i regionen, men har inte något intresse av de mänskliga rättigheterna i Afrika.
Kommissionen bör undersöka om huruvida en certifieringsprocess för mineraler och andra naturtillgångar nu kan tillämpas i Afrika i likhet med den framgångsrika Kimberleyprocessen som fungerade så väl inom diamantindustrin i fråga om blodsdiamanter eller konfliktdiamanter. Därför röstade jag för denna resolution.
Erna Hennicot-Schoepges: (FR) Fru talman! Denna resolution är något sen. Den är inte tillfredsställande och den kommer för sent sedan ytterst lite sedan antagandet av direktiv 91/414 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden skett för att främja forskningen av bekämpningsmedels inverkan på bin, framför allt när det gäller bins fullständiga reproduktionscykel.
Det är ännu mer förvånansvärt att många av dem som idag röstade för en resolution uttalade sig mot de ändringsförslag som garanterade ett bättre skydd för bin vid den omröstning som hölls i samband med den första behandlingen av Breyerbetänkandet om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden, dvs. om reformen av direktiv 91/414.
Det är inte goda avsikter utan fakta och handlingar som för oss framåt och jag hoppas att mina kolleger i parlamentet kommer att hålla denna resolution i åtanke och rösta på ett sätt som gynnar bina vid den andra behandlingen av Breyerbetänkandet.
Astrid Lulling: (FR) Fru talman! Till Erna Hennicot, som först nyligen anslöt sig till oss här i parlamentet, skulle jag vilja säga att hon naturligtvis inte kan veta vad vi har efterlyst sedan 1994, framför allt inte på detta område.
Jag vill tacka alla parlamentsledamöter som bidrog till debatten och till resolutionen om den oroväckande situationen inom jordbrukssektorn. Det är förståeligt att inte någon stor folksamling var här igår vid midnatt - och Erna Hennicot var inte heller här - för att följa denna utmärkta och konkreta debatt vars syfte var att uppmuntra kommissionen att intensifiera sina insatser mot denna mycket oroväckande kris inom biodlingssektorn. Jag noterar med tillfredsställelse att kommissionen har förstått oss.
Jag vill påpeka att ändringsförslag 1, som antogs och som min grupp röstade mot, är ett enbart redaktionellt ändringsförslag. Det har skett ett misstag i den tyska översättningen av mitt skäl B. Därför måste vi rätta till denna översättning som är formulerat på exakt samma sätt som ändringsförslaget på tyska.
När det gäller ändringsförslaget om godkännande av växtskyddsmedel, som nu har upphävts, instämmer jag i innehållet. Eftersom det emellertid ordagrant återger den text som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet röstade om beträffande utsläppande på marknaden av dessa produkter ansåg jag och mig grupp att vi inte skulle plagiera denna text utan lämna plats för utskottet för miljö. Vår rekommendation och vårt krav är emellertid ytterst tydligt formulerade i punkt 8 av resolutionen där vi efterlyser exakt samma sak, dvs. att forskning om kopplingen mellan dödligheten bland bin och användningen av bekämpningsmedel intensifieras så att lämpliga åtgärder kan vidtas i fråga om godkännande av dessa produkter. Naturligtvis får bekämpningsmedel som dödar bin inte godkännas. Detta har vi påpekat i åratal.
Talmannen: Tack, Astrid Lulling, för er uppmärksamhet när det gäller detaljerna i denna åtgärd. Vi kan försäkra er om att språkversionerna kommer att kontrolleras noggrant.
Skriftliga röstförklaringar
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) På grundval av betänkandet av min mycket goda vän och parlamentskollega Ingeborg Gräßle röstade jag för lagstiftningsresolutionen där det ändrade förslaget om Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1073/1999, om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF), godkänns. Jag stöder stärkt skydd för personer som är under utredning av OLAF och stärkt samarbete mellan medlemsstaterna. Det har vuxit fram ett behov av offentligt styre från OLAF när det gäller utredande verksamhet inom bedrägeribekämpning och av oberoende kontroll av förfaranden och varaktighet för utredningar har vuxit, samtidigt som sekretessen i utredningar garanteras. Ingeborg Gräßle har gjort ett fantastiskt arbete med detta betänkande och förtjänar vår tacksamhet.
Dragoş Florin David : skriftlig. - (RO) Jag röstade för Ingeborg Gräßles betänkande eftersom alla som är inblandade i en utredning som utförs av OLAF måste ha möjlighet att lämna kommentarer, åtminstone skriftliga, om de frågor som utredningen gäller. Dessa kommentarer ska tillsammans med annan information som tillkommit under utredningens gång presenteras för de inblandade medlemsstaterna. Detta är det enda sättet att förse de nationella myndigheterna med fullständig information om ärendet, samtidigt som principen som innebär att båda parter ska ha möjlighet att presentera sin egen åsikt respekteras. Samtidigt garanteras även samarbete med tredjeländer och stärkande av OLAF:s övervakningskommitté i betänkandet.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Ingeborg Gräßles betänkande om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF). Faktum är att det är ytterst viktigt för oss att ändra förordningen om dessa utredningar eftersom vissa interinstitutionella förbindelser måste granskas. Dessutom måste vi ändra förordningen när det gäller rättigheter för personer som är inblandade i utredningar och när det gäller utbyte av information mellan OLAF, EU:s institutioner, medlemsstaterna och källor. Avslutningsvis gratulerar jag Ingeborg Gräßle till hennes initiativ. Hon har utarbetat intressanta förslag om till exempel den nya rollen för byråns generaldirektör, som ska ha befogenhet att inleda externa utredningar, inte endast på begäran av en medlemsstat eller kommissionen utan även på begäran av Europaparlamentet.
Alessandro Battilocchio : Tack, fru talman. Jag röstade för betänkandet. Den viktigaste frågan i denna debatt är inte bara den specifika fråga som hanteras av utskottet för framställningar och som handlar om spridningen av tyska inom gemenskapens institutioner. Detta är först och främst en allmän fråga som handlar om alla unionsmedborgares tillgång till handlingar och därigenom om öppenheten hos gemenskapens institutioner. Utifrån detta perspektiv anser jag därför att det är absolut nödvändigt för rådet att genomföra en noggrann utredning av frågan i syfte att främja en ökning av antalet språk som används på ordförandeskapets webbplatser. En sådan ökning kan ske gradvis utifrån lämpliga och objektiva kriterier som definieras. Vi bör emellertid hålla i åtanke att ju större antal språk som används, ju större antal medborgare kommer att kunna ha ett närmare förhållande till Europa. Medborgarna borde betrakta EU:s institutioner på samma sätt som de betraktar de byggnader vi befinner oss i: våra institutioner måste vara tillgängliga.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Vi instämmer i stort med betänkandet och framför allt med det som sägs om ombudsmannens slutsatser, nämligen ”rådets underlåtenhet att behandla innehållet i klagandens begäran utgör ett administrativt missförhållande” och ”Idealet vore om informationen på dessa webbsidor i tid fanns tillgänglig på gemenskapens samtliga officiella språk”.
Vi instämmer emellertid inte i punkt 1 d av betänkandets slutsatser som lyder enligt följande: ”Om antalet tillgängliga språk begränsas, måste språkurvalet grundas på kriterier som avser objektivitet, rimlighet, insynsvänlighet och hanterbarhet”. Vi vill hävda att rådets webbplats, i likhet med Europaparlamentets och Europeiska kommissionens webbplatser, bör återge all information på samtliga officiella språk inom Europeiska unionen. Endast på detta sätt kan den flerspråkighet och kulturella mångfald som gemenskapens ledare säger sig värna, men som i praktiken ständigt ifrågasätts på grund av ekonomiska skäl, verkligen värnas.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Trots att det finns några motsägelsefulla aspekter i den resolution som antagits av en majoritet i parlamentet, med någon enstaka positiv aspekt, är huvudargumentet att en ökad sårbarhet i de allmänna och offentliga socialförsäkringssystemen på grund av den åldrande befolkningen och de demografiska förändringarna är berättigad för att man ska kunna tillgodose den privata finanssektorns intressen. Denna sektor vill hantera en så stor del av kakan som möjligt.
Ni behöver till exempel bara se på följande punkt: ”Europaparlamentet påminner om att trenden mot individualisering bidrar till en modernisering av den andra och tredje pelaren, utan att ifrågasätta första pelarens system för social trygghet. Härigenom ges människor, särskilt kvinnor och andra utsatta grupper, större valutrymme och oberoende att bygga upp sin egen tilläggspension”.
Med andra ord är syftet att i frihetens namn uppmuntra människor att hitta alternativa ekonomiska lösningar till den offentliga socialförsäkringen, trots att de uppenbart negativa resultaten av dessa är välkända. Den senaste tidens fall i Förenta staterna är ett perfekt exempel på detta. Kapitalismen försöker emellertid alltid använda propaganda för att gynna sina egna syften.
Därför röstade vi mot betänkandet.
Bruno Gollnisch : skriftlig. - (FR) Föredraganden Gabriele Stauner har tillhandahållit en lättförståelig analys av de utmaningar som våra åldrande befolkningar och minskningen av de ekonomiskt aktiva befolkningarna innebär för våra sociala trygghetssystem, som hon tycks ha en svaghet för. Detta är en positiv aspekt som talar för henne.
En annan positiv aspekt är den blygsamma fråga om hur effektiv den patentlösning som vanligen föreslås är. Denna lösning går ut på att organisera en massinvandring av arbetstagare som vi hoppas kommer att finansiera pensioner och hälso- och sjukvårdssystem för de äldre européerna och kännetecknas av vacklande cynism och själviskhet som försvaras av människor som ofta utger sig för att ha monopol på sympati och tolerans. Slutligen vinner hon poäng på sin kritiska analys av trenden mot privatisering av hälso- och sjukvårdssystemen och det rent ekonomiska tänkandet när det gäller reform av de nationella trygghetssystemen.
I detta betänkande tas emellertid inte den viktigaste aspekten upp: eftersom det är den demografiska nedgången på vår kontinent som utgör roten till dessa problem är det denna som vi måste åtgärda. Medlemsstaterna kan inte längre undvika en ambitiös familjepolitik för att uppmuntra ökade födelsetal, som ett löfte om att de sociala trygghetssystemen ska vara stabila och, vilket är ännu viktigare, dynamiska, gynnsamma och helt enkelt överleva.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - I detta betänkande konstateras att befolkningen i de flesta medlemsstater blir allt äldre och att socialförsäkrings- och pensionssystemen därmed utsätts för påfrestningar. Den lösning som förordas på detta problem är den vanliga, nämligen olika EU-åtgärder. Junilistan anser att EU över huvud taget inte ska befatta sig med frågor som rör medlemsstaternas socialförsäkrings- och pensionssystem.
Europaparlamentet har synpunkter på den lagstadgade pensionsåldern, anställningsavtal, vilken form av pensionssystem medlemsstaterna bör införa, beskattningen av arbete, fördelning av skattebördan och hur vården ska organiseras i EU-länderna. Detta är saker som fullt ut ska hanteras på nationell nivå. Allmänna pekpinnar från EU-institutionerna i dessa frågor bidrar med noll och intet.
Vi har således röstat nej vid slutomröstningen om detta betänkande.
Carl Lang : skriftlig. - (FR) Även om Gabriele Stauners betänkande handlar om Lissabonstrategin, detta uppenbara misslyckande för EU-vännerna, förtjänar det att stödjas eftersom det ifrågasätter bilden av invandring som en lösning på problemet med ytterligare minskningar av det demografiska, ekonomiska och sociala underskottet i Europa.
Invandring, vare sig den är selektiv eller inte, leder till en förändring av de europeiska medborgarnas identitet och kultur och förvärrar splittringen inom samhället och de spänningar som denna orsakar, vilket visat sig i varje multietniskt och mångkulturellt samhälle i världen.
Det är en rörelse som förespråkar en ny form av slaveri som endast gynnar de som genom globaliseringen snyltar till sig pengar, som i denna billiga arbetskraft ser en möjlighet att pressa ned lönerna och ursäkta detta med en arbetslöshet som redan är mycket hög. Detta kommer att leda till att tredjeländer plundras på sin elit och till att deras situation därmed förvärras.
Rent strategiskt utgör rörelsen ett självbedrägeri, eftersom invandrarna kommer att försöka efterlikna européerna i sitt beteende. Jag tänker i synnerhet på den olyckliga tendensen att skaffa färre barn i ett samhälle som verkligen är förvirrat ur alla hänseenden.
Förutom att stödja familjer och ett högre födelsetal i Europa behöver nationernas nya Europa en politik för nationella preferenser och preferenser för gemenskapen, en politik för nationellt skydd och gemenskapens skydd.
Athanasios Pafilis : skriftlig. - (EL) I betänkandet avslöjas hur omfattande den djupt gräsrotsfientliga strävan hos EU och kapitalet som är för ett enat Europa är när det gäller att avskaffa de sociala försäkringssystemen. På ett oroväckande sätt används den demografiska nedgången i EU som förevändning för att föreslå en ökning av pensionsåldern och en tillämpning av trepelarsystemet, enligt följande:
pensioner under fattigdomsgränsen från de nationella socialförsäkringssystemen
utökning av tjänstepensionsfonderna som tillhandahåller en bidragsbaserad pension
att arbetare väljer privata försäkringslösningar (”individualisering” enligt terminologin hos dem som är för ett enat Europa), den så kallade tredje pelaren.
Därigenom banar man väg för ett monopol som innebär att försäkringsbolagen kan öka sin vinst genom att inleda verksamhet inom ytterligare en lönsam sektor.
Detta angrepp är en del av en samling arbetskraftsfientliga åtgärder från EU:s sida, såsom den allmänna tillämpningen av ”'flexicurity”, ”anpassningen” (dvs. avskaffandet) av arbetslagstiftningen, institutionaliseringen av de rekryteringsföretag som bedriver ”slavhandel”, direktivet som inför inaktiv arbetstid med en 65-timmars arbetsvecka och införandet av arbetstid på årsbasis.
Arbetarklassen måste besvara det allt grymmare angreppet från kapitalet som är för ett enat Europa med ett motanfall, genom att upprätta en allians mot monopol - en allians som kräver gräsrotsmakt - och genom att lägga grunden till ett tillgodoseende av gräsrotsbehov och en blomstrande gräsrotsrörelse.
Rovana Plumb : skriftlig. - (RO) Europeiska unionen kan inte få en högre sysselsättningsgrad så länge som vi har sociala kategorier med en mycket svagare representation och socialgrupper som är utestängda från arbetsmarknaden. Människor med funktionshinder eller allvarliga hälsoproblem vill arbeta, men mestadels utsätts de för allvarlig diskriminering av arbetsgivarna.
Dessutom behövs särskild anpassning för att se till att dessa människor kan utföra sitt arbete ordentligt, men arbetsgivarna är inte beredda att investera särskilt mycket på detta område. De finansiella åtgärder som antagits i medlemsstaterna har inte gett förväntat resultat. När det gäller Rumänien kan jag nämna avdraget, vid beräkning av beskattningsbar vinst, av belopp för inköp av utrustning och för utrustning som används inom tillverkningsprocessen för en funktionshindrad person, av transportkostnader från bostaden till arbetsplatsen för funktionshindrade samt avdraget från försäkringsbudgeten för outnyttjade kostnader för förberedelser, yrkesutbildning och rådgivning. Inrättande av särskilda företag, såsom beskrivs i betänkandet, är en konkret lösning för att få in dessa sårbara sociala kategorier på arbetsmarknaden.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är nöjd med Gabriele Stauners utmärkta arbete när det gäller framtiden för socialförsäkringssystemen och pensionerna och jag har visat mitt stöd genom att rösta för betänkandet. Jag stöder de tankegångar som betänkandet bygger på och jag anser att vi, Europeiska unionen, tillsammans med medlemsstaterna så snabbt som möjligt ska försöka finna en lämplig lösning på de problem som uppstår.
Europa är en kontinent med en åldrande befolkning och det innebär att födelsetalet är lägre än reproduktionsnivån. Om mindre än 50 år kommer befolkningen i Europa att vara mindre och äldre. Invandring kommer säkerligen inte vara lösningen på problemet: snarare finns det ett behov av att locka till sig och behålla ett ökat antal människor på högkvalificerade tjänster, att erbjuda en hög nivå av socialförsäkringsskydd och arbetstrygghet, att förbättra utbildning för vår arbetskraft och att, med tanke på den instabilitet som kännetecknar de privatfinansierade system som stöds av så många, modernisera de gamla pensionssystemen.
Alexander Alvaro : skriftlig. - (EN) Jag stöder helhjärtat införandet av EU-blåkortet. I och med antagandet av PPE:s och PSE:s ändringsförslag befarar jag emellertid att Europas förutseende strategi om laglig invandring snart kommer att gå upp i rök. Den aktuella texten är helt enkelt stötande för de mest högkvalificerade arbetstagarna som överväger att på lagligt sätt invandra till EU. Högkvalificerade arbetstagare uppmuntras inte att arbeta på EU:s arbetsmarknad, vilket inte minst beror på de byråkratiska hinder som stöds i den aktuella texten.
Jan Andersson, Göran Färm, Inger Segelström och Åsa Westlund : skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater i Europaparlamentet röstade för betänkandet om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad arbetskraft, det s.k. ”EU:s blå kort”. Genom betänkandet som man höll omröstning om i parlamentet förbättras direktivet, framförallt i fråga om likabehandling för arbetare från tredjeland, det förhindrar att arbetstager från tredjeland diskrimineras. Positivt är också att medlemsstaterna ska ha möjlighet att undersöka sitt eget behov av att öppna upp för arbetskraftsinvandring. Vi välkomnar också att parlamentet förkastat de förslag från kommissionen som öppnat upp för arbetsgivare att särbehandla personer under trettio år. Det är glädjande man också begränsar EU-staternas möjligheter att ta arbetstagare från sektorer i tredjeländer där det råder brist på arbetstagare. Detta förhindrar att EU medverkar till en kompetensflykt av högkvalificerad arbetskraft ifrån framförallt utvecklingsländerna.
Vi beklagar samtidigt att parlamentet inte kunde enas kring frågan om att kollektivavtal även ska gälla arbetstagare från tredjeland. Vi beklagar också att ändringsförslag 79 inte gick igenom. Syvende och sist är lönesättning inte en fråga där EU har behörighet och detta måste i slutändan kunna beslutas av arbetsmarknadens parter i de respektive medlemsländerna. Vi förväntar oss att den svenska regeringen fortsätter den striden i de fortsatta rådsförhandlingarna.
Alessandro Battilocchio : Tack, fru talman. Jag röstade för betänkandet. Detta är en ytterst viktig bestämmelse. Upprättandet av nya rättigheter för högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer utgör en möjlighet för både invandrare och värdländer. Framför allt är det mycket viktigt att detta sker genom kriterier som är gemensamma för samtliga EU:s medlemsstater, för att undvika eventuella skillnader och öka Europas förmåga att locka till sig sådana personer. Denna förmåga är fortfarande mycket sämre här än i Förenta staterna och Kanada. Inom ramen för dessa gemensamma bestämmelser, som vi förbereder oss på att anta, stöder jag helhjärtat ändringsförslagen från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. En minimilön som inte är lägre än den som motsvarande arbetstagare från värdlandet skulle få är en garanti för likabehandling som vi anser vara nödvändig.
I samma anda förespråkar vi en utökning av blåkortet till dem som redan bor i medlemsstaterna och en förlängning av utökningen till sex månader vid förlust av arbetet. Slutligen har vi en skyldighet att samarbeta med länder utanför EU genom att stödja utbildning av högkvalificerad personal i de nyckelsektorer som kan känna av effekterna av kunskapsflykten. Antagandet av denna åtgärd kommer dessutom att främja den lagliga invandringen och berika EU med yrkeskunskaper och mänskliga erfarenheter genom det utbytesperspektiv som alltid varit en central del av den europeiska andan.
Catherine Boursier : skriftlig. - (FR) Jag röstade för Klamtbetänkandet om införandet av ett ”EU-blåkort” eftersom det för första gången även ger oss möjlighet att på EU-nivå övergå från en ”nej-kultur”, en kultur som bygger på att skapa en ”fästning Europa”, till en ”ja-kultur”, en kultur som förespråkar ett öppet Europa, så att vi långt om länge kan utveckla en positiv hantering av migrationsströmmarna och ge arbetstagarna ett visst antal rättigheter. Denna process måste snabbt följas av andra åtgärder till förmån för andra kategorier utländska arbetstagare och jag ska hålla utkik efter dessa.
Vi skulle emellertid ha kunnat gå ännu längre. Vi hade gärna sett ett övergripande direktiv i stället för ett sektorsdirektiv, men regelverket finns redan, framför allt principen om lika lön för lika arbete, vägran att inleda en kunskapsflykt, i synnerhet i nyckelsektorer såsom hälso- och sjukvård och utbildning samt fördubbling av perioden för uppehållsrättigheter i syfte att hitta ett nytt arbete när ett anställningsavtal löpt ut.
Syftet med denna text är därför framför allt att främja lagliga invandringskanaler och inte någon form av selektiv invandring, som jag motsätter mig.
Dragoş Florin David : skriftlig. - (RO) Jag röstade för Ewa Klamts betänkande eftersom det erbjuder arbetsmöjligheter för invandrare med höga yrkeskvalifikationer. I betänkandet fastställs att EU-länderna måste prioritera unionsmedborgare, vilket gynnar de rumänska medborgarna med tanke på de restriktioner som flera EU-länder tillämpar på sina arbetsmarknader. I betänkandet ges de som uppfyller de villkor som anges i direktivet möjlighet att få ett EU-blåkort, med en ursprunglig giltighetstid på två år som kan förnyas med ytterligare två år. Om anställningsavtalet varar mindre än två år ska EU-blåkortet utfärdas för den period som anställningsavtalet gäller, plus ytterligare tre månader.
Avril Doyle : skriftlig. - (EN) Tyvärr avstod jag från att rösta om Ewa Klamts betänkande om förslaget till rådets direktiv om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning, eftersom Irland valt att inte delta i detta förslag i enlighet med artikel 3 i det fjärde protokollet till Amsterdamfördraget. Irland har redan en befintlig nationell politik på detta område som erbjuder flexibilitet och stor handlingsfrihet när det gäller anpassning till villkoren på arbetsmarknaden.
Lena Ek : skriftlig. - Konkurrensen om de drivna och kompetenta arbetarna har bara börjat. För att lyckas i globaliseringen måste Europa bli attraktivare i kampen om världens begåvningar. Kommissionens förslag om blåkort för att underlätta inträdet på de europeiska arbetsmarknaderna är därför mycket välkommet. Själv har jag länge varit en varm förespråkare av blåkort och andra lösningar för att underlätta inträdet på Europas arbetsmarknad. Tyvärr vattnades förslaget ur så mycket av majoriteten i parlamentet att jag i omröstningen valde att avstå. Framöver kommer jag att fortsätta kampen i EU för ett betydligt vassare blåkort än det som parlamentet förmådde ställa sig bakom.
Bruno Gollnisch : skriftlig. - (FR) EU-blåkortet, som påstås vara förbehållet högkvalificerad arbetskraft, och som erbjuder kortinnehavarna fri rörlighet och etableringsfrihet i samtliga EU-medlemsstater, kommer att fungera som en magnet för invandring som inte kommer att vara mer kontrollerad på EU-nivå än vad den idag är på nationell nivå i många länder.
Att ge familjemedlemmar omedelbar rätt till inresa utan någon verklig tidsbegräsning kommer att uppmuntra till permanent invandring. Det är en byråkratisk organisation av den nya moderna formen av slaveri, som från och med nu kommer att välja sina offer utifrån examen och inte utifrån muskler eller tänder. Utvecklingsländerna kommer att förlora de kunskaper de så starkt behöver och därigenom kommer deras ekonomiska situation att förvärras, vilket kommer att leda till att den ökade olagliga invandringen fortsätter i all oändlighet.
Man introducerar ett tröskelvärde för minimilön som är fullständigt absurt och godtyckligt, och tar inte någon hänsyn till verkligheten eller till yrkessektorerna i fråga, vilket leder till två förutsebara konsekvenser: en sänkning av lönerna för de mest högkvalificerade européerna, som i ännu högre grad än vad som redan nu är fallet kommer att lockas att flytta från Europa, och utnyttjande av invandrarna, i avsaknad av garanti om att de kommer att få en lön som verkligen motsvarar deras kvalifikationer.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Trots parlamentets antagande av de ändringsförslag - som vi röstade för - som minskar några av de negativa aspekterna av förslaget om att införa EU-blåkortet anser vi att vare sig motiv eller centrala målsättningar med det förslag till direktiv som Europeiska kommissionen presenterat för rådet ifrågasätts i dessa ändringsförslag.
Blåkortet är ett instrument som man utformat i syfte att det ska överensstämma med de nyliberala målsättningarna i Lissabonstrategin när det gäller att utnyttja arbetskraft. Inom ramen för kapitalistisk konkurrens, framför allt med Förenta staterna (som har sitt gröna kort), försöker EU locka till sig ”högkvalificerad” arbetskraft, på bekostnad av mänskliga resurser i tredjeländer.
Med andra ord är detta blåkort (som förvandlar invandring till utnyttjande och som diskriminerar och väljer invandrare utifrån EU-ländernas arbetskraftsbehov) och återvändandedirektivet (som kommer att öka antalet godtyckliga utvisningar och förvärra svårigheterna och hindren i samband med familjeåterförening) två sidor av samma mynt. Med andra ord är de instrument (som överensstämmer med varandra) och pelare inom samma politik: EU:s inhumana invandringspolitik som kriminaliserar och utvisar eller utnyttjar och kasserar invandrare.
Därför har vi röstat mot betänkandet.
Jeanine Hennis-Plasschaert : skriftlig. - (EN) På ALDE:s vägnar vill jag ange orsakerna till att vi avstod från att rösta. Jag vill klargöra att ALDE är en varm anhängare av blåkortet. ALDE anser emellertid att systemet har urvattnats kraftigt. Alltför många begränsningar har införts.
EU:s invandringspaket påstås ha två pelare: att bekämpa olaglig invandring och samtidigt skapa bättre möjligheter för laglig invandring. I och med parlamentets ändringar leder inte förslaget till den förändring som krävs utan bekräftar bara medlemsstaternas protektionistiska rutiner. Genom att anta detta betänkande har parlamentet försvagat ett förslag som redan från början var ytterst anspråkslöst. En förlorad möjlighet! Den aktuella trenden är att den stora majoriteten högkvalificerade arbetstagare flyttar till Förenta staterna, Kanada eller Australien i stället för till EU. Om vi vill vända denna trend måste vi vara ambitiösa. Den aktuella texten är helt enkelt stötande för de mest högkvalificerade arbetstagarna som överväger laglig invandring till EU, och därigenom bidrar den inte på något sätt till ansträngningarna för att göra EU mer lockande för högkvalificerade arbetstagare. Det finns ett trängande behov av politiskt mod.
Carl Lang : skriftlig. - (FR) De inlägg som Jean-Pierre Jouyet, rådets ordförande, och Jacques Barrot, vice ordförande för kommissionen, gjorde under debatten om EU-blåkortet och ett kombinerat tillstånd som innebär att uppehållstillstånd och arbetstillstånd slås samman var mycket belysande. Här följer en kort sammanfattning.
För att citera Jacques Barrot: ”Dessa texter visar den sanna målsättningen med pakten för invandring och asyl som det franska ordförandeskapet med framgång har slutfört och visar att denna pakt är en balanserad pakt som uttrycker européernas vilja att öppna dörren för migrationsströmmar som kan vara särskilt användbara och visa sig vara mycket positiva för vårt europeiska samhälles framtid”.
Han sa även följande: ”Möjligheten att återvända till ursprungslandet i två år utan att förlora sin ställning som varaktigt boende är nödvändig”.
För att citera Jean-Pierre Jouyet: ”Dessa två texter representerar en början och inte ett slut och lämnar utrymme för cirkulär migration”.
Han sa även följande: ”Dessa två texter visar Europeiska unionens starka engagemang när det gäller att främja laglig invandring”.
Hädanefter kan det inte råda någon tvekan: våra ledare och våra franska företrädare på EU:s institutioner stöder massinvandring från länder utanför Europa vilket leder till nationell desintegrationspolitik. Vi kommer att rösta mot betänkandet.
Jean-Marie Le Pen : skriftlig. - (FR) Ewa Klamts betänkande om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning utgår från ett korrekt antagande, men når fel slutsatser.
Faktum är att det är korrekt att kvalificerade arbetstagare från länder utanför gemenskapen föredrar att emigrera till Förenta staterna eller Kanada framför Europa. Att vilja vända den trenden och få dem att komma till oss tyder på en oroväckande masochism och bristande klarsyn.
Är vi så dåliga på att utbilda ingenjörer, dataforskare och läkare att vi måste hämta dem från utvecklingsvärlden?
Är det ur humanitär aspekt godtagbart att stjäla kunskap från länder som har ett absolut behov av dessa kvalificerade anställda för att kunna utvecklas?
Anser ni att den lagliga, och ännu viktigare, den olagliga invandringen kommer att hindras genom ett främjande av den selektiva invandring som president Sarkozy förespråkar?
Sista frågan: vad återstår av gemenskapspreferensen om vi lockar till oss kvalificerade personer genom att ge dem samma rättigheter som unionsmedborgare, däribland samma lönerättigheter?
Svaren på dessa frågor visar faran med den typ av Europa som begår ett brott mot mänskligheten i utvecklingsvärlden. Av dessa skäl kan vi inte rösta för detta betänkande.
Fernand Le Rachinel : skriftlig. - (FR) EU-blåkortet, ett riktigt ”Sesam, öppna dig!”, vars syfte är att främja kvalificerad invandring från länder utanför Europa, kommer att bli en ekonomisk, social och humanitär katastrof för människorna och nationerna i Europa som redan nu är drabbade av en olaglig invandring som inte går att kontrollera och en laglig invandring som ökar exponentiellt.
För att kunna förhindra den oundvikliga sociala dumpningen som är resultatet av att ingenjörer och andra kvalificerade specialister från andra världsdelar kommer hit måste deras lön vara minst 1,7 gånger högre än minimilönen i värdlandet. Detta kommer säkert att gå hem hos de franska industriarbetarna.
De invandrade arbetstagarna kommer också att kunna ta med sina familjer genom ett snabbt förfarande och därigenom gynnas familjeåterföreningen. Det spelar ingen roll att denna redan nu är såväl omfattande som farlig. Dessutom kommer invandrare att kunna samla olika perioder då de vistats på europeiskt territorium för att få ställning som varaktigt bosatt. Cirkeln har slutits: förutsättningar för massetablering och naturalisering i medlemsstaterna har upprättats.
Något som också är skandalöst är att detta kommer att förvärra kunskapsflykten från tredjeländer, framför allt Afrika, genom att deras elit fångas upp och länderna återigen garanteras fattigdom.
Ännu en gång underlåter Bryssel att rådfråga européerna när det gäller denna globalistiska och invandringsförespråkande politik. Nu mer än någonsin måste vår kamp handla om återupptäckt suveränitet och rätten för människor att förbli som de är.
David Martin : skriftlig. - (EN) Jag röstade för Ewa Klamts betänkande som gör EU attraktivare för högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer. Ett påskyndat förfarande kommer att inrättas för att ta emot högkvalificerade arbetstagare från tredjeländer. I detta ingår även förmånliga bosättningsvillkor för arbetstagarna och deras familjer.
Erik Meijer : skriftlig. - (NL) De flesta människor vill fortsätta att bo och arbeta där de växte upp och där de behärskar språket. Det finns två viktiga skäl till att människor lämnar sina ursprungsområden. Det första skälet är att de riskerar att fängslas eller dödas. För att undkomma detta öde flyr de och blir flyktingar. Det andra skälet är fattigdom. Människor flyttar till områden med högre löner. Det spelar inte någon roll att de inte får den lön de har rätt till, att arbetena är osäkra, att bostäderna är dåliga eller att de har små chanser att lyckas.
De ändrade framtidsutsikterna till följd av den framtida demografiska utvecklingen och bristen på arbetskraft inom vissa yrken gör att invandring plötsligt har blivit intressant igen. Flyktingar som har tvingats fly och som helt spontant kommer till EU ses mer och mer som ett ovälkommet inslag medan privilegierade och högkvalificerade personer uppmuntras att flytta hit. Denna urvalsmetod innebär att högkvalificerade personer lämnar de länder där de utbildades, samtidigt som det är i just dessa länder som de behövs som bäst. Utan dem får dessa länder svårt att komma ikapp, vilket är själva orsaken till att de är fattiga. Om ett blåkort leder till kunskapsflykt är detta negativt för både Europa och resten av världen.
Tobias Pflüger : skriftlig. - (DE) Blåkortskonceptet i Ewa Klamts betänkande, som bygger på ett förslag från Europeiska kommissionen, är ett elitinvandringskoncept som kommer att leda till en katastrof.
Det enda positiva i förslaget är att blåkortskonceptet äntligen uppmärksammar att invandring till EU, och därför till Tyskland, är både nödvändigt och rätt.
Blåkortskonceptet kommer att göra det möjligt för EU att välja ut de bästa invandrarna och göra sig av med resten. Ur ett vänsterperspektiv kan detta elitkoncept inte accepteras. Människor måste få lov att resa in i EU för att söka arbete och de måste beviljas asyl när de befinner sig i svårigheter.
Blåkortskonceptet kommer att innebära att högkvalificerade arbetstagare, som det ofta finns ett oerhört stort behov av att behålla, kommer att lockas bort från sina ursprungsländer. Detta kommer att spä på problemen i dessa länder och göra världen ännu mer ojämlik.
Enligt en studie från det tyska arbetsmarknadsforskningsinstitutet skulle blåkortet framför allt leda till en ekonomi där alla lediga tjänster skulle tillsättas snabbare och de inhemska yrkesarbetarnas löner skulle hållas kvar på en lägre nivå. Inom vissa ekonomiska sektorer skulle detta leda till kraftigt sänkta lönenivåer.
Rent allmänt är blåkortskonceptet en del av EU:s missriktade, invandringsfientliga politik. Blåkortskonceptet omvandlar människor (som invandrar) till ekonomiska faktorer och innebär ”selektiv invandring”.
Rovana Plumb : skriftlig. - (RO) Enligt de demografiska prognoserna kommer EU:s arbetsföra befolkning att minska med 48 miljoner personer till 2050. Samtidigt kommer äldrekvoten att fördubblas och uppgå till 51 procent 2050. För att uppväga dessa negativa tendenser inser vi att alltfler invandrare med olika färdigheter och kvalifikationer i framtiden kommer att lockas till vissa medlemsstater.
De stora skillnader i de definitioner och mottagningskriterier som tillämpas på högkvalificerade arbetstagare begränsar givetvis deras rörlighet inom EU. Detta motverkar en effektiv spridning av dessa lagligt bosatta mänskliga resurser och kommer inte att få de regionala obalanserna att försvinna.
Som företrädare för en medlemsstat som blev EU-medlem 2007 röstade jag för detta betänkande, eftersom det på ett effektivt sätt reglerar vilka nuvarande och framtida krav som ska gälla för högkvalificerade arbetstagare. Principen om gemenskapspreferens ska tillämpas vilket innebär att EU-medborgare ska ges företräde.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag motsätter mig helt det betänkande som Ewa Klamt har lagt fram om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning. Det så kallade ”blåkortet” är ett slags dålig kopia av det amerikanska gröna kortet och skulle bara få negativa följder för det nuvarande europeiska sociala systemet och den osäkerhet på arbetsmarknaden och arbetslöshet som vår kvalificerade arbetskraft plågas av. Jag motsätter mig starkt detta förslag. Det skulle innebära att våra högkvalificerade arbetstagare blir tvungna att konkurrera med icke-européer. Förmodligen kommer de dessutom att missgynnas. Dessutom skulle man suga upp färdigheter och potential i länderna utanför EU och därigenom uppmuntra den kunskapsflykt som vi för närvarande försöker att bekämpa i Europa.
Carl Schlyter : skriftlig. - Positivt med laglig invandring och att arbetsgivare som bryter mot regler kan uteslutas från EU-bidrag upphandling, men tyvärr har Europaparlamentet urvattnat arbetstagarskyddet och lönekraven ger i praktiken bara högavlönade som t.ex. ingenjörer och läkare tillgång till systemet. Problemet med kunskapsflykt kunde också ha hanterats bättre och därför lägger jag ned min röst trots positiva aspekter.
Olle Schmidt : skriftlig. - I grunden är det blå kortet en mycket bra idé och jag har alltid förespråkat att göra laglig invandring lättare och olaglig invandring tuffare. Tyvärr har det ursprungliga förslaget nu vattnats ur så pass mycket och blivit så pass byråkratiskt att jag, i linje med min partigrupp, väljer att avstå.
Bart Staes : skriftlig. - (NL) Blåkortet verkade vara ett bra första steg för att effektivisera invandringspolitiken i EU. EU måste ha en invandringspolitik, inte minst eftersom EU:s arbetsföra befolkning kommer att sjunka med 20 miljoner till 2050. Kommissionens förslag, som redan till att börja med var svagt, har blivit ännu sämre efter Europaparlamentets ändringar.
I kommissionens förslag lämnades visst utrymme för att tillåta invandring av personer utan högre kvalifikationer men med goda färdigheter. Parlamentet stoppade emellertid detta förslag i sin linda genom att kraftigt skärpa villkoren för invandring.
Parlamentet fastställde inkomsttröskeln till 1,7 gånger den genomsnittliga lönen i den berörda medlemsstaten. Detta är alldeles för högt. Om vi vill konkurrera med Förenta staterna och Kanada, de länder som lockar till sig de mest högkvalificerade personerna, måste vi förenkla reglerna för de personer som vill komma hit för att arbeta. Dessutom är parlamentets krav på att arbetstagarna måste ha fem års arbetslivserfarenhet, därav två år i ”framskjuten ställning” oacceptabel. Jag fattar inte varför detta förslag inte har utvidgats till ett invandringsförfarande för alla som kan hitta sysselsättning här. Blåkortet kommer att möjliggöra laglig invandring, men eftersom denna möjlighet långtifrån gäller alla har jag lagt ned min röst.
Andrzej Jan Szejna : skriftlig. - (PL) EU måste ta itu med frågan om ekonomisk invandring. Jämfört med Förenta staterna, Kanada och Australien ses EU tyvärr inte som ett lika attraktivt mål för migrerande yrkesarbetare.
Detta beror främst på att det saknas ett enhetligt system för att ta emot invandrare och problem i samband med invandrarnas möjlighet att fritt röra sig mellan EU-länder. För att ändra på detta behövs en integrerad och konsekvent europeisk invandringspolitik.
Vi får inte glömma att EU genom att dra till sig kvalificerade specialister kommer att stärka sin konkurrenskraft och öka möjligheterna till ekonomisk tillväxt. Enligt prognoserna kommer EU att under de kommande två årtiondena lida brist på 20 miljoner högkvalificerade arbetstagare, främst ingenjörer. Vi kan inte avfärda dessa prognoser.
Jag anser att anställning av invandrare under inga omständigheter kan vara en långsiktig lösning på EU:s ekonomiska problem. EU bör vidta ytterligare ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För närvarande behövs emellertid ekonomiska invandrare, om inte annat på grund av EU:s åldrande befolkning och de ökande demografiska förändringarna.
Därför stöder jag införandet av ett EU-blåkort för högkvalificerade migranter.
Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) På grundval av betänkandet från min kollega Patrick Gaubert röstade jag för lagstiftningsresolutionen om att godkänna förslaget till rådets direktiv om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat. Jag välkomnar Patrick Gauberts utmärkta arbete i ett sådant känsligt ämne. Syftet med förslaget är att göra det möjligt att utveckla en övergripande europeisk invandringspolitik. Att arbeta för en gemensam uppsättning rättigheter för tredjelandsmedborgare som redan vistas lagligen i en medlemsstat och ett förfarande för att bevilja ett kombinerat tillstånd efter ett enda ansökningsförfarande är därför logiskt följdriktigt.
Avril Doyle : skriftlig. - (EN) Jag var tvungen att lägga ned min röst vid omröstningen om Patrick Gauberts betänkande om förslaget till rådets direktiv om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat Jag lade ned min röst eftersom Irland, i enlighet med artikel 3 i det fjärde protokollet till Amsterdamfördraget, tyvärr valde att stå utanför detta förslag. Demografiska prognoser och den nuvarande ekonomiska situationen visar att EU behöver en effektiv invandringspolitik så att vårt behov av arbetskraft regleras på ett lämpligt sätt. Under de kommande årtiondena kommer EU:s ekonomiska och sociala utveckling att vara beroende av ett inflöde av ekonomiska invandrare. Vi behöver därför aktiva politiska riktlinjer på EU-nivå för att ta emot såväl högkvalificerade arbetstagare som arbetstagare som inte är lika kvalificerade.
Patrick Gaubert : skriftlig. - (FR) Europaparlamentet har precis med stor majoritet antagit två betänkanden om att ta emot invandrare i EU. Detta är ett bevis på att EU verkligen har förmågan att införa specifika instrument för att hantera ekonomiska invandrare på ett samordnat sätt.
Antagandet av mitt betänkande om ett enda ansökningsförfarande för att beviljas uppehållsstånd och arbetstillstånd vederlägger formellt de ogrundade anklagelserna från ett antal afrikanska och latinamerikanska ledare om ”fästning Europa” som stänger sina gränser för utomstående.
Denna omröstning i kammaren bekräftar principen om att lagliga invandrare ska behandlas på samma sätt som EU-medborgare och de ges en uppsättning sociala och ekonomiska rättigheter.
Besluten kommer att underlätta deras integrering. Invandrarna utgör inte ett hot mot våra arbetsmarknader. Tack vare attraktivare mottagningsvillkor kommer betänkandet om EU-blåkortet i själva verket att innebära att det blir lättare för högskoleutbildade och högkvalificerade invandrare att få tillträde till arbetsmarknaderna i EU-länderna.
EU har visat att det kan anta en värdig, stark och öppen invandringspolitik.
Bruno Gollnisch : skriftlig. - (FR) Patrick Gaubert vill sända ut ett budskap om att Europa är öppet för laglig invandring genom att bevilja lagliga invandrare alla möjliga rättigheter och inskränka medlemsstaternas möjligheter att begränsa den generella likabehandlingen av EU-medborgare och invandrare i medlemsstaterna, med andra ord genom att införa en europeisk skyldighet att bedriva positiv särbehandling.
Låt mig försäkra Patrick Gaubert om en sak. I alla de länder som invandrarna kommer ifrån känner man till att Europa läcker som ett såll. Hundratusentals lagliga och olagliga invandrare reser in i EU varje år. De lockas inte bara av arbete (i Frankrike kommer endast 7 procent av de lagliga invandrarna för att söka arbete) utan av de fortfarande alldeles för många sociala förmånerna och andra rättigheter som erbjuds, och ibland reserveras för, dem, utan att det ställs några krav på motprestationer från deras sida och utan någon möjlighet att kräva något av dem i gengäld, inte ens minimala kunskaper i värdlandets språk, om man ska gå efter vad Patrick Gaubert säger.
Vid en tidpunkt då våra länder går in i en recession, när våra ekonomiska och sociala modeller har undergrävts av globaliseringen, när antalet arbetslösa och fattiga europeiska arbetstagare har exploderat måste vi i stället kräva att principen om de egna medborgarnas företräde och i enlighet med gemenskapspreferensen ska tillämpas inom alla sektorer.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Trots de ändringsförslag som parlamentet antog - som vi röstade för och som till viss del mildrar de negativa aspekterna av förslaget om att upprätta ”ett enda ansökningsförfarande” för att bevilja en invandrare tillstånd att bo och arbeta i ett EU-land - anser vi att dessa ändringsförslag, i likhet med parlamentets ståndpunkt om ”blåkortet, varken ifrågasätter motiven bakom eller de centrala målen med det förslag till direktiv som Europeiska kommissionen har lagt fram till rådet.
Vår parlamentsgrupp framhöll att målet med ”ett enda ansökningsförfarande” är att harmonisera förfaranden och invandrarnas rättigheter. På vissa centrala punkter kommer förslaget emellertid att inskränka dessa rättigheter, snarare än att stärka dem. Kravet på att det redan ska finnas ett anställningsavtal är ett exempel på detta. Ett annat är att villkoren för invandring i allmänhet inte motsvarar de villkor som gäller för ”blåkortet”.
Med andra ord är detta ”enda ansökningsförfarande” och ”återvändandedirektivet” (som kraftigt kommer att öka antalet godtyckliga utvisningar och öka svårigheterna och hindren för familjeåterförening) två sidor av samma mynt. De är med andra ord instrument (som är sinsemellan förenliga) och pelare inom samma politik: EU:s inhumana invandringspolitik som kriminaliserar, utvisar eller utnyttjar invandrare och sedan gör sig av med dem.
Därför röstade vi emot betänkandet.
David Martin : skriftlig. - (EN) Jag stöder arbetstagares rättigheter. Därför röstade jag för detta betänkande. Tack vare betänkandet kommer arbetstagare i tredjeländer att fått ett mycket enklare system för ett kombinerat arbets- och uppehållstillstånd.
Carl Schlyter : skriftlig. - Jag avstår eftersom ett nej skulle kunna tolkas som om jag är emot invandring vilket är felaktigt, men betänkandet är problematiskt eftersom ett gemensamt förfarande betyder att EU vill ta makten över invandringspolitiken och då riskerar den bli usel.
Olle Schmidt : skriftlig. - Jag väljer att rösta mot ändringsförslaget, inte för att jag tycker det är dåligt i sig utan för att jag vill invänta det större och mer genomtänkta direktiv som är på gång från kommissionen. Det är viktigt att vi inte hastar igenom lagförslag inom ett sådant viktigt område som detta.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Huvudproblemet när det gäller vin är innehållet i den gemensamma organisation av marknaden som nyligen antogs. Vi anser att denna innehåller vissa mycket negativa aspekter, särskilt när det gäller den portugisiska vinproduktionen, som i huvudsak baseras på små och medelstora jordbruksföretag. Många jordbrukare som jag har varit i kontakt med börjar redan märka de praktiska effekterna.
Det verkar emellertid inte finnas några större problem med att låta vin ingå i den enda gemensamma organisationen av marknaderna som kommer att sammanföra samtliga marknadsregleringsinstrument, som ibland är gemensamma för flera sektorer. Det kanske bara är en fråga om förenkling. Men det får inte leda till att instrument avskaffas eller få andra rättsliga konsekvenser.
Eftersom problemet när det gäller vin beror på den reform som - trots våra protester - redan har godkänts och genomförts är det nu en smula irrelevant huruvida denna sektor ingår eller inte ingår i den enda gemensamma marknadsordningen, eftersom detta inte ändrar de praktiska effekterna.
Därför beslutade vi oss för att lägga ned våra röster.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Junilistan anser att det är positivt att de nuvarande 21 förordningarna om sektorspecifika marknadsordningar ses över och samlas i en och samma förordning för att effektivisera och förenkla lagstiftningen. Men som kommissionen konstaterar - den grundläggande politiken ändras inte.
Junilistan har därför röstat nej till detta betänkande då vi inte stöder den nuvarande gemensamma jordbrukspolitiken.
Christa Klaß : skriftlig. - (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag har endast röstat för kommissionens förslag om att integrera den gemensamma organisationen av marknaden för vin i en enda gemensam organisation av marknaderna, tillsammans med alla övriga jordbruksprodukter, eftersom kommissionen i gårdagens debatt försäkrade oss att så snart som rådets förslag har accepterats kommer de att införa en funktion i sökmotorn EUR-Lex som gör det möjligt för dem som använder de sektorspecifika marknadsordningarna, exempelvis marknadsordningarna för vin, mjölk eller frukt och grönsaker, att endast få åtkomst till de artiklar som är relevanta för just deras specifika produkt och övriga produkter kommer inte samtidigt att godtyckligt ändras. I diskussionen har man klargjort att även om det i framtiden bara kommer att finnas ett dokument i stället för 21 olika dokument kommer detta enda dokument att vara lika omfattande som de 21 separata dokumenten. Administrationen av detta mycket komplexa dokument i form av en enda förordning för de gemensamma organisationerna av marknaden måste därför göras så enkel som möjligt.
Dragoş Florin David : skriftlig. - (RO) Jag röstade för ändringsförslaget till förordningen om upprättandet av ett system för medelfristigt ekonomiskt stöd till medlemsstaters betalningsbalans. Detta innebär att taket för ekonomiskt stöd har höjts från 12 till 25 miljoner euro för de EU-medlemsstater som inte är med i euroområdet och som har problem med sin betalningsbalans. Europaparlamentet anser att de medlemsstater som inte tillhör euroområdet bör uppmuntras att vända sig till andra EU-länder för att få medelfristigt ekonomiskt stöd för att klara sina underskott i betalningsbalansen innan de ansöker om lån på internationell nivå. Den nuvarande situationen är ytterligare ett bevis på hur användbar euron är när det gäller att skydda de medlemsstater som tillhör euroområdet. Parlamentet uppmanar därför de medlemsstater som inte tillhör euroområdet att genast ansluta sig till detta, och på så sätt uppfylla Maastrichtkriterierna.
Avril Doyle : skriftlig. - (EN) Det nuvarande ekonomiska läget visar vilken skyddande effekt euron har. Vi bör göra allt vi kan för att uppmuntra alla medlemsstater som inte är med i euroområdet att anta euron så snart de uppfyller kriterierna. Jag anser dessutom att de EU-länder som inte är med i euroområdet, och som behöver ekonomiskt stöd, först bör se sig omkring inom EU innan de kontaktar internationella organ. Därför stödde jag detta betänkande.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Junilistan anser att det är av stor vikt att medlemsländer i Europaområdet befinner sig i ekonomiskt välstånd och är positiva till en oberoende europeisk grannskapspolitik.
Vi menar dock att ett gemensamt europeiskt biståndssystem för medelfristigt ekonomiskt stöd varken är en garant eller en lösning för om så inte är fallet. Ett sådant system skapar ett onödigt och byråkratiskt förfarande där de medlemsstater som behöver hjälp i realiteten sätts i beroendeställning till EMU-länder med utomstående krav på ”politiska och ekonomiska åtgärder”. Länder som är med i Europeiska unionen - vilket man bör vara - men inte är med i valutaunionen - vilket man inte bör vara - tvingas att hålla fast växelkurs mot euron och således mot sina viktigaste handelspartner. Vi menar därför att det är osunt av länder som inte är med i en valutaunion att välja att hålla en fast växelkurs och sedan behöva räddas av stora regionala och/eller internationella organ.
Junilistan anser därför att avsättningen på 25 miljarder euro för stöd till medlemsstaters betalningsbalans är onödig. I stället menar vi, att de länder som är med i EU men inte i valutaunionen ska hålla en regim med flytande växelkurs. Då kommer denna typ av problem försvinna och skattebetalarna sparar 25 miljarder euro!
Carlos Coelho : skriftlig. - (PT) Det kan inte förnekas att både terrorism och organiserad brottslighet är fruktansvärda hot som måste bekämpas med så effektiva verktyg som möjligt.
Vi måste också undvika att varje medlemsstat skapar sitt eget system för passageraruppgifter. För närvarande har tre medlemsstater gjort just detta. Det har lett till skillnader mellan länderna, både när det gäller flygbolagens skyldigheter och deras mål.
En grundläggande regel när det kommer till skydd av personuppgifter är emellertid att ett nytt instrument bara ska antas när behovet av att överföra dessa personuppgifter och det specifika målet tydligt har visats.
Det förslag som kommissionen lägger fram är för vagt och klargör varken vilket mervärde insamlandet av personuppgifterna kommer att få eller deras förhållande till befintliga säkerhetssystem för att kontrollera dem som reser in i EU, exempelvis Schengens informationssystem (SIS), informationssystemet för viseringar (VIS) och förhandsinformationen om passagerare (API).
Innan vi fattar några slutgiltiga beslut måste vi därför tydligt visa hur och varför dessa uppgifter ska användas och deras specifika mål. Samtidigt måste vi se till att proportionalitetsprincipen respekteras och att lämpliga rättsliga skyddsmekanismer inrättas.
Avril Doyle : skriftlig. - (EN) Jag röstade för resolutionen om förslaget till rådets rambeslut om användande av passageraruppgifter (PNR-uppgifter) i brottsbekämpningssyfte. Jag röstade för resolutionen eftersom varje förslag på detta område måste vara proportionellt och förenligt med Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Kommissionen förslag skulle kunna få betydande konsekvenser för EU-medborgarnas personliga liv och kommissionen har inte lyckats visa att denna massinsamling av uppgifter behövs på EU-nivå.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Kommissionen vill på EU-nivå systematiskt samla in och utbyta passageraruppgifter för att bekämpa brottslighet och terrorism. Bland alla uppgifter som ska samlas in och göras tillgängliga för brottsbekämpande myndigheter finns flygpassagerares kreditkortsnummer, önskemål om placering på planet, kontaktuppgifter, bagageinformation, bonusuppgifter, språkkunskaper samt ålder, namn och kontaktuppgifter för den person som ledsagar ett barn på en resa och denna persons förhållande till barnet.
Denna typ av massregistreringar får med största säkerhet integritetskränkande konsekvenser. Förslaget tar inte hänsyn till de ofta hyllade, men sällan tillämpade, principerna om subsidiaritet och proportionalitet.
Vi välkomnar att Europaparlamentet uttrycker kritik mot kommissionens förslag och framhåller att det är tveksamt om denna typ av EU-lagstiftning behövs. Vi har således röstat ja till Europaparlamentets resolution, då den tar avstånd från de åtgärder kommissionen föreslår.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Även om vi inte håller med om vissa aspekter i denna resolution, framför allt att man inte har lyckats avgränsa ”kampen mot terrorism”, anser vi att vi får bekräftat vissa av våra allvarliga reservationer när det gäller inrättandet av ett system för passageraruppgifter (för flygpassagerare) inom EU.
Bland annat anges det i resolutionen att parlamentet
beklagar att kommissionens förslag är underbyggt på ett sådant sätt att det medför stor juridisk osäkerhet vad gäller dess förenlighet med Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
anser att målet inte är harmonisering av nationella system (eftersom de inte existerar), utan endast innebär att samtliga medlemsstater måste inrätta ett sådant system,
är oroat över att förslaget i grunden ger de brottsbekämpande myndigheterna tillgång till samtliga uppgifter utan särskilt tillstånd,
upprepar sin oro för de åtgärder som tyder på godtycklig användning av passageraruppgifter för att skapa profiler och definiera parametrar för riskanalys,
lyfter fram att man av de uppgifter som Förenta staterna hittills lagt fram har aldrig har kunnat lägga fram slutgiltiga bevis på att en omfattande och systematisk användning av passageraruppgifter är nödvändig i ”kampen mot terrorism”.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Sophie in 't Velds resolutionsförslag för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets rambeslut om användande av passageraruppgifter (PNR-uppgifter) i brottsbekämpningssyfte.
Jag delar helt och hållet de mål och farhågor som mina kolleger ger uttryck för, både när det gäller proportionaliteten i de åtgärder som kommissionen föreslår och i förhållande till den rättsliga grunden för en sådan bestämmelse och de risker som detta innebär för skyddet av personuppgifter, vilket jag vid flera tillfällen har framfört vid sammanträdena i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Vi måste garantera en hög skyddsnivå för medborgarna och för närvarande finns det för många olika system. Innan vi inför ytterligare åtgärder måste utvärdera den fullständiga, systematiska tillämpningen av befintliga mekanismer så att vi inte skapar problem som är större än dem som vi försöker lösa.
Richard James Ashworth : skriftlig. - (EN) Punkt 2 i denna resolution rör medlemskap i euroområdet. I linje med den brittiska konservativa delegationens tradition i samband med frågor som rör euron har vi lagt ned våra röster vid slutomröstningen.
Alessandro Battilocchio : skriftlig. - (IT) Jag röstade för denna resolution, men jag skulle ha föredragit om texten hade antagits tillsammans med ändringsförslag 1 till punkt 19. Tyvärr förkastades detta med några få rösters övervikt. Detta ändringsförslag skulle ha gett ännu mer tyngd åt vårt specifika åtagande i detta extremt känsliga och betydelsefulla område. Trots detta hoppas jag emellertid att antagandet av resolutionen kommer att leda till att EU ingriper på plats.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om EU:s reaktion på den försämrade situationen i östra Demokratiska republiken Kongo eftersom jag anser att det som händer är mycket oroande. Konflikten har lett till miljontals döda, hundratusentals flyktingar och fruktansvärda brott mot människor som är helt försvarslösa. Dessutom riskerar konflikten att sprida sig till grannländerna.
Resolutionsförslaget är ett steg i rätt riktning, framför allt eftersom man begär att dem som har begått dessa brott mot mänskligheten ska ställas inför rätta och att man ska göra insatser för att stärka och följa befintliga avtal, antingen genom att ge FN:s fredsbevarande styrka i Demokratiska republiken Kongo (Monuc) ökade befogenheter eller genom att utöva internationella påtryckningar på de berörda parterna.
Jag vill också lyfta fram uppmaningen till EU att förhindra att europeiska företag exploaterar mineraler från detta område, eftersom försäljningen av dessa mineraler finansierar konflikten.
Vi måste göra allt vi kan för att förhindra ännu en tragedi i Afrika.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Situationen i östra Demokratiska republiken Kongo är fruktansvärd. Vi stöder helhjärtat internationella lösningar, som bör genomföras inom ramarna för FN-samarbetet. Vi anser dock inte att EU ska använda internationella kriser och konflikter för att stärka EU:s utrikespolitik.
Vi har därmed röstat nej till denna resolution.
Athanasios Pafilis : skriftlig. - (EL) EU som helhet, liksom mäktiga enskilda medlemsstater, måste bära sin del av ansvaret för att inbördeskrig har lett till att den redan tragiska situationen i Demokratiska Republiken Kongo och i resten av länderna på den afrikanska kontinenten har försämrats ännu mer. De europeiska kolonisatörernas tidigare och imperialisternas nuvarande systematiska och långvariga plundring av detta land i synnerhet och Afrika i allmänhet, och underblåsandet och utnyttjandet av civila konflikter för att gagna sina egna intressen, har gjort att den rikaste kontinenten i världen har de hungrigaste, fattigaste och mest förtryckta invånarna.
Förslaget om att stärka olika former av ingripanden från EU:s sida, i huvudsak genom FN:s militära styrka, utan att det berörda landet samtidigt utför politiska eller andra åtgärder har absolut inte någonting att göra med det påstådda humanitära skyddet av dess invånare, vilket hycklande anges i den gemensamma resolutionen från liberalerna, socialdemokraterna och De gröna. Det humanitära intresset är bara en förevändning. EU-ländernas främsta mål är att tillskansa sig en större marknadsandel. Detta hänger givetvis ihop - vilket indirekt medges i resolutionen - med den obegränsade och fortsatta plundringen av landets rika mineraltillgångar.
Jan Andersson, Göran Färm, Inger Segelström och Åsa Westlund : skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater anser att rymden inte ska militariseras och menar att forskning och investeringar uteslutande ska rikta sig mot fredliga syften.
Vi kan dock inte stödja ändringsförslag 6 som avvisar all indirekt militär användning då ett stort antal tillämpningar som t.ex. satellitnavigering och kommunikationstjänster även används i fredsbevarande insatser som i vissa fall är militära. Denna teknik är också till stor nytta för det civila samhället och vi anser inte att den civila användningen ska begränsas för att det finns militära användningsområden.
Giles Chichester : skriftlig. - (EN) Även om jag stöder grunddragen i denna resolution är jag och mina konservativa kolleger helt emot Lissabonfördraget. Därför kan vi inte stödja hänvisningen till detta fördrag i punkt 1.
Avril Doyle : skriftlig. - (EN) Jag stödde denna resolution om ”att ta ned rymden” eftersom jag anser att vi bör stödja en europeisk rymdpolitik. I Irland väljer allt färre ungdomar en naturvetenskaplig karriär och samma trend går igen i hela Europa. Att utforska rymden inspirerar ungdomar och uppmuntrar dem att välja en naturvetenskaplig eller teknisk karriär. Det stärker dessutom EU:s forskningskapacitet. Jag anser emellertid att rymden bara bör användas i civila syften. All direkt eller indirekt militär användning av system som Galileo bör därför förkastas.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Bland de många frågor och prioriteringar som lyfts fram i Europaparlamentet resolution om den europeiska rymdpolitiken är avsikten med denna röstförklaring att protestera mot att majoriteten av parlamentets ledamöter förespråkar att rymden ska användas i militära syften.
Det är den slutsats som man kan dra av att de ändringsförslag som vår parlamentsgrupp lade fram förkastades. I dessa upprepade vi att yttre rymden uteslutande bör användas i fredliga syften och att yttre rymden uteslutande måste användas för civila ändamål, vilket utesluter varje form av direkt eller indirekt militär användning.
Som kontrast till detta anser en majoritet här i parlamentet att det finns ett ” växande intresse för att EU ska inta en stark och ledande roll i en europeisk rymdpolitik för att främja lösningar inom miljö, transport, forskning, försvar och säkerhet.”
En majoritet i parlamentet uppmanar därför rådet och kommissionen ”att främja synergieffekterna mellan den civila och säkerhetsmässiga utvecklingen på rymdområdet. Den europeiska säkerhets- och försvarsförmågan är bl.a. beroende av tillgängligheten till satellitbaserade system.”
Med andra ord kan rymden användas i militariseringen av EU och i kapprustningen.
Margie Sudre : skriftlig. - (FR) Jag är verkligen ledsen att det i den utmärkta resolution om den europeiska rymdpolitiken som vi precis har antagit saknas en hänvisning till rymdcentrumet i Kourou.
Europas rymdhistoria går oundvikligen genom Guyana. Det är så uppenbart för alla att vi inte längre tänker på att påpeka att alla Ariane-raketer monteras och skjuts upp från denna uppskjutningsramp.
Jag tackar det franska ordförandeskapet, företrätt av Jean-Pierre Jouyet, som tänkte på att nämna detta under gårdagens debatt.
Inom ramen för den europeiska rymdstrategin måste man utan tvekan ta ordentlig hänsyn till hur den framtida utvecklingen av den europeiska rymdhamnen ska se ut, både när det gäller infrastruktur och forskningsprojekt.
Kourou är EU:s rymdprograms fönster mot omvärlden. Guyana, som är ett av EU:s yttre randområden, förtjänar att uppmärksammas för dess tidigare och framtida bidrag till denna strategiska politik.
Jag skulle ha önskat att parlamentet hade hyllat rymdcentrumet i Guyana och uttryckligen gett uttryck för den stolthet som inspirerar alla européer. På bara några årtionden har Kourou blivit en viktig del av den europeiska identiteten.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Från och med den 3 december kommer det att gå att underteckna den konvention mot multipelbomber (CCM) som antogs av 107 länder 2008. Konventionen kommer att träda ikraft så fort 30 länder har ratificerat den.
Konventionen kommer att förbjuda användning, tillverkning, lagring och överföring av multipelbomber. Förbudet kommer att avse hela vapenkategorin och de undertecknande staterna måste förstöra de multipelbomber som de har i lager.
I resolutionsförslaget uppmanas samtliga stater att så snart som möjligt underteckna, ratificera och genomföra konventionen om multipelbomber och att vidta åtgärder på nationell nivå för att inleda genomförandet av konventionen om multipelbomber redan innan den har undertecknats och ratificerats.
I resolutionsförslaget uppmanas samtliga stater att inte använda, investera i, lagra, tillverka, överföra eller exportera multipelbomber fram till dess att konventionen om multipelbomber har trätt i kraft.
Alla EU-medlemsstater som har använt multipelbomber uppmanas dessutom att tillhandahålla tekniskt och ekonomiskt bistånd för att avlägsna och förstöra rester av multipelbomber.
Slutligen uppmanas alla EU-medlemsstater att inte vidta några åtgärder som kan innebära att konventionen om multipelbomber och dess bestämmelser kringgås eller äventyras. De uppmanas särskilt att inte anta, stödja eller ratificera ett eventuellt protokoll till konventionen om konventionella vapen, som skulle kunna göra det tillåtet att använda multipelbomber.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för förslaget till resolution om att vi måste ratificera konventionen om multipelbomber senast vid årsskiftet 2008. Enligt förslaget, som jag till fullo stöder, kommer användning, tillverkning, lagring och överföring av multipelbomber att förbjudas, och förbudet kommer att avse hela vapenkategorin.
Jag stöder också att det kommer att bli obligatoriskt för medlemsstater som har använt multipelbomber att tillhandahålla tekniskt och ekonomiskt bistånd för att avlägsna och förstöra rester av multipelbomber. Avslutningsvis välkomnar jag mina kollegers initiativ när de uppmanar alla medlemsstater att inte använda, investera i, lagra, tillverka, överföra eller exportera multipelbomber, oavsett om konventionen om multipelbomber ratificeras eller inte.
Geoffrey Van Orden : skriftlig. - (EN) Den brittiska konservativa delegationen röstade för denna resolution eftersom den är ett direkt stöd för den FN-konvention om multipelbomber som man nyligen har kommit överens om. Vi anser att man i konventionen framgångsrikt har kombinerat principfast och praktisk medmänsklighet med hänsyn till militärens krav och de väpnade styrkornas ansvar.
Vi har hela tiden hävdat att ett totalt förbud mot användning av alla typer av multipelbomber skulle få negativa konsekvenser för våra väpnade styrkors effektivitet. Vi riktar därför särskild uppmärksamhet åt det tydligt angivna undantaget i konventionen för nästa generations ”smartare” ammunition, som är avsedd att förstöras av sig själv och som utgör en minimal risk för civilbefolkningen. Den brittiske försvarsministern håller för närvarande på att utveckla en ammunition som faller inom ramen för detta undantag.
Rent allmänt anser vi det är viktigt att bevara proportionerna i förhållande till den riskhantering som våra väpnade styrkor bedriver. Även om de brittiska trupperna alltid försöker minimera skador på civilbefolkningen och begränsa oavsiktliga civila förluster får vi aldrig glömma att vi bekämpar terrorister och rebeller som inte har några som helst skrupler när det gäller vilka metoder som används för att urskillningslöst förstöra oskyldiga människors liv. Det är dessa element som bör vara målet för vår vrede.
Alessandro Battilocchio : Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för detta resolutionsförslag. Tidig diagnos och forskning är en bra grund för hälsoskydd. När det gäller hiv visar den senaste tidens resultat hur viktigt det är att stödja forskningen. Därför måste vi avlägsna alla hinder för forskningen. För alla hiv-smittade representerar forskningen ett verkligt hopp om att de ska kunna leva ett liv med högre livskvalitet.
Detta krav borde rent konkret stödjas genom att kommissionen använder sig av sina politiska, ekonomiska och finansiella resurser. Samtidigt borde rådet och kommissionen se till att diskriminering av hiv-smittade förbjuds i alla EU:s medlemsstater.
Carlos Coelho : skriftlig. - (PT) Det portugisiska socialdemokratiska partiets ledamöter i Europaparlamentet stöder denna resolution som främjar tidig diagnos och behandling av hiv-infektioner i alla medlemsstater. Enligt den senaste statistiken ökar inte bara antalet nya hiv-infektioner inom EU utan en stor mängd hiv-infektioner har fortfarande inte diagnostiserats.
En av orsakerna till att hiv-infektioner sprids så snabbt i många EU-länder är att många sprutnarkomaner bär på infektionen och sprider sjukdomen när de delar sprutor. Enligt EuroHIV:s senaste årsrapport är Portugal det land som har det största antalet upptäckta fall av hiv/aids bland narkotikamissbrukare.
I den årliga översikten av hälso- och sjukvården i EU, Euro Health Consumer Index (EHCI) 2008, placeras Portugal i botten bland Europas hälso- och sjukvårdssystem. Kritiken mot det portugisiska hälso- och sjukvårdssystemet handlar bland annat om att det fortfarande inte har löst sina problem med tillgång till behandling och väntetider. Enligt Eurostat är Portugal fortfarande det land som har den högsta andelen aidsrelaterade dödsfall. En jämförande analys av uppgifterna från Portugal och dess EU-partner visar att det är något som är fel i vår nationella strategi. Vi måste identifiera och analysera var felet ligger.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om tidig diagnos och behandling av hiv/aids eftersom jag anser att vi omgående måste vidta kraftfullare åtgärder och handlingar för att diagnostisera och behandla denna sjukdom, med tanke på den oroande ökningen av antalet nya hiv-fall i EU.
Det är viktigt att vidta åtgärder för att förhindra och behandla denna sjukdom så att vi kan förhindra att antalet smittade ökar. Därför anser jag att vi måste underlätta tillgången till information, rådgivning, hälso- och sjukvård och sociala tjänster.
Dessutom är det viktigt att medlemsstaterna antar bestämmelser som i praktiken förbjuder diskriminering av hiv-smittade/aidssjuka personer, inklusive restriktioner som inskränker deras rätt till fri rörlighet inom landets rättsområde.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att kunna säga att jag röstade för resolutionsförslaget om tidig diagnos och behandling av hiv-viruset. För att skydda EU-medborgarna och deras hälsa är kommissionen skyldig att främja tidig diagnos så att det blir lättare att testa sig för denna sjukdom. Kommissionen är dessutom skyldig att tillhandahålla tidig behandling och att förmedla fördelarna med tidig behandling.
Med tanke på att det i rapporterna från EuroHIV och Unaids bekräftas att antalet nya fall av hiv ökar i en oroande takt inom EU och i dess grannländer, och att antalet hiv-smittade personer i vissa länder beräknas vara tre gånger så många som den officiella siffran, välkomnar jag förslaget. I förslaget uppmanas dessutom kommissionen att lansera en strategi för att minska hiv/aids som inriktas på narkotikamissbrukare och sprutnarkomaner.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Vi vill lyfta fram några aspekter i denna resolution som vi håller med om, framför allt ”illojal konkurrens från produkter från tredjeländer som importeras till gemenskapsmarknaden” och att ”den avsevärda minskningen av tillgången på pollen och nektar utgör ett allvarligt hot mot bistammarna”. Vi måste lösa dessa problem genom att tillämpa principen om gemenskapspreferens och bekämpa illojal konkurrens från jordbruksprodukter från tredjeländer. Forskningen om parasiter och sjukdomar - som gör att bistammarna minskar - och deras ursprung, inklusive vilket ansvar genmodifierade organismer bär, bör genast stärkas genom ökade budgetanslag till denna forskning.
Den aspekt som saknas i resolutionen är det ansvar reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken har för hela detta problem. Ökenspridning på landsbygden, produktion som läggs ned i stora områden och införandet av genetiskt modifierade arter har lett till att den biologiska mångfalden har minskat. Samtidigt har man främjat produktionsmetoder som ignorerar varje regions särskilda jordmån och klimatförhållanden.
Tillsammans med de åtgärder som nämndes ovan skulle en jordbrukspolitik som vände denna trend kunna vara en betydelsefull faktor för att lösa problemen inom biodlingssektorn.
Christofer Fjellner : skriftlig. - Resolutionen handlar om att bisamhällen dör av oförklarliga anledningar. Vi delar uppfattningen att det behövs forskningsinsatser för att komma till rätta med problemet.
Däremot delar vi inte uppfattningen att det behövs mer bidrag till biodlare och mer skydd mot omvärlden/protektionism.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Förslaget från Europaparlamentets jordbruksutskott innehåller ömsom vin och ömsom vatten. Vi ser positivt på att kommissionen initierar forskning om parasiter och sjukdomar som decimerar bipopulationerna.
Men det finns också förslag i resolutionen som vi inte kan stödja. Till exempel uppmanar Europaparlamentet ”bestämt kommissionen att föreslå ett system för ekonomiskt stöd till biodlare som drabbats av problem på grund av dödligheten bland deras bistammar” (punkt 11). Några sådana kostnader för EU:s budget kan vi inte stödja, och Europaparlamentets federalistiska majoritet bör inte uttala sig för detta utan att känna till de ekonomiska konsekvenserna av ett sådant ställningstagande.
Därför har vi röstat nej till denna resolution i dess helhet.
Daciana Octavia Sârbu : skriftlig. - (RO) Den dramatiska minskningen av bistammarna, och därigenom den minskade pollineringen, hotar produktionen av frukt, grönsaker och spannmål i hela EU. Att antalet bin minskar beror både på olika parasiter och på svampsjukdomar som finns i luften och på besprutning med växtskyddsmedel. Det allvarligaste problemet är den infektion som orsakas av parasiten Varroa destructor, som gör att vingar och buk är blir deformerade. Detta leder till underutvecklade bin som inte kan flyga och som får en mycket kort livslängd. Om bina inte behandlas kan Varroa destructor leda till att en hel bikoloni försvinner på bara några månader. Den omfattande användningen av växtskyddsmedel har också bidragit till minskningen av bistammarna, även när dessa medel används för att bekämpa svampinfektioner och parasiter. Vissa forskare anser att ett annat skäl till detta fenomen är den elektromagnetiska strålning som mobiltelefoner ger ifrån sig, eftersom denna penetrerar binas navigationssystem och gör att de inte kan ta sig hem till kupan. Mer forskning måste göras på detta område så att man kan hitta lösningar på hur man ska bekämpa de sjukdomar som drabbar bin. Jordbrukarnas insatser för att minska användningen av växtskyddsmedel under blomningstiden kommer också att bidra till att hejda dessa insekters tillbakagång.
Christel Schaldemose : skriftlig. - (DA) För Ole Christensen, Poul Nyrup Rasmussen, Dan Jørgensen, Britta Thomsen och Christel Schaldemose.
Den danska delegationen i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har röstat mot denna resolution om situationen inom biodlingssektorn. Vi anser att resolutionen uppvisar tydliga drag av protektionism och är ett försök att inrätta ytterligare bidragssystem för EU:s jordbrukare.
Vi anser att dödligheten bland bin är ett stort problem som bör hanteras på EU-nivån, men att vi bör använda rätt mekanismer. Detta innebär exempelvis ytterligare forskning och att vi bör inrikta oss på att skydda våra ekosystem, däribland införa restriktioner för användningen av växtskyddsmedel.
Avril Doyle : skriftlig. - (EN) Jag röstade för resolutionen om översynen av rekommendation 2001/331/EG om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna. Bra och enhetlig tillämpning av gemenskapens miljölagstiftning är oerhört viktigt och är vad allmänheten förväntar sig. Allt annat undergräver gemenskapens rykte som en effektiv miljökämpe. Om vår lagstiftning ska vara trovärdig måste den tillämpas på ett effektivt sätt.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Utan tvekan måste vi ge miljöfrågorna större uppmärksamhet. Vi måsta vidta åtgärder för att förhindra den konstanta miljöförstöring som både i dag och i framtiden hotar vår planet och våra medborgares livskvalitet.
Därför måste vi i högre grad följa olika miljöbestämmelser och ta hänsyn till varje lands specifika betingelser, däribland de sociala följderna. Dessutom behöver vi en politik med mer solidaritet som tar hänsyn till ländernas olika utveckling och ekonomiska kapacitet.
Inte alla dessa aspekter ges fullgott skydd i EU:s miljölagstiftning. EU:s politik är inte heller så konsekvent som den borde vara. Vi betvivlar därför starkt att Europeiska kommissionen verkligen har den politiska vilja som krävs för att lösa detta komplexa problem och vissa av de förslag som läggs fram i denna resolution riskerar att förvärra regionala och sociala ojämlikheter.
Därför lade vi ned våra röster.
Duarte Freitas : skriftlig. - (PT) Jag gratulerar mina kolleger i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet till deras skrivningar, både i den muntliga frågan och i resolutionsförslaget. De visar tydligt hur viktigt det är att tillämpa gemenskapslagstiftningen på ett korrekt sätt. För att nå detta mål uppmanas kommissionen att lägga fram ett förslag till direktiv om miljötillsyn där de definitioner och kriterier som anges klarläggs och tillämpningsområdet utökas.
I båda dokumenten framhåller man dessutom att Europeiska unionens nätverk för genomförande och upprätthållande av miljölagstiftning (Impel) måste stärkas och att informations- och utbildningsverksamhet om miljöskydd måste stödjas. Det exakta innehållet kommer att avgöras på lokal, regional eller nationell nivå med utgångspunkt i vilka behov och problem som förekommer i de aktuella områdena.
Om EU inte strikt tillämpar sin miljölagstiftning kommer allmänhetens förväntningar inte att uppfyllas och gemenskapens rykte som en effektiv beskyddare av miljön att undergrävas.
Αthanasios Pafilis : skriftlig. - (EL) Vi röstade mot det resolutionsförslag som stöder uppfattningen att det är viktigt att gemenskapens miljölagstiftning tillämpas på ett korrekt och likvärdigt sätt eftersom denna lagstiftning inte skyddar miljön. Den skyddar EU:s monopols viktigaste intressen.
Kravet på att det ska inrättas ett gemenskapsorgan med miljöinspektörer innebär direkt inblandning i medlemsstaternas inre angelägenheter för att man ska kunna garantera att principen ”förorenaren betalar” tillämpas. Denna princip innebär att miljöförstöring tillåts i utbyte mot att den som bär ansvar för miljöförstöringen betalar en liten kompensation, den ”gröna skatt” som underklassen måste stå för, handel med utsläppsrätter, främjandet av entreprenörskap och konkurrenskraft som de avgörande kriterierna för utvecklandet av vad som annars är innovativ ”miljöteknik”, användningen av genetiskt modifierade organismer inom jordbruket och i praktiken avskaffandet av försiktighetsprincipen och principen om förebyggande åtgärder.
EU och dess miljöpolitik, som tjänar storföretagens intressen, leder till livsmedelsbrott, luftföroreningar i stadskärnorna med ”moderna utsläpp”, skogsskövling, jorderosion, ökenspridning och förorening av hav och vattendrag. Miljön blir ett affärsområde för att maximera de ekonomiska oligarkernas vinst. Miljön kommer att drabbas av följderna av detta tanklösa och oansvariga utnyttjande av naturresurserna och kommer att förstöras av kapitalismens barbariska metoder.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.00 och återupptogs kl. 15.00.)
| sv |
9. Rörlighet och integrering av människor med funktionshinder (
| sv |
12. Antidumpnings-, antisubventions- och skyddsåtgärder mot gemenskapen (kommissionens årsrapport 2004) (omröstning)
- Före omröstningen:
Cristiana Muscardini : föredragande. - (IT) Herr talman! Det här är ett mycket känsligt ämne. Jag vill bara tacka alla mina kolleger i utskottet för internationell handel, till att börja med dess ordförande, och all personal på sekretariatet för deras utmärkta arbete och för deras bidrag till debatten om detta mycket känsliga och svåra ämne om Europas framtid, inte bara när det gäller handel utan även vår frihet.
Talmannen: Omröstningen är härmed avslutad.
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 6 september 2007.
| sv |
Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet: se protokollet
| sv |
11. Föroreningar förorsakade av fartyg och sanktioner för överträdelser (
| sv |
1. Konferensen om biologisk mångfald - Nagoya 2010 (omröstning)
- Före omröstningen:
Bruno Gollnisch: (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Jag vill genom denna korta procedurfråga både uttrycka min beundran för den store kompositören Beethoven och mitt ogillande för att vi regelbundet påtvingas en Europahymn som har försvunnit i ...
(Protester)
(Talmannen avbröt talaren.)
Joseph Daul: (FR) Herr talman! Ett sådant uttalande gör mig upprörd.
(Applåder)
Av respekt för friheten, freden och de prövningar som våra medborgare har fått utstå ber jag helt enkelt dessa herrar om att avstå från att ta emot lön från EU som parlamentsledamöter, om de vill bete sig anständigt och jag ska kunna respektera dem.
(Applåder)
Talmannen: Bruno Gollnisch! Jag är en mycket snäll och tålmodig man. Du har inte ordet. Detta är ingen procedurfråga. Om du fortsätter att skrika kommer du att vänligt visas ut härifrån.
Sandrine Bélier: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill be er att tänka på att den exakta och ursprungliga formuleringen av punkt 35 i resolutionen, som läggs fram för omröstning och där det betonas att företagens sociala ansvar även måste omfatta den biologiska mångfalden, är den franska versionen och att det ska vara den som gäller. Ordet ”social” som har försvunnit från den engelska versionen bör dessutom sättas in igen och versionen rättas.
Sandrine Bélier: (FR) Herr talman! Du lade fram den ursprungliga texten i punkt 16 för omröstning. Det var emellertid en separat omröstning tidigare då punkt 16 ändrades. Vi har två separata omröstningar. Därför har vi röstat om den ursprungliga texten men inte om ändringsförslaget.
Esther de Lange: (EN) Herr talman! Innan vi går till den slutliga omröstningen - och även om jag är mycket glad över att vi antog ändringsförslag 1 - anser jag att Sandrine Bélier i De gröna har rätt. Du tog faktiskt upp den ursprungliga punkten till omröstning.
På skärmarna såg vi sedan att vi röstade om ändringsförslag 1. För att vara rättvisa mot De gröna anser jag att vi ska rösta på nytt om ändringsförslag 1.
Om ändringsförslag 1 antas faller den ursprungliga punkten bort.
Talmannen: Det kan ha varit för att jag talar grekiska, som inte är något särskilt välbekant språk, och jag talar det snabbt för att underlätta för alla här. Jag tror - men jag kan ha fel - att jag först tog upp ändringsförslag 1 till omröstning med namnupprop och att jag därefter tog upp ...
(Protester)
Det är bra, jag litar på parlamentet. Min gissning, om jag minns rätt, är att ändringsförslag 1 kommer att avslås och att den ursprungliga texten sedan kommer att antas, men jag ska göra det.
Jag tar på nytt upp ändringsförslag 1 till omröstning med namnupprop. Omröstningen inleds.
(Ändringsförslag 1 antogs med namnupprop)
| sv |
Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet: se protokollet
| sv |
Försvar av subsidiaritetsprincipen - Religiösa och kulturella symboler på offentliga platser (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om
en muntlig fråga till kommissionen från Mario Borghezio, för gruppen Frihet och demokrati i Europa, om försvar av subsidiaritetsprincipen - B7-0238/2009), och
en muntlig fråga till kommissionen (B7-0239/2009) från Antonio Cancian, Mario Mauro, Fiorello Provera, Elisabetta Gardini, Salvatore Iacolino, Crescenzio Rivellini, Sergio Paolo Frances Silvestris, Aldo Patriciello, Paolo Bartolozzi, Cristiana Muscardini, Mara Bizzotto, Barbara Matera, Lara Comi, Antonello Antinoro, Lorenzo Fontana, Roberta Angelilli, Amalia Sartori, Iva Zanicchi, Licia Ronzulli, Giovanni Collino, Marco Scurria, Giancarlo Scottà, Potito Salatto, Pablo Arias Echeverría, Raffaele Baldassarre, Pilar Ayuso, Luis de Grandes Pascual, Pilar del Castillo Vera, Santiago Fisas Ayxela, Carmen Fraga Estévez, Salvador Garriga Polledo, Cristina Gutiérrez-Cortines, Esther Herranz García, Carlos José Iturgaiz Angulo, Veronica Lope Fontagné, Antonio López-Istúriz White, Gabriel Mato Adrover, Jaime Mayor Oreja, Pablo Zalba Bidegain, Salvatore Tatarella, Magdi Cristiano Allam, Mirosław Piotrowski och Konrad Szymański, om uppställning av religiösa och kulturella symboler - B7-0239/2009).
Mario Borghezio: Fru talman, mina damer och herrar! Ståndpunkten i den grupp jag företräder, gruppen Frihet och demokrati i Europa, är kristallklar: Med denna muntliga fråga ber vi kommissionen att utmana genomförandet av utslaget mot krucifix i skolornas klassrum, från Europadomstolen i Strasbourg som, det vill jag betona, inte är en EU-institution.
Vi anser att beslutet innebär en oacceptabel överträdelse av subsidiaritetsprincipen, och jag vill att det ska stå absolut klart. Principen är en stöttepelare i Europeiska unionen och en garanti för människors och medlemsstaternas rättigheter. Europeiska unionen som vi uppfattar och stöder den skulle vara otänkbar utan stödet och grunden från subsidiaritetsprincipen.
Jag ska börja med en allmän kommentar: Uppenbarligen ingen - låt oss till att börja med titta på innehållet i regeln - kan anse att avlägsnande av någon eller något som redan fanns där är en handling av demokrati och frihet, som vissa har påstått, utan snarare en handling från tankepolisen, en antidemokratisk handling. Om ett krucifix hänger på en skolvägg och rivs ned är den väggen inte en sekulär vägg utan en tom vägg, där tomrummet är avsett som en konfessionell symbol, en handling av negativ uppfostran, den värsta tänkbara sorten, som kan ses som ett av många tecken på kulturellt och andligt självmord på västvärlden.
Utslaget från domstolen i Strasbourg förutsätter ett koncept med religionsfrihet som, om den tas till sin logiska slutsats, skulle gå så långt som till att säkerställa, påtvinga, en känsla av makt över varje medborgare, som krävs för att leva i en miljö och hålla sig till domstolens övertygelser. Jag anser inte att detta är religionsfrihet: Detta förvränger den verkliga känslan av religiös övertygelse; vi har att göra med negativa rättigheter eller snarare rätten att vara fri från skyldigheten att utföra religiösa seder. Det får inte finnas några missförstånd när vi talar om religionsfrihet: Det vi talar om är inte på något sätt vagt.
Vi har att göra med något helt annat här: Att visa upp ett krucifix är inte bara en fråga om tro i vår kultur utan något mycket viktigare, något som har ett universellt värde. Korsets symbol, korsets symbolism, framför ett budskap som är universellt i omfattning, dessutom ett budskap om fred och broderskap som vi har lärt oss av René Guénon, den stora metafysikern, för att bara nämna ett namn. Ur traditionell synvinkel från dessa stora lärda inom traditionell kultur är denna värdering extremt tydlig, men samtidigt är det lika tydligt att vi med det här avgörandet har att göra med antitraditionella uppfattningar som uppmanar alla att tänka på samma sätt. Det strider mot Europeiska unionens verkliga anda, och det är det som är förvånande.
Det är nästan som om avsikten är att vända människor bort från alla påminnelser om värden och symboler som uttrycker vertikalitet och andlighet. Bortsett från historiska fakta, kopplingen till en särskild religion, är detta, jag upprepar det, en universell symbol. Europeiska unionen å andra sidan måste trygga människors rätt att fortsätta att använda symboler, till att börja med symbolen med korset.
Europa måste vara tillräckligt djärvt och anlägga ett metahistoriskt perspektiv på dessa grundläggande frågor, och återta sin roll som vagga och centrum, även när det gäller andlighet. Europa måste återge det europeiska folket friheten att behålla och vörda symbolerna för sin identitet i enlighet med en huvudprincip för Europeiska unionens rättsliga och politiska struktur: subsidiaritetsprincipen. Hela frågan handlar om precis denna aspekt, subsidiaritetsprincipens grundläggande karaktär.
Sammanfattningsvis gör denna fråga att vi kan reflektera över och diskutera en nyckelfråga: Vad innebär religionsfrihet för Europa? Jag vill påstå att det är just utslaget från domstolen i Strasbourg som undertrycker den grundläggande rättigheten till religionsfrihet och som vill hindra ett folk som italienarna från att behålla symbolen med korset i klassrum som en nödvändig påminnelse om deras kristna rötter.
Antonio Cancian: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den 3 november 2009 godkände Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna en ansökan från en italiensk-finsk medborgare angående borttagande av krucifix från klassrum. Liknande händelser har tidigare förekommit i Spanien, Tyskland och Frankrike. I Italien fastställde dessutom den högsta förvaltningsdomstolen 1988 att krucifixet inte endast är en kristen symbol utan även har ett eget värde som inte hänger samman med just denna religion. År 2006 kom återigen en dom från den högsta förvaltningsdomstolen i Italien, enligt vilken det klargjordes att principen om statens religiöst obundna karaktär inte innebär att man kan bortse från ett folks kulturella identitet och civilisation.
Med vår fråga ville vi lyfta fram den mest sekulariserade aspekten av detta ämne, inte minst genom att påpeka att nästa steg till och med skulle kunna bli att katolska symboler, som utgör en del av medlemsstaternas gemensamma traditioner och som präglar våra städers konst och kultur, dras inför rätta vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Till och med Europeiska unionens flagga, som skapats för Europarådet, är enligt flaggans designer inspirerad av Mariaikoner.
Genom Europadomstolens beslut försöker man att ovanifrån tvinga fram - så mycket är subsidiaritetsprincipen värd - en sekulariserad modell som många medlemsstater inte kan identifiera sig med. Man försöker dessutom, vilket är ännu värre, dra in oss i en nihilistisk ideologi, apropå den tomma väggen som Mario Borghezio just nämnde. Beslutet ifrågasätter hela vår identitet, våra europeiska värderingar av fred, kärlek, social harmoni, jämlikhet och frihet, och det undergräver därför frihet och lika rättigheter.
EU-institutionerna är mästare när det gäller frihetsprivilegier. Att visa upp religiösa och kulturella symboler som människor identifierar sig med är ett uttryck för tankefrihet. Sacharovpriset, som kommer att utdelas här i kammaren i morgon, bör av EU-institutionerna och av internationella organisationer som grundar sig på demokratiska principer bevaras som ett sådant uttryck
Jacques Barrot: Fru talman! Jag skulle gärna ha lyssnat på Mario Mauro. Han kommer dock att få tala efter mig.
Jag måste dröja kvar vid ett antal regler. Kommissionen är mycket engagerad i tanke-, samvets- och religionsfriheten, i enlighet med artikel 9 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 10 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Det är emellertid sant att kommissionen bara kan agera genom att tillämpa EU-lagstiftningen. Faktum är att nationella lagar gällande religiösa symboler i allmänna byggnader faller under varje medlemsstats interna rättsordning.
Subsidiaritetsprincipen ska tillämpas i unionen. Det är sant att subsidiaritetsprincipen inte gäller vid genomförandet av domar som avkunnats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, vilket är den internationella domstol som ansvarar för att verkställa Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det är sant att ansvaret för att genomföra Europadomstolens domar ligger hos Europarådet. Det är också sant att alla stater som har anslutit sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna är skyldiga att genomföra domarna som avkunnats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och att Italien, som vilken annan part som helst i detta fall, har rätt att i enlighet med artikel 43 i konventionen begära en överföring av mål till domstolens stora avdelning inom tre månader efter domstolens beslut. Enligt den information som vi har läst om i pressen utnyttjar den italienska staten sin rätt att överklaga inför den stora avdelningen.
Det är dessa punkter som jag vill tydliggöra. I enlighet med EU-lagstiftningen har vi ännu en gång att göra med varje medlemsstats interna rättsordning. Med detta sagt kan jag inte svara för Europarådet eller för Europadomstolen som har utfärdat ett beslut som vad jag förstår kan komma att väcka vissa frågor i parlamentet.
Detta är allt jag har att säga. Jag kommer att lyssna noga till de anföranden som följer.
Mario Mauro: Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill även tacka kommissionsledamoten för hans klara omdöme. Medlemsstaterna ges tillbaka makten att själva reglera inom detta område.
Jag måste säga att jag, mer än de flesta, är övertygad om våra institutioners behov av att vara sekulariserade. Jag är dessutom övertygad om att religionen inte löser några politiska problem. Samtidigt kan vi inte lösa politiska frågor genom att föra krig mot religioner.
Det är just av detta skäl som jag vill förklara hur jag tänker genom en paradox: Vad skulle hända om vi tillämpade det beslut som avkunnats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, enligt vilket vi måste ta bort krucifix från italienska klassrum, på alla platser där kors visas på allmänna platser? Vad ska man göra med denna flagga, Sveriges flagga, Finlands, Slovakiens, Maltas, Danmarks och Greklands flagga samt Storbritanniens som har inte mindre än tre kors?
Anledningen till varför vi har kors på dessa flaggor skiljer sig inte från anledningen till att det finns krucifix i italienska klassrum. Det är inte av en religiös anledning utan snarare av en kulturell och traditionell sådan. Låt oss därför låta medlemsstaterna från fall till fall vara lyhörda mot sin befolkning och avgöra olika lösningars lämplighet och förenlighet med religionsfriheten och med institutionernas sekulariserade natur.
Detta är allt vi begär. Vi gör detta i första hand för att bevara varje individs personliga sanning och längtan efter det oändliga, inte för att bibehålla det abstrakta lagkonceptet.
Juan Fernando López Aguilar: Fru talman! Som advokat och ledamot i Europaparlamentet är jag säker på att många av de medborgare som följer vår debatt delar min upplevelse av att den saknar fokus. Vi ska därför försöka klargöra några saker.
För det första pratar vi om en dom som avkunnats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, vilket inte är en EU-institution utan snarare en domstol. Den utgör en del av Europeiska unionens kärna, men är separat, och den ansluter sig till rättsstatsprincipen, representativ demokrati och mänskliga rättigheter.
För det andra pratar vi om en rättslig lösning. Ingen resolution av parlamentet kan upphäva eller ändra ett domstolsbeslut.
För det tredje respekterar Europadomstolens dom i hög grad religionsfriheten och den religiösa pluralism som följer av denna. Religionsfrihet är en del av våra gemensamma konstitutionella traditioner och av medlemsstaternas konstitutionella rätt, och den är också en grundläggande rättighet som är skyddad av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Religionsfriheten förnekas därför inte alls av domen - den skyddas tvärtom, med solid rättslig grund. Dessutom görs detta enhälligt av en prestigefylld domstol som har påverkat utformandet av kulturen för mänskliga rättigheter under närmare sextio år.
Ytterst behöver vi emellertid, och detta är viktigt, komma ihåg att en dom som avkunnats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna inte betyder att lagstiftningen i en annan medlemsstat som undertecknat Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna måste ändras bara för att domen ger rätt angående en överträdelse i ett enskilt fall.
Det är upp till medlemsstaterna att fatta lämpliga beslut om eventuella lagstiftningsändringar eller åtgärder inspirerade av Europadomstolens doktrin. De är dock inte under några omständigheter skyldiga eller nödsakade att göra så på grund av en enskild dom som avkunnats av domstolen.
Därför finns det ingen anledning för någon medlemsstat att oroa sig. Ingen av medlemsstaterna är skyldig att ändra sin lagstiftning eller sina offentliga strategier på grund av någon enskild dom som avkunnats av Europadomstolen. Varken Italien eller något annat land har därför anledning att anta några allmänna regler till följd av domen.
Slutligen har emellertid subsidiaritetsprincipen åberopats. Den ska inte tillämpas i detta fall på grund av att dess koncept och tillämpning inte har något att göra med detta fall.
Jag tror även att det enligt gemenskapslagstiftningen finns en regel som skulle kunna åberopas enligt vilken en omröstning kan skjutas upp om det råder några tvivel om huruvida frågan faller inom Europaparlamentets befogenheter. Detta är enligt mig fallet här.
Jag anser därför att denna debatt, även om den är legitim, definitivt saknar fokus och att den inte kräver något brådskande uttalande. Ännu mindre kräver den en protest eller ett upphävande av en dom som avkunnats av en domstol som inte utgör en av Europeiska unionens institutioner.
Sophia in 't Veld: Fru talman! I den något missvisande rubriken för dagens debatt ingår ordet subsidiaritet. Det betyder, som jag ser det, att beslut fattas på den nivå som ligger närmast medborgaren, vilket är medborgaren själv - individen. Vad ni uttrycker i era resolutioner är att en nationalstat står över rättigheterna för enskilda medborgare. Det är medborgarnas rättigheter som vi bör skydda i parlamentet, inte medlemsstaternas.
För det andra, om vi - enligt vad ni hävdar - beaktar att detta inte är en sak för Europeiska unionen undrar jag varför dessa frågor ingår i Köpenhamnskriterierna, och varför vi kräver av kandidatländerna att respektera en åtskillnad mellan kyrka och stat om vi inte kan kräva detta av våra egna medlemsstater.
För det tredje, om ni, kolleger, säger att Europaparlamentet inte har befogenhet att tala om dessa frågor undrar jag varför vi har befogenhet att diskutera frågor som rör formen på gurkor men inte våra medborgares grundläggande rättigheter.
När det gäller Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och domstolens dom har det nu gått två veckor sedan ikraftträdandet av Lissabonfördraget, enligt vilket EU ska vara anslutet till denna konvention. Skulle det inte vara svårbegripligt om vi, samtidigt som detta sker, vägrade att acceptera Europadomstolens auktoritet? Vi kan inte förklara detta för våra medborgare.
För det andra anser jag - och detta har sagts tidigare av Juan Fernando López Aguilar - att politiker inte ska lägga sig i domstolsbeslut. Låt domarna sköta sitt jobb. Vi må ha en åsikt, vi må gilla besluten eller inte, men vi bör inte blanda oss i domarnas arbete. Min grupp, ALDE-gruppen - de europeiska liberalerna - är den som mest av alla strävar efter ett Europa för alla medborgare. ALDE tror på ett Europa i mångfald där alla har rätt att följa sitt eget samvete, sin egen religion och till och med rätt till religionsfrihet.
Sammanfattningsvis är det inte domstolarna utan staterna som måste säkerställa en miljö där alla medborgare kan leva fritt i enlighet med sitt eget samvete. Medborgarna bör skyddas av staten, och jag tror att situationen är mycket allvarlig om de känner behov av att gå till domstol för att försvara sig mot staten. Kolleger! Säg nej till PPE:s och ECR:s resolutioner.
Mirosław Piotrowski: Fru talman! Med tanke på det historiska faktumet att Europeiska unionens grundare, Konrad Adenauer, Alcide De Gasperi, Robert Schuman och Jean Monnet, var kristdemokrater, och att de baserade sitt projekt på kristna värderingar och symboler, påminner jag er om att Europeiska unionens flagga, som hänger bakom er, fru talman, har ett motiv innehållande en cirkel med 12 guldstjärnor på blå bakgrund som hänvisar till de 12 stjärnorna ovanför huvudet på jungfru Maria i Johannes uppenbarelser, kapitel 12.
Mer än ett halvt århundrade senare är det värt att fråga sig om grundarnas filosofi fortfarande är relevant. I samband med den skandalösa domen som avkunnats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, enligt vilken kors ska tas bort från en italiensk skola, bör det bestämt betonas att ingen grupp av domare som utnämnts av politiker, inte ens Europarådet, kan besluta om borttagande av ett kors som har universell och religiös betydelse. Denna dom förtrampar religionsfriheten och det europeiska kulturarvet.
I samband med detta skulle jag vilja fråga kommissionsledamoten: Anser ni inte att ett angrepp på kristna symboler också innebär ett angrepp på Europeiska unionens grund? Kan ni inte på kommissionens vägnar anordna en debatt om kristna symbolers roll och betydelse i Europeiska unionen?
Manfred Weber: (DE) Fru talman! Jag är tacksam för möjligheten att få hålla denna debatt. Juan Fernando López Aguilar hänvisade till det faktum att vi, enligt hans uppfattning som advokat, inte har något ansvar. Jag talar inte som advokat utan som politiker. Miljoner människor i Europa är påverkade av den dom som avkunnats i Europadomstolen. Därför är det bra att vi diskuterar den.
Förhållandet mellan kyrkan och staten i Europa har alltid diskuterats och även lett till blodiga konflikter. Det är rätt och riktigt att Europeiska unionen har lyckats åtskilja staten från religionen. Och det är bra! Vi har emellertid en stor mängd olika konstellationer i Europa. Frankrike är en klart icke-religiös stat, men i Storbritannien är statschefen drottningen också kyrkans överhuvud. Vi har utvecklat olika modeller för hur förhållandet mellan kyrka och stat ska se ut. Därför anser jag att det är bra att vi uppmanar till subsidiaritet på detta område och att varje land ska kunna gå sin egen väg.
Jag skulle till och med vilja dra detta ett steg längre. Jag vill inte prata om subsidiaritet utan om den grundläggande frågan att de europeiska värderingarna solidaritet, subsidiaritet och frihet, utifrån mitt perspektiv, är otänkbara om de inte grundas på kristendomen och den judisk-kristna förståelsen för religion. Varför hittar vi inte dessa värderingar i Kina eller i Mellanöstern? Det är för att de grundar sig på vår kultur och våra religioner. Det är möjligt att välja detta utan att påtvinga någon annan att acceptera samma tro. Vi är stolta över vår religionsfrihet.
Vi har religionsfrihet i den bemärkelsen att det är möjligt för mig att besluta mig för att vara ateist. Detta är accepterat och legitimt, och vi har kämpat för detta. Icke desto mindre har vi även rätt att ha en tro. I min region, som har mer än en miljon invånare, är mer än 80 procent katoliker. Precis som ateister vill att andra ska vara toleranta mot dem uppmanar katolikerna icke-troende att vara toleranta mot deras tro. De vill kunna visa sin tro offentligt, representera den och inneha kristna symboler som accepteras av minoriteten i detta majoritetssamhälle. Detta är också legitimt när det gäller religiös frihet.
Var och en som uppmanar till tolerans måste också visa tolerans mot dem som utövar den kristna tron.
Joanna Senyszyn: (PL) Fru talman! Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har med rätta meddelat ett utslag som innebär att kors som hänger i skolors klassrum kränker elevernas religionsfrihet och föräldrars rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sina egna övertygelser. Domarna beslutade enhälligt att ett kors i skolan bryter mot Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.
Beslutet är enkelt, tydligt och universellt begripligt. Det är därför som det har väckt sådan ilska och aggressivitet bland prästerskapet och bland högerpolitiker. De låtsas att de inte förstår och frågar efter förklaringar från kommissionen och efter att parlamentet ska inta en officiell hållning. Detta är lagstridigt! EU-institutionerna har inte befogenhet att utvärdera denna dom, eller för den delen någon annan. Låt oss inte glömma att maktfördelningen är tredelad och att domstolen är Europarådets organ och inte Europeiska unionens.
Jag ska besvara frågeställarna eftersom de tycks hysa sådana tvivel. Domen gällande kors kränker inte subsidiaritetsprincipen. Den hjälper snarare de europeiska stater som har glömt detta att bli observanta på att det finns en bestämmelse i deras konstitution, om inte om delningen av kyrka och stat så åtminstone om en neutral världsbild. Domstolens dom hjälper nationella myndigheter och kyrkodomstolar att inse att medborgarnas grundläggande rättigheter kränks till följd av samhällslivets klerikalisering. Medborgarna i kyrkostater kan inte försvara sina rättigheter vid nationella domstolar. Det är bra att de kan vända sig till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och få rättvisa.
Domen är i enlighet med respekten för medlemsstaternas nationella identitet, och den bör genomföras. Det handlar inte om ett förbud mot att visa religiösa symboler offentligt utan bara om en mycket liten del av det offentliga utrymmet, i statliga skolor. Ingen uppmanar till ett borttagande av kors från kyrkor, torg eller flaggor, som en av ledamöterna obetänksamt sade.
Det handlar inte om att lägga sig i förbindelserna mellan kyrka och stat, utan om att försvara medborgare vars rättigheter kränks. Även i mitt land begränsas polackernas grundläggande rättigheter av en allt större klerikalisering. Jag kan inte föreställa mig att Europaparlamentet och kommissionen skulle hindra mina polska landsmän att vända sig till Europadomstolen för att erhålla rimliga rättigheter. En kritisk ståndpunkt från kommissionen och parlamentet angående denna dom skulle innebära obehörig inblandning. Det skulle dessutom framställa oss som löjliga. Jag måste varna er för det!
Carlo Casini: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Domen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har upprört inte bara troende, utan alla som under århundraden har betraktat krucifixet som en symbol för hopp och solidaritet, som något som tillhandahåller tröst och frihet från rädsla och smärta.
Vi hoppas att beslutet kommer att ändras av domstolens stora avdelning eftersom det är så uppenbart irrationellt. Ska vi göra oss av med själva namnet Röda korset? Bör vi ta bort de stora krucifixen som tornar över städer och dalar på bergstoppar? Ska vi förbjuda drottningen av England, som tidigare nämnts, att vara överhuvud för anglikanska kyrkan?
Icke desto mindre inbjuder fallet till en mycket viktig reflektion utifrån en civil och politisk ståndpunkt. Är mänskliga rättigheter främst rättigheter för individer, isolerade från ett socialt sammanhang, eller handlar det om rätten att uttrycka en viss sorts vördnad? Räknas inte tradition, historia, intelligens och konst alls, trots att de under årtusenden har karakteriserat ett folks identitet?
Dessutom rör denna fråga också med rätta förhållandet mellan subsidiaritet och mänskliga rättigheter, och jag noterar att de senare, vid sidan av vissa grundläggande principer som måste betraktas som universella och obestridliga, kan tolkas på olika sätt och att mänskliga rättigheter till och med kan stå i konflikt med varandra. Varför skulle en stat nekas rätten att genom sina lagar lösa dessa konflikter och att tolka och genomföra de mänskliga rättigheterna i enlighet med sin befolknings etiska värderingar? Frågan omfattar därför mer än krucifixen.
Vid andra tillfällen, när det gäller rätten till liv, har Europadomstolen erkänt medlemsstaternas exklusiva befogenhet att besluta om de mest kontroversiella frågorna, exempelvis lagstiftning om abort och dödshjälp. I enlighet med Lissabonfördraget krävs att Europeiska unionen ansluter sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, och följaktligen även att den ska respektera Europadomstolens beslut.
Därför måste vi tänka på den nya och annorlunda riktning som domstolen nyligen tagit. Det skulle vara allvarligt om en övernaturlig makt, särskilt om den utövades av ett begränsat antal människor och inte som ett demokratiskt uttryck av allmänhetens önskan, skulle bli förtryckande och krävande och okänslig för människors känslor och hjärtan och därför ytterst stå i motsättning till frihet. På så vis hoppas jag att den resolution som lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) kommer att antas med många ja-röster från ledamöterna.
Miroslav Mikolášik: (SK) Europas historia, dess enskilda stater och därmed också EU är, vare sig man gillar det eller inte, nära förknippad med det kristna arvet. Följaktligen innehåller också många av medlemsstaternas konstitutioner hänvisningar till kristna traditioner. Till och med i ingressen till fördraget om Europeiska unionen hämtas bland annat inspiration från Europas religiösa arv ur vilket de universella värderingarna har utvecklats.
EU:s grundläggande rättigheter garanteras idag i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, men framför allt kommer de från de konstitutionella traditionerna som är gemensamma för medlemsstaterna och som har utvecklats under århundraden. Jag anser därför att EU helt och hållet måste respektera nationell historia, kultur och traditioner och bestämt vägra att straffa medlemsstater som försvarar sin rätt att ha en egen speciell utformning och karaktär, däribland att omfatta det kristna arvet och kristna symboler. Sammanfattningsvis skulle jag bara vilja tillägga att varken stadgan eller den europeiska konventionen utvidgar unionens befogenheter.
Agustín Díaz de Mera García Consuegra: (ES) Fru talman! Jag vill börja med att låna några ord som jag ska göra till mina egna. Krucifixet är inte ett uttryck för ett påbud. Det är en symbol som representerar positiva värderingar vilka utgör en del av vår historia, kultur och av vårt samhälle som är mer än 2 000 år gammalt. Vi kan inte hävda att vi skyddar de grundläggande rättigheterna genom att förneka de värderingar som skapade dessa.
Demokrati verkar genom frihet och respekt. Demokrati underlättar utövandet av rättigheter, men verkar inte genom tvång eller begränsning. Givetvis bör subsidiaritetsprincipen respekteras och erkännas av alla EU-institutioner, organisationer och domstolar, särskilt när det gäller yttrandefrihet och trosfrihet.
Auktoriteten hos de medlemsstater som visar religiösa symboler som representerar deras folks traditioner och identitet på allmän plats bör inte och kan inte kränkas. Frihet är grundläggande i vårt samhälle och den pelare som såväl frihet som säkerhet och rättvisa bygger på. Om friheten skulle begränsas eller censureras skulle själva den grund som Europeiska unionen bygger på kollapsa.
Georgios Papanikolaou: (EL) Fru talman! Även jag anser att domstolen har fel i att anse att det innebär bristande respekt för människor med annan religionstillhörighet att ha ett krucifix i klassrum. Frågan som vi diskuterar idag är snarare en social fråga än en rättslig. Vi måste tydligen följa subsidiaritetsprincipen. Att det förekommer religiösa symboler är inte ett tecken på religiös diskriminering eller tvång. Det är ett resultat av varje lands kultur och historia och ofta av dess konstitution, liksom i fallet med mitt land, Grekland.
I Grekland har vi inte religiösa ikoner i klassrummen för att tvinga på eleverna någon särskild religion, utan på grund av att det är en del av vår tradition och därmed är direkt förknippat med vårt samhällssystem och våra värderingar. Religiösa ikoner är dessutom förknippade med fyra århundraden av förföljelse och religiöst förtryck av det ottomanska riket.
Anna Záborská: (SK) Jag vill ge ett kort svar till dessa tre punkter. I kväll, en tisdag före midnatt, strax före jul och när vi närmar oss årets slut, nästan sextio år efter grundandet av Europeiska unionen, diskuterar vi fortfarande en av de viktigaste stöttepelarna i det europeiska integrationsprojektet - subsidiaritetsprincipen.
För det andra har Mario Borghezios fråga att göra med det beslut som avkunnats av Europadomstolen i Strasbourg som innebär att kors i italienska skolor är ett brott mot Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta beslut har framkallat rädsla i många medlemsstater. Det slovakiska parlamentet antog förra veckan en resolution i vilken det fastslogs att beslutet strider mot Europas kulturella arv och kristna historia.
Slutligen kände jag mig inte helt väl till mods under behandlingen av utkastet till en gemensam resolution som vi ska rösta om på torsdag. Jag är besviken över att vi inte, i en resolution som handlar om subsidiaritetsprincipen, har mod att införliva de punkter i Lissabonfördraget som har direkt koppling till programmet som har antagits.
Magdi Cristiano Allam: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den enda logiska slutsatsen, om vi beaktar att det knappast är någon som är här just nu för att prata om krucifix med tanke på att vi för att diskutera denna fråga måste beakta subsidiaritetsprincipen, är att vi befinner oss i ett Europa som skäms över den historiska sanningen om sina judisk-kristna rötter och över kristendomens historiska sanning, vilken, som Goethe sade, utgör Europas gemensamma språk.
Det finns 23 officiella språk i Europaparlamentet. Det visar att det inte, förutom kristendomen, finns någonting som förenar Europa. Jag skulle vilja ställa en fråga till Jacques Barrot: Varför enades Europeiska kommissionen, Europeiska unionen, Förenta nationerna, Arabförbundet och Islamiska konferensen om att fördöma utslaget av en folkomröstning i Schweiz som sade 'nej' till minareter, trots att Schweiz inte är medlem i Europeiska unionen, samtidigt som ni idag intar en neutral ståndpunkt när det gäller en fråga som rör våra rötter, vår identitet och vår själ?
Csaba Sógor: (HU) Låt mig, i egenskap av protestantisk präst som har en tradition enligt vilken den åttahörniga stjärnan och inte korset är den viktigaste symbolen, lämna ett kort bidrag till denna debatt. Jag kommer faktiskt från en valkrets där 99 procent av väljarna är katoliker. Mina fyra barn går i skola med katolska barn. Korset besvärar oss inte. Jag vill visa på en skillnad mellan krucifixet och korset utifrån ett tekniskt perspektiv. Vi måste, även om korset inte stör mig personligen, vara medvetna om att det finns människor som störs av korset och krucifixet eftersom de påminner dem om inkvisitionen.
Jag känner att detta är lämpligt i de länder där man i enlighet med katolsk tradition brukar ha kors i skolorna, särskilt i religiösa skolor. Parlamentet bör emellertid inte diskutera dessa frågor utan snarare diskutera fattigdom, den ekonomiska krisen eller hur Östeuropa ska komma ikapp. Detta är inte någon produktiv debatt. Vi måste beakta vem det var som protesterade i den italienska skolan och varför. Vi borde ha undersökt detta unika fall hellre än att diskutera en fråga som redan hör till det förflutna.
Jag vill givetvis ännu en gång betona att jag inte har något mot korset. Även jag tittar på korset varje dag, och det gör mig inte någonting. Vi måste skapa levnadsvillkor i Italien och Rumänien som innebär att detta inte blir föremål för debatt.
Diane Dodds: (EN) Fru talman! De senaste åren har vi bevittnat en pågående kampanj för att inskränka religionsfriheten. Disciplinära åtgärder har vidtagits mot kristna sjuksköterskor för att de har erbjudit sig att be med patienterna, och idag har Lillian Ladele, en kristen borgerlig vigselförrättare som ombads att antingen fungera som förrättare för registrerade partnerskap eller bli uppsagd, dömts för religiös diskriminering vid Storbritanniens appellationsdomstol.
Jämställdhetslagarna har inte lyckats skydda kristna - de har i själva verkan fått en motsatt effekt. En ändring av lagen om jämställdhet för att skydda kyrkors religionsfrihet röstades ner i underhuset för två veckor sedan, och det förekom anklagelser om inblandning från Europeiska kommissionen. Kommissionen, i sitt motiverade yttrande, förespråkade att Storbritannien måste begränsa säkerställandet av religionsfrihet i sina arbetsmarknadslagar. Jag anser att kommissionen borde skämmas. Man måste erkänna att människor har en tro och att de har rätt att uttrycka denna tro. Kristna bör skyddas och inte bestraffas av lagen.
Jacques Barrot: Fru talman! Det land som jag känner till mest har fått utstå starka motsättningar angående dessa frågor. Jag skulle helt enkelt, på ett personligt plan, vilja uttrycka en önskan att Europarlamentets politik fortsätter att karakteriseras av ömsesidig tolerans och respekt.
Det finns faktiskt familjer som vill följa den kristna traditionen, medan andra vill ifrågasätta denna tradition. Det är denna religiösa och kulturella mångfald som formar oss, som formar Europa. Jag anser att vi måste fortsätta att vara mycket försiktiga när vi har att göra med en fråga som denna. Jag tar mig friheten att säga detta helt enkelt på grund av att jag själv har fått erfara extrema uttryck från båda sidorna.
Jag är advokat, och ärligt talat förstår jag inte hur denna debatt kan hållas här. Den skulle först ha hållits där den hör hemma, i Europarådets parlamentariska församling och i våra nationella parlament. Dessutom är vi - jag - skyldig att på kommissionens vägnar säga att kommissionen verkligen är engagerad i att respektera principen om religionsfrihet och att den skulle reagera starkt mot all slags diskriminering av personer för att de bekänner sig till en viss religion.
Med detta sagt har kommissionen dock inte rätt att vidta åtgärder som ligger utanför den rättsliga ram som upprättats genom fördragen. Dessutom får den inte ingripa som fördragens väktare i frågor som rör en medlemsstat om dessa frågor inte har samband med EU-lagstiftningen. Jag är helt enkelt skyldig att säga detta. Kommissionen kan endast notera de olika ståndpunkter som uttryckts i denna kammare, men den får inte uttrycka en åsikt i en fråga som inte faller under EU-lagstiftningen. Jag upprepar att dessa frågor faller under medlemsstaternas interna rättsordning. Det är vad jag som advokat kan säga för min del.
Jag anser icke desto mindre att denna debatt är användbar och att den givetvis har varit intressant, även om jag helt enkelt uppmanar alla dem som har medverkat att behålla ett nödvändigt sinne för proportioner och att tillåta Europarådet och Europarådets parlamentariska församling i sin tur att på ett användbart sätt debattera de olika sätt som Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna skulle kunna tolkas på. Som fördragens väktare kan vi ärligt talat emellertid inte ingripa i en debatt som huvudsakligen rör Europarådet och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
Jag ber om ursäkt för att jag inte har kunnat ge er ett bättre svar i kväll, men i enlighet med lagen är jag skyldig att svara så här. Jag tror ärligt talat att vi pratar om problem som i dagens union faller under varje medlemsstats interna rättsordning
Talmannen: Jag har mottagit sex resolutionsförslag som ingivits i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 17 december 2009.
Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)
Herbert Dorfmann : skriftlig. - (DE) Beslutet som avkunnats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är ett uttryck för en aggressiv sekularisering och stärker dem som vill att offentligheten ska vara religionsfri. Därigenom bortser de från det faktum att vår kontinent inte kan existera utan kristendomen. Kristendomen har definierat Europa, dess folk, kultur och konst, dess sätt att tänka i så stor utsträckning att kontinenten skulle förlora sin identitet om alla spår av den skulle raderas ut. Det handlar verkligen inte om att ifrågasätta religionsfriheten. Åtskillnaden av kyrkan från staten är till stor nytta för vår demokrati, och jag skulle vilja att vi säkerställer att var och en får ha sina egna uppgifter och att det råder ömsesidig respekt mellan de båda. Just respekten är vad allt handlar om. Den kristna kyrkan får inte kräva att alla ska bekänna sig till dess tro, men den har rätt att kräva att bli respekterad av alla.
Martin Kastler : Fru talman, mina damer och herrar! Vad betyder egentligen religionsfrihet? Svaret är ganska enkelt. Det är frihet att utöva religion. Religionsfrihet är inte frihet från religion utan friheten att få ha en religion. Religionsfrihet skapar inte ett religionsfritt samhälle utan ger snarare befolkningen rättighet att utöva sin religion öppet i samhället. Ett krucifix i klassrummet tvingar inte någon att tro eller att inte tro. Därför kränker det inte religionsfriheten. Inte har jag heller hört om att det finns någon rättighet att inte bli utsatt för religiösa symboler. Om så vore fallet skulle vi faktiskt omedelbart bli tvungna att förbjuda alla kors på gravstenar och alla kyrkspiror. Europadomstolens beslut om krucifix är därför inte bara ett angrepp på subsidiaritetsprincipen, utan det kränker också själva rätten till religionsfrihet. Vi i Europaparlamentet kan inte och får inte acceptera detta beslut. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna bör skipa rättvisa och inte vara en nickedocka för ideologiska och antikristna intressen. Annars kommer vi att tvingas ta oss en allvarlig funderare på om domstolen verkligen fortfarande har något syfte alls.
Joanna Katarzyna Skrzydlewska : Enligt min uppfattning har domstolens beslut ingenting att göra med skyddandet av religionsfriheten. Att det finns ett kors i ett klassrum utövar inte i sig påtryckningar på en persons världsbild och kränker inte föräldrars rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sina egna övertygelser. Inte heller kränks denna rättighet genom att man bär kläder som vittnar om en viss tro. I grundandet av ett gemensamt, enat Europa ligger en ömsesidig förståelse och öppenhet för andra, respekt för ländernas kulturella olikheter och för rötterna och traditionerna hos EU:s medlemsstater. Det är ingen hemlighet att vår europeiska identitets källor kan härledas direkt från den kristna traditionen. För en klar majoritet av européerna är därför ett kors en religiös symbol samtidigt som det är en symbol som representerar deras värderingar. Jag föreställer mig att den ömsesidiga dialogen som vi för med varandra varje dag skulle sluta att fungera om den tömdes på värderingar. Inte föreställer jag mig heller att vi, i religionsfrihetens namn, bör tvingas att förneka det som för oss är en viktig och helig symbol, oavsett om det är ett kors, en davidsstjärna eller en månskära. Ingen har rätt att tvinga på någon annan en särskild religion eller ett särskilt system värderingar. Ingen har heller rätt att i frihetens namn framtvinga ett borttagande av symboler som är viktiga för hela mänskligheten. Beslutet som avkunnats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna bidrar faktiskt inte till att religionsfriheten bevaras - det diskriminerar alla dem som uttryckligen värdesätter trossymboler i sina liv.
| sv |
Meddelande om rådets gemensamma ståndpunkter: se protokollet
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
19. Rapport om en strategi för den framtida uppgörelsen om de institutionella aspekterna på EU:s tillsynsmyndigheter (
| sv |
3. Somalia (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om Somalia.
John Bowis : författare. - (EN) Fru talman! I flera generationer har människor från Somaliland och Somalia kommit till min valkrets i London. De har under många år arbetat i den brittiska handelsflottan och skickat pengar till hemlandet. Under min tid i det brittiska parlamentet var jag medordförande för den brittisk-somaliska gruppen som omfattade alla partier (British-Somali All-Party Group). Ibland tog vi upp problem, och ibland tog vi upp personliga frågor med mera. Det fanns många sådana. Somalierna är fantastiska människor, men deras ledare var inte särskilt fantastiska.
Nu har situationen förvärrats ännu mer. Somalia är nu en sviktande stat. Detta har lett till att Somalia nu är ett av de länder som har den sämsta hälsostatistiken i världen. Befolkningen utsätts för våld dagligen, och barn- och modersdödligheten ökar ständigt. De har hamnat i korselden mellan Etiopiens och regeringens trupper å ena sidan och milisen å den andra. Därför är denna fråga med på dagordningen i dag. Vi ser hur fruktansvärt det är att leva i Somalia i dag. Vi ser ett uppenbart behov av humanitärt bistånd, och ändå kan vi inte få dit det. Vi ser behovet av fredsbevarande styrkor, och vi välkomnar Afrikanska unionens löften, men vi välkomnar inte vad den gör i praktiken. Det är inte ens i närheten av vad som utlovades.
För närvarande har vi bara ugandiska trupper. Etiopierna kommer inte att dra sig tillbaka förrän den utlovade siffran på 8 000 soldater nås. Vi måste försöka få människorna att börja tala med varandra - tala med varandra över gränserna, föra en dialog trots de traditionella fördomarna - för utan dialog är det omöjligt att skapa stabilitet, och om det inte finns någon stabilitet har landet ingen framtid. Om det inte finns någon framtid kommer fler människor att dö. Vi kommer inte att vara ansvariga, men vi kommer att veta att vi inte gjorde något för att förhindra det.
Raül Romeva i Rueda : författare. - (ES) Fru talman! Jag vill naturligtvis också betona vikten av denna resolution, speciellt med tanke på förmiddagens debatt. Vi talar precis om hur vi ska hantera situationen i instabila länder. Somalia är inte ett instabilt land, det är faktiskt ett land som har kollapsat.
Men, som John Bowis sa, på den här punkten får vi inte glömma att det massiva våldet i landet just nu underblåses av vapen som hela tiden förs in i landet, mest lättare vapen och ammunition. Dessa kommer från andra länder i området och även från västländer, däribland EU.
Vi får därför inte glömma att samtidigt som vi opponerar oss mot vad som händer i Somalia har vi också ett ansvar för situationen, och när vi talar om skyldigheten och ansvaret att skydda, som vi är vana vid att göra i den här typen av debatter, måste vi också ta vårt eget ansvar för att förhindra händelserna, till exempel genom att kontrollera vapenexporten.
Ana Maria Gomes : författare. - (PT) I går i Mogadishu pågick uppmaningar till attack på Afrikanska unionens styrkor. Så stor är tragedin och den brist på styrning som förstör Somalia och inflammerar hela Afrikas horn. EU måste genast utöva alla påtryckningar som är möjliga på samtliga parter i konflikten så att de förbinder sig att inleda en nationell försoningsprocess som omfattar alla, och som kan åtgärda de politiska problemen från grunden. ”Övergångsregeringen” kommer att förbli en ren fantasi om den fortsätter att underlåta att agera för att skydda civilbefolkningen och underlätta humanitärt bistånd.
Somalia översköljs av vapen mer än någonsin tidigare, enligt en FN-rapport nyligen. Det är av yttersta vikt att länder och handlare som bryter mot det vapenembargo som infördes 1992 stoppas och ställs till svars. Slutligen måste Afrikanska unionens fredsbevarande styrka snarast förstärkas och de ockuperande etiopiska trupperna lämna landet. Vi måste erkänna att Etiopiens ingripande, som anstiftats av Bush-administrationen med EU:s passiva delaktighet, inte resulterade i fred eller en regering eller ens bidrog till att bekämpa terrorismen i Somalia. Det medförde endast större lidande, fattigdom och död för människorna i hela regionen.
Marcin Libicki : författare. - (PL) Fru talman! Vi talar här i dag om tragedin som har ägt rum i Somalia. Ofta säger man att det finns tre sätt att ingripa i ett fall som detta: diplomatiska påtryckningar, ekonomiskt embargo och vid behov väpnat ingripande. Men det finns en fjärde möjlighet som vi inte nämner, och det är att EU-länderna börjar med att eliminera möjligheterna för sina egna pseudoföretag att korrumpera byråkrater i olika postkoloniala länder. Dessa startar sedan inbördeskrig, ofta för att tillvarata dessa pseudoföretags intressen.
Jag vill också säga något om samma ämne som Raül Romeva i Rueda och Ana Maria Gomes: vapnen som används i dessa länder, däribland Somalia, produceras och exporteras säkerligen från så kallade demokratiska länder, länder som är ekonomiskt utvecklade. Länderna i vår del av världen borde utöva särskilda påtryckningar på sina egna vapentillverkare och falska affärsmän så att de inte provocerar fram eller har del i de största katastrofer som i dag utspelar sig på vår planet.
Marios Matsakis : författare. - (EN) Fru talman! Somalia har varit föremål för Europaparlamentets och FN:s resolutioner förut. Tyvärr har situationen i landet inte förbättrats, och det långvariga destruktiva inbördeskriget har fortsatt med oförsvagad kraft. Människornas tragiska lidande till följd av detta fortsätter, med hundratusentals fattiga flyktingar, tusentals undernärda och döende barn och den rapporterade uppkomsten av smittsamma sjukdomar som kolera och hepatit i regionen. Landet befinner sig i en desperat situation där anarki och djungelns lag råder.
Detta gemensamma resolutionsförslag, liksom tidigare sådana, innehåller en rad praktiska förslag, till exempel att alla utländska militära ingripanden i Somalia - framför allt från Etiopien och Eritrea - måste upphöra och att vapenembargot mot Somalia, som trots att det infördes för 15 år sedan tyvärr inte har fungerat särskilt effektivt hittills, ska genomföras fullt ut.
Vi uppmanar även till skydd av tryckfriheten genom att kraftigt fördöma den somaliska regeringens systematiska trakasserier av medierna och dess föraktliga underlåtenhet att utreda morden på journalister vars arbete ansågs regeringskritiskt.
Vi framför våra uppmaningar, trots att vi är medvetna om att chansen att någon tar dem till sig är mycket liten. Men vi måste fortsätta i hopp om att det sunda förnuftet och en humanistisk inställning kanske segrar till slut och att det somaliska folket så småningom får uppleva fredligare och lyckligare tider.
Erik Meijer : författare. - (NL) Fru talman! Somalia har sedan 1991 i praktiken inte längre existerat som ett land, åtminstone inte som det territorium som utgjorde den förra italienska kolonin. Endast i den norra delen, i den förra brittiska kolonin Somaliland, finns någon form av statsbildning, men denna stat erkänns inte internationellt.
Statens plats har intagits av ett antal krigsherrar som skiftar mellan att bekämpa och samarbeta med varandra. Grannlandet Etiopiens armé har utsett sig själv till den gemensamma beskyddaren. De islamiska domstolarnas förbund är å andra sedan deras gemensamma fiende, och vill återförena Somalia enligt traditionella islamiska lagar, utan krigsherrar.
Alla försök att skapa en allmänt accepterad enhetsregering och hjälpa Somalia att fungera som ett land igen har misslyckats. Kommissionens ekonomiska stöd till den federala övergångsregeringens institutioner som inrättades 2004 verkade berättigat då, men ledde till anklagelser om att EU tog parti i en väpnad konflikt och därmed samarbetade med Etiopien mot de styrkor som hellre ville se en strikt islamisk regering vid makten.
En sådan EU-politik, hur välmenande den är, kan inte lyckas utan stöd från Somalias invånare. Därför är det bra att det resolutionsförslag som vi snart ska rösta om uppmanar till upphörande av utländsk militär intervention och till nationell dialog och försoning.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: för PSE-gruppen. - (PL) Fru talman! Ända sedan Siad Barre-regeringens fall 1991 har Somalia saknat en ordentligt fungerande regering. I landet råder kaos och anarki. På grund av konflikterna mellan rebellerna i de islamiska domstolarnas förbund och provisoriska regeringstrupper har 850 000 personer blivit hemlösa och många har dödats.
Situationen i Somalia är dramatisk. Koleran sprider sig i regionen, och över 1,5 miljoner människor behöver omedelbar medicinsk hjälp. Tiotusentals barn är undernärda. Det finns en reell risk att konflikten kan leda till att hela regionen blir instabil. Ännu mer oroande är att av de utlovade 8 000 soldaterna från Afrikanska unionen har bara 1 600 hittills använts för medlingsaktioner.
Därför måste Afrikanska unionen, Förenta Staterna, EU och FN öka det humanitära och logistiska biståndet till Somalia och även intensifiera de diplomatiska ansträngningarna för att snabba på fredsprocessen och skapa en stabil regering genom fria val 2009.
Leopold: Józef Rutowicz, för UEN-gruppen. - (PL) Fru talman! Somalia ligger på den somaliska halvön, mer känt som Afrikas horn, och är en etniskt och religiöst homogen stat. Somalierna utgör 97 procent av befolkningen och nästan 100 procent av dem bekänner sig till islam.
Med sina naturresurser hade landet de förutsättningar som behövdes för att nå ekonomisk utveckling och ett bra liv för sina medborgare i republiken Somalia, som bildades 1960. Tyvärr har en statskupp, ett inbördeskrig, en förändrad politisk inriktning, stammotsättningar och inblandning från de islamiska domstolarnas förbund med dessas kopplingar till talibanerna i kampen om makten kombinerats och skapat ett helvete på jorden för Somalias befolkning.
Hur kan vi hjälpa dessa människor? Lösningen ligger hos FN och Afrikanska unionen. För Afrikas skulle bör Afrikanska unionen öka sina politiska och militära åtgärder för att skydda människorna och skapa de förutsättningar som krävs för det absolut grundläggande humanitära biståndet som kan ges av FN och EU. När det gäller Somalia kommer en debatt om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, vilket förekommer i stor omfattning i landet, inte att förändra någonting. Det behövs handling, understödd av Europeiska unionen.
Danuta Hübner: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag håller helt och hållet med John Bowis om att så länge människor samtalar finns det hopp. Vi anser att det lägligt att vi får denna tankeställare om Somalia i dag eftersom den nuvarande situationen utgör ett allvarligt hot mot freden och säkerheten både i och utanför regionen. Den orsakar även Somalias befolkning oerhört stort lidande.
Som ni vet har EU tagit på sig en ledande roll i den somaliska fredsprocessen och inrättandet av federala övergångsinstitutioner. Vi har alltid strävat efter en politisk lösning som omfattar alla somaliska parter. Kommissionsledamot Louis Michel genomförde ett sista desperat fredsuppdrag för att rädda fredsprocessen före Etiopiens ingripande i december 2006 och har bidragit stort till att knyta EU:s stöd till Afrikanska unionens fredsuppdrag i Somalia och till upprättandet av en kongress för verklig nationell försoning.
En humanitär katastrof håller på att utvecklas, och det humanitära utrymmet minskar i Somalia. Exempel på detta är kraftåtgärder mot oberoende medier, och journalister som är måltavlor för mord. Den humanitära nöden i södra och centrala Somalia har nu nått alarmerande nivåer. Man uppskattar att 1,5 miljoner människor är i behov av humanitär hjälp, bland annat 730 000 internflyktingar, varav en tredjedel tros befinna sig i extrem fara. Uppskattningsvis 173 000 Mogadishubor har flytt undan våldet bara de senaste två veckorna.
Jag vill även informera er om att ECHO, kommissionens kontor för humanitärt bistånd, till svar på den aktuella humanitära krisen arbetar med genomförandepartner för att stödja 1,5 miljoner människor, genom att ge lokalbefolkningen, internflyktingar och värdsamhällen tillgång till vatten, sanitär utrustning, mat, mediciner och medel till boskap och uppehälle. I år har den största budgeten någonsin anslagits för stöd till Somalia, till en summa av 20 miljoner euro.
Vi är också mycket bekymrade över den säkerhetssituation som håller på att utvecklas i Mogadishu och andra regioner i södra och centrala Somalia. Upproren verkar öka, och alla parter har utökat sina militära styrkor betydligt de senaste veckorna. EU står fast vid att tillämpa ett mångsidigt tillvägagångssätt, och stöder bland annat en bred säkerhetsstrategi som omfattar insatser för att nå vapenvila och full utplacering av Afrikanska unionens styrkor i Somalia, vilket skulle underlätta ett etiopiskt tillbakadragande. Man kommer dessutom att främja utnämnandet av en representativ och effektiv premiärminister och regering samtidigt som man samarbetar med och uppmuntrar oppositionen för att underlätta dess medverkan under återstoden av övergångsperioden fram till valet 2009. EU kommer även att uppmana alla parter att respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten.
Slutligen måste vi ta hänsyn till krisens regionala dimension och samarbeta med Etiopien och Eritrea som för ett ”ställföreträdande” krig i Somalia, vilket riskerar att utlösa deras egna gränskonflikter. Kommissionen har utsett ett särskilt sändebud till Somalia och lägger fram förslag till EU-åtgärder inför rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). Kommissionen är besluten att samarbeta nära med Europaparlamentet för att få slut på våldet och finna en politisk lösning på denna kris.
Talmannen: Marios Matsakis kommer nu att ta upp en ordningsfråga.
Marios Matsakis: (EN) Fru talman! Jag har en ordningsfråga innan vi går vidare till omröstningen. Jag konstaterar återigen att det inte finns någon företrädare för rådet i kammaren. Detta hör nu nästan till det normala, och något kanske måste göras åt saken.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Glyn Ford: (EN) Situationen i Somalia återspeglar en nedbruten stat och sviktande ekonomi. Det har inte funnits någon fungerande regering sedan Said Barres regim störtades 1991, vilket ledde till anarki, konflikter mellan olika klaner och kriminalitet.
Den nuvarande konflikten mellan Islamiska domstolarnas högsta råd och Etiopiens och den federala övergångsregeringens allierade trupper har lett till att minst 100 000 människor har flytt, och risken för svält är överhängande. Den förvärrade säkerhetssituationen i Mogadishu har emellertid hindrat internationella frivilligorganisationer från att försöka avhjälpa denna begynnande humanitära katastrof.
Jag ser positivt på Afrikanska unionens insatser för att samla en fredsbevarande styrka som ska bidra till insatserna för att nå nationell försoning, men endast 20 procent av de utlovade 8 000 soldaterna har i praktiken utplacerats. Afrikanska unionen måste uppfylla sina åtaganden. Samtidigt måste dock EU öka sina insatser för att ge politiskt, ekonomiskt och logistiskt stöd.
Världssamfundet, bland annat EU, måste öka sitt humanitära bistånd till flyktingarna. Den slutgiltiga lösningen för att återställa Somalia till en fungerande stat kräver dock att den internationella kontaktgruppen för Somalia, bland annat Afrikanska unionen, FN, EU och Förenta staterna, samarbetar med aktörer i Somalia för att stödja genomförandet av den federala övergångsstadgan och de federala övergångsinstitutionerna.
| sv |
Omröstning (forts.)
| sv |
Skydd av djur under transport (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Neil Parish, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om skydd av djur under transport - B6-0496/2008).
Neil Parish: författare. - (EN) Herr talman! Jag står upp här i dag för att ställa denna muntliga fråga, inte bara på utskottet för jordbruk och landsbygdens utvecklings vägnar, utan också för Animal Welfare Intergroup, eftersom jag menar att vi har ett mycket starkt jordbruk i EU. Ett starkt jordbruk kräver dock också att vi har För en stark välfärdspolitik. Jag menar nämligen att i framtiden kommer EU:s jordbruk att vara mycket av en högkvalitativ produkt med mycket höga välfärdsstandarder. Vi kan använda detta för att främja våra produkter på ett positivt sätt och därför är djurtransporter inte bara ett motiv, utan avgörande för den rätta lagstiftningen.
Den här morgonen vill jag hur som helst koncentrera mig på det faktum att lagstiftningen finns. Vi kan argumentera om huruvida detta är tillräckligt eller inte, men det viktigaste just nu är att vi kontrollerar lagstiftningen och verkligen försäkrar oss om att medlemsstaterna följer den. Vi vet nämligen, till exempel, att i vissa medlemsstater uppstår det problem mellan de nationella regeringar som stiftar lagarna och de regionala styren som ska genomföra dem. Det leder till problem. I slutändan är det djuren som blir lidande.
Jag skulle kunna betona många saker, men en särskild sak vi har problem med i EU är hästtransporter. Många hästar som är i slutet av sin karriär blir salami i Italien och de reser inte på något sätt under de bästa förutsättningarna. Vi har låtit följa många av dessa fordon genom våra medlemsstater och sett att reglerna inte har följts. Lastbilarna har inte stannat i rätt tid, fordonen har inte varit av rätt sort och de har varken haft luftkonditionering eller vatten. Detta får inte fortgå.
Jag står ofta upp och säger till kommissionen att inte lägga till kostnader, men om det är så att transportkostnaderna i samband med djurslakt, är större för att transportörerna måste göra ett bra jobb, ha rätt fordon och inte överfylla dessa fordon, så säger jag, okej, må så vara! I stället för att transportera djuren långa sträckor för slakt bör man slakta dem i medlemsstaterna och därefter transportera köttet kylt. Därför har vi mycket att göra i denna fråga.
Jag skulle också vilja säga till er att när Markos Kyprianou, den före detta kommissionsledamoten med ansvar för hälso- och konsumentfrågor, var kommissionsledamot försäkrade han oss återigen om att han inte bara skulle se till att den aktuella lagstiftningen tillämpades korrekt utan att han också återigen skulle se över situationen i slutet av perioden. Vi går snabbt mot slutet på den här parlamentssessionen och slutet för den nuvarande kommissionen och jag skulle vilja uppmana Androulla Vassiliou, som har varit en mycket bra ersättare till Markos Kyprianou, att fullfölja detta åtagande eftersom djurtransporter är någonting vi måste ta på största allvar.
Vi har påpekat detta många gånger innan, men vi är ett civiliserat samhälle och ett civiliserat samhälle bedöms i stor utsträckning efter hur det behandlar sina medborgare och sina djur. Därför kan jag, som jag har sagt, inte nog betona detta.
Min sista punkt rör den muntliga frågan och det faktum att förordningen om skydd av djur under transporter trädde i kraft 2007. Därför borde kommissionen ha fått de första årliga rapporterna från medlemsstaterna om genomförandet av förordningen. Kan kommissionen redogöra för vilka medlemsstater som har lagt fram sina rapporter? Har kommissionen redan gjort en preliminär analys av rapporterna som gör att den kan uttala sig om inte bara bristerna och svårigheterna, utan även de främsta framstegen i genomförandet av denna förordning? Kommer kommissionen följaktligen att ta fram en rapport om medlemsstaternas genomförande av förordningen? En sådan analys är avgörande för den planerade översynen av förordningen om skydd av djur under transport. Därför, herr kommissionsledamot, skulle jag vilja ha svar på dessa frågor.
Vladimír Špidla: Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller fullständigt med Neil Parish om att hur vi behandlar djur, däribland boskap, är en fråga som utan tvivel omfattar både etik och civilisation. Kommissionen är medveten om att transporter av djur för kommersiella ändamål kan innebära allvarligt lidande för djuren. Särskilt så kallade djur av mindre värde, t.ex. slaktdjur, utsätts för sådant lidande. Genomförandet av lagstiftningen om långväga transporter är inte tillfredsställande. Under de senaste månaderna har kommissionen fått rapporter om fall av djurplågeri. Kommissionen fortsätter att stödja de bästa alternativ som finns för att förbättra situationen. Slutmålet är en bättre efterlevnad av EU:s bestämmelser och därmed friskare djur och anständiga levnadsvillkor för de berörda djuren. I en undersökning som genomförts av det gemensamma forskningscentret kom man fram till att nya och mer effektiva kontrollsystem, t.ex. övervakning av transporter med hjälp av satellitbaserade positionsbestämningssystem, skulle bidra till att förbättra situationen och möjliggöra ett mer öppet genomförande av bestämmelserna. Användningen av denna nya teknik skulle också bidra till att minska den administrativa bördan för mellanstatliga myndigheter och organisationer.
Före mandatperiodens slut överväger kommissionen även att föreslå nya normer som bygger på resultat av vetenskaplig forskning om transporttider, antalet lastade djur och antal djur per fordon. Kommissionen utvärderar genomförandet av EU-lagstiftningen utifrån rapporter som lämnats av medlemsstaterna enligt gällande EU-bestämmelser. Informationen i dessa rapporter ställs samman med resultaten av stickprovskontroller som utförts av veterinärexperter i medlemsstaterna. Resultaten av kontrollerna som utförts av kommissionens experter offentliggörs på kommissionens webbplats. En utvärdering av data från rapporter som offentliggjorts av internationella icke-statliga organisationer verksamma inom detta område är också på gång.
De flesta medlemsstater lämnade redan 2007 rapporter om djurtransporter till kommissionen. I slutet av 2008 saknades fortfarande rapporterna från Cypern, Litauen, Malta, Bulgarien och Luxemburg. Kommissionen har påmint dem om deras skyldighet och situationen kommer att övervakas noga. I förordning (EG) nr 1/2005 krävs emellertid inte att kommissionen ska lägga fram någon rapport om utvecklingen när det gäller genomförandet av förordningen i medlemsstaterna. Kommissionen delar uppfattningen att verkställighet är en viktig aspekt av alla lagar som föreslås. Kommissionen ägnar därför stor uppmärksamhet åt en analys av medlemsstaternas rapporter och en eventuell framtida ändring av gemenskapens förordningar på detta område.
Struan Stevenson: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Låt oss först titta på bakgrunden till allt detta. Den obligatoriska gränsen på åtta timmar för djurtransporter godkändes i december 2004 och trädde i kraft i januari 2007 i alla de 27 medlemsstaterna. Förordningen innehåller särskilda undantag för längre resor förutsatt att man kan visa att fordonsstandarden har förbättrats, att djuren har tillgång till vatten, temperaturreglering och adekvat ventilation samt att det ingår upprepade pauser i restiden.
Särskilda undantag tillåts också för avlägsna landsbygdsområden och öar, som till exempel Orkney och Shetland i min valkrets, där längre restider är oundvikliga. I dessa fall har man dock inrättat speciella viloplatser så att djuren kan ha det relativt bekvämt under transporten. Dessutom har man infört ett totalt transportförbud för vissa djur som kalvar som är yngre än tio dagar och lamm som är yngre än en vecka.
Jag meddelar med viss tillfredsställelse att dessa transportregler verkligen har följts, framför allt i länder som Skottland, som alltjämt har bland de högsta nivåerna av bästa praxis i hela EU. Neil Parish tog upp olika rapporter om att dessa regler inte följs lika strikt i andra delar av EU, framför allt i vissa av de södra Medelhavsländerna och i några av de nya östeuropeiska medlemsstaterna och detta oroar mig. Framför allt är jag bekymrad över transporterna av hästar till slakt, som Neil Parish betonade.
Icke-statliga organisationer för djurens välbefinnande lägger fortfarande fram bevis på hemska övergrepp, till exempel hästar och annan boskap som transporteras långa sträckor i brännande hetta, utan tillgång till vatten eller adekvat ventilation, utan viloperioder, inpackade i överfulla lastbilar. Under resan blir djuren alltmer utmattade och uttorkade. Några dukar under på grund av hettan och man kan se hur de desperat flåsar och flämtar för att få luft. I värsta fall dör många av dem. Detta förfarande måste stoppas och förordningen måste följas strikt i alla medlemsstater.
Jag stöder kraven i Neil Parishs muntliga fråga i dag på att man ska kontrollera att dessa åtgärder följs. Jag hoppas att kommissionen nu kommer att kunna ge oss denna information och försäkra oss om att man vidtar åtgärder för att se till att maxgränsen på åtta timmar för djurtransporter verkligen följs, med de undantag jag nämnde, samt att de nuvarande grymma brotten mot den befintliga gemenskapslagstiftningen upphör.
Rosa Miguélez Ramos: Herr talman, mina damer och herrar! Som Struan Stevenson påpekade är transporter av djur en särskilt viktig fråga för vissa länder i EU beroende på deras geografiska läge, deras yta och storleken på deras handelsutbyte.
Herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja ta upp två specifika frågor. För det första tycker jag fortfarande att det förefaller uppenbart att kommissionen stöter på svårigheter att genomföra en analys av situationen inom hela gemenskapen. Fastän medlemsstaterna - som vi har sett - enligt den gällande förordningen varje år ska lägga fram en rapport om de inspektioner som genomförts under föregående år fastställs inte något minsta antal inspektioner i förordningen, och det verkar inte heller finnas någon enhetlighet i fråga om statistiken. Detta gör att data från de olika länderna inte kan jämföras. Jag anser därför att denna situation bör rättas till så snart som möjligt för att gagna alla inblandade.
Men det är ännu en fråga som bekymrar mig. I ditt anförande beskrev du djur som transporteras till slakt som mindre värda. Jag håller definitivt inte med dig om det. Personligen anser jag att de har ett högt ekonomisk värde och jag är säker på att näringslivet håller med mig. Eftersom det förhåller sig så och detta kött har ett högt ekonomiskt värde är goda transportförhållanden nödvändiga oavsett slutmålet - till och med om det är slakthuset - och oavsett transportsträckans längd. Med andra ord, det är en viktig angelägenhet - faktiskt den viktigaste - att dessa djur transporteras under goda förhållanden.
Jag vill därför be er att ta hänsyn till dessa synpunkter i de föreslagna ändringarna av förordningen som kommissionen arbetar med. Vi vet att reformen, förutom ny teknik, kommer att gälla förändringar i fråga om maximal transporttid - vilket har nämnts här - och högsta och lägsta temperaturer vid transporter av djur.
Jag ber er igen, herr kommissionsledamot, och jag ber kommissionen att man ska söka efter och hitta en solid vetenskaplig grund för de föreslagna ändringarna innan man ändrar sådana grundläggande drag. Jag skulle dessutom vilja be er att vi ska avstå från att i smyg införa de föreslagna ändringarna av de gällande förordningarna i rapporter som inte har något att göra med transporter - jag talar om skydd av djur vid tidpunkten för slakt, en rapport som vi arbetar med just nu - så länge vi inte har denna solida vetenskapliga grund, som för närvarande saknas på vissa punkter. Jag anser att vi alla - både kommissionen och parlamentet - ska lägga korten på bordet när det gäller så angelägna och viktiga frågor.
Anne E. Jensen: Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja säga att jag är lite besviken över att vi efter fyra år ännu inte har sett något förslag från kommissionen om hur vi kan skärpa lagstiftningen om djurtransporter. Det har funnits goda avsikter och konstruktivt samarbete mellan Markos Kyprianou, och nu även Androulla Vassiliou, och parlamentet. Men när får vi ett förslag? Det skulle jag mycket gärna vilja veta. Det är också viktigt att vi lyckas se till att lagstiftningen genomförs. Det är viktigt att se till att vi faktiskt begränsar transporttiden för slaktdjur till åtta timmar. Men vi ska gå ännu längre. Vi ska inte bara tala om en tidsbegränsning. Forskningen har visat att en timme kan vara för mycket om djuret inte är starkt nog att transporteras och att längre transporter kan gå bra om djuret är starkt och friskt och transporteras under goda förhållanden. Vi kommer förmodligen att fortsätta att transportera avelsdjur långa sträckor och i det sammanhanget har parlamentet ju föreslagit ett pilotprojekt för vilostationer där djuren måste vila efter 24 timmar. Jag skulle vilja veta hur det går med projektet för viloplatser. Tanken är naturligtvis att sammanföra operatörer av kontrollstationer, veterinärmyndigheter, forskare och djurskyddsorganisationer så att de gemensamt kan fastställa god praxis inom detta område. Det är svårt att få igång ett sådant projekt, men det är värt försöket för det är viktigt att vår kunskap och forskning om djurskydd i samband med transporter också avspeglas i lagstiftningen och i praktiken.
Janusz Wojciechowski: Herr talman! Neil Parish har med rätta påmint oss om något som vi har påpekat många gånger i denna kammare, nämligen att hur vi behandlar djur avspeglar oss själva - det visar hur ”kultiverade” och civiliserade vi är. Det förekommer mycket djurplågeri i samband med transporter. Vissa förbättringar har gjorts genom att högre normer för djurtransporter har införts, men åtgärderna är fortfarande otillräckliga.
Enligt min åsikt skulle den rätta lösningen, en lösning som för första gången föreslogs för länge sedan, vara att begränsa transporttiden för djur till åtta timmar och den totala tid som djuren tillbringar på resa och i slakthuset till tolv timmar. Vi tänker lägga fram detta förslag inom ramen för det aktuella arbetet med förordningen om skydd av djur vid tidpunkten för slakt.
Mina damer och herrar! Att tala för humana åtgärder är en sak men det finns också ett annat argument, nämligen ett ekonomiskt (vilket är mer tilltalande för vissa människor). Poängen är att långdistanstransporterna ökar kostnaderna som i sista hand vältras över på konsumenterna. Vi borde beräkna dessa kostnader och använda dem som ett argument för att slutligen, efter åratals debatter, införa restriktioner på djurtransporter och lindra djurens lidande.
Carl Schlyter: för Verts/ALE-gruppen. - Herr talman! En civilisations utvecklingsnivå kan bedömas efter hur man behandlar de mest försvarslösa levande varelserna som finns i den civilisationen. Att döma av hur vi behandlar våra djur är vi fortfarande barbarer.
Jag minns när Sverige gick med i EU för snart femton år sedan. Debatterna innan vi gick med handlade mycket om djurtransporter. Det var ett område där vi skulle förbättra situationen. Så kom direktiv ett 2005. Villkoren för djuren förbättrades dock inte, utan vad vi fick höra då var att nu ska övervakningen fungera, nu ska GPS-system införas, nu ska chaufförerna bli utbildade, nu ska lastbilarna fungera bättre. Fem länder har inte ens brytt sig om att lämna in någon rapport. Jag kräver av kommissionen att ni bötfäller dessa länder omedelbart. När det gäller de andra 22 länderna, hur många kontroller har de gjort? Hur har de efterlevt reglerna? Fungerar det? Svaret är i många fall: Nej, tyvärr.
Sedan gav Kyprianou ett löfte till oss här om att återkomma innan mandatperioden är slut, om det behövs - och det behövs! - och om det finns opinion - och det finns opinion! Många av de nya medlemsländerna är faktiskt små och kanske inte behöver 24 timmar transporter plus 24 timmar transporter. Vi kommer att få ett nytt slakteridirektiv som innebär att vi kan ha mobila slakterier och minska behovet av transporter.
Vi behöver återkomma till villkoren för djuren under transporten. Hur många här skulle uppskatta att under 24 timmar ha fyra kor i sin dubbelsäng eller tio får? Så tätt är djuren nämligen packade idag. Eller tänk er att kycklingarna på översta lagret i lastbilen faktiskt inte är totalt förbjudna att låta avföringen rinna ner på dem under! Vem vill transporteras under sådana villkor? Jag inbjuder alla EU:s jordbruksministrar att delta tillsammans med mig i en transport från Stockholm till Bryssel på samma villkor som djuren har det. Undrar hur många som vill tacka ja till det. Kanske vill de hellre ändra lagstiftningen.
Vi talar om kostnader. Den största kostnaden här är en kostnad för miljön för de långa transporterna. Dessutom är det en kostnad i form av djurens lidande av de långa transporterna. De långa transporterna resulterar dock även i sämre kvalitet på köttet. Det är en total värdeförstöring. Ett stressat djur blir mycket ”sämre på bordet”. Lidandet följer alltså hela kedjan. Tänk på den bonde som har satsat mycket kraft och pengar på att få ett bra djur som sedan förstörs sista delen av sitt liv.
Nej, vi behöver ett nytt förslag före valet. Jag förstår inte hur vi ska kunna bedriva valrörelse om vi inte åtminstone har ett förslag från kommissionen, som visar att vi nu äntligen kommer att förbättra villkoren för djuren.
Jens Holm: för GUE/NGL-gruppen. - Herr talman! Utgångspunkten i denna diskussion är ju att djur är kännande individer. Djur har en förmåga att känna smärta, stress och lidande på precis samma sätt som vi människor. Det måste vi ta hänsyn till när vi stiftar lagar. Det görs inte idag.
Fler och fler djur transporteras inom EU. Det är en direkt följd av den inre marknaden. Den inre marknaden leder till specialisering. Man föder upp djur på ett ställe, man slaktar djuren på ett annat ställe, och man transporterar köttet till ett tredje ställe. Medlemsländer får inte ens förbjuda djurtransporter med hänsyn till djurskyddet. Det är egentligen oacceptabelt. I en svensk undersökning kom man fram till hur många djur som transporterades inom EU totalt över gränserna. För EU-15 konstaterade man att det handlade om 22 miljoner fyrfota kreatur, såsom grisar, hästar och kor, samt dessutom 500 miljarder fjäderfän, som transporteras varje år kors och tvärs mellan EU:s medlemsländer. Det var EU-15. Ni kan bara tänka er med EU-27. Då blir de siffrorna förstås mycket, mycket högre.
Jag vill fråga kommissionen när det nya djurtransportsdirektivet kommer. Kyprianou lovade ju att det skulle komma ett nytt direktiv under denna mandatperiod. Kan kommissionen lova det som vi i Europaparlamentet vill ha, nämligen en maxgräns på 8 timmar för djurtransporter. Jag vill också vända mig till Vladimir Špidla med ett par frågor. Du berättar att fem medlemsländer inte har lämnat in rapporter, vilket förstås är upprörande. Vad gör ni i kommissionen med dessa rapporter från medlemsländerna? Gör ni någon analys av dem? Vi i parlamentet vill ha en analys, en rapport från kommissionen, där ni sammanställer allting och anger tydliga åtgärder för hur man ska kunna förändra förhållandena för djurtransporter. När kommer alltså det nya direktivet med en 8-timmarsgräns, och kan vi få en analys av rapporterna från medlemsländerna?
Godfrey Bloom: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Herr talman! Det är lika fascinerande som vanligt. Återigen ingen känsla för ironi här i kammaren. Ett av de största problem vi har, framför allt i Storbritannien, är den galna mängden regler och förordningar angående slakthusen som kom till för 10 år sedan. På så sätt lyckades man stänga över 1000 slakterier i Storbritannien, vilket gav upphov till mycket längre restider för djuren.
Min svåger är slaktare. Han äger ett slakteri i Yorkshire och under en period - och det här togs upp i tidningen Private Eye - var det en besökande veterinär som övervakade en veterinär som övervakade en köttinspektor som övervakade två slaktare! Det är sådant nonsens som uppstår genom den här organisationens regler och förordningar. Problemet är restiderna. Från Bridlington i min valkrets transporteras grisar, får och nötkreatur hela vägen genom England till Manchester för att så många slakthus har stängts. Det är detta vi måste ta itu med.
Jag talar också om hästtransporter. Min kollega, Nigel Farage, har berättat för mig att det finns länder i EU som faktiskt ser hästar som mat! Som engelsman finner jag det helt otroligt att folk skulle vilja äta sina hästar! En engelsman skulle lika ogärna äta sin häst som sin hund eller sina barn, men jag antar att detta är ett tecken på den enorma kulturella klyftan mellan oss och de andra medlemsstaterna.
(Skratt)
Jim Allister: (EN) Herr talman! Det kanske inte blir lätt att följa det! Låt mig säga att jag inte alls har svårt för effektiva och korrekta regler för djurens välbefinnande, men jag är oroad över att vi håller på att hamna i ett ekorrhjul och att vi kommer att dra åt snaran så hårt runt vår jordbruksindustri att den omöjligt kommer att kunna fungera i praktiken. Jag ser tecken på att en sådan utveckling håller på att bli resultatet av kommissionens samråd om en översyn av de maximala restiderna för djurtransporter och beläggningsgraden.
Låt oss erinra oss om att kommissionen misslyckades med att få sin vilja fram i 2005 års förordning. Mindre än två år efter att den trädde i kraft försöker dock kommissionen att försöka upphäva repeterbarheten för åttatimmarsgränsen. Jag måste säga att för min valkrets på Nordirland skulle det vara förödande eftersom vi måste resa över havet för att exportera djur - vilket vi gör - och om bara en åttatimmarsperiod är tillåten kommer detta att vara helt otillräckligt och helt oacceptabelt.
Jag skulle vilja påminna parlamentet om att så betungande villkor överhuvudtaget inte kan jämföras med de enorma sträckor djur transporteras i Sydamerika och därifrån importerar vi gladeligen! Återigen skulle vi straffa våra egna jordbrukare utan att överhuvudtaget bry oss om vad som gäller för våra importer.
Jag måste säga att vi måste komma sluta att vara besatta av att hugga oss själva i ryggen.
Elisabeth Jeggle: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det här är ännu ett ämne där debatten mycket snabbt avslöjar att det å ena sidan handlar om starka känslor men å andra sidan också om den krassa verkligheten. Jag vill särskilt uttrycka mitt tack till ordföranden för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, Neil Parish, för hans fråga. Det är en viktig fråga - inte för att få uttrycka känslor utan för att ställa följande mycket specifika frågor till kommissionen: Vad har hänt? Hur kan man kontrollera denna utveckling? Har ni några bevis och i så fall vilka? Vilka siffror har ni?
Ni nämnde ett par siffror, herr kommissionsledamot, men jag tror fullt och fast att det finns skillnader mellan medlemsstaterna som går långt utöver det faktum att vissa medlemsstater har lämnat rapporter och andra inte. Hur ser situationen ut när det gäller genomförande? Hur övervakas de långa resorna? Hur övervakas de i de enskilda medlemsstaterna?
Ett annat stort problemområde som snarast måste tas upp till diskussion är de svårigheter som har uppstått till följd av att vi definierar jordbruk endast som ett ekonomiskt område och likställer saker som vi kanske borde betrakta som olika. Vilken ytterligare utbildning inom transportområdet ska till exempel utbildade jordbrukare genomgå? Hur ska det organiseras och vem ska tillhandahålla den sortens utbildning? Var måste jordbrukare visa detta för att bli behöriga?
Jag upprepar på nytt att jordbrukare är utbildade för att ta hand om djur, medan åkerier anställer chaufförer som kanske aldrig har handskats med djur i hela sitt liv. Det här är två saker som inte kan likställas, men i viss mån har vi gjort det.
Det andra förhållandet som orsakar avsevärda problem är följande: När jordbrukare transporterar sina egna kalvar får de göra det upp till 50 km. Låt mig i detta sammanhang få säga att vi verkligen snarast måste ta under närmare övervägande hur vi kan hjälpa mindre slakterier att vara lönsamma och på så sätt minska behovet av ytterligare resor.
Jordbrukare får alltså transportera sina egna djur 50 km men stöter på problem om de tar med en grannes djur. Det kräver också viss eftertanke. Är det rätt att sätta gränsen vid 50 km, eller ska vi kanske också söka orsaken till denna utveckling hos slakterierna? Om en jordbrukare transporterar en häst för privata ändamål är det inget problem och denna förordning gäller inte, men om hästen transporteras till marknaden gäller förordningen och kraven måste uppfyllas. Dessa frågor bör diskuteras och besvaras i vidare debatter.
Luis Manuel Capoulas Santos: (PT) Frågan om djurtransporter och djurens välbefinnande är en fråga som i grund och botten måste ses ur ett civilisationsperspektiv, vilket Neil Parish och andra har uttryckt mycket väl. Att begränsa djurens lidande så mycket som möjligt är ett etiskt krav som är en del av vårt kulturarv, trots den skenbara motsägelsen att vi försöker skydda djurens välbefinnande vid en tid som för många kommer att vara deras sista resa.
Å andra sidan får vi inte glömma att det pris vi får betala för att genomföra de krävande och finansiellt kostsamma bestämmelser som gäller är problem som snedvrider konkurrensen och har en betydande inverkan på landsbygdens utveckling i vissa regioner av EU.
Regioner och medlemsländer som inte har möjlighet att erbjuda vissa typer av djur från sina egna marknader och ligger längre bort från produktionsställena, vilket gäller mitt eget land, har nu större konkurrenssvårigheter inom näringsgrenar med koppling till slakt och beredning. Regioner och medlemsstater med överskott upplever däremot ökade fördelar eftersom det har blivit lättare för dem att sälja redan beredda produkter, med de fördelar som det innebär i fråga om sysselsättning och moms.
När nu denna lagstiftning har gällt i två år är det helt riktigt att kommissionen gör en utvärdering som är så omfattande som möjligt, inte bara när det gäller de specifika frågorna om noggrant genomförande av förordningarna om transporter, utan också i fråga om de ekonomiska och sociala konsekvenserna för regioner och medlemsstater med låg produktionskapacitet för vissa djurarter som är viktiga som livsmedel.
Jag anser därför att kommissionen ska svara på dessa frågor så snabbt, objektivt och fullständigt som möjligt.
Mojca Drčar Murko: (SL) En stor del av transporterna av levande djur går genom Slovenien, varav de flesta kommer från Östeuropa och går till Italien. Enligt våra veterinärmyndigheters erfarenheter är den tillämpliga EU-lagstiftningen relativt omfattande, men något tungrodd och komplicerad att genomföra.
Det största problemet i Slovenien gäller inspektioner eftersom det är svårt att kontrollera om lastbilschaufförerna verkligen stannar vid de bestämda mellanstationerna nu när EU:s inre gränser har avskaffats. Jag ska påpeka att på grund av landets storlek behöver inte Slovenien ha några egna mellanstationer och har istället ingått överenskommelser med Ungern och Italien. Vi är i trängande behov av en enhetlig lösning som genomförs på ett enhetligt sätt.
Med den katastrofala situationen när det gäller djur som transporteras långa sträckor på de europeiska vägarna i åtanke bör vi utnyttja översynen av 2005 års förordning som en möjlighet att höja normerna för djurskydd. Transporter hänger nära samman med hur djur behandlas före slakt, och jag håller med de ledamöter som anser att det inte finns några skäl till att tillåta transporter som varar över åtta timmar.
Jag förordar därför att man fastställer en strikt övre tidsgräns för transporter, men jag stöder också förslaget om att införa mobila slakterier.
Andrzej Tomasz Zapałowski: (PL) Herr talman! Förordningen om skydd av djur under transport är oerhört viktig och information av detta slag är mycket betydelsefull. I detta sammanhang vill jag betona att en stor del av det importerade kött som konsumeras av invånarna i EU inte omfattas av motsvarande bestämmelser. Denna förordning är en av de förnuftigare förordningarna för uppfödning och slakt av djur.
Jag inser att stora livsmedelsbolag ofta struntar i att respektera arbetstagarnas rättigheter och än mindre behandlar djur på ett riktigt sätt. Det är just inom stora företag som den värsta sortens övergrepp mot djur sker. Detta problem drabbar sällan små eller medelstora företag. Den enda lösningen är att se till att polis- och gränskontroller blir strängare och att låta allmänheten få veta namnen på de företag som kränker djurens rättigheter så att konsumenterna kan undvika dem.
Kathy Sinnott: (EN) Herr talman! Det är oerhört viktigt att djuren transporteras på ett säkert sätt och att man undviker onödigt lidande. Jag säger detta eftersom djur, i regel, är rädda för alla motortransporter. Det är viktigt att minimera detta när så är möjligt.
När vi antar lagstiftning för att skapa säkerhet och förhindra lidande tenderar vi att titta på tid och avstånd. Det är naturligt, men det är naivt i fallet med Irland, som, jag påminner er om, är en ö och en stor exportör av djur. Tidsgränserna och avståndet vid resor över havet, som separerar oss från kontinenten samt från våra marknader, kan inte vara absoluta. Vi hörde en rekommendation på åtta timmar, men det tar mer än åtta timmar att få ett djur ombord och transportera det över havet. Det finns ingen möjlighet att ta ut ett djur på bete mitt i Engelska kanalen.
Så jag skulle vilja rekommendera er att vi tittar på de förutsättningar djuren transporteras under, framför allt när det gäller Irland, i stället för bara tid och avstånd.
Lydia Schenardi: (FR) Herr talman! Även om förordningen om djurtransporter har varit i kraft sedan januari 2007 tycks inte medlemsstaterna systematiskt följa förordningen, eftersom de inte lämnar de årliga rapporter som krävs. En omfattande analys är därför problematisk då en stor del av den nödvändiga informationen om de medel som tilldelas för att genomföra inspektioner saknas. Som medlem av djurskyddsföreningar och av den tvärpolitiska gruppen för djurskydd är jag särskilt intresserad av denna fråga.
Föreningar har kämpat outtröttligt i decennier, fram till 2007 då man till slut antog direktiv inom detta område där man nu kan se en viss slapphet från medlemsstaternas sida. Jag skulle till och med gå så långt som att säga ovillighet eftersom det, som vi vet, inte är särskilt svårt att genomföra kontroller och inspektioner. Vi vet var slakterierna ligger, vi vet var djuren föds upp och vi känner till vilka vägar djuren transporteras - så var är problemet?
I dag när allmänheten med rätta intresserar sig allt mer för djurens välbefinnande på gården, i slakthuset och under transport anser jag att det är viktigt att medlemsstaterna respekterar dessa åsikter.
Eftersom jag har fått möjlighet att tala skulle jag vilja tillägga att det är viktigt att man när det gäller transporter tar hänsyn till lokala klimatförhållanden oavsett resornas längd. En resa på flera timmar i Nederländerna på våren skiljer sig mycket från en lika lång resa mitt i sommaren i ett land som Grekland. Borde vi inte göra det obligatoriskt med nattransporter i det senare fallet?
Jag skulle vara tacksam om ni i framtiden tog detta förslag under övervägande.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! När det gäller lagstiftning tittar vi på en relativt ny förordning om skydd av djur under transport, eftersom den trädde i kraft först i januari 2007. Jag anser visserligen att vi alla borde ha hoppats att alla skulle ha följt förordningens talrika krav från dag ett, men det skulle ha varit ett mirakel eftersom förordningen är oerhört detaljerad och ställer enorma krav - vilket är rätt - på medlemsstaterna och verksamhetsutövarna.
Jag välkomnar dagens muntliga fråga från Neil Parish, ordförande för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, eftersom vi vill se om förordningen fungerar. Vi behöver dock först av allt veta att den har införlivats eftersom vi bryr oss om hur djur flyttas runt i EU.
För länder som Irland, som har en stor boskapssektor, har det krävts ett enormt arbete både från sektorn och övervakningsorganen - jordbruksdepartementet och andra myndigheter - för att se till att förordningen följdes från dag ett. Licensierade verksamhetsutövare har investerat enorma summor pengar för att förbättra sina transporter och möta förordningens krav på utbildning och kompetens. Jag märker att på Irland hålls bara under den här månaden flera utbildningar för förare som transporterar nötkreatur, får, getter, svin, hästar och fjäderfän - en punkt som togs upp av Elisabeth Jeggle - och andra medlemsstater kanske måste göra samma sak.
Det är intressant att förordningen bara tillämpas på djurtransporter som företas i samband med ekonomisk verksamhet. Jag är orolig för att vi inte bryr oss om husdjurens välbefinnande. Jag har nämligen sett exempel på personer som anser att de vet hur de ska ta hand om djur men som gör det väldigt dåligt. Ändå är det ofta just dessa människor som insisterar på särskilda regler för jordbruk och ekonomisk verksamhet. Det är ett område vi måste titta på.
Jag anser att etablerade djurtransportörer i allmänhet är licensierade och auktoriserade och att de följer de bästa standarderna för välbefinnande - eftersom det ligger i deras grundläggande intresse att göra det. De måste se till att djuren kommer fram i gott skick för att bemöta köparnas behov. Problemet är den oreglerade sektorn där vissa människor inte berörs av dessa regler. Detta måste vi fokusera på. Vilka människor befinner sig utanför systemet och hur kan vi få tag på dem och få bort dem från branschen?
När det gäller tidsgränser och åttatimmarsregeln skulle jag vilja säga att anledningen till att EU verkligen hade problem med att få till stånd förordningen var att många medlemsstater, däribland Irland, vet att vi behöver transportera våra djur under längre tid, men vi vet också hur vi ska ta hand om dem under transporterna. Därför håller jag inte med dem som vill minska tidsgränsen men jag håller med om att vi måste se till att välbefinnande prioriteras.
Vad gäller hästar säger jag ofta till mig själv att jag önskar att jag var ett fullblod eftersom de reser i första klass. Givetvis tar folk väl hand om djur med ett stort ekonomiskt värde, och eftersom vi befinner oss i en ekonomisk nedgång oroar jag mig också för hästarnas välbefinnande. Jag skulle vilja säga: inga fler regler. Vi kanske redan har för många regler som kväver den sektor som följer dem. Men låt oss tillämpa reglerna för alla, och låt oss bli kvitt dem som inte följer reglerna.
Robert Evans: (EN) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera Neil Parish för att han tar upp detta. Trots våra politiska skiljaktigheter och trots hans mycket uppenbara mänskliga brister anser jag att han faktiskt har en oerhört sund inställning i denna fråga och jag stöder honom. Den här förordningen måste bli en framgång och den måste gälla alla. Jag har dock ett antal reservationer och jag håller inte med vissa kolleger som talade i morse.
Struan Stevenson sa att långa resor är oundvikliga. Det anser inte jag. Elisabeth Jensen talade om 24 timmar långa transporter - det är inte nödvändigt. Herr Allister! Jordbruksindustrin måste ställa frågor själv. Eftersom vi är ett civiliserat samhälle måste vi beakta hela frågan, hela syftet och hela idén med att transportera djur långa sträckor och sedan slakta dem. Om jag vore köttätare skulle jag fråga mig hur det välkända lidandet under resan och hur uttorkningen, stressen samt - till våra nord- och sydirländska kolleger - resorna över havet kan förbättra slutproduktens kvalitet.
Enligt mig finns det ingen ekonomisk mening eller ingen humanitär mening med det. Därför är jag för ett totalt förbud mot djurtransporter, och jag anser att det skulle hjälpa landsbygdsekonomierna. Det skulle främja de lokala producenterna, ja, små och medelstora företag som någon talade om, och det skulle göra det möjligt att konsumera mat så nära produktionsområdet som möjligt.
Så länge detta saknas, och jag vet att det inte kommer att införas inom den närmaste framtiden, anser jag att vi har ett behov av vad vi har nu - förordningen - verkligen tillämpas, och jag uppmanar kommissionen att använda alla instanser i hela EU - polisstyrkor på motorvägarna om så krävs - för att stoppa och kontrollera lastbilarna i syfte att se om de följer alla krav i lagstiftningen.
Fiona Hall: (EN) Herr talman! Har kommissionen övervägt vad det innebär för den mänskliga hälsan om välbefinnandeförordningarna tillämpas bristfälligt? Transport, framför allt transport över långa sträckor med utrymmesbrist, leder till stress, vilket i sin tur innebär större mottaglighet för sjukdomar. Det gäller framför allt hästar, och vetenskapliga studier visar att transporter får hästar att byta päls. Det betyder att de utsöndrar mycket mer än de skulle ha gjort i vanliga fall, vilket avsevärt ökar risken för att sjukdomar sprids. Många transporterade djur går till slakt - 320 miljoner av dem i EU varje år - så det innebär en kraftigt ökad risk för att sjukdomar som salmonella kommer in i livsmedelskedjan.
De aktuella reglerna har införlivats bristfälligt och de långa resorna innebär stress, i synnerhet för hästar, även om det förekommer ordentliga vilopauser. Därför undrar jag om kommissionen planerar att lägga fram, i de fall det är nödvändigt och på grundval av vetenskapliga bevis, en ändlig absolut tidsgräns för resorna. Det skulle gynna djurens välbefinnande och den mänskliga hälsan.
Zdzisław Zbigniew Podkański: (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Problemet med djurtransporter är mycket angeläget och det är bra att parlamentet tar upp frågan igen. Vad som däremot är mindre positivt är att vi misslyckas med att genomföra förordningen effektivt.
Jag välkomnar att vi under debatten i dag fortsätter att inrikta oss på transporter av hästar. Det är välkomna nyheter, inte bara därför att jag föder upp hästar utan också därför att normerna definitivt inte upprätthålls inom detta område. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att säga att hästar kan förstå människor. Men även om hästar alltid förstår oss förstår vi inte alltid dem. Hästar, precis som människor, kan känna oro, rädsla och tillit till människor. Jag minns ett tillfälle då en svårt sjuk häst på en veterinärmottagning vägrade att låta veterinärerna göra någonting med honom i min dotters frånvaro. Så fort hon kom dit kunde de göra vad de ville med honom. Han litade helt enkelt på henne. Precis som vi människor inte alltid litar på läkare litade inte den hästen på veterinärerna, men han litade på en välbekant människa. Jag tror därför att människor även misslyckas med att förstå hästar när de är rädda eller när de försöker försvara sig. Istället behandlar man deras uppförande som olydnad. Ägaren slår hästen. Hästen, å sin sida, vet varför hans ägare är upprörd och vet hur han ska foga sig efter honom. Jag är därför tacksam mot alla parlamentsledamöter som också kan ta itu med detta problem utifrån ett godhetsperspektiv, som kan se det som en fråga som handlar om levande varelser och betrakta det med en viss humanitet.
Esther de Lange: (NL) Herr talman! Än en gång diskuterar vi djurtransporter här i parlamentet, och än en gång kommer vi att komma från till en tudelad lösning. För det första når den nuvarande lagstiftningen inte upp till parlamentets ambitioner i betänkandet från min företrädare Albert Jan Maat, som jag tycker gjorde rätt när han gjorde skillnad mellan djur avsedda för slakt och annan boskap. Det har faktiskt vidtagits åtgärder för att utbilda chaufförer, bättre transportförhållanden och användning av GPS. Men detta räcker så klart inte.
För det andra är övervakningen fortfarande akilleshälen i denna lagstiftning. EU:s övervakning lämnar en hel del att önska och är fortfarande till stor del organiserad på nationell nivå. Man måste därför snabbt komma överens om hur man ska hantera klagomål och samla in bevis över gränserna. Kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor bör dessutom öka sina övervakningsinsatser. Mitt ändringsförslag för att öka anslagen till detta i budgetförfarandet har förkastats av bland annat Europeiska kommissionen. Europeiska kommissionen hänvisar fortfarande till nationella rapporter som den ska bedöma på papper. Tvår Europeiska kommissionen hellre sina händer i denna fråga än garanterar verklig övervakning i hela Europa, särskilda inspektioner av EU-inspektörer och övervakning på EU-nivå?
Andra förbättringar av den nuvarande lagstiftning som måste till är fler och bättre utrustade rastplatser både inom och utanför EU, mer specifika klimatförhållanden för olika djurarter och vi måste äntligen börja arbeta på obligatorisk användning av satellitsystem, där auktoriserad personal ges tillgång till en central databas.
Trots en ofullständig bild av hur denna lagstiftning verkligen tillämpas på EU-nivå hör vi givetvis vissa rykten. I Österrike rapporterar exempelvis en lokal inspektör att han ser många tomma lastbilar köra mot Polen och Tjeckien, men att han inte ser några fulla lastbilar köra tillbaka mot södra Europa. Betyder detta att dessa lastbilar när de väl är fullastade väljer att ta en omväg runt Österrike, kanske för att undvika de strängare övervakningskrav som gäller där jämfört med i angränsande länder? För mig tyder detta på att medlemsstaterna tillämpar lagstiftningen mycket olika.
Ett annat problem är den roll som veterinärerna spelar vid beviljandet av transporttillstånd. Herr kommissionsledamot! I vissa fall har veterinärerna blivit rena stämpelmaskinerna. Ingen vettig människa kan väl ge tillstånd till en transport av hästar från Rumänien till södra Italien som skulle ta 24 timmar? Enligt färdplanen skulle de sista 500 km av denna transport ta 2,5 timmar. Det gör att man undrar om djuren transporteras i en Ferrari.
Avslutningsvis transporteras unga djur, särskilt hundvalpar, nu med färja över hela Europa utan att det finns någon gällande lagstiftning på området. Jag uppmanar därför Europeiska kommissionen att undersöka detta.
Vi har gjort vår hemläxa här i parlamentet. Vi ser nu fram emot kommissionens förslag, som vi förväntar oss att få motta innan det kommande valet till Europaparlamentet.
Elizabeth Lynne: (EN) Herr talman! Liksom några andra kolleger kommer jag att koncentrera mig på hästtransporter. Det finns överväldigande bevis för att de gemenskapsregler vars syfte är att skydda hästarnas välbefinnande under långa transporter trotsas, vilket leder till inhumana villkor och onödigt lidande. I vissa fall packas hästarna som sardiner i lastbilar av stål där temperaturen kan vara över 40 grader. I vissa fall transporteras dessa hästar tusentals kilometer utan mat eller vatten, vilket leder till skador eller till och med dödsfall.
Har kommissionen någon information om hur många överträdelser av förordning (EG) nr 1/2005 som har tagits till domstol av medlemsstaterna sedan förordningen trädde i kraft den 5 januari 2007 och huruvida gemenskapsförordningarna om harmoniserad GPS-övervakning av fordon kommer att genomföras? Finns det något sätt för enskilda personer att få tillgång till uppgifter om spårning av djurtransporter i medlemsstaterna? Jag vet att kommissionen kan få tillgång till detta, men att enskilda personer inte kan det. Jag skulle vilja ha svar på dessa tre frågor tack.
Den Dover: (EN) Herr talman! Jag är glad över att få yttra mig i denna ytterst viktiga debatt den här morgonen och jag skulle vilja betona hur viktiga transporter av levande djur är för nordvästra England. Om köttet behöver transporteras skulle vi, som ordföranden för jordbruksutskottet sade, mycket hellre slakta djuren och därefter transportera dem för beredning på en annan plats. I nordväst har vi dock massor av hästar, får och nötkreatur, vilket innebär massor av djurtransporter.
Jag var nationell parlamentsledamot under 18 år. Det här var ett ständigt problem som mina väljare tog upp gång på gång med mig. Jag menar att saker och ting inte har förbättrats under de senaste 10 eller 20 åren.
Jag är lättad över att frågan har tagits upp. Det första året var 2007 och rapporterna skulle skickas in i juni 2008, men jag inser att vi ligger efter i planeringen. Jag har lyssnat till vad kommissionsledamoten sa - att han kommer att titta på fördelarna med satellitövervakning. Det är en god idé. Men jag vill säga till kommissionsledamoten att förordningen mycket riktigt innehåller för många detaljerade kontroller - saker som huruvida djuren är i skick för att transporteras, transportpraxis, transportmedel, behållare för havstransporter, total restid, viloperioder, utrymmesregler - som inte kan satellitövervakas. De kräver detaljerad inspektion och vi måste dra lärdom av detta.
Jag hoppades att kommissionsledamoten i slutet skulle nämna ett datum när han hoppas kunna ta upp och lägga fram sina förslag och slutsatser i detta tidiga skede av införlivandet av förordningen. Ju tidigare någonting görs för att förbättra situationen desto bättre.
Det är fruktansvärt att djur utsätts för långa restider under de sista dagarna av sitt liv. Konsumenterna vill, liksom med frigående hönor och ägg, se att vår behandling är human och de kommer att betala mer för köttet eftersom de vill att vi bryr oss om dessa djur som är så värdefulla och nödvändiga för våra livsmedelsbehov.
Samuli Pohjamo: (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag tackar Neil Parish för denna debatt.
Att garantera djurs välbefinnande är en mycket viktig fråga. Kommissionen måste se till att förordningen om djurtransporter genomförs och övervakas på ett konsekvent sätt i hela EU.
EU har en strikt djurtransportlagstiftning. Upprepade allvarliga problem i samband med djurtransporter beror på allvarliga lagbrott. De nuvarande bestämmelserna om tidsgränser för djurtransporter och undantag från dessa är tillräckliga om de övervakas ordentligt och om man samtidigt ser till att man behåller tranportflottor av högsta kvalitet. Dessa måste ha ordentlig ventilation, temperaturkontroll, ett dricksvattensystem och ett satellitnavigeringssystem. Dessutom måste chaufförerna utbildas och riktlinjer om bra förhållanden vid djurtransporter utarbetas. Detta sker nu i många medlemsstater.
Det är mycket viktigt att den nuvarande förordningen om djurtransporter genomförs ordentligt överallt i EU och att man tar hänsyn till erfarenheterna från detta innan man utarbetar ny lagstiftning.
Agnes Schierhuber: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! En gemenskap kan bara arbeta tillsammans på ett konstruktivt sätt om alla följer de lagar och regler som gäller. Jordbrukare fäster exempelvis största vikt vid att djur transporteras på ett sådant sätt att det kött, som efter slakt, når konsumenterna är av högsta kvalitet och så lite som möjligt har påverkats av stress. De svarta fåren måste hängas ut eftersom dessa brott är oacceptabla och ger hela näringen dåligt rykte.
Vi måste se till att transporten av levande djur avsedda för slakt minskar. Jag hoppas att vi äntligen kan få till stånd en heltäckande lösning på denna fråga, och att denna bygger på en vetenskaplig grund. Herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja upprepa mitt krav på att importer från tredjeländer som inte uppfyller dessa regler ska behandlas och bestraffas precis på samma sätt som djurleveranser inom EU.
Richard Corbett: (EN) Herr talman! Debatten har visat att det minst sagt råder mycket stor tvekan om huruvida den aktuella lagstiftningen fungerar, om den har genomförts på rätt sätt i alla medlemsstaterna och, till och med, om det är möjligt att genomföra den korrekt. Är det möjligt att genomföra lagstiftningen när det finns internationella djurtransporter?
Vi kommer att vara tvungna att undersöka om vi måste gå tillbaka till idén om en strikt tidsgräns på åtta timmar utan några avvikelser eller undantag - förutom kanske för transporter över havet från öar, men annars inga avvikelser alls.
Mina kolleger kanske är intresserade av att veta att det finns en ny webbplats där man förespråkar just detta, genom en petition. Adressen är: www.8hours.eu. Många ledamöter och andra som lyssnar till den här debatten kanske är intresserade av att besöka webbplatsen.
Sylwester Chruszcz: (PL) Herr talman! Vi har i dagens debatt talat mycket om human behandling och i vilken grad vi är ett civiliserat samhälle. Jag håller med om att rent generellt är våra debatter och de påpekanden vi gör ett steg i rätt riktning. Denna debatt är helt klart nödvändig.
Jag skulle bara vilja påpeka att även om den inriktning vi har bestämt oss för helt och hållet kan motiveras och är den vi bör följa bör vi inte lägga några konstgjorda eller onödiga bördor på jordbrukare och företag, vilket jag är säker på att vi kan undvika. Jag uppmanar helt enkelt kommissionen och alla i Europaparlamentet att se till att vi inte skapar onödiga problem för detta goda projekt. Eftersom vi i dag betonar dessa mycket välmotiverade lösningar vädjar jag dessutom till er att inte anta en selektiv strategi längre fram. Alla här, det vill säga alla gemenskapsländer, alla EU-länder, måste ha samma synsätt. I dag oroar jag mig exempelvis över ....
(Talmannen avbröt talaren.)
Constantin Dumitriu: (RO) Djurförsök är en viktig del av biologisk och medicinsk forskning. Som en del av denna verksamhet måste emellertid särskild uppmärksamhet riktas mot hur de djur som används för vetenskapliga och andra typer av försök behandlas. EU måste bli en förebild för hur dessa djur ska hållas och skötas.
Europeiska kommissionens direktiv 86/609/EEG är mer än 20 år gammalt och reglerar endast på ett vagt och obundet sätt denna aspekt. Enligt statistiken har det i hela EU under denna tid dödats ungefär 235 miljoner djur i samband med djurförsök. Mer än 12 miljoner dödas varje år i EU:s laboratorier.
Att sköta djur på rätt sätt innebär att en hel rad material och förhållanden måste garanteras för de djur som används. Varje aspekt, från handel med djur, transporter och operationer till att döda och ta ett djurs liv måste utföras under strikt iakttagande av internationella och nationella bestämmelser för den aktuella arten, vilken kategori av djur det rör sig om och de aktuella omständigheterna, så att man så långt det är möjligt förhindrar att de utsätts för fysiskt och psykiskt lidande.
Skötseln kräver ....
(Talmannen avbröt talaren.)
Maria Petre: (RO) De nya medlemsstaterna, och jag hänvisar specifikt till mitt hemland Rumänien, behöver precis som redan har nämnts stöd när det gäller att stärka befogenheterna hos de myndigheter som ansvarar för att kontrollera tillämpningen av den förordning om djurtransporter som vi debatterar i dag.
Mot bakgrund av denna aspekt är det fortfarande väldigt svårt för veterinärmyndigheterna i Rumänien att inspektera djurtransporter utan att tillkalla polis, som är den enda myndighet som har rätt att stoppa transittransporter.
Den andra punkt som är specifik för Rumänien är att vi fortfarande, om än i mindre skala, ägnar oss åt alternerande beteshållning. Detta är en praxis som jag anser ska behandlas som en separat fråga och så långt det är möjligt bevaras.
Den tredje och sista punkt som jag vill ta upp är hur mycket vi ska bry oss om befogenheterna i samband med de inspektioner och rapporter som vi diskuterar.
(Talmannen avbröt talaren.)
Avril Doyle: (EN) Herr talman! Jag anser verkligen att fordonets kvalitet och förarens skicklighet är lika viktiga, om inte viktigare, än reslängden. Två timmar i en skrotbil eller ett uttjänt fordon som framförs överdrivet snabbt, framför allt i svängar, har mycket större konsekvenser för välbefinnandet än åtta eller tio timmar i en bekväm, ändamålsenligt utrustad lastbil som framförs med försiktighet och hänsyn till djuren.
Hästarnas välbefinnande före slakt utgör alltjämt en allvarlig oro och det finns kontinuerliga bevis för att vissa medlemsstater nonchalerar - kanske väljer att nonchalera - lagstiftningen inom området. Herr kommissionsledamot! Har ni fått den årliga rapporten från sista juni förra året från Irland? Vilka länder har inte lyckats lämna in rapporten? Kommer rapporterna att finnas tillgängliga på Internet? Och har ni några uppgifter på antalet brottmålsförfaranden i varje medlemsstat? Snälla, ge mig svar på dessa fyra frågor.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman! EU sätter stort värde på korrekt behandling av djur under hela uppfödningsperioden, från födseln till slakthuset. Som vi vet beror köttets kvalitet på hur djuren behandlas när de föds upp och under transport.
Det måste fastställas djurskyddsstandarder under transport för specifika djurarter, grundat på vetenskapliga rön. Därför måste vi se över denna förordning. På grund av handelsbehov transporteras djur ofta långa sträckor som tar lång tid att tillryggalägga. Därför är det viktigt att de föreskrivna principerna och standarderna respekteras. Det är följaktligen motiverat att fråga sig hur, och om, EU:s lagstiftning om tranport av djur tillämpas. Vi bör granska situationen i specifika medlemsstater. Vi bör komma ihåg att allt detta påverkar kostnaderna och konkurrenskraften för produkterna. EU-medborgarna är väldigt känsliga ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Neil Parish: (EN) Herr talman! Jag ska vara väldigt kortfattad eftersom jag är författare till frågan. Skulle jag kunna få säga till kommissionsledamoten innan han sammanfattar, att av de tre frågorna har han besvarat den första i och med att han nämnde att medlemsstaterna inte ännu har upprättat någon rapport. Vad jag verkligen vill veta är om kommissionen redan har gjort en preliminär analys av rapporterna och vad som händer. Jag skulle också vilja veta om kommissionen kommer att lägga fram en rapport om förordningen framöver. Det är vad vi behöver snarast.
Vi måste också tillämpa bästa praxis, eftersom till exempel slovenerna följer fordonen genom sitt land. Många länder gör ett bra och andra gör ett dåligt arbete, rent ut sagt. Kommer kommissionen att göra en verklig analys av allt detta och när kommer den att lägga fram den?
Vladimír Špidla: Herr talman, mina damer och herrar! I rumänsk lagstiftning definieras djur som objekt. Jag kommer ihåg en militär bestämmelse som angav att varje vagn kunde lastas med 8 hästar eller 48 man. Detta visar att vi under civilisationens gång har börjat förstå att det finns ett större släktskap mellan människor och djur än mellan människor och objekt. Civilisationens utveckling har fått oss att inse att djur inte är objekt, att de är levande varelser som har inneboende rättigheter. Och vi har låtit detta komma till utryck i våra lagar. Vi har nu utarbetat bestämmelser på EU-nivå och dessa innebär utan tvekan ett framsteg för civilisationen. Å andra sidan har debatten tydligt visat att dessa bestämmelser inte tillämpas på ett konsekvent sätt och att det finns skäl att förbättra deras struktur.
Kommissionen håller med om dessa allmänna kommentarer och kommer att i sin verksamhet försöka förbättra systemet för att tillämpa kontroller och övervaka situationen. Vi håller just nu på att utarbeta nya bestämmelser som kommer att försöka ta hänsyn till de senaste vetenskapliga rönen från en rad olika områden eftersom detta, precis som denna debatt har visat, är ett komplext problem. Det är ingen enkel fråga. Det räcker inte att säga ”bra, låt oss vidta en eller två åtgärder och frågan är löst”. Debatten har dessutom tydligt visat att tanken på att skydda boskap och djur i allmänhet är en tanke som inte bara grundar sig på praktiska överväganden för att skydda konsumenterna. Vi är benägna att vidta vissa skyddsåtgärder även om de inte har någon verklig betydelse för konsumenterna och utan att de gör någon verklig nytta, bara för att detta är en mycket betydelsefull etisk fråga.
Jag ska försöka besvara några specifika frågor. Det har ställts flera frågor och vi är givetvis villiga att besvara varje enskild europaparlamentsledamots fråga närmare, även de frågor som jag inte tar upp just nu. En av frågorna rörde de länder som inte har överlämnat rapporter och jag nämnde dessa i mitt inledningsanförande. Eftersom detta är en så viktig fråga nämner jag emellertid att det rör sig om Cypern, Litauen, Malta, Bulgarien och Luxemburg. Denna fråga gäller därför inte Irland, som har fullgjort sina skyldigheter. Andra frågor rörde tillgång till information. Jag kan nämna att det är teoretiskt möjligt att offentliggöra de olika rapporterna men att förordningen tillåter medlemsstaterna att av sekretesskäl säga nej. Ingen medlemsstat har emellertid använt sig av denna möjlighet. Vid en begäran om att offentliggöra en rapport frågar kommissionen medlemsstaten om den vill tillämpa sekretessregeln. Eftersom jag inte räknar med att så ska ske kan hela rapporten sedan offentliggöras och detta tycker jag borde stimulera till vidare debatt. Årsrapporterna granskas av kommissionens egna experter och kompletteras samtidigt av de resultat som kommissionen tjänstemän erhåller på plats. De utgör därför en grund för vidare kommentarer om hur villkoren i förordningen uppfylls och för ytterligare idéer om hur EU:s rättssystem och organisation på området ska utvecklas.
När det gäller frågan om ytterligare ett förslag till direktiv om ändring av rättssystemet har jag redan nämnt att kommissionen håller på att utarbeta sådana förslag och att vi planerar att använda oss av de allra senaste vetenskapliga rönen. Det ställdes en fråga om hur många överträdelseförfaranden som pågår. För närvarande pågår det två överträdelseförfaranden och två eller tre anklagelser har riktats mot Andalusien, eller snarare Spanien. Totalt sex medlemsstater inspekterades närmare under 2008. Detta är lite mer specifika uppgifter om de frågor som har ställts. Mina damer och herrar! Jag vill än en gång tacka er för en debatt som har varit heltäckande och som tydligt har visat att kommissionen och parlamentet står varandra mycket nära i denna fråga. Det tycker jag är ett lovande tecken för ytterligare framsteg på detta utomordentligt känsliga område
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Skriftlig förklaring (artikel 142)
Neena Gill : skriftlig. - (EN) Herr talman! Återigen verkar det som de lagar som vi godkänner inte införlivas i alla medlemsstater. Förordningen om djurtransporter trädde i kraft för två år sedan. Ändå förekommer det ofta allvarliga brott mot djurens rättigheter, i synnerhet när det gäller transport och slakt av hästar. Jag skulle vilja fråga kommissionen vad de gör för att se till att hästarna slaktas i ursprungslandet, utan att behöva genomgå långa och stressande resor till de länder där de ska konsumeras.
Någonting som oroar både mig och de personer jag företräder är att djuren reser under inhumana villkor. Det är trångt och smutsigt och de har begränsad tillgång till mat och vatten. Det är onödigt. Vi kan inte stoppa människor från att konsumera kött, men de djur som ska slaktas bör slaktas i ursprungslandet och transporteras till andra länder som kadaver. Dessutom måste konsumenterna informeras ifall det kött de äter inte är lokalt utan har transporterats hundratals kilometer.
Herr talman! För hästarnas välbefinnande får alla de ansträngningar vi gör här i parlamentet inte ignoreras i fortsättningen.
| sv |
Situationen i Tibet (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är uttalanden från rådet och kommissionen om situationen i Tibet.
Europaparlamentet har nu under flera år beslutsamt kämpat för de mänskliga rättigheterna i Tibet. I talrika resolutioner har vi krävt en konstruktiv dialog mellan Kinas ledning och Dalai Lama och respekt för det tibetanska folkets mänskliga rättigheter.
Som riktlinjer har vi våra principer och värderingar, där grundläggande rättigheter utgör en väsentlig del: den enskilda individens värde och förverkligande av individens egen och hans eller hennes etniska gemenskaps kulturella och religiösa identitet - dessa är de värden som vi står för.
Händelserna i Lhasa, Tibets huvudstad, och i andra kinesiska städer sedan den 10 mars i år är i högsta grad oroande. Vi fördömer alla former av våld och militärens och polisens övervåld.
(Applåder)
Vi fördömer att människor dött som handlat fredligt. Vi uttrycker vår solidaritet med Dalai Lama som är en symbol för fred, förståelse och kompromisser. Vi kan inte tillåta en situation där Dalai Lamas namn förknippas med terrorism.
(Applåder)
Vi kan inte tillåta en situation där Dalai Lama betraktas som ond. Om jag får yttra mig personligen så skulle jag vilja säga att jag i alla möten med Dalai Lama har fått intrycket av att det är en person som är djupt engagerad i fred, försoning och mänskliga rättigheter. Jag har fullt förtroende för och full tillit till Dalai Lama och jag vill framföra min djupa respekt och uppskattning till honom. Jag uppmanar därför makthavarna i Peking att förhandla med Dalai Lama och, samtidigt som de upprätthåller Kinas territoriella integritet, träffa en överenskommelse där det tibetanska folkets kulturella och religiösa identitet respekteras och garanteras.
Dalai Lama har tackat ja till vår inbjudan att tala inför Europaparlamentet som en del av det europeiska året för interkulturell dialog, och detta har planerats in till december.
Jag hoppas dock att ni mot bakgrund av de nyligen inträffade händelserna i Tibet instämmer i att Dalai Lama är välkommen hit till Europaparlamentet när som helst.
(Applåder)
Dialog och samarbete mellan EU och Kina ligger i vårt gemensamma intresse. Kina är ett mäktigt land och vi vill samarbeta med Kina på grundval av ett partnerskap.
Om ett par månader kommer Kina att stå värd för de olympiska spelen. Vi vill att dessa spel ska bli en framgång. Men för detta krävs att vissa förutsättningar uppfylls: respekt för det tibetanska folkets kulturella och religiösa identitet, och fri och rättvis rapportering före och under spelen. Att journalister och korrespondenter har utvisats från Tibet måste därför fördömas.
I egenskap av någon som känt sig mycket ärad över att få närvara vid öppningsceremonin av de olympiska spelen i Peking tillsammans med ordförandena för de andra institutionerna skulle jag vilja klargöra en sak mycket tydligt, här och nu, under Europaparlamentets plenarsammanträde: Varje ansvarskännande politiker måste ställa sig själv frågan om han eller hon kan delta i en öppningsceremoni om den kinesiska ledningen inte eftersträvar dialog och kompromisser.
(Applåder)
Vi vill bidra med vår del till att världens idrottsmän ska kunna mötas i en rättvis och fri tävlan i Peking. Våra värden och vår självrespekt kommer dock inte att tillåta oss att överge våra principer. I det här avseendet har vi i Europaparlamentet ett särskilt ansvar.
(Parlamentet gav talmannen stående ovationer.)
Janez Lenarčič: rådets ordförande. - (SL) Mina damer och herrar! EU följer med stor oro utvecklingen i Tibet och de angränsande provinserna i Kina som har en stor andel tibetansk befolkning, som t.ex. Tsinghai, Szechuan och Kansu.
EU:s representanter har haft täta kontakter med kinesiska företrädare ända sedan oroligheterna i Tibet började. Som svar på EU:s krav gav den kinesiska motparten den första rapporten till EU-trojkan om händelserna i Tibets huvudstad Lhasa den 15 mars. Situationen i Tibet diskuterades också vid mötet mellan EU:s representanter och Kinas biträdande utrikesminister den 17 mars. Båda parter kom vid mötet överens om att en dialog kring händelserna i Tibet måste vara kontinuerlig och öppen.
Efter incidenten vid den kinesiska ambassaden i Bryssel bjöds EU:s representanter in till samtal med samme ämbetsman den 19 mars. På grund av de många protesterna i Europa mot händelserna i Tibet krävde denne ämbetsman en ursäkt och kompensation i händelse av skadegörelse på kinesiska ambassader.
I början av förra veckan, den 17 mars, uttryckte ordförandeskapet sin stora oro efter talrika rapporter om oroligheterna i Tibet. Han uttryckte sitt djupaste deltagande med offrens familjer och betonade att man önskade få omedelbara klargöranden från Kinas regering angående situationen i Tibet.
Ordförandeskapet rådde alla parter att agera med återhållsamhet. Han uppmanade Kinas regering att avstå från att använda våld mot demonstranterna och att svara på protesterna i enlighet med internationellt antagna demokratiska principer. Samtidigt uppmanade han demonstranterna att avstå från våld. Han betonade den vikt som lades på rätten till yttrandefrihet och fredlig protest.
Som vi känner till stödjer EU Kinas territoriella integritet, men vi strävar efter en fredlig försoning mellan de kinesiska myndigheterna och Tibets religiösa ledare Dalai Lama och hans representanter. Vi uppmanar därför i vårt uttalande Kinas regering att besvara tibetanernas problem med hänsyn tagen till de mänskliga rättigheterna. EU uppmuntrar båda parter att inleda en konstruktiv dialog. Det kan bli grunden till en permanent lösning som skulle vara acceptabel för alla och som skulle respektera Tibets kultur, religion och identitet.
I tillägg till det förutnämnda uttalandet från ordförandeskapet uppmanade EU den kinesiska regeringen att ge oberoende internationella medier tillträde till Tibet. Det är ett problem som ni själv tog upp, herr talman. Kina har än så länge nekat till förslaget, och man säger att media kommer att få tillträde så snart situationen i Tibet är säker. Världssamfundet har fortfarande inte kunnat få fram någon tillförlitlig information om antalet döda och skadade bland de tibetanska demonstranterna.
Vid de senaste diskussionerna antydde de kinesiska myndigheterna för det slovenska ordförandeskapet att man inom de närmaste dagarna skulle ge en grupp europeiska journalister tillträde till Tibet och frihet att rapportera. Ordförandeskapet hoppas att detta ska förverkligas. Jag vill också betona att vi har bett de kinesiska myndigheterna om klargöranden gällande framtiden för de demonstranter som ännu i slutet av förra veckan inte hade inställt sig hos myndigheterna. De svarade att alla som har brutit mot Kinas lagar kommer att åtalas enligt gällande lagstiftning.
EU uttryckte sin oro för att fortsatt kvarhållande av de demonstranter som helt fredligt uttryckt sin vilja skulle kunna orsaka förnyade spänningar mellan tibetanerna och hanfolket, det vill säga den kinesiska folkgruppen i Tibet. Samtidigt vill EU betona att nationell säkerhetslag inte ska användas för att inskränka de mänskliga rättigheterna.
Herr talman, ni nämnde också frågan om de olympiska spelen i Kina. Jag måste betona att vid förra veckans informella ministermöte i Slovenien antog EU:s idrottsministrar tillsammans med de nationella olympiska kommittéernas ordföranden i alla medlemsstaterna, de västra Balkanländerna och Norge, enhälligt en deklaration där de betonade vikten av den olympiska rörelsen och dess värde för att främja och stödja de mänskliga rättigheterna. De uttalade sig samtidigt mot en bojkott av de olympiska spelen. De diskuterade inte deltagandet i öppningsceremonin.
Ordförandeskapet menar att en bojkott av OS eller andra sportevenemang under året för interkulturell dialog inte skulle vara en lämplig reaktion på olösta politiska frågor. Det skulle dessutom kunna innebära att man förlorar en möjlighet att främja respekten för de mänskliga rättigheterna.
Jag vill också nämna att FN:s råd för mänskliga rättigheters möte i Genève präglades av oro över situationen i Tibet. Under debatten om Wiendeklarationen och handlingsplanen uppmanade EU båda parter att undvika våld och att respektera internationella överenskommelser om de mänskliga rättigheterna.
Dialogen mellan EU och Kina har fortsatt under veckan. Vid gårdagens telefonsamtal diskuterade ordföranden för EU:s råd för allmänna frågor och yttre förbindelser, den slovenske utrikesministern Dimitrij Rupel, och Kinas utrikesminister Yang Jeichi, bland annat situationen i Tibet. Dimitrij Rupel upprepade EU:s hopp om att Kinas myndigheter och Dalai Lama eller hans representanter skulle inleda en dialog så snart som möjligt. Samtidigt uppmanade han de kinesiska myndigheterna att snarast frige de demonstranter som fredligt hade uttryckt sina åsikter.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag är mycket glad över att denna debatt äger rum i dag eftersom utrikesministrarna ännu inte har påbörjat diskussionen om hur de ska handskas med situationen. Dagens debatt kommer därför mycket lägligt. Det är också bra att jag kan delge er mina preliminära åsikter.
Precis som ni, herr talman, är vi i kommissionen också mycket bekymrade över oron och våldet i Tibet. Vi är bekymrade över rapporterna om att många människor har dödats och skadats, om plundring och bränder. Även om siffrorna om antalet offer skiljer sig åt - som rådets ordförande just har sagt - så står en sak klar: antalet döda eller skadade verkar vara hundratals. Vi framför därför vår sympati och vårt deltagande till offren och deras familjer. Våld kan aldrig accepteras och det bidrar inte till en långvarig lösning.
Vi uppmanar därför Kinas myndigheter att utöva maximal återhållsamhet i sina kontakter med demonstranterna och särskilt att inte använda våld mot dem som deltar i fredliga demonstrationer. Kommissionen uppmanar Kinas regering att ge oberoende media tillträde. Det är uppmuntrande att den kinesiska regeringen har informerat kommissionen om att man nu organiserar en resa till Tibet för den utländska pressen, inklusive europeiska korrespondenter, mellan den 26 och 28 mars. Detta är viktigt eftersom oberoende bekräftelser av fakta är av största betydelse för att vi ska kunna förstå situationen. Jag hoppas att utländska media ska kunna utföra sitt arbete utan restriktioner.
Vi kommer att fortsätta bevaka utvecklingen noggrant. EU uttalar sitt fasta stöd för en fredlig försoning mellan Kinas myndigheter och Dalai Lama och hans representanter. Som vi alla förstår kan en varaktig lösning endast uppnås på fredlig väg och genom en uppriktig och ärlig dialog. Vi uppmanar med kraft den kinesiska regeringen och Dalai Lama att inleda en sådan konstruktiv och väsentlig dialog - det har förekommit många samtal men inga väsentliga sådana - för att nå en hållbar lösning som alla kan acceptera, och som fullt ut respekterar Tibets kultur, religion och identitet.
EU har alltid stött Kinas suveränitet och territoriella integritet, inklusive Tibet. Men det betyder inte att situationen för de mänskliga rättigheterna i Tibet och Kina endast är en intern angelägenhet. Det är också en anledning till oro för världssamfundet, ett faktum som understryks av att det sedan mer än ett halvt sekel tillbaka finns internationella juridiska instrument för att skydda de mänskliga rättigheterna.
Vi fäster stor vikt vid yttrandefriheten, inklusive rätten till fredliga demonstrationer utan inskränkningar. Vi uppmanar därför också demonstranterna att upphöra med våld.
Vi tänker ta upp dessa frågor med Kina, även i våra vanliga samtal om de mänskliga rättigheterna. När det gäller de kommande samtalen om de mänskliga rättigheterna har det också föreslagits att nästa besök i Kina bör gå till Tibet. Den senaste tidens händelser har gjort detta förslag ännu mer relevant.
Jag är medveten om protesterna i förra veckan framför kinesiska diplomatiska delegationer, varav en del blev våldsamma och en del materialskador uppstod och delegationer spärrades av demonstranterna. Detta är naturligtvis beklagligt. Jag har hört att situationen nu är lugnare och jag är säker på att de relevanta myndigheterna i EU:s medlemsstater kommer att skydda de kinesiska delegationerna i enlighet med Wienkonventionen om diplomatiska relationer.
Låt mig slutligen säga något om de olympiska spelen. Vi menar att de olympiska spelen inte är ett politiskt evenemang. Men de bör hållas i en miljö som stämmer med det fredsbudskap som är förbundet med den olympiska andan, och i en atmosfär av yttrandefrihet och mediafrihet.
Vi kommer alla naturligtvis att noga följa händelseförloppet under de följande dagarna och veckorna. Det mest akuta just nu är hur vi, Europeiska unionen, kan arbeta tillsammans för att förmedla ett starkt och enhetligt budskap till de kinesiska myndigheterna och de tibetanska demonstranterna: ett budskap som bidrar till att avsluta våldet och föra de två parterna tillsammans i en verkligt meningsfull dialog.
Talmannen: Mina damer och herrar! Jag har just mottagit ett brev från Dalai Lama där han tackar Europaparlamentet för inbjudan. I det sista stycket ber han mig framföra följande budskap till er:
Talmannen: ”Jag vill tacka er personligen och genom er till alla ledamöter i Europaparlamentet framföra min djupa uppskattning för er gest av sympati och stöd i en mycket svår tid för Tibets folk.”
József Szájer: för PPE-DE-gruppen. - (HU) Mina damer och herrar! De olympiska spelen är en symbol för fred och försoning. Vi, Europas medborgare, måste hålla fast vid våra gemensamma värderingar: respekt för människans värdighet, frihet och de mänskliga rättigheterna. Vii kan inte bara stå tysta vid sidan om medan en regering mördar sina egna medborgare.
Vi kan inte acceptera ett sådant totalt förakt för mänskliga och minoritetsrättigheter. Därför kräver Europeiska folkpartiet (Kristdemokraterna) att de kinesiska myndigheterna genast upphör med våldet och hotelserna mot sina medborgare och mot Dalai Lama, och vi uppmanar dem att inleda en fredlig dialog om försoning och självstyre i Tibet.
Vi anser att Hans helighet Dalai Lama är vår vän och en obestridlig moralisk auktoritet, och vi välkomnar den ansvarsfulla inställning han uppvisar i den nuvarande situationen. Jag välkomnar det ansvarsfulla uttalandet från parlamentets talman Hans-Gert Pöttering om att vi måste utnyttja alla till buds stående medel för att kräva av de motvilliga kinesiska myndigheterna att de stoppar våldet och respekterar mänskliga och minoritetsrättigheter.
Mina damer och herrar, som jag sa tidigare så är de olympiska spelen en symbol för fred och försoning, och det måste de fortsätta att vara. De olympiska spelen är en symbol för mänskliga bedrifter och för de värderingar som binder människor samman, och det måste de fortsätta att vara.
Tror de kinesiska myndigheterna verkligen, och tror vi verkligen, att det är möjligt för världens idrottare att samlas och tävla i lycka och harmoni medan regeringen i landet som står värd för evenemanget samtidigt mördar sina egna medborgare? Tror de kinesiska myndigheterna verkligen ...
(Livliga applåder)
Tror vi verkligen, mina damer och herrar, att vi frihetsälskande människor ska kunna skaka hand med ledare som håller en kulspruta i sin andra hand?
Mina damer och herrar, tiden är ännu inte mogen att uppmana till bojkott, det är fortfarande fem månader kvar innan OS börjar. Vi måste emellertid klargöra vår ståndpunkt mycket tydligt, nämligen att vi uppmanar Kinas myndigheter att omedelbart upphöra med sitt maktgalna beteende i Tibet som äventyrar detta stora sportevenemang. De måste upphöra med blodsutgjutelsen, de måste upphöra med att våldföra sig på de medborgerliga rättigheterna - pressfrihet, församlingsfrihet och religionsfrihet - och de måste sluta med sina hotelser mot denne fredens man, Dalai Lama.
(EN) Stoppa massakern, stoppa kränkningarna av de medborgerliga rättigheterna, stoppa hoten mot Dalai Lama!
(Applåder)
Pasqualina Napoletano: för PSE-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag hoppas att det blir till nytta att Europaparlamentet gör sin röst hörd angående de tragiska händelserna i Tibet före de europeiska utrikesministrarnas möte.
Det är viktigt att vi först och främst agerar enligt Dalai Lamas önskan om en oberoende kommission i Tibet för att världen ska få veta sanningen och den verkliga omfattningen av denna tragedi. Sedan kommer de otaliga fångarnas situation, rapporterna om försvinnanden, rapporter om att tortyr har använts: vi måste kasta ljus över allt detta.
För det andra, de sista dagarnas förfärliga kris borde göra att världssamfundet försöker få fram en förhandlingslösning som - med vederbörlig respekt för FN-resolutionerna som faktiskt existerar fast ingen bryr sig om dem längre - gör att Tibets folk märker att deras kultur, deras språk och deras religion behandlas med respekt. Av bland annat denna anledning är Dalai Lamas politiska roll oersättlig: han är faktiskt garant för en balans som inte driver den tibetanska frågan så långt som till självständighet, men han är trots det orubblig när de gäller hans folks rättigheter.
Medan det fortfarande finns tid är det av största vikt att lösa upp spänningarna mellan kinesisk nationalism och den tibetanska självständighetsrörelsen. De ord som Dalai Lama yttrade till sitt folk, då han till och med hotade med att avgå, vittnar om riskerna. Om de verkligen vill ha fred måste därför de kinesiska myndigheterna acceptera den politiska roll Dalai Lama spelar och inleda direkta förhandlingar med honom. De senaste dagarnas brutala förtryck kan tyda på att Kina har fattat sitt beslut, och om beslutet genomförs in absurdum kommer det att sluta med en tragedi.
Slutligen vill jag säga följande till Europas regeringar angående de olympiska spelen: låt oss slippa detta spektakel om vem som ska och inte ska resa dit. Dalai Lama har med viss rätt hävdat att det varken är till gagn för den tibetanska saken eller de mer allmänna mänskliga rättigheterna om vi isolerar Kina. Jag tycker det är fel att säga att Dalai Lama inte kan göra annat eftersom det skulle antyda att han hycklar, vilket han har visat att han inte gör. Sådana uttalanden försvagar honom bara.
Vårt budskap till rådet är följande: axla ert ansvar, visa upp en enad front; vi behöver inga utspel utan en sammanhängande och långsiktig politik. Därefter ska vi börja betrakta Kina utan den schizofreni som har gjort att multinationella företag, även europeiska, har motsatt sig utvecklingen av fackföreningsrättigheter, och vi ska skicka ett tydligt budskap till de kinesiska myndigheterna, nämligen att en stor ekonomisk och kommersiell maktfaktor har skyldigheter både i hemlandet och internationellt; det gäller före, efter och också under OS.
Marco Pannella: för ALDE-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För 70 år sedan - jag har inte kunnat räkna dagarna - förklarade Europa, ett Europa bestående av nationalstater, att det inte kunde och inte tänkte dö för Danzig. Det fega Europa, det antiliberala - fast formellt antifascistiska - Europa, hela detta Europa hade ett gemensamt ansvar för ett av de två mest fruktansvärda krigen någonsin, dessa ärr på mänsklighetens ansikte.
På andra sätt vill vi i dag inte dö för Darfur, vi ville inte dö för Jugoslavien och vi vill inte dö för Tibet. Detta Europa är verkligen ett nationalstaternas Europa. Se på Spinelli med nya ögon och läs Ventotenemanifestet, lyssna till Dalai Lamas ord och ni kommer att förstå att självständigheten, inställningen ”ett fritt Tibet för ett fritt Kina” står för allt som utgör det Europa vi nu håller på att förlora - vårt europeiska hemland, som vi tyvärr återigen håller på att förvandla till ett Europa av nationalstater.
Det måste därför sägas att Javier Solana borde ha tigit - han har redan meddelat ”Jag tänker åka till öppningsceremonin”. En annan viktig punkt är den realism som Dalai Lama och Karma Chophel uppvisar, som visar att vi inte bör ta upp den kritiska frågan om deltagande i OS utan agera genom att inte stödja öppningsceremonin. Vi borde genom Javier Solana säga sic stantibus rebus, vi reser inte, hellre än att fortsätta med detta skamliga spektakel. För ett fritt Kina, ett fritt Europa, ett fritt Tibet!
Cristiana Muscardini: för UEN-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tror att vi alla hoppades att Kina, med tanke på de olympiska spelen, skulle visa att landets utveckling inte bara handlade om stor ekonomisk makt och handelsmakt utan också utvecklingen av en nation som kunde inträda i en ny era grundad på respekt för de mänskliga rättigheterna vilka alltför ofta har överträtts, och därmed en nation beredd att erkänna de individuella friheter som folket ännu i dag förnekas.
Kinas kongress har flera gånger de senaste åren talat om nödvändigheten av att skapa ett harmoniskt samhälle, men det har bara varit tomma ord. När det gäller Tibet har ingenting kommit ur det självstyre som garanterades i ett avtal mellan de två parterna om yttrande- och religionsfrihet. Snarare har förtrycket ökat, hundratals människor har dött, hundratals har skadats och munkar såväl som medborgare har försvunnit.
EU måste svara med lämpliga politiska åtgärder för att skarpt fördöma det som har hänt. Om de kinesiska myndigheterna vägrar inleda en konstruktiv dialog med Tibet och omedelbart kasta ljus över de personer som har försvunnit blir det nödvändigt att se över de ekonomiska avtalen och samarbetsavtalen mellan EU och Kina. Politiska dignitärer bör endast närvara vid de olympiska spelens öppningsceremoni om redan dessförinnan de mänskliga rättigheterna har garanterats, handel med organ från de människor som dödats har utretts, de tibetanska munkarna och medborgarna har frigetts och initiativ har tagits till en dialog med Dalai Lama.
Daniel Cohn-Bendit: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman! Under tio års tid har Europas ledare deltagit i de olympiska spelen i likgiltighet: sprungit snabbast i jakten på avtal, hoppat så högt som möjligt över de mänskliga rättigheterna och flugit så snabbt som möjligt över förtrycket i Tibet. Detta har pågått i tio år!
Att hålla de olympiska spelen i en diktatur är en politisk handling vare sig vi gillar det eller ej, vare sig lagen gillar det eller ej. Vad ska vi göra i den här situationen? När OS hölls i Tyskland 1936 blev det en politisk handling som vi alla ångrar. Vad ska vi göra i den här situationen?
Först och främst måste EU och alla dess ledare vägra att närvara vid de olympiska spelens öppningsceremoni. Det är en politisk symbol, en politisk handling som vi måste stödja.
(Applåder)
För det andra, de olympiska spelen kommer att hållas. För fyrtio år sedan gjorde afroamerikanerna sin hälsning med knuten näve och att en afroamerikan i dag kanske kommer att bli president i USA är till en del tack vare dessa handlingar vid de olympiska spelen. Det måste vi inse.
(Applåder)
Jag säger därför ”ja” till medborgerliga idrottsmän och -kvinnor: de bör tillåtas att säga vad de vill vid de olympiska spelen. Jag säger ”ja” till medborgerliga journalister: de ska bevaka när idrottsmännen hoppar, springer och simmar men även med vita, röda, svarta och alla andra fanor göra Himmelska fridens torg till en frihetens plats där människor kan säga vad de vill.
För det tredje måste åskådarna vara medborgerliga åskådare: de måste resa till OS för att se sina egna landsman springa, hoppa och simma, men samtidigt utan att vilja se guldmedaljer hänga runt deras halsar och blod på deras skor. Sådan ser verkligheten ut i Peking i dag!
I dag är det Tibets tur och inte bara människorättsaktivister utan också miljöaktivister. I morgon eller övermorgon kommer utslaget för Hu Jia och vem vet vilken dom han kommer att få. Varför? Därför att han var människorättsaktivist och miljöaktivist. Därför att ordning råder i Peking. Hundratals arresteringar har skett där. I egenskap av De gröna vill vi att alla som reser till Peking- jag säger detta precis som det sades för 40 år sedan - ska härja runt där, tala, säga ”ja” till OS men också ”ja” till friheten, och säga att Kina måste förstå, annars kommer de att ångra att de någonsin ville stå som värdar för OS. Om ordning råder i Peking, om alla är tysta, om hela världen agerar som den internationella olympiska kommittén, då innebär det seger för diktaturen i Pekingoch i Tibet. Om folket talar ut, om vi tillåter ocensurerad tillgång till Internet, kan jag säga att det blir ett stort ögonblick för de olympiska spelen, för idrotten och för demokratin, eftersom idrott och demokrati måste gå hand i hand - annars är det ingen mening med att hoppa, springa och simma.
(Applåder)
Vittorio Agnoletto: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Skyddet av de mänskliga rättigheterna i Kina börjar och slutar inte med OS. Vi inväntade inte OS för att uttrycka vårt kraftiga fördömande av den kinesiska regeringens underlåtenhet att respektera mänskliga rättigheter och demokratiska garantier.
Jag minns att vi nyligen här i parlamentet röstade emot förslaget från höger och från de konservativa att upphäva embargot för vapenförsäljning till Kina. Även då var bakgrunden till kravet att många västerländska regeringar inte ville förstöra sitt förhållande till Peking. Samma motiv gjorde nyligen att president Bush plockade bort Kina från listan över de länder som begått de mest allvarliga överträdelserna mot de mänskliga rättigheterna. Tyvärr måste vi inse att det gamla latinska ordspråket pecunia non olet (pengar luktar inte) fortfarande är väldigt populärt hos våra regeringar.
Den enda vitsen med att bojkotta OS vore om västvärlden verkligen var beredd att respektera de mänskliga rättigheternas plats i första rummet i internationella relationer, men i så fall skulle EU inte bara ha motsatt sig tanken på att hålla de olympiska spelen i Kina - man skulle långt tidigare ha infört en demokratisk paragraf om ”iakttagande av de mänskliga rättigheterna” som ett bindande villkor i handelsavtalen med detta land. Inget av detta har hänt och målet är fortfarande att skydda de stora västerländska multinationella företagens intressen. Värdet av handeln mellan USA och Kina uppgår till 167 miljarder US-dollar, och mellan EU och Kina till 190 miljarder US-dollar. 24 miljoner kinesiska arbetare är anställda av utländska franchisetagare.
Det är anledningen till att världens största makter menar att de bör förlita sig på Kina som en livlina för sina ekonomier och tolerera landets kränkningar av grundläggande rättigheter. Kinesiska kapitalister var övertygade om att flera års snabb ekonomisk tillväxt skulle dämpa separatisternas krav men så har inte blivit fallet, främst därför att Kina inte brytt sig om att fråga tibetanerna om vilken sorts ekonomisk tillväxt de föredrar.
Men Tibet är absolut inte det enda exemplet på Kinas överträdelser mot de mänskliga rättigheterna. Vi kan dagligen bevittna hur flera populära tidningar och internationella webbsidor stängs ner, en tilltagande diskriminering av gästarbetare från landsbygden, av vilka tusentals t.ex. utesluts från sjukförsäkring, hur tusentals medlemmar i protestantiska, katolska och inofficiella kyrkor fängslas och torteras, för att inte nämna förtrycket av Uyghurfolket, tvångsarbetslägren och dödsstraffet, som fortfarande i stor utsträckning tillämpas för omkring 68 icke våldsrelaterade ekonomiska brott.
Symboliska handlingar i all ära men det enda de kan uträtta är att lugna våra samveten. Vi är övertygade om att de månader som återstår innan OS börjar är ett utmärkt tillfälle för världssamfundet, och speciellt för EU, att tvinga regeringen i Peking- inte bara diplomatiskt utan genom specifika handelsrelaterade initiativ - att frige alla som har arresterats, garantera oberoende media tillträde till Tibet, öppna förhandlingar med både Tibets parlament i exil och de politiska rörelser som leder protesterna på platsen, för att nå en fredlig, diplomatisk och enad lösning som respekterar det tibetanska folkets rättigheter och val.
Patrick Louis: för IND/DEM-gruppen. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! I några timmar nu har det framförts i den officiella kinesiska propagandan att situationen i Tibet är under kontroll igen. Detta uttalande döljer, som vi vet, ett blodigt undertryckande.
De europeiska myndigheternas reaktion är dubbelt förfärande. För det första: visserligen välkomnar vi att president Sarkozy börjar skärpa tonen alltmer och inte utesluter en bojkott av de olympiska spelen, men hans utrikesministers inställning kan sannerligen ifrågasättas. Bernard Kouchner har vid flera tillfällen använt uttrycket ”våra kinesiska vänner”. Vet han om att denna blodiga diktatur trampar på mänskliga rättigheter och hotar den tibetanska nationella identiteten? Vet han hur många politiska fångar det finns, däribland den yngste i världen, Panchen Lama? Vi måste fråga oss om det fortfarande är rätt för honom att tala om mänskliga rättigheter å landets vägar.
Alltsedan Han-dynastins tid har kineserna trott sig vara överlägsna resten av världen. Den kommunistiska regimen har ökat denna attityd ytterligare genom att förespråka en ideologi som undertrycker alla individuella och sociala behov, och i synnerhet alla nationella behov.
I Asien såväl som i Europa är imperier och etnicism nationens fiender. Det är det andra skälet till min förfäran. De europeiska ledarna gör sig skyldiga till en vänta och se-attityd till den tibetanska krisen; de som utan att tveka erkände Kosovos självständighet för några veckor sedan. Genom att tvinga fram fullständig, enkel och omedelbar självständighet för denna serbiska provins, hemmet för Serbiens historiska och andliga vagga, riskerar européer och amerikaner att provocera fram allvarliga reaktioner och utveckla en inkonsekvent utrikespolitik. Den politik som förts i fallen Kosovo och Tibet ger intryck av oacceptabla ”dubbla standarder”, vilket förstör allmänhetens förtroende för diplomatiska handlingar.
Sammanfattningsvis, om vi inte tar hänsyn till nationellt kulturarv och nationella traditioner, om vi inte ser till att människors rättigheter behandlas rättvist, riskerar vi att få se hur våra proklamationer om mänskliga rättigheter blir till tomma besvärjelser utan mening. Därför säger jag: leve de fria nationernas Europa, leve det fria Tibet och leve en värld av fria nationer!
Bruno Gollnisch: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! För 113 år sedan skrev den berömde franske socialisten Jean Jaurès att kapitalism för med sig krig, så som moln för med sig oväder. Personligen skulle jag vilja säga att kommunism för med sig förtryck lika säkert som moln för med sig regn. Under 60 år, alltsedan Maos tid, har Kina varit slav under en av de mest fruktansvärda diktaturerna i mänsklighetens historia. Ändå beundrades och prisades Mao entusiastiskt av en stor del av den europeiska intelligentian, inklusive de dåvarande trollkarlslärjungarna som nu är den franske ministern Bernard Kouchner, filosofen André Glucksmann, och många andra maoister. Detta borde ha varit nog för att ge dåligt anseende åt den revolutionära verksamheten under 1968.
Ja, herr Cohn-Bendit, på 1960- och 1970-talen var det inte särskilt många av oss som sa emot era dåvarande vänner och deras revolutionära tänkande, och förkastade hur det asiatiska folket förslavades av marxismen som era vänner höjde till skyarna. I dagsläget har nätet dragits åt ur en ekonomisk synvinkel sett, och de framsteg som gjorts på kort tid av kineserna, ett av världens mest intelligenta och arbetsamma folkslag, har bidragit till att maskera den politiska verkligheten: att det fortfarande är en diktatur. Där finns ingen frihet, inga verkliga val som är representativa för befolkningen, inget självständigt rättssystem, och det pågår förföljelser, fängslanden och avrättningar av politiskt, intellektuellt eller religiöst oliktänkande.
Liksom mongolerna i Yttre Mongoliet, uigurerna och det turkmenska folket i Xinjiang, lider Tibet av ett förtryck som försöker att förstöra dess identitet. Men allting skiljer denna identitet från Kinas: folket, språket, skriftsystemet, traditionerna, andligheten. I Tibets fall handlar det tyvärr inte bara om militär ockupation och politiskt förtryck; det handlar också om invandring. Ni protesterade tidigare när Kosovo nämndes, men frågor så skilda som Kosovo och Tibet har något gemensamt: de är invandringspolitikens följder för den infödda befolkningen. Dessa följder är fruktansvärda, men än värre är att vi inte bara låtsades att denna verklighet inte existerade, vi lät dessutom samma process inledas i många delar av vårt eget territorium.
Charles Tannock: (EN) Herr talman! Det brutala sätt som de tibetanska protesterna slogs ner på nyligen är knappast överraskande, med tanke på Folkrepubliken Kinas långa historia av att fullständigt ignorera mänskliga rättigheter och demokratiska friheter. Vi här uppmanar förstås myndigheterna i Peking att utöva största möjliga återhållsamhet och att respektera det tibetanska folkets kulturella självstyre och unika levnadssätt, samt att sluta svartmåla Dalai Lama.
Kina har en beklaglig historia av att avrätta fler människor än på någon annan plats i världen, inklusive för så kallade ekonomiska brott. Landet förtrycker icke-registrerade religiösa minoriteter och tror på statlig censur, inklusive av Internet, vilket Google skamligt nog har medverkat till. Trots detta innebär Kinas ekonomiska makt och globala betydelse i säkerhetssammanhang att EU-ledare, till exempel Storbritanniens premiärminister Gordon Brown när han nyligen besökte Peking, är motvilliga att ta upp dessa frågor med myndigheterna av feghet och rädsla för att äventyra utländska investeringar. Det finns emellertid många - här i parlamentet och på andra ställen - som förståeligt nog nu uppmanar till bojkott av invigningsceremonin vid de olympiska spelen i Peking, eller rent av till fullständig bojkott av själva spelen.
Desto mer förvånande, enligt min åsikt, är västvärldens dubbla standarder. Förra månaden erkände många EU-stater samt USA ensidigt Kosovos självständighet. Man ignorerade internationella lagar och hänvisade till humanitär intervention, och stympade därmed Serbien. Däremot förblir vi i västvärlden trogna ”Ett Kina”-politiken utan att ifrågasätta den. Vi ignorerar det demokratiska Taiwans rätt till självbestämmande eller ens till att gå med i FN, trots att Taiwan i praktiken är ett självständigt land och aldrig har styrts av Folkrepubliken Kina.
Om jag får tala för mig själv, och inte för min grupp eller för mitt nationella parti: en kritisk granskning av ”Ett Kina'”-politiken vore väl ändå ett betydligt mer effektivt sätt för EU att signalera vårt ogillande till den brutala kommunistiska diktaturen i Kina.
Józef Pinior: (EN) Herr talman! Sedan den 10 mars har demonstrationer utan tidigare motstycke inträffat i Tibet och i minst tre kinesiska provinser, samt i Peking.
Den kinesiska regeringen hävdar att 18 civila och en polis dödades, och att sammanlagt 623 personer skadades under protesterna i Lhasa 12 mars. Tibetanska exilgrupper har rapporterat att minst 800 personer dog under protesterna. Economist-korrespondenten som var i Lhasa när upploppen bröt ut rapporterade om omfattningen av förstörelsen och våldet.
Först av allt - som Human Rights Watch helt riktigt kräver - borde Europaparlamentet uppmana den kinesiska regeringen att häva sin avspärrning av alla tibetanska områden: tillåta media fullt tillträde; redogöra för de saknade och döda från månadens protester; offentliggöra namn på alla individer och på vilken plats de hålls arresterade; och genast ge tillträde till fristående övervakare, som kan utreda om de arresterade torteras eller behandlas illa.
För det andra uppmanar vi den kinesiska regeringen att inleda en konstruktiv dialog med Dalai Lama. Tibetanerna och Dalai Lama själv behöver också tänka över frågan om säkerheten och framtiden för Han-kineserna i Tibet.
Min sista punkt är att det nu vilar ett stort ansvar på alla internationella aktörer i den nuvarande situationen - särskilt på olympiska spelens fackeltågssponsorer, som Coca-Cola, Samsung och Lenovo - att inte associera sig med den mycket repressiva situationen i regionen.
Dirk Sterckx: (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Ni har båda helt riktigt påpekat att mänskliga rättigheter aldrig varit helt och hållet en inrikes fråga. Var mänskliga rättigheter än kränks, måste vi i Europaparlamentet protestera mot sådana kränkningar och framföra våra anklagelser i vartenda fall. Det är därför bra att vi har goda relationer, så väl ekonomiska som politiska, med de kinesiska myndigheterna. Nu måste vi utnyttja dessa relationer - genom er, herr talman, och genom varje delegation som åker till Kina, varje parlamentarikerkommitté eller delegation som min som upprätthåller relationerna med Kina.
Vi måste först och främst använda våra relationer med Kina för att se till att pressen kan sköta sitt arbete och förse oss med pålitlig information från Tibet. Jag vill också uppmana er, fru kommissionsledamot, att skicka folk från vår delegation i Peking till Tibet så snart som möjligt, att om möjligt redan i dag göra en förfrågan om att skicka en delegation dit. De behöver åka till Lhasa för att se hur allt står till där, vad som händer med människor som arresterats och vad som sker i de avspärrade klostren. Ni har personer tillgängliga i Peking. Gör denna förfrågan och låt oss veta vad som händer, så att vi kan få reda på vad som pågår på plats.
Konrad Szymański: (PL) Herr talman! Tibet är bara en liten bricka i ett mycket större spel. För närvarande stöder Kina medvetet varenda auktoritär regim i världen, från Myanmar till Vitryssland och Sudan. Kinesiska ideologer har inte gjort någon hemlighet av att de vill erbjuda världen ett alternativ till den liberala och demokratiska vägen till utveckling. Att Kina har blivit ett epicentrum för auktoritärt styre är inte bara ett regionalt problem för Tibet, Taiwan eller det uiguriska folket. Detta epicentrum för auktoritärt styre gör sig allt tydligare hört i världen, på Europas och Förenta staternas bekostnad.
Detta är därför det sista tillfället att avvika från den passiva politiken. Alla europeiska regeringar bör agera samstämmigt och bojkotta invigningen av de olympiska spelen. Spelen måste leda till den kinesiska politikens fall - annars kommer de att leda till hela den fria världens fall.
Thomas Mann: (DE) Herr talman! Den kinesiska militärens brutala agerande mot tibetanska demonstranter har resulterat i mer än 1 000 skadade, och runt 100 döda - tror man - bland tibetanerna. Chockerande bilder har kommit fram i ljuset trots nyhetsstoppen och utvisningen av journalister. Det är helt uppenbart att Kina är långt ifrån något lämpligt värdland för olympiska spelen. Faktum är att ett av villkoren för valet av Peking som plats för spelen - respekt för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter - inte har uppfyllts.
Men ännu en gång har IOK:s ordförande Jacques Rogge avstått från att ge röst åt någon kritik mot situationen. Vid tändandet av den olympiska elden i Aten - liksom för ett år sedan i sitt tal vid Himmelska fridens torg - underlät Jacques Rogge ytterligare en gång att säga något alls om den aktuella situationen. Idrottarna har förstås förberett sig inför spelen, och deras ansträngningar bör inte vara förgäves. Hans-Gert Pöttering hade helt rätt när han beskrev en bojkott som den sista utvägen om kineserna inte genomför stora förändringar i tid till augusti.
Som ordförande för Europaparlamentets tvärpolitiska grupp Tibet Intergroup stöder jag helt denna ståndpunkt. Jag vill uttrycka min tacksamhet för den solidaritet som visats så tydligt i dag. Jag hoppas även att våra idrottare, som är ansvarsfulla vuxna människor, inte kommer att tveka att tala ut när som helst, och att de kommer att utnyttja runt 20 000 journalisters närvaro. Naturligtvis erbjuder de olympiska spelen politiska valmöjligheter. Kanske alla idrottare kunde bära ett svart band som tecken på sorg.
Kineserna har gjort en felbedömning: vi européer kommer inte att blunda. Europaparlamentet, som förkämpe för mänskliga rättigheter, talade genast ut. Det slovenska ordförandeskapet framförde faktiskt sin protest i går, vid FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Fru Ferrero-Waldner, jag vill att Europeiska kommissionen anordnar ett särskilt sammanträde inom ramen för dialogen mellan EU och Kina. EU-observatörer måste sändas till Tibet utan dröjsmål för att få en objektiv uppfattning om situationen där.
I Kina finns det inte bara hårdföra politiker, och det finns inte bara nationalister. Jag sätter mitt hopp till de förnuftiga människorna, som är väl medvetna om att det inte finns någon väg framåt utan tibetanernas kulturella och religiösa identitet. Det finns inget alternativ till Dalai Lamas fredliga väg. Bara på det sättet kan en olympisk anda alls utvecklas.
(Applåder)
Adrian Severin: (EN) Herr talman! Kärnfrågan i den aktuella krisen i Tibet handlar inte bara om förtryck, utan också om separatism. Våldet i Tibet just nu handlar inte bara om mänskliga rättigheter, utan också om maktfördelning. Bristen på insyn är beklaglig, liksom de provokativa åtgärderna är manövrer. Naturligtvis måste vi uppmana de kinesiska myndigheterna att hantera situationen med respekt för mänskliga rättigheter och på ett civiliserat, öppet och proportionerligt sätt.
Samtidigt måste vi också erkänna att Kina, liksom vilken stat som helst, har rätt att vidta rimliga åtgärder för att skydda sina medborgares liv, frihet och egendom, samt allmänhetens intressen.
Det finns inga tvivel om att Kina inte är organiserat i enlighet med europeiska principer och värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter. Man kan dock inte förneka att Kina har öppnats upp i en kinesisk evolutionsprocess som börjar närma sig vissa av våra värderingar. Det är vår rätt och vår skyldighet att uppmuntra denna process och att insistera på respekt för mänskliga rättigheter, inklusive kulturella rättigheter och skydd för kulturell identitet överallt i Kina, inte bara i Tibet.
Vi bör även stödja demokratiska friheter mot såväl envälde som teokrati. När vi gör det bör vi dock tänka på att överdrivna påtryckningar mer sannolikt kommer att bromsa reformerna än skynda på dem. Nu bör vi uppmana alla berörda parter att inte göra mänskliga rättigheter till gisslan för geostrategiska agendor, eller göra de olympiska spelen till gisslan för politiska ambitioner.
Olympiska spelen bör vara ett väl använt tillfälle för oss att tala om fred, frihet och mänsklig värdighet i hela världen, framför allt i Kina.
Bronisław Geremek: (FR) Herr talman! Brottet i Tibet är likvärdigt med ett brott mot den europeiska andan och tanken. Tystnad är ett brott i vissa situationer. Jag är glad att era ord i dag har brutit EU:s tystnad och gör det möjligt för mig att vända mig till er. Det polska folket har erfarenhet inte bara av att kämpa för frihet, utan också av rundabordssamtal, som blev ett verktyg i denna kamp. Jag uppmanar er att ta initiativ till rundabordsförhandlingar som för samman vinnarna av Nobels fredspris, företrädarna för Tibet och Tibets andliga ledare, Dalai Lama, kring er. Ni kunde bjuda in talmannen för den kinesiska folkkongressen och de kinesiska myndigheterna. Denna gest skulle visa god vilja och skulle kunna sätta i gång den nödvändiga dialogen och debatten. Jag tror att parlamentet tackar er för era ord här i dag. De skulle också tacka er för ett nytt initiativ, ett initiativ för dialog och fred.
(Applåder)
Talmannen: Tack, herr Geremek. Jag ska ta upp frågan med presidiet och talmanskonferensen. Det är inte något jag kan besluta om på egen hand, så jag ska lägga fram det för dem.
Marcin Libicki: (PL) Herr talman! I dag debatterar vi nästa steg i utrotningen av den tibetanska nationen. Tibet har aldrig varit en del av Kina på permanent basis. Det tibetanska folket levde avskilda från resten av världen, och har i stort sett alltid varit självständiga. Jag måste säga att uttalandena från rådets och kommissionens företrädare, där båda sidor uppmanades att inleda en dialog, är beklagliga, eftersom de förväxlar offret med gärningsmannen, som ofta varit fallet den senaste tiden.
Jag välkomnar ert förslag att arrangera en bojkott av OS-invigningen, och jag uppmanar andra att agera enligt ert exempel. Jag vill påpeka att det i punkt 5 i ingressen till den olympiska stadgan fastslås att varje form av diskriminering strider mot den olympiska rörelsen. Eftersom vi inte kan utesluta Kina från den internationella olympiska rörelsen, borde vi därför göra vår ståndpunkt klar genom en bojkott.
Edward McMillan-Scott: (EN) Herr talman! Den olympiska elden må ha tänts förra helgen, men den olympiska andan dog på gatorna i Tibet.
Den dödades av den mest repressiva regimen i världen. Kina sponsrar folkmordet i Darfur, folkmordet på religiösa grupper i Kina, och nu senast folkmordet i Tibet. För politiker med principer är frågan inte längre om man bör bojkotta OS, utan vilken sorts bojkott som bör genomföras.
Efter mitt senaste besök i Kina i maj 2006 arresterades, fängslades och i vissa fall torterades alla som jag hade kontakt med - före detta fångar, reformister och så vidare. Jag tänker på Gao Zhisheng, på Hu Jia, på Sao Dong och andra. Detta är det verkliga Kina. Därför efterfrågade jag då en debatt inom EU om en bojkott av OS.
Denna debatt visar att den fria världen, som mina kolleger har klargjort, inte kan och inte bör skaka hand med mördare. Som parlamentets talman så modigt har sagt, är det inte bara frågan om att inte närvara vid invigningen av de olympiska spelen. Det finns större frågor att besvara om de olympiska spelens själva natur. I den olympiska stadgan, artikel 1, talas det om universella grundläggande etiska principer. 2001, när kineserna tackade ja till de olympiska spelen 2008, åtog de sig att genomföra reformer. Ingenting har gjorts. Europaparlamentet efterfrågade - enhälligt - i en resolution i december att IOK skulle göra en bedömning av Kinas reformframsteg. Ingenting har gjorts.
IOK måste höja rösten. Parlamentet har satt i gång en debatt som kommer att genljuda jorden runt, och jag tackar talmannen för att han inlett den.
Talmannen: Vi ska snart börja med ”fånga talmannens blick”, men minister Janez Lenarčič måste gå så jag måste be honom att uttala sig kortfattat återigen.
Janez Lenarčič: tjänstgörande rådsordförande. - (SL) Tack så mycket, herr talman, för att ni låter mig uttala mig. Jag vill också tacka parlamentets ledamöter för de åsikter, förslag och initiativ som har lagts fram under denna debatt. Som Pasqualina Napoletano och andra nämnde kommer utrikesministrarna att sammanträda informellt i slutet av denna vecka. Det kommer då att ges tillfälle att diskutera Tibet, som var ämnet för dagens debatt i denna kammare, och era åsikter, förslag och initiativ kommer att vara mycket användbara.
Parlamentsledamöternas åsikter och ståndpunkter kommer att beaktas i så hög grad som möjligt. Jag bör betona att rådet kommer att sträva efter ett gemensamt uttalande. Ordförandeskapet kommer att försöka se till att uttalandet blir klart och tydligt. Rådet kommer att vara tydligt när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna, förkastandet av våld från alla sidor och kommer att stödja åsiktsfriheten, däribland rätten till fredliga demonstrationer.
Som jag sade inledningsvis kommer vi att främja en dialog mellan de kinesiska myndigheterna och Dalai Lama eller hans företrädare. Vi kommer att upprätthålla kontakterna med våra kinesiska motparter angående tillstånd för internationella journalister att besöka Tibet. Jag har redan nämnt idrottsministrarnas uttalanden om de olympiska spelen. De sade inget om öppningsceremonin. Andra ministrar kommer kanske att ta upp denna fråga i sinom tid. Jag vill upprepa att de olympiska spelen i Kina kommer att ses som ett tillfälle att främja de mänskliga rättigheterna.
Talmannen: Tack så mycket, herr minister! Det vore bra om ni meddelade utrikesministrarna om hur situationen speglas i vår diskussion och sinnesstämningen här i Europaparlamentet. Tack för att ni deltog här i dag..
Jacek Protasiewicz: (PL) Herr talman! Den hundratals år gamla olympiska traditionen går hand i hand med idén om fred och icke-våld. Det är därför skamligt att man i landet som står värd för de olympiska spelen om några månader skjuter på folk och dödar dem som offentligt uttrycker sina åsikter som medborgare. Det var bra att denna situation fördömdes ordentligt i kammaren i dag under debatten som nu närmar sig sitt slut. Jag vill särskilt gratulera Europaparlamentets talman för hans mycket kraftfulla uttalande.
Samtidigt vill jag att ni uppmärksammar att man även i vårt grannland Vitryssland använder våld för att stoppa fredliga demonstrationer och arresterar deltagare. Som tur är har man inte använt några vapen. Jag anser att vi måste klargöra att vi fördömer händelserna i Minsk lika kraftfullt som vi fördömer dem i Tibet.
Cornelis Visser: (NL) Den senaste tidens våldsamheter i Tibet har återigen gjort oss uppmärksamma på det tibetanska folkets situation. Situationen när det gäller saknade personer och de döda eller skadade är mycket oklar. Kina måste tala klarspråk och låta internationella organisationer och media besöka området.
I sommar kommer de olympiska spelen att hållas i Kina. Spelen står för fred och respekt. Spelen är en enastående möjlighet för det kinesiska folket att komma i kontakt med idrottsliga och kulturella värderingar från resten av världen. Idrottsmännen har en viktig roll att spela här. Staterna bör inte vid denna tidpunkt blanda sig i idrottsmännens deltagande i spelen. Idrottsmännen kan och måste fatta besluten själva.
Å andra sidan kan politiker välja att inte delta i öppningsfestligheterna. Jag stöder Europaparlamentets talmans idé att möjligen bojkotta öppningsceremonin. Det är nödvändigt att medlemsstaterna handlar gemensamt i detta sammanhang. Europaparlamentet måste ta initiativet.
John Purvis: (EN) Herr talman! Jag kan väl inte precis säga att jag planerade att resa till Kina i sommar, men nu är jag helt säker på att jag inte kommer att åka dit. Jag föreslår dessutom till mina medeuropéer, däribland våra besökare på läktaren och alla mina kolleger här, att vi sprider budskapet att det vore bättre att stanna i Europa i sommar.
José Ribeiro e Castro: (PT) Jag välkomnar också diskussionen och kommentarerna om denna fråga. Jag anser att vi inte ska hålla tillbaka en enda anklagelse eller ett enda krav på respekt för grundläggande fri- och rättigheter. Jag måste också därför uttrycka min solidaritet med Tibet, med det tibetanska folket och med Dalai Lama, vars ord återigen visar på den rätta vägen framåt. Jag måste dessutom uttrycka min solidaritet med det kinesiska folket som kämpar för frihet varje dag tillsammans med Himmelska fridens torgs söner och döttrar.
Jag är emellertid inte för en bojkott av de olympiska spelen. Jag skulle föredra en tydligare och mer bestämd handelspolitik, eftersom det är här vi måste agera, inte på bekostnad av idrotten och förbindelserna mellan folk som försöker främja mänskliga rättigheter och frihet. Det är detta vi vill.
Jag stöder politiska åtgärder, t.ex. att politiker inte kommer till öppningsceremonin. Jag anser emellertid att vi måste fortsätta kämpa och utöva påtryckningar på Kina så att det blir öppnare, i stället för att uppmuntra landet att isolera sig. Jag tror att dessa olympiska spel kommer att öka världens kännedom och driva fram skälen till mänskliga rättigheter, Tibet, Darfur och alla dem som kämpar för frihet och fred i världen.
Milan Horáček: (DE) Herr talman! Kina har överträtt de mänskliga rättigheterna med råge i Tibet i åratal. Närhelst en kommunistisk diktatur får slut på idéer skickar man sina stridsvagnar och trupper. Jag lärde mig själv denna hårda läxa för 40 år sedan i Prag och nu ser vi att samma sak händer i Lhasa. Kampen för frihet och demokrati i Tibet, i Kina, i Myanmar och på andra håll fortsätter. Vi måste använda alla till buds stående medel, kanske t.o.m. en tillfällig bojkott av de olympiska spelen. Vi uppmanar även rådet att till sist utse ett särskilt EU-sändebud till Tibet. Länge leve det fria Tibet!
Tunne Kelam: (EN) Herr talman! Det sätt på vilket de kinesiska myndigheterna hanterar krisen i Tibet är bevis på att regeringen i Peking är ovillig att ändra sin brutala politik gentemot minoriteter. Det är fegt och oärligt att säga att Dalai Lama stöder upproren. Jag är stolt över er, herr talman, för att ni modigt uttrycker en tydlig moralisk ståndpunkt i den tibetanska frågan och i dag förklarar vår ovillkorliga solidaritet med det tibetanska folket.
På tal om de olympiska spelen tycker jag att det är på sin plats att påminna sig om att det är sju år sedan, dvs. i juli 2001, detta parlament drog slutsatsen att Kina ”på ett uppenbart sätt misslyckas med att upprätthålla universella mänskliga, medborgerliga och politiska rättigheter” och ”att denna negativa historia och förtrycket i Tibet ... gör att det är olämpligt” att Kina blir värdland för de olympiska spelen 2008. Tråkigt nog har verkligheten visat riktigheten i denna slutsats.
Jag uppmanar kommissionen och rådet att uppvisa samma mått av solidaritet med Tibet som har uppvisats i dag i denna kammare.
Ana Maria Gomes: (EN) Herr talman! Vi kan inte blunda för dödandet i Tibet och Kinas försök att dölja omfattningen av det. Vi kan naturligtvis inte heller stödja det rasistiska våldet mot Han- och Hui-folken som exploderade i Tibet och närliggande kinesiska provinser, på samma sätt som vi inte stöder de rasistiska uttalandena mot tibetaner från kinesiskt håll.
Men vi bör alla, däribland det kinesiska folket, förstå varför tibetanerna reagerade med våld trots Dalai Lamas fredliga inställning. Detta utbrott beror på de förödmjukelser som har pågått länge, den smärta och de grova överträdelser av mänskliga rättigheter som tibetanerna har fått utstå i Tibet, där de håller på att bli en minoritet till följd av den kinesiska regeringens aggressiva politik.
Vi vill se mänskliga rättigheter och friheter i Tibet lika mycket som i Kina, där så många har fängslats bara för att de har vågat uttrycka sina åsikter - t.ex. Hu Jia, strax efter att han uttalat sig här i parlamentet i november i fjol. Eftersom jag är engagerad stöder jag inga bojkotter av de olympiska spelen i Peking. Det skulle bara vara för bekvämt för dem som fortsätter att räkna med världens likgiltighet att fortsätta förtrycka kineserna och tibetanerna. Det är i stället en uppgift för oss alla, som världsmedborgare, att se till att spelen i Peking blir ett verkligt OS för mänskliga rättigheter, för frihet i Tibet och för frihet i Kina.
Ewa Tomaszewska: (PL) På samma dag som de första delvis fria valen ägde rum i Polen, dvs. den 4 juni 1989, körde stridsvagnar mot studenter som demonstrerade på Himmelska fridens torg. Regimen som var ansvarig för dessa händelser handlar med sina egna medborgares organ. Den mördar just nu tibetaner. Jag kan inte förstå att Kina tilläts organisera de olympiska spelen. Jag stöder begäran att organisera en observatörsdelegation till Tibet.
Marios Matsakis: (EN) Herr talman! Den senaste tidens händelser i Tibet har varit fruktansvärt motbjudande och vi fördömer dem på samma sätt som vi bör fördöma många andra inhumana handlingar av den totalitära regimen i Kina.
Men samtidigt som vi fördömer dem handlar vi för miljarder euro med Kina. Ingen i kammaren i dag har sagt att vi bör vidta åtgärder för att skada den kinesiska totalitära regimen där den känner mest smärta, dvs. i ekonomiskt avseende. Kommissionsledamoten här har tidigare i detta parlament försvarat ståndpunkten att vi inte bör vidta några sanktioner mot Kina.
Låt oss alltså inte ta kål på den olympiska andan. Låt oss inte förstöra den, utan låt oss i stället försöka förstöra diktaturen i Peking och sluta köpa kinesiska varor om vi vill göra något konkret.
Zuzana Roithová: (CS) Jag har påpekat i flera år att vi inte får blunda för grova överträdelser av mänskliga rättigheter i Kina, oavsett våra ekonomiska mål. Tibet är toppen på det kinesiska isberget.
Jag stöder fullständigt vår talman Hans-Gert Pötterings uppfattning att det är berättigat att bojkotta de olympiska spelen om Kina fortsätter med sitt kulturella folkmord av det tibetanska folket. De europeiska politikerna bör uttrycka sitt missnöje med den kinesiska politiken genom att inte närvara vid öppningsceremonin.
Politik handlar om symboler och yttringar och detta vore en passande yttring för europeiska politiker, presidenter och statsministrar. Inte bara för mig personligen, utan även för många européer kommer detta att vara ett test som visar om EU behandlar mänskliga rättigheter som en transnationell fråga och ett ämne som berör oss alla, eller om det kommer att specialbehandla Kina. Jag stöder verkligen idén att skicka våra egna observatörer till Tibet.
Låt mig göra ytterligare en liten kommentar: jag gillar inte att vi i dagsläget varken kan hissa den tibetanska flaggan fritt eller ta med den till någon aktivitet som har koppling till de olympiska spelen. Den olympiska idén är grundad på renheten hos den idrottsliga andan och denna anda är verkligen inte förenlig med tystnaden från andra länder under spelen om det faktum att det organiserande landet brutalt förtrycker det tibetanska folkets rättigheter.
Lasse Lehtinen: (FI) Herr talman! De olympiska spelen 2008 är en unik möjlighet för EU att inleda en diskussion om händelserna i Tibet och de universella humanitära värderingar som Förenta nationerna har kommit överens om.
Man måste pressa Kina att hålla de löften som man har gett i utbyte mot att få vara värd för de olympiska spelen. Kina måste låta FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna besöka Tibet för att genomföra en grundlig och opartisk undersökning av händelserna där. De aktörer som deltar i utvecklingssamarbete såväl som den internationella pressen måste garanteras tillträde till Tibet. Kinas medborgarrättsaktivister måste tillåtas handla utan att riskera att bli arresterade.
Nu finns det också en möjlighet att stödja den goda icke-våldsamma kampen från den tibetanska ledarens och hans landsflyktige andlige ledares sida för att bli självständiga. Kina kommer att bli mer villigt att lyssna på oss just nu än någonsin tidigare före eller efter de olympiska spelen. Vi bör inte utesluta möjligheten till en bojkott om det främjar våra syften.
Helga Trüpel: (DE) Herr talman! De olympiska spelen är alltid ett stort idrottsevenemang, men också alltid en politisk händelse, både för IOK och i detta fall också för Kina, på grund av de löften som gavs av kineserna i samband med spelen, dvs. att de skulle respektera de mänskliga rättigheterna och garantera ett bättre miljöskydd. Jag menar att de ännu inte har uppfyllt något av dessa löften. Saken är den att situationen för de mänskliga rättigheterna har försämrats allvarligt och vi måste beakta detta. Av detta skäl anser även jag att EU:s medlemsstater inte bör sända sina stats- och regeringschefer till öppningsceremonin.
Vi måste emellertid gå ännu längre. Vi måste föra en genuin EU-politik för Kina. Det är omöjligt att genomföra ett strategiskt partnerskap fullt ut samtidigt som dessa omfattande överträdelser av de mänskliga rättigheterna äger rum, så jag vill att vi fortsätter dialogen men konfronterar kineserna med deras handlingar och inte tillåter något hyckleri. Detta innebär att, när t.ex. Angela Merkel träffar Dalai Lama, Nicolas Sarkozy inte bör resa till Kina för att sälja TGV och kärnkraftsanläggningar utan att någon gång nämna orden ”mänskliga rättigheter”.
Den måttstock som vi, som européer, måste använda när vi mäter våra resultat är vår människorättsdimension, även i samband med våra förehavanden med Kina..
Marco Cappato: (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att vi inte bara måste hjälpa Dalai Lama att säga ”nej”, då han tydligt har gjort detta, men också att säga ”ja” då han har gjort detta.
Han har sagt nej till oberoende, han har sagt ja till självständighet, och det är med detta förslag han bör få hjälp. Han har sagt nej till våld, han har sagt ja till icke-våld, vilket innebär ett aktivt handlande och kan omfatta kollektiva åtgärder: det är en strategi som kräver kunskap och en oberoende internationell undersökning för att ta reda på vad som verkligen hände och vad som händer i Tibet. Han har sagt nej till en bojkott av de olympiska spelen, men ja till allt som kan göras för att använda detta som en möjlighet för världssamfundet att göra sin politiska röst hörd till stöd för de mänskliga rättigheterna.
Talman Karma Chophel, som kommer att besöka oss i utskottet för utrikesfrågor, har också talat om behovet av att alla tar tillfället i akt och visar sitt stöd för det tibetanska folket och för alla förtryckta folk i Kina: Uyghurfolket, mongolerna och andra. Xavier Solana var därför utan tvekan för snabb - som rådet också har sagt - att visa sin ståndpunkt, genom att uttrycka sin avsikt att närvara, utan att ha fått klartecken från rådet och utan att ha hört Europaparlamentets åsikt.
Christopher Beazley: (EN) Herr talman! Jag hade turen att få närvara som åskådare vid de olympiska spelen i München dagen innan de tragiska morden på idrottsmännen ägde rum. Jag vet hur hårt Tyskland har försökt - och har lyckats med - att utplåna minnet av de olympiska spelen i Berlin. Jag kommer naturligtvis också ihåg de olympiska spelen i Förenta staterna då en del av de framgångsrika amerikanska idrottsmännen hade svarta handskar och strumpor på sig på prispallen.
Med andra ord har man under de moderna olympiska spelen alltid haft svårt att undvika att politiska manifestationer tar plats i stället för det avsedda firandet av idrott och fred.
Det kan bli så att den olympiska kommittén - och vi har kolleger här i parlamentet som är ledamöter i denna kommitté - kan komma fram till att det inte är förenligt med den olympiska andan att hissa nationella flaggor och att man bara bör hissa den olympiska flaggan.
När det gäller de kinesiska myndigheterna instämmer jag fullständigt i era ord.
Mario Borghezio: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att EU kan uppmana FN att garantera att tibetanska idrottsmän inte blir arresterade om de deltar i de olympiska spelen under sin egen flagga och för sitt eget land.
Det är skamligt att ett land med vilket hela världen, däribland europeiska länder, handlar och gör affärer får rätten att stå värd för de olympiska spelen, och som får uppmärksamhet från stats- och regeringschefer vid öppningsceremonin, dränks i blod från sina frihetstörstande medborgare från en förtryckt nation under militär ockupation och blodig förföljelse. Det tibetanska folket har rätt till frihet och oberoende.
Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Herr talman! Ert utmärkta uttalande och den rådande diskussionen visar att Europaparlamentet inte vill hålla tyst, att det vill inte vara i maskopi med en diktatur som förtrycker en minoritet.
Vi vet att det är väldigt svårt att utöva påtryckningar på ett land som Kina, som har mycket stor tyngd i den internationella politiken, och att det är bättre att övertala dem att förhandla med Dalai Lama om Tibets situation. Kineserna var kloka nog att hitta en lösning för Hongkong och Macau grundad på principen ”ett land, två system”. Detta kan vara ett sätt att även lösa den rådande situationen: att Tibet är en del av Kina men får en mycket långtgående självständighet under Dalai Lamas ledarskap, eftersom den rådande självständighetsnivån ligger under den som tibetanerna vill ha.
Bronisław Geremek har tillhandahållit en ram för detta, och jag vill lägga fram en idé: låt oss försöka övertala kineserna att det faktiskt finns en möjlig lösning som skulle upprätthålla Kinas territoriella okränkbarhet samtidigt som man ger det tibetanska folket den självständighet det förtjänar. Herr talman! Jag är stolt över att ni är parlamentets talman.
Zita Pleštinská: (SK) Tack ska ni ha, herr talman! Jag har några helt nya intryck från mitt besök i Kina i förra veckan. Vår delegation från Europaparlamentet nämnde Tibet vid varje tillfälle som gavs, vid varje möte med kineserna, i den kinesiska kongressen och i det kinesiska utrikesdepartementet. Kineserna var mycket nervösa och tillät ingen diskussion om denna fråga.
Jag kunde se hur förberedelserna för de olympiska spelen fortskred, hur de har blivit en del av livet för varje kinesisk medborgare. Det är därför det är så beklagligt att den kinesiska regeringen inte har förstått den främsta idén med de olympiska spelen. Om den hade gjort det hade den inte sänt konvojer med kinesiska arméfordon med tusentals soldater till Tibet och grannprovinserna. Tibetanerna är troende buddister vars religion ständigt förtrycks av regeringen. Jag anser att den officiella kinesiska politiken gentemot Tibet är att likställa med folkmord: ett försök att förstöra den tibetanska kulturen och religionen.
Det gläder mig att vi i dag i denna demokratiska församling hör en kraftfull uppmaning till att stödja Tibet, en tydlig uppmaning till att skydda de olympiska spelens rena och underbara värderingar och till en bojkott av öppningsceremonin. Tack så mycket.
Piia-Noora Kauppi: (EN) Herr talman! Jag anser att EU bör ha tre mål avseende Tibet och Kina. Det första är det omedelbara målet att få ett slut på våldet, morden och i synnerhet tortyren i Tibet. Tortyren är för närvarande ett mycket större problem än morden eftersom den i 50 år har förvärrat förtrycket i Tibet.
Det andra målet, mer på medellång sikt, är naturligtvis kopplat till de olympiska spelen. Vi har fortfarande fem månader på oss att se till att Kina uppfyller sina åtaganden. Fem månader är gott om tid och det är nu en bra tidpunkt att se till att de olympiska spelens politiska mål - vilka var skälet till varför Kina fick arrangera de olympiska spelen - verkligen uppfylls.
Det viktigaste, slutligen, är att samtalen på hög nivå mellan Dalai Lamas företrädare och den kinesiska regeringen verkligen kan fortsätta. Sedan samtalen inleddes har det skett mycket få framsteg. Jag anser att EU i högre grad kan stödja Dalai Lamas strävan, under dessa fredliga samtal, att nå en verkligt hållbar framtid för ett självständigt Tibet.
Vytautas Landsbergis: (EN) Herr talman! Till följd av Tunne Kelams kommentarer om parlamentets varning för sju år sedan måste vi beakta vad som - om något överhuvudtaget - har förändrats i Kina angående Tibet sedan dess, och om parlamentets ståndpunkt har förändrats. Om inget har förändrats bör man nu upprepa det som sades för sju år sedan: ”Det är olämpligt.”
Vi uppmanar därför medlemsstaterna att uppföra sig på ett korrekt sätt. Jag tror inte att parlamentet är EU:s röst i mindre utsträckning nu än då.
Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag först säga att denna diskussion tydligt har visat att ni verkligen har förstått det tibetanska folkets frustration. Detta har varit en mycket engagerad diskussion. Jag kommer naturligtvis att förmedla de åsikter som ni har uttryckt i dag till rådet (utrikesfrågor). Som jag sa måste rådet diskutera denna fråga.
För mig är det centrala i denna fråga hur man ska kunna åstadkomma konkreta förbättringar i Tibet. Jag förstår kinesernas känslighet när det gäller självständigheten, men det är också rätt att uppmana till respekt för tibetanernas kultur och traditioner. Vi har gång på gång påmint kineserna om att landets roll som en framväxande stormakt och värd för de olympiska spelen också för med sig ansvar.
Mitt budskap är därför följande: stoppa för det första våldet. Våld har aldrig, som jag sa tidigare, gett några resultat i längden. Engagera er, för det andra, i en betydelsefull och konstruktiv dialog om kärnfrågor, t.ex. om vad som kan göras för att bevara språket, kulturen, religionen och traditionen i Tibet, om vilka åtgärder som måste vidtas så att tibetanerna får lika möjligheter inom utbildning, arbetsliv, ekonomi och samhälle samt om vad som måste göras eller inte göras så att tibetanerna fortfarande kan känna sig hemma i sin egen region.
Om dessa frågor är besvarade kanske separatismspöket kan försvinna och se till att man hittar rätt lösning. Ingen kan ha intresse av att situationen flammar upp ytterligare eller att folk blir mer aggressiva vilket gör att en hållbar lösning blir allt mindre trolig. Jag anser att alla sidor bör satsa på att stärka de mer måttfulla delarna, och därför rekommenderar jag verkligen att man tar itu med dessa frågor tillsammans för att kunna hitta en hållbar lösning som är godtagbar för alla.
Vad vi har gjort - och vad vi kan göra - är att ha en dialog om mänskliga rättigheter, som jag sa. I denna dialog tar man förresten alltid klart och tydligt upp frågan om tortyr. Som jag har nämnt kommer vi här återigen att be om en särskild delegation på platsen. Vi anser att detta är viktigt.
För det andra kommer jag att ta upp den fråga man har uppmanat till tidigare: att för vår delegations räkning också be om att få besöka Tibet. Jag hoppas att det finns en möjlighet eftersom - som jag sade tidigare - det finns journalister som har fått tillstånd nu, så förhoppningsvis kommer EU att finnas på plats.
Det är detta jag kan säga till er. Tack så mycket. Jag tycker att det var en mycket viktig debatt.
Talmannen: Tack så mycket, fru kommissionsledamot. Mina damer och herrar! Jag tycker att detta har varit en av Europaparlamentets bästa stunder, därför att vi har kämpat för det viktigaste av allt: de mänskliga rättigheterna. Jag anser att vi kan vara tacksamma, inte bara för att vi har samlats för denna debatt - även om vi av förfarandemässiga skäl formellt inte kan rösta om en resolution, det kommer vi att göra i april - utan även för att vi mycket tydligt har uttryckt att vi står på tibetanernas sida. Min vädjan och mitt råd till er - och jag är övertygad om att detta kommer att ske - är att vi med öppna ögon fortsätter att observera vad som äger rum i Kina och Tibet och, förvisso, i resten av världen. Jag vill uttrycka min uppriktiga tacksamhet till er alla för ert bidrag till en av Europaparlamentets bästa stunder.
Alla ledamöter som under ”fånga talmannens blick” uttryckte att de vill tala har fått göra det. Jag anser att det är viktigt, i en så pass engagerad och viktig debatt, att alla som vill uttrycka sin åsikt ska få möjlighet att göra det. Jag vill även av detta skäl uttrycka mitt varma tack till er. Jag hoppas att vår debatt skapar något gott i EU och i resten av världen. Kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner! Jag är säker på att ni i rådet (utrikesfrågor) kommer att berätta om stämningen under denna debatt och om vårt starka engagemang när det gäller mänskliga rättigheter. Jag önskar er lycka till och hoppas att utrikesministrarna i rådet också kommer att dra viktiga slutsatser, som vi just har gjort i denna debatt.
Jag förklarar nu debatten avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Gyula Hegyi : skriftlig. - (HU) Den tibetanska krisen fyller oss alla med oro och vi sympatiserar med offren. Den kinesiska regeringen måste skydda de mänskliga rättigheterna och får inte ta till våld. Dalai Lama vill att Tibet ska bli självständigt och jag anser att detta är ett klokt och lämpligt förslag. Grundat på dess rika kulturella, historiska och religiösa traditioner förtjänar Tibet verkligen självständighet. Självständighet kan vara en lösning på liknande historiska och etniska konflikter i många andra länder i världen.
Samtidigt menar jag att det är mycket viktigt att inte blanda ihop politik och idrott. Bojkotterna av de olympiska spelen i Moskva 1980 och i Los Angeles 1984 var ett bittert kapitel i det kalla kriget. Enastående idrottsmän och idrottskvinnor gick miste om ett tillfälle att visa upp sig och hela nationer berövade sig själva glädjen att få delta i de olympiska spelen. Jag kan utan tvekan säga att den stora majoriteten av det idrottsälskande ungerska folket var emot 1984 års bojkott och skulle motsätta sig alla förslag till bojkott i det aktuella fallet. Låt oss stödja tibetanerna rent politiskt, men låt oss inte förstöra den glädje som idrotten ger till hundratals miljoner personer.
Eija-Riitta Korhola : skriftlig. - (FI) Herr talman! Jag delar allas oro när det gäller överträdelserna av de mänskliga rättigheterna i Tibet.
Kina är medlem i Förenta nationerna och har ratificerat åtskilliga internationella avtal. Landet har emellertid bara uppfyllt sina åtaganden på ett mycket ofullständigt sätt. Trots att världens blickar riktas mot Kina på grund av de kommande olympiska spelen, använder regeringen nu hårda metoder för att tysta alla som kritiserar dess politik och för att slå ned fredliga demonstrationer.
Den typ av stalinistisk retorik som används av Zhang Qingli, sekreterare för kommunistpartiets (så kallat) självständiga regionala kommitté för Kina-Tibet, får oss att misstänka det värsta. Andra länder bör inte stödja dessa allmänt spridda överträdelser av politiska och mänskliga rättigheter. EU bör omedelbart ändra samarbetsplanen så att man tar hänsyn till den rådande situationen och öka dialogen med Kina om de mänskliga rättigheterna, vilket borde göra det möjligt att nå resultat.
Vi bör nu särskilt arbeta för att de tibetanska regionerna öppnas för leveranser och biståndsarbetare. Belägringarna av munkklostren måste upphöra och tibetanerna måste garanteras tillgång till livsmedel, vatten och läkemedel. Erkända människorättsorganisationer och officiella organ måste också beviljas tillträde till området för att övervaka situationen för de mänskliga rättigheterna. Detta har Kina vägrat, trots krav och påtryckningar från ett stort antal internationella organ. Vi måste också insistera på att Kina ska släppa de tibetaner som har arresterats vid fredliga demonstrationer och att landet respekterar åsikts- och församlingsfriheten och upphäver begränsningarna för religionsfriheten.
Dalai Lama har talat i medierna om det kulturella folkmordet i Tibet. Den enda hållbara hjälpen eller lösningen kommer att vara det som ger grundläggande rättigheter, ekonomiskt välstånd, yttrande- och religionsfrihet och verklig kulturell självständighet till tibetanerna.
Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Världen har tolererat Kinas trakasserande av det tibetanska folket och kulturen i årtionden på grund av geopolitisk opportunism.
Nu, skamligt nog, avhåller vi oss från att utöva påtryckningar på den asiatiska ”dynamon” som fortsätter att överträda de mänskliga rättigheterna. Den internationella tystnaden eller eftergivenheten har mer att göra med handelsmässiga och ekonomiska orsaker än geopolitisk taktik. Detta oväntade inbegripande på dagordningen, som dessutom mest vittnar om ett formellt intresse för frågan, kommer inte att få personer som jag själv - som alltid har fördömt Kinas arrogans - att hoppas att EU inte bara uttrycker verbala fördömanden, utan verkligen genomför sanktioner. Sådana sanktioner måste omfatta mycket mer än bara frågan om de olympiska spelen, även om länderna i östblocket uppförde sig annorlunda vid tiden för spelen i Moskva.
Jag skäms därför för att vara medborgare i en feg union, samma union som för bara några dagar sedan nonchalerade folkrätten genom att erkänna Kosovos självständighet, på samma sätt som jag skämdes över den italienska regeringen och nästan alla politiska partier i Italien - både majoritet och opposition - som gick med på Kinas begäran att inte ge Dalai Lama ett officiellt mottagande när han besökte Italien. Våra regeringar är slavar under marknaden, anhängare av frihandel och kommunism, och kommer alltid att vara emot fritänkande medborgare som jag själv som kommer att fortsätta att protestera mot orättvisor.
Csaba Sógor : skriftlig. - (HU) Herr talman! Oroligheterna i Tibet har lett till att flera hundra personer har dött. Kina nämner bara 13 stycken. Ett dödsfall är ett för mycket. Kina påstår att man sköt de tibetanska demonstranterna i självförsvar. Kinas premiärminister skyller Dalai Lama för den situation som har uppkommit. Det är en välkänd historia. Ett kommunistland som kör över de mänskliga rättigheterna. En minoritet som kämpar för sina rättigheter och vill ha den självständighet som har utlovats, men som inte förverkligats.
Man har talat om bojkott, om att inte närvara, men också om försoning och dialog. Om inget sker bör åtminstone den olympiska elden inte passera över tibetanskt territorium. Jag frågar er emellertid om vi kan bära elden över hela Europa med ett rent samvete. I många europeiska länder, till och med i dag, blir folk slagna för att de talar ett minoritetsspråk, man lägger all skuld på minoritetsledarna för den uppkomna situationen och de mänskliga rättigheterna och samhällenas rätt till självbestämmande har blivit ett tabubelagt ämne. Vi måste stödja tibetanernas rättigheter, men också se till att EU sopar rent framför sin egen dörr.
| sv |
– Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 9 juni 2005.
– Innan vi går vidare med antagandet av de ändringar till arbetsplanen som har lagts fram, skulle jag vilja göra ett uttalande på talmanskonferensens vägnar. Mina damer och herrar! För 65 år sedan, i juni 1940, förlorade tre länder – Litauen, Lettland och Estland – som nu är medlemmar i Europeiska unionen sin självständighet till följd av sovjetisk ockupation. Som en följd av detta och under ett halvt århundrade berövades medborgarna från dessa länder sina mänskliga rättigheter och genomled terror och förvisning.
I dag högtidlighåller vår institution minnet av dessa händelser, som tillsammans med andra är en del av vår historia. Det här är inte första gången Europaparlamentet talar om detta; det är inte första gången som parlamentet högtidlighåller minnet av dessa länders historia, som i dag är medlemmar i Europeiska unionen.
För 22 år sedan, 1983, uttryckte detta parlament sitt fördömande av ockupationen av stater av andra stater. Och i dessa svåra tider för Europeiska unionen, just i detta ögonblick, måste vi minnas att anslutningen av de baltiska staterna till unionen har främjat och kommer att fortsätta främja målsättningarna för medborgarnas fred och välstånd. I dag måste vi uttrycka vår stolthet över att vi kan arbeta tillsammans i uppbyggandet av ett förenat Europa som delar gemensamma värden.
Det är viktigt att minnas detta; det är viktigt att minnas att uppbyggandet av en bättre framtid för alla européer grundar sig på respekt för mänskliga rättigheter och fordrar ständig uppmärksamhet och vaksamhet, eftersom folk som glömmer sin historia riskerar att upprepa den. Tack så mycket.
– Med de politiska gruppernas samtycke föreslår jag följande ändringar till arbetsplanen för denna sammanträdesperiod, som finns i den rättelse som har delats ut.
Betänkandet av Giuseppe Gargani om Europaparlamentets ledamotsstadga kommer att behandlas direkt efter den gemensamma debatten om Europeiska rådet och det luxemburgska ordförandeskapets verksamhetsperiod, under vilken rådsordföranden och José Manuel Barroso kommer att tala.
Betänkandet av Michael Cashman om en gemenskapskodex om gränspassage för personer tas upp efter Garganibetänkandet och kommer att läggas fram för omröstning i morgon utan ändringsförslag.
Othmar Karas andrabehandlingsrekommendationer om övervakning av de offentliga finanserna samt övervakning och samordning av den ekonomiska politiken antogs den 20 juni. Denna punkt kommer att tas upp i slutet av dagens föredragningslista. Tidsfristen för framläggande av ändringsförslag eller för förkastande av den gemensamma ståndpunkten kommer att gå ut i eftermiddag kl. 16.00.
När det gäller omröstningarna har betänkandet av Enrique Barón Crespo om skydd för passagerare i fordon vid frontalkollision dragits tillbaka från föredragningslistan, men vi lägger till två andra punkter: de två betänkanden av Jean-Marie Cavada om Sudan och Kongo, antagna i enlighet med artikel 131, och betänkandet av Salvador Garriga Polledo och Anne Elisabet Jensen om förslaget till ändringsbudget nr 2/2005.
Finns det några synpunkter? Hans-Peter Martin skulle vilja framföra en kommentar.
– Herr talman! Det är riktigt att jag begär ordet i enlighet med artikel 132 i arbetsordningen för att uppmana er att stryka debatten om ledamotsstadgan från föredragningslistan, eller se till att den inte går vidare. Omröstningen om den står inte ens med i morgondagens föredragningslista. Det har redan varit en oriktig omröstning i utskottet för rättsliga frågor, och vid en tidpunkt när EU befinner sig mitt uppe i en ödesdiger kris skulle det ge en totalt felaktig signal om vi antog en ledamotsstadga samtidigt som vi ökar våra privilegier i all tysthet.
Så behandlar man inte folkets demokratiska kammare.
Jag uppmanar er därför att använda er av artikel 132.2 och vidta tillbörliga åtgärder, så att den brittiske premiärministern Tony Blair kan tala om ett sparprogram utan att för den skull utsättas för risken att kammaren samtidigt skulle anta nya privilegiepaket.
– Efter att ha studerat punkt 2 i artikel 132, med stöd och råd från parlamentets tjänsteavdelningar, ser jag ingen anledning att tillmötesgå er begäran.
– Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om rapporten från Europeiska rådet och kommissionens uttalande – Europeiska rådets möte (Bryssel den 16–17 juni 2005) och rådets uttalande – Luxemburgska ordförandeskapets verksamhetsperiod.
Båda punkterna kommer att debatteras gemensamt. I detta syfte kommer rådets ordförande Jean-Claude Junker att få ordet först.
. – Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! Det luxemburgska ordförandeskapet lider mot sitt slut. En del säger ”gudskelov”, medan jag personligen beklagar att det slutar och jag skulle ha velat fortsätta det.
Det är dags att utvärdera resultaten. Ett flertal iakttagelser kan göras som jag hoppas är obestridda. För det första lyckades vi att gå i spetsen för att Europeiska rådet eller ministerrådet fattade flera beslut inom sektorer som var högst kontroversiella vid årets inledning. Vi reformerade stabilitets- och tillväxtpakten, och avslutade därmed en lång period av osäkerhet som hade en sådan kraft att den utlöste en djup klyfta mellan medlemsländerna i euroområdet. Vi har verkligen inte åsidosatt stabiliteten, utan vi har i stället utökat den till att gälla paktens förebyggande aspekter. Vi har inte heller infört överdriven flexibilitet när det gäller paktens korrigerande roll, utan har i stället låtit den tolkas och kännas mer ekonomisk än automatisk. I egenskap av ordförande i eurogruppen kommer jag att arbeta för att säkerställa vederbörlig tillämpning och välavvägd tolkning av pakten, varvid man i framtiden kommer att fästa större avseende vid dess två lika nödvändiga aspekter, det vill säga stabilitet, förenad med tillväxt, och tillväxt förbunden med stabilitet.
För det andra har parlamentet, kommissionen och rådet lyckats få ny fart på Lissabonstrategin. Förstärkt konkurrenskraft, ökad modernisering både av våra attityder och våra ekonomiska riktlinjer, en förnyad beslutsamhet att införa innovationer och göra mer på forskningsområdet är de större politiska programpunkterna i den nya strategin. Dessa programpunkter syftade varken till att skapa eller eftersträva dödläge, som vissa inledningsvis hade önskat, antingen på området för social sammanhållning – som har återinförts som ett viktigt mål, ett av Europeiska unionens huvudmål – eller i fråga om en lämplig miljöpolitik – som eftertryckligen inte är ett hot mot arbetstillfällen eller konkurrenskraft.
Hallå.
Jag vet att folk ofta reagerar på mina tal. Reaktionen kommer oftast inte så omedelbart.
För att återgå till Lissabonstrategin, så förändrar vi sättet den tillämpas på. Med hjälp av nationella reformprogram kommer medlemsstaterna att få större äganderätt till strategin, och blir således ansvariga inför sina egna nationella parlament i bästa nationell tradition när det gäller EU-lagtexter och EU:s åtaganden.
Vid Europeiska rådets junimöte, som hölls förra torsdagen och fredagen, godkändes för första gången i historien integrerade riktlinjer. Det är en viktig händelse som tyvärr praktiskt taget har gått obemärkt förbi de senaste dagarna. Till dem som strävar efter att modernisera Europeiska unionen, samtidigt som de ger intrycket av att andra är emot modernisering, till dem som vill besvara de nya utmaningarna som Europeiska unionen står inför samtidigt som de ger intrycket av att alla andra är omedvetna om de utmaningarna, skulle jag vilja säga: ”Tolka era egna beslut och tillämpa dem, i stället för att efterlysa fler.”
Herr talman! För det tredje fastställde vi framgångsrikt nya riktlinjer för offentligt utvecklingsbistånd på EU-nivå. Efter att ha bekräftat att europeiska samarbetsåtaganden måste ökas till 0,70 procent av vårt nationella välstånd före 2015, fastställde vi ett delmål för Europeiska unionen på 0,56 procent av nationellt välstånd fram till 2010. Jag känner en viss stolthet för det beslutet, eftersom jag i början av året visste att det var ett omstritt och kontroversiellt beslut. Det beslutet, det framsteget kommer att öka biståndsnivån från 46 miljarder euro 2006 till 66 miljarder euro fram till 2010, vilket innebär ett ökat årligt bidrag, och från 2010 ytterligare 20 miljarder euro per år. Det är inte perfekt, men det är ett betydande framsteg. Andra delar av världen som är lika rika som EU skulle göra gott i att följa vårt exempel och hjälpa till att utrota fattigdom, vår moderna tids verkliga gissel. Eftersom vi framgångsrikt förbjöd slaveriet under 1800-talet måste vi kunna utrota fattigdomen under 2000-talets första hälft.
Herr talman! Den fjärde och sista punkten är att vi har förbättrat våra förbindelser med vår partner Förenta staterna, som jag lovade den 12 januari när jag lade fram programmet för det luxemburgska ordförandeskapet. Detta märktes tydligt vid mötet den 22 februari 2005 här i Bryssel med president George Bush, som hade uttryckt en önskan om att komma över till Europa. Det var också tydligt under måndagens toppmöte mellan ordförande José Manuel Barroso och president Bush.
Jag vill också nämna att vi i söndags hade ett annat toppmöte – denna gång med Kanada. Vi uppmärksammar inte Kanada tillräckligt mycket, som är en viktig allierad till Europeiska unionen. Kanada är också en del av Nordamerika.
För att återgå till måndagens toppmöte: vi bekräftade det nödvändiga behovet för både Europa och Förenta staterna av att stå sida vid sida på grundval av gemensamma övertygelser. I dag hålls en konferens om Irak i Bryssel, vilket vi föreslog president Bush på vårt möte den 22 februari. Europeiska unionen och Förenta staterna organiserar gemensamt och utövar gemensamt ordförandeskap för en konferens om Irak. Vem skulle för ett år sedan eller till och med för bara ett halvår sedan ha trott att Europeiska unionen och Amerikas förenta stater skulle kunna samarbeta i en sådan kontroversiell fråga som Irak för att hjälpa till att etablera hållbar demokrati och frihet i Irak? Jag känner viss stolthet över att ha lyckats stötta amerikaner och européer i att utveckla en gemensam fokus och strategi för Irak. Därför borde vi gratulera oss själva till det här resultatet.
Jag kan höra att era applåder är halvhjärtade i den här frågan. Om jag hade återvänt till parlamentet för att meddela att förbindelserna mellan Europa och Förenta staterna hade försämrats ytterligare, hade åtminstone hälften av er stampat av ilska och påstått att ordförandeskapet borde erkänna sitt allvarliga misslyckande i en central aspekt av yttre förbindelser.
Herr talman! På liknande sätt nådde vi ett avtal med vår granne Ryssland om det som allmänt kallas för de ”fyra områdena”. Våra förbindelser med Ryssland, som har varit så viktiga sedan toppmötet den 10 maj, har tinat upp avsevärt. Detta ger upphov till belåtenhet, fastän vi måste erkänna att det fortfarande finns meningsskiljaktigheter.
Herr talman! I december 2004, under det nederländska ordförandeskapet – något vi inte borde glömma – beordrades det luxemburgska ordförandeskapet att nå politisk överenskommelse om budgetplanen före slutet av juni 2005. Den 12 januari 2005, endast tre veckor senare, talade jag inför er i Strasbourg och bedömde chanserna till att nå en överenskommelse. Vid det tillfället sade jag – och jag hoppas att ni tillåter mig att citera, eftersom ni vet att jag älskar att citera mig själv:
”Vi skall göra allt vi kan för att nå en överenskommelse, men jag gör mig inga illusioner. I nuläget håller medlemsstaterna fast vid sina ståndpunkter och det kommer att bli svårt att rucka på dem i tid.” Jag hade rätt, och tillade – för att citera mig själv igen: ”Om vi inte enas om en överenskommelse i juni kommer det inte att vara ordförandeskapets misslyckande …
... det kommer att vara Europas misslyckande”. Här hade jag inte rätt – eller jag hade inte helt rätt. Det finns de som håller ordförandeskapet ansvarigt för misslyckandet, eftersom det strävade efter att uppnå det mandat som fastställts, både av det föregående ordförandeskapet och alla medlemsstater, i dess helhet. Andra påstår att oenigheten inte är ett misslyckande för Europa eftersom överenskommelser om budgetplaner alltid uppnås i elfte timmen. Min åsikt är att det ett misslyckande både för Europa och ordförandeskapet, eftersom oenigheten om budgetplanen, som under normala omständigheter skulle vara ett smärre hinder, kom mitt i den osäkerhet som väcktes genom de franska och nederländska valen, och kastade oss in i en djup kris. Det är uppenbart att de som är ansvariga för den kommer att säga att det inte är någon kris. Som jag ser det handlar det dock om en djup kris, eftersom den inte bara berör ekonomin och budgeten.
Låt oss reda ut saker i rätt ordningsföljd. För det första, när det gäller ståndpunkterna hos de medlemsstater som ville inskränka den europeiska budgeten till 1 procent, och kommissionens mer generösa ståndpunkt inledningsvis, föreslog ordförandeskapet en budget för åtagandebemyndigandena mellan dessa ståndpunkter på totalt 1,056 procent av det nationella välståndet, och en budget på betalningsbemyndigandena som motsvarar 1 procent av det nationella välståndet för perioden 2007–2013. Jag har fått intrycket av att denna nivå nu är allmänt accepterad av alla medlemsstater. Det är nu en föresättning, och ni kommer att märka att alla framtida kompromisser endast kommer att skilja sig minimalt från den utgiftsnivån. Om allt som sker i framtiden är att vi avancerar så obetydligt, skulle jag ha föredragit att vi nådde ett beslut förra veckan.
Alla mina kolleger i Europeiska rådet kom till Luxemburg mellan den 30 maj och den 12 juni; från kl. 8.30 till kl. 22.30 ägnade jag 50 timmar åt att förhandla om budgetplanen med dem. Om ni sedan lägger till de 15 timmarna av debatt, förhandling och samråd inom själva Europeiska rådet kommer ni att märka att en tid på totalt 65 timmar ägnades åt samråd, debatter och förhandlingar. Helt uppriktigt skulle vi inte ha kunnat göra mer, och helt ärligt kommer de som efterträder oss att göra mindre.
Under de 50 debattimmarna, som faktiskt var vänskapliga och bilaterala, lyssnade jag noggrant på mina kolleger. Ingen, och jag menar absolut ingen, begärde att den brittiska rabatten skulle behållas som den är – ingen. I dess sista förslag till en slutlig kompromiss försvarade det luxemburgska ordförandeskapet principen bakom den brittiska rabatten, och vårt sista förslag var att den inte skulle frysas. Kompromissens övergripande ekonomi var den följande: rabatten skulle fortsätta som förut när det gäller de 15 tidigare medlemsstaterna – exakt och precis som förut – men Förenade kungariket skulle medfinansiera sammanhållningspolitiken, på vanligt sätt, endast i de nya medlemsstaterna, samtidigt som de inte skulle bidra till den gemensamma jordbrukspolitiken för samma medlemsstater. Denna justering skulle motsvara en årlig rabatt på 5,5 miljarder euro, en högre nivå än den för hela perioden 1984–2005. Inledningsvis föreslog ordförandeskapet att frysa den brittiska rabatten på 4,7 miljarder euro, vilket hade möjliggjort för oss att justera Nederländernas nettobidrag med ungefär 1 miljard euro, och minska fram för allt Tysklands och Sveriges bördor, som ansågs vara orimliga.
Eftersom ni alltid begär insyn skall jag ge er insyn. Nederländerna – dess premiärminister, utrikesminister och finansminister – visste att ordförandeskapet ämnade lätta deras lands börda med 1 miljard euro per år. Vi var oförmögna att göra det eftersom Förenade kungariket inte var villigt att justera sin rabatt tillräckligt för att ge oss det fria utrymme som behövdes för att skära ned Nederländernas bidrag med 1 miljard euro och lindra Sveriges och Tysklands börda. Om Nederländerna hade beviljats denna 1 miljard euro hade Tyskland tvingats att betala den till nederländarna, eftersom Förenade kungariket inte hade skurit ned rabatten tillräckligt. Jag ville att ni skulle veta detta. Jag bad inte Tyskland att betala eftersom Tyskland jämfört med dess inledande förslag redan hade gjort ett stort närmande till de andra medlemsstaternas ståndpunkt. Om ordförandeskapets ursprungliga förslag hade godkänts hade således Nederländernas, Tysklands och Sveriges problem kunnat lösas enkelt. Ordförandeskapets slutliga förslag, med en nivå på 5,5 miljarder euro, skulle inte göra det möjligt att uppnå allt detta, men det skulle åtminstone möjliggöra att Förenade kungariket medfinansierar sammanhållningspolitiken i de nya medlemsstaterna, på vanligt sätt, med undantag av den gemensamma jordbrukspolitiken, där vi vet att Förenade kungariket har sina egna speciella åsikter. Det är både så här enkelt och komplicerat. Om bara de sex, som i ett inspirerat ögonblick skrev ett gemensamt brev, hade kommit överens om detaljerna i sina förslag!
Därutöver föreslog ordförandeskapet en förklaring från Europeiska rådet i vilken man skulle ha meddelat att, och nu citerar jag: ”Fler lämpliga överväganden borde göras om på vilket sätt EU:s budget kan möta unionens framtida utmaningar och våra medborgares prioriteringar. Denna allmänna eftertanke borde leda till en reform av budgetens alla delar.” ”Budgetens alla delar” innefattar också den gemensamma jordbrukspolitiken. Att försöka få oss att säga att denna betraktelse enbart skulle täcka den gemensamma jordbrukspolitiken skulle vara ett förslag vi alltför väl visste skulle vara oacceptabelt och förkastas av andra medlemsstater. Om alla berörda sektorer, kategorier och filialer hade inberäknats inom ramen för vår kritiska budgetgranskning skulle detta ha gjort det möjligt för kommissionen att uppnå ett positivt beslut. Vi bad kommissionen att rapportera om alla dessa aspekter, och kommissionen var villig att göra det, eftersom dess ordförande följde med mig genom var och en av de bilaterala diskussionerna under Europeiska rådets sammanträden. För övrigt är det normalt att kommissionens ordförande närvarar vid denna form av samråd. På grundval av kommissionens rapport föreslog vi därför att Europeiska rådet borde fatta lämpliga beslut, och dessutom, för att citera från den text jag föreslog: ”inkludera eventuella justeringar av budgetplanen för perioden 2007–2013”.
Det beslut som ordförandeskapet föreslog var således följande: den brittiska rabatten skall bibehållas för de 15 gamla medlemsstaterna, ett brittiskt bidrag för att hjälpa till att finansiera sammanhållningspolitiken i de nya medlemsstaterna, med undantag för den gemensamma jordbrukspolitiken i dessa stater, ett förslag från kommissionen i slutet av 2008 om omstrukturering av budgeten, vilket skall granskas av rådet med eventuella ändringar i budgetplanen för de påföljande åren, det vill säga från 2009 och framåt. Jag ville berätta det här för er eftersom ingen annan antagligen har gett er den här förklaringen och ni sannolikt kommer att få höra en annan snart.
Det stämmer inte att ordförandeskapet försökte upphäva den brittiska rabatten. Vi strävade efter att bibehålla den för EU-15, men att öka solidaritetsanslaget till de nya medlemsstaterna. Det var det paketet som förkastades. Det var ett misstag att förkasta det.
Paketet förkastades fastän vi hade infogat ytterligare 6 extra miljarder euro i extra GJP-stöd till Bulgarien och Rumänien inom ramen för det beslut som fattades i oktober 2002. Även om brevet från de sex medlemsstaterna ger sken av att de alla var eniga om att avtalet från oktober 2002 inte skulle röras, tog jag själv den här risken för de 15 tidigare medlemsstaterna – en risk som har fått brett stöd från de andra som var glada att ha funnit någon som kunde ta ett initiativ för EU-15 som vilar på en ordentlig grund. Medan 42 miljarder euro kommer att spenderas på direktstöd och marknadsåtgärder 2006, skulle ordförandeskapets förslag innebära en nedskärning till 35 miljarder euro 2013 för EU-15. Ordförandeskapets förslag skulle innebära en nedskärning från 42 miljarder euro för direktstöd och marknadsåtgärder till 35 miljarder 2013, vilket för EU-15 skulle innebära en minskning på nära 17 procent för enbart den gemensamma jordbrukspolitiken. Och även i de framtida 27 EU-länderna, som med andra ord inkluderar våra rumänska och bulgariska vänner, skulle den gemensamma jordbrukspolitiken minska med över 5 procent under den aktuella perioden. Att säga att ingenting uträttades för att lätta på den gemensamma jordbrukspolitikens börda stämmer helt enkelt inte. Vi gjorde allt vi kunde för att uppnå det. När jag lade fram min första budget avseende 1986 här i parlamentet i oktober 1985 stod jordbruk för 68 procent av Europeiska unionens budget. Jag föreslog att den inte skulle överstiga 37 procent, eller 35 miljarder euro, 2013. Vilken lång bit på vägen vi har kommit! Vilken styvsinthet att vi inte har insett det!
I ordförandeskapets förslag skulle den gemensamma jordbrukspolitiken ha varit den enda sektor där utgifterna skulle minska avsevärt, medan till exempel alla framåtblickande investeringar skulle öka. En ökning på 7,5 procent för utgifter avseende Lissabonmålen, vilket innebär 7,5 procent per år för hela perioden 2007–2013, vilket motsvarar en ökning på 65 procent i bemyndiganden för Lissabonmålen jämfört med 2006. En ökning på 15 procent för politiken för rättsliga och inrikes frågor, vilket särskilt inbegriper en större handlingseffektivitet för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Slutligen en ökning på 2 procent för sammanhållningspolitiken för de 27 länderna, med en högre koncentration på de nya medlemsstaterna. Vi införde några ändringar till fördelningskriterierna mellan gamla och nya medlemsstater avseende sammanhållningspolitiken, med en ökning på 53 procent av de totala bemyndigandena till de nya medlemsstaterna, jämfört med 47 procent i kommissionens förslag. Att påstå att den största delen av våra åtaganden i vårt förslag skulle ha fallit på de gamla medlemsstaternas axlar är helt enkelt inte sant.
Herr talman! Sedan kommer vi till jämförelsen av forskningsbudgeten med den gemensamma jordbrukspolitiken, och vice versa. Det går inte att jämföra äpplen med päron. Varför försöka jämföra när en jämförelse är omöjlig? Den gemensamma jordbrukspolitiken är den allenarådande sanna gemenskapspolitiken som uteslutande har finansierats från Europeiska unionens budget. Forskning är först och främst en nationell politik som stöds av gemenskapsbudgeten. De två kan inte jämföras. Med utgångspunkt från ordförandeskapets förslag skulle GJP kosta 305 miljarder euro för hela perioden i fråga. Medlemsstaternas och Europeiska unionens allmänna forskningspolitik skulle ha uppgått till 524,5 miljarder euro för perioden 2007–2013, om den nationella politiken fortfarande låg på dagens nivåer, alltså mycket mer än jordbrukspolitiken. Om Europeiska unionen hade bevisat att man kunde anstränga sig såsom ordförandeskapet föreslog, och medlemsstaterna hade fullföljt sina åtaganden i fråga om en omformulering av Lissabonstrategin, skulle de ha ökat andelen offentlig finansiering av forskningsbudgetar från 1,9 till 3 procent av BNP. EU:s och nationernas forskningspolitik skulle ha uppgått till totalt 785 miljarder euro 2013. Om alla beslut hade respekterats och om ordförandeskapets förslag hade antagits, skulle forskningsbudgetarna uppgå till 785 miljarder euro – jag refererar till den offentliga finansieringen av forskningsbudgetarna – jämfört med 305 miljarder euro för GJP. Låt oss därför inte höra något mer struntprat om denna verksamhet. Utgifterna för den gemensamma jordbrukspolitiken skulle ha anpassats nedåt, vilket i jämförelse med något som verkligen är jämförbart skulle ha varit mer än hälften av summan för forskningskostnaderna. Låt oss därför sluta jämföra saker som inte är jämförbara.
Herr talman! Det var en kort sammanfattning av fakta. I dag är vi oeniga om en fråga. Vi måste uppnå en överenskommelse som gör det möjligt för oss att införa nya riktlinjer med förmånliga villkor i de nya medlemsstaterna från 2007 och framåt. Vi har ingen rätt att göra de nya medlemsstaterna besvikna, som i alla mina bilaterala diskussioner med dem och i den slutliga och allmänna diskussionen handlade med utomordentlig värdighet. Nu måste vi fortsätta framåt och hitta en bättre modell, om det finns någon, men detta måste ske utan att förstöra mekanismerna för sammanhållning, utan att urvattna gemenskapspolitiken och utan att skada sammanhållningspolitiken. Detta är väsentligt – en absolut nödvändighet. Bortsett från det är Luxemburg, som jag ser fram emot att återvända till inom en snar framtid för att uteslutande ägna mig åt dess många och, på kort sikt, mycket viktiga frågor, redo att helhjärtat och utan bitterhet eller hämndlystnad bidra till att finna svaret på den lösningen.
Herr talman! Den sista punkten på Europeiska rådets dagordning var förfarandet för att ratificera konstitutionen. Denna aspekt skall jag behandla mer kortfattat eftersom deltagarnas och observatörernas rapportering om Europeiska rådets beslut i detta sammanhang har varit mer objektiv. Det är ett faktum att tio länder har ratificerat konstitutionsfördraget, medan de två länderna Frankrike och Nederländerna har förkastat det. Vår åsikt var att konstitutionsfördraget inte var huvudproblemet, snarare var konstitutionsfördraget reaktionen på många av det europeiska folkets övriga problem med Europeiska unionen, och detta beror inte på att vi är tjurskalliga, envisa eller kortsiktiga. Följaktligen valde vi att fortsätta med ratificeringsprocessen. Utan tvekan kände vissa medlemsstater behov av en tid för eftertanke, förklaring och diskussion, och därmed för demokrati, innan man vänder sig till folket, antingen i parlamentet eller i en folkomröstning, och beslutade i beslutets kölvatten att skjuta upp sin inplanerade folkomröstning eller ratificering i parlamentet. I de länderna kommer debatten att äga rum.
Jag för min del skulle vilja att denna vädjan, som var Europeiska rådets vädjan, skall framföras och att tiden skall förlängas för eftertanke, förklaring, debatt och om nödvändigt oenighet i hela Europa – i de medlemsstater som ännu inte har ratificerat, i de som redan har ratificerat och i de två som förkastade konstitutionsfördraget. Det är väsentligt att den europeiska debatten, som berikats och närts av alla inblandades idéer, hålls i alla EU:s medlemsstater. Vi måste diskutera EU, och jag vill att unionens institutioner, Europaparlamentet, rådet, kommissionen, medlemsstaterna, civilsamhället, föreningar, politiska partier och nationella parlament alla skall förenas i den omfattande debatten. Jag vill också att kommissionen intar sin rätta position i debatten – en diskussion som både kommer att vara nationell i 27 fall och europeisk. Jag vill att kommissionen, som inte endast är fördragets väktare utan framför allt svarar för fördragets anda och de europeiska ambitionerna, skall vara i diskussionernas centrum. Detta är inte för att ge intryck av att allting inspirerats, definierats och förutbestämts i Bryssel, utan det syftar till att säkerställa att denna debatt i 27 olika länder, och som därför är europeisk, kan vägledas av klokhet och ambition.
Herr talman! Jag inbjuder, rekommenderar och uppmanar er att både involvera er själv personligen och kommissionen i den debatten. Jag vet att ni är ivrig att göra det; ni måste göra det; det är angeläget.
Vi har fått höra, och jag har sagt till mig själv, att vi under budgetdebatten har upplevt ett dödläge mellan ett Europa bestående av två koncept: ett baserad mer på marknadskrafter, som är en marknad oförmögen att skapa solidaritet, och ett annat grundat på en mer högutvecklad politisk integration, vilket skall vara fullständigt och inte bara ske i något större utsträckning. Frihandelsområdet å ena sidan och en politisk union å andra sidan. Det är denna debatt vi skall föra, och vi ser redan att Europa är uppdelat i två rivaliserande läger. Det finns de som tror att Europa som det nu ser ut redan har gått för långt, och de som liksom jag tycker att det fortfarande inte har gått långt nog. Denna upplysande debatt måste användas för att förena dessa två olika delar av den allmänna opinionen, som i dag inte talar med varandra, utan endast stirrar på varandra som statyer, oförmögna att ens inleda dialog. Vi i EU:s institutioner måste bygga en bro mellan den allmänna opinionens två läger. Men jag blev riktigt lugnad när jag förstod att de som efter Europeiska rådets senaste möte tyckte att det hade uppstått en sammandrabbning, en konflikt mellan Europas två visioner, misstog sig rejält. Att ingen verkligen ville att Europa skulle bli ett frihandelsområde, det lugnade mig avsevärt.
Som ni vet kan inte frihandelsområden upprättas över en natt. Ju mindre vi investerar i den politiska unionen, desto mer – ovetande, omedvetet och oförstående – banar vi vägen med en obeveklig logik för konceptet till ett frihandelsområde. När detta koncept har uppnåtts kommer det sammantaget att förefalla vara en naturlig utveckling och en som utestänger alla möjligheter att återgå till en politisk union, och de som stöder frihandelsområdet skulle se det som ett steg tillbaka. Det finns de som säger att de inte har någon avsikt att driva Europa mot ett frihandelsområde, ett mycket förenklat koncept för en extremt komplicerad kontinent.
Det är faktiskt enkelt. De som trodde att de underströk farorna med ett frihandelsområde hade fel. De som sade att de hade fel kommer att använda de följande månaderna och åren att visa att även de inte vill se något annat än en sådan politisk union som beskrivs i konstitutionen. Så enkelt är det. Det handlar om att svara ja eller nej på frågan jag precis ställde.
Herr talman! Vid slutet av detta ordförandeskap skulle jag, denna gång utan att citera mig själv, vilja påminna er om att jag till att börja med insisterade på behovet av att respektera institutionella regler, att respektera det som oftast kallas den institutionella triangeln, och som jag fortfarande anser erbjuder en rad förmåner. Det har vi gjort systematiskt under detta ordförandeskap. Mellan Europeiska unionens ordförandeskap och kommissionen har det pågått ett utbyte av åsikter, en pågående och rättmätig debatt. Ingenting som ordförandeskapet har gjort har skett utan kommissionens vetskap på förhand. Kommissionen har inte tagit något initiativ utan att ordförandeskapet har informerats i förväg. Ordförandeskapet rådfrågade kommissionen om initiativen som det tog och vice versa. Det var ett stort nöje att arbeta med den här kommissionen, och särskilt med dess ordförande, och jag skulle vilja tacka kommissionen och dess ordförande för de många råd som den gav det luxemburgska ordförandeskapet. Tack så mycket, herr Barroso.
När det gäller parlamentet arbetade vi tillsammans som tvillingar. Vi var ofta oeniga, antingen eftersom era förslag inte var förnuftiga, eller eftersom ordförandeskapets förnuftiga förslag inte godkändes av alla medlemsstater och därför inte kunde få ert samtycke, ett samtycke som dock alltid var spontant tillmötesgående när ordförandeskapet överlämnade sina initiativ till er innan de överlämnades till andra medlemsstater. I dag har Europaparlamentet nått en mogen ålder. Detta säger jag inte på ett förmyndaraktigt vis eller med nedlåtenhet, men jag kan bedöma det genom förklaringarnas djup, intensiteten i och kvaliteten på dagens debatt jämfört med dem jag har hört sedan 1982. Det är ett skickligt parlament, som inte har anledning att hålla en låg profil, som har sin legitimitet och som håller hoppet uppe hos Europas folk. Alltför ofta är inte ett tillräckligt antal ledamöter närvarande under plenarsammanträdena, vilket inte är fallet i dag, och det säger jag med belåtenhet.
Kanhända är detta ett område som kräver mer arbete. Jag talar inför parlamentet, och när jag lämnar parlamentet talar jag inför besöksgrupper.
De som kommer till parlamentet vill inte bara se debattkammaren; de vill se den fullsatt. Det finns alltså utrymme för förbättring här. Bortsett från det vet vi varför ledamöter inte alltid kan närvara i kammaren. Jag måste säga att det är ett stort nöje att arbeta med parlamentet, både under offentliga sammanträden och framför allt i utskotten. Vilka ingående kunskaper, vilket engagemang för Europas sak som framträder under parlamentsgruppernas och parlamentsutskottens sammanträden, och i de otaliga diskussionerna med enskilda ledamöter! Jag kommer att vara mycket ledsen över att inte kunna komma till Europaparlamentet så regelbundet i framtiden för att delta i denna fantastiska europeiska debatt, både här i kammaren och på annat håll.
Herr talman! Tidigt på morgonen den 18 juni efter Europeiska rådets möte sörjde jag över att jag hade misslyckats med att undvika att Europeiska unionen störtade, inte oåterkalleligt men onekligen, rakt in i en kris. Jag beklagade det, och det var påtagligt. Jag har läst att jag inte var särskilt diplomatisk, men jag vill inte vara diplomatisk när Europa befinner sig i kris, inte alls.
Jag ville heller inte vara skådespelare, som endast spelar en roll. Jag är ingen skådespelare; jag vill arbeta för europeiska medborgares intressen. Jag har inte tid för skådespeleri. Om vi aldrig säger vad vi tänker, om vi alltid spelar en roll, om vi alltid försöker vara diplomatiska så att ingen tar illa upp, förstår inte folk. Folk tror att vi är maskiner. Vi är inte maskiner; vi är mänskliga varelser som upplever besvikelse och missmod.
Jag var besviken eftersom jag hade trott att Europa kunde anses ha växt till sig, ha mognat. Jag tvingades erkänna att det fortfarande befinner sig i puberteten. Efter att ha trott det vara vuxet kan jag i efterhand se att det fortfarande befinner sig i de sista stadierna av en utdragen pubertet. Det är därför jag är besviken. Jag har dock också anledning till att vara belåten. Belåten till exempel över att ha lyckats utföra det vi gjorde – mestadels tillsammans – och över att ha lyckats få åtminstone 20 länder att nå en överenskommelse om budgetplanen. 20 av 25 länder är inte någon dålig prestation. Jag var också glad och stolt över att höra, lyssna till och iaktta de nya medlemsstaterna när de gav oss en läxa om europeiska ambitioner vid slutet av Europeiska rådets möte. Vilken skam för dem som inte ens lyckades göra så mycket!
Jag kände att min övertygelse ruskades om under de tidiga timmarna den 18 juni, och hade inte styrkan eller maktställningen att framföra ytterligare en vädjan samma dag. Alla kan inte vara Charles de Gaulle. Jag är överraskad över min egen försynthet.
Jag kände mina övertygelser urholkas en stund, men efter några dagar, efter att ha mottagit tusentals brev från Europas alla längd- och breddgrader, efter att ha fått uppmuntran från kommissionen, parlamentet och flera observatörer som också är förgrundsgestalter, känner jag nu när den första besvikelsen har lagt sig att jag är mer övertygad än någonsin. Vår generation har inte rätten att rasera tidigare generationers verk.
Vi har inte rätten att förstöra våra företrädares arbete, eftersom framtida generationer kommer att behöva ett politiskt EU. Om det inte är politiskt kommer det att förirra sig. De behöver och vill ha ett solidariskt Europa, ett socialt Europa, ett konkurrenskraftigt Europa, ett Europa som är starkt på hemmaplan och starkt på världsarenan. Medlemmar av det gamla Europa, engagerade européer, det är dags att återgå till arbetet! Med entusiasm!
. – Herr talman, herr Juncker, mina damer och herrar! En gång rådde en av mina lärare mig att alltid vara pessimistisk, för på det sättet skulle jag genom hela livet endera ha rätt eller bli positivt överraskad. Att döma av de senaste dagarnas reaktioner och händelser tycks pessimismen vara helt rättfärdigad, men jag måste säga att jag inte tror på pessimism. Jag tror att vi nu mer än någonsin måste visa beslutsamhet.
Det stämmer att det existerar problem i Europa, och det stämmer att det är allvarliga problem det rör sig om, men vi måste bemöta dem och kunna finna en lösning. Under det luxemburgska ordförandeskapet har vi sett storslagna initiativ och förändringar genomföras, som kommer att visa vägen för Europeiska unionens aktiviteter under de kommande åren. Jag skall börja med att gå igenom det senaste halvåret ur kommissionens synvinkel, en period som har präglats av min vän Jean-Claude Junckers erfarenheter och europeiska övertygelse.
Först och främst lyckades vi med att anta våra strategiska målsättningar för EU för de kommande fem åren. Det var första gången som de godkändes gemensamt med rådet och parlamentet. I dag ger dessa omfattande riktlinjer när det gäller välstånd, solidaritet och säkerhet oss en ram, en ram som är densamma för alla EU:s institutioner. Vi har därför möjlighet att göra våra åtgärder mycket mer effektiva och fokuserade, och att omvandla våra åtgärder till ett sant partnerskap för förnyelse.
Det är också tack vare det luxemburgska ordförandeskapet som vi har förhandlat fram en överenskommelse om hur vi skall bygga stabilitets- och tillväxtpakten på en mer realistisk och praktisk grund. Den här reformen har varken försvagat eller dämpat pakten. Den har till och med givit regeringar större flexibilitet via de finansiella instrumenten, för att optimera tillväxten under konjunkturcykeln.
Den största framgången under det luxemburgska ordförandeskapet, om man ser till kommissionens prioriteringar, kan dock ha varit återlanseringen av Lissabonstrategin under rådets vårmöte. Detta var ett steg framåt, inte enbart för institutionerna och regeringarna, utan också för alla EU:s medborgare.
Det är värt att lägga på minnet att majoriteten av européerna inte diskuterar den eventuella gestaltningen av den blockerade minoriteten i systemet med omröstning med kvalificerad majoritet när de samlas med familjen, i skolan, på jobbet eller på fritiden, hur viktig den interinstitutionella debatten än är. Vad som verkligen oroar våra medborgare är nedgången i ekonomin. De är framför allt bekymrade över sina arbeten eller svårigheten med att finna arbete. Det är anledningen till att vi har återlanserat Lissabonstrategin: tillväxt och sysselsättning. Det är anledningen till att vi anser att vi alla, EU:s institutioner, måste öka sina ansträngningar på områden som direkt påverkar våra medborgares liv. Det är vägen mot att förnya bandet mellan EU och dess medborgare och att svara på medborgarnas oro.
Samtidigt vill jag säga att det har skett andra framgångar under det luxemburgska ordförandeskapet, i synnerhet inom våra yttre förbindelser. Ordförande Jean-Claude Juncker har redan nämnt detta: toppmötet med Ryssland, de med Kanada och Förenta staterna, den förbättrade förbindelsen med vår betydelsefulla partner på andra sidan Atlanten, allt detta kan tillskrivas det luxemburgska ordförandeskapet.
Under rådets senaste möte diskuterade vi huvudsakligen två frågor: vad bör vi göra under den här perioden efter folkomröstningen i Nederländerna och Frankrike, och vad bör vi göra i fråga om budgetplanen? Först och främst debatten om EU:s framtid. Europeiska rådets beslut verkar enligt mig klokt. De europeiska ledarna beslutade om en period för eftertanke och har öppnat dörren för debatt, dialog och demokrati. Ni minns säkerligen att kommissionen precis inför rådets möte sade att man för sin del ville inleda denna debatt genom att, om det blir nödvändigt, och detta är vad vi kommer att göra, besöka alla EU:s medlemsstater för att debattera och lyssna, inte enbart till regeringarna, vilket givetvis är viktigt, utan även till parlamenten, arbetsmarknadsparterna och unga människor i dessa länder. Vi är mycket stolta över att Europeiska rådet har givit oss mandat till en särskild roll i detta företag, i denna debatt som måste organiseras i varje medlemsstat, men som också måste hållas på EU-nivå.
Vi skall göra detta och vi hoppas att vi, efter denna process, kommer att kunna presentera vår strategiska vision för Europa för alla medborgare. Hur kommer Europa att se ut under de kommande åren, sex eller femton år framåt? Vi måste inleda denna debatt utan att frukta något av ämnena, inte heller de som är svårare och mer komplexa för institutionerna. Vi kan inte enbart diskutera utgifter utan också våra mål. Vi måste tala om den europeiska sociala modellen. Hur skall vi arbeta vidare på den under 2000-talet? Hur skall vi modernisera denna europeiska sociala modell? Hur skall vi uppnå jämvikt i fråga om gemenskapslagstiftningen? Hur skall vi undvika byråkrati på EU-nivå? Hur skall vi hantera fortsatt utvidgning på ett sätt så att européerna kan stödja det och se vikten av att ha ett enat Europa? Vi är säkra på att Europaparlamentet kommer att bidra på ett mycket betydelsefullt sätt till denna debatt, och vi, Europeiska kommissionen, vill arbeta tillsammans med er, för vi anser att det är nödvändigt att bygga en ny enighet inom EU.
Nu skall jag övergå till de övriga frågorna som diskuterades under förra veckans toppmöte. Det var mycket beklagligt att vi inte lyckades nå en slutsats om budgetplanen. Ordförandeskapet arbetade outtröttligt för att nå ett genombrott, och jag måste medge att vi var nära en överenskommelse. Dessvärre har diskussioner om budgeten sällan lockat fram det bästa ur medlemsstaterna och, tråkigt nog, var det ingen skillnad förra veckan.
Det förekommer vissa fullständigt skilda åsikter och vissa tydliga nationella intressen, men detta i sig är inte särskilt ovanligt. Det som gör situationen särskilt känslig är att denna ”icke-lösning” av budgetplanen följer efter två ”nej” i två nationella folkomröstningar. Jag beklagar att inga ledare under Europeiska rådet var benägna att visa upp en sann kompromiss- och solidaritetsanda under det mycket viktiga tillfället. Det skulle dock ge ett felaktigt intryck att som resultat av förra veckan säga att vi inte har kommit någonvart.
Genom det luxemburgska ordförandeskapets engagerade arbete under de sista sex månaderna har vi kommit en bra bit på vägen. Detta är viktigt eftersom det är absolut nödvändigt att vi når en överenskommelse. Om vi inte når en överenskommelse finns det risk för handlingsförlamning, som kommer att få en mycket negativ inverkan på vår politik och alla medlemsstater, särskilt de nya medlemsstaterna.
Jag vill betona medlemsstaternas mycket konstruktiva närmande. Emellanåt frågar folk mig om det inte är svårt att sitta i kommissionen nu med 25 – och mycket snart 27 – medlemsstater. Är inte Europeiska unionen avsevärt mer komplicerad och svår? Jag säger att det är den, men låt oss vara uppriktiga. Problemen som vi nu står inför i Europa är inte följden av de nya medlemsstaternas krav; de är inte orsaken till de problem vi står inför i dagens Europa.
När vi skärskådar det luxemburgska ordförandeskapets arbete måste vi säga att vi inte kan gå tillbaka. Vi måste bygga på det avgående ordförandeskapets insatser för att nå en överenskommelse så fort som möjligt.
Det tillträdande ordförandeskapet har klargjort att det också tänker fortsätta med dessa ärenden, och vi väntar nu med nyfikenhet på att Förenade kungarikets ordförandeskap skall återuppta processen. Kommissionen är redo att arbeta med detta ordförandeskap och alla medlemsstater.
Det krävs mer arbete. Jag klargjorde förra veckan att jag har stora problem med nedgraderingen av en viss politik som kommissionen och parlamentet har betonat. Detta gäller särskilt den politik som är inriktad på förnyad ekonomisk dynamik. En ordentlig reform har sitt pris. En minskning av kommissionens föreslagna finansiering på områden som forskning, innovation, utbildning eller transport och energinät kommer att kosta politiken mycket. Våra medborgare kommer troligen inte att förlåta oss om vi misslyckas med att uppfylla våra löften när det gäller tillväxt och sysselsättning.
Men låt oss vara uppriktiga. Problemet som uppstod när rådet sänkte den ambition som kommissionen och parlamentet föreslagit, och när rådet beslutade sig för att följa ”enprocentsklubben”, var att områdena som särskilt drabbades var exakt de som gällde konkurrenskraft, tillväxt, utbildning, innovation och forskning. Sammanhållning behölls mer eller mindre. Den gemensamma jordbrukspolitiken behölls, naturligtvis, i enlighet med det avtal som nåddes för tre år sedan, men det var större nedskärningar på områdena för konkurrenskraft, tillväxt, innovation och forskning.
Detta visar vilket priset blev av det berömda brevet från sex medlemsstater som bad om en procent. Det är beklagligt att de medlemsstater som kom överens om utgifter på en procent – de som fattade beslut om det – nu inte kan enas i Europeiska rådet. De hade i själva verket delade åsikter i frågan. Det visar vad som händer alltför ofta i dagens Europa. Det är lättare att bilda en koalition för en ”nej-röst” än att bilda en koalition för ett ”ja”, när det vi nu behöver i Europa är koalitioner för ”ja” och inga fler koalitioner för ”nej”. Dessa viktiga koalitioner behövs för att EU-projektet skall framskrida.
Kommissionen kommer att fortsätta sitt arbete och fullfölja målet med att nå en balanserad överenskommelse med medlemsstaterna. Detta måste innefatta parlamentet. När Europeiska rådet är redo att nå en överenskommelse vill vi vara säkra på att det snabbt kan åtföljas av undertecknandet av ett interinstitutionellt avtal mellan alla parter: parlamentet, kommissionen och rådet. Det är först i den stunden som förhandlingarna kommer att vara slutförda. I detta avseende räknar jag med parlamentets stöd.
Jag vill inte underskatta svårighetsgraden eller oenigheterna i fråga om prioriteringar, men denna nödvändiga debatt borde inte fördröja ett avtal. Det är därför kommissionen föreslog en översynsklausul, även inför Europeiska rådet. Det gladde mig mycket att arbeta med ordföranden Jean-Claude Juncker och, som han sade tidigare, diskuterade vi en översynsklausul med medlemsstaterna. Detta innebär att eftersom vi inte vet exakt hur världen kommer att se ut 2013, borde vi inte ha en övergripande debatt innan vi godkänner budgetplanen. Tvärtom borde vi godkänna budgetplanen snarast och arrangera ett möte senare för att anpassa vår budget till förändrade prioriteringar och internationella förhållanden. Detta är visheten själv. Det vi nu inte kan använda oss av är en övergripande debatt om prioriteringar som anledning till eller förvändning för att inte nå en överenskommelse om budgetplanen. Samtidigt är det dock sant att vi borde engagera oss i en seriös debatt om reformen av gemenskapsbudgeten. Vi måste blicka framåt. Det är också riktigt att vi borde hålla ett möte vid ett senare tillfälle för att behandla alla dessa viktiga frågor.
Det är därför vi borde hålla oss till tidsfristen för nästa förhandlingsfas. Om vi inte gör detta skulle vi kunna misslyckas, och det är min plikt att rikta parlamentets uppmärksamheten mot risken för förlamning i Europeiska unionen. Vi måste undvika den risken. Även i denna svåra situation fortsätter vi att fatta beslut. Som ordföranden Jean-Claude Juncker sade, efter Europeiska rådet fattade vi beslut med våra partner i Förenta staterna och Kanada. I går var jag i Italien för invigningen av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet. I dag fattade kommissionen viktiga beslut om en grönbok om energieffektivitet och en ny marknadsordning för sockermarknaderna. Vi fortsätter att fatta beslut. Jag lovar er att kommissionen inte känner hämningar av något slag för att fatta beslut eller ta initiativ som Europa förtjänar. Emellertid är det viktigt att nu engagera rådet, alla parter och alla institutioner och att vi utvecklas i samma riktning.
Jag ber er att inte förbise Europeiska rådets övriga prestationer. Vi har sett stödet för nya integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning och en handlingsplan för att genomföra Haagprogrammet för frihet, säkerhet och rättvisa. Dessa två resultat behandlar våra huvudmål för välstånd och säkerhet och våra medborgares sedvanliga bekymmer.
Europeiska rådet godkände också riktlinjer för hållbar utveckling. Detta borde säkerställa fortsatta förbättringar av livskvaliteten, inte bara för de nuvarande generationerna utan också för de framtida. Det var också viktiga beslut som skulle bekräftas på högsta nivå – på ett toppmöte i Europeiska unionen – besluten som fattades av ministrarna för utvecklingsfrågor efter ett förslag från kommissionen om vårt åtagande att övervaka utvecklingsbistånd och vårt åtagande till Afrika. Detta var ett mycket viktigt steg som togs av Europeiska rådet.
Vad följer härnäst? Är glaset halvtomt eller halvfullt? Som jag sade tidigare är problemet allvarligt, men vi kan göra det till en möjlighet. Detta förtydligande måste komma förr eller senare, låt oss inse det, och nu har vi det tillfället. Vi står närmare att nå ett avtal om budgetplanen än många inser. Vi borde också komma ihåg att budgetpaket aldrig har godkänts under den första förhandlingsrundan i Europeiska unionens historia. Därför uppmanar jag alla berörda parter att reflektera över följderna av ett dödläge och visa lite flexibilitet. Jag uppmanar alla parter att visa mindre nationalistisk retorik och engagera sig i en ordentlig europeisk lösning.
Faktum kvarstår att både det luxemburgska ordförandeskapet i stort och Europeiska rådet har uppnått mycket vi kan vara stolta över. Det stämmer att det fortfarande återstår mycket att göra. Tillsammans med parlamentsledamöterna kommer kommissionen att arbeta för en framtid som bekräftar Europas förmåga att göra affärer, även om det i dessa tider inte finns något behov av affärer i normal omfattning. Sedan kommer vi att kunna bevisa att pessimisterna och cynikerna inte alltid har rätt och att vi har anledningar till att känna tillit för framtiden.
Jag skulle vilja avsluta med några ord till min vän Jean-Claude Juncker. Inte enbart till Jean-Claude Juncker, utan även till hela det luxemburgska ordförandeskapet, till utrikesministern, till ministern för Europafrågor, till diplomaterna och till experterna. Jag har varit riktigt rörd över den övertygelse, beslutsamhet och entusiasm som alla i denna enastående grupp har visat.
På kommissionens vägnar vill jag tacka dig, Jean-Claude, och alla dina kolleger för vad ni har gjort för Europa. Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna säga samma sak till nästa ordförande för Europeiska rådet. Jag kommer att säga samma sak om jag menar det, men jag kommer inte säga det om jag inte menar det. Ordförandeskap kommer och går, men kommissionen består. Kommissionen försvarar EU:s allmänna intressen, och jag vill säga till er att kommissionen, med stöd av parlamentet hoppas jag, kommer att fortsätta ge sitt fulla uppriktiga stöd till de olika ordförandeskapen. Kommissionen för sin del förväntar sig att de olika ordförandeskapen skall ha samma kallelse, samma beslutsamhet och samma entusiasm för vår europeiska union.
. – Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill först och främst uttrycka gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraters stora tacksamhet mot Jean-Claude Juncker, rådsordföranden, för den stora passion och övertygelse med vilken han har lett oss inom Europeiska unionen genom dessa månader. PPE-DE-gruppen vill framföra ett varmt tack till er, herr Juncker, för denna hängivelse, för denna passion och för denna övertygelse.
I lördags morse var rådsordförandens besvikelse uppenbar för oss alla, och vi delade denna besvikelse med honom. Vi hoppas att den dagen kommer då vi återigen kommer att kunna samlas och glädja oss åt framgångar, och det är nu en uppgift för oss alla.
Det faktum att ordföranden här i parlamentet för en kort stund sedan hänvisade till Sovjetunionens ockupation för 65 år sedan av de tre baltiska staterna – Estland, Lettland och Litauen – är i sig självt ett tecken på hopp. Vem hade för 20 år sedan kunnat tro att det skulle finnas ledamöter här i parlamentet från Estland, Lettland och Litauen? Det är för detta fantastiska faktum som vi också nu måste tro på vår kontinents framtid.
Varje försök till analys måste utgå från situationen som den är i dag, och till dem som säger ”vi befinner oss i en politisk kris” säger jag ”jag håller med”. Men vi måste se till att denna politiska kris inte vilseleder oss och lockar oss till aktivitet för aktivitetens skull, och därför måste vi svara med beslutsamhet och övervägande. Vi tror på vårt Europa, och av den anledningen måste den politiska viljan finnas där för att leda vårt Europa, denna europeiska union, mot en ljus framtid.
Vi befinner oss dock i en dubbel förtroendekris, en som innefattar olika förgrundsgestalter inom Europeiska rådet och som har trappats upp under flera år, och en kris i fråga om många människors förtroende för EU:s politiskt ansvariga. Många känner att det är mycket som går för fort, och vi måste betrakta återvinnandet av deras förtroende som en gemensam strävan. Vad är vår målsättning? Vi vill ha en europeisk union som är stark, effektiv och demokratisk, och alla de som inte vill göra den till något mer än en frihandelszon inom Europa kommer att behöva föra en kamp. Vår grupp vill inte delta i något sådant; vi vill ha en stark, effektiv och demokratisk europeisk union, en union som gör det möjligt för oss att försvara våra intressen i världen. Vi säger samma sak till dem som tror att vad vi behöver i dag är en återuppbyggnad av axelmakter; vi har hört talas om ett förslag till en fransk-tysk union, medan andra drömmer om ett regeringsbyte som skall inleda en axel mellan Förenade kungariket och Tyskland.
Till dem som tänker på detta sätt vill jag säga följande: tvärtom, vi är visserligen i behov av bilaterala förbindelser, men de måste erbjudas Europeiska unionen som helhet, och det är på denna grund av god vilja som vi inom EU sedan måste fungera som en gemenskap.
Det är värt att tillägga att Nicefördraget föreskriver ökat samarbete. Om vissa länder vill gå längre kan vi göra just detta på många områden – bland annat inom utrikes- och säkerhetspolitik.
När det gäller konstitutionsfördraget måste vi vara självkritiska. Folkomröstningen i Luxemburg kommer nu tveklöst att genomföras den 10 juli, och jag önskar rådsordföranden lycka till. Vi kommer nu att göra ett uppehåll för eftertanke, och vi måste använda det till att tänka efter. I stället för att ha en frist från tänkande måste vi använda den tid vi har nu till att tänka och att se till att del 1 och 2 i konstitutionsfördraget, när denna process av eftertanke är över, kan bli rättsliga och politiska realiteter.
Om jag får återvända till EU:s budget betraktar vi misslyckandet att nå resultat som beklagligt, men vi – inklusive Reimer Böge, som är närvarande i kammaren – kan känna oss stolta över att parlamentet har lyckats med att sammanställa ett förslag, och vi uppmanar stats- och regeringscheferna att låta detta vägleda dem och att försöka genomföra de reformer som är nödvändiga. Parlamentet har redan givit sitt svar.
Den här budgetplanen är nödvändig – och jag säger detta med största allvar – för de länder i Central- och Östeuropa som anslöt sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004, och som måste kunna lita på vår gemensamma solidaritet i planeringen av hur de skall utveckla sina svagaste regioner. Det är av den orsaken som jag hoppas att vi kommer att kunna fullfölja denna budgetplan, som vi är skyldiga EU:s nya medlemsstater, under det tillträdande brittiska ordförandeskapet. Vi i PPE-DE-gruppen kommer att göra vår del för detta, och vi kommer att göra det i en anda av solidaritet.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Det har varit ett känslosamt ärende att summera debet och kredit för det luxemburgska ordförandeskapet. Vi har hört ett tal som var enastående, inte enbart på grund av karaktären hos mannen som höll det, utan också på grund av dess enastående öppenhet.
Jag har varit ledamot i parlamentet i 11 år. Under hela den tiden har jag aldrig tidigare hört en sådan öppenhet i en presentation från Europeiska rådet av dess ordförandeskap.
Jag är tacksam för denna öppenhet, för den ger parlamentet större kunskap och följaktligen möjlighet till en bättre analys av vad som framkom förra helgen. Det var mycket som hände, och låt mig till att börja med upprepa vad ni, herr rådsordförande sade: det var ett nederlag för Europa. Det hade ni rätt i. Ni fortsatte med att säga att det också representerade ett nederlag för ordförandeskapet, men i det hade ni fel. Alla som såg er under helgen – och det gjorde vi alla – såg något som inte var ett nederlag för rådets ordförandeskap. Det är kanske för tidigt att avgöra i dag, men jag är tämligen säker på att våra efterföljare kommer att räkna Jean-Claude Juncker till de verkligt stora européerna.
Vi känner tacksamhet mot er för detta. Efter 60 timmars förhandlingar, följda av ett 15 minuter långt besök av en person som deltagit i dem, kan vi förstå en del av den bitterhet som framträdde i ert tal, för det är ett faktum att det som framkommer av detta toppmöte är att tiden nu verkligen är mogen för Europeiska unionen att tala klarspråk. Europa befinner sig mycket riktigt i en krissituation, men det gör dess stats- och regeringschefer också. Faktum är att de människor som håller i tyglarna vad gäller makten i Europa – med andra ord Europeiska rådet och stats- och regeringscheferna – i åratal undantagslöst har intagit samma hållning. Segern var deras; det var Bryssels byråkrater som förlorade.
Det framgick tydligt av förra helgens toppmöte att vi nu kan sätta ett namn på vad som har orsakat Europas förlust: dessa stats- och regeringschefers partikularism, som går ut på deras tro på att man tjänar allas intressen om var och en bara tänker på sig själv.
Parlament finns för att ge uttryck för vad allmänheten känner, och det är korrekt att diplomati på hög nivå hör hemma någon annanstans; här måste sanningen sägas.
Jag vill i dag berömma er, herr Juncker, för att ni säger som det är och för att ni nämner saker vid deras rätta namn. Vi bör lära av detta, och en viktig sak som vi kan börja med är att notera att två av de tre institutionerna har fullbordat sina uppgifter; kommissionen har lagt fram sitt förslag för budgetplanen och parlamentet har beslutat om sin ståndpunkt, medan rådet har visat sig oförmöget att nå en överenskommelse i frågan. Jag skulle vilja påpeka att två av de institutioner som deltar i trepartsmötet har gjort vad de var tvungna att göra. Det har inte rådet gjort, och vi fortsätter att vänta.
Det är inte acceptabelt att alla runt bordet säger ”jag har rätt”. Sedan säger nästa person som får ordet ”jag har också rätt”. Den tredje personen som talar säger också ”det kanske är så, men jag har rätt”.
Jag förstår inte hur dessa människor skall kunna nå ett resultat som är av någon som helst nytta för EU. Jag förstår framför allt inte hur en regeringschef, för vilket land det än är, kan säga ”jag har konkreta mål” och sedan, på eget bevåg, bidra till att fördärva de instrument som behövs för att uppnå dessa mål. Jag förstår det helt enkelt inte, och jag ser inte detta som något parlamentet bör finna sig i stillatigande.
Vad har budgetplanen för syfte? Syftet är att alla skall agera. Vi känner förstås till att vår kontinents överlevnadsförmåga är beroende av vårt främjande av innovation, forskning och teknologi, och att dessa saker är av avgörande betydelse för Lissabonprocessen. Vi är naturligtvis också medvetna om att vi behöver pengar för att genomföra detta, vilket gör att pengar måste tilldelas på nytt. Men om alla vet detta, varför uppnår vi inte de rätta resultaten?
Låt mig säga vad jag anser, vilken min helt personliga åsikt är: orsaken ligger i att europeisk politik inte heller den här helgen var den avgörande faktorn. Europas framtid togs naturligtvis upp till en del, men de flesta talen ägnades åt inrikespolitik. Vi vet alla att det finns en betydelsefull ö-stat i den här unionen, där interna partipiskor minskar handlingsutrymmet. Vi vet också alla att det finns en betydelsefull stat på kontinenten i denna union, där valresultaten är beroende av jordbruket. Det kan finnas många fler inrikespolitiska faktorer än dessa två, vilkas effekter på den europeiska politiken vi européer måste leva med, så låt oss här i kammaren tillsammans säga att vi inte längre är beredda att göra det, för detta visar sig bli Europas undergång!
Ordföranden förtjänar beröm för sin bekräftelse i dag på sin roll i Europa. Ni, herr Barroso, är verkligen väktaren för EU-fördragen. Ingen kommer att kunna få Nicefördraget att fungera som grund för en frihandelszon; det kanske är otillräckligt, men det har tagit integrationsprocessen alldeles för långt för att det skulle vara möjligt, och om ni vill försvara fördjupningen av Europa kommer parlamentet alltid att stå vid er sida. Vad Europas folk väntar på nu är dock signaler från EU; vi är verkligen i behov av marknaden, vi är verkligen i behov av inre och yttre konkurrens, men de personer i Nederländerna och i Frankrike som röstade ”nej” gjorde det inte minst för att de fruktade att denna marknad, denna konkurrens, skulle fördärva deras sociala trygghet, förstöra vad som har byggts upp under decennier. I sfären av det praktiska politiska arbetet har vi i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet lagt fram en fempunktsplan som visar hur man kan bidra till att arbetstidsdirektivet och tjänstedirektivet antas som social – snarare än anti-social – lagstiftning. Det kommer att ge er en chans att visa var kommissionen står.
Vi har hört ett enastående tal av en enastående ordförande. Inte enbart han, utan också den luxemburgska gruppen som helhet har – som kommissionens ordförande med rätta sade – gjort ett fantastiskt jobb, och för det tackar jag er, herr Juncker, och Nicolas Schmit och alla dem som har arbetat tillsammans med oss under det senaste halvåret. Jag tror att alla håller med om att arbetet med det luxemburgska ordförandeskapet har varit en utomordentligt trevlig uppgift. Meningsskiljaktigheter är inte alltid så trevliga i det politiska livet. Tack för ert tal; jag tror att jag talar för många av mina kolleger när jag säger att jag ser fram emot morgondagen med spänd förväntan.
. – Tack så mycket, herr talman! Herr ordförande! Om det luxemburgska ordförandeskapet inte har nått upp till era förväntningar hoppas jag att ni inte klandrar er själv. Herr ordförande! Liberaler och demokrater i parlamentet hyllar era försök att hålla EU-projektet i styr. Ni försökte verkligen att träffa de avtal Europa behöver. Er brist på framgång berodde inte på brist på engagemang.
Ert avslutande toppmöte var dömt från den stund Frankrike röstade emot konstitutionen. ”Nej-röstarnas” segerjubel kommer emellertid att vara kortlivat. I grekiska tragedier fördjupar ofta skådespelare sina egna ord medan de tror att deras handlingar hjälper dem att fly från dem. Så är fallet med de franska och socialisterna som var deras hejarklack. Deras röster kommer att leda till de förändringar som de mest skyggar för.
I grekiska tragedier är det åtminstone tillåtet för publiken att förstå vad som händer. För många av oss är den lyxen möjlig enbart med efterklokheten en tid efter folkomröstningarna. Herr ordförande! Jag misstänker att ni i ert passionerade engagemang för den europeiska saken, som jag välkomnar, inte lyckades stå tillbaka och se objektivt på det inflytande ert ordförandeskap hade under veckan den 29 maj 2005. Hade ni gjort det kanske ni hade sett på den veckan som en avgörande tidpunkt i Europeiska unionens historia, och som aldrig mer kommer att vara densamma.
Därför karaktäriserades inte ert slutliga toppmöte av motståndsfickor som ni så optimistiskt talade om, utan av kampen mellan två sjukliga dinosaurier, Storbritannien och Frankrike. Med sin oförmåga att erkänna att nationell suveränitet är en lyx som tillhör det förflutna, envisas de med att försöka påtvinga andra sina order. Storbritannien eftersträvar ett brittiskt Europa framför ett europeiskt Storbritannien. Frankrike är lika trångsynt utan ursäkten av att vara en ö. Båda skyddar en farlig illusion, eftersom det bara kan finnas ett Europa, ett riktigt europeiskt Europa. Detta Europa måste få den nödvändiga finansieringen för att fungera. Vissa medlemsstaters krav på en procent av BNI skulle beröva oss Lissabonmålen, som ert slutliga förslag faktiskt skulle kunna ha gjort. Kanhända att det är bättre att inte ha något avtal och att ompröva både hur vi ökar medlen och hur vi spenderar dem, hellre än att nå en överenskommelse till vilket pris som helst.
Men till dem som försöker utnyttja dessa bakslag och återupprätta en järnridå skulle jag vilja citera Robert Schuman, som 1949 sade: ”Jag har ingen avsikt att dra en geografisk gränslinje mellan Europa och icke-Europa. Det finns andra sätt att dra gränser: det som utmärker dem som har en europeisk anda och de som inte har den.”
Herr ordförande! Den fransk-tyska drivkraften av europeisk integration, som ert ordförandeskap var beroende av, är kaputt. Vi behöver en annan drivkraft som ersätter den. Den kan varken vara brittisk eller fransk. Europeiska unionen måste erkänna att den har utvecklats från försoning och säkrande av livsmedelsförsörjning till andra krav i en snabbt föränderlig värld, en värld som inte kommer att invänta Europa. Låt därför inte denna paus för eftertanke utgöras av en tid av förlamning.
Åk hem och se till att ni vinner er folkomröstning. Mobilisera sedan de andra småstaterna för att förhindra förhistoriska predatorer från att förstöra det som har byggts upp. Var belåten med det ert ordförandeskap har uppnått: avtalet om Eurovinjett för fordonsskatter, vägtullar och avgifter för användningen av väginfrastrukturer, handlingsprogrammet för Haagprogrammet, avtalet om ett europeiskt körkort och, med lite tur, även den svårgripbara ledamotsstadgan för att visa prov på parlamentets mognad. Allt detta visar på en positiv framgång för unionen, och ni kan gott dra slutsatsen att ni är kvar med mer än bara ett överfyllt askfat. Som Aristoteles lärde oss kan vi inte alltid nå våra mål, men det är vår jakt efter dem som ändrar historiens gång.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Om det räckte med att ha ett effektivt ordförandeskap för rådet och en rådsordförande utrustad med en stark tro på Europa och en viss karisma och trovärdighet för att Europeiska unionen skulle fungera, så hade vi varit helt säkrade. Herr Juncker! Jag vill också säga till er att om ni verkligen hade önskat fortsätta ert arbete kunde ni kanske ha valt ordförandeskapet för en annan, stabilare institution, och då hade ni kanske haft möjlighet att spela en mer direkt roll i en europeisk debatt som vi, i själva verket, anser vara mycket viktig.
Luxemburg och dess premiärminister har lotsat unionen väl under dessa turbulenta månader, men detta har inte hjälpt för att återupprätta förtroendet inom den franska och den nederländska väljarkåren, eller för att ge nytt liv åt EU:s ekonomiska maskin, eller för att lägga fram positiva initiativ av den sort som människor drömmer om. Europeiska rådet har endast bekräftat en verklighet med ett av regeringar delat Europa, som kanske inte ens är särskilt intresserat av att vårda en äkta ambition inför ett Europa med osäkra och rädda medborgare.
Vi beklagar, herr Juncker, att ert ordförandeskaps sista åtgärd var att lägga fram ett i sanning oacceptabelt budgetförslag, som är oacceptabelt för att det följer samma bristande logik som kännetecknar en ohållbar minskning av unionens budget. Jag har stor respekt för er pragmatism, er realism och insikt i svårigheten och de komplicerade beräkningar som ni har skisserat för oss här. Det stämmer dock också att även ert förslag innehöll nedskärningar av konstruktiv politik – av utvecklingspolitiken, av politiken för landsbygdsutveckling och till och med av den heliga Lissabonstrategin – som inte är acceptabla för dagens Europa. Vi hoppas därför verkligen att er regering kommer att förkasta ett sådant förslag när ert ordförandeskap väl har avslutats, delvis för att vi tror att det skulle kunna hjälpa er i er folkomröstning.
Det verkar i dag som om de som vill att Europa enbart skall vara ett stort snabbköp har en avgjord fördel gentemot dem som vill ha ett politiskt Europa. De är de enda som har stärkts av de två ”nej”-rösterna, och jag tror att vi kommer att få ytterligare bekräftelse på det i morgon när Tony Blair kommer hit, sprättig och leende, och talar om hur EU kan göras ännu mer mellanstatligt och svagt. Den enda planen i sikte för närvarande är utan tvivel Blairplanen.
Min grupp anser därför att misslyckandet att nå en otillfredsställande överenskommelse om budgetplanen är ett positivt resultat, och anser att det är viktigt att rådet har tagit sig tid att överväga konstitutionen, dock utan att sätta stopp för ratificeringsförfarandet för dem som vill se en fortsättning. Jag kan redan i dag tala om för er, herr ordförande, att ett stort antal ledamöter i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen kommer att stödja er i fråga om Luxemburgs folkomröstning.
Vi anser dock att detta övervägande är beroende av tid, metod och tydliga mål och att svåra kapitel som redan verkat vara avslutade måste tas upp på nytt när det gäller budgetplanen. Det är inom dessa två frågor som konflikten mellan ”snabbköpsanhängarna” och unionsvännerna kommer att ebba ut. Därför kan vi lika gärna börja ladda våra vapen, herr Juncker, för det är verkligen inte värt att vi förlorar oss i dunkla kompromisser, även om de har fört 20 ministrar samman.
Om vi verkligen anser att en politisk union fortfarande är målet, och om vi verkligen skäms över att vara tvungna att acceptera de tio nya medlemsstaternas initiativ i fråga om budgeten, då måste vi agera omedelbart och entydigt. Tänk inte på att enas om detaljerna! Vi måste förkasta skrivelsen från de sex grundarstaterna och äntligen börja inse att debatten om budgetens omfattning måste grundas på de politiska prioriteringarna och inte tvärtom, och återuppta debatten på alla områden: den gemensamma jordbrukspolitiken, Life-natur och strukturfonderna.
Sedan, herr Barroso, måste vi också göra ”något europeiskt”, som en berömd italiensk filmregissör sade, någonting helt annorlunda än Bolkesteindirektivet, mjukvarupatentering, det godtyckliga och hemlighetsfulla godkännandet av nya genetiskt modifierade organismer och hetluften i fråga om den hållbara utvecklingen, medan miljöpolitiken i verkligheten tyvärr marginaliseras alltmer i er kommission. Övervägandena om EU:s framtid och dess legitimitet kommer att bli mycket lättare om EU har något att erbjuda under de kommande månaderna: REACH, en åtgärd i fråga om klimatförändringarna, en konkret omdefiniering av det sociala Europa, arbetstidsdirektivet, betydande uppmärksamhet för målsättningarna från millennierundan. Allt detta är klart genomförbart och kommer att hjälpa oss att ge nytt liv åt konstitutionen.
Jag skall avsluta, herr talman: vi tvivlar starkt på att överväganden i fråga om konstitutionen kan utvecklas och ledas av den käbblande skara som verkar på toppen, och Europaparlamentet måste ta en del av ansvaret för det. Herr Borrell, jag vänder mig till er de få sekunder som återstår: jag vill inte att parlamentet bara skall vara som en pratshow i TV, utan att ni själv skall stödja en åtgärd som placerar det i centrum av en debatt om initiativ på EU-nivå.
– Tack så mycket, fru Frassoni; att vända sig till parlamentets talman innebär inte att man inte behöver respektera talartiden.
– Herr talman, herr Juncker, herr Barroso! Jag vill börja med att tacka Jean-Claude Juncker å det varmaste för den respekt han just har visat Europaparlamentet genom att ge oss en sådan uppriktig, tydlig och informativ rapport om Europeiska rådet. Det är första gången i min 26-åriga parlamentariska erfarenhet. Jag återkommer till detta om ett ögonblick och i morgon, men dessförinnan vill jag för ett ögonblick uppehålla mig vid det sista ämnet som Jean-Claude Juncker tog upp: ratifikationen av förslaget till konstitutionsfördrag.
Jag noterar med intresse att tre veckor efter ”nej”-rösternas succé i folkomröstningarna om det före detta förslaget till konstitutionsfördrag tränger sanningen gradvis fram till fören, både när det gäller det som efterfrågas genom dessa röster och när det gäller deras omfattning som sträcker sig långt bortom de två direkt berörda länderna. I Eurobarometerbulletinen analyserades sålunda en undersökning utförd på uppdrag av kommissionen själv efter folkomröstningen i Frankrike i dessa termer, jag citerar: ”sociala angelägenheter… [är] … ’nej’-rösternas kärna”. Bland huvudanledningarna till att rösta ”nej” angavs att, och jag citerar: ”ekonomiskt sett ses förslaget som för liberalt” och ”bristen på ett socialt Europa”. I en kommentar lägger man till att, och jag citerar igen, ”bara sex procent av dem som röstade ’nej’ nämnde spontant förkastandet av Turkiets EU-medlemskap”. Som det konstateras i Eurobarometerdokumentet gjorde väljarna sitt val efter noggrant övervägande. Vi bör också lägga till att bara fyra procent av personerna i undersökningen förklarade sig vara emot Europa. Budskapet är därför tydligt. ”Ja” till Europa, även till ett utvidgat Europa, men ”nej” till den liberala riktning det tar.
Många andra medborgare delar denna känsla, vilket tveklöst förklarar de två första ”nej”-rösternas dominoeffekt. Man börjar dra lärdom av dessa viktiga uttryck för medborgarnas samvetskris när det gäller Europa som det är, bland annat hos Europeiska fackliga samorganisationen som just har uppmanat EU-25 att för att återvinna EU-medborgarnas förtroende ta hänsyn till, och jag citerar, ”rädsla för lägre social standard och nyliberal politik”. Det är i det här sammanhanget som vi måste utvärdera det senaste mötet i Europeiska rådet.
Låt oss sammanfatta. Rådet har beslutat att fortsätta ratifikationsprocessen för det före detta konstitutionsfördraget genom att, och jag citerar, ”ändra tidtabellen efter omständigheterna”, vilket är en märkligt självrådig inställning till demokrati. Man kom överens om, och jag citerar igen, ”att tänka efter tillsammans” för att vinna lite tid, som en högt uppsatt EU-tjänsteman var vänlig nog att specificera. Europeiska rådet har dessutom först och främst gett den europeiska opinionen den grövsta karikatyren på detta kommersiella, egoistiska och riktningslösa Europa som våra medborgare händelsevis helt riktigt har förkastat: vi kunde inte tydligare ha vänt ryggen mot européernas förväntningar.
Med hänsyn till detta och efter att ha arbetat så hårt för att undvika en så bedrövlig utgång fann Jean-Claude Juncker de rätta orden för att peka ut dem som huvudsakligen är skyldiga till detta fiasko. Utöver det är det hela den klubb av sex, dessa länder som i månader har förtärts av sin besatthet att frysa budgetar vid en procent av europeiska statsinkomster, vilket enligt mitt synsätt förkroppsligar en snäv föreställning om Europa som saknar samband med våra uttalade ambitioner.
Vilka verkliga alternativ finns, inte bara i budgetmässiga termer, utan i termer av de institutionella kriteriernas riktning: som min grupp ser det är det dagordningen för den stora medborgardebatt i europeisk skala som vi måste ha, och vilken jag efterlyste under vår senaste sammanträdesperiod genom att alldeles särskilt vända mig till kammarens vänster. Martin Schulz verkar vara positivt inställd till denna idé, men i ett mycket institutionellt sammanhang. Tre villkor för att en sådan debatt skall vara framgångsrik är, som jag ser det, först att den skall vara fri från allt tryck, därefter att den skall vara öppen för faktiska medborgare och inte för institutionella företrädare för civilsamhället och slutligen att den skall resultera i ett nytt fördrag som medborgarna denna gång kan stödja.
Jag kunde lägga till att de specifika beslut som kommer att tas på EU-nivå under denna paus för eftertanke i medborgarnas ögon måste visa vår förmåga att lyssna på deras budskap och vår beslutsamhet att ta full hänsyn till det. Det här kommer vi dock att diskutera i morgon i närvaro av vårt nästa ordförandeskap, som kommer att vara klart annorlunda än det avgående. Den stora debatten om Europas framtid kommer får en god start.
. – Jag har ofta lovordat det luxemburgska ordförandeskapet. Ni gör alltid saker väl på det tekniska planet, men i dag måste jag kritisera er, herr Juncker, för toppmötets beslut att fortsätta ratifikationsprocessen med ett dokument som förkastats av fransmännen i en bindande folkomröstning. Vilken förolämpning mot era franska grannar och nederländska vänner från Beneluxländerna! Vilket förakt för lagen! Nicefördraget är otvetydigt: det kan bara ändras genom ett enhälligt beslut, och nu när Nederländerna har sagt att de inte kommer att ratificera konstitutionen finns det ingen sådan enhällighet. Och vilken reträtt från verkligheten! Alla tänkande människor vet att dokumentet aldrig skulle överleva en folkomröstning i till exempel Storbritannien. Konstitutionen är död. Man bör begrava de döda, och begravningen kan inte skjutas upp eller bordläggas. Med all respekt, inte ens ni kan blåsa liv i en kropp genom att hota med att avgå som premiärminister om luxemburgarna också artigt förkastar en konstitution som på grundval av befolkningssiffror och utan något verkligt utövande av demokrati skulle flytta makt från väljarna till tjänstemän.
Ni slösar tid. Låt oss hellre börja på nytt. Låt oss samla lika många konstitutionsförespråkare som motståndare och utarbeta ett gemensamt konsultationsdokument för nya grundregler. Vi bör kunna diskutera detta och välja ett nytt konvent som kan representera väljarnas inställning till Europas framtid. Vi bör då kunna få en praktisk, kort och lättförståelig samarbetsöverenskommelse som kan antas i folkomröstningar samtidigt under två dagar i alla EU-länderna. Om vi tänker ut en överenskommelse som är bättre än Nicefördraget kommer de flesta européer naturligtvis att rösta för den. Om parollen är öppenhet, demokrati och närhet till medborgarna kommer också vi att med glädje göra det. En ny opinionsundersökning visar att 80 procent av danskarna stöder förslaget att vända bevisbördan i öppenhetsärenden och att 79 procent vill att varje land skall kunna välja sin egen kommissionsledamot. Bara 11 respektive 12 procent av danskarna är emot dessa förslag. Det är den sortens stöd vi bör sträva efter genom ett nytt fördrag. Vi bör inte sträva efter en konstitution som har företräde framför Luxemburgs och andra länders grundlagar.
–Fru talman! Resultatet av Europeiska rådet kommer inte som någon chockerande överraskning, för efter den ”kalldusch” som de franska och nederländska folkomröstningarna var kunde vi inte ha förväntat oss att allt skulle gå som ordförandeskapet hade tänkt sig. Det visade sig vara så att EU-utvidgningen och dess möjliga socioekonomiska hot – invandring, varifrån den än kommer, ekonomisk liberalisering, vem som än kan ha frågat efter den, spelade en betydande roll för att forma en negativ inställning. Det är så EU:s medborgare uppfattade det.
Med tanke på vad som har sagts och också med hänsyn till andra negativa inställningar till EU som visats i opinionsundersökningar ligger dock det största ansvaret otvivelaktigt på medlemsstaternas politiker. Man ber EU om för mycket, och medlemsstaterna har varit beredda att investera för lite för att EU skall gå från framgång till framgång. Politiker från medlemsstaterna har varit ivriga på att nationalisera och tillskriva sig själva många av EU:s verkliga bedrifter och att tillskriva Europa sina egna inhemska politiska misstag. När politiker från medlemsstaterna tar svåra inhemska politiska beslut kommer de alltför ofta ihåg att rättfärdiga dem genom att hänvisa till EU-krav. Det verkar som om vi har överskridit vår kredit. Det finns två visioner om EU:s framtid – en om ett politiskt EU och en om ett EU med ett ekonomiskt samarbete på hög nivå. Dessa två visioner är i sanning två sidor av samma mynt – utan ekonomisk och också social integration kommer det inte att vara möjligt att bygga ett hållbart verk av politisk integration.
Som jag ser det är det den tydligaste läxan från de senaste två folkomröstningarna. Vi måste skapa de socioekonomiska förutsättningar som är nödvändiga för att EU:s medborgare skall kunna bedöma och förstå varför politisk integration är nödvändig, varför vi till exempel vill kalla EU-fördraget en konstitution. Kan vi verkligen betrakta rådets möte som ett misslyckande på lång sikt? Det godkände Lissabonstrategin, en strategi som innebär långt mer än integration av den inre marknaden. Lissabonstrategin är modellen för EU-samarbete som, tillämpad i sin fulla utsträckning, skulle vara till hjälp för att organisera ambitionerna med vår ekonomiska och sociala politik inom EU, en bruksanvisning för hur Europa skall växa på ett enat och konkurrenskraftigt sätt, och för att på medellång sikt återvinna samhällets förtroende. Lissabonmålen som har varit ett skriande exempel på EU:s obeslutsamhet under de senaste fem åren måste i framtiden bli ett exempel på framgång och samarbete.
Det kan dock bara förverkligas om vi kan övervinna den inställning till samarbete inom EU som vi har visat hittills. Det är tillräckligt att påminna om de aktuella improduktiva debatterna om tjänstedirektivet, som är en hörnsten i Lissabonstrategin. De avslutande orden i överenskommelsen om Lissabonstrategin har visat att rådet har partner som är engagerade i EU:s framtid och som kommer att kunna hitta en grund för viktiga uppgifter – säkerhet och samarbete, EU-utvidgningen och sammanhållningspolitik.
– Fru talman! Det var Bertolt Brecht som spydigt sade att politiska ledare helt enkelt borde välja ett annat folk när folket röstar felaktigt. Detta uttalande av den tyska dramatikern är mer aktuellt än någonsin när vi ser de frenetiska ansträngningar som görs – senast förra veckan vid det misslyckade toppmötet i Bryssel – för att ignorera det nederländska och franska folkets beslut. Tillåt mig att nämna ett litet exempel från mitt eget land för att illustrera vad jag menar. Då mitt parti , som är det största partiet i Flandern, är emot den europeiska superstat för vilken konstitutionen är grundritningen fick det inte ens delta i radio- och TV-debatterna som organiserades om ämnet. Mediernas och den politiska elitens uppförande var mycket likt grisarnas i George Orwells ”Djurfarmen”. Alla djur är jämlika, men somliga djur är mer jämlika än andra.
Alla hävdar att bokhållarmentaliteten hos vissa individer i EU-politiken blockerade en överenskommelse om den fleråriga budgeten, därför att den gällde omkring 1 000 miljarder US-dollar för sju år medan Förenta staternas årsbudget som en jämförelse ensam uppgår till 2 500 miljarder US-dollar. Det som spelar roll är inte så mycket om EU spenderar tillräckligt mycket pengar för att möta morgondagens utmaningar, utan att EU borde göra det genom att använda sina medel på annat sätt. EU borde inte blanda sig i ärenden som i slutändan skulle styras effektivare på nationell nivå. EU borde verkligen börja arbeta enligt subsidiaritetsprincipen om det vill räkna med allmänhetens förståelse.
När jag i Flandern ser hur EU:s miljarder via strukturfonderna hamnar i vallonska profitörers bottenlösa hål kan jag blott sympatisera med sådana personer som den nederländska premiärministern som på grund av sin konsekventa inställning behandlades med sådant förakt av vår egen utrikesminister. Av det följer att jag, med risk för att chockera några av er, inte kan bli för upphetsad över misslyckandet vid förra veckans toppmöte. Tvärtemot vad vissa försöker göra gällande, så kommer varken världen eller Europa att kollapsa på grund av det.
En positiv sak som blev resultatet från toppmötet var att alla, även de mest orubbliga anhängarna av otyglad utvidgning, nu är överens om att en tid för eftertanke är vad som krävs innan vi rusar ned längs den stig vi har valt. Om de nederländska och franska folkens röst säger stopp till den odemokratiska processen för turkisk anslutning, där byråkratin går helt emot vad européer vill, kan slutet på den europeiska konstitutionen mycket väl innebära början på ett nytt och annorlunda Europa där man tar hänsyn till folkets vilja.
– Fru talman, mina damer och herrar! Toppmötet som avslutade det luxemburgska ordförandeskapet gav inte den framgång som de flesta av oss i kammaren hade hoppats på. Vi vet alla vad som beslutades och dessutom vad som inte beslutades i Bryssel. Jag vill nu framföra två budskap som talesman för de luxemburgska medlemmarna i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Det första budskapet är att vi uppskattar de enastående insatser som det luxemburgska ordförandeskapet i allmänhet och ordföranden Jean-Claude Juncker i synnerhet har gjort. När enskilda stats- eller regeringschefer är så arroganta, övermodiga och motiverade av ren egennytta att de är beredda att riskera EU-projektets framtid och utvidgningens framgång kan vi inte förvänta oss att det som kommer ut av toppmötet för Europa något längre framåt.
Jag tänker inte breda ut mig om vilka konsekvenser detta kan få för EU:s framtid, med det jag skall säga är att om några europeiska regeringschefer vill sätta upp den sorts föreställning som vi såg förra veckan så kommer vi inte att kunna vinna tillbaka förtroendet hos dem som i Frankrike och Nederländerna röstade emot den europeiska konstitutionen.
Mitt andra budskap framför jag som en som överlevde andra världskriget, som en som långt till åren kommen i kammaren kan arbeta för den europeiska saken jämsides med medlemmar från medlemsstaterna i Central- och Östeuropa, och som en som bara kan citera vad Jean-Claude Juncker sade: ”Det senaste Europeiska rådet får mig att skämmas.” Jag skäms över att vissa regeringschefer i den västra halvan av vår kontinent uppenbarligen inte har något begrepp om vad östlig utvidgning handlar om, och inte heller om EU som något annat än en kontinental fyndhörna. Jag skäms över vår oförmåga att, över ett år efter utvidgningen, motivera människor mellan Tallinn och Ljubljana och övertyga dem om att deras uppoffringar, deras insatser och deras uthållighet under de senaste 15 åren var någonting annat än meningslösa. Vi bör alla skämmas över hur vissa deltagare vid toppmötet betedde sig. Om EU:s grundare hade betett sig som de gjorde skulle det inte ha funnits något förenat Europa, och en halv miljard européer skulle inte ha upplevt fred, frihet och välstånd.
Europa kommer att förändras och fortsätta att utvecklas, precis som det gjorde efter att den franska nationalförsamlingen förkastade Europeiska försvarsgemenskapen. För min del kan jag inte annat än att hoppas att de förändringar som den här kontinenten kommer att gå igenom och uppleva under de kommande åren inte kommer att visa några spår av den småaktighet och egoism som ledde till att Europeiska rådet misslyckades.
– Fru talman, herr Barroso, herr Juncker, mina damer och herrar! Alla ordförandeskap leder förhandlingar, men inte alla tar beslut. Det luxemburgska ordförandeskapet har verkligen lett förhandlingarna. Det har utarbetat många konstruktiva förslag, och det har lyckats uppnå hedervärda kompromisser i en rad ämnen. Lissabonstrategin har nylanserats, och de nationella parlamenten har slutligen blivit mer känsliga för denna storslagna europeiska målsättning. Stabilitets- och tillväxtpakten kommer att bli mer intelligent då den anpassas till konjunkturen. Man har varit överens om riktlinjerna för den allmänna ekonomiska politiken och för sysselsättningen i tre år. Det luxemburgska ordförandeskapet har kunnat föra EU framåt när det gäller ämnen så olika som ökat engagemang för att uppnå millenniemålen, mer inriktat stöd för landsbygdsutveckling och anmärkningsvärda framsteg när det gäller polissamarbete och säkerhet vid yttre gränser etc.
Ordförandeskapets mycket positiva protokoll har överskuggats av den nationella egoismens högtid som en statschef och vissa regeringschefer firade i slutet av veckan. Jag har haft tillfälle att i detta forum säga att EU just nu lider stor brist på statsmän. Det styrs av politiska gnomer upptagna med att avundsjukt vakta sina små skatter. Mycket få ledare har en verklig politisk vision för Europas framtid. Jean-Claude Juncker är inte en av dem. Han är både arkitekt och rörmokare. Politiken har ibland lett till att jag opponerat mig mot min premiärminister, men jag sympatiserade med honom när han uttryckte sin skam inför den småaktiga arrogansen hos några av sina kolleger i de rika länderna.
Ja, Europa lider av interna motsägelser. Somliga driver på för större politisk integration, och somliga vill bara ha en väldig marknad. Europa är i kris. Etymologiskt betyder det grekiska ordet ”beslut”. Tidpunkten för beslut har kommit. Vi måste välja: mer Europa, eller att hoppa av. Det luxemburgska ordförandeskapet har gjort sitt bästa för att föra Europa framåt, och det förtjänar väl sitt Europa. Om sex månader kommer vi att utvärdera det nya ordförandeskapet, men Tony Blair kommer att bli tvungen att lägga fram något annat för oss än ett pseudomodernt tal om behovet av strukturella reformer.
Ja, världen förändras. Europa måste anpassa sig. Ett samhälle som inte har nära anknytning till sysselsättning, löner och produktivitet blir dock orättvist, och när allt kommer omkring, fattigare. Jag har just citerat Carlos Fuentes. Ekonomin måste fortsätta att tjäna socialt välbefinnande, och solidaritet måste vara nyckelordet för EU:s politik. Europa kommer antingen att vara socialt eller inte vara något alls, fru talman.
– Fru talman, herr Juncker, mina damer och herrar! Det är få politiker som har lyckats med att framställa europeisk integration, inklusive uppoffringar, som ett av politikens positiva mål, med att grunda verkliga överenskommelser på hopp och inte på rädsla, och med att göra det klart att det endast är på EU-nivå som vi kan ta itu med nya globala angelägenheter.
Jag vill tacka Jean-Claude Juncker för hans ärliga ansträngningar och den europeiska glöd han har visat. Kammarens applåder har visat att vi, bland euroskeptikernas skrik och de extrema EU-förespråkarnas tystnad, i er har träffat på politisk intelligens och visioner värdiga de största EU-förespråkarna. Vi skulle likaså uppskatta om de andra ledarna av gemenskapens institutioner visade samma mod och ledarskap i framtiden. Låt oss dock komma ihåg att ett nederlag bara är ett nederlag om vi accepterar det, och vi får inte acceptera det.
Vi står inför en svår kris, den svåraste på många år: först och främst folkomröstningen, och i dag den strandade överenskommelsen. En Pandoras ask har öppnats och uppenbarar olika visioner om Europa. För alla dem som diskuterar kostnaderna för Europa vill jag påpeka att om vi inte löser krisen snart kommer vi, som det skrevs i Cecchinrapporten för nästan 20 år sedan, att tala om kostnaderna för icke-Europa, och kostnaderna för icke-Europa är högre än kostnaderna för Europa.
Motsättningen mellan de uppgifter vi skulle vilja ge till Europa – när det gäller världsordning, ekonomi och forskning – och förhandlingarna om budgeten som Jean-Claude Juncker i stora drag har beskrivit för oss är därför ohållbar. Det kommer inte längre att finnas utveckling eller en social modell om eurogruppen inte tar itu med ärendet om gemensam ekonomisk politik jämsides med det om monetär politik. Det kommer inte längre att finnas ett Europa i den globala oordningen om parlamentet och länderna som är redo att göra det inte påbörjar en debatt om ökat samarbete om utrikespolitik och gemensam säkerhet.
Denna kris kommer inte att vara kortlivad. Valkalendern i Tyskland, i Frankrike och likaså i Italien, utan att nämna andra, hjälper oss inte. Tid för eftertanke, mina damer och herrar, kan och får dock inte bli en mexikansk siesta. Jag vänder mig till parlamentets talman och oss alla: folkomröstningarna och krisen omfattar och berör oss, men det har aldrig varit fråga om något ifrågasättande av det arbete som utförs av parlamentet i den konstitutionella triangeln. I svåra tider har vårt parlament kunnat lansera idéer och frammana den europeiska andan. Efter åratal av diskussioner om Europa för medborgarna måste det vara vi som lär oss att kommunicera med medborgarna.
Jag vill avsluta med att säga att parlamentet, som alltid är metodiskt, som alltid arbetar enligt reglerna och tidtabellen, också måste visa att det inte kommer att fortsätta med sin verksamhet som vanligt, och att vi har förstått både medborgarnas oro och det otillfredsställande gensvaret från många regeringar. Vi skall försöka komma ihåg att kommissionen visserligen kommer att vara fördragens väktare, men att vi är EU-medborgarnas företrädare.
– Fru talman! Jag vill börja med att tacka det luxemburgska ordförandeskapet för det goda och praktiska arbetet det har gjort. Oavsett vilken regering som sitter vid rodret tror jag att fler ordförandeskap med en sådan EU-förespråkande inställning och färre med en småaktig nationell inställning skulle vara bra för oss alla.
I toppmötets efterdyningar är Europa ämnet för mycket negativa ordalag och känslor. De första dagarna efter att det avslutats hade vi förstås en sorts baksmälla, och jag är glad att vår premiärminister – som i går var i det luxemburgska parlamentet och i dag är i denna kammare – har återvunnit sin gamla form och att vi mer än någonsin är medvetna om behovet av en framåtsträvande och positiv inställning till detta vårt Europa. Krisen har gjorts mindre allvarlig genom att en större del av allmänheten än någonsin intresserar sig för Europa, och de vill ha två saker: de vill ha fler bidrag i debatten, och de vill att Europas faktiska politik går i en annan riktning. När det gäller den nya riktningen för EU:s politik – och jag ser att José Manuel Barroso redan verkar vara på kanten av sin stol av förväntan – anser jag att ni, efter ett år som ordförande för kommissionen, borde fundera på i vilken utsträckning er kommissions beslut om Bolkestein, direktivet om arbetstid, REACH och klimatförändringar har hjälpt till att främja en positiv inställning till Europa, eller om de å andra sidan tenderar att vända en ännu större del av allmänheten mot konstitutionen.
Min sista punkt är att vi den 10 juli kommer att driva en kampanj för konstitutionen i Luxemburg. Vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen kommer att göra vår del för att få ett ”ja”, för Europa är inte problemet, och denna konstitution är inte problemet, utan snarare lösningen på vårt problem.
– Fru talman! Ett nej är ett nej. Det nederländska ”nejet” är slutgiltigt. Dessa är inte mina ord utan Jan-Peter Balkenendes, den nederländska premiärministern, i dagens . Efter att de nederländska och franska väljarna förkastat den föreslagna konstitutionstexten väljer nu de flesta nationella regeringar en tid för eftertanke. Kommer denna att vara en tid för de styrande att tänka över sin taktik, eller kommer den att ge möjligheten att förändra och förbättra konstitutionen genom en generell samhällsdebatt som omfattar den stora allmänheten och sociala organisationer? Mitt parti föreslog en vidsträckt samhällsdebatt av det här slaget, och det förslaget antogs av det nederländska parlamentet. Vad kommer rådet att göra för att se till att en sådan debatt hålls över hela Europa?
Vid en tillbakablick betraktar en del av den förkastade textens förespråkare nej-rösterna framför allt som röster emot vidare utvidgning som skulle omfatta länder med en låg levnadsstandard, särskilt Turkiet, och emot ekonomisk solidaritet med de fattigaste regionerna. Det är antagligen mycket mer betydelsefullt att många människor känner ilska över de skillnader som har växt de senaste åren när det gäller välstånd och produktionsfaktorer och över den osäkra framtiden. De är rädda att Europa mer och mer kommer att likna Förenta staterna. De är också upprörda över projekt som är sårbara för bedrägeri och över de bidrag som man öser över stora jordbruksföretag. Att man i onödan öser strukturfondspengar över de rikaste medlemsstaterna är en annan källa till irritation. Håller Jean-Claude Juncker med mig om att den nyliberala politikens tonvikt på marknaden har gjort sitt till för att utveckla motstånd mot denna konstitution bland väljarna?
Det är bra att rådet inte tog några förhastade beslut om slumpmässig minskning eller uteslutning av nya medlemsstater förra veckan. Först och främst måste vi diskutera vad vi vill, om vad Europa gör och inte gör. Studier kan visa att medborgare vill ta i tu med de storskaliga och gränsöverskridande ärendena för att skydda människan och miljön effektivare, däremot vill de ha minimal inblandning i nationell, regional och lokal demokrati. Är rådet redo att påbörja en sådan studie? Jag vill ha ett svar på det.
– Fru talman, mina damer och herrar! Med det ogenomträngliga försvar som hade rests slutade Europeiska rådet i resultatlöst tjatter: I själva verket ligger en ohygglig död på knä för detta Europa, bankirernas Europa som har flyttats så långt från patrioternas, visionärernas, EU:s grundares dröm. Om ett fåtal dagar kommer det att vara 200-årsdagen av Giuseppe Mazzinis födelse, en profet för ett medborgarnas Europa och grundaren av ”Unga Europa”-rörelsenDet som kommer fram ur Europeiska rådets diskussioner leder snarare tanken till Wienkongressen än till den store patriotens vision om solidaritet.
Medborgarnas röst, inte storfinansens intressen, måste höras. Det är medborgarna som, tillsammans med den reala ekonomin, lider på grund av eurons förstörelse och misslyckanden. Så varför inte hålla en folkomröstning om euron? I stället skriver ni i era slutsatser, efter att ha hört resultatet från folkomröstningarna, att den nya utvecklingen inte utmanar legitimiteten i att fortsätta ratifikationsprocessen. Ingenting förändras. Man tar därför inte hänsyn till de falska antagandena om denna europeiska integration, såsom påståendet att nationerna som utgör den, detta Europas kropp, är på väg att försvinna.
Lyckligtvis har de inte försvunnit; det finns fortfarande ett spår kvar av nationell suveränitet. En stor del har dock blivit exproprierad: monetär suveränitet har blivit exproprierad, och till följd av det vill vi ge beslutet om euron tillbaka till medborgarna, därför att medborgarna mycket ofta säger: nog med euron. Det är i medlemsstaterna, nationerna, som medborgarnas demokratiska vilja lagras, inte i er teknokratiska byråkrati som inte är ansvarig inför någon. Dessa diskussioner, det här slutet på Europa är resultatet av er utvidgningsmetod. Även Romano Prodi distanserar sig nu från utvidgning och från beslutet om Turkiet. Det är dock lite för sent.
– Fru talman! Fiaskot vid EU-toppmötet nyligen har ställt Europeiska unionen vid skiljevägen. Ingen bör dock glädja sig över den här krisen, oavsett vilka skäl som ligger bakom den. Må vara att den polska delegationen till gruppen Unionen för nationernas Europa motsätter sig konstitutionsfördraget, men det innebär inte att vi är mot Europeiska unionen som sådan. Unionen är något som vi alla bör sätta värde på. Inte heller bör man dra överilade slutsatser. Man kan dock inte låta bli att tänka att även om de äldre medlemsstaterna har grälat i åratal om det är strukturreformer och effektivare åtgärder eller regleringar som förstärker solidariteten i samhället som skall prioriteras, tycks EU nu säga att man inte är intresserad av vare sig effektivitet eller solidaritet.
Ändå är det ingen som kan hävda att det är utvidgningen av EU nyligen som är orsaken till krisen. Ingen bör lägga skulden på de nya medlemsstaterna, eller på de 150 polska rörmokare som arbetar i Frankrike, som i vilket fall som helst inte kan tillgodose den rådande efterfrågan på rörmokartjänster i det landet. De problem vi har med den nya budgetplanen kan inte reduceras till blott en konflikt om pengar. Det är inte längre någon idé att hålla debatter om EU:s framtid på grundval av sådana föråldrade ideologiska begrepp som ”liberalism” eller ”social modell”, eftersom arbetstillfällen inte kan skapas utan tillväxt. Generellt är EU:s ekonomier överreglerade, och dessutom sjunker inte arbetslösheten. Om vi inte vill trappa upp krisen ytterligare måste vi utveckla en strategi för att skapa arbetstillfällen som bygger på mer effektiva åtgärder, förbättrad konkurrenskraft och högre inkomster.
Det finns en annan dimension av krisen, nämligen misslyckandet med konstitutionsfördraget. Om dess arkitekter var angelägna om att höra vad EU:s medborgare hade att säga, så har de uppnått sitt mål. Det enda problemet är att EU:s medborgare har uttryckt sitt nationella motstånd mot ett federalt EU. Det europeiska projektet behöver därför omprövas i grunden, och reformerna måste starta på gräsrotsnivå. Försök av en allseende elit att skänka folket lycka genom tvång har alltid visat sig motverka sitt syfte.
Min sista kommentar gäller den gemensamma utrikespolitiken, om vilken människor helt uppenbart har varierande och divergerande prioriteringar. Jag säger detta med tanke på Jean-Claude Junckers kommentarer om förbättringar av EU:s förbindelser med Ryssland. Jag skulle kunna fråga om det inte är så att förbindelserna har förbättrats eftersom EU har blundat för Rysslands oförskämda behandling av Polen och övriga nya medlemsstater. För att den gemensamma utrikespolitiken inte skall sakna all praktisk innebörd bör syftet med den vara att försöka åstadkomma ett minimum av säkerhet för alla medlemsstater, i stället för att främja enskilda länders intressen.
– Jag skulle ha velat börja med att tacka Jean-Claude Juncker, men han är förmodligen inte intresserad av våra åsikter. Trots detta vill jag ändå säga att jag uppskattar hans inställning att verkligen försöka att integrera de nya medlemsstaterna i Europeiska unionens verksamhet.
Jag beklagar att det luxemburgska ordförandeskapet kommer att förknippas med misslyckandet med konstitutionsfördraget. Jag måste dock säga att det just är rådets oförmåga att ta itu med det rådande läget som visar att konstitutionsfördraget är nödvändigt. Konstitutionsfördraget är inte dött. Det är dess värre rådet självt som är dött och ineffektivt i sin oförmåga att lösa dödläget. Rådsmedlemmarna kan inte komma överens eftersom de slåss för att skydda sitt politiska skinn på hemmaplan.
I dag är det Europaparlamentet och Europeiska kommissionen som vet hur man kommer överens och antar majoritetsbeslut. Båda dessa institutioner arbetar och fattar beslut som direkt påverkar tillvaron för Europeiska unionens medborgare. Under ert ordförandeskap sades det att de mål som satts upp genom Lissabonstrategin är orealistiska. Men realiteterna, det vill säga ett förslag till lösning, lades aldrig fram för oss och förblir en het potatis för nästa ordförandeskap. Och tyvärr är inte heller nästa ordförandeland någon garant för att Lissabonstrategin kommer att lösas i stället för att bara kritiseras.
Om Kissinger skulle fråga efter telefonnumret till Europa i dag, skulle han få 25 nummer att välja bland. Vem skall väljas? Stor? Rik? Aktiv? Det är just dessa som har vänt ryggen åt solidaritet och åt oss alla.
– Fru talman! Jag vill i min tur hylla det luxemburgska ordförandeskapet. När jag lyssnade till Jean-Claude Juncker var jag stolt över att höra till Europeiska unionen med en ordförande som har sådana kvaliteter. Ni har visat att ordförandelandets auktoritet kan mätas i dess villighet att sätta gemensamma intressen framför sitt eget nationella intresse, och det är enligt detta kriterium som vi från och med i morgon kommer att bedöma era efterträdare.
Jag skulle vilja lägga till tre kommentarer om budgetplanen. Den första är att vissa regeringar begär att alla EU:s politikområden skall skickas tillbaka till ritbordet, vilket var vad Europaparlamentet gjorde efter nio månaders arbete i dess tillfälliga utskott. Vårt parlament har lyckats att göra svåra avvägningar mellan gamla och nya politikområden. Rådet skulle må bra av att låta sig inspireras av denna förebild. Jag är säker på att det kommande ordförandeskapet kan hitta en del tänkvärt i den.
Min andra kommentar är att avsaknaden av ståndpunkt från rådet inte får försena genomförandet av den nya sammanhållningspolitiken eller det nya ramprogrammet för forskning. Vi föreslår lagstiftning om den rättsliga grunden för fleråriga politiska program så att dessa program kan träda i kraft den 1 januari 2007.
Min tredje kommentar är till sist att rådet har misslyckats, inte i huvudfrågan om budgetutgifternas nivå, utan om hur en budget som förblivit oförändrat i fråga om EU:s inkomster skall finansieras. Detta bekräftar den analys som vi gjorde här redan från början. Det kan inte bli någon överenskommelse om framtida utgifter utan samtidig reform av inkomstsystemet, och den frågan är alltför viktig att överlåtas på finansministrarna. Vårt budgetutskott inbjöd de nationella parlamentens utskott till ett inledande meningsutbyte om frågan i förra veckan. Vi föreslår att EU:s system med egna resurser granskas i samband med en interparlamentarisk konferens mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten för att hjälpa regeringarna i deras sökande efter den nödvändiga kompromissen.
– Fru talman! För de nya medlemsstaterna har de senaste sex månaderna varit en framgångsrik period, även om framgångarna är frukten av vissa svåra kompromisser. Trots detta har perioden också varit rik på motgångar. Även vi har tilltro till Lissabonstrategin, vars huvudprincip om solidaritet är en av den europeiska vänsterns grundläggande värden. Det är mycket viktigt, trots att vi vet att de senaste dagarna knappast har kännetecknats av den solidariteten.
Perioden har också varit en erfarenhet i fråga om hur förbindelserna mellan Europeiska unionens institutioner har fungerat. Trots förbättringar är vi inte helt nöjda med den roll som parlamentet har lyckats erhålla i denna rättsligt komplicerade och ovissa situation. De som motsatte sig en snabb ratificering av den europeiska konstitutionen beaktade inte att de därigenom försvagade Europaparlamentets ställning: framstegen för konstitutionen i detta avseende har ersatts av ett ständigt och komplicerat behov av politiska kompromisser. Det luxemburgska ordförandeskapets budskap var dock klart: nej till ett EU med två hastigheter, ja till ett socialt EU.
Av de inledande huvudmålen antogs inte budgetplanen. Trots ansträngningarna från de nya medlemsstaterna som var beredda att göra eftergifter under toppmötet, slutade inte budgetdebatten i oreserverad framgång. Ordföranden har dock inget att skämmas för.
Som slutsats på de gångna sex månaderna är jag övertygad om att vi kommer att fortsätta tillsammans på den europeiska vägen. Det är min förhoppning att de små länderna också kommer att ha något att bidra med när resvägen skall bestämmas.
– Fru talman! EU befinner sig utan tvivel i en kris. De tydliga nej-resultaten i de två folkomröstningarna har försatt hela EU i ett slags vakuum med stor osäkerhet inför framtiden. Jag beklagar naturligtvis att fransmännen och holländarna förkastade det konstitutionella fördraget, men så tydliga nej måste respekteras. Därför är det klokt att ta en tankepaus och att nu ägna en tid åt att analysera, lyssna och fundera på hur vi skall kunna gå vidare för att genomföra de reformer som EU så intensivt behöver.
Krisen förvärrades naturligtvis av ”budgetfiaskot”, men på många sätt är det bättre med ingen budget än med en dålig budget. Jag tycker inte att den här budgeten var särskilt modern. Vi kan dock inte lägga hela EU i frysboxen och vänta på att den misstro som många känner mot EU plötsligt skall försvinna. Mer än någonsin behövs ett ledarskap, någon som vågar stå upp för visioner, för det europeiska samarbetet och försvara de beslut som fattas i Bryssel. I detta sammanhang skall herr rådsordförande ha all heder dels för sitt frimodiga tal, dels för sitt försök att ena väldigt motstridiga viljor.
Vi kan inte låta den fuktiga Wettex-trasa som har lagt sig över hela Europa paralysera samarbetet. Vi har massor att göra. Vi har Lissabonprocessen och det mytomspunna tjänstedirektivet som verkligen behövs. Vi måste bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten. Vi har det ambitiösa miljöarbetet med Reach, och det finns massor att göra inom utrikespolitiken. Listan över utrikespolitiska åtgärder – 33 sidor i rådets slutsatser – var visserligen skriven innan rådsmötet ens började men ger ändå skenet av stor enighet och höga ambitioner, vilket är väldigt bra. EU har en stor roll att spela i omvärlden och måste ha det även i fortsättningen.
Utvidgningen bekymrar mej dock, fru talman. Det förbigås nästan med tystnad i slutsatserna från rådsmötet. Vi kan inte ta folkomröstningarna som intäkt för att lägga utvidgningen på is på något sätt. Utvidgningen med tio nya medlemsländer för drygt ett år sedan är en strålande succé för hela Europatanken. Att ena öst och väst är det bästa vi har gjort. Det europeiska hemmet, som för tillfället kanske inte känns så mysigt och ombonat, måste vara öppet för våra grannländer när de uppfyller de nödvändiga kraven. Vi kan inte ge sken av att också utvidgningsprocessen läggs på is och att de får vänta. På många sätt är Europa svaret på frågorna i dessa länder även om det bland våra medborgare kanske inte riktigt förefaller vara svaret på deras frågor.
Snart har alla institutionerna sommarlov. Det kanske är mer behövligt än någonsin att ta några veckors vila, en paus för reflektion, och fundera på hur vi skall kunna gå vidare. Jag tror att det på sikt kommer visa sig att det kommer någonting gott ur denna kris. Europa är värt det, men då måste vi verkligen anstränga oss och se till att den paus som nu tas i ratificeringsprocessen inte också blir en paus för hela det europeiska samarbetet. Det vore nämligen katastrofalt.
– Fru talman, herr Schmit! Jag vet inte om ni hittar plats där framme för alla blommor som kammaren utsmyckar er med i dag. Jag instämmer i all tacksamhet som har uttryckts och vill lägga till ännu en blomma för det mod som ordförandeskapet, den luxemburgska regeringen, har visat genom att anordna folkomröstningen och driva på ratificeringsprocessen.
Herr Schmit! Följden av detta beslut kan bli att det en dag endast finns en grundarstat i ett politiskt enat EU i stället för sex, och att det landet kommer att vara lilla Luxemburg. Kanske detta beslut utgör en seger för idén om ett politiskt enat Europa framför den simpla idén om en gemensam marknad, en seger för idealet om ett enat folk framför enbart anspråket på att ena marknader, marknadskrafter och resurser. I dag och i morgon ser vi två europeiska unioner stå öga mot öga i denna kammare.
Rådsordförandens anförande var tankeväckande och påminde oss om läget för en politisk europeisk union. I morgon kommer vi att få höra en person som i etermedierna utomlands gör uttalanden för alla att höra om propagandan om ett nationalistiskt Europa och nationella maktkorridorer, och som även åberopar Rumsfeldformeln om att Europa är uppdelat i en ”gammal” och en ”ny” del. En person som därigenom för oss tillbaka till 1800-talet, till ett Europa karakteriserat av maktbalanser, av maktkamp, av konkurrens, av nationalistisk egoism och hegemonistisk politik, till ett Europa som inte är vårt. Jag hoppas att folkomröstningarna inte kommer att misstolkas eller vändas upp och ned på ett sådant sätt att deras resultat kan användas mot allmänheten, utan att de kommer att användas på det sätt som de var avsedda för, som ett medel att föra Europeiska unionen vidare.
– Fru talman! Jag uppskattar verkligen Jean-Claude Juncker, och när jag tänker på att han kommer att efterträdas av Tony Blair uppskattar jag honom ännu mer.
Min politiska grupp vill, till skillnad från Tony Blairs och somliga andras futtiga intressen och demagogi, ha en starkare gemenskapsbudget. Vi vill ha en europeisk union med ambitioner och solidaritet för dess medborgare: mer enad, starkare, mer social, mer demokratisk och med ett starkare Europaparlament.
Vi säger ett klart ”nej” till nyliberalism, till återgång till etnocentricitet, till omvandlingen av unionen till ett frihandelsområde. Det är uteslutet att innebörden av de franska och nederländska folkens nej skulle nonchaleras.
Gemenskapsbudgeten, som vissa anser alltför stor, uppgår till endast 2,5 procent av medlemsstaternas offentliga utgifter. Under de senaste sju åren har den ökat med endast 8 procent, samtidigt som nationella budgetar har ökat med 23 procent. Det är därför som eftergifter inför tvångstaktiken från de sex måste upphöra.
– Fru talman! Jag blev överraskad när jag hörde om de inledande steg som tagits mot eftertanke inom Europeiska unionens institutioner. Man blir besviken av att se hur olika regeringschefer lägger hela sin tyngd bakom en text som i allt väsentligt har förkastats, och således helt i onödan förhindrar eftertanke om Europeiska unionens framtid. Vidare understryker toppmötet den 16 och 17 juni tydligt konstitutionens sammanbrott. De optimistiska hänvisningarna till en gemensam framtid i ingressen klingar falsk i öronen på en person från ett land som trots att det är fett och övermätt, vägrar att göra ett dyft för de fattiga länderna. I det avseendet är eftertanke om ”diplomatiskt ordval” av största vikt för Paris.
Dessutom kan dödläget för EU:s fleråriga budget inte betraktas isolerat från den rådande institutionella krisen i Europeiska unionen. Diskussionen om EU:s framtida budget hänger nära samman med debatten om Europeiska unionens konstitution. Det är omöjligt, för att inte säga icke-önskvärt, att ange politiska prioriteringar i en ny flerårig budget och att anslå medel till dem medan rådrummet om omformuleringen av EU:s uppdrag fortfarande är i full gång.
Europeiska unionen måste ta allmänhetens invändningar om hastigheten och kursen för den europeiska integrationen på allvar. Medborgarna vill ha sunt europeiskt samarbete där nationella intressen inte omedelbart rubriceras som själviska eller nationalistiska. Allmänheten vill ha en europeisk union som inte låter sig fångas i federala drömmar utan som tacklar gränsöverskridande frågor dynamiskt.
– Fru talman, mina damer och herrar! Jag talar för de italienska socialisterna i det nya italienska socialistpartiet.
Det behövs klara och snara beslut om strategin för kommande år för Europeiska unionen, vilket vi hade anledning att framhålla för rådet. Ett fundamentalt val behöver göras mellan det baltiska perspektivet, medelhavsperspektivet eller en avvägd blandning av de båda. Beslut behöver fattas om att faktiskt fullfölja Lissabonmålen genom praktiska och sammanhållna åtgärder. En omdefinition krävs av de grunder på vilka politisk integration skall byggas. Mod krävs för att tydligt sträva efter ett fritt och konkurrenskraftigt ekonomiskt system och en social organisation som kan hantera den fortgående globaliseringen.
Vi anser vidare att åtgärder som främjar skapandet av en gemensam europeisk anda är väsentliga, eftersom den andan kan skapas endast genom en gradvis och successiv harmonisering av politiken och genom en debatt som är avsedd att engagera och involvera medborgarna, det civila samhället och arbetsmarknadsparterna.
En förnyad satsning, ett storskaligt åtagande, en ambitiös handlingsväg inleddes verkligen av det luxemburgska ordförandeskapet, och kommer att fortsättas av Tony Blair.
– Fru talman! Jag hoppas att minister Nicolas Schmit kan höra mig, eftersom jag vill säga att det som medborgarna nu kräver är med rätta ökad öppenhet. Jag tror att ordföranden för er regering uttryckte vad alla kände när han tydligt sade att han skämdes.
Det är otroligt att vissa medlemsstater gör en mängd proeuropeiska uttalanden, och säger att de vill ha mer Europa inom och utanför våra gränser, samtidigt som de kräver en drastisk minskning av sitt bidrag till unionens budgetar.
Det är inte acceptabelt att vissa regeringar klagar över sina nettobidrag till Europeiska unionen utan att ta sin handelsbalans med övriga medlemsstater med i beräkningen. Exempelvis talar Tysklands handelsbalans gentemot vissa medlemsstater, t.ex. Spanien, mitt eget land, sitt tydliga språk. Tysklands nettounderskott gentemot Europeiska unionen är mindre än mitt lands handelsunderskott gentemot just Tyskland.
Inte heller är det acceptabelt, herr Schmit, att vissa regeringschefer säger en sak i rådet och sedan något helt annat till medierna i sina länder. Jag skulle därför vilja fråga om det stämmer att vissa medlemsstater till och med utlovat sitt stöd i den slutliga omröstningen och sedan ändrat sig och röstat mot. Jag ber er att svara. Det är just på grund av sådana fall, och oberoende av vad som föreskrivs i förslaget till konstitutionsfördrag, som diskussionerna i rådet måste vara öppna hur skamliga de än må vara.
Slutligen, herr minister, vill jag önska er lycka till den tionde.
– Fru talman! Först vill jag tacka det luxemburgska ordförandeskapet för dess ansträngningar och uppfinningsrikedom i försöken att nå en överenskommelse om budgetplanerna i Europeiska rådet.
Vi har ännu en gång sett att de europeiska ledarna inte har levt upp till omständigheterna: de har inte kunnat sträcka sig längre än till övningar i nationalräkenskaper, och i ett avgörande krisögonblick har de varit oförmögna att visa minsta tecken på en framåtsyftande politisk vision.
Kommissionen har gjort sitt jobb, precis som Europaparlamentet har: det har antagit sin ståndpunkt med stor majoritet och för första gången i historien visat ansvar och beaktat de ekonomiska svårigheter som vissa medlemsstater har genom att föreslå en aning lägre siffror än de som kommissionen lagt fram. Både kommissionen och parlamentet har gjort sin plikt. Å andra sidan har rådet allt större svårigheter att anta en ståndpunkt, och detta är beklagligt eftersom konsekvensen blir bristande ledarskap som undergräver förutsättningarna för europeisk integration och medborgarnas förtroende.
Jag vill framhålla att vår grupp kommer att stå fast vid sina åtaganden och att om inga budgetplaner blir färdiga kommer den till fullo att tillämpa bestämmelserna i artikel 272 i fördraget och försöka att årligen fastställa de siffror som parlamentet har godkänt i syfte att garantera gemenskapens verksamhet. Vi vill fortfarande göra framsteg i den europeiska integrationen, och vi behöver därför de resurser som kammaren har angett i sin egenskap av budgetmyndighet.
Rådsföreträdare! Låt oss vara seriösa: det är inte möjligt att i sista minuten säga att vi måste ändra unionens utgiftsfilosofi; det är inte heller möjligt att förespråka att vi måste satsa mer pengar på politik som skapar mervärde och mindre på jordbruk. Vad tänkte vissa personer i oktober 2002 när de godkände utgifterna för den period vi behandlar? Vi måste respektera de åtaganden vi har gjort.
För socialdemokratiska gruppen och också för rådet hoppas jag att Lissabonstrategin, och följaktligen ekonomisk och social sammanhållning, är utvecklingsmålet på medellång sikt. Vi skulle glädja oss över mer resurser; vi är medvetna om framstegen inom regeringssamarbete i samband med Lissabonmålen. Jag vill därför framhålla att all politik till syvende och sist kommer till uttryck i budgeten. Om budgetplanen erbjuder något mervärde består det i att säkerställa och garantera programmen i unionens sammanhållningspolitik, som förutom att vara en mekanism för solidaritet och för korrigering av territoriella obalanser är gemenskapens viktigaste offentliga instrument, och som kan generera investeringar, ekonomisk tillväxt och sysselsättning och således locka medborgarna till det europeiska projektet.
Herrar i rådet! Och jag säger herrar eftersom det inte finns några damer med. På min grupps vägnar ber jag er att visa ansvar. Nejet i folkomröstningarna och bristen på enighet i rådet är helt enkelt två sidor av samma mynt.
– Fru talman! Förra veckans möte i Europeiska rådet var en stor besvikelse. Det kunde inte enas om sin inställning till den nya budgetplanen, trots att den aktuella löper ut nästa år. Följaktligen är det brådskande att fastställa en ny.
Europaparlamentet fattade beslut om sin ståndpunkt i början av juni. Det beslutet nåddes efter en fullständig genomgång av alla EU:s viktigaste politikområden. Det är därför som parlamentets slutsatser är tydliga och sunda.
Diskussionerna under toppmötet dominerades av grälet mellan Storbritannien och Frankrike om Storbritanniens rabatt och EU:s jordbrukspolitik. Sällan, praktiskt taget aldrig för att vara exakt, har medlemsstaternas andel av nettobidragen blivit en så dominerande fråga som nu. Den enda lösningen på tvisten står kanske att finna i gemensam finansiering av jordbruksstöden, vilket parlamentet antyder. Dess gradvisa genomförande samtidigt som Storbritanniens rabatt minskas skulle skapa en tillräcklig grund för en kompromiss.
EU behöver en interinstitutionell överenskommelse om budgetramen. Utan en sådan skulle vi givetvis kunna utarbeta en årsbudget i enlighet med artikel 272 i fördraget, men det kommer inte att garantera hållbar och balanserad utveckling av olika politikområden. De flesta fleråriga program kommer att avbrytas vid utgången av 2006. Av dessa gäller de viktigaste regional- och strukturpolitik, landsbygdsutveckling, forsknings- och utvecklingspolitik samt många andra områden. De nya lagstiftningsplanerna för dessa områden diskuteras nu i parlamentet, men det är svårt att fatta slutliga beslut när man inte vet hur mycket medel som kommer att vara tillgängliga att anslå.
Läget förefaller bli särskilt problematiskt med hänsyn till den fråga som verkligen står i fokus för budgetplanen, nämligen ökad konkurrenskraft. Avsikten är att tredubbla forsknings- och utvecklingsmedlen för tillväxt och sysselsättning, finansieringen av utbildningsprogram och de transeuropeiska näten. Läget tycks nu ganska hopplöst. Medlen lär ha halverats i kompromissförslagen, och nu har vi ingen finansieringspolitik alls.
Regional- och strukturpolitiken kräver också en lösning. När finansieringen av den innevarande programperioden beslutades under Agenda 2000-samtalen i Berlin, endast sex månader före periodens början, blev resultatet att strukturpolitiken skulle läggas på is under nästan tre år. Medlemsstaterna och kommissionen hade inte tid att utarbeta och anta programmen snabbare än så. Nu är läget än värre eftersom vi har tio nya medlemsstater för vilka det är svårt att uppskatta omfattningen av framtida struktur- och sammanhållningspolitik. Nästa ordförandeland, Storbritannien, kan inte vänta sig att fördriva tiden utan göra något: vi väntar oss att det skall komma med förslag och lösningar.
– Fru talman! För att bevisa att Europa verkligen är förenat måste vi lyssna på vad det europeiska folket säger till oss. För första gången i EU:s uppbyggnadsprocess har det visat sig vara en stor skillnad – i Frankrike och i Nederländerna – mellan de valda företrädarnas förslag och viljan hos majoriteten av medborgarna. Vi är Europavänner, vill se ett förenat Europa och vi ser fram emot det, men vi katalaner och andra européer från statslösa nationer anser inte att vi går i rätt riktning i vissa frågor.
Vi får inte glömma bort en statslös nations rättigheter som en del av de mänskliga, kulturella, språkliga och medborgerliga rättigheterna som krävs för det förenade Europa vi vill bygga. Nuförtiden måste vi lyssna och lära: lära oss av gamla misstag, såsom att försöka bygga en europeisk union endast på nationalstater, och lyssna till europeiska medborgare.
Det kan hända att nya EU-medlemsstater förstår medlemmar från statslösa nationer mycket väl. De flesta av de nya medlemsstaterna är nya europeiska stater, men med en stormig historia som vår. Vi behöver alla bygga nya broar och hantera nya idéer för att genomföra en europeisk union där alla skall erkännas helt och hållet. Om vi fortsätter att vandra fel väg, om vi enbart håller fast vid en modell som grundar sig på jakobinism, kommer inte Europeiska unionen att nå framgång.
– Fru talman! Rådet har inte civilkurage att begrava fördraget. Hur kan vi tala om att skjuta upp något när det redan har dött? Det kan inte bli någon återuppståndelse för något som inte kan räddas. Rådet saknar även visioner. Rådsordförandens uppriktighet tjänar endast syftet att i skarp kontrast visa den sanning som dolts för Europeiska unionen av dess regeringar. Förlamat av nationell egoism har rådet ingen egen politisk ambition och försöker att laga omelett utan att knäcka äggen. Med den krämarmentaliteten är vi dömda att misslyckas.
Den franska omröstningen har ett före och ett efter. Antingen vill Europeiska unionen enbart vara en marknad eller så försöker den att gräva djupare och avancera genom att fästa stor vikt vid de sociala skälen bakom folkomröstningsresultaten. Den allmänna opinionen är den viktigaste nyhet som framkommit av krisen. Denna nya aktör vill inte ha mindre av Europeiska unionen utan snarare mer av den och en bättre europeisk union. Svaret är inte att stoppa utan snarare att ha modet att inleda en ny, verkligt demokratisk konstitutionell process. Svaret är inte att gå in i en återvändsgränd utan snarare att ha en europeisk union som är försedd med egna resurser och som kännetecknas av större solidaritet och större förmåga att bekämpa arbetslöshet.
– Fru talman! Folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna och toppmötet förra veckan avslöjade verkligen Europaprojektet som ett elitprojekt utan folklig förankring. Att kalla folkets utslag för en kris är just att klart demonstrera att man egentligen inte tror på ett demokratiskt Europa. Nu måste vi fastslå att konstitutionsförslaget har fallit enligt unionens egna regler. Två grundarländer har redan sagt nej. Saken är klar. Då är frågan: Vad skall vi göra nu?
Enligt min uppfattning skall vi sammankalla ett nytt konvent som skall vara demokratiskt tillsatt så att det återspeglar folkens opinion i denna fråga och inte elitens. Man skall sedan inte blanda ihop tre olika frågor på det sätt som nu har skett. Det var ett försök att pådyvla Europas folk någonting som de inte ville ha.
För det första finns det ett behov av att redigera ihop redan ingångna fördrag så att de blir lättbegripliga och överskådliga, vilket inte är någon stor politisk fråga, utan det handlar bara om en enkel redigering. För det andra måste vi se över hur beslutsreglerna skall se ut på de områden där vi redan har sagt att vi skall fatta gemensamma beslut. För det tredje ingick alla möjliga planer på gemensamt försvar, gemensam utrikespolitik och en mängd annat som absolut inte skall tas upp i detta sammanhang. Det skall inte stå i någonting som ser ut som en författning, utan det är frågor för Europas folk att diskutera i framtiden.
Vi skall börja om från början, visa respekt för det folkliga utslaget och då se över det från demokratisk synpunkt med demokratiskt valda medborgare i ett konvent.
– Fru talman, mina damer och herrar! Huvudskälet att granska ett EU-ordförandeskaps förlopp verkar vara att ge personer i toppen av EU:s politiska etablissemang tillfälle till ömsesidigt beröm. Sådant kommer emellertid inte att på något vis bidra till att få Europeiska unionen igenom den dubbla kris som den befinner sig i.
Vad som gör krisen dubbel till sin natur är å ena sidan folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna som ledde till ett manifest och massivt avvisande av den väg som EU nu slagit in på, oavsett inhemska politiska farhågor, medan å andra sidan misslyckandet vid toppmötet visar att inte ens på rådsnivå, bland regeringscheferna, kan viljan till en gemensam framkomstväg tas för given. Vad som uppenbarats, inte enbart av detta avvisande från allmänhetens sida utan också av de taktiska närkamperna om intern politik och nationell egoism inom rådet, är att EU befinner sig i en kris som den inte kommer att få det lätt att ta sig ur. Med detta sagt borde krisen erbjuda möjlighet till en radikal kursändring, till en omorientering av den väg Europa går. Låt oss komma bort från en union karakteriserad av byråkraters egoism, lobbyister och teknokrater utan kunskap om folket: Låt oss gå mot en europeisk union av självbestämmande folk och myndiga medborgare. Det är detta som möjligheten till radikal förändring borde innebära.
– Fru talman! För första gången i mitt liv befinner jag mig i den underliga situation där jag åtminstone i vissa avseenden håller med Tony Blair. Jag anser att han har rätt att kräva en grundläggande reform av det sätt EU finansieras på, med särskild fokus på den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Det är inte rätt att 42 procent av vår budget går till GJP i en union med 25 medlemsstater, när mindre än 4 procent av vår arbetskraft arbetar inom jordbruket. Det är inte heller rätt att även om GJP-kakan måste delas mellan 25 länder så får ett land en gigantisk bit på 23,4 procent.
Hur kan vi tolerera ett system som låter utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet hålla sammanträde här i Bryssel och med rätta kräva fler drakoniska förordningar för försäljning och marknadsföring av tobaksprodukter som dödar en halv miljon av våra medborgare varje år, medan utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling sitter tvärs över korridoren och gladeligen röstar för ett årligt stöd till Europas tobaksodlare på över 1 miljard euro?
En reform krävs dock på ett mycket bredare område än enbart GJP. Folket i Frankrike och Nederländerna visade oss att vi har förlorat kontakten med våra egna väljare. Det var en värdefull lektion som det vore bra om vi lärde oss någonting av. Våra modiga ord om att uppnå målen i Lissabonstrategin, om att stå upp för globaliseringens utmaningar, om ökad konkurrenskraft och ekonomisk reform motsvaras aldrig av modiga gärningar. Vi har i stort sett övergett stabilitets- och tillväxtpakten, vi har inlett en förutsägbar och välgörande vila från tjänstedirektivet, vi röstade i denna kammare för att avsluta undantagsmöjligheten från arbetstidsdirektivet, allt detta medan kommissionen förbereder sig för att presentera ytterligare 900 direktiv: mer pedanteri, mer byråkrati, mer ingripande i våra medborgares liv. Tror vi verkligen att detta kommer att öka vår konkurrensfördel på den globala marknaden? Tror vi att vi härigenom kommer att uppnå målen inom ramen för Lissabonstrategin? Jag tror inte det. Det var en väckarklocka från fransmännen och nederländarna. Vakna och känn kaffedoften!
– Fru talman! Jean-Claude Juncker beklagade att han var tvungen att lämna ordförandeskapet för rådet efter endast sex månader. Om konstitutionen vore i kraft skulle han ha kunnat valts för två och ett halvt år. Kanske toppmötet visade hur viktigt det är att rådet utvecklas i den riktningen.
Jag är mycket glad att toppmötet inte valde en plan B, som skulle ha inneburit ett stopp för ratificeringsprocessen och omförhandling av lydelsen, utan en plan D, som innebär att ratificeringen går vidare samtidigt som debatten fortsätter – den stora debatten om Europeiska unionen. Fru Wallström! Som vice ordförande har ni nu i er hand den nyckel som skall låsa upp kommunikationen med allmänheten om det europeiska projektet.
Det är rätt strategi, och jag stöder den helhjärtat. Jag hoppas att folkomröstningen i Luxemburg kommer att bli en framgång, för då får vi två ja-röster från folket mot två nej-röster, vilket kan ge klarsignal för enighet om konstitutionen. Vi behöver nu diskutera vad EU är till för och varför vi behöver den. Ämnena för diskussionen är uppenbara, däribland EU:s roll i globaliseringen, utvägarna från den ekonomiska och sysselsättningsmässiga krisen, EU:s gränser och hur mycket vidare vi kan göra dem, för att inte tala om öppenhet och demokrati inom EU.
Vad som enligt min mening saknades i resolutionen från toppmötet var en uppfattning om hur diskussionen borde struktureras. Det räcker inte att ha 25 nationella diskussioner isolerade från varandra. Vi måste föra samman dem och skapa en syntes över hela EU. Om Giscard d’Estaings idé om en folkens kongress inte hade blåst bort i stormen efter att ha lagts fram för konventet, skulle jag nästan betrakta det som en god idé att hålla ett särskilt sammanträde med Europaparlamentet och de nationella parlamenten på en plattform av det slaget. I vilket fall hoppas jag att det som kommer ut av krisen är en starkare europeisk union och en europeisk union närmare sitt folk.
– Fru talman, herr Schmit, mina damer och herrar! Vi kommer att minnas det luxemburgska ordförandeskapet för att det sammanföll med vissa yttre omständigheter som, trots att de tvingade EU in i en kris, blir en chans för Europeiska unionen att omdefiniera sitt uppdrag och tillföra intelligens, institutioner, organisation och resurser.
Detta minskar inte vår tacksamhet till er. Lösningen på det förflutnas globala problem, då världen och Europa var samma sak, gör att vi kan säga att den perioden i Europas historia är definitivt slut, tack vare de uppnådda framgångarna. I dag, när alla frågor globaliseras direkt, tvingas vi in i ytterligare en period, som är precis lika utmanande, för att inte säga lika spännande.
Fred och stabilitet i Europa, ett välstånd som garanteras av Europeiska unionens inre marknad genom successiva utvidgningar och de många levande kulturer inom Europeiska unionen som alla kan spåras tillbaka till våra gemensamma judisk-kristna rötter, gör att grundarnas ursprungliga projekt i stort sett är slutfört, även om vi fortfarande saknar ett fullständigt deltagande av sydöstra Europa.
I dag kan samma frågor – fred, välstånd och identitet – endast lösas på internationell nivå, tillsammans med globala aktörer som vill se en europeisk aktör mogen uppgiften. Enade, integrerade och direkt ansvariga inför Europeiska unionens medborgare samt utan onödig, om inte till och med rent skadlig, inblandning från medlemsstaternas sida, kunde vi garantera målen som Europeiska unionens medborgare inte längre tror kan uppnås med dagens union.
Det luxemburgska ordförandeskapet har gjort sitt bästa för att mildra effekten av de yttre omständigheterna, trots den dystra ekonomiska situationen i flera av de största medlemsstaterna, det svåra sysselsättningsläget, ett råd bestående av 25 länder som arbetar i enlighet med reglerna i Nicefördraget och en kommission som fortfarande inte är helt kapabel att låta gemenskapstanken genomsyra Europeiska unionens arbete. Försvar av grundtanken i stabilitets- och tillväxtpakten, stimulans att ratificera konstitutionsfördraget, en generös och enveten strävan efter en överenskommelse kring budgeten och drivkrafterna från Lissabonstrategin är fakta som länder det luxemburgska ordförandeskapet till heder.
Framför allt har dock det luxemburgska ordförandeskapet lärt oss att Europeiska unionen, i avvaktan på lämpligare konstitutionella förfaranden än de som presenterades i konstitutionsfördraget, måste använda alla politiska resurser för att kunna bevara en balans i processen, samtidigt som vi tar den tid som behövs för att fokusera på de grundläggande målen och metoderna i vårt eget arbete. Vi får inte drabbas av panik eller hindra oss själva från att fortsätta använda de existerande fördragen för att skydda och förstärka EU:s regelverk för gemensamma beslut, till och med att starta med till synes blygsamma resultat, till exempel ett europeiskt körkort, något som jag hoppas kan godkännas om några dagar tack vare vårt medbeslutandeförfarande.
– Herr talman! Rådets ordförande påpekade att Europeiska unionen borde ha visat mognad. Om det är någon som inte har visat mognad är det inte Europeiska unionen utan rådet, som har straffat ut sig självt som lagstiftande institution, och det är hög tid att vi tvingar fram offentliga möten, vilket kanske skulle vara till viss nytta.
Tony Blair, den brittiske premiärministern, kräver nu en radikal reform av jordbrukspolitiken. Vi är redo för det. Hans begäran är dock skenhelig, eftersom han var en av dem som drog i bromsarna vid den senaste reformen, när han hindrade ett tak för direktstöden eller att göra dem stegvisa. Han blockerade den sociala sammanhållning som man kunde uppnått med att knyta premierna till varje arbetare. Han förhindrade och röstade mot omfördelningen av medel till den andra pelaren för innovation, arbete och miljö och för ekonomisk utveckling i landsbygdsområdena. Vad det handlar om är att hans uppflaggning av jordbrukspolitiken är ett motdrag – som de flesta av oss stöder i vilket fall som helst – om rabatten skulle komma upp på agendan igen.
– Herr talman! När Jean-Claude Juncker kom till parlamentet i januari för att staka ut prioriteringarna för sitt ordförandeskap, påminde UK Independence Party honom om att han hade talat om ett tillfälle att nå en snabb överenskommelse om EU-budgeten, inklusive den brittiska rabatten. Vi påpekade att Juncker gav intrycket av att han på bara sex månader kunde omarbeta de bestämmelser som det hade tagit fem år att förhandla fram. Jag vet inte om Juncker var naiv eller arrogant, men förra veckan fick han betala priset för det.
Medierna har låtit förstå att Tony Blair tillät diskussioner om rabatten när sådana diskussioner inte var nödvändiga, och föll därmed i president Jacques Chiracs fälla, som ville avleda uppmärksamheten från den franska ”nej-rösten”. Rabatten skulle ändå diskuteras förra veckan eftersom Jean-Claude Juncker var fast besluten att den skulle diskuteras. Hans gyllene tillfälle var nästan över, och ridån föll snabbt kring hans ordförandeskap. En sak har Juncker rätt i, nämligen att EU är i djup kris, och för det kan vi med tacksamhet titta tillbaka på hans sex månader vid rodret.
Jag skulle också vilja tacka Juncker för hans bedömning av de franska och nederländska ”nej-rösterna”. Hans citat: ”Jag vill envetet tro att varken Frankrikes eller Nederländernas förkastande av konstitutionsfördraget kommer att gå till historien som typiskt för attityden hos EU:s politiska elit under 2000-talet.”
Jag kommer från Devon, där vi ofta betraktas som enkelt folk från landet. Trots – eller kanske på grund av – min enkla livssyn fann jag EU-konstitutionen otroligt lätt att förstå. Det är helt uppenbart att om ni vill se ert land behålla sin självständighet måste ni rösta ”nej”. Tydligen delar fransmännen och nederländarna förmågan att förstå den med folket från Devon. Vilken del av ordet ”nej” är det som Juncker inte förstår?
– Herr talman! För dem som fortfarande lever i den europeiska drömmen har Jean-Claude Junckers ordförandeskap varit ett enastående misslyckande. Under ordförandeskapet har den värdefulla konstitutionen havererat på förkastandets klippor, och budgeten är rena rama soppan, med hätskhet, som i Junckers tal i dag, som dess valuta.
Detta har dock fört med sig vissa positiva resultat. Om effekten var att ruska om europeiska ledare i samma verklighetsström som många av deras folk redan lever i, så skulle ett genomförbart Europa kunna uppstå. Rot- och grenförändringar är nödvändiga, varvid nationalstaternas företräde borde återupprättas och Bryssels centralisering upphävas, med omfattande maktbefogenheter återbördade till nationella regeringar och parlament. Ett Europa byggt på suveräna stater som handlar och samarbetar för ömsesidig nytta, och inte för den ohanterliga och oönskade alltmer hopträngda unionen, finns det hopp om framgång för.
Herr Juncker! Det nuvarande Europa som ert ordförandeskap uppvisar, fungerar inte.
– Herr talman! Med tanke på min institutionella roll i Europaparlamentet bör jag tala om misslyckandet av toppmötet i Bryssel i relation till sammanhållningen, ett misslyckande som gör oss alla besvikna och som gör det svårt att starta den nya programperioden 2007-2013 i tid vad gäller gemenskapens stödramar och regionalpolitik.
Debatten har dock, på initiativ av speciellt ett land, öppnat sig och gått utanför gränserna för den förutbestämda Brysselagendan. Den gemensamma jordbrukspolitiken har till exempel tagits upp. Jag undrar varför de som tog upp ämnet nu inte kunde ha tagit upp det 2002 när de avslutade allt som hade att göra med den gemensamma jordbrukspolitiken och jordbruksbudgeten fram till 2013. Jag undrar om de alla skulle vara beredda att föregå med gott exempel genom att skära ned budgetarna för sina storskaliga jordbrukare. Varken södra Europa eller de tidigare sammanhållningsländerna kan betala kostnaden för utvidgningen.
Tanken på en ny modell för Europeiska unionen har också lagts fram, även om varje modell för Europeiska unionen kräver finansiering. Mer Europa betyder även mer pengar. Vi kan inte tala om en ny vision för EU med en gemenskapsbudget som motsvarar endast 2,5 procent i offentliga utgifter på EU-nivå.
Vad Europeiska unionen behöver i dag mer än någonsin är ett modigt och visionärt ledarskap. Ett ledarskap som blickar fram mot kommande generationer, snarare än till framtida val. Vårt politiska ledarskap bör varken använda Europeiska unionen för att hänga av sig sitt ansvar eller se det som ett nödvändigt ont. Vi måste visa medborgarna vad Europeiska unionen verkligen är: ett val som gynnar fred, samarbete, utveckling och social sammanhållning.
– Fru kommissionsledamot, herr Barroso, herr Juncker! Först och främst är det min tur att tacka det luxemburgska ordförandeskapet för dess ansträngningar och framför allt för dess metod, som respekterade institutionerna och var mycket demokratisk. I framtiden, när situationen blir svår, kommer vi troligen att hänvisa till denna metod.
Samtidigt vill jag påpeka att det är med mycket bitterhet som jag nu talar till er efter toppmötet och resultaten om framför allt budgetplanen. Jag brukar inte vilja vara provokativ, men jag skäms personligen över den nationella egoism som vissa medlemsstater har visat. De är alldeles för fästa vid sina historiska fördelar, men de har i stället lärt sig en nyttig läxa av de nya länderna i Europeiska unionen. Återigen har rådet illustrerat ett politiskt ordspråk från Corrèze: löften binder endast dem som tror på dem. Medborgarna har dock börjat tvivla.
Mina herrar i rådet –i förbifarten vill jag påpeka att det finns väldigt få kvinnor där, och jag tror att jämlikhet skulle gynna rådet –så, mina rådsherrar, var är era åtaganden om att öka tillväxt och innovation så att alla kan hitta ett bra jobb och en plats i vårt samhälle? Att hålla sitt ord är onekligen en föråldrad dygd, men vid budgetväggens fot gick rådets löften upp i rök.
Det vi fruktade skulle hända i Europaparlamentet hände därför i rådet. Resolutionen som vi i det stora hela godkände var väldigt sansad med tanke på våra projekt och eftersom vissa politikområden kunde utvecklas realistiskt under sju år. Det är min enda tröst som parlamentsledamot och medborgare i Europeiska unionen. Vi i Europaparlamentet är beredda att fortsätta förhandlingarna med Europeiska rådet så fort det kommit ned på marken igen, men framför allt när det har återupptagit processen med ett riktigt politiskt projekt. Varje land behöver fortfarande övertygas om att det mervärde som vi tillför 25 medlemsstater är mycket större än våra bidrag till EU:s budget.
Vår europeiska utopi existerar verkligen, fast den behöver en bredare, mer generös, ambitiös, humanistisk vision med starkare solidaritet, som delas av alla medborgare och respekteras av rådet, så att vi tillsammans kan konfrontera verkligheten och framtida utmaningar.
– Herr talman, mina damer och herrar! Detta första halvår har varit fyllt av stora utmaningar för Europeiska unionens framtid: reformen av stabilitets- och tillväxtpakten, återlanseringen av Lissabonmålen, ratificeringen av konstitutionen och budgetplanen.
Det luxemburgska ordförandeskapet, i dess berömvärda ansträngning att ta itu med allt, har bekräftat sin egen politiska förmåga och sitt bestämda stöd för gemenskapsprojektet. Det drabbades sedan av en beklaglig motgång i Europeiska rådet förra torsdagen och fredagen, vilket knappast hjälper Europeiska unionen att bygga upp ett effektivt samarbete med medborgarna, en relation som helt bygger på tillit.
Jag måste dock tillägga, herr minister, att jag inte var särskilt imponerad av det nuvarande ordförandeskapets ståndpunkt när det gäller resurserna för sammanhållningspolitiken under den kommande programperioden. Med tanke på det ursprungliga, mycket restriktiva förslaget togs ett steg framåt i början av toppmötet, som jag personligen inte anser vara tillräckligt och som faktiskt, om det gjordes om till ett avtal, inte skulle ha varit ett adekvat svar på kravet på balanserad utveckling i de regioner som hamnat på efterkälken. Europaparlamentet har dock sänt ut en viktig positiv signal genom att godkänna Reimer Böges resolution med en stor majoritet och genom att nå en fullständig överenskommelse om Europeiska kommissionens position.
Är det möjligt att allt det här inte har någon betydelse? Är det därför möjligt att inte beakta åsikterna från 426 – det antal av oss som röstade – demokratiskt valda ledamöter?
Avslutningsvis hoppas jag personligen att en balanserad överenskommelse skall kunna nås efter förra veckans otrevliga test, en överenskommelse som tar hänsyn till rådande ståndpunkter, och att det sker så fort som möjligt i stället för att man utnyttjar den förlängda tid som står till förfogande.
– Herr talman! I egenskap av samordnare för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater i vår parlamentariska styrgrupp för Lissabonstrategin, vill jag börja med att uttrycka ett visst mått av tillfredsställelse. Tillfredsställelse över det faktum att Lissabonstrategin fick ännu en injektion under det luxemburgska ordförandeskapet och nu verkligen kan komma i gång eftersom detta senaste, särskilt besvärliga toppmöte godkände riktlinjerna i deras helhet. Vad detta visar är att social sammanhållning, hållbar utveckling och den nya fokuseringen på tillväxt och sysselsättning fortsätter att vara prioriteter som delas mellan de tre institutionerna.
Vi vet att medlemsstaterna spelar en ledande roll i denna strategi, nu och i framtiden, men också att Europeiska unionen har en alldeles egen uppgift. För att vi skall kunna genomföra vår del av avtalet behöver vi pengar. Misslyckandet att nå en överenskommelse om det finansiella paketet betyder att det under alla omständigheter är otillräckligt för den närmaste tiden. Det är skamligt av många skäl, vilka har förklarats här av andra, speciellt med tanke på de nya medlemsstaterna. Det värsta var det genanta sätt på vilket den politiska oviljan att fortsätta utveckla Europeiska unionen tillsammans exponerades.
Och utvecklas till vad? Låt oss använda den aktiva period av reflektion som vi trots allt har till vårt förfogande väl. Vi bör leda Europeiska unionen in i ett projekt med tydligt mervärde för alla de människor som oroar sig över sina jobb, som oroar sig över att deras företag skall flytta ut och för dem som är skrämda av invandringen. Människor som tycker att Europeiska unionens utvidgning var alldeles för mycket att hantera därför att de fick alldeles för lite information i sina egna länder och som även fruktar globaliseringsprocessen, eftersom de inte vet om den är under kontroll och i så fall åt vilket håll den är på väg.
Ifall Zeus fortfarande fanns, skulle han då kunna bli förälskad i Europa ännu en gång? Jag anser att vi bör se till att erbjuda Europeiska unionens medborgare ett sådant Europa, ett karismatiskt och attraktivt Europa. Det luxemburgska ordförandeskapet är på väg ut. Jag är säker på att jag talar för många när jag säger att jag fortsätter, även efter juni, att räkna med ert åtagande och er övertygelse. Jag tror även att jag talar för många, herr Juncker, när jag säger att vi är tacksamma för er öppenhet och ärlighet.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande! Jag vill börja med att berömma kommissionen och det luxemburgska ordförandeskapet för deras ansträngningar att förhindra Europeiska rådets katastrof.
För att parafrasera Jean-Claude Juncker: Europeiska rådet var inte ordförandeskapets misslyckande utan Europeiska unionens misslyckande. Det var en enorm besvikelse. Medborgarna förväntade sig ett starkt budskap, men fick i stället ett svar som saknade kvalitet, ambition och en samlande idé.
Europeiska unionen gick därmed miste om en unik möjlighet att ge en bild av ett starkt och enat ledarskap. Europas ledare var inte vuxna sin historiska uppgift. Nationella intressen segrade över Europeiska unionens värderingar, och själviskheten talade högre än solidariteten. Låt oss nu ta detta tillfälle i akt för att hitta svar på medborgarnas frågor, som till exempel: vad är Europeiska unionens roll i världen? Hur ökar vi produktiviteten och konkurrenskraften i en globaliserad värld? Hur minskar vi arbetslösheten? Hur genomför vi social sammanhållning? Vilken social modell bör vi följa?
Europeiska unionen kan mycket väl befinna sig vid ett vägskäl, men historien lär oss att det är vid kristider som de bästa förändringarna kan åstadkommas. Låt oss hoppas att vi är kapabla att förvandla svårigheterna till möjligheter. Världen har förändrats, och medborgarnas bekymmer och behov har ändrats. Europeiska unionen måste hänga med och skapa ett nytt förhållande till sina medborgare. Förändring betyder inte att ändra på något så att allt förblir detsamma, som en av Lampedusas rollfigurer föreslog – det skulle vara bondfångeri.
Europeiska unionen kan leva utan ett konstitutionsfördrag, men det är osäkert om den kan leva utan någon överenskommelse om budgetplanen. Europeiska unionen måste vara en politisk union, ett område av sammanhållning och solidaritet, och inte bara ett frihandelsområde. Detta är utmaningen som det nästkommande ordförandeskapet står inför, ett ordförandeskap som jag hoppas kommer att kunna ge oss en trevlig överraskning.
– Kommissionsledamot Wallström, mina damer och herrar! Jag vill föra den proaktiva reflexionens talan, snarare än plädera för att vända om och gå tillbaka. Vi gläder oss över att Europeiska unionen nu kan andas igen med två lungor. I rådet verkar det finnas de som spelar ut korten ”nytt för gammalt” och ”framtid inte förflutet”. Medan denna kammare godkänner konstitutionsfördraget med två tredjedels majoritet, finns det inge brist på stats- och regeringschefer som inte kan få en majoritet för mer demokrati, medborgerliga rättigheter och insyn i sina egna länder.
Medan Europaparlamentet med sin önskan om att göra Europeiska unionen mer produktiv, kompetent och ekonomisk godkänner budgetplanen, finns det stats- och regeringschefer som sitter i rådet och ignorerar sina egna beslut och fördrag, underminerar gemensamma mål om att utveckla Europeiska unionen mer i riktning mot en politisk union och misslyckas med att följa institutionernas regler, eftersom de tror att de kan klara sig på egen hand.
Jag får intrycket av att det finns alltför många som tycker att allmänhetens uppskattning i de egna hemländerna är viktigare än deras ansvar gentemot gemenskapen. Vem vill inte hellre skylla på andra än dela på ansvaret och därmed välja egoism framför solidaritet? Om ni vill återvinna allmänhetens förtroende för Europeiska unionen som ett framgångsrikt projekt kan ni inte få dem att tro saker, eller betrakta dem som idioter och bortse från deras bekymmer och rädslor. I stället måste ni möta dem halvvägs, berätta för dem hur sakerna ligger till, genomföra det som ni beslutat om. Om ni vill få ett slut på dubbla budskap bakom hermetiskt slutna dörrar måste ni ge parlamenten mer att säga till om i beslutsprocesser och säga ett rungande ja till konstitutionsfördraget. Ifall ni vill byta ut egoism mot solidaritet måste ni kämpa för den sociala marknadsekonomin. Ifall ni vill stoppa att majoriteten hålls som gisslan av minoriteten, måste ni vilja ha en starkare europeisk union av medborgare och parlament.
Allt oftare kommer jag fram till slutsatsen att alla som verkligen är seriösa när det gäller att skapa en politisk union och placera denna kontinent i en starkare position måste vänja sig vid att utforma och genomföra idén om den federala staten, Europas förenta stater.
– Herr talman, herr Juncker, kommissionsledamot Wallström! Jag vill börja med att tacka ordförande Jean-Claude Juncker för hans sätt att rapportera om Europeiska rådet. Jag anser att det var ett stort ögonblick att få höra arbetet i Europeiska rådet beskrivas i enlighet med idéerna om insyn. Det var mycket fruktbart att en sådan rapport gavs i denna kammare.
Jag tackar honom även för de slutsatser som han lyckades få igenom i Europeiska rådet när det gäller ratificering av konstitutionen. Jag anser att varje befolkning är fri att välja om den vill fortsätta med denna process. Dessutom är det viktigt med en paus om vi får frågor och inte har några svar. Ingen vet ännu vad fransmännen eller nederländarna kommer att säga i framtiden, om vilken text, under vilka villkor. Det är en fråga som fortfarande ligger framför oss.
Jag vill dock ge vissa talare och kanske kommissionsledamöterna eller andra en varning. Att säga att det finns ett kommunikationsproblem och att det är på grund av detta kommunikationsproblem som de två folkomröstningarna resulterade i ”nej” är ett misstag. Det är att tro att medborgarna inte förstår. Det är vad detta argument antyder. Jag anser att medborgarna visste mycket väl vad de gjorde när de röstade, och att säga att de röstade fel därför att de inte förstod är, på ett sätt, att förespråka en återgång till selektiv rösträtt. Jag kan inte föreställa mig att någon i denna kammare skulle begära en sådan utveckling.
När det gäller budgetfrågan anser jag att det luxemburgska ordförandeskapet har försökt med allting. Frågan är egentligen inte om vi står inför nationella egoister. Vad det handlar om är om vi vill fortsätta med en strategi där vi anstränger oss lite extra och om Europeiska unionens mervärde. Av detta skäl måste vi bestämma om den fruktansvärda logiken om en rättvis avkastning, som lanserades av Margret Thatcher för flera år sedan och tydligen fortfarande favoriseras av vissa, äntligen skall skickas tillbaka till ritbordet. I det avseendet anser jag, herr Juncker, att ni har gett en del goda förslag. Vi måste fortsätta den här debatten. Däremot är det synd att de stora ambitionerna i Lissabonstrategin i slutändan inte kommer att få den budgetplan som de behöver.
– Herr talman, mina damer och herrar! Toppmötets misslyckande och inte minst omständigheterna omkring det är symtomatiska för den djupa kris vi befinner oss i och som påskyndats av allmänhetens dramatiska sätt att neka oss sin lojalitet.
Så mycket framgår tydligt av vad de franska och nederländska väljarna gjort, och genom det representerar de säkerligen många andra. Deras motiv som individer kan vara olika, men det som ligger till grund för detta kan vi hitta överallt inom Europeiska unionen. Om vi skall återvinna allmänhetens förtroende måste vi ändra riktning och förändra EU:s politik.
Jag har endast några få kommentarer om detta. Först och främst vill vi inte ha en konstitution. Blotta termen ”konstitution” påminner om en europeisk superstat. Ingen vill ha en sådan, och vi försöker ju inte ens bygga en. Vad vi i stället behöver, och det så fort som möjligt, är en grundläggande överenskommelse om hur beslut skall fattas i Europeiska unionen och hur institutionerna – rådet, Europaparlamentet och kommissionen – skall förhålla sig till varandra. Vi behöver Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i en slutgiltig form. Det är de oumbärliga element vi behöver och som kan hjälpa oss organisera och hantera en union av 25 eller till och med fler medlemsstater på ett ordnat sätt. Vi måste få allmänheten att förstå och få grepp om utvidgningen, och det innebär att Europeiska unionen behöver gränser. Utvidgningsprocessen måste stoppas tills vi har konsoliderat de senaste tillskotten, och jag vill också påpeka att de flesta av EU:s medborgare skulle känna sig förolämpade om anslutningsförhandlingarna med Turkiet skulle börja den 3 oktober. Vad som behövs är ett privilegierat partnerskap med Turkiet, snarare än att landet blir medlem.
Avslutningsvis vill jag säga att det behövs en ny subsidiaritetskultur inom kommissionens byråkrati. Kommissionen måste tänka igenom hur många förordningar som måste antas i Bryssel och vid vilken tidpunkt som medlemsstaterna själva bör få ansvaret.
– Herr talman, rådet, kommissionsledamot Wallström och åhörare! När ni i Luxemburg tog över ordförandeskapet fick ni ta hand om tsunamivågen, en naturkatastrof. Nu avslutar ni med ett toppmöte utan beslut om budget och nytt fördrag. De utmärkta utrikespolitiska besluten talar tyvärr få om. Tack för de många resultaten! Luxemburg har under sin tid sett till att Bulgarien och Rumänien har blivit medlemmar och att Turkiet får börja förhandla i oktober. Ni har skrivit historia. Tack för det!
Europa är i kris, eftersom debatten nu handlar om att länder vill lämna EU. Folkomröstningarna har sagt följande: mer av rätt saker, rådet skall ägna sig åt rätt saker - det är bättre för framtiden. Medborgarna vill att vi bättre tydliggör målen, dvs. fler jobb, ordning och reda på arbetsmarknaden, socialt ansvar, internationell solidaritet, kamp mot brottslighet, hållbar utveckling och ett jämställt Europa. får vi en debatt i våra medlemsstater om framtiden som EU:s medborgare nu vill bli delaktiga i. Det räcker inte med att vi här i Bryssel gör en mängd bra saker om ingen vet om det eller bryr sig.
Jag är hoppfull och ser fram emot en livlig debatt, men denna gång är det med alla som vill delta. Låt oss därför inte klä oss i aska, ta emot gula kort eller deppa. Tankepaus men inte passivitet! Låt oss utmana medborgarna och kräva engagemang och svar på frågor som vägledning för hur vi vill att EU skall utvecklas. Vi behöver lyssna och prata mindre. Det är svårt för oss politiker, men då går vi stärkta ur denna reflektionstid. Äntligen handlar debatten om politiken, om EU:s framtid och mål, och jag välkomnar den.
– Herr talman! Medan vi och alla andra beklagar oss över att ingen ekonomisk överenskommelse har nåtts, anser jag att vi även bör se till de positiva aspekterna. Trots allt har en stor majoritet i denna kammare pläderat för nedskärningar där det är möjligt samt investeringar där det är nödvändigt, vilket även var huvudtemat i Reimer Böges betänkande. Även i rådet har skillnaderna blivit mer försumbara än vad många personer trodde var möjligt. Jag uppskattar ordförandeskapets ansträngningar i detta avseende och även vad Jean-Claude Juncker sagt, nämligen att han gjorde sitt yttersta för att nå ut till Nederländerna.
Jag säger inte detta av egoistiska skäl, utan endast för att visa att ett land som Nederländerna inte har någonting emot att betala. Men om nyhetstidningar år efter år publicerar påminnelser om att det nederländska folket bidrar med flera gånger mer än andra rika länder, då kommer Nederländerna, som varit ett positivt land, att tvivla. Nederländerna måste snart komma igen i en ny folkomröstning, och vi måste alla informera oss.
Vi måste också lära oss av dessa folkomröstningar. Det finns många skäl till en nej-röst. Något som definitivt spelade en roll var en viss rädsla bland folk för hur fort utvidgningarna genomfördes och för var de skulle sluta. Vi måste förklara tydligare att utvidgningar inte är förlustbringande för oss utan välgörande och vad de har gett oss. Vi måste även se till att de utvidgningsprocesser som för närvarande pågår förblir trovärdiga. Det betyder inte bara att kandidatländers ståndpunkt måste tas på allvar utan även kriterierna som vi fastställde när det gäller utvidgningar, och att garantier måste inrättas för detta ändamål. Vi bär alla en del av ansvaret för detta, inte minst när det gäller kriteriet att Europeiska unionen måste kunna hantera utvidgningarna.
Vi har inte haft det lätt, och om det var någon som kunde hantera detta så var det denne rådsordförande, Jean-Claude Juncker, och hans grupp. Det är imponerande hur han hela tiden underströk idén om att Europeiska unionen handlar om samarbete och är mer än bara ett frihandelsområde, inte bara i hans arbete och under förhandlingar, utan även här i dag när han påminde oss om slutet på andra världskriget för sextio år sedan med all den empati som man kunde förvänta sig.
Jag sade till Jean-Claude Juncker för en stund sedan att han är ledare i ett litet land, men en stor ledare i Europeiska unionen. Jag är övertygad om att om vi fortsätter som han har börjat kommer vi snart att skörda vad det luxemburgska ordförandeskapet har sått under denna svåra tid. Jag tackar er, jag tackar ordförandeskapet, och låt oss nu fortsätta det utmärkta arbetet.
Den lätthet med vilken Europeiska unionen snubblade in i en kris sänder ut ett väldigt störande budskap, nämligen att fred och utveckling i Europeiska unionen ses som någonting självklart bland allmänheten och deras politiska ledare, vilket de inte är.
Om det stämmer att de är beroende av en ökad sammanhållning bland medlemsstaterna, ömsesidighet och solidaritet, måste alla som tror på idén om Europeiska unionen vid denna kritiska tidpunkt sätta det dilemma som vi står inför i mycket skarpare fokus. Kommer vi att kunna ge idén om den politiska unionen ny drivkraft, ny inspiration och förmåga att utvecklas, eller kommer vi att enbart nöja oss med en gemensam marknad, vilket i detta fall innebär ett steg tillbaka? För nästan tjugo år sedan bestämdes det mycket riktigt att enbart en gemensam marknad inte kunde ge ett adekvat svar på de utmanande frågor som Europeiska unionen stod inför. Och tjugo år senare kan den tanken täcka dessa behov i ännu mindre grad.
Om vi därför hamnade i en kris föreslår jag att vi inte löser den genom några mindre justeringar, utan snarare att vi fokuserar på de grundläggande frågorna. Detta inkluderar ifråga om Lissabonmålen – och jag förespråkar inte premiärminister Tony Blairs hållning, även om jag skulle vilja rikta uppmärksamhet mot en viss ståndpunkt som han har som tycks mig relevant för vårt övervägande om framtiden – om det är rätt att fördela nästan hälften av Europeiska unionens budget till jordbruk, medan vi utan ansträngningar är villiga att skära ned på finansieringen av de grundläggande åtgärderna och instrumenten i Lissabonstrategin: vetenskap, utbildning och teknologi.
Jag anser att detta är de relevanta och grundläggande frågor som vi nu bör ta itu med. Ju modigare vi besvarar dessa frågor, desto större är våra chanser att finna en god lösning på den låsning som vi nu befinner oss i.
– Herr talman! Två ord som börjar med ”b” tycker jag beskriver Jean-Claude Junckers känslor i dag, liksom känslorna hos flera ledamöter i denna kammare, bedrövelse och beslutsamhet. Bedrövelse med tanke på vad som hände under Europeiska unionens toppmöte, beslutsamhet att möta framtiden. Bedrövelse därför att Jean-Claude Juncker, när han beskrev debatten om budgetplanen för oss, lät som en revisor som ledde sin grupp av revisorer.
Och jag skulle vilja ställa frågan: vem talade om Europeiska unionen när det förhandlades om budgetplanen? Ingen talade om Europeiska unionen. Alla talade om sina nationella intressen. Förresten, det stämmer inte, herr talman: vissa talade om Europeiska unionen, de som vi kallar för de ”nya länderna”, länderna efter den senaste utvidgningen. Om det fanns exempel på visioner och ambitioner vid detta toppmöte – de visioner och ambitioner som alltid har karaktäriserat Europatanken – så gavs det exemplet av de nya länderna. Jag föreslår därför att vi slutar kalla dem för ”nya länder”, eftersom de har visat att de inte behöver lära sig om Europatanken av någon.
Liksom Alain Lamassoure anser jag att vi säkert kommer att behöva reflektera över systemet för våra egna resurser. Vi försökte med det i konventet – några av er minns säkert – men det var omöjligt att över huvud taget introducera någonting. Det fanns faktiskt en liten grupp i Europeiska konventet som funderade över hur man skulle introducera ett nytt system av egna resurser i konstitutionen. Vi kommer att behöva återvända till den här frågan.
Med tanke på konstitutionen, herr talman, anser jag att vad som kommer att hända i praktiken, det vill säga att folkomröstningarna skjuts upp, är en bra sak: detta är inte rätt tillfälle att hålla fler folkomröstningar, utan vi måste diskutera. Därför anser jag att idén om att utse slutet av Österrikes ordförandeskap som tidpunkten för att återuppta processen är bra, och att parlamentet måste fundera över framtiden. I det avseendet kommer den resolution som vi skall rösta om i morgon att innehålla en klausul med den innebörden, och jag anser att den stämmer överens med den beslutsamhet som Jean-Claude Juncker uppmanade oss att visa och som jag är säker på att parlamentet kommer att visa.
– Herr talman! Jag vill gratulera Luxemburg till tre saker: För det första för att Luxemburg under sitt ordförandeskap för rådet fast och beslutsamt har värnat om konstitutionsfördraget, vilket Luxemburg, liksom regeringarna för de övriga 24 medlemsstaterna, undertecknade den 29 oktober 2004. För det andra för att det har stått fast vid att genomföra sin folkomröstning. Och för det tredje för att Jean-Claude Juncker uttryckte sig mycket tydligt i går, vid toppmötet med Förenta staterna, när han sade något som fyllde mig med stolthet och sinnesrörelse: ”Europa är inte nere på knäna.” Detta är mer eller mindre vad de av oss som företrädde parlamentet som observatörer under valet i Libanon som avslutades detta veckoslut sade: EU existerar och är dessutom bra, inte bara för européerna, utan även för resten av världen.
Jag håller med om att vi bör fundera, men i vilket syfte? För att vi skall stanna kvar i detta tomrum, för att vi skall gå tillbaka, ha mindre Europa, stanna av och till sist låta världens rytm springa förbi oss? Nej, inte av det skälet: Vi måste fundera på hur vi skall gå vidare, det vill säga, hur vi skall kunna genomföra konstitutionsfördraget. Om vi anser att konstitutionsfördraget är bra måste vi mycket tydligt förklara att det inte bör omförhandlas och att medborgarna, hur lång tid det än tar, måste uttrycka sin åsikt om det, antingen direkt, eller genom sina parlament.
Herr talman! Jag skulle vilja påminna er om att det inte förhåller sig så att endast två folkomröstningar har genomförts hittills och att resultatet har blivit nej i båda. Det har genomförts tre folkomröstningar, och den första hölls i mitt land, där 77,7 procent röstade för konstitutionsfördraget. Om vi lägger ihop ja- och nej-rösterna i de folkomröstningar som har genomförts hittills är ja-rösterna fler än nej-rösterna, och många fler medlemsstater har sagt ja än nej till konstitutionsfördraget. Men vi står inför det gamla vanliga problemet: En verklig debatt mellan EU-skeptiker och EU-anhängare, mellan de som vill ha mer Europa och de som vill ha mindre Europa. Jag är en av dem som vill ha mer Europa och anser följaktligen, från vänsterns synpunkt, att medborgarna vill ha mer och bättre Europa, ett mer demokratiskt och mer effektivt EU. Därför behöver vi detta konstitutionsfördrag, som är en balanserande jämvikt, men som framför allt kan hjälpa oss att komma vidare.
– Herr talman, mina damer och herrar! För att återkomma till det som ordförande José Manuel Barroso sade, vill jag först och främst tacka Jean-Claude Juncker och hans arbetsgrupp. Jag gratulerar det luxemburgska ordförandeskapet till att det, under nästan sex månader, har varit ett bra ordförandeskap. Jag vill kalla det ett fullödigt ordförandeskap, som inte har vilat ett ögonblick, ett engagerat ordförandeskap, ett politiskt ordförandeskap och ett effektivt ordförandeskap. Visserligen gav rådets senaste möte inte de resultat vi hade hoppats på, men Jean-Claude Juncker har tydligt förklarat förhandlingarnas innehåll, den brittiska rabatten och finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, som, vilket jag vill påminna er om, endast utgör 0,4 procent av EU:s BNP. Vi var bara några millimeter från att enas, efter det att ordförandeskapet och kommissionen hade lyckats få de flesta delegationerna att röra sig flera kilometer, och det är verkligen beklagansvärt att vi inte lyckades.
Enligt min mening har rådet agerat särskilt diskret när det gäller en fråga, vilket i viss utsträckning var lämpligt, nämligen frågan om utvidgningen. Jag vill dock vara lite mindre diskret genom att säga att det står klart att detta ordförandeskap, fram till slutet på juni, och nästa ordförandeskap måste fråga sig om vi, när det gäller inledandet av anslutningsförhandlingar med Turkiet, verkligen kan låtsas och agera som om ingenting hade hänt sedan december 2004, som om Turkiet inte hade släppt av på sina ansträngningar, som om EU hade genomfört konstitutionsfördraget och budgeten: EU har varken någon konstitution eller någon budget för närvarande, och Turkiet har minskat på sina ansträngningar.
Jag vill därför mycket tydligt påpeka att vi enligt min uppfattning inte uppfyller Köpenhamnskriterierna för EU:s förmåga att ta in nya medlemmar utan att förlora drivkraft, och jag skulle helt enkelt säga, herr talman, att detta skulle sända en mycket stark signal till folket. EU tar tillbaka ödet i sina egna händer genom att fastställa var dess gränser går.
– Herr talman! Det har sagts att de små medlemsstaterna anordnar och sätter sin prägel på EU:s stora ordförandeskap med sitt arbete. Detta bekräftades mycket tydligt av Luxemburgs ordförandeskap, av Jean-Claude Juncker personligen och av utrikesministrarna Jean Asselborn och Nicolas Schmit. Enligt EU:s turordning fick Luxemburg ordförandeskapet vid en särskilt avgörande vändpunkt på vägen mot europeiskt enande.
Efter nej-omröstningarna i Frankrike och Nederländerna befinner sig Europeiska unionen nu i ett tillstånd av institutionell, politisk och strategisk kris, trots det luxemburgska ordförandeskapets modiga och hedervärda insatser för att förhandla fram en rimlig kompromiss om den nya budgetplanen.
Det saknades inte bara politisk vilja vid detta Europeiska råd. Tyvärr fanns det även en allvarlig brist på politiskt ledarskap och förmåga att leda förändringarna av EU. Detta Europeiska råd präglades av politisk förvirring och politisk feghet, vilket återges i slutsatserna. Under detta Europeiska råd omintetgjordes och upphävdes målsättningen att fördjupa den europeiska integrationen. Under detta Europeiska råd omintetgjordes den politiska unionen och den sociala sammanhållningen.
Detta möte i Europeiska rådet exemplifierar ledarnas rädsla inför medborgarnas rädsla. Ett typiskt exempel på detta är hänvisningen till utvidgningsförfarandet. Eftersom den fabricerade rädslan för utvidgningen påverkade ratificeringsprocessen i Frankrike och Nederländerna bedömdes det vara lämpligt att bokstavligen endast ägna två, nästan undangömda rader åt denna fråga i slutsatserna, som handlar om en strategisk plan för att främja fred, säkerhet, stabilitet, utveckling, och än viktigare, politisk och social demokratisering av kandidatländerna.
En strategisk plan som gav folket hopp om att kunna bryta sig ur den onda cirkeln av underutveckling och autokrati, och genomföra de europeiska principerna och värderingarna i praktiken. I dag finns det ingen som försvarar denna strategiska plan, som gjorde Europeiska unionen till en stark, internationell aktör, inför den rädsla som framkallas av de mer konservativa och främlingsfientliga politiska krafterna i Europa.
Det luxemburgska ordförandeskapet hade turen att ha institutionellt stöd från Europaparlamentet för sin svåra uppgift. Samtidigt hade det dock oturen att ha en feg och svag ordförande för Europeiska kommissionen, som saknar politisk vision, vid sin sida.
Avslutningsvis måste jag säga att det luxemburgska ordförandeskapet framför allt hade modet att fortsätta med folkomröstningarna i dessa svåra tider.
– Herr talman! Förra veckans Europeiska råd var en påminnelse om att Europeiska unionen inte kan fortsätta sin verksamhet som vanligt till följd av de franska och nederländska rösterna om konstitutionen. Beslutet att ta paus för eftertanke om konstitutionen understryker helt och hållet en brist på riktlinjer i hela Europa. När två av de medlemsstater som var med och grundade Europeiska unionen förkastar konstitutionen utan utsikter till att genomföra en andra omröstning, är det svårt att se logiken i att fortsätta ratificeringsprocessen. Vi hade föredragit att rådet skulle ha handlat med beslutsamhet, accepterat de röstandes vilja och fortsatt framåt. Här finns naturligtvis fortfarande tid för en riktig debatt om Europas framtid. I likhet med den brittiska regeringen anser vi att Europa måste ta itu med några grundläggande frågor. Utspelet om politisk integration har nått sin kulmen. Det är mot detta bakslag som jag, med respekt, måste invända mot rådsordföranden när han säger att han inte trodde på de röstande i Frankrike och Nederländerna när de förkastade konstitutionen.
Sådana yttranden förstör förhållandet mellan politiker och folket, och om det någonsin funnes en tidpunkt för politiker att visa att de lyssnar, då är den tiden inne. Det vore dåraktigt om Europas ledare skulle ignorera verkligheten i det som hände. Krisen var oundviklig, och i flera år har mitt parti argumenterat för ett mer flexibelt Europa. Den europeiska integrationsprocessen har alldeles för länge pågått som ett projekt för den politiska eliten. Nu är det över, och vi, folkets företrädare, straffas nu med att föra ytterligare debatter om det Europa vi vill se.
De av oss som har motsatt sig integrationsprocessen har ofta kritiserats, och många i kammaren anser att det är det enda sättet att gå framåt, men det är det inte. De följande månaderna kommer vi positivt och entusiastiskt att argumentera för det slags Europa som inte strider mot den allmänna opinionen utan följer den, ett Europa som frångår fixeringen vid den förgångna tiden och som går framåt med folkets riktiga program, vilket är arbeten, tillväxt och välstånd. Det är lösningen till att återigen engagera väljarkåren i Europeiska unionen.
Jag beklagar att rådet under detta tillfälle misslyckades med att visa det nödvändiga ledarskapet.
– Herr talman! Jag skulle vilja gratulera Jean-Claude Juncker och hans målmedvetna politikerkolleger i hans utmärkta diplomatkår och civilförvaltning för det arbete som de har utfört de senaste sex månaderna. Han har återigen visat att det är kvalitet och vision som räknas i byggandet av Europa.
Jag skulle också vilja uttrycka min beundran för de nya medlemsstaterna, för deras solidaritet och framsynta ansträngningar för att förhindra att budgetförhandlingarna misslyckas. Som det vid upprepade tillfällen har sagts är de inte orsaken till Europeiska unionens problem. De ger oss faktiskt betydligt mer och erbjuder oss betydligt mer när det gäller en fredlig, säker och gynnsam framtid än vi kan erbjuda dem. Jag skulle vilja påminna parlamentet om att 28 stater – inte 25 – deltog vid konventet och att åtminstone Turkiet, Bulgarien och Rumänien borde inkluderas i alla aktuella debatter om Europas framtid. Jag anser att om de kommer att bli fullvärdiga medlemmar i denna union inom ett antal år så måste de ha rätt att delta i debatten om vilket slags Europa vi skall ha.
I dag gav Jean-Claude Juncker oss en mästerlig lektion om öppenhet, uppriktighet och mänsklighet. Det här är den sorts politik som Europas folk fordrar, och jag uppmanar kammaren att insistera på att alla ordförandeskap och kommissionsledamöter från och med i morgon uppfyller de normer som Juncker har fastställt i dag.
Min gruppledare Martin Schulz har lanserat en europeisk dagordning med fem punkter som skall sätta fart på processen med att återupprätta européernas självkänsla. Jag skulle vilja be Juncker under de återstående dagarna av sitt ordförandeskap, Josep Borell Fontelles och José Manuel Barroso, att stödja det initiativet och visa Europas folk att vi har en gemensam framtid. Vi måste säkerställa att vi inte lämnar Europas folk i händerna på Jens-Peter Bonde och hans gelikar i andra delar av Europa. Det skulle vara att svika våra föräldrars och far- och morföräldrars svett och blod och läxorna de lärde sig från att ha ett uppdelat Europa, från att ha ett Europa som är inlåst bakom sina egna suveräna gränser, oförmögna att dela på makten och oförmögna att dela en gemensam framtid.
– Herr talman! Mitt inlägg kommer att bli kortare än jag hade tänkt, eftersom Jean-Claude Juncker redan har nämnt många av de frågor som jag ville uttala mig om i sitt mycket uppriktiga och omfattande anförande. Därför vill jag personligen tacka honom och även hela det luxemburgska ordförandeskapet för dess ytterst viktiga arbete. Det är verkligen synd att vi ännu inte har nått de framgångar vi hade hoppats på.
Nu några ord om kontentan av problemet. Våra väljare, vårt folk, förstår uppenbarligen fortfarande inte att vi står inför nya utmaningar. Det var kanske likadant för några årtionden sedan när Berlinmuren fortfarande fanns kvar, när vi fortfarande hade det kalla kriget. Detta kanske instinktivt enade människorna och gjorde det lättare att fatta gemensamma beslut och rösta för dem, men så är det inte nu. Kanske medborgarna fortfarande inte uppfattar eller förstår denna nya utmaning, denna globala konkurrens som EU står inför, och inte bara alla individuellt, utan hela EU. Därför är denna medicin, detta konstitutionsfördrag, nödvändigt. Därför är det även nödvändigt att se över EU:s värden, och EU:s värde i dag är självklart människorna, eftersom vi måste ta hänsyn till den demografiska situationen, som tyvärr inte förbättras inom EU. Jag vet att den inte förbättras i min medlemsstat, men den förbättras inte inom EU som helhet heller. Om vi blir färre måste varje individ vara av högre kvalitet. Er främsta uppgift är därför att investera i människor, i deras utbildning; det är vår framtid.
– Herr talman! Krisen i EU, som är följden av två folkomröstningar, är ett tydligt tecken på att den politiska eliten inte har kontakt med folket. Skillnaden mellan propaganda och verklighet är så oerhört stor att väljarna har slutat lyssna. Om solidaritet mot de nya medlemsstaterna till exempel inte blir något mer än ett omnämnande i ett tal med anledning av ett speciellt tillfälle, har folket ingen anledning att tro på allt annat som sägs.
Nu har det blivit så att en folkomröstning kan anordnas om vilken fråga som helst, och att svaret alltid kommer att bli nej. Nationernas ledare har bara sig själva att skylla. De saknar modet att tala om för väljarna att det inte finns något alternativ till globaliseringen, och att den inte kan motverkas genom politiska beslut, men att vi kan anpassa oss till den genom att fatta de rätta besluten.
Samma ledare, som i sina tal klagar på att Lissabonstrategin kommer alldeles för sent, tillåter en situation där inte ens de beslut som har fattats i en medlemsstat genomförs i deras egen. I stället får Bryssel skulden för problemen och motgångarna.
Folkomröstningar är inte helt lämpliga som ett verktyg för alleuropeiskt beslutsfattande. De nationella regeringarna och parlamenten måste ha modet att fatta de nödvändiga besluten. Att förklara och motivera EU-politik är alltid en lokal fråga, om vi vill att folket skall förstå våra goda avsikter. Till slut betalas dock räkningarna för våra gemensamma beslut från de nationella budgetarna, och följaktligen kan endast den franska regeringen med någon trovärdighet förklara för sina medborgare att jordbrukets ställning på denna kontinent har förändrats, och endast britterna kan få sina egna medborgare att förstå att den rabatt England får för sina EU-bidrag härrör från gångna tider och annorlunda förhållanden.
– Den polarisering av Europa som vi för närvarande bevittnar är följden av EU:s finansiella kris, som i sin tur har utlösts av dess institutionella kris. Det kan förefalla som om EU riskerar att delas upp i två läger; på ena sidan finns förespråkarna för närmare politisk integration i kombination med insatser för att nå ett mer socialt EU, och på den andra sidan anhängarna av ett EU som begränsas till den inre marknaden, med en lösare institutionell ram.
Jag vill betona att EU:s framtid inte handlar om att välja mellan dessa två synsätt. EU måste fortsätta att arbeta för en mer stabil institutionell ram, reformera sin budget och koncentrera sina resurser på områden som kommer att ge oss möjlighet att konkurrera på global nivå.
Det tillträdande brittiska ordförandeskapet har vunnit avsevärd popularitet i Centraleuropa till följd av dessa ansträngningar att genomdriva finansiella reformer och ekonomisk modernisering. Sådana insatser medför dock en försvagning av institutionerna. Likaså finns det stöd bland allmänheten för Frankrikes och Tysklands försök att nå närmare politisk integration, men inte om detta medför att ineffektiva välfärdssystem och protektionistiska synsätt befästs. Vi måste lösa den politiska tvisten om ekonomiska och sociala strategier inom ramen för det befintliga institutionella spelfältet. EU kommer inte ett finna en väg ur den nuvarande krisen om det försöker att fastställa sin institutionella ram samtidigt som det beslutar om innehållet i särskilda politikområden. EU kan med andra ord inte försöka staka ut spelfältet, samtidigt som det bestämmer vem som har slagit in hur många bollar i vilket nät.
Det tillträdande ordförandeskapet har en unik möjlighet att försöka reformera EU:s budget och göra ekonomin mer trovärdig, genom att se till att den främsta målsättningen blir att skapa en mer stabil institutionell ram på grundval av del I och II i konstitutionsfördraget.
– Även jag vill börja med några tackord. Jag vill tacka det luxemburgska ordförandeskapet för dess arbete, som har varit både ytterst professionellt och av förstklassig kvalitet. Jag vill också tacka rådsordföranden, Jean-Claude Juncker. Även om han kommer från en liten medlemsstat är Jean-Claude Juncker en stor statsman och en stor politiker, och han har med all tydlighet visat att även små och medelstora länder kan spela en framträdande roll i EU. För att göra detta måste de förbli trogna de tankar som har legat till grund för det gradvisa uppbyggandet av Europa efter andra världskriget. Jag avser tankar som europeisering, solidaritet och att sätta Europas intressen före enskilda, och ofta själviska, nationella intressen. Jag anser att Jean-Claude Juncker alltid kommer att tjäna som ett utmärkt exempel, i synnerhet för de nya medlemsstaterna, eller med andra ord, de små och medelstora länderna i Central- och Östeuropa.
Jag vill även gratulera det luxemburgska ordförandeskapet till den lösning som det lade fram på problemen kring ratificeringen av konstitutionsfördraget, som gör det möjligt för de medlemsstater som så önskar att fortsätta ratificeringsprocessen. Jag tror att Luxemburgs folk kommer att rösta ja i den folkomröstning som kommer att hållas den 10 juli. Jag hoppas att politiker i andra länder, däribland mitt eget land, Tjeckien, kommer att vara lika modiga och låta sina medborgare delta i folkomröstningar.
Jag vill ta upp en sista fråga som inte har nämnts ännu, nämligen utvidgningen. Under det luxemburgska ordförandeskapet undertecknades anslutningsfördrag med Bulgarien och Rumänien. Liksom majoriteten av parlamentets ledamöter stödde jag detta steg, och trots händelserna i Frankrike och Nederländerna anser jag fortfarande att det var absolut rätt sak att göra. Oavsett de problem vi har får vi inte bortse från det faktum att enandet av Europa ligger i hela Europas intresse, och i vår historias intresse. Förra årets utvidgning visade att problemen inte ligger hos de nya medlemsstaterna, eftersom de agerar ytterst ansvarsfullt, vare sig det gäller ratificeringen av konstitutionsfördraget eller förra helgens toppmöte. Jag är övertygad om att Rumänien och Bulgarien kommer att agera lika ansvarsfullt efter det att de ansluter sig 2007 eller 2008.
– Herr talman! Jag skulle vilja påpeka tre saker. Det första är att vi inte borde skylla på Luxemburg, tvärtom utförde de ett utmärkt arbete med ordförandeskapet och visade vad små länder kan göra när de håller i ordförandeskap i allmänhet. Jean-Claude Junckers tal i dag var ett av de bästa som vi har hört i parlamentet på många år.
För det andra behöver vi en positiv vision. Jag är trött på att höra att alla skyller på varandra och gräver fram syndabockar. De två värsta syndabockarna jag än så länge har hört är för det första utvidgningen och för det andra avregleringen av marknaderna. Som jag ser det skall inte resultaten av de två folkomröstningarna eller Europeiska rådet innebära att vi stänger Europas gränser och hindrar konkurrenskraft. Tvärtom, det bästa som har hänt oss de senaste tio åren är de två senaste utvidgningsomgångarna. Vi måste undvika protektionism, och vi måste undvika nationalism.
Det tredje och sista som jag vill säga är att vi nu har ett ledarskapsvakuum i Europa. Det är tydligt att Frankrike och Tyskland inte längre är Europas drivkraft. Någon måste komma och plocka upp skärvorna och driva saker framåt. I medierna verkar det som om Tony Blair skulle vara den personen. Om Tony Blair är den personen så måste han utföra två saker. För det första måste han främja Europa mer och inte mindre. För det andra måste han kombinera detta med ekonomisk reform. Om han kan göra detta kan han fånga upp ledarskapsvakuumet, men dessvärre så är det vi har sett och hört från Tony Blair när han förut har försökt att tränga sig in i Europas hjärta någonting som kan kallas för ”NATO”: ”ingen handling, bara ord” [”no action, talk only”].
– Herr talman! Jag anser inte att uttalandena här i dag infriar våra medborgares förväntningar. De bidrar inte i någon större utsträckning för att upprätthålla EU:s trovärdighet som global aktör. De kommer dessutom inte att leda till en budget som kännetecknas av det framåtriktade tänkande som 2000-talets EU behöver.
Möjligheten att omarbeta EU-budgeten och lämna det föråldrade systemet bakom sig har, som jag ser det, förbisetts av både kommissionen och rådet. Vi står nu inför en budget vars enda framträdande politik är jordbruket. Detta kan inte fånga fantasin och strävan hos dem vi tjänar i någon större utsträckning och innehåller oerhörda missförhållanden – inte minst gentemot Luxemburg, det rikaste EU-landet och, samtidigt, den största nettomottagaren.
Dagens Europa måste möta de utmaningar som ligger framför oss, och vi måste lära oss den läxan nu. Våra medborgare vill bygga ett bättre Europa, vilket innebär en större ekonomisk tillväxt och sysselsättningsstabilitet. Herr ordförande! Hur kan ni därför rättfärdiga nedskärningar på de områden som folket vill se när det gäller forskningsmedel, tillväxt och arbeten? Vi lyssnar uppenbarligen inte och infriar inte våra medborgares prioriteringar.
Slutligen, i fråga om öppenhet frågar många varför dessa diskussioner förs bakom stängda dörrar. Jag föreslår att om rådet vill liera sig med folket där ute så borde det lämna dessa dörrar öppna och låta medborgarna lyssna på debatten. Allt jag kan säga är att jag hoppas att detta kommer att vara den högsta prioriteringen under Förenade kungarikets ordförandeskap. Å, vad jag längtar efter det brittiska ordförandeskapet!
– Herr talman! Efter att ha gratulerat Luxemburgs premiärminister och de andra medlemmarna av ordförandeskapet, vill jag kommentera de två punkter som dominerade Europeiska rådets senaste möte.
Första frågan: Förfarandet för att ratificera konstitutionsfördraget. Att i efterhand inleda en period av eftertanke för upp kreativt material för institutionell, politisk och strategisk självkritik till ytan.
Jag vill ställa följande fråga till kommissionens vice ordförande: Hur tänker kommissionen hantera medborgarnas kritik mot överreglering och överdrivet tekniska lagstiftningsförslag? Allvarligt talat, vad har hänt med vitboken om europeiskt styre?
Jag vill ställa följande fråga till rådsordföranden: Rådfrågas och informeras det civila samhället i tillräcklig grad innan och efter det att rådet antar beslut?
Jag vill ställa följande fråga till Europaparlamentets talman: Kommer Europaparlamentet att klara av sin viktiga funktion som politiskt organ, att vara ett forum för kreativa diskussioner om folkets konstaterade vilja, för en ?
Den enda vägen ut ur denna konstitutionella och politiska kris är att inleda en varaktig, öppen och demokratisk dialog med det civila samhället. Om den konstitutionella krisen inte har lösts till 2007 kommer vi att bli tvungna att antingen gå mot en konstitutionell översyn eller i riktning mot ”Nice plus”, eller slutligen, mot alternativet förstärkt samarbete.
Den andra punkten avser budgetplanen. Man säger att vi måste inse att ambitiösa målsättningar kräver tillräckliga ekonomiska medel. Utvidgning kräver även utvidgade resurser. Att återupprätta Europas historiska och politiska enighet framkallar nya definitioner av sammanhållningspolitik, en politik som är ett tecken på, som en horisontell princip för de gamla och de nya medlemsstaterna, ett Europa med stabilitet, solidaritet och socialt välstånd. Det är denna utomordentliga politiska inställning som är målet för den gemensamma jordbrukspolitiken.
– Liksom många av mina kolleger vill jag börja med att tacka Luxemburgs premiärminister och tillika Europeiska rådets ordförande Jean-Claude Juncker och hans kolleger. Jag inväntade resultatet av Europeiska rådets möte i Vilnius i Litauen, och såg Jean-Claude Junckers presskonferens på TV efter midnatt på torsdagen. Hans framträdande var mycket bra, och han behärskade sina känslor väl, men en del andra såg, milt uttryckt, inte så bra ut. Jag betvivlar inte att de nya medlemsstaterna, däribland Litauen, kommer att uppskatta de senaste sex månadernas ordförandeskap och premiärminister Junckers personliga insatser. Luxemburg har tydligt visat att den välkända definitionen av denna stat som ”liten, men betydande” är sann. Vad skulle Europeiska unionen vara utan er!
Historien och tidigare erfarenheter visar tydligt att Europa, Europeiska unionen, alltid har varit stark när den inte har låtit nationella intressen, demonstrationer av staters makt eller vissa politiska ledares personliga ambitioner gå före, utan har gett företräde åt gemensamma värderingar och solidaritet, utan att försaka intern konkurrens, som är drivkraften i allt framåtskridande. Jag anser att vi i dag, när vi känner till och värderar resultaten av Europeiska rådet samt de franska och nederländska nejen till Europeiska unionens konstitutionsfördrag, och begrundar hur Förenade kungarikets vision av EU ser ut, även mycket noggrant bör analysera orsakerna till det nuvarande läget. Att ratificera konstitutionsfördraget bör inte vara ett ändamål i sig, och agitatorer och uttolkare kommer inte att vara till någon hjälp i denna situation, hur högt kvalificerade de än är. Det medborgarnas EU som vi har utropat måste bli verklighet, och detta innebär att vi måste lyssna uppmärksamt på medborgarnas röst om vi vill undvika nya besvikelser.
Analyser visar att konstitutionsfördraget i stor utsträckning förkastades i Frankrike och Nederländerna på grund av att dörren lämnades öppen för ett framtida medlemskap för Turkiet i Europeiska unionen. Vi kan också konstatera att de känsligaste frågorna i dag är sysselsättning, nya arbetstillfällen, ökad ekonomisk konkurrens och ytterligare utvidgning av Europeiska unionen. Dessa frågor bör vara vägledande i vår dialog med EU:s medborgare.
– Herr talman! Rådets ordförande är känd i Europa som en skicklig och erfaren förhandlare. Anledningen till att vi står tomhänta här i dag måste vi söka på annat håll.
Många har talat om krisen i EU i dag, men detta är inte helt riktigt. Det är inte EU:s kris; det är en kris för EU-15, och inte bara i geografisk bemärkelse. Vi behöver en ny överenskommelse, som helt klart bör omfatta mycket mer än bara pengar. En del vill tala om Lissabon, och om konkurrenskraft. Låt oss då göra det! Men samtliga 25 medlemsstater måste delta. Vi kan inte förhandla om konkurrenskraft om vi är bundna till händer och fötter. Vi måste se över bestämmelserna om fri rörlighet för personer – det är i alla händelser hög tid. Vi får inte göra samma misstag med fri rörlighet för tjänster som vi gjorde med rörligheten för personer. När vi inte kunde lösa en fråga politiskt satte vi upp administrativa hinder. Några vill tala om jordbrukspolitiken. Utmärkt, men jag vill påminna er om att vi i de tio nya medlemsstaterna bidrar avsevärt från våra egna resurser. Det är viktigt att nå en finansiell överenskommelse, men det är ännu viktigare att vi undviker en situation där de nya medlemsstaterna återigen är bundna till händer och fötter av ett otal administrativa hinder om hur medlen används, eftersom vi tycks vara på väg i den riktningen.
Om vi behöver ett nytt avtal måste en av dess pelare vara att konsolidera den utvidgade unionen med 25 medlemsstater. Under de senaste 15 åren har vi i de tio nya medlemsstaterna kraftfullt undanröjt hindren, trots alla svårigheter. För att stärka EU – eftersom EU verkar behöva detta – måste alla 25 medlemsstaterna kraftfullt sträva efter soliditet. Under de senaste åren har det inte märkts mycket av detta. Saker och ting kanske förändras nu.
– Herr talman! Det råder inget tvivel om att resultatet av förra veckans möte i Europeiska rådet har kastat en skugga över det sex månader långa luxemburgska ordförandeskapet. Mycket har redan sagts om skälen till detta misslyckande. Själv instämmer jag fullständigt i de åsikter som ordförande José Manuel Barroso uttryckte i början av debatten, i synnerhet när det gäller hans kommentarer om anledningen till att man inte lyckades nå någon kompromiss om budgetplanen.
Jag håller inte med om att EU står inför en långsiktig kris, och jag anser att dödläget i EU:s utgifter snart kommer att brytas. Samtidigt vill jag emellertid mycket starkt betona att de nya medlemsstaterna inte får bli lidande till följd av detta. Solidariteten i EU får inte falla offer för konflikter mellan de 15 gamla medlemsstaterna.
Vi kommer aldrig att åstadkomma dynamisk ekonomisk tillväxt i EU om nästan en fjärdedel av EU:s befolkning förvägras det väsentliga stöd de kommer att behöva under de närmaste åren för att övervinna följderna av den politiska och ekonomiska uppdelning av EU som tvingas på nationerna från Central- och Östeuropa. Hela EU måste samarbeta för detta ändamål. Det ligger i de rikare medlemsstaternas centrala intresse att investera i de nya medlemsstaterna för att påskynda deras utveckling. En stark sammanhållningspolitik och fri rörlighet för tjänster utgör de bästa hjälpmedlen för att nå detta mål.
Som ledamot av parlamentets utskott för konstitutionella frågor vill jag även gratulera det luxemburgska ordförandeskapet till att det har uppmanat till vad som har benämnts en tid av eftertanke i debatten om konstitutionsfördraget. Det var ett mycket välbetänkt drag, och det är nödvändigt om vi skall kunna upprätthålla en sund demokrati i EU. Om vi väljer att ignorera resultaten av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna kommer vi att bredda klyftan mellan EU:s elit och medborgarna. De som har begärt att ratificeringsprocessen skall fortsätta utan någon tid för eftertanke, som om ingenting hade hänt, skulle uppnå exakt motsatt syfte. De skulle förverka alla chanser till att nå verklig demokratisk legitimitet för det europeiska projektet, kanske för många år framåt.
Jag är övertygad om att det luxemburgska ordförandeskapet genom att lätta på gaspedalen har lotsat EU runt en farlig krök när det gäller denna fråga. Jag vill ta tillfället i akt att särskilt tacka premiärminister Jean-Claude Juncker och Nicolas Schmit för detta.
– Herr talman! En hel rad av mina kolleger har efter varandra gratulerat det luxemburgska ordförandeskapet. Jag är extra stolt i dag, eftersom ett land av samma storlek som det land jag företräder, har kunnat frambringa ledare som visar att de kan tala utan att skräda orden och att de även står sig som ledare utanför det egna landets gränser.
Lilla Cypern, som är kvalificerat för att vara en positiv bidragsgivare på grundval av viss diskutabel statistik, kan inte bidra positivt när Förenade kungariket samtidigt har förmånen av återbetalningar. Kriterierna för jordbruket kan inte användas för bidragen till BNP; det måste vara den sociala balansen mellan staden och landsbygden samt bekämpande av urbanisering och miljöskydd som räknas.
Ni har främjat Lissabonprocessen, vars misslyckande hittills återigen måste skyllas på medlemsstaterna. Ni har nått stabilitetspakten som medlemsstaternas regeringar vid den tidpunkten visste hur de skulle kompromissa om, eftersom detta var en särskilt brännande fråga för dem.
Jag vill även gratulera er till ert bidrag till den gemensamma ståndpunkten om associeringsrådet mellan EU och Turkiet, som måste räknas som en av era prestationer, och jag vill personligen gratulera er, herr Schmit, till era insatser för att utarbeta ett förslagspaket för Cypern, som kommer att utgöra grunden för att kunna föra en dialog i god anda mellan de två samhällena, för att lösa våra problem.
– Herr talman! Jag skulle vilja sluta mig till dem som har gratulerat Europeiska rådets ordförande, Jean-Claude Juncker, för de uppriktiga ansträngningar han gjorde för att försöka nå ett beslut i dessa väldigt svåra och komplexa frågor i Europeiska rådet förra veckan.
I efterhand inser vi att Martin Schulz hade rätt om att vi i parlamentet hade gjort vårt arbete och att kommissionen hade gjort sitt arbete, men att rådet på grund av en överbelastad dagordning faktiskt inte hade reflekterat ordentligt över budgetplanen. Därför var det kanske en bit över unionens förmåga att nå ett avtal på två veckor. Inget avtal är bättre än ett dåligt avtal.
Nu måste vi se framåt, och det finns fyra punkter som jag snabbt kommer att ta upp. Den första är att ha en riktig debatt om unionens prioriteringar. Hur kan man ha en budgetplan om man inte vet vilken politik som kommer att prioriteras? Agendan för ekonomiska reformer måste vara en del av detta.
Graham Watson talade om att Förenade kungariket och Frankrike befinner sig i Jurassic Park. Jag tycker att Frankrikes och Tysklands ekonomier är dinosaurierna i Jurassic Park. Vi måste se till att det finns en ekonomisk dynamik som visar att vi kan konkurrera i en global ekonomi.
För det andra måste vi kunna sluta ett budgetavtal. Inte som José Manuel Barroso sade, ett sjuårigt avtal med en utvärdering. Låt oss gå tillbaka till det vi sade i Bergerresolutionen och sluta ett femårigt avtal och låta kommissionen och parlamentet utvärdera det 2011. På det sättet kan vi se hur långt vi når utan att behöva förutspå vilka våra utgifter kommer att bli alltför långt in i framtiden. När vi omvärderar det alternativet måste vi göra mer för medfinansiering av jordbruket, som Kyösti Tapio Virrankoski sade.
För det tredje – och jag inkluderar två avslutande punkter här – måste vi studera frågan om konstitutionsfördraget. Jag välkomnar uppskjutningen av ratifikationen eftersom det är mycket som behövs där när det gäller öppenhet, ansvarsskyldighet, demokrati och inbegripandet av nationella parlament. Detta kommer att vara oumbärligt för unionen i framtiden.
Sist men inte minst kommer frågan om utvidgningen. Herr ordförande, när man renoverar ett hus så bygger man inte ett annex och försöker se till att man fortsätter att bygga ut. Låt oss, som Hartmut Nassauer sade, koncentrera oss på vad som verkligen är viktigt för våra europeiska medborgare och sedan, om nödvändigt, tänka på utvidgning lite längre fram i tiden.
– Herr talman! Det europeiska projektet kännetecknas för närvarande av osäkerhet och oro, och likväl är detta även en tid som sporrar oss att se mot framtiden. Med hjälp av EU:s framåtanda granskar vi läget och ställer grundläggande frågor.
Ambitionen var att skapa ett fullständigt, integrerat rättsligt system, som kännetecknas av mänsklig värdighet och som gör att vi kan föregå med gott exempel för omvärlden. EU utarbetade ett konstitutionsfördrag som gav oss möjlighet att slippa ut från kontorens fängelse och gå ut på gatorna. Debatten om konstitutionsfördraget har onekligen betraktats som den största demokratiseringen i Europas historia.
EU söker en offentlig identitet, som karakteriseras av öppenhet och tillit.
Slutligen finns det ingen återvändo från denna odyssé; EU är bundet av sin plikt att inte överge ambitionen att skapa en politisk gemenskap. Dessutom får EU inte bara tänka på sig självt. Utan ett integrerat EU finns ingen europeisk modell, och utan en europeisk modell kan vi inte vara ett föredöme för mänsklig värdighet i världen.
Politisk integration är det enda sättet att göra beslutsprocessen effektiv, ge vårt värdesystem fasta grunder och se till att Europa talar med en enda röst.
Parlamentet måste vara aktivt och synligt under den förestående tiden; det måste arbeta i ett nätverk med de nationella parlamenten. Politiska partier, lokala myndigheter och medborgarsammanslutningar måste fylla sin funktion, och även medierna bör involveras.
I detta avseende har EU-institutionerna ett ansvar som de orubbligt måste uppfylla, med tanke på att EU-debatten inte bara är en samling nationella debatter. Konstitutionsfördraget passar bra in i denna process att söka samförstånd i en öppen och splittrad verklighet. Genom konstitutionen har vi en plikt att öka medvetenheten om vårt delade intresse.
Vi måste därför ta itu med några frågor: Utvidgningen och styrelsesätt, EU:s finansiella modell, beslutsprocessen och subsidiaritet, integration och social, ekonomisk och politisk pluralism, och slutligen frågan om huruvida konstitutionsfördraget skall fungera som en drivkraft eller som en ram.
Man lär sig lite i taget.
– Herr talman! Som min grupps samordnare i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd skulle jag vilja gratulera det luxemburgska ordförandeskapet för det utomordentliga arbete det har gjort, inte bara för att avsluta ett antal avgörande ärenden såsom otillbörliga affärsmetoder, utan också för dess väldigt starka engagemang i arbetet i vårt utskott och dess väldigt starka engagemang för den inre marknaden.
Jag vill särskilt tacka det luxemburgska ordförandeskapet för att det under minister Jeannot Kreckés ledarskap har fortsatt med det viktiga arbetet med tjänstedirektivet. Det gläder mig att det luxemburgska ordförandeskapet inte har låtit sig skrämmas av uttalanden från vissa stora aktörer inom europeisk politik om problemen med detta direktiv, och om hur de har löst det och hur de har tagit kål på det i vissa fall. Herr rådsordförande! Jag är glad att ni har varit lika engagerad i det avgörande projektet att fullborda den inre marknaden som vi har varit på vår sida, och vi kommer att fortsätta att arbeta hårt med det brittiska ordförandeskapet för att nå en slutsats och för att bygga vidare på det arbete som ni har gjort.
Om ni tillåter det skulle jag vilja koppla den frågan till vissa viktiga anmärkningar som ordföranden gjorde i eftermiddags. Jag skulle vilja lyfta fram en fråga där jag inte är överens med honom: han sade att ett av de val som vi står inför för tillfället är det mellan en fri marknad och en starkare politisk union. Jag skulle vilja påstå, kolleger, att valet inte alls är detta. Vi har redan gått längre än till en fri marknad: en inre marknad är en helt annan sak. Det är en viktig politisk och ekonomisk kraft. Våra medborgare vill och förstår det, men jag frågar de av er som fortfarande är kvar här i kammaren hur många av era väljare som vet vad en politisk union är och i vilken riktning den för oss? Att folk inte vet vad en politisk union är för någonting är helt säkert en av anledningarna till att konstitutionen så grundligt förkastades i Nederländerna och i Frankrike. De känner sig faktiskt hotade av den potentiella förlust av suveränitet som den medför. Låt oss därför fortsätta med den inre marknaden. Vi kan vilja se över vart den politiska unionen rör sig och de förändringar vi gör i konstitutionen, men den inre marknaden måste fortsätta att vara den drivande kraften under det brittiska ordförandeskapet.
– Herr talman! Först och främst vill jag, på rådsordförandens vägnar, på mina egna vägnar, på alla de andra ordförandena för de olika rådskonstellationernas vägnar, och även på hela det luxemburgska ordförandeskapets vägnar, tacka er alla för era gratulationer, för era positiva utvärderingar och, framför allt, för den uppmuntran som ni har gett uttryck för under denna debatt.
Det är sant att EU genomgår allvarliga svårigheter, men jag anser att dessa svårigheter kan hjälpa oss. Först och främst genom att få oss att ändra inriktning, och mer djupgående begrunda utvecklingen av detta vårt EU. I viss mån är detta vad som har beslutats: En reflektion, inte inom stängda dörrar, i hemlighet, utan en reflektionsdebatt, en reflektionsdialog med medborgarna om vilken väg vi måste följa mot europeisk integration. Om dessa svårigheter kan hjälpa oss att öppna dessa dörrar och inleda den debatten, anser jag att de till slut kommer att ha tjänat ett syfte.
En del har tagit upp tanken att dessa negativa röster motiverades av ett antal farhågor som uttryckts av medborgarna, i synnerhet farhågor när det gäller det sociala området och den oro som globaliseringen ger upphov till. Kort sagt, alla dessa frågor måste tas med i denna debatt, i denna dialog med medborgarna. Vi i Luxemburg tar risken att hålla ett debattval, en debattfolkomröstning: Vi är de som har hållit fast vid datumet den 10 juli. Det är ett modigt beslut, men Luxemburgs folk krävde detta beslut. Nåväl, jag har förtroende för dem, och jag anser att ett tydligt budskap av kontinuitet med konstitutionsfördraget kommer att utgå från denna folkomröstning den 10 juli. Jag är förhoppningsfull och hoppas att parlamentet efter denna folkomröstning, som jag hoppas och ber kommer att ge ett positivt resultat, kommer att ta kommandot, så att konstitutionsfördraget inte läggs på is på obestämd tid. Jag trodde själv att vi hade blivit av med isen när vi reformerade den gemensamma jordbrukspolitiken, när vi inte längre hade några berg av smör. Nu ser jag emellertid att vi lägger konstitutionen och budgetplanen på is. Nej, EU behöver inte gå i ide; det behöver handling. EU behöver en tydligt utstakad väg.
Nu är det alltså dags att lämna över stafettpinnen. Vi kunde ha nått en överenskommelse om budgetplanen, och det är oerhört beklagligt att vi inte gjorde det. Jag anser att Jean-Claude Juncker avlade en så öppen rapport som Jens-Peter Bonde hade hoppats på, så öppen som möjligt. Vi har talat mycket om flera olika aspekter av förhandlingarna. Vi var en hårsmån från att nå en överenskommelse, eftersom vi vet att om det hade funnits en verklig tendens till att enas, så skulle de som förkastade överenskommelsen ha gått med på den till slut. De gjorde inte detta på grund av att den aktuella överenskommelsen misslyckades av de skäl som ni känner till. Många skäl har också lagts fram för att inte godta denna överenskommelse. Jag har tyvärr en känsla av att dessa skäl till slut är mer svepskäl än verkliga skäl. Om reformer blir en förevändning för att låta bli att anta viktiga beslut för EU är detta att göra EU en björntjänst. Jag säger er detta, och Jean-Claude Juncker har redan sagt det: Vi var beredda att, i en förklaring, göra ett verkligt åtagande för reformer. Detta åtagande förverkligades dock inte eftersom vi till slut inte lyckades fatta något definitivt beslut om budgetplanen. Reformer ja, men solidariska reformer. Vi kan inte genomföra reformer utan folket. Vi kan inte genomföra reformer utan solidaritet med alla.
Jordbrukspolitiken var också föremål för mycket kritik. Vi glömmer alldeles för lätt att vi, trots allt, har gjort grundläggande landvinningar med denna jordbrukspolitik. Vem vill att den europeiska landsbygden skall drabbas av ökenspridning? Vem vill ha fattigdom bland landsbygdsbefolkningen? Vem vill ha detta? Jag anser att vi, än en gång, måste diskutera jordbrukspolitiken och inte skylla alla problem på den, inte demonisera den, så att säga. Jag menar att det krävs en viss uppriktighet i denna fråga. Först och främst, och jag upprepar det som Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf sade om denna punkt, är alla verkligen så oskyldiga när vi diskuterar jordbrukspolitik? Vill alla bara reformera den på sitt sätt, utan att tänka på att det finns andra sätt att reformera den på? Ni kommer säkerligen att få många fler tillfällen att diskutera reformer, inklusive reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Glöm bara inte att vi även måste visa solidaritet med landsbygden, som också är en del av den europeiska kulturen.
Jag beklagar naturligtvis att EU inte har lyckats finna den positiva dynamik som unionen kunde ha fått ut från antagandet av den förbättrade stabilitets- och tillväxtpakten, och i synnerhet från en översyn av Lissabonstrategin. Vi har ingen budgetplan. Jag önskar nästa ordförandeskap lycka till med att nå en godtagbar och balanserad överenskommelse – någon har förvisso redan nämnt balanserade överenskommelser – och att hänsyn tas till Reimer Böges betänkande, som antogs av en mycket stor majoritet av parlamentet. Med tanke på att det i alla händelser fortfarande skulle ha varit nödvändigt att förhandla med parlamentet om den överenskommelse som hade nåtts i rådet, är det en illusion att tro att rådet ensamt beslutar om budgetplanen, eftersom det står klart att rådet endast kan nå en överenskommelse inom den interinstitutionella ramen, med parlamentets, och naturligtvis även kommissionens, samtycke.
Mycket har sagts om rättvis ersättning. Jag anser att detta är ett virus som gnager på den europeiska solidariteten: Vi måste utrota det. EU måste faktiskt vaccineras mot denna trångsynta tanke om rättvis ersättning.
Jag kommer inte att tala om definitionen av de rikaste medlemsstaterna – jag vill inte dras in i diskussioner av det slaget – men jag har noterat att det har förekommit en hel del fifflande med siffrorna. Det har fifflats mycket för att rättfärdiga ståndpunkter som, om de förklarades lite bättre, skulle förefalla mycket mer kvalificerade.
Jag vill emellertid inte avsluta denna utvärdering av det luxemburgska ordförandeskapet utan att betona, vilket Malcolm Harbour gjorde, att även om vi har misslyckats i fråga om budgetplanen har det också funnits många framgångar, och EU fortsätter att arbeta på andra områden som är viktiga för EU-medborgarna. Jag noterar till exempel att det, delvis tack vare parlamentet, har nåtts ett avtal om koden för de ”yttre gränserna”. Detta är grundläggande om vi skall kunna öka säkerheten vid våra yttre gränser, och parlamentet kommer att rösta om detta under denna sammanträdesperiod. Vi får inte förringa denna framgång, och vi får inte gräva ned oss i en alltför negativ diskussion om det nuvarande tillståndet i EU.
Jag konstaterar även att vi har nått ett dussin antaganden om viktiga frågor under första behandlingen med parlamentet, såsom gränsöverskridande sammanslagningar och frågor som rör den inre marknaden. Detta är enligt min mening viktiga prestationer, och de får inte förringas. Detsamma gäller antaganden av frågor som fordonsförsäkringar, som antogs under andra behandlingen, utan att behöva ta till förlikning, något som får direkta följder för medborgare som reser över gränserna.
Ja, EU genomgår stora svårigheter, men jag anser att en del av EU:s öde nu ligger i era händer. Vi vill inleda en debatt. Den debatten måste föras här, och den måste föras i de nationella parlamenten, och med allmänheten. Jag hoppas att ni kommer att tillföra denna debatt allt det mod och all den kreativitet som ni har visat tidigare, så att vi så snabbt som möjligt kan klara ut dessa svårigheter.
. – Herr talman! För det första skulle jag vilja sluta mig till alla dem som har utryckt sin uppriktiga beundran av och tacksamhet till Jean-Claude Juncker, minister Nicolas Schmit, och deras grupp för deras engagemang, passion och vad jag skulle vilja kalla det sinne för Europa som de har uppvisat. Vi talar ofta om ett sinne för staten i samband med stora statsmän och kvinnor, men det är hög tid att införa konceptet om ett sinne för Europa, och det är vad särskilt Jean-Claude Juncker har visat upp under det luxemburgska ordförandeskapet. Jag skulle vilja tillägga att vi också storligen uppskattar den insyn och öppenhet ni har infört, herr Juncker.
Vi skall naturligtvis också understryka de framgångar ni har lyckats uppnå i ett väldigt svårt politiskt sammanhang. Men denna debatt om det luxemburgska ordförandeskapet har blivit en debatt om den europeiska krisen. Det tydligaste uttrycket av denna kris är kanske den känsla av förvirring som vi nu skönjer hos allmänheten och de väldigt grundläggande frågor som medborgarna har börjat att ställa. Vad kommer att hända med konstitutionen? Vad betyder det om vi till slut inte kan ha någon konstitution? Vad kommer detta ha för effekt på utvidgningen? Har det redan börjat påverka utvidgningen? I de olika regionerna i Europa har de redan börjat ställa väldigt grundläggande frågor om budgeten. Vad kommer att hända? Kommer vi att få våra pengar? Vad händer med alla våra projekt?
Tillåt mig bara att säga till Malcolm Harbour och andra att vi inte skall underskatta Europas medborgare. I Europa vet de att EU inte bara handlar om en marknad. Det handlar också om livskvalitet, och de förväntar sig att Europeiska unionen tillhandahåller och inrättar politik som påverkar deras livskvalitet, miljön och alla andra frågor som är så viktiga för våra dagliga liv. Det är de frågor som de europeiska medborgarna kommer att fortsätta att ställa till alla våra institutioner, och det är vårt gemensamma ansvar att, så gott vi kan, tillhandahålla svaren.
Europeiska unionen är en unik skapelse. Den arbetar med det synnerligen konstruktiva, eller förhoppningsvis konstruktiva, samspelet inom ramen för den ”institutionella triangeln” som grund. Resultaten av Europeiska rådet denna helg verkar dock visa att ett av hörnen är trasigt på något sätt. Det lägger ett större ansvar på de andra två hörnen – kommissionen och parlamentet – men i denna debatt har jag sett att det finns en vilja och en beslutsamhet att samarbeta.
Jean-Claude Juncker talade om den institutionella mognad som parlamentet har visat upp. Vi har till exempel sett det nyligen vid tillfället för parlamentets resolution om budgetplanen. Som ordförande José Manuel Barroso tidigare sade står kommissionen beredd att hjälpa det tillträdande ordförandeskapet att nå en överenskommelse om den framtida budgetplanen. Vi måste dock hålla tre avgörande punkter i minnet.
För det första behöver vi resurser för att genomföra den politik som medborgarna förväntar sig att unionen skall driva, och vi behöver budgeten för det. Ett avtal som inte garanterar dessa resurser kommer inte att tillåta oss att överbrygga glappet mellan medborgarna och EU. För det andra måste parlamentet godkänna överenskommelsen.
För det tredje måste det uppfylla de legitima behoven i nya medlemsstaterna, som visat upp sin konstruktiva attityd under toppmötet.
Den huvudsakliga utmaningen för de kommande månaderna är att sätta i gång en riktig dialog om Europas framtid. Europeiska rådet har krävt denna dialog, i vilken kommissionen också är inbjuden att spela en central roll.
Vi kommer naturligtvis att forma det vi kallar plan D: debatt, dialog och demokrati. Vi kommer att arbeta med de andra institutionerna, och vi kommer att försöka mobilisera de nödvändiga resurserna för detta.
Kommissionen kommer att axla sitt ansvar, och vi kommer också genast att börja arbeta med den ”strategiska färdplanen”, som förhoppningsvis kommer att tillhandahålla lite fler av svaren till de väldigt grundläggande frågorna som jag nämnde tidigare.
Vi kommer mer än någonsin att behöva synpunkter, samarbete och stöd från parlamentet och från alla dem som liksom Jean-Claude Juncker har utvecklat ett sinne för Europa och som är redo att svara på denna väldigt högtidliga inbjudan.
– Tack så mycket, fru Wallström. Jag hoppas att Europaparlamentet och de nationella parlamenten kan spela en liten roll i den plan D som ni lägger fram med rådet och kommissionen.
Jag har mottagit sex resolutionsförslag(1) som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
– Under detta möte i Europeiska rådet stod följderna av den dubbla segern för nejkampanjen i de franska och nederländska folkomröstningarna den 29 maj och den 1 juni klara för alla. Denna seger banade väg för att bekämpa de alltmer nyliberala riktlinjer som gradvis har införts i EU under de senaste åren, och som till sist skrevs in i den så kallade europeiska konstitutionen. Från en politisk och juridisk synpunkt tillfogade folket konstitutionsfördraget ett dödligt slag i dessa folkomröstningar, med tanke på att fördraget endast kan träda i kraft om det ratificeras av samtliga 25 medlemsstater.
Europeiska rådet den 16–17 juni hade bevisen mitt framför ögonen, och ändå valde man att bortse från detta, och föredrog i stället att erkänna att man hade lidit ett bakslag och förlänga våndan ännu en tid genom att ta ett år på sig för att göra ett överslag av läget. Rådet måste någon gång erkänna att detta förslag i sin nuvarande utformning inte kan träda i kraft, och att det även i reviderad form måste gå igenom hela ratificeringsprocessen igen.
När det gäller budgetplanen är den kompletta frånvaron av någon slags anda av solidaritet beklaglig ...
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Giuseppe Gargani (A6-0189/2005) för utskottet för rättsliga frågor om ändring av beslutet av den 4 juni 2003 om antagande av Europaparlamentets ledamotsstadga (2005/2124(INI)).
. – Herr talman, mina damer och herrar! Syftet med den ledamotsstadga vi diskuterar är först och främst att fastställa ledamöternas privilegier. Syftet med stadgan är alltså att fastställa vad det innebär att vara ledamot av Europaparlamentet, vilka rättigheter och skyldigheter ledamöterna har, och hur immuniteten, som gör att ledamoten förvandlas från ett nationellt ombud till en företrädare för alla EU-medborgare, är utformad.
I grund och botten är ledamotsstadgan en grundläggande pelare i den europeiska integrationsprocessen, och den antas inte för att reglera löner eller kostnadsersättningar, utan för att reglera och stärka ledamöternas roll och funktion i Europeiska gemenskapen.
Ett standardiserat synsätt på lönesystemet skulle kunna bli diskriminerande, eftersom detta skulle innebära att man behandlar olika situationer på samma sätt. De som brydde sig mest om den delen av stadgan – som jag bedömer som mindre viktig, och som endast tjänar ett demagogiskt ändamål eftersom den upprör massmediernas känslor – misstar sig, och har inte lyckats få grepp om den djupgående innebörden av dessa nya bestämmelser på EU-nivå.
Herr Juncker! Enligt min mening är det ett viktigt beslut som parlamentet står i begrepp att fatta i denna tid av kris, eftersom arbetet med att ge parlamentet en mer europeisk funktion är värdefullt och grundläggande för unionens trovärdighet. Det är av det skälet som rådet och medlemsstaterna, som inte vill att Europaparlamentet skall bli starkare, motsätter sig ledamotsstadgan.
Vi var nära att enas under den föregående mandatperioden, och Willi Rothley, en skicklig juridisk expert, och jag själv bidrog avsevärt till detta. Europaparlamentet gjorde vad det skulle i juni och december genom att lyssna till rådets förslag, som rådet emellertid drog tillbaka efter det att vi hade antagit dem, och inte har godkänt sedan dess. Jag vill nämna Klaus-Heiner Lehne, som på ett intelligent och samarbetsvilligt sätt har bidragit avsevärt till texten i fråga. I december 2003 sammanfattade han det hela mycket träffande: ”Vi har nu förhandlat i nästan fem år, och vi kan inte fortsätta längre i ett läge där rådet lurar parlamentet att dansa som en björn med ring i nosen i en cirkusarena.” I dag upprepar jag vad Klaus-Heiner Lehne sade då.
Europaparlamentets ledamöter måste ha en egen fristående referensram, som inte härrör från deras ursprungsmedlemsstater, utan från att de är företrädare för gemenskapen. I ett officiellt uttalande åtog sig rådet att utarbeta gemensamma bestämmelser för oss när det gäller parlamentarisk immunitet. Det är ett starkt politiskt åtagande, som jag välkomnar, och vi vill gärna att det luxemburgska ordförandeskapet bekräftar det här i parlamentet i dag.
I den text som vi i utskottet för rättsliga frågor har godkänt beaktas de otaliga förslagen från rådet, och texten utgör ett viktigt jämviktsläge, herr talman, och det är viktigt att vi finner en medelväg. Vi ledamöter har återigen varit beredda att betala priset för att få vår stadga, och jag måste säga att även de italienska ledamöterna, som anses vara avogt inställda till lönefrågan, har bidragit till detta, trots att det medför en drastisk sänkning av deras löner.
Även om vi har godtagit alla rådets krav har alltså det luxemburgska ordförandeskapet fortfarande utryckt vissa tvivel, och motsätter sig ett skäl – nummer 12 – som jag föreslog och utskottet godkände, ett skäl som ger medlemsstaterna möjlighet att anta särskilda bestämmelser för att jämställa Europaparlamentets ledamöter med sina nationella parlamentsledamöter. Skäl 12 är en spegelbild av skäl 11, enligt vilket medlemsstaterna tvärtom ges rätt att tillämpa nationella skatterättsliga bestämmelser. Om några medlemsstater får nationalisera systemet, och i själva verket sänka våra löner, varför får inte andra komplettera det i stället, eller ge oss de möjligheter som de ger ledamöter av nationella parlament?
Mina damer och herrar! Varför är det så svårt att förstå att ledamotsstadgan utgör den rättsliga grunden – och detta är viktigt – för att medlemsstaterna skall kunna tillhandahålla de förmåner som de även ger ledamöterna av parlamentet i deras eget land? Genom att sända en personlig skrivelse och genom att låta bli att rådfråga rådet har det luxemburgska ordförandeskapet – det måste jag säga – reagerat förhastat på detta ändringsförslag, och förklarat att de inte håller med om det. Ordförandeskapet har sänt en skrivelse som, enligt min mening – och säkerligen enligt de flesta ledamöternas åsikt – är oacceptabel ur institutionell synvinkel.
Detta är otillbörlig inblandning, vilket jag har rapporterat till er, herr talman, för att försvara vårt oberoende och vår suveränitet. Det är nödvändigt att påminna det luxemburgska ordförandeskapet om att det måste respektera parlamentets funktion och privilegier. Om ordförandeskapet inte hade slösat tid på att kritisera parlamentet eller konstruera skenbara hinder, och i stället hade lagt mer energi på att förhindra Europeiska rådets misslyckande, kanske det skulle ha agerat klokare. Det försöker nu säkra åtminstone ett positivt resultat genom att verka för tillkännagivandet av denna stadga, som jag anser vara en viktig milstolpe i parlamentets verksamhet.
Parlamentet är medvetet om krisen i EU, som vi har diskuterat hela eftermiddagen, och om behovet av att byta metod. EU måste överbrygga den tid då byråkratin vägde tyngre än frågornas dynamik. EU är en politisk fråga, inte en stereotyp, och det krävs tydliga riktlinjer, inte en kompromiss till varje pris. Jag hoppas att Förenade kungariket har för avsikt att välja ett nytt handlingssätt, vilket även parlamentet måste göra.
Jag är övertygad om att rådet inte kommer att förkasta ledamotsstadgan på grund av detta ändringsförslag, som innehåller en möjlighet som rådet formellt har förklarat att det kunde godta. Det är den rättsliga grunden. Vad skulle hända om dessa åtgärder inte fanns? Enligt min åsikt, herr talman, skulle EG-domstolen kunna anse dem vara ogiltiga. Korrespondensen mellan parlamentets talman och rådets ordförande väger tungt på politisk nivå, men inte för EG-domstolen. Om de godtas politiskt, varför inte fastställa detta i stadgan, om det inte är så att en del hyser reservationer, vilka jag hoppas inte kommer att nedlåta sig till sådana billiga knep?
Herr talman! Jag kommer att avsluta med en vädjan: Låt oss anta stadgan som den har lagts fram av utskottet för rättsliga frågor. Alla ledamöter har samarbetat avsevärt, och det är en väl avvägd text, som kommer att träda i kraft 2009, vilket ger utrymme för lämpliga övergångsperioder för anpassning till det nya systemet. Det är ett verkligt första steg mot en gemensam stadga för Europaparlamentets ledamöter.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Stadgan för Europaparlamentets ledamöter har diskuterats i 15 år och, som ni vet, har både parlamentet och rådet tagit många initiativ för att inrätta en sådan stadga.
Den stadga vi behandlar i dag tog huvudsakligen form under andra halvåret 2001, då Belgien innehade ordförandeskapet. Parlamentet och rådet var mycket nära att enas vid den tidpunkten, men stötestenen visade sig vara ersättning av faktiska utgifter samt skatteplikten. Därefter körde arbetet fast, och det var under det italienska ordförandeskapet som Willi Rothley lade fram ett nytt förslag till betänkande inför parlamentet, vilket även det tycktes ha goda utsikter till framgång. Willi Rothleys föreslagna lösning innebar en möjlighet till förlikning mellan rådets och parlamentets ståndpunkter. Parlamentet förespråkade nu i synnerhet ersättning av ledamöternas faktiska utgifter enligt ett system som skulle träda i kraft samtidigt med den nya stadgan. Den 21 januari 2004 lades Rothleybetänkandet fram inför utskottet för rättsliga frågor för diskussion. Tyvärr lyckades inte rådet (allmänna frågor) nå en politisk överenskommelse den 26 januari 2004, huvudsakligen på grund av förslagens följder för budgeten.
I ett tal inför Europeiska rådet i november 2004 antydde talman Josep Borrell Fontelles – ni, herr talman – att Europaparlamentet var berett att vara flexibelt för att säkra en snabb överenskommelse. Han betonade inför Europeiska rådet att parlamentet inte formellt kunde lägga fram ett nytt förslag utan att vara säkert på att det skulle godtas av rådet, och att det följaktligen krävdes informella samråd. Vid årsslutet 2004, under det nederländska ordförandeskapet, genomfördes dessa samråd i närvaro av företrädare för det framtida luxemburgska ordförandeskapet, och man enades om att man skulle arbeta för att nå en överenskommelse under första halvåret 2005. Den 12 januari 2005 bekräftade rådsordföranden, i sin redogörelse för det luxemburgska ordförandeskapets program inför Europaparlamentet, ordförandeskapets avsikt att se till att förhandlingarna om denna fråga skulle slutföras framgångsrikt.
Herr talman! Efter att under 26 år – ja, 26 år – ha valts direkt genom allmän rösträtt har Europaparlamentet fortfarande ingen enhetlig stadga för sina ledamöter. Därför kan denna dag och morgondagen, när omröstningen genomförs, bli avgörande, med tanke på att rådet och Europaparlamentet äntligen tycks kunna fatta ett beslut.
Jag vill särskilt gratulera Giuseppe Gargani, föredragande och ordförande för utskottet för rättsliga frågor, och ledamöterna av detta utskott, som inom ramen för en oerhört snäv tidsram, det skall erkännas, har lyckats lägga fram ett betänkande som säkerligen kommer att tillfredsställa rådet. Det är även sant att ordförandeskapet kanske kunde ha ägnat mer tid åt denna fråga. Vi trodde att vi skulle kunna lösa frågan om budgetplanen samtidigt. Hade vi vetat då vad vi vet nu, skulle vi ha lämnat budgetplanen till nästa ordförandeskap för att kunna inrikta oss närmare på ledamotsstadgan. Jag vill särskilt tacka er, herr talman, och ert kontor och sekretariat, för era gemensamma insatser och för den kontinuerliga formella och informella dialogen med vårt ordförandeskap. Ni har visat avsevärt mod och målmedvetenhet i arbetet med denna stadga, vilket inte alltid har varit lätt. Jag vill också tacka de övriga parlamentsledamöterna, som tålmodigt, och ibland diskret, har hjälpt oss i arbetet med denna svåra och känsliga fråga, som alltid riskerar att bli måltavla för demagoger. Detta har återigen fullständigt klargjorts för mig denna eftermiddag här i parlamentet.
Rådet har för sitt vidkommande hållit sitt löfte genom att försöka nå samförstånd om en rad frågor som kan vara grundläggande för en överenskommelse om förslaget till stadga. I en skrivelse av den 6 juni till er talman nämnde jag dessa frågor, som huvudsakligen berörde ersättningar, principen om ersättning av resekostnader och personliga utgifter på grundval av faktiska kostnader, och principen om att Europaparlamentet, och följaktligen gemenskapsbudgeten, skall bära ansvaret för pensionsinbetalningar. Rådet gläder sig åt att kunna konstatera att alla dessa frågor, tack vare vårt nära samarbete, har tagits med i det slutliga betänkande som läggs fram inför er i dag, och jag anser att det förslag som vi står i begrepp att besluta om kommer att bidra till ökad öppenhet, vilket är ett allt vanligare krav i alla våra, och era, överläggningar. Förslaget är även förenligt med en grundläggande princip som underbygger all EU-politik, nämligen icke-diskriminering, samt principen om lika lön för lika arbete.
I en skrivelse av den 16 juni till talman Josep Borell Fontelles uttryckte jag min tillfredsställelse över det överväldigande samtycke som uttrycktes av ledamöterna av utskottet för rättsliga frågor vid omröstningen om föreliggande betänkande. Jag påtalade även att de ändringsförslag som antagits av utskottet var godtagbara för ordförandeskapet, med undantag för den klausul som infogats i det slutliga betänkandet, i skäl 12 i parlamentets resolution, som Giuseppe Gargani nämnde nyss. Vi anser i själva verket att innehållet i detta skäl i hög grad omfattas av nationella lagar och förordningar. Det finns ingenting, absolut ingenting som hindrar en regering från att betala ett tillägg eller ett arvode – kalla det vad ni vill – till sina ledamöter av Europaparlamentet på samma villkor som för ledamöter av nationella parlament. Detta är dock en nationell fråga; det är inte en fråga som omfattas av EU:s lagstiftning. EU-lagstiftningen måste garantera att det råder jämlikhet inom EU. Vi talar om subsidiaritet; låt oss tillämpa den principen för en gångs skull. Det stämmer att denna bestämmelse har diskuterats av de olika parterna. Vi har fört en korrespondens, som enligt min åsikt har ett visst politiskt värde och bygger på ett slags förtroendekodex mellan rådets ordförandeskap och parlamentet. I dessa skrivelser har det tydligt sagts att sådana avtal eller nationella bestämmelser, vilket det nu kan vara, inte strider mot varandra.
Herr talman, mina damer och herrar! När det gäller denna sista olösta fråga, nämligen skäl 12, hoppas jag att vi kommer att kunna finna en lösning som även tillfredsställer rådet. Det skulle vara fel att genom att anta ett gemenskapsinstrument, en EU-akt, och utarbeta en europeisk stadga, ge intrycket av att samtidigt bana vägen för åternationalisering av den. Detta är väsentligen skälet till att vi inte vill att ändringsförslaget till skäl 12 skall infogas.
När det gäller förfarandet kommer de antagna dokumenten, så snart det förslag till betänkande som har utarbetats av utskottets ordförande Giuseppe Gargani har antagits av er tillsammans med resolutionen och beslutet, att läggas fram inför Ständiga representanternas kommitté (Coreper) för godkännande den 30 juni 2005 i enlighet med artikel 190.5 i EG-fördraget. Jag hoppas att detta förfarande, som är så nära mållinjen, kommer att slutföras framgångsrikt. Genom att göra detta, genom att anta denna stadga, anser jag att vi även kommer att få slut på en situation som är fullständigt obegriplig såväl för den stora allmänheten som för oss själva. Herr talman! Vi kommer att öka EU:s, parlamentets och ledamotsstadgans och även rådets trovärdighet, som trots allt är den instans som antar stadgan. Enligt min mening har ordförandeskapet visat engagemang i denna fråga – kanske inte alltid tillräckligt; jag godtar den kritiken – men det vi vill göra i dag är att ge förslaget den sista knuffen och fatta vårt beslut.
Slutligen, när det gäller den fråga som Giuseppe Gargani ställde om Europaparlamentets ledamöters privilegier och immunitet, fäster vi avsevärd vikt vid denna punkt, och vi har fullständig förståelse för att parlamentet anser det vara viktigt att lösa den frågan. Rådet instämmer i att en tydlig förklaring om denna fråga bör antas, och vi hoppas att vi kommer att kunna lösa frågan om privilegier och immunitet i en snar framtid.
. – Herr talman! Jag välkomnar verkligen föredraganden Giuseppe Garganis, parlamentets och det luxemburgska ordförandeskapets ansträngningar för att hitta en lösning på ledamotsstadgan som alla parter kan vara eniga om. Kommissionen gav sitt yttrande till det ursprungliga förslaget till stadga i juni 2003. Det var positivt och innehöll två allmänna observationer. För det första påpekade vi att bestämmelserna i förslaget till stadga angående ledamöternas privilegier och immunitet som styrs av primärrätt inte kunde ändras i en akt på grundval av artikel 190 i EG-fördraget. I detta nya förslag har dessa bestämmelser tagits bort.
Vår andra kommentar angick stadgans ekonomiska följder, och dessa frågor har också behandlats. Vi har verkat vara väldigt nära en överenskommelse förut, men sedan har allas hopp släckts i den sista minuten. Jag hoppas verkligen att stadgan denna gång äntligen blir godkänd.
. – Herr talman! Jag måste erkänna att jag, så sent som för ett par veckor sedan, aldrig trodde att vi någonsin skulle komma så nära ett antagande av vår ledamotsstadga. Om någon förtjänar ett särskilt tack för denna oväntade händelseutveckling är det det luxemburgska ordförandeskapet, även om jag mycket väl kan tänka mig att det skulle ha föredragit – och betraktat det som viktigare – att nå framgångar på annat håll.
Jag vill också tacka parlamentets talman för hans insatser när det gäller denna fråga, samt ordföranden för vårt utskott för rättsliga frågor. Att vi är så nära målet att få vår stadga beror till stor del på vår före detta ledamotskollega och föredragande Willi Rothleys engagemang, som jag vill gratulera, och som rådsordföranden redan har nämnt. Jag hoppas att jag gör det han skulle ha velat när jag påminner om tre grundprinciper som alltid har underbyggt vår begäran om en gemensam stadga.
Bortsett från det som skett innan var det införandet av direkta val till Europaparlamentet 1979 och de successiva förbättringarna av parlamentets rättigheter och privilegier, såsom gemensam lagstiftningsbefogenhet för EU och att parlamentet blev en av budgetmyndigheterna, som gjorde det fullständigt olämpligt och otillbörligt att parlamentsledamöternas rättigheter skulle vara underställda nationell lagstiftning, och att vi skulle vara beroende av de nationella parlamenten. Som vi alla vet är en följd av detta att vi, ledamöter av samma parlament, nu är underställda 25 olika nationella system av bestämmelser, vilket gör att principen om att alla ledamöter av parlamentet är likvärdiga till en parodi.
Den kritik som har riktats mot de interna arrangemangen, däribland förbättringen av de låga grundlönerna, är i viss mån motiverad. Allt detta ger oss minst tre goda skäl till att vilken ledamotsstadga som helst är bättre än ingen, men det råder inget tvivel om att det dokument som vi nu har framför oss, som en lång tid har bollats fram och tillbaka mellan rådet och parlamentet, betyder mer än så. Det handlar om ett välavvägt och passande förslag, som bidrar till att lösa de problem som jag redan har nämnt, även om vi nu måste räkna med att det blir nödvändigt med långa övergångsperioder när vi går mot ett standardiserat system.
Personligen skulle jag, liksom andra, ha velat att vissa av arrangemangen var annorlunda. Jag skulle till exempel ha velat se högre bruttolöner och att vi själva betalar in våra pensionsinbetalningar, men det är uppenbarligen varken rätt tid eller plats för att införa många olika och sinsemellan motstridiga individuella varianter. Om vi vill ha en stadga är denna stadga den enda vi kommer att få, och därför kommer min grupp att rösta för den i morgon. Vi uppfattar även ett problem med skäl 12, och vi har redan röstat emot det i utskottet för rättsliga frågor. Vi har begärt delad omröstning om det, och min grupp kommer att rösta mot skäl 12, även om vi inte vill att stadgan skall falla på sista hindret till följd av något som är ett allmänt problem, men som inte har någon rättslig betydelse.
Vi motsätter oss även ändringsförslaget till artikel 23, i den form det antogs av utskottet för rättsliga frågor, på grund av att Europaparlamentet, som EU-institution, skulle kunna göra utbetalningar, inte bara i euro, utan även i andra valutor utanför euroområdet. Jag anser att det skulle vara olämpligt att ett organ som Europaparlamentet skulle göra utbetalningar i andra valutor än euron, och detta skulle även medföra många administrativa problem för parlamentet. Vi kommer därför att motsätta oss detta tillägg, som för övrigt inte fanns med i den ursprungliga versionen.
Jag vill upprepa mitt varmaste tack till alla som har deltagit i detta arbete, och även, i rättvisans namn, påpeka att vi kommer att lägga fram ett antal tillägg till den resolution som vi skall anta i morgon. Det är särskilt viktigt för oss att ge uttryck för vår önskan om en stadga för assistenter. Det är inte mer än rättvist att det, om vi parlamentsledamöter äntligen får en uppsättning regler som gäller för alla, även bör finnas en stadga som ger vår personal en ny rättslig ställning. Detta innebär inte att den ena skall vara beroende av den andra, men vi som parlamentsledamöter bör göra allt som står i vår makt för att erbjuda vår personal rimliga anställningsförhållanden.
. – Herr talman! Vi är nästan framme vid målet: en ledamotsstadga som har gäckat oss så länge. Detta måste vara den bästa chansen vi någonsin har haft, och på ALDE-gruppens vägnar skulle jag vilja tacka er och det luxemburgska ordförandeskapet för att ha tagit oss så här långt.
Det är naturligtvis en kompromiss, men det är en viktig kompromiss av två skäl: lika lön för lika arbete – och det betyder verkligen lika. En rättvis behandling av alla våra kolleger. Detta är förstås oss emellan, men det är ett litet steg framåt för Europa. För det andra, vilket förmodligen är viktigare, kommer den mellan våra medborgare och oss själva äntligen att tillhandahålla ett öppet system för utgifter baserat på verkliga kostnader. Vi kommer att få ordning på tillvaron och undanröja en konstant orsak till kritik från allmänheten. Detta är ett större steg för Europa och Europaparlamentet eftersom det bekräftar dess mognad.
ALDE-gruppen kommer att följa en principiell linje och rösta emot alla ändringsförslag, bland andra skäl 12. Detta är inte för att vi inte tror att några av ändringsförslagen har något värde. Självklart vill vi ha en bättre språkordning i parlamentet; självklart vill vi ha en stadga för assistenter; självklart vill vi att pensionsfonden ordnas upp; självklart skulle vi önska ett tidigare genomförande. Men det vi vill ha mest av allt är en ledamotsstadga, och varje ändring skulle kunna riskera att förstöra den känsliga balansen i parlamentet och med rådet. Om detta misslyckas, låt det då vara rådets fel och inte parlamentets. Varje förändring skulle kunna bli en stjälpande förändring i denna situation. Parlamentet måste visa sin fulla mognad och självkontroll i morgon, rösta för det som är grundläggande och frambringa en ledamotsstadga för Europaparlamentet.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill också tacka det luxemburgska ordförandeskapet och er för att ni har nått detta resultat i dag. När debatten om ledamotsstadgan började var den mycket ädel – människor talade om immunitet och status, och den var ett medel för att understryka existensen av ett överstatligt parlament som valdes direkt av Europas folk.
Sedan gick allting snett. Det har blivit en debatt om pengar och olika småaktiga handlingar, vilken försvåras starkt av nationella undantag som delvis har dränerat denna stadgas europeiska värde, vilket nu nästan helt grundar sig på pengar. Även om vi röstar mot skäl 12 uppmanar jag ordförandeskapet att ta hänsyn till att det inte på något sätt är detta skäl som gör stadgan mindre europeisk. Det är just de som har lagt sig i, särskilt skattesystemet, som har tagit bort det verkligt europeiska innehållet.
Med detta sagt kommer min grupp i morgon att vara jämt fördelad mellan dem som avstår och dem som röstar för, eftersom det finns ett antal delar i denna stadga som vi har mycket allvarliga problem med, särskilt pensionsfrågan. Vi anser att vi är medborgare som alla andra, och det är därför helt motiverat att den som har rätt till en pension på något sätt måste bidra till och delta i finansieringen av denna reserv. Det är därför som ett antal av våra ledamöter kommer att avstå i denna fråga och därmed rösta för vårt ändringsförslag.
Å andra sidan vill jag understryka att vi är mycket starkt för denna stadga. Även vi förstår mycket väl att detta är en fråga om ”nu eller aldrig”.
Den sista kommentar som jag vill lämna är att det verkligen inte bara är det luxemburgska ordförandeskapet, utan också rådet som helhet, som har gjort situationen mer komplicerad och mycket besvärligare, delvis på grund av att det har infört ett nytt begrepp av det vi kan kalla utvidgat samtycke, genom vilket människor inte är begränsade till att bara säga ja eller nej. Vi hoppas att även vi i Europaparlamentet i framtiden kommer att kunna utnyttja detta utvidgade förfarande för samtycke.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Trots att det råder enighet i min grupp om behovet av en ledamotsstadga finns det också – naturligtvis som i vilken annan grupp som helst – många olika tankar om exakt vilken form den bör ha. Det är ett av skälen till att alla ledamöterna i min grupp inte kommer att rösta på samma sätt.
Vårt krav – som får stöd av ändringsförslagen i Rothleybetänkandet – hade alltid varit att det belopp som betalades tillbaka för resekostnader skulle motsvara de utgifter som faktiskt uppstod, där öppenhet skulle vara det främsta hänsynstagandet. Ingen ersättning utöver de faktiska kostnaderna är acceptabel. Jag kan tillägga att möjligheten redan finns att betala tillbaka alltför höga resekostnader, och att exempelvis de tyska ledamöterna har åtagit sig att göra det.
För att gå över till pensionsfonden finns det åsiktsskillnader mellan oss när det gäller parlamentsledamöternas andel i bidragen jämförd med den andel som skall betalas av parlamentet, men vi godkänner i alla händelser den grundprincip enligt vilken ledamöterna i denna kammare – på samma sätt som andra medborgare – måste bidra till de sociala trygghetssystemen och betala sin andel av finansieringen av pensionssystemet, trots att vi är medvetna om att detta snarare är en pensionsfond än ett system som bygger på solidaritet.
Detsamma gäller bidragen till olycksfallsförsäkringar. I våra debatter får vi aldrig glömma att en anledning till att parlamentsledamöterna måste lämna bidrag är att det är skattebetalarna som betalar våra löner. Vi är alla förespråkare av lika lön för lika arbete. Det är oacceptabelt att inkomsterna för parlamentsledamöter från olika länder skall skilja sig åt med hela 11 000 euro, och det är därför som det är rätt att en enhetlig lön bör införas. När det gäller hur mycket den skall uppgå till skulle vi naturligtvis kunna ha några verkligt bra argument om detta. Det är dessutom självklart att parlamentsledamöter som tar emot en enhetlig lön också bör beskattas enhetligt, nämligen i enlighet med EU:s skatterätt.
Om medlemsstaterna går längre och bestämmer att de också vill ta ut skillnaden mellan EU-skatten och den nationella skattesatsen har de all rätt att göra det, förutsatt att det inte leder till dubbelbeskattning.
. – Herr talman! Svenska Junilistan anser att ledamöterna i Europaparlamentet skall erhålla lön från respektive nationellt parlament och få en enhetlig ersättning från Europaparlamentet. Subsidiaritetsprincipen skall vara vägledande. Det är upp till respektive medlemsstat att avgöra vilken ersättning som skall utgå till landets ledamöter. De nationella ersättningarna till EU–parlamentarikerna är anpassade efter de faktiska lönerna och det kostnadsläge som råder i respektive medlemsstat. Ledamöterna bör få ersättning från hemlandet och betala skatt i sina respektive hemländer. Rent principiellt anser vi att EU inte skall sätta lönen för de parlamentariker som har valts av medborgare i vart och ett av EU:s länder.
Det vore orimligt om en EU–parlamentariker i ett låglöneland får flera gånger högre lön än personer som har motsvarande eller högre poster i hemlandet. En gemensam ledamotsstadga för EU–parlamentarikerna skulle t.ex. kunna få som konsekvens att EU–parlamentarikerna från ett land får flera gånger högre ersättning än det egna landets statschef– eller regeringschef. Det är viktigt att EU–parlamentarikerna inte betraktas som en privilegierad elit av väljarna i hemlandet utan att villkoren någorlunda överensstämmer med det nationella löneläget för motsvarande positioner.
Det nuvarande systemet med reseersättningar utan hänsyn till faktiska kostnader, som är baserade på schablonmässiga ersättningar, är enligt vår uppfattning helt orimligt. Ledamöterna skall endast få ersättning för de faktiska kostnader som uppstår i samband med resor. Systemet med reseersättningar kan reformeras utan att en gemensam ledamotsstadga antas. Junilistan har av de skäl som angetts valt att rösta nej till förslaget.
Som avslutning vill jag påpeka att parlamentets medlemmar kallas för ledamöter, ”député”, i stadgorna. Det förefaller därför märkvärdigt att man i vissa länder benämner sig själva som ärade, ”honourable”. Sådana uttryck är föråldrade i ett demokratiskt EU.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer inte att hålla det anförande som jag hade förberett, och det ber jag om ursäkt för, men Nicolas Schmits anförande tvingar mig att snabbt ändra ramen för mitt anförande.
Jag anser att uttrycket ”samma arbete, samma lön” är helt skandalöst. Jag säger det som jurist, som juridisk expert: det är otänkbart att en ledamot framställer sig som en anställd som får en lön. Ledamoten har ett traktamente och därför en känsla av värdighet, och om vi vill ge det tillbaka till parlamentet är vi de första som är skyldiga att följa dess regler, vilka förutom skriftliga regler också är regler om uppförande, och ibland ohörsammade regler.
Bland dessa regler måste EU-rätten garantera jämlikhet. Jag frågar Nicolas Schmit om det finns en jämlikhetsprincip genom vilken ett femstjärnigt hotellrum i en av de nya medlemsstaterna kostar motsvarande 40 euro, vilket var vad vi upplevde för två veckor sedan i Krakow i Polen, samtidigt som ett hotell av samma standard i Rom, Paris eller någon annan europeisk huvudstad kostar motsvarande 500 eller 700 euro. Samtidigt som man kan äta ute för 10 euro i en restaurang i ett av länderna i öst tar en restaurang av samma kvalitet i Italien, Tyskland eller Frankrike ut 70, 80 eller 100 euro. I dag spelar vi en roll, fullt medvetna om att vi åtminstone är hycklare. Ur juridisk synvinkel anser jag att det är oacceptabelt, delvis på grund av att den tolkning som vi skall ge – och jag talar bara om artiklarna 9 och 10, herr talman – är att ledamöterna har rätt till ett skäligt traktamente, som är tillräckligt för att ge dem ett oberoende liv.
Vad är då skälighet och oberoende för en ledamot? Oberoende i förhållande till vad, om ledamotens dignitet enligt artikel 10 betraktas som 38,5 procent av grundlönen för en domare i EG-domstolen? Jag ber om att detta inte skall anges – det traktamente som behövs skall fortfarande anges, men inte genom att det knyts till en statstjänstemans. Ledamotens värdighet härrör från att han väljs direkt av folket. Att väljas av en italiensk valmanskår om 15 miljoner väljare, som jag, är inte detsamma som att bli ledamot i en ordnad lista, som framställs av partierna i ett annat land där en person inte har några utgifter ...
– Herr talman! Jag anser att detta utan tvekan är ett epokbildande ögonblick i denna kammares historia, för denna debatt och omröstning är, strikt uttryckt, olaglig, och innehållet i denna stadga utgör nu ett paket av privilegier som underminerar demokratin. Jag förutspår att det som en överväldigande majoritet av ledamöterna i denna kammare har uppnått i dag, och utan tvekan kommer att slutföra i morgon, kommer att gå till historien som den slutgiltiga spiken i Europeiska unionens kista. Dess slutresultat är att ett folkvalt parlament blir så skilt från verkligheten att många från hög höjd betraktar de verkliga problem som drabbar Europa – oavsett om det rör privilegierade middagsarrangemang eller något annat.
Det är sex år sedan jag kom till detta parlament som övertygad anhängare av EU och huvudkandidat för samma parti som vår talman, som just nu sitter som ordförande och tillåter att detta händer. Jag trodde att vi skulle kunna undkomma globaliseringens snara och gör den europeiska drömmen till verklighet – i stället har jag tvingats ägna dessa sex år åt att se på när den europeiska snaran gillras – steg för steg, i en följd av omdömeslösa beslut, genom det ena paketet av privilegier efter det andra. Det är tragiskt.
Jag är emellertid fortfarande övertygad om att det är möjligt att uppnå verklig, allvarlig demokrati på EU-nivå, även om det naturligtvis inte kan ske på ett sådant här sätt. Att anklaga större delen av parlamentet för att vara blint, såsom sker gång efter annan, är samtidigt en förolämpning mot de blinda. Min farfar var blind, och han var ändå mycket känslig, och hade en känsla för och upptäckte många saker. Detsamma kan inte sägas om större delen av parlamentet.
Jag önskar ett långt liv åt varje verkligt, demokratiskt parlament som är nära folket och knyter samman människor. Det måste sägas att detta inte är ett sådant – det är snarare en koloni för de privilegierade.
– Herr talman, mina damer och herrar! Bara några korta budskap kan förmedlas inom en minut. Det första budskapet är utan tvekan ett tack till rådets ordförande för att på något sätt ha bidragit till att föra tillbaka denna debatt på dagordningen.
Ett ännu mer uppriktigt budskap är ett tack till detta parlament. Låt mig framföra det, eftersom ett mål som jag anser har stort politiskt värde, för att det visar våra framsteg mot en europeisk politisk integrationsprocess, uppnås genom detta erkännande av den sammanhängande roll som det innebär att vara ledamot i Europaparlamentet. Parlamentet har också godtagit ett antal kompromissbedömningar som jag skulle föredra att vi inte ignorerade.
Principen om icke-diskriminering åberopas, och den är helig. Det är ett av skälen till att jag med övertygelse kommer att rösta för dessa idéer. Principen om icke-diskriminering kan emellertid inte upprätthållas, ens vid bedömningarna av jämförelsen med ledamöter i de nationella parlamenten. Att presentera det faktum att löne- och traktamentssystemet skiljer sig från systemet för nationella parlamentariker som ett privilegium, samtidigt som man inte bryr sig om att detta var det enda enskilda villkor som förhindrade att en ledamot i Europaparlamentet ansågs ha en roll som var hierarkiskt underordnad den som en nationell parlamentsledamot har, är enligt mig inte tillfredsställande.
Detsamma gäller för andra punkter. Jag skall dock avsluta mitt anförande med en enda poäng, herr talman – om ni tillåter det – som tar en sekund. Vi uppnår äntligen ett mål som gör rättvisa åt så många falska debatter och så många provokationer när det gäller öppenhetsfrågan. Vi kommer att inse det. Vi kommer att inse det när vi slutligen startar ett så kallat system med ”betalningar av faktiska utgifter” och se effekterna på parlamentets budget.
. – Herr talman! Låt mig mycket kort säga att jag anser att denna stadga är ett öppet arbete. Den förändrar en situation som, trots att jag inte vet om den byggde på privilegier på det sätt som Hans-Peter Martin just har sagt, i princip var helt oacceptabel. Är det verkligen normalt att en parlamentsledamot skall tjäna mellan sju och åtta hundra euro medan en annan tjänar mellan tio och tolv gånger så mycket, om inte mer? Är det normalt i någon administration eller i någon tjänst att systemet för kostnadsersättningar helt saknar öppenhet?
Jag anser därför att den öppenhet som införs genom denna stadga förstås av allmänheten, eftersom folk inte förstår hur någon som köper en flygbiljett kan få ersättning på tio gånger det faktiska värdet på denna biljett. Det är det som folk inte förstår. Om denna situation förändras anser jag därför att det i sig är ett viktigt steg.
För egen del vill jag bara säga att jag inte vill att någon nu skall hänge sig åt demagogi med denna ledamotsstadga. Det är till heder för ert parlament att det har antagit denna stadga eller kommer att anta den i morgon. Jag anser att det förtjänar ett tack för det, för det arbete som har utförts av alla berörda.
. – Herr talman, mina damer och herrar! En snabb iakttagelse. Jag är nöjd med en debatt som i alla avseenden har hyllat vårt arbete – vilket är glädjande för mig – och som jag anser har skänkt tillräcklig betydelse åt en viktig dag för parlamentet, om en slutsats nås.
Jag har glädjen att tacka parlamentets presidium för dess hjälp, och Nicolas Schmit för hans engagemang för den första delen av stadgan, som med en annan resplan och med ett annat förfarande måste godkännas av rådet, samt dessutom för att han, till och med under de sista timmarna mellan i kväll och i morgon, är beredd att nå fram till en kompromiss om skäl 12, som jag, herr talman, fortfarande anser är viktigt för den rättsliga grunden för stadgan i sig själv.
– För mig själv och på denna institutions vägnar vill även jag uttrycka min tacksamhet till det luxemburgska ordförandeskapet. Detta var en het potatis som alla vill skicka vidare till nästa person i hopp om att inte behöva hålla den för länge.
Det luxemburgska ordförandeskapet har haft modet att ta tag i problemet och avsätta mycket tid, kraft och sunt förnuft för det, väl medvetet om att detta är en kompromiss som inte är helt tillfredsställande för någon, men som tveklöst kommer att göra slut på en långvarig situation som, precis som ministern har sagt, inte var acceptabel.
I alla händelser kommer parlamentet att meddela sitt beslut i morgon genom omröstningen. Jag vill bara uttrycka den personliga tacksamhet som jag känner till det luxemburgska ordförandeskapet. Omröstningen kommer att äga rum i morgon, och de ärade ledamöterna kommer sedan att besluta om de skall godta eller avvisa föredragandens text.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
– En av framgångarna för det luxemburgska ordförandeskapet var att det uppnådde enighet om Europaparlamentets ledamotsstadga. Det är på grund av att ledamotsstadgan gör det möjligt att bli av med så många gråzoner och otillräckliga regler och förordningar som jag inte kan se att ett fortsatt motstånd mot denna kompromiss har någon som helst mening. Gemensamma EU-förordningar ger allmänheten bättre insikt än 25 eller 27 uppsättningar nationella regler och ett antal ersättningsarrangemang, varav en del är tillåtna och en del inte. Jag är medveten om att det finns omisskännliga defekter till och med i denna kompromiss. Ett grundläggande problem som kvarstår är regeln om pensioner i artikel 14. Det som behövs är att ledamöterna betalar sin egen andel av bidragen till pensionsfonderna. Trots att vårt ändringsförslag – nr 1 – om detta nu har försvunnit är jag övertygad om att det fortfarande finns en öppning för att nå en lösning på lägre nivå än stadgan och kommer att fortsätta att arbeta för en lösning av denna typ, som måste komplettera stadgan. Ledamotsstadgan banar slutligen också väg för en stadga för assistenter. Parlamentet måste skynda sig så mycket möjligt för att slutföra arbetet med dessa.
–Nästa punkt på föredragningslistan är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.
– Herr talman! Jag blev förvånad när jag läste i en brittisk tidning att flera hundra nazistiska krigsförbrytare bor i Förenade kungariket. Bland dem finns 75 lägervakter från Auschwitz som kom undan rättvisan. Jag vill påminna parlamentet om att dödsfabriken Auschwitz-Birkenau var det mest fasansfulla av alla koncentrationslägren. Jag blir bestört av sådana rapporter, eftersom bara 700 av de 8 000 lägervakterna, eller mindre än 10 procent, ens ställdes inför rätta. De flesta av dessa rättegångar hölls i Polen.
Jag vill uppmana ledamöterna här i parlamentet, den brittiska regeringen och alla personer med ett samvete att minnas de brott som begicks och inte vända ryggen åt offren eller ta våldsverkarnas parti. Det är en skymf mot européernas värdighet och helt förkastligt att mördare från Auschwitz-Birkenau bemöts med överseende och mildhet i en av EU:s medlemsstater. Jag uppmanar därför parlamentets talman att vidta åtgärder så snabbt som möjligt, och se till att den brittiska regeringen ställs till svars i denna fråga.
– Herr talman, mina damer och herrar! Som fortsättning på mitt senaste anförande inför parlamentet i Strasbourg vill jag upprepa min syn på transporten av levande nötkreatur. Subventioner för export av levande nötkreatur är och kommer alltid att vara rent skandalösa, särskilt eftersom de i de flesta fall gynnar antingen jordbruksnäringen eller distributörer och grossister, och gör mycket lite för att hjälpa små och medelstora jordbruk.
Det är emellertid upp till oss att göra något, eftersom vi också kan åstadkomma vissa förändringar i detta avseende. Jag vill påpeka att det ofta är tillräckligt att förändra kostnadsstrukturerna i vissa sektorer för att minimera vissa seder eller helt få dem att upphöra. Jag vill be parlamentet att ta hänsyn till detta under debatten om direktivet om prissättningssystem för infrastrukturen, eftersom det skulle ge oss en möjlighet att vidta lagstiftningsåtgärder.
Jag vill än en gång be kommissionen och rådet att ta initiativ till en reform av detta system, å ena sidan för att få ett slut på djurens lidande och å andra sidan för att stödja små och medelstora jordbruk.
– Tyvärr finns det för närvarande ingen tolkning på det språk som ni valde för ert anförande, och det översattes därför inte.
– Herr talman! Eftersom jag talar iriska välkomnar jag beslutet att bevilja det iriska språket status av officiellt arbetsspråk i Europeiska unionen. Jag sänder hjärtliga gratulationer och tack till alla dem som varit inblandade i kampanjen för att uppnå status av officiellt arbetsspråk i Europeiska unionen för det iriska språket. Jag ber parlamentets talman att förmedla vår tillfredsställelse till rådet i denna fråga och skulle också vilja be att allt som är möjligt görs från och med nu och fram till den 1 januari 2007 för att möta de behov som uppkommer av denna nya status, och för att garantera att Europaparlamentet och de övriga EU-institutionerna skall kunna tillhandahålla de tillbörliga tjänsterna på iriska.
– Jag vill inför parlamentet protestera mot förtalet av polacker och av Polen som helhet. Det sistnämnda är ett land som skulle kunna vara en förebild för mångkulturell samexistens, med tanke på det stora antal nationella minoriteter som lever sida vid sida med den polska nationen.
I Europeiska kommissionens senaste rapport om rasism och intolerans anklagas Polen för reell antisemitism och diskriminering av romer. I rapporten fördöms nationella rörelser och särskilt pekas ut, trots att den försöker presentera en objektiv och sanningsenlig bild av verkligheten.
Antisemitism har alltid varit främmande för polackernas kristna syn, medan de tyska nazisterna och den totalitära sovjetregimen tillfogade miljontals människor fysisk och moralisk skada. Ända sedan Polen återfick sin självständighet har försök gjorts att ge polackerna skulden för denna skada.
Till och med den judiska diasporan i Polen vänder sig emot anklagelserna om antisemitism i rapporten. I kontrast till detta nämns i rapporten ingenting om de antipolska känslor som ofta uttrycks, särskilt i de mediekanaler som har förts fram med hjälp av utländskt kapital.
Vi kräver därför att rapporten korrigeras och att dessa förolämpningar tas tillbaka.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag har ännu ett bidrag till det föregående ämnet.
Den 17 juni 2005 kommer att gå till EU:s historia som ett misslyckande. Efter en tydlig signal från Europaparlamentet, när vi med stor majoritet godkände Bögebetänkandet om budgetplanen, väntade vi otåligt på resultatet av toppmötet och hoppades på en positiv avslutning. Den kom aldrig. En femtedel av EU-25 bröt sig själviskt loss, och det utvidgade Europa fick ännu ett slag i ansiktet. Det hände trots viljan hos det fattigare EU-10, som var villiga att godta en kompromiss, till och med på bekostnad av förluster, för att nå en överenskommelse.
Med de misslyckade folkomröstningarna om konstitutionsfördraget och budgetfiaskot vid toppmötet i juni har vi tyvärr börjat bygga upp en europeisk mur mellan den gamla och den utvidgade delen av unionen. Ordet ”medborgare” har också än en gång bara stannat på läpparna hos oss, politikerna. Låt oss dock inte glömma att det kinesiska tåget rusar in i Europa med astronomisk hastighet. Vi har saktat ned det europeiska, eller till och med dirigerat om det på inte mindre än tre ställen längs spåret. Om vi inte blåser nytt liv i unionen så snart som möjligt blir vi tvungna att döpa om den ouppfyllda Lissabonstrategin till den ”europeiska tragedin”.
– Herr talman! I den norra delen av den nederländska provinsen Limburg överskrids miljönormerna redan betydligt på grund av exempelvis lokalisering och vägnätets densitet. Denna situation förvärras av att motorvägen A74 läggs till den befintliga A73. A74 kommer att dra till sig många nya lastbilar, vilka är stora källor till föroreningar. Regeringens beslut att lägga A74 i detta område visar att den inte tar Nederländernas och EU:s miljönormer på allvar. Volymen fint damm kommer att öka dramatiskt. Hur skall vi kunna fortsätta på denna väg? Vi slog nyligen fast att om EU fortsätter i denna takt kommer vi inte längre ens att kunna uppfylla Kyotonormerna. Denna planerade A74 är en motorväg till helvetet. Om vi vill ta oss till Kyoto måste vi göra en U-sväng.
– Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0188/2005) av Michael Cashman för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (KOM(2004)0391 – C6-0080/2004 – 2004/0127(COD)).
– Herr talman! För två eller tre veckor sedan firade vi 20-årsjubileet av Schengenavtalet. Dessa avtal öppnade en ny europeisk dimension och satte EU i nytt perspektiv. Jag anser att den förordning som vi diskuterar i kväll, som avspeglar ett avtal vid första behandlingen mellan parlamentet och rådet, är en bra signal att sända ut 20 år efter det att Schengenavtalet ingicks.
Vi har uppnått ett mål inom detta område – ett mål som ställdes upp för oss av Europeiska rådet i Thessaloniki den 19 och 20 juni 2004. Med andra ord har vi uppnått detta mål så att säga rekordsnabbt, eftersom den omarbetning som har gjorts inom ramen för denna förordning är utformad å ena sidan för att avlägsna föråldrade bestämmelser från handboken och å andra sidan utveckla och klargöra andra bestämmelser på grundval av en analys av de vardagsproblem som uppstår i verkligheten vid unionens yttre eller inre gränser.
Förordningen går emellertid längre än en ren omarbetning, eftersom det inrättas en veritabel gemenskapskodex om gränspassage för personer, inte bara vid unionens yttre gränser, utan också, som jag sade, med en del som rör de inre gränserna, eftersom dessa två aspekter tveklöst hör samman. Vidare innehåller förordningen en lösning på problemet med den tvetydiga rättsliga grunden för handboken genom att ett giltigt rättsligt instrument skapas, vilket innehåller alla de grundprinciper och regler som rör gränser.
I den del som rör de inre gränserna upprepas bestämmelserna i Schengenkonventionen om avskaffande av kontroller av personer vid de inre gränserna och om förfaranden för att tillfälligt återinföra sådana kontroller i händelse av ett hot mot allmänhetens säkerhet eller mot en medlemsstats nationella säkerhet. I denna förordning anpassas dessa bestämmelser till gemenskapens institutionella ram.
När det gäller de yttre gränserna finns de grundprinciper som styr kontrollerna vid dessa gränser i Schengenkonventionen, och vissa delar av den gemensamma handboken har mer eller mindre reproducerats. De praktiska frågorna för utförandet av dessa kontroller föreskrivs i bilagorna och styrs i likhet med kärnbestämmelserna i förordningen oftast av medbeslutandeförfarandet.
Arbetet med gemenskapskodexen inleddes den 2 juli 2004 under det nederländska ordförandeskapet och har fortsatt med kraft under hela det luxemburgska ordförandeskapet. Vid sammanträdet i Coreper den 1 juni nåddes ett generellt avtal om kodexens ordalydelse, och den 13 juni antog utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor sedan enhälligt kompromisserna i ändringsförslagen. Gemenskapskodexen är det första instrumentet inom området asylfrågor, invandring, viseringar och gränser som är föremål för medbeslutande med parlamentet. Därför är dess antagande vid första behandlingen mycket viktigt som ett sätt att upprätta å ena sidan ett ömsesidigt förtroendeförhållande mellan parlamentet och rådet och å andra sidan ett prejudikat som bara kan förbättra effektiviteten i det framtida arbetet med ärenden som utreds genom medbeslutandeförfarandet. Det visar också att medbeslutande inte på något sätt är ett hinder mot snabba framsteg, utan att det tvärtom bidrar till att snabba på framstegen och främja effektiviteten och, viktigast av allt, att det äger rum i ett starkare demokratiskt sammanhang.
Ordförandeskapet vill tacka parlamentet, och särskilt er föredragande Michael Cashman, för att ni har samarbetat med ordförandeskapet och rådet i en anda av öppenhet, men också av ömsesidigt förtroende. Detta samarbete har lett fram till kompromisser som alla de tre institutionerna nu kan godkänna. Det är faktiskt tack vare de ändringsförslag som har lagts fram av parlamentet som gemenskapens gränskodex garanterar mer öppenhet och ett starkare skydd för medborgare i Europeiska unionen och länder som inte är medlemmar i unionen.
Jag anser att det har talats mycket om en kris i dag, om ett EU i kris. Vi har utan tvekan betydande problem, enorma problem, men jag anser att den akt som vi diskuterar i kväll som förberedelse för dess antagande vid första behandlingen i morgon visar att Europeiska unionen har förmågan att fatta beslut, göra framsteg i folkets intresse och framför allt, som jag sade tidigare, gå framåt på ett demokratiskt sätt med parlamentets stöd. Jag anser att det är den springande punkten eftersom medbeslutandet inom ett område som först och främst rör människor äntligen har fått sin plats, tack vare dagens tillämpning av Amsterdamfördraget.
Ordförandeskapet vill också tacka kommissionen för dess arbete och för dess bidrag, under hela lagstiftningsprocessen, med värdefull teknisk kunskap. Utan denna kunskap skulle kodexen aldrig ha sett dagens ljus. Jag anser därför att detta är en bra kväll för Europa. Vi är på väg att anta ett viktigt instrument. På ordförandeskapets vägnar tackar jag parlamentet och kommissionen för deras samarbete.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag är också glad att i kväll kunna säga, som Nicolas Schmit nyss gjorde, att vi håller på att skapa ett klart positivt exempel på institutionellt samarbete mellan parlamentet, rådet och kommissionen, och att vi gör det med hjälp av ett instrument, medbeslutandeförfarandet, som i dag för första gången tillämpas på ett riktigt betydelsefullt sätt på en fråga som påverkar människors vardag.
Föredraganden har utan tvekan gjort ett utomordentligt arbete, och detsamma måste sägas om ordförandeskapet. Det luxemburgska ordförandeskapet ville med all rätt föresätta sig – och kommissionen har alltid stött denna föresats – att kunna lägga fram en balanserad bestämmelse för omröstning i parlamentet vid första behandlingen.
Denna bestämmelse har många förtjänster, och det är svårt att framhålla dem på några få, korta minuter: den första är den balans som man har nått mellan behovet att bekräfta principen om fri rörlighet för personer i unionen och det lika viktiga kravet på verkningsfulla kontroller av Europeiska unionens yttre gränser. Den andra betydande förtjänsten är att man har anpassat ett antal förfaranden som härrör från ett rent mellanstatligt område till EU-nivån.
Vi har tagit ett steg i rätt riktning. Jag syftar på principen att återinföra kontroller av de inre gränserna av uppenbara polisiära skäl, i grunden av säkerhetsskäl: detta var ett ytterst känsligt ämne, och alla felsteg skulle ha varit verkligt kontraproduktiva. Sedan kommer en positiv punkt för kommissionen: att kommissionen blir delaktig och en aktiv deltagare vid återinförandet av kontrollerna.
Detta är ännu ett tecken, enligt min mening ett viktigt tecken, på att Europeiska kommissionen kan ge ett konstant och konstruktivt bidrag för att se till att denna bestämmelse tillämpas på bästa sätt; det är jag säker på, och det kommer jag givetvis att sträva efter.
Herr talman! Jag skall avsluta med att säga att dessa tecken är de tecken som de europeiska medborgarna väntar på. De är tecken på att det finns en tro på ett Europa, en Europeisk union, som är levande, som kan fortsätta att göra framsteg och nå påtagliga resultat. Säkerhet och frihet är två pelare i Europeiska unionen, och det finns en bra balans i den här bestämmelsen: jag skulle vilja säga att den är ett perfekt exempel att hålla upp.
. – Herr talman! Det har varit ett verkligt privilegium att arbeta med detta ärende, särskilt eftersom folk berättade för oss när vi började att vi inte skulle slutföra det under det österrikiska ordförandeskapet, och ännu mindre under det luxemburgska ordförandeskapet.
Betydelsen av detta har understrukits av de tidigare talarna. Det är första gången som parlamentet har använt sig av medbeslutandeförfarande i frågorna om asyl, invandring och gränskontroll. Det är extremt viktigt att parlamentet hanterade detta ärende på ett moget, förnuftigt och gångbart sätt. Önskelistor hör till det förgångna. Naturligtvis har vi inte uppnått allting som vi önskade i parlamentet, men som vi vet är detta kompromissernas natur. Det betyder inte att kompromiss är ett dåligt ord – det är ett lysande ord. Kompromiss är det begrepp som det europeiska projektet byggdes på i början på 1950-talet och 1957. Jag är stolt över att vi i dag stiftar lagar. I parlamentet, och även i våra andra institutioner, talar vi för mycket och uppvisar inte tillräckliga resultat. I kväll stiftar vi lagar och driver fram förändringar som kommer ha en verklig effekt på verkliga liv.
Som nämndes tidigare kan var och en av oss, särskilt som politiker, med prat göra en milstolpe till en kris. Men vad uppnår vi genom att göra det? Vi förstärker faktiskt euroskeptikernas och eurofobernas argument att parlamentet inte betyder någonting och att det inte uppnår någonting. Vi har svårigheter, men ur svårigheter kommer en återfödelse, en renässans. Utan någon renässans finns det ingenting för framtiden. Så medbeslutande behöver inte vara långsamt, men det måste vara grundligt och det måste bygga på absolut ömsesidig respekt för var och en av de parter som är involverade i förhandlingarna.
Varför har vi då uppnått så mycket? Eftersom vi har arbetat med utgångspunkt i att vi bara genom att agera tillsammans kan uppnå mer än vi någonsin kan uppnå genom att agera ensamma.
Jag måste tacka mina medföredragande. Det har inte funnits några skuggföredragande i detta betänkande. Vi har varit jämlika föredragande, jämlika deltagare, och utan dem hade vi inte kunnat lägga fram denna handling i dag.
Jag skulle vilja tacka Alessandro Battilocchio för det yttrande han avgav på utskottet för utvecklings vägnar. Viktigare ändå är att jag skulle vilja tacka de människor som sitter bakom oss – ibland sedda, ibland osedda: våra assistenter och våra rådgivare. Utan dem hade vi inte kunnat genomföra detta arbete. Dessa människor blir så sällan tackade.
Så låt mig säga en gång till att vi har nått ett väldigt bra avtal. Vi har förstärkt parlamentets roll, särskilt genom återinförandet av inre gränser. Vi har förstärkt kommissionens roll, men återigen önskar jag att vi hade kunnat göra mer när det gäller kontroller på plats av genomförandet av Schengenregelverketvilket inte var möjligt. Jag ville att vi skulle ha rätt att överklaga eller att jurisdiktionen skulle ligga hos EG-domstolen. Vi uppnådde inte detta, men vi uppnådde en hel del mer. När det gäller icke-diskriminering, som till exempel i artikel 13 i Amsterdamfördraget, finns rätten för människor som utsätts för en noggrannare kontroll att bli kontrollerade med värdighet och om nödvändigt på en avskild plats. Vid nekat inträde kommer det att ges tydligare förklaringar av motiven till denna avvisning och rätt att överklaga när den överklagande väl har återvänt till sitt ursprungsland. Och när överklagan är framgångsrik kommer nödvändig kompensation att tillhandahållas i enlighet med nationella lagar och korrigeringsmekanismer. Vi har förstärkt och upprätthållit principen om fri rörlighet för EU-medborgare och andra med uppehållsrätt, vilket i en Eurobarometerundersökning ansågs vara den största enskilda fördelen med att vara i Europeiska unionen.
Bilagorna är oerhört viktiga som ett tillägg till huvudtexten när vi skall anta och utvärdera denna förordning i framtiden. Kommissionen skall sammanställa regelbundna rapporter om genomförandet av förordningen. Förklaringen från rådet och parlamentet på frågan om statslösa medborgare som säger att ”Europaparlamentet och rådet anmodar kommissionen och lägga fram förslag inom ramen för översynen av förordning (EG) nr 539/2001 för att undanta innehavare av främlingspass och pass för icke-medborgare som är bosatta i medlemsstaterna från viseringsskyldigheten” är också väldigt viktig.
Jag är stolt över vad vi har gjort. Jag är stolt över samarbetet, och nu väntar jag på att höra vad mina medföredragande har att säga.
– Herr talman, mina damer och herrar! I egenskap av föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling vill jag först gratulera Michael Cashman till det goda arbete som han har gjort och till hans utmärkta förslag. Hans betänkande kompletterar och inkluderar ett stort antal av de påpekanden som jag hade tagit med i mitt yttrande om detta viktiga ämne för utvecklingsutskottets räkning.
Jag vill också framhålla det politiska värdet av att ledamöterna av Europaparlamentet för första gången kan följa medbeslutandeförfarandet på det här området, vilket jag tycker är mycket positivt. Ett av de många tillfällen som skulle gå oss ur händerna om ratificeringen av den europeiska konstitutionen strandar, efter nej-rösterna i Frankrike och Nederländerna, skulle också vara möjligheten att för första gången skapa en gemensam invandringspolitik för alla medlemsstaterna.
I den här frågan har Europaparlamentet gång efter annan slagit fast att det måste finnas en balans mellan de europeiska medborgarnas, invandrarnas, medlemsstaternas och utvecklingsländernas intressen. Det är ingen enkel ekvation att lösa, men vi måste anstränga oss för att nå en balans mellan behovet av säkerhet för våra länder, vilken måste upprätthållas och värnas, och en öppenhet gentemot dem som lagligen söker sig innanför våra gränser för att finna bättre levnadsförhållanden.
Man bör nämligen komma ihåg att vi, Europeiska unionen, också har humanitära skyldigheter. Därför är det rätt att införa erforderliga kontroller vid gränsövergångarna för att reglera inflödet av dem som söker visum och asyl, men vi måste dock ha en övergripande strategi som kännetecknas av solidaritet och respekt för mänskliga rättigheter, särskilt i humanitära krislägen, såsom nyligen i samband med tsunamin och i Darfur.
Medborgare i tredjeländer måste få grundlig information om invandringsbestämmelserna och kontrollmetoderna. Kriterierna för avvisning måste vara objektiva och möjliga att kontrollera, i syfte att motverka de obehagliga och tyvärr ofta förekommande fallen av diskriminering, som fortfarande finns. Strikta kontroller som bygger på tydliga regler och respekt för individens rättigheter: det är på dessa två ben som gemenskapens agerande på detta känsliga område måste stå. Det kommer inte att bli lätt, men det är en utmaning som dagens EU måste anta och klara.
– Herr talman! Mitt anförande i kväll rör ett sidospår, nämligen granskningen av den rättsliga grunden för den föreslagna förordningen. Ett tag ansåg föredraganden att en ändring skulle göras, närmare bestämt ett undantag från artikel 22 i konventionen som innebär att Schengenavtalet genomförs, och lade fram ändringsförslagen 85 och 70. Enligt artikel 22 i konventionen skall utlänningar anmäla inresa till behöriga myndigheter, antingen vid inresetillfället eller inom tre arbetsdagar därefter, och medlemsstaterna skall fastställa villkor för och undantag från detta.
Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor tog upp frågan med utskottet för rättsliga frågor, och efter att ha studerat den kom detta fram till slutsatsen att den föreslagna ändringen skulle göra det nödvändigt att se över den rättsliga grunden och att artikel 62.1 och artikel 62.2 inte skulle räcka, utan att också artikel 62.3 i fördraget måste tas med, eftersom artikel 62.3 i fördraget handlar om under vilka villkor som tredjelandsmedborgare kan resa fritt inom medlemsstaternas territorier under en period om högst tre månader.
Det var vad utskottet för rättsliga frågor ansåg. Sedan kom föredraganden fram till en överenskommelse med utskottet om detta och bedömde inte att det var nödvändigt att driva ändringsförslaget vidare. Således behöver vi nu inte ändra i den rättsliga grunden. Hur som helst är kanske den enda nyttan med detta arbete att vi nu vet att man måste hänvisa också till punkt 3 i artikel 62, och inte bara till punkterna 1 och 2, när man hänvisar till Schengenavtalet.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Det förslag som vi diskuterar syftar till att skapa en gemenskapskodex om de regler som styr rörligheten för personer över gränserna. Det faller under Amsterdamfördraget, tack vare vilket Schengenregelverket har inkorporerats med det europeiska regelverket.
Detta är parlamentets första riktiga möjlighet att ta itu med frågan som helhet, med hänsyn tagen till att förslaget har överförts från samråds- till medbeslutandeförfarandet till följd av rådets beslut i Haag.
Detta komplicerade och innehållsrika förslag har två huvudsyften: för det första att konsolidera de gällande reglerna om passage över yttre gränser, som återfinns i Schengenavtalet, och för det andra att utveckla ämnet vidare, särskilt när det gäller passage över inre gränser.
Förslaget är uppdelat i fyra avdelningar: den första innehåller allmänna bestämmelser, och i den andra behandlas passage över de yttre gränserna och villkoren för inresa i Schengenområdet. Den tredje handlar om de inre gränserna. I den bekräftas avskaffandet av alla gränskontroller och de fall när sådana kan återinföras fastställs, liksom hur detta skall gå till. Den fjärde avdelningen innehåller slutbestämmelser.
En stor del av de ändringsförslag som föredraganden har lagt fram syftar endast till språkliga klargöranden av vissa delar av kommissionens förslag. Sådana ändringar är till för att förbättra textens kvalitet och samtidigt klargöra och förenkla artiklarna. Allt detta kommer att vara till stor nytta när kodexen om gränspassager träder i kraft definitivt och blir någonting som gränspolisen och myndigheterna åberopar sig på varje dag.
Föredraganden har arbetat på ett berömvärt sätt, i nära samarbete med alla skuggföredragandena och de politiska grupperna, och han har också personligen kontrollerat hur gränspassagerna går till i dag. Tack vare denna kontinuerliga dialog har föredraganden uppfyllt alla önskemål som har framförts till honom. Han har dessutom deltagit i långvariga förhandlingar med rådet och med det luxemburgska ordförandeskapet, och det är därför önskvärt att betänkandet läggs fram för omröstning under det nuvarande ordförandeskapet.
Den kompromiss som man har kommit fram till med de olika politiska grupperna, med rådets och kommissionens gillande, har utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor röstat om och enhälligt antagit. Personligen kontrollerade jag att vice ordförande Franco Frattinis stab också var för betänkandet innan omröstningen i utskottet, något som jag också fick bekräftat genom dess mycket positiva inställning till alla de enskilda ändringsförslag som har lagts fram.
Just på grund av detta allmänna samförstånd, som uppnåddes genom en komplicerad serie av bilaterala och multilaterala kompromisser, bör inte betänkandet ändras nu, utan antas i sin helhet. Efter att ha följt dess utveckling och noggrant ha fastställt att det inte finns några problem föreslår jag personligen, i egenskap av skuggföredragande, att vi genom vår röst ger föredraganden vårt fulla stöd. Jag tackar honom hjärtligt för det viktiga arbete som han har gjort.
. – Herr talman, kommissionsledamot Frattini! Jag vill börja med att tacka Michael Cashman och andra för ett mycket bra betänkande. Eftersom asyl, flyktingpolitik och immigration är frågor som vi i utskottet ägnar mycket tid åt, var det nödvändigt att först få klara regler om gemenskapskodex och gränspassager för personer. Att vi nu kan göra om kontroller och gemensamt skärpa de yttre gränserna gör att EU:s gränser blir bättre. Chanserna för människohandlare, importörer av kvinnor och barn till prostitution, kriminella och droghandlare att röra sig fritt över gränserna försvåras medan människor, trots utländskt utseende, och grupper nu kan känna sig välkomna.
När vi röstar ja i morgon kan vi ta itu med ett av utskottens stora uppgifter, asyl– och invandringspolitiken. Vi har så många gemensamma frågor om hur vi i EU skall slå vakt om just värderingarna. Vi vill ju se ett mer öppet EU, men det kräver gemensamma lösningar och respekt för länder, respekt mellan länder och mellan människor och grupper. Detta är första steget. Tack igen för ett mycket bra betänkande!
. – Herr talman! Det är inte bara artighet som driver mig att börja med att framföra mina gratulationer till de två upphovsmännen bakom den bragd – och det är en term som jag använder med avsikt – som har banat väg för den överenskommelse som läggs fram för oss i dag, på grundval av ett utmärkt förslag från kommissionen; det måste sägas. Jag tackar dem som sitter bakom Franco Frattini i dag. Jag vill tacka Michael Cashman, som trots den utbredda skepticism som jag ursprungligen delade försökte komma fram till en överenskommelse med rådet vid första behandlingen. Gratulerar, Michael! Men jag vill också gratulera det luxemburgska ordförandeskapet till att det har visat den beslutsamhet och ihärdighet som fordras för att hålla en rak kurs samtidigt som man arbetar för att nå viktiga kompromisser. Storhertigdömet Luxemburg är verkligen ett underbart litet stort land!
För min del var det särskilt tre saker som bekymrade mig i fråga om det här ärendet. Den första var att instrumentet skall vara en garant för de rättigheter som hör samman med fri rörlighet enligt gemenskapsrätten, men också måste hålla möjligheten öppen att utföra de kontroller som krävs för identifiering av personer som finns med i register över personer som skall nekas inträde och efterlysta personer vid de yttre gränserna. Den överenskommelse som har nåtts på den punkten, och som återspeglas i formuleringen i artikel 6.2, ligger exakt i linje med andan i det ändringsförslag som jag själv hade lagt fram men är en förbättring av mitt förslag, vilket gläder mig.
Jag tyckte – och det var min andra hjärtefråga – att i fall då medborgare i icke EU-länder nekas inresa på unionens territorium bör deras rättigheter fastställas klart och klargöras för berörda parter, men samtidigt måste säkerhetskraven vara rigorösa. Europas folk vill inte att deras yttre gränser skall kontrolleras av några huliganer, men de vill inte heller att de skall kontrolleras av några blinda och lealösa eunucker. Bestämmelsen som återfinns i artikel 11.13 i dag är bra, och det gläder mig – på samma sätt som det gläder mig att det bekräftas att återinförandet av kontroller vid de yttre gränserna är en exceptionell åtgärd och att kommissionen och parlamentet får en mer framträdande roll, herr talman. Med tanke på dessa tre glädjeämnen kommer jag med nöje att rösta för det här betänkandet, och det kommer hela min grupp också att göra.
. – Herr talman! I egenskap av skuggföredragande för min grupp vill jag framföra mitt uppriktiga tack till föredraganden Michael Cashman, till alla mina kolleger från de andra grupperna och naturligtvis till det luxemburgska ordförandeskapet, för det arbete som vi har utfört tillsammans. De olika grupperna i parlamentet har verkligen visat att de kan samarbeta sida vid sida och effektivt, både inbördes och med rådet.
Låt mig ge er ett exempel på vilka slags fall som kan inträffa, de slags fall som vi ställdes inför när vi började arbeta med den här frågan. En tredjelandsmedborgare som vill resa in i EU och har ett visum för detta kan nekas inresa om han eller hon inte kan uppvisa alla erforderliga dokument vid en gränsövergång. Detta skulle ha lett till att vederbörande fick en stämpel i passet som bevis på att han eller hon hade nekats inresa i EU. Det är inte troligt att denna person senare skulle ha kunnat resa till Förenta staterna, Kanada eller Australien med en sådan stämpel i passet.
Det som jag särskilt vill understryka är därför att vi har lyckats få med en överklagandemöjlighet i förordningen, efter långdragna förhandlingar. Den viktigaste följden av detta är att alla stämplar som innebär att en person har nekats inresa i EU kommer att korrigeras i fall då nekandet inte var motiverat.
Vi har också åstadkommit andra, lika betydelsefulla, förbättringar för tredjelandsmedborgare. Den mänskliga värdigheten måste respekteras under gränskontroller, och alla former av diskriminering är förbjudna. Kort sagt har våra gemensamma ansträngningar lett till en lösning som innebär att kontrollerna av dem som passerar EU:s yttre gränser kommer att bli mycket mer välkomnande.
– Herr talman! Som sista ledamot att tala i denna debatt kan jag understryka att jag inte fungerat som någon skuggföredragande, men jag har lärt mig en hel del av hur Michael Cashman har träffat överenskommelser i de allra svåraste frågor när han har hanterat känsliga ämnen som återinförandet av gränskontroller för att skapa en balans mellan säkerheten efter händelserna den 11 september och alla fördelar med Schengenområdets fria rörlighet och respekten för människors värdighet, särskilt från tredjeländer, som vill resa in i unionen. Att lyckas med allt detta inom ramen för ett medbeslutandeförfarande är en stor prestation, och vi har lärt oss mycket av hur samarbetet har ägt rum.
Det är också en stor framgång eftersom ledamöter som jag har sett att det är väldigt svårt att nå en kompromiss mellan säkerheten vid gränskontroller å ena sidan, och rättvisa å den andra. Därför lovordar jag att vi i detta betänkande – för första gången i ett medbeslutandebetänkande sedan artikel 13-direktiven gick igenom i parlamentet – har en uttalad hänvisning till bekämpning av diskriminering och till värnandet om människors värdighet vid genomförandet av gränskontroller. Det finns en stor dold minoritet av människor som blir offer för trakasserier och diskriminering vid gränserna. Michael Cashman har förstått det, och han har fört in detta uttryckligen i sitt betänkande och skapat den balans vi alla önskade.
–Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0103/2005) av Bogdan Klich för utrikesutskottet om säkerhetsforskning (2004/2171(INI)).
. – Herr talman! Det har varit ett nöje att sammanställa det här betänkandet, av två skäl. Det första är det utmärkta samarbetet med båda de utskott som har kommit med yttranden, nämligen utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, liksom med det stora flertalet av de politiska grupperna, särskilt socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Unionen för nationernas Europa. Det andra skälet är att kommissionen har gett ett ytterst värdefullt bidrag på viktiga punkter.
Enligt den europeiska säkerhetsstrategin finns det för närvarande en hel del nya hot mot och utmaningar för vår säkerhet, varav den främsta är spridningen av massförstörelsevapen och internationell terrorism. Det är ett faktum att det slags terrorism som Europa vande sig vid på 1960- och 1970-talen har ersatts av ett nytt slags terrorism som påverkar många fler människor och är väldigt mycket dödligare och farligare.
Detta betyder att målen att upprätthålla den allmänna säkerheten och göra vår säkerhets- och försvarspolitik trovärdig nu för tiden är svåra att nå utan högteknologiska redskap.
Europeiska unionen investerar för närvarande fyra gånger mindre i försvarssektorn och fem gånger mindre i forskning och utveckling än Förenta staterna. Resultatet av detta är att EU:s medlemsstater inte har förutsättningar att utplåna den teknikklyfta som finns mellan Förenta staterna och Europa i fråga om försvarspotential och säkerhet.
Därför har kommissionen, som svar på detta behov av en mer verkningsfull säkerhetsforskning, föreslagit ett europeiskt program för säkerhetsforskning, vilket skall lanseras om två år inom ramen för det sjunde ramprogrammet. Det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet kommer att grunda sig på en konsekvent, flexibel och koordinerad strategi, och vara inriktat på forskningsprojekt som ökar vår tekniska kompetens.
För närvarande saknas det konsekvens i synen på säkerhetsforskning på högsta nivå i EU. Detta leder till en omfattande fragmentering och ett svagt samarbete mellan medlemsstaterna, och gör också denna forskning mindre kostnadseffektiv.
Införandet av ett europeiskt säkerhetsforskningsprogram kommer därför att underlätta både driftskompatibiliteten och kostnadsoptimeringen genom att skapa gemensamma ramverk och strukturer på EU-nivå. I programmet utnyttjas synergieffekter mellan försvarsforskning och civil forskning, så det kan förväntas förbättra integrationen av dessa båda sektorer. Vidare bör den klyfta som för närvarande finns mellan EU:s medlemsstater och Förenta staterna minska genom att parlamentet antar programmet, vars föreslagna årsbudget är 1 miljard euro som tillskott till den forskningsfinansiering som redan har öronmärkts för denna sektor av de enskilda medlemsstaterna.
Genom att vi förstärker vår forskningsbas och hittar mer nyskapande lösningar bör Europas konkurrenskraft öka. Det förväntas att det här programmet skall bli ett utmärkt tillfälle för den europeiska industrin, liksom för våra forskningscentrum. Jag tänker då på alla sådana centrum, akademiska, icke-akademiska, civila och försvarscentrum. Programmet kommer utan tvivel att förbättra skyddet av de yttre gränserna och göra det möjligt att modernisera de väpnade styrkorna i EU:s medlemsstater.
I betänkandet nämns åtskilliga prioriterade områden, av vilka jag bara skall ta upp några. Ett sådant område är C4ISR-systemen, eller med andra ord stridsledning, kontroll, kommunikation, systemintegration, underrättelsetjänst, övervakning och igenkänning, och också forskning inom bioteknik, rymdteknik och informationsteknik.
I betänkandet uppmanas också kommissionen att stödja forskning på det sociala området, utan vilken man inte kan tänka sig någon ordentlig planering av forskningen om modern teknik. Jag måste säga, och jag är mycket nöjd med att kunna göra det, att detta tycks vara det viktigaste bidraget till kommissionens förslag från parlamentet, nämligen att alla diskussioner om avancerad teknisk forskning först måste inrikta sig på stöd till sådan forskning.
Med tanke på att försvarsfrågorna står överst på den politiska agendan är det mycket sannolikt att det här programmet kommer att göra det möjligt för oss att öka säkerheten och göra det lättare att nå EU:s mål. Herr talman! Därför vill jag å det bestämdaste rekommendera att kammaren röstar för det här betänkandet.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att få tillfälle att diskutera säkerhetsforskning med parlamentet i dag, och jag vill tacka för de rekommendationer och förslag som ni har framfört till kommissionen.
Säkerheten är ett centralt inslag i ett antal olika politiska sakområden i EU, däribland den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och området med frihet, säkerhet och rättvisa. Samtidigt är dock säkerheten också en grundförutsättning för välstånd och tillväxt, och som sådan oundgänglig för att målen för den ekonomiska politiken i Lissabonmålen skall nås.
Vi behöver bästa tillgängliga redskap om vi skall kunna klara utmaningarna för den allmänna säkerheten, och vi behöver också en stark grund av kunskap och teknik. För att skapa en sådan grund krävs det forskning på både nationell nivå och EU-nivå, och det var därför som högnivågruppen kom med följande rekommendation till kommissionen för ett år sedan: ”tekniken kan inte ensam garantera säkerheten, men det kan inte finnas någon säkerhet utan teknik”.
Säkerhetscheferna, industrin och allmänheten hör till dem som har nytta av säkerhetsforskning, och för att uppfylla deras höga förväntningar måste vi skapa konsekvens mellan dess olika komponenter. För det första måste den här forskningen aktivt bidra till att skapa en social och företagsmässig miljö som befrämjar en positiv ekonomisk utveckling och lägger grunden till välstånd, eftersom detta kommer att göra att den fungerar som en drivkraft för tillväxt och utveckling i Europa. Den måste också öka den europeiska säkerhetsindustrins konkurrenskraft, och det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet kommer också att bidra till att skapa och utvidga en europeisk marknad för säkerhetsprodukter. Ett annat syfte med programmet är att satsa på civila säkerhetsfrågor.
Även om forskning av det här slaget faller under Europeiska försvarsbyråns befogenheter har de som arbetar med civil säkerhetsforskning nära kontakter med denna i syfte att hantera de dubbla användningsområdena för säkerhetsteknik. Slutligen kan man inte komma ifrån att säkerhetsforskning är en särskilt känslig sektor med mycket speciella krav, bland annat i fråga om immateriella rättigheter, informationsspridning, samarbete med tredje parter – också utanför EU – och nivån på gemenskapens bidrag.
Säkerhetsforskningen är den ena hälften av det tvådelade tematiska området ”Rymd och säkerhet” inom det särskilda programmet ”Samarbete” i det sjunde ramprogrammet för forskning. De nuvarande förslagen ger en årsbudget på omkring 500 miljoner euro. Kommissionen välkomnar att parlamentet i sitt betänkande kräver en årsbudget på 1 miljard euro, som högnivågruppen föreslog.
Inom ramen för det sjunde ramprogrammet kommer säkerhetsforskningen att inriktas på skydd mot terrorism och brottslighet, säkerhet för infrastruktur, system och tjänster, gränsskydd och återställande av säkerheten i händelse av kris. Dessa fyra områden kommer att underbyggas med ett antal områden som har tvärgående karaktär, nämligen systemintegration och driftskompatibilitet, säkerhet och samhälle samt samordning och strukturering av forskningen.
Det europeiska säkerhetsforskningsrådet kommer att spela en ledande roll när det gäller att hjälpa till att utveckla en mer långsiktig vision, eftersom det kommer att fungera som ett forum där användarna och kommissionen diskuterar forskningsprogrammets struktur. Som man föreslår i betänkandet om säkerhetsforskning, och för att se till att parlamentet blir ordentligt företrätt, har vice ordförande Günter Verheugen uppmanat fem utskott att utse företrädare som skall fungera som observatörer i europeiska säkerhetsforskningsrådet.
Parlamentet har hela tiden stött de pågående förberedande åtgärderna för säkerhetsforskningen, och detta stöd har varit mycket uppskattat. Det är därför som vi välkomnar det betänkande som kammaren skall rösta om och som har sammanställts av utskottet för utrikesfrågor tillsammans med utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Jag vill också tacka parlamentet för att det har gett sitt stöd till säkerhetsforskning i allmänhet i debatten om det sjunde ramprogrammet, särskilt när det gäller finansieringen av de förberedande åtgärderna.
Kommissionen kommer med glädje att fortsätta att lägga fram rapporter om genomförandet av de förberedande åtgärderna fram till dess att det blir möjligt att förverkliga det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet inom ramen för det övergripande sjunde forskningsramprogrammet.
Säkerhetsforskningen kommer att vara inriktad på verksamhet som ger ett påtagligt europeiskt mervärde i förhållande till nationella åtgärder. Detta kommer att göra det möjligt för oss att vidta åtgärder på EU-nivå som ökar säkerhetsindustrins konkurrenskraft, det gör att vi kan gå vidare mot Lissabonmålen och det bidrar till att vårt samhälle som helhet känns och är säkrare. Jag vill än en gång tacka föredraganden för hans arbete.
– Herr talman! Som företrädare för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor vill jag först tacka Bogdan Klich och gratulera honom till hans fenomenala betänkande.
Vårt bidrag består huvudsakligen i att sätta upp mål som gör att resurserna optimeras, att ansvarsfördelningen klargörs, att säkerhetsforskningen klassificeras som ett allmänintresse – en grundläggande och mycket viktig fråga – att vi driver på ordentligt genom forskning mot driftskompatibilitet, som behövs så väl i krislägen, inte så mycket när det gäller de förebyggande åtgärderna utan svaret och lösningen på dessa kriser, samt att behovet av tillräcklig finansiering hävdas genom att koppla säkerhetsforskningen helt till bruttonationalprodukten, så att staternas ekonomiska tyngd blir den som räknas och forskningen på detta område inte tillåts utstå betydande variationer i tillgängliga medel.
Herr talman! Slutligen tror jag att vi kommer att få ett europeiskt program för säkerhetsforskning inom ramen för det sjunde ramprogrammet och en blandad kommitté med tekniska och politiska rådgivare. Genom dessa forskningsnormer skall vi förbättra en av våra största svagheter, den så kallade C4ISR – system för kontroll, underrättelsetjänst och övervakning – och den kan bara åtgärdas genom att den europeiska forskningspolitiken tillämpas på rätt sätt, utan kopplingar till eller beroende av tredje parter. Det är viktigt att öka effektiviteten i framåtskridandet med sensorsystemet, bioteknik samt rymd- och kommunikationsteknik. Herr talman! Därför vill jag än en gång gratulera Bogdan Klich till att han har arbetat med det här betänkandet som har en så grundläggande betydelse.
. Vi lever i en tid då det krävs snabba svar på globala förändringar och säkerhetshot. När vi försöker formulera och fastställa en politik för gemensam säkerhetsforskning har detta inte med irrationella farhågor eller ideologi att göra, utan det är en mycket rationell politik som kommer att ge de europeiska medborgarna större säkerhet. På grund av farorna och hoten måste problemet hanteras på EU-nivå. Och säkerhetsforskningen, som den har lagts fram, är ett redskap för att öka Europas konkurrenskraft och nå Lissabonmålen. Den är verkligen ett område där Europeiska unionen har en stor potential för forskning, nyskapande och teknik.
Mot den bakgrunden vill jag framföra hur orolig jag är för de potentiellt fatala konsekvenser som området för säkerhetsforskning kan drabbas av om vi inte kommer fram till någon ändamålsenlig överenskommelse om budgetplanen. Om rådet inte följer parlamentets riktlinjer och kommissionens ursprungliga förslag finns det en stor risk för att nya program som nu fortfarande ligger under det sjunde ramprogrammet kommer att avbrytas. Säkerhetsforskningen tillhör dessa nya program. Det måste sägas klart och tydligt att vi inte kan förvänta oss bra resultat utan tillräckligt finansiellt stöd.
Redan i Kokrapporten slås det klart fast att ansvaret för att nå Lissabonmålen först och främst ligger hos medlemsstaterna, både när det gäller beslutsfattande hemma och på EU-nivå. Därför uppmanar jag rådet och kommissionen att med kraft stödja mekanismer som kan göra det möjligt att genomföra Lissabonstrategin, och därmed säkerhetsforskningen, i förhandlingarna om budgetplanen. Detta är verkligen viktigt för varje enskild medlemsstat, och med tanke på de många synergieffekterna också för den europeiska integrationsprocessen.
. – Herr talman! Europeiska kommissionens förslag att skapa ett europeiskt säkerhetsforskningsprogram är ett initiativ som har rätt inriktning.
Både Europeiska rådet, i den europeiska säkerhetsstrategi som antogs i december 2003, och Europaparlamentet, i dess resolution i april 2005, har betonat behovet av att bekämpa internationella faror och utmaningar genom att förstärka den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken, den gemensamma utrikespolitiken och försvars- och säkerhetspolitiken.
Det är dock inte bara en institutionell och politisk fråga. Det är också en operationell fråga. Det handlar om en verkningsfull tillämpning av de beslut som fattas i de europeiska institutionerna. Således sammanhänger det också med Europeiska unionens förmåga att gå fram snabbare i fråga om forskning, teknik och nyskapande för den europeiska säkerheten.
Vårt mål får inte vara blind konkurrens med Förenta staterna. Det stämmer emellertid att Europeiska unionen och dess medlemsstater ligger långt efter om man jämför investeringarna i Förenta staterna i inre säkerhet liksom i vapenindustrin och försvarsutrustning med investeringarna i Europeiska unionen.
Europeiska unionen måste gå framåt, för den har allt att vinna på att undvika beroende och samtidigt trygga sina intressen, medlemsstaternas intressen och de europeiska medborgarnas säkerhet och skydd.
Det ligger också i Europeiska unionens intresse att utöka forskningsprogram och politiska åtgärder och att bidra till ekonomisk utveckling, större konkurrenskraft och förverkligande av Lissabonstrategin. Förslaget att integrera det här programmet med Europeiska unionens sjunde ramprogram är särskilt viktigt, liksom förslaget att ge det en årsbudget på en miljard euro.
Det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet får inte ensidigt vara inriktat på teknikforskning. Det behövs en balanserad utveckling av forskningen som också omfattar områdena statsvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. Om den internationella terrorismen, den organiserade brottsligheten och den olagliga invandringen skall kunna bekämpas effektivt krävs det en bredare strategi. Forskningen får inte begränsas av en militaristisk eller polisstatsfilosofi.
Ett av huvudmålen med programmet är att skydda de yttre gränserna och de grundläggande infrastrukturerna. Detta är viktiga mål som har med Europeiska unionens säkerhet att göra, eftersom de gör programmet mer synligt för europeiska medborgare.
Slutligen anser jag att vi, Europeiska unionen, måste se till att säkerhetsforskningen inte underminerar våra kollektiva principer och värden om skydd för mänskliga rättigheter och politiska och demokratiska friheter.
Till slut vill jag tacka föredraganden Bogdan Klich och säga att vår grupp kommer att rösta för hans betänkande i morgon.
. – Herr talman! Det har nästan blivit rutin att vi har en ramlagstiftning mot terrorism i kammaren vid varje plenarsammanträde.
Alla åtgärder som vi vidtar mot terrorism, som vi inte kan vara säkra på att de fungerar, är definitionsmässigt till men för demokrati och mänskliga rättigheter.
För att handskas med terrorister har vi komplicerat våra liv samtidigt som vi förnedrar medborgarna: kroppsvisiteringar, mikrofoner, kameror – ingenting av detta främjar demokrati.
Trots de vackra orden i det här betänkandet har det samma inriktning. Terrorismen började dyka upp för trettio år sedan. Då sade vi att det var Stasi, KGB och Gaddafi som låg bakom den. Tänk på flygplanskapningarna. Nu finns det inget Stasi, ingen Gaddafi och inget KGB. Hur utvecklas terrorism? Vem ger den dess näring?
En annan fråga som uppstår är varför terroristerna attackerar vissa länder. De kanske attackerar stora länder? Varför attackerar de då inte Kina, Brasilien eller Kanada? Varför valde den senaste generationen terrorister att ge sig på Spanien av alla europeiska länder? Mitt land organiserade de olympiska spelen, slösade bort miljarder euro av skattebetalarnas pengar och ändå attackerade inte terroristerna oss, vilket de mycket väl hade kunnat göra.
Vi behöver därför lära oss en läxa: våld föder våld. För att stoppa terrorismen invaderade vi två länder: Afghanistan och Iran. Som ett resultat ökade produktionen av opium i Afghanistan, det opium som dödar våra barn, också många i Grekland, och i Iran steg oljepriset från 20 till 60 US-dollar per fat.
Vi har nya betänkanden mot terrorism, och ändå sätts aldrig George Bush, som försatte oss i den här situationen, på plats i något av dem. Tony Blair, George Bushs fältmarskalk, kommer att vara här i morgon. Låt oss tala om för honom att han är skyldig oss mycket mer än han ger oss, eftersom oljepriset har stigit från 20 till 60 US-dollar per fat så att människor inte kan betala och vi har hamnat i detta svåra läge. Ja till pengar mot terrorism, men framför allt naturligtvis en politik för Europas folk.
–Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
. – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0172/2005) av Catherine Trautmann för utskottet för industrifrågor, forskning och energi om informationssamhället (2004/2204(INI)).
. – Herr talman! Mitt betänkande handlar om världstoppmötet om informationssamhället, som Förenta nationerna har tagit initiativ till. Den första fasen ägde rum i Genève 2003 och avslutades med att en principförklaring och en handlingsplan antogs. Den andra fasen, som kommer att äga rum i Tunis i november, kommer att vara inriktad på genomförandet av planen och på två olösta frågor, nämligen finansieringen av handlingsplanen och förvaltningen av Internet. Europeiska unionen har engagerat sig i denna process med en samordnad ståndpunkt och betydande auktoritet, eftersom den kan tala med en röst. Om mina kolleger röstar för den här resolutionen kommer parlamentet att förstärka unionens ståndpunkt och signalera sitt aktiva intresse av att processen skall bli framgångsrik.
Informations- och kommunikationsteknik (IKT) är ett väsentligt inslag i strävan efter millennieutvecklingsmålen, som har till främsta syfte att utrota fattigdomen. Kriget mot fattigdomen är inriktat på materiella behov men handlar också om tillgång till tjänster på Internet som har med utbildning, hälsa, administration och handel att göra. Genom att Internet och mobiltelefoni har vuxit fram har det skapats en ny potential för utveckling, konkurrenskraft och tillväxt. Europa lider av fyra dimensioner av den digitala klyftan: geografiska, sociala, ekonomiska och kulturella. Denna klyfta är ännu djupare i de minst utvecklade länderna, som varken har en ändamålsenlig infrastruktur eller medel för att ge massorna tillgång till dessa former av teknik.
Det första som skall framhållas är att IKT bidrar till demokrati. Den är ett viktigt sätt att minska ojämlikhet och främja mänsklig värdighet samt garantera yttrande- och informationsfrihet, pluralism i fråga om åsikter och allmänhetens delaktighet i beslutsprocesserna. Det är absolut nödvändigt att dessa mänskliga rättigheter respekteras i informationssamhället. Att man vid världstoppmötet söker se till att skapa en bättre rättslig ram, ett ändamålsenligt förvaltningssystem, för att motverka de risker och avvikelser som kan äventyra individers, organisationers och till och med regeringars säkerhet får inte bli en ursäkt för att inte respektera dessa rättigheter. Kulturell och språklig mångfald bör vara en av drivkrafterna bakom den utveckling som världstoppmötet ger upphov till. En sådan mångfald är lättare att åstadkomma i ett demokratiskt sammanhang, och det är vårt parlaments skyldighet att påpeka detta i Tunisien, som kommer att vara värdland för toppmötet.
Den andra frågan är behovet av ett nytt slags partnerskap med länderna i söder. Dessa länder behöver tillit och utsikter till långsiktig stabilitet innan de kan agera. Att efterskänka de fattigaste ländernas skulder är bra så länge det inte minskar deras tillgång till finansiering. Det skulle inte vara verkningsfullt att bara byta ut bidrag mot tillgång till lånemöjligheter. Europeiska unionen ville inte att en ny FN-fond skulle skapas i syfte att uppmuntra samverkansprojekt, eftersom det skulle betyda att befintliga medel som har allokerats till våra egna utvecklingsprogram, till ramprogrammet för forskning och utveckling och programmet för konkurrenskraft och nyskapande, måste tas i anspråk. På samma sätt har jag föreslagit att outnyttjade utvecklingsanslag skall omfördelas till handlingsplanen.
Skapandet av den digitala solidaritetsfonden på frivillig basis skall välkomnas, men fonden är och förblir ett kompletterande instrument. Unionen bör prioritera multilaterala initiativ från nationella regeringar, den privata sektorn, lokala och/eller regionala myndigheter och icke-statliga organisationer. Människor som använder IKT bör vara delaktiga som användare och aktörer, så att de bidrar till att se till att IKT-baserade tjänster ökar livskvaliteten, främjar nyföretagandet och skapandet av innehåll med vederbörlig respekt för lokala kulturer och lokal sakkunskap. Multilaterala initiativ är ett tecken på tillit och mobilisering. Innan våra företrädare reser till Tunis kommer för övrigt parlamentet att träffa berörda parter från det civila samhället för att upprätta ett varaktigt samarbete.
Låt mig slutligen säga att huvudsyftet är att främja en rättvis och hållbar utveckling. Detta är kärnan i vår vision om ett informationssamhälle som är öppet för alla. Det är därför som jag skulle vilja att tidtabellerna för Lissabon- och i2010-strategierna kopplas till handlingsplanen och att Europeiska unionens engagemang ses i termer av gemensam utveckling och gemensamt ansvar. Våra partner, liksom vi själva, bör få någonting att säga till om angående förvaltningen och bevarandet av deras suveräna beslutsrätt. Vi är beroende av varandra när det gäller hälsovård, förebyggande åtgärder, miljörisker, avfallshantering och bevarandet av resurser. Tillväxt utan solidaritet är inte möjlig i Europa.
. –Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det här betänkandet om informationssamhället, i vilket man tar upp FN:s världstoppmöte i Tunis i november, är ett användbart initiativ som kommer i rättan tid. Det bekräftar det intresse som ni redan har visat för detta toppmöte, både genom att flera parlamentsledamöter deltog i Genèvesessionen i december 2003 och genom era regelbundet återkommande debatter om informationssamhället.
Kommissionen fäster stor vikt vid toppmötet och lägger också ned ett betydande arbete på det i nära samarbete med medlemsstaterna. Detta är ingen tillfällighet, för den vision om informationssamhället som antogs av världssamfundet inom FN:s ram ligger i linje med europeiskt tänkande, vilket sträcker sig bortom den tekniska dimensionen och omfattar den berörda teknikens inverkan på samhället och den sociala välfärden. Därför vill jag understryka att våra åsikter sammanfaller med den analys som Catherine Trautmann gjorde och berätta att kommissionen uppskattar det arbete som har gjorts för dess räkning mycket. I betänkandet pekar man tydligt ut huvudfrågorna vid toppmötet, nämligen utvecklingsdimensionen och vikten av den digitala klyftans sociala dimension, teknikens roll när det gäller att förbättra grundläggande offentlig service, öka allmänhetens deltagande i beslutsprocessen och i sista hand utveckla deltagandedemokratin. Detsamma gäller ärendena på dagordningen, såsom förvaltning av Internet, finansiering, partnerskap och uppföljning av toppmötet.
Dessutom betonas betydelsen av att gemenskapen har en konsekvent linje med rätta i ert betänkande. Ni understryker också vikten av att det civila samhället är delaktigt och att den privata sektorn mobiliseras. Inför framtiden stöder ni kommissionens förslag generellt sett och föreslår en uppföljning som inriktas på riktade initiativ inom gemenskapens olika behörighetsområden.
I det här sammanhanget vill jag informera er om att kommissionen den 2 juni i år antog ett meddelande som lägger grunden till EU:s ståndpunkt vid toppmötet, en ståndpunkt som rådet bör slå fast i slutsatserna från Luxemburg på måndag.
Det som vi väntar oss av Tunis kan sammanfattas enligt följande: att Genèveförklaringen om ett informationssamhälle som är öppet för alla och respekterar mänskliga rättigheter, yttrandefrihet samt kulturell och språklig mångfald bekräftas, att toppmötet inriktar sig på handling och sätter upp ett begränsat antal prioriterade frågor samt en överenskommelse om finansiering som kommer att leda till att informations- och kommunikationsteknik prioriteras högre inom de befintliga mekanismerna och som innehåller den digitala solidaritetsfond som skapades i Genève.
Internet har blivit en oumbärlig resurs för alla länder. Därför bör vi ta ställning för en mer internationell form av förvaltning av Internet, där det praktiska måste vara förenligt med regeringarnas ansvar gentemot medborgarna. Det fordras en ny samarbetsmodell för att genomföra bestämmelserna i den principförklaring som antogs vid toppmötet i Genève om den viktiga roll som alla parter som är delaktiga i denna förvaltning spelar. När det gäller uppföljningen av toppmötet vill vi ha en enkel, effektiv, decentraliserad lösning som utnyttjar befintliga organisationer och deras samordningsmekanismer.
Slutligen vill jag säga till föredraganden och hennes medarbetare att jag delar deras oro för situationen för de mänskliga rättigheterna i Tunisien. Denna situation är långt ifrån tillfredsställande på många områden, särskilt när det gäller yttrande- och föreningsfrihet. För egen del har jag utnyttjat alla tillfällen att framföra åsikten att värdlandet för ett toppmöte måste vara otadligt i fråga om att följa de principer som har antagits vid tidigare toppmöten. Jag fäster också stor vikt vid att de icke-statliga organisationerna deltar fullt ut vid toppmötet i Tunis och vill säga till Catherine Trautmann att jag, om det över huvud taget är möjligt, kommer att delta vid den utfrågning som hon håller på att organisera för att samråda med de europeiska icke-statliga organisationerna före toppmötet.
Avslutningsvis vill jag gratulera er församling till det här betänkandet och försäkra er om att kommissionen kommer att följa era rekommendationer och följa upp dem. Låt mig också säga att jag är övertygad om att det budskap som ni sänder ut kommer att förstärka Europeiska unionens ställning på världsscenen.
– Herr talman! För det första vill jag välkomna Catherine Trautmanns betänkande om informationssamhället och gratulera henne till det utmärkta arbete som hon har gjort.
Mot bakgrund av den andra fasen av världstoppmötet om informationssamhället, som kommer att äga rum i Tunisien i november, samt Förenta nationernas millennieutvecklingsmål och Lissabonstrategin, har föredraganden tagit med alla överväganden som har med informations- och kommunikationsteknik och informationssamhället att göra både ur ekonomisk, teknisk, social och kulturell synvinkel.
På det område som berör mig mest, det kulturella, har förslagen från parlamentets utskott för kultur och utbildning införlivats med betänkandet. Däri sägs att informationssamhället måste vara öppet för alla och att utbildning och digital kompetens är prioriterade områden när det gäller att skapa ett informationssamhälle som är öppet för alla och bidrar till att eliminera digital fragmentering och garanterar tillgång till grundläggande teknik på lika villkor, samt hjälper medborgarna att delta i det politiska beslutsfattandet i syfte att stärka demokratin, även om riktningen alltid är den som fastställs i Lissabonstrategin.
I betänkandet står det också att informationssamhället visserligen medför risker, men också ger möjlighet att främja en interkulturell dialog och trygga yttrande- och informationsfrihet, kulturell mångfald och flerspråkighet.
Mina damer och herrar! I det här avseendet har vi tänkt färdigt. Nu är det dags att omvandla dessa prioriterade frågor till praktisk handling, och för att kunna göra det behöver vi också en bra budget.
Det är meningslöst att fortsätta arbeta och tala om prioriteringar om vi inte har en budget att underbygga dem med. En genuin politisk vilja uttrycker man genom åtaganden och, som kommissionen också sade i sitt meddelande om ”i2010 – Ett europeiskt informationssamhälle för tillväxt och sysselsättning”, är informationssamhället en central fråga som också måste beaktas, med tanke på den betydande inverkan det har på ekonomisk tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning. Därför måste vi omgående få till stånd en debatt på EU-nivå, tillsammans med medlemsstaternas regeringar, och fundera över hur vi skall nå målen i Lissabonstrategin i ett EU med 25 medlemmar som har en budget på endast 1 procent av gemenskapens intäkter.
Om vi inte lämnar våra nationella särintressen därhän, går ifrån inriktningen på ”mig” och tänker på ”oss” i Europa, så kommer vår politiska vilja att ifrågasättas på allvar, om man inte redan har gjort det.
. – Herr talman! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater lägger stor vikt vid att parlamentet deltar aktivt i det andra världstoppmötet om informationssamhället. Efter Genève har vi nu kommit till fas två. Därför uppskattar vi Catherine Trautmanns initiativbetänkande mycket, liksom hennes sätt att agera. Trots att hon lyckades få till stånd en dialog mellan grupperna på ett mycket givande och sunt sätt vet hon också att vi har vissa kritiska synpunkter att komma med när det gäller hur betänkandet presenteras.
Betänkandets titel ”Om informationssamhället” är verkligen mycket ambitiös och heltäckande, men vad handlar det om? Det handlar om att parlamentet avger ett yttrande och ger sitt bidrag till konferensen den 16-18 november 2005. Det var därför som vi föreslog att hon skulle välja en mindre ambitiös och mer direkt formulering i stil med ”Världstoppmötet om informationssamhället, fas två”. Detta skulle också ha varit mer i linje med Viviane Redings meddelande. Som jag sade uppskattar vår grupp den här diskussionen och det aktiva deltagandet mycket.
Tillgång till Internet, särskild hänsyn till informations- och kommunikationsteknik och utbildning i hela världen, e- förvaltning och en verklig deltagandedemokrati är avgörande. Informations- och kommunikationsteknik på hög nivå är inte bara en central fråga för våra Lissabonmål, utan också, och särskilt, på grund av dess konsekvenser för utvecklingsländerna. En kombination av utbildning och skapande av nätverk och tillhörande tjänster har stor betydelse för utvecklingsländerna. Vi bör överväga vilket stöd som EU kan erbjuda i det sammanhanget.
Jag skall nu övergå till de instrument som vi har diskuterat. PPE-DE-gruppen förespråkar en stomme av självständiga ansvariga myndigheter som garanterar tillgång, yttrande- och informationsfrihet, kulturell mångfald och flerspråkighet. Därför är vi emot ännu fler regler och bestämmelser, och stöder den befintliga grunden för e-förvaltningen. Efter att också ha debatterat kostnadsfria och offentliga sökprogram kommer vi inte att ställa oss bakom de ändringsförslag som har lagts fram angående dessa.
Som vi hörde nyss avslöjade Viviane Reding sina planer för i2010 i förra veckan. Hon sätter in informations- och kommunikationstekniken i ett sammanhang som syftar till att främja ekonomisk tillväxt och skapa arbetstillfällen, och det välkomnar vi. Här passar ekonomisk tillväxt och en social modell mycket väl ihop. I i2010 ligger tonvikten på en konkurrenskraftig och öppen inre marknad, på att öka investeringarna, informations- och kommunikationstekniken i EU och på att främja ett informationssamhälle som är tillgängligt för alla för att minska klyftan mellan bemedlade och obemedlade. Detta stämmer överens med EU:s politik, för klyftan är fortfarande enorm.
Vi i PPE-DE-gruppen är mycket måna om att det skall finnas projekt på global nivå att fylla ut, och det behöver inte sägas att detta betyder att det finns ett trängande behov av en finansiell bas. Man kan knappast säga att tilltron har ökat på detta område under de senaste veckorna. Detta kommer att bli föremål för en uppföljningsdebatt.
. – Herr talman! Jag vill tacka Catherine Trautmann för hennes utmärkta betänkande, i vilket våra hjärtefrågor i stor utsträckning har införlivats genom ändringsförslag.
Samtidigt vill jag framföra att vi är djupt oroade för läget i fråga om mänskliga rättigheter i värdlandet, vilket vi anser vara mycket kritiskt. Jag skulle vilja att kommissionen vidtar åtgärder i fråga om detta för att se till att det civila samhället deltar i det kommande toppmötet.
Vidare vill jag säga att jag är förbryllad över möjligheten att programvarupatenten omgående kan komma att utvidgas, vilket skulle kunna bli ett mycket betydande hinder för tillgången till Internet, tillgången på information, framför allt i länderna i söder.
Vi anser att det är oacceptabelt att ett fåtal stora multinationella företag från början skapar ett beroende i fråga om Internet i länderna i söder. Vi anser att Europeiska unionens stöd och finansiella bidrag i stället bör syfta till att främja kostnadsfri och öppen programvara i dessa länder, vilket sägs i Catherine Trautmanns utmärkta betänkande. Detta kräver att systemen är interoperativa.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar Catherine Trautmann för hennes utmärkta betänkande, som bland annat handlar om att avskaffa den digitala klyftan. Det är en fråga om balanserad utveckling, men framför allt om social jämlikhet.
Med hänsyn till detta är informationstekniken grundläggande när det gäller att bygga ett samhälle som är rikare kulturellt sett och mer enat. Informationssamhället måste vara tillgängligt för alla: ett demokratiskt element som tar hänsyn till kulturella skillnader och främjar medborgarnas delaktighet. De är berörda parter och inte bara konsumenter.
De offentliga investeringarna har en grundläggande roll att spela för att se till att informationsteknikens tillgängliga karaktär tryggas, till exempel genom att se till att kostnadsfri programvara utvecklas och används inom den offentliga sektorn. Sedan har vi frågan om förvaltningen, som EU måste ta itu med för att kunna skapa en kontrollmekanism på internationell nivå. Mandatet för ICANN håller på att löpa ut. Det handlar om att se till att den nya organisation som administrerar Internet blir representativ och legitim genom att skapa en förvaltning med olika aktörer: regeringar, icke-statliga organisationer, den privata sektorn och det civila samhället, var och en med sin roll och sitt klara ansvar.
När förslaget utarbetas bör det faktum att kunskap, som ett instrument för utveckling och frihet, är en gemensam tillgång slås fast igen. Oroande signaler som inte går ihop med detta kommer dock från rådet. Genom direktivet om patentskydd för programvara attackerar man rätten till fri rörlighet för kunskap, ifrågasätter målet att informationssamhället skall bli tillgängligt för alla och underminerar därmed hela grunden för Lissabonstrategin.
. –Herr talman! Tack för att jag fick ordet. Kommissionsledamoten och föredraganden har gjort ett utmärkt arbete. De nya informations- och kommunikationsteknikerna kan bidra till att främja demokrati, kunskaper och färdigheter samt konkurrenskraft i Europa. Unionens lagstiftning måste dock se till att det verkligen blir så.
Nya kommunikationsmedier, såsom mobiltelevision, kommer att skapa nya möjligheter för små tillverkare. Mobila kommunikationer påverkas inte av restriktioner som tittande på bästa sändningstid eller för korta sändningstider. Med andra ord kan alla i princip titta på tv när de vill.
Jag vill föreslå att kommissionen inför ett program för att stödja små europeiska tillverkare av dessa nya medier, till exempel mobil television. På så sätt skulle vi få till stånd en ökning av välbehövlig, särpräglad och mångsidig programvara. Ett mångkulturellt Europa är precis den rätta grunden för detta, och därmed skulle vi som européer finna vår plats i denna nya kommunikationsteknik.
Som lagstiftare har vi en demokratisk och kulturell skyldighet att förhindra att sektorn centraliseras. Det är ett problem som är gemensamt för oss alla. Samma jätteföretag äger nu inte bara institutionerna inom television, radio och press utan också tekniken för mobila kommunikationer, och detta slags homogenitet ger oss en stor utmaning eftersom diversifierade kommunikationer är helt nödvändiga om vi skall kunna utveckla en kunskapsbaserad ekonomi. Kommissionen bör därför se närmare på marknadernas livskraft och tillgången till alternativ kultur och information i olika länder, olika medier och olika innehåll.
– Herr talman, kommissionsledamot Reding, mina damer och herrar, herr Paasilinna! I dag diskuterar vi framtiden, inte bara för Europa, utan också för det internationella informationssamhället. Europa har alla möjligheter att föregå med gott exempel för resten av världen på det här området, särskilt med tanke på att informationssamhället spelar en ledande roll i Lissabonstrategin, vars huvudmål är tillväxt och sysselsättning.
Vår uppgift måste vara att visa människor att tillväxt egentligen betyder hur mycket de har på banken i slutet av varje månad. Vi måste också visa dem att ökad sysselsättning, eller med andra ord fler människor i arbete, innebär att vi kan lägga mer pengar på välfärdsunderstöd, i form av pensioner, studiemedel eller bidrag till universitet. Den digitala klyftan spelar en central roll här. För att bara ta ett exempel saknar familjeföretag i utvecklingsländerna det mest grundläggande, inte bara i fråga om hård- och mjukvara, utan framför allt i fråga om utbildning.
Våra ansträngningar måste syfta till att främja Internetbaserad yrkesutbildning. På Internet finns det också en enorm kulturell och språklig mångfald – som vi kan se ett annat exempel på i parlamentet med dess 20 språk – och därför öppnar det ett brett spektrum av möjligheter att uppnå det som måste vara vårt huvudmål, nämligen att främja tillväxt och sysselsättning i hela världen.
Hälsofrågorna är en annan faktor som inte får nonchaleras, eftersom de kommer att vara avgörande för de sociala utgifterna i framtiden. Internetbaserad information om hälsofrågor, förebyggande åtgärder och medvetenhet om sjukdomars orsaker kommer att ha stor inverkan på dessa utgifter och vara mycket användbar i fråga om äldres sjukdomar.
Det är därför som forskning, utveckling och handel är absolut avgörande, liksom familjeföretag och små och medelstora företag. Jag ber kommissionsledamoten att se till att dessa frågor blir de viktigaste i Tunis.
– Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till hennes förtjänstfulla arbete som jag till fullo stöder.
Fru kommissionsledamot! Vid toppmötet i Tunis måste EU och medlemsstaterna visa sin politiska vilja att främja informations- och kommunikationstekniken (IKT) som ett strategiskt instrument för såväl ekonomisk och social utveckling som för samarbete.
EU:s ledande roll i samarbetet med utvecklingsländerna ger helt klart dessa länder en möjlighet att få del av informationssamhället, vilket gynnar alla.
Två frågor bekymrar mig emellertid. Den första gäller finansieringen av handlingsplanen. Den internationella fonden för digital solidaritet bygger sin verksamhet på frivilliga bidrag och räcker följaktligen inte på långt när till. Vi måste därför få fram ytterligare finansiella resurser, exempelvis i form av utvecklingsbidrag, strukturstöd eller andra nya resurser. Jag är övertygad om att vi skulle få medborgarnas stöd för detta. Enligt den senaste Eurobarometerundersökningen vill nämligen 71 procent av EU:s medborgare att större tonvikt och mer resurser skall läggas på informationssamhället. Om vi dessutom når en överenskommelse om de nya budgetplanerna har vi inom EU möjlighet att göra den prioritering som rådets kommande ordförandeskap redan har uttalat sig för och som handlar om att främja utbredningen och utvecklingen av informations- och kommunikationsteknik.
Med hänsyn till förvaltningen av Internet och med anledning av den förestående slutsatsen från Internetsammanslutningen (ICANN) måste för det andra en ny modell till organisation på internationell grund skapas, där de politiska besluten är förbehållna regeringarna och där de tekniska uppgifterna är industrins och den privata sektorns ansvar. Organisationen måste tveklöst kunna arbeta flexibelt och se till att samtliga medlemsstater engageras i beslutsfattandet.
Mina damer och herrar! En förutsättning för denna organisationsmodell är dessutom att det civila samhället deltar, genom att ett diskussionsforum inrättas för att möta de utmaningar och problem som blir följden av Internetutvecklingen. Detta är enda sättet att få vårt uppriktiga stöd för informationssamhället att framstå som trovärdigt.
– Herr talman! Jag hoppas att ni inte tycker att jag är en riktig glädjedödare så här sent på kvällen, men jag skulle vilja beröra det som är negativt i betänkandet, som jag i övrigt stöder och anser vara bra. Det negativa är den företeelse som kan beskrivas med det allt vanligare uttrycket ”e-passivitet”. Catherine Trautmann har alldeles säkert rätt när hon i betänkandet hävdar att utvecklingen av IKT måste syfta till att stärka demokratin och tillvarata medborgarnas intressen så att människorna blir aktiva deltagare och inte endast konsumenter i informationssamhället. Detta är det enda realistiska målet, men vi får inte heller bortse från hindren.
E-passivitet är ett sådant hinder. I exempelvis Ungern i dag använder endast en av fyra vuxna Internet regelbundet. Samtidigt hävdar den stora majoriteten icke-användare att de inte har något behov av det eller att de helt enkelt är ointresserade. Exemplet är inte unikt. Fördelningen är likartad i de flesta nya medlemsstater. En betydande andel av befolkningen tycks ha en kluven inställning till fördelarna och möjligheterna med Internet. Utvecklingen av tjänstesektorn och infrastrukturen i dessa medlemsstater riskerar därför att bli asymmetrisk, eftersom ett betydande antal invånare saknar egentlig motivation och låter bli, eller avfärdar tanken på, att installera de kostnadskrävande systemen.
Detta sammantaget kan givetvis också ge upphov till asymmetri mellan de gamla och de nya medlemsstaterna. Det ligger i allas vårt intresse att undvika detta och att stärka sammanhållningen också på detta område. Vi måste således göra allt som står i vår makt för att stärka e-integrationen och se till att kommunikationen blir kraftfullare, tydligare och mer begriplig än hittills. Det är också mycket viktigt att vi får bukt med inrotade negativa attityder till och vanföreställningar om det nya mediet, samtidigt som vi betonar dess positiva sidor. Jag är övertygad om att betänkandet utgör ett steg i denna riktning, och även jag gratulerar givetvis Catherine Trautmann och tackar henne för hennes arbete.
Informations- och kommunikationstekniken räknas numera tveklöst som en av de främsta orsakerna till ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling.
Samtidigt som produktiviteten ökas och integrationen i samhället främjas innebär inträdet i den digitala kommunikationens tidevarv också att människor utestängs från samhället, särskilt om användare eller medborgare inte är tillräckligt väl insatta i fördelarna med eller inte klarar av att använda de nya landvinningarna. Det är därför ytterst betydelsefullt att vi investerar i utvecklingen av informationssamhället, liksom i utbildning i att använda modern teknik redan i skolans lägsta årskurser.
Därmed inte sagt att samhället skall utestänga äldre människor som fortfarande drar sig för att använda modern kommunikationsteknik och moderna medier. Det finns flera exempel på att medborgare har föredragit att gå i pension eller bli arbetslösa framför att vänja sig vid att använda datorer. I dagens snabba utvecklingstakt har vi svårt att hålla jämna steg med alla nyheter, och så kommer det att vara för varje ny generation. Genom att människor utestängs från informationssamhället finns det följaktligen en risk att en elit växer fram.
Mot bakgrund av att vi utför ett ökande antal tjänster med hjälp av modern teknik och att antalet tjänster i pappersform minskar kan diskriminering bli följden av bristande kunskap och erfarenhet på området. Utöver att främja utvecklingen måste samhället därför ge alla samhällsskikt och åldersgrupper möjlighet till utbildning.
Det är lika viktigt att säkerheten vid användningen av modern informations- och kommunikationsteknik uppmärksammas ordentligt – om säkerheten blir bättre kommer förtroendet att öka och möjligheterna till missbruk att minska. De institutioner som tillhandahåller dessa tjänster måste varna konsumenterna för eventuella risker och samtidigt ge dem garantier mot missbruk.
– Herr talman! Det var utvecklingen av informationstekniken som gjorde att den kommunistiska censurens monopolställning bröts på 1980-talet och banade väg för demokrati i vår del av Europa. Vi måste nu ta ytterligare ett steg framåt. Nästa utmaning som väntar oss är utvecklingen av ett informationssamhälle där informations- och kommunikationstekniken används för att på ett effektivt sätt driva igenom normer för mänskliga rättigheter på internationell, nationell och regional nivå. När vi bygger upp informationssamhället får vi inte endast inrikta oss på de uppgifter som ligger närmast till hands och som handlar om att främja och bygga upp en grundläggande infrastruktur – vad vi också, och framför allt, måste inrikta oss på är utbildning. Jag tänker då i första hand på utbildning på grundskolenivå, så att vi ser till att ingen känner rädsla inför teknikutvecklingen, och i andra hand på utbildning om programinnehåll som får ungdomar att inta en kritisk och konstruktiv hållning till alla slags medier.
Informationssamhället förutsätter fri och obegränsad tillgång till teknik och information, och därför anser jag att mjukvarupatenten skulle innebära det definitiva slutet för ett sådant samhälle. Oförsonliga diktaturstater som styrs av fruktan för vissa idéer finner fortfarande på nya sätt att hindra tillgången till information. Detta är inget nytt. I Kuba har man antagit en lag som innebär att endast vissa företag och myndighetskontor får tillgång till Internet och att datorförsäljning till allmänheten förbjuds. Endast 6 000 av de 10 000 datorerna i Kuba är anslutna till internationella nät, och också dessa är noggrant övervakade.
Också den vitryska regeringen är klart medveten om den roll som Internet kan komma att spela för utvecklingen av demokrati och det civila samhället och utnyttjar alla till buds stående medel för att bromsa dess allt större popularitet. En ny massmedielag har stiftats. Lagen föreskriver bl.a. obligatorisk registrering och tvingar utgivare på Internet att skaffa sig ett s.k. publiceringstillstånd. Detta kommer i praktiken att fungera som ett effektivt censurinstrument. Det är också kännetecknande för situationen i Vitryssland att staten är den enda Internetleverantören, eftersom det inte finns några andra operatörer i landet som har tillgång till externa telekommunikationstjänster. Trots att den genomsnittliga månadsinkomsten per capita ligger på 60 US-dollar kräver det vitryska kommunikationsministeriet att alla Internetanvändare betalar 20 US-dollar för att få tillstånd att inneha modem. Slutsatsen måste bli att vår verksamhet också måste inriktas på denna fråga.
– Herr talman! Jag måste be kommissionsledamoten om ursäkt för jag brukar, som hon förmodligen vet, inte ha för vana att dyka upp precis när jag skall tala. Ovanligt nog har allt genomförts mycket tidigt i kväll. Jag är glad över att vara här för att stödja Catherine Trautmanns betänkande, särskilt eftersom jag deltog i den delegation som åkte till det första världstoppmötet om informationssamhället i december 2003 med hennes framstående företrädare, Erkki Liikanen. Jag hade förmånen att få vara där i den stora salen i Genève när han höll ett mycket välformulerat och verkningsfullt tal för Europeiska unionen.
Utifrån den upplevelsen kan jag tala om för kollegerna att det är mycket tydligt hur respekterad Europeiska unionen har varit och alltjämt är inom hela processen med att utveckla informationssamhällets landvinningar. Den har också tydligt uppmuntrat andra medlemsstater att följa efter. Jag är säker på att kommissionsledamot Viviane Reding kommer att vilja fortsätta med den viktiga traditionen, för det finns mycket arbete kvar att uträtta.
Jag vill betona två saker som framhölls för mig under den tiden i Genève. Den första är betydelsen av vårt forskningsprogram och av att sprida det forskningsprogrammet till de minst utvecklade länderna. Det finns många datavetare som kämpar med helt otillräckliga resurser som verkligen skulle vilja vara med i våra nätverk för forskare och arbeta tillsammans med våra forskningsexperter. Jag vet att i en del av nästa generation av ”Geant”-programmet, som kommissionsledamoten lanserade förra veckan, kommer den frågan att tas upp. Jag kan inte nog betona betydelsen av detta, särskilt eftersom vi vill att dessa datavetare skall utveckla de verktyg, produkter, tjänster och nya idéer som kommer att vara till hjälp i deras samhällen, antingen det gäller hälsovård, utbildning eller andra former för att tillhandahålla lokal service, särskilt inom ett mycket vidsträckt område och ett med mycket glesa kommunikationer.
För det andra är det viktigt att uppmuntra dem till en konkurrenskraftig infrastruktur för telekommunikationer, att sänka kostnaderna, att uppmuntra konkurrens så att de kan få samma tillgång som vi till talrika, billiga tjänster. Om vi kan uppnå dessa två saker tillsammans med allt det andra, så kommer det att innebära ett oerhört framsteg för alla dessa länder.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga (O-0068/2005 – B6-0245/2005) till kommissionen från Marcin Libicki för utskottet för framställningar om ärendet Lloyd.
– Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ordföranden i utskottet för framställningar Marcin Libicki har på grund av att han hastigt måste resa till Polen bett mig att på hans vägnar framföra följande: Innehållet speglar endast den ståndpunkt som utskottet för framställningar har intagit, inte någon politisk grupps eller hans personliga ståndpunkt. Ordföranden Marcin Libicki ber kammaren och utskottet om ursäkt för sin frånvaro.
Kvällens debatt, som är föranledd av den muntliga frågan från utskottet för framställningar, berör en fråga som är central för ett stort antal människor när de talar om medborgarnas Europa, eller närmare bestämt om den europeiska nationaliteten.
Den rätt att göra en framställning som är inskriven i fördraget medför skyldigheter, inte endast för parlamentet utan för samtliga institutioner inom EU. Alla medborgare har rätt att inge en framställning till Europaparlamentet i frågor som rör EU:s verksamhet och har rätt att förvänta sig ett nöjaktigt svar. De har också rätt att förvänta sig att de kommer att hållas skadeslösa om överträdelser har skett i ärenden som ligger inom EU:s behörighetsområden.
I debatten om de framställningar som har gjorts i anslutning till ärendet Lloyd ber man om ett ärligt svar från kommissionen som väktare av fördragen.
Om en EU-lag i många år har tillämpats felaktigt av en medlemsstat och om denna felaktiga tillämpning till yttermera visso har resulterat i omfattande personliga förluster och i några fall drivit människor till att ta sitt liv har vi all anledning att fundera över hur EU egentligen fungerar. Samma sak gäller om det är sant att framställarna i ärendet Lloyd i Förenade kungariket, Irland, Tyskland och ett flertal andra EU-länder led omfattande ekonomiska förluster till följd av att det första direktivet om annan försäkring än livförsäkring tillämpades felaktigt.
Medborgarna har rätt att vänta sig att den lagstiftning som rådet och Europaparlamentet antar undantagslöst tillämpas korrekt i EU:s medlemsstater. Det har kommit till vår kännedom att framställarna i Förenade kungariket 1997 har framfört att gemenskapens direktiv om annan försäkring än livförsäkring införlivades för sent.
Europaparlamentet vidtog sent omsider extraordinära åtgärder i ärendet och antog i september 2003 Roy Perrys betänkande med 358 röster för, inga röster emot och 35 nedlagda röster. Utskottet för framställningar genomförde därefter långa och ingående undersökningar, men trots detta väntar framställarna fortfarande på att få ett klart svar på de frågor som ställdes i Perryresolutionen, så att de äntligen kan väcka talan vid domstol i Storbritannien och begära skadestånd för de förluster de har lidit.
Marcin Libicki menar att om kommissionens underlåtenhet att besvara vår fråga och att ge parlamentet en uttömmande redogörelse för ärendet innebär att parlamentet anser det påkallat att dra kommissionen inför Europeiska gemenskapernas domstol, skall vi inte vara rädda för att göra detta.
Själva sakfrågan handlar om huruvida kommissionen har gett parlamentet, och huruvida parlamentet därefter har gett de medborgare som i allt större antal lämnar in framställningar, en uttömmande redogörelse för ärendet. Har vi en tillräckligt bra lagstiftning, och tillämpas den korrekt? Har vi fri rörlighet för varor och personer och erkännande av yrkeskvalifikationer? Har EU-medborgarna några rättigheter? Detta är vad dagens debatt handlar om.
Europaparlamentet väntar på att kommissionen skall bestämma sig för om EU-medborgarna har några rättigheter och att den skall undersöka om Förenade kungariket under de två senaste decennierna har tillämpat lagarna om ett ordentligt regelverk för och tillsyn av försäkringsmarknaden, liksom om det vid denna tidpunkt fanns några solvenskrav. Var snäll och ge oss ett svar, herr kommissionsledamot – givetvis måste det inte komma från er personligen. Glöm inte bort att er företrädare först efter påtryckningar vidtog åtgärder och inledde överträdelseförfaranden, som därefter drogs tillbaka när Förenade kungariket rättade sig efter direktivet. Ge parlamentet ett svar, på er institutions vägnar – ge oss framför allt svar på frågan om det aktuella landet under nämnda tidsperiod har efterlevt direktivet.
. – Herr talman! Frågan om regleringen av Lloyd’s och tillämpningen av det första direktivet om annan försäkring än livförsäkring i Förenade kungariket har debatterats förut i parlamentet. Jag hänvisar till den muntliga frågan B5-0010/2004 från Roy Perry som debatterades av parlamentet den 12 februari 2004 och till det svar som gavs av kommissionen vid det tillfället.
Kommissionen har alltid uttryckt den största sympati för de tusentals enskilda – inklusive framställarna – som har lidit förluster till följd av Lloyd’s-affären. Kommissionen framförde tydligt sin uppfattning och oro när det gäller lagstiftningen i Förenade kungariket före 2000 i sin formella underrättelse i december 2001 som nu är ett offentligt dokument.
Myndigheterna i Förenade kungariket informerade kommissionen om att ny lagstiftning hade antagits för att ersätta den tidigare och svarade på ytterligare frågor från kommissionen om denna nya lagstiftning. Kommissionen tillkännagav därefter att den var övertygad om att de aspekter på den reglerande och övervakande lagstiftningen för Lloyd’s som granskades stod i överensstämmelse med villkoren i direktivet.
Kommissionen tvivlar inte på att den, när den väl hade fastställt överensstämmelsen i den nya lagstiftningen för Lloyd’s, inte hade någon grund för att fortsätta med det överträdelseförfarande som den hade inlett med den formella underrättelsen i december 2001 avseende den gamla lagstiftningen. EG-domstolens rättspraxis när det gäller syftet med och genomförandet av överträdelseförfaranden är otvetydig. Kommissionen har alltid framhållit för klagande att varje åtgärd som syftar till att erhålla skadestånd för påstådd brist på överensstämmelse under den gamla lagstiftningen måste vidtas enbart inför domstolar i Förenade kungariket.
För att få hjälp i sin rättstvist i Förenade kungariket mot regeringen i Förenade kungariket tycks framställarna och många brevskrivare söka få ett avgörande från kommissionen om överensstämmelsen eller bristen på överensstämmelse i den tidigare lagstiftningen för Lloyd’s. Men endast EG-domstolen kan fälla sådana avgöranden. Kommissionen gav uttryck för sin oro i sin formella underrättelse 2001, men detta var bara det första steget i ett långt förfarande med argument och motargument som till sist, om det hade fullföljts, hade kunnat leda till ett formellt förhör och avgörande i EG-domstolen.
Kommissionen är väl medveten om att många anser att det är mycket beklagligt att de rättsliga åtgärder som påbörjades med vårt brev inte drevs till ett slutligt avgörande, men den tvivlar inte på att dess beslut att avbryta åtgärderna var det rätta och stod helt i överensstämmelse med EG-domstolens konstanta rättspraxis i fråga om överträdelseförfaranden.
Jag har noterat förslaget till resolution som lagts fram i syfte att avsluta kvällens debatt i den här frågan. Kommissionen anser att alla de punkter som ägnades åt frågan i Roy Perrys betänkande, vilket resolutionsförslaget innehåller en hänvisning till, har besvarats. När kommissionen beslutade att avsluta överträdelseförfarandet offentliggjorde den sina synpunkter på svaren som myndigheterna i Förenade kungariket lämnat på den formella underrättelsen.
När det gäller tillgång till dokumenten som kvarhölls av kommissionen framhåller jag att dessa regleras i förordning (EG) nr 1049/2001. Villkoren för att få tillgång till dessa dokument framställs i den förordningen.
När det gäller den tredje frågan i Roy Perrys betänkande om eventuella brister eller utelämnanden i Förenade kungarikets lagstiftning upprepar jag att kommissionen väckte en rad frågor i sin formella underrättelse. Jag framhåller dock att det bara var frågor. Sådana frågor utgör inte i sig en mening eller bedömning. Svaren som lämnades av myndigheterna i Förenade kungariket övertygade kommissionen och gjorde att den beslutade att det inte fanns skäl att fortsätta med överträdelseförfarandet.
. – Herr talman! För det första skulle jag vilja säga att jag har erfarenhet av Lloyd’s, även om jag inte är ett ”namn”. Det har jag heller aldrig varit, och jag har inga ekonomiska intressen, inte av något slag alls. Min familj har varit knuten till Lloyd’s i mer än 200 år på ett eller annat sätt, och jag förstår därför marknaden och hur Lloyd’s arbetar.
Jag hyser ingen särskild ovilja mot Lloyd’s, inte av något slag alls. Enligt mångas förmenande stöder jag faktiskt organisationen starkt. Men likaså stöder jag principen i den här frågan vilken – så som många kolleger nu känner till – går tillbaka till 1997 när det gäller framställningen och betydligt längre i sak. Det handlar om att frågan som förts fram av Roy Perry och nu av utskottet för framställningar inte har besvarats ordentligt. Ett tecken på den oron är att det, även om det kan råda oenighet om själva sakfrågan, råder enighet i utskottet för framställningar att den här frågan inte har besvarats ordentligt. Därför finns det ett bifogat förslag till resolution för att ge parlamentets talman befogenhet att instruera utskottet för rättsliga frågor att vidta rättsliga åtgärder mot kommissionen för att besvara den frågan såvida detta – vilket jag misstänker redan är fallet i kväll – inte har gjorts. Anledningen till oron här är att det är frågan om kommissionens underlåtenhet att svara utskottet för framställningar – nu i sin helhet i motsats till en enskild ledamot.
Själva frågan kvarstår, som kommissionsledamoten och ledamöterna vet. Personer ruineras fortfarande, och de oroar sig för sin hälsa och sina liv. Den här framställningen måste slutföras; vi behöver få svar på frågan. Mina kolleger och jag själv i utskottet för framställningar kan inte gå med på att framställningen avslutas förrän vi får de riktiga svaren på dessa frågor som har lagts fram nu och även tidigare av min föregående kollega Roy Perry.
Kommissionen måste svara ordentligt på frågan för att åtminstone ge dem som har lidit förluster från Lloyd’s sida i den här trista affären möjlighet att kunna gå vidare med sina fall.
Jag har aldrig varit och kommer inte att bli en av dem som råder medlemmar i Lloyd’s – ”namn” – som har lidit ekonomiska förluster att gå vidare med ett fall utan utsikter till framgång. Det vore dåraktigt och skulle leda till mer bekymmer. Men jag och mina kolleger som har undersökt det här ärendet tror att det behöver beaktas ordentligt. Därför har frågan lagts fram på det sätt som skett. Detta är inte någon personlig kritik av kommissionsledamot Charlie McCreevy, men jag är inte övertygad om att kommissionen har givit det riktiga svaret. Därför måste den inse att detta kommer att få fler konsekvenser.
. – Herr talman! Under den förra mandatperioden var jag ledamot av utskottet för rättsliga frågor, och jag följde denna fråga och var då på samma sätt som nu mycket förbryllad eftersom vi talar om kommissionens rättsliga ansvar i enlighet med artikel 232 i fördraget, vilken handlar om förfarandet vid underlåtande att vidta åtgärder. Enligt artikel 232 måste det dock röra sig om ett brott mot fördraget som sådant för att Europaparlamentet skall kunna klaga på ett brott mot fördraget.
Naturligtvis är detta ett direktiv som inte antogs av en tidigare brittisk regering utan av en senare regering, den nuvarande. Kommissionen inledde ett överträdelseförfarande i enlighet med artikel 226, situationen förändrades, direktivet införlivades och från den punkten var det, som kommissionsledamot Charlie McCreevy har påpekat, enligt EG-domstolens rättspraxis inte möjligt att fortsätta förfarandena inför domstol, eftersom det står i artikel 226: ”Om kommissionen anser att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt detta fördrag, skall kommissionen avge ett motiverat yttrande i ärendet efter att ha givit den berörda staten tillfälle …”
Eftersom staten rättade sig efter kommissionens åsikt finns det för närvarande juridiskt sett inget rättsfall. Det innebär att jag tror att, som kommissionsledamot McCreevy sade, den enda möjligheten för närvarande är att väcka talan inför de brittiska rättsliga myndigheterna, och inte inför Europeiska unionens institutioner. Rent rättsligt skulle vi kunna säga att för närvarande varken parlamentet, kommissionen eller EG-domstolen är rätt forum för att hantera denna typ av klagan.
Detta är tyvärr så som fördraget är formulerat. Vi skulle kunna ha ett annat fördrag, som skulle fastställa skyldigheter för kommissionen när det gäller saker som har inträffat tidigare, men i detta fall är EG-domstolens rättspraxis tydlig, och det är därför jag hade och än i dag har invändningar i denna fråga. Det innebär att fördraget inte berättigar kommissionen att väcka talan mot en stat inför EG-domstolen när staten väl har rättat sig efter Europeiska unionens lagstiftning. Det är vare sig ett matematiskt, direkt eller automatiskt system, utan staten måste först uppmanas att lyda, och när den gör det avslutas förfarandet; från den punkten kan kommissionen inte göra någonting.
Vid det här laget anser jag att både kommissionens tidigare svar och det svar som kommissionsledamot McCreevy just har gett oss är helt tillfredsställande.
Jag rekommenderar att de som berörs av Lloyd’s-fallet vänder sig till brittiska domstolar och vidtar lämpliga åtgärder i enlighet med brittisk lagstiftning, men jag anser att det är meningslöst att vi överväger detta förfarande för närvarande; det är ett enormt slöseri med tid för parlamentet, och vi skulle till och med kunna gå så långt som att säga att det också skulle vilseleda dem som har drabbats, eftersom det leder in dem på en väg som inte leder någon vart.
De brittiska domstolarna är deras enda chans att lyckas; jag tror till och med att det i några fall redan har väckts talan inför dessa domstolar. Detta är det enda man kan göra. Och det är vad jag rekommenderar de människor som berörs av denna typ av klagomål.
. – Herr talman! För kommissionsledamoten är naturligtvis den här fantastiska historien ny, men för många av våra väljare både i Förenade kungariket och på andra håll är det olyckligtvis en långdragen tragedi som vi har sett går tillbaka till 1970-talet.
Om vi är ärliga, och här håller jag med Manuel Medina Ortega, så vet vi att vad vi än gör kan vi inte avhjälpa de många personliga förlusterna. Vi vill inte ha rättsliga förfaranden mellan våra institutioner bara för att ha rättsliga förfaranden, utan vi vill göra något som stärker ställningen och anseendet för parlamentet och unionens institutioner. Den centrala frågan här gäller hur Europeiska unionen fungerar och, i all synnerhet på vårt område, hur den inre marknaden fungerar. Det är egentligen mycket enkelt: ett direktiv tycks inte ha genomförts fullständigt och korrekt under en lång följd av år. Medlemsstaten visar slutligen medgörlighet 20 år senare. Det duger helt enkelt inte vare sig för parlamentet eller för EU. Dessutom är vårt utskott för framställningar ofta den första instans man vänder sig till. Det borde vara ett förvarningssystem, men ibland, som i det här fallet, aktiveras det i efterhand.
Kommissionen borde alltid vara på sin vakt för att se till att genomförandet går rätt till. Och om genomförandet ifrågasätts så bör den med hänsyn till det politiska klimatet i EU vara beredd att ge entydiga svar.
Parlamentet har alltid hävdat att korrespondens som gäller eventuella verkställighetsförfaranden mellan medlemsstater och kommissionen skulle vara gemensam. Det är rakt på sak, och jag uppskattar att er företrädare, Frits Bolkestein, skrev och sade att det fanns skäl att inte avslöja en del av korrespondensen. Nog har vi i det rådande politiska klimatet en skyldighet gentemot våra medborgare att gå till botten med vad som händer i fall som det här och att ge dem tillfredsställande svar. Annars har vi all anledning att vänta oss de negativa reaktioner som vi fick i Frankrike och Nederländerna. Det är dålig stil om vi inte kan svara på våra medborgares direkta frågor om hur vi genomför EU-rätten. Herr kommissionsledamot, jag hoppas att ni kommer att kunna hjälpa oss mer än vad er företrädare kunde.
– Kommissionen bör svara på parlamentets fråga om huruvida Förenade kungariket tillämpade direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring vederbörligen mellan 1978 and 2001. Eftersom den här frågan avser den inre marknaden finns det inga skäl att vägra att lämna ett sådant svar. I november 2003 vägrade kommissionsledamot Frits Bolkestein att ge ett ordentligt svar. De ansvariga utskotten bad då parlamentets talman att vidta rättsliga åtgärder mot kommissionen. Ett par månader senare antyddes det att de nödvändiga rättsliga villkoren inte skulle ha uppfyllts. Nu, ett år senare, har en ny resolution lagts fram.
Kolleger! Det har nu gått åtta år sedan den första av många framställningar i det här fallet. Det är nästan två år sedan det överväldigande röstresultatet om den första resolutionen om Lloyd’s-affären. Tusentals medborgare ruinerades och är nu, medan vi talar, alltjämt i fara. En del har begått självmord. Detta är följden av avsiktligt och systematiskt svek i Lloyd’s-affären. När parlamentet behandlar en framställning står inte dess roll utan dess trovärdighet på spel. Om medborgarna i EU skriver till oss för att få hjälp av oss och medlemsstater sviker skulle ett framgångsrikt mål i EG-domstolen stärka parlamentets roll i prövningen av framställningar.
Herr kommissionsledamot! Om inga framsteg görs måste jag dra slutsatsen att parlamentet inte är i stånd att hjälpa de medborgare i EU som ber om hjälp. I så fall måste jag ta till andra metoder i ett försök att väcka parlamentet och skapa rättvisa för tiotusentals medborgare i EU som lever i skräck på grund av den här affären.
– Herr talman, mina damer och herrar! Marcin Libickis fråga strör salt i såren på motsägelserna i detta Europa, som är skräddarsytt för stora ekonomiska intressen, ett Europa som dess medborgare inte vill ha, vilket åtminstone visades av de EU-medborgare som hade möjlighet att yttra sig i frågan.
Om man undersöker handlingarna slås man av överträdelserna både av kommissionen och av den brittiska regeringen, eller åtminstone av dess så kallade tillsynsmyndigheter, men man slås också av klyftan mellan folkets intressen och intressena hos ett mycket begränsat antal plutokrater och spekulanter.
När det gäller Lloyd’s-affären är det enkelt att fastställa vad som kontrollerades, däremot har det slumpat sig så att det inte går att fastställa vem som utförde kontrollerna. Det uppstår en berättigad misstanke att direktiv 73/239/EEG om betalningsförmåga ignorerades med en medveten eftergivenhet, för att inte säga delaktighet, av Europeiska kommissionen och det brittiska finansministeriets behöriga tillsynsmyndigheter. Det finns ett populärt italienskt talesätt som lyder: ”Varje lag har sitt kryphål.” Detta gamla talesätt stämmer också in på Förenade kungariket och Europeiska kommissionen. Faktum kvarstår dock att försäkringsbranschen är ett hasardspel som Lloyd’s nästan alltid har vunnit i flera hundra år.
Jag hyser ingen sympati för dem som tar risker genom investeringar och ekonomisk spekulation, för denna typ av entreprenörer känner ingen sympati för småsparare, för konsumenter, för det enormt stora antalet offer för deras farliga och skrupelfria finansiella spel, och inte heller för dem som tvärtom tjänar pengar genom hårt arbete och tjänar sitt uppehälle genom att investera sina fysiska och psykiska tillgångar.
De som satsar pengar på sannolikheter, ett spel som uppenbarligen ger mer vinst än förlåtelse, med tanke på att man har hållit på med detta i flera hundra år, måste också acceptera riskerna. Lloyd’s-affären är ett symboliskt exempel på de orättvisa förväntningarna hos dem som alltid vill vinna bara för att de har stora summor pengar att satsa och inte bryr sig ett dugg om den stora majoriteten av människor som satsar sina egna liv på sitt arbete.
– Herr talman! Jag var besviken över kommissionsledamot Charlie McCreevys svar. Vi måste skilja på två frågor här. Den första frågan gäller dem som investerade i Lloyd’s och om den brittiska regeringen är skyldig att ersätta dem för deras förluster eller inte. Kommissionsledamoten påpekade helt korrekt att detta är en fråga som måste drivas i Förenade kungarikets domstolar.
Men vad vi speciellt behandlar här är kommissionens vägran att agera korrekt och i enlighet med fördragen när den har svarat på frågor från parlamentet. Enligt fördragen är kommissionsledamoten uttryckligen skyldig att svara på frågor. I kväll har han återigen vägrat att tillhandahålla all information som efterfrågats så långt tillbaka som 2003.
Vid ett annat tillfälle antydde en tidigare kommissionsledamot att regeringen i Förenade kungariket ogillade att kommissionen avslöjade den information som utskottet för framställningar begärde. Eftersom detta är en medbeslutandefråga – så som försäkringsdirektivet är ett medbeslutandedirektiv – har parlamentet åtminstone lika stor rätt till den information som är tillgänglig för kommissionen och medlemsstaten. De är inte de enda som är ansvariga för lagstiftningen.
Därför vädjar jag till kommissionsledamoten att undvika skammen att ställas inför EG-domstolen av parlamentet för underlåtenhet att följa fördragen. Jag tycker, herr kommissionsledamot, att det verkar som om ni i alla händelser kan hamna i domstolen om ni inte samtycker. Jag känner inte till brittisk lag så väl, men jag misstänker att om detta var ett mål i Irland så kunde de klagande tvinga er att tillhandahålla informationen. Jag anser att det är helt orätt att vägra parlamentet den information det har rätt till, och ni löper en verklig risk att ställas inför EG-domstolen om ni inte tillhandahåller den.
. – Herr talman! Kommissionen anser att den har fullgjort sina skyldigheter i enlighet med fördraget. När misstankar framfördes påbörjade kommissionen en undersökning och utfärdade en formell underrättelse och en kompletterande formell skrivelse. Kommissionen har efter bästa förmåga svarat på frågor som parlamentet har ställt till den. Min företrädare träffade företrädare för utskottet för framställningar och svarade på frågor här i parlamentet liksom på många skriftliga frågor. Jag har träffat Marcin Libicki för att diskutera den här frågan, och jag är här i kväll igen för att svara på parlamentets frågor. Detta är vad ansvarighet från kommissionens sida innebär. Kommissionen har agerat genom att inleda ett överträdelseförfarande, och den har åter agerat genom att besluta att avsluta fallet när den fick ett nöjaktigt svar från myndigheterna i Förenade kungariket.
Kommissionen strävar alltid efter att svara på parlamentets frågor efter bästa förmåga. Men i det här fallet har kommissionen ombetts att uttala sig om huruvida en medlemsstat rättade sig efter gemenskapsrätten under en viss tidigare period och under ett annat rättssystem än det som nu är i kraft. Kommissionen kan inte svara på den frågan eftersom de administrativa och rättsliga förfaranden som skulle ha gett svaret inte avslutades.
– Jag har mottagit ett resolutionsförslag(1) för att avsluta debatten i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om en andrabehandlingsrekommendation (A6-0204/2005) av Othmar Karas för utskottet för ekonomi och valutafrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1466/97 om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken (09812/2005 – C6-0192/2005 – 2005/0064(SYN)).
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Rådets ordförande Jean-Claude Juncker sade i sitt framförande under förmiddagen att han hade riktat sina kollegers uppmärksamhet på två principer vid förra veckans toppmöte.
Den första var att de bör se över sina egna beslut och se till att dessa beslut genomförs. Den andra var att de bör hålla sig till de institutionella bestämmelserna. Det är tråkigt om medlemmarna i en gemenskap måste bli påminda om sådana självklara uppföranderegler och när man måste vädja till dem som har ansvar att följa dem. Tyvärr var det alltför många stats- och regeringschefer som inte lyssnade till dessa uppmaningar. I många år nu har euroområdets finansministrar också ignorerat dessa principer, trots att de är nödvändiga om man skall kunna utforma en effektiv, förtroendeskapande och professionell politik. De som bröt mot stabilitets- och tillväxtpakten har till och med utnämnt sig själva till domare och förhindrat kommissionen att utnyttja sina rättigheter. Samma sak hände parlamentet när det granskade kommissionens två förslag till förordning om stabilitets- och tillväxtpakten.
Kommissionen uppmanade finansministrarna att ta till sig parlamentets förslag; rådsordföranden uppmanade sina kolleger att ta hänsyn till dem. Under förra sammanträdesperioden röstade en majoritet av ledamöterna i kammaren för båda mina betänkanden om de två förordningarna från kommissionen. Trots att majoriteten av finansministrarna, kommissionen och rådsordföranden var eniga om innehållet i våra nya ändringsförslag godtogs inget av dem av rådet. De flesta av de nationella delegationerna var beredda att ta till sig vissa ändringsförslag, i synnerhet dem som har att göra med utvecklingen och övervakningen av den totala skuldsättningen, men ett fåtal inflytelserika länder stod i vägen för detta. Nu försöker man vältra över ansvaret på parlamentet genom att säga till oss att även om ingen kommer att fråga oss vad vi vill har vi ingen makt att förhindra att något inträffar. Detta är ingen fråga om institutionell kompetens, det är en fråga om innehåll. I sitt uttalande om Ekofinrådets beslut sade kommissionen att den ansåg att förslaget till förordning skulle ha stärkts ytterligare om några av parlamentets ändringsförslag hade inbegripits, särskilt de som handlar om skuldövervakning. Detta är ett tecken på att parlamentet är på väg i rätt riktning, och utskottet för ekonomi och valutafrågor har därför beslutat att på nytt lägga fram de ändringsförslag som antogs vid första behandlingen. Vi gör det för att vi är övertygade om att innehållet i dessa ändringsförslag är bra och för att vi vill att även de andra EU-institutionerna skall ta hänsyn till institutionella rättigheter och våra åsikter om innehållet.
Vad vill vi? Vi vill ha en jämförelse mellan den information medlemsstaterna ger till ECB och den information de ger till Eurostat. Rådet har sagt att jämförelser av detta slag redan görs, men i så fall inställer sig frågan varför ingen uppmärksammade avvikelserna i de siffror som Grekland lämnade in.
För det andra vill vi att budgetmålen på medellång sikt granskas, och inte ”minst vart fjärde år”, som rådet nu har föreslagit, utan regelbundet, enligt vårt ursprungliga förslag. Vi vill ha en övervakning av den offentliga skuldsättningen, något som inte nämns i förordningen trots att rådet samtyckte till det i mars. Vi vill att stabilitetsprogram för en tvåårsperiod lämnas in årligen, ännu ett förslag som förkastades. Det är svårt att undgå att dra slutsatsen att detta i själva verket inte är en diskussion om innehållsliga frågor; sanningen är helt enkelt den att rådet inte ville godta något av parlamentets ändringsförslag. En sådan inställning skapar knappast förtroende, och den är inte bara obefogad i sak utan också institutionellt sett orättvis. Jag vill därför be kammaren att vid andrabehandlingen i morgon rösta på samma sätt som den gjorde vid förstabehandlingen.
. – Herr talman! Med ett positivt röstresultat för rådets gemensamma ståndpunkt kan Europaparlamentet bana väg för en fruktbar avslutning på vad som har varit en lång, intensiv och ändå konstruktiv reformdebatt. Kommissionen antydde behovet av och de viktigaste vägarna för att förbättra stabilitets- och tillväxtpaktens funktion i sitt meddelande av den 3 september 2004. Efter flera diskussionsrundor samlades Ekofinrådet åter den 20 mars, enades och antog sin rapport om att förbättra genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten. Den 22 mars 2005 godkände Europeiska rådet rapporten och fastslog att den är en uppdatering och komplettering av stabilitets- och tillväxtpakten.
Rapportens huvudmål är att öka styrningen och det nationella egenansvaret inom EU:s finansieringsram genom att stärka dess ekonomiska underbyggnad medan hållbarheten i de offentliga finanserna garanteras och tillväxten gynnas. Vi är av den åsikten att överenskommelsen på det hela taget är balanserad och ger en lämplig grund för att återupprätta nationellt egenansvar inom finansieringsramen. Om den genomförs fullständigt finns utsikter att stärka skattedisciplinen och tillväxtstödet för skattepolitiken.
Den 20 april 2005, första möjliga datum efter överenskommelsen, antog kommissionen de två ändringsförslagen av rådets två förordningar – (EG) nr 1466/97 och (EG) nr 1467/97 – som förstärker pakten.
Parlamentet och rådet började omedelbart diskutera kommissionens förslag i en konstruktiv anda. Alla parter strävade efter att snabbt föra processen till ett lyckat resultat. Jag skulle vilja ge uttryck åt kommissionens tacksamhet och särskilt till parlamentet för dess samarbetsvilja som därigenom gjorde det möjligt att slutföra ändringsförfarandet under det luxemburgska ordförandeskapet.
Tidigare den här månaden antog parlamentet i sin första behandling en rad ändringsförslag till kommissionens förslag. Rådet tog parlamentets åsikt i betraktande och enades kort därefter om sin gemensamma ståndpunkt. Men i sin ståndpunkt kunde rådet inte enas om att uppta en enda av de ändringar som parlamentet föreslagit. Ändå går de ändringar som antagits av rådet med hänsyn till kommissionens förslag i riktning att ytterligare klargöra genomförandet av den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten i linje med huvudsyftet i de ändringsförslag som lagts fram av parlamentet. Andra ändringar som planerats av parlamentet, nämligen de på det statistiska området, har beaktats av rådet i det slutliga fastställandet av de rättsakter som är direkt kopplade till de offentliga finansernas statistik.
Enligt kommissionens uppfattning kunde inbegripandet av några av de ändringsförslag som lagts fram av parlamentet ytterligare ha stärkt den föreslagna förordningen. Men efter noggrant övervägande beslutade kommissionen att godta rådets gemensamma ståndpunkt.
På det hela taget är revideringarna som gjorts av stabilitets- och tillväxtpakten väl avvägda; de kommer att ge pakten ny styrka och utgöra en bättre ram för ett ekonomiskt sett vettigt genomförande av bestämmelserna. Kommissionen är för ett balanserat och noggrant genomförande av den reformerade pakten. Den fortsätter att noga övervaka budgetläget i alla medlemsstater. Den kommer att använda sin initiativrätt när det är på sin plats så som den har gjort på sista tiden. Som ni vet beslutade kommissionen att ta initiativ till förfaranden vid alltför stora underskott för Italien och Portugal. Vi väntar oss att förfarandena skall ses som ett medel att stödja den konsolidering av de offentliga finanserna som krävs för att båda länderna åter skall uppnå hög ekonomisk tillväxt. En gemensam strategi för att garantera det smidiga genomförandet av förfarandet vid alltför stora underskott kommer att bidra till det förnyade regelverkets trovärdighet och till att EMU fungerar på ett övergripande plan under denna tid av utmaningar.
. – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det kanske är symboliskt att det som kanske blir den sista debatten före reformen av stabilitets- och tillväxtpakten äger rum så här sent på kvällen. Pakten läggs tyst till vila, långt bort från allmänhetens ögon. Hur som helst vill jag tacka Othmar Karas för hans betänkande, och för hans försök att formulera en ståndpunkt för parlamentet som förenar rådets och kommissionens åsikter. Enligt min åsikt säger det en hel del att rådet kan nå en överenskommelse om ett ytterligare försvagande av stabilitets- och tillväxtpakten i en tid som denna, när det inte kan komma överens om en enda viktig fråga.
Allt detta sker i en tid när euron behöver en stabil ram och när våra huvudmål borde vara att undvika att samla på oss skulder och därigenom öka inflationen. Framför allt är det en tid när kommissionens position måste stärkas. Därför tycker jag att det är lika beklagligt att kommissionen har givit sitt samtycke, eftersom detta innebär att ingenting har gjorts för att ta itu med paktens underliggande problem, vilket är att de som bryter mot den sätter sig till doms över sig själva. Rådet skulle ha ställt sig bakom försöken att konkretisera hur dess egna beslut skall övervakas och tolkas, och kommissionen skulle också ha givit sitt stöd till dessa försök.
De första överträdelseförfarandena mot Italien kommer nu att tydliggöra vilken linje kommissionens avdelningar föredrar. Allt vi kan göra är att uppmuntra dem att fortsätta kampen för att uppnå en stabil ram för euron och för pakten som styr euron, som är vår gemensamma valuta, även om detta innebär att man hamnar i strid med medlemsstaterna. Ledamöterna av den förra kommissionen var beredda att göra just detta, och jag vill uppmuntra er att fortsätta att kämpa för pakten och den anda som en gång var förknippad med den.
. – Herr talman! Till de aspekter av det europeiska samarbetet som inte har fullbordats hör den europeiska integrationen och monetära unionen. När den skapades i Maastricht fanns det fortfarande inspirerade och visionära européer. Jacques Delors var en av dem. Han hade två mål med en monetär union: att stabilisera växelkurserna och inflationsutvecklingen, samt att komma närmare en politisk union där Europas medborgare skulle garanteras välstånd och välfärd. Vi lyckades elegant uppnå det första målet. Vi har en stabil euro som har stått emot stora valutakriser och en inflation som är så låg att den på nytt har givit ekonomerna något att oroa sig över. När det gäller den andra aspekten, det vill säga den politiska unionen, verkar det dock som att vi i dag har hamnat längre bort från den än någonsin, även om kriser ofta leder till oanade framsteg.
De medlemsstater som bytte ut sina nationella valutor mot den gemensamma euron utan att vilja arbeta för en mer politisk union och en enhetlig makroekonomisk och budgetmässig politik behövde garantier för att förhindra att en medlemsstats sparsamhet undergrävdes av en annans oansvarigt höga utgifter. De ville inte inkräkta för mycket på varandras territorium när det gäller val av budgetpolitik, och det är därför stabilitets- och tillväxtpakten med dess sanktionssystem kom till; det var med andra ord en pakt baserad på misstro. Genom pakten fastställdes kvantitativa normer för bland annat nettoresultatet av regeringarnas årliga budgetar och för nivån på den offentliga skulden. Detta fungerade i slutet av förra århundradet, men den ekonomiska situationen under de senaste åren har fått dessa bestämmelser att framstå som alltför stelbenta. Av rent rationella skäl var det därför logiskt och förnuftigt att ändra dem och än en gång ge tillbörlig prioritet till målet med stabilitet och tillväxt.
Samtidigt hamnade dock ett antal större medlemsstater i svårighet och motsatte sig kommissionens inblandning och de andra finansministrarnas sanktioner. På grund av detta sammanföll kommissionens lämpliga anpassningar för att göra pakten mer intelligent med en prestigestrid bland medlemsstaterna. Kommissionsledamot Joaquín Almunia koncentrerade sina ansträngningar för en förnuftig reform, men ekofeministerna ville framför allt skapa utrymme för deras egen ursäkt för att bryta mot reglerna.
Detta har därför blivit föremål för en mycket livlig diskussion, och överlag har den mesta kritiken riktats mot de senare. Till exempel var Europeiska centralbanken mycket negativ mot denna korrigerande aspekt, men kunde hålla med om paktens preventiva del, samtidigt som man tog hänsyn till faktorer som ekonomiska tendenser och långsiktiga skulder. Stormen har nu bedarrat. Själva pakten har inte förändrats, men vi har nu tillgång till en bedömning av budgetarna. Det märkliga är att vi nu har antagit denna förordning om denna kontroversiella korrigerande aspekt, att detta endast faller inom ramen för ett rådgivande förfarande och att det nu har trätt i kraft sedan den förra omröstningen, men att vi nu har en förordning för andrabehandling om denna andra, preventiva aspekt. Jag lämnar detta tills vidare.
I utskottet för ekonomi och valutafrågor har därför ett antal ändringsförslag till denna förordning antagits, men eftersom det krävs en kvalificerad majoritet för att få igenom dessa ändringsförslag kan resultatet bli att denna förordning inte kommer att träda i kraft. Jag vill därför varna för detta, och råder kammaren att acceptera situationen som den är, som kommissionen var förnuftig nog att göra, eftersom båda förordningarna – den andra anser vi vara viktigare än den första – kan träda i kraft samtidigt. Jean-Claude Juncker har haft det svårt på senare tid, och vi borde åtminstone låta honom få denna framgång och detta resultat under det luxemburgska ordförandeskapet.
– Jag vill nu träda fram för att försvara föredraganden Othmar Karas ståndpunkt. Jag anser att flera av Europeiska rådets reservationer och invändningar är ytliga och inte tillräckligt genomtänkta eller berättigade. På grund av tidsbrist vill jag endast beröra två av punkterna som finns i rådets kommentarer till artikel 6.1 och artikel 7.2a.
När det gäller artikel 6.1 är det tydligt att det finns en grundläggande skillnad mellan att rapportera och övervaka det absoluta värdet av över- eller underskottet i de offentliga finanserna och den totala nivån på den offentliga skuldsättningen som ett procenttal av den i förväg bestämda utgångspunkten, till exempel bruttonationalprodukten, som är mycket intressantare när det gäller att upprätthålla budgetdisciplin än absolut information om nivån på underskottet. Därför stöder jag Europaparlamentets ståndpunkt som har delgivits av Othmar Karas på denna och andra punkter.
Förutom Europaparlamentets ståndpunkt ifrågasätter jag formuleringen i artikel 7.2a och Europeiska rådets ändringsförslag, där en avvikelse från de medelfristiga budgetmålen i samband med införandet av pensionssystem med flera pelare har tillåtits. Detta får endast tillämpas om betalningen av pensionsreformen bevisligen sker på bekostnad av en lägre slutlig konsumtion eller ökade besparingar av medborgarna, och inte genom en kort- eller medelfristig täckning av pensionsunderskott genom engångsintäkter från privatiseringar, vilket sker i flera europeiska länder.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi genomgår en svår tid i Europeiska unionen, en tid som utmärks av brist på förtroende, vilket leder till en brist på ekonomisk tillväxt och en oförmåga att skapa arbetstillfällen. I en tid som denna när institutionerna reformeras, som i fallet med stabilitetspakten, är det viktigt att alla institutioner i Europeiska unionen är närvarande och att de deltar i dessa institutionella reformer för att ge dem mer trovärdighet och för att när arbetet är slutfört kunna tala om för EU-medborgarna att dessa reformer syftar till att skapa ekonomisk tillväxt och skapa arbetstillfällen. Det har varit målet med detta agerande från Europaparlamentet: ett klart konstruktivt mål.
Några av oss är mycket kritiska till rådets vårmöte; vi anser att pakten inte borde ha reformerats på det sätt den gjordes. Trots detta har vi dock presenterat konstruktiva initiativ för att komplettera inget mindre än den preventiva aspekten av stabilitets- och tillväxtpakten, och det är därför absurt att rådet skall spjärna emot och inte tillåta ett konstruktivt initiativ från Europaparlamentet vars syfte är att göra stabilitetspakten mer tillförlitlig och mer trovärdig.
Jag är övertygad om att denna situation kommer att förändras, att Europaparlamentet i morgon kommer att uttrycka sitt stöd för dessa ändringsförslag och agera konsekvent, och också att rådet kommer att bli mindre omedgörligt när det har förvissat sig om situationen och den svåra kris vi genomgår i Europa.
Kommissionsledamoten som är här i dag är väl medveten om att budgetöverskottet – vilket budgetöverskott ni lyckades uppnå när ni ansvarade för Irlands ekonomi, herr McCreevy … det gör oss avundsjuka … – är väl medveten om att kvaliteten på de offentliga finanserna bidrar till förtroendet när det gäller att främja ekonomisk tillväxt och skapande av sysselsättning; detta är vad Europeiska unionen behöver för tillfället, och det är vad vi strävar efter.
Jag vill avsluta genom att tacka Othmar Karas, som har gjort ett berömvärt jobb, för hans inställning och hans arbete.
– Herr talman! Jag vill börja med att berömma Othmar Karas, som jag också gjorde i vår debatt i Strasbourg för några dagar sedan, för hans långtgående och väl utförda arbete, även om våra ståndpunkter skiljer sig när det gäller de lämpligaste metoderna för att uppnå stabilitet i offentlig finansiering samt betydelsen av detta instrument för den europeiska ekonomins välbehövliga återhämtning.
Den fråga vi står inför är om vi å ena sidan accepterar ett förslag som enligt mig är relativt välbalanserat och därmed lyckas anta detta balanserade förslag innan det luxemburgska ordförandeskapet avslutas, eller om vi å andra sidan hittar ett sätt att skjuta upp processen och kanske leda in den i en återvändsgränd genom en serie ändringsförslag. Därför anser jag att vår högsta prioritet borde vara sunt förnuft och behovet av att föra den här processen framåt, i stället för att vädja till ledamöterna i kammaren, som kanske motsätter sig antagandet av denna gemensamma ståndpunkt.
Som vi vet antog rådet i mars ett förslag till ändring av stabilitets- och tillväxtpakten och dess två pelare. Även om det inte är en ståndpunkt jag själv välkomnar så är det helt klart ett steg i rätt riktning mot att förbättra relationerna mellan EU och dess medborgare, vars intressen inte har tillgodosetts på någon praktisk nivå av den ekonomiska styrningen i Europa. Detta måste vara grunden för vårt arbete. Frågan vi står inför är naturligtvis inte de offentliga finansernas hållbarhet, och ännu mindre deras konsolidering. Vår prioritet är snarare att göra pakten mer effektiv och lättare att förstå för samhället som helhet. Därför vädjar jag till det sunda förnuftet så att vi kan fortsätta med denna process.
Jag vill också påpeka att Europeiska centralbanken (ECB) äntligen verkar vara villig att anta en mer tillväxtvänlig penningpolitik. Det har sagts att räntenivåerna kommer att falla. I ett läge när Europeiska centralbanken är beredd att frigöra sig från sin ortodoxi tycker jag inte att det är rätt tidpunkt för parlamentet att envist hålla fast vid sin finansiella ortodoxi.
. – Herr talman! Jag skulle vilja upprepa att kommissionen i överläggningarna i rådets särskilda grupp om stabilitets- och tillväxtpakten aktivt stödde många av de förändringsförslag som lades fram i parlamentets första behandling. Som jag sade i mitt inledande yttrande accepterade rådet tyvärr inte våra förslag. Med tanke på de erfarenheterna kan jag förstå parlamentets ståndpunkt i fråga om några av dess första ändringsförslag. Men som jag tidigare konstaterade anser jag att den gemensamma ståndpunkten på det hela taget är godtagbar, den är i stort sett balanserad och innehåller de viktigaste delarna som kommissionen ursprungligen lade fram.
Även mot bakgrund av den tilltagande skepsis som omger det europeiska projektet är det viktigt att uppvisa interinstitutionell sammanhållning när det gäller det här viktiga reformprojektet. Ert instämmande med rådets gemensamma ståndpunkt skulle bidra till att stärka paktens trovärdighet och politiska stöd och sprida ett tydligt reformbudskap.
Låt mig slutligen på nytt försäkra er att kommissionen är fast besluten att genomföra pakten kraftfullt och enhetligt. Godkännandet av den reformerade pakten kommer att bidra till att bevara och upprätthålla den fasta grundvalen för att göra det. Vi skulle vilja att Europaparlamentet gör gemensam sak med kommissionen för att uppmuntra medlemsstaterna att sträva efter makroekonomisk stabilitet. Kommission åtar sig att informera parlamentet regelbundet om den relevanta utvecklingen av budgetövervakningen.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
| sv |
3. Partnerskapsavtalet om fiske mellan EU och Mauretanien (omröstning)
| sv |
9. Den europeiska insatskapaciteten vid katastrofer: civilskyddets och det humanitära biståndets roll (
| sv |
– Nästa punkt på föredragningslistan är den årliga debatten 2003 om de framsteg som har gjorts för att genomföra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av muntliga frågor till rådet (B5-0005/2004) och kommissionen (B5-0006/2004) från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Jag vill påminna er om att den omröstning om resolutionsförslagen som avslutar denna debatt kommer att genomföras under den andra sammanträdesperioden i mars.
– Herr talman, herr kommissionär! Vi närmar oss slutet av den femårsperiod som fastställdes i Amsterdam. Nya bestämmelser i Nicefördraget kommer att träda i kraft, och utvidgningen kommer att leda till att det territorium som omfattas av området med frihet, säkerhet och rättvisa utökas. Det är följaktligen dags att göra bokslut, att utvärdera mandatet – denna första femårsperiod. Den årliga debatten inriktas på detta område och kommer också att vara inriktningen för den resolution som vi utarbetar till slutet av mars. Detta är Europaparlamentets första budskap: vi vill att denna utvärdering skall göras – inte bara av oss, utan även av kommissionen och rådet. Här i parlamentet kommer vi att börja arbetet och offentliggöra vår egen utvärdering i vederbörlig ordning. Vi vet att även kommissionen är i färd med att utarbeta sin utvärdering, vilken vi ser fram emot. Vi rekommenderar starkt rådet att göra detsamma.
Jag ber ordföranden för vårt parlamentariska utskott, Jorge Salvador Hernández Mollar om ursäkt; han kommer förmodligen att ta upp denna fråga igen och det var han som fick idén och föreslog den under vår debatt i förrgår. Vi vill att rådet nu allvarligt börjar förbereda ett Tammerfors II, ett nytt EU-toppmöte, som särskilt ägnas åt området rättsliga och inrikes frågor och att denna politiska utvärdering genomförs på ett seriöst och öppet sätt, utan att någon hyser några betänkligheter. Vi begär även att ett nytt och realistiskt program skall fastställas på medellång sikt. Detta måste göras under det nederländska ordförandeskapet, under andra halvåret i år, eller senast under Luxemburgs ordförandeskap första halvåret 2005.
Vi behöver även detta bokslut, som bör utarbetas av alla tre delarna av vår institutionella triangel, först och främst för att vi skall kunna gå framåt med politiskt omdöme och med en ny strategisk inriktning. Vi behöver ett dynamiskt bokslut, i vilket den nuvarande situationen utvärderas med sikte på framtiden. Jag skulle vilja säga att det första som krävs är en positiv utvärdering av en stor del av de framsteg som redan har nåtts under denna femårsperiod. Vi inser att området med frihet, säkerhet och rättvisa är ett helt nytt koncept och en ny inriktning för unionens utveckling. Det är följaktligen viktigt att göra en tydlig och positiv analys av de framsteg som har gjorts. Den förståeliga otillfredsställelse som många känner missförstås ibland av den stora allmänheten. Önskan att vi borde ha gått längre uttrycks ofta, och detta tolkas som ett misslyckande och ger upphov till en känsla av att detta är ett krisläge, vilket inte återspeglar den rätta bilden.
Vi måste komma ihåg att den breda allmänheten är en av våra viktigaste bundsförvanter, och för att göra den mer delaktig i denna process måste vi också ge allmänheten kunskap och förtroende, i stället för besvikelser eller utopiska ideal. Följaktligen anser jag att det är viktigt att vi i framtiden först och främst intensifierar våra ansträngningar för att tillhandahålla information på detta område. Anledningen till att vi ber rådet att anordna ett andra Tammerforstoppmöte är emellertid också att vi anser att det första toppmötet i Tammerfors 1999 var mycket värdefullt, och jag vill därför gratulera kommissionsledamot Antonio Vitorino, eftersom jag vet hur mycket Tammerfors har hans ansträngningar att tacka för. Det är sant att mycket återstår att göra, men Tammerforsmetoden, om vi kan kalla den så, var positiv i sig själv, en ram för denna parlamentariska mandatperiod; utan Tammerfors skulle vi ha haft det mycket sämre nu och vi skulle släpa efter ännu mer.
För att ge en bred översikt, utan att gå in i detalj på det resolutionsförslag som vi arbetar med och utan att gå tillbaka till det som sägs i den muntliga frågan – detta kommer mina kolleger från de andra politiska grupperna säkerligen att göra – skulle en allmän analys kunna göras, som varierar mellan ”mycket positiv” när det gäller de framsteg som har gjorts inom samarbetet om rättsliga och civila frågor, till ”nästan fullständig stagnation” på området polisiärt samarbete, med omdömena ”bra” och ”dåligt” eller bara ”skapligt” däremellan när det gäller de framsteg som har gjorts och de förseningar som har uppstått på områdena asyl och invandring och straffrättsligt samarbete.
Det finns även en mycket stark och växande oro när det gäller garantier för de grundläggande rättigheterna tillsammans med nödvändigheten att öka det polisiära och rättsliga samarbetet, och kraven på en integrationspolitik på invandringsområdet ökar. Först och främst skulle dock ett allmänt budskap kunna sändas till rådet och till alla regeringar. Detta budskap kan tydligt härledas från de senaste fem åren och från de diskussioner som har förts: om inte regeringarna och alla de berörda nationella myndigheterna samarbetar öppet och effektivt och detta samarbete inte utvecklas i den takt som omständigheterna kräver inom de återstående områden som omfattas av den mellanstatliga metoden, kommer den allmänna opinionen att utöva direkta påtryckningar för att dessa befogenheter och områden gradvis skall innefattas i gemenskapens befogenhetssfär, i några fall av säkerhetsskäl, i andra av skäl som har med de enskilda friheterna att göra. Med andra ord, om regeringarna inte enbart använder sin makt för att finjustera, anpassa, avväga och inlemma subsidiaritetsprincipen, utan även för att blockera och hindra skapandet av detta område för frihet, säkerhet och rättvisa, kommer de att föra en mycket obetänksam taktik. Genom att vänta så länge kommer de till sist att förlora allt, eftersom detta är ett av de områden där medborgarna utövar mest påtryckningar, och det finns få områden där dessa påtryckningar är så påtagliga och kraftfulla.
Vi kan inte heller kompromissa genom att vägra att bevilja ansvarsfrihet för budgetarna, vilket kommissionens ordförande Romano Prodi redan har sagt. Alla unionens politikområden skulle drabbas till följd av detta, först och främst området med frihet, säkerhet och rättvisa. Herr talman, jag vill säga ett sista ord om dialogen med nationella parlament, en punkt som togs upp redan i förra årets årsrapport av Sarah Ludford, som var föredragande vid det tillfället. Våra erfarenheter från denna femårsperiod talar för att även vi i parlamentet måste öka takten i vårt arbete, och jag har därför föreslagit att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor bör införa ett arbetsförfarande under nästa valperiod; jag har sett fördelarna med detta i utskottet för konstitutionella frågor. Vi måste också bjuda in företrädare från de nationella parlamenten, från deras motsvarande utskott, att delta i vårt arbete och i våra diskussioner. Enligt min mening bör vi göra detta vid tre tillfällen: för det första en gång i halvåret, för det andra när vi utarbetar vår årsrapport och för det tredje när en debatt genomförs om en lagstiftningsfråga som antingen är av strategisk vikt för skapandet av hela området med frihet, säkerhet och rättvisa eller som har sin grund i en beslutsfattandeprocess för detta och som kan vara användbar för att påskynda den och utvidga den transeuropeiska debatten. Slutligen har jag även en kraftfull och proaktiv allmän rekommendation: allt som har planerats måste genomföras. Vi skulle vilja att alla frågor som har halkat efter de tidsplaner som har fastställts skall avslutas till årsslutet 2004. När Tammerfors II genomförs vill vi att Tammerfors I skall vara fullständigt slutfört. Detta kanske inte är möjligt just nu, men det är denna inriktning som vi föreslår för att avlägsna all tveksamhet som medborgarna kan känna.
. – Herr talman! Jag vill tacka er för denna möjlighet att diskutera arbetet i rådet (rättsliga och inrikes frågor) 2003. Jag vill särskilt tacka José Ribeiro e Castro för att han har ställt samman den fråga som jag grundar mina kommentarer på.
Först vill jag lovorda det grekiska och det italienska ordförandeskapets arbete med att föra dagordningen för rättsliga och inrikes frågor framåt under 2003. Stora framsteg har gjorts inom en rad olika rättsliga och inrikes frågor, däribland lagstiftning och operativt samarbete för att uppfylla slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors och uppdraget från senare Europeiska råd. Dessa framsteg bevisas av att rådet under denna tidsperiod har antagit nio förordningar, fem direktiv, tre rambeslut, två konvent, flera avtal med tredjeländer, mer än tjugo beslut och mer än trettio resolutioner och slutsatser.
Trots att debattens fokus ligger på framsteg under 2003 har ni låtit era frågor ramas in av de viktiga händelserna detta år, och jag kommer att ha detta i åtanke i mitt svar.
Det irländska ordförandeskapet är mycket medvetet om att detta år har stor betydelse för unionen och även för genomförandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Vårt ordförandeskaps viktigaste målsättningar är att göra framsteg vad gäller kraven i Amsterdamfördraget och att föra arbetet med det utvidgade Tammerforsprogrammet framåt. Vi kommer också att fortsätta att främja operativt samarbete, särskilt i förhållande till polis och tull.
Nu går jag över till asyl- och invandringsfrågor och vill gärna nämna några av förra årets insatser. Vad gäller asylfrågor var antagandet av Dublin II-förordningen om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan och direktivet om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna viktiga landvinningar.
Framsteg har också gjorts inom ramen för två andra viktiga förslag avseende asylfrågor – direktiven om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna och om miniminormer för när tredjelandsmedborgare och statslösa personer skall betraktas som flyktingar. Trots det italienska och det grekiska ordförandeskapets ansträngningar gick det inte att nå en överenskommelse om dessa förslag. De har flyttats framåt under en rad ordförandeskap, och nu skall det irländska ordförandeskapet försöka lösa de återstående problemen, i linje med kraven i Tammerfors- och Amsterdamfördragen. Vi kommer att sträva efter att nå en överenskommelse om dessa texter inom den tidsram som har angivits i Amsterdamfördraget.
Under 2003 antogs också de första juridiska instrumenten inom området laglig invandring – direktiven om rätt till familjeåterförening och om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning. Rådet har också för avsikt att föra arbetet framåt med direktiven om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier, yrkesutbildning eller volontärarbete samt för forskning.
Inom området olaglig invandring nådde rådet en överenskommelse om direktivet om bistånd vid transitering i samband med återsändande med flyg och beslutet om organisation av gemensamma flygningar. På operativ nivå genomfördes olika gemensamma projekt vid gränser på land, till sjöss och i luften, däribland inrättandet av ett ad hoc-center för utbildning av gränsbevakningspersonal. Rådet antog också ett åtgärdsprogram för att bekämpa olaglig invandring över havsgränser.
Att stärka gränskontrollerna mot olaglig invandring kommer att fortsätta att vara en prioritet för rådet under 2004. Rådet har för avsikt att fortsätta sitt arbete med förslaget till förordning om inrättandet av Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid de yttre gränserna, i linje med de slutsatser om detta förslag som antogs av rådet (rättsliga och inrikes frågor) i november. Jag hoppas att en överenskommelse om detta kan nås under det irländska ordförandeskapet.
Jag vill också nämna att kommissionen slöt ett återtagandeavtal med Hongkong och att avtalet mellan EU och Macao undertecknades. Förhandlingar pågår om återtagandeavtal med Marocko, Ryssland och Ukraina.
Europeiska rådet i Tammerfors gav ett ömsesidigt erkännande till hörnstenen i det rättsliga samarbetet inom civila och kommersiella frågor och specificerade ett åtgärdsprogram i detta syfte. Stadiga framsteg har gjorts inom det civilrättsliga samarbetet sedan dess, och 2003 var inget undantag. Bland de nyckelförslag som antogs förra året finns direktivet om rättshjälp och förordningen om föräldraansvar. Rådet intog också en allmän ståndpunkt om förslaget till förordning om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda penningfordringar. Jag hoppas att rådet och Europaparlamentet kan samarbeta effektivt så att detta förslag kan antas under de närmaste månaderna.
Diskussionerna kommer att fortsätta inom rådet under 2004 när det gäller förslagen till Rom II-förordningar om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser, vilka också faller inom medbeslutandeförfarandet. Jag har också förstått att kommissionen har för avsikt att under de närmaste veckorna presentera ett förslag till förordning om att införa ett europeiskt betalningsföreläggande.
Er fråga hänvisade också till arbetet i Haagkonferensen för internationell privaträtt. På senare år har gemenskapen, på grundval av de förhandlingsmandat som har antagits av rådet, kunnat delta aktivt i konferensens arbete då frågor om dess befogenheter diskuteras. I samband med ett rådsbeslut i april 2003 undertecknade medlemsstaterna 1996 års Haagkonvention om åtgärder till skydd för barn, både för egen del och i gemenskapens intresse. Gemenskapens ökade engagemang för Haagkonferensen avspeglas i det faktum att rådet har gett kommissionen befogenhet att inleda förhandlingar med konferensen om gemenskapens eventuella anslutning till denna organisation.
Inom området straffrättsligt samarbete gjorde rådet framsteg förra året, både i fråga om åtgärder för att främja samarbete och åtgärder inom området ömsesidigt erkännande. Bland de åtgärder som antogs fanns rambeslutet om bekämpning av sexuell exploatering av barn och barnpornografi, rambeslutet om kampen mot korruption inom den privata sektorn och rambeslutet om skydd för miljön genom strafflagstiftning. Rådet (rättsliga och inrikes frågor) har också kommit överens om rambeslutet om droger. Ett beslut att underteckna avtalen mellan EU och USA om utlämning och om ömsesidig rättshjälp i brottmål fattades också förra året.
Vad gäller människohandel och tredjeländer skapar Brysseldeklarationen om förebyggande åtgärder och kamp mot människohandel, vilken undertecknades av rådet i maj förra året, grunden för ett omfattande femårigt arbetsprogram. Det irländska ordförandeskapet kommer att fortsätta att stödja kommissionens initiativ för att bekämpa människohandeln, med hänsyn till innehållet i denna deklaration och arbetet i expertgruppen för frågor om människohandel, vilken inrättades 2003.
Jag har förstått att den europeiska arresteringsordern har införlivats av åtta medlemsstater. De återstående medlemsstaterna håller på att förbereda den nödvändiga lagstiftningen. Anslutningsländerna kommer att vara tvungna att tillämpa rambeslutet om den europeiska arresteringsordern från dagen för sin anslutning.
Vad gäller processrättsliga garantier har jag förstått att kommissionen kommer att offentliggöra sina lagstiftningsförslag under detta sammanträde.
Vad gäller skydd för personuppgifter inom ramen för den tredje pelaren vill jag påpeka att olika instrument redan innehåller bestämmelser för att garantera skyddet för personuppgifter, till exempel Schengen-, Europol- och Eurojustkonventionerna.
Framsteg har också gjorts inom det polisiära samarbetet. Alla medlemsstater delar åsikten att Europol spelar en ledande roll inom stödet för brottsbekämpande myndigheter i Europeiska unionen i kampen mot den internationella organiserade brottsligheten och terrorismen. Det är en nyckelmyndighet som främjar effektiviteten hos och samarbetet mellan de europeiska brottsbekämpande myndigheterna.
De prioriterade områden för Europol som rådet har kommit överens om är droger, euroförfalskning, terrorism, människohandel – inklusive olaglig invandring – och ekonomisk brottslighet. Vidare har polisen i medlemsstaterna ett nära samarbete för att bekämpa den dagliga grova transnationella brottsligheten. Många effektiva framsteg har gjorts på senare år, exempelvis vad gäller droger, terrorism, människohandel och barnpornografi. Europol har regelbundet erbjudit stöd till verksamheter i enlighet med Europolkonventionen.
I november förra året undertecknade rådet (rättsliga och inrikes frågor) ett protokoll som ändrade Europolkonventionen, vilket innehöll flera bestämmelser som syftade till att förbättra Europols verksamhet. Vidare antog rådet flera instrument som avsåg Europols praktiska verksamhet, däribland godkännande av ett antal samarbetsavtal mellan Europol och andra stater.
Bland övriga åtgärder som antogs under året fanns ett beslut om gemensam användning av kontaktpersoner utomlands av medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och ett beslut om ändring av Schengenkonventionen så att den möjliggör gränsöverskridande övervakning av personer som är misstänkta för inblandning i brott.
Specialgruppen med polischefer och Cepol – Europeiska polisakademin – fortsätter också att spela en viktig roll i utvecklingen av det polisiära samarbetet på EU-nivå.
Jag vill säga några ord om de sista steg som skall tas innan utvidgningen blir verklighet. Anslutningsfördraget, som har ratificerats av alla berörda parter, föreskriver generellt att rättsakter som rör genomförandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa skall tillämpas på alla de nya medlemsstaterna från den 1 maj 2004. För Schengens föreskrivs dock ett förfarande i två steg. Anslutningsländerna skall delta i Schengenrelaterade åtgärder för upphävandet av interna gränskontroller, däribland Schengens informationssystem, i ett senare skede, efter den 1 maj 2004.
Anslutningsfördraget innehåller också en skyddsklausul. Den föreskriver att lämpliga åtgärder kan vidtas fram till 2007, om det föreligger allvarliga brister eller överhängande risk för sådana brister i omflyttningen, införlivandet eller tillämpningen av de lagstiftande åtgärderna inom vissa områden av rättsliga och inrikes frågor.
Jag vill avsluta mina kommentarer med att kort besvara er fråga om att göra Europeiska unionens verksamhet tillgänglig för EU-medborgarna. Rådet erkänner vikten av öppenhet inom EU:s verksamhet. Det är värt att notera att förordningen om allmänhetens tillgång till EU:s handlingar, som antogs 2001, bekräftar vikten av öppenhet och tillåter större deltagande för EU:s medborgare i beslutsprocessen. Tillgången till lagstiftningshandlingar är i hög grad fullständig och andra handlingar, däribland de nuvarande förhandlingarna, är delvis tillgängliga. För närvarande är 55 procent av de cirka 450 000 handlingarna i rådets register direkt tillgängliga för allmänheten på Internet, på alla EU-språk. Slutsatserna från varje möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor) är tillgängliga för allmänheten, liksom texterna om alla antagna åtgärder.
Jag hoppas att mina kommentarer har gett er en översikt över insatserna inom området rättsliga och inrikes frågor under 2003. Jag tackar er än en gång för att ni har gett mig denna möjlighet och jag ser fram emot ett fortsatt samarbete mellan Europaparlamentet och rådet under detta historiska år.
. – Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Denna årliga debatt är inte exakt lik alla de andra, eftersom den äger rum vid en historiskt viktig tidpunkt. Tio nya medlemsstater kommer snart att välkomnas in i unionen, vi är i färd med att förhandla om ett nytt konstitutionellt fördrag, och vi närmar oss slutet på parlamentets valperiod samt även slutet på den tidsperiod som fastställs i Amsterdamfördraget för att lägga grunden för ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Jag vill därför gratulera José Ribeiro e Castro, inte bara till hans stringenta och kvalitetsmässiga förberedelse för denna debatt, utan också till hans sätt att närma sig debatten. Han har inte bara lagt fram ett bokslut över ett års utveckling, utan detta bokslut ger även en mer omfattande bild av vad som har uppnåtts under denna valperiod. För sin del kommer kommissionen, oavsett vad jag säger nu, att bidra till detta bokslut genom ett meddelande som vi kommer att lägga fram inför rådet och parlamentet i juni i år, med en uttömmande utvärdering av vad som har uträttats och vad som inte har uträttats i enlighet med Tammerforsprogrammet och Amsterdamfördraget. I denna utvärdering kommer vi också att lägga fram några förslag om möjliga grunder för ett Tammerfors II-program på området rättsliga och inrikes frågor.
Jag kommer att försöka ta hänsyn till den ordningsföljd som den ärade ledamoten har tillämpat för sina frågor: på invandrings- och asylområdet har kommissionen alltid strävat efter att sammanföra de fyra huvuddelarna i denna politik, vilka fastställs i Amsterdamfördraget: att hantera laglig invandring, att främja integrering av tredjelandsmedborgare i det europeiska samhället och effektivt bekämpa olaglig invandring, att utforma en gemensam asylpolitik och att utvidga partnerskap med tredje länder för att hantera migrationsströmmar.
När det gäller laglig invandring har kommissionen lagt fram flera förslag för att inrätta den nödvändiga rättsliga ramen. Rådet har redan godkänt förslaget till direktiv om familjeåterförening och varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning. Jag hoppas att vi vid slutet av denna valperiod även kommer att kunna anta ett förslag om offer för människohandel som samarbetar med myndigheterna och som därför har rätt till uppehållstillstånd och även förslagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier och forskning.
Jag vill ge uttryck för min besvikelse över problemen att tillsammans med medlemsstaterna skapa en gemensam plattform för att hantera migrationsströmmar som rör laglig invandring, den så kallade arbetskraftsinvandringen. På detta område råder det dödläge i rådet, det står klart att kommissionens förslag inte har stöd från medlemsstaterna, och kommissionen kommer att återgå till denna fråga när vi, någon gång under denna sexmånadersperiod, lägger fram den undersökning som vi ombads genomföra om kopplingen mellan laglig och olaglig invandring.
På integrationsområdet skall de åtgärder som har vidtagits till följd av Thessaloniki välkomnas och vi förbereder nu en bredare strategi för ett särskilt europeiskt program för integrering av invandrare i de europeiska samhällena.
När det gäller olaglig invandring har kommissionen lagt fram tre handlingsplaner som har godkänts av rådet och nu är under genomförande: den första rör bekämpande av olaglig invandring, den andra den gemensamma förvaltningen av de yttre gränserna och den tredje en gemenskapspolicy för återtagande eller återvändande av olagliga invandrare. Jag har också gott hopp om att förordningen om inrättande av en europeisk byrå för förvaltningen av det operativa samarbetet vid de yttre gränserna snart kommer att antas, och kommissionen har för avsikt att lägga fram ett nytt rättsligt instrument, nämligen en översyn av en gemensam Schengenhandbok för bästa praxis för kontroll av de yttre gränserna.
Samtidigt har säkerhetsfrågorna blivit mycket viktiga efter händelserna den 11 september 2001. Kommissionen har redan lagt fram förslag om att öka säkerheten för några grundläggande dokument, såsom visum och uppehållstillstånd, genom att införa biometriska uppgifter, och vi kommer inom en månad att lägga fram ett förslag om att införa biometriska uppgifter i EU-medborgares pass. Utvecklingen av ett informationssystem för viseringar (VIS) går också stadigt framåt.
När det gäller politik för återvändande föreslår kommissionen i stort sett åtgärder på två fronter på kort sikt: en omfattar ekonomiskt stöd, en fråga som inte har diskuterats färdigt ännu, och den andra berör ett initiativ för minimistandarder för förfaranden för återvändande. Som rådsordföranden redan har sagt har viktiga rättsliga instrument antagits på asylområdet: tillfälligt skydd, miniminormer för mottagande av asylsökande, Dublin II-förordningen och genomförandet av Eurodacsystemet samt Europeiska flyktingfonden, som vid slutet av den första etappen har uppbådat cirka 146 miljoner euro under de senaste fyra åren. Kommissionen samarbetar aktivt med Förenta nationernas högkommissarie om nya förslag till asylpolitik, särskilt i syfte att garantera ett mer ordnat och organiserat tillträde för flyktingar till Europeiska unionen, möjlighet att ansöka om asyl utanför EU:s territorium och även i syfte att öka skyddet i de regioner där kriser uppstår. Två grundläggande inslag i asylpolitiken saknas dock. Jag syftar på direktivet om asylförfaranden och direktivet om miniminormer för flyktingstatus och harmoniserande bestämmelser om subsidiärt skydd. Det gläder mig att veta att Michael McDowell engagerar sig för att dessa två instrument skall antas under det irländska ordförandeskapet och följaktligen inom ramen för den tidsgräns som fastställs i Amsterdamfördraget, så att vi kan avsluta denna valperiod med att ha antagit alla de instrument som behövs för den första etappen av en gemensam asylpolitik på EU-nivå.
Kommissionen kommer även att lägga fram en rapport om de förhandlingar som pågår om återtagandeavtal under våren 2004 och vi välkomnar särskilt det faktum att vi har kunnat enas med rådet och parlamentet om ett finansiellt program för perioden 2004–2008, värt 250 miljoner euro, för att utveckla partnerskap med tredjeländer för gemensam hantering av migrationsströmmar.
När det gäller straffrättsligt samarbete instämmer jag fullständigt i det som minister McDowell just sade. Kommissionens utvärdering är i stort sett tillfredsställande och konstigt nog är det förmodligen på det straffrättsliga området som parlamentets och rådets beslut påverkar alla EU-medborgares dagliga liv mest. Detta gäller till exempel bestämmelser om avtalstvister, om utomobligatoriska förpliktelser, om familjeförhållanden och om reglering av föräldraansvar, dvs. frågor som media vanligtvis tar föga notis om. Brottslighet har mycket större nyhetsvärde än vanliga människors vardagsliv. Det är emellertid just i de vanliga människornas vardagsliv som de största framstegen har gjorts i enlighet med Amsterdamfördraget och Tammerforsprogrammet. och jag hoppas innerligt att vi vid slutet av denna valperiod kommer att kunna övervinna alla eventuella svårigheter när det gäller antagandet av förslaget till direktiv om brottsofferersättning.
I fråga om den externa dimensionen vill jag betona det faktum att kommissionen begärde ett mandat från rådet för att gemenskapen formellt skulle kunna ansluta sig till Haagkonferensen om privaträtt, för att bättre kunna garantera att arbetet med att inbegripa det straffrättsliga samarbetet i gemenskapsramen stämmer överens med vad som görs enligt Haagkonferensens konventioner.
Sist men inte minst har vi frågan om straffrättsligt samarbete. Jag anser att bokslutet från denna valperiod är positivt. Det är positivt i praktisk bemärkelse eftersom rambesluten om alla europeiska brott som fastställs i fördraget har antagits, med ett undantag, nämligen rasism och främlingsfientlighet, som fortfarande visar sig vara en problematisk fråga för rådet. Jag vill dock ännu en gång betona att kommissionen har förblivit trogen grundtanken att hörnstenen i det straffrättsliga samarbetet är principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut, och det bästa exemplet på detta är rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Jag hoppas, precis som Michael McDowell, att medlemsstaterna kommer att införa detta rambeslut fullt ut till slutet av första kvartalet i år och att det träder i kraft i kandidatländerna från och med den 1 maj i år.
Kommissionen kommer inom kort att lägga fram ett rambeslut om rättsäkerhetsgarantier, och vi är övertygade om att det initiativ som vi kommer att ta i juni i år för att lägga fram ett rambeslut om miniminormer för uppgiftsskydd, under den tredje pelaren, kommer att bli lika viktigt. Straffrättsligt samarbete och stärkandet av mekanismer för polisiärt och rättsligt samarbete när det gäller brottsbekämpning måste samtidigt följas av minimibestämmelser för rättssäkerhetsgarantier vid straffrättsliga processer i alla medlemsstater och för skydd för privatliv och personuppgifter på detta område.
Det är sant, herr Ribeiro e Castro, att polisiärt samarbete förs mer på operativ än lagstiftande nivå, och jag anser att det har visat sig att konventet om Europas framtid hade rätt när det betonade att ”konventinstrumenten” på detta område inte fungerar: ändringsförslagen till Europolkonventionen har fortfarande inte ratificerats av de flesta medlemsstaterna, konventionen om ömsesidig rättshjälp, som undertecknades i maj 2000, har fortfarande inte ratificerats av alla EU-medlemsstater och har följaktligen inte trätt i kraft. Det operativa samarbetet har dock förbättrats, och om Europol skall kunna utföra sina uppgifter är det absolut nödvändigt att medlemsstaternas poliskårer har förtroende för Europol och framför allt att informationsutbytet om alla former av gränsöverskridande brottslighet sker fortgående.
Avslutningsvis, herr Ribeiro e Castro, delar jag fullständigt er åsikt om att det är ytterst viktigt att informera medborgarna om vad som görs. Kommissionen har inlett kampanjer för att öka kunskapen om stadgan om de grundläggande rättigheterna och om några av de lagstiftningsinstrument som vi har antagit och som kan ha en mer direkt effekt på medborgarnas liv. Uppriktigt sagt anser jag dock att den mest pålitliga ögonblicksbilden kommer att utgöras av valet till Europaparlamentet, genom ledamöterna av detta parlament – och ni kan vara stolta över vad ni har uträttat under denna valperiod på området rättsliga och inrikes frågor – eftersom valet är det bästa sättet att ge medborgarna den information som de har rätt att känna till, och eftersom valet är ett bevis på att EU:s demokrati fungerar och att de frågor som verkligen oroar medborgarna tas på allvar, först och främst av deras legitima företrädare, Europaparlamentets ledamöter.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Alla som läser rapporten om förra årets framsteg kommer att bli förvånade över hur stora framsteg vi har gjort på säkerhetsområdet, och ni, herr rådsordförande och herr Vitorino, kan tillsammans med Europaparlamentet vara stolta över hur långt vi har kommit på säkerhetsområdet. Jag vill betona några punkter som jag anser vara särskilt viktiga. För det första blev Eurodacsystemet operativt i januari förra året. Detta innebär helt enkelt att Dublinkonventionen nu tillämpas effektivt, att vi kan fastställa vilken medlemsstat som faktiskt ansvarar för att utreda asylansökningar och att vi har ett instrument för att framgångsrikt stoppa missbruk av asylsystemet.
För att förebygga olaglig invandring har vi upprättat partnerskap med ursprungs- och transitländer. Vi har utarbetat ett övergripande åtgärdspaket för bekämpande av olaglig invandring, vilket särskilt möjliggör förberedelser för ett nytt integrerat system för att skydda de yttre gränserna, med mycket höga standarder, som skall tillämpas vid alla Europeiska unionens nuvarande och framtida yttre gränser. Vi har även förberett för gemensamma återtagandeåtgärder.
En annan sak som jag anser vara särskilt lyckad är det politiska åtagandet att införa biometriska uppgifter i visum och uppehållstillstånd, eftersom vi på detta sätt kommer att kunna garantera att vi utfärdar gränsöverskridande dokument som inte kan förfalskas. En annan viktig utveckling är att ett samarbetsavtal har slutits mellan Europol och de nya medlemsstaterna, samt med andra stater såsom Rumänien och Ryssland, för att vidta framgångsrika åtgärder på fältet mot internationell brottslighet, i synnerhet mot korruption.
En annan fantastisk framgångshistoria är avslutningsvis det avtal som för första gången slöts om minimibestämmelser för rekvisit och påföljder i syfte att bekämpa olaglig narkotikahandel. Vidare har vi de åtgärder som vi har vidtagit för att bekämpa syntetiska droger, eller de framsteg som har gjorts på det civil- och straffrättsliga området, vilket jag inte kommer att gå in på i detalj, På det hela taget har parlamentet, rådet och kommissionen genomfört ett utmärkt åtgärdspaket med stor framgång.
Jag vill dock komma med några kritiska påpekanden och förslag. För det första vill jag säga att jag anser att det nuvarande ordförandeskapets ambition att genomföra direktivet om flyktingstatus och asylförfaranden under första halvåret i år, det vill säga senast i april, måste nås i den gemensamma asylpolitikens intresse. Om vi inte kan hantera detta fruktar jag att det kommer att bli oerhört svårt för oss att enas om en gemensam asylpolitik, eftersom vi i så fall inte skulle ha någon katastrofhjälp för flyktingar. Vi skulle följaktligen stå utan de instrument som vi behöver för att göra framsteg när det gäller att motverka missbruk av asylsystemet. Ni har vårt fulla stöd på detta område, herr rådsordförande.
Mitt andra påpekande handlar om bekämpande av korruption. För att bevara stabiliteten i de nya medlemsstaterna är det ytterst viktigt att vi intensifierar kampen mot korruption i dessa stater, och vi måste hjälpa dem att nå Schengenstandard vid de nya yttre gränserna så snabbt som möjligt. Detta ligger både i de nya medlemsstaternas i hela Europeiska unionens intresse. Detta kommer att kräva investeringar. Ni har vårt stöd när det gäller den saken.
Jag vill också säga ett ord om byråer. Jag anser inte att vi hela tiden skall tänka ut nya byråer. Nej, vi måste se till att de många byråer som vi redan har fungerar effektivt. Vi kan inte tillåta att styrelserna för dessa byråer utökas gång på gång – från 15 till 25 – genom att lägga till ytterligare experter och att sedan, om detta inte fungerar, inrätta en verkställande myndighet. Sedan talas det om att även inrätta en samordnande myndighet för att se till att de två andra styrelserna fungerar korrekt. Detta kan inte vara rätt väg att gå.
Ett sista påpekande: Jag skulle vilja se en övergripande förbättring av förfarandena. Annars finns det risk för att vi slösar med våra medel. Vi kan inte ha det så i framtiden att kommissionens handlingar kommer hit till kammaren, och att kommissionen därefter, medan parlamentet gör sitt arbete, utarbetar nya handlingar och nya avtal, som parlamentet inte informeras om, vilket innebär att vi fortsätter att arbeta med de gamla handlingarna och sedan måste börja om från början igen. Jag uppmanar er att förbättra samordningen när det gäller detta för att förbättra den övergripande effektiviteten i förfarandena.
Denna debatt, som genomförs vid slutet av ett framgångsrikt år och en lyckad valperiod, bör resultera i en kritisk utvärdering, som sporrar oss att bygga vidare på dessa framgångar för att öka EU-medborgarnas säkerhet. Ni kan lita på att vi i Europaparlamentet kommer att göra vårt yttersta för att stödja er, även när det gäller de ökade budgetmedel som utan tvivel kommer att behövas om vi verkligen skall kunna göra de framsteg vi vill göra i säkerhetens intresse.
– Herr talman! Det är sant att det har gjorts framsteg, som föredraganden och företrädarna för rådet och kommissionen – som jag gratulerar – säger, men det måste erkännas att detta inte är tillräckligt. Det allvarligaste hindret i dag för skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa är faktiskt misslyckandet att anta förslaget till konstitutionellt fördrag, eftersom stadgan för de grundläggande rättigheterna då skulle ha blivit bindande för alla unionens åtgärdsområden och gemenskapsmetoden skulle utökas till att innefatta straffrättsligt och polisiärt samarbete, vilket skulle ha löst många av de problem som fortfarande kvarstår. Vi hoppas att detta bara är en försening.
Under tiden bör åtgärder vidtas för att överbrygga vissa paradoxala motsägelser som fortfarande hejdar genomförandet av Tammerforsprogrammet, framför allt på områdena invandring och straffrättsligt och polisiärt samarbete. Just de regeringar som i Tammerfors antog en förnuftig uppsättning åtgärder, låter sedan ofta bli att anta dessa när kommissionen föreslår och parlamentet kräver detta. När dessa åtgärder sedan slutligen antas, kanske till följd av en eller annan nödsituation, händer det ofta att de inte genomförs i medlemsstaten i fråga: detta är fallet, som ett exempel på det senaste, med arresteringsordern och rambeslutet om rasism och främlingsfientlighet. Därför måste vi alltid komma ihåg att avvecklingen av de inre gränserna ökar den fria rörligheten på den inre marknaden, men den medför också fördelar för brottslingar om befogenheterna för att förhindra och kontrollera brottslighet fortsätter att begränsas av de nationella gränserna.
Det är nu dags att blåsa nytt liv i ett aktualiserat politiskt program för ett samstämmigt skapande av ett europeiskt rättsligt område, som inte inskränks till partiella reaktioner på specifika nödsituationer, och vi emotser förväntansfullt det utlovade meddelandet från kommissionen.
När det gäller den särskilda frågan om invandringen är det, som parlamentet har krävt upprepade gånger, absolut nödvändigt att utforma en gemensam politik för tredjelandsmedborgares inresa, bosättning och integration; en politik som inte bara begränsas till att få slut på den olagliga invandringen. De mest märkbara förseningarna och motsättningarna från rådet och medlemsstaterna rör dock stöd och skydd för de grundläggande enskilda rättigheterna. Man vidtar åtgärder som i själva verket inte respekterar de grundläggande rättigheterna, vilket leder till att parlamentet tvingas att anmäla sådana åtgärder till EG-domstolen; det senaste exemplet på detta är frågan om familjeåterförening. Gemensamma bestämmelser för processrättsliga garantier antas inte, och till följd av detta går det inte att föra ett närmare samarbete, eftersom staterna misstror varandra när det gäller att respektera dessa garantier.
Avslutningsvis är frågan om skydd för personuppgifter särskilt känslig, och allvarliga frågor återstår att ställa om många medlemsstaters hållning när de tillät att EU-medborgares personuppgifter lämnades till USA:s säkerhetstjänster, vilka inte har gett några garantier för att våra medborgares grundläggande rätt till skydd för privatlivet kommer att respekteras. I samband med detta måste det sägas att kommissionens hållning, som präglades av overksamhet och delaktighet, har varit beklagansvärd. Det är sannerligen dags att vidta effektivare åtgärder för att skydda våra medborgares rättigheter.
– Herr talman! Trots att detta är en årlig inventering närmar vi oss den femåriga värderingen av resultaten av Tammerforsprogrammet och nu måste vi börja tänka på Tammerfors II. Vi måste säga att kommissionen har skött sitt arbete, men rådet har inte lyckats lika bra. Både resultat och metoder måste förbättras.
Om vi först tittar på asyl- och invandringsfrågorna har vi fortfarande inte alla pusselbitar som behövs för en gemensam politik. Européerna måste ha en känsla av att vi verkligen samarbetar för att få väl reglerade men rättvisa system där ansvaret delas. Var finns då solidariteten i det skamlösa sätt på vilket 13 medlemsstater en efter en har signalerat att de kommer att begränsa den fria rörligheten för de nya medlemsstaterna i öst?
Staterna har varit mer nitiska när de har förstärkt sina gränser och avvisat olagliga invandrare och försäkrat sig om att invandrarna är lagliga och integrerade. Rådet antog motvilligt ett direktiv om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare och ett om återförening av familjer. Man har dock inte haft någon brådska med att införliva 2002 års rambeslut om bekämpande av människohandel för att fånga de brottsliga organisationerna, och nyligen omkom 19 kinesiska invandrare tragiskt i Förenade kungariket. De tycks ha varit föremål för människohandel, men det finns ingen lag om detta.
Vi står inför stora utmaningar i Europa med hanteringen av fördomar och diskriminering och främjandet av jämlikhet. Utmaningen att integrera romerna tornar upp sig på vår dagordning.
Jag är mycket glad över att kommissionsordförande Romano Prodi håller ett seminarium om antisemitism nästa vecka, men varför har rådet inte lyckats komma överens om rambeslutet om att kriminalisera rasistiska trakasserier och våldshandlingar?
Vi måste förbättra vår förståelse av vad integration betyder till skillnad från assimilering. I går röstade den franska nationalförsamlingen med överväldigande majoritet för att förbjuda och andra öppet religiösa symboler. Vi i Storbritannien, där kvinnliga poliser får bära , betraktar förvirrat detta över Engelska kanalen.
Inom antiterrorism och brottsbekämpning har arbetet varit till stor nytta, men det saknas balans i hänsynen till medborgerliga friheter, demokratiskt kontroll och öppenhet. Jag är mycket glad över att Europeiska polisakademin kommer att ha sitt säte i England, men jag är mindre imponerad av att Förenade kungarikets regering, med 12 medborgare och invånare på Guantanamobasen – hälften av alla européer där – inte har tagit täten i arbetet för att få fram ett gemensamt ställningstagande och ett gemensamt agerande av Europeiska unionen för att övertala USA att tillämpa folkrätten och att ge fångarna där deras rättigheter. Det avtal om inbördes rättshjälp som, trots våra invändningar, slöts med USA betonade de rättsstatliga principerna men verkar inte ha gett resultat.
Nu gör vi alltför mycket som kränker den personliga integriteten – och vi låter USA komma åt känslig information om flygpassagerare och införa biometriska uppgifter i visum och pass – medan ingenting görs för att få fram ett instrument för att skydda personuppgifter i den tredje pelaren. Detta visar en utomordentligt nonchalant inställning till individens rättigheter.
I framtiden måste vi anstränga oss mer för att höja kvaliteten på vår efterlevnad av rättssystem genom en process med inbördes övervakning och ömsesidiga bedömningar. Det kommer att innefatta en del intressanta frågor om var balansen finns mellan gemensamma EU-åtgärder och ingripanden i nationella system. Vi måste dock öka våra ansträngningar, eftersom kvaliteten på det som vi gör på området frihet, säkerhet och rättvisa ännu inte är tillräckligt hög.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Om man ser på de så kallade framsteg som gjorts när det gäller att genomföra området med frihet, säkerhet och rättvisa så ser det ganska bedrövligt ut. Jag säger ”så kallade” framsteg eftersom det hela i första hand handlar om att i ännu högre grad avskärma EU från resten av världen. För inte så länge sedan talade FN:s generalsekreterare Kofi Annan mycket uppriktigt och tydligt om denna politik, eller snarare denna dåliga ursäkt för EU-politik, i sitt anförande i parlamentet i samband med att han tilldelades Sacharovpriset. Det var inga artiga eller urvattnade tackfraser som FN:s generalsekreterare riktade till oss. I stället läste han lusen av EU och vår invandringspolitik. Låt mig påminna er om hans ord. Han sade att invandrare behöver EU, men att EU också behöver invandrare. Annan sade också att det inte bara är en moralisk och rättslig skyldighet att välkomna och integrera invandrare, utan även en del av lösningen på EU:s ekonomiska problem. Han kritiserade starkt den politik som går ut på att göra EU till en fästning. Han menade att en restriktiv asyl- och invandringspolitik driver människor i händerna på kriminella människosmugglande ligor eller till och med i döden, kvävda i lastbilar eller förolyckade i utrymmena för flygplanens landningsställ. Annan sade att denna människorättskris i det tysta är en skam för vår värld.
Det finns människor som bär ansvaret för denna människorättskris i det tysta. Det är ingen anonym begränsning som gör att hundratals människor dör varje år vid EU:s gränser. Vad får vi då från rådet och kommissionen? Rapporter om gemensamma förteckningar över säkra ursprungsländer, om samarbete i avvisningsfrågor, om gränsskyddsmyndigheter för strängare kontroller av land- och sjögränser, om undertecknande av återtagandeavtal och så vidare. Om alla dessa förslag vinner laga kraft kommer det enda sättet att få möjlighet att ansöka om asyl i Europeiska unionen att vara att hoppa ut med fallskärm från ett flygplan ovanför EU. Samtidigt bär EU och EU:s medlemsstater ett aktivt ansvar för att det kommer flyktingar från länder i den så kallade tredje världen, eftersom man inte lyckas bekämpa fattigdom i tillräckligt hög grad och eftersom vapen exporteras till krisdrabbade områden.
I stället för att vidta motåtgärder här skall vi nu lägga ned miljontals euro på pilotprojekt om avvisning i EU. Som tysk Europaparlamentariker vet jag också att alla de halvhjärtat progressiva förslag om EU:s asyl- och invandringspolitik som lagts fram hittills kommer att blockeras av mitt hemlands regering i ministerrådet. Alla tyska specialförfaranden som syftar till att skrämma bort och trakassera asylsökande kommer att behållas. Bara som ett exempel kan nämnas bosättningskravet för flyktingar, som är unikt i Europa. Det är bara i Tyskland som flyktingar straffas om de flyttar från sin eller kommun.
Så länge ingen förändring sker av denna politiks grundläggande inriktning kommer mängder av invandrare och flyktingar att fortsätta att dö vid våra gränser. Några få krokodiltårar kommer någon enstaka gång att fällas över det tragiska öde som drabbat ett fåtal individer, men ingenting kommer att förändras. Vi måste slutligen ha modet att tala om den osminkade sanningen för människor och säga att EU behöver invandring. Utan invandring kommer befolkningen i den utvidgade unionen att fram till 2050 ha minskat från 450 miljoner till endast 400 miljoner. Om ingen förändring sker kommer enbart Tysklands befolkning att ha minskat med en fjärdedel. De många människorättsorganisationerna i det civila samhället har rätt när de förkastar EU:s fästningspolitik. Förslag till en asyl- och invandringspolitik för EU som bygger på en hög respekt för mänskliga rättigheter har lagts fram, men de måste godkännas innan vi kan få en verklig debatt om de framsteg som gjorts här. Det vi behöver i EU är en rätt till asyl som överensstämmer med Genèvekonventionen och som även innefattar erkännande av könsbetingad och icke-statlig förföljelse som grund för beviljande av flyktingstatus samt erkännande av desertering och samvetsbetingad värnpliktsvägran som grund. Vi behöver fritt tillträde till EU:s asylrättigheter och asylförfaranden. Vi behöver en rättslig ram som tillåter laglig invandring till EU. Vi behöver ett rättsligt EU-område för kampanjer för legalisering av ställningen för personer som saknar papper och sist men inte minst behöver vi även en rätt till fri rörlighet för alla som bor i Europeiska unionen.
– Herr talman, mina damer och herrar! Som ni har sagt kommer Tammerforsprogrammet trots våra ansträngningar inte att fullföljas, särskilt när det gäller invandrings- och asylfrågan. Vi kan dock endast finna ett effektivt svar på dessa frågor, vare sig detta sker i Sangatte eller Algeciras, genom att ha en verklig gemenskapspolitik som respekterar grundläggande rättigheter och inte genom att hela tiden utöva tvång.
En rad kommissionsförslag behandlas för närvarande i rådet. De få åtgärder som har vidtagits kritiseras ständigt och direktivet om återförening av familjer har på parlamentets initiativ hänskjutits till EG-domstolen.
När det gäller invandringsfrågan vill jag bara be er att följa det resonemang som Kofi Annan utvecklade här i parlamentet. Vår gamla kontinent har inte bara behov av dessa arbetstagare, det enda sättet för oss att vinna trovärdighet i världen är dessutom att bejaka ett öppet, pluralistiskt EU som visar solidaritet. Invandringen är en möjlighet för EU:s framtid och i ett läge då rasism och främlingsfrihet drabbar oss måste vi säga detta med styrka och kraft. Vi är övertygade om att fri rörlighet i kombination med en positiv politik för laglig invandring kommer att göra det möjligt för oss att bromsa den olagliga handeln, särskilt människohandeln. Då kommer vi att få bättre förutsättningar att ägna oss åt att bygga upp ett medborgarskap som alla som lever på vår kontinent kommer att kunna delta i fullt ut, med respekt för lika rättigheter – för att inte tala om det faktum att en sådan frivillig politik även kommer att minska den börda som både asylsystemen och kampen mot olaglig invandring innebär för oss.
Det kommer ännu inte att vara möjligt att anta de två asyldirektiven, om flyktingstatus och asylförfaranden, trots att den fastställda tidsfristen i december har löpt ut. Vi vet dock att det är mycket viktigt att de antas för att den första delen av Tammerforsprogrammet skall kunna avslutas. Med detta klargjort måste dessa två direktiv även, och framför allt, ge ett mervärde som kan garantera asylsökande en högre skyddsnivå.
När det gäller polisiärt och rättsligt samarbete vill jag dröja kvar vid en specifik fråga, nämligen personuppgifter och framför allt biometriska uppgifter. I ett meddelande om överföring av uppgifter, som lades fram av kommissionen den 16 december och som överlämnats till rådet och parlamentet, och som rör det avtal som ingåtts mellan Förenta staterna och EU, finns en säkerhetsmässig tabbe som döljer sig bakom kampen mot terrorism och brottslighet. Avtalet skulle nämligen tillåta överföring av uppgifter även om födelsedatum, antal personer som reser tillsammans, kreditkortsuppgifter, ras eller etniskt ursprung samt politisk, religiös eller filosofisk övertygelse. Detta är dock ett allvarligt angrepp på skyddet för privatlivet. Vad kan göras åt detta när vi vet att sådana uppgifter kan användas i diskriminerande syfte, att överföring av dem även påverkar våra grundläggande friheter, särskilt eftersom vi inte vet exakt vem som kommer att få tillgång till uppgifterna? Allt vi kan göra är att oroa oss för hur dessa uppgifter kommer att användas.
Apropå det, visste ni att flygbolag, efter påtryckningar från Förenta staterna med hot om att framför allt förbjuda avgångar, redan lämnar ut personuppgifter till de amerikanska myndigheterna utan samtycke från de personer som berörs? Detta strider mot EU:s lagstiftning och kommissionen skall ju föreställa fördragens väktare.
Sådana åtgärder påverkar medborgarna både i EU och i tredjeländer, som ni sade, herr Vitorino. Men avtalet ingicks utan att föregås av någon demokratisk debatt. Det är därför demokratin och rättssäkerheten som sätts på spel då den typen av avtal ingås. Borde inte ett verkligt oberoende europeiskt kontrollorgan inrättas snarast för att förhindra att sådana uppgifter missbrukas? Och anser ni inte att EG-domstolen också bör uppmanas att pröva avtalets förenlighet med lagstiftningen? Vi måste se upp eftersom säkerheten håller på att ges företräde framför respekten för våra rättigheter och friheter.
Slutligen och för att runda av: hur skall vi kunna garantera respekten för våra grundläggande rättigheter om vi undertecknar ett avtal med ett land som Förenta staterna, som ständigt ger uttryck för sin strävan efter världsherravälde, som bedriver sin egen politik och som sätter sig över lagen, även över internationell rätt, till exempel när det gäller situationen för fångarna på Guantanamobasen?
Jag vore tacksam, herr kommissionär, om ni kunde vara ytterst vaksam när det gäller alla dessa fördrag.
– Herr talman! För det första vill jag hälsa Irlands minister för rättsliga och inrikes frågor välkommen till kammaren. För det andra vill jag gratulera min kollega och vän, José Ribeiro e Castro, till den presentation som han gjorde här i morse.
Europeiska unionen kommer snart att bli ett politiskt organ som består av 25 medlemsstater, med en befolkning på nästan 500 miljoner människor. Det är därför av yttersta vikt att alla medlemsstater i Europeiska unionen samarbetar närmare med varandra för att bekämpa hotet från internationell terrorism och organiserad brottslighet. Med de befintliga gemensamma europeiska gränserna och fri rörlighet för personer inom unionen måste vi också ha ett närmare samarbete för att stoppa införseln av narkotika till Europa och bekämpa den ondskefulla människohandeln.
Vi kan inte besegra narkotikahandeln och de personer som ägnar sig åt det vidriga brottet människohandel om inte våra europeiska polisstyrkor har ett nära samarbete. Denna utmaning blir ännu större i och med utvidgningen, och Europol kommer att behöva spela en central roll i samordningen av Europeiska unionens svar på dessa växande brott. Inget land kan besegra den internationella terrorismen ensamt. Om Europa behöver mer resurser för att möta denna nya utmaning så måste mer resurser göras tillgängliga.
På senare tid har vi sett tragiska dödsfall då många människor har hamnat i konflikt med den internationella människohandelns gissel. Det beräknas att 600 000 olagliga invandrare kommer in i Europeiska unionen varje år. Det är därför som en omfattande plan för att bekämpa den olagliga invandringen måste fortsätta att vara en nyckelprioritet för vår union. EU:s finansiella stöd för handlingsprogrammet för återvändande måste bibehållas och vi måste alla stödja unionens arbete. Gränsmyndigheten skapar en samordnad ståndpunkt för EU:s medlemsstater i kampen mot den olagliga invandringen.
Jag stöder också införandet av en gemensam asylpolitik inom EU, och vi måste lösa de återstående frågorna avseende direktiv om när asylsökande skall betraktas som flyktingar och om mottagande. Vi måste också stödja en bättre hantering av inresor för personer i Europeiska unionen som behöver internationellt stöd i enlighet med Genèvekonventionen. Vad gäller frågan om laglig migration måste den nya EU-lagstiftningen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier och yrkesutbildning inom unionen främjas.
Slutligen är det bäst att ta upp frågorna om att skapa en gemensam politik för att bekämpa olaglig invandring på EU-nivå. Vi bor nu i en inre marknad med fri rörlighet för personer mellan EU:s territorier, och vi måste vidta kollektiva åtgärder tillsammans för att lösa dessa frågor på ett effektivt sätt.
– Herr talman! På resultattavlan för både första och andra halvåret 2003 visar kommissionen att den har gjort framsteg. Även Europeiska rådet gav vid sitt möte i Thessaloniki nya impulser för att stimulera utvecklingen inom detta politiska område. Jag vill gratulera dem båda. Ministerrådet pekas ut som den främsta orsaken till att flera asyl- och invandringsdokument har blivit liggande. Enligt kommissionen måste medlemsstaterna upphäva sina restriktioner innan den femårsperiod som anges i Amsterdamfördraget har löpt ut, vilket är den tidpunkt då dessa åtgärder enligt kommissionen bör antas. Även om detta stämmer var en femårsperiod för åtgärder inom detta område verkligen mycket kort. Lagstiftning med brett stöd som fastställs under en längre tidsperiod är mer användbar än hastiga åtgärder som sedan inte genomförs på grund av politisk ovilja. Ett exempel på detta är den europeiska arresteringsordern.
Jag blev förvånad över kommissionens förslag när det gäller invandrares tillträde till Europeiska unionen. Det var väl ändå inte ett av åtagandena i Amsterdamfördraget? Det är en fråga som kräver en ny omfattande debatt. Delvis på grund av händelser av detta slag är jag inte för ett fullständigt genomförande av omröstning med kvalificerad majoritet i rådet om EU-åtgärder på området rättsliga och inrikes frågor. Dessa frågor bör beaktas var och en för sig. Slutligen noterade jag att kommissionen kraftigt vill öka budgeten för rättsliga och inrikes frågor för att kunna vidta åtgärder inom området olaglig invandring och organiserad brottslighet. Skulle kommissionär Antonio Vitorino kunna utveckla detta närmare?
– Herr talman! Jag godtar kommissionär Antonio Vitorinos krav på att medborgarna skall informeras. Problemet är vilken information vi skall ge. Vi hörde rådsordföranden som delgav oss lysande statistik över den öppenhet som präglar rådets arbete och som omfattar tiotusentals dokument. Det är synd att en statistisk uppgift saknas i dessa dokument, nämligen de enskilda medlemsstaternas ståndpunkter, vilket inte är viktigt i statistiskt hänseende men desto mer centralt för den demokratiska processen. Det är ingen tillfällighet att det därefter – ganska lättvindigt, enligt mitt förmenande – konstateras att den europeiska arresteringsordern redan har godkänts av åtta medlemsstater. Men hur? Ett dokument som godkänns enhälligt under ett lunchuppehåll, utan debatt, och som därefter nästan tas som en självklarhet, som om det redan vore en del av de faktiska förfarandena inom denna institution.
Det talas över huvud taget inte om , trots att det italienska ordförandeskapet för sex månader sedan påminde oss om att principen är en grundtrygghet för medborgarna inom det rättsliga samarbetsområdet. Inte ett ord! Därefter, i fråga om Europol, bekräftar ordförandeskapet att protokollet är ett steg framåt. I detta protokoll förvägras dock något som parlamentet har krävt i flera år, nämligen demokratisk kontroll. Dessutom motsätter sig de franska och brittiska ledamöterna för närvarande en sådan ståndpunkt av gemenskapen om Europol.
Mot bakgrund av alla dessa faktorer vill vi informera medborgarna. Ja, men om vad?
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! De historiska faktorer som har fört oss fram till denna situation och som kommissionär Antonio Vitorino redogjorde för så väl är uppenbarligen skäl för denna debatt. Det skulle verkligen vara svårt att förstå att vi, i den senaste debatten där området med frihet, säkerhet och rättvisa under denna valperiod utvärderades, skulle begränsa oss till att hålla enbart en årlig debatt. Det är därför fullständigt rimligt att vi bör utvärdera mandatperioden och jag gratulerar José Ribeiro e Castro till det enastående betänkande han har lagt fram för oss och som vi i stort sett stöder.
Vi måste verkligen erkänna att även om betydande framsteg har gjorts när det gäller lagstiftningsåtgärder, åtgärder för operativt samarbete och åtgärder för institutionella strukturer så har en del av de framsteg som gjorts inte skett i enlighet med de tidsfrister som fastställdes i Tammerfors. Och vad som är värre är att andra fastställda mål inte heller har nåtts.
Jag skulle vilja nämna tio områden där konkreta åtgärder måste antas. För det första måste lagstiftning antas på området uppgiftsskydd inom ramen för den tredje pelaren, som ger garantier motsvarande de som fastställs i direktiv 95/46/EG inom ramen för den första pelaren. För det andra måste en gemensam politik för integrerad förvaltning av medlemsstaternas yttre gränser inrättas, med gemenskapsfinansiering. För det tredje måste rådet anta de två återstående förslagen till direktiv vilka behövs för att kunna slutföra den första fasen av det gemensamma europeiska asylsystemet. För det fjärde måste rådet godkänna de förslag som för närvarande blockeras och som syftar till att inrätta en gemensam invandringspolitik. Min femte punkt är att ett konkret förslag måste läggas fram om utveckling av informationssystemet för viseringar (VIS). För det sjätte måste ett förslag till ramdirektiv läggas fram för oss om skyddsförfaranden för misstänkta och svarande vid straffrättsliga förfaranden inom EU. För det sjunde och eftersom Schengenregelverket nu omfattas av gemenskapens behörighet, vilket möjliggjort ökad samordning mellan medlemsstaternas polis- och rättsinstanser i kampen mot organiserad brottslighet, är det nu avgörande att vi så snart som möjligt går vidare med att inrätta det nya SIS II. Min åttonde punkt är att framsteg inom polisiärt samarbete måste främjas genom ett rättsligt förfarande, som kommissionär Antonio Vitorino påpekade, som är mindre komplext och mer hanterligt än Europolkonventionen och som omfattar rättslig och demokratisk översyn på EU-nivå. Min nionde punkt är att vi måste fortsätta att ingå stabiliserings- och associeringsavtal med staterna på västra Balkan inom områden som kampen mot organiserad brottslighet, rättsinstansernas befogenheter, kampen mot narkotika, gränsförvaltning och invandring. Min tionde och sista punkt är att genomförandet av gemenskapens regelverk måste övervakas i de blivande medlemsstaterna, särskilt på området rättsliga och inrikes frågor, liksom genomförandet av Schengenregelverket och regelverket för kontroll av yttre gränser.
Jag välkomnar det faktum att det irländska ordförandeskapet i sitt arbetsprogram anger som sin viktigaste prioritering att utveckla detta område, och jag hoppas att vi skall kunna utveckla ett givande samarbete mellan institutionerna. Jag medger att den uppgift vi har ålagt oss själva är ofantlig och extremt ambitiös, men om inte takten ökar och rådets beslutsmöjligheter förbättras kommer vi att nå slutet på denna femårsperiod utan att ha nått de mål som fastställdes i Tammerfors. Jag hoppas därför att vi i slutet av 2004 kommer att ha antagit samtliga åtgärder där vi har halkat efter och som omfattas av de fastställda målen och tidsfristerna.
Till sist, herr talman, måste vi beklaga vissa medlemsstaters initiativ att skicka en skrivelse till kommissionen för att övertala den att väsentligt minska gemenskapens budget i budgetplanen för perioden 2007–2013. Som ordförande Romano Prodi redan har påpekat inom andra centrala områden, särskilt den ekonomiska och sociala sammanhållningen, skulle detta hindra kommissionen från att utföra sitt arbete på området rättsliga och inrikes frågor.
– Herr talman! José Ribeiro förtjänar verkligen att gratuleras. Han har lagt fram ett ambitiöst och omfattande förslag till resolution i detta kritiska skede. Kommissionär Antonio Vitorino erkände åtminstone det.
Jag håller med om allt som Elena Ornella Paciotti redan har sagt om mänskliga rättigheter och skulle vilja ta upp två frågor i detta förslag till resolution.
Den första är straffrättsligt samarbete. Mina synpunkter riktar sig främst till rådet. Jag anser att arresteringsordern är en mycket viktig utveckling. Den omfattar själva kärnan i principen om ömsesidigt erkännande och bör nu ha genomförts i samtliga medlemsstater. Ordern har betydelse för kampen mot terrorism men även för kampen mot kriminell verksamhet. Jag menar att vi bör engagera oss mycket mer aktivt i uppföljande åtgärder, till exempel utbyte av bevismaterial. Det går inte att övertyga medborgarna om att detta inte kan genomföras för att förbättra säkerheten så som vi européer vill att den skall förbättras, nämligen genom utökat samarbete och inte genom fler tvångsåtgärder.
Jag menar även att det är viktigt att genomföra insatser för att se till att rambeslutet om domstolars behörighet antas. Detta är särskilt viktigt mot bakgrund av de pågående diskussionerna om utvidgningen. Jag anser att detta är andra sidan av myntet när det gäller rättsligt och polisiärt samarbete och ömsesidigt erkännande i fråga om samarbete inom det straffrättsliga området. Inga förseningar bör tolereras.
Kommissionären hänvisade till de fyra Tammerforsprinciperna när det gäller asyl- och invandringspolitiken. Jag tror fullt och fast att dessa principer är giltiga. Jag är även övertygad om att kommissionens förslag är ett steg i rätt riktning mot dem. Trots detta har jag ett tydligt intryck av att en viss förvirring fortfarande råder efter fem år, när mandatet från Tammerfors går mot sitt slut.
Uttrycket flödeshantering bör avse laglig inresa i syfte att arbeta och bo i Europeiska unionen. På rådsjargong används det nu för att beskriva kampen mot olaglig invandring. Begreppet hantering av lagliga flöden har upphört att existera. För närvarande kan rådet inte ens delta i debatten om inresa och bosättning i arbetssyfte, trots att detta är den springande punkten.
Tonläget i rådets diskussioner blir allt mer uppskruvat. Om denna utveckling fortsätter och ordet bekämpa fortsätter att kopplas till orden invandring och olaglig kommer detta oundvikligen att skapa mer frustration hos medborgarna. Det är nödvändigt att visa att det går att fastställa konsekventa riktlinjer för hanteringen av invandring i dess vidaste bemärkelse under 2000-talet. Ett övertygande svar måste ges.
Aspekter rörande laglig inresa och inresevägar måste hanteras. Detsamma gäller integreringen av de människor som har levt mitt ibland oss i åratal men som fortfarande betraktas som invandrare. Det är även mycket viktigt att utveckla ett nytt förhållande till de tredjeländer som berörs. Ett sådant förhållande bör inte inriktas på återtagande och utelämna allt annat. Det bör i stället omfatta en bred uppsättning åtgärder vars syfte är att se till att invandringen gynnar både ursprungsländerna och värdländerna.
– Herr talman! Jag välkomnar också de framsteg vi har gjort under 2003 inom viktiga områden som kontroll av yttre gränser, asyl, invandring och förebyggande och bekämpning av brottslighet.
Som liberal politiker med en fast tro på de grundläggande friheter som våra demokratier vilar på menar jag även att 2003 är rätt tidpunkt för vissa grundläggande reflexioner kring de initiativ som redan har genomförts och som, framför allt, planeras under den övergripande rubriken säkerhet.
Jag erkänner helt och fullt att terrorattackerna under 2001 är skäl nog att se över och förbättra vår säkerhet. Som jag ser det var attackerna under 2001 framför allt en attack på de demokratiska värderingar och grundläggande friheter som vi värnar om. Det är därför avgörande att terrorism inte får oss att kompromissa om dessa grundläggande värderingar. Jag tänker framför allt på tredjeländer som ges direkt tillgång till personuppgifter i de centrala bokningssystemen för flygpassagerare, införandet av beväpnade vakter på flygplan och införandet av biometriska uppgifter i resehandlingarna för medborgare från tredjeländer och i passen för alla EU-medborgare. Flera av dessa initiativ innebär mycket långtgående intrång i privatlivet, vilket ger upphov till hittills olösta frågor rörande den nuvarande lagstiftningen om datasäkerhet och risken för att uppgifter missbrukas. Jag menar att det faktiskt är dags att vi nu funderar närmare på om dessa säkerhetsförfaranden har antagit orimliga proportioner eller inte. Med andra ord: Är initiativen förenliga med de basala kriterier som reglerar de grundläggande friheter som vi, givetvis, särskilt värnar om i Europeiska unionen? Kan initiativens fördelar uppväga deras pris? I detta avseende oroar det mig att kommissionen inte ens kunde underrätta mig, i egenskap av föredragande, om de biometriska uppgifter som avkrävs tredjelandsmedborgare och om det exakta antalet viseringsansökningar, förfalskade resehandlingar osv.
Jag vill därför fråga kommissionären om de initiativ som nu genomförs i syfte att öka säkerheten är rimliga med hänsyn till vår strävan att värna om EU-medborgarnas privatliv och personliga värdighet.
– Herr talman! För den som yrkesmässigt har arbetat med rättsliga frågor är ämnet för denna debatt mycket stimulerande. Fördragets ideologiska ambition, som är att inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, är givetvis allt annat än gudomligt. ”Och Gud sade: Varde ljus; och det vart ljus.”
EU:s ideologier har i åratal använts för att efterlikna den gudomlige skaparen. ”Varde lag”, går tongångarna. Resultatet visar dock på en beklaglig skillnad mellan gudomlig och teknokratisk makt. Det arbete som EU:s teknokrater utfört under en rad år och som syftar till att förvekliga ideologin frihet, säkerhet och rättvisa har visat sig ha slående likheter med Babels torn. De resultat som kan iakttas och förevisas kan delas upp i två kategorier. Den första är urholkningen av effektiva nationella rättssystem och den andra är inrättandet av ett diffust överstatligt rättssystem med tillhörande överstatliga organ som ingen utövar tillsyn över. Tillsammans leder dessa två kategorier av resultat till omfattande försämringar av rättssäkerheten, och om utvecklingen fortsätter kommer det kriterium för framgång som vi om några år kommer att kunna beskriva EU-projektet med att vara det svart humoristiska kriterium som finns i talesättet ”Operationen var lyckad, men patienten dog”.
För att främja rättvisa har övervakningssystem införts som gör att berörda parter står bortom all övervakning. Detta är något som alla som har försökt arbeta med Schengens informationssystem, Europols register osv. känner till. Graden av rättssäkerhet avspeglas på ett korrekt sätt i omfattningen av polisens befogenheter och i möjligheterna att utöva demokratisk kontroll över dessa befogenheter. Detta är möjligheter som minskar för var dag som går. Fästning Europa inrymmer varken frihet, säkerhet eller rättvisa.
I EU:s ideologier bortses från två grundläggande fakta i lagstiftningens sociologi: för det första att livskraftiga och demokratiska rättssystem kräver någonting annat och mer än ideologiska ord, lagöverenskommelser och tekniskt genomförande, och för det andra att de mål som eftersträvas bör nås genom de minst långtgående åtgärderna.
Kommissionens övergripande övervakningsrapport, som offentliggjordes i november 2003, innehåller en ironisk varning. Där anges att korruptionsnivån fortfarande är hög, faktiskt mycket hög, och att detta kan påverka människors förtroende för offentliga myndigheter och rättssystemet. Lita på det! Vad är då svaret? Det är att kommissionen bör vara ytterligt vaksam. Med Eurostataffären i tydligt minne är detta utan tvivel liktydigt med att sätta räven att vakta hönsen.
– Herr talman! Jag hade hoppats att Kofi Annans anförande, som vi lyssnade till förra veckan, skulle utlösa ett demokratiskt uppror hos kommissionen och framför allt hos rådet, men jag märker att i slutänden skedde ingenting sådant.
Ni har båda talat om Tammerfors. Jag tycker att det verkar som om Tammerfors var mycket väl balanserat i fråga om rättigheter och skyldigheter, status och kontroll. Av alla de olika åtgärder, insatser och avtal ni har räknat upp för oss i dag, herr rådsordförande, framgår med all tydlighet att det som samtliga dessa åtgärder uteslutande handlar om är säkerhet. Det gör mig ytterst orolig eftersom jag upplever att vissa rådsmedlemmars tankegångar är riktigt ondskefulla. När jag hör saker som att behandlingen av asylansökningar bör konkurrensutsättas känner jag verkligen att något har gått snett. Vad som verkligen oroar mig är att jag anser att de beslut som i dag fattas i rådet eller i lämpligare forum – beslut av 5, eller av 5+5, i alla händelser beroende på förfaranden som sällan är mycket tydligt demokratiska – är ett angrepp på demokratin och det europeiska projektet. Jag menar att det straff man kan förvänta sig för en sådan bristande ordning är mycket tydligt, och Kofi Annan sade det själv: i morgon kommer vi att få ett Europa som är elakare, fattigare, svagare och äldre. Den utsikten tror jag inte att någon av oss eller någon av medborgarna i Europeiska unionen eller tredjeländer finner särskilt tilltalande.
När Europaparlamentet uppmanar EG-domstolen att upphäva beslutet om återförening av familjer är det ett tydligt budskap till er att rådet överskrider demokratins gränser och jag tror att om jag vore i era kläder skulle jag ta till mig Europaparlamentets kraftfulla varning. Jag anser även att kommissionen, i stället för att göra en egen tolkning av rådsbeslut som den egentligen inte håller med om, bör tolka dem genom att samråda med sina partner inom icke-statliga organisationer. Det skulle vara välgörande att – tillsammans med alla sammanslutningar, det europeiska civila samhället och alla parlamentariker som försvarar rättigheter, internationella konventioner och demokrati – verkligen få till stånd ett sådant uppror, så att beslut i framtiden fattas i en anda av parlamentariskt medbeslutande såsom avsikten var i utkastet till konstitution.
– Herr talman! Det är olyckligt att området med frihet, säkerhet och rättvisa för närvarande ger upphov till fler frågor än svar. Med anslutningen av tio nya medlemsstater om bara några veckor är detta ett orosmoment. Fästning Europa är tyvärr ingenting annat än en politisk fantasi hos vänstern. De senaste åren har det talats mycket om gemensam invandrings- och asylpolitik och om straffrättsligt och polisiärt samarbete, men hittills har de konkreta resultaten varit få. Faktum är att ordet regress har nämnts inom vissa områden. Man kommer osökt att tänka på skyddet för de grundläggande rättigheterna. För närvarande ägnas en hel del uppmärksamhet åt hur de blivande medlemsstaterna hanterar denna fråga, och det av goda skäl, medan yttrandefriheten, tryckfriheten och föreningsfriheten kringskärs i Belgien. Kampen mot så kallad rasism missbrukas för att sätta munkavle på Flanderns största oppositionsparti och kväva all kritik av den misslyckade integrationspolitiken. Om några veckor, när alla andra partier inleder sina valkampanjer, måste kämpa i domstol mot ett regeringsorgan som lyder direkt under premiärministern, för att försvara sin rätt att existera. Vi oroar oss med rätta när en presidentkandidat försvinner i Ryssland. I Belgien, det så kallade hjärtat av Europeiska unionen, riskerar ett helt parti snart att försvinna, ett parti som har ett femtiotal parlamentariker och som enligt de senaste opinionsundersökningarna har stöd av 20 procent av väljarna. Allt detta sker under beskydd av en premiärminister med ambitioner att bli kommissionens ordförande. Ni inser säkert att den här sortens EU inte kommer att stödjas av en majoritet av EU-medborgarna.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Den nuvarande femårsperioden går mot sitt slut. Såsom anges i Amsterdamfördraget och vid det viktiga toppmötet i Tammerfors när det gäller antagandet av åtgärder i syfte att inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa är det nu dags att utvärdera de framsteg som gjorts. I egenskap av ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor skulle jag vilja sammanfatta vad som hittills har uppnåtts och delge er några tankar inför framtiden om hur denna fortlöpande utmaning skall hanteras.
I allmänhet menar jag att det är viktigt att inte ge ett negativt intryck av de framsteg som gjorts hittills. Mycket har uppnåtts, trots att en stor del av framstegen har genererats av kriser, till exempel den 11 september. Det är även nedslående att det hittills varit omöjligt för oss att finna tillfredsställande lösningar inom det specifika området asyl och invandring. Medlemsstaternas självbestämmande påverkas direkt av alla åtgärder i anslutning till utvecklingen av området med frihet, säkerhet och rättvisa. I en mening är därför farhågor och problem förståeliga.
Utöver de framsteg som gjorts och för att dessa skall bli långsiktiga föreslår jag att ett andra Tammerforsprogram utarbetas. Av kommissionärens anförande framgår att detta skulle kunna vara möjligt. Även kammaren tycks vara gynnsamt inställd till idén. Jag menar att ett sådant program bör präglas av legitimitet, effektivitet och solidaritet.
Jag skall först gå in på legitimiteten hos de åtgärder som vidtagits. Jag anser att åtgärderna måste baseras enbart på skyddet och värnandet av medborgarnas rättigheter och friheter. Parlamentet har därför en viktig roll i detta avseende. Jag ställer mig tveksam till om dessa principer verkligen har varit drivkraften bakom alla de åtgärder som hittills har antagits. Snarare verkar motsatsen ha varit fallet. Vi tycks i stället ha fått se prov på hur medlemsstaterna skyddar sina nationella intressen. Parlamentet har ofta lämnats utanför. Det har till och med hänt att dokument som kammaren behövt för att fatta beslut har anlänt sent.
Jag kan tyvärr konstatera att en lång och kritisk titt på verkligheten visar att mina farhågor varit motiverade. Jag kan till exempel nämna den begränsade roll som parlamentet har spelat inom viktiga områden som avtalet om rättsligt samarbete med Förenta staterna. Programmet för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet är ett annat relevant exempel. I detta fall är underlåtenheten att samråda med parlamentet ett bevis för den bristande insynen i beslutsprocessen. Det enda organ som verkligen företräder EU:s folk har åsidosatts.
I rättvisans namn bör det dock påpekas att det finns en fråga där parlamentet, kommissionen och rådet har visat prov på stor beslutsamhet och samförstånd. Jag talar om kampen mot terrorism. Herr talman! Jag skulle vilja föreslå en annan sak. En särskild dag bör vigas åt att hedra terrorismens offer. Den 11 september skulle kunna vara ett lämpligt datum för en sådan internationell minnesdag. Detta är enda sättet att ge ett erkännande till dem som har drabbats värst av detta vidriga gissel. Terrorhandlingar blir tragiskt nog allt vanligare. De utgör ett angrepp på den mest grundläggande av alla mänskliga rättigheter, rätten till liv och fysisk integritet. Jag hoppas att mitt förslag kommer att tas väl emot.
För det andra bör de antagna åtgärdernas effektivitet beaktas noggrant. Den nuvarande beslutsprocessen har uppenbarligen resulterat i en något ambivalent situation. Låt mig ge ett par exempel. Medlemsstaterna inför initiativ som aldrig genomförs och som överlappar varandra. Processer kör fast i rådet på grund av kravet på enhällighet. Så är det med utformningen av förordningar för asylprocessen. Allvarligast av allt är de oacceptabla förseningarna när det gäller att införliva gemenskapens förordningar med medlemsstaternas lagstiftning. Den europeiska arresteringsordern är ett typiskt exempel. Det är därför som de förändringar som ingår i utkastet till europeisk konstitution är så viktiga, eftersom de syftar till att undvika liknande situationer i framtiden.
Till sist vill jag nämna solidaritet. Frånvaron av denna är för närvarande mycket tydlig i de allra flesta medlemsstater. Det är alldeles uppenbart att regeringarna är mer måna om den inhemska allmänna opinionen och de nationella budgetarna än om att nå EU:s mål. Jag tvivlar inte på att det är detta som faktiskt sker i ministerrådet när de allvarliga problem som beror på de ökande asylansökningarna skall hanteras. Detsamma gäller de problem som okontrollerad och sporadisk ekonomisk migration leder till. Flera medlemsstater måste hantera de tragiska konsekvenserna av dessa företeelser.
Det värsta med denna strategi är att den inte ser till sakernas verkliga läge. I ett område med frihet, säkerhet och rättvisa finns inte längre några nationella gränser. Det finns ingen anledning att envist försvara strikt nationella ståndpunkter gentemot andra medlemsstater när effekterna av politik som antagits av vissa länder får direkta konsekvenser för övriga länder.
EU är ett gemensamt projekt. Det område som debatteras är ett gemensamt projekt. Vi måste gå framåt tillsammans. Det är bara då vi tillsammans kan skörda resultatet.
– Herr talman! Jag skall begränsa mina kommentarer till området laglig migration, ett ämne som har berörts av både Michael McDowell och kommissionär Antonio Vitorino och tagits upp av flera kolleger här.
Jag håller med om mycket av det som Sylvia-Yvonne Kaufmann sade tidigare i sin hänvisning till Kofi Annans tal till Europaparlamentet för några dagar sedan. Michael McDowell talade tidigare om återförening av familjer och om att släppa in invandrare för studier och utbildning. Det är dock bara en del av frågan avseende laglig migration.
Kommissionär Antonio Vitorino har å andra sidan under de senaste åren försökt föra fram en mer fantasifull dagordning med en vidare ram. Jag tror mycket starkt på att utan ett system med laglig migration in i Europeiska unionen – någonting i stil med Förenta staternas system med gröna kort – kommer vi att fortsätta att kämpa mot den olagliga invandringen med alla dess problem. Vi kommer att fortsätta att ställas inför de svåra problemen med smugglarligor och all den brottslighet som är knuten till dem, för att inte nämna den fortsatta bristen på arbetskraft inom nyckelbranscher, både kvalificerad och okvalificerad.
Om jag inte har missat någon nyckelpoäng anser jag inte att det finns något alternativ till planerad laglig migration. Jag är dock även helt övertygad om att detta måste ske på ett sätt som är positivt för både EU-länderna och ursprungsländerna. Det är inte acceptabelt att bara ta kvalificerade arbetare från mindre utvecklade länder, och det är inte heller acceptabelt att rika EU-länder säger att de skall ta in invandrare för att göra de otrevliga, smutsiga arbeten som de inte vill göra själva. Det är därför som jag uppmanar kommissionären och rådet att gå vidare med detta mycket viktiga arbete inom ett viktigt område – ett strukturerat program för planerad migration för en Europeisk union med 25 länder och fler.
– Herr talman! Inom en nära framtid kommer frihet, säkerhet och rättvisa att vara särskilt viktiga områden med tanke på de olika strategier som nya och gamla medlemsstater har för att hantera sådana problem. Hinder kommer att ställas i vägen för verkligt operativt samarbete mellan rättsvårdande myndigheter på EU-nivå. Ett riktigt och ordentligt system behövs för att slå tillbaka mot kriminella organisationer och ligor. Den italienska lagstiftningen, som effektivt avskaffar internationella order, tycks ha utformats med det uttalade syftet att förhindra frågor som de styrande finner besvärliga, till exempel den tvivelaktiga användningen av skatteparadis, den olagliga kapitalexporten och intressena i förmånliga offshoreföretag.
Som läget är har mitt hemland ännu inte godkänt den europeiska arresteringsordern. Efter närmare fem år har strävan att effektivisera utlämningsförfarandena långt ifrån lett till några mätbara resultat. En ökad förståelse av det rättsliga problemet förutsätter en inledande granskning av domstolarnas oberoende. I Italien finns i dag en önskan att återgå till en medeltida rättslig och politisk kultur, som utplånades permanent i västvärlden då immunitet och privilegier avskaffades genom de franska generalständernas beslut 1789. Uppdelningen av befogenheter i den moderna staten har ifrågasatts på senare tid, först genom allmänna lagar , därefter genom konstitutionella lagar som man försöker framställa som allmänna lagar, vilket innebär att de inte kräver kvalificerad majoritet och andrabehandlingar. I centrum för detta står det destabiliserande försöket att underordna domstolarna den verkställande makten, något vi dagligen ser den italienska regeringen ägna sig åt med metoder som inte är värdiga en medborgarstat.
Varför framför jag så allvarliga anklagelser i Europaparlamentet? Jag anser att demokrati inte kan exporteras utan är något som kan levas och ju mer vi lever den tillsammans desto starkare gör vi den. För att mitt hemland skall kunna övervinna denna svåra tid måste alla EU-institutioner noga övervaka vad som händer i Italien. Det som sker kan bli ett dåligt föredöme som så lätt kan komma att sprida sig till andra platser.
– Herr talman! Precis som varje år har dagens debatt om frågor rörande fri rörlighet, säkerhet och rättvisa antagit en väldigt juridisk ton. Vi räknar upp de texter som håller på att beredas och som vanligt beklagar vi att kommissionens idéer inte utvecklas tillräckligt snabbt. Jag skulle vilja ställa frågan på ett annorlunda sätt och återvända till verkligheten. Vilka konkreta resultat har de åtgärder som redan vidtagits fått? Jag tänker givetvis på harmoniseringen i dess vidaste bemärkelse och på avskaffandet av inre gränskontroller.
Nåväl, mina damer och herrar, resultatet av detta avskaffande har blivit katastrofalt och lett till både ökad olaglig invandring och ökad olaglig handel av alla de slag, från narkotika till koppleri. Kombinationen av bristande kontroll och olaglig invandring gör till och med Europa till en plats där terrorismen kan frodas.
Kommissionär Antonio Vitorino kommer otvivelaktigt att svara att detta talar för att vi måste fördjupa gemenskapsarbetet ytterligare. Men icke, herr kommissionär, eftersom en fördjupning av gemenskapsarbetet i ännu högre grad skulle fjärma systemet från folket och försvaga säkerhetskraven ytterligare.
Mot denna bakgrund ser vi med oro fram emot den 1 maj 2004, då kommissionen kommer att få nya befogenheter, då processen med en ytterligare nedåtgående spiral av harmoniseringar återupptas och ett system fjärmat från folket fortsätter att inrättas.
Vissa länder tycks dock ha vunnit nya insikter på sistone: de bromsar lagtexter om bland annat flyktingstatus och subsidiärt skydd. Jag gratulerar dem till att de skyddar sina medborgare på detta sätt och uppmanar dem att fortsätta, eftersom besluten från Amsterdam och Nice inom detta område var oansvariga. Vi måste ändra våra prioriteringar helt och hållet, stoppa harmoniseringen när den försvagar vårt försvar och sätta säkerheten i främsta rummet.
– Herr talman! Det är med största intresse jag har följt debatten, där inte bara detta år utan även denna valperiod som helhet utvärderades med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det är en svår utvärdering att göra eftersom den inrymmer många aspekter: de politiska och rättsliga aspekterna och den sociala aspekten, där framsteg måste göras. Den politiska aspekten omfattar medlemsstaternas vilja och den rättsliga aspekten utgår från de instrument som fördraget ställt till förfogande. När det gäller den sociala aspekten saknar den helt logisk grund då den styrs av den fortlöpande utvecklingen av de ramar inom vilka det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa skall genomföras.
Med den tid jag har till mitt förfogande kommer jag främst att koncentrera mig på den politiska aspekten. Det är den uttalade avsikten hos majoriteten medlemsstater – tyvärr inte alla – att utöka och förstärka området med frihet, säkerhet och rättvisa som ett svar på den allt tydligare önskan från EU-medborgarna att bana väg för solidaritet och utöka samarbetsområdena när det gäller att ta emot nya vågor av flyktingar och jämna ut de skillnader som kvarstår när det gäller erkännandet av rätten till asyl, medborgarskap och bosättning i ett EU-land.
Jag konstaterar med glädje att denna attityd har sina rötter i den fantastiska drivkraft som gavs genom kraven i stadgan om grundläggande rättigheter för EU:s medborgare, som lades fram i Nice 2000 och som skall införlivas med konstitutionen. Det är ett dokument som kan jämföras med ett gott vin: först imponerar det inte särskilt mycket utan känns ganska smakfattigt och dåligt, men med tiden framträder textens verkliga kvalitet allt mer och vi hittar exakta referenspunkter för alla val och åtgärder som krävs av oss i detta svåra skede av vår historia.
Ett ytterligare framsteg kommer att göras genom godkännandet vid andra behandlingen av direktivet om fri rörlighet för gemenskapens medborgare, deras rättigheter och skyldigheter, där jag är föredragande. Där anges en rad viktiga åtgärder som måste konsolideras för att vi effektivt skall kunna hantera de nya uppgifter som åläggs oss genom de allt större och kaotiska strömmarna av medborgare från tredjeländer.
När det gäller det aktuella betänkandet, herr talman, herr kommissionär, har utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor satt den 18 mars som datum för godkännandet. Nästan alla politiska grupper har godtagit föredragandens begäran att inte lägga fram några ändringar av rådets text, där endast 50 procent av parlamentets krav har beaktats. Enighet har även nåtts med kommissionen i denna fråga.
Vi är övertygade om att detta direktiv, även om det inte är perfekt, måste genomföras under den nuvarande valperioden, då det är bättre att glaset är halvfullt än halvtomt: det är med andra ord bättre att ha fått gehör för hälften av kraven än att skicka tillbaka direktivet på obestämd tid. Vi hoppas att rådet förstår att uppskatta denna ansvarsfulla ståndpunkt så att medborgarna får del av åtminstone den del av reformerna som ingår i texten och som i alla händelser utgör viktiga steg i riktning mot att ge EU-medborgarens ställning rättsligt innehåll och politisk värdighet.
– Herr talman, herr kommissionär! Tammerfors var utan tvekan en viktig milstolpe och en startpunkt för skapandet av ett europeiskt gemensamt området med frihet, säkerhet och rättvisa.
När nu tidsfristen närmar sig, finner vi att glaset är både halvfullt och halvtomt. Utan tvekan har framsteg gjorts under de svåra förhållanden som medlemsstaternas olika kulturer och strategier skapade i rådet. När det gäller invandringspolitiken gjordes betydande framsteg vid mötet med Europeiska rådet i Thessaloniki, vilket ni också nämnde, herr kommissionär. Icke desto mindre tycks frågan om erkännande av invandrares rättigheter och sociala integration inte ligga särskilt högt upp på vår politiska dagordning. Detta stämmer verkligen inte överens med allt det som vi påstår om ett Europa med humanitära värderingar och respekt för de mänskliga rättigheterna. Rådets direktiv om familjeåterförening innehåller i huvudsak förbud, och jag tror att det är viktigt att Europaparlamentet håller sig till EG-domstolen när det gäller direktivets innehåll.
Herr McDowell, herr kommissionär! När det gäller asyl beklagar jag att rådet misslyckades med att anta de två direktiven om definition av flyktingar och förfarandet för att garantera och återkalla flyktingstatus, vilket också var frågor som lades fram av det grekiska ordförandeskapet. Nu är det ett välkänt faktum att Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning har trasats sönder i hela Europeiska unionen.
I fråga om kampen mot den internationella organiserade brottsligheten anser jag att det inte gjorts några framsteg, när tusentals kvinnor och barn skickas iväg till Europeiska unionen varje dag för att utnyttjas sexuellt. Jag anser att detta misslyckande beror på att det saknas nödvändigt operativt samarbete mellan polismyndigheterna i medlemsstaterna för att bekämpa detta fenomen, som är en förolämpning mot vår civilisation.
Jag anser också att det irländska ordförandeskapets ansträngningar för att slutföra frågan om att skapa en personlig databas över immigranterna med hjälp av biometri, exempelvis fingeravtryck och digitala foton, kommer att innebära allvarliga motsägelser med tanke på respekt för och kontroll av hanteringen av personliga uppgifter.
Herr kommissionär! Vi hoppas att det kommer att läggas fram nya idéer och en ny strategi inför Tammerfors II.
– Herr talman! Trots de många åtgärder som vidtagits av Europeiska unionen, alltifrån Europols behörighet till utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, har jag lagt märke till att i grund och botten få, om ens några, resultat har uppnåtts när det gäller frihet, säkerhet och rättvisa. Statistiken visar att brottsligheten ökar i åtskilliga medlemsstater. Dessutom kännetecknas brottsligheten i allt större utsträckning av tilltagande aggressioner, vilket ökar den allmänna uppfattningen om bristen på säkerhet. Det är tyvärr inte längre ett undantag att oskyldiga medborgare angrips och dödas eller skadas allvarligt. Nu inför utvidgningen har ängsliga medborgare förvisso rätt att undra om Europeiska unionen kan erbjuda tillräckliga garantier för att skydda deras säkerhet. Det är samma medborgare som måste stå vid sidan om och titta på när otillräckliga polisåtgärder vidtas för att hantera detta allt fräckare brottsliga uppträdande. Det är mycket viktigt att kommissionen föreslår åtgärder för att komma till rätta med denna mycket plågsamma brist. När allt kommer omkring är det regeringens huvudsakliga uppgift att under alla förhållanden garantera sina medborgares säkerhet. Eftersom EU:s yttre gränser kommer att utvidgas avsevärt, är det till stor del en fråga om huruvida de nya medlemsstaterna på ett tillfredsställande sätt kan agera som buffertar mot oönskad och olaglig invandring. Detta är en alltmer brännande fråga inom EU, vilken får till följd att den integrationspolitik som måste antas håller på att undermineras. Vad väntar vi egentligen på innan vi genomför en total åtgärdsplan i syfte att få bort alla olagliga invandrare från EU:s territorium? Så länge som vi inte har något fast grepp om den olagliga invandringen, kommer vi inte att ha något verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa.
– Herr talman! Unionens grundläggande syften inbegriper att medborgarna skall garanteras ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Tyvärr är vi fortfarande långt ifrån att förverkliga detta mål. Unionens medborgare måste kunna röra sig fritt inom EU, och samtidigt måste vi trappa upp kampen mot brottsligheten. De största utmaningarna är att förebygga brott, att skapa säkerhet för de yttre gränserna och att genomföra Schengen i full utsträckning. Schengenkonventionen är ett viktigt steg framåt för att skapa ett område med fri rörlighet.
Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att säkra de yttre gränserna just före utvidgningen. Så snart som de nya medlemsstaterna har anslutit sig kommer de att kunna delta i det första stadiet i Schengenförfarandet, vilket kommer att förbereda dem för ett fullt medlemskap i Schengen. Under det första stadiet kommer det fortfarande att förekomma gränskontroller mellan de nya och de gamla medlemsstaterna. De kan inte upphöra förrän kontrollerna vid unionens nya yttre gränser har uppnått den standard som krävs. Uppdateringen av Schengens informationssystem måste underlättas, så att inget eventuellt tekniskt fel i unionens informationssystem hindrar de nya medlemsstaterna från att fortsätta till det andra stadiet.
Samarbetet mellan myndigheterna i EU:s medlemsstater för att förebygga och bekämpa brottsligheten måste ökas. Ett samarbete som grundar sig på konventioner är ett föråldrat och trögt system i dagens EU. Medlemsstaterna undertecknar och ratificerar avtalen i sin egen takt, om de överhuvud taget gör det. Det kan ta flera år innan ett avtal träder i kraft, från den tidpunkt då det förhandlades fram. I mellantiden utgör bristerna i samarbetet och i informationsflödet mellan myndigheterna ett hinder för att brott skall kunna lösas och förebyggas på ett effektivt sätt. Unionen måste utveckla nya rättsliga instrument för att på ett mer effektivt sätt möta dagens krav på samarbete mellan medlemsstaterna. Samarbetet mellan polisen, tullen och gränskontrollmyndigheterna har inte utvecklats på det sätt man hoppats. Vi kräver nu initiativ och åtgärder från medlemsstaterna och kommissionen så att vi kan uppnå bättre samordningsnivåer. EU erbjuder i sin nuvarande form möjlighet till ett mer fullständigt samarbete. Vi kan göra mera tillsammans, om det finns en vilja bland medlemsstaterna att bekämpa brottsligheten.
– Herr talman! I verkligheten är det enbart rådet som bör beskyllas för förseningen när det gäller att vidta viktiga åtgärder i fråga om asyl och invandring. Vi erinrar oss förslaget till direktiv om beviljande av flyktingstatus, som skulle ha godkänts i god tid före slutet av 2003, men detta är tyvärr inte ett isolerat fall. Vi måste också tala om det allmänna målet att skapa lämpliga villkor för ett strukturerat tillträde till Europeiska unionen för dem som saknar internationellt skydd, men faktum är att ytterligare ett viktigt direktiv om de förfaranden som medlemsstaterna borde genomföra för att bevilja flyktingstatus till slut slogs ut.
Vid mötet med rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 27–28 november övergav rådet sin strävan efter en politisk överenskommelse om dessa två lagstiftningsärenden, som är mycket viktiga för den första fasen av harmoniseringen av det gemensamma asylsystemet, och det beslutades att antagandet av dem skulle uppskjutas till slutet av 2004. Lyckligtvis har inte allting gått fullständigt i baklås. Vi måste berömma kommissionens ståndpunkt och kommissionär Antonio Vitorinos löfte, som framgick av förslaget till förordning om inrättande av ett program för ekonomiskt och tekniskt stöd till tredjeländer i fråga om migration och asyl. Det är ett instrument som kommer att göra det möjligt för oss att rikta in oss på dessa länders behov i deras strävan att hantera migrationsströmmarna på ett bättre sätt.
Vi får inte heller bortse från det faktum att Europeiska konventets utkast till konstitution bäddar för ett verkligt gemensamt europeiskt asylsystem och en invandringspolitik som gör det möjligt för oss att överge det nuvarande systemet med minimibestämmelser, där medlemsstaterna behåller en stor del av sina nationella system.
Tyvärr har man dagtingat också med detta mycket viktiga historiska område, och därför kan vi bara dra slutsatsen att 2003 var ett år när man var intensivt medveten om behoven och om att man borde bidra med lämpliga medel, och det var områden där kommissionen och parlamentet gjorde det som begärdes av dem. Men det var också en tid då man led av det hyckleri, den tvekan och det dödläge som rådets beslutsfattande förmåga drabbades av på grund av nationella strategier och ideologiska fördomar.
– Herr talman! Vi har flera gånger under förmiddagen påmints om att detta är den sista debatten om frihet, säkerhet och rättvisa under denna mandatperiod. Den 1 maj rycker snabbt närmare. Enligt villkoren i Nicefördraget skall vissa delar av fördraget ändras detta datum. Tio nya länder kommer också att anslutas till unionen den 1 maj.
I artikel 6 i EU-fördraget anges att unionen grundar sig på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Den grundar sig också på lagbestämmelser som är gemensamma för alla medlemsstater. Förutom att Europeiska unionen skall garantera att medlemsstaterna håller sig till dessa principer så anser jag att det är viktigt att unionen som helhet fungerar som en garant för att dessa friheter respekteras och att lagbestämmelserna efterlevs.
Medborgarna i Europa stöder förvisso en sådan ansats. De kräver hela tiden mer Europa. De hoppas att EU kommer att bli mer än bara en stor marknad. De vill att EU skall bli säkrare, friare och mer rättvist.
Jag kommer från ett land som drabbas av terrorismens gissel. I mitt hemland föraktas vissa av de principer som ingår i artikel 6. Terrorgruppen ETA berövar många av mina landsmän yttrandefriheten, friheten att agera och friheten att engagera sig i politiken. ETA och dess anhängare begränsar vår frihet och hotar lagbestämmelserna. Terrorismens gissel kan bara undanröjas genom att man arbetar i enlighet med lagbestämmelserna, i samarbete med de rättsliga myndigheterna och med polisen.
I denna tidsålder kan terrorismen inte längre betraktas som ett lokalt problem. Det är ett globalt hot mot oss alla, inbegripet Europeiska unionen.
Helt klart innebär det ett långt steg framåt att vi har genomfört den europeiska arresteringsordern, lagt fram ett förslag till gemensamt erkända europeiska förteckningar över terrororganisationer och definierat terrorhandlingar. Sammantaget hjälper detta oss att bygga vårt område med frihet, säkerhet och rättvisa och bidra till kampen mot terrorismen. Denna kamp kan bara vinnas genom beslutsamhet samt respekt för och verkställande av lagbestämmelser och alla de mekanismer som är tillgängliga enligt lagen. Förhandlingar eller oklarheter kommer inte att bidra till att besegra terrorismen. Terrorismen är ett angrepp på demokratin och kan bara slås tillbaka genom mer demokrati.
Det har gjorts avsevärda framsteg i fråga om frihet, säkerhet och rättvisa med tanke på offren. På senare år har kammaren delat ut ett pris till organisationer som försvarar offren för terrorismen.
När jag nu övergår till betänkandet av José Ribeiro e Castro vill jag först gratulera föredraganden. Även kommissionären förtjänar gratulationer. Han har gjort enorma ansträngningar för att bidra till skapandet av detta område med frihet, säkerhet och rättvisa under de senaste åren. Jag vill belysa några av de frågor som tagits upp i ovannämnda betänkande. Det åligger oss alla att trycka på för att rambeslut skall införlivas i medlemsstaternas rättssystem så snart som möjligt. Som anges i betänkandet är det oacceptabelt att skillnader i genomförandet av de rättsliga villkoren i medlemsstaterna resulterar i att EU-medborgarna behandlas olika.
Europol- och polissamarbete i Europa är ett annat viktigt instrument i kampen mot terrorismen. Även i detta avseende behövs ett ökat samarbete.
Jag är säker på att det inte kommer att dröja länge innan det nya konstitutionsfördraget blir verklighet. Jag vill avsluta med att säga att det är viktigt att använda konstitutionen som en grundval för en vidare utveckling av detta område med frihet, säkerhet och rättvisa. Som anges i betänkandet bör man upplösa pelarstrukturen. Det är också nödvändigt att öka antalet beslut som fattas med kvalificerad majoritet. Dessutom måste kommissionens rätt att ta initiativ och de nationella parlamentens roll stärkas, medan man ser till att kammaren skall ha rätt att delta.
Utan tvivel måste Europeiska unionen garantera frihet för alla sina medborgare. Kampen mot terrorismen kommer säkert att innebära att unionen blir ännu friare och rättvisare.
– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! När man tittar på vad vi uppnått under 2003 anser jag att det måste sägas, herr Vitorino, att vi är skyldiga er tacksamhet inte bara för 2003, utan för hela fem år. Eftersom vi diskuterar det i dag, och eftersom vi snart är framme vid slutet på denna mandatperiod, är det också rättvist att säga att vi har uppnått en hel del medan vi arbetat tillsammans med er. Vi har inte bara ställt krav på er som kommissionär, utan ni har också ibland ställt krav på oss som parlament. Av den anledningen kan vi säga att vi har uppnått ganska mycket tillsammans under rådande förhållanden, med tanke på hur svårt det under dessa förhållanden är att verkligen åstadkomma någonting, när man har 15 medlemsstater med 15 olika synpunkter.
Det finns naturligtvis många problem. Vi har fortfarande inte klarat av att bekämpa människosmugglingen. Vi har inte klarat av att stoppa de maffialiknande ligor som opererar inom detta område, och det är därför som många offer fortfarande dör. Vi behöver verkligen förbättra polissamarbetet ytterligare. Vi behöver förbättra de internationella åtgärderna för att kunna hantera detta problem mer effektivt i ursprungsländerna. Men naturligtvis behöver vi slutligen också en gemensam invandringspolitik så att det inte finns några kryphål som brottsliga ligor av människosmugglare kan utnyttja.
Vi får inte bortse från den 11 september 2001. Terrorismen är verkligen en enorm huvudvärk för oss. Särskilt på detta område behöver vi fundera över hur vi i framtiden kan vara mer effektiva genom att använda oss av Europol och Eurojust och överväga vilka organisatoriska åtgärder som med det snaraste behöver vidtas.
Men vi får inte glömma bort att vi inte inom något av dessa områden får förbise dataskyddet och de medborgerliga rättigheterna. I det avseendet, herr kommissionär, vill jag uttrycka min stora tacksamhet till er för allt som ni hittills har gjort.
– Herr talman! Jag vill också hälsa minister McDowell välkommen till kammaren. Jag vill ta upp ett par små punkter, med tanke på att detta är slutet på debatten och många av de punkter som jag ville ta upp redan har behandlats. Vad gäller Robert J.E. Evans hänvisning till laglig migration, som jag helt håller med om, är jag mycket stolt och glad över att Irland är ett av bara två länder inom EU som inte har ställt upp hinder för rörligheten för människor från några av de nya kandidatländerna som kommer för att arbeta i vårt land, precis som många av dem redan gör.
När jag lyssnar till kommissionärens och ministerns lista över den lagstiftning som har införts, särskilt inom området invandrings- och asylfrågor, vet jag att båda dessa män har stora hjärtan, men i beskrivningen av all den lagstiftning som kommer fram verkar egenskapen barmhärtighet saknas på något sätt. Det bidrag som de besökare som har kommit och bott ibland oss har gett till livet i många av våra länder måste erkännas och lovordas. Herr minister! När jag tänker på det här tänker jag faktiskt på min frisör, i er egen valmanskår. Kvaliteten på servicen och glädjen och allt annat i vår lilla frisersalong, dit vi medelålders damer går för att klippa oss, förbättras markant av de unga kinesiska studenter som arbetar där. Vi köar allesammans för att de skall tvätta vårt hår. Samtidigt som detta kan verka banalt bland de många allvarliga frågorna här i dag, är det någonting som vi måste lovorda. Det är inte alls en negativ brottsfråga. Det är även ett viktigt bidrag till livskvaliteten.
Framför allt kommissionären nämnde några av de civilrättsliga områden som har kommit fram under det senaste året, varav många bidrar avsevärt till våra medborgares livskvalitet. Mitt eget särskilda intresseområde är skyddet för barn, liksom frågan enligt Bryssel II-konventionen om umgängesrätt och vårdnad om barn i tvister mellan föräldrar. Jag vet att detta inte sker särskilt ofta här i parlamentet, men jag kan bara hänvisa till de problem som jag har med Förbundsrepubliken Tyskland i många fall, särskilt vad gäller pappor som har umgängesrätt med sina barn, som har återvänt för att bo i Tyskland antingen lagligt eller olagligt. Vi har situationer där det till exempel förefaller mycket enkelt och lagligt för en boendeförälder i Tyskland att ändra barnets namn – barnen bär mycket ofta pappans namn – utan att pappan har någonting att säga till om. Namn ändras lagligt, vilket är mycket smärtsamt för papporna, som i många fall också nekas umgänge med sina barn, både lagligt och genom de sociala myndigheterna. Tyvärr finner dessa pappor trots stora ansträngningar av mig och många andra att det är mycket svårt att få umgängesrätt med sina barn. Medan kommissionären anser att denna typ av lagstiftning inte tas upp ofta i media måste jag säga att just denna fråga verkligen tas upp i media – det är någonting som folk verkligen bryr sig om och det finns en rättviseaspekt som måste erkännas här.
Herr kommissionär! Jag vill slutligen be er att vända er till ert hjärta och se om det finns något mer som ni kan göra för att förbättra våra relationer med de länder som inte är anslutna till Haagkonventionen och till vilka många barn fortfarande förs bort?
– Herr talman! Denna debatt ligger EU:s medborgare varmt om hjärtat.
Vid Europeiska rådets möte i Sevilla sades det tydligt att unionen behövde göra beslutsamma ansträngningar för att bekämpa den olagliga invandringen. Det förespråkades ett integrerat och balanserat tillvägagångssätt. Syftet var att bekämpa denna nya form av utnyttjande av människor, som i synnerhet drabbar kvinnor och barn. Dag efter dag visar sig dessa individer vid unionens gränser. De anländer utmed hela den sydöstra flanken, ända ned till Europas sydligaste udde. Efter rådets möte i Sevilla har parlamentet och kommissionen arbetat hårt för att strukturera och utveckla det som skulle bli en gemensam politik om invandring och asyl.
Under en tid har utskottet för utveckling och samarbete påpekat behovet av större sammanhållning i vår stödpolitik som riktar sig till de länder som dessa invandrarströmmar kommer ifrån, och inom ramen för unionens utrikesåtgärder. Detta skulle underlätta utvecklingen av mer effektiva sätt att hantera sådana strömmar. Det är säkert viktigt att skapa en mer effektiv gränspolicy. Men det behövs mycket mer om de önskade målen skall uppnås. Det är viktigt att utveckla förbindelser som bygger på ömsesidigt förtroende och samarbete med invandrarnas ursprungsländer. Bara då kan de underliggande skälen till invandrarströmmarna hanteras. Bara då blir det möjligt att öka och förbättra bekämpningen av fattigdomen, som naturligtvis är den verkliga orsaken till invandringen från utvecklingsländerna.
Unionen måste ha som mål att en gemensam hantering av invandrarströmmarna på ett effektivt sätt skall integreras i förbindelserna med tredjeland. I detta syfte måste överenskommelserna om stöd inbegripa ett åtagande från alla parter att fullgöra sitt respektive ansvar i kampen mot dessa ligor. På båda sidor av gränsen är det ligorna som gör störst vinster på att utnyttja människor på detta sätt. Deras aktiviteter utgör ingenting annat än en ny och sofistikerad form av slaveri.
Alla åtgärder som unionen vidtar bör också bidra till att skapa välstånd. Det senare är en viktig faktor för att främja en gemensam utveckling. Olaglig människohandel med invandrare är ett nytt slags slaveri. Den ger stora möjligheter till utnyttjande på arbetsplatserna. Det är också en grogrund för korruption och en inkörsport för individer som skulle kunna bli ett hot mot säkerheten. Avtal om återsändande bör bli en ny beståndsdel i unionens förbindelser med tredjeland.
Slutligen vill jag påpeka att man under det senaste året ofta har belyst storleken på de mycket omfattande finansflöden som uppstått i samband med immigranternas penningförsändelser till sina hemländer. Kostnaderna för sådana penningförsändelser är skandalösa. I vissa fall uppgår de till rent ocker. Herr kommissionär! Jag är medveten om att detta ligger utanför ert ansvarsområde, men jag känner att jag måste säga att kommissionen bör kunna införa lämpliga rättsinstrument för att erbjuda lätt och säker överföring av de pengar som invandrarna arbetat ihop. Dessa medel skulle kunna användas för att främja initiativ för gemensam utveckling i tredjeländer. De skulle också kunna användas för att stödja initiativ som syftar till att stärka det civila samhället och den privata sektorn i dessa länder. Allt detta skulle ligga helt i linje med slutsatserna från Monterreykonferensen.
Några steg i rätt riktning har faktiskt tagits under det senare året, och jag vill tacka kommissionär Antonio Vitorino för hans värdefulla bidrag. Tyvärr återstår fortfarande lång väg att gå.
. – Herr talman! Jag vill rikta mitt hjärtliga tack till ledamöterna i detta parlament för den ära som de har gjort mig genom att lyssna på mig i dag och även för de mycket omfattande och mångskiftande åsikter som har uttryckts här. Jag håller inte med om alla åsikter, men jag har lyssnat uppmärksamt på debatten och är medveten om att om jag skulle nämna alla som har bidragit skulle den korta tid som jag har på mig för att svara tömmas ut helt – innan jag ens hinner nämna de mycket viktiga frågor som många har tagit upp och de mycket viktiga ämnen som återkom i bidragen.
För det första: vad gäller den fråga som finns i hjärtat av ett antal bidrag, nämligen huruvida vi ser framåt eller bakåt, är det det irländska ordförandeskapets ödmjuka uppgift att så långt som möjligt genomföra de återstående punkterna på dagordningen. Det blir kommissionär Antonio Vitorinos uppgift att komma till rådet i juni med sin tillbakablickande syn på vad som har åstadkommits under den tidsperiod som anges i Amsterdamfördraget och att om möjligt skapa en plattform för Tammerfors II-målen, för vilka startprocessen kommer att utvecklas under det nederländska ordförandeskapet. För Irland och det irländska ordförandeskapet handlar det däremot om att ta upp de frågor som fortfarande återstår på dagordningen och koncentrera arbetet på dem.
De långsamma framstegen vad gäller de två viktigaste kraven i Amsterdamfördraget – direktiven om asylfrågor – har tagits upp. Det kommer att bli en mycket krävande uppgift att säkra det avtal som är nödvändigt för att föra dessa två åtgärder framåt mot ett slutförande. För en av dem – direktivet om mottagande – måste jag säga att även om jag når en politisk överenskommelse om denna fråga före den 1 maj så måste min efterträdare komma tillbaka till det nyvalda Europaparlamentet för att uppnå det nödvändiga medbeslutandet. Därför vill jag inte skapa några orealistiska förväntningar om vad som kan åstadkommas. Vad gäller alla dessa åtgärder har dock mycket tid förflutit, och jag håller med ett antal ledamöter som uttrycker en känsla av frustration över att de tidsfrister som angavs i Amsterdam och Tammerfors inte har följts på politisk nivå. Det finns ett talesätt på engelska – ”man kan leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka”. Det är ett av problemen. Ni måste avgöra om den politiska viljan finns. Är folk villiga att utföra de uppdrag som de i ett entusiastiskt ögonblick antar vid ett rådsmöte? Är de villiga att göra det politiska grundarbete som krävs för att genomföra de program som de själva har beslutat?
En andra punkt som berör området med frihet, säkerhet och rättvisa är att detta inte är en hämmande, utan ett upplyftande program. Jag vill upprepa ett antal bidrag här som påminner oss om att kampen mot brottslighet exempelvis är en positiv kamp för att förbättra och försvara rättigheterna för människor som annars skulle ha varit brottsoffer. Det är därmed inte en fråga om att inrikes- eller justitieministrar inom rättsliga och inrikes frågor går samman för att tänka ut nya hämmande åtgärder, utan om myntets andra sida, nämligen individernas rättigheter och rätten att till fullo åtnjuta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Jag upprepar det som Gerard Collins och Ward Beysen med flera har sagt om vikten av praktiskt samarbete. Terrorister är inte rädda för ett rambeslut. Terrorister är inte ens rädda för följderna av beslut om terrorism, till exempel hårdare straff för dem som döms. Det viktigaste som Europeiska unionen kan göra i förhållande till terrorismen finns inte på papperet, utan inom det dagliga pragmatiska, konkreta samarbetet mellan de olika myndigheterna i medlemsstaterna och EU-myndigheterna, för att se till att terrorismens gissel inte förstör det område med frihet, säkerhet och rättvisa som vi bygger upp.
Vi kan därför aldrig bara fundera över dessa frågor utifrån lagstiftning eller politik på papperet. Vi måste också se på dem utifrån ett pragmatiskt, konkret samarbete. Detta har också sagts om Europol. Det som behövs är att få denna myndighet att fungera, inte att i det oändliga fundera över vem den skall vara ansvarig inför, så att den blir en samarbetsmotor mellan medlemsstaterna i kampen mot terrorismen.
Ibland finns det en risk att vi använder samma politik som Första Mosebok – varde ljus – och det blir ljus. Jag anser att detta synsätt passar inom vissa områden där det är viktigt att skapa en politisk dagordning och en rättslig ram för vissa framstegsområden, men vi måste också vara mycket medvetna om att vi inte bara kan lagstifta för säkerhet, frihet och rättvisa. Vi måste också agera för att uppnå dessa resultat.
Anna Karamanou och Mary Elizabeth Banotti nämnde praktiska frågor som rör civilrätten och hur den tillämpas på offer för olaglig människohandel i sexuella syften, och även områden inom familjerätten. Jag anser att mycket stora framsteg har gjorts inom dessa områden hittills, men det finns mycket kvar att göra, särskilt vad gäller skyddet för vanliga människors rättigheter, rätten att inte bli sexuellt utnyttjad eller, till exempel, umgängesrätten med de egna barnen. Inom alla dessa områden måste vi se till att den framväxande nya Europeiska unionen är ett område som upprätthåller dessa rättigheter, inte ett område som skapar nya möjligheter för folk att undvika dessa rättigheter.
Jorge Salvador Hernández Mollar hänvisade till frågan om terrorism och om att högtidlighålla minnet av offren för terrorism. Personligen sympatiserar jag starkt med hans åsikt. Ibland ser vi terrorism som bara tidningsartiklar, men vi måste koncentrera oss på att ge offren deras rättigheter och bekräfta den förfärliga skada som terrorismen orsakar.
Jag vill också ta upp migrationsfrågan. Det är modernt att säga att rådet (rättsliga och inrikes frågor) koncentrerar sig på att bekämpa den olagliga invandringen och inte lägger tillräckligt stor tonvikt på den lagliga migrationen och dess följder, till exempel integration och liknande.
Jag vill upprepa de känslor som uttrycktes av Mary Elizabeth Banotti, vilka jag tror delas av många människor här, att migrationen – in i Europeiska unionen – inte bara är oundviklig, utan också önskvärd. Europa måste berikas kulturellt, ekonomiskt och socialt av möjligheterna till migration. Migrationen bör inte betraktas som något negativt, något som skall kontrolleras eller motarbetas. Migration är tveklöst ett fenomen av den globaliserade värld som vi lever i. Samhällen som kan hantera migrationen på ett positivt sätt och utan rädsla är samhällen som därför är mycket rikare och mer rättvisa internt.
Det återstår två yttranden som vi, i syfte att få igenom programmet för vårt ordförandeskap, ser fram emot att få från parlamentet. Jag nämnde dem i utskotten i förra månaden. Jag vill återigen betona att jag uppmanar parlamentet att samarbeta i detta avseende.
Vad gäller hela frågan om regeringskonferensen är det det irländska ordförandeskapets roll att försöka konsultera, reflektera och rapportera till rådets möte i mars om eventuella framsteg avseende regeringskonferensen. Oavsett om dessa framsteg sker snabbt eller långsamt anser jag att det är en mycket viktig uppgift för det irländska ordförandeskapet att göra så stora framsteg som möjligt med att föra samman medlemsstaterna bakom denna satsning för att införa ett nytt konstitutionellt fördrag för Europeiska unionen.
När det gäller en aspekt på detta fördrag har många ledamöter talat om behovet av öppenhet. Det har funnits en underton av oro i förmiddagens debatt om bristen på öppenhet och en känsla av bristande samråd med parlamentet och att parlamentet stängs ute inom området rättsliga och inrikes frågor. Jag har redan nämnt den konsultationsnivå som finns för närvarande. En av svårigheterna med att få 15 – och snart kommer det att vara 25 – medlemsstater att komma överens om förslag ligger i behovet av att ha ett visst svängrum, för att förhandla med dem och för att de skall kunna uttrycka sina ståndpunkter på papperet. Jag ber parlamentet att åtminstone förstå att alla arbetsprogram – varav en del avspeglar medlemsstaternas olika inställningar – å ena sidan kan öppnas för allmänheten, men å andra sidan skulle karaktären hos dessa program troligen förändras om de utsattes för allmänhetens granskning. Medlemsstaternas flexibilitet och beredskap att göra eftergifter så snart de har fastställt en ståndpunkt på papperet, skulle kunna skadas svårt om varje åtgärd i överläggningsprocessen öppnades för bredast möjliga granskning. Jag ber därför parlamentsledamöterna att förstå att det krävs en balans mellan ansvarsskyldighet och effektivitet i den överläggningsprocess som omfattar 25 medlemsstater.
Jag vill tacka alla ledamöter för den mycket konstruktiva och stimulerande debatten. Jag vet att både ordförandeskapet och kommissionen har för avsikt att ta till sig alla bidrag som har lämnats här. Jag tackar parlamentet för vänligheten att lyssna på mig i dag.
– Herr talman! Jag hade begärt ordet innan Michael McDowell talade för rådet, eftersom jag ville be honom klargöra sin ståndpunkt när det gäller en viktig fråga i dagens debatt, nämligen idén att även nästa mandatperiod skulle inledas med ett Tammerfors II-möte och följaktligen med en reaktion, en motvikt från rådet. Av hans svar förstår jag att han också förespråkar detta förslag, som kommissionären omedelbart samtyckte till. Jag håller med ordförandeskapet om att ordförandelandet Irlands prioritering fram till slutet på denna mandatperiod är att lösa så många återstående frågor som möjligt. Jag stöder denna klara prioritering, men det vore också värdefullt om ordförandeskapet och rådet kunde ge en tydlig signal till nästa ordförandeskap, nämligen Luxemburg, om att Tammerfors II kan sättas i gång. Jag vore därför intresserad av att så långt som möjligt få veta exakt vad Michael McDowell anser i denna fråga.
. – Herr talman! Detta motsvarar min åsikt helt. Tammerfors II-programmet måste påbörjas. Jag skulle verkligen vilja vara i en sådan position att jag kunde lägga ned min själ i denna process, men tyvärr är den mängd arbete som jag måste utföra för att slutföra punkter enormt stor. Jag önskar det nederländska och det luxemburgska ordförandeskapet lycka till med att skapa ett nytt framåtblickande perspektiv för ett nytt och utmanande program under den breda rubriken Tammerfors II.
. – Herr talman! Jag tackar föredraganden än en gång, liksom alla de som har deltagit i denna debatt.
När vi diskuterar asyl- och migrationsfrågor på kommissionens vägnar vill jag betona att alla våra förslag låg helt i linje med de mål som fastställdes av stats- och regeringscheferna i Tammerfors. Det är mycket orättvist och ren demagogi att säga att kommissionens syn på detta politiska område är lättsinnig. Det är den inte alls. Alla de instrument som ligger på bordet syftar å ena sidan till att finna rätt balans mellan framåtsyftande och positiva åtgärder gentemot invandrare och asylsökande och å andra sidan till att garantera säkerheten vid gränserna och en tillfredsställande hantering av migrationsflödena. Kommissionen har försökt att nå denna balans genom ett antal mycket breda förslag. Jag erkänner inför parlamentet att kommissionens ambitionsgrad i vissa fall inte har motsvarats av rådet. Detta är, som ni alla vet mycket bättre än jag, det normala sättet att bygga upp Europa, nämligen steg för steg och gradvis ökande. Om man jämför det juridiskt bindande – och det är ett mycket lämpligt ord – i detta område i dag med det som fanns för fem år sedan måste man erkänna att enormt stora framsteg har gjorts och vi bör inte vara kontraproduktiva. Vi bör vara förebyggande och bygga på frivillighet och försöka mobilisera medborgarna för att göra ännu mer ännu bättre inom en nära framtid.
Inom området medborgerliga rättigheter finns det en ständig spänning mellan garantin för grundläggande rättigheter och garantin för säkerhet. Den är inte självklar – den är något som man måste finna i varje beslut som fattas varje dag. Jag anser uppriktigt sagt att vi försöker hitta rätt balans mellan frihet och säkerhet när vi integrerar stadgan om de grundläggande rättigheterna i det nya konstitutionella fördraget, när vi diskuterar processuella garantier och när vi tar in några av de processuella garantierna i rambesluten om tillnärmning av straffrättsliga påföljder. Giacomo Santini påminde oss om att en av denna församlings största prestationer – jag hoppas att vi kommer att kunna avsluta processen före slutet av mandatperioden för detta parlament – är den nya lagstiftningen om den fria rörligheten för våra egna medborgare.
Jag påminner er om att när vi talar om att förstärka vår yttre gränskontroll och garantera vår inre säkerhet gör vi det inte på ett hämmande sätt utan i frihetens namn. Det är för att bevara den fria rörligheten och avskaffa våra inre gränser som vi måste förstärka säkerheten vid våra yttre gränser. Det är i frihetens namn som vi säger att vi skall vara mer effektiva i integrationen av lagliga invandrare. Därför måste vi försäkra vår egen allmänhet om att vi har situationen under kontroll.
Jag kan inte ge er något annat tal, för det är det här som jag har givit ända sedan starten. Jag vill uppmana er att än en gång läsa kommissionens meddelande av november 2000 om invandringspolitik och jämföra det med det tal som FN:s generalsekreterare Kofi Annan gav för två veckor sedan i parlamentet. Jag beklagar om detta verkar något arrogant från min sida, men gör jämförelsen så kan vi diskutera den sedan.
Min tredje anmärkning handlar om skydd för uppgifter. Uppriktigt sagt, när vi talar om att införa biometri i vissa resehandlingar måste vi vara mycket noggranna och se till att det finns proportionalitet i den typ av uppgifter som vi väljer, i de olika typerna av lagringssystem för uppgifter och i de typer av kontroller och övervakning som utförs av de nödvändiga myndigheterna. Mitt argument handlar om att rikta er uppmärksamhet mot att skyddet för uppgifter i den tredje pelaren i dag faller inom medlemsstaternas fulla befogenhet och ansvar. Vi försöker skapa lika villkor på EU-nivå för att se till att samma mönster för skydd för uppgifter kommer att råda i alla 25 medlemsstater när det gäller brottsbekämpning. Därför hoppas jag att jag får möjlighet att lägga fram dessa förslag senast i juni i år och presentera dem för er.
Min sista anmärkning handlar om budgeten. Jag tackar José Ribeiro e Castro och Carlos Coelho för att de har riktat uppmärksamheten mot att vi för att kunna uppnå våra ambitiösa mål måste ha de nödvändiga finansiella verktygen. Som framgår av de förslag som kommissionen presenterade i går för de nya finansiella perspektiven för 2007-2013, har området för frihet, säkerhet och rättvisa fått tillräckliga finansiella verktyg för att uppnå våra ambitiösa mål.
Vad gäller Tammerfors II stöder jag det som Michael McDowell just har sagt. Jag hoppas att det under Nederländernas ordförandeskap kommer att vara möjligt att ha ett Europeiskt råd med namnet Tammerfors II. Vilka kommer förslagen att vara för detta Tammerfors II? Jag skall belysa tre viktiga frågor. För det första: om man bedömer bristerna och de oavslutade affärerna i Tammerfors I på ett rättvist sätt skall arvet från Tammerfors I tas ombord på Tammerfors II.
För det andra anges tydliga målsättningar i det konstitutionella fördraget – Tammerfors bör noggrant följa den dagordning som definierades i detta fördrag. Sist men inte minst bör Tammerfors II på ett mer tillfredsställande sätt fokusera på kvaliteten i omflyttningen av EU-lagstiftningen inom detta område på nationell nivå, och på att övervaka det konkreta införlivandet av i de 25 medlemsstaterna. Jag ser fram emot den debatt i detta ämne som har föreslagits av Jorge Salvador Hernández Mollar, och kommissionen kommer att presentera egna idéer i ett nytt meddelande i juni 2004.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum under sammanträdesperioden mars II.
– Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om de muntliga frågorna från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp och Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster till rådet (B5-0008/2004) och kommissionen (B5-0013/2004) om kärnvapennedrustning: Konferensen om översyn av ickespridningsavtalet 2005 – EU:s arbete inför det tredje förberedelsemötet i New York (26 april – 7 maj 2004).
. – Herr talman! Vi har begärt denna debatt eftersom förberedelser snart kommer att påbörjas för en ny diskussionsrunda inom FN:s ram om framtiden för icke-spridningsavtalet, avtalet mot spridning av kärnvapen. Vi är glada att det under de senaste månaderna har beslutats att ytterligare en separat resolution kommer att utfärdas om denna fråga och att en omröstning om resolutionen skall hållas under nästa sammanträdesperiod. Vi anser att det är viktigt att Europeiska unionen spelar en viktig roll här, precis som den tidigare har gjort, och att den tar ledningen i diskussionen om massförstörelsevapen och särskilt om spridningen av kärnvapen och de risker som vi nyligen har ställts inför. Ämnet är mycket aktuellt i ljuset av allt som händer i Irak, Iran, Nordkorea och, under de senaste veckorna, i Pakistan genom den s.k. Khanaffären.
Som jag redan har sagt kommer samråd också att hållas i slutet av april om effekten av icke-spridningsavtalet. För oss socialdemokrater finns det riktlinjer för denna diskussion: vi förespråkar ett multilateralt tillvägagångssätt eftersom det inte finns några ensidiga lösningar på de problem vi ställs inför. Alla mål för icke-spridningsavtalet gäller fortfarande, också målen om allmän nedrustning. De erkända kärnvapenmakterna, som vi kallar dem, bör föregå med gott exempel, och vi fortsätter att insistera på ett totalförbud mot kärnvapenprov. Dessutom vill vi uppmana dem som överväger att utveckla nya kärnvapen, de s.k. smarta kärnvapnen, att avbryta denna utveckling. Det stämmer att man bör fästa uppmärksamheten vid dem vi kallar för välfärdsstater, och här vill jag påpeka att vi absolut är för det tillvägagångssätt som EU nyligen antog i fråga om Iran, nämligen att med hjälp av ekonomiska, politiska och diplomatiska påtryckningar övertala landet att hålla fast vid atomenergiorganets avtal och inspektioner. Samtidigt – och vi skulle gärna vilja höra rådets och kommissionens reaktioner på detta – bör man, när icke-spridningsavtalet har granskats och fastslagits, överväga vilka möjligheter som finns att förbättra inspektionerna och sanktionerna. När allt kommer omkring är det på så sätt vi bör kunna förbättra situationen i världen. Man bör också uppmärksamma den eventuella farliga roll som spelas av kärnvapenmakter som inte är erkända och inte tas med i beräkningen när det gäller spridning av expertis och utrustning. Jag nämnde redan helt kort Khanaffären. Jag skulle vilja få respons även på denna. Vad har EU:s länder hittills gjort för att undvika detta slag av verksamhet? Risken förefaller öka, också i f.d. Sovjetunionen. De initiativ som har tagits har bara delvis gett resultat, och jag skulle vilja höra vad rådet och kommissionen anser också om detta. Väntar vi bara tills någonting går på tok, eller försöker vi verkligen förhindra det?
En sista fråga: det behöver inte sägas att utvecklingen i Mellanöstern varit intressant, också nyligen med tanke på att Libyen öppnats. Vi kan faktiskt nu dra slutsatsen att Iran mer eller mindre håller fast vid icke-spridningsavtalet. Libyen överger sitt kärnvapenprogram. Irak förefaller inte att ha några kärnvapen. Är det inte dags att fundera över om vi kan börja diskutera ett kärnvapenfritt område i Mellanöstern?
– Herr talman! Fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen är en överenskommelse mellan 189 nationer om att skrota kärnvapen. 34 år efter att det trädde i kraft befinner vi oss dock i en situation där Förenta staterna är redo att inleda avskräckande kärnvapenanfall, där Förenade kungariket vägrade att utesluta användningen av kärnvapen i Irak, där forskning, utveckling och provsprängningar fortsätter, där kärnvapen fortfarande anses vara en väsentlig del av Natos försvarsplanering, där nya generationer kärnvapen för slagfälten utvecklas och där kärnvapenupprustningen i rymden är i full gång.
I den senaste utvärderingskonferensen år 2000 kom man överens om planen i 13 steg som ett sätt att införliva icke-spridningsfördraget, och den förnyade kärnvapenstaternas entydiga åtagande att skrota sina vapen. PrepCom i New York är den sista chansen att införliva detta program före nästa utvärderingskonferens 2005. Om vi inte intar en stark ståndpunkt nu finns det en risk att icke-spridningsfördraget blir meningslöst – fullt av goda avsikter, men utan några väsentliga politiska åtgärder som resultat. Europeiska unionen har en skyldighet att inta en ledarroll i detta och att se till att verkliga åtgärder vidtas.
Kärnvapen gör världen mer osäker och farlig. Internationella domstolen slog 1996 fast att användningen av kärnvapen, eller till och med hot om användning av dem, var olaglig, vilket gör det ännu mer brådskande att stärka icke-spridningsfördraget. Vi talar här om verkliga, existerande massförstörelsevapen och om att förstöra dem så effektivt som möjligt genom att genomdriva internationella överenskommelser.
Vi frågar ordförandeskapet, rådet och kommissionen exakt vad som görs i form av förberedelser inför PrepCom i New York. Vilka framsteg har exempelvis gjorts vad gäller de 13 praktiska stegen och de kärnvapenfria zonerna? Mitt hemland, Wales, förklarade sig kärnvapenfritt 1982. Vad görs för att stödja det banbrytande arbetet av borgmästarna i Hiroshima och Nagasaki med att mobilisera städer världen över för att arbeta för ett totalt avskaffande av kärnvapen? Detta måste vara målet för oss alla.
. – Herr talman! Det är en stor glädje för mig att på ordförandeskapets vägnar besvara den fråga som har ställts.
Europeiska unionen engagerar sig för systemet med multilaterala fördrag, vilket utgör den lagliga och normgivande grunden för allt icke-spridningsarbete. Den 12 december 2003 antog Europeiska rådet en EU-strategi mot spridning av massförstörelsevapen. Denna strategi införlivar och grundar sig på de texter som antogs av Europeiska rådet i Thessaloniki i juni 2003.
Strategin mot massförstörelsevapen understryker EU:s särskilda engagemang för fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (NPT). EU anser att allt vårt arbete skall syfta till att bevara och stärka detta grundläggande instrument för internationell fred och säkerhet. EU stöder helhjärtat de målsättningar som angavs i fördraget och insisterar på att effektivt införliva slutdokumentet från 2000 års utvärderingskonferens om NPT samt de beslut och den resolution som antogs vid 1995 års utvärderings- och förlängningskonferens.
EU har vid upprepade tillfällen uppgett att icke-spridningsfördraget är hörnstenen för den globala icke-spridningsordningen och den viktigaste grunden för att uppnå kärnvapennedrustning enligt artikel VI i fördraget. EU:s förklaring till förra årets andra förberedande kommitté för 2005 års utvärderingskonferens om NPT påminde om att medlemsstaterna fortsätter att lägga stor vikt vid att se till att NPT blir allmängiltigt och att alla följer fördraget. I detta avseende välkomnar vi att Kuba anslöt sig till fördraget 2002 och Östtimor 2003, vilket gör fördraget mer allmängiltigt. Det finns emellertid tre länder – Indien, Israel och Pakistan – som fortsätter att stå utanför systemet och vi fortsätter att uppmana dem att ansluta sig villkorslöst till NPT som kärnvapenfria länder.
Den 17 november 2003 antog rådet en gemensam ståndpunkt om allmängiltigheten och förstärkningen av multilaterala överenskommelser inom området icke-spridning av massförstörelsevapen och hur dessa överenskommelser efterlevs. Artikel 4 i den gemensamma ståndpunkten bekräftar att det är av yttersta vikt att uppnå universell anslutning till NPT. I detta syfte kommer Europeiska unionen för det första att uppmana alla stater som ännu inte är parter i NPT att villkorslöst ansluta sig till NPT som icke-kärnvapenstater och att underställa alla sina kärnenergianläggningar och dithörande verksamhet bestämmelserna i IAEA:s omfattande säkerhetskontrollsystem.
För det andra kommer EU att uppmana de stater som ännu inte är anslutna till säkerhetskontrollavtalen med IAEA att uppfylla sina förpliktelser i enlighet med artikel III i NPT och att snarast ingå sådana avtal.
För det tredje kommer EU att främja alla målen enligt NPT.
För det fjärde kommer EU att stödja slutdokumentet från NPT:s utvärderingskonferens 2000 och de beslut och den resolution som antogs vid utvärderings- och förlängningskonferensen 1995.
För det femte kommer EU att främja större hänsyn till säkerhetsgarantier.
Slutligen kommer EU att främja åtgärder för att se till att allt eventuellt missbruk av civila kärnenergiprogram för militära syften omöjliggörs på ett effektivt sätt.
Rådet har inte gjort någon gemensam analys av framstegen med införlivandet av de 13 stegen. Europeiska unionen är emellertid hängiven uppgiften att uppmuntra de framsteg som har gjorts med systematiska och framåtskridande åtgärder för nedrustning. Europeiska unionen kommer att fortsätta att uppmuntra alla ansträngningar för att införliva artikel VI i NPT, liksom paragraferna 3 och 4c i 1995 års förklaring om ”Principer och mål för hur icke-spridning av kärnvapen och nedrustning skall uppnås” samt de praktiska åtgärder som avtalades i 2000 års slutdokument.
EU:s åtagande för fördraget om totalförbud mot kärnvapenprov är också tydligt och upprepades senast i EU:s gemensamma ståndpunkt om allmän spridning av multilaterala instrument som antogs i november 2003. EU kommer att fortsätta att främja ett tidigt ikraftträdande av fördraget om totalförbud mot kärnvapenprov. I väntan på att det skall träda i kraft uppmanar vi alla stater med kärnvapen att följa ett moratorium om provsprängningar av kärnvapen eller andra kärnsprängningar och att avstå från åtgärder som strider mot fördraget om totalförbud mot kärnvapenprov.
EU har bekräftat vikten av kärnvapenfria zoner, vilka skapas på grundval av arrangemang som har uppnåtts fritt mellan medlemsstaterna i de berörda regionerna. De förbättrar den globala och regionala freden och säkerheten. Vi välkomnar och stöder kärnvapenstaternas undertecknande och ratificering av de relevanta protokollen om kärnvapenfria zoner.
Vad gäller frågan om verifiering och säkerhetskontroller anser EU att säkerhetskontrollerna fungerar som ett tekniskt verktyg till stöd för det politiska målet att behålla en miljö där kärnenergi kan användas på ett fredligt sätt utan hot om spridning. I detta sammanhang stöder vi starkt Internationella atomenergiorganets verifieringsroll. Unionen anser också att antagandet och införlivandet av omfattande överenskommelser om säkerhetskontroller och tilläggsprotokoll till dem är en förutsättning för ett effektivt och trovärdigt säkerhetskontrollsystem.
EU fortsätter också att lägga stor vikt vid kampen mot terrorism och stöder starkt alla åtgärder som syftar till att hindra terrorister från att förvärva kärnvapen och biologiska och kemiska vapen. Strategin för massförstörelsevapen betonar EU:s engagemang för att stärka regler och praxis för exportkontroller inom sina gränser och utanför dem, i partnersamarbete. EU kommer att arbeta för att förbättra de nuvarande mekanismerna för exportkontroller. EU kommer att förespråka att de gällande kriterierna för exportkontroller följs av länder utanför det nuvarande systemet och de nuvarande arrangemangen, däribland inom kärnenergiområdet.
Vad gäller säkerhetsinitiativet om spridning har rådet inte intagit någon ståndpunkt i denna fråga. Alla medlemsstater deltar inte i detta initiativ. Frågan från den internationella borgmästarkampanjen har inte tagits upp av rådet.
Den tredje förberedande kommittén för 2005 års utvärderingskonferens om fördraget om icke-spridning av kärnvapen, vilken kommer att hållas från den 26 april till den 7 maj 2004, kommer att vara en nyckelhändelse inom nedrustning och icke-spridning under 2004. Som ordförandeland kommer vi att arbeta inom unionen och med nyckelpartner för att försöka nå överenskommelser på solida grunder, så att utvärderingscykelns resultat blir en framgång. Detta arbete kommer först och främst att utföras inom arbetsgruppen för icke-spridning och i dess trepartssamtal med tredjeländer. Arbetet kommer att innefatta en utformning av EU:s gemensamma uttalanden om olika aspekter på fördraget, vilka skall göras av ordförandeskapet inför den förberedande kommittén. Ordförandeskapet kommer att informera Europaparlamentet om de framsteg som har gjorts inom detta område i enlighet med artikel 21 i fördraget om Europeiska unionen.
. – Jag välkomnar tillfället att bidra till denna debatt i dag, trots att jag oundvikligen kommer att korsa en del av den mark som har täckts så väl av ordförandeskapet.
Nya upptäckter inom spridningen av kärnvapenteknik till Iran, Libyen och Nordkorea har belyst vikten av att behålla och förstärka effektiva kontroller. Det är ett historiskt faktum att Indiens och Pakistans hemliga förvärv av kärnvapen på 1990-talet och den senare effekten på den regionala stabiliteten skapade stor oro. Nordkoreas utträde ur fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen förra året var ännu ett farligt och destabiliserande steg, för både den närmaste regionen och det internationella samfundet som helhet.
Fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (NPT) som trädde i kraft 1970 lade grunden för det internationella systemet för icke-spridning av kärnvapen såsom detta ser ut i dag. Systemet skapade de grundläggande uppförandenormerna. Det innebär – som kammaren vet – ett rättsligt förbud mot spridning av kärnvapen utanför de fem kärnvapenstater som erkänns i fördraget och gör spridningen av kärnvapen olaglig i det internationella samfundet. Med detta system kom principen om reglerad handel med kärnvapen, begreppet säkerhetskontroller för kärnvapen och, naturligtvis, Internationella atomenergiorganet, vars utmärkta arbete stöder systemet.
Det är förståeligt att mycket fokus har legat på systemets misslyckanden, men vi underskattar ofta framgångarna. I en presidentdebatt 1960 föreställde sig John F. Kennedy en värld med kanske 20 länder med kärnvapen. Att denna vision aldrig blev verklighet har till stor del berott på att NPT skapades. Sydafrika, Argentina, Brasilien, Taiwan och Sydkorea har till exempel alla vänt ryggen åt spridningen av kärnvapen, delvis på grund av internationella påtryckningar, men även till följd av förnuftiga och kloka beslut som svar på nationella debatter och åsikter. Vi har även sett en positiv utveckling på senare tid i Iran, som nu har godtagit tilläggsprotokollet, och i Libyen.
Mot denna bakgrund anser vi, samtidigt som vi inser vilka utmaningar som NPT står inför, särskilt vad gäller spridning av kärnvapen och nedrustning, att vi kan närma oss den kommande tredje förberedande kommittén med tillförsikt. Det kan mycket väl finnas brister i icke-spridningsordningen, men de är säkert inte omöjliga att avhjälpa och vi bedömer att de kan hanteras. Vi måste fortsätta att arbeta mot ett allmänt antagande av NPT av länder som hittills har vägrat att göra detta – särskilt Indien, Pakistan och Israel. Nordkorea måste återgå till att uppfylla fördraget. Vi måste även utvidga ratificeringen av det viktiga tilläggsprotokollet till fördraget. Detta protokoll ger IAEA bättre och starkare befogenheter att göra inspektioner. I detta sammanhang är kommissionens roll att i första hand stödja ordförandeskapet, som ser framsteg inom detta område som en hög prioritet, och i andra hand att uppmuntra till största möjliga EU-samordning.
Under de senaste 12 månaderna har EU tagit enorma kliv i riktning mot att stärka sin infallsvinkel mot icke-spridning. Den europeiska säkerhetsstrategin, som antogs vid Europeiska rådet 2003, identifierar massförstörelsevapen som ett av de farligaste hoten mot dagens Europa. Vid samma Europeiska råd godkändes EU-strategin mot spridning av massförstörelsevapen. Denna strategi följs nu upp med konkreta åtgärder. Arbetet med att införliva strategin går framåt inom ett stort antal områden, vilka är alltför många för att nämnas i dag, men jag vill betona ett antal viktiga exempel.
Det första var att rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i november förra året antog en text som syftade till att integrera icke-spridningsreglerna i Europeiska unionens vidare relationer med tredjeländer, bland annat genom att införa en icke-spridningsklausul i avtalen med dem. Detta nya engagemang för icke-spridning är viktigt eftersom den nya EU-strategin syftar till att ta in bestämmelser om icke-spridning i alla avtal med tredjeländer. Detta är nu en del av de pågående förhandlingarna, med till exempel Syrien, där icke-spridning hamnar på ungefär samma nivå som mänskliga rättigheter och kampen mot terrorismen.
EU:s gemensamma åtgärd för nedrustning och icke-spridning i Ryssland antogs av rådet 1999 för att förbättra samarbetet med Ryska federationen i dess arbete för en säker och miljömässigt hållbar nedmontering, förstörelse eller konvertering av infrastrukturer, utrustning och material för massförstörelsevapen. Projekten stöder kemisk förstörelse och hantering av plutonium avsett för kärnvapen. Dessa projekt, som har införlivats av kommissionen i nära samarbete med ett antal medlemsstater, är en liten men viktig del av gemenskapens bidrag på 1 miljard euro till det globala partnerskapet G8, som inleddes vid mötet i Kanada 2002.
Den interparlamentariska konferens som kommissionen stod som värd för under initiativet för icke-spridnings- och nedrustningssamarbete här i Strasbourg den 20 och 21 november 2003 betonade de stora utmaningar som ligger framför oss om vi skall kunna hantera de farliga resterna av programmen för massförstörelsevapen från kalla kriget på ett säkert sätt. Konferensens betydelse bekräftades genom dess status som interparlamentarisk sammankomst mellan personer från nationella nyckelparlament, inklusive Förenta staternas kongress och den ryska duman. För att hotet från massförstörelsevapen skall kunna avlägsnas måste detta bli och fortsätta att vara en högprioriterad fråga för nationella regeringar, regionala organisationer och det internationella samfundet som helhet. Ur gemenskapens perspektiv är vi tacksamma för den ökade uppmärksamhet som Europaparlamentet riktat mot behovet att på ett tillfredsställande sätt finansiera aktiviteter som minskar hotet i nästa budgetcykel. Kommissionen strävar i samarbete med Europaparlamentet efter att definiera framtida prioriteringar för icke-spridning och kommer, tack vare ett beslut av parlamentet nyligen, snart att kunna inleda ett pilotprojekt för att gå vidare med detta arbete.
Jag är tacksam för möjligheten att delta i denna korta men viktiga debatt om en fråga av så stor internationell betydelse.
– Herr talman! NPT är inte bara ett ickespridningsfördrag. Det är också det enda bindande internationella avtalet för kärnvapennedrustning. Icke-kärnvapenmakter förbinder sig att inte skaffa sig kärnvapen och kärnvapenmakterna lovar att avskaffa sina. Detta återfinns i artikel 6 i avtalet, där parterna förbinder sig att genomföra seriösa förhandlingar för att avskaffa alla kärnvapen. Denna utfästelse har undertecknats av samtliga kärnvapenmakter.
Vid det förra femårsmötet förband sig kärnvapenstaterna att totalt avskaffa sina kärnvapenarsenaler. Framför allt fattades det enhälligt beslut om ett handlingsprogram bestående av 13 punkter för att genomföra en total kärnvapennedrustning. Vad EU måste göra vid det kommande mötet är givetvis att kräva att dessa utfästelser infrias. Irland har länge spelat en aktiv roll i arbetet för kärnvapennedrustning, bl. a. tillsammans med mitt eget hemland, Sverige.
Kommer rådet då att kräva att dessa utfästelser genomförs? Kärnvapenmakterna har visserligen minskat sina strategiska arsenaler av kärnvapen. USA har i stället utvecklat så kallade mini-kärnvapen, avsedda att användas direkt i krig, och kärnvapen som genomtränger djupa berg, så kallade Bunker Buster-vapen. Detta bryter utan tvekan mot artikel 6 i NPT-fördraget. Dessutom har USA reviderat sin kärnvapenpolitik till att kunna använda sina kärnvapen, och detta inte bara i krig utan också i så kallat förebyggande syfte. Detta innebär ett allvarligt brott mot internationell rätt. Att föra krig i förebyggande syfte är ett brott mot FN-stadgan och en återgång till nävrätten, det vill säga den starkes rätt att ingripa för sina egna syften, som gällde före Förenta nationernas tillkomst. Det är naturligtvis viktigt att EU-parlamentet i sin resolution kräver att de parter som har undertecknat NPT skall leva upp till sina utfästelser. De skall påbörja en seriös kärnvapennedrustning och stoppa varje utveckling av nya kärnvapen. På vilket sätt kommer kommissionen och rådet att driva dessa krav vid nästa NPT-möte?
– Herr talman! Generaldirektören i Internationella atomenergiorganet, El Baradei, uppgav nyligen att risken för en kärnvapenkonflikt aldrig har varit större än i dag. Medan man tog kontroll över Irak förändrades resten av världen till ett slags stormarknad med privat spridning, en stormarknad där alla länder och eventuellt också terrorister med kärnvapenambitioner kan ta chansen. Trots framgången nyligen med avseende på Libyen och Iran finns det föga utrymme för optimism. Förenta staterna, Ryssland och Frankrike har alla börjat förbereda en ny generation kärnvapen. När spänningen nu ökar mellan Saudiarabien och Förenta staterna väljer Saudiarabien också ett kärnvapenalternativ. I flera år har fadern till Pakistans atombomb, Abdul Qadeer Khan, som utbildades i Europa, vidarebefordrat kärnvapeninformation till diktatorer och eventuellt även till terrorister. Med tanke på denna kombination av affärssinnade kärnvapenexperter, omoralisk affärsverksamhet och statsägda institutioner har tröskeln för ett ödeläggande kärnvapenkrig sänkts. I dag är alla överens om att övervakningssystemet måste uppdateras och skärpas. Internationella atomenergiorganets kapacitet måste, med brådskande verkan, förstärkas om någon effektiv kontroll skall bli möjlig, men Europeiska unionen bör ha modet att vidta politiska, diplomatiska och ekonomiska åtgärder mot länder som nonchalerar eller undviker kontroll av kärnvapenspridning. Vi måste inte bara skärpa kontrollverksamheten, utan vi måste också vara beredda att gemensamt stärka den. Jag välkomnar därför rådets och kommissionens uppmaning att länderna skall åta sig att fortsätta att fullständigt genomföra icke-spridningsavtalet och att arbeta för ambitiösa resultat under nästa förberedande kommitté och konferensen om översyn 2005.
– Herr talman! Först fick vi höra en debatt i kammaren om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, och sedan lyssnade vi till vi två viktiga tal av Chris Patten och det irländska ordförandeskapet. Vi borde vara nöjda och uppmuntrade, men sanningen är att saker och ting faktiskt snarare går åt fel håll när det gäller kärnvapennedrustning och möjligheten att skapa ett sådant område för frihet, säkerhet och rättvisa.
En av anledningarna till att saker och ting går åt fel håll är att det finns en ovilja att efterkomma inte bara bokstaven, utan också andemeningen i icke-spridningsavtalet. Jag tänker särskilt på artikel 6 om avskaffande av kärnvapen. Vid det senaste mötet 2000 beslutades att en särskild kommitté skulle inrättas som skulle handha kärnvapennedrustningen. Sedan dess har ingenting hänt. Om ingenting händer beror det på att de länder som bör använda sin energi och sina resurser på denna fråga antingen inte vill eller inte klarar av att göra det.
För ögonblicket framstår det klart att vi inte kan förvänta oss något stöd från amerikanerna i denna fråga. De gör för tillfället nästan motsatsen till vad de har åtagit sig att göra. De har också framhållit att de inte har för avsikt att efterkomma vare sig bokstaven eller andan i icke-spridningsavtalet. Genom att införa det som kallas ”miniukes” har de snarare sänkt kärnvapentröskeln i stället för att göra det som de i princip har åtagit sig att göra.
EU:s medlemsstater är inte särskilt mycket bättre. I stället för att göra denna fråga till en fast förankrad del av den transatlantiska dialogen är vi ganska försiktiga och förbindliga. Vi blir i viss mån inblandade i ett krig i Irak och vi gör vår del av ett antal av Förenta staternas andra åtgärder, i Afghanistan osv., utan att påpeka att om man inte tar detta problem på allvar och löser det kan allt vårt tal om områden med frihet, säkerhet och rättvisa möjligen användas för att vagga människor till sömns med. Det kan i varje fall inte användas till att skapa den värld som vi alla vill ha.
Om man är omgiven av brandhärdar kan man inte leva i frihet, säkerhet och rättvisa, så jag skulle vilja se lite mer energi bakom dessa mycket vackra ord. Det är alltid underhållande att höra Chris Patten komma med vackra ord, men jag vill ha lite mer energi.
– Herr talman! Det förberedande mötet om det tredje icke-spridningsavtalet (NPT) i New York om några månader måste bli en framgång. För att lyckas är det nödvändigt att Irland, som innehar ordförandeskapet, ser till att medlemsstaterna intar en gemensam hållning, som blir en del av dess åtagande inom ramen för EU-strategin mot spridningen av massförstörelsevapen som antogs i Thessaloniki, eftersom detta är de massförstörelsevapnen. Irland har, som en av initiativtagarna till icke-spridningsavtalet, en huvudroll att spela i sammanhanget.
Vi skulle vilja veta vilka prioriteringar som rådets arbetsgrupp om kärnvapen har inför det förberedande NPT-mötet. Parlamentet måste få veta vilka medlemsstater som är samarbetsvilliga och vilka som inte är det. Rådet bör skriva regelbundna rapporter om framskridandet i frågan till parlamentet, i synnerhet om avveckling av kärnvapenarsenaler, kärnvapenfria zoner och mottot att inte vara den som först tillgriper kärnvapen. Detta ligger i allmänhetens intresse. Vi måste få veta hur långt Europeiska unionens medlemsstater har kommit i att genomföra handlingsprogrammet i de 13 praktiska punkter som antogs vid utvärderingskonferensen mellan parterna i NPT 2002.
Det är också mycket viktigt att det irländska ordförandeskapet axlar en proaktiv roll för att se till att Europa blir en kärnvapenfri zon, att Förenade kungariket och Frankrike gör sig av med sina kärnvapenarsenaler och att Natos politik att vara den som först tillgriper kärnvapen avskaffas. Rådet måste förbereda ett yttrande om vilka framsteg som Europeiska unionen gjort sedan parlamentets betänkande om icke-spridningsavtalet NPT 1995 och inte minst om alla resolutioner som kommit sedan dess. Jag vill se en proaktiv hållning från det irländska ordförandeskapets sida och att de informerar parlamentet om vad som händer i rådet.
– Herr rådsordförande, herr kommissionär! När jag lyssnar till er båda när ni talar för rådet och kommissionen borde jag bli lugnad, men det blir jag inte, eftersom vi alltsedan Hiroshima har levt under hotet om ett kärnvapenkrig, och detta hot ökar snarare än minskar. Vi bör sluta med denna läpparnas bekännelse till icke-spridning och kontroll. Hyckleriet sprider sig helt klart i detta fall. När allt kommer omkring har antalet länder med kärnmaterial ökat hela tiden sedan icke-spridningsavtalet ingicks. Detta tycks ha skett med hjälp av länderna i vår egen union, som aldrig har bestraffats och aldrig ställts till svars. Hur kunde Israel lyckas framställa en atombomb? Först med hjälp från Frankrike, Belgien, Luxemburg och Tyskland. Alla har hjälpt till att skapa denna bomb, och nu beklagar vi oss över att Israel stannar utanför, eftersom Förenta staterna naturligtvis inte vill tvinga detta land att godta icke-spridning. Som ett resultat av detta är araberna nu också hela tiden angelägna om att få tag på kärnvapen. Vi lägger märke till att all kontroll som förekommer inte kunde hindra Abdul Qadeer Khan, fadern till Pakistans atombomb, från att lyckas göra det han ville i trettio års tid. Nu har materialet blivit alltmer lättillgängligt eller tillgängligt på svarta marknaden. Under en femårsperiod har ett och ett halvt kilo klyvbart material försvunnit i Georgien. Sovjetunionens sammanbrott har öppnat en marknad, en svart marknad, för kärnmaterial. Jag hoppas att ni kommer att rösta för genomförbara åtgärder och ta ställning mot vackra uttalanden som får vårt folk att somna, för de är helt vakna.
– Herr talman! Jag delar varken rådets eller kommissionens optimism i denna fråga. Det faktum att två av Europeiska unionens medlemsstater har kärnvapen underminerar hela EU:s moraliska auktoritet i diskussionen om massförstörelsevapen.
Alla kan tydligt se vilket oerhört hyckleri det är när den brittiska och den amerikanska regeringen kräver att andra skall rusta ned, samtidigt som de själva uppgraderar sin egen kärnvapenkapacitet. Detta är ett ohållbart, falskt och mycket destabiliserande beteende. Det har talats mycket om internationell lag på sistone, så låt mig påminna Förenade kungariket och Frankrike om att enligt den internationella domstolen i Haag är kärnvapen omoraliska och olagliga. Vid den sjätte utvärderingskonferensen om NPT åtog sig alla kärnvapenstater enhälligt att helt och hållet skrota sina kärnvapenarsenaler som ett led i kärnvapennedrustningen. Detta är nu fyra år sedan och det har knappt gjorts några framsteg sedan dess. Förenade kungariket och Frankrike borde föregå med gott exempel och oberoende av varandra skrota sina kärnvapenstridsspetsar. Förenta staterna bör omedelbart ta bort alla sina kärnvapen från europeiskt territorium. Det är otvivelaktigt ambitiösa mål, men om vi tar hoten från massförstörelsevapnen på allvar, är den väg vi måste gå.
Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum den 26 februari 2004 i Bryssel.
– Jag vill hälsa en delegation med 15 ledamöter välkomna från över- och underhusen i parlamenten i Mercosurländerna (Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay) som sitter på läktaren.
Delegationen leds av Alfredo Atanasof, ledamot av det argentinska parlamentet och ordförande i Mercosurs gemensamma parlamentarikerkommitté.
Våra gäster är här för att delta i den sjätte interparlamentariska konferensen för EU–Mercosurs gemensamma parlamentarikerkommitté. Konferensen äger rum i dag och i morgon i Strasbourg.
Som ni vet förhandlar Europeiska unionen och Mercosur om ett avtal om ekonomiskt samarbete, politisk samordning och politiskt samarbete.
Det är ett stort nöje för mig att välkomna denna delegation och önska den interparlamentariska konferensen all framgång.
Mina damer och herrar! Jag måste också meddela er att debatten om rådets uttalande om Europeiska unionens ståndpunkt om utfrågningen i Internationella domstolen om muren i Israel kommer att försenas till kl. 15.00, så vi kan fortsätta med omröstningarna under de närmaste minuterna.
– Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
– Herr talman! Enligt ändringsförslaget skall ordet ”tillräckliga” införas före ordet ”yrkeskvalifikationer”.
. – Herr talman! Europeiska socialdemokratiska partiets grupp önskar lägga fram en muntlig ändring av punkt 12. Ändringen lyder som följer:
”Europaparlamentet begär att möjligheten till undantag i enlighet med artikel 18.1 b i direktiv 93/104/EG så snart som möjligt upphävs. I väntan på det kräver parlamentet att kommissionen tar fram praktiska metoder för att hantera möjligt eller faktiskt missbruk av möjligheten till undantag, t.ex. försöker ta reda på hur den frivilliga delen av undantaget bäst kan stärkas.”
Herr talman! Vissa grupper vill också dela upp denna muntliga ändring. Den första delen skulle sluta med ”direktiv 93/104/EG så snart som möjligt upphävs”, och den andra delen skulle då börja med ”I väntan på” och fortsätta till slutet.
– Herr talman! Jag lade för ELDR-gruppen fram ett gemensamt ändringsförslag med PPE-DE-gruppen. Är det i sin ordning att PPE-DE-gruppen kan göra helt om och lägga fram ett muntligt ändringsförslag som går tvärt emot deras ursprungliga ändringsförslag? Samtidigt verkar gruppen vara helt oense med sina konservativa kolleger, och skuggföredraganden var konservativ. Vilken ställning har mitt ändringsförslag ...
– Ursäkta att jag avbryter er. Vi kommer inte att diskutera detta mer, men ni ställer en bra fråga om arbetsordningen. Jag kommer att ta hand om det. Om 32 ledamöter har invändningar mot det muntliga ändringsförslaget faller det.
– Bör inte det muntliga ändringsförslaget behandlas efter omröstningen om ändringsförslaget, eftersom de ändrar stycket och inte det ändringsförslag som jag lade fram?
– Om vi röstar om det muntliga ändringsförslaget kommer det reviderade ändringsförslag 15 att falla, eftersom det ingår i det muntliga ändringsförslaget.
Nu åter till frågan om arbetsordningen. Finns det några invändningar mot det muntliga ändringsförslaget?
– Herr talman! Eftersom ändringsförslag 26s syftar till att omintetgöra texten, borde det väl behandlas före det muntliga ändringsförslaget?
– Svaret på er fråga är att om inte 32 ledamöter har invändningar kommer vi att fortsätta med det muntliga ändringsförslaget, som utgör en kompromiss mellan partigrupperna.
–Omröstningen är avslutad.
–Herr talman! Det gläder mig att kunna meddela att en delegation med regionala företrädare från Lombardiet är närvarande på läktaren, inbegripet min dotter Elisabetta Fatuzzo. Eftersom hon visste att jag skulle tala om betänkandet om jordbruksinkomster inom Europeiska unionen påpekade hon att vi en gång hade fruktträd som gav äpplen, päron, körsbär och vackra söta bigarråer och att det fanns vetefält och grönsaker. När kommer vi på nytt att ha nöjet att skörda dessa produkter nära våra hem som vi brukade göra? När kommer vi igen att liksom Adam kunna få äpplen som Eva plockat direkt från trädet?
– Tack skall ni ha, herr Fatuzzo. Vi hälsar er grupp av besökare från Lombardiet och er dotter Elisabetta välkomna.
.– I Garotbetänkandet om utvecklingen av jordbruksinkomsterna i Europeiska unionen har Europaparlamentet underförstått börjat beklaga sig över de framtida konsekvenserna av Fischlerreformen, trots att man själv samtyckte till den. Det var i själva verket parlamentet som för att tillfredsställa kommissionen gick med på att kasta ut jordbruket på världsmarknaden, koppla bort stödet från produktionen och anpassa produktpriserna nedåt. När man läser Garotbetänkandet är det svårt att tro detta.
Parlamentet inser nu att det krävs skäliga priser som grundar sig på produktionskostnaderna och ett tillräckligt anpassat yttre skydd (punkt 12) för att bibehålla jordbrukarnas inkomster och behålla ett sunt jordbruk i alla länder i Europa.
Vi var mer konsekventa när vi avvisade Fischlerreformen och vid symposiet för återuppbyggnad av en jordbrukspolitik i Europa föreslog en jordbruksmodell som internt i mindre utsträckning var utsatt för offentliga interventionssystem, och som utan exportstöd skyddades utåt, så att skäliga inhemska priser som var förenliga med en hållbar förvaltning av naturen skulle fastslås spontant. Det är det enda sättet att verkligen garantera EU:s jordbruk i framtiden.
.– I detta betänkande kritiseras med all rätt vissa aspekter i denna gemensamma jordbrukspolitik, som huvudsakligen har tjänat till att öka vinsten för de stora kapitalistiska jordbrukarna och de storskaliga distributörerna. Föredraganden säger att han vill distansera sig från denna politik och skydda jordbrukarna, särskilt de små jordbrukarna, i alla EU-regioner, även de mest avlägsna.
Vi är inte emot att de minsta av dem skall skyddas, och det är den enda anledningen till att vi inte röstade mot detta betänkande. Å andra sidan är vi helt emot stöd till jordbrukets kapitalister.
Vi är också emot de protektionistiska aspekterna av den politik som förespråkas i detta betänkande, eftersom protektionismen är ett direkt angrepp på inkomsterna för många jordbrukare i tredjeländer, inbegripet de fattiga länderna, och eftersom den skadar konsumenterna. Vi avstod därför från att rösta.
.– Jag röstade för det utmärkta Garotbetänkandet, och jag vill ta tillfället i akt och gratulera Georges Garot till hans arbete om det europeiska jordbruket.
Georges Garot har lyckats upprätthålla en bra jämvikt mellan dem som skulle vilja lösgöra jordbruket från EU till förmån för världsmarknaden, och dem som anser att den europeiska budgeten är en ”mjölkko” som gör de rikaste jordbrukarna ännu rikare.
. – Ett sunt argument för att bibehålla det europeiska jordbruksstödet är att det gör det möjligt för små jordbrukare att överleva prisfall för deras produkter och att bidra till att bibehålla en livskraftig landsbygd. Detta argument upphävs om skattepengar missbrukas till att fylla fickorna på rika jordbrukare och multinationella jordbruksföretag.
En undersökning som gjordes nyligen av utvecklingsorganisationen Oxfam visar att EU:s jordbruksstöd i Förenade kungariket huvudsakligen gynnar stora markägare. Det uppskattas till exempel att den rikaste av dem, hertigen av Westminster, får ungefär 38 brittiska pund i timmen i jordbruksstöd.
Till och med föredraganden Georges Garot, som i egenskap av socialdemokrat tyvärr anser att avregleringen av jordbruket är ett naturfenomen, uppmärksammar nu att någonting har gått på tok i fråga om jordbruksstödet. Åren 1995–2002 ökade jordbruksinkomsterna med 7 procent, men samtidigt minskade antalet jordbruk med 15,7 procent. De återstående jordbruken ökade i storlek och bedrevs mer intensivt. Jordbruksstödet fördelas ojämnt: 20 procent av jordbruken får 73 procent av direktstödet för 59 procent av arealen och endast 25 procent av arbetstillfällena. Föredraganden är framför allt orolig när det gäller jordbruk som producerar lite men som får stöd. Jag skulle snarare förespråka ett tak, en maxgräns för stöd till varje jordbruk. Utan en sådan åtgärd skulle jordbruksanslagen bli en källa till meningslös byråkrati och en orättvis form av omfördelning.
. – Jag avstod från att rösta om Garotbetänkandet, trots att det stöder utveckling och reformer till förmån för en jordbrukspolitik där kopplingen av stödet avskaffas och landsbygdspolitiken stärks.
Men i betänkandet tas inte tillräcklig hänsyn till de restriktioner som styr finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Till och med det tillgängliga ekonomiska spelutrymmet påverkar den politik som skall antas. Jag vill särskilt be er uppmärksamma punkt 25, där samfinansiering för jordbruks- och landsbygdspolitik avvisas. Enligt min åsikt är obligatorisk samfinansiering just ett av de nyckelinstrument som kan bidra till att en gemensam jordbrukspolitik kan antas i framtiden.
.– Detta betänkande fokuseras på den nuvarande krisen för jordbruksinkomsterna i ett antal medlemsstater. Den viktigaste frågan här är i vilken utsträckning den gemensamma jordbrukspolitiken uppfyller de mål som fastslogs i fördraget när det gäller att se till att jordbrukare och boende på landsbygden får en anständig levnadsstandard. Medan de totala jordbruksinkomsterna ökade med 7 procent mellan 1995 och 2002, åstadkoms detta på bekostnad av en 18-procentig minskning av antalet jordbruk. Vi har sett de sociala effekterna av detta fenomen för de portugisiska jordbrukarna, som har tvingats överge eller ändra de arbetsuppgifter som de alltid har utfört.
Sanningen är att i jämförelse med andra ekonomiska områden har jordbruket halkat efter. De totala siffrorna döljer också större skillnader, exempelvis det faktum att 20 procent av jordbrukarna får 73 procent av jordbruksstödet. Dessa jordbruk svarar bara för 59 procent av markarealen och 25 procent av arbetstillfällena inom sektorn. Situationen är politiskt och socialt oacceptabel och förklarar varför vissa medlemsstater önskar behålla sina privilegier enligt den gemensamma jordbrukspolitiken.
Genom att rösta för betänkandet samtycker vi till formuleringen i rekommendationerna med avseende på den nyligen stärkta pelaren för landsbygdens utveckling enligt den gemensamma jordbrukspolitiken, som främjats ...
.– Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken har antalet jordbruk minskats avsevärt – med 15,7 procent – mellan 1995 och 2002, vilket lett till en höjning av jordbruksinkomsterna i hela EU.
Denna ökning berodde i själva verket både på denna minskning av antalet jordbruk och på ökningen av jordbrukens storlek.
Mångfald och diversifiering har också hjälpt till att bibehålla jordbruksinkomsterna.
En undersökning av det faktiska livet på landsbygden i medlemsstaterna avslöjar emellertid i många fall att jordbrukarna antingen är beroende av offentligt stöd eller av pris- och marknadsfluktuationer, vilket leder till en känsla av osäkerhet och i förlängningen till låga investeringsnivåer för moderniseringar och för växling av grödor.
Jordbruken blir alltmer koncentrerade, och om inte denna utveckling bekämpas kommer den att resultera i att landsbygden avfolkas och därigenom äventyra alla övriga fördelar som landsbygden erbjuder, varav inte alla kan kvantifieras.
De två målen ”konkurrenskraft” och ”mångfunktionalitet” måste göras förenliga, för att man därmed skall garantera en miniminivå av säkerhet för dem som deltar i jordbruket och göra att de kan känna sig säkra på att få en rättvis levnadsstandard och en stabil inkomst. Resultatet av detta skulle bli ett livskraftigt jordbruk i unionen som kan bidra med så många jordbruk och arbetstillfällen som möjligt i hela EU.
Jag röstade för betänkandet.
.– Jag röstade för Garotbetänkandet därför att jag erkände fördelarna med ett initiativ som för en gångs skull har gjort det möjligt för oss att diskutera en av de grundläggande frågorna som påverkar bibehållandet av vår jordbruksmodell: våra jordbrukares inkomster. Denna debatt har gjort det möjligt för oss att bryta med de fragmentariska och tekniska metoder som i normala fall påtvingas oss när vi undersöker den stora mängden av lagstiftningsförslag som kommer från kommissionen.
Jag ville också markera mitt fullständiga samtycke till genomgången av den gemensamma jordbrukspolitikens grundläggande mål, vars relevans på nytt bekräftas i betänkandet: ”att stödja ett territoriellt jordbruk inom EU som har förmåga att överallt behålla så många lantbruk och arbetstillfällen som möjligt” och ”att garantera en rättvis levnadsnivå och stabila inkomster för jordbruksbefolkningen för att kunna behålla jordbruksverksamhet inom hela EU:s territorium”.
Men jag kan bara uttrycka min förvåning över de motsägelsefulla resonemang där man å ena sidan alltid samtycker till kommissionens förslag, vare sig det gäller avskaffandet av kopplingen eller minskningen av det yttre skyddet, medan man å andra sidan pekar på de risker för fullständig utspädning av den europeiska jordbruksmodellen som samma förslag medför.
Mitt godkännande gäller därför helt klart inte hänvisningarna till avskaffandet av kopplingen och till utvecklingen av landsbygden i Garotbetänkandet.
– Vi behandlar fortfarande jordbruksområdet med detta betänkande. Jag skulle vilja att jordbruksforskningen gör framsteg, framsteg, framsteg fram till den punkt där ett vin kan produceras av druvor som inte skadar levern för den som dricker det. Jag skulle också vilja att detta jordbruk producerar päron som smakar päron, äpplen som smakar äpplen, körsbär som smakar körsbär och persikor som smakar persikor. Men framför allt, herr talman, skulle jag vilja att mynta – vilket är min favoritsmak – har och fortsätter att ha till och med ännu mer smak och doft av mynta, som ger mig sådan tillfredsställelse, och som jag älskar.
– Jag tackar er för detta jordnära bidrag.
.– Det behöver inte sägas att en stor del av jordbruksforskningen hittills på ett eller annat sätt har inriktats på områden där livsmedelskapitalisterna hoppats på de största vinsterna. Detta betänkande förespråkar att man omdirigerar åtminstone en del av denna forskning till sektorer som för närvarande nonchaleras. Det vore verkligen bra, även om vi i motsats till föredraganden inte anser att utvecklingen av ”hållbart” jordbruk och ”biologisk” odling, vilket han stöder, nödvändigtvis är synonymt med verkliga fördelar både för konsumenterna, åtminstone den största delen av dem, och för små familjejordbruk.
Vi motsätter oss naturligtvis inte en sådan omdirigering av jordbruksforskningen och inte heller att den skall finansieras med hjälp av allmänna medel, vilket föredraganden önskar. Denna begäran understryker i vilken utsträckning marknadsekonomin är inkompetent när det gäller att finansiera forskning om resultaten inte ger direkta vinster.
.– Jordbruket har stor inverkan på klimatet, jorden, den biologiska mångfalden, jämvikten i ekosystemen och på förvaltningen av landskapet; det finns med andra ord en stark miljömässig växelverkan. Det är en vital socioekonomisk och kulturell aktivitet som borde resultera i högkvalitativa jordbruksprodukter. De kriser i samband med livsmedel och djurhälsa som har drabbat EU har visat hur föga hållbar den nuvarande jordbruksmodellen är, som upprättats enligt den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna modell uppmuntrar till intensifierad produktion, i direkt motsats till jordbrukets mångfunktionella innehåll.
För att kunna utveckla en hållbar jordbrukskultur är det därför viktigt att vi utvecklar, genomför och finansierar jordbruksforskning som tar hänsyn till jordbrukets betydelse både för utvecklingen av landsbygdsområden och för produktionen av högkvalitativa livsmedel. De ynka 2 procent som medges i det sjätte ramprogrammet för forskning är en alltför låg finansieringsnivå för forskning på sådana områden som exempelvis mer hållbara jordbruksmetoder, livsmedelssäkerhet och livsmedelskvalitet, alternativa inkomstkällor inom jordbruket (användning av råmaterial från jordbruket till annat än livsmedel), frågan om könsfördelning samt nya sätt att reglera marknaden och förbättra organiska jordbruksmetoder.
Andra områden där det är mycket viktigt med forskning är genetiskt modifierade grödor och bioteknik. Mer specifikt måste vi undersöka frågor som rör samexistensen mellan odling av genetiskt modifierade grödor och konventionella/organiska grödor, och de eventuella riskerna med att sätta ut dessa grödor i miljön och med att införa dem i livsmedelskedjan.
.– I det betänkande vi har framför oss påpekas behovet av att öka finansieringen för forskning på jordbruksområdet, i ljuset av sådan utveckling som exempelvis en övergång till mångfunktionalitet, den större betydelse som ges åt utvecklingen på landsbygden och behovet av att göra vissa specialiserade jordbruksmetoder, exempelvis ekologisk odling, mer lönande.
Föredraganden uppmuntrar därför till användning av medel från det sjätte ramprogrammet för forskning för att stödja projekt och initiativ inom den allmänna ramen för jordbruk och landsbygdens utveckling, med tanke på den avsevärda potential som finns inom livsmedelsforskning och produktutveckling för att hjälpa fram lokal produktion och lokal ekonomi.
Vi håller fullständigt med om att det krävs avsevärda investeringar för att öka kvalitetsnivåerna och bibehålla konkurrenskraften om vi skall kunna uppfylla konsumenternas allt högre förväntningar när det gäller spårbarhet, hygienkontroll, kontroll av ingredienser osv. Eftersom sådana investeringar inte är lätta att åstadkomma för små och medelstora företag måste vi skapa villkor som ger investeringar på industriell nivå, eller på regional eller nationell nivå, genom offentlig finansiering.
Jag röstade därför för detta betänkande.
.– Jag delar föredragandens åsikt att det behövs finansiering till forskning inom jordbruksområdet. Det finns en avsevärd potential inom livsmedelsforskning och produktutveckling för att hjälpa fram lokal produktion och lokal ekonomi, vilket tyvärr inte har utnyttjats ordentligt.
Med tanke på den senaste utvecklingen på området, exempelvis övergången till mångfunktionalitet, anser jag att landsbygdens utveckling bör få den prioritering den förtjänar, och användningen av medel från det sjätte ramprogrammet för forskning kan hjälpa till i detta avseende.
Jag anser att konsumenternas ökade krav, som jag välkomnar och uppmuntrar, verkligen förtjänar fullt stöd från EU-institutionerna.
Institutionerna måste bidra inte bara till att göra det alltmer möjligt att spåra en produkt ”från jordbruksföretaget till gaffeln” utan också till att göra viss specialiserad jordbruksverksamhet, exempelvis ekologisk odling, mer lönande.
I fråga om spårbarhet, hygienkontroll och kvalitet av ingredienser krävs det fortfarande avsevärda investeringar för att öka kvalitetsnivåerna och bibehålla konkurrenskraften.
Jag röstade därför för betänkandet.
– Jag röstade faktiskt för detta betänkande om erkännande av yrkeskvalifikationer, eftersom syftet med det är att få läkare som är europeiska läkare – erkända som sådana över hela Europa – europeiska jurister, europeiska revisorer, europeiska arkitekter. Vi ledamöter, herr talman, är vi inte redan europeiska parlamentsledamöter? Har inte vi visat att vi lyckas vara parlamentsledamöter utan att tvingas skaffa oss ytterligare examina för att kunna erkännas i hela EU? Vi är därför ett exempel på hur det i praktiken är möjligt att ha ett gemensamt europeiskt yrke. På samma sätt som vi parlamentsledamöter har lyckats utföra vårt arbete effektivt, så kan också alla andra yrkesgrupper göra likadant. Låt oss hoppas att det händer snart!
.– Vi Europaparlamentariker från det grekiska kommunistpartiet röstade emot betänkandet därför att man under förevändning av ”öppenhet” och ”erkännande av yrkeskvalifikationer” strävar efter att minska den naturvetenskapliga grunden för kvalifikationerna, när utvecklingen inom forskning och teknik snarare förutsätter en uppgradering av utbildningen.
Som vi påpekade under diskussionen om betänkandet är syftet med det en fortsatt avreglering av arbetsmarknaden till förmån för de stora företagen, det ingriper i medlemsstaternas utbildningssystem och tvingar på oss en utbildningsmodell som förringar högre utbildning, och den harmoniserar nedåt de kvalifikationer som krävs för tillgång till yrken som är skyddade enligt lag.
Beträffande ingenjörer, till exempel, och bortsett från den ojämlika behandlingen av kvalificerade ingenjörer som har genomgått en femårig utbildning vid ett institut för högre utbildning och som jämställs med personer som genomgått treåriga kurser, så ger den nedvärdering av yrket som föreslås i direktivet upphov till en allvarlig fråga om allmänt intresse och brådskande sociala krav och gräsrotskrav inom känsliga områden, t.ex. skydd mot jordbävningar, konstruktion och förbättring av den naturliga miljön och den som skapats av människohänder.
Dessutom röstade kammaren för de ändringsförslag som bereder vägen för erkännande av mindre äkta diplom som utfärdas av universitetsinstitut, de omtalade så kallade som är anslutna till utländska universitet, där personer som genomgått dess utbildning jämställs med personer som har examina från grekiska institut för högre utbildning, trots att kurserna vid dessa centrum inte erkänns i Grekland som högre utbildning.
.– Jag välkomnar kritiken i betänkandet om kommissionens förslag, särskilt med hänsyn till de tillfälliga åtgärderna för att definiera tillhandahållandet av tjänster och möjligheten att undvika att betala sociala avgifter.
I Portugal är det viktigaste villkoret för reglering och begränsning av möjligheten att utöva vissa yrken artikel 47 i grundlagen. Inskränkningar är bara möjliga med hjälp av nationalförsamlingens lagstiftning. Utövandet kan bara begränsas när andra grundläggande rättigheter står på spel – livet, hälsan och säkerheten för personer och ägodelar – medan kriterierna för proportionalitet, behov och åtgärdens lämplighet alltid måste respekteras.
Idén om att konsolidera alla yrkesbestämmelser i ett enda direktiv, där hänsyn tas till de särskilda kännetecknen för vart och ett av dessa yrken – läkare, veterinärer, sjuksköterskor, förlossningsläkare, arkitekter och tandläkare – är godtagbar, eftersom det handlar om liv, hälsa och säkerhet för personer och ägodelar.
Men det är oacceptabelt och faktiskt obegripligt att direktivet inte inbegriper andra yrkesgrupper inom hälsovården, som spelar en viktig roll när det gäller arbetstagarnas hälsa och säkerhet, exempelvis hälso- och arbetsmiljöhandläggare, biologer, hälsospecialister och experter på diagnos och terapi. Förslaget till direktiv är, genom att man inte klart anger att utbildningen för att erkänna yrkeskvalifikationer måste baseras ...
.– Betänkandet om erkännande av europeiska yrkeskvalifikationer utsträcker möjligheterna för tillhandahållande av tjänster och harmoniserar kvalifikationerna för att öka den fria rörligheten för arbetskraften i EU. Man strävar i betänkandet efter att ge kunderna till dem som tillhandahåller tjänsterna en garanti för det arbete som gjorts och göra det möjligt för honom att finna den person som är ansvarig om han inte blir nöjd med tjänsten, och att försäkra honom mot riskerna. Men det finns ingenting i texten om de rättigheter som de erkända kvalifikationerna medför, ingenting om de garantier som erbjuds, ingenting om harmoniseringen av status och arbetsförhållanden och ingenting om att förbättra villkoren för utbildning.
Vi avvisar en politik där man vill ge all garanti till företagen eller kunderna i samband med den yrkesmässiga rörligheten, men ingen garanti till dem som arbetar. Vi avvisar en politik som uppmanar till social dumpning genom att löntagare utsätts för brutal konkurrens med varandra utan någon garanti och som därmed underminerar deras status och rätt till sociala förmåner. Vi är för en harmonisering av kvalifikationer som är oupplösligt förenad med en definition av status, arbetsförhållanden och sociala åtaganden när det gäller löner och social trygghet, eftersom det skulle främja en rörlighet som skulle uppmuntra till förbättrade levnads- och arbetsförhållanden i alla europeiska länder. Vi har därför röstat mot Zappalàbetänkandet.
.– Som det överlämnades till oss innehåller betänkandet ett enormt antal ändringsförslag, bland vilka jag har koncentrerat mig på ett enda, nämligen ändringsförslag 20, som hänvisar till skäl 21.
Jag har blivit ombedd att hjälpa till av Europeiska arkitektrådet, på begäran av arkitekter och tekniska konsulter i Storhertigdömet Luxemburg.
Detta ändringsförslag skulle infoga idén med byggnadsingenjörer som kunde erbjuda utformning av byggnader. Att införa en hänvisning till byggnadsingenjörer, eller i detta direktiv skulle vara att erkänna ett yrke som enbart existerar i Förenade kungariket och Irland, och vars medlemmar inte deltar i utformningen av byggnader. I dessa länder är någon gång sysselsatta med utformning av byggnader. Eftersom yrket inte är allmänt i Europa, kommer de olika språkversionerna av ändringsförslaget att medföra förvirring beträffande vem som har rätt att utforma byggnader. Den franska översättningen hänvisar till som inte ingår i samma yrkesgrupp.
Detta ändringsförslag förefaller farligt, och jag kommer att rösta mot det.
. – Folkpartiet för frihet och demokrati gläder sig särskilt över att de kompromissändringsförslag man har enats om fullständigt överensstämmer med kommissionens initiativ för att utfärda ett Europass, ett internetsystem som skulle främja möjligheten att jämföra examina och kvalifikationer i EU. Kompromissen innehåller ett tidsbaserat poängsystem, med kvalitetspoäng som tilldelas efter varje utbildningskurs. Detta system garanterar att det vid bedömningen av en utbildningskurs är kvaliteten och inte längden på utbildningen som är av vikt. Dessutom, i en kompromiss, har rättigheterna och skyldigheterna skärpts för de yrken där det krävs extra skydd för konsumenterna, med hjälp av obligatorisk registrering och försäkring i det fall tjänster tillhandahålls tillfälligt i en annan medlemsstat. Även för kvinnor gäller fortfarande samma rättigheter för tillgång till arbetsmarknaden. Ett diskriminerande villkor har tagits bort, nämligen det som gjorde det möjligt att behålla en kvalifikation endast om arbetet inte hade avbrutits under två av de senaste fem åren. Direktivet är av stor betydelse för att förbättra rörligheten på arbetsmarknaden, och det är en viktig förutsättning för att Lissabonmålen skall kunna uppnås. Ett öppet system med kvalifikationer blir viktigare, särskilt med tanke på utvidgningen, vilket kommer att resultera i en fortsatt ökning av rörlighet inom gemenskapen.
. – Ungdomar får höra att det blir allt lättare för dem att arbeta utomlands. För somliga av dem är det roligt att arbeta utomlands under en tid för att samla erfarenheter, men det är inte roligt om det måste göras därför att arbetstillfällena inom den egna yrkesgruppen håller på att försvinna i deras eget land, så att yrket bara återfinns på platser långt borta. Människor blir helt desillusionerade om de måste arbeta utomlands till lägre löner och utan erkännande av de kvalifikationer som de har skaffat sig. Enligt EU:s propaganda har var och en rätt att i varje medlemsstat arbeta för de löner som är normala i landet, och kvalifikationerna erkänns ömsesidigt. Praktiken skiljer sig emellertid ganska mycket från den önskebilden. Utländska lärare är inte kvalificerade för ett motsvarande arbete i Frankrike och Italien. Enligt framställningar som nyligen har ingetts erkänner inte Grekland universitetsexamina som greker har skaffat sig utomlands, och det finns också problem i Baden–Württemberg och Skottland. Jag har inget intryck av att den föreslagna ändringen av femton direktiv verkligen kommer att lösa problemen. I bästa fall kommer det att finns större frihet för dem som utövar fria yrken, varigenom utländska medborgare inte längre behöver uppfylla licensierings- och registreringskraven, men kraven kommer även i fortsättningen att vara obligatoriska för deras inhemska kolleger. Enligt medicinska specialister har den jämlika statusen för deras kvalifikationer inte reglerats särskilt bra av kommissionen. Klagomålen kommer att kvarstå.
.– Det gläder mig att Zappalàbetänkandet om erkännande av yrkeskvalifikationer i Europeiska unionen har antagits i dag. På grund av den nära förestående utvidgningen krävs det ett förenklat och harmoniserat system för yrkeskvalifikationer för den fria rörligheten för arbetstagare, särskilt läkare, tandläkare, sjuksköterskor, veterinärer, barnmorskor, apotekare och arkitekter.
Jag ansåg att det var viktigt att bevara det som vi redan har och att därför behålla höga normer för kvalifikationerna, särskilt för läkare, i en ”europeisk” anda där individualiserade värden respekteras. Därför röstade jag mot ändringsförslag 155. Det hade i själva verket varit bättre med en elastisk och flexibel mekanism där hänsyn tas till hur kurserna för akademiska examina utvecklas när antalet år för utbildningen av specialister fastslås.
Slutligen röstade jag emot ändringsförslag 156, som inte klargör omfattningen av automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer och inte ger medlemsstaterna rätt att erkänna specialisering inom läkaryrket. I dessa frågor vill jag ha en stark signal från rådet om att man skall ta större hänsyn till yrkesorganisationer, särskilt när det gäller läkare, vilket vore till större gagn för patienterna i slutändan – låt oss inte glömma det.
– Jag åkte bil från Milano till Rom. Jag måste åka och besöka min mor som jag på grund av mina åtaganden som parlamentsledamot inte har träffat på en tid.
Mellan Bologna och Florens var det en väldig trafikstockning, det som fransmännen kallar en . Vi kunde inte komma igenom eftersom det var en kö med lastbilar, långtradare med släp och bilar som stod stilla. Jag såg Giuseppe Gargani, föredraganden för detta betänkande, som väntade på mig där. ”Vad gör ni här, herr Gargani?” frågade jag honom. Han svarade: ”Jag är här för att visa er vad som skulle hända om mitt betänkande om harmonisering av motorfordon inte antas. Titta, ett fordon har vält. Så kom ihåg att rösta för betänkandet när ni kommer till parlamentet i morgon.” Det var en dröm, eftersom jag aldrig träffade Giuseppe Gargani, men enligt min åsikt är det rätt att rösta för betänkandet, vilket jag i själva verket har gjort.
.– Jag välkomnar detta betänkande om kommissionens förslag som syftar till att fullborda den inre marknaden inom motorfordonssektorn, genom att utöka principerna och förfarandena för ett EU-typgodkännande, som för närvarande bara gäller passagerarfordon, till att gälla alla motorfordon.
Med tanke på de framsteg som gjorts inom motorfordonssektorn och med tanke på den förestående utvidgningen är det nödvändigt att införa ett enda obligatoriskt system för typgodkännande av motorfordon, som skall ersätta nationella förfaranden. Det kan medföra fördelar för den europeiska bilindustrin, exempelvis minskade produktionskostnader, enklare tillgång och utvidgning på den europeiska marknaden. Dessutom kommer det att innebära fördelar med tanke på vägsäkerheten och miljöskyddet.
Jag samtycker särskilt till föredragandens åsikt att alla fördelar som de små och medelstora tillverkarna kan få upphävs av de nyttjandevillkor som föreslås i förslaget. Den årliga produktionsbegränsningen har satts alltför lågt, vilket kan fungera avskräckande för de europeiska små och medelstora företagens produktion och sålunda stå i vägen för deras potential till utveckling och teknisk innovation.
De nödvändiga övergångsperioderna innan systemet träder i kraft måste också utökas, så att man kan ta hänsyn till de justeringar som måste göras av tillverkarna och alla dem som skall hantera de nya förfarandena.
Jag röstade för betänkandet.
.– Kommissionen anser att de nordiska kummelbestånden har råkat ut för en biologisk kollaps och har därför gjort upp en plan för återhämtning som innebär att fångster och fiskeansträngningar skall skäras ned drastiskt. Föredraganden anser att denna åtgärd är oproportionerlig och föreslår i stället enbart en förvaltningsplan. Båda sidor försvarar sina ståndpunkter med vetenskapliga rön. Det uppstår fyra viktiga frågor:
– För det första är det viktigt att utvärdera effektiviteten i den plan för återhämtning som inrättades vid revideringen av den gemensamma fiskeripolitiken genom rådets förordning 2371/2002 (EG) i december 2002, som en åtgärd för att bevara fiskeresurserna.
– För det andra måste yrkesfiskarna inbegripas i förfarandet för att bedöma fiskbestånden, vilket parlamentet uppmanade till i sitt yttrande om att integrera miljöskyddskrav i den gemensamma fiskeripolitiken. Det är beklagligt att yrkesfiskare inte tidigare har inbegripits korrekt när det gäller de nordliga kummelbestånden.
– För det tredje, och med tanke på att resursernas hållbarhet är ett mycket viktigt mål för fiskerisektorn och för yrkesfiskarna, måste åtgärderna för återhämtning för fiskbestånden – vilket leder till en minskning av fångsterna och fiskeansträngningarna, och i vissa fall till att ansträngningarna helt och hållet upphör – underkastas en bedömning av deras socioekonomiska betydelse. Ekonomisk kompensation för de förluster som berörda parter, särskilt yrkesfiskare, drabbas av måste också säkerställas.
– Slutligen måste åtgärderna stå i proportion till syftet, vilket inte bara innebär att bedöma ...
.– Jag röstade emot detta betänkande i dag, liksom jag gjorde i utskottet. Kommissionens ursprungliga förslag handlade om en återhämtningsplan för torsk och kummel, grundat på vetenskapliga råd som var mycket lika i bedömningen av situationen för båda dessa fiskerigrenar.
Intensiv lobbyverksamhet från dem som har ett nationellt intresse i kummelfisket påverkade kommissionens och rådets beslut att dela de båda åt, och att börja med åtgärderna för torskens återhämtning, vilket uppfattas som diskriminerande mot den skotska vitfiskeflottan.
På utskottsnivå skrevs Souchetbetänkandet om nästan helt och hållet genom ändringsförslag som gynnar de nationella intressena i kummelfisket. Detta förstärker ytterligare många skottars uppfattning att vissa nationella fiskeflottor favoriseras, medan Skottland förlorar på Europeiska unionens förvaltning.
Den faktor som påverkar mest i sammanhanget är att vissa medlemsstater har regeringar som är beredda att prioritera sina fiskesamhällens överlevnad, medan Skottland har oturen att företrädas av Förenade kungarikets regering, som regelbundet sviker oss i förhandlingarna med rådet (fiske).
.– Torsken är ett exempel på att fiskeresurserna inte är outtömliga. För att bibehålla dem söker kommissionen ständigt omge våra fiskeansträngningar med en mängd instrument för att förvalta bestånden och fartygen. Fiskeansträngningarna är begränsade genom tillåten totalfångst (TAC), som delas upp på nationella kvoter. Antalet fartyg minskas konstant med hjälp av det finansiella instrumentet med inriktning på fiske.
Förordningen av den 20 december 2002 om hållbart utnyttjande av fiskeresurser inbegriper dessa instrument, men tjänar särskilt som grundval för ett tredje förvaltningsinstrument som föreslogs den 27 juni 2003, vilket begränsar fiskeansträngningarna till kilowattdagar. Om bestånden inte skall hamna under gränsen för biomassan, t.ex. 100 000 ton för de nordliga kummelbestånden, skulle antalet dagar som fartygen inte ligger i hamn begränsas på grundval av deras kapacitet. Bortsett från detta instruments komplexitet, vad är det för mening med att åsidosätta våra europeiska yrkesfiskare om de bestånd som friges på detta sätt i stället överutnyttjas av japanerna, ryssarna och andra som bedriver industriellt fiske?
.– I kommissionens förslag påvisas behovet av en åtgärdsplan för att möjliggöra en återhämtning av kummelbeståndet. Förslaget grundar sig på en rapport från Internationella havsforskningsrådet (ICES). Parlamentet vill dock inte gå lika långt och bedömer problemen som mindre allvarliga.
Andemeningen i ändringsförslagen från parlamentet är att kommissionen överdrivit problemen med utfiskning och att en återhämtningsplan inte är nödvändig. Undertecknad valde att rösta nej till parlamentets ändringsförslag, eftersom det ursprungliga förslaget från kommissionen lägger större vikt vid att problemen tas på allvar. Dessutom prioriteras en fortsatt överlevnad av fiskebeståndet framför de socioekonomiska effekter som varje begränsning i värsta fall kan leda till.
– Herr talman! Jag är inte säker på att jag kan leva upp till Carlo Fatuzzos vältalighet i min röstförklaring.
För det första vill jag säga att även om ingen här i kammaren motsätter sig själva det faktum att arbetstiden för alla de som arbetar inom Europeiska unionen kontrolleras, är det lika viktigt att man tillåter en viss flexibilitet. Syftet med de ändringsförslag som jag lade fram, och med några av de förslag som jag stödde, var att se till att det skulle finnas flexibilitet, att lagarna om arbetstid inte nödvändigtvis skulle återgå till nationell nivå, utan att systemet skall vara flexibelt så att säsongsarbetare och andra som väljer att arbeta övertid får göra det och inte få lagstiftningen mot sig. Även om några av dessa ändringsförslag inte gick igenom, stöder jag fortfarande betänkandet och gratulerar föredraganden till det.
När det gäller ytterligare en formell fråga, menar jag att det var fel att tillåta det muntliga ändringsförslaget till ändringsförslag 26. Mitt ändringsförslag 26 var avsett att stryka en viss punkt, medan det muntliga ändringsförslaget gick ut på att lägga till något till den punkten från ursprungstexten. Jag ber att ni eller er administration undersöker detta och att det kommer med i protokollet. Jag vet visserligen att vi inte kan ändra på omröstningen i frågan, men jag vill i alla fall att det skall stå i protokollet att ett fel har begåtts.
– Jag har noterat er åsikt och den kommer att finnas med i protokollet. Däremot håller jag inte med er. Jag skall be tjänsteavdelningen att kontakta er i frågan. Ändringsförslaget skulle ha fallit om 32 ledamöter hade haft invändningar mot det. Så blev det inte och därför blev förslaget det prejudikat som vi röstade om. Jag skall be tjänsteavdelningen att ge er en förklaring, även om ni kanske inte blir nöjd med innehållet i den.
– Herr talman! Jag välkomnar Cercasbetänkandet och gratulerar föredraganden till en mycket balanserad inställning.
I Förenade kungariket arbetar för närvarande 4 miljoner människor, eller 16 procent av arbetskraften, mer än 40 timmar i veckan. I början av 1990-talet var siffran 3,3 miljoner människor eller 15 procent av arbetskraften. Det är mycket svårt att tro att fler människor skulle vilja arbeta mer än 40 timmar i veckan nu än när direktivet infördes. Detta gör att det individuella undantaget ifrågasätts och likaså huruvida arbetstagarnas fria val, såsom det beskrivs i direktivet, verkligen respekteras.
Långa arbetsdagar är skadliga för arbetstagarnas hälsa i form av stress och utbrändhet, de inverkar menligt på industrins produktivitet och på familjelivet. Ingen skall tvingas att arbeta mer än 40 timmar i veckan. Jag stöder flexibilitet, men det måste finnas ett fritt val och det är jag inte säker på att det gör i nuläget.
– . Herr talman! Jag hade en dröm. Jag drömde att Silvio Berlusconi, den italienske presidenten, hade en gloria, och därför kan jag kalla honom San Berlusconi. San Berlusconi sade till mig: ”Jag vet att ni i morgon skall rösta om Cercasbetänkandet om arbetstider, och där vill man hindra dem som enligt direktivet om arbetstidens förläggning är undantagna från att arbeta för mycket. Titta på mig: Jag arbetar hela dagen, från sex på morgonen till två nästa morgon. Titta hur ung jag är, hur aktiv jag är, hur alert och tillfredsställd jag är med arbetet! Mitt råd till er är därför att rösta emot Cercasbetänkandet, så att alla kan arbeta lika mycket som jag och vara lika tillfredsställda och unga som jag är.”
I det ögonblicket vaknade jag och insåg att det var en dröm. Jag kände därför att jag var fri att rösta i enlighet med mitt samvete, och därför röstade jag i själva verket för Cercasbetänkandet, trots att San Berlusconi rådde mig att rösta mot det.
– Herr Fatuzzo, tack för att ni satte lite sydländsk färg på de annars bleka diskussionerna efter omröstningarna. Ni nämnde något om att se ung ut, det finns olika sätt att göra det på, att arbeta hårt är bara ett av dem.
.– Cercasbetänkandet visar det som alla arbetstagare redan vet: arbetsgivarna och de politiker som stöder dem, som vill ha en arbetsstyrka som gör allt som de blir tillsagda, vill att arbetsgivarna skall kunna bestämma arbetstiderna som de vill utan några rättsliga begränsningar.
Här är Förenade kungariket ledande. Föredraganden säger: ”Det finns i dag mer än fyra miljoner arbetstagare som arbetar längre än 48 timmar, vilket innebär nästan en miljon fler arbetstagare än före direktivets tillkomst. Antalet personer som arbetar mer än 55 timmar har också ökat och uppgår nu till mer än 1,55 miljoner. En procent av arbetstagarna i Förenade kungariket arbetar mer än 70 timmar i veckan.”
När det gäller arbetstagarnas individuella samtycke till att arbeta dessa timmar, understryks cynismen i detta villkor av denna kommentar som gjordes av föredraganden: ”I allmänhet låter man arbetstagaren underteckna denna typ av överenskommelse samtidigt med det individuella anställningsavtalet.” Valet står därför mellan att arbeta sig själv till döds eller att inte arbeta alls.
Denna allmänna offensiv mot all reglering av arbetet, som skulle ge arbetstagarna åtminstone ett minimalt skydd mot arbetsgivarnas allmakt, är ett allvarligt socialt bakslag.
– Vi röstade mot detta betänkande eftersom förslagen från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna, Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp och Gruppen Unionen för nationernas Europa tyvärr godkändes, vilka på väsentliga punkter ändrar den text som antagits i utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Som ett resultat av förslagen och rösterna från dessa grupper utelämnades vissa mycket viktiga beståndsdelar i den slutliga texten:
– uppmaningen till tillfälliga åtgärder för att förhindra att ett betydande antal medlemsstater, exempelvis Förenade kungariket samt nya medlemsstater, kan hoppa av, vilket kullkastar syftet med direktivet,
– begäran att kommissionen omedelbart skall vidta åtgärder mot Förenade kungariket som inte har uppfyllt villkoren, med tanke på det spridda systematiska missbruk av direktivet som hänvisas till i kommissionens meddelande,
– den punkt som anger att det enligt Lissabonmålen föreskrivs att 60 procent av kvinnorna skall ha en anställning senast 2010, vilket inte blir fallet om man fortsätter att tillåta utsträckt arbetstid.
Å andra sidan antogs inte våra förslag, nämligen de där vi förespråkade en gradvis minskning av arbetstiderna och förslagen om alternativa modeller för organisation av arbetstiden inom hälsovårdssektorn och i liknande sektorer, där de anställda har jourtjänstgöring, för att skydda arbetstagarnas rättigheter när det gäller maximal arbetstid.
.– Syftet med Cercasbetänkandet var att göra en noggrann granskning av direktivet där det föreskrivs maximal veckoarbetstid i Europeiska unionens länder. Den har fastslagits till 48 timmar, mätt över en period om fyra månader. Direktivet medger emellertid undantag som utökar perioden för arbetstidsberäkningen genom att den görs årsvis, och samtidigt medges det att bestämmelsen helt kan nonchaleras om de anställda frivilligt går med på att vara undantagna från bestämmelsen. I betänkandets motivering bekräftas det att sådana undantag håller på att bli regel i Europa. Särskilt i Förenade kungariket har den individuella klausulen som medger undantag uppenbarligen undertecknats av en tredjedel av de anställda, av vilka fyra miljoner redan arbetar mer än 48 timmar i veckan. I resolutionen ställs därför en fråga till kommissionen varför man inte hade genomfört den granskning av direktivet som skulle ha gjorts 2003. I direktivet eftersträvades en förbättring av arbetsförhållandena och de anställdas hälsa, särskilt kvinnornas, och så långt som möjligt ville man begränsa de fall då 48-timmarsveckan överskreds, och i synnerhet göra sig av med den klausul om enskilda undantag som uppenbarligen missbrukas. Återigen har merparten av ledamöterna visat sitt förakt för sociala frågor och att det enda de bekymrar sig om är vinsten, genom att de röstat för ändringsförslag där man motsätter sig alla önskemål att begränsa arbetstiden. Därför röstade vi emot detta betänkande.
. – Arbetstidsdirektivet från 1993 skyddar de anställda mot längre arbetsveckor än 48 timmar, kortare daglig vilotid än 11 timmar och kortare semester än 4 veckor. Allt detta är minimivillkor och skulle lätt kunna skärpas. Detta är framför allt nödvändigt för att förhindra att regeringarna i EU:s medlemsstater betraktar dessa europeiska minimivillkor som normala, och justerar sin nationella lagstiftning i enlighet därmed, som den nederländske ministern De Geus förefaller vilja göra. I praktiken undermineras direktivet genom en eftergift som gjordes på den dåvarande konservativa brittiska regeringens tid. Undantagsklausulen innebär att enskilda brittiska anställda, när de undertecknar sitt anställningskontrakt, tillfrågas om de vill avsäga sig sina rättigheter. Personer som inte är beredda att göra det får ofta stå tillbaka för sådana som vill det. Ett ytterligare problem är att jourtjänstgöring för brandmän och sjukvårdspersonal ofta inte inbegrips i deras arbetstid. Eftersom detta nu har ändrats genom en dom i EG-domstolen, omfattas nu dessa personer av undantagsklausulen. Detta gör det möjligt att få människor att arbeta i överdrivet långa arbetspass. Med snäv majoritet röstade utskottet för sysselsättning och sociala frågor för ett överträdelseförfarande mot den brittiska regeringen och för att upphäva klausulen om enskilda undantag. I dag har detta förslag torpederats av en konservativ majoritet.
.– Det betänkande som vi har framför oss gäller granskningen av direktivet om förläggning av arbetstiden: referensperioder och enskilda undantagsklausuler.
1993 förhandlade Förenade kungariket fram en undantagsklausul som medgav att specifika medlemsstater under vissa omständigheter inte behövde genomföra en maximal arbetsvecka om 48 timmar.
Även om dessa klausuler inte enbart gäller Förenade kungariket, är det där som de används oftast.
I direktivet från 1993 föreskrivs emellertid en maximal arbetsvecka om 48 timmar, och det medges därigenom ett grundläggande skydd för de flesta arbetstagare. Chefer är undantagna.
Även om somliga har reserverat sig, har godkännandet av olika ändringsförslag begränsat de mest överdrivna aspekterna av det som föredraganden föreslår. Jag röstade därför för betänkandet.
.– EU har sedan långt tillbaka utarbetat minimiregler för arbetstidens förläggning. Det brittiska undantaget inom detta område har dessvärre i allt större utsträckning kommit att utvecklas till närmast en huvudregel, eftersom 33 procent av arbetstagarna i Storbritannien skrivit under avtal om att de är villiga att jobba mer än 48 timmar i veckan.
Det finns tendenser att detta nu sprider sig till fler länder, vilket innebär en risk för arbetstagarnas hälsa och undergräver säkerheten på arbetsplatsen. En sådan utveckling vill vi kristdemokrater inte stödja.
Avgörande är därför att jag röstade för den nya formuleringen av punkt 12, vars två delar antogs med 275 röster mot 229 (9 avstod) samt 335 röster mot 155 (21 avstod). Det innebär att tidsbegränsningen för det brittiska undantaget nu skall fasas ut.
Ändringsförslag 28 innebär att en långsiktig lösning på problemet med läkares jourtjänstgöring skall tas upp inom nästa samrådsfas, något jag ställt mig bakom då det annars skulle leda till krav på ca 3 000 nya läkare i Sverige och en ohållbar finansieringssituation för landstingen.
–Röstförklaringarna är avslutade.
(1)
– Nästa punkt på föredragningslistan är rådets uttalande om Europeiska unionens ståndpunkt gällande hearing vid Internationella domstolen om Israels byggande av en mur.
. – Fru talman! När det gäller situationen i Mellanöstern måste jag tyvärr säga att det har skett ytterst lite positivt i området de senaste månaderna. Låt mig vara ärlig och säga att utsikterna för framsteg inom den närmaste framtiden inte är särskilt uppmuntrande. Europeiska unionen fäster ändå fortsättningsvis stor vikt vid frågan och som ordförande kommer vi att spela en aktiv roll i de internationella fredssträvandena, då i synnerhet som medlem av den internationella kvartetten som består av Europeiska unionen, Ryssland, Förenta staterna och Förenta nationerna.
Den irländske utrikesministern besökte i egenskap av rådsordförande Israel och Egypten den 14-18 januari 2004. Han träffade Israels premiärminister och utrikesminister och gjorde en artighetsvisit hos Israels president. Brian Cowen underströk vid sina besök att det nuvarande dödläget är ohållbart och att framsteg måste göras med att genomföra färdplanen. Han föreslog att om de inledande steg som är planerade i färdplanens första del visar sig vara för mycket, kanske mindre steg kan tas för att bygga upp förtroendet i området. Israelerna visade ett visst intresse för dessa idéer. Liknande förslag framfördes till den palestinske utrikesministern Nabil Shaath, under ett besök i Dublin den 9 januari. Idéerna fick också stöd av Egyptens president och landets utrikesminister, samt av generalsekreteraren för Arabförbundet.
Den palestinske premiärministern Ahmed Quray besökte Dublin i måndags, och han och premiärministern och utrikesministern fortsatte då diskussionen om dessa frågor. Stämningen under mötena var hjärtlig och diskussionerna hade stor spännvidd och var uppriktiga. Den palestinske premiärministern informerade sina irländska samtalspartner om de förberedelser som görs för ett möte med Israels premiärminister Ariel Sharon. Han sade att han är villig att möta Sharon vid en tidpunkt som passar dem båda. Han berättade också om en rad positiva åtgärder som den palestinska regeringen har vidtagit eller kommer att vidta inom kort. Dessa omfattar att fortsätta att återinsätta palestinsk polis på gatorna, stränga åtgärder för att få slut på uppviglingen och ett otvetydigt uttalande som bekräftar den palestinska ståndpunkten i fråga om Israels rätt att existera i fred och säkerhet.
Premiärminister Quray beskrev också arbetet inom den palestinska valberedningen, som nu förbereder de palestinska valen de kommande månaderna. Han vädjade också till kvartetten att förmå Israel att stoppa bygget av muren, eftersom fortsatt byggande kommer att leda till att färdplanen och lösningen med två stater undermineras, förutom den mänskliga katastrof för det palestinska folkets livsstil som muren medför.
Det kan inte finnas några tvivel om att när Israel bygger en skiljemur som går långt in på palestinsk mark, är det ett allvarligt hinder för framsteg och fred i området. Detta har varit innehållet i uttalanden som Europeiska unionen och andra har gjort, där man uppmanar Israel att beakta de långsiktiga -konsekvenserna av detta bygge. Jag behöver knappast säga att muren var en av huvudpunkterna i de diskussioner som rådets ordförande hade i Israel för två veckor sedan och att Israels inställning tyvärr var helt obeveklig.
Den 21 oktober 2003 stödde Europeiska unionen och anslutningsländerna gemensamt en resolution i FN:s generalförsamling. I resolutionen uppmanas Israel att avbryta byggandet och att riva muren, och FN:s generalsekreterare ombeds att redogöra för Israels tillmötesgående. När generalsekreteraren i slutet av november berättade att det inte fanns några tecken på tillmötesgående från Israels sida, antog generalförsamlingen en resolution där den internationella domstolen ombads att avge ett rådgivande yttrande om de rättsliga konsekvenserna av att bygga en mur på ockuperad palestinsk mark. Denna resolution antogs den 8 december 2003. Europeiska unionen lade vid detta tillfälle ned sin röst. Beslutet att inte rösta fattades efter intensiva överläggningar och grundades på många staters övertygelse att det inte skulle leda till några framsteg i den politiska process som krävs för fred om man förde över frågan om muren till en rättslig arena. Att man avstod från att rösta betyder inte på något vis att Europeiska unionens uppfattning om att muren strider mot internationell lag har ändrats – tvärtom.
När domstolen mottog generalförsamlingens resolution bad den FN:s medlemsstater att inkomma med uttalanden eller information till domstolen, som kunde vara till hjälp i dess överläggningar. Vissa av EU:s medlemsstater ansåg att det vore önskvärt att en gemensam ståndpunkt meddelades domstolen. Andra stater var starkt för enskilda nationella uttalanden till domstolen. Efter omfattande diskussioner, bland annat i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 26 januari, beslutades det att ordförandeskapet skulle yttra sig på unionens vägnar och att enskilda medlemsstater kan inkomma med nationella uttalanden som bygger på unionens fastslagna ståndpunkter. Ordförandeskapet överlämnade sina uttalanden till FN:s generalförsamling den 20 oktober och den 8 december. De vidarebefordrades till justitiesekreteraren vid den internationella domstolen i Haag av den irländske ambassadören den 30 januari. Domstolen har nu mottagit de skriftliga inlagorna från alla berörda parter, däribland israelerna och palestinierna. De muntliga inlagorna förväntas börja utredas den 23 februari och domstolen förväntas avge sitt rådgivande yttrande till generalförsamlingen någon gång mellan slutet av maj och slutet av juli.
Trots den dystra stämning som råder i området finns det några små tecken på hopp. Genèveinitiativet, som Yossi Beilin och Yassir Abed Rabbo är förespråkare för, är ett välkommet tecken på att det går att föra en rationell dialog mellan framstående personer från båda sidor. Denna fredsplan pekar på vissa möjliga sätt att hantera de svåra slutliga frågorna om den rättsliga ställningen, såsom Jerusalem och rätten för flyktingar att återvända. Det var glädjande att se att initiativtagarna nyligen var i Bryssel för att informera EU:s höge representant Javier Solana. Det pågår också andra initiativ från företrädare för det civila samhället, t.ex. intellektuella, politiska personligheter och tidigare anställda inom militär och underrättelseväsen. Detta bevisar att det är möjligt med dialog, även om mycket svåra och känsliga frågor.
Jag uppmuntras också av antydningar om att Arabförbundet kan komma att upprepa det initiativ de fattade beslut om vid toppmötet i Beirut för snart två år sedan. Denna idé som lades fram av Saudiarabiens kronprins går ut på att om Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser, skall relationerna med alla arabiska grannländer normaliseras. Normaliseringen skulle omfatta ett juridiskt erkännande av Israel som stat av samtliga medlemmar i Arabförbundet, upprättandet av diplomatiska förbindelser och handelsförbindelser samt öppnande för utbyte inom teknik och investeringar på alla områden. När förslaget kom fick det inte tillräckligt med uppmärksamhet i Israel, men nu när färdplanen ligger på bordet kan initiativet visa sig vara ett komplement. Det kan också förmå Israel att inse hur klokt det vore att sträva efter en fredsöverenskommelse med sina grannar Syrien och Libanon.
Jag vill uppmana ledarna för Arabförbundet att ta tillfället i akt på sitt kommande toppmöte och se till att förbättra utsikterna för en normalisering med Israel. De bör betona att de vill ha en riktig fred, vilket vore enbart bra för alla länder i regionen. Jag vill också uppmana den israeliska ledningen att noggrant överväga de fördelar som de skulle få genom normaliserade förbindelser med sitt utvidgade grannskap och att de axlar sin rätta roll i sitt naturliga ekonomiska och politiska område.
Slutligen vill jag försäkra kammaren att strävan efter en fredlig lösning på Israel-Palestinakonflikten, som bygger på EU:s väletablerade ståndpunkter, är en prioritet för det irländska ordförandeskapet och att vi skall göra allt som står i vår makt för att arbetet med färdplanen skall gå framåt och för att förmå parterna i konflikten att vidta de åtgärder som krävs för att uppnå en riktig och hållbar fred till gagn för alla folk och stater i området.
– Fru talman, mina damer och herrar! Det behöver inte sägas att när frågan om säkerhetsstängslet eller muren mellan Israel och de palestinska autonoma områdena dryftas, svallar känslorna snart höga bland alla inblandade. Europaparlamentet har vid flera tillfällen godkänt yttranden i denna fråga – om den politiska lämpligheten av muren, om dess laglighet, om det nya scenario som har skapats med tanke på möjliga framtida arrangemang från israelernas sida, om det lidande som det innebär för många palestinier och om den illusion av säkerhet som muren skapar för Israel. Vi har redan klargjort våra synpunkter om alla dessa aspekter, och jag vill inte ta upp det igen här.
Den fråga vi måste lösa i dag är var vi står när det gäller hearingen vid Internationella domstolen om den israeliska muren. Jag vill först tacka det irländska ordförandeskapet för dess iakttagelser och för klargörandet om vilken EU:s ståndpunkt har varit, vid vilka tillfällen och av vilka anledningar. Låt oss titta på FN:s generalförsamlings resolution, där den rättsliga grunden var formeln ”Enighet för fred”. I själva verket tror jag att detta ur rättslig synpunkt inte var en skälig rättslig grund, eftersom säkerhetsrådet verkligen var i stånd att hantera detta, och faktiskt gjorde det. Därför anser jag att det var rätt att EU avstod från att rösta om detta, utan tvivel av rättsliga anledningar. Men det uttalande som ordförandeskapet vid den tidpunkten gjorde hade också en politisk anstrykning. Om ni tillåter skall jag citera ifrågavarande mening på engelska: ”The EU believes that the proposed request for an advisory opinion from the International Court of Justice will not help the efforts of the two parties to relaunch a political dialogue and is therefore inappropriate.” (EU anser att begäran om ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen inte kommer att hjälpa de två parternas ansträngningar att återuppta en politisk dialog, och att den därför inte är tillämplig.) Konsekvensen blev att EU-15 avstod från att rösta. Jag är övertygad om att vi inte bör underskatta denna fråga i detta sammanhang.
Vi bör vidta politiska åtgärder för att återuppta samtalen mellan israelerna och palestinierna och återaktivera den stagnerade färdplanen så att vi inte fullständigt förlorar konsekvenserna av denna säkerhetsmur ur sikte, och även lösningen på den huvudsakliga frågan. Jag ser föga mening i att föra en debatt om de rättsliga frågorna här om den går tvärt emot Internationella domstolens avgörande. Internationella domstolens avgörande är att det inte kan ske någon rättegång om en stat som är inbegripen i en tvist inför domstolen inte accepterar dess domsrätt. Och Israel har uttryckligen angett att man inte vill inställa sig inför Internationella domstolen med tanke på detta. Jag anser därför att politiska initiativ är mycket viktigare och att det enda sättet för oss att få säkerhetsmuren avlägsnad, eller som ett första steg till och med göra det lättare för människor att komma genom den, är att verkligen utöva påtryckningar på alla inblandade för att de skall ta sitt ansvar och respektera de åtaganden som de när allt kommer omkring har gjort skriftligen.
Jag stöder ordförandeskapet i den mån det fortsätter längs Europeiska unionens hittillsvarande linje. Jag välkomnar det faktum att ordförandeskapet har för avsikt att föra intensiva diskussioner och att vi – även om Europeiska unionen hittills tyvärr inte har spelat någon större roll eller någon verklig nyckelroll – i framtiden kommer att kunna påverka alla dem som är delaktiga i processen, så att de intar en balanserad hållning, en hållning där båda sidor betraktar oss som en hederlig mäklare. Men om så inte är fallet, och om vi fortsätter att spela enbart en underordnad roll, förmodar jag att parterna inte kommer att ha det förtroende för oss som vi behöver om vi i all uppriktighet vill spela en roll här. De medel vi ställer till förfogande för regionen kommer inte att i sig själva ge oss något inflytande. Vi måste tala med en gemensam politisk röst och bemöda oss om att bidra på så sätt.
– Fru talman! Jag måste säga att jag inte är särskilt intresserad av att gå in i en debatt om denna skammens mur i Internationella domstolen.Denna barriär är utan tvekan moraliskt förkastlig och ett politiskt misstag. Jag befarar dock att vi riskerar att resa ett annat slags barriär. Jag tror att vi lägger ut en rökridå genom att ägna vår tid åt den här frågan i stället för att utöva det tryck och den politiska vilja som krävs för att det skall bli möjligt att i verklig mening driva den israelisk-palestinska fredsprocessen framåt.
Denna bara alltför välbekanta barriär är utan tvekan ett hinder för skapandet av en palestinsk stat. Bosättningarna är en ytterligare faktor som omöjliggör inrättandet av en livskraftig stat. Vidare utgör frånvaron av varje form av politisk vilja att vidta lämpliga åtgärder ett långt större hinder för skapandet av en sådan stat.
Jag vill passa på att säga att ett antal andra omfattande rökridåer också håller på att läggas ut. Exempelvis gjorde Bush-administrationen nyligen ett uttalande om att man förbereder en storslagen plan för att omstrukturera den islamiska arabvärlden och föra in den under västvärldens beskydd på säkerhetsområdet. Nu verkar det som om den amerikanska extremhögern hänvisar till en omfattande omstrukturering av Mellanöstern som sin viktigaste del av utrikespolitiken. De säger att detta kommer att göra det lättare att avsluta den israelisk-palestinska konflikten.
Om jag skall vara helt ärlig så kan jag inte ta en plan på allvar i vilken man hävdar att man skall åstadkomma demokrati och välstånd från Marocko till Pakistan över en natt. Jag tror snarare att den här planen är ännu ett försök att avleda allmänhetens uppmärksamhet inför presidentvalet i november. Samma allmänhet har nu insett att president Bushs planering inför valet går före det förmenta syftet att underlätta fredsprocessen i Mellanöstern.
Vidare skulle denna föregivna plan för Mellanöstern kunna få den israelisk-palestinska konflikten att framstå som mindre central. Det verkar finnas ett förslag om att EU skall medverka i arbetet med planen. Vi bör komma ihåg att EU är en nyckelaktör i Barcelonaprocessen. Denna process kommer inte att kunna slutföras framgångsrikt, åtminstone inte till alla delar, förrän konfrontationen mellan israeler och palestinier har upphört.
Den andra rökridån är den som just nu läggs ut av premiärminister Sharon. Han tillkännager ständigt smärtsamma eftergifter som han aldrig gör. Han har visat att han saknar förmåga att avlägsna de olagliga bosättningarna på Västbanken. Vad jag syftar på är det fåtal husvagnar som står utspridda på några kullar på Västbanken. Han säger nu att bosättningarna i Gazaremsan kommer att överges. Jag är helt beredd att hellre fria än fälla premiärminister Sharon för tillfället. Låt oss dock hoppas att den stora planen inte visar sig innefatta en förflyttning av Gazabosättarna i enklaverna på Västbanken. De senare utgör den verkliga stötestenen för livskraften hos den palestinska stat som kvartetten hoppas kommer att upprättas.
– Fru talman! Israels ockupation av Västbanken och Gaza är djupt oroande och jag vill i sammanhanget nämna dödsskjutningen av min kollega Tom Hurndall. Men hotet mot Israels säkerhet är också mycket allvarligt. Det är berättigat att fråga varför muren inte följer den ”gröna linjen”, om nu det enda syftet med den är att stoppa självmordsbombarna? Varför skär den in så på palestinsk mark och orsakar så stort lidande? Jag välkomnar i alla fall meddelandet för två dagar sedan att muren kommer att flyttas närmare den gröna linjen. Jag välkomnar också premiärminister Sharons avsikter att dra sig tillbaka från bosättningarna i Gaza.
En aktad kollega i rådet för utrikesärenden i Washington, Henry Siegman, skrev nyligen att stöd för palestiniernas rätt till ett land inte behöver betyda att man förnekar judarna denna rätt. Det håller jag verkligen med om: två stater sida vid sida med hemvändarrätt för palestinier, främst till en stat i Västbanken och Gaza. Men det måste vara en stat som det går att leva i.
Naturligtvis vilar ansvaret för detta inte bara på israelernas axlar. Palestinierna måste vilja ha fred och undvika terrorism. Det är mycket svårt att förneka Israels rätten att skydda sig, när palestinska ledare verkar oförmögna att stoppa självmordsbombarna. Det finns människor som är desperata, men jag är inte säker på att enbart desperation föder självmordsbombare – de värvas och utnyttjas också.
Palestinska myndigheten befinner sig i kris, inte bara p.g.a. Israels fientligheter, även om det är en stor orsak, utan också p.g.a. korruption och brottslig laglöshet. Jag noterar att 350 aktivister i Yassir Arafats Fatahrörelse förra helgen lämnade den i protest. Kanske kan paralleller dras till att israeliska ickestatliga organisationer gick till domstol i protest mot muren.
Det absolut viktigaste är att återuppta de politiska förhandlingarna. Jag är inte övertygad om att det hjälper att saken är i internationella domstolen, eftersom det avleder uppmärksamheten. Vad som skulle hjälpa är demokratiska påtryckningar på gräsrotsnivå i både Israel och Palestina.
– Fru talman! Jag hade velat säga det som Emilio Menéndez del Valle sade i sin analys, men jag kommer att säga något annat. Syster Dominique driver Casa di Nostra Signora dei Dolori i Abu Dis, en by nära Jerusalem som har delats i två delar av det som palestinier och fredssträvande israeler kallar ”segregations- och annekteringsmur” och som de israeliska myndigheterna kallar ”säkerhetsstaket”. Detta är vad syster Dominique säger: ”Den 11 januari påbörjades byggandet av den nya och nio meter höga avskiljande muren. Den ersätter en annan, mycket lägre mur som byggdes i augusti 2002 och som människor kunde klättra över när de inte längre fick bege sig till Jerusalem. Tusentals människor klättrade över denna första mur: barn, studenter, mödrar och gamla. Många har ramlat ned, och en person dog till och med. För två månader sedan fick vi ringa efter ambulans då en 65-årig man ramlade och slog i huvudet. Ambulansen kom mycket senare. På vägen söktes ambulansen igenom av soldater från armén, man tvingade ut den skadade mannens fru, och vid framkomsten till sjukhuset var det för sent för honom.
De saker som inträffar runt denna mur är oacceptabla. I månader har hundratals människor passerat över vår tomt varje dag för att undvika militära kontroller eftersom de inte har de nödvändiga tillstånden. Människor runtomkring oss lever i rädsla för att bli gripna, slagna och förnedrade, vilket ofta händer. Det finns en ständig anspänning och levnadsförhållandena blir alltmer outhärdliga.
Inför den allmänna apatin känner vi oss isolerade och hjälplösa. Vi vill höja vår röst för de människor som inte har någon röst, och som varje dag de två senaste åren har kämpat för att komma till sin arbetsplats eller sin skola eller som dör av brist på sjukvård. Under våra försök att bedriva vår verksamhet har vi också fått problem med soldaterna när vi har tagit in personer för att ambulansen inte fick passera in. Samma problem uppstår när någon dör: begravningsplatsen finns på andra sidan muren. Till och med affärerna finns på andra sidan. Många av våra patienter är ensamma – deras familjer kan inte längre besöka dem. Vi vet inte vad som kommer att hända när muren är färdig. De flesta av våra gamla och anställda är från Västbanken. Bara tre av våra arton anställda har en Jerusalem-legitimation. I två år var de tvungna att klättra över muren och att välja färdväg för att undvika vägspärrarna därför att soldaterna tvingade dem att vända tillbaka även om de hade ett passerkort.
Denna nio meter höga mur kommer att innebära att vi måste avskeda större delen av vår personal och vägra ta emot gamla människor från Västbanken, med andra ord de som är fattigast. Vi är oroade och vi är mer isolerade än tidigare på grund av muren och för att det omgivande området har förvandlats till militärt område. Hjälp oss!”
Detta är vad syster Dominique har att berätta, men faktum är att situationen är långt värre för invånarna i Qalqilya, som på grund av muren inte ens kan se soluppgången. Enda vägen ut från staden är genom en järngrind, för 50 000 människor, som den israeliska armén öppnar och stänger som den vill. Klockan fem på eftermiddagen låses den, och ingen kan lämna eller komma in i staden efter det klockslaget. Vad skall man vidare säga om invånarna i Budrus, som tillsammans med många israeliska fredsvänner med fredliga metoder har försökt göra motstånd mot att deras träd rycks upp och deras hem förstörs? De har misshandlats brutalt av soldater och en israelisk pojke ligger fortfarande på sjukhus.
Den mur och de barriärer man håller på att uppföra tvingar i praktiken palestinierna att leva i getton. Det är för säkerhetens skull, säger Sharon, det är för att förhindra terroristaktiviteter. Vad han inte vill förstå är att säkerhet inte kan grunda sig på murar och läger, utan måste bygga på att palestinierna får möjlighet att leva i frihet i sin egen stat, i samexistens med staten Israel. Muren är inte bara detsamma som ett fängelse – den är, vilket återigen måste sägas, detsamma som en konfiskering av mark, vilket återigen är detsamma som annektering. Den följer inte gränserna från 1967 utan skär i stället in i palestinskt territorium och delar upp det. Samtidigt har propagandan för att göra muren accepterad intensifierats. De israeliska myndigheterna är bekymrade över de internationella reaktionerna, och de gör försök att få muren att framstå som mindre avskyvärd än den är. I den israeliska dagstidningen publicerades ett förslag från utrikesministeriets PR-avdelning där man sade att om muren målades i glada färger skulle den bli mer estetiskt tilltalande och uppfattas mer positivt. Detta förslag var olyckligtvis inget skämt.
Parlamentet har fördömt uppförandet av muren och krävt att byggandet av den skall stoppas. Murar krossar friheten, vilket visades av Berlinmuren. FN:s generalförsamling har röstat för att Internationella domstolen i Haag skall avge ett utlåtande om murens legitimitet. Ordföranden för Europeiska unionens råd har gjort det mindre lämpliga uttalandet att han anser att hänskjutandet av ärendet till Internationella domstolen kommer olägligt. Hur kommer det sig att man alltid måste bortse från kränkningar av folkrätten och av mänskliga rättigheter när det gäller de israeliska myndigheterna med hänvisning till förhandlingar som inte pågår, och hur kommer det sig att kvartetten i stället för att utöva påtryckningar som gagnar färdplanen för fred bara låter tiden gå medan människor dör i Palestina och Israel? Detta ger en bismak av delaktighet, då byggandet av den här muren inte bara handlar om säkerhet också utan om territoriell annektering och kolonialistisk erövring. EU kan inte kasta folkrätten överbord. Låt oss vidta diplomatiska åtgärder, återuppta arbetet med färdplanen för fred och göra vårt yttersta för att förhindra handlingar som kan leda till att israeliska medborgare dödas, men låt oss också sätta ekonomiskt och politiskt tryck på Israel så att Sharon inte ensidigt vidtar åtgärder, utan återvänder till förhandlingsbordet.
Som rådets sittande ordförande sade ger det internationella samfundet sitt stöd till Genève-initiativet, till fredligt palestinskt motstånd mot militär ockupation, till soldater som vägrar att utföra bombräder och att vara förtryckets redskap i de ockuperade områdena och till de palestinska och israeliska föräldrar vars barn har dödats av militären, av israeliska bosättare eller av palestinska mördare/självmordsbombare, och som avvisar tanken på en vendetta. Allt detta visar att det är möjligt med fredlig samlevnad och säkerhet, med en självklar rätt för alla att leva i fred, värdighet och rättvisa.
Fru talman, mina damer och herrar! Det är en ganska märklig debatt vi ägnar oss åt och jag skall inte påstå att jag förstår alla de olika synpunkterna. Vi vill alla skapa en laglig grund för de internationella relationerna. Det är upp till oss att skapa den folkrätt som vi alla eftersträvar. Det är därför jag anser att förfrågan till Internationella domstolen om att framlägga en rapport om domstolens syn på existensen av denna mur är berättigad. Vad vi i grund och botten vill ha är ett tydligt uttalande om vad muren innebär. Ett mycket självklart utfall som jag ser det – man behöver knappast vara synsk i det här fallet – är att domstolen kan komma att fastställa att en mur som byggs på de gränser från 1967 som erkänts av FN kanske inte är något vi är belåtna med, men den skulle stå i överensstämmelse med folkrätten. Oavsett vad vi tycker om det har israelerna rätt att bygga en mur på sitt eget territorium. Vi kan mycket väl betrakta det som felaktigt ur politisk synpunkt, men säkerhetsaspekten är inget vi bara kan vifta bort.
Den centrala frågan gäller att byggandet av den här muren är detsamma som annektering. Enligt folkrätten innebär den en utvidgning av staten Israel, och dessutom en olaglig utvidgning. Den har inte förhandlats fram – man har använt våld för att lägga beslag på vissa markområden. Det är mot bakgrund av detta som jag menar att det skulle vara lämpligt att Internationella domstolen uttryckte sin åsikt. Jag menar att det var oklokt av EU att avstå från detta: EU slogs – exempelvis mot amerikanerna – för inrättandet av denna domstol, och vi har alltid sagt att vi vill ha en internationell rätt. Det här handlar inte om att motarbeta Israel. Det handlar om att motarbeta varje stat som gör anspråk på rätten att annektera land. Det är hörnstenen i folkrätten. Det är tillåtet att utväxla landområden genom förhandlingar, men inte – och detta är också centralt i FN-stadgan – att annektera landområden.
Som jag ser det skulle samma sak gälla om man ville ha en åsikt om innehållet i de palestinska organisationernas program. De program för palestinska organisationer i vilka man inte erkänner staten Israel är också olagliga och bör definieras som sådana. Frågan om PLO-stadgan är komplicerad. Det skulle också vara möjligt att avgöra från juridisk synpunkt om man där hänvisar till ett erkännande av staten Israel. Det betyder att det också skulle vara möjligt att fastställa statusen för olika grupper och parter som försvarar den palestinska staten och den palestinska självständigheten. Slutresultatet skulle innebära att det inte längre skulle vara möjligt för den ena eller den andra sidan att kräva rättigheter för egen del samtidigt som man vägrade erkänna den andra sidans rättigheter. Detta är den centrala frågan i denna konflikt. Palestinierna måste erkänna Israel, och terroristattacker i Israel står i strid med detta. Och israelerna måste erkänna den palestinska staten, och den här muren är detsamma som ett förkastande av den palestinska staten. Det kan fastställas juridiskt.
– Fru talman! Förra veckan arrangerade den israeliska delegationen ett möte om den så kallade säkerhetsmuren med bland andra Peled, talesman för det israeliska utrikesministeriet. Han berättade en kort anekdot om en amerikan som i en djurpark i Moskva till sin stora förvåning hade fått se en bur med en varg tillsammans med ett lamm. Det framkom att ett nytt lamm togs in i buren till vargen varje dag. Peled jämförde därefter Israel med lammet och palestinierna med vargen, vilket enligt mitt sätt att se på saken verkligen var att ställa saker och ting på huvudet eftersom det vad jag vet är Israel som har ockuperat Västbanken och Gaza, som har kärnvapen, som har en av världens starkaste arméer och som stöds av Förenta staterna. Ändå är detta mycket typiskt för israelernas självuppfattning och beteende.
Om världen inte utsätter Israel för starkast tänkbara påtryckningar för att riva denna fullständigt katastrofala mur, oavsett beslutet i Internationella domstolen, så kommer det aldrig att bli fred i Mellanöstern. Samtidigt behöver Sharon få veta att han inte kan ersätta färdplanen för fred med sin egen ensidiga gränsdragning. Jag blev faktiskt glad att höra att Sharon ville avlägsna bosättningarna i Gaza, tills det stod klart att han bara ville flytta dem till Västbanken och att detta var en del av hans ansträngningar för att överge färdplanen för fred och i praktiken börja agera helt på egen hand. Detta är givetvis helt oacceptabelt. Bosättningarna både på Västbanken och i Gaza är olagliga och är de största hindren för freden.
De allierade gick till krig för att tvinga Saddam Hussein att följa FN:s resolutioner. När har det internationella samfundet övervägt att tvinga Sharon att göra detsamma och att ge honom en tidsfrist för när alla Israels olagliga bosättningar i de ockuperade territorierna skall vara borta? När detta väl har gjorts kommer Israel, om man så anser lämpligt, att kunna bygga en skyddsmur längs den gröna linjen. Men vid det laget kommer det inte att behövas, för den palestinska myndigheten kommer att ha givits möjligheterna att själv effektivt kunna sätta stopp för alla självmordsbombningar.
– Fru talman, herr rådsordförande! Ulla Margrethe Sandbæk sade att hon ville riva muren. Detta är en gammal historia: det finns ett Europa – Ulla Margrethe Sandbæks Europa – där man för 60 år sedan av i stort sett samma skäl ville riva Maginotlinjen. Man har hänvisat till Berlinmuren. Den ökända muren uppfördes och stöddes av dem som i dag vill riva den israeliska muren. Detta är utan tvekan vad som sker, även om ni, herr Cohn-Bendit, har sagt en del vettiga saker i kväll. Detta är så sällsynt att jag inte skall slösa bort er och min tid på att kommentera era uttalanden. Jag upprepar: Jag vill uttrycka min uppskattning för att ni sagt något vettigt!
Herr Roche, det som intresserar mig mest för tillfället är en nyhet som förbryllar oss: Vår parlamentskollega – eller ännu bättre, den spanska utrikesministern, Ana Palacio Vallelersundi – kommer inom de närmaste timmarna att för ordförandeskapet för Europeiska unionen lägga fram ett förslag, återigen diskuterat i går i Toledo, som gjorts eller lagts fram av Shimon Perez, med fullt stöd från ministern för Palestinafrågor, Nabil Sha’ath. Jag skulle vilja be henne att uppmärksamma det eftersom bara och har gjort det. Det är dagens nyhet: ministern för Palestinafrågor ger sitt stöd för proceduren för Israels anslutning till EU så att den palestinska staten kan gå samma väg när den blir verklighet, inom ramen för en federation med båda staterna, och inte som den skamliga röra till nationalstat som vi erbjuder palestinierna år 2004, nämligen en liten självständig stat grundad på lögner och av tjuvar, av korrumperade och våldsamma personer.
Jag hoppas, herr rådsordförande, att ni lyssnar till Ana Palacio Vallelersundis förslag. De förslag som vi har lagt fram i den här kammaren de senaste tjugo åren – för att byta historiskt sammanhang – och de förslag som ännu inte har tagits fram, med eller utan färdplan, är ett slöseri med tid, och de innebär rena självmordet och är inte värdiga att läggas fram.
Följaktligen hoppas jag att argumentet att Israel måste bli medlem i EU – vilket stöds av många medlemmar – är något man följer beslutsamt, eftersom det innebär att vi kan ge ett bidrag som är en respons på 1939 års händelser i Europa och som också är till fördel för palestinierna, vilka ni i stället vill ge ett Mellanöstern som är fascistiskt, nazistiskt, kommunistiskt och odemokratiskt.
– Herr talman! Israels premiärminister Ariel Sharon hävdar att byggandet av hans lands kontroversiella mur syftar till att skydda medborgarna mot terroristattacker. Jag avskyr terrorism och skulle stödja vilken regering som helst i deras rätt att vidta lämpliga åtgärder för att skydda medborgarnas liv. Men att bygga denna mur är både oetiskt och motverkar sitt syfte. I likhet med flera andra av Sharons åtgärder mot terrorism gör detta ingenting åt orsakerna bakom terrorismen. Palestinsk mark har konfiskerats för att bygga muren, tusentals palestinska bönder och handlare har skurits av från sin mark och sina försörjningsmöjligheter. Om muren byggs färdigt beräknas ungefär 380 000 palestinier bli inklämda mellan muren och den gräns som Israel hade före 1967, den så kallade gröna linjen. Dessutom kommer 160 000 av dessa att bli inklämda i getton eller enklaver med dubbla murar. Palestinska grupper kommer effektivt att isoleras från varandra. De kommer också i viss mån att utestängas från knutpunkter som Jerusalem, som har varit ett centrum för deras ekonomiska, sociala och religiösa liv. De förändringar som nyligen har föreslagits förhindrar inte detta.
Dessutom kommer inskränkningarna i rörligheten för varor och tjänster att förvärra problemen för en redan försvagad palestinsk ekonomi. Följderna av detta felaktiga säkerhetstänkande från den israeliska regeringens sida kommer att utgöra en gynnsam grogrund för ännu en generation terrorister, i stället för att åtgärda roten till problemet.
Frågan om murens legitimitet har nu flyttats in i rampljuset. Israels vägran att efterleva den resolution som antogs i FN:s generalförsamling i oktober om att stoppa bygget av muren och riva den, ledde till beslutet i generalförsamlingen den 8 december om att hänvisa frågan till den internationella domstolen.
Israel bör stanna upp och fundera över konsekvenserna av sitt handlande. Muren är ett brott mot den fjärde Genèvekonventionen, i synnerhet mot de två avsnitt som handlar om förbud mot kollektiv bestraffning och förbud mot annektering, vilket inte kan kringgås genom att hänvisa till att det skulle vara en militär nödvändighet. Muren är också ett brott mot kraven i Osloavtalet när det gäller åtagandet att skydda de ockuperade palestinska områdenas integritet och förbudet mot inskränkningar i rörelsefriheten. När man dessutom betänker att Israel ständigt vägrar att efterleva FN:s resolutioner, ställer man sig frågan vart Israel tror sig vara på väg? Vill det vara en skamfläck, som ses på samma sätt som förbrytarländer som ständigt struntar i sina internationella åtaganden? Eller vill det i stället samarbeta med världssamfundet för att skapa fred i Mellanöstern?
När framstegen med den så kallade färdplanen sker så sakta eller inte alls, måste man fråga sig vad det tjänar till att påtvinga det palestinska folket en så kontroversiell åtgärd. Om israelerna menar allvar med att verkligen göra framsteg i fredsprocessen och få i gång färdplanen igen, bör de inte bara stoppa bygget av muren, utan också riva den. Israeler och palestinier bör i stället samarbeta för att ta bort barriärer och för att skapa förtroende mellan de båda folken, om en överenskommelse någonsin skall komma till stånd. Uttalandet nyligen av Sharon att han planerar att låta ta bort de flesta av de 21 judiska bosättningarna på Gazaremsan är ett steg i rätt riktning. Men att bygga fler säkerhetsmurar och ge ännu sämre förutsättningar för den redan ansträngda palestinska ekonomin, gör det bara ännu svårare att uppnå fred i Mellanöstern.
Fru talman! Jag har stor respekt för rådsordföranden men i dag har han tvingats att på ett mycket dramatiskt sätt visa oss precis hur oförmöget EU är att inta en tydlig ståndpunkt i en av dagens viktigaste frågor. Vi hade inte ens någon undertryckt röst – vi hade ingen röst alls.
Vad gjorde vi? Vi avstod från att göra vår röst hörd i en mycket viktig fråga där lagligheten i hög grad står på spel. Det handlar nämligen inte – och jag håller helt och hållet med Daniel Marc Cohn-Bendit om detta – om en mur som löper längs en tydligt definierad gräns. Detta är något som man antingen kan vara för eller emot. Men ni, herr ordförande, har själv sagt att muren har byggts långt in på palestinskt territorium, och EU har sagt samma sak. Just inför en sådan åtgärd som detta slags annektering, och när man överväger om en sådan gränsförstärkning kan bli föremål för en juridisk bedömning, så säger vi helt enkelt ”tyvärr, vi kan inte ha någon åsikt, varje stat får göra som den själv vill”. Så vad är det för mening med att arbeta för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik om vi när det gäller de viktigaste frågorna bara säger att vi inte har någon åsikt? Detta är slagordet, mottot om ni så vill, för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i den här frågan. Jag tycker att det är skamligt.
Det handlar inte om att ensidigt fördöma Israel. Återigen håller jag helt med Daniel Marc Cohn-Bendit: Var och en som fördömer och kritiserar denna mur bör inte bara fördöma all form av terrorism utan också anstränga sig för att bekämpa den.
Vi kommer dock inte att uppnå någonting genom att inta en hållning som denna. Genom att inta hållningen att över huvud taget inte säga något alls i denna viktiga fråga fjärmar vi oss från palestinierna, men detta betyder i sin tur inte att vi kommer att få israelerna att närma sig oss. Skälet till detta är att israelerna, även om de har utövat påtryckningar på oss för att vi inte skall ta ställning i frågan, inte därmed nödvändigtvis kommer att låta oss delta mer aktivt i fredsprocessen. Och jag tycker att det är sorgligt att Europas utrikesministrar och statsöverhuvuden inte har insett detta och förstått innebörden av det. Ni hade inget annat alternativ i dag än att presentera situationen för oss som ni har gjort, herr Roche.
Jag har två ytterligare frågor till er, och alltså till ordförandeskapet. Den första frågan gäller Sharons planer att avlägsna de flesta – inte alla ännu så länge, men de flesta – av bosättningarna i Gazaremsan. Vad betyder egentligen detta? Bosättningarna försvinner – mycket bra, bra gjort herr Sharon, hör jag er säga. Men kommer det att innebära att andra områden, särskilt på Västbanken och i östra Jerusalem, kommer att utvidgas? Min fråga till er, herr ordförande, är denna: Har EU åtminstone intagit en tydlig ståndpunkt i denna fråga? Att vi ger vårt stöd för att bosättningar försvinner från dessa områden är inget att diskutera, men vi bör inte ge vårt stöd eller samtycke om det innebär att andra områden på Västbanken annekteras.
Min andra fråga till er gäller amerikanernas stora ord om en ny plan för Mellanöstern i vidaste bemärkelse. Joschka Fischer uttryckte sin åsikt om detta vid Natos säkerhetskonferens i München. Vet EU något om denna plan? Har EU något att säga om denna plan, och innefattar den också konkreta åtgärder för att ta itu med problemets kärna – Israel och Palestina? Det skulle vara intressant om EU och rådet kunde säga något om det.
– Fru talman, herr rådsordförande! Rädslan är en dålig rådgivare. Jag förstår Israels vilja att skydda sig, men en mur är inte ändamålsenlig i det här fallet. I en FN-rapport i september förra året fördömdes muren som olaglig och Israel anklagades för olaglig annektering. Ni, herr rådsordförande, är av den uppfattningen att prövningen och besluten i Internationella domstolen kommer att störa fredsprocessen. Jag delar inte den uppfattningen. Liksom Daniel Marc Cohn Bendit tror jag att det skulle vara till hjälp om man utrönade i vilken utsträckning folkrätten kränks i detta fall, och att vi inte bör göra några undantag för Israel, eller för Palestina för den delen, när man begår misstag. Just nu finns det runt 21 000 personer som bor i området mellan muren och Israel och som skärs av från sociala serviceinrättningar, skolor och arbetsplatser. Detta kommer att leda till förnyat hat och en ny generation flyktingar. Hur förklarar man – jag är medlem av den palestinska delegationen – för en grupp människor i Qalqilya, som en gång var känt som Västbankens fruktkorg och som ligger nära en liten öppning i muren, att allt håller på att stängas av från tre sidor? Att de håller på att skäras av från två större vattenkällor och från alla jordbruk som försörjer området? Staden, som har 40 000 invånare, kan nås bara via en enda israelisk vägspärr. Som jag ser det bör sådant tas upp i domstol. Jag tycker likadant som alla dem som sagt att konflikten mellan Israel och Palestina bör lösas, men att tolerera en mur och att vänta tills konflikten är över är inte rätt sätt att hantera saken.
– Fru talman! Det är mycket beklagligt att Europeiska rådet inte har gett sitt stöd till undersökningen vid Internationella domstolen av den israeliska muren. Detta är ett i hög grad försummat tillfälle. Att motsätta sig en hearing i Internationella domstolen, därför att den är ett rättsligt – inte ett politiskt – forum, är att inte begripa vad detta handlar om. Internationella domstolen är förmodligen det sista påtryckningsmedlet som står till buds mot Tel Aviv, och vi borde fatta tag i det med bägge händerna. De personer som säger att vi i stället bör förlita oss på europeiska påtryckningar mot Israel borde ta och tala om för mig när enbart europeiska påtryckningar mot Israel någonsin har gett resultat – det har de inte. Men när det nu existerar ett internationellt multilateralt forum som finns för att vi skall kunna ta itu med den här frågan, då vänder vi det ryggen.
Palestinierna pekar med rätta på vår inkonsekventa hållning att uppmana dem att sluta upp med våldet, samtidigt som vi förnekar dem möjligheten att söka upprättelse via internationella rättsinstanser. En palestinsk förhandlare påpekade att USA, Förenade kungariket och Tyskland begärde av palestinierna att inte använda våld, men när palestinierna använder sig av diplomati då drämmer man igen dörren för dem.
Vidare finns det tvingande humanitära skäl för att agera. Jag besökte de ockuperade områdena förra månaden och såg själv att muren förstör tusentals tunnland åkerjord och träd, demolerar hem och affärer och tvingar tusentals familjer att klara sig utan land, utan jobb, utan mat och utan hopp. Som ett resultat av detta har det palestinska folket, enligt studier gjorda av Världsbanken och FN, försvagats till fattigdoms- och undernäringsnivåerna i Afrika söder om Sahara. Det israeliska påståendet att detta har med säkerhet att göra undergrävs fullständigt av det faktum att muren inte följer 1967 års ”gröna linje”. I stället skär det, som flera personer har sagt, djupt in på palestinsk mark.
Den här muren är oacceptabel, olaglig och omoralisk, och genom att rådet underlåter att ge sitt stöd till Internationella domstolen som ett forum som skall undersöka muren, har rådet varit hänsynslöst och oansvarigt. Rådet har heller inte varit öppet, och jag vill gärna att en kopia av den skrivelse som innehåller ordförandeskapets inlaga till Internationella domstolen skall göras tillgänglig på bred nivå.
– Fru talman! Jag skulle vilja klargöra en sak i den här debatten: Utan det palestinska skräckväldet skulle ingen israelisk säkerhetsmur ha varit under konstruktion. Det hedrar Tysklands utrikesminister att han nyligen uttryckte sitt stöd för den som en sista utväg. Det råder inget tvivel om att meningarna är delade om murens sträckning, till och med inom Israel – därför pågår nu också förhör i israeliska Högsta domstolen. Jag skulle också vilja klargöra att de allmänna intressena för den palestinska befolkningen på Västbanken inte bör bli lidande i onödan på grund av den extremt omtvistade säkerhetsmuren. FN:s generalförsamling uppfyller dock inte sina egna syften när man ger Internationella domstolen i uppdrag att ingripa i en så grundläggande politisk fråga som denna skiljelinje mellan israeler och palestinier. Detta är bara till nackdel för det mycket viktiga återupptagandet av den politiska dialogen parterna emellan. I korthet stöder jag i detta sammanhang mitt hemland Nederländernas och EU:s avvisande hållning.
Vidare är Palestinas och därmed den palestinska myndighetens status som särskild observatör mycket märklig mot bakgrund av de rättsliga förfaranden som har inletts i Internationella domstolen, och är i praktiken ett tydligt fall av diskriminering av den judiska staten. Dessa skeva relationer får motsatt politisk effekt. Detta är till lika stor del en brist hos Europaparlamentet, då utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik nästa vecka besöks av den palestinske premiärministern, men inte av den israeliske. I den israelisk-palestinska konflikten bör vi följa den beprövade principen att båda sidor skall få säga sitt.
– Fru talman! I denna utfrågning i Internationella domstolen om den israeliska säkerhetsmuren framstår det för oss som att frågan är mycket dåligt formulerad och därför sannolikt kommer att få ett dåligt svar. Denna barriär är i själva verket bara en liten del av en mycket större plan som kallas åtskillnad, och som bara är ett bihang till en ännu mycket större process, som utgörs av förhandlingarna om färdplanen för fred. Alla inbördes förbindelser mellan dessa olika nivåer är mycket komplexa. Det är därför missvisande att bedöma en liten del separat utan att överväga vilken roll den spelar i hela processen. Särskilt om vi försöker betrakta den ur strikt juridisk synvinkel när den är en del av helheten i en fredsprocess som är av uppenbart politisk natur.
Detta är skälet till att de länder som var emot att ta upp problemet i Internationella domstolen för att det skulle försvåra fredansträngningarna hade helt rätt. Vi får inte se på det här problemet från fel ände av kikaren, eftersom risken vore att en fredsprocess som alla egentligen stöder skulle kunna ifrågasättas.
Slutligen måste vi göra åtskillnad mellan principen bakom en säkerhetsmur och dess sträckning. Jag tycker mig ha uppfattat en del förvirring kring detta i den här debatten. Samtidigt som murens sträckning kan bli föremål för förhandlingar – och liksom varje annan sak om vilken man förhandlar kan förändras – är principen bakom den en självstyrande stats egen rätt att garantera säkerheten för sina medborgare, och det handlar dessutom om en stat vars överlevnad konstant hotas.
– Fru talman! Jag vill vara litet personlig i denna debatt för jag tror att vad vi än säger här så kan det uppfattas som stötande på respektive sida. Vi kan hålla tal här i Europaparlamentet som mest är ägnade att tillfredsställa vår egen valmanskår hemma i Storbritannien eller i Frankrike eller, som i mitt fall, i Sverige. Vilket bidrag är vi beredda att ge som europeisk union och Europaparlament till Mellanösternfrågan och en fredlig framtid och samexistens mellan israeler och palestinier?
För två och ett halvt år sedan besökte jag Nicosia och fick uppleva den stadens delning. Jag åkte som 25-åring till Belfast och har upplevt hur den staden är delad samt hur det nu på senare tid har byggts barriärer och spärrar mellan unionister och republikaner, de två befolkningsgrupperna. I Ceuta, som ligger i Nordafrika men tillhör Spanien, finns taggtråd för att sära denna spanska stad Ceuta från Marocko. USA har byggt en barriär mellan sig och Mexiko. En elektronisk gräns är nästan klar mellan Zimbabwe och Botswana. Berättar jag detta för att på något sätt urskulda det som sker i Mellanöstern? Nej, inte på något sätt, men för att visa på att detta finns på många andra ställen.
År 2000 byggde Israel en av FN godkänd säkerhetsgräns mot Libanon med elektronisk och annan övervakning med sensorer. Detta applåderades av Europeiska unionen och av Ryssland, och detta sågs som ett klokt sätt för Israel att ensidigt kunna dra tillbaka sina trupper från libanesisk mark år 2000.
Jag vill hoppas och tror att den mur och den barriär som har byggts är en interimslösning eller -åtgärd. Jag vill tro och hoppas att detta inte är något som är permanent, och jag hoppas och tror att fredsöverläggningarna skall kunna komma i gång igen. Jag vill tro bägge sidor om gott. Att den israeliska allmänheten har tryckt på för byggandet av denna barriär har naturligtvis att göra med det stora antalet självmordsattacker som har drabbat den israeliska allmänheten. 120 självmordsbombare har förorsakat närmare 900 dödsfall och vi kan tala om uppemot 6 000 skadade israeler.
Låt oss som goda européer, också som goda svenskar, försöka se denna fråga från båda sidor. Låt oss hoppas att vi når en fredlig lösning i Mellanöstern.
– Herr rådsordförande! Efter inlägg från många parlamentsledamöter står det klart att reaktionen är i stort sett enhällig och att vi alla menar att rådets skrivelse till domstolen med en antydan om att ett beslut i frågan om en mur på palestinskt territorium kan anses olämpligt är synnerligen betänkligt och olämpligt.
I varje parlamentarisk demokrati där en regering ställs inför en sådan bred och bestämd opinion i parlamentet avgår regeringen. Även om alternativet att avgå inte finns inom EU-institutionerna skulle jag vilja be rådet att beakta den åsikt som har framkommit i parlamentet, nämligen att inte fördöma muren därför att den utgör en fara och saktar ned fredsprocessen, utan att fördöma muren som sådan.
Denna mur, herr ordförande – vilket ni vet och vilket många parlamentsledamöter har betonat – är framför allt en åtskiljande mur eftersom den inte följer 1967 års gröna linje utan går in på palestinskt territorium och delar upp det palestinska samhället och eftersom den skiljer elever från skolor, barn från föräldrar, lantbrukare från åkrar och patienter från läkare. Detta är en mur som tar land från det palestinska samhället: den går så långt som 25 kilometer in på Västbanken, och den första 150 kilometer långa delen har redan byggts och har utestängt 50 000 palestinier från deras territorium. När den är klar kommer siffran att vara 130 000.
Dessa siffror, herr ordförande, har inte parlamentet hittat på, utan vi har fått dem från det israeliska civila samhället och från israeliska icke-statliga organisationer, och man påminner oss om att 670 000 palestinier riskerar att påverkas allvarligt av uppförandet av muren och om att 14 procent av det palestinska territoriet kommer att fråntas den palestinska myndigheten.
Inför denna verklighet anser vi att det är själva muren som skapar vrede, desperation och hat. Det är vår plikt att uppmärksamma detta, herr ordförande, och vi bör inte bli förvånade om denna vrede och desperation och detta hat – vilket Gud förbjude – övergår i våld. Den dag vi räknar offren för detta våld bör vi också komma ihåg hur mycket vi bidrog till dessa människors desperation, hat och vrede.
– Herr talman! Jag anser att vi bara kan vara nöjda med att EU för en gångs skull inte tar ställning utan iakttar försiktighet mitt i det heliga diplomatiska kriget mot Israel, då ställningstagandena tidigare har varit så ensidiga och ofta orättvisa.
Herr talman, jag skulle också vilja att säkerhetsmuren revs – efter att delar målats om, så att den i likhet med andra murar kunde sluta som souvenirer och prydnadssaker. Ja, låt den försvinna då, men vid en tidpunkt då det inte längre finns något skäl att den skall finnas kvar – för den finns inte där bara på grund av en tillfällighet. Denna barriär är ett svar, ett svar på kamikazeterrorism. Efter att ännu en gång ha sagt detta kan man medge att det finns saker med den som kan diskuteras, även om den är berättigad från försvarssynpunkt. Men inget är slutgiltigt, den är ingen gräns, den innebär ingen annektering.
Herr Cohn-Bendit, ni tycker om att tala om 1967 års gränser, men jag skulle vilja påminna er om att det enda som någonsin fanns var gränser för eldupphör och att de började erkännas först när de inte längre existerade i praktiken. Allt därute är när allt kommer omkring tillfälligt. Glöm inte det. Naturligtvis vill jag att barriären skall försvinna, men tvärtemot vissa barriärer som dödar är detta en som räddar. Man måste komma ihåg de attacker som inte har ägt rum, om jag får uttrycka mig så. Tänk på de oskyldiga människor som skulle ha dödats i de kamikazeattacker som har kunnat förhindras på detta sätt. Den verkliga frågan om denna barriär, herr ordförande, är denna: Skall vi förhindra att den förhindrar att människor dödas? Jag tycker inte det.
– Herr talman, mina damer och herrar! De internationella protesterna mot antiterroristmuren, eller skiljemuren, börjar bära frukt. Det verkar som om Israel kommer att förkorta muren så att den inte går så långt in på palestinskt territorium. Sharon försöker på så sätt vända den internationella opinionen mot hans politik, men han kommer att försöka använda avvecklingen av bosättningarna i Gaza som kompensation för bosättningarna innanför muren på Västbanken. På så sätt kan han i alla fall behålla de största bosättningarna där och överge den problematiska Gazaremsan. Han kommer med detta att ännu en gång vinna välvilja i Washington och kommer att i lugn och ro få fortsätta att annektera palestinskt territorium, trots att han i och med det undergräver färdplanen för fred och gör sin egen plan till den enda möjliga. Han erkänner inte den gröna linjen. FN kan inte acceptera detta, och som Kofi Annan sade i november motverkar det freden betydligt.
Europa bör inte heller acceptera detta och jag beklagar rådets inställning. En livskraftig palestinsk stat behöver de jordbruksmarker och de vattenkällor som nu spärras av. Vi måste därför fortsätta med våra internationella protester mot muren. Dessutom har Israel rätt att skydda sig mot terrorism bakom den gröna linjen, men en ny järnridå kommer inte att vara något svar i det långa loppet. Där jag kommer ifrån måste den som bygger en mur göra det på sin egen mark, i annat fall kallar grannen in fredsdomaren. Detta kommer inom kort också att hända i Haag, där Internationella domstolen kommer att döma om denna murs laglighet. Sharon försöker nu lägga ut en rökridå för att vilseleda världen och få människor att glömma Genève-initiativet för freden. Frågan är nu hur Internationella domstolen kan agera fredsdomare i det här fallet. I vilket fall som helst har problemet nu blivit mycket uppmärksammat i hela världen, och påtryckningar börjar nu göras internationellt, liksom i Israel, där Högsta domstolen undersöker frågan. Jag hoppas att de tar rätt beslut.
. – Herr talman! Ännu en gång har det varit värdefullt för rådet att höra de synpunkter som har kommit till uttryck i dagens debatt avseende muren, och även situationen i Mellanöstern mera generellt.
Flera av ställningstagandena överensstämmer med rådets inställning, vilken jag försökte sammanfatta tidigare. Det måste framgå klart av mitt tidigare uttalande att det irländska ordförandeskapet kommer att med kraft hålla fast vid åsikten att den rådande situationen är oacceptabel. Ledamöterna i denna kammare vet att jag kommer från en liten ö där vi vet en del om skiljelinjer och murar och om separation. Vi kommer att fortsätta aktivt för att med samtliga parter utforska möjligheten att återuppta rörelsen framåt – även om det är med blygsamma steg i början – i en process som upprepade gånger har kört fast.
Jag vill hänvisa till ett antal av de ställningstaganden som har gjorts under debattens gång. Vad gäller den mer allmänna inställningen till Mellanösternregionen så bör ansträngningen för att främja fred, framsteg och välstånd för det första vara starkt lokalt förankrad hos dem som bor i regionen. Den måste också fokusera skäligen starkt på att lösa den israelisk-palestinska konflikten. När allt kommer omkring är den pågående konflikten ett centralt säkerhetsfaktum för många människor som bor i regionen. EU:s förnyade fokus på den vidare regionen skulle inte kringgå eller bortse från fördelarna med redan befintliga mekanismer, inbegripet Barcelonaprocessen.
Johannes Swoboda antydde att Europeiska unionens röst inte skulle höras vad gäller det olagliga med muren. Låt mig påminna om var unionen står när det gäller byggandet av muren. Unionen kan inte acceptera att uppförandet av ett stängsel eller en mur på palestinsk mark bäst skulle tjäna Israels långsiktiga säkerhet, inte heller har någonting som jag har sagt antytt att detta skulle vara fallet. Europeiska rådet har uttryckt sin oro över den planerade sträckningen för säkerhetsstängslet och sträckningens avvikelse från den gröna linjen på Västbanken. Erövrandet av marken på Västbanken eller på Gazaremsan är olagligt, det strider mot folkrättens principer och det underblåser spänningar. Vidare har de restriktioner som sammanhänger med säkerhetsstängslet resulterat i onödigt lidande för det palestinska folket och i en försämrad ekonomi för de ockuperade områdena.
Unionens röst om detta har varit fullständigt tydlig i alla internationella forum. Upprättandet av stängslet, eller muren, var också föremål för en resolution av FN:s generalförsamling den 21 oktober som samtliga EU:s medlemsstater och anslutningsländerna gemensamt står bakom.
En annan talare, Caroline Lucas, uppmanade ordförandeskapet att offentliggöra inlagan till Internationella domstolen. Hon kanske inte är medveten om det, men Internationella domstolens arbetsordning hindrar oss uttryckligen från att göra inlagan tillgänglig för allmänheten. Det förhåller sig så att domstolen själv inte kommer att offentliggöra uttalanden som den tar emot, och det av precis samma skäl.
Utrikesminister Brian Cowen, som nyligen talade i Irlands senat, pekade på att det israeliska folket inte måste leva i en fästning, omgiven av fientliga grannar, där de är i fara när de promenerar på gatorna eller kör på vägarna, där unga soldater – bara pojkar eller flickor – ständigt är i riskzonen och där en stor del av de nationella tillgångarna går åt till bördan för försvaret. På samma sätt måste inte Palestinas folk leva i hopplöshet och förödmjukelse där unga människor uppmuntras att spränga sig själva i luften, där hem jämnas med marken och förstörs, där arbetstillfällen är sällsynta eller obefintliga, där människor inte är fria att resa runt i sitt land och där invandring verkar vara den enda flyktvägen.
Vi måste alla hjälpa Israels och Palestinas folk att finna modet och visdomen att bygga upp en ny fred,; modet att tysta ned dem som skulle avvisa en kompromiss och visheten att förstå att ett slut på osäkerheten och lidandet hos de egna grannarna ligger i deras eget intresse på lång sikt. Vi kan åstadkomma detta, och om vi verkligen gör det så kan det Heliga landet bli ett land av fred och välstånd.
Ännu en gång tackar jag samtliga ledamöter för deras konstruktiva stöd och engagemang i frågan. Jag tror att det tillvägagångssätt som rådet har antagit är ett lämpligt sådant. Ingen ledamot av denna kammare behöver vara orolig eller tvivla på ordförandeskapets intresse av att bidra till att lösa frågan. Jag kommer från en liten ö där vi vet en del om orsakerna till och kostnaderna för splittring.
– Vi tackar rådet.
Debatten är avslutad.
– Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om företagsstyrning och övervakning av finansiella tjänster i fallet Parmalat.
Kommissionär Bolkestein, som talar för kommissionen, har ordet.
. – Kommissionen välkomnar denna debatt och stöder i huvudsak innehållet i olika resolutionsförslag framlagda av parlamentet. Samtidigt som fakta ännu inte är helt klarlagda, är fallet Parmalat djupt oroande. Det är det senaste i en växande lista över större finansskandaler av olika slag – på olika platser – de senaste åren.
Den uppenbara omfattningen av det här bedrägeriet är hisnande, och lika häpnadsväckande är att ett antal personer från framstående, fria yrken är så uppenbart delaktiga, tillsammans med tillsynsmyndigheternas misslyckade kontroll. Skandal efter skandal kommer i allt högre grad att försvaga finansmarknaderna likt det förgörande droppet från en läckande bensintank. Många förnuftiga investerare kommer att dra sig ur. Den ekonomiska tillväxten kommer att drabbas därför att kostnaden för kapital kommer att stiga – Enronskandalen har redan visat detta. Således har detta betydelse för oss all.
Min första punkt är denna: det är bäst för industrin för finansiella tjänster att den skärper sig, och att den gör det snabbt. Vi behöver en hel del av verkligt ledarskap inom näringslivet som står upp och tar befälet, som rensar bort skurkarna, avslöjar deras samvetslösa metoder och sätter stopp för omåttlig girighet. Om näringslivets ledare inte är beredda att göra detta kommer lagstiftarna att göra mycket mer än vad de eller vi kanske skulle vilja. Om detta blir resultatet kan inte näringslivets ledare komma och gnälla över regleringar från Bryssel. De kommer att ha orsakat det själva. Ledarskap inom näringslivet saknas för närvarande, helt ärligt talat.
För det andra har vi redan en rad politiska riktlinjer till vårt förfogande som delvis kommer att räcka när det gäller att förbättra saker och ting i framtiden: åtgärder i handlingsplanen för finansiella tjänster – såsom direktiven om marknadsmissbruk respektive prospekt – som borde genomföras snabbt, åtgärder som det nya direktivet om investeringstjänster, som kommer att hjälpa till att hantera en del av de större intressekonflikterna inom verksamheten med investeringstjänster, de nya internationella redovisningsreglerna som kommer att förbättra särredovisning och direktivet om insyn – som vi vill se antaget innan detta parlament gör avbrott för valet. Samtliga dessa direktiv förbättrar också de behöriga myndigheternas befogenhet att agera och också att samarbeta mycket mera över gränserna. På samma sätt betyder detta enligt min åsikt även samarbete med utländska offentliga tillsynsmyndigheter – icke-europeiska offentliga tillsynsmyndigheter – i synnerhet Securities and Exchange Commission (SEC) i Washington och även Public Company Accounting Oversight Board i Förenta Staterna. Kapitalmarknaderna är i dag – som vi alla vet – globala och tillsynssamarbetet måste också vara globalt för att matcha dem.
För det tredje kommer jag i mars att föreslå mina kolleger i kommissionen ett reviderat bolagsrättsligt direktiv om den lagstadgade revisionen. Detta kommer att förstärka kontrollerna av revisorsyrket i Europeiska unionen genom oberoende tillsyn, förstärkt inspektion, starkare etiska och pedagogiska principer och revisionssed av hög kvalitet. Dessa fyra aspekter kommer att omfattas av det reviderade bolagsrättsliga direktivet.
Som ett resultat av Parmalat är det troligt att översynen av det åttonde bolagsrättsliga direktivet även kommer att omfatta följande fyra komponenter: för det första fullt koncernrevisorsansvar för koncernredovisning av en företagskoncern, för det andra obligatoriska oberoende granskningsnämnder för börsnoterade företag – samtliga 7 000 av dem i Europa, för det tredje strängare krav på revisorsrotation och för det fjärde förstärkta sanktioner.
Jag påskyndar arbetet inom tre andra fält på områdena företagsstyrning eller bolagsrätt för att, om möjligt, få förslagen klara senare i år. Det rör sig om följande tre områden: rollen för externa styrelseledamöter, styrelseledamöternas ansvar för bolagets bokföring och fullständig särredovisning av bolagets räkenskaper i för särskilda ändamål skapade juridiska enheter utomlands, inklusive skälet till att bolaget använder dessa utlandsstrukturer och en mycket strängare kontroll från koncernrevisorns sida av deras innehåll. Vi arbetar också hårt med frågorna om intressekonflikter för finansanalytiker och vi tittar återigen på kreditvärderingsinstituten. Katiforisbetänkandet är till avsevärd hjälp i detta avseende.
Avslutningsvis måste offshorecentrens roll och tillsynsmyndigheternas kontroll skärpas. Vi överväger alternativen, även om detta inte är lätt. Vi förväntar oss att i juni kunna lägga fram det tredje direktivet om penningtvätt och vi förväntar oss att det skall spela en betydelsefull roll.
Sammanfattningsvis är detta en väldigt viktig debatt. Vi stöder huvudlinjerna i resolutionen. Vi arbetar beslutsamt i den bemärkelsen. Vi önskar oss fortfarande ett starkt ledarskap inom näringslivet och en skälig dos etik.
– Herr talman, kommissionär Bolkestein! Parmalat-affären är en systemkris eftersom den möjliggjordes av delaktighet och försummelser världen över, där nyckelaktörerna var banker, finansinstitut och externa och interna kontrollorgan, både offentliga och privata. Jag anser att Parmalat-affären ger en bra fingervisning om de negativa sidorna av globaliseringen av finansmarknaderna, eftersom internationaliseringen gör det lätt för bedragare att dölja och manipulera information. Detta visar hur den nödvändiga kombinationen av insyn, effektivitet och stabilitet alltför ofta är något teoretiskt och framför allt bräckligt när den möter förvridna begär som grundar sig i bristande etik.
Jag är ledsen att behöva konstatera att Parmalat-affären bara alltför mycket påminner om många andra finansskandaler som har beskrivits i media på senare tid: och är bara ett par exempel. Det är obehagligt och svårt att behöva erkänna det, men det är något i världen som har hamnat ur balans och dragit med sig allt ned i avgrunden, inräknat oupplysta sparare och verksamhetsutövare som skulle ha kunnat vara uppmärksamma och förhindra att detta hände. Vi vill inte handskas med enskilda ansvarsfrågor och det skall vi heller inte behöva göra eftersom det inte är vår uppgift – vår uppgift är i stället att förhindra att liknande saker händer igen. Det är nödvändigt att bekämpa överträdelser och bedrägerier på ett sådant sätt att finansanalytiker inte sedan finner sig vara i en situation där de tvingas råda sina egna kunder att göra olagliga investeringar.
Bland annat har vi också granskat kommissionens meddelande till rådet och parlamentet från maj 2003 om moderniseringen av bolagsrätten. I det resolutionsförslag vi presenterar finns det riktlinjer där hänsyn tas till den effekt som Parmalat-affären har haft och skulle kunna få för de anställda, för spararna, för bankerna och för det ekonomiska systemets funktion. Det är vår uppgift att försöka vända den här utvecklingen, att försöka skydda miljontals människors besparingar och att återvinna investerarnas fulla förtroende på finansmarknaden.
Det är mycket viktigt att vi lär oss något av det här och reagerar på rätt sätt genom att objektivt bedöma vad som hände, genom att planera för framtiden och inte bara genast börja leta efter syndabockar. Det handlar om att fastställa vad som inte fungerade och på vilket sätt åtgärderna var ineffektiva, att föreslå lösningar och att förbereda nya allmänna kontrollmöjligheter.
Vi kan ha olika politiska uppfattningar om målet med regleringen av inkomster och deras fördelning, men vi måste alla vara överens om att bedrägerier inte får förekomma. Kanske handlar den juridiska krisen inte bara om människor utan också om institutioner som möjligtvis inte fungerar tillfredsställande. Kanske måste reglerna granskas, omprövas och ses över, och om vi skall kunna göra detta behöver vi samarbeta. Vederbörande myndigheter för finansiell kontroll inom gemenskapens olika rättsskipningsområden måste samarbeta. Samarbete måste också ske med tredjeländer – inte bara Europa utan också Förenta staterna ingår i den här planen, vilket är av stor betydelse. Jag vill också råda kommissionen att undersöka alla nya åtgärder som rör kreditvärderingsinstitutens roll.
Jag kommer att återigen ta mig friheten att be kommissionen att i handlingsplanen för företagsstyrning inkludera åtgärder för att förebygga intressekonflikter, oavsett om de rör investeringar gjorda av banker eller andra finansinstitut i börsnoterade företag kontrollerade av interna intressenter eller, vilket ligger närmare till hands, om de rör fall där finansanalytiker som arbetar åt investmentbanker råder sina kunder att investera i företag som åtnjuter lönsamma tjänster från bankens sida. Vidare behöver vi få aktieägarna att bli mer ansvarsfulla och engagerade. Garantier för största möjliga insyn både före och efter transaktionerna är absolut nödvändigt för investerare på området finansiella instrument. Därför är det önskvärt att en europeisk myndighet inrättas som opartiskt granskar de europeiska finansmarknaderna och som granskar ärenden som får konsekvenser över gränserna, enligt samma riktlinjer som vid den nyligen genomförda moderniseringen av den europeiska konkurrenspolitiken.
Vidare vill jag uppmana kommissionen att snarast möjligt anta ett beslut om överensstämmelsen mellan den italienska regeringens bestämmelser och EU-bestämmelser för mejerisektorn, betraktade i relation till fallet Parmalat. Företag i denna sektor, Parmalat-koncernens leverantörer genom historien, har under en tid befunnit sig i ett mycket svårt finansiellt likviditetsläge, vilket skulle kunna leda till kris för hela företaget. Om begäran om hjälp skulle bedömas stå i strid med bestämmelserna om fri konkurrens skulle det innebära början till slutet för en sektor som har djupa traditioner och som står för obestridd kvalitet på EU-nivå.
Fallet Parmalat kräver stor ansvarskänsla, framför allt på vår nivå, EU-nivån. Det finns tre områden där vi måste agera. Jag anser att vi har utarbetat ett välgrundat betänkande och att nästa parlament definitivt kommer att kunna samarbeta bättre med kommissionen.
– Herr talman! Vår grupp uppskattar både kommissionens snabba ingripande i detta synnerligen beklagliga ärende – som är särskilt beklagligt för den italienska ekonomin – och den ansvarskänsla med vilken kommissionären illustrerade sina förslag, vilka är brådskande om de siffror vi handskas med stämmer. 15 miljarder euro motsvarar ett ekonomiskt hål motsvarande 15 procent av EU:s hela budget. Detta är också resultatet av ekonomisk avreglering och finansiell cynism där det finns många skyldiga, vilket nämndes av Francesco Fiori. Några exempel: stora banker som svek sina investerares förtroende, internationella rådgivare som ofta medvetet bestyrkte falska konton och övervakningsorgan som inte övervakade. Och – om jag får nämna detta, herr kommissionär – de regeringar som tillåter skatteparadis är också skyldiga. Många av dessa skatteparadis kontrolleras av stater som är medlemmar i EU. Jag skall ge lite statistik för Italien: 25 italienska företag kontrollerar 400 utlandsbaserade företag. Av dessa är 171 baserade i Delaware, en liten stat i USA, och 127 i Luxemburg, EU:s nervcentrum.
Så vad gör vi då här i Europa? Jag skulle – också på Renzo Imbenis vägnar – vilja föreslå ett initiativ för att begränsa banksekretessen. Den nobelprisbelönte ekonomen Joseph Stieglitz nämner att användningen av banksekretess ofta är en av faktorerna bakom ekonomisk instabilitet, och EU predikar lämpligt nog alltid betydelsen av insyn. Jag vill dock inte att vi skall falla på knä inför några slags föreställningar av den typen. Vi skulle kunna föreslå att det internationella samfundet slutgiltigt för in en moralisk dimension i globaliseringen, och vi föreslår därför en världsomfattande överenskommelse om banksekretess som vi förbinder oss att följa. Vad vi föreslår är ett ”Kyoto för bankerna” – om jag får använda den liknelsen – i den ”finansiella ekologins” intresse, för att till slut föra in lite etik i den globala ekonomin.
Kommissionär Bolkestein, ni har insett – och ni sade detta – att de nationella kontrollinstrumenten inte är tillräckliga: Vi behöver omgående globala och överstatliga regler. Vi behöver styra finansmarknaderna och undvika intressekonflikter och skumma affärer mellan banker och företag. EU måste omgående ta gemenskapens regelverk under nytt övervägande, skärpa straffen för bedrägerier, ingripa mot de skyddade skatteparadisen och fastställa regler för revisorernas absoluta oberoende.
En sådan brådskande och känslig fråga förtjänar kanske större uppmärksamhet från oss – från parlamentet och gemenskapens institutioner – än bara ett enkelt meddelande. Vi föreslår inte en undersökningskommitté, men kanske en undersökning under ledning av talmanskonferensen – en undersökning som därför också får den status som ett initiativ från talmanskonferensen har – en undersökning som på ett informellt och frivilligt sätt anförtros en grupp av ledamöter och som kan fortsätta även efter denna mandatperiod. Syftet med den skulle vara att utreda och lägga fram ett förslag, så att vi kan förstå vad som hände, hur det kunde hända och vad som behöver göras för att det inte skall hända igen, så att vi i framtiden kan undvika händelser liknande fallet Parmalat.
Slutligen, herr talman och kommissionär Bolkestein, hänvisas det i kommissionens meddelande till aktieägare och till företagsledningen och till relationer mellan aktieägare och företagsledning, medan man talar mindre eller inte alls om de anställda, som är de första som personligen får betala för tragiska händelser som den med Parmalat.
Vi vill ha en stark markering från denna kammare, som skydd, garanti och stöd för de tusentals anställda – från Parma till Sicilien, anställda inom och utom företaget – som i dag riskerar att förlora sina arbeten och sin inkomst. Jag menar att en etisk dimension i ekonomin, som vi tidigare hänvisade till genom att påtala hur mycket ansvar som också ligger hos regeringar och hos EU, nu inbegriper ett fortsatt övervägande av skyddet och garantierna för rätten till arbete som ett nyckelproblem.
– Herr talman! Jag vill för det första tacka kommissionär Bolkestein så mycket för hans mycket tydliga och välformulerade anförande. Han kunde inte ha uttryckt saken bättre, för vad vi vill se är industriellt ledarskap och etiskt uppförande – ett vettigt beteende, helt enkelt. Jag är därför mycket nöjd med vad vi har hört från kommissionen.
Jag skulle också vilja tacka för handlingsplanen för finansiella tjänster och för företagslagstiftningen. De lades fram redan förra året och det är förstås utmärkt att kommissionen på detta sätt låg före i tiden. Det är också uppmuntrande att höra om de initiativ som i dag diskuteras av kommissionär Frits Bolkestein.
Denna handlingsplan behövs och kommissionen måste lägga mer resurser på att genomföra den. Det är dock inte bara kommissionen som måste bidra med resurser, utan även parlamentet och rådet. Ett olyckligt faktum är att det i genomsnitt brukar ta sex till åtta år från det att ett förslag läggs fram av kommissionen tills det genomförts i samtliga medlemsstater. Det kan inträffa en hel del finansskandaler under den tidsperioden, men kommissionen är på många håll i handlingsplanen medveten om tidsaspekterna.
God företagsstyrning är företagsstyrning med öppenhet och insyn. Ett inslag i detta är givetvis god bokföring. En annan viktig faktor är styrelsens kollektiva ansvar för finansiella och viktiga icke-finansiella beslut. Det måste dessutom finnas bättre bestämmelser för granskning av de olika koncernorganisationer som finns bland företagen. Vissa företag är konstruerade för att inge utomstående observatörer en känsla av att ha hamnat mitt i en labyrint, utan någon röd tråd som kan föra framåt eller bakåt. Sådana arrangemang är ohållbara.
En sak vi inte får glömma är också att ha rätt balans. Det är ingen idé att foga regel till regel och förmoda att regler skall lösa allt. Kulturen runt företagens ledning är viktig. Om vd:n är en skurk med kriminella avsikter hjälper inga regler. Det är ingen idé att lägga onödiga hinder i vägen för alla ärliga företag. Det är därför viktigt att det vi kommer överens om är nyanserat och till hjälp för alla. Dessutom måste investerare insistera på god företagsstyrning. Det bästa sättet att genomföra allt det vi nu diskuterar är, trots allt, marknaden. Påtryckningar från investerarna är ofta den bästa stimulansen för att följa den raka och smala vägen. Sammanfattningsvis är vi alltså på rätt väg. Vi behöver lägga i en högre växel och köra lite snabbare mot vår slutdestination.
– Herr talman! Finansskandalen vid Parmalat är en direkt följd av ekonomins monetarisering. Denna monetarisering är helt klart överflödig, eftersom den produktion och handel som fyller människors materiella behov drunknar i den internationella storfinansens spekulativa vågor. Under tiden blomstrar den informella ekonomin, samtidigt som ekonomin kriminaliseras och ljusskygga affärer blir allt vanligare till skada för den sociala och ekonomiska utvecklingen.
Skandalen är ytterligare ett exempel på de fördärvliga konsekvenserna av en avreglerad marknad och kapitalets ohämmade rörlighet. Parmalat utnyttjade varje knep i regelboken: täckorganisationer i skatteparadis, förmåner av särskilda offshore-bestämmelser, hedgefonder och förfalskade dokument och räkningar. På detta sätt kunde finansiella tomrum maskeras och spår sopas igen: med hjälp av komplicerade strukturer och många dotterbolag kunde transaktioner med obligationslån och finansiella derivat utföras med assistans av internationella banker som utgjorde en fasad gentemot internationella revisionsfirmor och kreditvärderingsinstitut som avgav positiva omdömen. Tusentals arbetstillfällen försattes i riskzonen i de över 30 länder där Parmalat var verksamt, vilket skapade enorma svårigheter för de tusentals mjölkproducenter som var beroende av företaget.
Detta är dock ingen isolerad företeelse. Bara under de senaste åren har ett antal finansskandaler ägt rum – Enron, WorldCom och Merck i USA, Crédit Lyonnais, Vivendi, Ahold, Kirch, Marconi och Equitable Life i EU:s medlemsstater – som fått förödande sociala och ekonomiska konsekvenser.
Eftersom det handlar om ekonomiska modeller behövs det striktare regler för och hårdare kontroller av finansiella derivat, som ersätter mekanismer som är en produkt av, och vars enda existensberättigande är, spekulation. De internationella insatserna måste trappas upp för att sätta stopp för skatteparadisen och begränsa offshore-verksamheten. Det behövs finansiella instrument för att övervaka kapitalets rörelse, till exempel realtaxering av aktievinster. Det som framför allt krävs är dock en återgång till centrala värderingar som produktion och arbete. Hur stora problem aktieägarna än har – och de är utan tvekan stora – måste ändå skyddet för arbetstillfällen och garantin för arbetstagarnas rättigheter prioriteras; deras rätt till information, samråd och medverkan måste garanteras. I fallet Parmalat bör ersättning omedelbart övervägas för de mjölkproducenter som drabbats.
Jag skulle vilja uppmärksamma EU:s negativa bidrag till monetariseringen och, särskilt, handlingsplanen för finansiella tjänster, där avreglering, liberalisering och integration av kapitalmarknader uppmuntras, samtidigt som genomtänkta regler och kontrollmekanismer nedrustas. Det oroar mig, herr kommissionär, att ni säger att snabb och illa underbyggd lagstiftning kan förvärra, snarare än lösa, de regleringsproblem som illustreras av de omfattande fallen som Enron och Parmalat. Trots era ideologiska betänkligheter och er ovilja att ta risker kan vi inte bortse från de bevis som ligger framför oss eller från det akuta behovet av att effektivt ta itu med problemen.
– Herr talman, herr kommissionär! Jag skall inte uppehålla mig någon längre tid vid dramat Parmalat – Italiens åttonde största företag – som enligt de senaste beräkningarna riskerar att kosta tusentals arbetstagare jobbet och de italienska statsfinanserna runt tio miljarder euro.
För att upprepa ert uttalande: ni har själv konstaterat att parlamentet lagt fram en gemensam resolution i ärendet. I samband med de olika initiativ som ni redogör för eller lägger fram skulle jag vilja att ni berättar mer om det ansvar ni måste ta som kommissionär, och jag vill be er berätta huruvida de förslag till direktiv ni utarbetar verkar vara tillräckliga och stå i proportion till vad som står på spel, framför allt beträffande två punkter. För det första vill jag gärna som svar till min liberala parlamentskollega Karin Riis-Jørgensen betona att det behövs regler eftersom det finns bedragare. Om alla vore ärliga skulle vi inte behöva några regler. Regler behövs därför på grund av bedragarna och reglerna gäller för alla.
Om vi skall använda direktiv som styrmedel behöver vi ytterst korta övergångsperioder och vi måste se till att samtliga medlemsstater införlivar direktiven korrekt. Vid upprepade intervall, varje år och halvår, skall kommissionens enheter utarbeta utvärderingsrapporter om strategin för den inre marknaden och får inte undgå att notera om ett visst antal direktiv inte har införlivats. Jag skulle därför vilja fråga er om det i fråga om de ämnen vi nu diskuterar kan behövas rättsliga styrmedel som är direkt tillämpliga i medlemsstaterna och som inte har onödigt långa övergångsperioder. Annars riskerar vi att hamna i samma typ av situation om ett, eller kanske två, år. Jag anser att ni och kollegiet har ett direkt ansvar i frågan om val av styrmedel.
Jag har nu kommit fram till min andra kommentar och jag måste säga att jag åter beklagar det faktum att rådet inte är närvarande – jag förstår inte varför rådet är närvarande vid vissa tillfällen och inte vid andra – för jag har redan frågat det irländska ordförandeskapet vad det planerar att göra på detta område. Finansministern svävade mycket på målet i sitt svar till utskottet för ekonomi och valutafrågor och sade att det var svårt att stoppa människor som vill genomföra bedrägerier, vilket är en åsikt jag givetvis inte delar.
Beträffande off shore-centren undrar jag, herr kommissionär, varför inte frågan om effektiv internationell reglering tas upp i samband med WTO-förhandlingarna. Frågan berör i själva verket världshandeln lika mycket som den berör kapitalöverföringar. Ett antal länder begär nya WTO-bestämmelser om finansiella tjänster. Tror ni inte att Europeiska unionen – rådet och kommissionen – kunde föra upp denna diskussion i WTO, där restriktioner redan införts? Vi har i FATF-, OECD- och FN-kommittéerna diskuterat problemet med att reglera off shore-centren i flera år och, låt oss inte gå som katten kring het gröt, med att avskaffa skatteparadis. Anser ni inte att det är dags att lägga in en högre växel, eller måste vi fortfarande invänta ytterligare tio finansskandaler?
Låt mig avsluta, herr talman, med att säga att vi enligt min åsikt nu har en unik möjlighet att visa de euroepiska medborgarna hur nyttig Europeiska unionen är. Parmalat-fallet är en verklig skandal, liksom det faktum att de politiska myndigheterna inte gör mer eller gör det snabbare: Detta är därför en handlingsväg jag skulle uppmuntra.
– Herr talman, herr kommissionär! Fallet Parmalat är i likhet med fallet i Italien, i USA och liknande fall i Storbritannien och Frankrike ett tecken på den kris som under en tid har påverkat multinationella finansorganisationer. Grunden till krisen är den väldiga och fruktansvärda klyftan mellan realekonomi och spekulationsbubblor: en virtuell rikedom i papper som i hög grad överskrider reala tillgångar, baserade på produktion och investeringar.
Det finns en annan gemensam nämnare i de fall jag nämnde. Den handlar om avsaknaden av eller otillräcklig kontroll från kvalificerade institutioner: centralbanker, börsernas tillsynsorgan, kreditinstitut och professionella inspektionsorgan. Det är inte någon tillfällighet att dessa organ ständigt upprepar samma refräng när småsparar- och konsumentorganisationer ifrågasätter dem. De säger att de inte varit medvetna om de verkliga förhållandena, att de hållits i okunnighet om olagligt fiffel. Antingen ljuger dessa institutioner eller också är tillsynsreglerna så flexibla – och därmed inte särskilt exakta – att det är möjligt att tolka dem så att de ger utrymme för omfattande bedrägerier. I det första fallet sker detta av sparare/investerare, kanske med bankernas samtycke; detta är en fråga vi dessutom redan har nämnt i flera ärenden som rör problemet med spekulationsbubblor. Även om vi talade om detta långt innan bubblan brast, uppmärksammades det inte heller i tillräckligt hög grad av EU:s institutioner denna gång.
Jag talar om samtycke, eftersom det framkommit ytterligare ett faktum i dessa fall, nämligen kreditinstitutens motstridiga intressen, som alltid missgynnar investerarna. Under de senaste veckorna hade vi redan lagt fram en resolution till kommission om att komma förbi de otillräckliga bestämmelserna, i vilken vi efterlyste att initiativ skall tas på EU-nivå i syfte att skydda småspararnas intressen, för att koppla samman alla organ med uppgift att övervaka och kontrollera förbindelserna mellan företag och banker och för att en bedömning skall göras av möjligheten att harmonisera nuvarande regler för att garantera att etiska principer tillämpas, vilket innebär att inspektörer inte får vara avlönade av dem som skall övervakas.
De ökända fall av olaglig verksamhet som får en sådan katastrofal inverkar på hundratusentals småsparares investeringar ger oss ett tillfälle att agera för de oberoende professionella konsulternas räkning – som vi redan har talat om här i kammaren – och att mana kommissionen att se över möjligheten att skapa ett EU-register över sådana yrkesmänniskor. Å ena sidan försöka lösa de allvarliga problemen med intressekonflikter genom att minska bankernas monopol på rådgivning och, å andra sidan, syfta till en högkvalitativ yrkeskompetens baserad på etik och bevisad erfarenhet från den aktuella sektorn.
Det vi efterlyser är åtgärder för att stödja samtliga arbetstagare vid Parmalatoch kompensera de småsparare som blev lurade – i vissa fall två gånger – inte bara av Parmalat, utan även av dem som rådde dem att göra vissa investeringar. Vi menar dock att unionen på allvar måste ta ställning till andra potentiellt katastrofala konsekvenser av den enorma klyftan mellan realekonomi och finansiell ekonomi. Fram till dess att åtgärder vidtas för att minska denna klyfta kommer riskerna att hänga över oss.
– Herr talman! Att tillsätta en undersökningskommitté, vilket Europaparlamentet efterlyser, kan innebära att vi får de användbara aspekter vi ansåg inte kom till tillräckligt uttryck i förslaget till resolution, och bidra med specifika och exakta riktlinjer beträffande vilka styrmedel som krävs för att förhindra att fall som Parmalat upprepas.
Vi tror att fem miljarder obligationslån utfärdades av ParmalatFinance,med säte i Rotterdam i Nederländerna, via ett företag med ett blygsamt kapital på enbart några tusen euro. I själva verket var detta inte några riktiga obligationslån, utan betalningsförbindelser som vissa banker – däribland några mycket välkända – över disk rekommenderade sina kunder – samtidigt som de förteg papperens verkliga karaktär, vilken de ändå inte kunde ha varit ovetande om.
När det gäller att förbättra informationen till dem som skrivit på måste det tas fram specifika bestämmelser: blanketterna bör innehålla en kortfattad beskrivning av produkten och vi begär även att de innehåller ett meddelande om riskfaktorn, med specifikation av obligationslånens karaktär, vilket är något som för närvarande inte ingår i planerna.
Frågan om ersättning kvarstår. Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk, vi måste tänka på att återvinna de belopp som förskingrats och ge särskilda garantier till småspararna om det blir en krasch. Varför behöver inte bankerna reagera direkt och omedelbart när de, till och med strax före en krasch, har gett människor rådet att köpa skräpobligationer? Vid företagsmöten kan även aktieägarna fylla en funktion när det gäller övervakning, men för att detta skall bli effektivt måste det finnas bindande bestämmelser om att i informationsblad offentliggöra protokoll över de åtgärder som avhandlas under sammanträdet.
I det aktuella fallet rapporterar tjänstemän om de enorma svårigheterna med att återvinna de förskingrade beloppen, till exempel i amerikanska banker, eftersom de amerikanska bestämmelserna i dag ger amerikanska fordringsägare företrädesrätt. Verklig ömsesidighet måste därför etableras mellan EU och USA i processer som rör konfiskering av tillgångar och kapital som vunnits vid verksamhet som omfattar finansiell brottslighet.
Varför inte se till att det i en ekonomisk demokrati, som uppnås genom arbetstagarnas medbestämmande, finns en skyldighet att arbetstagare/aktieägare är representerade, som även har en övervakningsfunktion, i de börsnoterade bolagens styrelser?
– Herr talman! Som vi har hört var fallet Parmalat en katastrof för koncernens anställda, för investerare, för sparare, för koncernens långivare, för dess kunder och faktiskt för finansmarknaderna. Det är vår skyldighet som lagstiftare och som den instans som drar upp riktlinjerna för unionens politik att ta reda på hur vi bör reagera på detta och att ta reda på vad vi kan göra för att försöka förhindra att den här sortens katastrof händer igen.
Hur kan vi se till att man sätter stopp för den här typen av kriminellt beteende innan det antar de katastrofala och ödesdigra proportioner som det fick i Parmalat, innan det får pågå i åratal, som det uppenbarligen gjorde i Parmalat? Jag vädjar till kammaren att se till att vår reaktion står i proportion till det inträffade, att den är väl avvägd och ser på fakta i det inträffade på ett sansat sätt, att vi får en noggrann analys av det inträffade, av vad som gick fel – om något – med systemet för tillsyn, och hur vi kan förbättra ramen för lagstiftning och tillsyn i syfte att försöka förhindra att ett Parmalat händer igen.
Vi kan vara stolta över det faktum att den här processen startade innan Parmalat hände, för det har, som redan har sagts här, förekommit skandaler i hela världen. Enron är den största, men det finns andra i hela Europeiska unionen. Ett fåtal människor var tillräckligt dumma för att säga ”ja ja, Enron hände i USA och vi har inga problem i Europeiska unionen”. De som sade detta känner sig uppenbarligen ganska dumma nu för det här, men det var inte den allmänna reaktionen på Enronkrisen här och i medlemsstaterna. Vi tittade på vad som hände och reagerade på det. Det kommer att hjälpa oss därför att vi har berett marken i syfte att försöka tackla en liknande katastrofal händelse inom själva Europeiska unionen.
Som många har nämnt måste vi titta på den roll som fackmännen – bankdirektörerna, revisorerna, kreditvärderingsinstituten – som var involverade i Parmalat spelar, för att se om det i framtiden finns något sätt att se till att de inte låter sig duperas, att de har förmåga att bistå sparare och investerare när det gäller att upptäcka den här sortens bedrägeri och att de underkastas ordentlig tillsyn. Vi måste också undersöka om ytterligare reglering skulle garantera att deras förmåga att upptäcka den här sortens bedrägeri förbättras. Men vi bör inte göra misstaget att försöka göra revisorer och jurister och kreditvärderingsinstitut till poliser, eftersom det helt enkelt inte skulle fungera.
Vi måste också erkänna att den sortens uppenbart kriminella och bedrägliga beteende som vi såg i fallet Parmalat är någonting som aldrig kan elimineras helt och hållet. Oavsett hur effektivt och omfattande vårt regleringssystem är så kommer det alltid att finnas svindlare och kriminella som bryter mot reglerna. Vi måste koncentrera oss på att de bestämmelser och regleringar som vi har upprätthålls bättre.
Detta är på många sätt en fråga för medlemsstaterna. De måste anslå mycket större resurser till sina polismyndigheter, särskilt till dem som specifikt handlägger ekonomisk brottslighet. Det är en av de största lärdomar vi kan dra av Parmalat. Vi måste inte nödvändigtvis införa en hel rad nya regleringar, som i längden bara visar sig vara en börda för de många marknadsaktörer som är rakt igenom hederliga. Vi behöver mer samarbete mellan våra nationella offentliga tillsynsmyndigheter, inte en gemensam offentlig EU-tillsynsmyndighet. Medlemsstaterna bör anslå mer resurser för att bekämpa ekonomisk brottslighet och för att ha en stor, effektiv polismyndighet som skall fullgöra den uppgiften i framtiden.
– Herr talman, herr kommissionär och ärade ledamöter! Efter Enron-affären – och på denna punkt håller jag med Theresa Villiers – trodde ett antal människor i Europa att sådana här företeelser hörde samman med amerikansk, men inte europeisk, kapitalism. Parmalat-affären visar nu att en oberäknelig utveckling av liknande slag inte är någon främmande fågel i 2000-talets europeiska kapitalism. Vi står i själva verket inför något som har återverkningar långt bortom Parmalat-skandalen i sig och som rör anpassningen av styrmedel som vi i själva verket inte har ändrat i någon större grad sedan 1800-talet, medan kapitalismens karaktär å sin sida har förändrats mycket. Under 1800-talet var kapital och arbetskraft två motsatta krafter inom företagen. Sedan dess har kapital spridits och, mycket sinnrikt, upptäckt minst tusen sätt att markera sin närvaro. Samtidigt finns det varken en europeisk marknad eller en världsmarknad för arbetskraften som även i fortsättningen måste förlita sig på sin egen styrka.
Vi står inför fyra stora problem: frågan om skatteparadis, frågan om hur kapitalet organiseras, frågan om att skilja finansiering från produktion och, slutligen, frågan om framtiden för löntagare och övriga anställda. Inget annat. I detta hänseende vill jag tacka er, herr kommissionär, för de förslag ni lägger fram; de utgör ett litet frö som sås längs den långa vägen mot en reglering av den globala kapitalismen. Mot bakgrund av detta skulle jag vilja betona två eller tre svårigheter som enligt mitt förmenande uppstår i och med de förslag ni lagt fram. Jag förmodar att ni inte har samma åsikt som Therese Villiers, som anser att det för att reglera kapitalismen krävs minst en polis som vakar över varje banktjänstemans axel. Jag håller själv med henne i ett avseende: det kommer alltid att finnas skurkar. Det finns, och kommer alltid att finnas, skurkar inom sjöfarten, och det kommer även att finnas skurkar inom finansvärlden, som aldrig kommer att kunna göra sig kvitt dem. Saken är den att de inte skall få någon hjälp på vägen. Modern kapitalism bedrivs för närvarande på ett sätt som erbjuder finansvärldens fula fiskar livlinor. De finns i form av skatteparadis, skattebedrägerier och ogenomträngliga kapitalstrukturer. Vi har till uppgift att bekämpa denna ogenomtränglighet som förhindrar oss från att häkta de skyldiga. Därför måste vi bedriva en målmedveten kamp mot dessa skatteparadis genom att med alla till buds stående medel öka trycket, vare sig det handlar om embargon eller bojkotter. Om ett land kan bojkottas på grund av att det inte respekterar de mänskliga rättigheterna, varför kan inte ett annat land bojkottas för att det mörklägger bedrägliga kapitalklipp? För mig verkar det vara något att fundera på.
Dessutom: om det finns en verklig strävan efter att skapa insyn måste även de som kan fungera som motvikt få något att säga till om. Ni kan verkligen inte ha ambitionen att förbättra sättet att reglera företagsstyrningen utan att ge löntagare och övriga anställda mer att säga till om. Detta gäller den debatt vi förde om Katiforis-betänkandet om kreditvärderingsinstitut, och det gäller även frågan om uppköp som vi har diskuterat här i kammaren, för att inte glömma frågan om företagsstyrelser. Vad gäller den sistnämnda punkten förefaller det mig, herr kommissionär, som om det dokument ni har lagt om företagsstyrning ändå inte är tillräckligt för våra behov.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja påpeka att företagsväsendet är en alltför viktig fråga för att överlämnas till enbart finansiärerna.
– Herr talman! Fallet Parmalatär svårt att lösa eftersom vi inte har gått till botten med ansvarfrågan och de komplicerade och mångtydiga mekanismer som bidrog till att det kunde hända. Att betrakta detta som enbart en italiensk skandal är ett begränsat synsätt. Det är i själva verket en mycket omfattande internationell affär där internationellt betydelsefulla banker är inblandade.
De förluster som småspararna måste genomlida framstår dock mycket tydligt för alla. Det är dem vi måste tänka på, och vi måste se över och uppmuntra tillämpningen av lämpliga åtgärder, såsom särskilda försäkringsformer för att ersätta småsparare som dragits med i krascher. Det som har beskrivits som den största finans- och bokföringsskandalen som någonsin uppdagats i Europa har dessutom dramatiskt illustrerat den allvarliga bristen på strikta och verkningsfulla regler som kan förhindra förekomsten av förfalskade företagskonton, vilket i enlighet med nya italienska lagbestämmelser har avkriminaliserats. Det är väsentligt att kommissionen agerar för att ge medborgarna ett ökat skydd mot den här typen av bedrägerier på en gemensam marknad som EU:s, där fördragen anger att konstitutionella principer om fri rörlighet för människor, varor, kapital och tjänster skall gälla, och att den agerar genom gemenskapsåtgärder som kan öka tillsynen över revisionen av unionsföretagens bokföring.
Detta är dock inte tillräckligt. som leds av Antonio Di Pietro, och delar av ELDR-gruppen, efterlyser införandet av stränga regler på EU-nivå som förhindrar alla former av oriktigt ekonomiskt eller finansiellt stöd till företag eller enskilda inom företag som är verksamma i de 25 medlemsstaterna och de organisationer som driver skatteparadis i ”skurkstater”. Framför allt skulle ett strikt, i bemärkelsen bindande, ekonomiskt embargo, tvinga hela det internationella samfundet, inklusive USA, att agera ärligt så att olyckliga händelser liknande dem vi har diskuterat inte behöver inträffa igen.
– Herr talman! I flera år tvingades Parmalats chef använda samma språk till sina 36 000 anställda, spridda i omkring 30 länder, som alla chefer använder gentemot sina anställda. De tvingades höra att det var omöjligt att höja deras löner, att personalstyrkor måste skäras ned och att detta var nödvändigt i konkurrensens intresse. Arbetstagarna vid företaget har nu sett hur grova dessa lögner var. De inser att de har blivit bedragna. Hur många löner kunde ha ökats med de 14 miljarder euro som deras chef förskingrade? Hur många förment nödvändiga avskedanden hade kunnat undvikas?
Det sista halmstrået är att alla de som har varit delaktiga i dessa fall av förskingring – banker och förvaltningar – kommer att fortsätta som förr, medan företagets 36 000 arbetstagare riskerar att förlora sitt livsuppehälle och tusentals mjölkbönder påverkas. Men hur många andra Parmalat finns det bland de företag ni hävdar utgör den majoritet som agerar etiskt och ärligt, men som ännu inte avslöjats? Dessutom – hur skall vi få reda på det? Hur skall människor kunna skilja på vinningslystna chefer och chefer som hävdar att de inte är det? Är det inte i själva verket så att alla stora företag, i likhet med den öppna gangsterstil som Parmalatcheferna och många andra följde, tillämpar samma gangsterpraxis – i detta fall laglig – att stänga fabriker och handlöst slänga ut arbetarna för att enbart göra ytterligare kapitalvinster på aktiebörsen? Era lagar ger chefer och styrelser diktatorisk makt över sina företag.
Vi är för att arbetare, konsumenter och befolkning skall kunna kontrollera företagen, deras bokföring, deras sätt att realisera sina vinster och deras sätt att utnyttja dem. Gemenskapen behöver ha en fortlöpande tillsyn över företagen och förbjuda beslut som tydligt strider mot gemenskapens intressen. Det finns inte bara skatteparadis i Bahamas. För att avskaffa dem som finns här i Europa måste bank- och företagssekretessen avskaffas.
– Herr talman! Det finns några fall där EU verkligen behövs, när snabba åtgärder är särskilt viktiga och avgörande för att fastställa om våra institutioner verkligen har en sådan ställning att de kan tolka medborgarnas behov. Detta måste göras på ett synligt och beslutsamt sätt. Vi är givetvis inte USA, kommissionär Bolkestein: vår möjlighet att ingripa är mer begränsad, eftersom den begränsas av nationell konkurrens och olika vetorätter, särskilt inom de sektorer vi diskuterar just nu.
Vi anser dock det finns manöverutrymme i fallet Parmalatoch kommissionen måste utnyttja detta. I grund och botten behöver vi röra oss i tre riktningar som för övrigt redan har nämnts. Kommissionen måste för det första lägga fram förslag om företagens uppträdande när de förlägger verksamhet till skatteparadis för att gömma undan svarta pengar. Vi anser att EU-lagstiftning kan användas för att försöka stävja och förhindra detta, eftersom detta verkligen var en av de grundläggande orsakerna till händelserna vid Parmalat. Detta går, kommissionär Bolkestein, långt utöver ett förslag om penningtvätt. Jag är rädd för att kommissionen, om den verkligen skall ta parti för konsumenter och småsparare – inte minst i ett sådant politiskt känsligt läge – bör utforma ett förslag som tydligt stöder dem och som – jag upprepar – går långt utöver de förslag som lagts fram i dag.
För det andra skulle jag vara glad om kommissionär Bolkestein lade fram ett förslag för att garantera att EU-länder som kontrollerar dessa skatteparadis, som har tillgång till dem eller som har särskild skattelagstiftning för dem, övertalas att på något sätt ändra färdriktning.
För det tredje – och som min kollega Pierre Jonckheer redan har sagt – vad anser kommissionär Bolkestein om att lägga fram Europeiska unionens syn på dessa frågor för Världshandelsorganisationen?
– Herr talman! Såsom mina kolleger redan har sagt är det multinationella Parmalats finansiella krasch en mycket allvarlig händelse för Italien och berör tusentals italienska småsparare; kraschen kommer troligen att skada den finansiella trovärdigheten och i framtiden skapa en omfattande misstro mot vårt land även bland internationella investerare.
En av orsakerna till finanskraschen var framför allt att ett stort revisionsföretag godkände falska finansiella uttalanden från Parmalat-koncernen, som anses ha dolt sanningen om företagens tillgångar. Det är dessutom tydligt att övriga instanser som anlitats för finansiell revision – och – inte heller lyckats utföra nödvändiga inspektioner korrekt och vid rätt tidpunkt. Flera av de mest välkända kreditinstituten på världens finansmarknader – både italienska och europeiska – verkar också vara inblandade i historien; de utfärdade ett okontrollerbart antal obligationslån som inte längre kan lösas in.
Parmalat-affären har av samtliga dessa skäl beskrivits som Europas , även om den i själva verket är allvarligare än den amerikanska skandalen, eftersom USA:s BNP är betydligt högre än Italiens.
Som vi alla känner till är Parmalat-kraschen tyvärr bara den senaste i en lång rad liknande affärer som inträffat i Europa. Så vad kan Italiens och EU:s medborgare, som ofta faller offer för denna finansiella äventyrspolitik, förvänta sig? Jag tror att de förväntar sig snabba och konkreta åtgärder, både för att skydda Parmalat-koncernens arbetstagare, som är det specifika fall som är aktuellt, och – mer generellt – för att skydda och kompensera de småsparare som drogs med i kraschen. Dessutom förväntar de sig att instrument fastställs för att förhindra att verksamhet av detta slag återkommer i framtiden och för att begränsa de konsekvenser småspararna maximalt kan utsättas för.
Jag skulle slutligen vilja uppmärksamma kommissionären på två aspekter: Jag tror att det är dags att inrätta ett organ för övervakning och kontroll på EU-nivå – ett sorts europeisk börsinspektion – med rätt att inspektera och utfärda sanktioner och som direkt underställs ECB:s kontroll, utformat för att kontrollera effektivitet och insyn på aktiemarknaden för att så långt det är möjligt skydda investerarna. Till sist bör en svart lista upprättas så att skatteparadis blir olagliga.
– Kommissionär Bolkestein! Jag välkomnar de initiativ ni meddelade på förhand och de som har tagits nyligen. Ni är värd en eloge för att ni mitt i Enronaffären förklarade att Europa inte var immunt mot sådana skandaler. Jag skulle vilja göra klart för alla att Parmalatskandalen inte gäller ett friskt företag som fördärvas genom ekonomiska oegentligheter. Olyckligtvis för Italien är Parmalatskandalen fråga om en bedräglig och ineffektiv affär som någon försökte rädda genom ekonomiska oegentligheter.
I dag har vi, helt riktigt, talat länge om kontroller. Jag anser att den fråga som vi måste ta itu med gäller centralbankernas roll i de enskilda medlemsstaterna. Italien har gett sin centralbank viss makt när det gäller konkurrens, och därigenom antitrustlagar, och spelar en avgörande roll i drivandet av bankverksamhet och, som ett resultat av denna bankverksamhet, i det industriella systemet som helhet. Jag anser att detta är ett missförhållande som måste hävas och att Europa, Europeiska centralbanken, kommissionen och rådet måste vidta motsvarande åtgärder.
Jag anser också att vi, som svar på Parmalatskandalen, måste handla med största försiktighet när det gäller att avväga kontroller och straff. Det är mycket bra att öka kontrollerna, men vi skall inte försöka införa omöjliga begränsningar på finansmarknaden som är avgörande för den ekonomiska utvecklingen i Europa. Vi överväger även straff som, på samma sätt som kontroller, fungerar avskräckande mot bedrägligt beteende. I synnerhet bör vi ge konsumenterna ett viktigt verktyg, kollektiv talan, på grundval av artikel 153 i EG-fördraget, vilket skulle fungera avskräckande mot bedrägligt beteende på alla plan.
Herr talman, mina damer och herrar! Först var det Enron och WorldCom. Nu, i och med Parmalat, har Europa blivit smittat. Faktum är att det finns kriminella överallt. Det finns inte enbart goda människor, det finns också onda människor, och vi har stiftat lagar mot onda människor. Tyvärr bryter onda människor ibland mot lagarna. Därför ser jag ingen mening i att återuppfinna hjulet nu och på nytt överväga om vi kanske återigen borde förbjuda sådant. Det är redan förbjudet.
Vad vi behöver är en rationell analys för att fastställa var det eventuellt har förekommit brister i översynssystemet och vilket utrymme det finns för finjusterande lagstiftning. Jag är mycket tacksam, speciellt mot bakgrund av kommissionsledamotens uttalanden och kommissionens förslag, vilka vi redan kände till, om att vi i Europa, i motsats till Förenta staterna, inte har för avsikt att överreagera utan att vi i stället försöker förbättra rättsläget med hjälp av enskilda åtgärder. Vårt mål är inte att helt förhindra att sådant händer i framtiden – det vore omöjligt – utan att göra det mindre sannolikt. Jag anser att Winterkommitténs förslag i Winter II-rapporten i hög utsträckning strävar åt det här hållet. I kommissionens handlingsplan om bolagsrätt har man inkluderat det väsentliga i förslagen i Winter II-rapporten. Jag tänker inte gå in på detaljer av den enkla orsaken att kommissionens handlingsplan om bolagsrätt behandlas i speciella överläggningar som innefattar en särskild rapport till parlamentet.
Jag skulle endast vilja hänvisa till två punkter, som exempel. Jag välkomnar särskilt det faktum att kommissionen nu lägger fram det åttonde direktivet inom en överskådlig framtid, men jag anser att vi oberoende av alla goda idéer som det innehåller kanske borde överväga om vissa aspekter inte kunde göras något mer konsekventa. Jag anser att det är upprörande att det fortsättningsvis kommer att vara möjligt för revisionsbolag att både erbjuda konsultering och utföra revision åt stora noterade bolag, åtminstone i Europa. Jag står fast vid principen att om man reviderar kan man inte konsultera, och om man konsulterar kan man inte revidera. Hur som helst skulle detta över huvud taget inte påverka marknaden, eftersom kakan skulle förbli lika stor, den skulle bara skäras upp på ett annat sätt. Mot bakgrund av detta gläder jag mig mycket åt det faktum att förslag till lagstiftning i Förenta staterna även kommer att påverka internationella revisionsbolag som är verksamma här i Europa.
På andra områden tvivlar jag ibland på att kommissionens förslag är vettiga, till exempel kravet i direktivet om insyn på obligatoriska kvartalsrapporter för företag i hela Europa. På den punkten skulle jag bara vilja kommentera att företag som Enron, WorldCom och andra alla tillhandahöll sådana kvartalsrapporter. Tyvärr var de alla felaktiga. Därför anser jag inte att detta instrument är till så stor nytta. Det är inte fråga om att överinformera, utan om att få den riktiga information som investerare kräver för beslutsfattande.
Jag avslutar med detta påpekande och tackar för er uppmärksamhet.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! I sin bok ”A Short History of Financial Euphoria” kritiserade John Kenneth Galbraith uppfattningen att ekonomiska framgångar och intelligens går hand i hand.
Parmalataffären ger den perfekta bilden av detta eftersom Parmalats grundare föreföll åtnjuta ekonomiska framgångar. Den finansiella världen, media och de politiska kretsarna var nöjda med de skenbara framgångarna, och varken revisorerna eller bankerna, kreditvärderingsinstituten eller ens de italienska tillsynsmyndigheterna ifrågasatte Parmalats räkenskaper. Förteckningen över företag som framför allt har utnyttjat sin kriminella begåvning för att bedra euforiska finansmarknader har blivit synnerligen lång den senaste tiden.
Från Enron till Parmalat, man ser inget slut på de skenbart aktningsvärda företag som i slutändan har manipulerat sina räkenskaper för att inte lida nederlag på aktiemarknaden. Alla dessa finansskandaler beror på den uppfattning som spridits av marknaderna, nämligen att det är möjligt att utan risk bli mycket rik på mycket kort tid. Nu är stora vinster i allmänhet resultatet av stora risker och när riskerna inte resulterar i vinst, utan förlust, är frestelsen stor att temporärt dölja förlusterna för att snabbt kompensera dem med en vinst baserad på ännu större risktagande.
Genom att mobilisera alla finanstekniska resurser, fördelas förlusterna för särskilda ändamål, omsättningen ökas genom skenverksamhet, som till exempel Parmalats skenförsäljning av mjölkpulver till den kubanska regimen, och icke-existerande vinster presenteras genom kreativ bokföring. Trots dessa skandaler är affärsvärlden fortfarande påverkad av samma kortsynthet.
Jag var föredragande för direktivet om marknadsmissbruk och insiderhandel. I den rollen ställde jag frågor till finansiella kretsar och tog emot ett imponerande antal lobbyister. Ofta – egentligen alltför ofta – hörde jag då att Enron endast var ett isolerat fall och en produkt av det orimliga överflödet på den amerikanska marknaden, men att Europa var helt annorlunda. Vi vet nu att den kriminella energin är lika fördelad på båda sidor om Atlanten.
Det finns bara ett sätt att förhindra finansskandaler. Europa, Förenta staterna, Japan och alla viktiga finanscenter måste samarbeta. Insyn är nödvändigt, tillsammans med ett tvingande regelverk som även gäller skatteparadis, offshorecenter och andra svarta hål på den internationella finansmarknaden. Det är inte fråga om att förbjuda öarna i Karibien eller Stilla havet att leka med de stora pojkarna och att erbjuda resurser för affärsvärlden, utan att förhindra de stora amerikanska, europeiska och japanska bankerna att finansiera vad som helst genom blufföretag lokaliserade på oövervakade och oreglerade öar, om bankerna inte kan garantera att dessa verksamheter är lagliga.
Verktyget för att nå detta borde bestå av nya regler som styr bankernas kapitaltäckning, det vill säga vad som på vår jargong kallas Base II-avtalet. Intressemotsättningar mellan de olika övervaknings- och revisionsfunktionerna osv. borde även undvikas, men det är inte fråga om att straffa bankerna och andra ekonomiska aktörer. Särskilt om vi vill att marknadsekonomin skall ha en social dimension, behöver den driftiga företagare och innovativa finanskretsar som finansierar dem, men allting måste göras för att styra dessa marknader så att arbetsgivare, underleverantörer, leverantörer och aktieägare inte faller offer för den ekonomiska brottslighet som verkar under anständighetens täckmantel.
– Herr talman, kommissionär Bolkestein, mina damer och herrar! Parmalats kollaps och andra oroande ekonomiska kriser före och efter den har visat på begränsningarna i de regler som styr våra finansmarknader.
Precis som i Förenta staterna, när Enron-skandalen stod på sin höjdpunkt, och i Förenade kungariket, med sina 34 betalningsskandaler, insåg vi omedelbart även i Italien att vi måste införa en sträng lagstiftning för att ge spararna ett mer effektivt skydd – och i en vidare mening – försöka begränsa den förtroendeförlust som oundvikligen skulle drabba den berörda finansmarknaden.
Men i sådana här fall måste vi bortse från våra känslomässiga reaktioner och framför allt får vi inte låta oss påverkas av ett ytligt intryck, hur allvarligt det än är, av vad som har hänt och vilka motiven bakom kan ha varit. Därför stöder jag inte extrema åtgärder, såsom möjligheten att inrätta en övermyndighet för övervakning. Risken är att vi skulle skapa ett nytt organ som skulle få det svårt att ge något konstruktivt bidrag till en miljö som måste struktureras om.
De gällande bestämmelserna måste tillämpas väl och de behöver verkligen få en ny utformning. Konkurslagstiftningen skulle också kunna spela en viktig roll: principen om fordringsägarnas lika rättigheter och ”skymningsperioder” bör också ha en roll att spela i såväl tvångsförvaltning som kontrollerad förvaltning. Detta skulle stärka skyddet för fordringsägarna. Dessutom skulle kreditsystemet, som inte är helt utan skuld i fallet Parmalat, inte enväldigt få döma över händelseförloppet. I stället skulle det bedömas av en utsedd domare.
Så, för att fortsätta med de långtgående förslagen, skulle vi behöva öka tillgången till information om alla finansiella produkter som finns tillgängliga för allmänheten, både i förhandsprospekt och i efterhandsinformation, och lösa problemet med den ojämna information som nu finns tillänglig för allmänheten om de olika finansiella produkterna på marknaden. Övervakningen av öppenheten måste utvidgas till att gälla allt, även bank- och försäkringsprodukter, som erbjuds spararna och som omfattar förvaltarinflytande. Det går inte att undvika att införa strängare regler om oförenlighet för att skydda inspektionsorganens oberoende. När det gäller företag som utfärdar obligationer måste vi emellertid göra mer: det måste utfärdas dokument som är bindande för företaget där det anges vad företaget skall göra, när det skall göra det och vilka investeringsprodukter som skall användas. Men framför allt måste vi komplettera revisorerna med en person som redan har funnits i Förenta staterna i tio år: en etikövervakare. Den här personen, som skall lyssna in sig på och identifiera signaler, måste kunna uppfatta även svaga varningssignaler som förbises av analytiker som koncentrerar sig på bevis. När man går igenom vad etikövervakaren har gjort går det att konstatera att det gett resultat inte bara för förvaltningen utan också – externt – för företagets trovärdighet.
– Tack, herr talman! Europas Parmalataffär är minst lika ödesdiger som WorldCom-affären, den största ekonomiska skandalen i USA hittills. Jag är förstås särskilt bekymrad eftersom Parmalatskandalen också omfattade ett österrikiskt företag. Vi har diskuterat ett europeiskt revisionssystem och finanslagstiftning ända sedan de stora skandalerna började i USA för ungefär tre år sedan. Tyvärr är det fortfarande så att vissa vill ha mer kontroll, andra vill ha mindre. I det här fallet – i det här objektiva fallet – finns det inte mycket till medelväg, utan i stället har vi vad jag betraktar som en farsartad politisk polarisation.
Senast i går diskuterade vi frågan om kreditvärderingsinstituten. Som vanligt i sådana här sammanhang röstade de konservativa emot bättre och strängare kontrollmekanismer och accepterade därmed revisions- och värderingsoligopolet i sitt nuvarande skick, utan särskild kommentar. Hur bör vi se på den här saken från vårt perspektiv? Det är en smakfråga.
Vi kommer snart att få möjlighet att rösta om direktivet om gränsöverskridande fusioner av aktiebolag. Det börjar redan bli uppenbart att det finns en avsikt att styra detta direktiv bort från arbetstagarnas intressen och bättre kontrollmekanismer. Ändå gör EU:s nuvarande finanslagstiftning det möjligt för ekonomiska system utan insyn att fortsätta att bete sig bedrägligt. Skatteparadisen bevaras, trots att vi i flera års tid har uppmanats att reglera dem. Det är fullständigt oacceptabelt att Europas lagstiftnings- och kontrollmekanismer är lika fulla av hål som en schweizerost och öppnar för bedrägerier. Om vi inte agerar nu kommer vi att förlora förtroendet hos de arbetstagare som nu förlorar sina jobb och hos de som investerar på kapitalmarknaderna – ett förtroende som vi vill behålla.
– Herr talman! Parmalat-skandalen omfattar en rad ganska tydliga kriser. För det första har det förekommit bedrägeri av gigantiska proportioner, för det andra föreligger det en systemkris på marknaden och för det tredje är det en mycket betydande social katastrof i Italien, där de flesta av de drabbade bor.
Jag vill inte göra några fler påpekanden om vare sig bedrägeriet eller de problem som kan finnas i Italien. Jag skulle föredra att tala om effekterna på marknaderna. Vi glömmer ibland att en av 1900-talets lärdomar var det tydliga framväxandet av belägget för att stödja åsikten att marknaderna är den bästa pådrivaren för välstånd och den bästa skaparen av nya arbetstillfällen som vi har sett i världen. Det står därför klart att det är absolut nödvändigt med ordentligt fungerande marknader för vår framtida gemensamma välfärd. Dessa marknader måste vara ordnade så att kriminalitet blir svårt. Men på samma sätt som det är omöjligt att organisera Strasbourg city på ett sätt som gör det omöjligt att bli rånad, på liknande sätt är det omöjligt att organisera finansmarknaderna för att se till att det inte finns någon extern möjlighet till straffbart bedrägeri. Låt oss erkänna det.
För det andra är det viktigt att investerarna har förtroende för marknaden. De påståenden och bevis som bolagen lägger fram om sig själva bör vara öppna, och reglerna för hur den informationen ställs samman bör vara oantastliga. Jag välkomnar kommissionsledamot Frits Bolkesteins påpekanden om hans översyn av redovisning och redovisningssed.
På samma sätt skall företagsstyrningen på marknaden vara oklanderlig i fråga om sättet att fatta beslut. Återigen välkomnar jag kommissionsledamotens påpekanden i sitt uttalande. Vidare måste de påståenden som görs på marknaden och de råd som ges till eventuella aktörer på marknaden vara så beskaffade att det inte finns någon antydan till oegentlighet. Jag måste få fråga – och kanske säger jag detta som någon som inte ställer upp i det kommande valet – om detsamma kan sägas om de påståenden som de politiska partierna kommer att göra i den kommande kampen?
Vi får heller inte glömma bort att även i fallet med uppenbara storskaliga förluster för bankerna så kan det mycket väl vara så att i en värld där tillhandahållande av privata pensioner i allt större omfattning kommer att vara norm är det småfolket som kommer till skada av dessa katastrofer. Det är de små investerarnas förtroende – antingen direkt eller genom pensionsstiftelser – som är så viktigt för att 2000-talets kapitalism skall fungera.
Många talare har nämnt reglering. Reglering är svaret men inte överreglering. Det måste vara den lärdom som vi drar av den här krisen.
. – Jag vill gärna inleda med att tacka parlamentsledamöterna för deras synpunkter på det jag sade i början av den här debatten och även för alla övriga påpekanden som har gjorts om den här viktiga frågan. Jag vill gärna ta upp några punkter vid den här debattens avslutning med hänsyn till ämnets betydelse.
För det första vill jag gärna säga något om en verkligt viktig aspekt av det här fallet: skatteparadis och för särskilda ändamål skapade juridiska enheter. Situationens hela komplexitet i fallet Parmalat, när det gäller bruket av finansiella center utomlands och för särskilda ändamål skapade juridiska enheter, återstår ännu att klarläggas. Det är tydligt att det är dags nu att införa lite riktig ordning här. Alla dessa typer av särskilda transaktioner bör omfattas av tre krav: för det första bör de anges i bolagets bokslut, för det andra bör det aktuella bolaget förklara syftet – varför har bolaget dessa särskilt skapade enheter? – och för det tredje bör koncernrevisorn göras ansvarig för att kontrollera att det som förmodas finnas verkligen finns. Det måste bli större kontroll över dessa i hög grad komplexa företagsstrukturer.
Efter samma linjer kommer kommissionen att överväga ökade krav på särredovisning i samband med ändringsförslagen till det fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktivet. Dessa ändringsförslag beräknas antas senast i september 2004. Frågan om insyn i särskilt skapade enheter och andra lagliga arrangemang är under övervägande av kommissionen, både internt inom Europeiska unionen och i ett vidare internationellt sammanhang.
För det andra vill jag gärna säga något om revision. Man skulle gott kunna fråga sig om det inte föreligger ett systemfel i granskningsfunktionen. Även om jag anser att revisorn har en viktig roll att spela när det gäller att garantera ordentlig ekonomisk redovisning, så är det inte den enda faktorn som detaljgranskas. Det är viktigt att ta en mer övergripande bild av ansvaret för ekonomisk redovisning och för hur kapitalmarknaderna fungerar. Vid sidan av revisorerna borde vi också ifrågasätta rollen för ledningen, för externa styrelseledamöter, för systemen för företagsstyrning, för kreditvärderingsinstituten – som nämnts här i eftermiddag – och för investeringsbankerna.
Med avseende på revisorerna tror jag att det finns ett behov av en starkare ryggrad för att motstå lagstridig redovisning och otillbörliga kommersiella påtryckningar från de reviderade enheternas sida. Åtskilliga åtgärder som kommissionen kommer att föreslå i sitt kommande direktiv borde hjälpa revisorerna att hålla ryggen rak; till exempel, krav på oberoende, stark offentlig tillsyn, kommunikation med granskningsnämnder och seriösa externa kvalitetsgranskningar.
Vi kan också fråga om det föreligger en redovisningsfråga. Av allt att döma kräver inte den nuvarande italienska lagstiftningen om årsbokslut vare sig en kassaflödesanalys eller mycket information om derivat och deras inverkan på den ekonomiska ställningen. Direktivet om redovisning till verkligt värde, som antogs 2001, har varit i kraft sedan den 1 januari 2004. Det direktivet kräver utförlig särredovisning av finansiella instrument, såsom det verkliga värdet av finansiella instrument, information om deras omfattning och bokförda värde, och en tabell som visar rörelserna i verkligt värde. Årsbokslut som har iordningställts på grundval av internationella redovisningsnormer, som kräver en kassaflödesanalys och även verkliga värden, skulle ha återspeglat Parmalats faktiska ekonomiska ställning bättre och skulle kanske ha förhindrat bedrägeri, åtminstone i den skala som inträffade.
Sedan har vi frågan om företagsstyrning. I punkt 7 i resolutionen fastslås att de politiska riktlinjerna i handlingsplanen om företagsstyrning huvudsakligen baseras på insyn och offentlighet. Det är visserligen fullkomligt sant att det finns viktiga initiativ om insyn och offentlighet, men handlingsplanen innehåller också betydelsefulla initiativ som införs genom direktiv: den föreslår passande och proportionerliga bindande bestämmelser till exempel för aktieägarnas rättigheter och även för styrelseledamöternas ansvarighet.
Vad avser oberoende styrelseledamöter aviserar handlingsplanen en rekommendation som syftar till att stödja deras roll, åtminstone på basis av att följa reglerna eller förklara varför reglerna inte följs. Det är därför sant att offentlighet är centralt. Men samråd om handlingsplanen har visat att det är tveksamt att ett tillvägagångssätt som grundar sig på bindande bestämmelser vad gäller förvaltningskommittéernas roll och sammansättning skulle vara särskilt meningsfullt.
Som avslutning på denna viktiga debatt vill jag till sist gärna citera Giovanni Claudio Fava som sade att vi behöver ”globala bestämmelser”. Jag instämmer. Det är inte så lätt att åstadkomma globala bestämmelser. Världshandelsorganisationen (WTO) nämndes: det är en möjlighet. OECD lägger ned en hel del arbete på det här området och vi bör vara försiktiga så att vi inte rusar i väg. Jag skulle därför gärna stödja OECD så mycket som möjligt i dess arbete.
Pierre Jonckheer sade att detta är ett gyllene tillfälle att visa medborgarna vad vi är här för. Han har rätt, för som många deltagare i den här debatten har sagt är det småfolket som kommer till skada först och som förlorar sina pensionsrätter eller sina jobb. Vi måste klargöra att Europeiska unionen vidtar de mått och steg som är nödvändiga för att sätta stopp för den här sortens metoder, och det kommande parlamentsvalet erbjuder kanske ett bra tillfälle att göra det.
Pierre Jonckheer undrade också om styrelseledamöterna kommer att klara uppgiften. Det är en högst relevant fråga. Är de åtgärder som har vidtagits av kommissionen, ministerrådet och parlamentet tillräckliga? Som Klaus-Heiner Lehne och lord Inglewood har sagt kan man inte lämna några garantier. Det är omöjligt att ge garantier för att någonting av det här slaget inte kommer att inträffa – garantier finns bara för dammsugare! Det är något som vi inte kan göra, men vi kan göra det väldigt svårt för folk med onda avsikter som försöker fortsätta med sitt arbete. Vi befinner oss litegrann i valet och kvalet mellan å ena sidan Pierre Jonckheer, som säger att vi borde se till att något sådant här inte händer mera, och å andra sidan Benedetto Della Vedova, Klaus-Heiner Lehne och lord Inglewood som säger att det är omöjligt att fullt ut undvika straffbart bedrägeri. Vi kan emellertid göra det svårare.
De åtgärder som har vidtagits av kommissionen och av Europeiska unionen gör det i själva verket mycket svårare för något sådant att hända igen. Jag hoppas att samtliga parlamentsledamöter kommer att förena sig med kommissionen när det gäller att göra klart för väljarna att kommissionen gör sitt jobb och att Europaparlamentarikerna också gör sitt jobb för att förhindra att något sådant händer igen.
– Herr talman! Det är bara en fråga om klargörande. Herr kommissionär! I början av ert inlägg talade ni om bankverksamhet som riktar sig mot utlandet och ni listade en del kriterier. Innebär detta att ni kommer att lägga fram lagstiftning om det?
. – Herr talman! Som jag sade är den centrala meningen denna: ”Det är tydligt att det är dags nu att införa lite riktig ordning här”. Jag nämnde tre krav som skall formuleras: de särskilda transaktionerna bör anges i bolagets bokslut, syftet med dem bör förklaras – varför bolaget överhuvudtaget har dem – och koncernrevisorn måste vara ansvarig för att kontrollera. Vi överväger nu hårdare krav på särredovisning genom ändringsförslag till det fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktivet som skall antas i september, men jag vet inte om dessa ändringsförslag är tillräckliga för att kontrollera hela verksamheten med avlägsna skatteparadis och särskilt skapade enheter. Emellertid måste dessa tre krav som jag just har formulerat absolut uppfyllas och vi måste finna ett sätt att göra det.
– Jag vill avsluta debatten med att meddela att jag har tagit emot sex resolutionsförslag från sex politiska grupper.(1)
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.
– Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till rådet (B5-0007/2004).
Vi skall nu behandla en rad frågor till rådet.
Kommissionens förslag om produktionen i Medelhavsområdet av olivolja, bomull och tobak skulle i sin nuvarande form innebära att odlingar och samhällsstrukturer försvann i drastisk utsträckning i de mest missgynnade områdena, regionalpolitikens mål 1. Problemet förvärras om man beaktar att det inte finns några ekonomiska alternativ till dessa odlingar med samma kapacitet att generera arbetstillfällen och välstånd i odlingsområdena. Dessutom har kommissionen inte lagt fram något seriöst förslag när det gäller omställningen av de arbetstillfällen som går förlorade inom jordbruket, och den försöker ändra en gemensam organisation av marknaden som har fungerat bra.
Om man beaktar EU:s strukturpolitik ur ett tidsperspektiv kan man också konstatera att det har investerats enorma summor i utvecklingen av denna samhällsstruktur inom jordbruket, bara för att nu omintetgöra en stor del av dessa investeringar, som genomförts med stora ansträngningar.
Kommer det irländska ordförandeskapet att tillse att villkoret för att godkänna förslag av denna typ måste vara att det läggs fram program och projekt med genomförbara alternativ som garanterar att sysselsättning och befintliga samhällsstrukturer tryggas?
. – I november 2003 inledde rådet sin granskning av de lagstiftningsförslag som kommissionen hade översänt till rådet den 18 november 2003 och som syftade till att integrera stödordningarna för bomull, olivolja och oliver, tobak och hampa i förordningen om allmän reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken som rådet antog i september 2003. En inledande allmän debatt om dessa två förslag till förordningar hölls i rådet (jordbruk och fiske) den 17 december 2003. Vid det mötet gav delegationerna för de producerande medlemsstaterna uttryck för sina farhågor om den inverkan som de föreslagna åtgärderna skulle få på de berörda sektorerna, i vetskap om att det involverade grödor som till övervägande delen är belägna i mål 1-områden med omställningssvårigheter.
Dessa diskussioner pågår nu och det skulle vara förhastat att avge ett förtidigt yttrande om utfallet av dessa förhandlingar och diskussioner som skall hållas i rådet. Likväl kommer rådet att fästa särskild uppmärksamhet på den inverkan som reformen har på de regioner vars jordbruksekonomi i hög grad är beroende av grödor som omfattas av reformen. Rådet och kommissionen har tagit vederbörlig hänsyn till Europaparlamentets yttrande inom ramen för förlikningsförfarandet och kommer att sträva efter att finna en välavvägd lösning och samtidigt beakta de olika intressen som står på spel.
– Jag tackar rådet så mycket för svaret även om jag anser att det inte var särskilt uttömmande.
Jag vill fråga rådet om det skulle vara villigt att betrakta de bestämmelser som skall godkännas i lagstiftningsförslagen som provisoriska, till dess att vi har tillgång till relevant information om deras effekter på sysselsättningen inom jordbruket.
Av ert svar drar jag slutsatsen att det kan bli negativa effekter på sysselsättningen inom jordbruket och att rådet inte vill att detta skall inträffa. Jag undrar om det är möjligt för rådet att klassa de här bestämmelserna som provisoriska till dess att deras effekter blivit kända.
. – Jag förstår vad ledamoten vill ha sagt. Jag är inte säker på om man skulle kunna använda termen ”provisorisk”. Ordförandeskapet är medvetet om att dessa förslag skulle kunna ha en inverkan på samhällsstrukturerna, särskilt i sådana regioner som Andalusien. Vi är mycket bekymrade över det. Ordförandeskapet är medvetet om de farhågor som de producerande medlemsstaterna hyser, nämligen att om inga alternativa verksamheter står till buds för de lantbrukare som erhåller frikopplade eller delvis frikopplade belopp, så skulle dessa kunna välja att hoppa av produktionen helt och hållet och det skulle göra att området lämnas med åtföljande skada på strukturerna i lantbruket. Jag tror att detta är den springande punkten i ledamotens fråga.
Kommissionen tog hänsyn till detta när förslagen utarbetades. Vi föreslår att en procentandel av producentstödsutgifterna hålls inne som nationella totalanslag för att ta itu med sådana problem. Så det finns en reservkomponent inbyggd i förslagen. Rådet kommer att titta närmare på dessa komponenter i kommissionens förslag och försöka finna en kompromisslösning som kommer att vara godtagbar för de producerande medlemsstaterna. Som jag har sagt är det irländska ordförandeskapet särskilt medvetet om den här typen av potentiellt negativ regional inverkan. Vi är väldigt angelägna om att den skall minimeras.
EU har stått för en stor del av finansieringen för att utveckla den tredje sektorn och förbättra den sociala integrationen i Irland och andra medlemsstater. Hur högt prioriterar det irländska ordförandeskapet kampen mot social utslagning och fattigdom? Hur ämnar rådet främja social integration i unionens mindre gynnade områden?
. – Detta är faktiskt en väldigt intressant och omfattande fråga, precis som jag skulle vänta mig av Mary Banotti. Som Mary Banotti utan tvekan är medveten om bad Europeiska rådet i Lissabon i mars 2000 medlemsstaterna och särskilt kommissionen att vidta åtgärder som skall ha en avgörande inverkan på utrotandet av fattigdom; alla Lissabonmål fokuserades inte uteslutande på företagande. Här enades man också om att medlemsstaterna skulle samordna sin politik för att bekämpa fattigdom och social utslagning på grundval av den öppna samordningsmetoden, genom att kombinera gemensamma mål, nationella handlingsprogram och gemensamt avtalade indikatorer i syfte att främja mer ambitiösa och effektiva politiska strategier för social integration, tillsammans med ett gemensamt åtgärdsprogram som skulle löpa från 2002 till 2006 och vara utformat för att uppmuntra samarbete och utbyte av erfarenheter och bästa förfarande mellan medlemsstaterna. Det här var en ganska omständlig mening, men propositionen var fokuserad på ett meningsfullt sätt.
Efter framläggandet av den andra rundan med nationella handlingsprogram om social integration för perioden 2003-2005 antog kommissionen sin andra rapport om social integration i december 2003. I rapporten fastställs nyckeltrender och utmaningar i hela unionen. Det är också intressant att det i den fastställs förfaranden för grupper och innovativa tillvägagångssätt av gemensamt intresse. Det kommer att utgöra grundvalen för rådets och kommissionens gemensamma rapport om social integration som kommer att läggas fram i mars vid Europeiska rådets vårmöte.
Ett viktigt inslag i rapporten är den ökade uppmärksamhet som ges regionala och lokala variationer i nivåerna på fattigdom och social utslagning, och att de underliggande orsakerna till fattigdom och social utslagning kan variera mellan regionerna. Jag misstänker att detta var en fråga som Mary Banotti i hög grad hade i åtanke när hon formulerade sin fråga.
Särskilt på regional bas bildar regioner som är på tillbakagång med negativ migration, hög arbetslöshet och ökande beroende kontrast till problemen för överbefolkade och växande regioner där frågor om bostäder framhävs starkare. Det finns skillnader och regionala avvikelser som fyller på helhetsbilden.
Frågan om marginaliserade landsbygdsområden med åldrande befolkningar, dålig samhällsservice och högre beroendenivåer framhävs också i studien. Därutöver ges särskild tyngd åt de särskilda koncentrationerna av fattigdom och mångahanda brister bland befolkningsgrupper, särskilt i städerna, till exempel bland migrerande befolkningar.
Vad jag vill ha sagt angående fattigdom är att det finns regionala skillnader och avvikelser, som vi alla är medvetna om. Detta är bakgrunden, och mot denna bakgrund betonar rapporten betydelsen av att medlemsstaterna utvecklar integrerade och samordnade strategier på lokal och regional nivå. Det är särskilt viktigt i befolkningsgrupper som ställs inför mångahanda brister. Sådana strategier bör syfta till att anpassa politiken efter den lokala situationen, underlätta att alla aktörer mobiliseras och engageras – inbegripet den tredje sektorn – och tillhandahålla samhällstjänster som är mer tillgängliga och som håller hög kvalitet för de fattiga och för socialt utslagna medborgare.
Så vitt det irländska ordförandeskapet anbelangar så kommer ordförandeskapet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att unionens mål för social integration fullt ut återspeglas under förberedelserna för och vid uppföljningen av Europeiska rådets vårmöte. För första gången kommer man till exempel vid mötet i mars 2004 i rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor)att till Europeiska rådets vårmöte vidarebefordra ett dokument med centrala meddelanden som kommer att inkludera dess synpunkter på frågan. Det kommer också att avge en rapport om Lissabonmålen avseende socialt skydd och sysselsättningspolitik, däribland målen att bekämpa fattigdom och främja social integration i medlemsstaterna.
Avslutningsvis kommer det irländska ordförandeskapet att ta ett antal initiativ för att bistå medlemsstaterna när det gäller att utveckla ytterligare politiska riktlinjer och program för att bekämpa fattigdom och främja social integration. Det kommer att hållas tre särskilda konferenser under det irländska ordförandeskapet. Den första av dessa skall hållas den 1 och 2 april i Bundoran i grevskapet Donegal, som är en särskilt lämplig plats med tanke på dess regionala ställning. Konferensen kommer att ta itu med att få ihop rörlighet med social integration och den sociala och ekonomiska politikens roll.
Den andra kommer att hållas den 13 och 14 maj i Dublin: Konferensen om familjer, förändring och socialpolitik i Europa. Detta kommer att innefatta en diskussion om familjen som ett fokus för social integration och social sammanhållning.
Den tredje kommer att äga rum den 28 och 29 maj i Bryssel. Den kommer att vara en uppföljning av en tidigare konferens. Det kommer att hållas ett särskilt möte med människor från Europeiska unionens länder som har upplevt fattigdom. Syftet med den här konferensen kommer att vara att utveckla ytterligare sätt att främja deltagande på alla nivåer för människor som har erfarenhet av fattigdom och att främja byggandet av strukturella nätverk för att underlätta detta.
Jag är säker på att ledamoten kommer att instämma med mig om att när det gäller att formulera politiska riktlinjer, oavsett hur bra vi är på att dra upp riktlinjer för unionens politik, så är det bara genom att lyssna på människor som har haft erfarenhet ute på fältet som man verkligen drar upp politiska riktlinjer som effektivt och helt fokuseras på behoven hos de familjer och befolkningsgrupper som lever i fattigdom.
– Herr talman! Jag vågade knappast tro att jag skulle få ett så långt och omfattande svar på vad som faktiskt var en fråga på tre rader. Det blev verkligen en fälla för ministern därför att jag självfallet är intresserad av vad som händer runtom i Europa, men jag är särskilt intresserad av vad som händer i min egen valkrets, där det finns en betydande oro över att den irländska regeringen faktiskt inte uppfyller tidigare löften till olika grupper som har gjort väldigt stora ansträngningar för att fastställa program och projekt under den här rubriken.
Jag hänvisar särskilt till Dun Laoghaire i Rathdown, som i många fall erkänns som ett rikt område men som naturligtvis har isolerade områden med avsevärda svårigheter som lokala organisationer har gjort en betydande insats för att angripa. Det gläder mig mycket att höra att den irländska regeringen och det irländska ordförandeskapet har ett sådant engagemang som ministern har sagt. Herr minister! Vad kommer ni att göra närmare hemma för att se till att många av dessa projekt som är ytterligt väl uttänkta faktiskt kommer att överleva?
. – Jag är säker på att den ärade ledamoten inte skulle vilja att jag uppehåller mig vid den utmärkta politik – i synnerhet politiken för social integration – som Irlands regering nyligen har infört, utan kanske snarare att jag ser till att ta itu med detta på lämpligt sätt i rådet.
I mitt svar ville jag särskilt ha sagt att även i rika områden – ledamoten nämnde faktiskt ett område som allmänt uppfattas som väldigt rikt, och det med rätta – finns det fattiga och missgynnade.
En av de frågor vi står inför i Irland – särskilt när människor tar fram statistik för att stödja den sortens påståenden som just har gjorts – är att vi på många sätt är offer för vår egen framgång – det är en av de beskyllningar som görs. Jag är medveten om att en del av de studier som det fokuseras på i den ärade ledamotens fråga till exempel har antytt att en mindre andel av BNP i Irland än i resten av EU används till socialt skydd. De siffror som ofta används är 14 procent eller 14,7 procent, jämfört med ett EU-genomsnitt på 27,5 procent. Det är på den punkten som en del av dessa förenklade jämförelser görs. Detta är dock en statistisk avvikelse om man ser på detaljerna i det statistiska underlaget som jämförelserna baseras på. Irlands BNP är till exempel ända upp till 15 procent större än landets bruttonationalinkomst. Detta är väldigt ovanligt hos en medlemsstat. Det uppstår i stort sett på grund av karaktären på vår ekonomiska utveckling, som den ärade ledamoten torde känna till, och uppstår till övervägande del på grund av återföring av kapital. Socialt skydd, uttryckt i procent av BNP, skulle vara över 70 procent, vilket är en mera realistisk indikator.
Hellre än att vi engagerar oss i en stor statistik debatt kan och bör det sägas att fattigdom och isolerade områden med fattigdom kommer att återfinnas i alla samhällen, oavsett hur rika de är. Detta är skälet till att program för fattigdomsbekämpning måste bli mera strategiskt fokuserade och baseras på att lyssna på erfarenheter, och vi i det irländska ordförandeskapet försöker nu åstadkomma detta.
Fattigdom är väldigt mycket en relativ fråga. Varje objektiv iakttagare skulle säga att de flesta medlemsstaterna – inbegripet min egen medlemsstat – har skött sig synnerligen bra på sistone. Emellertid måste man alltid vara fokuserad på den särskilda typen av fattigdom som togs upp i tilläggsfrågan och som jag försökte behandla i mitt ursprungliga svar. Enskilda isolerade områden kommer oundvikligen att uppträda. Men för att återvända till verkligheten så är situationen på den plats där vi båda hör hemma snarare bättre än vad prognoserna ibland antyder.
I september 2001 förbjöd den eritreanska regeringen oberoende tidningar. Tio journalister, däribland Dawit Isaac, fängslades. Dawit Isaac är både svensk och eritreansk medborgare och var med och grundade Setit, Eritreas första privata tidning.
Regeringen i Eritrea vägrar att säga var Dawit och de andra befinner sig. Enligt den eritreanska regeringen hålls han i förvar med hänsyn till rikets säkerhet. Dawit Isaac har ännu inte fått träffa representanter från de svenska myndigheterna och en växande oro finns att han ej befinner sig i livet.
På vilket sätt är rådet berett att utöva påtryckningar på den eritreanska regeringen, så att EU medborgaren Dawit Isaacs öde blir klarlagt och hans familj och svenska myndigheter får möjlighet att träffa honom?
. – Jag känner till det här fallet. Rådet är fortsatt djupt oroat över situationen för de mänskliga rättigheterna i Eritrea i allmänhet, inte bara i detta specifika fall. Europeiska unionens förbindelser med den eritreanska regeringen har utvecklats under de senaste två åren, efter den svåra situationen under senare delen av 2001, och en dialog om den inhemska situationen och om fredsprocessen har återupptagits. Detta är mycket välkommet.
Vid möten på lokal nivå har cheferna för missionerna vid flera tillfällen uttryckt unionens oro över fängslandet av ett antal människor – bland dem många journalister – och förbudet mot den oberoende pressen. Framställningar om att de som har arresterats antingen skall åtalas eller släppas fria har upprepats. I oktober 2003 välkomnade rådet de nyligen vidtagna åtgärderna av Eritreas regering för att återupprätta ett klimat av vanlig kommunikation och att utveckla en meningsfull politisk dialog med unionen. EU uppmanade också regeringen att omsätta dialogen, som baseras på demokrati, rättssäkerhet och övriga grundläggande delar i Cotonouavtalet till handfasta föreskrifter. I detta sammanhang kommer rådet att fortsätta att ta upp enskilda fall, som det fall som har nämnts, med Eritreas regering.
Jag upprepar att frågan om fängslade personer har tagits upp formellt inom ramen för den politiska dialogen. Det italienska ordförandeskapet tog specifikt upp sådana fall som Dawit Isaac – som har dubbelt medborgarskap – direkt med de eritreanska myndigheterna. Det irländska ordförandeskapet kommer att göra allt för att stödja det hårda arbetet inom de svenska myndigheterna som har försökt säkra information om och – vilket är viktigare – få kontakt med – Dawit Isaac.
– Herr talman! Jag vill också tacka det irländska ordförandeskapet för svaret och också hälsa Irland hjärtligt välkommet som nytt ordförandeland i Europeiska unionen.
EU kan inom just människorättsområdet göra betydligt mer än de enskilda medlemsstaterna, t.ex. Irlands eller Sveriges regering, kan göra. Därför är jag glad över ert engagemang för de mänskliga rättigheterna i Eritrea.
Av det irländska ordförandeskapets svar, förstår jag att några nya uppgifter inte har kommit fram. Jag vill vädja till er att ni, innan ordförandeskapet slutar i början av sommaren, inte sparar någon som helst möda när det gäller att få mer vetskap om den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaacs. Vi har en befogad och tilltagande djup oro över hans öde och över att han kanske inte längre är i livet. Jag vädjar till er att göra allt ni kan för att Dawit Isaacs kommer levande tillbaka till Sverige.
. – Jag kan väl förstå farhågorna här. Det är länge sedan nu som vi fick information om Dawit Isaac. Allt jag kan göra är att upprepa vad jag sade: rådet bekräftar åter i väldigt hög grad Europeiska unionens engagemang och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det förhåller sig, som ledamoten nämnde, så att de mänskliga rättigheterna inte fastställs geografiskt – de är en universell realitet – och varenda stat som unionen har någon som helst kontakt med måste känna till vår kritik i det här avseendet, särskilt när en person har dubbelt medborgarskap som involverar dem eftersom personen är medborgare i en EU-medlemsstat.
Jag kan väl förstå och stödja ledamotens synpunkter.
Kommer det sittande rådsordförandeskapet att uttala sig om hur rådet ser på utvecklingen under 2004 av EU:s relationer med Sydafrika? Anser rådet att EU och Sydafrika kan samarbeta på ett konstruktivt sätt för att mobilisera och samordna EU:s och det internationella samfundets stöd för Great Lakes Conference on Peace, Security, Democracy and Development (Great Lakes-konferensen om fred, säkerhet, demokrati och utveckling) vilken FN:s säkerhetsråd uttalat sitt stöd för redan i oktober 1994?
. – Jag vill gärna tacka Gerard Collins, som hyser ett gammalt och aktivt intresse för allt som rör Afrika och som sannerligen har en mycket förnämlig meritlista i det här särskilda avseendet.
Europeiska unionen ser Sydafrika som en viktig partner i våra förbindelser med Afrika, inte bara i bilateral bemärkelse utan även på grund av dess roll i SADC, i Afrikanska unionen och i allmänhet vid konfliktlösning i Afrika. Sydafrika har framgångsrikt organiserat och lett konferenser för att lösa konflikterna i Demokratiska republiken Kongo och i Burundi, och denna månad hyllade EU Sydafrikas avgörande bidrag när det politiska avtalet slöts med Komorerna.
Sydafrika har också bidragit med fredsbevarande styrkor vid missioner med UNAC--uppdrag i en sådan omfattning att landet har blivit det land som bidragit med flest styrkor till fredsbevarande operationer i Afrika, och med vilket mått som helst är det en utomordentligt förnämlig meritlista. Europeiska unionen har erkänt dessa aktiviteter genom offentliga uttalanden och hjälpt Sydafrika att finansiera insatsen med den afrikanska missionen i Burundi, eftersom det tär kraftigt på de ekonomiska resurserna i ett land som Sydafrika, som ännu står inför betydande inre utmaningar – fattigdom, arbetslöshet och självfallet hiv/aids-pandemin.
Sydafrika har spelat en mycket hjälpsam och positiv roll när det gäller att få igång EU–Afrika-dialogen igen efter det att det planerade toppmötet i Lissabon flyttades fram. Sydafrika är också en central anhängare av NEPAD-initiativet.
Under de kommande månaderna av det irländska rådsordförandeskapet kommer vi att sörja för ett antal tillfällen för att fördjupa dialogen med Sydafrika. Efter mötet med politisk dialog vid sidan av det fjärde mötet för EU:s och Sydafrikas samarbetsråd i Pretoria i december 2003 anordnar ordförandeskapet ett möte i Sydafrika för högre tjänsteman tidigt under sin mandattid, och även en ministertrojka, ett möte som kommer att hållas i Dublin.
Mötena kommer att ge tillfälle att fördjupa vår dialog och att diskutera frågor av ömsesidigt intresse. År 2004 är ett särskilt viktigt år för Sydafrika eftersom landet firar tio år av demokrati den 27 april. Det förväntas att EU:s medlemsstater kommer att vara representerade vid detta viktiga tillfälle. Ett sådant tillfälle är en anledning till stolthet i Sydafrika, och vi bör vara delaktiga fullt ut i landets stolthet och i dess landvinningar.
En planerad konferens om området kring de stora sjöarna är ett FN-AU-initiativ och bygger väldigt mycket på afrikansk förankring. Ibrahima Fall, Förenta nationernas generalsekreterares särskilda representant, är ansvarig för organisationen av den här konferensen och förbereder den tillsammans med nationella förberedelsekommittéer i de sju kärnländerna. EU:s särskilda representant för området kring de stora sjöarna har erbjudit sin medverkan och deltagit i några av de förberedande mötena. Vi kommer fortsättningsvis att koncentrera oss på denna viktiga konferens som syftar till att skapa fred fullt ut i denna oroliga region.
Låt mig än en gång försäkra den ärade ledamoten och er, herr talman, om att det irländska ordförandeskapet kommer att gå samman med Sydafrika och övriga afrikanska nyckelpartner i denna mycket betydelsefulla och viktiga fråga.
– Jag vill gärna uttrycka min tacksamhet och uppskattning till minister Dick Roche för hans ingående svar, som jag välkomnar. Detta är någonting som jag kommer att kunna hänvisa till tid efter annan i framtiden.
Jag vill gärna säga till ministern att vi, när vi behandlar Sydafrika, måste ta hänsyn till det faktum att Zimbabwe är ett grannland till Sydafrika och att den politiska situationen där är en viktig orsak till mycket djup internationell oro och att detta är en fråga som har tagits upp vid många tillfällen.
Skulle ordförandeskapet kunna klargöra hur det ser på de framtida förbindelserna mellan Sydafrika och Zimbabwe, hur det ser på förbindelserna mellan EU och Zimbabwe, och skulle det kunna säga vad EU kan göra för att åstadkomma en attitydförändring hos myndigheterna i Sydafrika, för att på ett pragmatiskt sätt försöka komma till rätta med den fruktansvärda situation som råder i Zimbabwe som de ännu inte har tagit itu med?
. – Herr talman! Detta är en väldigt intressant fråga. Det är som ledamoten har antytt av vital betydelse att Europeiska unionen går samman med Sydafrika i den känsliga Zimbabwefrågan. Problem i Afrika kan inte lösas av folk utifrån som höter med fingret. Europeiska unionen erkänner Sydafrikas ledande roll, inte enbart i Zimbabwefrågan utan generellt på den kontinenten. Landet har en särskilt betydelsefull roll att spela i sin egen sydafrikanska region. Av det skälet kommer vi att gå samman bilateralt med Sydafrika i Zimbabwefrågan, liksom vi gör med Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) vars ledande medlem är Sydafrika.
Det har överenskommits med både SADC och Afrikanska unionen att Zimbabwe skall diskuteras som en fråga av ömsesidigt intresse. För att förklara Gerard Collins ståndpunkt så drabbar krisen i Zimbabwe landets grannländer direkt och den drabbar Sydafrika också. Så sent som i november 2003 diskuterade ministertrojkan EU–Afrika hur situationen i detta oroliga land påverkar de omgivande länderna. Även den gemensamma EU–SADC-kommittén med högre tjänstemän diskuterade nyligen frågan. I vår politiska dialog med Sydafrika i december fanns ett konstruktivt åsiktsutbyte i fråga om Zimbabwe, och den sydafrikanska sidan erkände humanitärt EU-bistånd till denna oroliga stat.
För att återvända till Gerard Collins ståndpunkt så instämmer jag helt med honom. En del av nyckel till att lösa problemen i Zimbabwe torde finnas i Sydafrika. Sydafrika är en nyckelspelare och unionen måste, som Gerard Collins föreslår, gå samman med Sydafrika i det avseendet.
– Vi vet att affärsrelationer också kan utgöra en grund för förbättrade politiska relationer och därför vill jag fråga följande: finns det några planer på att förbättra det övergripande ramverket för affärsrelationer mellan små och medelstora företag eller familjeföretag i Europa och Sydafrika? Det skulle kunna utgöra en grund för att skapa välstånd i de fattigare regionerna – något som i slutändan också är en grund för att bygga fred.
. – ”Ja” är det självklara svaret. Bättre affärsrelationer är något som mycket ofta kommer efter en fredsprocess, inte före, men självklart är allt som skulle kunna bidra till det ekonomiska välståndet i området i fråga både betydelsefullt och viktigt. För närvarande planeras inget initiativ för små och medelstora företags aktivitet i den delen av kontinenten.
Det finns ett antal områden som lär bli viktiga under Irlands ordförandeskap. Vi har ingen formell dagordning men vi överväger exempelvis en översyn av utvecklingen i Sydafrika i samband med tioårsdagen av apartheidregimens fall och en översyn av EU:s utveckling, i synnerhet utvidgningen. Vi kommer också att granska utvecklingen inom Afrikanska unionen och New Partnership for African Development (NEPAD). Bildandet av Afrikanska unionen och NEPAD är ett annat viktigt initiativ. Det finns inget alternativ till att de afrikanska staterna tar eget ansvar. Afrika måste ta ansvar, men vi i Europa måste stödja Afrika därvidlag. Det finns inget alternativ till att de afrikanska staterna tar ansvar för kontinenten utifrån ett samlat tillvägagångssätt.
Initiativ som Afrikanska unionen och NEPAD är av yttersta vikt. En av det irländska ordförandeskapets ambitioner är att föra upp frågor med anknytning till Afrika högre upp på Europeiska unionens dagordning. Det skulle inte bara i sig själv vara positivt för EU att spela en mer aktiv roll och aktivare intressera sig för Afrika, utan Europa har också ett moraliskt ansvar i frågan.
–Fråga nr 5 har dragits tillbaka.
Som rådet vet erbjuder EU:s åtgärdsprogram för ungdomar rörlighet och icke-formell utbildning för tusentals unga i åldern 15-25 år, och programmet är öppet för ungdomar i 30 europeiska länder. Det erbjuder unga människor möjligheter i form av grupputbyten och individuellt frivilligarbete samt stödaktiviteter.
Kan rådet – för att garantera att Europeiska unionen intar en ledande ställning när det gäller att skydda ungdomar, som deltar i dessa program, från att utnyttjas, och med beaktande av de irländska riktlinjerna för god praxis gällande skydd av barn inom sektorn för ungdomsarbete (september 2002) – omedelbart vidta åtgärder för att garantera att en politik eller strategi för skydd av barn införlivas i ungdomsprogrammet? Kan rådet vidare föreslå att en resolution om denna fråga antas vid nästa möte mellan EU:s ungdomsministrar, och kan rådet vidta nödvändiga åtgärder för att garantera att en arbetsgrupp för skydd av barn tillsätts på hög nivå, i anslutning till att EU:s ungdomsprogram ses över?
. – Det är en mycket intressant fråga – precis som jag skulle vänta mig av en av parlamentets mer ungdomliga ledamöter.
Rådet kommer att börja diskutera kommissionens förslag till åtgärdsprogrammet för ungdom efter 2006 när detta formellt har antagits av kommissionen och lagts fram för parlamentet och rådet. Innan så har skett är det inte på sin plats att rådet gör någon som helt förhandsbedömning av förslagets innehåll, eftersom frågan helt och hållet omfattas av kommissionens initiativrätt.
Parallellt med detta kommer ordförandeskapet att arbeta vidare med den nya generationen program för europeisk utbildning, yrkesutbildning och ungdom. Ordförandeskapets program på området ungdom omfattar ett förslag till resolution om social integrering av unga, som bland annat kommer att uppmana medlemsstaterna att, i enlighet med frågorna om social integrering i vitboken om ungdom, utarbeta strategier och förslag för att se till att meningsfulla åtgärder för social integrering tas fram inom ramen för ungdomspolitiken.
Jag vill också understryka att rådet är medvetet om behovet av att skydda barn från alla former av utnyttjande. Detta är ett område på vilket rådet har antagit en rad åtgärder, framför allt rambeslutet den 22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi. Enligt rambeslutet åligger det medlemsstaterna att straffa vissa beteenden kopplade till sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi som brott enligt de egna nationella lagarna.
– Tack för det svaret, herr rådsordförande. Ni berörde en del av de frågor jag ville ställa i min följdfråga. I takt med att ny kommunikationsteknik – Internet, mobiltelefoner och så vidare – blir tillgänglig, möter vi den typ av fall som nyligen rapporterats i Irland, Frankrike, Italien och Tyskland, där pornografiska bilder av tonåringar i skolor spritts bland skolkamraterna via mobiltelefoner. Kan ni ange några specifika förslag som kommer att läggas fram under ordförandeskapet, inte bara för att angripa problemet genom lagstiftning, utan också med målet att bygga upp partnerskap mellan industrins aktörer såväl på den tekniska sidan som på distributionssidan, och för att lägga en del av ansvaret och emfasen på dessa aktörer och deras sätt att hantera hur dessa kommunikationsnät fungerar?
. – Brian Crowley har rätt: modern teknik och den moderna teknikens utveckling skapar en särskild utmaning. De fall som har beskrivits, till exempel i nationella medier i Irland och i medierna i andra länder, visar precis hur svårt det är för medlemsstaterna att ligga steget före tekniken och missbruket av tekniken.
Skyddet för barn – i synnerhet om man ser till Internet och annan teknik under utveckling – är helt klart ett bekymmer.
När det gäller pornografi och faktisk spridning av pornografiska bilder – oavsett om det sker på Internet eller över nya mobiltelenät – är rambeslutet av den 22 december 2003 om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi relevant. Enligt rambeslutet skall alla medlemsstater vidta nödvändiga åtgärder för att se till att alla former av övergrepp mot barn är straffbara.
Vad rambeslutet var inriktat på – och detta demonstrerar ännu en gång hur rätt Brian Crowley har – var utnyttjande av tekniken i kommersiellt syfte. Vad det uppenbarligen inte var inriktat på var den typ av övergrepp som har beskrivits i den press som Brian Crowley har uppmärksammat oss på. Det är tydligt att fokus ligger på att förbjuda kommersiellt utnyttjande och kommersiellt missbruk av ny teknik som en form av barnpornografi och utnyttjande.
Enligt förslagen bör alla medlemsstater, med hänsyn till barnpornografiska brott, vidta nödvändiga åtgärder för att se till att produktion, distribution, utbud och förvärv av barnpornografi är straffbart. Detta kommer att beröra den särskilda fråga som Brian Crowley tog upp och som gäller den nya tekniken med mobiltelefoner med stillbilds- eller videokameror. Ramdirektivet kan bemöta den typ av problem som han tar upp.
Det gör att det i det här avseendet är den enskilda medlemsstaten som har huvudansvaret för att hantera problemen när de uppstår.
–Ett problem som förstås särskilt påverkar unga är arbetslöshet. Arbetslöshet leder till vissa icke önskvärda aktiviteter. Eurochambers ordförande, Christoph Leitl, sade nyligen att det är en principsak att inte acceptera arbetslöshet bland unga vuxna i åldern 15–25 år och att de borde ha ett val – att arbeta eller studera – så att de kan integreras i samhället. Anser ni att den här typen av initiativ också skulle kunna tas inom EU:s ungdomsprogram?
. – Den ärade ledamoten har rätt, för arbetslöshet, och i synnerhet ungdomsarbetslöshet, är ett mycket problematiskt område. Den övergripande, allmänna Lissabonprocessen går bland annat ut på att angripa arbetslöshet på alla nivåer. En känd politisk ledare i mitt eget hemland sade en gång att högvattnet lyfter alla båtar, det vill säga att den bästa lösningen på fattigdom och den bästa lösningen på arbetslöshet är att skapa arbetstillfällen och att skapa det rätta ekonomiska klimatet.
Inom rådets arbetsgrupp för att främja god praxis för skydd för barn och arbete för ungdomar i hela EU finns en hänvisning till behovet av att öka sammanhållningen mellan olika politikområden samt att öka samordning och samarbete när det gäller att utarbeta en social politik som tar itu med de problem som uppstår i sektorn. Detta behov omfattar politik för bostäder, utbildning, yrkesutbildning, socialförsäkring, sysselsättning, hälsofrågor, brottsförebyggande åtgärder och mycket mer.
Fattigdom leder till många otrevligheter och när fattigdom påverkar unga människor, särskilt i ett modernt samhället, skapar det särskilda utmaningar för beslutsfattarna, precis som den ärade ledamoten antydde. Jag noterar hans kommentar och hans förslag.
–Fråga nr 7 har dragits tillbaka.
Enligt en, av Department of Food and Agriculture (ung. livsmedelsverket), nyligen genomförd konsumentundersökning önskar de flesta konsumenter erhålla uppgift om ursprungsland i samband med försäljning av kött.
Vad anser rådet om att utvidga bestämmelserna om märkning av nötkött till att omfatta sektorn för livsmedelsservice?
. – Jag är säker på att vi alla tillsammans vill önska James Fitzsimons ett snabbt tillfrisknande; han är en färgstark man.
Liam Hyland ställde en fråga som är mycket viktig med hänsyn till de många larmen om mat i allmänhet och om hälsorisker. Rådet är medvetet om de bekymmer som Liam Hyland tog upp. Emellertid har det fortfarande inte kommit något förslag från kommissionen, som skulle kunna ligga till grund för en noggrann granskning i rådet. Frågan föregriper något som kommer att hända. Jag har förstått att kommissionen inom kort till Europaparlamentet och rådet kommer att överlämna en rapport om tillämpningen av gällande regler för märkning av nötkött, i vilken bland annat de nämnda frågorna kommer att undersökas. Rådet får sedan möjlighet att diskutera denna rapport i detalj och kommer att vilja garantera bästa möjliga skydd för konsumenternas intressen.
Jag skulle vilja komma med ytterligare en kommentar till min gode vän Liam Hyland i denna fråga. Hela frågan om märkning och hur märkning och konsumentskydd hänger samman är något som Liam Hyland har varit mycket engagerad i under många år. Hans fråga föregriper något som kommissionen står i begrepp att göra. Tankemässigt har han under lång tid legat steget före på det här området. I sin fråga satte han fingret på ett område som kommer att behöva uppmärksammas av kommissionen, rådet och parlamentet.
– Rådsordförandens ytterst vänliga ord får mig nästan att beklaga att jag har meddelat att jag lämnar min plats i Europaparlamentet.
Så som det färska utbrottet av fågelinfluensa i Thailand har visat är frågan om ursprungsland ett verkligt bekymmer för EU:s konsumenter. Om spårbarheten är tillräcklig skall varje restaurang känna till ursprungslandet för det kött eller andra livsmedel som serveras. Jag vet, och jag är säker på att ministern vet, att producenter och konsumenter i mitt eget hemland, Irland, är bekymrade över att många restauranger inte kan tillhandahålla denna information. Vid sidan av säkerhets- och kvalitetsaspekterna gör detta att konsumenterna berövas sin rätt att stödja inhemsk eller europeisk produktion till skillnad från produktion från tredjeländer.
Min följdfråga lyder: accepterar rådet att konsumenterna känner skälig oro på detta område? Det vet jag nu att rådet gör och jag är tacksam mot rådsordföranden för att han medgett detta. Vilka ytterligare åtgärder kan ordförandeskapet vidta för att se till att denna fråga tas upp i framtida förslag om märkning? Jag vet att rådet på ett mycket positivt sätt kommer att bidra till slutresultatet på detta för konsumenterna så angelägna område.
. – Som en av Liam Hylands många nöjda väljare vill jag bara säga till parlamentet att även jag beklagar att han har bestämt sig för att dra sig tillbaka från detta parlament. Jag hyser inga som helst tvivel om att han kommer att göra mycket gott bruk av sin utomordentliga energi och talang på annat håll. Irlands fördel i att återfå Liam på heltid blir till detta parlaments nackdel.
Ledamoten har fullkomligt rätt, för det finns en skälig oro när det gäller livsmedelssäkerhet och frågor om märkning och spårbarhet. Exempelvis satte larmen om BSE och mul- och klövsjukan konsumenternas förtroende i gungning inom hela EU. Det färska problem med fågelinfluensan som Liam Hyland nämnde har helt klart också rubbat konsumenternas förtroende. Faktum är att det inte bara är en viktig fråga: det handlar om konsumenternas rättighet att få kontinuerlig information om varje fråga som är viktig för livsmedelssäkerheten.
Det irländska ordförandeskapet avser att underlätta diskussionen om märkningsfrågor – som är kärnan i Liam Hylands fråga – när kommissionen har lagt fram sin rapport, vilket vi hoppas kommer att ske inom en nära framtid. Vi är synnerligen angelägna om att den här frågan skall hamna på rådets bord så snart som möjligt. Faktum är att en ingående studie av frågan genomfördes i Irland av en särskilt inrättad grupp för märkning av livsmedel. Med anledning av rapporten från denna grupp skrev min kollega Joe Walsh, jordbruks- och livsmedelsminister, till kommissionär David Byrne hösten 2003 och föreslog att reglerna för märkning, i synnerhet reglerna för märkning av nötkött, också skulle omfatta restaurangbranschen. Det är precis detta Liam Hyland har framhållit. Konsumenterna har en absolut rättighet att veta varifrån nötköttet kommer och de har en absolut rättighet att veta vilka tillsatser det innehåller, för tillsatser i livsmedelsprodukter är en mycket allvarlig fråga.
Min kollega, minister Joe Walsh, har framfört ett önskemål om att hänsyn skall tas till angelägenheter på detta område när kommissionen utarbetar sin rapport, och vi ser fram emot att få kommissionens meddelande i frågan, ju förr desto bättre.
Håller rådet med om att fiskare och deras organisationer ska ges möjlighet att i större utsträckning delta och medverka i beslut som fattas om den gemensamma fiskeripolitiken? Är rådet ense om att tätare kontakter måste utvecklas mellan fiskare och forskare, så att insynen i forskarnas råd förbättras och fiskarna därmed känner tillit till de råd som ligger till grunden för beslut om förvaltningen av fisket? Delar rådet uppfattningen att regionala rådgivande nämnder, som inkluderar fiskare och deras organisationer i beslutsprocessen, är den väg man måste följa?
. – Detta är en fråga från Seán Ó Neachtain: ett hederligt västirländskt namn.
Rådet delar den ärade ledamotens uppfattning att fiskare och de organisationer som företräder dem inte bara bör utan faktiskt måste tillåtas delta mer aktivt och bli mer involverade i beslutsfattandet när det gäller den gemensamma fiskepolitiken. Detta är en av principerna i reformen av den gemensamma fiskeripolitiken som antogs av rådet i december 2002. Närmare kontakt mellan fiskare och naturvetare skulle göra de vetenskapliga råden tydligare, och den typen av kontakter bör också uppmuntras.
Rådet anser att regionala rådgivande kommittéer är rätt väg framåt. Precis som rådsordföranden sade till fiskeriutskottet i januari, kommer dessa regionala rådgivande kommittéer att erbjuda ett forum där alla intressenter kan träffas och diskutera angelägna frågor. Denna dialog borde gradvis leda till ökad ömsesidig förståelse och tillit. För några år sedan var jag, i min egenskap av ledamot av det irländska parlamentet, ordförande för ett parlamentariskt utskott som granskade fiskeindustrins problem med myndigheterna på olika regleringsorgan i Irland. Ett av våra förslag vid den tidpunkten gällde just att det slags dialog som Seán Ó Neachtain faktiskt har främjat inom fiskeindustrin är av central vikt för att båda sidor skall förstå sina respektive uppgifter.
Rådet avser att anta beslutet om inrättande av dessa regionala rådgivande kommittéer så snart som möjligt efter att ha hört parlamentets synpunkter i frågan. Rådet ser fram emot att ta del av dessa; återigen, ju förr desto bättre. Jag vet att Seán Ó Neachtain kommer att lämna ett framstående och mycket kraftfullt bidrag till den diskussionen.
– Jag vill tacka rådsordföranden för hans utförliga svar liksom för hans stöd till principen om regionala rådgivande kommittéer. Det är min fasta övertygelse att denna nya åtgärd, som för första gången ingår i den gemensamma fiskeripolitiken, kommer att vara till fördel för fiskesektorn över lag under kommande år.
Tror minister Dick Roche att denna åtgärd, om den faller väl ut, kommer att bli en mer integrerad del av den gemensamma fiskepolitiken och att den kan leda till att fiskare och intressenter får en lagstadgad roll att spela i den gemensamma fiskeripolitikens framtida utveckling?
. – Jag vill tacka Seán Ó Neachtain för detta. Svaret på hans följdfråga fanns implicit i mitt svar på hans ursprungliga fråga. Ordförandeskapet angav tydligt i förra månaden att de regionala rådgivande kommittéerna skulle bli ett viktigt forum för alla intressenter. Det finns problem att lösa, men jag skulle instämma i den allmänna principen att samråd med fiskesektorns intressenter är av avgörande vikt.
Det irländska ordförandeskapet kommer att föra fram frågan om hur vi kommunicerar med medborgare på samtliga nivåer – både företagsmedborgare och enskilda medborgare på alla nivåer. Det slags utveckling som Seán Ó Neachtain faktiskt har verkat för under en viss tid är helt förenlig med det irländska ordförandeskapets centrala politiska programpunkt som går ut på att förbättra relationerna mellan gemenskapen och EU-medborgarna över hela linjen, oavsett om dessa medborgare ägnar sig åt fiske, jordbruk eller någon annan typ av verksamhet.
–Eftersom de behandlar samma ämne, kommer följande frågor att tas upp tillsammans:
Enligt många analytiker skulle valen i den så kallade Turkiska republiken Nordcypern kunna ge nytt liv åt försöken att lösa Cypernproblemet.
Anser rådet med tanke på valresultaten att förutsättningar för en lösning på problemet är på väg att skapas? Främjar den turkiska hållningen initiativen till en lösning på Cypernproblemet?
Vid sitt besök nyligen i Förenta staterna klargjorde den turkiske premiärministern Tayip Erdogan inför Utrikespolitiska rådet att Annanplanen inte kan ligga till grund för förhandlingarna om Cypernfrågan utan snarare tjäna som en referenspunkt för dem. Han framhöll att förhandlingarna måste ske under medverkan av ett oberoende och opartiskt land med politisk tyngd och av en ny företrädare för Kofi Annan.
Anser rådet på grundval av dessa fakta och med tanke på att Rauf Denktash alltjämt är den officielle förhandlaren för den turkcypriotiska sidan att det finns utsikter till en snar och permanent lösning på öns politiska problem?
Ser rådet några utsikter för Cypern att som en enad ö ansluta sig till EU den 1 maj 2004 och tillämpa gemenskapens regelverk över hela territoriet?
Tänker rådet ta några konkreta initiativ för att driva igenom en sådan politik?
. – Dessa frågor kommer mycket lägligt. Europeiska rådet har upprepade gånger uttryckt sin önskan om att ett enat Cypern skall komma med i gemenskapen den 1 maj 2004. Vid Europeiska rådets möte i december 2003 uppmanades alla parter – särskilt Turkiet och de turkcypriotiska ledarna – att kraftfullt stödja FN:s generalsekreterare Kofi Annans arbete, och i samband med detta uppmanade man till ett omedelbart återupptagande av samtalen på grundval av hans förslag. Från FN:s sida uttryckte man återigen sin vilja att förhandla fram villkoren för en uppgörelse i enlighet med de principer som EU grundar sig på.
Under de veckor som har gått sedan Europeiska rådets möte har ett antal framsteg gjorts i utvecklingen – faktum är att utveckling har ägt rum på flera plan under det senaste dygnet – som är av betydelse för utsikterna till en omfattande uppgörelse. I norra Cypern har exempelvis efter valet i december en koalitionsförvaltning bildats under ledning av Mehmet Ali Talat, ledare för CTP-partiet, som har varit för en lösning på Cypernfrågan och en anslutning av ett enat Cypern till Europeiska unionen. Denktash – ledare för det demokratiska partiet – är den andra parten i koalitionen.
I Turkiet gjorde det nationella säkerhetsrådet den 23 januari 2004, efter en intensiv samrådsprocess, ett uttalande om att man hade uppnått samförstånd om att förhandlingar skulle påbörjas, med Annanplanen som grund och på grundval av det faktiska läget på ön.
Premiärminister Erdogan diskuterade själv situationen med generalsekreterare Kofi Annan i Davos den 24 januari och gjorde efteråt ett uttalande om att Turkiet stödde återupptagandet av förhandlingarna på grundval av Annanplanen med målet att få stöd för en uppgörelse genom folkomröstning före den 1 maj.
Premiärminister Erdogan träffade norra Cyperns politiska ledare, däribland Rauf Denktash, då han återvände från Davos. President Papadopoulos har på nytt uttryckt Republiken Cyperns regerings vilja att delta i återupptagna förhandlingar utan att ställa förhandsvillkor.
Förra veckan bjöd generalsekreterare Annan in parterna att återuppta samtalen om en helhetslösning på konflikten om Cypern på grundval av hans förslag. Han framförde i sina inbjudningsbrev uppfattningen att han skulle tolka ett accepterande av en inbjudan som att det fanns en vilja att med FN:s hjälp nå fram till ett avtal senast den 31 mars 2004, och att genomföra samtidiga folkomröstningar om det färdiga avtalet den 21 april 2004. Generalsekreteraren vädjade till ledarna att använda all den politiska vilja som krävs för att nå resultatet på den korta tid man hade på sig.
Enligt den tidsplan som angavs i brevet skulle parterna enas om att avsluta förhandlingarna senast den 26 mars. Om en färdig text inte finns då kommer generalsekreterare Annan att lägga fram de förslag som krävs för att texten skall kunna färdigställas senast den 31 mars. Detta är en mycket ambitiös tidsplan.
Samtalen mellan de grekcypriotiska och de turkcypriotiska ledarna inleddes i New York i går, den 10 februari. Återupptagandet av samtalen innebär en verklig möjlighet att uppnå det historiska målet att göra ett enat Cypern till medlem i Europeiska unionen den 1 maj 2004.
Vi förstår alla att det ännu finns frågor som måste lösas. Men unionen stöder kraftfullt FN i dess centrala roll i arbetet med att hitta en helhetslösning. Vi stöder helt och hållet generalsekreterare Annans senaste initiativ, och rådet står berett att hjälpa till på alla sätt som han anser kan vara till hjälp för att underlätta en överenskommelse.
Kommissionen kommer att spela en väsentlig roll i de återupptagna förhandlingarna i syfte att hjälpa till med att finna en snabb lösning inom ramen för . Efter ett ingånget avtal är gemenskapen beredd att ge ekonomiskt stöd för utvecklingen av norra delen av Cypern.
Rådet hoppas fortfarande att det blir möjligt att välkomna ett återförenat Cypern till EU den 1 maj 2004. Jag kanske skall berätta för parlamentsledamöterna att jag har ett personligt skäl att hoppas att detta kommer att hända den 1 maj, därför att den stad där jag bor kommer att stå som värd för Cypern på välkomstdagen den 1 maj 2004. Men tiden är knapp, och om förhandlingarna skall kunna slutföras framgångsrikt kommer svåra kompromisser att behövas, och det kommer naturligtvis att krävas politisk vilja från alla sidor.
Anslutningen av ett enat Cypern ligger helt klart i öbefolkningens intresse, och det ligger också helt klart i de grekiska och turkiska medborgarnas och i EU-medborgarnas intresse.
–Min fråga är helt enkelt denna: kan rådet i samband med Cypernförhandlingarna, som jag välkomnar varmt och stöder, garantera oss att inga överenskommelser görs med Turkiet bakom kulisserna om att inleda anslutningsförhandlingar eller om en anslutning?
. – Jag förstår frågan, men detta är en mycket känslig period. Parlamentsledamoten vet säkert att samtalen mellan de grekcypriotiska och turkcypriotiska ledarna just nu pågår vid FN:s huvudkontor i New York under ledning av generalsekreteraren. Därför har vi alla ett ansvar att vara mycket försiktiga med offentliga kommentarer om utsikterna till framsteg just nu. Det råder ingen tvekan om att olika mindre frågor liksom olika förhandlingstekniker kommer att användas i syfte att nå fram till en lösning.
I enlighet med de tydliga förpliktelser som ålades Turkiet vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002 kommer Europeiska rådet i december i år, på grundval av kommissionens rapport och rekommendationer, att fatta beslut om huruvida Turkiet har kommit att uppfylla de politiska villkor som ställdes i Köpenhamn. I ett läge då mycket detaljerade och känsliga förhandlingar pågår i New York är det inte rätta tidpunkten att börja spekulera om andra avtal. Det faktiska läget är att erbjudandet har gjorts, att det ligger på bordet, att det finns där för diskussion och att man kommer att besluta om det i december nästa år. Det är relaterat till de objektiva Köpenhamnskriterierna, vilket parlamentsledamöterna och den turkiska regeringen förstår.
– Europaparlamentet har tidigare uttalat att man ser den turkiska närvaron på norra Cypern såsom en ockupation. Europeiska gemenskapen föddes som ett fredsprojekt, och vår vilja är att vårda arvet från De Gasperi, Schuman, Monet och Adenauer. Mot bakgrund av detta: ligger det i linje med EU:s fredstanke och arvet från våra fäder att ge Turkiet ett startdatum för förhandlingar om medlemskap i Europeiska unionen samtidigt som Turkiet fortsätter att vara en ockupationsmakt av norra Cypern? Med andra ord, kan man ockupera en annan medlemsstat i Europeiska unionen och samtidigt erbjudas samtal om medlemskap?
. – Jag har redan pekat på de objektiva sakförhållanden som kommer att ligga till grund för ett beslut om turkiskt medlemskap.
Unionen har varit den instans som mest kraftfullt och konsekvent har stött generalsekreterare Kofi Annans medlingsuppgift i Cypern. Vi är alla utan tvekan mycket medvetna om den roll som den turkiska regeringen kan spela för att man skall kunna nå en lösning i denna fråga.
Jag vill återknyta till det jag sade tidigare. Det objektiva sakförhållande som ligger till grund för ett beslut om varje ansökan om medlemskap i Europeiska unionen är fullständig efterlevnad av Köpenhamnskriterierna. Det är detta som är grunden, och den medger inget köpslående.
Mer än ett hundratal lärare och professorer i straffrätt vid statliga universitet i hela Spanien har offentliggjort ett manifest där de riktar hård kritik mot den strafflagsreform som den spanska regeringen under ledning av Aznar genomförde 2003, och som de betecknar som ett ”fortgående och beklagligt spektakel”.
I manifestet förkastas den senaste strafflagsändringen som förbjuder ledaren för den baskiska regeringen att hålla en folkomröstning för den baskiska befolkningen, och gör det möjligt att sätta honom i fängelse om han skulle göra det. I manifestet varnas även för att den spanska regeringens strategi för att, som de säger, ”försvaga de hämmande krafterna” i rättsliga frågor kan leda till att hela rättsstaten kollapsar, vilket skulle lämna fullständigt utrymme åt barbariet.
Känner rådet till alla fakta om ovannämnda situation? Enligt artikel 7.1 i EU-fördraget får rådet ”slå fast att det finns en klar risk för att en medlemsstat allvarligt åsidosätter principer som anges i artikel 6.1 och lämna lämpliga rekommendationer till denna stat”. Anser inte rådet att det har en etisk, politisk och rättslig skyldighet att undersöka om de uppgifter som offentliggjorts stämmer och, vid behov, lämna lämpliga rekommendationer och vidta lämpliga åtgärder?
. – Rådet hänvisar parlamentsledamoten till det svar rådet gav på hans muntliga fråga H-0806/03 om samma ämne under frågestunden vid sammanträdesperioden i januari 2004.
I samband med detta vill rådet fästa särskild uppmärksamhet på det faktum att unionen är bildad enligt principerna om frihet, demokrati samt respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och för rättsstaten – principer som delas av alla medlemsstater.
– Jag önskar att de irländska medborgare som fortfarande är i livet och som kommer ihåg hur de styrdes från London lyssnar på den här debatten.
Ända sedan Europeiska unionen bildades har fred varit ett av unionens främsta mål. Mer än hundra lärare och professorer i statsrätt från hela Spanien har känt sig tvingade att offentligt avslöja att den spanska regeringens agerande innebär en kollaps för rättsstaten. Jag anser att vi inte kan bortse från detta om det gemensamma målet är att upprätthålla fred och integrering. Fred och integrering i Europa måste omfatta respekt för de demokratiska principerna.
Är ni säkra på att den spanska regeringen upprätthåller de demokratiska principerna och rättssäkerheten?
. – Jag förstår engagemanget bakom frågan men jag skulle vilja klargöra att jag faktiskt inte kan tillägga något ytterligare till de svar på denna fråga som parlamentsledamoten redan har fått, både nu och vid det tidigare tillfället.
Har det irländska ordförandeskapet några tankar om hur man skulle kunna hantera frågan om Kosovos ställning?
. – Västra Balkan kommer naturligtvis att även under det irländska ordförandeskapet fortsätta att vara ett prioriterat utrikespolitiskt område för Europeiska unionen, liksom det har varit under de tidigare ordförandeskapen. Vi kommer särskilt att inrikta oss på att bygga vidare på de framsteg som gjorts och det goda arbete som utfördes förra året av det grekiska och det italienska ordförandeskapet. De institutionella ramarna för det irländska ordförandeskapet har bestämts genom de mål man kom överens om vid toppmötet i Thessaloniki mellan EU och länderna på västra Balkan i juni förra året, där jag deltog. Toppmötet bekräftade att framtiden för länderna i västra Balkan ligger i integreringen av dem i Europeiska unionens strukturer.
På senare tid har verkliga framsteg gjorts i Kosovo på grundval av resolution 1244 i FN:s säkerhetsråd. Rådet ger sitt fulla stöd till Harri Holkeri, FN:s särskilda sändebud i Kosovo, i hans arbete för att dra igång politiken för ”först regler, sedan status” och för att nå framsteg i den direkta dialogen om praktiska frågor mellan Belgrad och Pristina. Faktum är att det knappast finns ett lämpligare särskilt sändebud än Harri Holkeri i detta avseende; i Irland har vi skäl att vara tacksamma för hans skicklighet, särskilt för hans förhandlingsskicklighet. Detta är viktiga beståndsdelar i processen för fortsatta framsteg i riktning mot en slutgiltig lösning av statusfrågan.
I december underströk rådet vikten av strukturella ekonomiska reformer i Kosovo. Framsteg i privatiseringsprocessen är avgörande vid ekonomiska reformer. Rådet uppmanade de provisoriska institutionerna för självstyre att använda sina befogenheter på ett konstruktivt sätt så att privatiseringsprocessen kan återupptas så snart som möjligt.
Det irländska ordförandeskapet kommer att arbeta för att möjliggöra närmaste möjliga samarbete mellan Europeiska unionen och det större internationella samfundet för att stödja det särskilda sändebudet Harri Holkeri.
I november uttryckte rådet på nytt gemenskapens vilja att bidra till förverkligandet av ett multietniskt och demokratiskt Kosovo i dess europeiska sammanhang, genom ett fullständigt genomförande av FN:s säkerhetsråds resolution 1244 och politiken för ”först regler, sedan status”.
Vi ser fram emot en snar diskussion om det betänkande som rådet vid sitt möte i november gav i uppdrag åt den höge representanten Javier Solana att utarbeta, i nära samarbete med kommissionen och även med Harri Holkeri. Här kommer man att undersöka olika sätt att ytterligare stärka Europeiska unionens bidrag till genomförandet av resolution 1244, med särskild hänsyn till stabiliserings- och associeringsprocessens vägledningssystem och vikten av effektiv tillämpning av riktmärken för politiken för ”först regler, sedan status”.
– Herr talman! Jag vill tacka rådsordföranden för hans uttömmande och detaljerade svar. Jag vill bara lägga till två kritiska kommentarer eller frågor.
För det första får vi ständigt höra frasen ”först regler, sedan status”. Men av alla stora investerare i Kosovo får jag höra att de inte kommer att investera i Kosovo på lång sikt om de inte har någon aning om hur Kosovos status kommer att utvecklas. Med andra ord fungerar konceptet med ”först regler, sedan status” bara i begränsad utsträckning eftersom det helt enkelt inte finns någon säkerhet om Kosovos framtid. Det är ett problem för den ekonomiska utvecklingen.
För det andra vill jag i det här sammanhanget ta upp att amerikanerna har meddelat att diskussionerna om Kosovos slutgiltiga status bör inledas 2005. Borde inte EU förbereda sig inför dessa förhandlingar senast i år, 2004, så att vi inte ställs inför fullbordat faktum?
. – Ja, det första jag måste säga är att parlamentsledamoten uppenbart har rätt: Ekonomiska framsteg är mycket beroende av omständigheterna. Som lektor under många år vid ett av våra universitet i Irland sade jag att det ekonomiska framsteget är den ömtåligaste av alla blommor och måste få sin näring från en mycket speciell ekonomisk miljö som är särskilt väl avpassad efter dess behov. Graden av privata investeringar i varje region med problem hänger mycket tydligt samman med det allmänna klimatet.
Från EU:s sida är man dock angelägen om att stödja den ekonomiska utvecklingen i Kosovo. Inom UNMIK:s pelare 4 – jag avskyr förresten akronymer – bidrar EU till en positiv förändring av den ekonomiska aktiviteten i Kosovo i riktning mot förhållandena inom en modern och öppen marknadsekonomi. Detta är det som är det centrala med följdfrågan. Målet måste vara att etablera en bärkraftig privat sektor där arbetstillfällen kan skapas, eftersom detta utgör regionens enda hopp. Målet är att ge ett långsiktigt perspektiv. Kravet skulle vara att anpassa Kosovos rättsapparat och förvaltningsstruktur till europeisk standard. Om europeiska företag skall investera är detta vad de kommer att kräva.
Europeiska byrån för återuppbyggnad fortsätter att finansiera och administrera program för hållbar återuppbyggnad och utveckling i Kosovo. När allt kommer omkring måste lösningen åstadkommas inom detta land, genom att man skapar de slags förhållanden som parlamentsledamoten tänker sig. Ordförandeskapet uppmanar de provisoriska institutionerna att engagera sig på ett konstruktivt sätt i denna process.
Dokumentet om regler för Kosovo – vilket man enades om den 10 december 2003 – och det pågående arbetet med att definiera hur genomförandet skall ske kan komma att utgöra ett tydligt ramverk som de provisoriska institutionerna måste hålla sig inom, men de kan också utgöra ett ramverk inom vilket det nödvändiga förtroendet kan byggas upp. Den översynsmekanism som presenterades den 5 november 2003 ser ut att göra det möjligt att uppskatta framstegen inom de provisoriska institutionerna i förhållande till riktmärkena via kvartalsvisa granskningar.
Om man arbetar i enlighet med detta kommer det att leda till att det slags förtroende uppstår som är nödvändigt för att en hållbar ekonomisk utveckling skall bli möjlig. En hållbar ekonomisk utveckling kommer bara att bli verklighet om och när förhållandena för investeringar bedöms som lämpliga av privata företag och investerare.
– Jag vill gratulera det irländska ordförandeskapet och rådet till alla de ansträngningar de gör för att lösa Kosovo-konflikten och andra konflikter runtom i världen.
Rådet och institutionerna är mycket oroade över vad som händer i världen. De försöker erbjuda lösningar och bidrag för att främja freden i världen och lösa konflikter. Europeiska unionen är också engagerad i att hjälpa till att lösa konflikten i Nordirland. Detta omfattar till och med ekonomiskt stöd till fredsprocessen.
Herr rådsordförande, skulle det vara för mycket begärt att man också gjorde någon liten ansträngning för att hjälpa till att lösa den politiska konflikten i Baskien, som också är en del av Europeiska unionen?
– Även om frågan är giltig, är den inte relevant eftersom den inte handlar om Kosovo-problemet.
– Eftersom de behandlar samma ämne, kommer frågorna nr 14, 15, 16 och 17 att tas upp tillsammans:
Fängelseförhållandena för fem kubanska medborgare arresterade i Förenta staterna, och mer konkret de hinder som sätts upp för deras förbindelser med familjerna, innebär en uppenbar kränkning av folkrätten och av de mänskliga rättigheterna från den nordamerikanska regeringens sida. Europeiska unionen måste ingripa för att skydda de mänskliga rättigheterna på de ställen där de kränks utan att försöka kringgå sitt ansvar genom att hävda att dessa kränkningar är en bilateral fråga mellan Förenta staterna och Kuba.
Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att kräva att de nordamerikanska myndigheterna respekterar de mänskliga rättigheterna och folkrätten när det gäller situationen för dessa fångar och deras familjer?
Fängelseförhållandena för fem kubanska medborgare i Förenta staterna och det faktum att de inte får ha någon direkt kontakt med sina närmaste familjemedlemmar utgör en uppenbar uraktlåtenhet av internationell rätt och en kränkning av de mänskliga rättigheterna från den amerikanska administrationens sida.
Anser inte rådet att EU måste ingripa för att skydda de mänskliga rättigheterna, i stället för att kringgå sitt ansvar genom att hävda att dessa kränkningar är en bilateral fråga mellan Förenta staterna och Kuba? Tänker rådet vidta någon åtgärd i detta hänseende? Känner det nuvarande irländska ordförandeskapet till att det italienska ordförandeskapet inte fick något svar på de frågor som togs upp av ett flertal rådsrepresentanter som var bekymrade över detta?
Den situation som fem kubanska medborgare befinner sig i efter att de felaktigt har dömts och fängslats i Miami, liksom det faktum att de inte får ha någon som helst direkt kontakt med sina närmaste familjemedlemmar, utgör en grov kränkning av de mänskliga rättigheterna från den amerikanska administrationens sida.
Känner rådet till förhållandena kring de fem kubanska medborgarna? Tänker rådet uttala sig i frågan, så att skyddet för de mänskliga rättigheterna verkligen skall gälla alla och inte bara vissa?
De omänskliga förhållandena för de fem kubanska medborgare som sitter fängslade i Förenta staterna för brott de aldrig begått och förbudet för dem att ha någon som helst direkt kontakt med sina anhöriga utgör ett flagrant brott mot folkrätten och grundläggande mänskliga rättigheter från den amerikanska regeringens sida.
Tänker rådet ingripa för att de fem fångarnas rättigheter skall respekteras av Förenta staterna och på så vis överge dagens i allt väsentligt undfallande attityd? Avser det irländska ordförandeskapet att ägna sig åt denna allvarliga fråga eller undvika den i likhet med det italienska ordförandeskapet, som inte gav ett enda svar på liknande frågor från flera parlamentsledamöter?
. – Rådet har inget att tillägga till de svar som gavs vid september månads sammanträdesperiod, och inte heller till de svar som gavs på liknande frågor – nummer H-0629/03 och H-0743/03 – vid november och december månads sammanträdesperioder.
– Även om det i princip inte finns något utrymme för följdfrågor efter rådsordförandens svar kommer jag att tillåta att ytterligare frågor tas upp.
– Tack, herr talman! Jag vill göra det klart för kammaren att vi kommer att fortsätta att ställa frågor till dess att det grundläggande problemet och lidandet upphör att vara en tvistefråga. Vi kommer förvisso att fortsätta att kräva svar tills vi får något bättre än enbart byråkratiska svar. Jag vill gå så långt som att säga att det senare är ovärdigt den person som ger dem.
De fem fångarna i fråga fick osedvanligt hårda straff efter rättegångar som av amerikanska vittnen och rättsexperter ansågs sakna all rättslig giltighet. Rättegångarna förkastades som skenrättegångar. Dessutom kränks de mänskliga rättigheterna dubbelt upp. Det är inte bara fångarna som förnekas sina rättigheter, utan också deras familjer. De senare förnekas den grundläggande rätten att besöka sina släktingar.
Jag undrar om rådet är oroat över just dessa kubaners mänskliga rättigheter eller om det bara är oroat över de mänskliga rättigheterna för de där andra kubanerna som varit så mycket i rampljuset de senaste månaderna.
Kan man rättfärdiga en selektiv syn på de mänskliga rättigheterna i Kuba? Bör synsättet verkligen vara olika beroende på vem som kränker de mänskliga rättigheterna och vem som utsätts för kränkningen? Är rådsordföranden medveten om att Europeiska unionens trovärdighet och auktoritet är beroende av att den agerar konsekvent? I det här fallet har unionens agerande var fullständigt inkonsekvent. Men ändå kan detta tyckas vara mindre viktigt sett i det större sammanhanget med hela den skandalösa situationen i Guantanamobasen.
. – Jag skulle avsky att ge Miguel Angel Martínez Martínez ett byråkratiskt svar, därför att jag har mycket stor respekt för honom efter att ha känt honom i många år. Han är en god vän.
Rådet betonar återigen att man beklagar varje situation där mänskliga rättigheter inte respekteras. De är av universell betydelse. I likhet med vad som skulle gälla för medborgare i varje annat land står det den kubanska regeringen fritt, om den är bekymrad över välbefinnandet för några av sina egna medborgare i Förenta staterna, att ta upp frågan med de amerikanska myndigheterna, enligt Wienkonventionen om konsulära förbindelser.
Jag måste ställa mig bakom de svar som getts under tidigare ordförandeskap. I praktiken anger Wienkonventionen om konsulära förbindelser de ramar inom vilka frågor av denna typ hanteras och de sätt på vilka den kubanska regeringen får företräda sina medborgare.
Det finns ytterligare en fråga där jag väntar mig en följdfråga: besöksmöjligheter. Jag vet att möjligheten för släktingar att besöka fångar är en angelägen fråga för Miguel Angel Martínez Martínez. Ståndpunkten är att varje stat har en exklusiv och absolut rätt att besluta om icke-medborgares tillträde till dess territorium. Jag kan inte säga så mycket mer än det som redan har sagts. Men jag betonar att rådet beklagar varje situation där mänskliga rättigheter inte respekteras. Som Miguel Angel Martínez Martínez kanske vet arbetade jag tidigare med mänskliga rättigheter inom FN. Jag tar frågor om mänskliga rättigheter på största allvar, oavsett var de uppstår och oavsett vilka stater som är inblandade.
– Först vill jag tacka rådsordföranden för hans hjälpsamma svar. Jag tycker emellertid inte att det är helt tillfredsställande, eftersom han hänvisar till Wienkonventionen som rättslig grund i det här fallet.
Europeiska unionen har faktiskt vidtagit åtgärder i liknande fall i andra delar av världen. Därför menar jag att det avgivna svaret är felaktigt. När det har uppstått svårigheter i fråga om mänskliga rättigheter på andra ställen mellan två länder som omfattas av den här konventionen har Europeiska unionen faktiskt uttryckt sin oro för de mänskliga rättigheterna. EU har gått in och begärt att de mänskliga rättigheterna skall respekteras.
Jag uppmanar er därför att se över era argument och utveckla dem vidare. Om ni inte gör det kommer det att uppfattas som partiskhet.
. – Jag vill återigen säga att jag står för de svar jag redan har gett i denna fråga. Jag skulle verkligen beklaga om något jag sagt kunde tolkas som en partsinlaga i någon människorättsfråga någonstans. Mänskliga rättigheter är av universell betydelse, och jag skulle inte vilja att man trodde att det irländska ordförandeskapet, eller något annat ordförandeskap inom Europeiska unionen heller för den delen, skulle inta en partisk hållning i frågor som rörde mänskliga rättigheter. Vi måste vara konsekventa, och som jag redan har sagt anger Wienkonventionen om konsulära förbindelser de ramar inom vilka de eventuella problem som uppkommer först och främst bör hanteras.
– Herr talman, herr rådsordförande! Även jag är missnöjd med ert svar, eftersom jag hört redogörelser från släktingar till kubanska medborgare som hålls orättfärdigt i amerikanska fängelser, som har nekats besöksrätt. I ett fall nekades en mor alla möjligheter att få kontakt med sin son, och i ett annat fall berättade hustrun till en av dessa fångar att hon hade hindrats från att besöka sin man i amerikanska fängelser. Det här är naturligtvis ett flagrant brott mot de mänskliga rättigheterna. Därför vill jag än en gång fråga er vilka åtgärder rådet behöver vidta för att agera för att bevaka denna mors och hustrus rättigheter, så att de kan besöka sina släktingar som helt orättfärdigt hålls i amerikanska fängelser.
. – Med risk för att upprepa mig i frågan om möjligheten för släktingar att besöka fångar så vet parlamentsledamoten att ståndpunkten är att varje stat har en exklusiv och absolut rätt att besluta om icke-medborgares tillträde till dess territorium. Detta är fastlagt i folkrätten.
Den andra frågan är att om den kubanska regeringen, som utan tvekan har ansvar för sina egna medborgare, menar att förhållanden uppstår som innebär ett brott mot Wienkonventionen, så har man möjligheten att försöka åtgärda dessa förhållanden. Det finns faktiskt inget som ordförandeskapet kan tillägga i denna fråga.
– Herr rådsordförande! Jag förstår verkligen att ni befinner er i en svår position, som måste ge ett svar på det här akuta problemet, ett svar som vi insisterar på och som vi kräver av Europeiska unionen, av rådet, när det tar initiativ i andra frågor. I just det här fallet är vi fullständigt medvetna om den inhumana behandlingen av de här människorna, en behandling som strider mot internationell rätt och kränker de mänskliga rättigheterna.
Vad har dessa människor gjort, herr rådsordförande? De dömdes som brottslingar för att de försökte förhindra kriminella terroristorganisationer betalda av USA att arbeta emot Kuba och mörda landets ledare, däribland Fidel Castro själv.
Händelsen visar tydligt hur hycklande och selektivt allt som USA och Europeiska unionen säger om kampen mot terrorism är. Så länge som Europeiska unionen inte säger ett ord om frisläppandet av dessa patriotiska förkämpar för demokratin inordnar den sig fullständigt och deltar i strategin mot Kuba, som är en förebild för folken i regionen.
Jag frågar er, herr rådsordförande, hur känner sig Europeiska unionen när den å ena sidan talar om att bekämpa terrorismen och å andra sidan i princip blir USA:s medbrottsling i de åtgärder USA vidtar mot anti-terroristkämpar?
. – Jag avvisar bestämt varje antydan om att Europeiska unionen eller det nuvarande ordförandeskapet på något sätt skulle inta en vacklande hållning i människorättsfrågor. Som jag redan har sagt beklagar rådet och Europeiska unionen varje situation där mänskliga rättigheter inte respekteras, men återigen, som jag redan har sagt – om den kubanska regeringen har farhågor om välbefinnandet för någon av sina medborgare i USA så står det den fritt att ta upp frågan direkt med de amerikanska myndigheterna, med stöd i Wienkonventionen om konsulära förbindelser.
Det är detta frågan gäller. Detta är sakfrågan. Rätten finns att ta upp frågan här. Oavsett om parlamentsledamöterna är nöjda med svaret eller inte så råkar det sammanfalla med vad som har fastställts i folkrätten. Det har fastställts av konventionen och jag kan inte säga något ytterligare.
– Jag är rädd att jag kommer att späda på ordförandens vånda inför dessa frågor.
Jag skulle vilja komma med ett förslag snarare än med en följdfråga. Skulle ni, herr ordförande, kunna ge oss här i parlamentet en indikation om att ni kanske – för att uppnå det resultat vi alla vill se – någon gång under detta ordförandeskap kan komma att ta upp denna fråga, på ett diskret sätt, med era kolleger i andra medlemsstater och även i USA och kanske Kuba?
. – Om jag svarade ja på Brian Crowleys fråga skulle det inte bli särskilt diskret. Men han känner mig tillräckligt väl för att veta att jag är oförskräckt nog att ta upp frågor där de behöver diskuteras även om de ibland kan upplevas som obekväma. Jag vill inte inge några falska förhoppningar, men jag pekar på att det finns möjligheter för Kubas regering – som har det främsta ansvaret för sina medborgares välbefinnande – att ta upp frågan om den så önskar, särskilt inom ramarna för Wienkonventionen.
Eftersom den tid som har avsatts för frågestunden har tagit slut, kommer frågorna nr 18-33 att besvaras skriftligen(1).
Frågestunden är avslutad.
(2)
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0041/2004) av Giuseppe Gargani för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om möjligheterna till en tillnärmning av de civilprocessrättsliga reglerna inom Europeiska unionen (KOM(2002) 746 + KOM(2002) 654 – C5-0201/2003 –2003/2087(INI)).
. – Herr talman, kommissionär de Palacio, mina damer och herrar! Det stora och hela tiden stigande antalet ekonomiska transaktioner och förflyttningar av personer inom Europeiska unionen ökar risken att enskilda medborgare eller företag skall finna sig indragna i rättstvister av gränsöverskridande karaktär. Det handlar om mål där parterna är bosatta i olika medlemsstater och som därför är förenade med vissa svårigheter. Risken är att parterna i sådana fall avstår från att hävda sina rättigheter på grund av de hinder de stöter på när det gäller att vidta rättsliga åtgärder i ett främmande land, vars lagstiftning eller förfaranden de inte förstår, och på grund av de kostnader som detta skulle medföra. I många fall, till exempel när det gäller tvister om mindre värden, kan de rättsliga kostnaderna dessutom i själva verket överskrida de belopp tvisten gäller. Med andra ord skapas en äkta inre marknad genom ett gemensamt område för rättvisa som privatpersoner och företag kan få tillgång till, oberoende av, och utan att straffas av, rättssystemet i vars och ens medlemsstat.
Det är denna situation som gett upphov till de två grönböckerna som omfattas av kommissionens initiativ. Den första grönboken gäller omvandlingen av 1980 års Romkonvention om avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument och revideringen av densamma. Romkonventionens omvandling till gemenskapsinstrument, som behandlas i detta betänkande, kompletterar det som redan skett med Brysselkonventionen och är förvisso användbar eftersom den garanterar en direkt tillämpning och enhetlig tolkning av EG-domstolen. Bestämmelserna bör i framtiden kompletteras med det gemenskapsinstrument som kallas Rom II och som ingår i det senaste förslaget till förordning om vilka lagar som skall tillämpas i samband med utomobligatoriska skyldigheter och för vilket Diana Wallis är föredragande.
Behovet av att integrera de tre instrumenten är uppenbart för alla. Det innebär inte bara att man går vidare och skyndsamt omformar Romkonventionen till ett gemenskapsinstrument genom att anta en särskild förordning så att lagstiftningen på den internationella privaträttens område får en enhetlig bas, utan även att man i ett senare skede kommer fram till en genuin kodifiering som tillsammans och systematiskt redovisar de bestämmelser som blivit gemensamma instrument från Bryssel I, Rom I och Rom II.
När det gäller förnyelsen av innehållet i Romkonventionen skulle vi först av allt kunna införa en princip för att garantera att de tvingande bestämmelserna i gemenskapsrätten gäller, till exempel när det gäller att skydda den svagare parten (anställda, konsumenter), om man skulle välja lagen i ett tredjeland.
Sedan bör man utvidga tillämpningsområdet för konventionens bestämmelser med försäkringsavtal och göra vissa preciseringar på grund av behovet att samordna de regler som anges för konsument- och anställningsavtal samt för elektronisk handel med gällande gemenskapsrätt.
Även den andra grönboken som lagts fram av kommissionen och som gäller ett europeiskt betalningsföreläggande och åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden, är av största betydelse. För många europeiska medborgare och företag, framför allt små och medelstora företag, är en säker och snabb återbetalning av skulder av icke försumbar betydelse, framför allt när tvisten antar gränsöverskridande karaktär på grund av att gäldenären är bosatt i utlandet eller domen måste verkställas i utlandet.
Mervärdet för dessa bestämmelser, som av samma skäl som vi har angett med hänvisning till Romkonventionen borde införas genom en gemenskapsförordning, skulle ligga i möjligheten att få ett verkställande till stånd inom hela unionens territorium utan att tillgripa interimistiska åtgärder. Det skulle göra det möjligt att driva in betydande obestridda fordringar eller väcka talan i fall där fordringsägaren annars i allmänhet skulle avskräckas från att göra detta.
I förordningen bör man dessutom beskriva hela indrivningsförfarandet och även ange förutsättningarna för fordringsägarnas krav på ett sådant sätt att man förverkligar ett gemensamt förfarande med säkra rutiner och om möjligt kända kostnader. När det gäller ett europeiskt betalningsföreläggande måste ett par kompletteringar göras. Det handlar i första hand om att utvärdera om ett sådant betalningsföreläggande bör begränsas till gränsöverskridande ärenden eller om man skulle kunna hitta tillämpningar även på inhemska tvister. Samtliga medlemsstater har inte särskilda förfaranden av denna typ i den egna processrätten, och de skiljer sig åt i betydande grad där sådana finns. För att undvika att olika kategorier av fordringsägare behandlas olika förefaller det därför lämpligt att överlåta till parterna att tillämpa detta instrument även när det gäller interna tvister.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag säga att kommissionen är mycket glad över Europaparlamentets stöd för att inrätta ett europeisk betalningsföreläggande. Parlamentets förslag till hur det här skall utformas – som vi verkligen är tacksamma över – kommer att beaktas i förberedelsearbetet innan en förordning antas för att skapa en europeisk exekutionstitel inom en snar framtid.
Jag är också glad över att vi är överens om att betalningsföreläggandet inte skall ersätta eller harmonisera nationell processrätt, utan att det skall vara ett alternativ och ett frivilligt instrument och att det dessutom endast skall tillämpas på penningfordringar oavsett om de handlar om obligatoriska eller utomobligatoriska skyldigheter, och oavsett deras värde.
Jag vill också poängtera att vi håller med om att det inte finns något berättigande för att skapa separata regler för domstols behörighet som skiljer sig från dem som fastställs i förordning (EG) nr 44/2001 (”Bryssel I”) och vi är eniga om betydelsen av tillräckligt skydd för rätten till försvar.
Kommissionen håller också med om att direkt verkställighet av domar som utfärdas enligt detta förfarande bör åstadkommas genom en framtida förordning som skapar en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar.
Dessa gemensamma övertygelser kommer att tillfredsställas helt och hållet i det kommande förslaget till förordning, även om det finns andra frågor där parlamentet inte verkar ha gett något slutgiltigt förslag utan snarare intar en mer öppen hållning. Det gäller till exempel valet av modell med antingen ett steg baserat på bevis eller två steg utan bevis.
För att skapa ett verkligt enhetligt europeiskt förfarande måste kommissionen i vilket fall som helst fatta ett beslut och jag förväntar mig att ett förfarande kommer att väljas där det inte krävs skriftlig bevisning.
Kommissionen anser att det vore olyckligt om parlamentet, i motsats till i andra fall – till exempel direktivet om fri rättshjälp – inte stödde en bred inriktning, som även behandlar nationella situationer, utan i stället förespråkade en mer restriktiv hållning.
Vi vill tacka utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden och dess föredragande för deras kommenterar till grönboken om det framtida gemenskapsinstrumentet för tvister om mindre värden.
Vi måste också säga att vi har för avsikt att lägga fram ett förslag – ungefär i oktober i år – till ett gemenskapsinstrument med bred omfattning, ett förslag som kommer att föregås av omfattande samråd, såväl med medlemsstaterna som med alla berörda parter. Målet med detta gemenskapsinstrument kommer att vara att förenkla och snabba på handläggningen av tvister om mindre värden och vi förväntar oss att det kommer att utgöras av två delar: den första är att skapa ett europeiskt förfarande för tvister om mindre värden, vilket kommer att vara ett frivilligt instrument som skall komplettera de befintliga möjligheterna i de olika medlemsstaterna, och den andra kommer att ersätta de interimistiska åtgärderna – ”exekvaturen” – för att göra det möjligt att i andra medlemsstater erkänna och verkställa domar som utfärdats i ett europeiskt förfarande för tvister om mindre värden.
Jag vill tacka utskottet för rättsliga frågor och dess föredragande för deras stöd för kommissionens initiativ till att omvandla 1980 års Romkonvention om tillämplig lag på avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument för att säkerställa att den tolkas enhetligt och för att skynda på dess ikraftträdande i de nya medlemsstaterna.
När vi upprättar förslaget till detta instrument kommer vi otvivelaktigt att noggrant överväga de ytterst värdefulla kommentarerna i betänkandet om olika frågor av mer teknisk karaktär och, som jag sade, efter det breda samråd som vi har inlett genom grönboken bör det vara möjligt att anta ett förslag till förordning 2005.
– Herr talman! Detta är inget lagstiftningsförfarande utan ett samråd, en preliminär fas, och jag vill framhålla att parlamentet här inte agerar i egenskap av lagstiftande organ utan som företrädare för det europeiska civilsamhället och att det troligen inte finns någon annan institution som företräder det europeiska civilsamhället så troget som vi, eftersom vi är valda av medborgarna.
Kommissionens förslag är goda idéer. Vi är nu på grönboksstadiet, och vi hoppas att kommissionen kommer att lägga fram sina förslag inom kort. Framför allt vill jag välkomna det faktum att kommissionen nu tar upp ett av de viktigaste förslagen i parlamentets rekommendationer – att man använder sig av förordningsformen, vilket är det lämpligaste sättet att anta dessa bestämmelser. Vi kan inte låta det stanna vid ett direktiv, eftersom detta skulle ge de nationella myndigheterna för mycket spelrum och leda till oklarheter i fråga om tillämpningen av reglerna.
För det andra anser jag att betänkandet av Giuseppe Gargani innehåller en mycket viktig idé: idén om vikten av kodifiering. Denna idé återspeglas också i den interinstitutionella överenskommelse som nyligen slöts mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Vi måste i möjligaste mån, efterhand som vi antar lagbestämmelser, kodifiera dem så att vi inte sedan upptäcker att vi står där med en serie förordningar, direktiv, beslut och så vidare som inte hänger ihop. Vi börjar nu få en rad konkreta regler om samarbete på området privaträtt och idealet vore att kunna samla dem i en kodifierad text, och vi skulle också kunna överväga en typ av permanent kodifiering, det vill säga att varje ny regel skulle integreras med de andra för att åstadkomma största möjliga överensstämmelse i lagtexten.
Detta är naturligtvis inte rätt tillfälle att ge kommissionen rekommendationer i denna fråga, men det finns en möjlighet att göra detta, och vi bör därför försöka åstadkomma detta och försöka få det antaget.
Sammanfattningsvis anser jag att samarbetet mellan parlamentet och kommissionen fungerar bra i den inledande fasen. Jag tror att de förslag kommissionen kommer att lägga fram för parlamentet från och med oktober kommer att tas emot väl och att vi kommer att kunna arbeta för medborgarnas bästa för att få gemenskapslagarna så harmoniserade och sammanhängande som möjligt, vilket, som Paolo Bartolozzi påpekade tidigare, kommer att gynna småföretagen och de vanliga medborgarna, vilka förväntar sig mer av Europeiska unionen än bara en mekanism för internationellt diplomatiskt samarbete.
– Herr talman! Det är ett nöje att ta upp denna viktiga fråga här i kväll. I eftermiddags hade jag förmånen att sitta ordförande i ett möte där vi diskuterade förslaget till direktiv om skydd av immateriella rättigheter. Det som framkom tydligast under diskussionen var att den största skillnaden mellan rättssystemen i Europeiska unionen finns inom de rättsliga processerna snarare än i innehållet i lagarna. Förslagen om anpassning av processrätten tillhör dem som är svårast att effektivt omsätta i praktiken. Detta är något vi måste ha i åtanke.
Som ni vet representerar jag ett område i Skottland här i parlamentet. I Skottland har vi den unika förmånen att ha ett rättssystem som är mer eller mindre är hälften av varje, det vill säga en blandning av de civila systemen på den europeiska kontinenten och common law-systemet i England, Irland och Nordirland. Kommissionären kanske skulle ägna sin tid åt att studera skotsk processrätt som en möjlig bro mellan de två stora olika systemen i denna del av världen. Hursomhelst stöder vi i min grupp absolut idén om att gå från konventioner till regelverk. Manuel Medina Ortega har helt rätt när han säger att ett regelverk är rätt instrument för att handskas med dessa harmoniseringsproblem.
Slutligen, när det gäller småmål, vill jag säga att allt i Garganis betänkande är beundransvärt. Jag skulle dock särskilt vilja understryka en sak som gäller delgivning av rättsakter, nämligen punkt 6(i), där följande står att läsa: ”Delgivningen skall utföras av specialiserad personal som har tillbörlig juridisk utbildning för att kunna ge gäldenären all den information som han kan behöva i fråga om det aktuella förfarandet.”. Mycket av det vi har gjort i fråga om harmonisering omintetgörs för närvarande av dålig översättning, brist på tolkning och bristande klarhet. Jag ber om stöd för denna punkt.
–Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 12.00.
– Nästa punkt är ett betänkande (A5-0021/2004) av Emmanouil Mastorakis för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1406/2002 om inrättande av en europeisk sjösäkerhetsbyrå (KOM(2003) 440 – C5-0393/2003 – 2003/0159(COD)).
– Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska sjösäkerhetsbyrån har inte varit i gång särskilt länge. Ändå har kommissionen föreslagit att utvidga dess funktioner inom tre mycket specifika och mycket ämnesinriktade områden, nämligen bekämpning av föroreningar orsakade av fartyg, utbildning av sjöfolk och sjöfartsskydd.
Jag vill påpeka att de senaste sjöfartskatastroferna har gjort det fullständigt klart att vi måste anta nya åtgärder på EU-nivå, inte bara för att förebygga föroreningar, utan också i samband med tillhandahållande och förvaltning av resurser för bekämpning av föroreningar när de uppstår.
Byråns insatser för bekämpning av föroreningar kommer att komplettera de bestämmelser som redan finns i unionens stater och skapa ett mervärde åt de åtgärder som vidtas på gemenskapsnivå inom området för samhällsskydd. De kommer att komplettera medlemsstaternas system för insatser och inte i något fall ersätta dem – och det är inte heller det som är meningen. För detta ändamål skall byrån kunna hyra specialfartyg och flerfunktionsfartyg. Byrån kommer att tillhandahålla adekvata resurser för detta, liksom tekniskt och vetenskapligt stöd inom området till medlemsstaterna och kommissionen.
När det gäller miniminivån på utbildning för sjöfolk innebär vårt förslag en enkel jämförelse med de befintliga bestämmelserna i förordningen om inrättandet av byrån, med en mer framträdande roll för gemenskapen i enlighet med direktiv 2001/25/EG. Den uppmanas därför att aktivt bidra till de nya förfarandena för erkännande av yrkeskvalifikationer för sjöfolk som utfärdas av tredjeländer.
Även när det gäller skydd för medborgarna syftar vårt förslag till att ta hänsyn till den nya gemenskapsbefogenheten i fråga om förbättring av säkerheten på fartyg och i hamnanläggningar. Förordningen som inför denna nya befogenhet kommer snart att träda i kraft, tack vare den överenskommelse som parlamentet och rådet uppnådde vid första behandlingen. Enligt denna överenskommelse måste kommissionen kontrollera att de kontrollförfaranden som införs av medlemsstaterna är effektiva. Att byrån deltar i dessa inspektioner är helt riktigt. En ändring som parlamentet föreslår i texten till förordningen om byrån gäller ramen för detta deltagande och begränsar det i praktiken till inspektioner inom den privata sektorn. Även om detta tillvägagångssätt är mer restriktivt än det vi förespråkat, kan kommissionen acceptera det.
Sammanfattningsvis, herr talman, mina damer och herrar, konstaterar jag att rådets och parlamentets ståndpunkter i denna fråga ligger mycket nära varandra, och jag vill ta tillfället i akt och tacka Emmanouil Mastorakis för hans arbete. Jag tycker att ändringarna är konstruktiva och jag anser att det är på detta sätt vi snabbt kommer att kunna komma överens med parlamentet och därmed ge byrån dess nya befogenheter, särskilt i fråga om förvaltningen av resurser för bekämpning av föroreningar till havs. Detta, tillsammans med den ändrade tilldelningen av resurser i årets budget och kommande budgetar, kommer att innebära att vi på EU-nivå får tillgång till fartyg för bekämpning av föroreningar till havs, för att hantera något vi tyvärr inte kan förhindra, nämligen risken för nya katastrofer liknande dem vi redan sett, eftersom det aldrig går att eliminera denna risk helt. Vi måste i möjligaste mån minimera effekterna av dessa katastrofer, om det inträffar fler.
. – Herr talman! Europeiska kommissionen har föreslagit att utöka byråns kompetensområde så att den skall kunna stödja gemenskapens befintliga ramverk och mekanismer inom området för oavsiktlig och avsiktlig förorening av havet och inom skyddspolitiken.
Vi hade en lång debatt om vidden av denna utökning i utskottet och med högre kommissionstjänstemän och vi kom nästan enhälligt fram till en baslinje som också rådet kan godta. Grundelementet i den föreslagna ändringen är att byrån i allmänhet agerar som kompletterande kapacitet, utan att ifrågasätta medlemsstaternas jurisdiktion, och ger stöd till Europeiska kommissionen. Jag skall inte dölja för er att det uppstod allvarliga problem i fråga om överföringen av uppgifter, inte bara i fråga om skydd utan också i fråga om trygghet, Och vi beslutade till sist att acceptera det som var möjligt. Det kan möjligen ha varit till någon hjälp att engelskans ”safety” och ”security” på föredragandens språk, grekiska, översätts med samma ord.
Vi menar, när vi talar om en skyddsmekanism, att det utan tvekan är bättre att ha en kanske någon sämre utrustad mekanism, så länge vi kan få den så snabbt som möjligt. För tillfället är det viktigaste, måste det viktigaste vara, att så snabbt som möjligt organisera oss för att bekämpa händelser som den med fartyget ”Prestige”, för vilken Europaparlamentet inrättat ett tillfälligt utskott så vi kan få reda på exakt vad som hände och få fram förslag om vad som skall göras i framtiden. Dessutom har det beslutats om en utvärdering av den ändrade förordningen, så att förfarandet för att förbättra den, om så krävs, kan gå framåt. Jag vill ta tillfället i akt och än en gång protestera mot den oacceptabla behandlingen av befälhavaren på ”Prestige”, Apostolos Magouras, som behandlas som en brottsling. Detta är inte humanitärt godtagbart och det avskräcker kvalificerade unga människor från att gå in i sjöfartsyrken, vilken medför uppenbara faror för sjöfarten världen över och för våra hav.
Avslutningsvis vill jag tacka alla politiker och avdelningstjänstemän som varit delaktiga och påpeka att vårt utskott inte ställde sig bakom de ändringar som budgetutskottet föreslog, eftersom vi ansåg att det inte var rätt att de skulle vara med i en sådan förordning som den ändrade förordningen, av både substantiella och formella skäl.
– Herr talman! Det faktum att vårt utskott antog Mastorakisbetänkandet med 45 röster mot 1 bevisar tydligt, enligt min mening, att nästan hela kammaren ställer sig bakom innehållet.
För vår del har vi från början gjort det klart att vi stöder Europeiska kommissionens förslag att utöka sjösäkerhetsbyråns befogenheter. Detta måste göras, vilket jag tror att ”Prestiges” förlisning mycket tydligt har visat. Därför har vi från början stöttat betänkandet av Emmanouil Mastorakis. Den ståndpunkt vårt parti och Europaparlamentet i stort antog i fråga om Sterckxbetänkandet pekar också åt det hållet. Det var i det betänkandet de idéer som Europeiska kommissionen nu föreslår först lades fram.
Jag är glad att jag här i dag, inför denna kammare, på PPE-DE-gruppens vägnar upprepar vårt stöd för Mastorakisbetänkandet, där man bemödat sig om att nå en överenskommelse med rådet, så att vi kan avsluta detta ärende snabbt vid första behandlingen utan dröjsmål. Föredragandens ansträngningar för att nå en överenskommelse har i många fall varit svåra, eftersom man varit tvungen att hitta konvergenspunkter med vissa medlemsstater som hade en del att anföra i fråga om subsidiaritetsprincipen. Dessa problem lyckades man så till slut överbrygga och jag vill därför gratulera föredraganden till hans betänkande.
Bortsett från detta vill jag också, – nu inte som företrädare för Europeiska folkpartiet, utan som grekisk parlamentsledamot – eftersom han själv tog upp frågan, påpeka att jag naturligtvis instämmer med vad han sade om den grekiska befälhavaren och att jag hoppas de spanska myndigheterna gör vad de kan för att se till att han behandlas rättvist.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Det är vid få sittningar som frågan om sjöfartssäkerheten inte tas upp. Denna är inget undantag, men här har vi uppnått konsensus. Ja, jag tror faktiskt i stort sett alla instämmer i vår kollegas betänkande.
Jag vill bara säga några ord om några frågor. För det första – nödhamnar. Jag tror, fru kommissionsledamot, att när arbetet väl är slutfört skulle det vara bra att ha ett europeiskt register över tillflyktsorter och nödhamnar och nödhamnsförfaranden så att alla känner till dessa och har full tillgång till alla detaljer.
Så några ord om själva byrån. Den har sitt säte i Lissabon. Jag önskar den all lycka i Lissabons hamn, men man får inte glömma att den också måste förses med regionala tekniska kontor och att vi måste arbeta snabbt. Vi måste handla på ett sätt som gör att byråns operativa del, dess arbetsverktyg i praktiken, sätts i stånd så fort som möjligt. Regionala tekniska kontor planeras, tror jag, längs Atlantkusten, vid Medelhavet, vid Östersjön och vid Adriatiska havet.
Slutligen läste jag i går, i kommissionens rapport om budgetplanen för 2007–2012, att ni föreslog en europeisk gränsskyddsbyrå med en europeisk gränsvaktskår. Jag tror vi i detta sammanhang också måste fästa uppmärksamheten på sjögränserna. Det ni föreslagit om landgränserna är värt att granskas med tanke på tillämpning på sjöfartsområdet, inte i exakt samma form, men i en anpassad version.
Sammanfattningsvis, fru kommissionsledamot, anser jag att arbetet är långt ifrån slutfört. Det finns ett område där det också vore bra att fortsätta våra ansträngningar och det är i fråga om bekvämlighetsflagg. Jag menar nämligen att hoten kommer att fortsätta sväva över sjöfolket och miljön så länge det är möjligt att genom en advokat, som täcker upp för en anonym och stenrik ägare, registrera ett fartyg i Panama för 1 500 US-dollar, och detta med full diskretion.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! En snabbstart för Europeiska sjösäkerhetsbyrån (EMSA) skulle i högsta grad ligga i den nuvarande europeiska sjösäkerhetspolitikens intresse. Jag välkomnar att Emmanouil Mastorakis avlägsnat alla hinder och sett till att vi kan arbeta effektivt under den korta tidsfristen. Kanske inte alla håller med mig, men jag beklagar inte restriktionerna kring säkerheten, och jag tror att allt är helt utstakat nu. Att försöka föra in fysiska säkerhetsåtgärder inom byråns befogenhetsområden skulle bara ha gjort den kontroversiell och därmed kunnat förhindra att den snabbt kom till stånd. Som jag ser det innebär det att mervärdet ligger i den förbättrade samordningen av den kunskap och de resurser som redan finns i de olika medlemsstaterna.
Det är viktigt att vi kan rösta ja i morgon, särskilt eftersom vi då kan göra detta till lag i början av mars. Detta skulle i sin tur göra det möjligt för EMSA att lägga förslag till budgeten 2005, vilket måste göras före den 1 april. På så sätt skapar vi utrymme för att omsätta byråns befogenheter i fråga om oljesanering i praktiken, och vi gör det möjligt att göra de nödvändiga investeringarna i ny utrustning. Jag ser det som mycket positivt att byrån också skall ges behörighet att bedöma tredjeländers utbildningar, eftersom den största faran till havs trots allt är den mänskliga faktorn, och detta kommer att minska bristen på kunskap. Det är olyckligt att utredningsmyndigheterna vid fartygskatastrofer i viss mån visat sig vara en besvikelse. De har nämligen bara omfattat utbyte av metoder och uppgifter, vilket jag anser inte vara tillräckligt proaktivt arbete.
Jag vill fråga kommissionsledamoten om det, i det fall överenskommelser kan göras med ett tredjeland, inte vore klokt att se till att Ryssland blir ett av de första länder man gör detta med, så vi kan göra de europeiska kusterna säkra.
– Herr talman, fru kommissionsledamot! Med beaktande av de bittra erfarenheterna i samband med ”Prestiges” förlisning, lägger kommissionen fram ett förslag om ändring av förordningen om inrättande av Europeiska sjösäkerhetsbyrån. Vi är för att utöka byråns befogenheter, så att den kan ge stöd i fråga om föroreningar till havs – avsiktliga och oavsiktliga – och i fråga om skydd för medborgarna, så att systematiska inspektioner av säkerhetssystemen på fartyg och i hamnar kan genomföras.
Vi är också för att byrån skall delta i förfarandena för erkännande av yrkeskvalifikationer för sjöfolk som utfärdats av tredjeländer, där jag skulle vilja lägga till befogenheten att godkänna utrustning som garanterat överensstämmer med Marpol-reglerna och andra regler, för att förhindra att spill från oljetankar eller slagvatten från rengöring av tankar dumpas i havet.
I synnerhet anser vi att byrån måste förses med alla de ekonomiska, mänskliga och materiella resurser som krävs för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter korrekt. För det första måste den ha nödåtgärdsplaner för sjöfartskatastrofer som omfattar alla kuster, från Gibraltar till Ryssland, och som kan sättas i verket efter behov i Atlanten, Medelhavet, Östersjön, Nordsjön osv., däribland planer för att ta hand om det avfall som blir resultatet av uppsamlingsoperationer och rening av brännoljor.
Den bör också ha en tillräckligt stor fartygsflotta för snabba insatser och specialiserade räddningsfartyg, som också har kapacitet att pumpa ur och föra över olja från vilket fartyg som helst som befinner sig i sjönöd. Den måste naturligtvis också ha kvalificerad personal som kan kontrollera att kontrollförfarandena är effektiva, att säkerhetsföreskrifterna tillämpas och att man förebygger föroreningar i europeiska hamnar och på fartyg som trafikerar gemenskapens farvatten, inte bara de som anlöper våra hamnar.
Jag vill tacka Emmanouil Mastorakis för hans betänkande och uttrycka vårt stöd för kommissionens förslag, även om vi hade velat se det gå lite längre.
– Herr talman! Det är lämpligt att erinra om att parlamentet, kommissionen och rådet reagerade snabbt och effektivt på de tragiska olyckorna i samband med tankfartygen ”Erikas” och ”Prestiges” förlisning utanför Europas kust. Viktig lagstiftning antogs också, inom vars ram jag särskilt vill framhålla inrättandet av Europeiska sjösäkerhetsbyrån, som skall få sitt högkvarter i Lissabon, något jag naturligtvis välkomnar. Jag vill också påpeka att parlamentet inrättat ett tillfälligt utskott för ökad sjösäkerhet (MARE), vars betänkande vi väntar på med intresse. Det faktum att vi än en gång diskuterar detta ämne här i dag, i det specifika syftet att utöka byråns kompetens, är ett gott bevis på att tidens gång och effekterna av det massmediala trycket efter dessa händelser, i motsats till vad som ofta händer i liknande fall, inte uttömt vår politiska handlingskraft och vår förmåga att hålla tempot uppe i denna fråga.
Låt oss alltså se på de områden inom vilka kommissionen föreslår att byråns handlingsförmåga skall utökas. För det första har vi gensvaret på föroreningar till havs. Vi har alltid sagt att medlemsstaterna måste samordna sina krafter när olyckor sker. Erfarenheten har visat att ingen medlemsstat klarar att hantera ett stort oljeutsläpp på egen hand. Det finns därför uppenbarliga vinster med samordnade gemenskapsinsatser på detta område och byrån kan spela en viktig roll. Dess nya funktion – insatser vid olyckor – är dessutom huvudpunkten i förslaget för oss i Portugal, ett kustland med lång kust där många fartygsrutter går samman. Det är dock nödvändigt att exakt precisera byråns interventionsmetoder, särskilt i fråga om tillgången till specialfartyg som skall ställas till förfogande för medlemsstater som drabbas av föroreningar, och i fråga om systemen för uthyrning av dessa fartyg.
För det andra utgör inte utbildningen av sjöfolk något problem, särskilt med tanke på hur byrån skall delta i förfarandena för erkännande av yrkeskvalifikationer för sjöfolk utfärdade av länder utanför EU.
För det tredje gäller den mest omtvistade punkten frågan om byråns verksamhet när det gäller säkerheten, eftersom kommissionens ursprungliga förslag verkade göra intrång på medlemsstaternas befogenheter i fråga om den nationella säkerheten och kampen mot terrorism. De ändringar som föreslagits av föredraganden och godkänts av utskottet för regionalpolitik, transport och turism har dock lyckats begränsa byråns räckvidd till klart definierade områden som överensstämmer med de nya gemenskapsbefogenheter som följer av direktiven om säkerhet på fartyg och i hamnanläggningar, och dessutom se till att byråns verksamhet kompletterar kuststaternas prerogativ och inte gör intrång på dem. Sammanfattningsvis stöder vi den balanserade hållning som antagits av föredraganden, som vi vill gratulera till hans utmärkta bidrag till en bättre säkerhet till sjöss och till förebyggandet av föroreningar av havet. Vad vi aldrig får glömma är att när olyckor inträffar, tar inte skadorna hänsyn till nationella gränser.
– Herr talman! För att förhindra missbruk och undvika frestelser är det viktigt att de uppgifter som överlåts till gemenskapsbyråerna definieras mycket exakt, även om antalet byråer har en tendens att öka i en förfärande takt. Det är därför vi fäster särskild vikt vid att granska de förslag som läggs fram för oss om att utöka sjösäkerhetsbyråns befogenheter, i synnerhet inom två känsliga områden.
Även om vi när det gäller föroreningsbekämpningsfartyg vid första påseendet inte har något emot att göra införskaffningskostnaderna för dem ömsesidiga, måste det tydligt bekräftas att ansvaret för förvaltningen av dessa fartyg och initiativet för förebyggande och bekämpning av föroreningar till havs i första hand ligger hos kustmedlemsstaterna och att kommissionen endast skall ingripa för att komplettera insatserna, och noggrant och känsligt tillämpa subsidiaritetsprincipen. Det är mycket viktigt att undvika situationer där gemenskapsinsatser kan kompromettera effektiviteten i beslutsystem som visat sitt värde, vilket till exempel var fallet i fråga om den atlantiska hamnpolismyndighetens samordning av nationella resurser, gemenskapsresurser och utomeuropeiska resurser i samband med ”Prestiges” förlisning.
När det gäller utökandet av byråns befogenheter inom kampen mot terroristhot, måste varje sådan utökning klart definieras. Gemenskapsbyrån har exempelvis uppenbarligen inte befogenheter att ingripa i fråga om den faktiska principen om inspektioner, och inte heller att föreslå möjliga sanktioner. Den enda roll byrån kan ha är att genomföra inspektioner av fartyg och hamnanläggningar. Vi måste vara särskilt vaksamma på denna punkt, som är extremt känslig när det gäller medlemsstaternas säkerhet, för att undvika att oklarheter uppstår och att underentreprenörer tar på sig ansvar som de inte har.
– Herr talman! Vi är alla medvetna om att det var efter tankfartyget ”Prestiges” förlisning, och den därpå följande bristen på samordning mellan medlemsstaternas insatser, som kommissionen beslutade att lägga fram förslagen om ändringar i förordningen om inrättandet av Europeiska sjösäkerhetsbyrån. Vraket – och de mänskliga, miljömässiga och ekonomiska tragedier det orsakade i de områden som drabbades, i synnerhet Galicien – visade tydligt att det krävs mer effektiva insatser och en bättre samordning mellan medlemsstaterna. Det finns dock ingen som helst anledning att utöka byråns befogenheter till områden som så tydligt är medlemsstaternas ansvar, eftersom detta skulle medföra dubblerade kostnader och frånta medlemsstaterna en del av deras ansvar. Detta skulle i sin tur leda till frågor om suveränitet och i förlängningen till konflikter i fråga om behörighetsområden.
Den allra viktigaste frågan är att klargöra hur långt byråns behörighetsområde kan och bör utsträckas. Jag måste säga att jag är mycket glad att byrån skall inrättas i Portugal – jag hoppas att det sker så snart som möjligt och tycker att det vore bra om kommissionen kunde ge oss lite information om tidsplanen. De befogenheter jag talade om får inte underminera subsidiaritetsprincipen. Föredraganden föreslår att byråns arbete när det gäller hantering av föroreningar skall begränsas till tekniskt och vetenskapligt stöd och inte ersätta medlemsstaternas egna reaktionsmekanismer – den bör tillhandahålla extra resurser när så begärs av den regering som ansvarar för genomförandet av saneringsoperationen.
Jag delar denna åsikt, eftersom ingen stat ensam klarar att hantera stora oljeutsläpp. Under sådana förhållanden kan byrån tillhandahålla stöd, men den får inte ersätta medlemsstaternas insatser. Byrån kan inte och skall inte ingripa för att bekämpa terroristattacker. I stället skall byrån anförtros ansvaret att kontrollera effektiviteten i medlemsstaternas säkerhetssystem för fartyg och hamnar. Inrättandet av byrån kan bidra till att stärka säkerheten till sjöss, tillsammans med de nationella myndigheterna och stödet från olika medlemsstater, genom att agera som en extra teknisk och vetenskaplig resurs och inte som ett överstatligt organ som övervakar säkerhet eller till och med fiskeriverksamhet.
– Herr talman, fru vice ordförande! Jag kan faktiskt inte hålla med föregående talare när det gäller de flesta av hennes kommentarer, och särkilt inte hennes farhågor beträffande byråns befogenheter. Ni vet att om vi ser tillbaka – på ”Erika” och ”Prestige” – så har medlemsstaterna verkligen visat att de inte klarar att lösa problemen snabbt på egen hand. Vi behöver en europeisk sjösäkerhetsbyrå, och vi behöver också utöka byråns behörighetsområde.
Vi i denna kammare har hela tiden ställt oss bakom sjösäkerhetsbyrån. Låt mig bara påminna om ett enskilt tillfälle, nämligen i höstas. När rådet då ville skära i budgetposten för byrån, som just höll på att inrättas, stoppade vi snabbt denna åtgärd vid första behandlingen av budgeten.
Fru vice ordförande, även jag anser att föredragandens förslag – nämligen att ge byrån de erforderliga resurserna, det vill säga de finansiella resurser som krävs för att hyra fartyg, utrustning och så vidare, och för att snabbt tillhandahålla specialiserade bekämpningsinsatser mot föroreningar när en kuststat begär detta – innebär att byrån faktiskt måste förses med tillräckliga resurser.
Jag är naturligtvis också lite skeptisk. Vi bör inte överbelasta byrån med allmänna hotförebyggande uppgifter. Europeiska sjösäkerhetsbyråns främsta uppgift är att garantera en hög, enhetlig och effektiv nivå av sjöfartssäkerhet och förebygga föroreningar från fartyg inom gemenskapen, inte att allmänt förebygga terrorism. Vi måste vara väldigt noga med att se till att inte bygga upp förväntningar som byrån inte kan leva upp till.
Fru vice ordförande, nu när vi beträtt nya territorier – eller nya farvatten – genom att inrätta byrån, har vi begärt att den snabbt skall upprätta ett detaljerat arbetsprogram. Detta har vi gjort eftersom vi vill diskutera arbetsprogrammet med er, fru vice ordförande, då ansvaret för byrån ligger hos er som den ansvariga kommissionsledamoten. Byrån har varken en enskild struktur eller identitet, i stället är det kommissionen som ansvarar för att se till att den fungerar effektivt. Jag är säker på att ni, fru vice ordförande, kommer att göra det rätta, men vi måste ändå diskutera frågan i detalj för att inte överhopa byrån med uppgifter och sedan underlåta att förse den med tillräcklig personal och resurser. Detta skulle skapa svårigheter för byrån. Vi måste därför diskutera exakt vilka uppgifter den skall genomföra, vilka uppgifter den kan genomföra, och vilka resurser som kommer att behövas för denna process.
Jag skulle vilja upprepa en kommentar från en föregående talare. Fru vice ordförande, det skulle vara bra om ni i kväll kunde tala om för oss hur snabbt byrån kan flyttas. Vi var glada över att byrån inledde sitt arbete i Bryssel, eftersom detta arbete var brådskande och nödvändigt. Men eftersom nu stats- och regeringscheferna redan länge irrat kring och trålat efter olika lokaliteter i Europa, och nu slutligen bestämt sig för Lissabon, vill vi inte att de kommande två åren skall ägnas åt att hyra utrymme och få lokalerna klara innan det riktiga arbetet kan börja. Ni kanske kan ge oss indikationer på en tänkbar tidsplan, för vi vill att flytten till Lissabon skall gå snabbt så att vi får en effektiv byrå på fötter och i drift mycket snart.
Jag har en sista kommentar. I mitt tidigare liv var jag domare, och jag anser att vi måste vara mycket försiktiga med vad vi säger om kaptenen på ”Prestige”. Jag har också fått intrycket att han borde ges möjlighet att lämna Spanien för att bo någon annanstans inom den inre marknaden, nämligen i sitt hemland, Grekland. Men det är dock så att i en demokrati, i en stat som följer rättsstatsprinciperna, finns en uppdelning av makten, och det är inte de spanska myndigheterna utan den spanska domstolen som förbjudit honom att lämna landet. Vi i denna kammare bör vara mycket försiktiga och får inte lägga oss i den rättsliga självständigheten.
– Herr talman! Oljetankern ”Prestiges” förlisning utanför Galiciens kust visade, bland många andra tillkortakommanden, på bristen på samordning mellan medlemsstaterna när det gäller bekämpning av föroreningar. Kommissionen föreslår nu en ändring av den nyligen antagna förordningen om inrättandet av Europeiska sjösäkerhetsbyrån, som upprättades efter ”Erika-olyckan”, inte bara för att ge stöd i samband med föroreningar av havet, utan också i samband med skydd mot olagliga handlingar.
När det gäller föroreningar framstår förslaget för mig som relativt förvirrat. Byrån måste ha de resurser som krävs för att ingripa när en medlemsstat så begär och under den statens ledning, med specialfartyg som skall arbeta under ett uthyrningssystem, och som på begäran skall ställas till medlemsstatens förfogande. Det anges inte om dessa skall förvärvas, chartras eller hyras på permanent eller tillfällig basis. Personligen skulle jag vilja ha den frågan klarlagd, eftersom jag i Galicien, vid byrådirektörens besök mitt under ”Prestige-krisen”, läste att ett av skeppen skulle ha sin permanenta bas i Finisterre.
I föredragandens ändringar anges specifikt att huvudansvaret för bekämpning av föroreningar ligger hos kuststaterna, som måste ha sina egna resurser – vilket en del av oss tycker är logiskt – och att byråns insatser endast skall ske på medlemsstatens begäran, i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Men denna princip kan inte berättiga att gemenskapens förhåller sig passiv. Under förevändning att det är medlemsstaternas och inte unionens ansvar, bevittnade vi vid ”Prestige-katastrofen” att en av dessa medlemsstater, ett land med betydande kustlinje, inte hade, och än i dag inte har, de minimiresurser som krävs för att hantera ett nödfall.
Kommissionen kan inte fortsätta att ignorera behovet av att inrätta gemensamma svarsmekanismer eller en europeisk samordning av de olika staternas resurser för att kunna hantera nödsituationer och reagera vid katastrofer.
Trots de reservationer som tidigare uttryckts, anser vi, liksom föredraganden, att bland de nya befogenheterna bör kommissionens förslag stödjas, eftersom det bidrar till att öka säkerheten i sjöfartstransporterna.
–Herr talman, mina damer och herrar! Som tyvärr så ofta är fallet i den nationella politiken, lider även EU-politiken av det syndrom som gör att det i fråga om miljökatastrofer alldeles för ofta handlar om reaktiva insatser, i stället för proaktiva, när man skall utarbeta adekvata åtgärder. Sålunda krävdes katastrofen med oljetankern ”Erika” för att man skulle inrätta en europeisk sjösäkerhetsbyrå. Inte ens ett år efter det att förordningen antogs, drabbades Frankrike av katastrofen med oljetankern ”Prestige”. Det är därför som det nu läggs ett förslag för att ändra denna förordning och ta bort kryphålen i den.
Även om vi inte kan annat än applådera en väl fungerande byrå av detta slag, skulle jag vilja ta upp några invändningar. För det första välkomnar jag det faktum att byrån kommer ha resurser för att på en medlemsstats begäran bekämpa föroreningar med hjälp av specialfartyg. Denna miljöaspekt har vår grupps ovillkorliga stöd.
För det andra stöder vi också förslaget att ge byrån en roll i samband med intygen om yrkeskvalifikationer för sjöfolk, under förutsättning att den höga kvaliteten på den nuvarande utbildningen kan garanteras.
Jag skulle vilja kommentera den tredje punkten. Det bör inte vara byråns ansvar, utan de behöriga hamnmyndigheternas bör själva vara ansvariga för att vidta säkerhetsåtgärder mot terroristhotet. I detta sammanhang kan jag, som invånare i Antwerpen, berätta att Antwerpens hamn på bland annat detta område har gjort stora ansträngningar för att få upp säkerheten i sin infrastruktur till en nivå som ligger i linje med de relevanta amerikanska tullmyndigheternas regler. Som vi gjorde för några månader sedan i fråga om egenservice, måste vi motsätta oss kommissionens strävan att införa en centraliserad modell för alla Europas hamnar, och vi förespråkar fortfarande den urgamla Hansamodellen, som genom tiderna har garanterat välstånd, tillväxt, sysselsättning och säkerhet i våra nordeuropeiska hamnar.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Till följd av de senaste sjöfartsolyckorna vid Europas kuster har alla berörda parter äntligen vaknat upp och insett att det är dags att handla, för att kunna förebygga sådana olyckor och reagera effektivt och utan dröjsmål när de händer. Den mest välkomna utvecklingen är inrättandet av en samordnande struktur för sådana åtgärder, nämligen Europeiska sjösäkerhetsbyrån, med klara och begripliga mål som kommer att resultera i ett större ansvarstagande och bättre effektivitet.
Det primära målet är att förhindra och bekämpa olyckor som förorenar havet, och detta är följaktligen det som alla är medvetna om. Havet täcker största delen av vår planet. Det är källan till vår framtida överlevnad, och därför måste vi skydda dess resurser. De som far över havet måste självklart vid varje tidpunkt hållas ansvariga för fartygens skick, för människorna som arbetar på dem och för de anställda i branschen på land. Det finns därför ett starkt behov av att övervaka rutterna och göra dem säkra, och av att stärka den befintliga modellen, både när det gäller inspektioner och i fråga om hur ofta dessa skall genomföras.
Även om det på detta stadium inte är en prioritetsfråga för byrån, har den ökande oron för terroristhotet mot fartyg och hamnanläggningar redan resulterat i antagandet av specialåtgärder och internationella instrument. Denna oro kan på ett klart och otvetydigt sätt bemötas i förordningen om sjösäkerhetsbyrån, vilket skulle utgöra ytterligare ett mål och bidra till att öka förtroendet bland alla inblandade i alla medlemsstater. Ärligt talat kan ingen garantera en total effektivitet, men en ständig vaksamhet och omsorg, stödd av den utrustning som krävs för detektion, korrektion och information, kommer sannolikt att resultera i en minskning av denna slags verksamhet.
Jag vill också framhålla vikten av en systematisk och strikt utvärdering av insatser för att förhindra och bekämpa förorening av havet. Det är bara genom att skaffa oss förståelse för medlen och motiven till handlingarna och genom att ställa de inblandade till svars som vi enligt min mening kommer att kunna försäkra oss om att varje steg vi tar blir tryggare och säkrare än det föregående. Ett system för utvärdering av ansvarsfrågor måste tillämpas konsekvent, oavsett vad det är som skall utvärderas. Principen om att förorenaren betalar är central och kommer säkert att motverka vårdslöshet, något som inte kan och inte får ursäktas.
Jag anser att utbildningen av sjöfolk är av yttersta vikt – såväl teknisk och vetenskaplig utbildning i sjösäkerhet som uppnåendet av lämpliga kvalifikationer. Utöver uppgiften att komplettera medlemsstaternas förmåga att agera, är samarbetet inom byrån avsett att se till att varje medlemsstat är lämpligt utrustad för att hantera varje olycka som inträffar vid dess kust. Jag håller med om att Europeiska sjösäkerhetsbyrån bör ha personal som är högt kvalificerad och erfaren inom området sjöfartssäkerhet, för att se till att dessa mål hanteras på ett riktigt och professionellt sätt.
Eftersom jag kommer från Portugal och har starka band till sjön, anser jag att Europeiska sjösäkerhetsbyrån alltid kommer att vara en utmaning för ...
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag vill säga att jag välkomnar betänkandet och att jag instämmer i gratulationerna till föredraganden Emmanouil Mastorakis. Jag skulle också vilja säga till kommissionsledamoten, högt och tydligt: ”var inte rädd att visa ambitioner”. Alla kan tydligt se att detta är ett problem av europeiska dimensioner. Vi talar inte bara om ”Prestige” eller ”Erika” – vi talar om de tusentals fartyg som år efter år förorenar europeiska farvatten i avskyvärda brott mot miljön, mot vilka medlemsstaterna har visat sig vara oförmögna att agera. Det krävs en europeisk dimension, det krävs en europeisk kustbevakning. Jag räknar inte med att detta medför något extra arbete, eftersom arbetet endast kan bli effektivt om det genomförs över gränserna.
Om det finns ett problem här är det sannerligen inte att förslagen är för djärva – snarare att de är för trevande. Fru kommissionsledamot, var snäll och visa ambitioner! Europas folk behöver ambitioner, de behöver se att dessa problem tacklas och de behöver ett uttalande av Europeiska sjösäkerhetsbyrån om när vi skall kunna få stopp på den skandalösa fortgående föroreningen av våra hav, när vi skall få se nya regler om sjötransporter. Detta är vad vi behöver! Med tanke på detta ansvar måste kammaren få tillgång till allt den behöver och erbjuda all den hjälp den förmår. Vi får inte ge vika för de konservativa tankegångarna bland dem som bara ägnar sig åt medlemsstaternas inbördes maktförhållanden och som bortser från vad som verkligen är viktigt för medborgarna.
. – Herr talman! Jag vill tacka Emmanouil Mastorakis och alla parlamentsledamöter för det fantastiska arbete ni genomfört när ni deltagit i något som i nära fem år otvivelaktigt varit en av huvudfrågorna under detta parlaments och denna kommissions mandatperiod. Ett av de stora framsteg vi gjort tack vare vårt gemensamma arbete under dessa år har varit att helt revolutionera frågan om sjösäkerhet på EU-nivå, och vi har varit mycket ambitiösa, Paulo Casaca, eftersom vi gått från praktiskt taget noll till, jag skall inte säga oändlighet, men vi har i alla fall åstadkommit mycket.
Vi måste fortfarande göra framsteg, med det vi hittills har uppnått har varit imponerande. Jag skulle vilja säga följande till er parlamentsledamöter. För det första: när det gäller säkerheten och även frågan om terroristhotet måste någon genomföra de uppgifter som gäller kontroll, övervakning och stöd, vilka ofta hänger nära samman med säkerhetsfrågor av andra slag, och vi anser därför att det vore bättre att byrån hade hand om båda aspekterna.
För det andra: när det gäller frågan om att ge byrån förvaltningsbefogenheter – och jag har förstått att Rosa Miguélez Ramos vill ha detta bättre definierat – är det så att vi har valt att lämna olika alternativ öppna. Vid en given tidpunkt kommer det att vara möjligt att helt enkelt beställa fartyg, under andra förhållanden att hyra dem och i ytterligare andra fall att själv driva dem direkt. Det finns olika möjligheter: man kan ha avtal, man kan vara förvaltare, man kan äga. Vi vill inte utesluta några möjligheter. Vi får se vilka budgetmedel som finns tillgängliga för oss och vilka omständigheterna är. Låt oss hoppas att byrån sätter i gång och gör framsteg under en lång tid framöver. Den måste få marginaler. Vi blir tvungna att söka efter det lämpligaste arbetssättet, och parlamentet kommer säkerligen, om än bara budgetvägen, att ha mycket att säga till om i fråga om vilket arbetssätt som slutligen fastställs.
För det tredje: när det gäller kustbevakningen, mina damer och herrar, vet jag vad parlamentet vill, och inget skulle glädja mig mer. Men jag tror att vi måste börja med att ta vissa preliminära steg innan vi kan klara en verklig integrering av de nationella kustbevakningarna och en verklig integrering på alla områden.
För det fjärde talar ni om större befogenheter och flera talare har uttryckt farhågor om att byråns verksamhet skulle komma att ersätta medlemsstaternas ansvar. Nej, mina damer och herrar. Vi talar här om en kompletterande och supplementerande verksamhet, som inte på något sätt skall ersätta något. Det är inte fråga om att ta befogenheter från medlemsstaterna, utan vi talar snarare om möjligheter som inte funnits tidigare och som tack vare byrån, på EU-nivå, kommer att bli tillgängliga för oss så att vi kan kämpa för säkrare och renare hav.
För det femte: När skall byrån flytta? Så snart som möjligt, mina damer och herrar. Men ni måste vara medvetna om att vi håller på att förhandla om högkvartersfrågan med de portugisiska myndigheterna. Om det bara vore upp till oss, skulle flytten ske före sommaren. Problemet är att de portugisiska myndigheterna har vissa problem i fråga om anläggningarna och vi måste se om dessa kan lösas innan året är slut. Men det beror inte på oss, utan på de portugisiska myndigheterna. Hur som helst vill jag tala om att 40 personer redan kontrakterats, däribland tillfällig personal och hjälppersonal och framstående nationella experter. Vi har lagt stor vikt vid denna aspekt eftersom vi anser att det är här vi kan finna den samlade erfarenheten och kunnandet, och eftersom det dessutom kommer att bidra till ett bättre samarbete med unionens stater, och jag upprepar att vi inte är ute efter att ta ifrån dem befogenheter, utan snarare att ge dem mer stöd. När det gäller förvaltning och reaktioner vid föroreningsproblem skall tio personer avdelas till detta, sju till utbildning, och för säkerhetsfrågor, med hänsyn till terroristaspekten, omkring åtta personer.
Jag vill framhålla för parlamentets ledamöter – och därmed svara Rosa Miguélez Ramos – att det är uppenbart att Iberiska halvöns nordvästra kust är ett av de områden där risken för föroreningar från fartyg är som störst. Vi behöver bara se efter var de flesta olyckorna har skett under de senaste åren: utanför Galiciens kust. Andra riskområden är Engelska kanalen, Bretagnes kust med flera. Tanken är att saneringsfartygen skall vara koncentrerade till och ha sin hemmahamn, främst som operativ bas, i de områden där risken är störst, och de kommer naturligtvis också att behövas i Medelhavet.
Slutligen vill jag framhålla att byrån också måste ha kontor vid Medelhavet. Detta är frågor vi arbetar med.
Herr talman! I dag kommer vi – hoppas jag – att anta och om en stund också att debattera frågan om ansvar och den internationella fonden för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja (IOPCF). Även här – och detta är vår sista sammanträdesperiod – fortsätter vi att göra framsteg och komma överens om extremt viktiga frågor så att vi alla tillsammans kan förse Europeiska unionen med ett rättssystem och ett system för resurser som verkligen kan göra det möjligt för oss att bekämpa förorening av havet och förbättra säkerheten. Vi är medvetna om att vi sannolikt i framtiden kommer att få ta itu med frågor som bekvämlighetsflaggning och vissa aspekter av sjöfartslagstiftningen – här refererar jag till Paulo Casacas inlägg. Vi kommer att ha banat vägen och jag hoppas att den som tar över efter mig – för detta är ett stafettlopp – kan slutföra det arbete som vi alla tillsammans har främjat under alla dessa år.
När det gäller befälhavarnas ansvar – och jag tror att vi här har fått svar från olika håll – vill vi alla att människor skall få åtnjuta alla tänkbara friheter, men det finns en viktig punkt och det är att vi måste respektera domstolsbeslut i alla unionens länder.
– Tack, kommissionsledamot Loyola de Palacio.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0016/2004) av Ulrich Stockmann för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om intermodala lastenheter (KOM(2003) 155 – C5-0167/2003 – 2003/0056(COD)).
. – Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka Ulrich Stockmann för det arbete han genomfört och säga honom att hans förslag tydligt är ägnat åt att underlätta och främja intermodala transporter.
Vi tror att det är en viktig faktor om vi skall kunna bibehålla en hållbar utveckling i Europeiska unionen och förena ekonomisk tillväxt med livskvalitet, med konkurrenskraft och med transporter som är konkurrenskraftiga och miljövänliga.
Vi måste förbättra och klargöra hur vi utnyttjar de möjligheter vi har att kombinera olika transportsätt, vilket kommer att göra det möjligt för oss att optimera de infrastrukturer vi förfogar över.
När vi talar om intermodalitetssektorn behöver vi ett mer sammanhängande och strikt tillvägagångssätt i fråga om förvaltningen och kontrollen av lastenheter, eftersom det är lastenheterna som kommer att göra det möjligt att frakta containrar – som vi har sett är containerprincipen framtidens transportmedel – med fartyg, tåg eller lastbil genom vårt territorium.
Därför krävs det ett mer sammanhängande och strikt tillvägagångssätt för att behålla kontrollen över lastenheterna i syfte att öka säkerheten. Det krävs också en harmonisering av vissa egenskaper för växelflak i syfte att förbättra effektiviteten vid överföring och av förvaltningen och genomförandet av en europeisk intermodal lastenhet som kombinerar fördelarna med de nuvarande fartygscontainrarna och dessa växelflak, det vill säga lastkapacitet, hållfasthet samt en optimal storlek för Europapallar i enlighet med bestämmelserna i den europeiska vägtransportlagstiftningen. Jag insisterar på att det även måste gå att transportera dem på landsväg.
Kommissionens avsikt är att skapa ett mer harmoniserat och effektivt system med lastenheter för intermodala transporter. Även om förslaget otvivelaktigt kommer att gynna järnvägstransporter, är ett av huvudmålen att skapa bättre möjligheter för de inre vattenvägarna och närsjöfarten inom den europeiska intermodala marknaden. Det är därför endast genom en bättre harmonisering av lastenheter som vi kan åstadkomma den prestanda som krävs för att bromsa ökningen av kostnader för transporter och överföring och göra sjötransporterna mer konkurrenskraftiga när de måste ersätta väg- och järnvägstransporter.
Det är inga revolutionerande åtgärder kommissionen föreslår i och med denna åtgärd – vi försöker inte uppfinna hjulet på nytt – utan vi har stor tillit till den utprovade och fungerande strategi som användes vid inrättandet av den inre marknaden: ett ramdirektiv som fastställer de grundläggande kraven och överlåter de tekniska detaljerna åt de europeiska standardiseringsorganen, vilka kan använda sig av experter och branschdirektörer. Det är de som vet vad branschen behöver för att uppnå de politiska målen.
Jag vill än en gång säga att vi har fört en mycket nyttig och djupgående diskussion med utskottet för regionalpolitik, transport och turism och jag vill tacka dem för att de ägnat den tid och de krafter åt denna åtgärd som krävdes för att redan denna första behandling skulle kunna ge ett fullt moget beslut.
I rådet går det dock inte lika snabbt. Jag är säker på att rådet noga kommer att studera resultatet av denna första behandling i parlamentet och att det snabbt kan komma fram till en gemensam ståndpunkt, och om möjligt, en gemensam ståndpunkt som stöder det förslag som parlamentet kommer med.
. – Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kommissionsledamoten har rätt: intermodala transporter är konkurrenskraftiga bara i begränsad utsträckning, och de befintliga lastenheterna – oavsett om det gäller containrar eller växelflak – kan inte enkelt användas i alla de fyra transportsätten. Den komplicerade och utdragna processen vid omlastningarna slösar inte bara en massa tid, den kostar också en hel del pengar. Intermodala transporter medför därför automatiskt en mängd nackdelar. För det första är de mycket mer komplexa och därför svårare att organisera och för det andra är det mycket få operatörer som har en klar överblick över hela den intermodala kedjan. Därför måste vi främja intermodala transporter, och det är det vi gör med detta direktiv.
Detta direktiv har tre syften. För det första att skapa en ny lastenhet, den europeiska intermodala lastenheten, för det andra att inrätta specifika krav om intermodalitet för alla nya lastenheter, och vi hoppas att vi tack vare detta åtminstone på medellång sikt kommer att kunna halvera omlastningstiden vid terminalerna, och för det tredje att förbättra säkerheten i enlighet med den internationella konventionen om containersäkerhet (CSC). Det kanske var en aning vilseledande av kommissionen att lägga fram direktivet som en del av programmet för främjande av närsjöfarten. Ja, det kommer ju naturligtvis att främja närsjöfarten, men det vi talar om här är hela transportkedjan och en intermodal standardisering av ett slag vi aldrig tidigare sett. Som regel är det de enskilda transportsätten som standardiseras, eller också införs standardisering av specifika aspekter av ett enskilt transportsätt. Detta direktiv är därför först i sitt slag.
Syftet med standardisering är dock inte enbart att hitta den ideala tekniska lösningen. Genom standardisering kommer vi att åstadkomma säkerhet för planering och investeringar, minska hindren för marknadstillträde och minska produktkostnaderna samt öppna nya marknader. Jag är övertygad om att Europa behöver bästa möjliga intermodala lastenhet som kan kombinera containrarnas fördelar med växelflakens. Det skulle vara som en slags europeisk supercontainer, som kan användas i alla transportsätten och lätt lastas om. Den skulle vara stapelbar och lyftas i de övre hörnen. Den skulle passa för användning på fartyg, erbjuda maximalt utrymme för transport av ISO-pallar och göra det möjligt att snabbt lasta och lossa godset.
Kommissionen räknar med att antalet lastbilar som krävs för att transportera en viss mängd gods skulle minska med 25 procent med den nya supercontainern. Jag tror att detta är något optimistiskt, men det visar i alla fall på en förändring. Farhågorna att man inte längre skulle få använda de lastenheter som redan finns är obefogade. Direktivet innebär inte ett tvång att använda den nya supercontainern, det är i stället marknaden som skall reglera detta. Det innebär att olika lastenheter kommer att fortsätta att cirkulera, men den europeiska intermodala lastenheten kommer att bli marknadsledande eftersom den har så många fördelar. Jag tror också att den kommer att få stor framgång på exportmarknaden. Kina och Ryssland är två stora marknader att erövra, och den förväntade ökningen av godstransporter till Östeuropa talar för sig själv.
Direktivet påverkar inte heller ISO-standarden. Vi har lyckats mildra oron kring denna fråga genom ändringar av kommissionens text. Containerfartyg med cellindelning är till exempel konfigurerade enligt tillämplig ISO-standard. Vi föreskriver att säker stuvning skall vara möjlig inombords och på däck på nuvarande containerfartyg med cellindelning utan anpassning av befintliga styrskenor. Vi har också föreskrivit en yttre höjd på 2 900 mm, vilken motsvarar den höjd som europeiska standardiseringsorganisationen CEN fastställt. Vi har alltså skapat bästa möjliga lastenhet för väg och järnvägstransport.
Det måste emellertid vara de europeiska standardiseringsorganen som, i samarbete med industrin, har i uppgift att utveckla detaljerna i denna standardisering. Vi har bara upprättat en ram för processen. Vi ville, eller vi vill, inrätta ett standardiseringsförfarande grundat på mandat, för att standardiseringsprocessen skall fortskrida snabbare. Ansträngningarna för att åstadkomma detta har pågått länge, men de har ännu inte slutförts.
Detta direktiv är bara processens början. Förutom lastenheterna finns det många andra möjliga intermodala transportområden där man skulle kunna standardisera, bland annat i gränssnitten mellan infrastruktur och tjänster, det vill säga terminaler, omlastningsanläggningar och naturligtvis informationssystem samt ansvars- och kontraktsfrågor.
Standardiseringen kommer därför att fortsätta. Jag är glad att vi startat nu och givit en klar signal för de intermodala transporterna.
– Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden på PPE-DE-gruppens vägnar och tacka honom för hans arbete. Genom sitt positiva samarbete har han hjälpt oss att förstå frågan, vilket inte alltid har varit en lätt uppgift, särskilt inte när det gäller den tekniska biten. Han har lyckats få oss att sjunka in i frågan utan att för den skull begrava oss i den. Ur vår synvinkel har det varit en intressant samarbetserfarenhet. Betänkandet, och även kommissionens förslag, innehöll ett antal utmaningar, och som jag ser det har vi i utskottsarbetet hanterat dessa utmaningar på ett mycket positivt sätt. En ny produkt måste vara attraktiv, med andra ord måste den passa marknaden samtidigt som den är effektiv och uppfyller moderna krav. Jag menar att vi har lyckats åstadkomma det resultatet.
Produkten är utformad för att göra processen snabbare och lättare och samtidigt passa nya och befintliga lyft- och stuvningstekniker. De befintliga systemen kommer inte bara att dumpas över en natt, eftersom det skulle ställa folket i branschen inför kravet att göra nya och stora investeringar på kort tid. Deras säkerhet måste garanteras. Mycket bra lösningar har hittats på alla dessa frågor, anser vi, och kommissionens förslag och betänkandet från ert utskott har därför vårt stöd. Det var naturligtvis det specifika exemplet närsjöfarten som specificerades här, där intermodala transporter är uppe i 40 procent, men intermodala transporter har ännu inte kommit upp i dessa siffror inom de övriga transportsätten. Som jag ser det är det nuvarande initiativet utformat för att sporra affärs- och transportsektorn att investera mer i intermodala transporter. Jag tror att vi kan övertyga dem om att göra detta genom att erbjuda subventioner, föreslå effektiva instrument såsom all-round-containern, eller supercontainern som ni kallar den, som medger optimala lastmöjligheter, och samtidigt ta hänsyn till vad som händer på den internationella marknaden och öppna upp för nya möjligheter som dem ni har beskrivit.
På det stora hela är vi mycket nöjda med ert förslag. Den enda skillnaden är att vi fortfarande anser att om produkten är så bra kommer marknaden att reglera den, vi behöver alltså inte investera några offentliga medel, även om vi alla är övertygade om att det kommer att vara bra för den övergripande utvecklingen av transportsystemen om många aktörer blir mer intermodala. Jag vill därför göra en sista kommentar: Jag ser vårt arbete i dag som ett tekniskt bidrag till detta koncept som vi alla ställer oss bakom. Om de lastenheter som vi föreslår visar sig effektiva till sjöss, i luften, på väg och järnväg så måste alla transportformer som används vid sidan av dem också bevisa sin effektivitet. Detta säger jag i synnerhet med tanke på järnvägen – vi kan förbättra hela det intermodala konceptet så mycket vi vill, tekniskt sett, men om en av kedjans aktörer är svag eller påstår sig vara svag kommer det inte att vara någon som helst nytta med hela konceptet. Så vi ser detta som ett positivt steg i rätt riktning, men det är också ännu en tydlig väckarklocka, särskilt för järnvägen, som måste börja tänka multimodalt, investera i konceptet och se över sina strukturer och sin effektivitet.
– Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill också tacka Ulrich Stockmann för att ha utarbetat ett utmärkt betänkande. I början fanns det olika åsikter om den här frågan och till och med missuppfattningar, men föredraganden lyckades genom en resolut insats att göra framsteg i den här frågan och till slut var utskottet ganska enigt om utvecklingen av den nya europeiska lastenheten. Diskussionsämnet är den utmanande tanken att få de olika transportsätten för gods i Europa att bli kompatibla med varandra. Standardiserade containrar skulle medföra fördelar för det överbelastade Centraleuropa, och särskilt för regioner i utlandet. Till exempel går 80 procent av utrikeshandeln i mitt hemland, Finland, sjövägen och det flexibla alternativet med multimodala transporter är mycket avgörande.
Föredraganden har valt rätt väg att gå vidare. Ändringsförslagen är ett försök att se till att det finns kompatibilitet med de europeiska standardiseringsorganen och att undvika problem med ISO-standarder. Verksamhetsutövare inom sektorn kommer att få ansvaret för att utforma den nya containern i detalj. Det finns ett potentiellt problem med ändringsförslag 17. Om höjden på containrarna skall vara 2,9 meter kommer de, när de staplas, inte att passa in i det utrymme som för närvarande finns på nuvarande ro-ro-fartyg (roll-on, roll-off). Av detta skäl kanske kommissionens förslag att höjden på containern skall vara 2,67 meter är bättre. Vår grupp stöder förslaget och vi hoppas att det också i praktiken kommer att göras snabba framsteg i frågan.
– Herr talman! Parlamentet har alltid varit för att stödja ett godtagbart system för godstransport där alla modaliteter tilldelas en roll. I teorin kan dessa roller vara lätta att ange, men i praktiken har det visat sig vara annorlunda och vi har märkt att ett antal modaliteter har missgynnats. Ett problem i detta hänseende är det stora sortimentet av lastenheter, vilket resulterar i många fall av dagligt utövande. Vissa används i stor utsträckning, andra i mindre utsträckning. Allt detta beror på situationen på marknaden. Det senare är en dominerande faktor för godstransporter. Förändringar är bara meningsfulla när de stöds och uppmuntras av marknaden. Detta kan bara inträffa om faktiska fördelar kan skördas.
I detta avseende innehåller kommissionens förslag fortfarande ett antal brister. Införandet av en ny lastenhet är en utmärkt idé, förutsatt att den faktiskt kan tillämpas på alla modaliteter utan några justeringar. Den bör dock tillämpas i praktiken. All uppståndelse och alla kommentarer till detta förslag verkar antyda något annat. Vi är därför glada att förslaget är mer marknadsorienterat i det nuvarande betänkandet. Den europeiska intermodala lastenhetens (EILU) lastenhet är inte längre universallösningen på alla problem, utan ett alternativ som kan användas i framtiden, inbegripen i nuvarande verksamheter.
Det finns ett annat område som kommer att kräva uppmärksamhet under morgondagens omröstning, nämligen ändringsförslag 16. Om måtten i detta ändringsförslag fastslås är detta, trots alla avsikter, ett avskaffande av utkastet. För att behålla EILU:s positiva aspekter – fler pallar i en enhet – verkar det vara lämpligt att också lämna de specifika måtten till marknaden och på så sätt göra det möjligt för de företag som vill använda enheten att tekniskt uppnå detta. När allt kommer omkring har Ulrich Stockmann gjort ett utmärkt arbete.
– Herr talman, fru vice ordförande! Låt mig påminna er om att det förslag ni lagt fram – efter noggrann förberedelse av era tjänstemän – till en början orsakade viss förvirring. Hamnmyndigheter och rederier sköt ert förslag i sank. Enligt min åsikt skall vi också tacka föredraganden, Ulrich Stockmann och hela utskottet för regionalpolitik, transport och turism. Mathieu J.H. Grosch lade också ned mycket arbete i diskussionerna med industrin, och detta resulterade i att vi i stort sett har lugnat sektorns farhågor. Jag tror att det helt enkelt handlade om missuppfattningar.
Jag är väldigt nöjd att vi, särskilt i fråga om de ändringsförslag som har lagts fram av föredraganden – vilka vi i transportutskottet gemensamt stöder – i dag kan fastställa och garantera att vi inte föreslår en europeisk form av standardiserad container – jag föredrar att inte använda termen ”supercontainer” – något som skulle kunna utgöra ett hinder i vår globala transportbransch. Inom export- och importindustrin är man beroende av effektiv, kompetent och snabb transport av dessa lastenheter på fartyg utan anpassning av nuvarande styrskenor osv. Enligt min åsikt, och som det också har fastställts i ändringsförslagen i utskottet, måste vi lämna över uppgiften att utarbeta detaljerna till standardiseringskommittéer. Som advokat vill jag inte ge mig in på arbetet att utveckla de mindre detaljerna i min roll som ledamot i denna kammare. Jag är dock övertygad om att de principer som har stakats ut i de framlagda ändringsförslagen kommer att se till att den nya europeiska lastenheten inte kommer i konflikt med befintliga internationella normer. Denna nya lastenhet är viktig eftersom den gör det möjligt för oss att foga samman industrins intressen för större stuvningsförmåga av pallar med rederiernas och hamnmyndigheternas intresse av att inte behöva ändra all lastutrustning och hela konstruktionen på containerfartyg. I detta avseende anser jag att vi kan vara nöjda med vad vi har åstadkommit.
Jag hoppas att industrin kommer att ta till sig det vi hoppas på, nämligen en mer utbredd användning av intermodala enheter. Vi är beroende av industrin i det här fallet. Vi framför bara förslag och måste vänta och se om den nya standardiserade containern accepteras av industrin. Industrins uppgift är att skydda sina egna intressen.
Slutligen vill jag poängtera att detta förslag inte enbart innehåller en definition av denna nya lastenhet, utan också ett krav på strängare kontroller och inspektioner av alla lastenheter, oavsett typ. Om lastenheter inte underhålls på rätt sätt och repareras, kan de utgöra en fara vid godstransport, i hamnen vid omlastning osv. Vi måste se till att allvarliga olyckor inte inträffar, särskilt inte i hamnar och på fartyg. I detta avseende gör kommissionen rätt i att föreslå tätare och grundligare inspektioner av alla lastenheter.
– Herr talman, fru vice ordförande i kommissionen! Vi välkomnar en enhetlig syn på transport där alla transporttyper som finns tillgängliga används på ett lämpligt sätt. Om problemen med ökande trafik på vägarna skall lösas, måste EU aktivt förespråka intermodalitet. Att vara aktiv betyder framför allt att myndigheterna skall använda marknaden för att ta itu med de frågor som uppstår, inte att myndigheterna skall belasta marknaden med besvärliga regler och ökade kostnader. I detta förslag har denna linje inte helt följts, och det var därför jag till en början hade förbehåll mot ett antal avsnitt i kommissionens förslag och föredragandens förslag. Men nu när förslaget har anpassats genom ändringsförslagen i utskottet för regionpolitik, transport och turism har mina största farhågor försvunnit.
I valet av lastenheter måste marknadsaktörerna vara fria att hitta den bästa möjliga lösningen för varje typ av gods och transportsätt. Samtidigt måste vi till varje pris undvika en situation där ägare till intermodala lastenheter ställs inför onödiga skyldigheter och höga kostnader för administration och genomförande. Jag anser inte att det är nödvändigt att använda skattelättnader eller subventioner vid inköp för att stödja införandet av den europeiska intermodala lastenheten. Kommissionen har själv konstaterat i sitt förslag att den inte vill göra användningen av lastenheten obligatorisk, utan att den vill överlämna detta uppdrag till marknaden. Införande av subventioner och skattelättnader går mot denna idé.
Tekniska specifikationer där egenskaperna för intermodala lastenheter beskrivs måste granskas kritiskt. Följaktligen är det viktigt att de grundläggande krav som fastställs inte strider mot internationell ISO-standard. Detta på grund av den betydande användning av enheter som tillverkas i enlighet med internationell standard och som också används utanför unionen. Jag är glad att föredraganden delar min oro i denna fråga och att det också ges uttryck för detta i texten genom ett ändringsförslag. Detta är också tillämpligt på anpassningen av de återkommande kontrollerna av europeiska intermodala lastenheter genom att likställa dem med de som gäller för ISO-containrar, som ofta används i internationell trafik.
Införande av nya intermodala lastenheter garanterar dock ännu inte intermodalitet. Förutom den nuvarande mångfalden utgör den dåliga kvaliteten på de järnvägsförbindelser som finns ett betydande hinder för den intermodala transportens tillväxt. Inrikesfrakt bör också inkluderas mer i diskussionen. Som det redan har konstaterats kräver förbättringen av transport en kvalitet på lagstiftningen där hänsyn tas till marknadens utrymme och som, genom val av rätt tidpunkt, kan införas i tid på ett tillfredsställande och harmoniserat sätt. Jag anser därför att införandet av digitala färdskrivare bör skjutas upp i ett år så att lagstiftningen kan möta de krav som jag har hänvisat till. Men tidsbrist gör att det är omöjligt att diskutera detta brådskande ärende med kommissionen denna vecka. Kammaren finner det fortfarande svårt att få något gjort åt detta.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Ulrich Stockmann för det arbete han har utfört och jag menar att parlamentets stöd för detta initiativ i allmänhet – med vissa ändringar – visar dess betydelse.
Först vill jag framhålla att jag helt håller med flera ledamöter som har sagt att enbart detta inte är tillräckligt: det behövs mycket mer.
Detta initiativ utgör en del av den strategi som har utvecklats under de senaste åren, inriktad på att uppnå en mer konkurrenskraftig, dynamisk och effektiv transport, särskilt inom järnvägssektorn, för att modernisera infrastrukturen så att vi kan sätta stopp för den splittring och de hinder som finns, inte bara inom järnvägssektorn, men också – som vi gör nu – bland andra transportsätt. Denna typ av åtgärd gör det möjligt för oss att främja intermodalitet.
Som föredraganden helt riktigt har sagt, måste andra åtgärder antas efter detta försök till konvergens genom vissa gemensamma standardiseringsåtgärder, till exempel sådana som rör lastningsplatser. Kommissionen arbetar redan med denna fråga för att fastställa hur vi kan uppnå standardiserade lastningsplatser som underlättar lastning och lossning och fartygens anlöpning och som spar tid och kostnader. Allt detta har också samband med vårt förslag – som tyvärr inte har gått framåt – om avreglering av hamntjänster, åt vilket vi också måste ge stimulans och större drivkraft.
Allt detta är delar av en helhet. En enda åtgärd tar oss inte särskilt långt. Vi måste göra framsteg i alla för att kunna nå så långt vi kan.
Jag vill säga till de ärade ledamöterna att vi accepterar den största delen av ändringsförslagen. Vissa av dem – nummer 2, 5, 14, 16 och 17 – måste formuleras om eftersom den nuvarande ordalydelsen kanske inte är idealisk. Hur som helst syftar alla dessa förslag till att klargöra att standardiseringen av intermodala lastenheter inte nödvändigtvis skall komma i konflikt med existerande globala regler – det är på inget sätt vår avsikt. Vi menar att europeiska standardiseringsorgan inte måste vara, och inte har anledning att vara, slavar under standarder som har bestämts av Internationella standardiseringsorganisationen, men att dessa organ måste besluta vilka som är de bästa möjliga standarderna för europeisk intermodal transport, samtidigt som de tar med existerande ISO-standarder och handelns behov i beräkningen.
Dessutom beror detta förslag i sista hand på om marknaden accepterar det. Det vi föreslår är gemensamma standarder som – om marknaden anser detta vara lämpligt – kan underlätta verksamhet inom det intermodala nätverket med dessa nya organ, vilka, som jag sade förut, skall förhindra avbrott och tillåta snabb förflyttning från flod till hav, järnväg eller väg.
Jag vill framhålla att vi måste avslå ändringsförslag 6 eftersom det fastslår att harmoniserade regler skall utvecklas av det europeiska standardiseringsorganet (CEN) och utelämnar vissa viktiga standardiseringsorgan i denna sektor, som det europeiska standardiseringsorganet inom elområdet (CENELEC) och Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder (ETSI).
Herr talman! Jag är säker på att vi, efter godkännande av parlamentet och – hoppas jag – med undantag av ändringsförslag 6, kan göra snabba framsteg i rådet och i och med detta lägga fram ett förslag för sektorn som underlättar framsteg mot intermodalitet, vilket är absolut nödvändigt.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
– Nästa punkt är en rekommendation (A5-0042/2004) från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till rådets beslut om bemyndigande för medlemsstaterna att i Europeiska gemenskapens intresse underteckna, ratificera eller ansluta sig till 2003 års protokoll till 1992 års internationella konvention om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja, och om att bemyndiga Österrike och Luxemburg att i Europeiska gemenskapens intresse ansluta sig till de instrument som ligger till grund för protokollet (14389/2003 – KOM(2003) 534 – C5-0002/2004 – 2003/0209(AVC)) (föredragande: José María Gil-Robles Gil-Delgado).
– Herr talman! Sanningen är att jag tenderar att ha mycket arbete. Om jag summerar alla ämnen, direktiv och regler under åren som har gått, tror jag att jag har rätt när jag säger att jag lätt vinner. Jag tror i alla fall att vi alla kan komma överens om vikten av vad vi diskuterar här i dag, att 2003 års protokoll till den internationella konventionen om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja (IOPC) skall träda i kraft. Fonderna för att ersätta offren för oljeutsläpp kommer att öka till mer än fem gånger den nuvarande nivån, något som verkligen är nödvändigt, eftersom olyckor liknande förlisningen av ”Prestige” och ”Erika” visat att de fonder som fanns tillgängliga genom IOPC inte räckte till.
Protokollet måste fortfarande träda i kraft, och vi måste därför uppmana unionens medlemsstater att ratificera det snabbt. Vi är övertygade om att det måste tillämpas omedelbart, men tyvärr tar inte medlemsstaterna steget framåt.
I det förslag som kommissionen lade fram i september uppmanades medlemsstaterna att ratificera protokollet före utgången av 2003, och det är nu 2004. Den gemensamma ståndpunkt som antogs den 15 december satte tidsgränsen till juni 2004 och kommissionen har gjort ett tillkännagivande i detta avseende som visar att vi hade föredragit att få det ratificerat före utgången av förra året.
Mina damer och herrar, jag skulle vilja ta det här tillfället i akt och tacka parlamentet för det hårda arbetet i denna fråga, med tanke på att rådet översände den gemensamma ståndpunkten till parlamentet för bara några veckor sedan. Givetvis vill jag att parlamentet skall ta upp förslagen från föredraganden José María Gil-Robles Gil-Delgado, som jag tackar inte enbart för att han har lett debatten om detta betänkande och samordnat den så snabbt med ledamöterna, utan också för hans tydliga sätt att förklara alla punkter och betydelsen av hans dokument.
– Herr talman, mina damer och herrar! Det betänkande vi debatterar uttrycker den överenskommelse som parlamentet efterlyst, vilket vi just hörde, för att medlemsstaterna skall kunna upprätta och ratificera 2003 års protokoll till den internationella konventionen om ersättning av skada orsakad av förorening genom olja.
Som det precis har förklarats för oss, skapade konventionen en fond för att ersätta skadeoffer och det bör påpekas att den finansieras genom bidrag från företag eller andra enheter som tar emot olja som transporteras sjövägen. Därför kommer ökningen av det högsta kompensationsbeloppet från nuvarande 162 miljoner euro, som krävs i detta protokoll, inte att belasta allmänna fonder, utan i stället dem som tjänar på handeln med olja.
Sedan 1978 har fonden använts i fler än hundra fall, och i de flesta av dessa var den gräns som sattes tillräcklig. Dock har kommissionären påmint oss om att olyckorna med ”Erika” och ”Prestige” har visat att den gränsen nu är omodern och behöver utökas. Efter den våg av känslor och oro som utlöstes av den senare av dessa katastrofer, begärde EU:s stats- och regeringschefer därför i mars 2003 att fonden skulle utökas till en miljard euro, och i maj samma år antogs den berömvärt snabbt av medlemsstaterna i Internationella sjöfartsorganisationen.
Strax efteråt samma år, i juli 2003, stödde parlamentet i sin resolution om ökad sjösäkerhet med anledning av oljetankern ”Prestiges” förlisning (betänkande av Dirk Sterckx) den globala organisationens beslut och uppmanade medlemsstaterna att ratificera det relevanta protokollet så fort som möjligt. Detta var första gången de uppmanades att ratificera det snabbt.
Som vi har hört agerade kommissionen inte bara snabbt utan också med ett tydligt politiskt engagemang, genom att be rådet att gå vidare från en mycket enkel och löftesrik fas till genomförandefasen, vilket alltid är svårare. Till sist, när situationen började bli ganska pinsam, befäste kommissionen överenskommelsen under det italienska ordförandeskapet och bestämde ett måldatum, så långt detta var möjligt, vilket är vad kommissionären precis har förklarat för oss.
Sanningen är att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden enhälligt antog förslaget att ratificera protokollet. Det skulle faktiskt ha varit tillräckligt att ge samtycke, men jag tyckte att det var viktigt att framhålla kravet i skäl C i beslutet, att det är viktigt att medlemsstaterna undertecknar eller ratificerar protokollet.
Jag måste tillstå att alla ledamöterna i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden var på samma våglängd. Varför? Därför att så länge som det inte är undertecknat och ratificerat av dessa medlemsstater kommer vi att förbli i den nuvarande situationen, med andra ord, med en fond som inte räcker till för att täcka en potentiell ersättning.
Det måste därför framhållas att protokollet bör träda i kraft. Parlamentet ville klargöra att från och med nu kan en försening inte skyllas på eller tillskrivas gemenskapens institutioner. Det kommer att vara medlemsstaterna, som släpar fötterna efter sig när det gäller att ratificera protokollet, som måste ta sitt ansvar. Jag vill gärna tro att så inte kommer att vara fallet, och att de alla kommer att ratificera protokollet så snabbt som möjligt.
Herr talman, mina damer och herrar! Allt som återstår för mig – min tid håller på att ta slut – är att tacka ledamöterna i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden för det stöd de har gett mig, tjänstemännen i detta utskott och i parlamentet för deras ovärderliga hjälp och kommissionen för det politiska stöd de genomgående har gett.
Det betänkande som togs upp i dag är nödvändigt och brådskande. Jag litar därför på att ni röstar för det.
– Herr talman, fru kommissionär! Med avseende på frågan om protokollet för 2003 till 1992 års internationella konvention om upprättande av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja, vilket är ett mellanstatligt arrangemang, var utskottet för regionalpolitik, transport och turism, som jag företräder som föredragande, för att anta förslaget om ett rådsbeslut som tillåter medlemsstaterna att underteckna, ratificera eller ansluta sig till protokollet.
FIPOL-protokollet 2003 utökar det högsta beloppet på kumulativa fonder som finns tillgängliga enligt de olika internationella överenskommelserna till 750 miljoner särskilda dragningsrätter, vilket med nuvarande växelkurs motsvarar 930 miljoner euro. Dessa fonder tillhandahålls av fartygsägare och företag som tar emot olja som transporterats sjövägen för att kompensera för miljökatastrofer och offer för oljeutsläpp som har orsakats av olyckor.
Ett år efter ”Prestige-olyckan” är det dock fortfarande svårt att bedöma skadorna. En ny rapport från Världsnaturfonden visar att 3 000 kilometer kustlinje påverkades och beräknar skadorna till omkring 5 000 miljoner euro, med andra ord skulle det krävas fem gånger så mycket som i FIPOL-protokollet för 2003 för att ta itu med alla skador. Vi fortsätter därför att begära en europeisk fond som komplement till alla existerande internationella fonder, särskilt med tanke på den enorma mängd oljetrafik som finns på våra hav och att det finns sådana områden som ””, eller ”Dödens kust” i Galicien, en av de platser där flest sjöfartsolyckor har inträffat, tillsammans med andra utsatta områden som till exempel Calaissundet.
Vi vill också uttrycka vårt missnöje med att tidsgränsen för när detta protokoll skall undertecknas har flyttats fram till slutet av juni 2004, på överenskommelse av rådet och medlemsstaterna, i stället för att behålla det ursprungliga datumet i december 2003. Om ännu en olycka skulle inträffa under första halvåret i år skulle täckningen bara vara omkring 250 miljoner euro, vilket är mycket oroande.
Jag vill gratulera José María Gil-Robles Gil-Delgado till betänkandet och jag hoppas att kommissionen går vidare med sitt förslag om en extra EU-fond, eftersom detta behövs.
– Herr talman! Jag anser att både kommissionären och föredraganden, José María Gil-Robles Gil-Delgado, har uttryckt det väsentliga i förslaget och Josu Ortuondo Larrea har också gett en del information som det inte finns någon anledning för mig att upprepa.
Detta är ett samtyckesförfarande, vilket betyder att parlamentet måste anta beslutet för att det skall bli bindande, och i detta speciella fall har parlamentet agerat snabbt, för skrivelsen från rådet med kravet på samtycke är daterat den 8 januari och i morgon den 12 februari, en månad och fem dagar senare, kommer parlamentet att ge sitt bifall. Jag anser att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har varit exemplariskt i detta avseende, eftersom kravet lades fram så att vi hade utsett José María Gil-Robles Gil-Delgado redan i oktober. Därmed kunde vi snabbt anta rådets förslaget när detta anlände. Jag tycker att detta är ett bra exempel på interinstitutionella överenskommelser mellan de tre institutionerna, nästan .
Vad beträffar innehåll har Josu Ortuondo Larrea påpekat det faktum att resurserna är otillräckliga. I fallet med ”Prestige” till exempel, talar vi om 5 000 miljoner euro, vilket endast är en femtedel av det belopp som behövs för att täcka skadorna. Det är på grund av detta som Josu Ortuondo Larrea betonar behovet av en kompletterande europeisk fond.
Jag skulle dock vilja diskutera andra, mer rättsliga frågor. Först och främst är det, enligt gemenskapsrätten, inte medlemsstaterna som har kompetens inom detta område, utan EU som en helhet. Den överenskomna formeln är en förnuftig sådan: medlemsstaterna undertecknar i gemenskapens intresse.
Vi hoppas att rättssystemet kan ändras så att Europeiska gemenskapen själv kan bli en faktisk medlem för att undvika situationer liknande den att vissa medlemsstater som Österrike och Luxemburg inte vill vara med i avtalet förrän 2005. Det finns också en annan ganska märklig situation: Danmark är inte bundet till detta beslut, och det är ju så att Danmark är en av de medlemsstater som är mest utsatt för denna typ av olyckor på grund av sina sund. Jag undrar om det danska folket vet att skador som orsakats av denna typ av olyckor i Danmark inte täcks till följd av detta undantag.
Jag anser därför att kommissionen, även om den har agerat så snabbt och effektivt som möjligt, bör påbörja framstegen i detta avseende. Detta är inte ett avtal som medlemsstaterna undertecknat i gemenskapens intresse, utan ett avtal som Europeiska unionen undertecknat i hela EU:s intresse: att försvara nationell suveränitet gagnar inte Europeiska unionens invånare, och det är det vi är intresserade av.
Detta skulle vara en grundläggande lärdom att dra av denna typ av avtal. Vi kan inte fortsätta att arbeta med gamla verktyg från förr, då medlemsstaterna agerade för att försvara nationella intressen, när vi nu tar itu med kollektiva intressen som bevarande av miljön inom EU.
– Herr talman, fru kommissionär! Under mitten av 2001 diskuterade vi betänkandet av Alain Esclopé om önskan att höja gränsen för skador vid oljekatastrofer till havs. Rådets gemensamma ståndpunkt är mycket försenad. Internationella sjöfartsorganisationen har dock beslutat att höja gränsen för den befintliga fonden till 750 000 särskilda dragningsrätter och på det sättet placera gränsen vid så gott som 1 miljard euro, vilket är ett svar på parlamentets kommentar i betänkandet av Alain Esclopé. Vi vill därför gratulera de medlemsstater som tillhör Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) till detta beslut. Det gör rättvisa åt verkligheten och ger garantier för en tillfredsställande finansiell ordning i händelse av oljeförorening. Detta avviker inte på något sätt från det faktum att förebyggande är bättre än botemedel. Jag hoppas att denna detaljerade ansvarsförordning ger uppmuntran i detta avseende. Följaktligen får betänkandet av vår före detta talman mitt helhjärtade stöd.
– Herr talman! FIPOL-protokollet som vi debatterar i dag, för att öka de finansiella resurser som finns tillgängliga för att ersätta offer för oljeutsläpp, är ett annat ämne som jag skulle vilja tala om för kommissionär Loyola de Palacio inte har något att göra med ”Prestige”.
Det skulle faktiskt vara skrattretande att tala om för offren för denna katastrof att de, på grund av det faktum att vi, Europa som helhet, inte gjorde vår plikt, endast kommer att få ersättning för 15 procent av skadorna eftersom det bara finns 170 miljoner euro tillgängligt i de fonder som skall användas för detta syfte, och eftersom den ökning vi debatterar här i dag tyvärr inte är retroaktiv.
Efter ”Erika-olyckan” (vi talar om november 1999) stod det klart att ersättningssystemet inte räckte till för att klara den här typen av katastrof, vare sig på internationell nivå eller på EU-nivå, där det inte fanns några sådana åtgärder att tillgå.
Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) beslöt långt innan ”Prestige” sjönk att höja det belopp som anslagits till FIPOL för att ersätta offren till 600 miljoner euro, och under 2000 lade kommissionären fram ett förslag om att skapa en kompletterande europeisk fond, en ersättning för skada orsakad av förorening genom olja i europeiska vatten (COPE), med en gräns på en miljard euro. Förslaget stöddes av Europaparlamentet, men avslogs av rådet som valde att förhandla i IMO.
Fastän IMO till slut upprättade en ny fond och till och med satte gränsen nära den magiska och omtalade siffran en miljard, kommer den summan aldrig att garantera full och snabb ersättning för offer för framtida oljeutsläpp, detta av två orsaker. Den första orsaken nämnde Josu Ortuondo Larrea: mer än ett år efter katastrofen är vi långt från att lyckas med att uppskatta hela omfattningen av konsekvenserna, inte enbart därför att fartyget som innehöll minst 15 000 ton, fortfarande ligger på 3 000 meters djup i Atlanten, utan också därför att oljan fortfarande når fram till våra kuster. Den andra orsaken är att det ökande antalet oberoende rapporter beräknar skadorna till en siffra som uppgår till inte mindre än fem miljarder euro.
Den högsta ersättningsgränsen kan inte garantera tillräckligt skydd för potentiella offer för ett stort oljeläckage. Detta kan bara uppnås genom skadeståndsansvar, inklusive gemensamma skador. Att fastställa en gräns för skador är inte förnuftigt och, framför allt, sänder det en förvänd signal till potentiella förorenare.
Under förutsättning att enbart självständiga stater kan ta del i protokollet, som det har nämnts här, föreslår kommissionen att vi uppmanar medlemsstaterna att underteckna eller ratificera det – underteckna eller ratificera protokollet så snart som möjligt och senast till juli 2004 om det är möjligt – som José María Gil-Robles Gil-Delgado sade. Jag vill också gratulera honom till arbetet som föredragande. Kanske är det så, herr Gil-Robles Gil-Delgado, att vi måste gå ned på våra knän. Från maj och fram till nu har nämligen enbart två medlemsländer ratificerat protokollet och minst åtta ratifikationer behövs för att det skall träda i kraft.
Jag anser också att det kommer att bli nödvändigt att utveckla avtalen för att utöka skadeståndsansvaret, vilket, som vi har sagt många gånger, bör täcka alla som är involverade i transportkedjan.
– Herr talman! Utskottets ledamöter var eniga i fråga om José María Gil-Robles Gil-Delgados rekommendation, och vi uppmuntrar honom därför att gå vidare.
Ansvarssystemet under de två internationella överenskommelserna är ett mångsidigt system. Förutom leverantörsansvar, som inte är tillämpbart i praktiken, har vi fartygsägarens strikta ansvar, med en ersättning med ett tak på 72 miljoner euro och fondens kompletterande ansvar i händelse av att fartygsägaren inte kan betala eller om den nämnda summan överskrids, som har ändrats från 92 till 250 miljoner euro. De omfattande skador som följde av olyckorna med ”Erika” och ”Prestige” visade på bristerna i den ersättning som fanns.
I december 2000 gjordes således ansträngningar att, efter ett förslag från kommissionen, inrätta en kompletterande europeisk fond för skador på europeiska vatten. Detta ansvar skulle också vara kompletterande eftersom skyldigheten att betala ut ersättning skulle träda in om det inte kom någon ersättning från fonderna. Trots att detta förslag godkändes av Europaparlamentet, avslogs det av rådet.
Genom ett lyckligt sammanträffande vet vi att protokollet för upprättandet av en internationell fond för ersättning antogs i maj 2003, med ett ersättningstak på 1 miljard euro. Detta är åter en kompletterande fond. Under förutsättning att inga gemenskapsregler har antagits för att reglera frågan om ersättning för skada genom oljeläckage, måste rådets beslut att gå med på protokollet av oss alla betraktas som ett särskilt positivt agerande. Det är därför som Europaparlamentet, utan förbehåll, måste ge sitt godkännande, med artikel 200.3 i fördraget som rättslig grund. Det bör noteras att det finns exklusiva behörighetsregler i frågor som regleras av protokollet för den kompletterande fonden.
I alla händelser finns det ingen konflikt med förordning 44/2001 om domstolsbehörighet och om erkännande och verkställighet av domar, eftersom protokollet är baserat på den nuvarande ordningen från 1992 års konvention. Det skall klargöras att detta inte är en anslutning av själva Europeiska unionen, utan ett bemyndigande till medlemsstaterna att ratificera protokollet. Föredraganden påpekar med rätta att detta måste göras så fort som möjligt, till och med före juni detta år. Vi hoppas att möjligheten för kommissionen att bli en fördragsslutande part i protokollet skall finnas i framtida förhandlingar. Det finns ingen sådan bestämmelse i dag.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja påpeka att kommissionen har uppmanat medlemsstaterna att ratificera protokollet så fort som möjligt, men tyvärr har de ännu inte gjort detta.
Jag håller helt med Manuel Medina Ortega om att det borde vara kommissionen som är ansvarig inför Internationella sjöfartsorganisationen, åtminstone i frågor där vi har utövat gemenskapskompetens. Problemet är, som ni mycket väl vet, att vi inte har kunnat gå med i organisationen bland annat eftersom rådet har haft mandatet under någon tid nu. Detta är ett förslag som jag lade fram för nästan två år sedan, och tyvärr har de olika ordförandeskapen under denna tid varit mycket upptagna med andra frågor. Visst är det så, men jag anser också att de borde ha visat denna fråga viss uppmärksamhet, något de inte har gjort.
Sammanfattningsvis har rådets entusiasm för att gå vidare med gemenskapens närvaro i Internationella sjöfartsorganisationen inte nått över hela linjen.
Samma sak händer med en annan organisation, Internationella civilrättsorganisationen, men här håller jag helt med om att det är rätt tillvägagångssätt, särskilt i detta fall då kompetens har utövats inom detta fält under de senaste fyra åren, något som inte har gjorts förut. Den kompetens som gemenskapen nu har är mycket större och bör därför också kunna försvaras på internationell nivå.
Jag vill säga till Rosa Miguélez Ramos att jag, som hon mycket väl vet, lade fram ett förslag om bland annat straffbarhet eftersom det ofta är problem med avsiktlig försumlighet, inte bara i fall liknande ”Prestige” och ”Erika” där det är upp till domarna att bestämma om det är avsiktligt eller inte, utan också i fall där fartygens slag och tankar skrupelfritt rengörs ute på öppna haven, vilket representerar 90 procent av alla utsläpp som inträffar vid våra kuster. Det är sant att dessa späs ut mer, och sträcker sig över en längre tidsperiod och ett större område och därför är mindre koncentrerade, men effekterna är katastrofala och förödande, och som ni vet har jag föreslagit att man skall ta itu med detta problem.
Tidigare talade någon, jag tror att det var Josu Ortuondo Larrea, om Europeiska byrån för sjösäkerhet och certifieringssystem för att övervaka frågan om slag och tömning av tankar och för att bekämpa dessa förfaringssätt. Som ni vet anser jag att vi måste agera på alla fronter: vi måste agera genom Europeiska byrån för sjösäkerhet, genom hamnmyndigheternas övervakning, genom de resurser som, vilket bör noteras, vi antog här och genom resurser i hamnar som gör det möjligt för fartyg att lasta av och rengöra slag och ta hand om annat spillvatten. Detta bör genomföras, tro inte att vi glömmer det, genom användning av den senaste teknologin, från satellitfotografering till alla de system och metoder som finns för att övervaka de system som finns installerade i själva fartygen och vid utförselställen för att övervaka när de lämnar hamnen och om rengöring har genomförts eller inte.
Jag anser att vi bör agera på alla fronter eftersom vi inte kan tillåta förorening av havet. Havet tillhör inte bara hela Europas befolkning utan hela mänskligheten, och ansvaret att bevara det för kommande generationer ligger på oss.
Tack så mycket, herr talman, mina damer och herrar, och ett särskilt tack till José María Gil-Robles Gil-Delgado för att han utarbetat detta betänkande så snabbt.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(1)
| sv |
Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet
| sv |
27. Ansvarsfrihet för 2008: Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter
| sv |
Återupptagande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 25 april 2002.
Kolleger, den 6 maj sköts Pim Fortuyn ihjäl, en nederländsk politiker och kandidat i denna veckas allmänna val i Nederländerna, i Hilversum. Samma dag, för egen del och på parlamentets vägnar, fördömde jag oreserverat detta mord och uttryckte vår fullständiga solidaritet med det nederländska folket och med offrets familj, vänner och kolleger.
Yttrandefrihet är en av våra mest grundläggande och högst värderade rättigheter - ett kärnvärde i våra demokratier. Som demokrater försvarar vi varje människas rätt att deltaga fritt i det politiska livet och att utöva hans eller hennes demokratiska rättigheter. Detta inbegriper rätten att uttrycka sina idéer, vare sig vi tycker om dessa idéer eller ej. Just detta är grunden för vårt demokratiska system.
Under det att vi fördömer detta, och alla politiska våldshandlingar när och var de än må ske och vem som än utför dem, skulle jag vilja be er att hålla en tyst minut.
(Parlamentet höll en tyst minut.)
Talmannen. På Europaparlamentets vägnar skulle jag också vilja välkomna frigivandet av Daw Aung San Suu Kyi ur husarrest.
(Applåder)
Daw Aung San Suu Kyi mottog Sacharovpriset från denna kammare 1990 och Nobelpriset 1991. Hon har alltid varit en frontfigur i kampen för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter i hennes eget hemland i synnerhet. Detta frigivande och hennes rätt att än en gång leva sitt partipolitiska liv är ett märkbart steg framåt mot införandet av demokrati i Burma. Jag hoppas att det snart följs av frigivandet av Burmas återstående politiska fångar.
Jag hörde Aung San Suu Kyis krav förra veckan på en gemensam politik om Burma från Europaparlamentet. Jag uttryckte en förhoppning på vår kammares vägnar att detta frigivande skall följas av utarbetandet av en sådan politik i aktivt samarbete med Europeiska unionen. Vi ser fram emot att, inom en inte alltför avlägsen framtid, få välkomna henne i denna kammare för att ta plats och tala i egen hög person där det förr var hennes make och andra som mycket vältaligt talade i hennes ställe.
Herr talman! Jag hoppades att vi skulle kunna påskynda frågan om de så kallade plane-spotters (12 brittiska och två nederländska medborgare) som fälldes den 26 april vid en domstol i Kalamata i Grekland. De fick mycket stränga domar. Jag talar i synnerhet på mina väljares, Paul och Lesley Coppins, vägnar. De förklarades skyldiga till brott som inte var brott i deras egna länder. Domarna var fullkomligt oproportionerliga.
Detta väcker tvivel om alla ambitioner att utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen grundat på ömsesidig tillit mellan juridiska system. Det avslöjar utan tvivel potentiella brister i den europeiska arresteringsordern.
Herr talman, jag skulle vilja be er att uttrycka vår oro till de grekiska myndigheterna och uppmana dem att påskynda överklagandet för de så kallade plane-spotters med målet att upphäva deras domar.
Herr talman! Jag vill av hela mitt hjärta stödja er åsikt att försiktighet krävs i eventuella ingripanden då en fråga är under rättslig prövning såsom fallet är med de personer som har flygplansräkning som hobby. Jag är säker på att fallet är under rättslig prövning, överklaganden kommer att ske och oavsett vad man kan tycka om vissa ledamöters vedermödor i ens valkrets är principen om den delade makten alltför viktig för att vi lättvindigt skall begära ingripanden i denna princip.
Beträffande den europeiska arresteringsordern skulle även jag, herr talman, verkligen bli mycket rädd om Van Orden skulle stå i begrepp att arrestera mig.
Jag beklagar att endast tre brådskande frågor kan behandlas på grund av trängseln på föredragningslistan. Jag ansluter mig till det Katiforis och ni själv anser om att vi, när vi talar om de så kallade planespotters, inte skall blanda oss i nationell straffrättspolitik men det här visar dock att det finns skäl att bättre harmonisera straffsatserna för lagöverträdelser på europeisk nivå, särskilt med hänsyn till de åtgärder som vidtagits sedan den 11 september. Liberalerna ville begära en brådskande debatt i frågan, men tyvärr trängdes det undan av andra prioriteter. I de andra debatterna om brådskande frågor lägger man fram cirka en resolution per månad, och i det avseendet beklagar jag att vi inte tar upp en europeisk fråga.
Jag kommer att ta upp frågan men samtidigt hålla i åtanke behovet att respektera uppdelningen av makten mellan de politiska och juridiska myndigheterna.
Herr talman! Ni är säkert medveten om den svåra chocken över den allvarliga tågolyckan förra fredagen vid Potters Barstationen i Hertfordshire, då sju människor miste livet och runt 70 människor skadades.
Då olycksutredningarna fortfarande pågår, är detta inte rätt tillfälle att dra slutsatser, men jag hoppas att ni, på parlamentets vägnar, kommer att framföra kondoleanser till och deltagande med offrens familjer genom de brittiska myndigheterna, och även uppmuntra kommissionen att fortsätta sitt samarbete med järnvägsmyndigheter i säkerhetsfrågor. Detta är en mycket hårt trafikerad pendlingssträcka; bokstavligen tusentals människor trafikerar den varje dag. Jag, bland många andra, reste exakt samma sträcka kvällen innan. Några kilometer längre bort på sträckan ligger platsen för dödsolyckan som inträffade i Hatfield för bara 18 månader sedan. Därför tror jag att ert initiativ i detta avseende skulle bli mycket uppskattat.
Jag skall göra det på kammarens vägnar.
Herr talman! En ordningsfråga; Ni är säkert medveten om att nästan en tredjedel av det irländska folket skickade över 1 miljon kort till Tony Blair, den brittiske premiärministern, och krävde en nedläggning av Sellafields upparbetningsanläggning. Gång på gång har brister upptäckts i denna kärnkraftsanläggning, och de flesta oberoende experterna har tydligt förklarat att den är högst suspekt och osäker.
Blair hade vänligheten att ta upp dessa farhågor i underhuset. Med hänsyn till det irländska folkets uttryckta oro och de bevis som redan finns tillgängliga för oss och den återkommande oron som framförts i denna kammare av mig och många andra, skulle jag vilja be er, herr talman, antingen genom ett personligt besök eller i egenskap av ordförande i detta parlament, att besöka Sellafieldanläggningen i Cumbria. Om ni skulle samtycka, kanske ni skulle kunna få sällskap av en oberoende expert som kan utföra en detaljerad undersökning av anläggningen och sedan rapportera till parlamentet. Ni är fullständigt medveten om det irländska folkets oro och i synnerhet invånarna på ostkusten i min egen valkrets Dublin.
Herr talman! Jag skulle vilja försvara British Nuclear Fuels i Sellafield och arbetarna i anläggningen som upprätthåller högsta möjliga standard i sitt arbete.
Vi är ganska trötta på att våra vänner på andra sidan Irländska sjön inte kommer ihåg den rådande inställningen och att de inte har någon respekt för den stora mängden vetenskapliga och andra bevis som stödjer Sellafields goda arbete. Jag önskar att våra irländska vänner kunde koncentrera sig på sina egna angelägenheter och inte försöka lägga sig i ett annat medlemslands interna angelägenheter.
Herr talman! Jag vill bara påminna Chichester, apropå den tidigare ordväxlingen om Sellafield, om att mina väljare längs Irlands ostkust, och i synnerhet County Louth, är mycket oroliga för utsläpp från Sellafield, i synnerhet utsläppen i vattnet i Carlingford Lough som stadigt ökar. British Nuclear Fuels (BNFL) närvarade vid en utfrågning i Europaparlamentet i april och var i ett korsförhör av mig tvungna att bekräfta att utsläppen från Sellafield för närvarande steg. Detta har allvarliga konsekvenser för ett annat medlemsland. Vid utfrågningen fick vi faktiskt höra hur utsläppen från Cap de la Hague påverkade Isle of Wight.
Mina väljare och europeiska medborgare i allmänhet har rätt att vara oroade för hur sådan kärnbränsleteknik påverkar deras egna medlemsländer. Vi fick veta detaljerna från, bland andra, chefen för kärnkraftsinspektionen i Förenade kungariket Lawrence Williams, som närvarade vid utfrågningen.
Herr talman! På plenums uttryckliga begäran här i parlamentet införde Fontaine under sin tid på posten en regel som sade att liknande inlägg som rör arbetsordningen hamnar efter omröstningen på föredragningslistan.
(Applåder)
Skall jag tolka den praxis som ni har infört som att ni återigen ändrar på denna regel och att jag framöver inför varje sammanträde i plenum måste fundera ut vilken fråga från min valkrets som jag skall ta upp här kl. 17.00? Jag förmodar att frågan är av intresse även för ett stort antal andra ledamöter här i rundan som inte kommer från ett bestämt område av världen. Det vore bra om jag kunde få upplysningar om detta.
(Applåder)
Herr Kuhne, er synpunkt att vi borde ta itu med föredragningslistan först är tydlig, och det är precis vad jag gjorde.
Herr talman, mina damer och herrar! Föredragningslistan tillåter inte att begäran om brådskande debatt görs med så kort varsel. Delegationen för samarbetet med Georgien befann sig förra veckan i Georgien. Med anledning av kommunalvalen den 2 juni ville vi informera oss om huruvida dessa val förlöper korrekt. Vi fick veta att två partier redan har nekats deltagande i valen, och just nu har vi också erfarit att ytterligare ett parti har nekats tillträde, nämligen det parti som förre talmannen i parlamentet bildade efter att ha lämnat Sjevardnadze.
Vi vill gärna framföra detta offentligt och förstås gärna diskutera saken med kommissionen och rådet. Även om majsammanträdet inte har plats för fler brådskande frågor anser vi att detta är mycket brådskande, för i juni har kommunalvalen redan hållits. Vi menar att detta måste föras fram här och nu. Vi vill dock gärna ha närmare information från rådet och kommissionen, för vi är mycket oroade för att det skall hållas val som inte är demokratiska. Vi vill hjälpa Georgien, men grunden måste vara demokratiska förhållanden. Detta vill jag föra till protokollet.
Det kommer att tas till protokollet.
Herr talman! Jag vill begära att ni skriver till de indiska myndigheterna igen om fallet Ian Stillman, den döve brittiske biståndsarbetaren som fängslades i Indien, dömd för knarksmuggling. Som ni vet, försågs han inte med teckentolk vid rättegången.
Jag är tacksam för att ni skrev förut, men förra veckan avslogs hans begäran om resning i högsta domstolen. Huvuddomaren påpekade att funktionshindrade och döva är benägna att smuggla knark, något som jag finner fullkomligt skandalöst. Jag skulle vara tacksam om ni kunde skriva igen, och även använda ert goda ämbete beträffande de så kallade plane-spotters. Det är inte fråga om regeringen och domstolarna här, det är regeringen och säkerhetstjänsten.
Herr talman! Tack för den rättstillämpning som ni värnar om i detta parlament. I denna anda anser jag det vara i sin ordning att hedra terrorismens offer, i synnerhet när de är medborgare i ett av Europeiska unionens medlemsländer.
Jag anser att det är riktigt att vår kammare hedrar de offer för attentatet i Karachi som kommer från Cherbourg, som jag inte representerar. Det förefaller mig vara riktigt att vi hedrar dessa offer liksom de personer som sårades i dag och att vi framför våra kondoleanser till deras familjer.
Ni har rätt, fru Berès. Vi skall göra det.
Herr talman! Jag skulle vilja göra ett påpekande som har med er avsikt att sedan övergå till att diskutera dagordningen att göra: jag tycker verkligen inte att det är tillräckligt att bara en av punkterna i debatten om aktuella och brådskande frågor skall ägnas åt situationen i Madagaskar. Det som pågår i Madagaskar är någonting mycket allvarligare än så och det förtjänar mycket mer än ett ögonblicks uppmärksamhet.
Herr talman! Som ni vet sitter president Ratsiraka kvar efter parlamentsvalet, men alla försök att återupprätta demokratiska relationer med hans utmanare, Marc Ravalomanana, går om intet. Och inte bara det: folkets uppror har under de senaste dagarna lett till att hamnarna, transporterna och livsmedelsförsörjningen är helt blockerade. Många barn och gamla dör redan av svält.
Jag vet att den resolution som vi kommer att diskutera på torsdag eftermiddag - som alltid och oundvikligen i en liten intim skara - framför allt kommer att handla om politik och ekonomi. Herr talman! Detta är en fråga om respekt för mänskliga rättigheter. Det har kommit ett nödrop från en orden med italienska och franska nunnor, som också har noterat en oroande försämring av hur de blir behandlade av icke önskvärda regeringsföreträdare. Risken är kort sagt att det skapas ett klimat av förtryck och upphävande av mänskliga rättigheter. Det är inte enbart ekonomiska frågor det handlar om.
Jag ber er därför att ge denna fråga en värdigare plats på dagordningen.
Herr talman! Jag har informerats om att det i Slovakiens parlament har framlagts förslag om ändring av strafflagen och att fängelsestraff enligt denna ändring skall föreskrivas för dem som uttrycker sympati för kommunistiska idéer. Vi fördömer uttryckligen försöket att göra kommunisternas politiska verksamhet straffbar och detta dessutom strax före valet vid vilket Slovakiens kommunistparti förväntas få representation i parlamentet. Det är tydligt att det direkta målet är att skrämma väljarna.
På samma beslutsamma sätt fördömer vi att kommunism och fascism likställs vilket sker i samma ändringsförslag, det vill säga att brottslingarna likställs med sina offer och att tyranni likställs med motstånd, och detta dessutom under rådande förhållanden med en ökning i Europa av extrema högerkrafter av fascistiskt slag.
Herr talman! Eftersom Slovakien är ett kandidatland skulle jag vilja begära ert ingripande för att hindra en sådan utveckling.
Herr talman! Den 24 april, under sammanträdesperioden i Bryssel, hindrades kollegan Jean-Marie Le Pen att hålla en presskonferens i vårt parlament och två av våra ledamotskolleger träffades i ansiktena av en tårta.
Här handlar det inte om att försvara Jean-Marie Le Pen, det klarar han förmodligen alldeles utmärkt själv. Det handlar naturligtvis heller inte om huruvida man delar hans idéer eller ej - jag tror att om det finns några i detta parlament som röstar mot honom i alla frågor är det just de radikala ledamöterna - utan om att försvara parlamentets värdighet. Enligt Europeiska unionens principer från upplysningen och Voltaire skall man göra allt för att försvara rätten att ha just de åsikter man inte delar. Då kan man inte acceptera att de ledamöter av detta parlament som en del av oss betraktar som fascister, kommunister eller radikala inte skall ha samma rättigheter som andra ledamöter. Detta var en allvarlig händelse och vi måste svara på den med precisa åtgärder. Jag tycker också att vi skall göra en intern utredning för att ta reda på hur detta kunde hända. Syftet är att försvara oss alla, verkligen inte bara kollegan Le Pen.
Herr Cappato, för er och för övriga i kammarens information; den kvällen då incidenten ni talar om inträffade, bad jag presidiet om en utredning i frågan. Resultatet av denna utredning kommer att beaktas i dag vid nästa presidiesammanträde.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0125/2002) av Hanja Maij-Weggen för utskottet för konstitutionella frågor, om att i arbetsordningen införa en förteckning över de parlamentshandlingar som allmänheten via registret ges direkt tillgång till (2002/2055(REG)).
. (NL) Den 3 juni i år skall rådet, kommissionen och parlamentet helt ha infört den europeiska lagstiftningen angående offentlighet inom administrationen, alltså förordningen om tillgång till handlingar. För Europaparlamentets del innebär det att förteckningen med handlingar från Europaparlamentet som skall vara direkt tillgängliga via registret, måste införas som en bilaga till parlamentets arbetsordning. För den extra bilagan krävs medhåll från en majoritet av ledamöterna; i dag kommer en debatt om detta att äga rum och i morgon är det dags för omröstningen.
Den förteckning son lagts fram är till allra största delen resultatet av en exakt juridisk tillämpning av förordningen. En arbetsgrupp under ledning av parlamentets vice generalsekreterare har utarbetat den första förteckningen. I utskottet för konstitutionella frågor har ett litet antal handlingar tillförts, för vilka det inte är obligatoriskt men dock önskvärt att de blir offentliga. Jag kan nämna arbetsdokumenten, rekommendationerna och förklaringarna från delegationerna - vilka inte fanns med på den ursprungliga förteckningen - presentationslistorna från plenar- och utskottssammanträdena - vilka ändå finns med i protokollet och alltså indirekt är offentliga - och listan över parlamentsledamöternas medarbetare.
Som föredragande står jag bakom dessa tillägg, vilka delvis även kommer från mig själv. När det gäller offentliggörandet av listan över medarbetare så tycker jag att det bör överensstämma med kansliets beslut av den 11 juni 2001, dvs. att ledamöter och medarbetare själva måste ansvara för uppgifterna i den offentliga listan.
Herr talman! Jag hoppas att den fullständiga förteckningen kan godkännas som den är. Inskränkningar som inte överensstämmer med förordningen kan dock inte accepteras eftersom vi annars via Europeiska gemenskapernas domstol ändå kommer att få i uppdrag att återigen komplettera förteckningen och då har parlamentet skämt ut sig. Med den här förteckningen uppfyller Europaparlamentet alla förpliktelser när det gäller genomförandet av förordningen. Är då allt i sin ordning? Tyvärr är det ännu inte riktigt så. Vi anser att varken Europeiska kommissionen eller rådet har uppfyllt villkoren för genomförandet av förordningen. Framför allt när det gäller handlingar från tredje part, till exempel från medlemsstaterna eller från externa organisationer, är allt ännu inte ordnat. När det gäller utrikes- och försvarspolitiken så har visserligen förordningen företräde framför det tidigare Solanabeslutet men man har ännu inte hittat någon definitiv lösning för förtroliga och hemliga handlingar. Det måste också ordnas. I allmänhet är offentligheten för handlingar från tredje part fortfarande ett stort problem eftersom särskilt kommissionen och rådet i det fallet är återhållsammare än önskat. Egentligen måste det snabbt bli så att medlemstater som ännu inte har någon ordentlig lagstiftning inom området offentlighet inom administrationen, även själva utarbetar den sortens lagstiftning så snabbt som möjligt. Då kan de invändningar som vissa medlemsstater fortfarande åberopar försvinna. Det får inte vara så att öppenheten gentemot medborgarna i det ena EU-landet är mycket större än i det andra och det får absolut inte vara så att bristen på öppenhet i vissa EU-länder undergräver genomförandet av vår förordning.
Jag uppmanar därför kommissionen att lägga fram ett direktiv som tvingar alla EU-medlemsstater till mer öppenhet och insyn och till offentlighet inom förvaltningen. Jag kommer också obestridligen att ta upp den här frågan i konventet om Europas framtid, där jag är ledamot.
Till sist, herr talman, tycker jag att det är viktigt att vi inte väntar för länge med att utvärdera den här förordningen. Med den här förordningen har vi gjort stora framsteg men det finns fortfarande en del saker att försvara. Den första utvärderingen kommer att äga rum i slutet av året och jag hoppas få vara med där. Det är dock så, herr talman, att förordningens vinnare är våra egna medborgare. De kommer, främst via Internet, att kunna hämta in mycket mer information än tidigare och det är bra för parlamentets goda rykte, det är bra för de europeiska institutionernas goda rykte och det är framför allt bra för demokratin i Europa i allmänhet.
Herr talman! En av parlamentets nyckelroller är att rikta parlamentets granskande blick mot kommissionens dunkla skrymslen och mot ministerrådets ännu dunklare vinklar och vrår. Våra meriter för detta kommer att förstärkas oerhört om vår egen kammare är i ordning, och därför gratulerar jag föredraganden, Maij-Weggen, för hennes mycket öppna syn på denna fråga. Vi måste själva vara så öppna som möjligt.
Jag skulle vilja göra er uppmärksam på två specifika frågor ur mitt perspektiv som vice ordförande i utskottet för framställningar. Jag stödjer betänkandet där det står att framställningar bara skall bli tillgängliga för allmänheten med framställarnas medgivande. För de flesta framställare är det inte ett problem, eftersom de vill få så mycket publicitet som möjligt, men det finns tillfällen då de behöver vara konfidentiella. Till exempel, om jag får åberopa framställningarna om Lloyds i London, ett av de så kallade Names fick höra att om han klagade till parlamentet eller kommissionen skulle all ekonomisk ersättning som betalades till honom från Lloyds kunna dras tillbaka - ett mycket allvarligt hot. Jag åberopar detta som ett exempel från den allmänna sfären, men det finns andra.
Att vi måste arbeta för större insyn med andra institutioner står klart. För att åter hänvisa till exemplet med Lloydframställningarna: kommissionen meddelade i december förra året att den övervägde överträdelseförfarande mot den brittiska regeringen. Den brittiska regeringen svarade på kommissionens viljeförklaringsbrev den 30 april, i allra sista stund, men fortfarande vägrade kommissionen och den brittiska regeringen att låta parlamentet eller framställarna få reda på deras svar. Jag fördömer den brittiska regeringens och kommissionens hemlighetsmakeri, och jag vill att de skall tillåta full insyn, och därför måste vi genera dem till öppenhet genom att själva vara öppna.
Herr talman! I diskussionen om den demokratiska bristen i Europa är öppenhet ett av de avgörande begreppen. Hos den europeiska befolkningen lever tanken om ett odemokratiskt Europa utan insyn där beslut fattas bakom stängda dörrar. Med inrättandet av det europeiska konventet nyligen har ett mycket stort steg tagits mot ett öppet och demokratiskt Europa, bland annat genom den öppna dialog som förs med organisationer från samhällsområdet. Förhoppningsvis tar regeringscheferna inom kort konventets rekommendationer på allvar vid nästa regeringskonferens och bryter en lång tradition av bakgårdspolitik vid skapandet av fördrag. Vi vill ju sträva mot en öppen form av europeisk beslutsprocess.
Tillgång till handlingar är en viktig del av den här öppenheten. Utbyte av information är ju drivkraften bakom den offentliga debatten i media, den offentliga kontrollen och samhällsorganisationernas insatser. Därför kämpar Europaparlamentet sedan länge för att ge allmänheten tillgång till handlingar - inte bara handlingar från Europaparlamentet utan även från rådet och kommissionen. Min kollega Cashman har tillsammans med Maij-Weggen även i ett tidigare skede gjort ett bra arbete i det avseendet och nu håller vi på med uppföljningen av det arbetet. Det är viktigt att vi fortsätter den kampen till dess att även de handlingar från EU-institutionerna som ännu inte blivit offentliga blir tillgängliga för dem som de berör eller för dem som helt enkelt är intresserade.
Maij-Weggen har helt riktigt pekat på några saker i samband med Solanabeslutet som ännu inte bytts ut helt och hållet. Hon påpekade helt riktigt att vi vill utöka förteckningen med ett antal punkter, såsom presentationslistan, och att vi inte vill veta av några begränsningar och i det avseendet stöder vi henne. Tanken att komma fram till ett direktiv - antagligen på ett ?minimisätt? eftersom man måste erkänna subsidiariteten och eftersom varje land måste göra det på sitt eget sätt så att varje medborgare har ett minimum av säkerhet när det gäller tillgången till handlingar - skulle också kunna vara ett mycket meningsfullt bidrag. Samtidigt vet vi att rådet fortfarande tycker att det är mycket svårt att fatta sina lagstiftningsbeslut offentligt och det skulle ändå passa mycket bra i den fortsatta kampen.
Herr talman! Jag talar nu i en tid då vi alla i Europa måste vara mycket medvetna om vår demokratis betydelse och kraft men samtidigt också dess sårbarhet. Vi måste alla tillsammans reagera med kraft på de antieuropeiska röster som hörs i många länder. Det går dock bara genom att för en gångs skull välja att verkligen minska avståndet till våra väljare. Medborgaren måste snabbare och grundligare bli informerad om den lagstiftning som gäller just honom eller henne, särskilt om hur den kommit till, så att hänsyn i tid kan tas till hans eller hennes intressen. Sätt till exempel in annonser i de stora dagstidningarna i varje land, där medborgaren på ett begripligt språk informeras om vad ett beslut innebär för honom eller henne och där han eller hon får information om var det går att protestera. Inte bara information och handlingar som är passivt tillgängliga och stannar kvar i expertkretsar utan en europeisk medborgare som blir direkt och proaktivt upplyst. Det skall verkligen hjälpa projektet Europa och vårt arbete som folkets representanter att nå framsteg
Jag tackar Maij-Weggen för hennes insatser och jag hoppas på ett gott samarbete även i uppföljningen med avseende på upplysning och information till medborgarna i hela Europa.
Herr talman! Det vi diskuterar om nu kan tyckas som en trist, formell förteckning, men den är i själva verket oerhört viktig och utgör en central förutsättning i den ständiga kampen för ökad öppenhet i de europeiska institutionerna. Öppenhet är Maij-Weggens paradgren och jag vill gratulera henne till arbetet.
Man kan konstatera att parlamentet går i främsta ledet när det gäller strävanden att göra våra institutioner öppna. Våra dokument och våra förehavanden är offentliga för de europeiska medborgarna. Vi är en öppen institution med öppna möten. Jag tror att vi är ett av världens mest transparenta parlament genom en medveten satsning på formella beslut, men också genom okonventionella metoder såsom det initiativ som togs av några liberala ledamöter, Open up Europe, eller beslutet att lägga ut ledamöternas ekonomiska intressen på nätet enligt principen name and shame. Genom metoder som dessa kan man uppnå öppenhet. Man kan i dag följa vad som sker i Europaparlamentet via dator ända från norra Finland till de grekiska öarna.
Men det finns förstås mycket mer att göra. Det handlar också om att se till att det finns tydliga regler så att tillgång till dokument inte är beroende av godtycke eller välvillig tolkning av en ansökan. Registret är därför ett viktigt verktyg för att medborgarna ska veta vad som gäller och hur de kan överklaga.
Kanske bör det i dokumentet klargöras vilken ytterligare ökad öppenhet det leder till. Hur skall man egentligen behandla handlingar från tredje man, från medlemsländerna eller från officiell korrespondens? Här finns det tolkningsutrymme. Jag hoppas att parlamentets tjänstemän i allmänhet kommer att tolka alla ansökningar generöst och att vi snart får rapporter om hur många ansökningar som avslås.
Tillgång till handlingar och bred öppenhet är en förutsättning för förtroendet för EU:s verksamhet. Jag hoppas verkligen att kommissionen och rådet kommer att ha sina register i ordning till den 3 juni och att vi snart därefter kan påbörja den utvärdering som artikel 255 stadgar om och som skall vara klar om ett och ett halvt år.
Herr talman! I min grupps namn vill jag tacka Maij-Weggen för att hon upprättat en ytterst komplett förteckning över de dokument som Europaparlamentet bör ställa till medborgarnas förfogande. Jag vill konstatera att kollegan Malmström har fullkomligt rätt när hon säger att öppenheten kan och bör sträcka sig från Finland till Grekland; det här är förvisso ingen nordisk tanke. Emellertid vill jag konstatera att vår färska öppenhetsförordning återspeglar ett karaktärsdrag som är mycket nordiskt, det vill säga förekomsten av dokumentregister. I Finland, Sverige och Danmark har man sedan länge kunnat - och kan naturligtvis fortfarande - gå till exempelvis kommunens registreringskontor, offentliga register, och se efter vad för slags handlingar som finns.
Numera har vi Internet och vi kan ta den här metoden i bruk i Europaparlamentet. Vi får hoppas att alla organ samtycker till att vi strävar efter att skapa ett enda dokumentregister där alla handlingar finns direkt tillgängliga och sålunda verkligen gör beslutsfattandet öppnare.
Det bör emellertid påpekas att vi fortfarande måste kämpa för dessa ärenden ännu en lång tid framöver. Denna vecka skall vi ju föra en annan mycket viktig diskussion i ämnet då vi skall diskutera med Solana om förnyelsen av och öppenheten i rådet, och då måste vi till exempel försvara en omfattande legislativ definition. Vi kan inte nöja oss med att endast de handlingar som gäller medbeslutandeförfarande finns tillgängliga för medborgarna, utan vi måste ha som mål att alla sådana dokument som gäller bindande beslut i olika medlemsstater finns tillgängliga.
Jag vill särskilt tacka föredraganden för att hon även tog upp listan över assistenter, eftersom det ju är våra assistenter, medhjälparna till parlamentsledamöterna, som arbetar med offentliga uppgifter. Det är hög tid att konstatera att deras namn inte är hemliga; de är inte några hemliga personer, utan deras namn kan mycket väl ges offentlighet. På det här sättet intar parlamentet också en ståndpunkt; samtidigt som vi värnar om vikten av att skydda den personliga integriteten, så förutsätter den allmänna nyttan och offentlighetsprincipen att även de här namnen, under vissa förutsättningar, kan offentliggöras.
Herr talman! Jag instämmer i gratulationerna till kollegan Maij-Weggen. Om vi emellertid skall tala om framtiden och om någonting som kanske saknas i listan med dokument som skall offentliggöras tycker jag att frågan om de videoinspelningar vi borde använda oss av i allt högre utsträckning i detta parlament är av grundläggande vikt. Enligt min mening borde vi göra till regel att göra videoinspelningar också av utskottsarbetet - kostnaderna är inte så stora - och att därmed betrakta dessa dokument som handlingar som skall offentliggöras och ställas till allmänt förfogande på Internet.
Detta är en grundläggande punkt. Enligt arbetsordningen är våra möten offentliga. Detta gäller dock bara i teorin, eftersom vi vet att en europeisk medborgare som råkar ha vägarna förbi inte har rätt att komma in och vara med under vårt arbete om han eller hon inte är inbjuden av någon.
En grundläggande beståndsdel i våra institutioners publicitet är just offentliggörandet av videoinspelningar av vårt arbete på Internet. I och med Stenmarcks betänkande, som vi skall diskutera i morgon, har vi för övrigt redan tagit upp Europaparlamentets synpunkter på frågan om budgettäckning. Jag kan flagga för att vi i morgon, tillsammans med femtiofem kolleger från alla de politiska grupperna, kommer att framlägga en resolution i vilken vi också ber medlemmarna i Europeiska konventet att ta upp frågan om en reformering av fördragen så att rätten till tillgång till alla politiska möten vid våra institutioner betraktas som en rättighet som följer av fördragen. Det handlar om en rättighet att ha tillgång till alla möten och alla demokratiska instrument i Europeiska unionen, bland annat via Internet.
Jag tycker att denna utvecklingsväg är den som gör att parlamentet kan utnyttja den nya tekniken för att offentliggöra sitt arbete maximalt.
Herr talman! Insyn: detta ord har redan en märkvärdig karriär bakom sig. Med dagens moderna sökmaskiner får man 223 000 träffar på mindre än tio minuter. Den tiden är förbi när man blandade ihop ordet transparens med transpiration. Det ena har man under armarna, det andra är det man skymtar under skjortan. Om man söker på insyn och Europaparlamentet får man dock bara 908 träffar, och om man frågar folk där uppe eller där ute vad de förknippar med transparens är det fortfarande det som vi inte vill visa. Tesen måste således vara att den transparens som inte får berörda personer att transpirera inte är något värd!
I betänkandet talas det om detta som en milstolpe på vägen mot ökad öppenhet i Europeiska unionen, men jag håller inte med. Det kanske inte är ingenting, men mycket mer än en kiselsten är det inte. Vad vi verkligen behöver är en öppenhet som praktiseras i verkligheten. Ett europeiskt öppenhetsinitiativ är under uppbyggnad - detta har jag tagit upp vid ett flertal tillfällen. Initiativet sträcker sig längre än till de instanser inom de europeiska institutionerna som helst ägnar sig åt att lovprisa sig själva, och målet är att göra om möjligt alla dokument tillgängliga för allmänheten - även sådana som människor verkligen är intresserade av. På grundval av förordning 201/204 behöver vi snarast den kontroll som det har talats om. Om detta inte handlar om hyckleri utan om trovärdighet, då menar jag att vårt mål måste vara att göra allt för att efterbilda en freedom of information act i det framtida Europas Förenta stater som jag hoppas på. Här har vi ett och annat att lära av Sverige. Vi vet alla att demokrati utan insyn inte existerar!
. (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Generellt sett lägger kommissionen, liksom parlamentet, stor vikt vid öppenhet i verksamheten och följaktligen också vid att de regler om tillgång till dokument som anges i förordning (EG) nr 1049/2001 följs.
Kommissionens åtaganden på det här området stödjer det påståendet, och jag tar mig här friheten att, inför er, erinra om det som rörde överföringen till parlamentet av de så kallade dokumenten om kommittéförfaranden, ett åtagande som sträckte sig längre än våra skyldigheter enligt förordning (EG) nr 1049/2001, och som visar vår vilja att vidareutvecklas och gå framåt, både när det gäller öppenheten och samarbetet mellan institutionerna.
Jag är övertygad om att ni håller med om att samarbetet är särskilt viktigt när det gäller tillgången till dokument, på grund av vår komplexa arbetsmetod och samspelet mellan verksamheterna. Det är där, inom ramen för samarbetet mellan institutionerna, kanaliserat genom den interinstitutionella kommitté som inrättats, som vi bör komma överens om den nödvändiga beslutsgången för rådfrågning av den institution som ursprungligen ansvarar för dokumentet som skall offentliggöras.
Därför mina damer och herrar, för att återgå till ämnet för den här debatten välkomnar och stödjer kommissionen parlamentets initiativ i fråga om direkt tillgång till dokument. Beträffande vad som sägs i det betänkande som Maij-Weggen lagt fram om att offentliggöra en lista över dokument från andra institutioner utan föregående rådfrågning av den aktuella institutionen, föredrar kommissionen dock att det i stället görs ett generellt omnämnande av handlingar som överförs från andra institutioner, med hänvisning till gällande regler och överenskomna förfaranden för överföring av handlingar. Enligt vår uppfattning skulle detta både innebära att parlamentets och kommissionens målsättning om öppenhet uppfylldes på tillfredsställande sätt och att förordning (EG) nr 1049/2001 iakttogs - och som jag tidigare nämnde är vi redan på väg att gå längre än vad som krävs enligt denna.
Jag vill i alla händelser tacka Maij-Weggen och gratulera till det arbete hon och övriga medverkande har utfört.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A5-0134/2002) från utskottet för regionalpolitik, transport och turism, om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om införande av gemensamma regler för luftfartsskyddet av den civila luftfarten (15029/4/2001 - C5-0033/2002 - 2001/0234(COD)) (föredragande: Jacqueline Foster).
Herr talman! De tragiska händelserna den 11 september i Förenta staterna gav nya impulser att utöka flygsäkerhetsarrangemangen. Europeiska rådets extra möte dagen efter terroristattackerna mot USA, gav transportrådet i uppgift att utvärdera möjliga åtgärder för att öka flygsäkerheten och att färdigställa sitt övervägande av dem som redan föreslagits.
Förslaget till förordning var i sig ganska enkelt och ändrades vid första behandlingen. Den tekniska bilagan, som baserar sig på Europeiska civila luftfartskonferensens (ECAC) dokument 30, ändrades dock inte förrän vid den andra behandlingen på grund av att högnivågruppen hade uppdaterat bilagan som blev klar först i november förra året.
Medan parlamentet snabbt svarade på denna utmaning, och jag tackar kolleger från alla partier för deras stöd, anser vi att detta inte bör leda till en lägre nivå av parlamentarisk granskning och förbehåller oss rätten att ändra den omarbetade bilagan till denna förordning som antagits av rådet i dess gemensamma ståndpunkt.
Genom hela denna process har jag träffat representanter från rådet och kommissionen och rådfrågat industrin. Förslaget till förordning gäller huvudsakligen tillträdeskontroll och kontroll av passagerarbagage och last på marken på flygplatser, och detta redogörs utförligt i min förklaring. Säkerhet ombord omfattas inte, vilket kan behöva tas upp till diskussion vid ett senare tillfälle. De tekniska standarderna är de som antogs av ECAC 1992 i dokument nr 30 del 2, avseende säkerhetsfrågor, omarbetade i januari 2001 och som, vilket redan nämnts, nyligen uppdaterades. ECAC-medlemskapet omfattar 38 europeiska länder inklusive alla EU-medlemsländerna.
Det är värt att påpeka för parlamentet, och kanske rådet, om det finns någon där, att detta avtal, träffat av de 38 länderna, kommer att vara prejudicerande så till vida att det är första gången som avtalet kommer att vinna laga kraft över sina deltagande parter. Dokument 30 har förut endast använts för allmänna rekommendationer.
Transportrådets resultat i december förra året var mer än en besvikelse, då alla ändringsförslag stödda av parlamentet avslogs i den gemensamma ståndpunkten. Icke desto mindre beslöt jag i egenskap av föredragande att återigen lägga fram alla ändringsförslag som antagits, och jag skall beröra fem områden som är grundläggande för parlamentets ståndpunkt.
För det första måste medlemsländerna ta sitt ansvar för ökade säkerhetskostnader i ljuset av terroristattackerna och inse sin moraliska plikt att skydda sina medborgare. De här attackerna var riktade mot Förenta staterna. Jag har lagt fram ett ändringsförslag med denna innebörd, och det gläder mig nu att det finns stöd över partigränserna för denna åtgärd.
För det andra bör flygplatsinspektioner vara oanmälda om flygplatserna skall inspekteras under riktiga arbetsförhållanden, vilket är fallet i vissa medlemsländer.
För det tredje, även om jag inser att några medlemsländer och en minoritet av ledamöterna i Europaparlamentet avvisar 100-procentig kontroll av personalen, insisterar jag på att detta är en nyckelpunkt i denna lagstiftning. Det bör sägas att vissa medlemsländer redan tillämpar denna åtgärd.
Terrorismen har antagit en ny dimension. Det är missriktat att tro att lägre säkerhetsstandarder skulle gälla för personal som arbetar i skyddsområden på flygplatser än för passagerare. Historien har, under de senaste 30 åren, visat att i de flesta terrorhandlingarna, såsom kapningar och händelser som Lockerbie och 11 september, har slappa säkerhetsåtgärder och personal som har haft fri åtkomst på flygplatser spelat en avgörande roll. Det gläder mig att en överväldigande majoritet av ledamöterna i Europaparlamentets utskott stödde detta ändringsförslag.
För det fjärde är det av yttersta vikt, vilket är nuvarande praxis i IATA (International Air Transport Association) och ECAC, att flygindustrin själv är inblandad i tillämpningsstadiet av denna förordning, inte minst därför att det skulle garantera att åtgärderna är praktiskt genomförbara.
För det femte, som en allmän punkt, kräver vi ett effektivare internationellt samarbete inom området för informationsutbyte för säkerhetsändamål.
Slutligen är vi alla medvetna om de katastrofala följderna av 11 september för flygindustrin och turismsektorn. Runt en kvarts miljon arbetstillfällen försvann världen över och runt femtiotusen bara inom EU. Det var inte bara stora företag som påverkades, utan även tusentals småföretag. Detta betänkande är inte den enda lösningen, men det är ett enormt steg i rätt riktning, förutsatt att medlemsländerna erkänner sina skyldigheter att skydda medborgarna genom att acceptera sitt ansvar att bidra ekonomiskt till dessa ytterligare säkerhetsåtgärder och att omedelbart handla för att återuppbygga allmänhetens förtroende, något som skulle stödja flygindustrin, turismsektorn och Europeiska unionen som helhet. Jag uppmanar rådet att lyssna på parlamentet.
Ärade herr talman, ärade fru vice ordförande för kommissionen, kära kolleger! Låt mig inledningsvis på min partigrupps vägnar tacka föredraganden inte bara för att hon på ett så fantastiskt sätt har satt sig in i det komplicerade materialet - hon är ju sakkunnig på området - utan även för att hon har försökt att så långt det är möjligt lägga fram mycket utmärkta förslag. Vi är dock mycket besvikna på rådet. När vi i december försökte finna en gemensam linje i första behandlingen visade sig rådet vara oförmögen att tala med oss. Så sent som under de gångna två veckorna, när föredraganden efter samrådet i utskottet på nytt försökte nå enighet med rådet, var rådet fortfarande inte i stånd till detta. Jag måste säga att det är upprörande att rådet i en situation som innebär stora risker för passagerare, likt den situation som uppstod efter den 11 september, visar sig oförmögen att snabbt komma överens med oss.
Det finns ett exempel på motsatsen. För några veckor sedan slutförde rådet och parlamentet i praktiken frågan om bullerbetingade driftsbegränsningar på flygplatser inom tre månader. Men att rådet inte är i stånd att enas med parlamentet i en så viktig fråga som passagerarnas säkerhet är pinsamt, och det bör sägas i klartext. Jag hoppas också att rådet i morgondagens slutna omröstning snabbt kommer fram till att det behövs en lösning med oss i förlikningsförfarandet. Jag vädjar till kommissionen att framföra följande till rådet: Vi har gjort allt för att enas med rådet. Rådet har inte varit kapabelt, och nu hoppas jag att kommissionen åtminstone skall stödja oss i huvuddelen av våra ändringsförslag. Rådet måste få se att parlamentet och kommissionen agerar gemensamt.
Jag skall göra två kommentarer: För det första, det är mycket viktigt att medlemsstaterna går med på att dela kostnaderna för de ökade säkerhetsåtgärderna. Det går inte an att polisen i mitt hemland övervakar och kontrollerar varenda fotbollsmatch på allmänhetens bekostnad trots att de professionella föreningarna ju inte tjänar så dåligt, och att medlemsstaterna samtidigt inte vill vara med och dela de ökade säkerhetsåtgärderna på flygplatserna, vilka ligger i allmänhetens och inte enbart i själva flygplatsernas intresse. Detta går inte an! Vi förväntar oss att rådet skall gå oss till mötes på denna centrala punkt.
Den andra, något kritiska punkten - min kollega tog upp detta - är följande fråga: Måste man verkligen kontrollera medarbetarna till 100 procent? Här har jag en annan åsikt. Min grupp är av samma åsikt som föredraganden, men låt mig ännu en gång påpeka att medarbetare, till skillnad från passagerarna, kontrolleras grundligt innan de anställs. Om man sedan kontrollerar dem fem, sex gånger varje dag blir det lite för mycket av det goda! Vi måste inse att säkerhet är viktigt men att detta måste skötas på ett praktiskt sätt för passagerarna, för flyglinjerna och för flygplatserna. Därför hoppas jag att vi skall fatta ett annat beslut i morgon.
De personer som begick dessa brottsliga dåd den 11 september var inga medarbetare på en flygplats eller en flyglinje!
Min partigrupp beklagar också rådets envishet vid behandlingen av lagstiftningen när det gäller inrättandet av gemensamma säkerhetsbestämmelser för luftfarten. Alla är överens om att det är mycket viktigt att avhandla den här frågan snabbt. Händelserna den 11 september är en mycket brådskande anledning till det. Samma strängare regler måste gälla i hela unionen. Därför är det obegripligt att rådet knappast alls vill infria önskemålen från medlagstiftaren, Europaparlamentet, och att vi därigenom tvingas lägga fram så många ändringsförslag i andra behandlingen.
Min partigrupp står bakom föredraganden, Foster, och kärnfrågan är även för oss ett öppet och samordnat system för finansiering av de nödvändiga säkerhetsåtgärderna. Det måste förhindras att konkurrensstörningar förekommer. Just nu finns det alltför många skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller säkerheten, särskilt finansieringen av den. Kommissionen måste dessutom snabbt lägga fram förslag. I det sammanhanget måste utgångspunkten vara högsta möjliga säkerhetsnivå. Extra kostnader som uppstår på grund av de nya reglerna måste, om de äventyrar vissa flygplatsers funktion, ersättas ekonomiskt, varvid principen dock gäller att kostnaderna på medellång sikt skall bäras av användare och av sektorn. Utgångspunkt vid utarbetandet av åtgärderna är ECAC-rekommendationerna. Vi anser att en anslutning till befintlig praxis främjar enhetligheten.
Vi stöder också principen med oanmälda inspektioner. Det fungerar förebyggande och det är också i linje med uppfattningen att man skall göra så få kompromisser som möjligt när det gäller säkerheten. Undantagen måste begränsas. Därför stöder vi föredragandens förslag att stryka punkt 4 i bilaga 3.2, genom vilken det skulle vara möjligt att inte genomlysa all personal. Vi håller naturligtvis inte med om att göra det undantaget.
Rådet har hittills visat sig okänsligt för våra begäranden om att skapa bättre avtal även med tredje länder om säkerhet och säkerhetsåtgärder. Konstigt, eftersom det är där som läckor kan uppstå i det nya systemet. Även i Europa finns det länder där man kan undgå säkerhetsåtgärder på flygningar till EU. Det har hänt mig två gånger att jag i ett östeuropeiskt land kom in i flygplanet utan säkerhetskontroll, utan bombkontroll. En annan sak, slutligen, som vi ofta tagit upp och som vi nu återigen måste upprepa är att vi inte förstår varför rådet motsätter sig upplåtandet av en utvärderingsmöjlighet till budgetmyndigheten. Vi tycker det är viktigt att ett nytt ändringsförslag lagts fram även på den punkten.
Herr talman! På ELDR-gruppens vägnar vill jag tacka föredragande Foster för en bra förberedelse av akten i det här ärendet. Vi har ännu en mängd oavslutade ärenden som vi borde slutföra på ett sätt som är balanserat och som tillfredsställer alla. Rådet har inte, som här även påpekats, läst sin hemläxa tillräckligt noggrant och har inte heller övervägt parlamentets förslag från alla synvinklar. Därför är det motiverat att vårt utskott ännu på slutrakan föreslår att de centrala ändringarna förnyas.
Vår grupp har gjort ändringsförslag till paragraf 4 i ändringsförslag 34 som berör reglerna för små flygfält: här behövs flexibilitet. I ändringsförslaget preciseras formuleringen på ett sådant sätt att flexibiliteten beträffande de flygplan som kan trafikera fältet samtidigt ökar. Jag ber alltså ledamöterna att överväga om denna formulering vore en kompromiss som passar oss alla så att vi kan nå en lösning på problemet med små trafikvolymer utan stora kostnader.
För det andra vill jag poängtera ändringsförslag 8 som gäller förhandsgranskningar. Det är viktigt. Hot om granskning från unionens sida gör att säkerhetsrutinerna upprätthålls. Om man vore tvungen att i förväg underrätta om förhandsgranskning skulle allt som kunde göras för att öka flygsäkerheten inte göras innan det vore nödvändigt. Dessutom bör man tillse att de missförhållanden som man anmärkt på verkligen rättas till efter granskningen.
Vår grupp har utgått ifrån att man även i dessa ärenden bör beakta vad som är förnuftigt att utföra på EU-nivå och vilka ärenden det, enligt subsidiaritetsprincipen, är bättre att låta medlemsstaterna själva överväga. Därför är vi inte överdrivet entusiastiska över de förändringar som kräver utökade kostnader utan att säkerheten för det märkbart förbättras. Åtgärderna bör stå i proportion till de krav som i varje enskilt land är rationella. Detsamma gäller övervakningen där det vore förnuftigt att beakta vissa faktorer beträffande olika förhållanden.
. (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka Foster för hennes utomordentliga arbete och den professionalitet hon visat prov på under dessa månader.
Som ni alla vet föreslog kommissionen redan en knapp månad efter de tragiska händelserna den 11 september att genom det här initiativet samordna en skärpning av säkerhetskraven för civil luftfart, och när förslaget överlämnades till parlamentet och rådet ansågs det viktigt att snarast möjligt nå en överenskommelse i frågan.
Parlamentet höll med om att ärendet var brådskande, och arbetet inriktades därför enbart på den dispositiva delen av förordningen, medan den tekniska bilagan, baserad på ett arbete av specialorganet ECAC (Europeiska civila luftfartskonferensen) och framför allt på ECAC:s dokument nr 30 om luftfartssäkerhet, lades åt sidan.
Nu när texten har granskats mera ingående förstår kommissionen att utskottet för regionalpolitik, transport och turism föreslår 33 ändringar till den gemensamma ståndpunkten. I förra veckan försökte parlamentet, rådet och kommissionen att nå en kompromiss i frågan men, som Jarzembowski och Foster tidigare påpekat, tyvärr lyckades de inte med detta.
Kommissionen framhärdar i att detta dokument är brådskande. Om det uppstår en tvist mellan institutionerna i den här frågan är jag rädd att vi hamnar i en återvändsgränd. Jag vill därför än en gång uppmana och be både rådet och parlamentet att visa kompromissvilja, för att vi skall kunna nå en slutgiltig lösning av den här frågan före sommaren.
Jag vill understryka vad jag har sagt i andra sammanhang om att vi från kommissionens sida kommer att agera som vi brukar, och som medlare söka nå en överenskommelse.
Beträffande ändringsförslagen, vill jag dela in dem i fyra grupper.
Den första gruppen, med förslag avsedda att skärpa reglerna för luftfartssäkerhet, är den som innehåller flest ändringsförslag och som nästan kan antas i sin helhet. Dessutom kan ändringsförslag 8, som kräver oanmälda flygplatsinspektioner, i princip godtas. Enligt förslaget skall flygplatserna inte informeras om inspektionerna i förväg, men kommissionen skulle vilja att inspektionerna utfördes med de behöriga nationella myndigheternas kännedom och samverkan, i likhet med vad som sker vid inspektioner i samband med konkurrensövervakning eller inom jordbruket. Det innebär alltså att de nationella myndigheterna skulle vara informerade, men inte de aktuella flygplatserna. Vi anser att detta skulle vara en lämplig balans.
Ändringsförslag 16, som har kommissionens stöd, förtjänar ett särskilt omnämnande. Förslaget innehåller krav på att all personal skall kontrolleras när de går in i behörighetsområden. Kommissionen instämmer i uppfattningen att kontrollnivån för flygpersonal bör vara lika hög som för passagerare och inte lägre. Tänk på att många terrordåd har inträffat på grund av bristande säkerhet i flygplatsanläggningar.
Föredragandens avsikt med ändringsförslag 20 är att öka säkerheten. I det här fallet anser dock kommissionen att förslaget avsevärt skulle komplicera saker och ting utan att åstadkomma konkreta resultat, och vi avvisar därför förslaget.
Kommissionen avvisar generellt ändringsförslagen i den andra gruppen, vilka syftar till att sänka säkerhetskraven. Det gäller ändringsförslagen 6, 13, 17, 27, 30 och 31 och i synnerhet förslag 6 och 13. Ändringsförslag 6 avser att öka antalet flygplatser som undantas från enhetliga regler på gemenskapsnivå genom att tröskelvärdet för luftfarkosternas storlek höjs. Eftersom kommissionen inte har fått någon uppgift på hur många ytterligare flygplatser som skulle undantas från förordningen om ändringsförslaget antas, avvisar vi förslaget för att inte hamna i en juridiskt okänd situation. Vi avvisar också ändringsförslag 13 som syftar till att vissa delar av förordningen skjuts upp ett år, eftersom alla förordningens säkerhetsregler baseras på regler som godkänts av ECAC, som alla unionens medlemsländer tillhör. Vi anser, liksom Jarzembowski tidigare, att tillämpningen av denna förordning inte bör uppskjutas ytterligare utan att den bör träda i kraft snarast möjligt.
Ändringsförslagen i den tredje gruppen har som målsättning att utvidga förordningens tillämpningsområde, och anger uttryckligen att medlemsländerna är skyldiga att bekosta och ansvara för de extra säkerhetsåtgärderna. Jag vill göra helt klart att kommissionen har full förståelse för dessa argument, i synnerhet för ändringsförslag 7 om en rimlig fördelning av dessa extrakostnader. Dessa ändringsförslag hör dock inte hemma i den här förordningen och ligger helt utanför artikel 80 i EG-fördraget, som utgör den juridiska grunden till fördraget. Även om det skulle varit möjligt att i förordningen ta med regler om tilläggsfinansiering skulle dessa inte ha upphävt de högre regler på gemenskapsnivå om statligt stöd, som fortfarande gäller.
Kommissionen avvisar därför formellt ändringsförslag 1, 2, 3, 4, 5, 7, 9, 10, 11 och 12, även om vi är beredda att undersöka de frågor som tas upp i ett vidare perspektiv, vilket innefattar behovet av en tydligare organisation när det gäller finansieringen av investeringar avsedda att öka luftfartssäkerheten. Om det efter en noggrann studie skulle visa sig nödvändigt, är vi beredda att lägga fram ett lagförslag, men det skulle i så fall ske separat och inte i anslutning till förordningen.
Kommissionen anser slutligen att alla de ändringsförslag som syftar till att förbättra språket i förordningen utan att ändra innehållet är helt acceptabla. Ändringsförslag 16, 19, 21-26, 28, 29, 32, 33 och 34 kan antas som de är, och förslag 14, 15 och 18 kan antas efter vissa smärre redaktionella förändringar. Generellt sett har kommissionen och Europaparlamentet en mycket likartad inställning i de här frågorna. Båda institutionerna anser att det är nödvändigt med bra och enhetliga grundregler för säkerheten inom civil luftfart och att den här förordningen bör betonas särskilt.
När förslaget väl har godkänts kommer det att utgöra ett viktigt steg på vägen mot en garanterat hög säkerhetsnivå för luftfarten inom hela Europeiska unionen. Parlamentet, och i synnerhet Foster, har med sitt utmärkta arbete genom hela betänkandet väsentligen bidragit till att nå detta resultat. Nu behövs det samarbetsvilja från rådets sida för att vi slutligen tillsammans skall kunna nå en kompromiss som innebär att vi kan gå vidare och undviker blockering i en fråga som kräver en lösning snarast.
Herr talman, mina damer och herrar! Det är viktigt att vi snarast möjligt tillämpar enhetliga regler som kan garantera en större säkerhet på alla flygplatser och inom hela den civila luftfarten i Europa.
Tack, fru kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A5-0122/2002) från utskottet för rättsliga frågor och inre marknaden om rådets gemensamma ståndpunkt av den 19 december 2001 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av direktiven 90/619/EEG, 97/7/EG och 98/27/EG (12425/1/01 REV1 - C5-0697/2001 - 1998/0245(COD)) (föredragande: Berger).
Herr talman, ärade herr kommissionär, kära kolleger! I dag är en dag som jag har längtat efter länge. Redan i mitten av 1999 fick jag av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden uppdraget som föredragande för andra behandlingen av direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster. I parlamentet var vi medvetna om hur angeläget direktivet var. Vi ville rusta oss för den gemensamma ståndpunkten. Sedan följde emellertid nästan tre år av väntan och förhoppningar att de många trevande försöken från ett stort antal ordförandeskap skulle nå framgång och att rådet skulle finna en gemensam ståndpunkt.
När jag nu föreslår kammaren att göra minimala ändringar i rådets gemensamma ståndpunkt så gör jag det inte bara för att den långa väntan på en gemensam ståndpunkt har tröttat ut mig utan därför att jag är djupt övertygad om att rådets gemensamma ståndpunkt är en god kompromiss och att rådet verkligen har frångått sin ursprungliga utgångsposition och i stor utsträckning närmat sig Europaparlamentet och innehållet från första behandlingen.
Jag vill också passa på att tacka föredraganden från första behandlingen, Oomen-Ruijten. Jag menar att hennes betänkande väsentligt förbättrade förslaget till betänkande. Många av hennes ändringar godkändes också av rådet och kommissionen.
I motiveringen i betänkandet har jag gjort en mycket utförlig förteckning över de punkter där direktivet nu har förändrats gentemot första behandlingen i Europaparlamentet. Jag skall här endast räkna upp några viktiga punkter: Förhållandet till direktivet om elektronisk handel har förtydligats. Även förhållandet till Bryssel II-förordningen och till Romavtalet har förtydligats. Själva texten kunde kanske ha gjorts ännu bättre, men rättsligt sett är förhållandet nu klart. Direktivet är tillämpligt för alla konsumenter. Begränsningen till konsumenter bosatta inom gemenskapen, vilket parlamentet kritiserade i första behandlingen, har fallit bort. Listan över den information som skall ställas till förfogande innan avtalet undertecknas, en central punkt i direktivet, innehåller alla de punkter som parlamentet krävde och går delvis ännu längre.
För mig som jurist har det varit särskilt viktigt att den inskrivna betänketiden som ursprungligen planerades, den så kallade cooling off-perioden, har tagits bort. Rätten att återkalla ett avtal är nu en allmän rättighet som inte längre gäller enbart på vissa villkor. Direktivet säger fjorton dagar, kommissionen föreslog sju medan parlamentet krävde trettio dagar. Dessa fjorton kalenderdagar kan vi godkänna. Även följderna av ett återkallande har ändrats enligt parlamentets vilja i första behandlingen.
Den största obalansen även här i kammaren finns givetvis kring den principiella frågan om vi skall harmonisera maximalt eller minimalt. Det är ju inte första gången som vi tvistar om dessa båda principer. Europaparlamentet ställde sig i första behandlingen - om än med knapp majoritet - bakom konceptet maximal harmonisering. I rådet var däremot ursprungligen en relativt stor majoritet för en genomgående tillämpning av minimal harmonisering. När nu den maximala harmoniseringen principiellt ligger till grund för den gemensamma ståndpunkten och medlemsstaterna endast i specifika, noggrant specificerade fall kan tillämpa kompletterande regler så ser jag detta som den enda realistiska kompromissen.
I en rättslig miljö, där vi till exempel i fråga om fördragsrätten men även om den materiella europeiska rätten för finansiella tjänster ännu inte har full harmonisering, kan beslutet inte bli annorlunda i detta direktiv. När man sedan skall avgöra vem som skall bära risken för en främmande rättsordning, antingen konsumenten eller leverantören, tror jag att risken fortfarande väger tyngst för konsumenten, tyngre än för små leverantörer. För de små producenternas räkning minskar direktivet risken och kostnaderna genom att kommissionen ställer information om ytterligare bestämmelser i medlemsstaterna till deras förfogande.
Slutligen vill jag vädja till de kolleger som genom sina ändringsförslag signalerar att de inte är kompromissvilliga och som insisterar på full tillämpning av maximal harmonisering och principen om ursprungsland, att också tänka på vad som händer om vi hamnar i ett förlikningsförfarande, där vi förmodligen inte kommer att lyckas med denna politiskt mycket känsliga och svåra balansgång. I slutändan står vi kanske helt utan direktiv, och då är vi tillbaka där vi står i dag, nämligen med en omedelbart rådande princip om bestämmelseland. Då är vi mycket långt från både de innehållsmässiga och de tidsmässiga mål som vi i åtgärdsplanen för finansiella tjänster satte upp både för oss själva och tillsammans med kommissionen.
Därför vill jag avslutningsvis ännu en gång vädja till er att med en kompromiss för ögonen om möjligt dra tillbaka era ändringsförslag eller i mesta möjliga mån avstå från att godkänna andra ändringsförslag.
Herr talman! Jag talar på min kollegas Klaus-Heiner Lehnes vägnar. Han är medföredragande i vår grupp. Det var viktigt för honom att delta i sammanträdet i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor som pågår nu. Det är olyckligt att dessa krockar inte kan tas i beaktande vid schemaläggningen av dessa debatter, eftersom detta är en viktig lagstiftning från vårt utskott.
Jag vill tacka Berger för ett mycket omfattande och grundligt arbete och för att hon mycket ihärdigt presenterat sina argument för oss. Det skall sägas att vår grupp - och jag hoppas att många kolleger håller med oss - har lagt fram ett antal viktiga ändringsförslag till detta direktiv. Vi anser att de visar den allmänna opinionen i denna kammare om vikten av ett konsekvent närmande till vårt arbete inom detta mycket viktiga område, och ett konsekvent närmande till arbetet i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor inom området för elektronisk handel och i skapandet av den inre marknaden som helhet.
Jag vill påstå att vi i denna kammare har varit fullständigt konsekventa. Det är kommissionen och rådet som har förflyttat sig bort från den riktning som min kollega Oomen-Ruijten etablerade vid första behandlingen. I direktivet om e-handel etablerade vi principen för ursprungsland som mycket viktig för e-handelstransaktioner. I vårt arbete med distansförsäljning av finansiella tjänster, där vi stadigt stödde utskottet för ekonomi och valutafrågors åsikt, följde vi också den linjen.
Hela projektet med att skapa en enhetlig marknad - en inre marknad för finansiella tjänster - är ett av de viktigaste projekten som vi för närvarande arbetar med när det gäller att uppnå Lissabonmålen och att skapa den dynamiska ekonomi som vi måste ha över hela Europeiska unionen.
Direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster gäller inte bara e-handel men är mycket viktigt när det gäller stegen mot en enhetlig gränsöverskridande marknad. Men vad finner vi? Vi finner i förslaget från rådet att de 15 medlemsländerna kommer att kunna variera kraven på två viktiga punkter: förhandsinformation till konsumenter och aspekter på ångerrätt från avtal. Vilken sorts enhetlig marknad kommer vi att skapa? Vilka signaler ger vi rådet och marknaden utanför om vi accepterar ett förslag från rådet som tillåter 15 olika villkorsvarianter?
Jag föreslår - och jag hoppas att kammaren kommer att framföra våra rekommendationer - att vi inte accepterar denna kompromiss när vi röstar i morgon. Den är inte tillfredsställande. Förlikning är det enda sättet att lösa den, men vi måste vara konsekventa med kammarens principer. Jag ber er, på gruppens vägnar, att stödja dessa ändringsförslag.
Herr talman! Berger har utfört ett grundligt arbete och jag anser att hon behärskar frågan. Syftet med betänkandet är att fastställa en enhetlig rättslig ram för distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter med en komplettering av befintliga regler för varje sektor och tilltäppande av de luckor som har uppstått genom det allmänna direktivet om distansförsäljning av konsumtionsvaror.
Genom föreliggande direktiv blir det lättare för den inre marknaden att fungera och konsumenterna erbjuds ett mer omfattande skydd. Frågan om maximal eller minimal harmonisering bekymrar oss och givetvis har ni hört att olika åsikter finns. Jag har intryck av att en lösning kan komma till stånd om åtminstone en del särskilda bestämmelser om vissa frågor antas eller om det görs möjligt att införande sker.
Den maximala harmoniseringen som lösning, i kombination med kommissionens skyldighet att tillhandahålla leverantörerna information om de olika nationella bestämmelserna, hjälper ur en aspekt särskilt de små och medelstora företag som tillhandahåller finansiella tjänster eftersom den lösningen minskar utgifterna för information för leverantörerna och ökar insynen. Vidare har denna princip behållits i den viktiga frågan om ångerrätt, undantagna endast livförsäkringar och privata pensionsförsäkringar. Tidsfristen på 14 dagar är en kompromisslösning mellan 7 dagar som kommissionen ursprungligen föreslog och 30 dagar som parlamentet begärde. På ett enhetligt sätt regleras också sättet för beräkning av tidsfristerna. Med ett enhetligt tillvägagångssätt beträffande ångerrätten stärks tydligheten och rättssäkerheten på den inre marknaden.
En mycket viktig fråga som vi bör betona är hur den gemensamma ståndpunkten klargör att det aktuella direktivet bör ta hänsyn till direktiv 2031 om elektronisk handel när det gäller de ändringar som det sistnämnda reglerar. Erkännandet av ursprungsland anser jag utgör en central punkt och är något vi bör uppmärksamma. Trots de brister som kvarstår är det i alla händelser ett positivt faktum att den gemensamma ståndpunkten i hög grad kommer att tillgodose Europaparlamentets uppfattning.
Jag instämmer med föredraganden om att direktivet bör träda i kraft omedelbart och därför bör vi undvika den tidsförlust som ändringsförslagen angående vissa bestämmelser skulle orsaka.
Herr talman, herr kommissionär, kolleger! Betänkandet av Berger, som jag tackar för hennes myckna arbete som hon lagt ner på det, har tydligen fått den klassiska kampen här i parlamentet för mer eller mindre harmonisering att blossa upp på nytt. Det vore kanske bra att påminna om att i det ursprungliga kommissionsförslaget siktade man mot en mycket kraftig maximal harmonisering av distansförsäljningen av finansiella tjänster. Rådet däremot hade en helt annan ståndpunkt.
Det finns naturligtvis mycket att säga till fördel för kommissionens ursprungliga ställning. Det var otvivelaktigt den bästa lösningen, både för leverantörer av finansiella tjänster och för konsumenten. Splittringen inom parlamentet gör det dock omöjligt att tvinga fram den bästa lösningen. I sin gemensamma ståndpunkt vill rådet förresten införa undantag på principen om maximal harmonisering. Det är synd eftersom nationella bestämmelser kan utgöra ett hinder för åstadkommandet av den inre marknaden. Endast en fullständig harmonisering garanterar lika konkurrensvillkor mellan institutionerna och ger konsumenten förtroende för tjänster som erbjuds från andra medlemsstater. Undantagen på principen om fullständig harmonisering kan allvarligt försvåra e-handeln eftersom tjänsteleverantörerna på det sättet förpliktas att ta hänsyn till bestämmelser som ingår i de femton olika rättssystemen. Jag vill också understryka att principen om ursprungslandets rätt i regel börjar gälla när det ej skett någon fullständig harmonisering. För vissa institutioner blir det till stor nackdel eftersom lagarna är mycket olikartade när det gäller restriktionerna.
Avslutningsvis kan jag alltså konstatera att maximal harmonisering fortfarande är att föredra men ännu en gång visar det sig att politik är möjligheternas konst. Det är kanske också bättre med en fågel i handen än tio i skogen. Tydligare uttryckt: det är bättre med en mindre bra lösning än ingen lösning alls.
Herr talman! Vår föredragande Berger har på ett rätt övertygande sätt påvisat att en betydande mängd av parlamentets krav från den första behandlingen inryms i rådets enhälliga inställning. Jag vill nu bara omnämna att direktivet i enlighet med parlamentets krav tillämpas för alla konsumenter och inte bara för dem som bor i medlemsstaterna. Även kravet på de uppgifter som producenten av tjänsterna bör hålla tillgängliga motsvarar i allt väsentligt parlamentets krav. Jag är alltså verkligen redo att i min grupps namn vädja till parlamentet att nu inte söka jämkning i den här frågan utan att godkänna denna gemensamma ståndpunkt som i många avseenden är tillfredsställande.
Vi kan konstatera att vi nått en god bit på väg i frågan om att garantera konsumentskydd beträffande finansieringstjänster på den inre marknaden och vi kan säkert gå vidare härifrån. Det är lämpligt att vi nu tillämpar principen om minimiharmonisering eftersom den garanterar att medlemsstaterna kan avvika eller gå ännu längre i frågan då någon akt ännu inte stadgats om alla frågor och synpunkter. Jag tror inte att den inre marknaden spolieras på grund av den här frågan. Vi kommer nog nu att få igång en gränsöverskridande handel med finansieringstjänster och i inledningsskedet är det här en mycket god nivå på konsumentskyddet.
Herr talman! Det är mycket svårt att beskriva det här ärendet. Det är en sak som gör mig bestört. Varför? Inte för att parlamentet flera gånger intagit en annan ställning, utan för att Europeiska kommissionen och även rådet plötsligt övergår från maximal harmonisering till minimal harmonisering. Jag uppmanar också Hautala och Beysen att även ändra på den saken. Politik är visserligen det möjligas konst men om det här sättet att ordna saker på inte ger något varken för den finansiella tjänstesektorn eller för konsumenterna så tror jag att vi måste göra ett annat val.
Herr talman! Låt mig ge en översikt igen så kan ni avgöra själv. Jag skulle vilja be att ni ändrar er. I maj 1992 lades förslaget till direktiv om försäljning av finansiella tjänster fram. I det ursprungliga förslaget ingick även de finansiella tjänsterna, alltså all distansförsäljning plus finansiella tjänster. Det kommer mycket motstånd. Slutligen kommer det då en gemensam ståndpunkt och i den har de finansiella tjänsterna försvunnit. Det är år 1995. Europeiska kommissionen instämmer med det. Parlamentet försöker få in dem i andra behandlingen men det lyckas tyvärr inte, på några röster när. Sedan kommer det en grönbok år 1997. Parlamentet yrkar återigen på finansiella tjänster; de måste tas med i det direktivet. Det säger vi. Kommissionen lägger då fram ett förslag till direktiv i vilket de helt riktigt föreslår maximal harmonisering. Varför maximal harmonisering? För att konsumenten, var i Europa denne än handlar, måste kunna göra sina köp i enlighet med samma regler, måste få samma garantier. Dessutom är det bra för den finansiella sektorn också.
Herr talman! Vad visar sig då? I den gemensamma ståndpunkten väljer man plötsligt i stället en minimal harmonisering. Den minimala harmoniseringen kommer att göra marknaden - och det har kollegerna redan påpekat - oerhört frustrerad. Därför uppmanar jag er, oss alla, att ännu en gång noga granska första behandlingen av det här förslaget i parlamentet - då jag var föredragande - och ändå rösta om det förslaget igen och lägga fram det för rådet. Jag har förstått att man nu kanske skulle kunna ha en annan åsikt i rådet.
Herr talman! Det som nu behandlas tror jag, trots Bergers goda hantering, inte leder någonstans. Jag tror också att väldigt många kolleger, inte bara i den här gruppen utan även i andra grupper, kommer att rösta med mig för att få bort allt det som inbegriper en minimal harmonisering ur det här ärendet så att vi kan inleda riktiga förhandlingar med rådet.
Herr talman! Fru föredragande! Jag tycker att ni har utfört ett utomordentligt arbete och jag kan bara uppmana er att fortsätta det i hopp om att detta parlament skall ha klokheten att hålla sig till och kort sagt rätta sig efter rådets inställning. Jag tror att det är en förnuftig hållning som vi är i trängande behov av. Jag delar inte Harbours åsikt när han säger att en förlikning vore det bästa sättet att gå vidare.
Varje dag ser vi hur distansförsäljningen av finansiella tjänster utvecklas, med de för- och nackdelar som detta kan innebära för finansieringen av ekonomin men också med hänsyn till de risker som konsumenterna kan utsätta sig för. Av den anledningen är den gemensamma hållning som rådet antagit en förnuftig hållning som i stor utsträckning verkar anpassa sig till hållningen i detta parlament och som bevarar en tillfredsställande jämvikt, vad gäller principen om ursprungsland till förmån för ett försvar av konsumenten.
Den centrala punkten är naturligtvis artikel 3, punkt 4. Jag tror att om detta parlament skulle bryta den jämvikt som rådet uppnått skulle vi befinna oss i en farlig situation även om vi därigenom bara skulle försena det möjliga ikraftträdandet av detta nödvändiga direktiv. Den lösning som uppnåtts rör den eventuella konflikten mellan den information som givits före avtalet och den information som är inskriven i avtalet: den består i att tydligt ange att den information som givits före avtalets ingående bör överensstämma med villkoren i själva avtalet. Det är en förnuftig regel som vi stödjer.
Denna artikel gäller inte samtliga upplysningar som ges före avtalets ingående, den avser bara de upplysningar som gäller avtalets förpliktelser och har som enda syfte att säkerställa överensstämmelsen mellan de båda helheterna. Det är ytterligare en förnuftig logik som vi stödjer helt och hållet.
Slutligen tror jag att kommissionen själv helt och hållet har insett överensstämmelsen mellan detta avtal som ingåtts i rådet och de tidigare texterna om den elektroniska handeln. Vi stödjer naturligtvis kommissionen i denna åsikt och hoppas att detta parlaments klokhet kommer att segra.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det är inte Berger som är problemet, problemet är rådet, problemet är motsättningen mellan mål och verklighet, vilket vi så ofta har upplevt. Kommissionen och rådet har precis som parlamentet satt som mål att skapa en samstämmig rättslig ram för den elektroniska handeln, som under kommande år väsentligt skall skynda på integreringen av de europeiska finansmarknaderna och stärka konkurrenskraften i den europeiska sektorn för finansiella tjänster på global nivå.
Jag och min grupp menar att rådets föreliggande gemensamma ståndpunkt rörande förslaget till direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster inte tar tillräcklig hänsyn till viljan att skapa en enhetlig europeisk inre marknad. Våra intentioner och tillämpningen går vitt isär, till nackdel för alla inblandade, även för berörda konsumenter, som jag ser det. Med tanke på att förslaget till direktiv syftar till att garantera en hög nivå av konsumentskydd för att säkerställa fri handel med finansiella tjänster, bör medlemsstaterna inte ha möjlighet att tillämpa andra eller utvidgade bestämmelser för de områden som harmoniseras av direktivet.
Jag skall ge ett exempel på varför jag kräver detta. Ett godkännande av möjligheten att återkalla avtal som är giltiga från och med att avtalet sluts är inte förenligt med den av konsumenterna mycket efterfrågade garantin på omedelbar täckning på området sakförsäkring. Den planerade regleringen skulle kunna medföra ofördelaktiga effekter på tjänster som skall erbjudas konsumenterna. En inre marknad behöver harmoniserade regler, och målet får inte urholkas genom olika nationella regler. Därför ber vi er rösta för våra ändringsförslag.
Herr talman, mina damer och herrar, ärade kolleger! Låt mig inledningsvis tacka kollegan Berger för det omfångsrika och förtjänstfulla arbetet och kollegerna för alla bidrag. Det är många bra synpunkter som har framförts, och för att undvika upprepningar skall jag hålla mig till en enda aspekt av direktivet.
Det görs försök att förverkliga konsumentskyddet framför allt genom två instrument, för det första genom rätten att återkalla ett avtal och för det andra genom en omfattande informationsplikt, upplysningar och vägledning. Det är givetvis uppenbart att sådana rättigheter skyddar konsumenten. Å andra sidan - och så är det väl för det mesta - finns det svaga punkter i detta. Läser konsumenten informationen? Tar han del av den? Förstår han den? Återkallar han verkligen ett avtal, eller kan det också vara så att detta bara förleder honom att handskas lättsinnigt med sin underskrift och att han sedan i alla fall inte utnyttjar sin rätt att lösa avtalet?
Å andra sidan har den ekonomiska världen och rättsgemenskapen intresse av att avtal verkligen förblir giltiga och - vilket Karas just exemplifierade - det kan även ligga i konsumentens eget intresse att ett avtal börjar gälla direkt. Detta säger jag därför att den attest som konsumenten ger genom sina förklaringar ur denna aspekt är det bästa konsumentskyddet. Dels omfattar det en varning redan i och med själva förfarandet att ge konsumenten betänketid. Dels omfattar det rådgivning av tredje part, av en utomstående person som förbundit sig att vara opartisk, och för det tredje beskriver det ansvaret om denna rådgivning inte fungerar korrekt - vilket givetvis också kan förekomma. Samtidigt kombineras dessa punkter med fördelen av varaktigheten hos en urkund, varaktigheten av avtal och med rättssäkerhetsgarantin. Därmed är detta ur min synvinkel det bästa konsumentskyddet på det område som avses. Detta är givetvis inte möjligt i alla enskilda fall, framför allt inte i det dagliga livets allhandel. Därför menar jag att vi bör agera efter övertygelsen att den nationella lagstiftning som handlar om registrering av konsumenten är tillräckligt, eftersom detta är det bästa konsumentskyddet.
. (EN) Herr talman! Låt mig börja med att bekräfta att kommissionen stödjer rådets gemensamma ståndpunkt och samtyckte till den ursprungliga rekommendationen från er föredragande, Berger, att parlamentet bör anta den gemensamma ståndpunkten utan ändring.
Vi stödjer dock kompromissändringarna som Berger och Lehne föreslog - ändringsförslag 43 och 44 - och uppmanar parlamentet att anta den gemensamma ståndpunkten med endast dessa ändringsförslag. Låt mig göra en paus här för att framföra mitt tack till Berger för det hårda arbete hon lagt ner på denna specifika lagstiftning, och även till Lehne, för deras samarbete och hårda arbete både med mig och mitt ämbete.
Vi anser att den gemensamma ståndpunkten innebär en balanserad lösning som förbättrar vårt ändrade förslag och, i hög utsträckning, tillmötesgår parlamentets önskemål som framkom under första behandlingen. Den gemensamma ståndpunkten innehåller i synnerhet: fullkomligt harmoniserade och detaljerade allmänna informationskrav, principen om skriftlig bekräftelse, ångerrätt med vissa undantag, användarskydd avseende vald betalningsmetod och gottgörelse vid tvister.
Direktivet kompletterar och stöttar direktivet om e-handel genom att införa ytterligare ett säkerhetsnät av skyddsåtgärder för konsumenter. Detta direktiv passar också in i en större ram av lagstiftningsåtgärder utformade för att öppna upp den inre marknaden för finansiella detaljhandelstjänster.
Tillåt mig att kommentera de 50 framlagda ändringsförslagen. Låt mig börja med ändringsförslag 9, 10, 11 och 37 där medlemmarna uttryckte sin oro för mellanhändernas ståndpunkt i detta direktiv. I den gemensamma ståndpunkten definieras leverantören bara som den som ?i egenskap av avtalspart tillhandahåller tjänster?, och detta är avsiktligt. Att lägga till ?mellanhand? och ?agent? skulle fordra en exakt plan över funktionen av diverse kategorier av finansiella mellanhänder och en uttömmande beskrivning av förhållandet mellan leverantörer och mellanhänder eller agenter.
Som framgår av skäl 19 är detta inte möjligt inom ramen för ett allmänt och horisontellt direktiv som gäller alla finansiella tjänster. Jag kan bekräfta att ingripande från en avtalspart som tillhandahåller tjänster ansikte mot ansikte antyder att transaktionen faller utanför ramen för direktivet. Direktivet gäller organiserade distansförsäljningssystem och inte direktsystem med enstaka distanstransaktioner.
Jag skall nu ägna mig åt ändringsförslagen som är oacceptabla därför att de angriper kärnan i den gemensamma ståndpunkten. Jag skall börja med att kommentera den påstådda inverkan av artikel 3.4 på direktivet om e-handel och, i synnerhet, ursprungslandsprincipen. Jag håller fullständigt med Berès i hennes tal tidigare om denna specifika punkt.
Kommissionen tror fullt och fast på att den gemensamma ståndpunkten etablerar regler som kompletterar direktivet om e-handel och fyller luckorna i det. Bland dessa är artikel 3.4 central. Ändringsförslag 13 föreslår att artikel 3.4 skall utgå. Ändringsförslaget baseras, enligt min åsikt, på en feltolkning av artikeln. Artikel 3.4 ger oumbärligt klarläggande av en viktig aspekt i direktivet om e-handel. Artikeln säger att den information som ges till konsumenten, innan ett avtal ingås, skall överensstämma med de avtalsförpliktelser som ingår i själva kontraktet. Detta är vettigt både juridiskt och praktiskt.
Avtalsförpliktelser är inte föremål för ursprungslandsprincipen. Artikel 3.4 hänvisar helt enkelt till lagen och jag citerar, ?antas vara tillämplig?, normalt betyder detta lagen i destinationslandet. Ingen respektabel leverantör skulle frivilligt vilseleda konsumenter om det framtida innehållet i deras avtal med förevändningen att sådan information löd under destinationslandets snarare än ursprungslandets regler. Dessutom täcker artikeln bara sådan information som ges innan avtalet ingås och som senare reflekteras i avtalet. Den täcker inte all den information som ges innan avtalet undertecknas men som sedan inte ingår i själva avtalet.
Slutligen måste informationen som omfattas i artikel 3 förmedlas och personligen adresseras till konsumenten. Situationer där leverantören ger allmän information till ett obestämt antal mottagare ingår alltså inte.
En annan angelägenhet är önskan att införa en maxnivå för harmonisering.
Ändringsförslag 3 föreslår att innehållet i skäl 9 skall utgå; ändringsförslag 5, en avsevärd förändring av skäl 13. Ändringsförslag 26, 27 och 28 svarar för strykning av artikel 4.2 till 4, och ändringsförslag 25 är en avsevärd förändring av artikel 13. Än en gång misstycker jag till de föreslagna ändringarna.
Perioden för genomförandet av direktivet för e-handel gick ut i januari i år. När direktivet om distansförsäljning har antagits kommer det fortfarande att krävas en period på två år för ett genomförande. Så för onlinetransaktioner kommer ursprungslandsprincipen att gälla allmän information som ges innan avtal ingås för en tid under vilken villkoren i detta direktiv genomförs.
Det skulle vara extremt ogynnsamt för konsumentförtroendet om denna period skulle uppfattas som om den ledde till eller faktiskt ledde till lägre konsumentskyddsstandarder i något medlemsland. För att undvika detta står det i skäl 9 att vidare konvergens eller harmonisering på en hög nivå av konsumentskydd förutses på ett antal områden, enligt handlingsplanen för finansiella tjänster. I avvaktan på denna harmonisering bör det inte ske någon sänkning av standarder. Strykningen som föreslås i ändringsförslag 5 skulle leda till faktafel i skälet. I vissa delar av direktivet, såsom i artikel 10, ges medlemsländerna lite spelrum med den harmoniserade ramen.
Artikel 4.2 ger medlemsländerna möjlighet att utfärda ytterligare krav vad gäller förhandsinformation. Kommissionen drog slutsatsen, från listan av krav vad gäller förhandsinformation som den gjorde år 2000, att denna bestämmelse är ofrånkomlig. Krav vad gäller förhandsinformation inom området för finanstjänster är av en mångfaldig och komplex karaktär, de regleras delvis av EG-lagstiftningen, delvis för närvarande av nationell lag. Mycket har gjorts på sektornivå för att harmonisera kraven vad gäller förhandsinformation. Det står dock klart att vi ännu inte har nått en position där vi kan basera informationsskyldigheten enbart på EG-lagstiftningen.
Strykning av artikel 4.2, enligt ändringsförslag 26 - trots att det redan avslagits av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden - skulle förhindra att medlemsländerna reglerar informationskraven, i synnerhet där det inte finns någon gemenskapslagstiftning alls och skulle i själva verket slå tillbaka viktiga nationella konsumentskyddsregler. Av denna anledningen, i väntan på vidare harmonisering, får medlemsländerna behålla eller införa strängare regler. Om ytterligare regler tillkommer måste dessa emellertid rätta sig efter öppenhetsförfarandet i artikel 4.3, som bör bevaras, tvärt emot ändringsförslag 27 och 28.
Ändringsförslag 25 innefattar strykning av frasen ?när så är möjligt för dessa operatörer eller leverantörer? i slutet av artikel 13. Denna fras återfinns i motsvarande artikel i ramdirektivet. Det är ingen minimiparagraf, det är en reflektion av situationen i alla medlemsländer. Om den ströks skulle till exempel posttjänstemän vara tvungna att bryta brevsekretessen.
Slutligen är det en överdriven oro för harmoniseringsnivån att försöka ändra direktivet till en förordning enligt kraven i ändringsförslag 49 och att bestämma ett datum för inlemmandet, redan innan direktivet antagits, vilket föreslås i artikel 50.
Ändringsförslag 6 och 8 undantar avtal som upprättas inför en jurist med särskild behörighet att upprätta eller registrera handlingar. Konsekvensen av att en jurist medverkar i ett distanskontrakt avseende finanstjänster skulle bli att konsumenten berövas sina centrala rättigheter fastställda i direktivet, och detta är helt klart oacceptabelt. Dessa rättigheter innefattar information som bara leverantören kan ge, till exempel om kvaliteten på och risken med en produkt, skydd mot kortbedrägerier och skydd mot oombedda tjänster och meddelanden. Effekten av ett obligatoriskt undantag av ångerrätten för krediter, enligt ändringsförslag 20, 22, 30 och 32, och indragning av rätten till betänketid - ändringsförslag 31 - skulle bli en rejäl sänkning av konsumentskyddet i medlemsländerna.
Även om definitionen av kredit i ändringsförslag 20 är samma som uppförandekodexens definition av bostadslåneinformation som upprättats mellan industrin och konsumenterna 2001, går nationell lagstiftning dessutom längre än den senare definitionen. Minskat konsumentskydd skulle alltså följa indragningen, genom ändringsförslag 42, av den frivilliga dispensen från skyldigheten att betala för försäkringstjänster och gränserna som introducerats genom ändringsförslag 33.
Några ändringsförslag innehåller åtgärder som är oacceptabla helt enkelt på grund av sitt innehåll. Ändringsförslag 12 vill införa en mer exakt definition av vad som avses med kredit. Jag förstår att detta är för att lösa problem med inlemmandet av generaldirektivet för distanskontrakt - direktiv 97/7/EC - i ett medlemsland. Problem relaterade till ramdirektivet bör lösas i den kontexten och inte i denna lagstiftning.
Ändringsförslag 15 introducerar en maximal tidsfrist efter vilken en konsument inte längre får åberopa ångerrätten. Detta skulle leda till att konsumenten straffas för leverantörens ringaktning av dennes skyldigheter.
Ändringsförslag 17 skulle undanta från ångerrätten de avtal som båda parter har påbörjat med konsumentens samtycke innan ångerrättsperioden har löpt ut.
I direktivet om distansavtal (97/7/EG), förlorar konsumenten sin ångerrätt om han accepterar att avtalet har påbörjats. Tvärtom förutsäger detta direktiv att om en konsument drar sig ur måste han betala för tjänster som faktiskt utförts innan han ångrade sig.
Ändringsförslag 17 skulle göra ändringsförslag 7 meningslöst. Detta skulle dock motsäga Europaparlamentets position under första behandlingen, när man röstade för principerna i denna artikel.
Ändringsförslag 23 om betalning för utförda tjänster skapar förvirring kring konsumenternas och leverantörernas respektive skyldigheter. Konsumenter måste betala för utförda tjänster om de drar sig ur. Ett bra exempel är ett försäkringsavtal. Leverantörer måste betala tillbaka pengar som mottagits innan konsumenten drog sig ur, till exempel när avtalet gäller investeringar.
Jag är inte övertygad om behovet av ändringsförslag 24 och 48 om tyst förlängning. Bestämmelsen i artikel 1.2, om inledande avtal om tjänster, följt av på varandra följande åtgärder eller en serie av separata åtgärder av samma slag, täcker mer än tillräckligt skälen som ligger till grund för det ändringsförslaget.
Ändringsförslag 35 gör reglerna om bevisbörda obligatoriska. Härigenom ignoreras det faktum att civilrätten i medlemsländerna inte är harmoniserad. Artikel 46 tar bort behovet att få konsumentens klara medgivande att motta en förkortad lista om informationskrav i telekommunikation och ersätter detta med en hänvisning till reglerna om informationsbekräftelse. Detta skulle leda till en kraftig försvagning av konsumentskyddet som etablerats i detta direktiv.
Jag har gått igenom de viktigaste ändringsförslagen. De återstående ändringsförslagen - 1, 2, 4, 7, 14, 29, 34, 36, 38 till 40, 45 och 47 - är antingen mindre exakta än den gemensamma ståndpunkten eller gör inget för att förbättra den.
Det finns ett brådskande behov att överbrygga klyftan och upprätta juridisk säkerhet som detta direktiv skulle erbjuda. Direktivet har behandlats sedan 1998. Om det misslyckas kommer varken företagen eller konsumenterna att ha det bättre. Jag yrkar på att ni följer er föredragandes exempel och andra talare som förordar detta, och antar detta direktiv utan vidare försening, bara med de föreslagna kompromissändringarna. Tack för er uppmärksamhet.
Oomen-Ruijten har begärt ordet. Jag ber er att inte återuppta debatten! Jag föreställer mig att ni vill ställa en fråga till kommissionären.
Herr talman! Ni sade nyss att det här är en debatt men det var ingen debatt. Jag har i nästan fjorton minuter hört på en talande docka som förklarar varför ändringsförslagen är bra eller inte. Kommissionären har inte på något sätt förklarat varför han fyra gånger yrkar på maximal harmonisering utan har i fjorton minuter berättat att flera ändringsförslag, i vilka just det är målet, inte behöver antas. Det är inget svar på det som vi sagt här i plenum.
Det är bra. I morgon röstar vi och var och en kan bete sig enligt eget huvud, som flera kolleger har sagt.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A5-0143/2002) från utskottet för sysselsättning och socialfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (14854/1/2001 - C5-0070/2002 - 2001/0006(COD)) (föredragande: Bouwman).
. (NL) Det som skall behandlas nu är ett direktiv som är känt under namnet insolvensdirektivet men det gäller självklart ett direktiv om skydd av arbetstagare, socialt skydd av arbetstagare i det här fallet, vid arbetsgivarens insolvens och när det inte finns tillräckliga medel eller inga medel alls att betala ut obetalda löner. Insolvensdirektivet ger arbetstagare ett viktigt skydd om deras arbetsgivare befinner sig i ett finansiellt nödläge. Det befintliga direktivet är direktiv nummer 987 från 1980.
Det är tydligt att insolvensdirektivet förhindrar att arbetstagare måste kämpa mot fordringsägare om utestående betalningar. I stället kan de använda sig av de möjligheter som det här direktivet ger. Det är en revidering av ett direktiv, vilket i det här fallet innebär att två mycket viktiga förbättringar gjorts och innehållet i dessa är vi hur som helst nöjda med.
Ändringarna innebär att deltidsarbetande, arbetstagare med visstidskontrakt och arbetstagare med tillfälliga arbeten kommer att omfattas av det här nya direktivet. En del grundas på direktiv som redan finns för dessa arbetstagare och som tillkommit i en social dialog. Det rör sig om en ny kategori arbetstagare som det är viktigt att vi uppmärksammar, särskilt mot bakgrund av utvecklingen inom området för en mer flexibel arbetsmarknad och det nödvändiga i detta med beaktande av processer såsom de inom ramen för Lissabon, osv.
För det andra klargörs det var och hur man använder direktivet och i vilket skick med avseende på situationer där företag är verksamma i flera länder. Det är verkligen av stor betydelse eftersom vi inte bara i Spanien, som vid företaget Telefonica förra året, utan även vid tyska företag som Holzman och Kirch sakta men säkert tydligt ser vad det innebär för arbetstagare. År 2001 skedde en kraftig ökning av antalet arbetslösa på grund av insolvenssituationer bara i Europa. Sammanlagt hamnade 1,4 miljoner personer i sådana problematiska situationer på grund av sina arbetsgivares konkurser. Det står naturligtvis klart att det här hänger samman med många andra saker.
I första behandlingen, det här gäller nämligen en andra behandling, antogs redan ett antal ändringsförslag från Europaparlamentet. Särskilt med avseende på en begränsning av möjligheten att utesluta kategorier av arbetstagare och inte längre tillämpa trösklar i form av en minsta varaktighet för arbetskontrakten som måste uppfyllas för att ersättning skall betalas ut i enlighet med direktivet. Då antogs också att kapitlet om organisation och finansiering, artikel 5 i det gamla direktivet, skulle accepteras. Senare har rådet, i samråd, tillagt att den faktiska insolvenssituationen också förklaras överensstämma och vidare avtalades att en arbetstagare kan begära ersättning från fonden för obetalda löner i den mån det reglerats i den nationella lagstiftningen. Slutligen har det, med anledning av rådets andra behandling och särskilt dess gemensamma ståndpunkt, även träffats avtal angående huruvida tak skall tillämpas eller inte.
I det här samanhanget är det viktigt att vi, eftersom utvecklingen på arbetsmarknaden inte står still, har ställt frågor angående diverse nya kategorier av arbetstagare som det talats om under en längre tid och för vilka vi egentligen skulle vilja ha en definition av begreppen arbetsgivare, arbetstagare, egenföretagare, ensamföretagare, osv. Vi hade för det ändamålet begärt att direktivet skulle tillämpas för ett antal egenföretagare som tidigare inte nämnts, såsom ensamföretagare, arbetstagare med utbildningskontrakt, hemarbetare, osv. Vi ville undvika förlikning om vi på den punkten kunde få ett löfte från både kommissionen och rådet att hela den här processen, som gäller legalisering av den här situationen, skulle påskyndas. Slutligen avtalades att kommissionen skall göra en undersökning om vad man kallar ?nya arbetsformer och arbetsförbindelser? både i medlemsstaterna och i kandidatländerna. Jag tror att det är ett viktigt framsteg. Vidare har vi kommit överens om att när den undersökningen offentliggörs, och det kommer att ske inom ett halvår, så skall utskottet för sysselsättning och socialfrågor tillsammans med Europeiska kommissionen anordna en frågestund för att diskutera undersökningen och sedan reda ut om och i vilken utsträckning det måste till ett direktiv, ramdirektiv eller liknande för att lösa hela den här problematiken. Jag har alltså med eftertryck sagt att vi talar om nödvändigheten av en ny och utvidgad europeisk arbetslagstiftning, särskilt mot bakgrund av den allt flexiblare arbetsmarknaden. Ännu en kort kommentar, herr talman, om ändringsförslag 6 som vi tagit tillbaka av det enkla skälet att det inte behövs med tanke på rådets gemensamma ståndpunkt.
Jag vill ännu en gång tacka rådet, kommissionen och mina kolleger för det samarbete som gjort att vi undvikit den situation som vi skulle ha hamnat i enligt det vidare förfarandet - förlikning - och ändå kunnat träffa bra avtal. Jag hoppas på uttalanden av kommissionären.
Herr talman, fru kommissionär, föredragande, mina damer och herrar! I en normal budget för en arbetstagare och dennes familj utgörs oftast den viktigaste - och många gånger enda - försörjningskällan av arbetsinkomsten, dvs. lönen.
Inom skyddet för arbetstagare, har lagstiftaren därför, förutom den förmånsrätt till betalning som arbetstagaren har över den skuldsatte arbetsgivarens verkliga tillgångar, skapat en särskild lönegaranti som träder i kraft om arbetsgivaren inte kan betala. Lönegarantin finansieras av ett statligt system som ofta är uppbyggt kring ett organ inom den offentliga förvaltningen. Detta var huvudsyftet med direktiv 80/987/EEG: att garantera arbetstagarna inom gemenskapen ett minimiskydd i händelse av arbetsgivarens insolvens.
Det är riktigt att man stötte på en mängd svårigheter vid tillämpningen av direktivet. Det var problem som hade att göra med tolkningen av direktivets insolvensbegrepp, behovet av ramar för tid och ansvarsbelopp, konsekvenserna av de allt vanligare gränsöverskridande och globala verksamheterna - som föredraganden tidigare påpekade, behovet av en anpassning av direktivet till senare direktiv och en förenkling av reglerna för utbetalning av innestående löner. Det är dessa svårigheter ändringarna av direktivet avser att avhjälpa.
Ändringarna av texten i den gemensamma ståndpunkten stärker den målsättning om skydd av arbetstagarna som behandlas i direktivet, och jag tror att dessa ändringar skulle innebära ett viktigt steg framåt. Det återstår fortfarande att konkretisera och mer detaljerat beskriva vissa begrepp och företeelser som inte är helt specificerade (detta troligtvis beroende på att den sociala verkligheten nästan alltid ligger steget före den verklighet som lagen beskriver), till exempel begreppet arbetstagare för att det skall omfatta alla förekommande varianter, problemen som hänger samman med en decentraliserad produktion eller externalisering, den roll som löne- eller arbetsberoende har framför ekonomiskt beroende och även hur garantiinstitutionen kan utnyttjas på bästa sätt.
Vi kan dock i stora drag glädja oss åt att ha kommit så här långt. Jag anser att kommissionens, parlamentets och rådets verksamhet under det spanska ordförandeskapet visar att konceptet ?mer Europa? är både möjligt och genomförbart, och det visar dessutom kandidatländerna vilken väg de bör följa för att nå ett socialt mer utvecklat Europa.
Jag vill därför avslutningsvis gratulera föredraganden, trots att alla önskvärda mål teoretiskt sett inte har uppnåtts. Trots allt är det väl ofta så att det möjliga är fiende till det optimala, och när vi nu är så nära den femtioandra årsdagen av datumet för gemenskapens födelse kan det vara lämpligt att framhålla att ett enat Europa långsamt och stegvis håller på att byggas upp, men det bör också påpekas, fru kommissionär, att den sociala sektorn slutligen håller på att inta den plats den bör ha i detta vårt älskade Europa.
Herr talman! Jag skulle varmt vilja gratulera föredraganden för det utmärkta sätt på vilket han har hanterat detta arbete. Det antogs enhälligt i utskottet och, tack vara hans skickliga hantering av ärendet, verkar det vara klart för att slutligen fastställas genom en informell förlikning under det spanska ordförandeskapet. Detta beror, som han sade, på ett klart åtagande från kommissionen att en deklaration kommer att ingå i den informella förlikningen för att täcka situationen för ekonomiskt beroende eller underordnade arbetstagare - inte en särskilt elegant beskrivning, men vi vet alla vilka arbetstagare som åsyftas.
Vi känner alla till problemet: tillsvidareanställda heltidsarbetstagare, kärnpersonalen i många företag runt om i Europeiska unionen, blir färre och färre, med koncentriska cirklar av mindre formella arbetsförhållanden runt denna kärna. Det aktuella direktivet kommer att utöka insolvensskyddet till att gälla deltids- och visstidsanställda arbetstagare, men hur blir det med tillfälliga arbetare från förmedlingsagenturer? Hur blir det med egenföretagare som är i en liknande situation som anställda men som inte har ett anställningskontrakt? Hur blir det med arbetare med kontrakt utan arbetstidsgaranti som blir mer och mer populära i vissa delar av Europeiska unionen? Detta är en del av ett brett närmande som, för oss, handlar om att balansera flexibiliteten för arbetsplatser, företag, och ett mått av säkerhet för arbetstagarna som arbetar inom och rör sig mellan dessa företag.
Vi, i PSE-gruppen, tror fullt och fast att detta är enda sättet som alla arbetande människor kommer att ta emot förändringsprocessen på. Annars kommer en barriär att stå i vägen för denna förändringsprocess. Överenskommelsen nyligen om ett arbetstidsdirektiv för långdistansförare, som kommer att innefatta egenföretagare, visar en möjlig väg framåt.
Kommissionen måste, som föredraganden har sagt, förbinda sig att färdigställa den pågående undersökningen, en gemensam utfrågning med parlamentet och sedan lagstiftande eller andra åtgärder för att följa upp denna utfrågning. Också för oss handlar detta om ett överlag mer aktivt och socialt ansvarstagande närmande till hanteringen av industriell förändring. Vi i PSE-gruppen har sedan början av detta mandat efterlyst modernisering av lagen som reglerar överföringar och insolvens och, rent av, konsultation i form av direktivet om ett europeiskt företagsråd. Vi hoppas att de återstående delarna av dessa förändringar kommer att introduceras av kommissionen så snart som möjligt.
Jag hade nyligen ett exempel från min egen valkrets där ett företag som heter Viasystems registrerade sig utomlands innan de förklarade sig i insolvens, och därigenom undgick tillämpningen av vissa aspekter i insolvenslagen. Det efterföljande fenixföretaget som reste sig ur vraket genom att ledningen köptes ut kostade över 500 arbeten. De människorna gjordes arbetslösa, somliga av dem med över 30 års pension och andra rättigheter de var berättigade till som de förlorade helt. Utan tvivel har vi mycket arbete kvar. Detta är ett steg i rätt riktning.
Herr talman! Bouwman har med särskild känslighet närmat sig frågan och han har lyckats uppnå en kompromisslösning vilket vi lovordar honom för.
Parlamentet antog med stor majoritet Bouwmans betänkande vid första behandlingen. Europaparlamentet gav ett positivt gensvar på detta initiativ från kommissionen eftersom det fullföljer reformarbetet med tre grundläggande betänkanden - de andra två avsåg dels skydd för arbetstagarna vid kollektiva uppsägningar, dels vid företagsöverlåtelser - som syftar till att minska arbetstagarnas otrygghet till följd av strukturförändringar. Denna gemensamma målsättning kan inte begränsas till bara dessa initiativ. Om vi vill att reformerna inom Europeiska unionen skall lyckas och att målet från Lissabon om en mer dynamisk ekonomi skall uppnås måste vi med samma stora intresse ta itu med den otrygghet som uppstår genom arbetet samt ta itu med rädslan för reformerna och inte motarbeta detta. Det är den enda lösningen för att förhindra att gemenskapspolitiken åter görs nationell samt att rörelserna inom extremhögern befästs.
Parlamentet har genomfört en rad ändringar av vilka flera har godkänts av rådet, exempelvis definitionen av arbetstagare, tillämpningsområdet för egenföretagare och andra kategorier samt det allmänna inkomstskyddet oavsett om det avser grundlön, bidrag eller olika ökningar. En fråga uppstod huruvida avgångsvederlag skall utgå vid eventuellt avskedande av löntagare. Rådets klargörande att man även låter dessa garantier ingå och att man anser att de ingår i de garanterade förmånerna eftersom de härrör från arbetsrelationen, betyder naturligtvis en påtaglig inkomst. Enligt min personliga åsikt borde trots detta en uttrycklig hänvisning till begreppet ?avgångsvederlag? finnas vilket också finns i Internationella arbetsorganisationens konvention och vilket Internationella arbetsorganisationens sakkunniga framhåller. En särskilt positiv punkt är också den breda uppfattning av begreppet ?insolvens? som var rådande.
Det stora frågan, som förblir obesvarad, men som inte berör bara det aktuella direktivet, är om, och i vilken utsträckning, det skydd för arbetstagarna som tillhandahålls skall omfatta även alla dem som arbetar med nya arbetsformer och om vi skall gemenskapsanpassa de aktuella begreppen. Vi instämmer i kompromisslösningen om en grundlig undersökning av frågan under förutsättning att en bestämd tidsperiod fastställs.
Herr talman! Jag välkomnar förslaget framför oss i kväll. Jag välkomnar kompromissen som nåtts mellan parlamentet, rådet och kommissionen. Vi har dock fortfarande kvar svårigheten med egenföretagare som inte har det skydd av arbetsmarknadslagstiftning som personer som täcks in av detta ändrade direktiv kommer att ha. Vi vet alla att många företag använder så kallade egenföretagare som ett sätt att komma undan sociala förpliktelser. Det är oacceptabelt. Det är en falsk flexibilitet. De företag och de medlemsländer som stödjer denna position med avseende på egenföretagande hindrar moderniseringen av våra arbetsrelationer, moderniseringen av arbetsmarknaden och utvecklingen av en gemensam arbetsmarknad inom Europeiska unionen. Jag anser att det är en falsk besparing och ett falskt flexibilitetsskydd.
Jag välkomnar överenskommelsen att göra en djupstudie av den juridiska, ekonomiska och sociala situationen för människor som är egenföretagare på detta sätt. Jag föreslår att det skulle var värt att även studera effekten som denna typ av egenföretagande har på utvecklingen och moderniseringen av den gemensamma arbetsmarknaden som vi eftersträvar. Det verkar för mig som om det som sker är att fler och fler arbetstagare motsätter sig förändring just på grund av att de är rädda för denna form av flexibilitet, eftersom de då lämnas utan skydd av den arbetsmarknadslagstiftning som flera generationer arbetstagare har kämpat för.
. (EN) Herr talman! Degens överenskommelse är ett stort steg framåt för att ta itu med de nya transnationella, och allt mer komplicerade problem som både företag och arbetstagare står inför.
Jag skulle vilja börja med att gratulera Bouwman till det åtagande, den övertygelse och den stora beslutsamhet som han har visat i arbetet med detta mycket svåra direktiv genom medbestämmandeförfarandet. Jag har insett att det skulle vara omöjligt att få en positiv produkt utan samarbete och starkt stöd från ledamöterna i utskottet för sysselsättning och socialfrågor och jag skulle vilja tacka alla utskottsledamöterna.
Jag anser att detta utomordentliga samarbete, inte bara inom utskottet, utan även mellan de tre institutionerna, snart kommer att leda till ett slutligt antagande av insolvensdirektivet, troligtvis utan behov av förlikningsförfarande. Jag är glad att meddela att kommissionen är villig att acceptera alla ändringsförslag i sin helhet till den gemensamma ståndpunkten från den 18 februari. Det visar att alla ändringsförslag som lagts fram kompletterar och förbättrar den gemensamma ståndpunktens text.
När det gäller oron som uttryckts av ledamöter avseende de nya anställningsformerna skulle jag vilja bekräfta för ledamöterna i i denna kammare att kommissionen är medveten om problemet och tar itu med det på ett nytt sätt och i en mycket vidare kontext än i direktivet som vi behandlar i dag.
Anställningsformerna och sättet på vilket arbetet organiseras genomgår faktiskt snabba och omfattande förändringar. Nya anställningsformer växer fram. Det finns nya typer av arbetstagare, halvvägs mellan de traditionella arbetstagarmodellerna och egenföretagaren.
Flera begrepp har använts för att beskriva eller namnge dessa arbetstagare. De vanligaste begreppen är ekonomiskt beroende arbetstagare eller delvis underordnade arbetstagare och personer som utför arbete liknande det som anställda utför.
Vad dessa arbetstagare har gemensamt är att de liknar egenföretagare i den autonomi som de har att organisera sitt arbete och/eller det faktum att de tar en ekonomisk risk. Samtidigt är de ekonomiskt beroende på så sätt att de är mer eller mindre beroende av endast ett kundföretag och att de ofta i hög grad är integrerade med den interna organisationen i företaget.
Kommissionen tog upp problemet för dessa ekonomiskt beroende arbetstagare med arbetsmarknadens parter. Man hade en överläggning med arbetsmarknadens parter och de var medvetna om problemet, men det var tydligt att de inte hade någon konkret infallsvinkel eller ett konkret förslag. Det var tydligt att det är nödvändigt med ytterligare information om fenomenet i alla medlemsländer.
Jag måste försäkra er om att vi i den existerande texten tar med de anställningsformer i beräkningen som man redan har lagstiftat om - jag menar deltidsarbete, tillfälliga anställningskontrakt och fasta kontrakt. Men det finns andra anställningsformer, som jag redan har hänvisat till, som inte kan täckas in av detta direktiv.
För att kunna ta med er oro i beräkningen, och efter vår överläggning med arbetsmarknadens parter, kan jag bekräfta att kommissionen har påbörjat en undersökning som bör ge en översikt över den juridiska, sociala och ekonomiska ställningen för ekonomiskt beroende personer i de 15 medlemsländerna. När denna undersökning är färdigställd, kommer kommissionen att organisera en gemensam utfrågning med Europaparlamentet av tre anledningar: för att utbyta åsikter och praxis, för att utvärdera resultaten av undersökningen och öka medvetandet hos alla inblandade parter.
Man skulle kunna överväga att bjuda in representanter från kandidatländerna för att delta i denna gemensamma utfrågning. Efter denna gemensamma utfrågning, återstår frågan om vi kommer att gå längre: kommer kommissionen att föreslå konkreta gemenskapsåtgärder? Efter all denna information och alla reaktioner kommer kommissionen att överväga vilka former av gemenskapsåtgärder som är nödvändiga. Vi kommer att föreslå att de etablerar en vidare ram och sedan se hur det kan göras.
Tack så mycket, fru kommissionär!
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om betänkandet (A5-0152/2002) av Torres Marques för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om en samarbetsstrategi för den europeiska turismens framtid (KOM(2001) 665 - C5-0077/2002 - 2002/2038(COS)).
Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Turismen är en av de viktigaste ekonomiska och sociala sektorerna i Europeiska unionen på grund av den rikedom den ger upphov till, de anställningstillfällen den skapar, och på grund av dess väsentliga bidrag för att bevara kulturarvet och det historiska arvet som finns i Europa. Det är också en viktig sektor för att kunna uppnå full sysselsättning i Europeiska unionen, något som föresatts vid toppmötet i Lissabon. Turismen är fundamental för regionalpolitiken eftersom den ger en impuls åt tillväxten och sysselsättningen i mindre utvecklade områden, framför allt i Europas randområden och yttre randområden.Och slutligen är den en sektor där Europa fortfarande är den region i världen som mottar flest turister och där möjligheterna, särskilt efter den planerade utvidgningen av Europeiska unionen, är ofantliga. Men ändå är det sällsynt att någon större debatt sker i detta parlament om turismen. Jag tackar därför kommissionär Erkki Liikanen och hans arbetsgrupp för att de har gett oss med den möjligheten.
Jag vill också tacka föredragandena av yttrandet till detta betänkande för deras bidrag, av vilka en majoritet i utskottet för regionalpolitik, transport och turism röstade för, varmed de värdesatte detta betänkande. Europa har en historisk och kulturell arvsskatt och många olika turistattraktioner som gör Europa till den mest besökta regionen i världen. Detta gör att vi kan hoppas på en fördubbling av siffrorna för den europeiska turismen under de kommande tjugo, tjugofem åren, med en tydlig effekt när det gäller nationalprodukten i storleksordningen tre procent per år. Sysselsättningen kommer att få uppleva en tillväxt på ungefär femton procent under de kommande tio åren. Detta fantastiska historiska arv och kulturarv i Europa är en grundläggande attraktionsfaktor för turisterna, som har den fördelen, till skillnad från andra branscher, att den inte kan omlokaliseras.
Andra viktiga faktorer för turismens tillväxt under de närmaste åren är utvecklingen inom befolkningens demografiska struktur. Om tjugo år kommer den del av befolkningen som är äldre än 65 år att uppgå till 17 miljoner. Personerna i denna åldersklass, som kommer att ha en bättre hälsa, längre medellivslängd och bättre tillgångar, kommer att känna sig mycket mer benägna att resa än förr i tiden. Efterfrågan på turism kommer också att öka: Kulturturismen och turismen inriktad på naturupplevelser kommer att öka avsevärt. Men det viktigaste för arbetstagarna är att turismen har blivit en social rättighet och för ungdomarna, att Europeiska unionen är deras territorium.
Andra för turismen dynamiska faktorer, privatiseringen av transporterna, utvecklingen av näten, impulsen som den gemensamma marknaden ger - särskilt den gemensamma valutan - de stora framstegen och utvecklingen av informationssamhället, kommer att fortsätta att främja turistströmmarnas rörlighet och internationalisering. Många åtgärder som kommissionen vidtagit har varit viktiga för utvecklingen av turismen. Jag vill särskilt framhålla den fria rörligheten för personer, eftersom markgränserna har försvunnit, och införandet av den gemensamma valutan. Ett nytt mycket viktigt steg kommer att äga rum den 1 juli i år, då ?euroområdet? kommer att bli som en inrikesmarknad och elektroniska bankkort kommer att fungera som när man är i sitt eget land. Jag tycker att det är ett mycket viktigt steg för det europeiska medborgarskapet.
Eftersom turismen är så viktig vill vi be kommissionär Erkki Liikanen att han, då han skall lägga fram alla föreslagna åtgärder eller under nästa år, tar med alla sådana åtgärder som rör turism, för ett av de viktigaste problemen är att det finns så många sektorer som påverkar turismen, och om vi inte analyserar dem i sitt sammanhang, kommer föreslagens påverkan, betydelse och sammanhållningseffekt att gå förlorad. Därför är ert förslag om ett europeiskt turistforum som skall samlas varje år och bestå av branschen, Europaparlamentet och kommissionen tillsammans en mycket bra och betydelsefull åtgärd, liksom tanken att vi måste lyssna på branschen, vad den behöver, och som vi kan ge svar på. En annan av de idéer som jag tycker är mycket viktig är den om en verksamhet på gemenskapsnivå för att främja turismen i Europa. En av de faktorer som vi mest har blivit tillfrågade om, och som jag tycker är mycket viktig, är att Europeiska unionens skattepolitik borde överväga möjligheten att tillämpa en lägre momssats på de arbetskraftintensiva sektorerna, vilka framför allt är turistsektorn. Slutligen ber jag plenum att vid konventet om Europas framtid som nu är på gång godkänna en förstärkning av den rättsliga grunden för att Europa verkligen skall kunna ha den starka turistpolitik som Europa behöver.
Herr talman! Jag talar här på min kollegas, Bradbournes, vägnar som var föredragande för vårt utskott, även om jag var mycket inblandad i utarbetandet av yttrandet. Jag skulle först vilja säga till Torres Marques att hon har utarbetat ett mycket omfattande betänkande med många goda idéer. Jag skulle vilja säga till Liikanen, som jag är glad att se här i en annan gestalt än när vi normalt deltar i debatter, att jag läste hans betänkande med stort intresse.
Jag vill betona att inriktningen som mitt utskott valt i vårt yttrande är att vi söker områden där kommissionen kan tillföra något av värde. Vi letar inte efter ny fördragskompetens. Vi söker inte nya lager av byråkrati i en industri som, vilket Torres Marques mycket riktigt påpekat, karakteriseras av det stora antalet små-, medelstora och ägarstyrda företag. Det sista vi vill ha är en omfattande byråkratisk informationsinsamling och idéer som nya observatorier.
Kommissionen har en roll att öka värdet, att främja idéer om benchmarking och informationsutbyte avseende standarder, men industriintressenter och lokala myndigheter måste engageras i denna process. Jag betonar att de måste tillföra något av värde till processen. Liikanens portfölj är redan mycket bred. Jag vill inte se att han avleder en massa resurser på något som främst är medlemsländernas behörighet och som så bör förbli.
I anslutning till detta vill jag inte se att vi använder idéerna om turism - och visst, som Torres Marques har sagt, anställer den många människor - för att kräva centraliseringsåtgärder, för nya skattecentraliseringsåtgärder eller för nya åtgärder som direkt kan engagera regioner i stället för medlemsländer. Vi borde helt klart diskutera turismfrågor men vi bör vara tydliga om var ansvaret ligger. Vi bör säga till kommissionen: tillför något av värde, leta efter lösningar men tillför inget till er fördragskompetens.
Herr talman! Trots de tragiska händelserna den 11 september lever turistsektorn. På europeisk nivå och på världsnivå befinner den sig till och med i en ständig expansion. Som ekonomisk sektor står turistbranschen för 5 procent av jobben i Europeiska unionen. Cirka två miljoner små och medelstora företag står för den största delen av verksamheten och av arbetstillfällena, vilket tillsammans utgör cirka åtta miljoner människor. Dessutom är sysselsättningen spridd över olika tjänstesektorer såsom transport och hotellnäringen.
Små och medelstora företag är alltså tydligt den bärande kraften i och för den europeiska turismen. Därför måste de föreslagna åtgärderna sammankopplas med åtgärder inom ramen för det fleråriga programmet för små och medelstora företag. På frågan huruvida en gemensam turistpolitik måste utarbetas för turistnäringen, så är svaret tills vidare nej. Det hindrar inte att turistpolitiken måste samordnas effektivare och ledas bättre. Turistpolitiken ger ofta ett splittrat och kaotiskt intryck. Därför måste man starkt uppmuntra åtgärder inom området för harmonisering av information, åstadkommandet av harmoniserad märkning och nätverksbildning. Kommissionens initiativ för inrättande av ett årligt återkommande europeiskt forum om turism där branschen själv kan ställa sina prioriteter, förtjänar dessutom vårt fulla stöd. Kort sagt, ett närmare samarbete mellan alla berörda parter för att göra turismen konkurrenskraftigare och hållbarare, ser ut att vara en prioritet.
Herr talman! Jag instämmer helt med föredraganden Torres Marques och med min kollega De Clercq om att turistsektorn är den mest lovande sektorn när det gäller att skapa nya arbetstillfällen trots den kris som turistsektorn genomgår på internationell nivå och de konsekvenser detta får i Europa.
Utskottet för sysselsättning och socialfrågor anser att vi på alla sätt bör dra nytta av denna fördel, både på europeisk och på nationell nivå. Till att börja med bör medlemsstaterna i de nationella handlingsplanerna för sysselsättningen införa konkreta förpliktelser till gagn för sysselsättningen inom turistsektorn. Grundläggande angelägenheter i dessa handlingsplaner bör vara yrkesutbildning, förbättring av anställningarnas kvalitet och behovet av att tillämpa en politik till skydd för arbetstagare med säsongsbetonad, tillfällig och otrygg sysselsättning.
För att en sådan politik skall vara effektiv bör den grundas på en riktig undersökning av marknaden för nuvarande och framtida behov. Redan nu märks en brist på arbetskraft i vissa yrken inom turistsektorn. Därför begär vårt utskott att Europeiska kommissionen skall genomföra en utredning om marknadens behov, i samarbete med medlemsstaterna och inom ramarna för en strategi för turismen utformad på nationell och regional nivå. Utskottet begär även att Europeiska kommissionen i samarbete med Cedefop skall föreslå modeller för kontroll inom området för personalutbildning och verka för nödvändigt samspel mellan utbildning och yrkeserfarenhet.
För att dessa möjligheter inom turismen skall utvecklas bör all ovannämnd politik även åtföljas av stöd för människors rörlighet, både på nationell och europeisk nivå. Turismen är i hög grad en sektor som tillåter att vi blir inspirerade till att bedriva en sådan politik för rörlighet. Vi anser också att vi bör utveckla möjligheten till att skapa arbetstillfällen och stimulera sysselsättningen för kvinnor; framför allt bör olika åtgärder vidtas för att underlätta att familjeliv och yrkesliv inom turistverksamheten kan samordnas samtidigt som vi även uppmuntrar kvinnors företagsamhet.
Vårt utskott framhåller också behovet av att betona den sociala turismen och begär att Europeiska kommissionen skall lägga fram ett meddelande om den sociala turismens olika aspekter och betydelse för att ett europeiskt medvetande skall utvecklas hos de europeiska medborgarna och för att blåsa nytt liv i Europas regioner.
Herr talman! Herr kommissionär! Kära kolleger! Varje år är det nästan 200 miljoner européer som lämnar sin vanliga bostadssort för att turista under någon tid, oftast i andra EU-länder. Torres Marques har tydligt understrukit det: Europa förblir det viktigaste turistmålet för människor från tredje land även om vi måste vara beredda på en allt större konkurrens.
Ändå innehåller fördragen inte någon specifikt juridisk grundval för en gemenskapspolitik i fråga om turismen, trots att vårt parlament mycket länge har förespråkat en sådan politik för att åt gemenskapen säkerställa viktiga beslutsområden med respekt för subsidiaritetsprincipen. Eftersom fördragen inte innehåller någon sådan bestämmelse måste Europeiska unionen bidra till att förbättra och uppmuntra samarbetet inom denna sektor för att tydligt visa på den enastående möjlighet som turismen erbjuder.
Jag välkomnar kommissionens ansträngning när den i sitt meddelande föreslår en verksamhetsram för den europeiska turismen samt en rad åtgärder och insatser som skall genomföras av de olika berörda aktörerna. Kommissionen understryker att denna sektor är komplicerad på grund av sin mångfald och sin tvärgående karaktär som gör att den har svårt att synas på det politiska planet och som i ringa utsträckning motsvarar dess verkliga ekonomiska och sociala betydelse. Men kommissionen ger prov på bristande ambition: förslaget tyder inte på något verkligt intresse så länge det inte sätts in i något verkligt strategiskt sammanhang med syfte att bistå en industri som utmärks av en stark potential, men som är ömtålig under sin tillväxtperiod.
Jag håller med om alla rekommendationer som ingår i Torres Marques utmärkta betänkande, framför allt hänsynstagandet till turismen inom ramen för konventet för Europas framtid och jag anser att ett gemensamt handlande inte strider mot de nationella stimulansåtgärderna. Sysselsättningen inom turismen är ofta mycket säsongbetonad och osäker, vilket utgör ett hinder för en hållbar utveckling. Jag ber därför kommissionen att snarast komma med förslag som gör det möjligt att infoga restaurangbranschen och eventuellt andra turisttjänster som ännu inte kan ingå i listan över verksamhetssektorer som inom ramen för denna åtgärd kan åtnjuta en lägre procentsats moms för att utveckla sysselsättningen inom detta område, modernisera dessa yrken och skapa en bättre ställning för den europeiska turismen med tanke på den internationella konkurrensen.
Dessutom är det angeläget att förvärva och sprida kunnande när det gäller företagsledning och teknologi för att gynna nya produktionsmetoder och främja ett turistutbud som så väl som möjligt motsvarar marknadsutvecklingen. Turismen är också en avgörande faktor för utvecklingen i de minst gynnade områdena, särskilt i de yttersta randområdena där denna sektor utgör den främsta industrin när det gäller inkomster och i stor utsträckning bidrar till ansträngningarna att få deras ekonomier att närma sig medelprocenten för gemenskapsutvecklingen. Att på ett förnuftigt och varaktigt sätt utveckla turismen som bör utgöra en varaktig inkomstkälla för de lokala ekonomierna samtidigt som man skyddar och förvaltar de rikedomar som finns i landskap, kultur, historia och miljö.
Slutligen vill jag betona den väsentliga roll som Europeiska unionen borde spela för att skapa nya former av turism på nya platser, särskilt genom att låta de européer som bor på kontinenten upptäcka charmen med de europeiska turistmål som ligger i de yttersta randområdena.
Herr talman! Först av allt skulle jag vilja tacka vår föredragande Torres Marques, inte bara för hennes arbete med detta betänkande, utan också för hennes engagemang i turismfrågan i detta parlament, som sträcker sig några år tillbaka nu.
Jag anser att vi står inför en motsägelse - en motsägelse som tydligt träder fram när Harbour talar på Bradbourns vägnar, som talar för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om turismområdet. Jag anser att vi behöver EU-kompetens inom turismområdet, inte bara för att göra det möjligt för turismen att utvecklas när det gäller personal och standarder och ge oss en sammanhängande och koordinerad turismpolitik, men också - och jag trodde att den konservativa gruppen verkligen skulle ha tagit detta till sig - därför att det nuvarande scenariot håller tillbaka vinstgenererandet och möjligheterna att tjäna pengar i den sektorn.
Turismen bidrar med 5 procent av EU:s BNP. Tusentals människor är anställda inom turismområdet i medlemsstaterna och fortfarande har vi ingen EU-kompetens. Jag vet inte exakt i vilken omfattning men vi står i dag inför en spridd turismpolitik som reflekterar nationella, regionala och till och med lokala prioriteringar som skiljer sig från varandra.
Det verkar som om vi har ett turismfartyg som seglar över haven utan någon på bryggan som styr eller kontrollerar det. Det är inte kommissionens eller parlamentets fel. Felet ligger rätt och slätt hos medlemsländernas regeringar.
Till och med inom nationella gränser, lider turismen av liknande effekter av andra intressen - trångsynta intressen. Vi behöver verkligen ta tillfället i akt som det presenteras av Torres Marques och ta itu med detta problem, och för Europeiska unionen åstadkomma en sammanhängande turismpolitik som kommer att verka och vara till gagn för människorna i Europa.
Herr talman, kommissionär, kolleger! På min grupps vägnar vill jag tacka föredragande Torres Marques för en noggrann beredning av detta viktiga ärende. Hon har lyssnat på kollegerna och utformat ett bra betänkande.
Turismen är en framtidsbransch och Europa är fortfarande, vilket här även har påpekats, världens främsta resemål. Eftersom turismen är en bransch i tillväxt kan den också skapa arbetsplatser i områden där sådana annars vore svåra att åstadkomma. Det är viktigt att öka Europas konkurrenskraft och attraktivitet inom turismbranschen genom en bättre koordinering av politiken inom olika gebit, genom ökat samarbete och ökad nätverksbildning. Det är speciellt viktigt att gynna en hållbar turism och att befrämja förutsättningarna för naturturismens och kulturturismens utveckling. Jag vill också poängtera hur viktigt det är att alla regioner och medborgare i unionen håller jämna steg med utvecklingen inom informationstekniken och att bredbandstekniken når alla företag inom turismen.
Vår grupp poängterar emellertid närhetsprincipen inom turismbranschen och stöder därför bara begränsade åtgärder inom EU:s regi. Därför motsätter vi oss skapandet av en egen rättsgrund och en egen budgetering av turismbranschen. Jag anser att en sänkning av omsättningsskatten för turismbranschen är motiverad, men många av ledamöterna i gruppen förhåller sig försiktigt till skattefrågor eftersom de främst berör medlemsstaternas interna angelägenheter. Beträffande ändringsförslagen kan vi stöda de flesta av van Daims och Bradbourns ändringsförslag.
Herr talman, herr kommissionär! Först och främst vill jag gratulera Torres Marques till ett utomordentligt arbete. I dag är turismen en av de viktigaste sektorerna inom Europeiska unionen, och den utgör den absolut viktigaste sektorn i vissa områden, där den står för större delen av BNP och är helt oumbärlig för utvecklingen och sammanhållningen i dessa regioner, som redan har viktiga gemensamma riktlinjer inom andra områden.
Turistsektorn behöver en rättslig grund att stå på för att bli mer effektiv och den behöver undantas från kravet på enhälliga beslut i rådet. Det skulle ge vingar åt en sektor som i dag hålls i ett järngrepp av de stora researrangörerna, och som i varje fall befinner sig utanför parlamentets kontroll.
Därför behöver vi kunna fatta beslut med kvalificerad majoritet i frågor som gäller turismen inom Europeiska unionen. De åtgärder som behövs för att skydda konsumenternas intressen får inte göra att vi glömmer bort att skydda de likaledes viktiga turistländernas och turistområdenas intressen.
Samspelet mellan turism och fysisk planering, effekterna på miljön, den traditionella jordbrukssektorn, sysselsättningen, transportväsendet och dess oumbärliga infrastruktur samt relationerna med andra länder utanför gemenskapen med en turistnäring som skapar välstånd och sysselsättning, gör att vi snarast måste fatta ett praktiskt beslut.
Utarbetandet av ett system med indikatorer för mätning av kvalitet och effektivitet inom turistsektorn och en samordnad administration av kustområdena rörande lokala, regionala och nationella riktlinjer bör innefattas i ett direktiv och inte endast i en rekommendation. Det borde göras en utförlig analys av hur skattebestämmelser på transportområdet påverkar turismen och av hur denna i sin tur påverkar miljön, och avslutningsvis kan sägas att konventet och rådet borde arbeta för dessa frågor. Vi behöver också ett gemensamt paraply, en gemensam politik och även en gemensam satsning på turism inom Europeiska unionen.
Herr talman! Betänkandet är ensidigt inriktat på behovet av att vidareutveckla turismen som produkt inom Europeiska unionen, att ta itu med den minskande tendensen när det gäller turistströmmen i Europa och behovet av att stärka den gemensamma europeiska turistpolitiken. Enligt den orubbliga ställning som unionen numera intar underkastas turismen i betänkandet marknadens och konkurrensens lagar så att den bättre skall tjäna de stora turistföretagens intressen samtidigt som de små och medelstora företagen inom sektorn - särskilt de små företagen - oåterkalleligt drabbas.
Enligt vår uppfattning borde ett grundläggande inslag i turistpolitiken vara att skydda och säkra rättigheterna för dem som arbetar inom turismen vilka, på grund av branschens särprägel, ställs inför ökande problem såsom säkrandet av försäkringsrättigheter, regler för säkerhet och hälsa samt problemet med sektorns säsongsbetonade prägel, vilket gör dessa arbetstagare till de första offren för arbetsgivarnas godtycke.
Vi anser att turismen bör vara inriktad på att tillgodose arbetstagarnas behov - generellt för de folkliga samhällsskikten - av vila och rekreation. Turismen utgör ett nödvändigt inslag i reproduktionen av arbetskraften. Följaktligen bör turismen göras om till en allmänt omfattande rättighet för folket i stället för att vara ett medel för utsugning av väldiga vinster för storkapitalet som ödelägger sektorn. I nu avsedd anda bör turismen spela en positiv roll när det gäller samhället som helhet, bekantskapen med andra folk, seder och bruk samt kulturer, bidra till att vänskapsförbindelser mellan folken utvecklas, att folkets kultur och historia tydliggörs samt att turism och miljö förenas på ett sunt och kreativt sätt.
Herr talman! För ett stort antal regioner i EU är turismen en icke förkastlig inkomstkälla. Det finns tillräckligt mycket vackert att se för både européer och icke-européer i Europeiska unionens länder. Naturligtvis både när det gäller kultur och annat. Vissa regioners dragningskraft är så stark att inkomsterna från turistsektorn dominerar inkomstbalansen, ibland i mycket hög grad. Särskilt under sådana förhållanden är det bäst att vara försiktig. Turism är ju fortfarande en lyxvara som i hög grad hänger samman med världsmedborgarnas välfärd och trygghetskänsla. Till och med en stagnation i en enda länk i turistkedjan kan få mycket negativa följder för hela sektorn. Den senaste tidens händelser inom luftfarten har visat det. Därför är det lämpligt med en uppmaning till beslutsfattarna att i möjligaste mån motverka en alltför ensidig inriktning på turism i regionerna.
Turistsektorn är inte bara väldigt beroende av faktorer utanför sektorn, kännetecknande är också säsongernas stora inflytande. Det innebär, förutom ett ensidigt ekonomiskt beroende, att också arbetspotentialen endast delvis utnyttjas. Dessutom är den ekologiska sårbarheten i många turistområden en viktig sak att komma ihåg. De kultur- och naturintressanta områdena genomgår en stor och växande tillströmning av besökare. Det ställer stora krav på bärkraften i sådana arvegods. Det måste politiken ta hänsyn till. Dessa konstateranden minskar inte problemet men understryker allvaret i det. Särskilt om vi kommer ihåg att ett stort antal regioner i och med utvidgningen av Europeiska unionen kommer att läggas till på listan över turistiska dragplåster. Även därför är det viktigt att noga tänka igenom åtgärder som avser turistsektorn.
Vi kan i allmänhet instämma med dessa anmärkningar i den aktuella resolutionen med avseende på alla dessa saker. Vår oro gäller den nivå på vilken de specifika problemen borde lösas och vilken funktion Europeiska unionen skall ha i det avseendet. EU har särskilt via sin ekonomi- och strukturpolitik oerhört stort inflytande på situationen i många turistregioner. Det är tvivelaktigt om tillförandet av ytterligare uppgifter i kommissionens paket kommer att förbättra turistsektorns och kommissionens egen slagkraft. Den mesta kunskapen om turistsektorn finns ju ute i regionerna, i medlemsstaterna och i branschorganisationerna. Stimulansinitiativ borde därför också komma från de instanserna.
Herr talman! Efter denna rekognoscering ser vi ett antal tänkbara stimulansåtgärder. I första hand är det som sagt regionerna, medlemsstaterna och branschorganisationerna som har en uppgift. Jag vet verkligen inte vem som kan tangera deras kunskaper och sakkunskaper. Inte bara åtgärder som är inriktade på turismen utan även på andra typer av verksamhet bör i de berörda regionerna förhindra ett ensidigt beroende av turismen. Ett europeiskt branschforum kan i det avseendet spela en viktig roll. I andra hand ser vi en uppgift för Europeiska kommissionen. Inte för att införa en specifik turistpolitik utan för att inbördes anpassa de politikområden som påverkar turistsektorn, en sektor som främst består av små och medelstora företag. En bra kommunikation och anpassning mellan de berörda kommissionärerna och deras avdelningar är önskvärd i det avseendet. Dessutom måste kommissionen stödja medlemsstaterna i deras iver att skapa en stabil ekonomisk situation i regionerna. Utvecklandet av en regions mångsidighet tycker vi i det avseendet är ett sådant stöd. För det tredje ser vi ingen annan roll av betydelse eller av extra värde för de europeiska institutionerna. Ett införande av en rättslig grund för turism i fördragen kan inte heller räkna med stöd från oss.
Kort sagt, herr talman, områden som till stor del tackar turismen för sitt ekonomiska existensberättigande förtjänar att uppmärksammas och stimuleras för att ges bra strukturella framtidsutsikter. Alla berörda myndigheter har sin egen plats i det sammanhanget. För Europeiska unionen tycker vi att det innebär att särskilt synergin inom kommissionen förtjänar att optimeras. Jag har också lagt fram ett antal ändringsförslag i det avseendet och dem rekommenderar jag verkligen.
Herr talman! Kommissionens meddelande och Europaparlamentets betänkande om turismen visar hur de europeiska befogenheterna kan breda ut sig utan hänsyn till subsidiariteten.
Utgångspunken är: fördraget innehåller inga gemenskapsbefogenheter inom turismens område eftersom det bara finns en punkthänvisning i artikel 2, som inte kan tjäna som juridisk grund. Denna inställning är förenlig med sunt förnuft: turisten som kommer för att besöka en trakt lockas av regionens specifika karaktär och i medlemsländerna är därför denna befogenhet knuten till platsen eller regionen, i vissa fall till nationen. Om former av internationellt samarbete ibland visar sig vara önskvärda bör de fortfarande på ett smidigt sätt finnas kvar mellan offentliga och privata parter, utan att nödvändigtvis infogas i gemenskapssystemets stela administration.
Naturligtvis ser inte Europaparlamentet och kommissionen saken på detta sätt. De vill integrera turismen med gemenskapspolitiken och skapa en programram med en avpassad budgettilldelning (se punkt 12 i resolutionsförslaget) med administrativa medel från gemenskapen (se punkt 44) och till och med, som det ibland verkar, en sorts planering. Av vilken anledning?
Turismen är viktig för tillväxten. Den kan vara ett verktyg för utvecklingen eller skapa sysselsättning: den är redan indirekt berörd, på ett eller annat sätt, av flera politiska gemenskapsåtgärder. Det betänkande som lagts fram tillfogar till och med att eftersom attentaten den 11 september resulterat i att turismen drabbats skulle en turistpolitik vara nödvändig för att bemöta chocken. Dessa argument är intressanta, men inget av dem är avgörande för att besluta att en sådan politik bör föras på gemenskapsnivå.
I själva verket innehåller artikel 5 i EU-fördraget bara ett kriterium. Kommer den planerade aktionen att föras på ett mer effektivt sätt om den behandlas i Bryssel? På denna punkt verkar den argumentation som förs i betänkandet mycket svag, rent av obefintlig. Vårt utskott för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi har i sitt yttrande hittat en avslöjande mening. Efter att på goda grunder ha anmärkt att det är svårt att se fördelarna med en gemenskapspolitik för turismen tillägger man, citat: ?Icke desto mindre förligger det gemensamma behov som det gäller att fastställa.? Med andra ord, man vet inte vad man har behov av, men man behöver det.
Slutligen framgår det av detta betänkande att kommissionen och Europaparlamentet är i stånd att bevisa att allt och vad som helst ingår i deras befogenheter. Om man gav dem fria tyglar skulle omfattningen bli oändlig. Därför är det ytterst viktigt att man vid nästa regeringskonferens genomför en verklig kontroll över subsidiariteten, det vill säga en yttre kontroll över gemenskapsinstitutionerna.
Herr talman! Herr kommissionär! Torres Marques har utfört ett mycket gott arbete och i stora drag skulle jag vilja säga att det är tre budskap som framkommer i detta betänkande.
Det första är att vi någon gång bör gå från ord till handling. Diskussioner som denna har jag hört andra gånger i denna Europaparlamentets kammare och snart börjar de påminna om en ceremoni utan innehåll. Vi bör alltså verkligen gå från ord till handling, till åtgärder och till tillämpning av det vi diskuterar.
Den andra är att vi utan tvivel bör välkomna Europeiska kommissionens meddelanden om turismen men att vi bör säga till ledamoten av kommissionen, Liikanen, att detta inte är tillräckligt. Dessa meddelanden, herr kommissionär, är en början men inte något avslutat. Åtgärder vidtas inom olika generaldirektorat, inte bara ert eget, rörande turismen, den inre marknaden, strukturfonderna och miljön. Även om inte en gemensam politik finns bör dessa åtgärder samordnas så att bästa möjliga turistpolitik från Europeiska unionens sida blir följden.
Den tredje punkten jag vill stanna vid, herr talman, är den omtalade rättsliga grunden för turism. Det finns en rättslig grund för industrin. Det finns emellertid ingen rättslig grund för turismen som om några få år kommer att vara den viktigaste industrisektorn, och detta trots att turismen till sin natur är gränsöverskridande och en verksamhet som verkligen överskrider det som en stat kan kontrollera. Således behövs en rättslig grund som inte skall ersätta en statlig politik utan tvärtom bidra till att en politik med mervärde antas på europeisk nivå och som slutligen skall hjälpa Europa att hävda sig i den internationella konkurrensen. Därför bör vi använda oss av den revision av fördragen som vi har framför oss vid den nya regeringskonferensen så att denna rättsliga grund kommer att vara för handen vilken Europaparlamentet pläderade för även vid den föregående regeringskonferensen.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! För några veckor sedan insåg den grekiska hälsovårdsministern att han måste begära tillfällig stängning av skolorna på alla utbildningsnivåer på grund av en virusinfektion som cirkulerade. Skolorna var bara stängda i två dagar och antalet nyinsjuknade minskade mycket snabbt till noll. Konsekvenserna för den grekiska turismen var emellertid direkta och betydande med ett flertal avbokade resor vilket förstärkte den kris som berodde på de kända händelserna i september.
Denna reaktion var givetvis utan grund eftersom ministeriets åtgärd var rent förebyggande och visade på seriositet och ansvarsfullhet, ett faktum som borde ha lugnat varje turist. Hela den psykologiska påverkan som skapades av vissa medier för masskommunikation och en del ledande personer ledde till avbokningar, till besvikelse för dem i Grekland som lever av turismen.
Vad annat skulle hälsovårdsministern ha kunnat göra? Skulle han ha tänkt främst på den skada företagaren led eller på den möjliga faran, även om den var mycket liten, för hälsan för lokalbefolkning och för besökare? Vad skulle ni, herr kommissionär, ha gjort som minister? Samma sak förmodar jag. Ni skulle ha prioriterat hälsofrågan. Men företagaren som lever av turismen har inte heller någon skuld. Han har rätt att begära ett lämpligt bemötande och att åtnjuta Europeiska unionens skydd. När företagaren är verksam inom och tjänar en sektor som ger så mycket till en balanserad utveckling av unionens regioner, det vill säga i sista hand till den europeiska integrationen, men samtidigt till en sektor som är så sårbar, så känslig för alla slags kriser, då anser denna företagare, denna arbetstagare och denna europeiska medborgare att det är rättvist och logiskt att han eller hon inte skall lämnas åt sitt öde.
Det måste vara möjligt att vidta åtgärder för att minska sådana ogynnsamma konsekvenser, det måste finnas möjlighet till finansiering av lämpliga insatser genom strukturfonderna och en särskild post måste tas upp i budgeten med förbättring av turismen som målsättning med allt som det betyder och innebär. Det är numera uppenbart att turismen bör införlivas som en faktor i alla gemenskapens förfaranden för beslutsfattande. Detta utmärkta betänkande som har lagts fram av kollegan Torres Marques visar vägen till detta.
Herr talman! Som ledamot vald av en region i yttre randområdet - Madeira - och inför omöjligheten att hinna ta upp alla de frågor som detta betänkande väcker, som föredraganden har behandlat väl, vår kollega Helena Torres Marques, som jag passar på att tacka för hennes utmärkta arbete, vill jag ta koncentrera mig i mitt inlägg på tre punkter som har direkt beröring med de yttre randområdena.
För det första skulle jag vilja understryka hur viktig turismen är som impuls för den ekonomiska näringen i de yttre randområdena, vilka är ett stridsfält för att bekämpa underutvecklingen. Denna sektor är den viktigaste näringen i dessa regioner när det gäller skapandet av rikedom, vilket i längden bidrar till att stärka en tillnärmning till de mer utvecklade områdena i Europeiska unionen. Det är naturligtvis viktigt att värdesätta turismens roll och den ekonomiska utvecklingspotential den har. Det är samtidigt viktigt att inte glömma att dessa regioner inte får bli ensidigt beroende av turismen, en näring vars sårbarhet alla känner till. Därför är det också viktigt att stödja en förstärkning av en diversifierad ekonomi genom att använda de möjligheter som artikel 299.2 ger.
För det andra skulle jag vilja understryka behovet av att utveckla en effektiv och hållbar infrastruktur för transporten, och då ta hänsyn till det lättaste sättet att nå avlägsna regioner som öregioner. Ökningen av turistströmmen och utvecklingen av sektorn till följd av detta beror på vilka underlättande åtgärder som vidtas för tillgängligheten, vilka tillsammans med en korrekt politik för att främja och värdera miljötillgångar och historiska och kulturella resurser kan utgöra ett viktigt verktyg för utvecklingen av dessa regioner.
För det tredje vill jag påpeka den särskilda känslighet och naturrikedom som territorier som de yttre randområdena har, vilket kräver en hållbar turism även om det är en avgörande faktor och en turistattraktion. Annars kommer själva den ekonomiska och turistmässiga utvecklingen av dessa regioner att bli drabbad för gott på medellång sikt.
Herr kommissionär! Det skulle glädja mig mycket om ni i kväll kunde ta oss ur den paradoxala situation som inte många års diskussioner - inte heller den nuvarande - har lyckats lösa. I Torres Marques utmärkta betänkande - som hon för övrigt har öppnat för bidrag från oss andra - beskrivs den sektor vi talar om, nämligen turismen, på ett sätt som gör att vi inte behöver upprepa det här. De siffror hon kan lägga fram visar att turismen inte bara är en viktig, avgörande, sektor för Europeiska unionen i dag, utan också en av de grundläggande sektorerna för dess framtid. Detta gäller både i rent ekonomiska termer som indirekt, till följd av dess inverkan på miljöpolitiken, socialpolitiken och arbetet för fred och kunskapsutbyte mellan invånare i olika områden. När detta är sagt kvarstår ändå den stora paradoxen i att vi, trots att vi inser hur viktig och strategisk denna sektor är, inte lyckas ta fram någon mer omfattande politik på europeisk nivå som kan hjälpa den att möta de nya utmaningarna.
Kollegerna har nämnt dessa utmaningar: vi hade den 11 september, men mer generellt sett står vi inför en fråga om turistsektorns konkurrenskraft som har andra dimensioner än tidigare. Vi har också ett utbildningsproblem och problemet med miljömässig hållbarhet. Turismen skall hjälpa oss, men vi måste också hjälpa den i riktning mot en hållbar miljö.
Herr kommissionär! Det stämmer att ni för närvarande inte kan göra så mycket eftersom fördragen inte tillåter det, men kanske ni kan trampa hårdare på gaspedalen för att samordna politiken. Ni kan också förena er med oss i kravet på att turismen i nästa konvent skall få dessa instrument, det vill säga de rättsliga instrument som gör att vi kan komma fram till en politik på turistområdet som hjälper oss att ta itu med framtida utmaningar.
. (EN) Herr talman! I november förra året ägnade sig kommissionen åt två dokument till Europaparlamentet och de andra institutionerna: det ena gällde det ekonomiska perspektivet på europeisk turism efter händelserna den 11 september, och det andra ett meddelande om en ?samarbetsstrategi för den europeiska turismens framtid?.
Den 19 februari organiserade utskottet för regionalpolitik, transport och turism, under Caveris ordförandeskap, en allmän utfrågning om den europeiska turismen, som kommissionen och rådet deltog i.
Jag skulle vilja tacka Caveri och föredraganden, Torres Marques, för deras aktiva bidrag, samt ledamöterna i utskottet för deras arbete och för betänkandet som framlagts i dag. Flera olika utskott gav sitt yttrande. Jag skulle vilja tacka Harbour, De Clercq och Graça Moura för deras bidrag. Kommissionen kan i stort gå med på förslaget till betänkande.
Det är ett begränsat antal frågor som behöver särskild uppmärksamhet och som jag skulle vilja kommentera: för det första gäller det frågan om en starkare juridisk grund i EG-fördraget. Vår åsikt är att fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna, i synnerhet artikel 3.1(u) och artikel 157, lägger en tillräcklig grund för åtgärderna som föreslås i kommissionens meddelande.
Efter ratificeringen av Nicefördraget kommer det att räcka med en kvalificerad majoritet för att stödja åtgärder i samband med artikel 157 i fördraget för att öka konkurrensen inom den europeiska industrin och, sålunda, inom turismföretagen.
För det andra gäller det behovet av en bättre marknadsföring av Europa som turistdestination. Kommissionen håller med parlamentet i betänkandet om att mer borde göras för att marknadsföra Europa som en säker och attraktiv samling turistorter.
Kommissionen blir regelbundet tillfrågad att också studera denna fråga, och samtycker till formuleringen i betänkandet om förslaget till rådets resolution som kommer att antas formellt den 21 maj, i vilket det betonas att: ?med avseende på att bidra till förbättringen av den globala bilden av Europeiska unionen i världen, kan man överväga att analysera den nuvarande bilden samt att diskutera möjligheterna att förbättra den, till exempel genom den nya informations- och kommunikationstekniken, genom benchmarking av bästa praxis eller genom samordning av vissa kombinerade marknadsföringsåtgärder av myndigheter inom turism och/eller industri, medan man ser till att konkurrensen bland medlemsländerna inte snedvrids?.
För det tredje, när det gäller öppnandet av den rådgivande turismkommittén för allmänheten, å ena sidan, kommissionen har redan öppnat - och kommer att hålla öppet - flera utskottssammanträden för att innefatta deltagandet av industrins och andra intressenters representanter.
Rådgivande turismkommittén är dock ett organ som etablerades genom ett rådsbeslut 1986. Ledamöterna i denna kommitté utses av medlemsländerna och kommissionen sitter som ordförande vid sammanträdena. Det är sant att det inte finns någon grund för detta i rådsbeslutet och att det kommer att bli svårt att ändra det då enhällighet krävs för att kunna öppna det för allmänheten.
Å andra sidan kommer de årliga forumsammanträdena, som startar i december, att vara öppna för allmänheten.
Slutligen skulle jag vilja nämna att det informella ministersammanträdet som organiserades av det spanska ordförandeskapet i Santander den 4 maj följdes av ett seminarium dagen efter, där viktiga offentliga och privata intressenter deltog.
Händelsen visade att de föreslagna åtgärderna i vårt meddelande ligger i linje med medlemsländernas och de andra intressenternas prioriteringar.
Det är mycket uppmuntrande att notera uppmärksamheten som Europaparlamentet ger turismen och att det i stort håller med oss. Detta kommer att underlätta vårt arbete med att uppnå målen som beskrivs i meddelandet, och i genomförandet av dessa och andra åtgärder som skulle främja varaktig och konkurrenskraftig turism i Europa.
Sammanfattningsvis, även om flera av er föredrar ett mer ambitiöst närmande, anser jag att denna process har varit synnerligen framgångsrik. Meddelandets fördelar är att det, för första gången på nästan tio år, har rönt starkt stöd från alla gemenskapsinstitutionerna för turismrelaterad verksamhet. Sammanträdet för ministrarna ansvariga för turism som nyligen hölls i Santander har visat att vi verkligen är engagerade för att arbeta tillsammans för den europeiska turismens framtid.
Nästa viktiga steg i detta gemensamma närmande i europeiska turismfrågor kommer att bli det första forumet för europeisk turism som kommissionen organiserar tillsammans med industrin och andra intressenter den 10 december i år, till vilket alla de europeiska privata och offentliga intressenterna, inklusive representanter från Europaparlamentet, kommer att inbjudas.
Jag tackar er för denna riktigt konstruktiva debatt. Jag är säker på att mycket arbete återstår för att övertyga den europeiska allmänheten och beslutsfattarna om den viktiga roll som turismen spelar för arbetsmarknaden och tillväxten på vår kontinent.
Jag håller också med dem som sade att antalet människor som är anställda inom turismnäringen gör den till en av huvudanställningssektorerna. För det andra, även om dagens siffror fortfarande ligger runt 7-8 procent av BNP, har vi länder där turismen står för upp till 12 procent av BNP, vilket visar hur viktig den är.
Turismen förtjänar vår uppmärksamhet och vi måste samordna politiken så bra som möjligt för att främja den europeiska turismens framtidsutsikter.
Tack så mycket, herr kommissionär!
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om betänkandet (A5-0127/2002) av Ojeda Sanz för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om förslaget till rådets beslut om ändring av beslut 1999/311/EG om antagande av den tredje fasen i det alleuropeiska samarbetsprogrammet för högre utbildning (Tempus III) (2000-2006) (KOM(2002) 47 - C5-0096/2002 - 2002/0037(CNS)).
. (ES) Herr talman, fru kommissionär! Först och främst vill jag tacka för det utmärkta arbete och all den hjälp som tjänstemännen bidragit med vid utarbetandet av den här förordningen, för den goda vilja som kommissionens ansvariga visat i frågan och framför allt, för den starka vilja till dialog som kollegerna i utskottet visat och som gjort det möjligt för oss att slutföra förordningen med flera viktiga samförståndsförslag.
Tempus-programmet, och i det här fallet den utvidgning av Tempus-programmet som rådet föreslår, utgör en del av en strategi som framför allt avser att öka kunskaperna och stärka dialogen mellan folk och kulturer inom Europeiska unionen och vid Medelhavet.
En del människor undrar varför vi utvidgar ett redan befintligt program i stället för att skapa ett nytt. Även om frågan är motiverad är svaret enkelt. Om vi genom att vidareutveckla ett redan beprövat program slipper den vanliga igångsättningsproblematiken, kan vi utnyttja erfarenheterna och kunskaperna från utvecklingen av Tempus-programmet och sedan lägga till de förbättringar som gjorts efter hand och som säkerligen kommer att främja en snabb diversifiering av universitetens utbildningsutbud och samarbetet mellan partnerskapsländerna i Europa och Medelhavsregionen.
Som ni vet är Tempus-programmet inspirerat av händelserna som följde på Berlinmurens fall 1989. Programmet inrättades 1990 för att fylla det reformbehov som fanns inom den högre utbildningen i länderna i Central- och Östeuropa och för att främja rörligheten mellan universiteten i de europeiska länderna. Programmets finansiering inrymdes inom PHARE:s budgetramar, och 1993 utvidgades programmet för att även inkludera alla nya oberoende stater som Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Georgien, Kazakstan, Kirgizistan, Republiken Moldova och Ryska federationen.
Den andra fasen av det här utbildningssamarbetet omfattade totalt tretton associerade länder och gällde för en period av fyra år. Med början 1997 lämnade de tio länder i Central- och Östeuropa som befinner sig i fasen inför anslutningen till Europeiska unionen successivt Tempus-programmet, för att i stället gå med i Sokrates (ett generellt gemenskapsprogram inom utbildningsområdet). Rådets beslut ändrades dock senare och Tempus II förlängdes med ytterligare två år. I beslutet stadgades att kommissionen skulle göra en utvärdering för att se över Tempus-programmets framtid.
Avsikten med Tempus III är att vidga samarbetet till partnerskapsländerna i Medelhavsregionen och på så sätt tillgodose regionens behov av samarbete inom den högre utbildningen. Det föreslås att Tempus-programmet utvidgas till att även omfatta Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Israel, Jordanien, Palestina, Syrien och Libanon.
Samarbetet syftar till att stärka de strukturella mekanismer som gör det möjligt för universiteten att utveckla ett hållbart samarbete, utöver det stöd som ges genom andra program för samverkan, och att förbereda institutionerna i Europeiska gemenskapen och i de associerade länderna och områdena så att de bättre kan utveckla och befästa sina förbindelser. Samarbetet kommer även att påverka organ utanför de deltagande institutionerna och varaktigt påverka utbildningssystemen, och detta är det egentliga syftet med verksamheten.
En annan viktig effekt är att kretsen av deltagare vidgas och sprider sig utanför den traditionella akademiska världen till ansvariga för offentlig administration och till det civila samhället i övrigt, och att samarbetet inom sektorn för högre utbildning främjas, vilket kan få avgörande betydelse för en attitydförändring genom att de yngre generationerna på så sätt får möjlighet att jämföra sina respektive värderingar och nationella kulturer.
Avsikten är att de strikt akademiska frågorna skall få mindre betydelse och att frågor som kan stärka de civila samhällsfunktionerna hos de associerade länderna i Medelhavsregionen i stället skall komma i förgrunden och bidra till en bättre förståelse av olika kulturer och en ökad respekt för mänskliga rättigheter och minoriteter i dessa länder.
De olika utvärderingar som gjorts av Tempus-programmet har visat att det ses som ett värdefullt instrument för att främja ömsesidig förståelse, och det är dessa värderingar som deltagarna bör utgå från vid planeringen av sina verksamheter.
Detta är de viktigaste förändringarna i Tempus-programmet för partnerskapsländerna i Medelhavsregionen, och det är ändringar som vi till fullo delar i betänkandet. För övrigt har det inte gjorts några större förändringar i programmet. Jag vidhåller därför att Tempus-programmets huvudsyften är följande: att främja utvecklingen av högre utbildning, att bättre tillgodose de stödberättigade ländernas sociala, ekonomiska och kulturella behov, att främja förståelsen och närmandet mellan kulturer och att utveckla fria och blomstrande samhällen.
Dessa målsättningar bör uppnås via de gemensamma europeiska projekt som är Tempus-programmets viktigaste instrument för samarbete mellan universiteten. Förutom de gemensamma europeiska projekten erbjuder Tempus-programmet även individuella stipendier till lärare, forskare och andra för kompletterande verksamheter som stödjer programmets allmänna målsättning.
Med detta betänkande har vi velat understryka behovet av att Tempus-programmet utvidgas till att omfatta en betydligt större krets än universiteten, för att dessa, som fortfarande kommer att utgöra kärnan i verksamheten, kan bidra till en förändring av det civila samhället.
Herr talman, fru kommissionär! Vi har redan hört vilka fördelar det nya programmet Tempus och dess utvidgning innebär för oss, och det är mycket positivt att detta utvidgas, såväl med tanke på de deltagande länderna som på målgrupperna. Stora utmaningar och möjligheter är förbundna med detta, och jag tror att programmet också måste utökas finansiellt för detta.
När Tempus III skall utvidgas till partnerländerna i Medelhavsområdet finns det andra aspekter som måste beaktas, nämligen i fråga om kvinnopolitik eller lika villkor för kvinnor. Länderna söder om Medelhavet uppvisar fortfarande ett mycket lågt antal kvinnor med högre skolutbildning eller högskoleutbildning, i synnerhet på landsbygden. Den reform och utveckling av högskolestrukturerna som hänger samman med Tempus III skall framför allt, eller bland annat, ses som en möjlighet för kvinnorna. I Jordanien, som vid sidan av Malta och Cypern är ett mönsterland bland Medelhavsländerna, ligger antalet kvinnor bland de studerande på högskolorna redan över 50 procent, men antalet kvinnor bland lärarna på högskolorna och på beslutande poster är fortfarande mycket lågt, och därmed liknar bilden situationen inom Europeiska unionen i fråga om närvaron av kvinnor på ledande positioner inom högskolorna.
Ett mycket ambitiöst mål är att lyfta fram de gemensamma kulturella värdena genom samarbete på högskoleområdet. Respekten för andra kulturella värden är givetvis mycket eftersträvansvärt. Något annat som berikar är att de politiska beslutsfattarna engageras - här vill jag passa på att peka på ett översättningsfel i tyskan där det bör heta ?de politiska beslutsfattarna? och inte ?politiska företrädare? - och som en andra grupp det civila samhället vid sidan av det akademiska sällskapet. Jag vill verkligen understryka detta, för det sägs väldigt ofta att det är de politiska beslutsfattarna som skall vara med och fatta beslut, och därför måste översättningsfelet korrigeras.
Det vore positivt om det kunde skapas en tankesmedja bestående av medlemmar ur de icke-statliga organisationerna, utbildarna, administrativa krafter och vetenskapare tillsammans med medborgarna i de deltagande länderna. För att medborgarnas behov skall kunna tillgodoses ännu bättre bör det vid sidan av en överstatlig och en nationell dimension även skapas en lokal dimension genom att olika organ deltar.
Jag tror att det viktigaste är att vi hela tiden arbetar för att vinna medborgarnas förståelse och därmed röjer många problem ur vägen.
. (FR) Herr talman! Tillåt mig först och främst att lyckönska föredraganden Ojeda Sanz för det utmärkta arbete han har utfört tillsammans med alla sina kolleger.
Detta betänkande vittnar om parlamentets starka stöd för kommissionens förslag att utsträcka Tempus-programmet till parterna för Meda och ingår som ett led i den stödpolitik för ett förstärkt samarbete med detta område som har fastställts i slutsatserna från ministerkonferensen Euromed i Barcelona och den senaste konferensen i Valencia. Utvidgningen av Tempus till Meda-parterna ingår också i det långsiktiga samarbetet inom området för högre undervisning mellan gemenskapen och andra områden i världen: detta samarbete som jag har gått in för att förstärka är nödvändigt i synnerhet därför att vi står inför en ökning av olika former av radikalism och intolerans som avslöjar en brist på dialog och förståelse mellan kulturerna. Som Prets mycket riktigt har påpekat är det tydligt att jämlikheten mellan män och kvinnor ingår i en sådan dialog. Artikel 5 i det beslut som gäller Tempus III förespråkar för övrigt denna likabehandling. I den nya texten har vi ytterligare förstärkt detta synsätt. Det föreliggande förslaget syftar alltså till en utvidgning av programmet till följande medelhavspartner: Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Jordanien, Palestina, Syrien och Libanon.
Som föredraganden mycket riktigt har påpekat har kommissionen begränsat sig till att ändra det beslut som rör Tempus där det tekniskt sett visade sig vara absolut nödvändigt; de enda mera betydande ändringsförslag som lagts till är ett specifikt syfte som avser utvecklingen av de civila demokratiska samhällena, möjligheten att inkludera forskarna för att upprätta broar med forskningen och förlängningen av tidslängden för Tempus III till 31 december 2006 för att anpassa det till program som Sokrates och Leonardo.
Kommissionen delar parlamentets och rådets önskan att snarast anta beslutet. Det är anledningen till att kommissionen, trots att den i sak delar parlamentets åsikt om ändringsförslagen, inte har möjlighet att anta dem. Herr talman! En sådan ändring skulle i själva verket försena antagandet av förslaget. Jag kan emellertid försäkra er, herr föredragande, att jag kommer att ta hänsyn till parlamentets önskningar och ändringsförslag när programmet genomförs. Jag tror att detta är det viktigaste.
Genomförandet kommer att ske inom ramen för de befintliga aktionerna med hänsyn till de specifika behoven hos varje partner; det kommer därför att bli nödvändigt att åstadkomma en dialog med de behöriga myndigheterna så snart beslutet blir antaget. Jag vet att myndigheterna för partnerskapet Meda otåligt väntar på kommissionens åtgärder. Därför skall vi inte låta dem vänta mer än nödvändigt och i stället genomföra den politik som alla vill ha. Tack för ert stöd. Jag tackar parlamentet på förhand om parlamentet, när en parlamentarisk delegation skickas till ett av dessa nya länder, vill ha vänligheten att betona vår nya samarbetspolitik vad gäller universiteten. Jag är säker på att de positiva verkningarna kommer att ge sig till känna såväl på kort som på lång sikt.
Tack så mycket, fru kommissionär!
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om betänkandet (A5-0126/2002) av Gröner för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om kommissionens vitbok ?Nya insatser för Europas ungdom? (KOM(2001) 681 - C5-0110/2002 - 2002/2050(COS)).
Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Låt mig först hjärtligt tacka alla som har bidragit till att ge politiken för Europas ungdom en ny skjuts genom vitboken. Genom en unik konsultationsprocess har tusentals europeiska ungdomar deltagit i utarbetandet av boken, och även parlamentet lämnade ett viktigt bidrag i ett offentligt samråd som blev mycket uppmärksammat.
Genom att betona att medlemsstaterna bär huvudansvaret för ungdomarna stöder vi de nya föreslagna samarbetsformerna a) med den öppna samordningen som metod, vilket enligt vår mening dock måste konkretiseras genom en interinstitutionell överenskommelse och b) i form av ett jämställdhetsperspektiv, dvs. genom att ta hänsyn till ungdomars intresse på ytterligare politiska områden. Den som har lyssnat noga på ungdomarna har dock vid sidan av frågorna om utbildning, livslångt lärande, mobilitet, sysselsättning, social integrering, kampen mot rasism och främlingsfientlighet kunnat hitta andra viktiga frågor som jämlikhet mellan unga män och unga kvinnor, invandring, drog- och alkoholberoende som viktiga områden att åtgärda på europeisk nivå.
Utskottet förväntar sig att konventet skall lägga fram förslag till hur ungdomarna aktivt skall kunna delta i uppbyggnaden av ett demokratiskt Europa, för Europa är fortfarande för avlägset för ungdomarna. Som föredragande ser jag det som ett krav att kapitlet ungdom i EU-fördraget kompletteras och att profilen på barn- och ungdomspolitiken slipas även i kommissionen, allt i enlighet med resultaten av det internationella barntoppmötet i New York.
De europeiska ungdomsorganisationerna, framför allt Europeiskt ungdomsforum, har stor del i ungdomarnas deltagande i processen att skapa vitboken. I vitboken uppmanar vi alla aktörer, från forskarna via de nationella företrädarna och ända ner på kommunnivå, att utveckla nya former av deltagande, även för icke-organiserade ungdomar. Ungdomsparlament, konvent, ända till tävlingar i skolor och idrottsföreningar är möjliga alternativ. Även de politiska partierna bär ett stort ansvar och borde bli bättre på att fånga upp och stödja unga människor till politiska uppdrag. Med tanke på valen 2004 kommer detta att bli mycket viktigt.
Vi kräver ett starkare stöd för ungdomars frivilliga arbete, dock måste det rättsliga och sociala ungdomsskyddet förbättras och denna icke-formella utbildning erkännas. Det finns en rad ytterligare förslag i förslaget till resolution, till exempel att bättre utnyttja gemenskapsprogrammen eller strukturfonderna till ungdomarna. För detta ändamål måste datasituationen förbättras. En ungdomsrapport med jämförbar statistik och jämförbara indikatorer från medlems- och kandidatländerna vart tredje år kommer att utgöra en viktig grund för en bred debatt och ytterligare politiska beslut. Detta har Pisastudien redan visat inom utbildningsområdet. Det krävs dock även andra samordnade åtgärder, till exempel för att förhindra våld efter katastrofen i Erfurt.
När det gäller information till ungdomarna räcker det inte med en Internetportal som diskussionsforum. Det finns starka geografiska och könsspecifika men även sociala skillnader i fråga om hur en sådan används. Jag föreslår att ett innovativt material utvecklas på ungdomarnas språk och att EU:s ungdomsaktiviteter presenteras för en bred allmänhet under en årlig aktivitetsvecka.
Men, ärade kolleger, ingenting blir bra så länge det inte genomförs. Vitboken om ungdomspolitiken är endast ett första steg, ett viktigt första steg som kommissionen har tagit för att komma i kontakt med många ungdomar och aktörer. Men inte heller det är gratis. Nu skall detta följas upp av åtgärder som inte finansieras av programmet ungdom. Alla goda förslag kan inte genomföras här, eftersom ungdomsprogrammet redan tas i anspråk till 99 procent.
Ministerrådet måste snabbt komma fram till ett beslut till slutet av månaden. Vi måste få grönt ljus för vitboken. Därefter måste vi tillsammans snabbt genomföra ytterligare konkreta förslag, även budgettekniska, för inget vore mer förödande för EU:s verksamhet och anseende bland ungdomarna än om de höga förväntningar som har väckts bland dem - jag har deltagit i många europeiska och nationella konferenser och talat med dem - inte uppfylls och inte åtföljs av åtgärder.
Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Kommissionen har med vitboken ?Nya insatser för Europas ungdom? lagt fram ett omfattande förslag till framtidens ungdomspolitik i Europeiska unionen. Detta är ett steg i rätt riktning, men konceptet behöver utvecklas. De europeiska ungdomsförbunden har i samråden med kommissionen uttryckligen efterlyst större hänsyn till könsspecifika frågor i vitboken. Detta har jag tagit upp och med eftertryck försvarat i yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor.
Jämställdhetsfrågorna och könsrollsperspektivet angår inte bara oss vuxna, tvärtom. Det är framför allt ute i skolorna och i ungdomsarbetet som grunden läggs för ett självklart likaberättigande för flickor och pojkar, för kvinnor och män. Detta måste synas i den europeiska ungdomspolitiken.
Jag välkomnar de förslag i betänkandet som handlar om att stärka ungdomars engagemang på alla politiska nivåer, att intensifiera den information som riktar sig specifikt till ungdomar, att stödja ungdomars frivilliga engagemang och att betona ungdomarnas intressen i konventet och i diskussionerna om författningen.
Men trots alla konstruktiva förslag får vi inte glömma bort subsidiaritetsprincipen. Ungdomspolitiken är i första hand en uppgift för nationerna, regionerna och kommunerna. Europeiska unionen kan skapa ramen för detta. I detta sammanhang ser jag mycket kritiskt på den föreslagna öppna samordningen. I den form som förslaget avser verkar den odefinierbar och avparlamentariserande. Även familjen utgör en tyngdpunkt i det verkliga livet för de europeiska ungdomarna. Detta faktum görs inte rättvisa i vitboken och betänkandet. Även familjen är ungdomspolitik. Den måste skyddas och stärkas.
På det hela taget ser jag vitboken som en bra början, som en impuls för den europeiska ungdomspolitiken inför framtiden. Dock måste vi fortsätta dialogen med den unga generationen och skynda på genomförandet genom stora insatser. Först då blir den lilla impulsen till den styrkeprocess som Europas ungdomar med all rätt förväntar sig.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Låt mig helt kort ta upp historien om vitbokens tillkomst igen och räkna upp några fakta som åskådliggör varför det är absolut nödvändigt med en vitbok om ungdomspolitiken. Alla vet att det kommer att finnas 75 miljoner ungdomar mellan 15 och 25 år i det utvidgade Europa. Genom att födelsetalen sjunker samtidigt som den förväntade livslängden ökar åldras vårt samhälle. Mellan 2000 och 2020 kommer andelen personer mellan 65 och 90 år i hela EU:s befolkning att stiga till mellan 16 och 21 procent, medan andelen ungdomar mellan 14 och 24 år endast kommer att utgöras av 11 procent. Denna kvantitativa obalans mellan unga och äldre människor kommer att förändra förhållandena på olika nivåer ganska så väsentligt.
För att klara av dessa utmaningar måste vi finna svaren på detta i samhället. Detta kräver lämpliga följdåtgärder av oss, framför allt för ungdomarna, för att undvika sociala spänningar men även negativa effekter på utbildningssystemen och arbetsmarknaden. Det nuvarande systemet för det europeiska samarbetet i ungdomsfrågorna har redan tangerat sina gränser och kommer inte att kunna klara av de problem som måste tacklas. Alla vet att investeringar i ungdomar betyder investeringar i det som i dag och i framtiden kommer att utgöra tillgångarna i vårt samhälle.
Ungdomspolitiken är, precis som föregående talare påpekade, framför allt medlemsstaternas ansvar. Den nya vitboken för ungdomspolitik skall visa vägen för en ny sorts europeiskt samarbete på ungdomsområdet. Det stämmer att vitboken verkligen inte är den optimala. Men den måste genomföras så snart som möjligt för att öka antalet ungdomar som deltar i uppbyggnaden av Europa och i utformningen av vår framtid. Vitboken är ett logiskt steg mot en framtidsorienterad ungdomspolitik. Jag vill passa på att tacka kommissionär Reding för det dåvarande initiativet, men framför allt för engagemanget och det sätt som hon tog sig an uppgiften, nämligen att direkt engagera ungdomar och att lyssna på unga människor. Detta är för mig den rätta vägen, för ungdomspolitik, dvs. en politik för unga människor, kan inte drivas utan de unga, utan den måste drivas tillsammans med dem.
Även om vitboken ännu inte är perfekt så är den, som sagt, ett steg i rätt riktning. På min grupps vägnar ber jag om ert stöd i morgondagens omröstning.
Herr talman, herr kommissionär! Utvecklingen av åldersstrukturen i hela Europa innebär att dagens ungdomar verkligen bär på ansvaret för framtiden. Därför är det helt på sin plats att frågor om ungdomen begrundas på EU-nivå. Genom europeiskt samarbete kan vi förbättra kvaliteten på medlemsstaternas ungdomspolitik.
Det är glädjande att kommissionen anstränger sig att i praktiken förverkliga en europeisk förvaltningskutym och erbjuda ungdomarna möjlighet att påverka beslut som gäller dem. Den samrådsprocess som föregick vitboken väckte stora förväntningar på dess innehåll hos ungdomarna. Förhoppningarna har emellertid inte i alla avseenden infriats. Det räcker inte att bara lyssna på ungdomarna. Man bör finna fungerande lösningar på de problem som ungdomarna anser vara allvarliga. Även om det går bra för den största delen av den europeiska ungdomen har ungdomsarbetslöshet och utslagning av ungdomar blivit bestående samhällsproblem. Ett närstående problem är att de sämre lottades ställning går i arv från en generation till nästa.
Man kan inte anse att det är en självklarhet att ungdomar deltar i den beslutsfattning som gäller dem. Att fostra och lära ut vikten av medborgerligt inflytande är en stor utmaning för föräldrar, utbildare och oss politiker. Demokratin för oss nära de yttersta frågorna då utnyttjande av rösträtten inte intresserar. I till exempel Finland försöker vi träna ungdomar i att påverka, bland annat genom ungdomsfullmäktige. De finns på olika orter och är ungdomarnas egna grupper som arbetar med frågor som ungdomarna anser viktiga. Vi har också anordnat val för ungdomarna där de kan uttrycka sin åsikt om rikspolitiken.
En fungerande struktur uppväcker i sig ännu ingen motivation att påverka. På ett seminarium för ungdomar som jag organiserade i april i Helsingfors, där också Gröner deltog, konstaterade en av ungdomarna vist att man bör förstå att deltagande innebär både en rättighet och en lärdom. Man lär sig medborgarskap som sedan utövas genom påverkan.
Kommissionens vitbok är en bra öppning i utvecklandet av ungdomspolitiken. Vi behöver också konkreta åtgärder och medel för att förverkliga dem, precis som föredragande Gröner poängterade. När vi funderar på finansieringen bör vi också beakta de utmaningar som utvidgningen för med sig.
Herr talman, ärade kolleger! Ungdomarnas engagemang, önskemål och oro måste tas på allvar. Därför välkomnar jag Gröners betänkande om kommissionens vitbok för Europas ungdom. Man föreslår större hänsyn till ungdomarnas behov när åtgärderna utarbetas på olika politiska områden i Europeiska unionen. Vi måste ge ungdomarna möjlighet att aktivt och engagerat blanda sig i det offentliga livet.
Resultaten av Pisastudien är en väckarklocka för Tyskland. Därför är jag för en reform av skolpolitiken där även elevers och ungdomars idéer skall få råda. Jag menar att det är mycket viktigt att ungdomarna deltar i det offentliga livet. Ungdomar engagerar sig i dag allt mindre i traditionella organisationsstrukturer som partier och fackföreningar. Detta tar sig tydligast uttryck i ungdomars valdeltagande på nationell nivå och på EU-nivå. Vi måste vara särskilt noga med att uppmuntra unga människor att kandidera på lokal, nationell och europeisk nivå och ge dem ett starkt stöd för detta. Jag kräver att unga personers röst och åsikter inte görs till en bisak i politiken.
Särskilt sorgligt är det att kommissionens vitbok tar upp för få könsrollsperspektiv. Detta är en aspekt som inte kan förbigås. Unga kvinnor måste i alla hänseenden stödjas, eftersom kvinnor fortfarande inte har samma möjligheter på arbetsmarknaden som män har. De högsta posterna innehas främst av män. Arbetslösheten är högre bland kvinnor i Europa och kvinnor tjänar i genomsnitt mindre än sina manliga kolleger. Jag vill arbeta för att kvinnor skall få samma möjligheter på arbetsmarknaden som män.
Det gläder mig att vitboken prioriterar kampen mot rasism. Detta är särskilt viktigt, eftersom människor diskrimineras på grund av att de har en annan hudfärg eller tillhör en etnisk eller religiös minoritet. Vi måste uppmuntra ungdomarna att närma sig andra kulturer. Jag är övertygad om att detta leder till ett ömsesidigt berikande. Dialogen stöder den ömsesidiga förståelsen för fred olika folkslag emellan. Jag vill kämpa för att människorna i Europa inte bara ska kunna leva bredvid varandra utan framför allt tillsammans med varandra. Genom beredskapen att närma sig det andra, det främmande, vinner vi en världsbild som är öppen och tolerant. Ungdomspolitik måste få särskild betydelse på nationell och europeisk nivå. Hit hör att skäliga finansiella medel avsätts för åtgärderna för ungdomarna. Särskilt viktigt är det att gemenskapsprogrammen i tillräcklig utsträckning stöder projekt som kommer ungdomarna till godo.
Huset Europa får inte byggas utan hänsyn till ungdomarnas intressen. Därför kräver jag att deras tankar om Europas framtid skall få inflytande i konventet. Om vi ignorerar ungdomarnas intressen står huset Europa på skakig grund, för dagens ungdom är morgondagens framtid!
Herr talman! Jag skulle till att börja med vilja varmt lovorda kommissionären för hennes initiativ att låta Europeiska unionen utreda de särskilda utmaningar som unionens ungdomar för närvarande står inför och överlägga med henne samt utarbeta en ny samarbetsstrategi i vilken ungdomar betrakas som ett grundläggande kapital och en kraft för Europeiska unionens framgång och utveckling.
Vitboken ger oss politiker verkligen tillfälle att bli medvetna om vårt ansvar på europeisk och nationell nivå och vårt ansvar i fråga om detta mål. Vi bör alltså vara självkritiska och erkänna att vi inte sitter inne med vare sig den mentalitet eller erfarenhet som förbereder ungdomarna för att bli aktiva medborgare i sitt nationella och lokala samhälle och samtidigt för att bli morgondagens ansvarstagande europeiska medborgare. Det är sant att den konstanta arbetslösheten och de sociala problem som följer därav, den bristande kvaliteten som många gånger finns inom undervisningen och utbildningen samt otryggheten inför morgondagen gör de unga besvikna och distanserar dem från samhället. Som undersökningarna pekar på söker de samtidigt efter nya sociala relationer och nya former för engagemang. Föredraganden närmar sig och riktar in sig på frågan på ett riktigt sätt och vi tackar henne varmt.
I de flesta länder finns samtidigt inte de strukturer och den institutionella ram som tillåter de unga att delta i samhällslivet på ett konkret och påtagligt sätt. Inom detta område finns i Europeiska unionens länder skilda erfarenheter vilka har att göra med att de administrativa och regionala organisationerna är olika men också med den politiska traditionen. Att verka för god praxis kommer i detta fall absolut att vara gynnsamt. Men ge också på europeisk nivå, fru kommissionär, större möjligheter för Europas ungdomar till bekantskaper, samarbete och solidaritet samt till förberedelse för den gemensamma framtiden.
Trots de många olika europeiska programmen för exempelvis studentutbyte finns stora skillnader när det gäller utbildningssystemen. Beträffande erkännandet av examensbevis finns universitet vilka har som målsättning att försvåra mottagandet av studenter från andra länder inom Europeiska unionen i stället för att ta emot dem och se till att de får kontakt med deras egen studentgemenskap. Verka för djärva initiativ, fru kommissionär, Europaparlamentet kommer att stödja er.
Herr talman! Ungdomarna är det känsligaste samhällsskiktet. Det är alltså helt naturligt att det kapitalistiska systemets krisfenomen främst drabbar ungdomarna.
Vad kan egentligen det kapitalistiska samhället erbjuda ungdomar? Ett samhälle där allt är till salu och allt kan köpas. Vad kan Europeiska unionens politik särskilt erbjuda? Ett utbildningssystem som inte förmår tillhandahålla verklig kunskap, som låter yrkesutbildning ersätta annan utbildning och som utesluter en betydande del av ungdomarna på grund av deras klasstillhörighet. Obefintligt framtidsperspektiv beträffande arbete eller, i bästa fall, deltidssysselsättning i det ena arbetet efter det andra, med långa perioder däremellan av arbetslöshet, utan socialförsäkring och ett lätt byte för storkapitalets vinstintressen. Individualism och konkurrens i stället för att man handlar kollektivt och kämpar för sina krav. Subkulturen genom TV, huliganernas idrott och narkotikans falska paradis. Och när ungdomarna vågar ställa krav händer det ibland i mitt land att de ställs inför domstol.
Trots att vissa problem påvisas i kommissionens vitbok utreds inte orsakerna närmare och inte heller läggs några lösningar fram. Det huvudsakliga intresset inriktas på att integrera ungdomen och att leda den i riktningar som är bekväma för samhället men som inte är någon lösning för ungdomarna. I vitboken framläggs det innehållslösa europeiska idealet och deltagandet i systemets institutioner som ungdomen på grundval av sina erfarenheter och sin intuition har förkastat. Vidare framläggs den så kallade volontärtjänsten som den högsta formen av samhällssolidaritet och till och med företagsamhet framläggs som medel mot arbetslösheten. Det allvarliga narkotikaproblemet förringas och man intar nästan en neutral hållning. Försöket att frita systemet från skuld är uppenbart liksom att övertyga om att en lösning finns inom systemets ramar.
För Greklands kommunistiska parti finns ingen lösning för ungdomen om inte grunderna för klassamhället ifrågasätts. Bara inom ramarna för kampen för ett samhälle som respekterar människan har ungdomen möjlighet att erövra det som behövs för att utvecklas.
. (FR) Herr talman! Den vitbok som kommissionen föreslog i november förra året är svaret på den utmaning som jag kastade fram i november 1999, en utmaning riktad till ministerrådet för ungdomsfrågor och en utmaning riktad till alla som ägnar sig åt ungdomarna i våra medlemsländer: en utmaning att i slutändan lyssna på de unga och att inte göra upp någon politik för de unga utan dem. Det låter som ett nytänkande, men det är logiskt! Man kan förvåna sig över att det har behövts så lång tid innan förnuftet, innan logiken gjort sig gällande och innan man lyssnar på de unga som aktiva partner i all framtida politik.
Jag skulle vilja tacka Europaparlamentet och i synnerhet dess föredragande Lissy Gröner för hennes osvikliga stöd alltsedan det ögonblick då denna politik lanserades. Det har varit ett tålmodigt arbete, ett ständigt pågående arbete, och, som jag tror, ett arbete som också har visat de unga i våra medlemsstater att Europaparlamentet står på deras sida. Det är bra.
Vitboken har blåst in en ny dynamik i ungdomspolitiken. Men som parlamentet tydligt påpekar är det visserligen bra med ny dynamik, men ändå krävs det konkreta handlingar. Bollen ligger nu hos rådet. Vid nästa ministermöte den 30 maj får vi se hur stor viljan är hos medlemsstaterna att få detta dokument att göra framsteg i den subsidiaritetsanda som respekteras av kommissionen inom denna politik.
Den nya samarbetsram som föreslagits grundar sig å ena sidan på tillämpningen av den öppna samordningsmetoden vad gäller ungdomen och å andra sidan på ett bättre hänsynstagande till ungdomarna i de olika europeiska politikprogrammen, förutom dem som gäller ungdomsprogrammet. Jag är glad att parlamentet stödjer denna dubbla handlingsplan, att det kommer med förslag som jag har lyssnat på och antecknat. Jag skulle även vilja försäkra parlamentet om min personliga förhoppning om dess medverkan i detta nya arbetssätt. Jag känner till de strukturella bristerna med den öppna samordningsmetoden, men det är den bästa metod vi har för närvarande.
Det enda jag kan säga er är alltså: låt oss gå fram på den vägen. Jag skall anhålla om parlamentets medverkan och jag är också angelägen om att parlamentet skall förklara sig vara behörigt varje gång det gäller någon form av ungdomspolitik, vare sig det gäller mina egna områden eller de områden som tillhör andra kommissionärer.
Herr talman! Ni vet att vitboken föreslår nio prioriteringar. Dessa prioriteringar har framkommit vid sammanträden med de unga. Jag tvekar något att ytterligare öka dessa prioriteringsnivåer, därför att min politiska erfarenhet säger mig att ju tyngre man lastar båten desto svårare är det att ro den i land. Jag skulle därför snarare ha lust att säga till er: ?Låt oss behålla färre prioriteringar, men låt oss genomföra dem.?
Däremot samtycker jag med glädje till parlamentets uppmaning att regelbundet utarbeta en framstegsrapport. Jag skulle inrikta den på de framsteg som gjorts inom det europeiska samarbetet snarare än på ungdomens tillstånd: jag tror att detta är mycket viktigt, att se vart man är på väg och vilka framsteg man gör år från år. Ert förslag att ordna en informationsvecka om de ungas aktiviteter är utmärkt. Jag åtar mig att lansera förslaget. Jag håller med er: det är särskilt viktigt att sprida bättre kunskap om ungdomsprogrammet.
Slutligen är jag helt och hållet införstådd med förslaget att ta hänsyn till de unga kvinnornas situation i alla hänseenden som rör de unga, inte bara här i Europa utan också i de förbindelser vi har med tredje land. Vi har talat om det vad gäller Tempus-projektet där vi verkligen i större utsträckning måste få kvinnornas medverkan. I detta sammanhang kan jag tala om att i fråga om programmet Euromed Ungdom har jag uppmanat ministrarna i Maghreb att låta de unga kvinnorna inleda ungdomsutbyte.
Herr talman! Som jag nämnt kommer nästa etapp på vägen att överföra vitboken till konkreta handlingar att vara den 30 maj då ungdomsministrarna sammanträder. Jag tror bestämt att man vid detta sammanträde kommer att kunna besluta om villkoren för det framtida samarbetet vad gäller ungdomsfrågor samt om det som skall prioriteras i första hand.
Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse som jag konstaterar att denna nya entusiasm för de unga delas av alla. Inte som en avslutning utan för att föra arbetet framåt skulle jag vilja tacka Europaparlamentet: ni har hjälpt oss enormt mycket och jag vet också att ni kommer att fortsätta att hjälpa de unga. Tack än en gång och låt oss inleda ett gott samarbete vad gäller ungdomspolitiken.
(Applåder)
Tack så mycket, fru kommissionär!
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om betänkandet (A5-0132/2002) av Pack för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta Europeiska året för utbildning genom idrott 2004 (KOM(2001) 584 - C5-0497/2001 - 2001/0244(COD)).
Herr talman, ärade kolleger! Jag vill minnas att jag i mitt senaste betänkande om idrott 1996 krävde att vi skulle inrätta ett idrottens år. Det dröjde innan Viviane Reding blev kommissionär och vi fick ett sådant år. Nog är detta trevligt, och jag vill gärna tacka för det. Men när jag läser titeln på året, då drar det ihop sig till kramp här inne, för kramp är vad det handlar om! Varför måste vi stuka varenda led så fort det handlar om idrott? Jag ville ha ett idrottens år, och nu har vi ett år för utbildning genom idrott. Alla vet varför vi går i sådana cirklar, för egentligen borde idrott över huvud taget inte vara en fråga att diskutera, men det är det, inte bara i fotboll utan överallt! Varje dag talar var och en på ett eller annat sätt om idrott. Det är bara inom Europeiska unionen som detta inte skall spela någon roll.
Varför måste vi vrida armarna ur led? Idrott har alltid varit gränsöverskridande. I Europa bekämpar vi ju den förkastliga dopningen inom idrotten med en gemensam anti-dopningsbyrå. Alltså finns det idrott i Europa. Och i TV-direktivet bekymrar vi oss om idrottsliga rättigheter. Alltså, idrott finns i Europa. Varför medlemsstaternas regeringar alltid är så motsträviga går egentligen utöver mitt förstånd. Därför hoppas jag att ni, nästa gång ni sätter er ned tillsammans, drar lärdomar av året för utbildning genom idrott och verkligen gör detta till en europeisk uppgift, som givetvis inte avgörs bortom subsidiariteten.
Vi tog emot kommissionens förslag med mycket god vilja. På det stora hela hade vi egentligen heller inga problem, men det är klart att parlamentet lägger fram ändringsförslag. Vi har tagit fasta på förslaget om finansieringen. Naturligtvis sade jag till mig själv: För en gångs skull var du hygglig nog att inte begära mer pengar, och precis då säger rådet att det fortfarande är för mycket! Jag skall tänka på detta till nästa gång. Jag kommer återigen att ställa krav, då kanske vi rentav får mer än vad ni föreslog. Vi har ju lyckats med detta i några program. Nu ville jag egentligen bara att det skulle gå snabbt och smidigt, men dessvärre blev det inte så. Men nu har det uppenbarligen ordnat sig.
Vi har inte rättat oss helt och hållet efter kommissionen. På ett område har vi sagt att vi absolut inte vill lägga mer pengar på forskning och undersökning inför året. Vi har sagt att alla pengar som ställs till förfogande för detta år också måste gå till synliga åtgärder eller till försöksheat inför året. Undantaget från detta är utvärderingen. Den görs givetvis efter ett sådant år, men den hör heller inte till den del som vi vill försöka stryka. Här hoppas vi förstås på kommissionens stöd.
Vi har lagt fram ändringsförslag för att förstärka och stödja det bidrag som den ideella verksamheten ger till den informella utbildningen. Vi har lagt fram ändringsförslag för att stödja spridningen av de bästa erfarenheterna och för att skapa en databas på Internet. Vi vill stödja de nätverk som arbetar för idrottens pedagogiska roll, och vi har i någon mån förtydligat ett stort problem, nämligen att elitidrottare ofta saknar möjlighet att avsluta sina studier eftersom de så att säga har nått topprestationer inom ramen för sin skoltid och därmed till vissa delar försummat sina studieresultat.
Detta europeiska år är ett viktigt år som i hela Europa sammanfaller med de olympiska sommarspelen i Aten, och det kommer att genomföras åtgärder på nationell och gemenskaplig nivå för att stödja ett varaktigt samarbete mellan utbildningsinstanser och idrottsförbund och för att bli bättre på att integrera idrottens värderingar i undervisningen.
Eftersom jag tyckte att det hela var lite torrt tog jag mig friheten att utarbeta en höjdpunkt för detta idrottens år, och kollegerna stödde min linje. Jag sade: Låt oss under 2003 genomföra en skoltävling över hela Europa, ett år som avslutas med att vinnarna inbjuds till Olympia 2004 där den olympiska elden tänds. Jag tyckte det var en ypperlig idé. Världen lever på bilder, härliga bilder, och även det är handling. Egentligen hade jag önskat - det måste jag säga - att kommissionären skulle stödja oss mer gentemot rådet. Rådet säger nej.
Jag vill förtydliga följande: Det kommer inte att kosta mycket mer. Antagligen inte mer alls, för vi har ju fortfarande pengar i reserv. Detta behöver vi naturligtvis inte alltid berätta för rådet, men pengar har vi. Vi kan göra det, och det bör vi förstås unna oss. För mig är det obegripligt att rådet inte vill!
En kommentar till omröstningen i första behandlingen: Helt säkert kommer vi att klara detta utan problem. Precis som vi har skyndat på, hoppas jag att rådet skall skynda på för att komma fram till en gemensam ståndpunkt till den 31 maj. I så fall är vi beredda - det lovar jag i mitt och mina kollegers namn - att så snabbt som möjligt behandla detta i utskottet och, om nödvändigt, genom ett trepartsmöte se till att vi kan undvika ett eventuellt förlikningsförfarande. Dock menar jag att rådet också måste gå oss några steg till mötes. Jag vore tacksam om kommissionen kunde hjälpa rådet på traven. Ännu en gång, stort tack för förslaget, Viviane Reding. Det gläder oss att det äntligen har lagts fram!
Herr talman, ärade fru kommissionär, kära kolleger! År 2004 blir Europeiska året för utbildning genom idrott. Idrott har alltid varit ett privilegierat, framgångsrikt och effektivt instrument som principiellt har ett positivt inflytande på utbildningspolitiken och de grundläggande pedagogiska värderingarna i vårt samhällsliv. Stödet till idrotten och partnerskapet mellan idrottsinrättningar och utbildningsorgan inverkar positivt på lagarbete, tolerans, solidaritet, kampen mot droger och våld och en sund och rättvis konkurrens utan dopning. Detta är värden som vi måste upptäcka och stödja. Valet av 2004 som Europeiska året för utbildning genom idrott är mycket lyckat också med tanke på de Olympiska och Paraolympiska spelen i Aten och fotbolls-EM i Portugal. Kommissionen föreslår sammanlagt 11,5 miljoner euro för finansieringen, varav 3,5 miljoner euro går till operativa åtgärder redan under förberedelseåret 2003 och 8 miljoner euro 2004.
Den föreslagna finansramen måste respektera den övre gräns som slås fast i budgetplanen och får inte leda till nedskärningar på andra områden. Av effektivitetsskäl och för att undvika onödiga administrativa kostnader bör en samordningscentral finnas i varje medlemsstat. Enligt min mening behövs det heller ingen formell skyldighet att konsultera en grupp sakkunniga som inte är närmare specificerade för beslut om finansiering och medfinansiering av enskilda åtgärder. Förvaltningen och utvärderingen av programmet bör ligga kvar hos kommissionen, det vill säga i offentlig hand.
Beslutet för ett europeiskt år för idrott är riktigt, men framgången ligger i kontinuiteten. Denna utmärkta åtgärd skall absolut byggas ut kontinuerligt, eftersom det är en investering i den ungdom som skall växa upp friska och bygga upp ett friskt och förenat Europa. Det är en framtidsinvestering, för ungdomen är vår framtid!
Herr talman! Först vill jag gratulera föredragande till det utomordentliga arbete hon har presterat, och jag vill också tacka kommissionen för att den har kunnat överbrygga det motstånd som alltid finns i parlamentet mot att ta upp idrottsrelaterade ämnen.
Jag vill särskilt framhålla två skäl till att det här betänkandet är så viktigt. Först och främst får vi inte glömma att idrotten är ett utomordentligt utbildningsinstrument.
Vi har alltid hört om idrottens positiva egenskaper: att den lär oss att uppskatta ansträngning, att den enar folk och att den har en mängd andra positiva egenskaper som jag inte tänker räkna upp här.
Det jag däremot vill säga - och jag har faktiskt lite erfarenhet inom det här området - är att unga människor, framför allt barn, sällan eller aldrig brukar glömma sådant de har lärt sig under idrottsutövning. Den här inlärningsmetoden är mycket användbar inom många områden, framför allt inom ämnen som miljö, för att nu bara nämna ett av många områden där vi i undervisningssyfte kan dra nytta av idrotten.
Det andra skälet som jag vill framhålla är att vi inte får glömma att vi bor i ett Europa där ras- och kulturskillnaderna hela tiden ökar, och att vi alla måste anstränga oss för att främja integrationen inom Europeiska unionen. I denna process spelar idrotten en fundamental roll. Det vore svårt att genomföra en sådan process utan idrotten som redskap, och om vi försökte skulle priset bli väldigt högt.
Det är min förhoppning att år 2004, Europeiska året för utbildning genom idrott, blir den knuff framåt vi behöver för att få till stånd ett införlivande av en särskild artikel om idrott i fördraget, och att detta program kommer att innebära en början - och inte en början och ett slut - för idrotten inom Europeiska unionen.
Herr talman, fru kommissionär! Inledningsvis vill jag beklaga att vi återigen behandlar frågor som intresserar ungdomarna så sent. Åhörarläktarna gapar tomma. Hela dagen sitter det ungdomar på åhörarläktaren, men nu när vi diskuterar deras frågor är det tyvärr ingen här. Möjligen kan detta ändras i framtiden - det vore att öppna upp för medborgarna, då skulle man förstå vad som sker här i kammaren.
Jag är dock glad över det initiativ som vi har startat, och jag vill tacka er, fru kommissionär, för att idrotten hamnar ännu mer i blickpunkten för den europeiska politiken och för att den därmed kanske får större betydelse. Jag är övertygad om att idrotten förtjänar denna uppmärksamhet eftersom den står för så många uppgifter i samhället, som att stärka kommunikationen och det sociala förhållandet, personlighetsutvecklingen, förebyggande hälsoåtgärder och så vidare. Samhällspolitiskt är idrotten en mycket viktig ekonomisk faktor.
Initiativet Europeiska året för utbildning genom idrott är en mycket bra satsning som skall följas av många fler steg. Ändå vill jag ta upp några kritiska punkter där jag är överens med Doris Pack. Genom titeln ?år för utbildning genom sport? skall åtgärderna begränsas enbart till skolorna. Detta kan jag inte hålla med om, jag menar nämligen att föreningar och organisationer måste kopplas in och stödjas i aktiviteterna. Utbildning genom idrott sker inte enbart ute i skolorna utan i första hand i föreningar och många, många idrottsorganisationer. Jag menar att Europeiska året för utbildning genom idrott även skall signalera ett erkännande för föreningsverksamheten.
Vidare förväntar jag mig många diskussioner om idrottens innehållsliga värden. Vad innebär exempelvis fair play, vad är amatöridrott, professionell idrott, vad betyder stöd för återväxten och handledning av nya förmågor? Diskussionen måste gå på djupet. Om vi förbigår en gren är saken halvgjord och därmed ogjord.
Språkåret är ett mycket bra exempel. Här engagerades såväl skolor som utbildningsorgan av de mest skilda slag, vilket ledde till att många initiativ kunde skapas och många nya åtgärder dras i gång. Detta bör vi ha som föredöme. Det fungerade där och det både kan och måste det göra när det gäller idrott också. Idrott är rörelse! Rörelse skall inte begränsas utan stimuleras. För detta behövs utrymme och finansiella garantier.
(Applåder)
Idrott har under seklens gång spelat en viktig roll i människornas liv. Det är naturligtvis mycket stora ord. Vem minns inte idrottsdagarna i skolan som alla måste vara med på, vare sig man var sportig av sig eller inte? Efteråt kändes det bra, det gav en känsla av samhörighet och det är egentligen det vi vill arbeta tillsammans för i år. Jag tycker att förslaget om att göra år 2004 till europeiskt år för utbildning genom idrott är ett mycket bra initiativ och jag vill tacka Pack för hennes grundliga sätt att studera förslaget. Jag håller också med henne om att titeln låter litet forcerad. Jag tycker själv att den naturligtvis är formellt helt riktig för det finns ju ingen rättslig grund för endast idrott. Några medlemsstater var emot och på det här sättet går det ändå att få igenom det. Jag tror också att utbildningsaspekten av idrotten betonas på det sättet och det är ju mycket bra.
Jag vill dock komma med några anmärkningar angående den här planen. Idrott är i skolan ett utmärkt sätt att bibringa barnen diverse mänskliga värderingar såsom fair play, laganda och tolerans. Idrott kan till och med spela en roll i skapandet av samhörighet och förståelse för andra och det är mer nödvändigt än någonsin. Ni förstår mot vilken bakgrund som jag säger det i dag men idrott hjälper också till i kampen mot främlingsfientlighet och vandalism, särskilt om barnen i skollag kan delta i tävlingar mellan skolor, på regional, nationell och även europeisk nivå, såsom Pack föreslår. En utmärkt idé som hjälper till att sprida den europeiska tanken.
Det som min partigrupp har invändningar emot är att en sådan tävling måste organiseras och finansieras av kommissionen. Kommissionen har ingen budget för det och det är inte heller dess roll, tycker jag, att organisera sådana tävlingar. Det här tycker jag snarare är något som verkar vara upplagt för till exempel nationella olympiska kommittéer.
En annan sak som jag vill påpeka är att det nu inte måste inskränkas till ett enda år. Goda initiativ måste få en fortsättning. Jag vet dock med säkerhet att Reding tänker i de banorna och säkert kommer att arbeta på det.
Herr talman! Europeiska året för utbildning genom idrott kommer att vara ett utmärkt tillfälle för att främja den sociala vikten av idrott inom vårt samhälle och kommer att bli ett mycket kraftigt verktyg för att främja integration. En tredjedel av Europas invånare ägnar sig regelbundet åt fysisk aktivitet, vilket gör idrott till ett av de viktigaste sociala fenomenen i Europa under 1900-talet.
Idrott är ett utmärkt sätt att engagera människor i sina samhällen. Den kan bidra till utbildning och livslångt lärande, lika väl som till att främja ledaregenskaper, medborgarskap och laganda. Året för utbildning genom idrott bör koncentrera sig på idrottens sociala aspekt. För att detta skall bli verklighet måste vi dock tillhandahålla bättre anläggningar inom mindre bemedlade samhällen. Det som oroar mig djupt är bristen på gruppledare och frivilliga att leda idrottsprojekt, i synnerhet i de mindre bemedlade regionerna. Vad kommer att finnas i programmet för att ta itu med detta?
Det är också viktigt att projekten som väljs ut skall ge en fast grund att bygga på. Drivkraften som ges under 2004 måste fortsätta bortom 2004 - det skall inte sluta där. Det bör bli en etablerad del av våra samhällsprojekt.
Lokala och regionala myndigheters engagemang under året kommer att vara mycket viktigt för dess slutliga framgång, eftersom de befinner sig i en unik position att se till att största möjliga tillgång till lokala samhällsåtgärder uppnås.
Idrott är inte bara en form av underhållning för åskådaren. Den har också en stark social dimension och det är denna sociala dimension som bör vara ett av huvudtemana under året. All idrott bör ingå, inte bara de vanliga sporterna - och detta måste vi betona genom hela programmet. Det är också viktigt att sammanlänka projekt som påbörjades under Europeiska året för funktionshinder 2003 med idrottsprojekt för funktionshindrade 2004. Ingen skall uteslutas.
Jag tackar föredraganden för ett utmärkt initiativ och ser fram emot att delta i utvecklingen av projekten under hela året.
Herr talman! Kära kolleger! Först ett tack till Doris Pack för hennes ihärdiga arbete. Slutligen, om ni började 1995 eller 1996 och har fortsatt ert arbete till i dag måste jag säga att detta verkligen kan sägas vara att bevaka ett ärende. Det är det första och jag vill tacka er för det. För det andra tillhör jag två utskott i detta parlament, det vill säga utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor som båda två har det tråkiga, eller det negativa privilegiet att få vänta till sena kvällen.
Tillåt mig att i kväll förena dessa båda sysselsättningar för att samtidigt tala om jämlikhet mellan könen och om idrott. Det är innebörden i mitt ändringsförslag som jag för övrigt skulle vilja återkomma till, för det handlar om en fråga som är mycket viktig i mina ögon. Det råkar vara så att kommissionen i sitt beslut endast betonar diskrimineringen. Men denna synvinkel, som Doris Pack för övrigt också har understrukit i en motivering, förfaller mig inte vara tillräcklig. Jag tror att idrotten är ett sätt för flickor och för kvinnor att finna sin identitet och att frigöra sig och att vi därför måste lägga vikt vid den.
Jag vill påminna er om att jämlikheten i idrotten betonades under kvinnokonferensen Peking +5 i juni 2000 i New York, att Helsingforsrapporten från september 2000 även nämner den i artikel 26, att Internationella olympiska kommittén (IOK) år 2000 anordnade en konferens, ?Kvinnor och idrott?, i Paris och att den franska idrottsministern införde frågan ?kvinnor och idrott? på dagordningen från och med 1997 med känd framgång. Det är så vi hädanefter ser på kvinnliga idrottstävlingar i media. Jag tror att vi måste ta hänsyn till allt detta. Fru kommissionär! Jag vet att ni planerar att snart anordna en konferens om kvinnor och idrott. Jag gläder mig åt det.
Jag tror att det är nödvändigt att betona denna synpunkt i betänkandet. I medelhavsländerna till exempel, i Iran eller i Algeriet frigör sig kvinnorna genom idrotten. Idrotten är alltså en viktig frigörelsefaktor. I Frankrike och i andra länder som tillhör unionen lyckas invandrarungdomarna frigöra sig, kanske inte genom rösträtten och medborgarskapet utan tack vare sina kroppar och tack vare idrotten. Idrotten är alltså ett mycket viktigt sätt att förena människor socialt, vilket har påpekats av min företrädare. Jag skulle därför vilja att vi framhåller detta.
Avslutningsvis skulle jag vilja påpeka att ett av mina ändringsförslag orsakar problem eftersom ordet ?mixité? där har översatts med ?mixed-sex sport?. Egentligen har jag inte velat tala om idrott för båda könen utan om idrotten som ett sätt att blanda könen; kvinnoidrotten bör främjas både i skolan och på tävlingsnivå. Jag har påtalat detta översättningsproblem som jag lagt märke till alltför sent och jag hoppas att föredraganden kommer att ta hänsyn till det.
Vi vet att de olympiska spelen närmar sig. Vi vet att kvinnornas roll i idrotten blir allt viktigare från olympiad till olympiad. Jag skulle önska ett den blir ännu viktigare i Aten än den var i Sidney. Jag är för övrigt inte den enda som önskar det. Undervisning tjänar naturligtvis som en grund för det eventuella resultatet: prestationer och tävlan. Jag hoppas att dessa synpunkter på kvinnorna och idrotten intresserar er, fru Reding.
Herr talman! Först och främst vill jag gratulera föredraganden Pack till detta arbete, som antogs enhälligt i utskottet. Jag vill ta tillfället i akt att understryka hur viktiga de initiativ och evenemang som skall åtfölja Europeiska året för utbildning genom idrott kommer att bli just 2004, det år när bland annat världsmästerskapen i fotboll samt de olympiska spelen i Aten och de paraolympiska spelen skall avhållas. De kommer också att bli viktiga avstamp inför de olympiska vinterspelen i Torino 2006.
För cirka ett år sedan annonserade kommissionär Reding detta evenemang här i Strasbourg och betonade då just att sporten har en större innebörd, en dimension som inte bara har med dess rent ekonomiska roll att göra utan också - och framför allt skulle jag vilja säga - som mervärde av social och kulturell karaktär för hela det europeiska samhället. Ändå finns det fortfarande stora ojämlikheter i sportens värld. Därför måste vi särskilt uppmärksamma de små sportklubbarna och sätta värde på det engagemang i ungdomarnas fostran som finns där.
Fru kommissionär! Ni minns säkert också det möte vi hade om fotbollsspelarnas klubbyten i Europa, då jag föreslog att ni skulle arbeta för att inrätta en europeisk sportbyrå. Jag tycker fortfarande att detta är ett aktuellt projekt, även om det först naturligtvis måste införas i gemenskapsfördragen med utgångspunkt i det uttalande om sportens särdrag som de femton gjorde i Nice i december 2000. Jag tycker nämligen att ett sådant organ skulle underlätta spridningen och främjandet av en sportkultur på europeisk nivå och en sund sportslig aktivitet, samtidigt som det skulle underlätta samarbetet mellan organ på sportområdet mot våld, diskriminering, rasism och rent av doping.
Det europeiska evenemanget kommer alltså att bli mycket viktigt och vi kommer att uppmärksamma det till fullo.
Herr talman! Vi tackar Pack för betänkandet och kommissionen för ansträngningarna att överbrygga de hinder som finns för att kunna arbeta med och främja idrotten.
Om vi vill att år 2004, Europeiska året för utbildning genom idrott, skall bli en framgång, bör vi arbeta för att det inte blir ännu ett av alla dessa projekt som Europeiska unionen genomför, men som sedan inte når ut till medborgarna.
Av den anledningen, och för att insatsen inte skall gå spårlöst förbi, anser jag att vi bör samarbeta med alla organisationer på lokal, regional och nationell nivå som under lång tid har arbetat för att öka medvetenheten om idrottens fostrande värderingar. Det är nödvändigt att dessa organisationer ansluter sig till satsningen och samverkar för att den skall bli effektiv.
Att främja, sprida och studera de vetenskaper som sysslar med fysisk aktivitet och idrott är vårt bästa vapen i kampen för att, genom utbildning, motverka intolerans och främlingsfientlighet och verka för social integration.
Herr talman! Jag vill tacka kollegan Pack för hennes arbete med utformningen av betänkandet. Hon har utfört ett utomordentligt arbete för idrott och fysisk fostran redan under många år. Det är värt beröm att kommissionen har låtit organisera ett år med temat idrott, det var faktiskt på tiden. Det är beklagligt att idrotten saknar rättslig grund i gemenskapens lagstiftning. Idrotten bör få en egen paragraf eller så bör den åtminstone få ett tydligt omnämnande i samband med kulturparagrafen. Idrottsvärlden skulle inte förlora inflytande genom detta men idrottsorganisationerna skulle kunna påverka beslut som berör dem.
Idrottande ungdomar bör beredas möjlighet att delta i EU:s olika utbytesprogram. Det nuvarande förfarandet där ärenden som berör idrotten kamoufleras under andra moment är skrattretande. Det är bättre att tala om sakerna med deras rätta namn.
Idrotten har också obestridligen en fostrande betydelse, alldeles som det påpekas i betänkandet. Därför önskar jag att man på ett sakligt sätt skall ompröva idrottens ställning i skolornas läroplaner. I många medlemsstater anordnas viktig frivillig verksamhet i skolorna efter skoldagens slut. Resurserna även för dessa eftermiddagsövningar bör utökas märkbart. De här eftermiddagsklubbarna som ofta organiserats på frivillig basis utför ett värdefullt arbete. Tack vare denna motionsbaserade eftermiddagsverksamhet får barnen utlopp för sina naturliga rörelsebehov och lust att röra på sig. Samtidigt har barnen en meningsfull sysselsättning som motverkar sociala problem och utslagning. Tack vare dessa klubbar behöver barnen inte vara ensamma hemma under de långa eftermiddagstimmarna medan föräldrarna jobbar allt längre dagar på sina arbetsplatser under trycket av den gryende bristen på arbetskraft.
. (FR) Herr talman! Om jag säger att jag i dag med glädje och tillfredsställelse talar inför er om Europeiska året för utbildning genom idrott är det inte en tom fras, för jag har verkligen intryck av att närma mig målet och att äntligen på ett påtagligt sätt ha inlett en process som skall leda till något stort och viktigt för våra samhällen, men också och i synnerhet för de unga i detta samhälle.
Jag skulle vilja säga att slumpen spelar en mycket liten roll i politiken och jag är mycket nöjd att det är Doris Pack som i dag är föredragande, för det var hon som kom på idén redan år 1996. Fru Pack! Was lange währt, wird endlich gut. Låt oss hoppas det!
När jag blev kommissionär tog jag genast upp denna idé och införde projektet på dagordningen. Jag vet att det inte handlar om ett europeiskt idrottsår enligt era önskningar. Men ni vet också och ni har redan insett att gemenskapen inte har någon specifik behörighet inom detta område. Som ministerrådsmötet i Nice uppmanat oss bör detta likväl inte hindra oss att använda de värderingar som idrotten bär med sig för att förstärka och förbättra den nuvarande gemensamma handlingspolitiken.
Det europeiska året för utbildning genom idrott har i mina ögon såväl politisk som praktisk och symbolisk betydelse. Det har en politisk betydelse genom att det visar kommissionens intresse för den fulla användningen av idrottens pedagogiska och sociala värden, sådana värden som kan bidra till en förstärkning av medlemsstaternas utbildningspolitik. Det har en praktisk betydelse därför att 11,5 miljoner euro kommer att avsättas för att finansiera olika gemenskapliga, nationella, regionala och lokala projekt och dessa pengar kommer att läggas till den kredit som våra partner beviljat oss för detta ändamål, vilket innebär att vi år 2004 kommer att ha nya och rikliga medel att stödja idrottens pedagogiska dimension. Vi får inte glömma bort att det europeiska språkåret blev en enastående framgång. Varför? Därför att det vilade på människor, på medborgare och på privata sammanslutningar. Det gjorde det möjligt att fortsätta framåt. Det gav upphov till debatt och till ansvarstagande från själva samhället. Mina damer och herrar! Ofta räcker det med lite hjälp på traven av det här slaget för att sätta bollen i rullning.
Slutligen har det en symbolisk betydelse eftersom år 2004 är ett olympiskt år. Men de olympiska spelen sammanfaller vid inledningen av detta århundrade med andra händelser: europamästerskap, landskamper och världsmästerskap. Det europeiska året kommer att äga rum inom hela unionen och jag tror att hela unionens ögon kommer att vara riktade mot denna händelse och att det kommer att bli ett underbart tillfälle att främja idrottens sociala, pedagogiska och kulturella värden som skall påminna oss om att spelen har sitt ursprung i en tid då idrotten inte bara var kommers utan också innebar kultur och fostran.
Herr talman! Jag visste att jag skulle finna en bundsförvant hos parlamentet. Inte bara därför att tanken uppkom här i detta parlament utan också därför att kommissionen alltid haft en pålitlig bundsförvant i dess ledamöter när det gällt att uppföra idrottens tankar och värden på dagordningen för undervisningsfrågor.
Jag har läst Doris Packs betänkande med tillfredsställelse och intresse. Hon stödjer inte bara vårt förslag utan hon förbättrar det också på ett stort antal punkter. Vissa delar av betänkandet skulle emellertid förtjäna en speciell granskning och ger upphov till reservationer från kommissionen. Det handlar inte om några grundläggande problem utan snarare om reservationer som har att göra med juridiska skäl eller därför att vi helt enkelt anser att vissa idéer går utanför ramen för de lagstadgade bestämmelserna.
Först och främst ändringsförslag 7 som gäller tre speciella idrottsevenemang förutom de olympiska spelen i Aten. Det förefaller mig som om man lämnar dörren öppen för spekulationer om rangordningen för olika former av idrott och tävlingsnivåer avseende mediabevakning och publikintresse. Eftersom hela listan är mycket diskutabel och antagligen ofullständig tror jag att det vore bättre att inte nämna någon och att inkludera alla.
För det andra kan ändringsförslag 22 och ändringsförslag 29 och 38 som hänvisar till detta tyvärr inte accepteras av kommissionen. Det innebär inte att tanken på att anordna tävlingar mellan skolorna, att främja partnerskap mellan akademiska organisationer och idrottsorganisationer, att dra fördel av den olympiska eldens symboliska och mediemässiga verkan inte förefaller mig både utmärkt och genomförbar - tvärtom -, men kommissionen är inte behörig att själv organisera projekt av detta slag. Den har ingen befogenhet till det: jag vill påminna om idrottsrörelsens självständighet å ena sidan och medlemsländernas självständighet vad gäller organisationen av studier å andra sidan. Därför kan vi inte uppifrån genomdriva sådana partnerskap.
Bortsett från detta tilltalas även jag mycket av att genomföra projekt av detta slag och med det starka symboliska värde som till exempel ligger i den olympiska elden och i vapenvilan. Fru föredragande! Jag vill inte bara garantera att beslutets text möjliggör sådana projekt utan jag åtar mig också att genomföra allt för att våra partner, både på skolnivå och på nivån för olympiakommittéerna tar initiativet till detta inom ramen för detta europeiska år. För övrigt har jag goda skäl att vara optimistisk: titta på det politiska handlingsprogrammet idrott/skola som lanserades redan år 2001-2002! Det är ett försöksprojekt som lanserades av de europeiska olympiakommittéerna och utbildningsdepartementen i tre försöksländer: Nederländerna, Frankrike och Italien med bistånd av Europeiska kommissionen. Detta försök har redan visat att sådana projekt är möjliga, att vi kan gå framåt och att vi hittar partner som vill stödja denna aktion.
Mina damer och herrar! På grund av detta och med er hjälp tror jag att vi under det europeiska året för utbildning genom idrott kommer att hitta många sammanslutningar, många organisationer och många frivilliga som är redo att hjälpa oss. Det är för övrigt ett av de viktigaste syftena med detta europeiska år: att uppmuntra utbildningsinstitutionerna att arbeta i partnerskap med idrottsorganisationerna. Formell och informell utbildning bör sammanföras. Idrotten medför värden: lagarbete, solidaritet, respekt för reglerna, respekt för motståndaren, att överträffa sig själv. Allt detta är delar som kommer att stå på dagordningen under detta europeiska år.
Det är ett olympiskt år, det är ett år som utmärks av andra prestigefyllda evenemang och idrotten och idrottsmännen kommer nästan dagligen att stå på tidningarnas förstasidor. Det kommer an på oss att utnyttja denna mediaeffekt för att bevisa att vid sidan av de idrottstävlingar på högsta nivå, vilka får generösa bidrag, försiggår också ett stort arbete i det civila samhället som grundas på frivilliga insatser som det gäller att åta sig och uppmuntra. Det är denna pedagogiska och sociala dimension som är av intresse för gemenskapen.
Det är också vår uppgift att förbereda detta år väl: arbete, kontakter, planering är saker som måste göras i god tid, herr talman! Därför hoppas jag att detta parlament skall genomdriva allt för att så snabbt som möjligt åstadkomma en politisk överenskommelse med rådet och komma fram till en gemensam ståndpunkt innan slutet av det spanska ordförandeskapet, som verkligen önskar detta. Jag tror att det skulle ligga i allas intresse. Det skulle göra det i synnerhet därför att Doris Pack redan år 1996 föreslog och önskade detta: att sätta idrotten och dess sociala och pedagogiska dimensioner i förgrunden för Europas bästa och för våra samhällens skull. Tack för er hjälp.
Hjärtligt tack, fru kommissionär.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 21.40.)
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
5. Villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (
| sv |
Datum för införande av elektronisk identifiering av får och getter (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 21/2004 när det gäller datum för införande av elektronisk identifiering av får och getter - C6-0448/2007 -.
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Spårbarhet är, som vi alla vet, ett nyckelinslag när det gäller att säkra höga standarder i fråga om djurhälsa och livsmedelssäkerhet.
Vi har nyligen gjort erfarenheter i samband med vissa sjukdomar i EU, t.ex. mul- och klövsjuka och bluetongue, som på nytt tydliggjort vikten av effektiva identifieringssystem. Individuell identifiering kan inte fungera utan elektronisk identifiering.
Kommissionen ombads att i sin rapport bekräfta eller ändra datumet för införande av elektronisk identifiering, inte att ifrågasätta förordningens principer. Det är alltså en teknisk rapport om de olika metoder och den teknik som krävs.
Kommissionens rapport gäller endast det bästa sättet att införa elektronisk identifiering. För att kunna utarbeta en rapport behöver vi emellertid uppgifter och input från medlemsstaterna, särskilt de medlemsstater som redan arbetar med systemet. De undersökningar och försök som var nödvändiga för utarbetandet av rapporten tog mycket längre tid än beräknat, vilket förklarar varför rapporten försenades.
Vi vill uttrycka vår stora uppskattning och tacksamhet till parlamentet för att man gått med på att behandla denna fråga som brådskande. Därmed undviker vi en situation som präglas av rättslig osäkerhet i januari 2008.
I rapporten dras slutsatsen att de tekniska förutsättningarna för elektronisk identifiering av får och getter har uppfyllts, men att medlemsstaterna behöver rimlig tid på sig för att förbereda införandet av elektronisk identifiering.
Vi stöder och godtar parlamentets ståndpunkt om ett fast datum för införande av systemet. Däremot kan vi inte godta de övriga ändringsförslagen, som skulle innebära ett ifrågasättande av principerna bakom förordningen, eftersom frågan nu är när systemet faktiskt ska införas.
Jag vill än en gång tacka föredraganden för hans snabba arbete och parlamentet för att man gått med på att behandla frågan som brådskande.
Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf: föredragande. - (DE) Herr talman, kommissionsledamot Kyprianou! Vi har hörsammat uppmaningen att behandla detta ärende skyndsamt. Det är ett brådskande ärende vi har att göra med och det är också därför vi fortfarande är kvar här så sent på kvällen.
Frågan är givetvis hur denna akuta situation har kunnat uppstå. Ni har kommenterat detta. Jag ögnade igenom handlingarna i ärendet och hittade då just den förordning vi nu vill ändra på. Förordningen är daterad den 17 december 2003. Enligt förordningen ska den elektroniska identifieringen från och med den 1 januari 2008 ”i enlighet med riktlinjerna i punkt 1 och i enlighet med de relevanta bestämmelserna i del A i bilagan [...] vara obligatorisk för alla djur”. Där nämns ett par undantag, som jag inte ska gå in på, och strax därefter läser jag att kommissionen ”före den 30 juni 2006 [skall] lämna en rapport till rådet om tillämpningen av systemet för elektronisk identifiering, åtföljd av lämpliga förslag, om vilka rådet skall besluta med kvalificerad majoritet”.
Frågan ligger kort sagt långt bak i tiden. Kommissionens rapport till rådet lämnades uppenbarligen aldrig in, och rådet gjorde heller inte några påstötningar. Försöker ni att säga någonting? Så mycket bättre om ni verkligen försökte lämna in rapporten, men i så fall mötte den inget gensvar hos medlemsstaterna. Och sedan hamnade vi i den här röran och insåg att tidsfristen inte skulle kunna hållas. Allt detta var illa nog, men sedan föreslog ni att vi i stället för att eventuellt fastställa en ny tidsfrist skulle låta datumet fastställas genom kommittéförfarandet. Med andra ord skulle kommissionen besluta om tidsfristen. Då skulle vi ha haft allt det här besväret till ingen nytta, och därför beslutade utskottet att bestämmelsen om obligatorisk elektronisk identifiering skulle träda i kraft den 31 december 2009 och gälla från den 1 januari 2010, två år senare än vad som föreskrevs i den ursprungliga förordningen. Det får bli som det vill med det, huvudsaken är att vi har ett datum. Vidare beslutade utskottet att en rapport ska inlämnas även om detta ärende.
Problemet med ert förslag är förstås att ni samlar mer och mer av beslutsfattandet hos kommittéförfarandet, precis som ni gjorde med den gamla förordningen från den 17 december 2003, där bestämmelser och tillämpningsföreskrifter som hänförde sig till ordningen med elektronisk identifiering delegerades till kommissionen via kommittéförfarandet. På den tiden skulle det också lämnas in en rapport till rådet, men inte till parlamentet. Som ett resultat av denna praxis att alltid hänvisa allting till kommittéförfarandet fråntas parlamentet sina beslutande befogenheter och sina kontrollbefogenheter, och så upptäcker vi först vid en senare tidpunkt att kraven inte är uppfyllda.
Om ni inte hade kommit med dessa ändringsförslag nu och begärt brådskande behandling eftersom ni var piskade att hålla tidsfristen, skulle vi ha trott att allting var i sin ordning. Men saker och ting var inte i sin ordning! Låt det bli en varning till oss i parlamentet att inte delegera för mycket till kommissionen utan att fortsätta att utöva våra kontrollbefogenheter.
Nu har det ingivits en del ändringsförslag. Ni sa att ni inte kunde godta dem. Utskottet har fastställt att reglerna ska vara bindande. Det slås också fast i grundförordningen, och som ni alla vet upphävs den inte, utan ändras bara. Nu har Struan Stevenson, i ett fall tillsammans med Mairead McGuinness, lagt fram ändringsförslag om att systemet ska vara frivilligt. Men om det ska vara frivilligt kan vi lika gärna glömma alltihop. Vad återstår då att besluta om? Då kan vi lika gärna ge upp och konstatera att i mörkret är alla katter grå. Jag menar därför att vi måste hålla fast vid att reglerna ska vara bindande och att dessa bindande regler ska omfatta ett datum och en rapport till Europaparlamentet.
Vi får låta det bli en läxa att detta betänkande mer eller mindre av en slump har fått oss att snubbla över detta högst ovanliga förfaringssätt från kommissionens och rådets sida.
Herr Kyprianou, jag hoppas att jag inte är alltför hård i min kritik, men ni kanske kan föreställa er hur förvånad jag blev när jag sammanställde betänkandet och gick igenom handlingarna i ärendet för att förbereda mig inför den här kvällen och då upptäckte allt som kan inträffa i våra EU-institutioner. Både parlamentet och kommissionen - och även vi enskilda individer, om jag får tala för mig själv - har självklart ett intresse av att se till att den här sortens saker inte inträffar och inte blir till en vana.
Struan Stevenson: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill inledningsvis besvara en fråga som Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf ställde till mig. Han undrade varför jag med mina ändringsförslag ville göra systemet frivilligt. Jag kan helt kort tala om för honom vad det beror på.
Förra veckan såldes utslagstackor för 2 pund sterling per djur i min valkrets i Skottland. För icke-jordbrukskunniga i kammaren (det är inte så många här över huvud taget) kan jag tala om att det är gamla fårhonor. För ett år sedan såldes de för 60 pund sterling per djur, och i år för 2 pund sterling per djur. Jag vill fråga föredraganden hur en jordbrukare som bara får 2 pund per djur för sina får ska kunna förse dem med mikrochips och köpa dyra avsökare och avläsare som krävs i ett obligatoriskt system för elektronisk identifiering? Det är det ekonomiska problemet.
I samband med kommissionens ursprungliga förslag ville man helt riktigt samråda med intressenterna och göra en kostnads-intäktsanalys av de ekonomiska konsekvenserna. Jag har inte sett alla siffror. Jag vet inte vad man har för avsikter när det gäller fårfarmarna i min valkrets. Jag måste erinra parlamentets ledamöter om att Storbritannien har den största fårbesättningen i hela Europa, med råge. Detta skulle få katastrofala följder i den rådande ekonomiska situationen. Om det blir obligatoriskt och vi håller oss till de datum som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling fastställde vid omröstningen i måndags kväll, med den 31 december 2009 som datum för det obligatoriska införandet, skulle det i själva verket innebära att en hel grupp fårfarmare i Storbritannien får lägga ned och upphöra med sin verksamhet. De höglandsområden och kullar som skötts om av fårfarmare och där får betat i århundraden kommer att växa igen, och då kommer allmänheten att inse vilken skada som gjorts.
I Storbritannien har vi i dag garanterad spårbarhet och fårfarmarna kan inte förstå varför vi vill införa ett nytt system för elektronisk identifiering när de redan har så god spårbarhet. Samtidigt som vi ställer till med skada i en besättning som redan har bäst spårbarhet i Europa importerar vi fårkött till EU från andra länder, som inte uppfyller våra standarder i fråga om hygien och djurvälfärd och de stränga regler vi tillämpar för våra fårfarmare.
Låt oss därför vara lite förnuftiga. När vi ska rösta om detta i morgon hoppas jag att ledamöterna inser varför vi vill ha ett frivilligt system och ännu inte vill fastställa ett obligatoriskt datum för införandet av elektronisk identifiering.
Rosa Miguélez Ramos: för PSE-gruppen. -(ES) Herr talman! Jag hör till dem som alltid lyssnar uppmärksamt när Struan Stevenson talar och jag har nu lyssnat till honom i flera år, men det här anförandet av honom förvånar mig, för det hör mer hemma 2003 än 2007, och snart faktiskt 2008.
Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf formulerade det hela mycket träffande: det här är en förordning från 2004, vi diskuterade den i parlamentet 2003, och det föreskrivs i förordningen att systemet med elektronisk identifiering av får och getter ska träda i kraft den 1 januari 2008.
Herr Stevenson, jag betvivlar inte alls att ni har fårfarmare i er valkrets, precis som jag själv - förutom ert hemland finns de största får- och getbesättningarna i fyra medlemsstater, nämligen mitt hemland Spanien, Frankrike, Italien och Grekland. Dessa fyra medlemsstater har påbörjat det arbete som ni finner så förhatligt, nämligen att övertyga sina farmare om att märka får och getter, eftersom vi informerades om att elektronisk identifiering enligt förordningen skulle bli obligatorisk från och med den 1 januari 2008.
Som ledamot i Europaparlamentet har jag inga problem med att förstå detta. Jag förstår också att det finns andra medlemsstater - exempelvis ert eget hemland, och det är därför jag har lyssnat till er nu - som inte har fullgjort sina skyldigheter, och med det i åtanke föreslog jag på eget initiativ ett datum - som dessutom har godkänts av jordbruksutskottet - för att förlänga den tidsfristen något, men som ni vet kanske de betalar två pund per djur i er valkrets, men bara ett pund i min.
I dagens läge, när problemen med djursjukdomar är utbredda i Europa, anser jag att ett system som detta ger en garanti och utgör ett sätt att öka värdet på vad farmarna producerar. Det är ett system för identifiering som ger oss möjlighet att veta ursprunget för alla djur som transporteras genom gemenskapen och förvissa oss om att det är vid god hälsa. Det utgör en garanti för konsumenten, vilket måste vara positivt för farmaren eftersom han då kan få bättre betalt för sitt kött.
Om de inte får bättre betalt för sitt kött hamnar vi just där vi står nu med bluetongue, mul- och klövsjuka och chikungunyavirus-infektion. I så fall är det ute med oss. Så jag ber er, låt oss ta i tu med arbetet, låt oss vara konsekventa och läsa och granska den förordning Graefe zu Baringdorf nämnde - och som jag än en gång vill kalla en förordning från 2004 - låt oss läsa den noggrant, låt oss erkänna att den innehåller vissa undantag, men det är inte fråga om att man kan göra som man vill, eftersom datumet inte kan vara frivilligt. Det kan inte vara frivilligt eftersom vi, det vill säga kommissionen och rådet har beslutat att det ska vara bindande.
Jag kan med andra ord inte vrida klockan tre år tillbaka och säga åt mina farmare att alla deras hittillsvarande ansträngningar har varit fullständigt meningslösa eftersom engelsmännen glömde att be sina farmare att göra samma sak. Förstår ni vad jag menar?
Jag vill be er att läsa mitt ändringsförslag noga. Min grupp kommer självklart inte att ifrågasätta att systemet är obligatoriskt, eftersom det skulle leda till olaglig diskriminering mellan medlemsstater och inom EU, även om det inte skulle förvåna mig - och nu syftar jag inte på er, herr Stevenson - att någon som hade fräckheten att förkasta stadgan om de grundläggande rättigheterna idag kan komma att visa prov på samma eller ännu större fräckhet genom att förkasta förslaget om identifiering av får och getter.
Så här står vi nu: jag menar att vi har en förordning, kommissionen har lagt fram ett rimligt förslag och vi har också lagt fram ett rimligt förslag till kommissionen, så låt oss nu försöka avsluta det här ärendet utan alltför stora förluster på någon sida.
Neil Parish: (EN) Herr talman! Jag ställer mig helt och hållet bakom det som Struan Stevenson nyss sa, och jag stöder också i hög grad kommissionens avsikter. Vi måste nog inse hur omfattande fårhållningen är och hur många djur det gäller. Det handlar om 25 miljoner får i Storbritannien, 8,5 miljoner i Frankrike, 3 miljoner i Irland och ett stort antal i Spanien och andra länder. Systemet måste fungera på rätt sätt. Om vi ska införa ett elektroniskt system måste det vara ändamålsenligt och kostnadseffektivt, och fårfarmarna måste kunna använda det i praktiken. Som Struan Stevenson helt riktigt sa är fåret ett djur utan något enormt stort värde, så allt detta kan inte skötas av veterinärer. En stor del av arbetet måste utföras av fårfarmarna, och när de ska läsa av märkena måste det kunna göras på ett praktiskt sätt uppe i bergen under våta förhållanden och så vidare.
Jag har sett många sådana elektroniska system fungera i hotellrum när folk rör sig genom olika dörröppningar, och det sägs att de olika märkena inte kolliderar med varandra. Vi vill också ha ett system där man, under idealiska förhållanden, elektroniskt kan kontrollera varje får i en fullastad lastbil som kör in på en marknad. Det är det idealiska systemet. Vad jag klart och tydligt vill säga är att det är meningslöst att fortsätta arbetet med elektronisk märkning innan vi har ett fungerande system, som är kostnadseffektivt och klart att använda. Därför tycker jag att ni har helt rätt när ni säger ”kom tillbaka i slutet av 2009 så får ni se hur långt vi kommit”. Som Struan Stevenson helt riktigt sa bör vi tillämpa detta som ett frivilligt system när medlemsstaterna är redo, när många förflyttningar av får äger rum och vi har ett system som fungerar. Var snälla och inför inte systemet alltför snabbt, innan vi är redo.
James Nicholson: (EN) Herr talman! Än en gång debatterar vi märkning av får. Allt jag kan säga är att det är väldigt synd att kommissionen inte lyssnade på oss för länge sedan när vi ifrågasatte det som de då föreslog och gav dem råd. Till Rosa Miguélez Ramos vill jag säga ja, vi sa allt det här för länge sedan när diskussionen om märkning av får inleddes. Men tyvärr lyssnade man inte på vad vi sa, inte ens när vi sa att det inte skulle fungera.
Vi varnade er alltså, men ni ville inte lyssna. I själva verket är det så att fårfarmarna aldrig skulle ha råd med den elektroniska märkningen, eftersom de får mindre för sina lamm i dag än de fick för 20 år sedan! Visa mig någon annan del av någon annan bransch som uppmanas att ådra sig enorma kostnader och får mindre för det de producerar än de fick för 20 år sedan. Det här vet jag av personlig erfarenhet.
Dagens system är tillräckligt. Så låt oss lägga detta på is så länge. Jag kan gå med på att vi tittar på saken igen 2009. Kanske kommer tekniken för elektronisk märkning, som i dag är alldeles för dyr, som så många andra tekniska områden att till dess bli billigare, samtidigt som fårproducenterna får lägre kostnader och bättre avkastning. Då kan vi undersöka frågan på nytt.
Den stora utmaningen i samband med fårproduktion är att nå lönsamhet. När vi kommit dit kan vi gå vidare med tillförsikt. Jag måste säga att det var mycket intressant att höra Rosa Miguélez Ramos och Struan Stevenson utbyta åsikter om får, för i vanliga fall pratar de om fisk och det är något helt annat! Då är de nog ännu mer diskussionslystna än när det som i kväll gäller får.
För fårfarmarna, som får liten lön för ett hårt arbete, som Neil Parish har beskrivit för oss, innebär detta dock en mycket svår uppgift. Hela sommaren finns det tusentals får uppe i bergen. Man försöker fånga in dem, man försöker märka dem och man försöker följa dem. Jag har en sak att säga till kommissionsledamoten: jag önskar bara att ni kunde skicka ut några av era tjänstemän som utarbetar en del av de här planerna till de områdena, så de fick se vad fårfarmarna måste stå ut med och genomgå. Då kanske ni skulle förstå hur vi känner oss och varför vi framför dessa synpunkter.
Ja, låt oss göra det på frivillig basis. Låt oss göra det när vi är redo. Låt oss gå framåt i lämplig takt och låt oss göra det i en fart som vi har råd med.
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort, eftersom det är sent. Jag vill påminna ledamöterna om att det är datumet för införandet av systemet som vi diskuterar i dag. Ett beslut om att införa systemet har helt riktigt fattats men inget datum fastställdes, eller rättare sagt fastställdes ett datum som det beslutades att vi senare skulle ändra eller bekräfta.
Uppgifterna från ett antal medlemsstater har visat två saker. För det första att ett införande var både tekniskt och ekonomiskt möjligt, som sägs i rapporten, och dessutom att medlemsstaterna behövde mer tid på sig för att införa systemet och att man alltså behövde ett mer realistiskt datum.
Kommissionen föreslog i själva verket att datumet skulle bestämmas i ett senare skede. Jag kan försäkra er att det inte funnits någon avsikt att kringgå parlamentet, och det är just därför vi valt detta förfarande - att hålla denna debatt och inte bara införa en artikel i förordningen, vilket skulle ha gjort det möjligt för oss att fatta beslut endast tillsammans med rådet.
Kommissionen hade aldrig för avsikt att hålla parlamentet utanför besluten. Fastställandet av ett datum betraktades som en teknisk fråga. Eftersom principen redan antagits ansåg vi att denna tekniska fråga kunde avgöras genom kommittéförfarandet. För att upprepa vad jag nyss sa kan vi utan svårigheter godta den ändring som gäller fastställande av ett visst datum som jag tror ger medlemsstaterna tillräckligt med tid - två år - att förbereda sig.
Vi motsätter oss dock frivilliga system, eftersom förordningen gäller spårbarhet. Systemet måste vara effektivt och tillämpas på samma sätt i medlemsstaterna. Det visar också framför allt hur djurhälsosituationen ser ut i EU. Man kan titta på de direkta kostnaderna för systemet som sådant, men om man ser till fördelarna på längre sikt i form av besparingar till följd av minskade förluster och färre djursjukdomar anser vi att det i slutändan kommer att vara ekonomiskt gynnsamt.
Vi är dock redo att godta parlamentets ändringar, som vi också tror kommer att antas av rådet nästa vecka.
Talmannen: Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf får ordet i en ordningsfråga.
Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf: föredragande. - (DE) Om ni tillåter vill jag ställa ytterligare en fråga till kommissionsledamoten. Kommissionsledamot Kyprianou, jag har lagt fram ett ändringsförslag om vissa undantag, men avsikten är inte att genomförandet ska vara frivilligt, och även i grundförordningen finns det faktiskt utrymme för flexibilitet i form av en uppdatering, förutsatt att den sker i enlighet med artikel 9.4. Under vissa omständigheter - som inte måste inbegripa frivilliga åtgärder eftersom det skulle göra hela arbetet meningslöst - vore det möjligt att överväga olika konkreta alternativ för att bemöta den oro som mina kolleger har givit uttryck för här. Detta är bara tänkt som ett förslag, som ni kanske skulle kunna fundera över.
Talmannen: Det var inte någon ordningsfråga, men kanske vill kommissionsledamoten ändå besvara frågan?
Markos Kyprianou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Som jag sa har vi svårt att godta ändringar som påverkar grundläggande principer och inslag i förordningen.
Vi kommer att titta på saken igen, men det är ändå problematiskt.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 13 december 2007.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Mairead McGuinness : skriftlig. - (EN) Jag anser inte att vi fått tillräcklig information om hur effektivt och ändamålsenligt det är med elektronisk identifiering av får och getter. Dessutom anser jag att en ekonomisk bedömning i form av en kostnads-intäktsanalys av konsekvenserna för producenterna är nödvändig innan ett datum för införandet av elektronisk identifiering kan fastställas.
Jag tycker inte att det är motiverat att fastställa ett datum för införandet av detta system innan man gjort en bedömning av effekterna av elektronisk identifiering, särskilt med avseende på spårbarhet och sjukdomskontroll.
I Irland är fårsektorn på nedåtgående. Många farmare lämnar näringen, och dessa åtgärder och kostnader är därför ovälkomna i det här skedet.
Om det är motiverat med elektronisk identifiering inom denna sektor bör djurägarna vara intresserade och själva börja införa systemet på frivillig basis. Om och när systemet för elektronisk identifiering införs bör det vara frivilligt och inte obligatoriskt.
Vidare bör systemet, om det införs, endast gälla djur födda efter ett visst datum och inte befintliga besättningar.
| sv |
5. Avtal mellan EU och Marocko om inrättande av en tvistlösningsmekanism (
| sv |
Öppnande av sammanträdet
| sv |
Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet
| sv |
16. Integriteten för hasardspel online (
| sv |
10:e årsdagen av resolution 1325 från FN:s säkerhetsråd om kvinnor samt fred och säkerhet (ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
9. Begränsning av den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius - vägen framåt för Balikonferensen om klimatförändringar och därefter (COP 13 och COP/MOP 3) (omröstning)
Resolutionsförslag
- Före omröstningen:
Satu Hassi: - (FI) Herr talman! Jag vill bara säga att en viktig punkt i den finska versionen av denna resolution har översatts felaktigt. I avsnitt 1, som handlar om förhandlingsmandatet inför Balikonferensen, finns det en missuppfattning i den finska versionen som ger vid handen att denna resolution skulle handla om EU:s interna förhandlingsmandat inför Balikonferensen. I själva verket innebär Balimandatet att de länder som har ratificerat klimatavtalet ska försöka erhålla ett förhandlingsmandat på Balikonferensen för att göra det möjligt att upprätta nästa klimatavtal. Med andra ord, i den finska texten i avsnitt 1 där det står ”att enas om ett förhandlingsmandat för konferensen” bör det i stället stå ”om ett förhandlingsmandat för ett avtal vid denna konferens”.
- Efter omröstningen:
Gay Mitchell: (EN) Herr talman! Min röst ska registreras som en röst mot ändringsförslag 7. Jag är rädd att fel lampa lyste när jag tryckte på knappen. Det skulle alltså ha varit en nejröst. Detta förändrar inte röstresultatet, men det är en känslig fråga för mig. Jag vill därför be att min röst registreras som en nejröst.
Talmannen: Det ni sa kommer att föras till protokollet.
| sv |
9. Stabiliserings- och associeringsavtal EG/Serbien (
| sv |
6. Bekämpning av skatteundandragande i samband med gemenskapsinterna transaktioner (gemensamt system för mervärdesskatt) (
| sv |